1894. Andra Kammaren. N:o 17 (Riksdagens protokoll 1894:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 17.

Tisdagen den 13 mars.

Kl. */2 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes vid detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och
öhemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk;

med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884;

angående tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva; och

angående förskjutande af den väguppskattningsnämnderna tillkommande
ersättning.

De sålunda aflemnade kongl. propositionerna begärdes på bordet
och bordlädes till nästa sammanträde.

§ 2.

Efter föredragning af herr D. Perssons i Tallberg i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 158, hänvisades densamma till
behandling af lagutskottet.

§ 3.

Eöredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 6 och 25; samt
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden n:is 2 och 3.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. M. Ekströmer under 14 dagar fr. o. m. den 15 dennes,
> C. J. BladLh » 14 » » 15

» J. Anderson i Tenhult » 12 » » » 16 »

Andra Kammare nu Prot. 1894. N:o 17.

N:o 17.

Tisdagen den 13 Mars.

herr	E. Eriksson i Qväcklingen under 13 dagar	fr. o. m. den 16 dennes,
	S. Arnoldsson »	12		Tf »	16	Tf
»	G. Gethe . »	12	»	Tf Tf	16	»
2>	J. Andersson i Örstorp »	14	»	Tf Tf	16	Tf
»	friherre W. von Schwerin »	10	Tf	> »	19	Tf
2>	N. Jönsson i Gammalstorp »	14		» »	15	»
»	S. 0. Nyländer »	10	»	» »	16	>
2>	C. G. Engström »	13	»	» »	16	>
Tf	C. Persson i Stallerhult »	10	»		19	*
3>	A. Petri >	13	»	» Tf	15	Tf
2>	p[. Andersson i Nöbbelöf »	14	»	y> >	16	»
3>	J. Bengtsson »	14	»	•» »	16	Tf
» Tf	C. F. Petersson i Dänningelanda den 17 dennes, och S. Nordström under 11 dagar fr. o.	under 12 dagar fr. m. 17 dennes.	o. m.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af §§ 6 ock 13 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:

n:o 26, i anledning af Kongl. Majtis proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende; ock

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj tis proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 22, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
rörande dels ändring af 20 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 ock dels tillägg till 23 § i samma
förordning;

n:o 23, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lagbestämmelse i syfte att antingen fullt vitsord må tillerkännas
inteckningsbok eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt, undantag
ock servitut göras beroende af inteckningens förnyelse;

n:o 24, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 58 8 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862;

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Majti med begäran om utarbetande ock framläggande af förslag till
vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken;

n:o 26, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till stam hemmanet
utgöra vissa afgälder;

n:o 27, i anledning af Kongl. Majtis proposition med förslag
till lag om enskild själavård, konfirmation ock Herrens heliga
nattvard samt till lag angående jordfästning;

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan; ock

n:o 29, i anledning af väckt motion med förslag till ändring
i vissa delar af förordningen angående allmänt kyrkomöte den
16 november 1863.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Onsdagen den 14 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades

protokoll.

det i kammarens sammanträde den 7 dennes förda

§ 2.

Herr statsrådet m. m. A. Östergren aflemnade Kongl. Majrts
propositioner till Riksdagen:

med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen;
och

med förslag till lag om skyldighet för svensk domstol att upptaga
sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,
som drabbat fartyg från annat land än Sverige och Norge.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos, hvar efter annan, Kongl. Maj:ts i gårdagens sammanträde
bordlagda propositioner till Riksdagen, och hänvisades
af desamma till statsutskottet följande:

angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och
obemedladc bereda tillfälle att bilda egna jordbruk;

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

angående tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva; och

angående förskjutande af den väguppskattningsnämnderna tillkommande
ersättning.

Till behandling af lagutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 1(5 maj 1884.

§4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3;
statsutskottets utlåtanden n:is 26 och 27; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28 och 29.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets
betänkande n:o 6, angående vissa delar af allmänna
bevillningen.

Under punkten 1 hade utskottet, med föranledande af en inom
Första Kammaren af herr friherre J. Alströmer väckt motion, n:o 3,
framlagt förslag till i vissa delar ändrad lydelse af §§ 51, 54 och 65
mom. 1 i gällande bevillningsförordning.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr J. H. G. Fredholm: Den år 1883 utfärdade bevillningsförordningen
innehåller i 52 § ett stadgande derom, att pröfningsnämnderna
inom länen skola sammanträda inom senare hälften
af september månad hvarje år, men pröfningsnämnden för Stockholm
inomo första hälften af oktober månad.

År 1892 företogs med anledning af en kongl. proposition i
denna paragraf den ändring, att tiden för pröfningsnämndens sammanträde
i Stockholm framflyttades till senare hälften af september
månad i likhet med hvad som gäller för pröfningsnämnderna i länen.

Man har nu gjort mig uppmärksam på, att denna ändring
skulle kunna hafva till följd, att, om man antager hvad utskottet
föreslagit uti 51 §, detta'' skulle medföra afsevärda olägenheter för
de skattskyldige i Stockholm. Förhållandet var förra året, att pröfningsnämnden
sammanträdde i Stockholm den 15 september, och
enligt nu gällande bevillningsförordning utgick besvärstiden åtta
dagar före pröfningsnämndens sammanträde. Sålunda skulle besvären
öfver taxeringsnämndens beslut vara inlemnade senast den 8 september.
Skulle man nu framflytta tiden för besvärens ingifvande
till fjorton dagar före första sammanträdet, skulle denna tid inträda

Onsdagen den 14 Mars. 5 NlO 17*

redan den 2 september. Detta skulle medföra den påföljd, att de
skattskyldige i Stockholm icke skulle kunna påräkna mer än en
vecka för att afgifva sina besvär. Det förhåller sig nemligen så,
att taxeringsnämnderna afsluta sina arbeten den 15 juli, och sedermera
åtgår en månad för införande i taxeringslängderna af den
påförda skatten och utskrifning af debetsedlarne. Dessa uppgå i
Stockholm till ett antal af öfver 85,000 stycken. När de inkommit
till öfverståthållareembetets kansli den 15 augusti, åtgår sedan en
vecka till deras utdelning. Således skulle de skattskyldige i hufvudstaden
icke hafva mer än en vecka för att afgifva sina besvär.

Det är härvid äfven att taga i betraktande, att vid denna tid på
året uppehåller sig en stor del af Stockholms folkmängd på resor
eller vistas på andra orter. Dessa skulle då knappast kunna få
sina debetsedlar sig tillsända och ännu mindre kunna vidtaga åtgärder
för besvärs ingifvande. De skulle följaktligen blifva urståndsätta
att besvära sig.

Det vill synas mig, som man skulle kunna vidtaga någon åtgärd
för att förebygga dessa olägenheter beträffande Stockholm utan
att beröfva landsbygden de fördelar, som med förslaget äro afsedda.

Men för att detta skall kunna ske tillåter jag mig att anhålla om
återremiss af l:a punkten i utskottets utlåtande. Jag tillåter mig
äfven att meddela, att ett likadant yrkande kommer att framställas
i Första Kammaren.

Herr Hammarlund instämde häruti.

Herr Johansson i Noraskog: För min del skall jag icke

motsätta mig den yrkade åtterremissen, för den händelse ett antagande
af utskottets förslag skulle medföra, att Stockholms stad
skulle åter komma i den undantagsställning, som togs bort vid
1892 års riksdag. För min del kan jag dock ej se, att svårigheterna
för Stockholm skulle blifva så stora, att något sådant skulle blifva
nödvändigt. Om nemligen pröfningsnämndens sammanträde framflyttas
från den 15 till den 21 september, så få de skattskyldige i
Stockholm samma förmåner som hvilken skattskyldig som helst i
landsorten. Mig synes det således, som om någon återremiss ej
skulle vara erforderlig, då genom den nämnda framflyttningen af
pröfningsnämndens sammanträde Stockholms stads skattskyldige
skulle få samma besvärstid, som de nu ega.

Kammaren skulle ock kunna afstå förevarande fråga, på det
att den i verksamhet varande skattekomitön måtto taga saken i
vidare öfvervägande till en annan gång. Utskottet har emellertid
trott, att s^ afsevärda fördelar skulle kunna vinnas för landsorten
genom upprättandet af de här ifrågasatta förteckningarna öfver inkomna
besvärsskrifter, att det icke hyst någon tvekan om att redan
nu få en dylik bestämmelse införd i bevillningsförordniugcn. Men
skulle det verkligen förhålla sig så, att eu sådan bestämmelse
skulle blifva till nackdel för Stockholms stad och att dess pröfningsnämnd
nödvändigt måste sammanträda så tidigt som den 15 september,
så torde det vara bäst att nu förkasta hela förslaget. Tills

Onsdagen den 14 Mars.

JV:o 17.

vidare anser jag mig dock fullt berättigad att hemställa, att kammaren
behagade bifalla utskottets framställning.

Herr J. H. G. Fredholm: Det har också förefallit mig, som

om den af mig nyss påpekade olägenheten skulle kunna undanTödjas
på den väg, som bevillningsutskottets ärade vice ordförande
nu föreslagit. Men man har sagt mig, att stora svårigheter äfven
då skulle uppstå, derför att pröfningsnämnden har så många besvärsmål
att handlägga, i medeltal 1,600, att, om man framflyttade
tiden för dess sammanträde till sista dagarne i september eller
återupptoge det stadgande, som fans före 1892 års riksdag, men
då ändrades på proposition af Kongl. Maj:t, pröfningsnämnden ej
skulle kunna afsluta sina arbeten så tidigt som vore behöfligt för
att den skulle kunna i tid meddela de beslut den fattat; hvarigenom
åter den tid, som skulle återstå för de skattskyldige att
besvära sig öfver pröfningsnämndens beslut, skulle blifva så betydligt
förkortad, att de svårligen skulle kunna hinna aflemna sina
be sv årsskrifter före årets slut, såsom det är föreskrifvet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
återförvisa punkten till utskottet för förnyad behandling.

Punkten 2.

Bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 6,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Angående Punkten 1.

fästningsartilleri-
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, bland annat, att, för

siäbefästnin- uppsättning och underhåll af Karlskrona artillericorps så organiserad
garna vid och aflönad, som en vid statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
Karlskrona, den 13 januari innevarande år fogade normalstat närmare utvisade,
måtte, i stället för det nu under femte hufvudtiteln till en fästningsartillericorps
för sjöbefästningarna vid Karlskrona uppförda reservationsanslag
å 189,600 kronor, i riksstaten för år 1895 uppföras ett
reservationsanslag å 303,900 kronor, benämndt »Karlskrona artillericorps».

Under mom. a) af föreliggande punkt hade deremot utskottet
— som vid granskning af den nu utaf Kongl. Maj:t till godkän -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

ilande framlagda staten för Karlskrona artillericorps, såsom den Angående
omorganiserade artillericorpsen för sjöbefästningarna vid Karls- ^tillerikrona
skulle benämnas, funnit två deri upptagna tjenstebefattnin- corpsen fgr
gar mindre nödvändiga, nemligen öfverstelöjtnantens och intenden- sjöbefästnintens
— hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att fäst- garna vid
ningsartillericorpsen för sjöbefästningarna vid Karlskrona måtte, Karlskrona.
tillökad med fästningsartillerikompanierna vid sjömanscorpsen och 01 8 ''
med förändrad benämning af Karlskrona artillericorps, så organiseras
och aflönas, som en utskottets utlåtande bilagd stat (bil. I)
närmare utvisade; slutande denna stat å ett belopp af 298,795 kronor.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan, begärdes ordet af:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson,
som yttrade: Statsutskottet har såsom grund för den af ut skottet

föreslagna förändring uti staten tagit en jemförelse med
förhållandet vid den i Vaxholm befintliga Vaxholms artillericorps
och funnit, att likheten mellan dessa corpser och deras förläggningsorter
skulle vara ett skäl att minska corpsen i Karlskrona med en
regementsofficer och en intendent. Jag vill derför påpeka ett par
omständigheter, som enligt mitt förmenande göra, att det råder en
ganska stor olikhet mellan dessa corpsers verksamhetsområden. Vaxholms
fästning är, kan man säga, hufvudsakligen koncentrerad på
ön Rindön, der de egentliga verken ligga, och under fredstid behöfver
ingen besättning vara förlagd utom Rindön. Under krigstid
finnas på ett par ställen der utanför åtskilliga batterier, som då
skola besättas med en mindre styrka. Karlskrona artillericorps
deremot har att besätta icke allenast fästningen å Kungsholmen,
hvilken ligger ungefär 3 engelska mil rätt söder ut från sjelfva
corpsens hufvuddepot, som till följd af rent lokala förhållanden
måste blifva staden Karlskrona, utan äfven en annan, ungefär 5
engelska mil rätt vester ut om Kungsholmen liggande mindre fästning
Hästholmen. Dessa båda fästningar hafva, förutom att skydda
sig sjelfva som fästningar, äfven en ganska stor och vigtig uppgift,
den nemligen att skydda och försvara de minor, som äro utlagda
för att skydda de båela inloppen. Utom dessa båda fästningar har
Karlskrona artillericorps äfven att besätta de befästningar, som ligga
norr om Karlskrona stad, hvilken skyddas af en våt graf, och för
att försvara don ligger ett slutet fäste samt åtskilliga öppna med
kanoner försedda batterier.

Om man nu tänker sig, att dessa 3 småfästningar skola hvar
och eu för sig under krigstid skötas med det allvar och den insigt,
som den störa vigten af deras belägenhet kräfver, synes det mig
icke vara för mycket, om vid artillericorpsen funnes under chefen
tvenne regementsofficerare. I det fallet är det nemligen alldeles
olika förhållande med Vaxholm, derigenom att sjelfva Vaxholms
fästning i enlighet med förslag af eu för ett par år sedan tillsatt
komité icke skall förses med besättning, utan'' till och med dervarande
kanoner borttagas och holmen, på hvilken fästningen ligger,
förses med ett par mindre batterier snabbskjutande kanoner, som

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
fästningsartillericorpsen
för
sjöbefästningarna
vid
Karlskrona.

(Forts.)

skulle skydda de utlagda minorna. Således kan Vaxholmsliniens
försvarsstyrka under fredstid sägas vara förlagd på ön Rindön,
under det att Kungsholmen och Hästholmen, hvilka båda skola
hafva besättning under fredstid för att sköta dervarande materiel,
och hvarest öfningar och skjutningar försiggå ständigt på båda
ställena, äro skilda från hvarandra genom o sund och 2 stora öar.

Detta hvad öfverstelöjtnanten beträffar. Hvad åter intendenten
angår, så torde det vara lätt att inse, att med de nya fordringar,
som på senaste tider uppstått rörande intendenturen, det är
knappast möjligt, att en ny corps, sådan som Karlskrona artillericorps
är afsedd att blifva, skulle kunna nu uppsättas utan ganska stora
svårigheter. Jag anser, att under sjelfva organisationstiden det
skulle vara af ganska stor vigt för chefen att hafva till sitt biträde
och till sin hjelp en intendent. Uti statsutskottets motivering
säges, att genom den af utskottet föreslagna förändringen skulle
vinnas mera enhet och undvikas onödiga kostnader. Jag kan icke
finna, att i sak någon större enhet skulle vinnas derigenom, att
förvaltningsdirektionen i Karlskrona skulle sköta den nya corpsens
intendentur, hvilken omfattar en mängd för flottans stations förvaltningsdirektion
alldeles främmande förhållanden, och i stället
för besparing torde således lätt nog motsatsen kunna inträffa, om
än det skulle kunna gå för sig i fredstid, då ingen fara är å färde,
då hvad som icke sker i dag möjligen kan göras i morgon och
hvad som icke blir bra gjordt kan göras om. Men under krigstid,
då corpschefen har under sitt befäl en styrka af 4—5,000 man, hvilka
äro förlagda på dessa 3 fästningar, hemställer jag, om det är möjligt
för förvaltningsdirektionen i Karlskrona att tillfyllestgöra alla
de behof, som man numera kräfver af intendenturen, synnerligast
under pågående krig.

Det skulle derför enligt mitt förmenande vara en välbetänkt
och klok åtgärd att låta den i den af Kongl. Maj:t föreslagna
staten upptagna öfverstelöjtnanten och intendenten stå qvar, så
mycket mera som här icke är fråga om någon som helst utgift,
enär de medel, som äro beräknade i staten, äro redan af Riksdagen
beviljade.

Herr Redelius anförde: Jag ber kammaren om öfverseende,
att jag begär ordet i en sådan fråga, som afhandlas i föreliggande
statsutskottsutlåtande, då jag icke är fackman och således icke
kan meddela några upplysningar af vigt. Anledningen, hvarför jag
begärt ordet, är i stället att begära upplysningar, ty i sådana frågor
som dessa måste man, då man icke är tillräckligt sakkunnig, afgifva
sitt votum på god tro, men för att kunna göra det under
medvetande att man likväl gifver sin röst för det ändamål, som
vi ju alla äro ense om, nemligen till fäderneslandets gagn, erfordras
dock att man har förtroende till vederbörande. Nu har likväl
på senare tider inträffat något, som i någon mån rubbat mitt förtroende
till de framlagda förslagen. Detta, som har rubbat mitt
förtroende till förslaget, är bristande öfverensstämmelse mellan
plan och förslag angående flottan i jemförelse med landtförsvaret.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

Jag ber att få inflika en erinran. I den här punkten har jag
intet yrkande att göra, utan jag vill yttra mig om betänkandet i
dess helhet, innan något beslut fattas rörande flottan. Detta är
anledningen, hvarför jag nu begärt ordet redan vid första punkten.

I afseende å flottans betydelse är det just, som jag anser, att
motsägelse föreligger. Då vi under föregående riksdagar behandlat
fjerde hufvudtiteln, om landtförsvaret — särskildt då vi behandlade
den under urtiman 1892 — föreföll det mig, som om alla sakkunnige
varit ense derom, att försvarets tyngdpunkt var försvaret
till lands; och under den uppfattningen gjorde jag — och flere
med mig, tror jag — den uppoffring, som vi alla känna till, genom
att votera så betydliga anslag för ändamålet. Är nu det återigen
rigtigt, som kommit fram på senaste tiden, så undrar jag, om vi
verkligen togo sakerna i rätt ordning. Ty då synes det — såväl
af anförda ord i statsrådsprotokollet öfver detta ärende som ock
af hvad som eljest förekommit — som om flottan skulle vara det
vigtigaste. Det har nyligen, såsom många af oss hört, med stor
kraft betonats, att, om vi bara hade en flotta, tillräckligt stark,
detta skulle vara det enda säkra medel, hvarigenom vi kunde
upprätthålla vår neutralitet, d. v. s. förekomma krig. När jag
hörde det och läste det på åtskilliga ställen sedermera — ja,
förut med — så tänkte jag: är det så, att flottan verkligen förmår
detta, hvad behöfva vi då mera? Kan en flotta, sådan som vi
förmå åstadkomma den, förekomma krig, ja, då är det ju åt flottan
vi skola egna våra omsorger; och är det dertill ett säkert
medel, så är det naturligtvis så mycket vissare då, att vi böra
gå med på att ordna denna sak. Nu är det derför om detta jag
önskar upplysning. Det är icke om flottans uppgift naturligtvis;
ty '' det ligger ju i öppen dag, att flottans uppgift måste vara och
icke kan vara annat än att skydda handeln, försvara våra kuster,
försvåra en invasion och utskära reträtten, om en fiende dock
lyckats landstiga någonstädes. Det är klart, att detta är flottans
uppgift. Och det är, som sagdt, icke heller derom jag vill hafva
upplysning, utan om, huruvida vi verkligen förmå åstadkomma en
sådan flotta med våra begränsade tillgångar, som kan trygga oss
i detta hänseende, trygga oss inom våra skär, att en fiende ej kan
med framgång försöka landstiga eller göra oss någon skada, och
trygga oss i vår neutralitets respekterande. Är det så, synes det
mig, som om vi hade bort handla annorlunda än vi gjort och lagt
tyngdpunkten för försvaret på flottan och ej på landtförsvaret.

Det är ej nog, synes det mig, att vi pröfva hvarje sak så, som
sig bör, för sig, pröfva dess nytta och behöflighet. Vi skola sedan,
tänker jag, jemföra det ena anslagets behöflighet med det andras
och se hvad som är nödvändigt; ty det är icke allt nyttigt, som
begäres, och allt, som kan sägas vara nyttigt, är icke lika nödigt.
Då vi som enskilde personer uppgöra våra särskilda stater för
året, gå vi ju ut ifrån våra tillgångar och bestämma våra utgifter
derefter. Det är åtskilliga saker, som vi finna önskvärda och
gerna också vilja utföra, när vi kunna; men det är vissa saker,
som äro absolut nödvändiga — dem taga vi i första rummet, och

Angående
fåstningsartillericorpsen
för
sjöbefästningarna
vid
Karlskrona.
(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
fästningsartillericorpsen
för
sjöbefästningarna
vid
Karlskrona.
(Forts.)

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

de andra, önskvärda, få stå till. Ett allmänt kändt exempel! En
landtman har tarflig bostad. Den är obeqväm och bristfällig.
Landtmannen har den önskan och bar fattat beslut kanske också
att ombygga den; men hans existens är dock för mer. Han måste
först och främst se till, att han bar någonting att lefva af; om
han sedan kan åstadkomma medel att ombygga, gör han det, men
ej förr. I afseende å vårt sjöförsvar måste vi också först se till,
hvad som är absolut nödvändigt; och detta skola vi göra.

Hvad jag nu begär och önskar, det är att få veta, om flottan
bär så stor betydelse, som det nu satts i fråga, och vi sålunda
böra sätta den i första rummet. Derutaf kommer mitt votum att
bero i de särskilda punkterna. — I den här punkten bar jag, såsom
sagdt, intet särskildt yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b)—e).

Biföllos.

Punkterna 2—8.

Biföllos.

Punkten 9.

Kongl. Mai:t både föreslagit Riksdagen att på extra stat, utöfver
de af sistlidet års Riksdag till en pansarbåt beviljade, ännu
icke anvisade 1,868,000 kronor, bevilja 10,622,000 kronor, att jemte
förstberörda belopp utgå under åren 1895 — 1899 med en femtedel
årligen, för att, jemte det till ofvannämnda pansarbåt för år 1894
anvisade anslag af 1,000,000 kronor, användas till nyanskaffning
af fartygsmateriel i öfverensstämmelse med ett i statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden den 13 januari innevarande år
intaget program, samt för detta ändamål för år 1895 anvisade
2,500,000 kronor.

Utskottet bemstälde:

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel på
extra stat för år 1895 anvisade ett belopp af 1,500,000 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Cbristerson:
Herr talman, mine herrar! Hvar och en, som är verkligt

intresserad för, att vi skola få ett sjöförsvar inom en rimlig tid,
kan icke annat än beklaga, att statsutskottet ej ansett sig kunna
tillstyrka Riksdagen att bevilja mer än 3/5 af det utaf Kongl.
Maj:t begärda anslaget.

Onsdagen den 14 Mara.

N:o 17.

Redan vid förra riksdagen kade jag tillfälle att min pligt likmätigt
upplysa om det för hvarje försvarsvän nedslående tillstånd,
i hvilket Sveriges flotta för närvarande befinner sig. Kongl. Maj:t
hade vid förra årets riksdag framlagt ett förslag om fast byggnadsanslag
på ordinarie stat. Riksdagen beviljade icke detta anslag,
och vid förhandlingarna om detsamma i denna kammare tycktes
det framgå, att den egentliga anledningen, hvarför det blef afslaget,
var dess natur af ordinarie, hvarigenom Riksdagen dels blefve
bunden för lång tid och dels icke kunde utöfva den kontroll, som
Riksdagen ansåg önskvärd. Med anledning deraf har ett nytt förslag,
det nu föreliggande, blifvit uppgjordt, deri man begärt ett
anslag på extra stat. Dess form medgifver Riksdagen att under
hvarje år af den femårsperiod, som är föreslagen, fullständigt kontrollera
det sätt, hvarpå — och det mål, hvartill dessa penningar
äro afsedda att användas.

Om nu Kongl. Maj:ts förslag vunne bifall, skulle vi vid slutet
af innevarande årtionde ega en materiel af tidsenliga fartyg, som
vore minst dubbelt så stor som den vi hafva. Vi skulle vinna en
betydligt ökad lättnad att kunna på tidsenligt sätt öfva vår personal
och sålunda uppehålla dess erkända — utom Sverige till och
med — erkända yrkesskicklighet. Man skulle kunna hålla qvar det
nit och det intresse för tjenstens alla olika grenar, som verkligen
för närvarande finnas. Detta är en vigtig omständighet, ty, mine
herrar, inom sjövapnet liksom inom hvarje verksamhetsområde kommer
man naturligtvis icke långt, om icke de ledande individerna
äro genomträngda af ett lefvande intresse för don sak, som de
hafva att sköta.

Skulle återigen statsutskottets förslag vinna Riksdagens bifall
i stället för Kongl. Maj:ts; ja, hvad blefve då följden?

Den närmaste följden blefve den, att först om tre år härefter
kunde vi hoppas att få pansarbåten n:o 4 färdig, och före år 1896
kunde vi svårligen hinna anskaffa några minbåtar, hvilka ja äro
af så ofantlig vigt för ett ordnadt kustförsvar. Före den tiden
kunde man icke heller tänka sig, att arbetet på den första af de
så nödiga avisobåtarne, hvaraf behofvet redan nu är ganska känbar!,
ens blefve påbörjadt. Någon planmessighet vid byggandet
skulle icke kunna ega rum, enär man det ena året icke kunde
veta, hvad man det följande året hade att räkna på, och i ekonomiskt
afseende komme man att lida en förlust, tv den besparing,
som ovilkorligen skulle uppstå genom ett systematiskt sätt att gå
till väga vid nyanskaffandet — och denna besparing är större än
mången här föreställer sig — komme naturligtvis att uteblifva. I
militäriskt hänseende kan det medföra eu fara att uppskjuta eller,
hvilket är detsamma, att fortsätta, på samma sätt som skett under
de 12 sista åron, med anskaffande af fartygsmateriel, hvilket dessutom,
såsom jag nyss påpekade, skulle i ekonomiskt hänseende
medföra en förlust.

Jag anser, att i denna omständighet ligger en maning att
så snart som möjligt försöka att med alla do krafter, vi rimligen
kunna använda dertill, ordna vårt sjöförsvar, om hvars nödvändig -

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartyasmateriel.

(Forts.)

Nso 17.

Onsdagen den 14 mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartgqsmateriel.

(Forts.)

het jag är öfvertygad, att de fleste åtminstone här äro fullt ense.
Det är nödvändigt för att, om någon krigsförveckling skulle uppstå
i vår närhet, vi skola hafva rättighet att få anses vara neutrala,
ty hvad beträffar en på diplomatisk väg afgifven neutralitetsförklaring,
så respekteras den föga af krigförande magter, vare sig
den är garanterad eller icke. Om någon af de krigförande magierna
skulle finna, att han kunde på vår bekostnad bereda sig en
förmån framför sin motståndare, så bryr han sig icke om neutralitetsförklaringen,
utan tager hvad han önskar. Står således intet
bakom papperet, har neutralitetsförklaringcn ingen betydelse. Den
första nödvändigheten är derför att genom ett ordnadt försvar för
oss möjliggöra att till det yttersta försvåra en fiendes landstigning
på vår kust och derigenom i det allra längsta hindra fienden att
få fotfäste inom vårt eget land. Jag behöfver icke inlåta mig på,
hvilken förödelse inträffar, om kriget flyttas inom egna landamäre
n.

Jag skall begagna detta tillfälle att svara den talare, som framstälde
en fråga. Det skulle vara mycket lättare att gifva ett mer
distinkt svar på denna fråga, om den varit mer begränsad och för
fackmannen tydligare formulerad. Nu är det svårt att, såsom frågan
här framstälts, finna en form för svaret derå, så att det blir
tillfredsställande. Det är så många faktorer, som måste tagas i
betraktande för att rätt kunna besvara frågan, såsom dels tidpunkten
när och dels under hvilka förhållanden, försöket till landstigningen
tankes skola cga rum. Om t. ex. frågan formuleras sålunda:
skulle flottan under förutsättning, att man hade den qvantitet
fartyg, som föreslagits af olika komitéer, kunna hindra en
landstigning? — vågar jag påstå, att icke någon af de stater, från
hvilka vi kunna riskera en landstigning, skall kunna ilandsätta
en arméstyrka hos oss eller att åtminstone sådant bestämdt icke
kan ske, förrän den del af vår landtarmé, som vi kunna disponera
öfver och vilja använda mot fienden, hunnit infinna sig på stranden,
och sedan, om flottan dervid skulle hafva dukat under, blir
det denna armés sak att hindra fienden att komma i land. Och
kunde flottan uträtta det, att fienden uppehölles så länge, till dess
man till lands hunnit koncentrera sina krafter å en viss punkt,
så hade flottan fylt sitt ändamål. Ty jag tror, att om flottan
lyckats uppehålla den fiendtliga landstigningscorpsen och denna i
landstigningsögonblicket mötes af svenska armén på stranden, så
skulle, med den kännedom jag har om svenska armén i forna tider,
det icke lyckas någon fiendtlig styrka att komma i land.

Jag skulle dessutom, såsom bevekande skäl för att närmare
tänka på behofvet att med mer fart utveckla flottan, vilja framhålla
en omständighet, som kanske underskattats af en och annan.
Jag tänker på flottans personal. Den har genom de beslut, kammaren
nyss fattat, vunnit en ganska nämnvärd förstärkning, icke
minst i qvalitativt hänseende, och det är ju en stor fördel. Om vi
nu anställa en jemförelse mellan arméns och flottans personal, så
finna vi, att vi, med mycken rätt och på goda grunder, gjort hvad
vi kunna för att stärka vår armé; vi hafva sökt skaffa den tids -

Onsdagen den 14 mars.

N:o 17.

enlig utrustning, vi hafva sökt skaffa den de bästa vapen, och
detta är mycket rätt och klokt i dubbelt mått, ty det är endast
rättvisa gent emot soldaten att göra honom lika väl rustad som
den fiende, mot hvilken han skall uppträda. Men låt oss kasta
vår blick på flottan! I händelse af mobilisering eller krig förstås
det af sig sjelft, att hvarje fartyg, som kan göra någon nytta mot
fienden, skall ut, och tydligt är, att hvarje fartyg kräfver sin besättning.
Do skulle ut, märken det väl mine herrar, äfven de
gamla träfartygen. Man skulle lemna hemma så mycket man kunde
af tacklingen och dylikt, men fartygen skulle i alla fall ut. Om
vi nu tänka oss den del af vår flottas personal, som ödet läte
kommenderas ut på dessa gamla träfartyg utan skydd med sig mot
de fartyg, som fienden hade, utrustade med alla nutidens förbättringar
såväl för offensiven som defensiven, måste vi åtminstone erkänna,
att de icke äro likstälde med den fiende, mot hvilken de
skulle uppträda. Jag har endast velat påminna om detta, ty så
länge en så stor del af vår flottas materiel är urmodig, skall sådant
inträffa, för den händelse ett krig skulle uppstå, i hvilkot vi
mot vår vilja skulle indragas. Under sådana förhållanden skulle
man ju i korthet med några ord kunna angifva sjöförsvarsfrågans
nuvarande ställning sålunda. Vi känna alla, att vår fartygsmateriel
af tidsenlig beskaffenhet är så obetydlig, att vi med äen föga
kunna uträtta, vi äro alla öfverens om — jag utgår från den förutsättningen,
att vi verkligen vilja skaffa oss sjöförsvar — att om
vi vilja hafva ett sådant, måste vi skaffa oss åtminstone det minimum,
som af de särskilda komitéerna, hvilka uttalat sig vid olika
tillfällen, framhållits såsom önskemål. Vi äro alla öfverens, att
de typer, som äro antagna, äro lämpliga och passande för oss.
Kostnaden för dessa typer är bekant, men det förhåller sig med
fartyg som med oss sjelfva, man kan icke existera mer än under
viss tid, och det är sant, att dessa fartyg icke räcka så länge som
önskligt vore i förhållande till hvad de kosta, men de äro i det
fallet likstälda med alla andra. I följd häraf är det naturligt, att
vi måste för att vinna detta mål ordna anskaffningen så åtminstone,
att den hinner blifva afslutad, innan de fartyg, som redan
finnas, blifva olämpliga för sitt ändamål. Märken väl, att jag utgår
från den förutsättningen, att vi verkligen vilja skaffa oss ett
sjöförsvar, som skulle i förhållande till de kostnader, som derå
nedläggas, kunna motsvara, hvad landet hade rätt att vänta sig
af flottan.

Jag skall icke mycket längre upptaga kammarens tid. Det är
mycket svårt att i denna fråga framlägga några skäl, som icke
redan äro till stor dol kända, och deras vigt och värde är dock
icke beroende på annat än hvad individen sjelf vill tillmäta dem.
Men jag skall dock, innan jag slutar, tillåta mig icke blott på grund
af den befattning, som för tillfället ger mig rättighet att ställa
mina ord till kammaren, utan äfven såsom svensk och såsom en
man, som af innersta hjerta älskar sitt fosterland, göra eu hemställan
till kammaren och till eu hvar särskild! af dess ledamöter,
den nemligen, att han, behjertande den stora betydelsen af frågan

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartgqsmateriel.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartgqsmateriel.

(Forts.)

om ordnandet af vårt sjöförsvar, för sin del ville för en lycklig
slutlig lösning af denna vigtiga fråga lemna den hjelp och det
understöd, som han sjelf anser, att en förutseende omtanke för
bibehållande af Sveriges sjelfständighet bjuder.

Herr Mankell: Det ärade statsutskottet har visserligen vägrat
tillstyrka den plan för nybyggnad af flottans fartyg, som af Kongl.
Maj:t blifvit framlagd, äfvensom afstyrkt dermed sammanhängande
anslag å 2,500,000 kronor årligen under fem års tid. Och derför
får man hålla utskottet räkning.

Icke för ty finner man, att sjöförsvarsbudgeten till nästa års
statsreglering är höjd från 8,300,000 kronor till 8,700,000 kronor.
Man skulle dock kunnat vänta, att, med anledning af de stora och
ständigt ökade utgifter, som erfordras till följd af urtima Riksdagens
beslut angående landtförsvaret, och till följd af våra finansers
deraf väsentligen försämrade skick, något stillastående med afseende
å sjöförsvarets utveckling skulle komma att ega rum.

Tillser man, huru förhöjningen på sjöförsvarsbudgeten tillkommit,
finner man, att den hufvudsakligen härleder sig från nybyggnadsanslaget,
hvilket statsutskottet tillstyrker att höjas till 1,500,000
kronor, från de 1,000,000 kronor, hvarmed det utgått under innevarande
års statsreglering. Detta är dock vida mer än under de
senaste åren egt rum. År 1890 utgjorde samma nybyggnadsanslag
1,055,000 kronor, år 1891 1,239,000 kronor, år 1892 1,250,000 kronor,
år 1893 sänktes det till 1,118,000 kronor, och år 1894, sannolikt
till följd af känslan af de genom urtima Riksdagens beslut
föranledda kostnader, till 1,000,000 kronor. Men nu vill man öka
det till 1,500,000 kronor.

För min del kan jag icke finna, hvarför flottans nybyggnad
nästkommande år skulle behöfva forceras mer än förut. Om något
anslag är af den natur, att det utan fara eller olägenhet kan
fördelas på flera år, så är det detta. Om den fjerde pansarbåten
skulle blifva färdig några månader förr eller senare, så betyder
detta föga. Deremot betyder det för vår nästkommande statsreglering
ganska mycket, om en half million kan besparas. Och skall
detta ske, så måste det ske nu på femte hufvudtiteln, i synnerhet
om vi vilja försöka att undvika, jag vill icke tala om arfsskatten
— ty det torde väl numera knappast vara möjligt — men åtminstone
stämpelskatten, hvars beskaffenhet är så omtvistad. Ty på öfriga hufvudtitlar
och an slagsfordringar, som ännu återstå att behandla,
torde icke mycket vara öfrigt att spara. Det är derför som jag
anser, att den nu föreslagna summan af l''/2 million godt bör kunna
nedsättas till 1 million.

I sammanhang härmed ber jag att få nämna följande. Det
ärade statsutskottet har i sitt utlåtande utan betänkande velat medgifva
Kongl. Maj:t att i afseende å byggnaden af den fjerde pansarbåten
vidtaga de nya anordningar, som af departementschefen
blifvit föreslagna. Hvilka äro då dessa nya anordningar? För så
vidt man skall döma af det i detta hänseende ganska otjMliga
statsrådsprotokollet, lärer det icke kunna vara något annat, än att

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

i öfverensstämmelse med den senaste certkomiténs förslag de tvenne
gröfsta kanonerna, som på de äldre pansarbåtarne stodo förenade i
ett torn i fören af fartyget, nu skulle särskiljas i tvenne torn,
hvaraf ett skulle förläggas till fören och ett till aktern. Jag beklagar
högeligen, att den inflytelserika stämma från statsutskottets
sida,, som föregående år, jemte min, höjde sig mot en sådan anordning,
nu icke låtit höra af si g.

Hvad betyder i sjelfva verket denna förändring? Jo, den betyder,
att hvarje kanon af gröfsta kaliber, som samtidigt skall föras
i elden åt samma sida, nu kommer att kosta 3 millioner, d. v. s.
hela pansarfartygets kostnadsbelopp, i stället för att den på de
äldre pansarbåtarne blott kostat 1V2 million, hvilket med andra
ord vill säga, att för att samtidigt åt samma sida åstadkomma
samma eldverkan, måste vi bygga två pansarfartyg i stället för ett
samt beqväma oss till de deraf följande kostnaderna. Jag anser
det som en skyldighet att underrätta kammaren härom, ty det är
förmodligen ganska få, som rätt uppfattat statsrådsprotokollets mening
i detta hänseende, och kammaren torde böra veta, hvad den
beslutar eller icke beslutar.

Jag förstår mycket väl meningen med denna anordning, det
är nemligen den, att man ännu lefver i den illusionen att kunna
förfölja eller undvika förföljelse. Men detta torde icke lyckas, när
man ihågkommer, att de nya pansarfartygen icke hafva större fart
än knappast 15 knop, då deremot i andra flottor finnas fartyg, som
hafva en hastighet af 18 å 20, ja, ända till 22 knop. Jag såg till och
med för några dagar sedan en uppgift om att nya fartyg bygdes, som
skulle gorå ända till 25 knop. Under sådana förhållanden hemställer
jag till den ärade kammaren, om man rimligtvis kan antaga,
att de pansarfartyg, hvarom nu är fråga, under ett sjökrig
skulle kunna spela den roll, som man synes vilja tillmäta dem?
De kunna hvarken förfölja fienden eller sjelfva komma undan.

Enär ämnet kommit på tal, ber jag att äfven få nämna några
ord om de i statsrådsprotokollet ifrågasatta avisofartygen. Om något
slags fartyg böra hafva det största möjliga snabbgående, som
kan beredas ett krigsfartyg, så är det just avisofartygen eller, hvilket
är detsamma, rekognosceringsfartygen. Enligt certkomite''ns
förslag skulle desamma få en hastighet af endast 19 knop, under
det att vi sjelfva hafva minbåtar, som göra 20 knop, och, som jag
nyss nämnde, i främmande länders flottor finnas en mängd fartyg,
som göra ända till 22 knop och derutöfver. Jag fruktar, att den
ärade sjökrigsstyrelsen icke i detta hänseende har följt med sin
tid, och jag vill begagna detta tillfälle att uttala min öfvertygelse
att vi, om vi skola bygga.sjökrigsfartyg, skulle göra mycket bättre
i att nedlägga 5 å 6 millioner på mycket snabbgående stålpansarkryssare,
som åtminstone i aflägsnare farvatten kundo skydda vår
handel, än på dessa pansarfartyg å 3 millioner, som passa hvarken
för det ena eller det andra.

Jag vill fortfarande framhålla, att jag vidhåller mina förut så
många gånger uttalade åsigter om de nu under byggnad varande
pansarfartygens olämplighet för våra tillgångar, för våra farvatten

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartyasmateriel.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fariygsmateriel.

(Forts.)

och för våra behof. Jag förstår icke, huru man kan hysa sådana
illusioner som dem den ärade talaren näst före mig å nyo upprepade
och som jag så många gånger sökt bestrida, nemligen att man
skulle kunna lyckas hindra eller försvåra en fiendtlig landstigning
eller efter landstigningen på något sätt besvära fiendens fartyg.
Det tyckes vara omöjligt att räkna ut, att 10 är mer än 1.
Det tyckes vara omöjligt att förstå, att då alla de stormagter, med
hvilka det kunde komma i fråga att vi skulle strida i ett sjökrig,
hafva budgeter, som äro 10 å 20 gånger större än vår, så måste de
äfven kunna anskaffa krigsfartyg till en mängd, som är 10 ä 20
gånger större, än hvad vi möjligen kunna åstadkomma, äfven om
vi få 5, 10 eller 15 pansarfartyg å 3 millioner, äfvensom att den
oundvikliga följden häraf blefve den, att våra få och icke snabbgående
pansarfartyg genast vid krigets början blefve injagade i
våra hamnar och derstädes blockerade, alldeles som den ryska
flottan under krimkriget och den tyska flottan under 1870 års krig.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra ber jag att få
föreslå, att nybyggnadsanslaget till flottan nedsättes från den af
statsutskottet föreslagna summan 1,500,000 kronor till 1,000,000
kronor, och anhåller, att herr talmannen derå behagade göra proposition.

Herr Lilliehöök: Herr talman, mine herrar! Jag skall an hålla

att med några ord få bemöta den siste värde talaren på
stockholmsbänken. Han yttrade bland annat, att det af Kongl.
Maj:t föreslagna pansarfartyget icke vore i besittning af några afsevärda
fördelar, utan snarare vore sämre än den pansarbåtstyp,
som vi för närvarande ega. Jag skall anhålla att få i någon mån
bemöta detta uttalande.

Våra nuvarande pansarfartyg hafva vunnit erkännande af såväl
in- som utländska fackmän, och de äro fortfarande till sina
hufvuddrag synnerligen väl afpassade för våra förhållanden, och
lämpliga för vårt kustförsvar. Det är allmänt erkändt. Men i anseende
till krigsmaterielens och i synnerhet artilleriets utveckling
har det blifvit nödvändigt att göra vissa modifikationer på dessa
pansarfartyg. Dessa modifikationer, som här äro utförda på det af
Kongl. Maj:t föreslagna fartyget, bestå, som herrarne torde känna,
företrädesvis i två särskilda konstruktionsmoment, nemligen dels
att åtskilja de två grofva kanoner, som nu äro placerade i ett gemensamt
torn, och placera dem i två särskilda torn, ett i fören och ett i
aktern, och dels att förse det sekundära batteriet, som på de nuvarande
pansarfartygen är alldeles oskyddadt, med en pansarbeklädnad för att
derigenom^ kunna utestänga projektiler från ett snabbskjutande artilleri,
som nu kan öfverhölja detta batteri med en förödande eld. Anledningen,
hvarför man har placerat kanonerna så, som här är föreslaget och som
nu statsutskottet i sitt utlåtande har godkänt, är den, att man anser
en brist finnas hos de nuvarande pansarbåtarne, bestående
deruti, att de två gröfsta kanonerna icke kunna skjuta akter öfver.
Skorstenar och öfverbyggnader utgöra nemligen hinder derför. Men
om kanonerna placeras på skilda ställen åt fartyget, så kan detta

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

grofva artilleri serveras hela horisonten rundt och derigenom upptaga
striden med en fiende, om han nemligen är inom skotthåll,
på hvilken punkt han än må befinna sig. Skulle ett af våra pansarfartyg
blifva utsatt för anfall af två eller flera andra fartyg,
torde det vara ganska svårt för detta fartyg att ständigt manövrera
så, att icke ett af de anfallande kommer i tillfälle att beskjuta det
anfallna fartyget inom dun döda vinkelns område. Detta är således
en svag punkt hos de nu befintliga fartygen, som man i den
nya konstruktionen sökt undanrödja. — Det är tydligt, att om man
aflossar ett skott med en af de grofva kanonerna i det nu befintliga
pansartornet, så uppstår en mycket intensiv krutrök, som icke
skingrar sig så snart, och innan den hunnit skingra sig, kan man
icke använda den andra kanonen. Denna olägenhet förebygges genom
att placera kanonerna på skilda ställen af fartyget. — Om en
projektil träffar i sjelfva skarfven mellan den fasta och den rörliga
delen af tornet på fartygen af Svea-typen, så är det antagligt,
att tornet läses så att kanonerna icke kunna inrigtas på annat
sätt än genom att manövrera fartyget. När en sådan projektil
träffar ett af de torn, som äro uppsatta på det nya pansarfartyget,
så är det visserligen sant, att detta torn också kan blifva
fastläst, men man har då åtminstone en kanon fri att sidorigta.

Beträffande pansarskyddets nödvändighet torde jag icke behöfva
offra många ord derpå. Om man tager hänsyn till det nya
artilleriets ofantliga utveckling och den snabba eldgifningen —
man kan med 12 cm. kanoner utslunga 10 projektiler i minuten
— så inser man lätt nödvändigheten af att förse det sekundära
batteriet med något slags pansarskydd. Man har icke kunnat tänka
sig, att detta skulle vara origtigt, och derför har också detta förslag
kommit till stånd. Men det är naturligt, att i och med detsamma
man förser fartyget med ökad pansarbeklädnad, måste man
öka fartygets volym för att det skall kunna bära denna pansarbeklädnad;
och i och med detsamma man ökar dess volym, ökas äfven
dess vigt och kostnaderna för detsamma. Detta är skälet,
hvarför ett fartyg efter det nya förslaget kostar något mera än efter
det gamla.

Som herrarna torde hafva sig bekant, kostar Svea 2,868,000
kronor utan ammunition, och det nu föreslagna pansarfartyget skulle
komma att kosta 3,075,000 kronor. Skilnaden är således blott 207,000
kronor; och jag hemställer, om man icke bör kunna offra denna
summa på det nya fartyget, när man vinner så afsevärda fördelar.
Jag tror mig härmed i någon mån hafva utredt frågan om fördelarne
af det nya förslaget.

Hvad sedan beträffar farten, så sade den siste ärade talaren,
att man icke skulle kunna bringa upp den till samma höjd,
som i utlandet nu befintliga typer hafva. Jag tror, att i anseende
till att nu föreslagna pansarfartyg blir något större än våra nuvarande,
kan man hafva goda utsigter att bringa upp farten något högre än
nu är förhållandet. Det är nemligen ett kändt faktum, att ett
större fartyg fordrar mindre kraft för att framdrifvas än ett mindre
i proportion till deplacemontet. Den kraft, som erfordras för

Andra Kammarens Prat. 1H94. N:o 17.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Forts.)

?i:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Forts.)

en båt af Sveatypen, utgör 11/2 hästkraft per ton deplacement, då
deremot utlandets större pansarfartyg fordra blott 0,93 hästkrafter
per ton. Svårigheten att framdrifva ett fartyg tillväxer i samma
mån som fartygets storlek minskas. Detta är anledningen till, att
våra mindre pansarbåtar icke kunna bringas upp till den hastighet
som de större pansarbåtarne t. ex. i engelska marinen ega, hvilka
äro 4 å 5 gånger så stora. I sammanhang härmed skall jag taga
mig friheten bemöta ett yttrande, som den siste talaren behagade
fålla, då han talade om, att våra pansarbåtar voro så synnerligen
olämpliga, på grund af att deras fart vore så liten. Jag vill nemligen
upplysa, att de pansaTbåtar, som vi hafva, kunna drifvas upp
ända till ‘16 knop. De pansarbåtar, som senast blifvit byggda i
England och som uppgå till en storlek af 14,000 tons, hafva en
hastighet af 163/4 å 17 knop. Skilnaden är således icke så stor.
Att dessa pansarbåtar skulle kunna drifvas upp till 20 å 22 knop,
som den siste talaren sade, det är alldeles omöjligt. Ty i och
med detsamma som man använder en stor del af deplacementet för
att bära pansarvigten, kan man icke räkna på att få så mycket
qvar för maskinvigten. Det är nemligen en sak, som är klar och
tydlig, att det icke är möjligt att drifva upp ett pansarfartygs hastighet
öfver en viss bestämd gräns, med mindre man reducerar
pansarets vigt.

Den siste talaren yttrade sig vidare om det föreslagna avisofartyget.
Jag vill då först nämna, att detta fartyg är afsedt att
vara°ett kunskaparefartyg. Det skall hafva till uppgift att söka
upp fienden, utfinna, hvar han håller till, och lemna underrättelser
om hans förehafvanden. Det har påvisats, hvilken stor betydelse
avisofartygen hafva för marinen; och särskildt under nuvarande
förhållanden, då vi icke hafva en iil!riichli(j flotta, kan det
vara nyttigt att hafva ett avisofartyg, som underrättar oss om hvart
fienden ställer sin färd, så att vi hinna bringa armén till uppmarsch
och möta honom, der han ämnar landsätta sina trupper. Man hade
tänkt sig, att ett större fartyg skulle vara nyttigt och bra, men
man har dragit sig för kostnaden. Den nu föreslagna avisoångaren
skulle komma att kosta 880,000 kronor, och han skulle få en
hastighet af 19 knop. Denna hastighet är visserligen icke så stor
i jemförelse med hastigheten hos exempelvis en första klassens
större minbåt eller en kryssare på 10,000 tons, men man måste
dervid taga i betraktande," att avisoångaren ej blir mer än 670
tons, och det är en stor skilnad mot 10,000 tons. Här blir förhållandet
detsamma i afseende på den behöfliga maskinkraften, som
jag nyss förut talat om, att det icke är så lätt att drifva upp farten
på ett så litet fartyg. Det är icke möjligt att få upp fartygets
hastighet utan att pressa in juft under pannorna, så att man får så
stor ångproduktion som möjligt.

På grund deraf, att detta fartyg är afsedt att vara ett. kunskaparefartyg,
behöfver det ej heller föra så mycket artilleri som
den siste ärade talaren ansåg nödvändigt. Det skall nemligen vara
bestyckadt med en 12 centimeters kanon och fyra 57 millimeters
snabbskjutande kanoner. Detta har man ansett vara nog. En 12

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

cm:s kanon akterut föreslogs visserligen men borttogs ur förslaget,
då den ej ansågs behöflig.

Att söka bedöma en marins förmåga att försvara ett land efter
hvad den kostar i jemförelse med andra nationers, det är ett sätt
att kalkylera, som jag icke begriper. Jag kan icke inse, hvarför
vi ej, om vi få en sådan flotta som komitéerna föreslagit, skola
kunna afvärja en landstigning på vår kust. Jag har ingen misstro
till att vi ej skulle kunna förhindra, en sådan, om jag tänker
mig, huru det kommer att gå till vid en invasion. Då kommer en
transportflotta, som skall öfverföra en BO- å 40,000 man. Denna
flotta kommer att bestå af ett BO- eller 40-tal fartyg — kanske
mera — och få en utsträckning af 2 å 3 mils längd. Då fienden
har att skydda en transportflotta af en så stor utsträckning, vore
det väl underligt, om vi icke skulle kunna anfalla denna flotta och
med en relativt, liten styrka åstadkomma en stor effekt, till fosterlandets
försvar.

Herr Pehrson i Törneryd: Såsom varande landtman och icke
i besittning af sakkunskap kan det vara vågadt af mig att uppträda
i en fråga sådan som denna. Jag skall heller icke försöka mig på
att lägga mitt ord i vågskålen i afseende på frågan, om försvarets
tyngdpunkt bör ligga hos landtförsvaret eller sjöförsvaret. Derom
vill jag icke yttra mig, utan jag har endast velat säga några ord
med afseende på den rent ekonomiska frågan.

Det kan enligt mitt förmenande icke undgå någon, att det gör
ett egendomligt intryck icke allenast på Riksdagen utan äfven på
allmänheten, att hvarje gång försvarsfrågan är på tal, det är så ytterst
litet man från de sakkunniges sida får höra rörande landets
förmåga att bära do bördor, man vill pålägga. Det är ur en sådan
synpunkt, som jag vid detta tillfälle skall be att få säga, att det
förslag, som Kong!. Maj:t framlagt, icke synes mig vara väl motiveradt.
Statsutskottet har i detta förslag gjort åtskilliga jemkningar
och förändringar, hvilka jag tror äro välbetänkta, och jag
hoppas att Riksdagen skall komma att godkänna dem.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet uttalade,
synbarligen med ett visst vemod, att, om statsutskottets förslag
godkändes, den fjerde pansarbåten först om tre år härefter
blefve färdig. Nå väl, om detta kan kallas att gå allt för sakta på
den väg, som man anser vara den rätta, så tror jag, att, vid ett
tillfälle sådant som detta, man har både skyldighet och rättighet
att so till, hvar orsaken härtill kan ligga. Då åtcrföres jag till
den tanke, som för en stund sedan uttalades af herr Redelius, då
han, om jag fattade honom rätt, framhöll såsom sin åsigt, att Kongl.
Maj:ts regering ej, på sätt tillbörligt hade varit, vid urtima riksdagen
1892 framhöll försvarsfrågan i sin helhet. Jag delar eu sådan
åsigt, och om man derför numera icke anser sig kunna uppfylla
alla billiga anspråk med afseende på sjöförsvaret, så ber jag få uttala
såsom min mening, att orsaken dertill ligger i den omständigheten,
att det icke någon gång efter år 188B lyckats att få försvarsfrågan
framlagd i sin helhet. Det betonades i båda kamrarne

Angående
extra anslag
till anskaffning
af farUiqsmateriel.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Forts.)

vid urtima riksdagen 1892, icke endast från icke sakkunnige, utan
äfven från fullt sakkunnigt håll, att hvad sjöförsvaret anginge, så
vore det för den närmaste framtiden ordnadt så, att vi icke behöfde
taga någon sådan hänsyn till detsamma som ökade anslagsfordringar.
Vi, som trodde, att så var förhållandet, och som derför
pröfvade förslaget vid urtima riksdagen endast med hänsyn till
de kostnader, som skulle blifva eu följd af detsammas antagande,
vi lefde i den tron, att de anslag, som då utgingo till flottan, närmelsevis
skulle för framtiden blifva desamma. __ Det var också
derför vi bidrogo till urtima Riksdagens beslut. Aro vi i detta fall
mer eller mindre vilseledda, vill jag säga, att jag icke kan annat
än deröfver uttala ett djupt beklagande. Jag tror icke, att det går
för sig, för att tillfredsställa do anspråk och fordringar, som nu
ställas på oss i afseende på ordnandet af vårt sjöförsvar, hvarken
att beträda den väg, som härför af några anvisas, eller att upptaga
lån, ej heller att, såsom man .än på det ena, än på det andra hållet
i vårt land hör röster höja sig för, pålägga folket ökade skattebördor
för sjöförsvarets utvidgande.

Jag förmår icke ingå i pröfning, huru flottans krigsmateriel
bäst bör ordnas. Jag skall endast, i anledning af några ord, som
yttrades af herr Mankell, be att få erinra derom, att denne talare,
som ansåg att statsutskottet i denna punkt gått för långt och derför
yrkade en nedsättning i den af utskottet föreslagna summan
till 1,000,000 kronor, han kom i nästa ögonblick med ett eget förslag,
hvilket gick ut på att bygga ännu större fartyg än nu ifrågavarande,
och för hvilka kostnaden skulle uppgå till 5 å 6,000,000
kronor stycket. Huru detta hans förslag passar ihop med hans yrkande,
kan jag icke rätt förstå.

Det skulle kunna vara åtskilligt mera att här tillägga, men
jag förmår, såsom jag sagt, icke bedöma frågan från mera än en
enda synpunkt, och det är don, som jag nu framhållit. Jag anser,
att vi måste taga hänsyn till hvad landet förmår bära. De kostnader,
som ålagts nationen genom urtima Riksdagens beslut, äro så
stora, att man enligt min tanke måste hålla den nuvarande totalkostnaden
för försvaret inom de gränser, som den för närvarande
har. Gå vi utöfver dessa gränser, då tror jag, att vi beträda en
väg, som hvarken är tillrådlig, ej heller, såsom det äfven framdeles
kommer att visa sig, välbetänkt. Det kan ju hända, att, om
man ser på totalkostnaden för försvaret, anslagen till de båda olika
vapnen icke äro så fördelade, som de hade bort vara. Men om så
är, att flottan fått för ''litet och landtförsvaret för mycket, så är
detta icke Riksdagens fel, icke den enskilde representantens fel,
utan det är att söka på annat håll.

Med anledning af herr Mankells yttrande, att statsutskottet
gått för långt, då det hemstält, att Riksdagen skulle bestämma anslaget
till fartygsmateriels anskaffning till 1,500,000 kronor, ber jag
få säga, att jag anser det nuvarande ekonomiska tillståndet i landet
ovilkorligen betinga, att man i hvarje stor anslagsfråga förfar
så varsamt som möjligt. Hans yrkande att nedsätta ifrågavarande
anslag till 1,000,000 kronor tilltalar mig mycket, men jag kau lik -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

val icke vara med derom, emedan det visat sig medföra olägenheter
att sätta ett så vigtigt anslag som detta mycket lågt. Följden
blifver endast, att man inom kort begär höjning af detsamma, och
då förmår man kanske icke hålla anslaget inom vederbörliga gränser.
Det är derför, som jag kunnat vara med om att, såsom statsutskottet
gjort, föreslå detta anslag till 1,500,000 kronor, hvilket
jag under andra förhållanden icke skulle varit med om. Jag tror,
att kammaren gör klokast i att nu bifalla statsutskottets förslag,
till hvilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar!
Den förste talaren, som hade ordet efter herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet, yttrade sig i fråga om flottans förmåga
att förhindra ett fiendtligt infall. Han sade, att vid urtima riksdagen
lades största vigten på landtförsvaret, och ingen yttrade sig
då deremot och talade till flottans fördel. Mine herrar, jag har
visserligen en låg grad inom flottan och kan möjligen derför anses
ej besitta .de fackkunskaper, som äro erforderliga för att här
uppträda till försvar för flottans behof, så att kammaren kanske
derför icke sätter så synnerligen stor tilltro till mina ord, men
jag ber likväl att få hänvisa till de anföranden jag haft i försvarsfrågan,
såväl vid 1892 års lagtima riksdag, som äfven vid urtima
riksdagen samma år. Jag åtminstone har der framhållit flottans
betydelse för vårt försvar. Min öfvertygelse är, att flottans främsta
rol bör. vara att försvara vår neutralitet. Såväl 1882 års sjöförsvarskomité
som äfven 1892 års sjökrigsmaterielkomité hafva
framhållit detta. Båda dessa komitéer voro ense om det antal fartyg,
som. minst erfordrades för att åstadkomma denna effekt. 1882
års komité föreslog nemligen i detta hänseende:

15 stycken pansarbåtar af »Sveas» cert,

50 » l:a klassens minbåtar och

80 » 2:a » »

1892 års komité föreslog:

15 stycken l:a klassens pansarbåtar,

30 » l:a » minbåtar,

20 » 2:a klassens minbåtar, och

6 » avisofartyg.

Således föreslog den senare komitén en minskning i minbåtarnes
antal, men deremot anskaffning åf 6 stycken avisofartyg.

Om 1882 års komités förslag fullföljts och det anslag, som af
denna komité beräknats, hade utgått, då skulle vi för närvarande
hafva omkring

6 stycken l:a klassens pansarbåtar,

14 » l:a > minbåtar, och

10 :> 2:a » »

För närvarande består vår flotta af följande stridsfartyg:

3 stycken l:a klassens pansarbåtar,

6 » l:a » minbåtar,

9 » 2:a » »

4 » 2:a » pansarbåtar eller s. k. monitorer, och

9 » kanonbåtar.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartr/asmateriel.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartuqsmateriel.

(Forts.)

Detta är alla de fartyg, vi egentligen kunna skicka ut, i händelse
vår neutralitet skulle hotas.

Såsom jag nyss nämnde, bör flottans förnämsta uppgift vara
att värna vår neutralitet. Jag är fullt öfvertygad derom. Jag har
icke hört någon fackman påstå annat än, att, om vi hade en sådan
flotta, som föreslagits af de båda komitéer jag nyss nämnt, då skulle
säkerligen, vid ett utbrytande krig i Östersjön, hvarje fiendtlig
magt räkna efter, hvilket som för honom kunde vara största fördelen,
antingen att Sverige bibehölle sin neutralitet eller, i motsatt fall,
slöte sig till dess eventuelle motståndare. Det torde vara tydligt,
att, om tvenne magter, hvilkas flottor äro ungefär jemnstarka, såsom
exempelvis Kyssland och Tyskland, komme i krig med hvarandra,
ryssarne om vår flotta slöte sig till dem, vore herrar i Östersjön
och vice versa. Dessa magter skulle icke våga anfalla vår
neutralitet, om vi hade en så stor flotta, som jag nyss nämnt. Yi
skulle då, vid ett krigsutbrott, få sitta i fred, handeln skulle få
fortgå, och landet skulle växa i välmåga. Jag tror, att de kostnader
vi nedlägga på vår flotta skulle under sådana förhållanden
vara mer än väl betalda.

Talaren på stockholmsbänken nämnde, att vi icke borde lägga
ned några medel på flottan, att om på någon hufvudtitel besparingar
kunde göras, så vore det på den femte hufvudtiteln, och att
det icke spelar någon rol, om ett fartyg blefve färdigt några månader
förr eller senare. Ja, då man känner den ställning, som
denne talare alltid intagit till försvarsfrågan, kan man från det
hållet icke vänta något annat. Är det fråga om att stärka vår
armé, då bör man icke göra det, emedan flottan är vårt förnämsta
försvar; är det fråga om att stärka vår flotta, då bör man icke göra
det, utan då bör man i stället lägga ned kostnaderna på byggandet
af fästningar, och vill man åter lägga ned kostnader på fästningsbyggnader,
då heter det att kostnaderna äro för stora. Det är naturligtvis
omöjligt att få ett betryggande försvar, om man ej nedlägger
kostnader på försvarets olika grenar.

Jag tror för min del, att om vi hade råd att till flottans nybyggnad
och underhåll offra do medel Kongl. Maj:t här begärt,
dessa medel skulle vara synnerligen väl använda. Ett sådant anslag,
som Kongl. Maj:t här begärt, skalle, om det beviljades, leda
till icke obetydliga besparingar. Yi skulle få kontinuitet i fartygsbyggandet;
den inhemska industrien skulle utveckla sig, emedan
till fartygen behöfdes pansar och vi inom landet ha ett utmärkt
råmaterial, som då komme till heders. Följden af en sådan industri
skulle blifva, att vi kunde täfla på den utländska marknaden.
Äfven kanontillverkningen skulle komma att gå framåt.

Emellertid, såsom förhållandena nu äro, kan man icke annat
än vara statsutskottet tacksam, för att det åtminstone föreslagit den
summa, som det gjort. Då statsutskottet dervid varit enhälligt i
sitt beslut, hvarken vill eller vågar jag yrka bifall till den kongl.
propositionen, hvilken jag naturligtvis i flottans intresse helst skulle
se bifallen, utan skall inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets
föreliggande förslag.

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Herr Jonsson i Hof: Det är alldeles naturligt att, då jag deltagit
i utskottets behandling af den nu föreliggande punkten, och
då ingen reservation vid densamma är fogad, jag kommer att rösta
för det förslag, utskottet framstält. För detta ändamål hade jag
således icke behöft yttra mig; men då jag ändå gör det, är det
emedan jag anser mig höra säga några ord med anledning deraf,
att en talare på stockholmsbänken så att säga stälde en interpellation
till mig. Han har nemligen undrat, huru det kommer sig, att
i afseende på de föreslagna förändringarne i byggnadssättet jag i
år öfvergifvit den ståndpunkt, jag i fjol intog; och jag skall genast
svara honom härpå. Först och främst har det förslag, som nu föreligger,
och som blifvit närmare utarbetadt, den fördelen framför
certkomiténs förslag, att pansartornen nu äro mycket bättre och
säkrare än i den gamla typen. För det andra har pansaret omkring
den sekundära bestyckningen nu undergått en betydande förbättring
i jemförelse med hvad förut blifvit föreslaget. Då härtill
kommer, att man med bibehållandet af pansarbåtarnes nuvarande
form icke skulle kunna anbringa pansarskydd för det sekundära
artilleriet, så torde det icke finnas någon annan utväg för att vinna
det mål, man åsyftar, än att gå med på den föreslagna ändringen
i afseende på det grafva artilleriets placerande på fartyget. Detta
har varit orsaken, hvarför jag nu kunnat vara med om förändringen.
Man har nemligen icke kunnat finna någon, annan utväg för
att gifva pansarskydd åt det sekundära artilleriet, än genom att
skilja de grofva kanonerna åt och placera dem en i. hvardera ändan"
af fartyget. För mig skulle det visserligen varit högst önskvärdt,
om placerandet af dessa grofva kanoner kunnat ske annorlunda
än nu är föreslaget, nemligen så, att icke tornen stäldes i
fartygets midtlinie utan på ömse sidor om densamma, hvarigenom
de grofva kanonerna båda kunnat användas såväl för öfver som akter
öfver. Men då, efter de upplysningar, som i statsutskottet i detta
fall meddelats af en fackman, man funnit, att detta icke låter sig
göra, tror jag man icke har något annat val än att nöja sig med
den placering, som nu föreslagits. Detta har jag velat säga för att
förklara den omständigheten, att jag nu kunnat vara med om förändringarne
i afseende på byggnadssättet.

Hvad sedan beträffar anslagets storlek, så. får jag säga, att en
för mig högst betydelsefull omständighet dervidlag. är den, att genom
ett bifall till hvad statsutskottet nu föreslagit, hufvudtitelns
slutsumma för det verkliga krigsändamålet kommer att blifva ungefärligen
densamma, som 1882 års sjöförsvarskomité föreslog. Den
blir visserligen något högre, omkring 200,000 kronor mera, men
man måste dervid taga i betraktande, att en artillericorps kommit
till, som förhöjt kostnaderna om jag minnes rätt med icke mindre
än 180,000 å 190,000 kronor.

När jag så tager hänsyn härtill, så finner jag, att vi nu kommit
till ungefär samma summa, som komitén ansåg landet i genomsnitt
och normalt kunna bära, mon skälet, hvarför vi nu icke kunna
bevilja lika stora nybyggnadsanslag som de då föreslagna, utan att
öfverskrida hela hufvudtitelns slutsumma, är att söka på andra om -

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartgqsmateriel.

(Forts.)

Jf ro 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af förtygsmateriel.

(Forts.)

råden uti åtskilliga organisationer, som tagit cn annan och dyrar»
rigtning, än då förelåg. Det är för mig icke något skäl att frångå
den sammanlagda slutsumma, hvartill komitén kom, emedan dessa
organisationer i åtskilliga fall enligt min uppfattning äro dyrare än
de hehöft vara. Det är således för mig ett talande skäl, hvarför
jag håller på att denna siffra, 1,500,000, är särdeles lämplig och
väl afvägd, och jag tror, att, om vi hålla oss år för år vid ungefär
denna summa, vi å ena sidan icke offra onödiga penningar på flottan
och å andra vårt sjöförsvar småningom skall blifva afsevärdt
starkare än det för närvarande är.

Här har af en talare framstälts på sätt och vis en interpellation
till statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, huruvida
tyngdpunkten af vårt försvar skulle kunna läggas på sjöförsvaret,
och herr statsrådet lemnade på denna fråga ett svar, som
jag tror, att herrarne icke tillräckligt fattade. Han sade nemligen
att, om vi nu hade den materiel, som olika komitéer föreslagit, vi
utan tvifvel med stor utsigt om framgång skulle kunna afslå alla
möjliga landstigningsförsök och att vi då med skäl skulle kunna
lägga tyngdpunkten af försvaret på sjöförsvaret. Men jag ber herrarne
lägga noga märke just på dessa ord: att, om vi nu hade dessa
15 eller 20 pansarbåtar, vi förmodligen härefter skulle kunna hålla
jemna steg med utvecklingen af flottorna inom de länder, hvarmed
vi kunna antagas komma att strida, men, som vi nu icke hafva
mera än tre pansarbåtar färdiga och anslagit medel till en fjerde,
måste vi på samma gång förstå meningen af svaret, att vi under
nuvarande förhållanden icke kunna lägga någon tyngdpunkt på sjöförsvaret.
Ni böra nemligen betänka att, huru mycket vi än offra
penningar till nybyggnader för flottan, våra ekonomiska resurser
äro så väsentligen underlägsna de länders, hvarmed vi kunna komma
att strida, att om tio eller tolf år, trots våra ansträngningar, svalget
mellan vår och deras stridsstyrka skulle vara lika stort som för
närvarande. Således tror jag, att vi kunna vara ense derom, att
allt tal om att lägga tyngdpunkten af försvaret på sjöförsvaret icke
håller streck, och att vi icke böra upptaga en sådan tanke och inplanta
densamma i vårt folks uppfattning, ty då komma vi vilse,
när det en gång gäller att vårt lands sjelfständighet hotas.

Deremot har det sitt berättigande att, när vi hafva en flotta,
vårt sjöförsvar icke bör vanvårdas utan hållas uppe, åtminstone på
den höjd det nu befinner sig, ty naturligt är det att, om vi hafva
en flotta af någon betydelse, den åtminstone kan spela den rollen,
att öfverförandet af en fiendtlig armécorps till oss icke kan ske lika
snabbt som derest vi saknade allt sjöförsvar. Hafva vi en flotta,
som spelar någon roll, vare sig af 3 eller 6 pansarbåtar med åtföljande
minbåtar och dylikt, så måste en eventuel fiende räkna
med att vi hafva dessa fartyg och således måste han, så vida han
icke oskadliggjort eller stängt dem inne, betänka sig, innan han
ger sig till att söka öfverföra en armécorps. Ur den synpunkten anser
jag, att flottan har sin lilla uppgift att fylla, nemligen att den gifver
hären tid och rådrum att samla och ordna sig för att vara till
hands på de platser, der den behöfves. Jag har alltid ansett, att

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

det är denna uppgift flottan har att fylla och ingen annan, och jag
tror att längre än derhän hör man icke drifva hennes uppgift.

När nu icke något yrkande om höjning af det utaf statsutskottet
föreslagna belopp, 1,500,000 kronor, framstälts, så är ju derom
ingenting att säga, men hvad beträffar det gjorda yrkandet om nedsättning
till 1 million kronor, så tror jag, att det äfven ur sparsamhetssynpunkt
kan vara rådligast att bestämma beloppet till l*/2
million kronor; jag säger detta dels derför att, om denna kammare
skulle stanna vid 1 million kronor, ingen så säkert kan beräkna
utgången af en blifvande gemensam votering mellan hvad Andra
Kammaren beslutat och det möjligen högre belopp, hvarvid Första
Kammaren förmodligen i så fall komme att stanna, dels också derför
att, om vi än för i år finge detta belopp nedsatt, följden antagligen
icke kunde blifva annan än den, att man nästa år, om landets
finanser då visa sig gynsammare än nu, tager 2 millioner kronor,
hvarigenom man icke vunnit något ur sparsamhetssynpunkt, men
återigen åstadkommit olägenheter i afseende å byggandet af fartyg
genom att på så sätt vexla uti anslagsbeloppens storlek.

Det är således ur synpunkten af att åstadkomma stabilitet med
afseende å nybyggnadsanslagens storlek, som jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Häruti instämde herr Wil:sten.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet herr statsrådet Christerson:
Med anledning af de anföranden, som nyss blifvit gjorda,

skall jag be att få tillägga några ord till hvad jag nyss sagt. Det
har af herr Pehrson på blekingebänken talats om svenska folkets
oförmåga att bära dessa bördor. Jag tillåter mig icke att ingå i
något bedömande af denna fråga. Men jag vill blott hafva uttalat,
att om jag hade den personliga öfvertygelsen, att så vore, så hade
det icke fallit mig in att föreslå Kongl. Makt att begära ett sådant
belopp som här är i fråga. För min personliga del tror jag, att det
ytterst beror på huru pass stora uppoffringar vi vilja underkasta
oss och på ingenting annat.

Hvad beträffar herr Olof Jonssons i Hof yttrande om flottans
ändamål och syfte, tror jag för min del, att man kan gå icke obetydligt
högre, och att det mål, som med flottan verkligen skulle
vinnas, om den bringades upp till det antal fartyg, som vid olika
tillfällen blifvit föreslaget, är mycket vigtigare, än hvad som nyss
nämndes. Det skulle vara för långt att gå in i en vidlyftig diskussion
härom, och man skulle ändå icke kunna säga något nytt. Derför
vill jag icke uppehålla kammaren vid detta ämne. Men det
har yttrats några ord från en ärad talare på stockholmsbänken,
som föranleda mig att besvara en del af dom. De hafva visserligen
af två föregående talare från Karlskrona äfvensom ett par
andra talare blifvit bemötta. Men det är ett par omständigheter,
som de icke berört och som jag skall be att få upptaga.

Det nämndes, att det icke vore något skäl att forcera byggandet
af dessa pansarbåtar. Ja, begreppet forcera kan ju vara mycket

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Ports.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartynsmateriel.

(Forts.)

olika, men att kalla det att bygga en pansarbåt om 3,000 tons på
3 år forcera, är en åsigt, bvarom talaren torde stå ensam.

Vidare inlät den ärade talaren sig på åtskilliga anmärkningar
rörande pansarbåtarnes konstruktion. Redan vid föregående riksdag,
då frågan förelåg, framkommo till en del alldeles samma anmärkningar.
Samtliga af dessa hafva blifvit bemötta; de hafva
återkommit i dag och delvis bemötts af en talare på lcarlskronabänken.
Derför vill jag icke ingå i någon detalj annat än i afseende
på den anmärkningen, som blifvit repeterad i dag, att de
båda kanonerna icke skola kunna skjuta på samma mål. Det är
deremot alldeles klart, att detta kan ske i hvarje fall, för så vidt
icke målet ligger i förlängningen af fartygets midtellinie, men ur
detta läge bringas ju målet lätt genom en liten gir åt ena eller
andra sidan. Och då tycker jag, att påståendet, att hvar kanon
skulle kosta 3 millioner kronor, icke hvilar på fullt rigtiga grunder.

Då man å ena sidan anser det för mycket att gifva l''/2 million
till en pansarbåt, hvars värde är fullt erkänd, hvars lämplighet för
vår skärgård under flera år hlifvit noga pröfvad och som befunnits
särdeles fördelaktig, så vill jag å min sida säga, att det synes mig
icke finnas någon anledning för den, som icke sjelf varit i tillfälle
att se ett sådant fartyg under manöver, att påstå att det till exempel
skulle vara för stort, att det skulle manövrera illa — att det går
för långsamt eller dylikt — och han har ej rätt att betvifla de
motsatta faktiska uppgifter, som i fråga härom lemnats. Detta
nämner jag icke derför, att jag vill hålla något loftal öfver dessa
båtar, utan derför, att det kan finnas personer, som på grund af
talarens öfvertygande ton och emedan de icke sjelfva så noga
reflekterat öfver saken, kunna komma på den tanken, att i afseende
på fartygstypen något vore att anmärka. Det är mycket vänligt
mot flottan att vilja bevilja 5 å 6 millioner kronor till eu kryssare,
som skulle gå ut och skydda vår handel, men hvad skulle vederbörande
göra med ett sådant fartyg vid inträffande krig? Det
måste skickas långt bort från Sverige, ty här vore det utsatt för
fienden och kunde ensamt alls ingen nytta göra.

Då man icke velat bevilja de begärda anslagen, har man äfven
denna gång framhållit de stora budgeterna till flottan i andra länder
och deras störa siffror såsom ett afskräckande exempel. Ja,
det vore bra sorgligt, om allt som till formen är mycket stort
skulle vara förskräckande. Jag tror, att betydelsen af dessa siffror
kan reduceras högst betydligt, om man granskar användningen af
de medel de angifva. Hvad särskildt beträffar den ryska flottan,
så är det visserligen sant, att dess budget jemförd med vår är
rätt stor. Men man skall icke glömma en sak, nemligen att ryska
flottan har en Östersjö-station, en station i Svarta hafvet, en i
Kaspiska hafvet och en vid Kamschatka, och att dessa skola hafva
hvar och en sin del af budgeten. Den del. som faller på Östersjöflottan,
är mindre än den, som faller på Svarta-hafsflottan. När
vi således draga ifrån de delar, som tillkomma de öfriga stationerna,
så återstår jemförelsevis ej så mycket för Östersjöflottan.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

Om vi sedan se efter, hvad för slags fartyg som byggas, så är
det fartyg på 9, 10 ända till 12 tusen tons. En nu snart under
byggnad varande kryssare om 12,480 tons är jemnt dubbelt så lång
som våra pansarbåtar. Huru vill man tänka sig, att dylika fartyg
skulle kunna skrämma oss, då det är omöjligt för dem att komma
in och manövrera i vår skärgård? Icke kan man tänka sig, att en
marin bar tid och tillfälle eller tanke på att enkom bygga fartyg,
som passa just för våra kuster och våra skärgårdar.

För öfrigt hvad anslagen beträffa, så lästes här upp en lista
på de summor, som lemnats under loppet af åtskilliga år. Jag
skall be att få tillägga några år också, men de gå icke framåt utan
bakåt. År 1889 beviljades för detta ändamål 945,000 kronor, 1888:
728,000 kronor, 1886: 243,000 kronor, 1882: 0 kronor, 1881: 0 och
1880: 0. Om man då tänker på, att flottan icke fått ett öre att
bygga ett fartyg för under 3 år, så bör man icke undra på, att
tillståndet blifvit sådant, att man nödvändigtvis beböfver någon
tillväxt i dessa anslag.

Herr Peterson i Hasselstad: I enlighet med urtima Riksda gens

beslut har det ordnats så, att landtförsvaret, såsom vi veta,
intager en ganska aktningsvärd ställning i afseende å försvarsväsendet,
ehuru med uppoffrande af betydliga kostnader. Men sjöförsvaret
får man derför icke glömma. Sjöförsvaret bar en vigtig
uppgift att fylla, nemligen den att försvara våra kuster, skydda
våra sjöstäder, ty det kan vara mycket svårt för en armé att möta
en fiende, som kommit till våra kuster. Dessutom skall sjöförsvaret
skydda vår handel, hvarför, som sagdt, flottan har en mycket
vigtig uppgift att fylla.

Kongl. Maj:t bar nu begärt för nästkommande år ett anslag å
21/., millioner kronor, och för min del skulle jag önska, att landet
vore i den goda ekonomiska ställning och förhållandena vore sådana,
att landet förmådde utgöra ett så stort årligt anslag för flottan,
hvaraf-* den är i stort behof, men statsutskottet har, sin pligt likmätigt,
ansett, att det i förhållande till landets ekonomiska ställning
icke borde föreslå Riksdagen att bevilja högre belopp än 1 */,
million kronor.

Förhållandet är ju verkligen det, att ställningen inom landet
är mycket tryckt; det känna alla, som äro hemma på landsbygden,
isynnerhet hvad jordbruket beträffar. Och under sådana förhållanden
är det ju icke skäl, att Riksdagen anstränger sig mera än hvad
utskottet föreslagit.

Här har framstälts ett yrkande om nedsättning till 1 million
kronor, men för min del kan jag icke vara med om en sådan nedsättning,
utan anser jag i likhet med flere föregående talare, att
detta icke vore någon vinst för landet, hvarför jag anhåller att
med min röst få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mankell: Endast några få ord, då det icke tjenar

mycket till att inlåta sig på detaljer rörande inaterielens beskaffenhet.
Jag ber endast att få bemöta hvad den förste ärade talaren

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartnqsmateriel.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Forts.)

på karlskronabänken, ingeniör Lilliehöök, behagade yttra. Jag
kan nemligen icke förstå, att icke de förbättringar i afseende å
konstruktionen af tornen och den sekundära bestyckningen, som
han påpekade, lika väl kunna anbringas, om man behåller ett torn,
som om om man fördelar artilleriet inom tvenne. Jag har så noggrant
jag kunnat genomläst sjöförsvarskomiténs betänkande. Men
jag har visserligen ej fått del af de upplysningar, som meddelats
inom statsutskottet och som icke förekomma, vare sig i dess betänkande
eller i statsrådsprotokollet. Och jag beklagar på det
högsta, att dessa upplysningar icke förr kommit Riksdagen till
hända, utan nu i sista stund meddelas. Dessa upplysningar hafva
dock icke varit af beskaffenhet att kunna ändra min åsigt, nemligen
att dessa förbättringar borde kunna anbringas lika väl med
bibehållande af den gamla konstruktionen.

Det har vidare påpekats, att fördelen af att fördela artilleriet
inom två torn skulle vara den, att man då samtidigt skulle kunna
skjuta från båda tornen. Detta vet jag också mycket väl, men på
hvad sätt skall det gå till? Jo, derigenom att man vänder bredsidan
till eller lägger båten åtminstone till hälften på sidan, hvarigenom
dock uppstår det ofördelaktigaste stridsförhållande, man
kan tänka sig. Jag tror, att hvilken sjöman som helst skall draga
i betänkande att i en sjöstrid med så pass små och så långa båtar
lägga bredsidan till. Jag skulle åtminstone aldrig våga det.

Vidare nämndes, att man hade förhoppning om att få hastigheten
ökad, men huru mycket? Jo, möjligen med en hel knop,
d. v. s. från 15 till 16 knop. Nu frågas, om detta betyder något i afseende
å det af mig beklagade förhållandet, att farten är för liten
i jemförelse med en stor del af fartygen hos de sjömagter, med
hvilka vi kunna antagas komma att strida.

Slutligen har man velat taga fasta på mitt yttrande, att jag
för min del hellre såge byggandet af en stor pansarbåt för 5 eller
6 millioner, än dessa små fartyg. Detta är fullkomligt rigtigt.
Men märk noga, jag sade en sådan i stället för 3 eller 4 mindre,
och jag står i det hänseendet för mina ord. Och skulle regeringen
vilja afstå från de enligt min uppfattning olämpliga pansarbåtarne,
så skall jag icke motsätta mig beviljandet af medel för ett sådant
ändamål.

I öfrigt vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Hahn: Jag vill helt kort förklara, att jag, i händelse

af votering, kommer att afgifva min röst för det mindre beloppet.
Detta gör jag af flera skäl, hvilka jag dock icke skall upptaga
kammarens tid med att närmare angifva; endast ett skall jag anhålla
få påpeka. Jag anser nemligen, att denna kammare vid
urtima riksdagen blifvit på sätt och vis vilseledd. Hade man då
framhållit flottans betydelse för vårt försvar, är det icke otroligt,
att denna kammare vid fattandet af sitt beslut rörande landtförsvarets
ordnande kunnat vidtaga vissa besparingar, som nu kunnat
komma flottan till del. Då man nu icke gjorde detta, så må de

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

bära ansvaret, som uraktlåtit det, och. detta är för mig ett stort
skäl, hvarför jag icke vill vara med om det större beloppet.

Beträffande vidare den uttalade farhågan, att flottan, i händelse
det mindre beloppet beviljades, skulle komma att vanvårdas,
så kan jag icke förstå, att det kan skada att pruta något, då det
icke är mera än en obetydlig sulnma.

Hvad som vid en blifvande gemensam votering rörande denna
fråga kommer att ske beror väl på denna kammare. — Jag röstar
för det mindre beloppet.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till herr
Mankells under ofverläggningen framstälda förslag; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Emellertid begärdes votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 9:de punkten af
utlåtandet n:o 6, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Mankell under
ofverläggningen framstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 145 ia mot 58 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 10.

Bifölls.

Vid föredragning dernäst af punkten ll angående minskning
af anslaget till rese- och traktamentspenningar begärdes ordet af

Herr Bokström, som anförde: Jag skall anhålla att vid

denna punkt få göra ett uttalande.

Sedans flottans sjömanscorps organiserades kringresa i vårt land
årligen två kommissioner, en från flottans station i Stockholm och
en från stationen i Karlskrona, för att antaga rekryter vid den
»värfvade stammen. Dessa resekommissioner hafva tilldragit sig
en viss uppmärksamhet med anledning deraf, att man icke kunnat
förstå bohofvet af en så stor och dyrbar apparat för ifrågavarande
ändamål. Man bär ock trott sig finna, att resultatet af dessa kom -

Angående
extra anslag
till anskaffning
af fartygsmateriel.

(Forts.)

S:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

missioners verksamhet icke står i rimligt förhållande till omkostnaderna
för desamma. Man har funnit af tidningarna, att på vissa
centrala platser för dessa kommissioners verksamhet resultatet varit
en eller två, ja på somliga ställen icke ens någon rekryt. Man
gör sig då den frågan, ''huruvida dessa kommissioner må kunna
anses vara nyttiga och nödiga ur annan synpunkt än såsom en inkomstgifvande
rekreation för dem, som blifvit med ett sådant uppdrag
betrodde. Om man ser till, huru rekryteringen vid andra
värfvade eorpser försiggår, så finner man, att en enda underofficer
eller till och med endast en korpral sändes omkring landet för
besörjande af detta uppdrag. Här åter är det icke nog med en
kringresande underofficer, utan här skall en regementsofficer följa
med, hvilken skall hafva det mödosamma och ansvarsfulla uppdraget
att fungera såsom ordförande i kommissionen; vidare en
officer af kaptensgrad, hvilken skall hafva det lika mödosamma,
men kanske icke fullt så ansvarsfulla uppdraget att vara bisittare
i kommissionen; vidare en kommissarie för att sköta skrifgöromålen,
antagligen emedan ett arbete af detta slag icke skulle anses
vara väl förenligt med de medföljande officerarnes tjenstegrad
och embetsställning. Vidare skall der vara med en läkare, ehuru
det rundt omkring i landet finnes legitimerade läkare, som borde
kunna vara kompetenta att undersöka och bedöma kroppskonstitutionen
hos de personer, som skola anvärfvas vid flottans värfvade
stam. Vidare är der med en underofficer, antagligen för att i allmänhet
underlätta kommissionens mödor och biträda med — jag
vet ej hvad; men, om man ser efter i den författning, som ligger
till grund för dessa kommissioners verksamhet, så står der icke omtaladt,
att någon underofficer hör till ifrågavarande kommissioner.

Kostnaderna för dessa resor äro nu visserligen icke så särdeles
betydliga; de uppgingo nemligen för år 1892 till sammanlagdt
3,038 kronor 10 öre, reseräkningarnes summa. Jemförd med kostnaderna
för sjömanscorpsen i dess helhet och ännu mera med slutsumman
för hela 5:te hufvudtiteln, spelar denna kostnad ju icke
någon roll, men ur en annan synpunkt spelar den verkligen en
roll, och det är denna synpunkt, som jag skall anhålla att i korthet
få beröra. Den stora allmänheten vet icke och kan icke bedöma,
huru anslagen till Kongl. Maj:ts flotta användas, men beträffande
denna utgift, så ligger densamma i öppen dag för alla. Den
stora allmänheten är på det klara med, att den hushållning, som
här användes, icke står i öfverensstämmelse med landets tillgångar
eller folkets önskningar; och de som döma strängare, de se i denna
hushållning en hänsynslös, om också reglementsenlig misshushållning
med statens medel. Till denna föreställning knyter sig
lätt en annan, den nemligen att detta förhållande endast är ett
symptom af en allmännare åkomma, som gör sig gällande äfven på
andra områden af flottans förvaltning, beträffande hvilka den stora
allmänheten icke kan bilda sig ett eget omdöme. Denna föreställ- t
ning är farlig för sjövapnet; den kan lätt blifva en förstörande
mina på frågor om beviljandet af anslag, som äro för sjövapnet i
hög grad behöfliga, och den kan också verka störande, om icke för -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

störande på det intresse för sjövapnet, som man sökt väcka genom
försvarsrörelsen, genom så kallade försakelseveckor m. m.
Det är derför af vigt, om denna föreställning är ogrundad, att
den skingras, men å andra sidan, om den har något fog för sig,
att åtgärder snart vidtagas till förändring i ett anskaffningssätt för
den värfvade corpsen, som håller på att blifva en visa i landet.

Jag har velat göra detta uttalande vid denna punkt i stället
för vid punkten angående sjömanscorpsen af det skäl, att jag icke
velat på något sätt motverka det i nämnda punkt gjorda förslaget,
som jag för min del anser vara väl behöfligt.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerso n
ytttrade: De anmärkningar, som herr Bokström nu framstält,

förvåna mig icke alls. Apparaten är för stor, och hade anmärkningen
blifvit förr framstäld, så hade en ändring i förevarande
afseende förmodligen redan skett. Jag kan meddela den upplysningen,
att jag redan i fjor lät infordra förslag till högst betydande
förenklingar och förbättringar i detta hänseende. Detta förslag
har kommit in, men min mening är att försöka att göra antagningssättet
ännu enklare, än enligt berörda förslag. Och jag har
derför icke annat att tillägga, än att man icke har blundat för
denna sak, utan har för afsigt att söka att åt densamma gifva den
enklaste form, som kan medgifvas för vinnande af ett godt resultat.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkten 12.

Mom. a.)

Bifölls.

Mom. b.)

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 127, hade
herr C. W. Collander yrkat, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, på hvad sätt
och till hvilket belopp olycksfallsförsäkring måtte kunna beredas
gemenskapen vid lotsverket, vare sig för alla eller för dem, som
vore mera utsatta för fara under tjensteutöfning, samt, om Kongl.
Maj:t funne skäl besluta sådan försäkring, att utgifterna derför då
måtte af öfverskotten på fyr- och båkmedel bestridas.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Collanders omförmälda
motion ej måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Angående
beredande af
olycksfallsförsäkring

för gemenskapen
vid
lotsverket.

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
beredande af
olycksfallsförsäkring

för gemenskapen
vid
lotsverket.

(Forte.)

I fråga härom anförde:

Herr Collander: Med en sällspord enighet har statsut skottet

denna gång behandlat femte hufvudtiteln och kommit till
sina beslut, Det iir således alls icke någon utsigt att kunna få
någon ändring i hvad utskottet föreslagit, men det har heller icke
varit anledningen till att jag begärt ordet i denna fråga.

Som herrarne torde finna, har jag i min motion hemstält, att
Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
taga i öfvervägande, om icke någon form af olycksfallsförsäkring
kunde beredas den vid lotsverket anstälda personalen, som ständigt
är utsatt för lifsfara. Statsutskottet har icke ansett sig kunna
tillstyrka denna motion, då Riksdagen förut icke velat ingå i pröfning
af dispositionen af fyr- och båkmedlen, men på samma gång
har utskottet uttalat, att motionen synts detsamma behjertansvärd.
Då det emellertid nu icke synes möjligt förmå Riksdagen besluta
att genom skrifvelse från Riksdagen få denna angelägenhet framburen
till Kongl. Maj:t, så har jag tänkt inig, att om ett uttalande
inom kamrarue i det syfte, som min motion afser, under diskussionen
framkomme, så skulle ett sådant uttalande kunna ega den
verkan, att regeringen toge saken i öfvervägande, då det gälde att
disponera öfverskottet af fyr- och båkmedlen.

Jag tror icke, att jag behöfver vara mångordig för att framhålla
vigten af det förslag, som min motion afser; ty det är väl
en temligeu allmänt erkänd sak, att dessa personer, som ofta få
våga sitt lif för att rädda andras lif och egendom, dervid mången
gång äro i den svåra belägenhet att nödgas tänka på hvad det
innebär, som pligten här bjuder dem att göra, nemligen risken att
få lemna sin familj i små omständigheter efter sig.

Af den beräkning, som jag i min motion verkstält, visar det
sig för öfrigt, att den utgift, hvilken en åtgärd sådan som den af
mig ifrågasatta komme att medföra för det allmänna, skulle inskränka
sig till ganska måttliga summor.

Nu har man sagt, att staten icke bör vidtaga något dylikt
steg, innan den stora frågan om olycksfallsförsäkring är löst, ty
får en corps en dylik förmån, så komma snart en andra och eu tredje
och begära att äfven blifva delaktiga deraf. Jag ber dock få fästa
uppmärksamheten på, att det är en väsentlig skilnad mellan försäkringen
af lotsveTkets personal och af andra.corpser. Här är nemligen
icke fråga om statsmedel i den bemärkelsen, att alla få bidraga
till desamma. Det är eu enda näring, sjöfartsnäringen, som
får bidraga med dessa fyr- och båkmedel, hvilka ju äfven endast
få användas för dess förkofran och säkerhet. Det vore derför, efter
mitt förmenande, icke något farligt exempel, om denna närings
tribut finge användas för ett sådant ändamål. Och min öfvertygelse
är, att det icke finnes någon målsman för sjöfartsnäringen
inom landet, som icke lifligt skulle önska bifall till en sådan åtgärd
som den af mig föreslagna. Målsmännen för berörda näring
i denna kammare äro icke många. Men jag hoppas, att äfven de,
som icke äro speciella målsmän för sjöfartsnäringen, skola behjerta
vigten af den ifrågasatta åtgärden.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

Jag har med detta anförande endast velat uttala min mening Angående
i denna fråga, för hvilken jag hoppas att få medhåll inom kam- beredande af
maren, och på detta sätt framföra en vördsam hemställan till herr 0JycksfalUstatsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet, under hvilken j^gemenlotsverket
sorterar, att han ville behjerta denna angelägenhet. skapen vid

Jag har intet yrkande att göra. lotsverk^.

(Torts.)

I detta yttrande instämde herrar Bokström, Zetterstrand, Falk,

Flis Nilson, Melin, Wijkander, Nyström, Byding och Eklund från
Norrköping.

Herr Svensson från Karlskrona yttrade: Jag tror näppeligen,
att det finnes någon enda samhällsklass, som så många gånger
måste framträda, då den ser döden för ögonen, och fullgöra sin
pligt, som just lotsarne. Det är just vid de tillfällen, då den
största fara hotar för fartyg, egendom och besättning, som de måste
gifva sig ut i storm och oväder. Lyckligtvis är förhållandet det,
att vi halva en synnerligen dugande och pligttrogen lotspersonal.

Men man skulle icke kunna förvåna sig, om äfven denna pligttrogna
lotspersonal, då den ser döden för ögonen och vet, att den
lemnar sin familj i nöd och elände efter sig, då skulle svika sin
pligt. Lyckligtvis har detta dock icke varit händelsen.

Det är af denna anledning, som jag anser motionen vara synnerligen
fruktansvärd, och hvarför jag velat på detta sätt uttala
mig i motionens syfte.

Det är helt naturligt, att statsutskottet icke kunnat komma
till annat slut än det gjort, då ^Riksdagen en gång afsagt sig dispositionen
af dessa medel och lemnat den i Kongl. Maj:ts hand.

Det kan derför ej heller falla mig in att göra något yrkande, men
i likhet med den föregående talaren har jag ansett mig höra begagna
tillfället att till herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
framlägga den vördsamma anhållan, att han ville se
till, hvad som kan göras för denna frågas lösning.

Herrar Gethe och Lilliehöök instämde häruti.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Med anledning deraf, att ett par talare vändt sig direkt till
mig rörande denna fråga, vill jag säga, att äfven jag är af deras åsigt
derutinnan, att motionen berör en ytterst behjertansvärd sak. Jag
har sjelf kanske mer än de fleste här i denna kammare varit i
tillfälle att se denna personal, hvarom nu är fråga, arbeta under
de svåra omständigheter, som ju alltid åtfölja deras yrke; och jag
skall icke lägga den här nu framstälda önskan ad acta. Men jag
fruktar, att uppfyllande af densamma skulle blifva eu anledning
för många andra, som hafva ganska farliga sysselsättningar, att
gorå anspråk i enahanda retning, och att det sålunda kanske icke
blefve lätt att, så som sig borde, begränsa omfattningen af denna
fråga. Vi hafva, t. ex. — för att nu endast hålla mig till
förhållanden, som mera direkt beröra mitt departement — eu särAndra
Kammarens Vrot. 1894. K:o 17.

N:o 17. 34 Onsdagen den 14 Mars.

Angående skild corps, som sysselsätter sig med mycket farliga saker, nemberedande
of ligen sprängämnen. Redan hafva inom "denna corps derå olycksolycksfaUs-
pall inträffat, i det att flere, både officerare och manskap, blifvit
föi- ''gemm- genom olyckshändelse dödade, och man skulle derför lätt kunna
skapen vid tänka sig, att såväl nämnda corps som äfven flera andra kunde
lotsverket. framkomma med dylika anspråk.

(Forts.) jag skall emellertid ej glömma saken, utan skall taga den i

noggrant öfvervägande.

Herr Larsson från Upsala: Jag skulle hafva kunnat nöja
mig med att varmt ansluta mig till motionens syfte, men då jag
nu har ordet, skall jag äfven taga mig friheten påvisa, hvilken
säregen ställning dessa lotsar intaga.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har
jemfört dem med dem, som hafva att handskas med sprängämnen.
Men dessa kunna dock iakttaga försigtighetsmått för undvikande
af olyckshändelser. Detta kunna deremot icke lotsarne, utan i
likhet med soldaterna i krig måste de utföra sitt värf, huru stor
faran än må synas.

Under sådana förhållanden är det alldeles klart, att försäkring
af lotsarne mot olycksfall icke kan blifva något prejudikat för
andra corpser, som i detta fall med dem ej kunna jemföras.

Vi böra äfven komma i håg, att våra lotsar årligen rädda en
mängd menniskolif och egendom af säkerligen flera millioner kronors
värde. Att då icke tänka på deras efterlefvande, kan säkerligen
ej vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande. Det
är derför ur rent humanitär synpunkt, som jag her att få betona
nödvändigheten af att bereda dessa farans män ett stöd för deras
efterlefvande.

Jag ber alltså att få uttala mig i samma syfte som motionären.
Något yrkande har jag ej att göra.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag erkänner gerna det behjer tansvärda

i motionärens framställning derutinnan, att en olycksfallsförsäkring
af dessa lotsar vore högst gagnelig. Syftet med
motionärens framställning anser jag sålunda vara godt, men sättet
att bringa detta önskningsmål tiil verkställighet kan vara mer än
ett, och jag skiljer mig från motionären just i fråga härom. Detta
har varit det skäl, som för mig varit bestämmande, då jag varit
en af dem, som i utskottet yrkat afslag å motionärens förslag.

Det heter nemligen i sista delen af motionärens förslag, att,
om Kongl. Maj:t funne skäligt besluta en sådan försäkring, utgifterna
derför borde bestridas af öfverskotten på fyr- och båkmedlen.
Nu förhåller det sig ju så beträffande våra lotsar, att deras ekonomiska
ställning är åtminstone i allmänhet god, och jag föreställer
mig derför, att de mycket väl hafva råd att sjelfva bestrida den
afgift, som skulle ifrågakomma för deras olycksfallsförsäkring.

Man må nemligen vid detta tillfälle icke blunda för, att man
beträder en väg, som man icke på långt när kan se slutet, på.
Skola kostnaderna för lotspersoualens olycksfallsförsäkring bestridas

Onsdagen den 14 Mars.

af allmänna medel, för huru många andra i statens tjenst anstälde
personer kan detta icke då med lika mycket berättigande komma
att sättas i fråga? Det är ur denna synpunkt, som jag icke vågat
vara med om att tillstyrka bifall till motionärens förslag. Jag bar
derjemte att ännu en gång få betona, att såvidt jag vet, är lots*
personalens ekonomiska ställning så god, att det icke vore oskäligt
att ålägga dem obligatorisk olycksfallsförsäkring, och om och när
någon åtgärd i detta afseende skall vidtagas, synes mig då rigtigast
vara, att alla, som derefter tillträda en dylik befattning, förpligtas
att försäkra sig mot olycksfall. Jag är, såsom sagdt, fullt
öfvertygad, att den aflöning, som dessa personer åtnjuta, är tillräcklig
för bestridande af premierna för ifrågasatta olycksfallsförsäkring
och yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Kun torp: Jag är till väsentlig del förekommen
af den näst föregående talaren. Äfven jag anser, att
lotspersonalen är så väl aflönad, att om den blott *blir uppmärksamgjord
på förevarande sak samt de försäkringSanstalser, som nu
finnas i landet, skall denna personal både kunna olycksfallsförsäkra
sig samt också göra det på egen bekostnad.

Medan jag bär ordet vill jag äfven protestera mot herr Svenssons
från Karlskrona yttrande, att man kunde befara, att lotspersonalens
pligttrohet skulle svika, om man icke bifölle en sådan
framställning som den af motionären här gjorda. För min del
tror jag nemligen, att denna personal består af så präktigt folk,
att det vore nedsättande för dem att tänka något dylikt om dem’
som herr Svensson gjorde.

Han säde äfven, att de kunde icke jemföras med andra corpser.
Jo, det är just detta de kunna! Af statistiken vet man nemligen,
att dödlighetsprocenten icke är större för lotspersonalen än bland
andra. Om olycksfallsförsäkring skulle göras för några statens
tjenare, så synes mig företrädesvis telefonuppsättarne i Stockholm
m. fl. orter böra komma i fråga, hvilka måste springa omkring på
taken till de höga husen och riskera lifvet ständigt och jemt
tullt ut lika mycket, som lotspersonalen på sjön. Likaså är fallet
med jernvägspersonalen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Svensson från Karlskrona: I anledning af den siste
talarens yttrande ber jag få säga, att jag i mitt förra yttrande
kraftigt betonade, beträffande lotspersonalens pligttrohet, att det
kunde icke sättas i fråga, att den skulle svika. Men jag sade,
att det vore menskligt, om så skedde, då de stode med döden för
ögonen och visste, att de lemnade sin familj efter sig i den bekymmersammaste
belägenhet.

Jag begärde emellertid hufvudsakligen ordet med anledning
af ett yttrande, som fäldes från blekingebänken. Det yttrades,
att lotspersonalens lefnadsomständigbeter äro sådana, att de mycket
väl sjelfva kunna erlägga de premier, som fordras för eu olycksfallsförsäkring.
Ja, det kan ju hända, att det finnes lotsplatser,

N:o 17.

Angående
beredande af
olycksfallsförsäkring

för gemenskapen
vid
lotsverket.

(Forts.)

N:o 17.

•Onsdagen den 14 Mars.

Angående
beredande af
olycksfallsförsäkring

för gemenskapen
vid
lotsverket.

(Forts.)

der denna personals inkomster äro ganska stora, men säkert är
också, att det finnes många platser, der lotslotterna äro ganska
obetydliga. Jag har af personer, som äro fullt förtrogna med förhållandena,
hört uppgifvas, att det finnes 25 lotsplatser, der lotspenningarna
icke uppgå till större belopp, än att det nätt och jemn t
räcker till för lotsarnes afgifter till den enskilda enke- och pupillkassan,
och vid Kappelshamns lotsstation på Öland hafva lotspengarna
under ett år uppgått till endast omkring sju kronor. Kan
man då verkligen såga, att våra lotsaT y allmänhet hafva en l^-sande ekonomisk ställning? Jag tror det icke.

Herr vice talmannen Danielson: Till de skäl, som redan al
föregående talare anförts för bifall till statsutskottets hemställan i
förevarande punkt, ber jag att få lägga ännu ett. Jag ber nemligen
herrarne betänka, hvilken uppfattning skulle kunna göra sig
gällande, om man, såsom nu skett, på fullt allvar söker uppmana
regeringen att vidtaga någon åtgärd för åstadkommande åt olycksfallsförsäkring
åt gemenskapen vid lotsverket. Om denna uppmaning
åtlydes af regeringen, skulle regeringen ju också ega rätt att,
utan Riksdagens hörande, utanordna de för en dylik försäkring erforderliga
medel och sålunda använda penningar för ett ändamål,
som Riksdagen icke haft tillfälle att yttra sig öfver. Detta synes
mig åtminstone ganska betänkligt, och jag tror derför, att vi böra
gå litet försigtigare till väga, än nu synes vara meningen.

Jag anser derjemte, att ett dylikt förfaringssätt är farligt för
prejudikatets skull; ty man skulle sedan kunna från andra håll
åberopa det och säga, att när Riksdagen under hand uppmanat
regeringen att utanordna medel för lotspersonalens olycksfallsförsäkring,
så är det väl i sin ordning, att äfven andra corpser beredas
samma förmån på statsverkets bekostnad. _

Detta gör, att det synes mig synnerligen vigtigt, att man icke
uppmanar regeringen att använda medel för ett ändamål, hvartill
Riksdagen icke anvisat några medel. Detta har också utgjort det
hufvudsakligaste skälet, hvarför statsutskottet icke kunnat bifalla
motionen, hvars syftemål utskottet dock funnit behjertad! värdi
Jag tror sålunda, att de varma uttalanden, som här gjorts för motionens
ändamål, icke böra af regeringen uppfattas på annat sätt,
än att regeringen, om den anser något böra göras åt saken då
först inkommer till Riksdagen med ett förslag i ämnet, så att Riksdagen
får tillfälle att uttala sig deröfver.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 13 och 14.

Biföllos.

Onsdagen den 14 Mars.

5;o 17.

Punkt en 15.

Kongl. Maj:t hade föreslaget Riksdagen att till artillerimateriel
för fartyg på extra stat för år 1895 bevilja 152,900 kronor, men
hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte till artillerimateriel för
fartyg på extra stat för 1895 bevilja 100,000 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Chris t erson:
Jag skall nu icke alls söka tala för återfående af de 52,900
kronor, hvarmed Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt hlifvit af
statsutskottet minskadt. Jag vill endast nämna, att då. jag förra
gången tillstyrkte Kongl. Maj:t att begära anslag för denna artillerimateriel,
var det ifrågasatt endast så stort belopp, som fordrades
för anskaffande af den felande materielen. Regeringen ville naturligtvis
icke stå i ansvar för denna brist, och frågan måste således
återkomma till Riksdagen, till dess de erforderliga medlen blifvit
anvisade. Om det nu af Kongl. Maj:t begärda anslaget beviljades,
skulle man slippa ifrån att besvära Riksdagen med sådana frågor,
ty vid härefter skeende fartygsbyggande skulle man inberäkna
äfven kostnaden för anskaffande af den första utredningen af artilleri
och ammunition, men då det af Kongl. Maj:t begärda beloppet
icke beviljas, måste ny framställning i ämnet göras hos Riksdagen
äfven nästa år. Eljest beböfde man hädanefter endast beträffande
artillerimateriel begära af Riksdagen de medel, som fordras för den
nu pågående förändringen af bestyckningen å våra lista klassens
kanonbåtar.

Den af statsutskottet här använda motivering förefaller mig
för öfrigt något egendomlig. Den är visserligen fullkomligt koncis,
då deri säges, att det icke bör beviljas större belopp, än som under
de sistförflutna två åren anvisats. Detta kan ju vara ett skäl, men
jag kan icke inse, hvad inverkan detsamma kan hafva på den sak,
som det i denna punkt gäller, eller hvad sammanhang det bar
med afhjelpande af det föreliggande bebofvet eller dettas storlek
och vigt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Återstånde punkterna 16—19.

Biföllos.

§ 7.

Herr statsrådet friherre A. Rappe aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

om anslag till nya kasernetablissement m. m.;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt f. d. gra -

Angående
beredande af
olycksfallsförsäkring

för gemenskapen
vid
lotsverket.

(Forts.)

Nso 17.

Onsdagen den 14 Mars.

vören G. M. Wirsings enka Maria "Walburga Johanna Wirsing,
född Sonnenleiter; och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förrådsdrängen
Olaus Pettersson.

De sålunda aflemnade kongl. propositionerna begärdes på bordet
och bordlädes till nästa sammantfäde.

§ 8.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstat för
postsparbanken, biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande
gjorda hemställan.

§9-

Angående I ordningen förekom dernäst sammansatta stats- och lagutskottets

ändrad orga- utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förnisation
af slag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
rättm krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 juni 1868.

Genom en den 30 december 1893 aflåten proposition, n:o 7,
hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och högsta domstolen förda protokoll samt med bifogande
tillika af vederbörande myndigheters i ärendet afgifna utlåtanden,
jemlikt 87 § regeringsformen föreslagit Riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående paragrafer i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 juni 1868 skola
erhålla följande förändrade lydelse:

11 §•

Krigshofrätten är en vid Svea hofrätt bildad särskild afdelning.
Den utgöres af presidenten i Svea hofrätt, såsom ordförande, en
ledamot i samma hofrätt, hvilken af Konungen förordnas att vara
öfverauditör, samt tre militäre ledamöter.

Till militäre ledamöter förordnar Konungen, för tre år i sänder,
en generalsperson och två regementsofficerare, af hvilka en skall
tillhöra armén och en flottan; hvarjemte för tid, som nyss är sagd,

N:o 17.

Onadagen den 14 Mars.

af Konungen förordnas två andra regementsofficerare, deraf en från Angående
flottan, att, vid förfall för någon af de militära ledamöterna, i hans ändrad orgaställe
i krigsliofrätten inträda. ”fcrigshofr

Då mål, som röra sjökrigstjensten ock manövern, förekomma, rätten.
skall regementsofficeren af armén ur rätten afgå ock i kans ställe (Torts.)
en regementsofficer af flottan, kvilken af Konungen för tillfället
förordnas, der inträda.

Yid förfall för presidenten förordnar, på anmälan derom,

Konungen en ledamot i Svea kofrätt att såsom ledamot krigshofTätten
biträda.

Hvad i denna § är sagdt om presidenten i Svea kofrätt galle
ock om tillförordnad president, der kan af Konungen förordnats
att jemväl vara ordförande i krigskofrätten.

13 §■

• 1 •• Ii,, • V

Har ledamot i krigsöfverdomstol icke förut aflagt domareed,
må kan ej till domareembetet träda, innan kan sådan ed fullgjort.

I krigskofrätten tage främste militäre ledamoten plats närmast
ordföranden ock derefter öfrige ledamöterna i den ordning, kvartill
de embeten, de eljest innehafva, dem berättiga. För öfverkrigsrätt
galle i detta afseende hvad i 9 § om krigsrätt sagdt är.

Yid förfall för ordföranden i krigsöfverdomstol föres ordet af
den främste militäre ledamoten.

15 §.

Allmän åklagare vid krigskofrätten är krigsfiskalen. Han förordnas
af Konungen; ock må dertill kunna utses tjensteman i
Svea kofrätt.

Der öfverkrigsrätt finnes, förordne högste befälkafvaren särskild
krigsfiskal, kvilken vid den rätt är allmän åklagare.

16 §.

Protokoll föres i krigsrätt af auditören, i öfverkrigsrätt af öfverauditören,
ock i krigskofrätten, efter ty särskildt föreskrifves, af
tjensteman i Svea kofrätt.

45 §.

Krigsöfverdomstol vare domför, ändå att blott öfverauditören
ock tre andre ledamöter äro tillstädes, der tre af dem om slutet
ense äro.

Förhör med parter eller vittnen verkställes i öfverkrigsrätt, så
ock i krigshofrätten, då militär ledamot der förer ordet, af öfverauditören.

Då hos krigsöfverdomstol mål till afgörande färdigt är, göre
öfverauditören muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lag -

>:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående rum och författningar, som till målet lämpliga äro. Vid öfverlägg ändrad

erga- ning om beslut säge lian sin mening först.
nisatwn af ° ° °

krigshof rätten.

. -

(Forts.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1895.

Under punkten 1 hemstälde nu utskottet, att Kongl. Haj:ts
ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservationer anmälts:

dels af herrar Annerstedt, friherre von Otter och Björnstjerna,
hvilka hemstält:

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kunde oförändrad bifallas, ville för sin del antaga
följande

Lag

angående ändring; i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes.

Härigenom förordnas, att nedanstående paragrafer i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 juni 1868
skola erhålla följande förändrade lydelse:

11 §•

Krigshofrätten utgöres af tre militära och två civila ledamöter.

Till militära ledamöter förordnar Konungen, för tre år i sänder,
en generalsperson, såsom ordförande, samt två regementsofficerare,
af hvilka en skall tillhöra armén och en flottan; hvarjemte förtid,
som nyss är sagd, af Konungen förordnas två andra regementsofficerare,
en från armén och en från flottan, att inträda i krigshofrätten,
den förre vid förfall för någon af de militära ledamöterna
för armén och den senare vid förfall för den militäre ledamoten
från flottan.

De två civila ledamöterna utses af Konungen jemväl för tre år
i sänder bland dem, som innehafva eller förvalta domareemhete
vid rikets allmänna domstolar eller embete i nedre justitierevisionen,
och förordnar Konungen en af desse ledamöter att vara öfverauditör.

Då mål, som röra sjökrigstjensten och manövern, förekomma,
skall regementsofficeren af armén ur rätten afgå och i hans ställe
en regementsofficer af flottan, hvilken af Konungen för tillfället
förordnas, der inträda.

13 §•

Har ledamot i krigsöfverdomstol icke förut aflagt domareed,
må han ej till domareembetet träda, innan han sådan ed fullgjort.

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

I krigshofr ätten tage främste militäre ledamoten plats närmast -Angående
ordföranden ocli derefter öfriga ledamöterna i den ordning, hvartill ''^isationaT
de embeten, de eljest innehafva, dem berättiga. För öfverkrigsrätt krigshof gälle

i detta afseende hvad i 9 § om krigsrätt sagdt är. rätten.

Vid förfall för ordföranden i krigsöfverdomstol föres ordet af (Fort»,)
den främste militäre ledamoten.

15 §.

Allmän åklagare vid krigshofrätten är krigsfiskalen. Han förordnas
af Konungen.

Der öfverkrigsrätt finnes, förordne högste befälhafvaren särskild
krigsfiskal, hvilken vid den rätt är allmän åklagare.

45 §.

Krigsöfverdomstol vare domför, ändå att blott öfverauditören
och tre andre ledamöter äro tillstädes, der tre af dem om slutet
ense äro.

Förhör med parter eller vittnen verkställes i krigsöfverdomstol
af öfverauditören.

Då hos krigsöfverdomstol mål till afgörande färdigt är, göre
öfverauditören muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lagrum
och författningar, som till målet lämpliga äro. Vid öfverläggning
om beslutet säge han sin mening först.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1895;

och dels af herr von Krusenstjerna, med hvilken herrar friherre
Gripenstedt och Öländer instämt, och hvilken ansett, att med frågan
om ändringar i krigshofrättens organisation helst borde för närvarande
anstå och för ty yrkat afslag å den kongl. propositionen,
men då detta yrkande icke vunnit understöd inom utskottet, anslutit
sig till herr Annerstedts m. fl:s ofvan berörda förslag.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Krusenstjerna: Det statsrådsprotokoll, som grundlagsenligt
skall åtfölja en kongl. proposition, plägar i regeln vara
så affattadt, att först utvecklar föredragande departementschefen de
skäl, som föranledt honom att tillstyrka Kongl. Maj:t att aflåta
den ifrågavarande propositionen, och sedan heter det, enligt regel:
i hvad föredragande departementschefen sålunda yttrat och hemstält
instämde statsrådets samtlige öfrige ledamöter. Detta brukar
vara förhållandet, icke blott i 4 af 5, utan i 49 af 50 fall. Att
med den mångfald af kongl. propositioner, som framkomma beträffande
många invecklade och svårlösta frågor, skiljaktiga upp -

N:o 17.

■42

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forte.)

fattningar kunna blifva rådande hos någon af de tio Konungens
rådgifvare, det är ju gifvet. Det skulle vara fast underligt, om
icke så vore fallet, eller om icke hos någon af dem skulle förefinnas
tvekan om nödvändigheten eller lämpligheten af någon föreslagen
åtgärd eller lagförändring. Att i allt fall så ytterligt sällan
skiljaktiga meningar angifvas i statsrådsprotokollet, det synes mig
utvisa, att statsrådets ledamöter, såvidt de anse den ifrågasatta
propositionens hufvudprinciper vara rigtiga, äfven om de kunna
hysa skiljaktiga uppfattningar om lämpligheten och rigtigheten af
en eller annan detalj deri, i alla fall underordna sin åsigt den
föredragande departementschefens, för att icke äfventyra propositionens
slutliga framgång. Sker åter icke detta, utan anföras till
statsrådsprotokollet skiljaktiga meningar, synes mig detta utvisa,
att någon eller några af Konungens rådgifvare ansett den ifrågasatta
åtgärden vara så betänklig eller till sina följder så oviss, att
de funnit sig nödsakade till protokollet uttala dessa betänkligheter.
Här i nu föreliggande kongl. proposition är just ett sådant fall.
I det sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande är visserligen
redogjort för frågans föregående historik och de yttranden, som
i ämnet afgifvits af vissa myndigheter, äfvensom för föredragande
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet.

Men jag finner icke, att man omnämnt de skiljaktiga meningar,
som finnas antecknade till statsrådsprotokollet, och då det ju kan
hända, med den massa ärenden, som inkommit på sista tiden, att
en eller annan ledamot af kammaren icke hunnit med att genomgå
Kongl. Maj:ts proposition, har jag ansett mig böra särskildt fästa
uppmärksamheten härå.

Det föreliggande ärendet tillhör enligt grundlagen statsrådet
och chefens för justitiedepartementet föredragning, men det synes
mig fullt ut lika mycket angå de båda cheferna för landt- och
sjöförsvarsdepartementen; och går man nu till statsrådsprotokollet,
så finner man, att just dessa båda departementschefer ansett sig
pligtiga att, såsom det heter, uttala sina allvarliga betänkligheter
emot den föreslagna ändringen. Den till formen något egendomliga
reservation till statsrådsprotokollet, som derefter förekommit,
tyckes icke hafva kunnat öfvertyga dessa ledamöter af Konungens
råd, ty efter det herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
andra gången haft ordet och bemött sina kolleger, finnes
i protokollet ingen antydan derom, att desse funnit anledning att
frångå sina en gång uttalade betänkligheter. Vid det förhållande,
att i en sådan fråga, som jag anser hufvudsakligen ega militär
betydelse, dessa båda medlemmar af Konungens råd, de främsta
representanterna för armén och flottan, uttalat sina allvarliga betänkligheter
och stödt dessa sina betänkligheter på den grund, att
de anse det vara skadligt för rättskipningen och menligt för upprätthållandet
af disciplinen, om den ifrågasatta förändringen af
denna organisation genomfördes — och det särskildt med afseende
å krigshofrättens ställning såsom första domstol för officerare och
vederlikar — att, säger jag, sådana bestämda betänkligheter hafva
af dem uttalats, och då vidare, så vidt jag erfarit, icke någon an -

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

märkning framstälts mot det sätt, hvarpå krigshofrätten fullgjort
sina åligganden — jag har tvärt om funnit, att vid den granskning,
som nya lagberedningens förslag undergick i högsta domstolen, ett
justitieråd gifvit krigshofrätten mycket ampla vitsord för det sätt,
hvarpå den skött sig — så torde det kunna anses ganska naturligt,
om betänkligheter emot den ifrågasatta åtgärden uppstå äfven hos
andra och om man blir tveksam, huruvida det icke vore klokast
och rigtigast att under sådana förhållanden låta alltsamman för
närvarande anstå. För en sådan åsigt har jag hemtat ett ytterligare
stöd uti ett skäl, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
anfört till statsrådsprotokollet. Han framhåller
nemligen der, hurusom i följd af den nya arméorganisationen
en förändring i den nuvarande militära domstolsorganisationen är af
behofvet påkallad och således förestående. Han erinrar, att man
kunde anordna fördelningskrigsrätter, eller hvad man vill kalla
dem, som skulle blifva för de sex fördelningar, som finnas, första
domstolen för officerare och vederlikar och i detta afseende intaga
inom den militära domstolsorganisationen samma ställning, som
krigshofrätten nu har. Genomfördes en sådan anordning, så skulle
detta, såsom kammaren behagade finna, inverka i väsentlig mån
på krigshofrätten. Antingen skulle krigshofrätten vara qvar, men
endast såsom besvärsinstans för krigsrätterna, eller ock skulle man
följa exemplet från utlandet, der det endast finnes två instanser,
och således borttaga krigshofrätterna och låta besvärsmålen från
krigsrätterna och fördelningskrigsrätterna fullföljas direkte till
Kongl. Maj:t — att hafva tre instanser i krigsrätts mål, såsom förhållandet
är i Sverige, är temligen enastående med undantag af
i Finland, som efterbildat Sverige. Detta är ett skäl, hvarför jag
anser att man icke nu borde brådska. Ett annat skäl, som erkänts
af nya lagberedningen och äfven af chefen för justitiedepartementet,
fastän de båda anse, att det icke är tillräckligt för att motivera
att nu icke göra någonting, är den med bestämdhet förestående
tillökningen uti målens antal i krigshofrätten. Det är nemligen
två omständigheter, båda följder af den nya arméorganisationen,
som verka ökning i målens antal. Den ena är förlängningen af
tjenstgöriugstiden för de värnpligtige och den andra och ännu
mera verkande är tillökningen i den värfvade arméns styrka.
Dessa två omständigheter medföra en ökning af målens antal inom
krigshofrätten. Vi hafva redan sett bevis derpå under år 1893:
antalet är icke stort, men det har dock ökats med 33 procent.
Till dessa skäl vill jag lägga en vidare erinran om ytterligare en
omständighet beträffande det skäl för uppskof, som jag anser ligga
i den förändring i den militära domstolsorganisationen, som vi
hafva att motse i följd af den nya arméorganisationen. Att detta
skäl har en afgörande betydelse, derom kan jag hänvisa till högsta
domstolens utlåtande i ärendet 1882. Der framhölls nemligen,
jag tror af samtliga justitieråden, att det icke var skäl att göra
något förr än man sett, huru en ny arméorganisation kunde komma
att inverka på domstolsorganisationen. Den nya arméorganisa -

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forte.)

Nso 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forts.)

tionen kora icke förr än 1892 och vi vänta ännu på domstolsorganisationens
genomförande.

Jag skulle således för min del helst se ett uppskof med frågan,
men jag förutser, att detta icke vinner understöd inom denna kammare,
Riksdagen har ju begärt att få ett förslag om krigshofrättens
ombildning eller indragning, och då är det ganska naturligt, att
Kongl. Maj:t ansett sig höra komma med ett förslag. Jag antager,
att inom denna kammare åtminstone sympatierna ingalunda äro för
ett rent afslag, utan att man vill att något skall göras. Skall något
göras, har man att välja emellan två förslag: det ena är Kongl.
Maj:ts, det andra är herr Annerstedts och två andra reservanters;
och enär jag icke torde kunna få framgång för att icke göra något
alls, så stannar jag vid valet mellan dessa båda förslag vid herr
Annerstedts förslag. Ty hvad är det Riksdagen vill? Den har
två önskningsmål: den har velat, att det civila ledamotsantalet
inom den militära öfverdomstolen skulle ökas; detta vinner man
enligt både Kongl. Maj:ts och herr Annerstedts förslag. De öfverensstämma
deri, att då det för närvarande är fyra militära och en
civil ledamot, så hafva, enligt både Kongl. Majds och reservanternas
förslag, de civile ledamöternas antal ökats från en till två;
deri äro de lika. Detta Riksdagens önskningsmål vinner man således
i båda fallen. Riksdagens andra önskningmål var besparing.
Krigshofrätten kostar nu 18,000 ä 19,000 kronor. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle den komma att kosta 9,050 kronor, således en
besparing på något öfver 9,000 kronor. Enligt reservanternas förslag
skulle den kosta 9,800 kronor. Hela skilnaden är 750 kronor,
och denna summa är väl icke sådan, att den bör vara afgörande
vid frågan om en domstols organisation.

Hvad har man då anmärkt mot Kongl. Maj:ts förslag? Jo,
det har anmärkts från militär synpunkt — och det är på denna, jag
lägger den största vigten, ty frågan gäller ju militärerna — det har
anmärkts af cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartemeuten, att
det för disciplinen skulle vara skadligt och stå i strid mot den
militära uppfattningen — jag vill endast konstatera detta af chefen
för landtförsvarsdepartementet vitsordade faktum utan att vidare
yttra mig derom — att i téten för denna domstol, som är första
instans för officerare och deras vederlikar, finna en civil och icke
en militär såsom ordförande. Denna anmärkning undanrödjes genom
antagandet af herr Annerstedts förslag; ty då enligt Kongl. Maj:ts
förslag presidenten i Svea hofrätt skulle vara ordförande, skulle
enligt herr Annerstedts förslag denna post beklädas af en generalsperson.
Man undviker således att stöta den militära uppfattningen,
men vinner ändå hufvudsyftet.

Men genom antagandet af herr Annerstedts förslag skulle man
äfven undgå en annan anmärkning, nemligen den, som framstälts
af Svea hofrätt deremot, att en af dess ordinarie ledamöter skulle
helt och hållet tagas från hofrätten för att egna sig åt krigsdomstolen,
hvarigenom hofrättens arbete och dess förmåga att fullgöra
sina funktioner skulle komma att lida.

Under sådana förhållanden, då man å ena sidan kan undvika

Onsdagen den 14 Mars.

Nso 17.

hvad som anmärkts mot Kongl. Maj:ts förslag och å andra sidan Angående
kan vinna hufvudsyftet i Riksdagens önskningsmål, hemställer jag ändrad orgatill
kammaren, huruvida det icke vore skäl att nöja sig med herr
Annerstedts förslag; och det är derför som jag, såvida jag icke kan rätten.
inom kammaren få något understöd för hvad jag helst skulle vilja, (Forta.)
nemligen anstånd med hela frågan, anhåller, herr talman, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan i den nu föredragna första
punkten, måtte fatta beslut i enlighet med reservanternas förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Då jag deltagit i utskottets
behandling af denna fråga, skall jag be att få nämna några ord.

Den föregående talaren nämnde, att det vore allvarliga betänkligheter,
som yppat sig mot föreliggande förslag. Men dessa allvarliga
betänkligheter har jag icke kunnat fatta vara så allvarliga, som han
tycktes vilja angifva dem. Visserligen har det gjorts anmärkningar
deremot, att hofrättens president skulle vara ordförande i krigshot''-rätten, äfvensom att en ledamot i hofrätten skulle förordnas till
föredragande; men dessa anmärkningar tror jag icke äro så allvarsamma;
och skulle nu också förslaget i denna del strida mot den
militära uppfattningen, så tror jag, att vi likaväl hafva skäl att
häfda och taga hänsyn äfven till den civila uppfattningen. Jag
tycker verkligen, att, äå förhållandet är sådant, när eu militär vid
krigsrätt skall dömas för förseelse i sin tjenst, att rätten består af
fyra militära ledamöter och en civil, nemligen auditören, det icke
är för mycket, om han i hofrätten möter två civila och tre militära
ledamöter. Men hvad skulle inträffa, om reservanternas förslag
antoges? — Jo, att alla krigshofrättens ledamöter skulle ställas
på förordnande. Vi skulle få en krigshofrätt i det afseendet likadan
som vi haft, och detta är betänkligt. Skola vi nu ordna frågan,
så bör det ske så, att åtminstone ordföranden och eu ledamot
äro ständiga.

Vidare hafva reservanterna föreslagit, att Konungen skulle kunna
förordna de två civila ledamöterna bland personer, som förvalta domareembete
vid rikets allmänna domstolar. Det, tyckes mig, skulle
alldeles rubba ett väsentligt vilkor, som Riksdagen alltid fasthållit,
nemligen att domare icke få hafva annan tjenst på rikets stat, än den
han eger i kraft af sitt ordinarie domarevärf. Om man således icke
inskränker Konungens rätt att tillsätta krigshofrättens civila ledamöter
på det sättet, som utskottet föreslagit, utan om Konungen
skulle få välja bland alla, som innehafva domarevärf, så måste
man taga bort detta vilkor för alla domare. Men den omständigheten
är för mig så vigtig, att jag icke kan vara med om reservanternas
förslag. Ty det skulle rubba vilkoren för de löneregleringar,
som Riksdagen besluta, och det kan icke vara välbetänkt.

Deremot tycker jag, att det är mycket välbetänkt, att presidenten
i Svea hofrätt äfven blir ordförande i krigshofrätten. Ty det är
gifvet, att han med sin vana att leda sådana mål har en större
auktoritet än en tillförordnad generalsperson, som snart efterträdes
af en annan, så att det blir ombyte på ombyte. Huru stora fackinsigter
och huru stor erfarenhet en sådan generalsperson än har,

N:o 17.

4 fi

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
krig skof -rätten.
(Forts.)

så kan han nemligen icke hafva så stor vana i att behandla sådana
rättegångsmål, som här äro i fråga; och denna kammare har alltid
velat tillse, att det civila elementet komme att starkare representeras
i denna rätt, än det förut varit. Jag tror derför, att regeringen
har helt och hållet — eller så mycket som möjligt — gått kammarens
önskningar till mötes i den af kammaren alltid uttalade
uppfattningen, och då tycker jag, att det skulle vara underligt, om
man nu skulle afböja förslaget och låta dermed anstå. Ty icke
kan ett lämpligare förslag framkomma, som löser frågan enligt
denna kammarens uppfattning, än det som nu föreligger. Jag tror
derför, att alla skäl tala för bifall till utskottets hemställan och
derigenom också till Konungens förslag; jag vet nog, att det bland
herrar militärer finnas de, som anse detta förslag träda den militära
uppfattningen för nära — men jag är fullt öfvertygad, att det skälet
icke är befogadt. Ty de få tänka på att vi, civila, vilja hafva
någon betryggande motvigt i den öfverrätt, som är i fråga, så att
icke det militära elementet kommer att blifva allt för öfvervägande.
Det kan nemligen hända, att en begången förseelse mot krigslagarne
icke är så synnerligt svår, sedd ifrån den civila uppfattningen;
och då bör man väl.kunna hafva en berättigad fordran att
åtminstone i någon mån få dessa åsigter beaktade. Den militära
uppfattningen tror jag i alla fall vara så starkt representerad, att
man från den sidan icke har någon befogad anledning att klaga.
Det är hufvudsakligen dessa skäl, som varit bestämmande för mig
att vara med om utskottets förslag, till hvilket jag också skall hos
kammaren anhålla om bifall.

Herr Elowson: Det är nu mer än 50 år, sedan Rikets Ständer
gjorde framställning, i syfte att krigshofrätten skulle upphöra, och
de göromål, som tillkomma den samma, öfverflyttas på de tre andra
hofrätterna. Denna framställning kunde då icke vinna nådigt bifall.
Äfven under den följande tiden hafva såväl Rikets Ständer,
som sedermera Riksdagen gjort upprepade framställningar och uttalats
önskningsmål angående dels indragning af krigshofrätten,
dels ombildning af densamma; och jag vill erinra derom, att en
framställning gjordes så sent som vid sistlidit års riksdag, då äfven
tillädes den önskan, att regeringen om möjligt redan till nästa
d. v. s. nuvarande Rikdag måtte inkomma med förslag i ämnet.
Anledningen till dessa framställningar och önskningsmål från Riksdagens
sida hafva uppgifvits bestå deri, att man icke haft tillräcklig
garanti för att lagens tillämpning skulle blifva på ett fullt tillbörligt
sätt uppehållen af en specialdomstol, i hvilken det juridiska
elementet vore för knappt tillgodosedt, det militära elementet åter
vore allt för mycket öfvervägande, hvadan man önskat bereda större
inflytande åt det juridiska eller civila elementet. Bland de förslag,
hvilka åsyftat en ombildning af krigshofrätten i berörda afseende,
gick ett derpå ut, att proportionen mellan civila och militära ledamöter
skulle vara som 3 till 2. Denna anordning hade emellertid
icke vunnit högsta domstolens godkännande. Rör den skull har
man sedermera utgått ifrån den grundsats, att ifrågavarande krigs -

Onsdagen den 14 Mars. 47

domstol skulle bestå af två civila och tre militära ledamöter, en grundsats,
som icke varit föremål för anmärkning från högsta domstolen.

Man har således öfvergifvit tanken på att öfverföra de mål,
som skulle förekomma i krigshofrätten, till handläggning inom de
vanliga hofrätterna, och vill i stället bibehålla krigshofrätten som
en specialdomstol. Uti det förslag, som nu föreligger, har ock efter
mitt förmenande frågan om denna krigshofrätts sammansättning
hlifvit på ett lyckligt sätt löst. Det juridiska elementet har blifvit
ökadt, och den militära fackinsigten är ändock tillräckligt tillgodosedd.
Särskild! lyckligt synes mig Kongl. Maj:ts förslag vara derutinnan,
att ordförandeplatsen intages af presidenten i Svea hofrätt.
Jag tror att det ligger stor betydelse i detta.

Den förste talaren erinrade om att statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, med hvilken statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet instämt, uttalat allvarliga betänkligheter
mot förslaget från militär synpunkt. Men om jag läst det yttrande
rätt, som tinnes i statsrådsprotokollet, så torde herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet hafva grundat sina betänkligheter
hufvudsakligen derpå, att ifrågavarande reform vore partiel
och icke äfven omfattade de lägre krigsdomstolarne. Enligt hans
förmenande skulle i följd af den förbättrade härordningen erfordras
krigsdomstolar jemväl för härens fördelningar, intendenturcorpsen
och etappväsendet. Det skulle således enligt hans mening vara
önskligt, att omfattande ändringar af rättegångsordningen för krigsmagten
komme till stånd. Men jag har likväl tyckt mig finna, att
de argument, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet anfört, äro tillräckligt bindande, för att
Riksdagen skall för sin del vidhålla don åsigt, som Riksdagen
förut uttalat angående önskvärdheten af en reform på detta område.

Det har blifvit framhållet, såväl förut som nu, att det skulle
te sig såsom en olikhet inför lagen och möjligen verka menligt
för disciplinen, om en del af krigsmagten, menige man och underbefäl,
skulle ställas i första instans inför krigsrätt och en del, nemligen
officerarne, inför krigshofrätt. Men dels torde detta bero på
historiska skäl, dels torde de fall, då en officer ställes inför krigsdomstol,
vara betydligt mera invecklade, än när en af manskapet
eller underbefälet ställes inför krigsdomstol. Anmärkningar torde
deremot med fog kunna göras angående otillräckligheten af laginsigt
hos underordnade krigsdomstolar. Men om en reform af dem
är nu icke fråga. Olikhcteu inför lagen är i detta fall enligt min
uppfattning icke af stor betydelse. Den är betingad deraf, att de
mål, hvarför krigshofrätten i första instans är forum, äro mera
invecklade och fordra större sakkunskap för att kunna bedömas.

Uti reservationen framhålles det med synnerlig styrka, att
Kongl. Maj:ts af utskottet biträdda förslag skulle vara menligt för
disciplinen, och det talas derjemte om, att man borde vidtaga de
af Riksdagen begärda ändringarna på ett sådant sätt, att derigenom
icke äfventyradcs krigsöfverdomstolens förmåga att fullt tillgodose
de fordringar, som från militär synpunkt böra ställas å densamma.
Men, mine herrar, hvilka äro då de fordringar, som berättigadt

K:o 17.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forts.)

K:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forts.)

kunna ifrån militär synpunkt ställas på en krigsöfverdomstol?
Enligt min uppfattning kunna dessa icke uttryckas annorlunda,
än att man har full garanti för att vid krigsdomstolen rättvisa blir
tillämpad och lag får göra sig gällande och att, om jag så får säga,
den, som ställes inför domstolen, får den föreställningen, att der skall
honom vederfaras rättvisa, full rättvisa och ingenting annat än rättvisa;
och i den uppfattningen hlir han styrkt, om han på ordförandeplatsen
vid denna domstol möter presidenten i Svea hofrätt. Jag
kan således för min del icke finna, att förslaget kan vara från militär
synpunkt otillfredsställande, då alla berättigade militära anspråk
kunna göra sig gällande.

• Man säger, att det erfordras fackinsigter. — Ja, mine herrar,
dessa fackinsigter äro tillgodosedda. Det skall enligt Kongl.
Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag finnas tre militära och två lagkunniga
ledamöter af domstolen; och ledningen af domstolens förhandlingar
är anförtrodd åt presidenten i Svea hofrätt. Fackinsigterna
måste blifva synnerligen väl tillgodosedda, då pluraliteten
af domstolens ledamöter utgöres af militärer ; och lagens föreskrifter
måste blifva tillämpade, då ledningen af förhandlingarna är öfverlemnad
åt presidenten i Svea hofrätt.

Det har anförts förut, att Riksdagen år 1893 begärde hos Kongl.
Maj:t att så skyndsamt som ske kunde få fram ett förslag i ämnet.
Nu har här från regeringen framkommit ett förslag, som tillgodoser
alla berättigade anspråk; och då det för mig synes ön sk värdi, att,
då sådant är möjligt, ett godt samarbete eger rum emellan Riksdag
och regering, så kan jag för min del icke annat än gerna se att
Andra Kammaren bifaller utskottets förslag, och anhåller derför om
bifall till detsamma.

Häruti instämde herr Persson i Mörarp.

Herr Thestrup yttrade: Af de utskottsledamöter, som del tagit

i behandlingen af sammansatta stats- och lagutskottets förevarande
utlåtande, har halfva antalet bifallit den kongl. propositionen
och till stöd derför, på sid. 12, åberopat de skäl, som af
departementschefen blifvit vid föredragningen af den nådiga propositionen
anförda. De synas emellertid hafva alldeles förbigått de
för mig tungt vägande skäl mot förslaget, som vid ärendets förberedande
behandling anförts icke allenast i krigshofrättens affordrade
yttrande i ämnet — till hvilket jag får hänvisa — utan äfven
de icke mindre vigtiga skäl, som afgifvits af två af högsta domstolens
ledamöter, hvilka yttrat sig öfver samma förslag, och slutligen
det, som anförts af cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen.

Jemte öfriga invändningar mot föreliggande förslag, hvilka af
den förste talaren fullständigt och på ett synnerligen förtjenstfullt
sätt framhållits, föreligger ett skäl mot förslagets antagande, som
för mig synas vara det vigtigaste och mest afgörande. Det är hvad
som anförts af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uti hans anförande till statsrådsprotokollet den 30 december

N:o 11.

Onsdagen den 14 Mars.

1893, då han uttalar, »att i anledning af 1892 års förbättrade Angående
härordning en mera omfattande omarbetning af den militära rätte- ändrad orgagångsordningen
i dess helhet vore af behofvet påkallad», samt n''j*aP>* rf
vidare, »att ärendet icke kunde anses vara af så brådskande beskaf- Jätten
fenhet, att det redan nu borde afgöras, utan, sedan frågan om krigs- (Forts.)
liofrättens ombildande så länge varit å bane, det väl vore möjligt
att låta frågan anstå den tid, som erfordrades för att omarbeta
förordningen om krigsdomstolar, så att den militära rättegångsordningen
i dess helhet och i fullt tidsenlig form kunde på en gång
föreläggas Riksdagen».

Det är väl sant, att denna fråga länge stått på dagordningen,
men det synes mig dock, som om icke någon synnerlig skada skulle
ske, om den ännu en tid finge anstå, helst med hänsyn till den
erfarenhet angående krigshofrättens verksamhet, som uttalats inom
högsta domstolen. En af dess ledamöter, hvilken yttrat sig i frågan,
bär nemligen meddelat, att, enligt högsta domstolens erfarenhet,
krigshofrättens nuvarande organisation icke gifvit anledning till
någon befogad anmärkning i afseende å uppfyllandet af dess värf,
och att dessutom genom högsta domstolens sammansättning vid
handläggningen af krigsrättsmål eu fullt tillräcklig garanti åstadkommits
för de rent juridiska synpunkternas behöriga beaktande.

Under sådana förhållanden skulle jag hafva varit mest benägen
för att, _ med instämmande i herr von Krusenstjernas med fleres
reservation, och på deri åberopade skäl, yrka afslag å det framlagda
förslaget; men då jag vet, att ett sådant yrkande i denna
kammare icke lär hafva någon utsigt till framgång, skall jag i
stället he att få yrka bifall till den af herrar Annerstedt, friherre
von Offer och Björnstjerna afgifna reservationen, hvilken synes
mig vara egnad, att med bibehållande af de fördelar, Kong! Maj:ts
förslag innefattar, aflägsna skälen till de anmärkningar, som från
militär sida kunna mot detsamma framställas.

Herr Folke Andersson: Som herrarne finna, har Riksdagen
länge uttalat önskningar om att Kongl. Maj:t måtte framlägga förslag
till omändring af krigshofrätten. Det är nu 50 år, sedan Riksdagen
första gången aflat en skrifvelse i detta ärende, och sedermera
hafva flera skrivelser följt, deraf sista gången vid 1893 års
riksdag. Skälen, hvarför Riksdagen velat hafva en omändring af
krigshofrätten, äro flera. Dels är den för dyr och kostsam och dels
äro de militära ledamöterna för många, hvarför man önskat att få
in flera civila ledamöter med lagkunskap, hvarigenom man ansett
sig kunna erhålla ett mera opartiskt bedömande af målen. Kongl.

Makt har förut en gång framlagt ett förslag, enligt li vilket krigshofrätten
skulle bestå af tre civila och två militära ledamöter, men
då ansågs det civila elementet vara för starkt representeradt. Nu
är förhållandet ändradt så, att det skall blifva tre militärer och två
civila ledamöter, och detta tycker jag åtminstone icke är för mycket
begärdt. Det torde icke förundra någon, om i synnerhet denna
kammare nu vill hafva en större garanti för denna domstols sammansättning,
då våra söner skola mera aktivt deltaga i krigstjeuAndra
Kammarens Prot. 1894. N:o 17.

N:o 17.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forts.)

Onsdagen dan 14 Mars.

sten och således mål angående dem möjligen kunna blifva föremål
för handläggning der, och jag hoppas derför, att kammaren skall
bifalla, hvad utskottet här föreslagit.

Som herrarne finna, är utskottets betänkande åtföljdt af en
reservation af herr Annerstedt med flere, och denna tyckes vid
första påseende icke erbjuda så stora skiljaktigheter, men jag vill
dock fästa herrarnes uppmärksamhet på hvari de bestå.

För det första vilja reservanterna icke, att krigshofrätten skall
förenas med Svea hofrätt, utan att den skall vara en fristående
hofrätt, i hvilken de civila ledamöterna skulle utses bland hvilka
domare inom landet som helst. Vice talmannen har redan påpekat
det olämpliga deri, och härtill kommer, att en dylik organisation
skulle medföra ganska stora kostnader, ty dessa ledamöter skulle
kanske behöfva resa hit från Norrland eller Skåne för att öfvervara
handläggningen af ett mål i krigshofrätten.

För det andra vilja reservanterna, att ordförande i krigshofrätten
skall vara icke en af de civila ledamöterna, utan en generalsperson,
som Konungen skulle utnämna. Jag hemställer, om herrarne
önska, att en generalsperson fortfarande skall sitta såsom ordförande
i krigshofrätten, och om det icke innebär mera trygghet att på
denna plats hafva presidenten i Svea hofrätt. Från denna synpunkt
är således reservanternas förslag åtminstone för mig vida
mindre antagligt än utskottets.

Om man genomläser det statsrådsprotokoll, som åtföljer den
kongl. propositionen, så ser man, att icke någon af statsrådets ledamöter,
med undantag af cheferna för landt- och sjöförsvarsdepartementen,
haft något att anmärka mot förslaget, och. det är således
ur militär synpunkt, som anmärkningar deremot gjorts. Jag kan
dock icke förstå, hvarför ej en lag, då någon förgått sig på något
sätt, skall kunna tillämpas fullt opartiskt utan någon hänsyn vare
sig till det ena eller andra elementets öfvervigt inom domstolen,
och jag tycker för min del, att en rent civil domstol mycket väl
skulle kunna afdöma dessa mål, om blott domstolen finge i de fall,
då den saknade sakkunskap, tillkalla sakkunniga personer. Då
emellertid Kongl. Maj:t framkommit med nu föreliggande förslag,
och jag anser, att, ehuru det militära elementet i domstolen derigenom
är mer än tillräckligt starkt representeradt, den föreslagna
organisationen är bättre än den vi nu hafva, och att vi för närvarande
icke kunna komma längre, så skall jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Bruzelius: Ingalunda skall jag tillåta mig att relatera

allt, hvad som i denna fråga förut förekommit, ty detta synes af
de.n kongl. propositionen och utskottets betänkande; men jag kan
ej underlåta att än ytterligare betona, att denna fråga första gången
väcktes år 1840, och att Riksdagen, om den nu, år 1894, icke
vidare uppskjuter, utan löser frågan, icke gerna kan beskyllas för
brådska vid densammas handläggning.

Fn anmärkning, som framstälts mot det kongl. förslaget, återfinnes
i anförandet af ett af de justitieråd, som granskat förslaget.

Onsdagen den 14 Mars,

N:o 17.

Han yttrar, att, enligt den erfarenhet, som inom högsta domstolen Angående
vunnits, krigshofrättens nuvarande organisation icke gifvit anled- än^ra(f öfning
till någon befogad anmärkning i afseende å uppfyllandet af ^^krigshofdess
värf. Såvidt jag förstått Riksdagens skrifvelser i ämnet, har rätten.
Riksdagen aldrig påstått, att krigshofrätten i sin nuvarande orga- (Forts.)
nisation ej skulle hafva mycket väl fylt sitt värf. Men Riksdagen
har anfört andra, i min tanke talande skäl för omorganisationen.

Vidare har samma justitieråd samt herrar statsråden och cheferna
för landt- och sjöförsvarsdepartementen mot förslaget framhållit
den betänklighet, att den föreslagna krigshofrätten skulle
få till ordförande en civil embetsman, och särskildt af det nämnda
justitierådet, att denne civile embetsman skulle underteckna krigshofrättens
domar. Det ena med det andra skulle ur militär synpunkt
vara mindre välbetänkt. Jag vågar häremot erinra, att icke
kan väl det gerna vara annat än välbetänkt, att, då det gäller en
rättstvist, der det kan angå lif eller död, man i ordföranden möter
ingen mer och ingen mindre än presidenten i Svea hofrätt — en
plats, som aldrig varit, icke är och säkert aldrig kommer att besättas
med någon annan än en af landets yppersta juridiska förmågor.
De domar, som äfven i krigsrättsmål uti högsta instans
utfärdas, undertecknas redan nu af en civil embetsman, en revisionssekreterare,
om än före hans namn står Kongl. Maj:ts höga
sekret. Aldrig har häraf förports någon olägenhet eller något,
som verkat skadligt inom hären.

Den reservation, till hvilken här yrkats bifall, kan jag för min
del icke biträda, ty jag anser, att herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet har tillräckligt vederlagt de skäl, som reservanterna
anfört för att nu uppskjuta frågan. Det hufvudsakliga
skälet för afslag å den kongl. propositionen är den ifrågasatta omarbetningen
af den militära rättegångsordningen i allmänhet, men
härom säger herr chefen för justitiedepartementet, att denna ifrågasatta
omarbetning desto mindre bör verka till undanskjutande af
den nu föreliggande, slutberedda frågan om krigshofrättens ombildning
som chefen för landtförsvarsdepartementet sjelf förutsatt,
att en krigshofrätt fortfarande måste finnas, och ej haft något att
invända mot dess ordnande på nu föreslaget sätt, om de af honom
förordade ändringarna i den militära rättegångsordningen varda
genomförda.

På dessa och de flera andra skäl, som af föregående talare anförts,
tager jag, herr talman, mig friheten yrka bifall till utskottets
tillstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag.

Herr ^Vester: Ehuru här icke framstälts något yrkande på
rent afslag, har dock från ett par håll starkt betonats krigsministerns
yttrande till statsrådsprotokollet, att det borde anstå med
denna omorganisation af krigshofrätten, emedan en omorganisation
af den militära rättegångsordningen i allmänhet förestode. Jag
tillåter mig i anledning deraf fästa uppmiirksamheten på att samma
krigsminister yttrat att, äfven om eu sådan omorganisation af rättegångsordningen,
som han tänkt sig, skulle komma till stånd, det

N:o 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
hrigshofrätten.

(Forts.)

dock behöfves en krigshofrätt, och att han under sådana förhållanden
icke hade någon anmärkning att göra mot den af Kongl. Maj:t
föreslagna sammansättningen af krigshofrätten.

Som saken nu föreligger, gäller endast att välja, hvilken organisation
man helst vill antaga, antingen Kongl. Maj:ts eller reservanternas.
För herr Annerstedts förslag har i första hand och
såsom det förnämsta skälet anförts, att derigenom skulle, på sätt
krigsministern också framhållit, uppfattningen inom armén om det
olämpliga i en civil ordförande uti en krigsdomstol undanrödjas,
då enligt sagda förslag ordföranden i krigshofrätten skulle vara en
generalsperson.

Först och främst vill jag dervid fästa uppmärksamheten derpå,
att bestämmelsen derom, att en generalsperson skall vara ordförande
i krigshofrätten, icke har så särdeles stor betydelse, emedan för de
fall, då ordföranden i domstolen egentligen skall agera, d. v. s.
vid de muntliga förhandlingarna, det är föreskrifvet i rättegångsordningen
— i hvilken ingen förändring här föreslagits — att den
civila ledamoten skall föra ordet, och dervidlag kan generalspersonen
sålunda såsom ordförande föga inverka på förhandlingarnas gång.
Men om jag också vill medgifva, att man kan och kanske också
bör taga någon hänsyn till den uppfattning, som finnes bland militärerne,
kan jag ingalunda medgifva, att man skall taga så stor
hänsyn dertill, att man derför skall sammansätta krigshofrätten
på ett sätt, som icke är lika tillfredsställande, som det Kongl.
Maj:t föreslagit. För min del anser jag, i likhet med hvad herr
vice talmannen redan framhållit, att i reservanternas förslag förefinnes
just den stora bristen, att alla ledamöterna af krigshofrätten
skulle komma att ställas på förordnanden, som Kongl. Maj:t hvart
tredje år kan förnya. Enligt min uppfattning blefve detta förhållande
för krigshofrätten sämre, än hvad nu är fallet. Ty för närvarande
är dock krigshofrättsrådet tillsatt med fullmagt och kan
således icke entledigas när som helst. Genom reservanternas förslag
skulle hela krigshofrätten hvart tredje år kunna förnyas, under
det att deremot enligt Kongl. Maj:ts förslag presidenten i Svea
hofrätt och en ledamot, som förordnats till öfverauditör, hade fästa
platser. Dessutom torde det vara mycket tvifvelaktigt, huru det
kan gå med sammansättningen af de civila ledamöterna efter reservanternas
förslag. De säga, att dessa ledamöter skola tagas af
dem, som »innehafva eller förvalta allmänt domareembete, eller äro
revisionssekreterare». Det skulle naturligtvis vara sådana personer,
som vore bosatta i Stockholm. Vi hafva då först ledamöterna i
rådstufvurätten att ifrågasätta. — Det kan ju beträffande dem
vara tvifvelaktigt, om det är i sin ordning, att staten mot ett ringa
arfvode för sitt behof använder en person, hvilken aflönas af staden,
och o hvilkens arbetskraft staden har rätt att taga i fullt anspråk.
— Återstå sedan revisionssekreterare och ledamöter i Svea hofrätt.
Hvad de förra beträffar, veta vi alla, att de redan nu äro så öfverlastade
med arbete, att man af dem svårligen kan begära, att de
skola sysselsätta sig med andra embetsgöromål. Hvad åter angår
de senare eller ledamöterna i Svea hofrätt, så komma vi i detta

Onsdagen den 14 Mars. 53

fallet till den olägenhet, som utgjorde grunden, hvarför Svea hofrätt
så starkt afstyrkte Kong!. Maj:ts förslag, nemligen att det
skulle taga bort arbetskraften från detta embetsverk. — En annan
svag punkt i reservanternas förslag är, att de civila ledamöterna kunna
tagas bland de personer, »som förvalta embete i allmän domstol».
Häraf följer nemligen, att till civil ledamot i krigshofrätten kan
förordnas den, som förvaltar ett domareembete i Svea hofrätt,
d. v. s. äfven en tillfällig adjunkt, hur uug som helst. — Men det
kan icke vara lämpligt att till civila ledamöter i krigshofrätten
taga personer, som icke innehafva stadgad ålder och erfarenhet.

På dessa skäl kommer jag att rösta för bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Med anledning af de många och
sakrika skäl, hvilka blifvit framstälda för utskottets förslag, ber
äfven jag, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr von Krusenstj erna: Endast ett par ord med anledning
af herr Westers yttrande! — Han anmärkte mot reservanternas
förslag särskild!, att alla ledamöterna af krigshofrätten komme att
tillsättas på förordnande, och sade, att det sålunda i det fallet vore
bättre, som det nu är stäldt med krigshofrätten, än hvad förhållandet
skulle blifva, om reservanternas förslag i detta afseende
bifölles. Ja, det medgifver jag gerna och sjelf skulle jag helst
önska, att förhållandet förblefve, som det är. Men denna hans
anmärkning drabbar ju i viss mån äfven Kongl. Maj:ts förslag.
Ty det är väl att märka, att det icke är en bestämd ledamot i hofrätten,
som skulle blifva öfverauditör och förblifva sådan så länge
han innehade sitt embete såsom hofrättsledamot, utan Kongl. Maj:t
skulle förordna någon bland ledamöterna att fungera såsom öfverauditör.
Det finnes icke ett ord i förslaget, som utmärker, att detta
förordnande skulle gifvas på lifstid, utan det kan meddelas att gälla
tills vidare. Sålunda kan detta förordnande återkallas, när Kongl.
Maj:t så finner för godt lika väl som alla andra tillsvidare-förordnanden.
Äfven med antagande af reservanternas förslag kali det
ju inträffa, att desse till ledamöter i krigshofrätten förordnade civile
personer äro ordinarie tjensteman, och då äro de ju, synes det mig,
lika fasta som den, hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skall förordnas
såsom öfverauditör.

Herr ^Vester: Jag skall be att få yttra några ord med anledning
af herr von Ivrusenstjernas anförande. Han måtte icke
rigtigt hafva hört, hvad jag nyss sade, eller kanske jag icke uttryckte
mig fullt så tydligt, som jag bort.

Det är mycket sant, att Kongl. Maj:t skall förordna öfverauditören,
men det är den väsentliga skilnaden, att efter reservanternes
förslag förordnas öfverauditören på tre år, hvaremot efter
Kongl. Maj:ts förslag förordnandet kommer, såvidt af handlingarna
synes, att räcka så länge personen i fråga är hofrättsledamot. Det
är icke någon viss tid, på hvilken han förordnas. Det kan heller

N:o 17.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätten.

(Forts.)

N:« 17.

Onsdagen den 14 Mars.

Angående
ändrad organisation
af
krigshofrätt
en.
(Forts.)

Om ändrade
bestämmelser
rörande
fjerdingsmäns
tillsättning
och
aflöning.

icke stå i Kong! Maj:ts skön att när som helst återkalla förordnandet,
utan man måste fatta det så, att så länge personen är
ledamot af Svea hofrätt och vill sköta öfverauditörsbefattningen,
så har han den qvar.

Efter det öfver]äggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 10.

Slutligen föredrogs sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande fjerdingsmäns tillsättning och aflöning.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr O. Persson i Rinkaby afgifna motion,
n:o 26, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af motionären

Herr O. Persson i Rinkaby, som yttrade: Jag har med föreliggande
motion velat fästa uppmärksamheten på en författning,
som enligt mitt förmenande är alldeles otidsenlig, ja, öfverlefvat
sig sjelf. Utskottet har icke kunnat dela denna min uppfattning,
och jag skall derför be att med några få ord angifva den erfarenhet,
jag haft af huru en författning sådan som den nuvarande kan
tillämpas.

Såsom af författningen synes, kan fjerdingsmanssysslan utöfvas
i tur mellan församlingens hemmansegare, så att hvarje hemmansegare
skall tjenstgöra ett år såsom fjerdingsman, den som har ett
stort hemman såväl som den som har ett helt litet. Eöljden häraf
blir med den nuvarande styckningen af hemmanen, att en hemmansegare,
som eger endast så stor jordbit som det, hvarpå hans
hus är bygdt, och som derför nödvändigt måste söka sin utkomst
på annat håll, nödgas stanna hemma i kommunen för att tjenstgöra
som fjerdingsman. Det kan hända, att en enka sitter med
en sådan liten lott. Enligt denna förordning är äfven hon skyldig
att betala fjerdingsman. Det heter nemligen i § 3: »Vare den,
som ej vill eller kan sysslan sjelf utöfva, i förra fallet berättigad
och i senare fallet pligtig att i sitt ställe sätta annan person, som
kronofogden pröfvar dertill lämplig». Dessa förhållanden tarfva
onekligen en ändring. Ingen af herrarne kan väl vilja påstå, att
det är rätt, att en person som har en egendom på 100 kronors
taxeringsvärde, skall hafva samma onus som den, hvilken eger
100,000 kronor. Det har inträffat fall, då ett hemman måst säljas,
för att fjerdingsmanstjensten skulle kunna betalas.

Utskottet har nu icke förnekat faktum, att det förhåller sig

Onsdagen den 14 Mars,

N:o IT.

så. Men utskottet yttrar: »Beträffande de församlingar, inom hvilka
fjerdingsmanssysslan utöfvas i tur mellan församlingens hemmansegare,
torde höra erinras, att fjerdingsman för vissa uppdrag kar
rätt till ersättning. Sålunda kar fjerdingsman, som kiträder kronans
uppkördsman vid indrifning af oliqviderade kronouppbördsmedel
eller kommunalutskylder, rätt att af sålunda indrifna medel
åtnjuta kälften af uppbördsmannens andel i stadgade stämmoböter
eller af den honom medgifna uppbördsprovision.» Ja, minfe kerrar,
om vi räkna efter, huru mycket det är, så skola vi se, att den andelen
är så obetydlig, att det icke blir ett enda öre till någon
fjerdingsman. Är det en utskyld, som skall indrifvas, så vet nog
länsmannen att taga sin dräng med sig och taga betaldt för båda
för resan. Fjerdingsmannens syssla inskränker sig nog till, att
han får skrifva ett bevis, att det icke finnes några tillgångar. Obegripligt
är det derför, huru utskottet kunnat summera i köp eu
lön af sådant till fjerdingsmannen.

Emellertid bar utskottet i senare delen af sitt utlåtande anfört
goda skäl för afstyrkande af min motion; och det är på grund
deraf, som jag ej keller skall framställa något yrkande. Utskottet
säger: »Då fjerdingsmansbefattningen, såsom författningen den 1
juni 1850 sjelf uttryckligen angifver, är ett menighetsbestyr och
ej en statstjenst; då storleken af de utgifter, som genom antagandet
af motionärens förslag skulle drabba såväl kommunerna som
staten, ej kan i någon mån beräknas», så kan utskottet ej tillstyrka
motionen. Jag gillar fullkomligt utskottets motiv i detta hänseende.
Då detta var den första motion jag väckte, trodde jag, att
det kunde vara nog, om i densamma gjordes en enkel framställning
af det syfte jag afsåg, och att utskottet skulle åvägabringa
den närmare utredning, som kunde vara behöflig. Häruti bar jag
nu tagit miste. Men tacksam både jag varit, om utskottet åtminstone
velat erkänna det origtiga i författningen, sådan den nu är.
Jag både då kunnat hysa förhoppning om framgång, derest jag
komme att än eu gång framlägga en motion i liknande syfte.

Under närvarande förhållanden får jag naturligen nöja mig
med utskottets afstyrkande hemställan.

Vidare anförde:

Herr Folke Andersson: Som jag här från min plats ej
kunde uppfatta motionärens anförande, är det mig omöjligt att
ingå på någon vederläggning deraf. Jag vill blott på de skäl utskottet
anfört yrka bifall till dess hemställan.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mine herrar! Såsom
motionärens förslag är formulerad!, bar det icke varit möjligt,
att utskottet kunnat komma till något annat resultat än att hemställa
om utslag å detsamma. Men när man laser utskottets betänkande,
ser det ut, som om utskottet hyste den åsigten, att allting
är välbestäldt med fjerdingsmanstjensten såsom den för närvarande
är ordnad. Jag för min del kan icke finna, att så är.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
fjerdingsmäns
tillsättning
och
aflöning.
(Forts.)

N:o 17.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
fjerdingsmäns
tillsättning
och
aflöning.
(Forts.)

önsdagett den 14 Mars.

Den ifrågavarande författningen, nemligen stadgan om fjerdingsman
den 1 juni 1850, angifver uttryckligen, att fjerdingsmansbefattningen
är ett menighetsbestyr. Men om man närmare tager
kännedom om författningarna rörande denna sak, så finner man,
att den, som eger fastighet af säterinatur, ej tillhör denna menighet;
ty den, som eger sådan fastighet, behöfver icke utöfva fjerdingsmanstjenst.
Det är sålunda äfven här ett privilegium, som
borde vika, lika så väl som andra privilegier måst försvinna för
nutida reformsträfvanden. Då utan tvifvel denna fråga åter kommer
att bringas på tal vid en kommande riksdag, torde det vara
skäl att äfven upptaga till bedömande den frågan, huruvida icke
äfven säteriegare skola utöfva denna tjenst, för den händelse den
skall vara ett kommunalt bestyr. JSTu bär man visserligen rättighet
att på kommunalstämma, så att säga, ingå en förening för aflönande
af fjerdingsman för distriktet. Men i de kommuner — och de äro
många — der säterierna bilda eu stor del af kommunerna, är det
naturligt, att det ligger i deras intresse att sätta fjerdingsmanslönen
så lågt, att det blir ett onus för de öfrige jordegarne. Då
motionen, som nämndt, nog torde återkomma i en eller annan form,
må man äfven söka taga den sidan af saken i öfvervägande, om ej
detta privilegium för säteriegarne skulle upphöra och tjensten blifva
ett kommunalt bestyr, ej ett »menighetsbestyr» i den inskränkta
mening, hvari detta ord nu fattas.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ Il -

Herr C. F. Wallbom aflemnade en motion, n:o 159, om ändring
af § 87 mom. 2 regeringsformen, hvilken motion bordlädes.

§ 12-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

under 12 dagar fr. o. m. den 16 dennes,

herr A. Göransson

s J. P. Nilsson i Käggla » 14 » » »20

» J. Andersson i Lysvik » 10 » » »15

» A. Hansson i Solberga » 10 » » » 19

» G. W. Skytte » 10 » » »19

» C. A. Andersson fr. Malmö » 10 » » »19

» O. Larsson i Mörtlösa » 10 » » »19

» A. G. Anderson i Himmelsby under 10 dagar fr. o m.

19 dennes, och

» Ivar Månsson under 10 dagar fr. o. m. den 19 dennes.

den

§ 13-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet; och

Onsdagen den 14 Mars.

N:o 17.

n:o 28, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor, rörande riksstatens fjerde hufvudtitel;

bevillningsutskottets memorial n-.o 7, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande en punkt i bevillningsutskottets betänkande
n:o 3, angående vissa delar af tullbevillningen;

bankoutskottets memorial och utlåtande:

n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga fordringar,
tillhörande afdelningskontoren i Göteborg, Malmö, Jönköping
och Karlstad; och

n:o 4 med anledning af väckt motion om anvisande af medel
till uppförande af egen byggnad för riksbankens afdelningskontor
i Karlstad;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6,
i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om upphäfvande af kongl. cirkulärbrefvet den 14 juni 1820
om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt förslag till lag angående cigarrbodars stängning
under viss tid.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ 14-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,23 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prat. 1S94.

N:o 17.