1894. Andra Kammaren. N:o 14

ProtokollRiksdagens protokoll 1894:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 14.

Onsdagen den 7 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 27 och 28 nästlidna
februari förda protokoll.

§ 2.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 6, till Konungen, angående af Riksdagen
beslutade ändringar i rikets grundlagar.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutkottets betänkande n:o 4;
lagutskottets utlåtanden n:is 19, 20 och 21; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4.

§ 4.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Punkten 3.

Mom. a)—åt). /

Biföllos.

Andra Kammarens Prot. 1894.

N:o 14.

1

N:o 14. 2

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. höjd dagaflöning
för det
icke garnisonerade
infanteriets
korporaler
och vice
korporaler.

Mom. e)

Uti en inom Första Kammaren af herr H. Falk väckt motion
(n:o 7) hade yrkats bland annat, att Riksdagen måtte besluta, att
dagaflöning för det icke garnisonerade infanteriets korporaler skulle
utgå med 75 öre och för vice korporaler med 60 öre; och att för
detta ändamål anslaget till det icke garnisonerade infanteriets befälsaflöning
måtte från sitt nuvarande belopp, 3,996,084 kronor,
höjas med 126,000 kronor, eller till 4,122,084 kronor; men hemstälde
utskottet under förevarande moment, att motionen i nu angifna
delar ej måtte vinna Riksdagens bifall.

I fråga härom anförde:

Herr Thestrup: Redan den 14 november 1890 påpekade dåvarande
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i ett
anförande till statsrådsprotokollet det af armébefälet ofta öfverklagade
förhållande, att de indelta soldaterna allt mer och mer
lade i dagen obenägenhet att mottaga de högre aflönade befattningarna
såsom korporaler och beställningsmän, och att till och med i
dylika befattniugar redan anstäldt manskap ofta sjelf anhöll att
blifva till soldatklassen nedfiyttadt, endast för att derigenom undgå
de ökade öfningar, som af innehafvarne af nämnda befattningar fordrades,
hvilket förhållande nödvändiggjorde en tillökning af fast anstälde
korporaler, hvarigenom tjenstgöringen under de förlängda
öfningarna komme att fördelas på flera, och derjemte en förbättring
af lönevilkoren, som skulle göra korporalsbeställningarna mera eftersökta,
innan de af regeringen påyrkade utsträckta beväringsöfningarna
kunde nå den dermed åsyftade verkan.

Under åberopande af detta krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet
hemstälde, vid behandlingen inom statsutskottet af
regeringens vid 1892 års riksdag framlagda proposition angående
ordnande af landtförsvaret och i sammanhang dermed utsträckning af
de värnpligtiges vapenöfningar jemte de af enskilde motionärer väckta
förslag i dessa ämnen, en reservant från Första Kammaren inom utskottet
bland annat, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t^anhålla om
framläggande af förslag till ökande af antalet fast anstälde koiporaler
och vice korporaler vid indelta arméns alla infanteriregementen
samt om beredande åt dessa af förmånligare aflöningsvilkor, så att
både befälsbristen vid en skeende mobilisering måtte i någon mån
kunna utjemnas och tillgången på lämpligt underbefäl vid de värnpligtiges
öfningar underlättas.

Då frågan om audtförsvarets ordnande sedermera inom Riksdagen
förekom till behandling, yttrade med anledning af den föreliggande
frågan en talare i Första Kammaren, att, om det då framlagda förslaget
om beväringstidens utsträckning till 90 dagar blefve eu verklighet,
detta skulle leda till en särdeles bekymmersam ställning för eu
väsentlig del af det befintliga befälet, nemligen den vigtiga korporal -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

3 N:o 14.

graden. De flesta kände utan tvifvel de indelta korporalernas ställning Ang. höjddaqsamt
att dessa såväl genom arten som beloppet af sina löneinkomster Roning för det
till väsentlig del voro hänvisade att genom eget arbete förtjena sitt nerade^infån
eget och familjens uppehälle. Om nu statsutskottets förslag om teneu korpoutsträckning
af öfningstiden för de värnpligtige bifölles, blefve följden raler och vice
den, att äfven korporalernas årliga tjenstgöring komme att utsträckas korporal er.
till tre månader och derutöfver. Hela sommaren skulle således för (Forts.)
dem gå förlorad för eget förvärf; de kunde icke uppehålla sin familj,
ställningen blefve olidlig, och det komme för den skull sannolikt att
blifva ganska svårt att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla den
för armén särdeles vigtiga korporalsgraden. Felet härtill skulle då
ligga dels i korporalernas ringa antal och dels i den otillräckliga
aflöningen.

Det förslag om försvarets ordnande, som framstäldes vid 1892
års lagtima riksdag, föll, såsom vi veta; och det blef först samma
års urtima Riksdag förbehållet att lösa denna vigtiga fråga och i
sammanhang dermed få tiden för vapenöfningarna för de värnpligtige
utsträckt till 90 dagar.

Den särdeles vigtiga fråga, hvarom nu afhandlas, har vid denna
riksdag åter dragits under kamrarnes pröfning genom eu i Första
Kammaren väckt motion, deri motionären på anförda skäl yrkar,
att dagaflöningen för det icke garnisonerade infanteriets korporaler
måtte utgå med 75 öre och för vice korporaler med 60 öre samt att
kufvudtitelns anslagssumma måtte ökas med ett deremot svarande
belopp, som i motionen närmare angifvits.

Uti den vid motionen fogade utredning, mot rigtigheten af hvars
uppgifter ingen annan anmärkning förekommit inom utskottet, än
att utskottet, med anledning af motionärens uppgift om storleken
af den till vice korporaler utgående dagaflöning, erinrat, att enligt
numera gällande bestämmelser, nemligen kong!, cirkuläret den 9
oktober 1860 och kougl. brefvet den 10 mars 1876, dagaflöning
under beväringsmöte till vice korporaler och soldater, som göra
korporalstjenst, utgår med 25 öre, har motionären anfört, att korporalsgraden,
hvilken han för sin del ansåge såsom stammens värdefullaste
del, genom den utsträckning i de värnpligtiges vapenöfningar,
hvilken blifvit beslutad i sammanhang med det nya härordningsförslagets
antagande vid 1892 års urtima riksdag, fått sin tjenstgöring
i hög grad ökad, utan att dess redan förut ganska knappt tillmätta
löneinkomster erhållit en deremot svarande förbättring. Att detta
förhållande skulle menligt inverka på korporalernas ekonomiska ställning,
har motionären, såsom mig synes, ganska tydligt påvisat, under
särskilt framhållande deraf, att dessa personer, hvilka hufvudsakligen
genom eget arbete försörja sig och de sina, genom den numera till
90 dagar ökade årliga tjenstgöring^! vid de värnpligtiges vapenöfningar,
och detta under årets bästa arbetstid, fått sitt tillfälle till
förvärf minskadt och dermed äfven sin ekonomiska ställning i höo
grad försämrad.

N:e 14. 4

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. höjd dag- Motionären har äfven påvisat, hurusom, enligt de uppgifter, som
aflöning för da pan erhållit och mot hvilkas rigtighet anmärkning icke förekommit,
neradn^nfan det r,u förhålla sig så, att vid nästan alla indelta regementen de
Teriett korpo- af arméns korporaler och vice korporaler, som icke tjenstgöra vid
raler och vice stammens öfningar, såsom rekrytmöte, korporalskola och skjutskola,
korporaler. apa kommenderas till de under sommaren pågående beväringsrekryt(Forts.
) mötena. Att detta skall för dem vara betungande, torde väl icke
kunna bestridas. I följd häraf, och då, såsom motionären omtalat
på sid. 14 i sin motion, härtill kommer, att enligt nu gällande
bestämmelser årligen till eu förberedande korporalskola under 50
dagar och till en korporalskola under 100 dagar ett antal stammanskap
kommenderas, så har det inträffat och lär fortfarande inträffa,
att, långt ifrån att det blifvit en sträfvan för menige man att vinna
befordran till korporalsgraden, dessa tvärtom anse en sådan befordran
för ett särskilt onus; och det har till och med från trovärdiga
håll uppgifvits, att af de soldater, som kommenderas till dessa skolor,
åtskillige såväl på det praktiska som teoretiska området till korporaler
särdeles lämplige, för hvilka det icke skulle varit fören ad t med någon
svårighet att aflägga de för vinnande af korporalsbefordran erforderliga
examina, afsigtligt låtit sig i profven underkännas, för att dymedelst
undgå en befordran till högre grad, hvars ernående de finna
menligt för sin framtida ekonomiska ställning. Jag behöfver icke
påpeka, huru ofördelaktigt ett sådant förhållande är, och huru eu
sådan uppfattning måste verka i hög grad demoraliserande för denna
särdeles vigtiga gren af vår armé.

Härtill kommer en ytterligare omständighet, som jag vid detta
tillfälle icke vill lemna alldeles obeaktad. Frikostigt anslog Riksdagen
i sammanhang med det nya arméförslagets antagande åt de
värnpligtige en dagaflöning af 50 öre, men för korporalerna blef, oafsedt
deras ökade verksamhet, den förut gällande dagaflöningen af 25
öre oförändrad. Att inom indelta armén och särskilt dess lägre
grader eu ganska stor missbelåtenhet med detta, såsom mig synes,
mindre rigtiga aflöningsförhållande är rådande, måste ju anses helt
naturligt.

Som emellertid saken nu föreligger, då icke från regeringen
aflåtits någon framställning i detta afseende, utan densamma utgått
på enskild motionärs förslag, och då utskottet nästan enhälligt afstyra
motionen, skall jag icke tillåta mig att framställa något yrkande
i den rigtuing, motionen åsyftar. Men jag tror, att, om vid
en blifvande riksdag vederbörande krigsstyrelse framlägger förslag om
ökning af korporalernas och vice korporalernas aflöningsförmaner under
beväringsöfningarna, ett sådant förslag särskild! i denna kammare,
som ju har sig föresatt att åt de lägst stående samhällsklasserna
bereda en, såvidt möjligt är, god och tryggad tillvaro, skulle upptagas
med bifall; och att det öfver hela landet skulle upptagas på samma
sätt, derom är jag äfven på det lifligaste förvissad.

Herr grefve och talman! Jag har icke något yrkande att framställa.

5 K so 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Herr Alsterlund: Äfven jag anser, i likhet med den före- -Ang. höjd däg gande

talaren, den utaf herr Falk i Första Kammaren väckta mo-af^ngJ!^t
tionen vara mycket beaktansvärd. Korporalernas vid det icke gar- nerafoinfannisonerade
infanteriet och kavalleriet tjenstgöring är numera dubbelt teriets korpostörre
mot hvad den var före år 1836. Billighet och rättvisa fordra raler och vice
väl, att med en förhöjd och förlängd tjenstgöringstid också bör följa korPoral«rförhöjd
aflöning. (Forts.)

Korporalen bor tillsammans med mauskapet under vapenöfningarna;
hans goda uppförande och pligttrohet verka gifvetvis derför
synnerligen fördelaktigt på truppen. Hvar och en, som någon längre
tid varit kompanichef, vet, att korporalsbefattningarna äro mycket
vigtiga befattningar. Också låter man sig angeläget vara att till
korporaler utvälja dem bland manskapet, som med intelligens förena
ett i allo godt och hedrande uppförande. Men det torde blifva svårt
hädanefter att kunna förmå de bästa af manskapet att åtaga sig
korporalsbefattningar, då, såsom den nästföregående talaren mycket
rigtigt framhöll, korporalerna till följd af ökad tjenstgöring få det i
ekonomiskt hänseende sämre än soldaten. Jag tror derför, herr
talman, att bifall till motionen skulle icke allenast afhjelpa en obillighet,
för att icke säga en orättvisa, i aflöningsförhållandena för dessa
korporaler, utan äfven i sin mån verka fördelaktigt på arméns duglighet.

Då nu emellertid utskottet så godt som enhälligt afslagit motionen
— det finnes nemligen endast en reservant, och den tillhör
Första Kammaren —, så inser jag mycket väl, att det icke finnes
någon utsigt för att den skall kunna gå igenom; och skall derför,
herr talman, icke heller jag tillåta mig att göra något yrkande i
detta syfte. Jag har endast velat uttala mig till förmån för motionen,
och har jag ansett detta vara min pligt såsom varande medlem
af den icke garnisonerade armén. Jag hoppas att, när och
om en förnyad framställning om förhöjning i korporalernas aflöning
för Riksdagen framlägges, densamma då skall röna bättre behandling
inom utskottet, än som nu varit fallet, äfvensom att den måtte
vinna gehör inom denna kammare, hvilken ju alltid visat sig beakta
löneförhållandena för de lägre stående tjenstemänneu. Så har
den ju beviljat förhöjd aflöning åt den lägre tjenstemannapersonalen
vid statens jernvägar, likasom den ju äfven för några år sedan höjde
dagaflöningen åt arméns underofficerare.

Herr grefve och talman! Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Nordström: Lika med den föregående talaren kan jag

icke underlåta att uttala mina sympatier för våra fattiga korporaler
vid den indelta armén. Jag misstänker, att statsutskottets ledamöter
icke tillräckligt beaktat innebörden af herr Falks motion. Den är verkligen
så beaktansvärd, att jag tror, att knappast någon enda anslagsfråga
å fjerde hufvudtiteln torde få anses vara mera på sin plats än
just frågan om ökad aflöning åt våra korporaler och vice korporaler.

Det kan icke ligga någon rättvisa och billighet deri, att, under

K:o 14. 6

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. höjd dag- det att våra beväringar tå uppbära 50 öre om dagen i aflöning,
“^cke^arnUo- vara ^attiSa korporal skola nödgas tjenstgöra för 25 öre och vice
neradeinfän- korporalerna för 10 öre om dagen. Före den nya värnpligtslagens
teriets korpo- antagande hafva kontrakt upprättats med nuvarande korporaler och
raler och vice vice korporal. Vid uppgörande af dessa kontrakt beräknades icke,
korporaler. korporalerna skulle få en så väsentligt ökad tjenstgöring, som

(Forts.) ,je uu fått j följd af eu utsträckt värnpligt. Jag undrar just, hvad
våra herrar embets- och tjensteman skulle säga, om man ålade dem
nära dubbelt så lång tjenstgöringstid som den nuvarande. Då finge
man nog höra annat ljud i skällan. Men då det gäller våra fattiga
korporaler, denna aktade medborgareklass, bestående af personer, som
hafva ett stort anseende inom samhället och som skulle komma att
utöfva ett stort inflytande på arméns duglighet, i fall det blefve
fråga om arméns mobilisering, så finner man sig kunna handla
huru som helst. Ett sådant förfaringssätt återfaller vidare och återverkar
på rotehållarne — något som man kanske icke tillräckligt
beaktat —, hvarför jag, då ju det är att antaga, att denna motion
skall återkomma, ber att få lägga mina yrkesbröder, rotehållarne,
synnerligen på hjertat att, då denna fråga en annan gåug åter förekommer,
söka utreda, huru härmed sig rätteligen förhåller.

Inom den ort, som jag tillhör, hysa redan nu våra rekryter
stor respekt för våra korporalskolor och försöka på allt möjligt sätt
att undgå att bevista desamma, allt för att undvika att blifva utsedda
till korporalstjenst. Förr var ju en sådan tjenst mycket eftersträfvad,
och den borde väl äfven blifva det hädanefter. Men man
må icke undra öfver att personer, som sitta med familj och söka
att redligen försörja sig, vilja draga sig tillbaka, när de sålunda se
sin arbetsförtjenst inskränkt. Ty den tid, då mötena pågå, inträffar
just under den del af året, då bästa tillfällena erbjuda sig till att
bereda sig förtjenst till sitt uppehälle. Att de under sådana omständigheter
icke äro angelägna om eller trakta efter äran att blifva
korporaler blott för hederns skull är ej att undra på. Från hvilken
synpunkt man än må betrakta saken, vare sig från militärisk
eller moralisk, eller från vårt eget — jag menar rotehållarnes —
välförstådda intresses synpunkt, synes det mig derför icke vara
någon idé med att förkasta ett förslag, som synes synnerligen beaktansvärdt.

Jag skall emellertid icke göra något yrkande, emedan jag anser
att det för närvarande skulle till ingenting tjena; men jag kar
ansett mig böra fästa Första Kammarens uppmärksamhet på de af
mig uu omförmälda förhållanden, allt under förhoppning att, då motionen
en gång återkommer, den då må komma att röna en bättre
behandling, än som nu kommit densamma till del.

Herr Lasse Jönsson: De föregående talarue hafva visserligen

icke gjort något yrkande om bifall till motionen, och jag skulle
derför hafva kunnat underlåta att begära ordet.

7 Nso 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. m

Emellertid synas mig ganska goda skäl tala för att motionen Ang. höjd dagbort
af statsutskottet afstyrkas, såsom ju äfven skett, Den siste
talaren menade, att statsutskottet icke beaktat motionens innebörd. nera^e injan.
Men jag kan försäkra herrarne, att vi så väl i afdelningen som i teriets korpoutskottet
togo frågan i moget öfvervägande och diskuterade den-raler och vice

samma ganska mycket. \

Det kan ju låta mycket bra att tala om att korporalerna^ hora ■>

bäfva större löner. Men hvarifrån skola da dessa tagas? Sa små
dessa löner än kunna tyckas, då de tagas hvar och eu för sig, uppgå
de då de sammanläggas till ett icke så litet belopp, och den föreslagna
förhöjningen skulle högst betydligt öka utgifterna.

° För öfrigt är det enligt min uppfattning så — möjligen kan
erfarenheten vara en annan på andra orter — att af det lägre armébefälet
det icke är någon grupp, som har det bättre stäldt än just
korporalerna. Underofficerarne äro i den ställningen, att de anses
som ett slags herremän, som icke kunna nedlåta sig till hvad arbete
som helst, och de äro derför i jemförelsevis svårare ställning
än dessa korporaler, som icke äro förhindrade att emellan mötena
skaffa sig arbetsförtjenst. Det finnes vidare beställningsmän, hofslagare
och sjukvårdssoldater o. s. v., hvilka hafva en dagaflöning
af endast 6 öre och icke någon särskild ersättning, och de äro kommenderade
till tjenstgöring under ungefär lika lång tid som dessa
korporaler. Korporalerna hafva dessutom, utom sin nummerlön och
25 öre i dagaflöning, eu årlig lön af 120 kronor, och deraf bör väl
en del komma deras familj till godo. Jag vill för öfrigt icke ställa
mig på deras ståndpunkt, som anse, att man icke bör tvinga en
korporal att genom arbete utom tjensten bidraga till sin familjs
underhåll. Vi böra akta oss, att vi icke ställa sa till, att vi onödigtvis
draga in flere i herreklassen, från det nyttiga arbetet.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

/

Herr Andersson i Löfhult: Här har påståtts, att våra korporaler
skulle vara väl aflönade, men enligt den erfarenhet jag har, är det
svårt att få våra rekryter att ingå vid korporalskolorna, ty de hafva
eu viss respekt för att blifva korporaler och vice korporaler, emedan
de anse att arbetet numera är så betungande. Jag tror derför, att
det vore skäl för Riksdagen att bifalla förslaget att gifva dem högre
dagaflöning, då de äro kommenderade. Jag känner många fall, då
soldater tagit afsked derför, att de icke vilja in i korporalskolan.

En talare har här sagt, att de små äro de bäst aflönade. Nej,
mine herrar, det kan icke vara sant. Det är nog så, att de lägre
tjenstemännen äro ganska lågt, ja, för lågt aflönade, men att, när
man kommer högre upp, lönerna äro ganska rundligt tilltagna.

Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten yrka bifall till
föreliggande motion och afslag å utskottets hemställan.

N:o 14. 8

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. höjd dag- Häruti instämde herr Petersson i Boestad.
aflöning för det

icke garniso- ti T ,

nerade inf an- Herr Persson i Morarp: Jag kan mycket väl fatta och förstå

teriets korpo- den välvilja, som synes vilja göra sig gällande gent emot korporalerna,
roder och vice då man begär, att de måtte beredas högre dagaflöning.

^et finnes emellertid, da det gäller att förbättra korporalernas
(Hörts.) ställning, två sätt att gå till väga, det ena att gifva dem högre
dagaflöning, det andra att höja deras månatliga aflöning eller deras
årslön. Jag kan icke neka, att af dessa båda utvägar den sista
synes mig rigtigare, ty på det sättet kunde man komma under fund
med indelningsverkets verkliga kostnad, och kanske skulle derigenom
borttagandet af indelningsverket i dess helhet underlättas.

Jag tror icke, att det är rigtigt att göra den jemförelse, som
man här gjort, då man sagt, att en beväringsman har 50 öre i
dagaflöning, medan deremot korporalerna få nöja sig med 25 å 10 öre.
Dessa korporaler och vice korporaler åtnjuta, som här redan blifvit
påpekadt, äfven en kontant årsaflöning, medan den aflöning, som
lemnas de värnpligtige, icke utgår i denna form, utan såsom ersättning
för den tid, som de uppoffra för att tillgodogöra sig öfningarna.
Jag tror, att man mycket väl kan säga, att vårt beväringsmanskap
icke åtnjuter mera än 20 öre i verklig dagaflöning, och
att de öfriga 30 örena i den s. k. dagaflöningen kunna anses motsvara
den uppoffring de göra för att underkasta sig öfningarna.

Skall alltså någon förhöjning i korporalernas aflöningsförmåner
ega rum, så anser jag, som sagdt, för min del, att detta bör ske
genom ökning af deras kontanta lön, hvarigenom man kan få en
tydlig och klar föreställning om indelningsverkets verkliga kostnad.

För närvarande yrkar jag emellertid, att kammaren måtte bifalla
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan. i

Punkterna 4—14.

Biföllos.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Vid föredragning dernäst af punkten 16, angående öfriga, i utlåtandet
förut ej omnämnda, ordinarie anslag under fjerde hufvudtiteln,
begärdes ordet af

/

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 9 N:o 14.

Herr Hedin, som yttrade: Bland de här ofvan icke omnämnda
ordinarie anslagen förekommer äfven det, som har till rubrik »Arméförvaltningen».

Med anledning deraf begagnar jag föredragningen af denna
punkt för att framställa en anmärkning rörande det sätt, hvarpå
Kongl. Maj:ts och Riksdagens förut fattade gemensamma beslut har
blifvit uti ett visst afseende lemnadt å sido. I Kongl. Maj:ts proposition
till 1893 års Riksdag förmäldes, att 1894 tvenne befattningar
i arméförvaltningen skulle indragas och de för dem utgående
aflöningar eller arfvoden — hvad de nu må heta — komma att
blifva disponibla. Dessa befattningar voro byråchefsassistentbefattuingen
å militära byrån i arméförvaltningens intendentsdepartement
och en adjutantsbefattning i samma byrå.

Emellertid befinnes, att, sedan beslut blifvit fattadt att dessa
befattningar skulle indragas och de derför hittills utgående arfvodena
sålunda blifva disponibla, Kongl. Maj:t icke dess mindre har, långt
efter det Riksdagen fattade sitt beslut rörande utgifterna för arméförvaltningen,
tillsatt båda dessa befattningar.

Detta är ett sätt att handskas med Riksdagens budgetsmagt,
hvarpå jag icke kunnat underlåta att fästa kammarens uppmärksamhet.
Något giltigt skäl för att frångå, hvad sålunda beslutats,
finnes naturligtvis icke formelt taget, och något materielt skäl för
upphäfvande af den redan beslutade åtgärden har åtminstone mig
veterligt icke blifvit anfördt.

Jag har omnämnt denna sak för att visa, huru litet kammaren
stundom vet, hvad det i verkligheten blir af hvad den är med om
att besluta i statsregleringsfrågor.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkten 17.

Bifölls.

Punkten 18.

Ang. anslag

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för anskaffning af nLglifwya
nya eldhandvapen åt armén på extra stat för år 1895 bevilja 679,300 eldhandvapen
kronor. armén.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 15) hade
friherre J. Gripenstedt yrkat, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för
år 1895 beviljade ett belopp åt 679,300 kronor, derutaf 591,000
kronor för inköp af 10,000 Mauserkarbiner, 11,300 kronor för förändringar
vid ammunitionsfabriken samt återstoden, 77,000 kronor,
till påbörjande af förändringar vid gevärsfaktoriet.

!*:o 14. 10

Ang. andag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Under föreliggande punkt hemstälde nu utskottet: »att Kongl.
Maj:ts förevarande framställning äfvensom herr friherre Gripenstedts
i ämnet afgifna motion må på det sätt bifallas, att Riksdagen, för
anskaffning af karbiner med repetermekanism och af liten kaliber,
på extra stat för år 1895 anvisar 591,000 kronor».

I eu vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
A. Persson i Mörarp, II. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen,
P. Holm, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, P. Pehrson i Törneryd,
C. Persson i Ställhult, J. E. Wikstén, A. P. Danielson, N. Nilsson
i Skärhus och C. G. Andersson i Skeenda: »att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning äfvensom herr friherre Gripenstedts omförmälda
motion må på det sätt bifallas, att Riksdagen, för anskaffning
af karbiner med repetermekanism och liten kaliber, på extra stat för
år 1895 anvisar 295,500 kronor».

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Såsom herrarne finna af utskottets redogörelse
för denna fråga, har generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet
ifrågasatt för ifrågavarande ändamål, dels att 372,500 kronor skulle
anslås till förändringar vid gevärsfaktoriet, dels att ett belopp af

540.000 kronor skulle anvisas till inköp af 10,000 Mauserkarbiner
och dels att till vissa andra uppgifna poster mindre belopp skulle
beviljas, så att hela anslaget för detta ändamål skulle blifva 974,800
kronor.

Kongl. Maj:t har i så måtto modifierat generalfälttygmästarens
framställning, att Kongl. Maj:t bestämt, att endast hälften af det
antal karbiner, som generalfälttygmästaren föreslagit, nu skulle af
Riksdagen begäras, hvarigenom det belopp, som här skulle komma i
fråga, blefve endast 679,300 kronor.

Utskottet har på det sätt bifallit det gjorda förslaget, att det
afstyijkt hvad som har afseende på förändringen vid gevärsfaktoriet
och endast tillstyrkt anvisande af 591,000 kronor för anskaffande af

10.000 Mauserkarbiner. Men derjemte hafva ledamöterna i statsutskottet
från denna kammare i särskild reservation hemstält, att
endast 5,000 karbiner med repetermekanism och liten kaliber denna
riksdag skulle anskaffas för ett belopp af 295,500 kronor.

Mine herrar! Af alla de frågor, som röra en armés utrustning,
finnes väl ingen, som är vigtigare än den om anskaffande af vapen.
Geväret är ju det, som gör det möjligt för soldaten att uppträda i
striden. En armé, som saknar vapen, är ju endast en hop, som för
krigets mål hvarken kan göra någon skada eller något gagn. Det
är handgeväret, med hvilket alla vapenslag äro utrustade, först och
främst hufvudmassan af krigshären, som är fotfolket, men äfven de
ofri ga vapenslagen. För vissa vapenslag äro gevären korta och kallas
då karbiner. Enär eldhandvapnet i fält åstadkommer de ojemförligt
största förlusterna och intet annat vapen ens närmelsevis kan be -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

11 Njo 14.

reda så stor manspillan som detta, är numera hela armén, utom
sjukvårdstrupperna, dermed beväpnad.

Det är då påtagligt, att en så vigtig sak för en armé skall
blifva föremål för sträfvanden att ständigt förbättras. Så ofta
menniskosuillet och uppfinningsförmågan vänd! sig till de tekniska
hjelpmedleu för kriget, bar man sett, att det alltid varit på dessa
vapen, som de rigtat sig. Derför hafva äfven i vårt århundrade,
uppfinningarnas århundrade, ständigt nya, förbättrade eldvapen framstått,
och man kan säga, att gevärstillverkningen numera vunnit en
fulländning, som man förr i tiden ej ens kunde afla.

Följden häraf har varit, att i alla länders försvarsbudgeter utgifterna
för eldvapnen ständigt intagit ett betydande rum, och man
kan säga, att i vårt århundrade denna utgiftspost år efter år i
dessa budgeter tillväxt. Till hvilket land vi än gå, så skola vi,
om vi bläddra igenom uppgifterna om deras anslag till försvaret,
finna, att till vapen utgå högst betydande belopp, och det finnes
väl ingen, som förvånar sig deröfver, och ej heller finnes det väl
någon i denna kammare, som skulle vilja draga in det belopp, som
är anslaget till anskaffande af gevär, hvarigenom armén sättes i
stånd att fullgöra sina öfningar och, när kriget kommer, utföra
kampen för fosterlandets försvar.

Man har äfven städse i vårt land för anskaffande af vapen beviljat
ganska stora belopp. Gå vi — för att icke börja alltför långt
tillbaka i tiden — till det ar, då remingtongeväret antogs, år 1867,
och räkna derifrån, så skola vi finna, att Riksdagen sedan dess år
efter år anvisat betydande summor till vapen, så att under de 10
närmaste åren efter 1867 tillverkades icke mindre än 236,000 stycken
remingtongevär. Då man sedermera beslöt sig för den förändrade
modell, som nu användes, så tillverkades på några få år

100,000 gevär. Jag har låtit uppgöra en tabell, som visar, hvilka
belopp som sedan 1867 blifvit anvisade till vapen, inklusive fältkanoner
—• ingenting är i dessa siffror medrälmadt, som rör fästningsartilleriet,
utan blott hvad som beviljats till eldvapen åt fältarmén.
Af denna tabell framgår, att nämnda anslag under åren 1867—1893
uppgått till i medeltal nära 600,000 kronor, eller närmare bestämdt
577,361 kronor om året, och detta oaktadt det under denna tid infäller
eu liten period af tre år (1877—1879), då intet anslogs till
denna del af försvaret. Och vi hafva icke någon anledning att
förutsätta, att framdeles det belopp, som vi blifva nödsakade att
anvisa för ifrågavarande för armén så synnerligen vigtiga behof,
skulle kunna nedsättas, utan snarare tvärtom. Armén har nu i
vårt land blifvit ordnad på en fot, som ställer den vida öfver hvad
den förut varit. Det större antal stridskrafter, med hvilket vi nu
kunna rycka ut i fält, medför äfven ett större behof af gevär. Dertill
kommer, att i vår tid gevären redan i fredstid åtgå mer än
förr. Ammunitionen till det nya geväret består nemligen icke af
eu vanlig blykula, utan endast kärnan till kulan är af bly, men

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

N:o 14. 12

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

dess omhölje, manteln, är af metall, och då denna är ganska hård,
så nöter den tydligtvis gevärets lopp. Jag ber dessutom att få fästa
uppmärksamheten på att vår armé är på väg att blifva någonting
annat än förr. I gamla dagar kunde den sysselsättas hufvudsakligen
med gevärsexercis, men nu vilja vi ju hafva en fältmessig armé, och
derför komma äfven att uti arméns öfningar hädanefter mer än
förr ingå målskjutningsöfningar. Det är icke längre hufvudsakligen
endast stamsoldaterna, utan äfven hela den organiserade beväringsstyrkan,
som ingår i armén såsom en integrerande del, som för
framtiden skall lära sig att skjuta och som skall lära sig detta på
ett helt annat sätt än förut, då beväringen blott fick en ringa aning
om målskjutning genom de få skott, som den hade att aflossa. Men
skall man låta hvarje man vid armén skjuta, så komma gevären
att redan i fredstid slitas vida mer än förut. Detta visar, att det
framdeles — det kan icke hjelpas — måste behöfvas mera gevär
än någonsin förut.

Det beror då på huru många gevär man skall hafva. Man
kan räkna ut det på flera sätt. Ett i andra länder vanligt sätt
att beräkna, huru många gevär som behöfvas, är att utgå från 3
gevär per man. Det skulle för oss motsvara ett gevärsbehof af
300,000. Men vi äro ju i vårt land vana att inskränka alla militära
behof till det allra yttersta. Vi lefva i fred och vilja ej annat
än lefva i fred, och vårt land är, såsom beläget i en aflägsen del
af Europa, mindre utsatt för krigiska förvecklingar än andra länder.
Vi kunna derför måhända äfven nöja oss med något mindre antal
gevär. Men att sätta antalet lägre än till 2''/2 gevär per man,
anser jag icke vara tänkbart. Med den beräkningsgrunden skulle vi
behöfva ett antal af 250,000 gevär.

Man kan äfven göra beräkningar på ett annat sätt, nemligen
så, att man noggrant gör reda för arméns styrka och lemnar hvar
man ett gevär. Infanteriets styrka uppgår, såsom jag förut omnämnt,
till 100,000 man. För lcavalleriet behöfvas omkring 5,000
karbiner, för de öfriga stridande specialvapnen ungefär samma antal,
för alla specialvapen tillsamman alltså 10,000 karbiner. Om jag
sedan går tillbaka till infanteriet, så kan inom kort en så stor del
af de klasser, som höra till beväringens andra uppbåd, organiseras,
att man för dem jemte någon reserv måste beräkna omkring 18,000
gevär. För specialvapnens depoter och trängen samt en mindre reserv
erfordras 10,000 karbiner. Vi hafva vidare landstormen, som ju endast
får användas då fienden står i landet. Skall denna betyda
något, så måste man för densamma beräkna åtminstone lika stort
antal gevär som för infanteriet, eller 100,000. Detta gör tillsammans
omkring 240,000 gevär, eller ungefär samma antal, till hvilket
vi kommo med den förra beräkningen.

Om vi erinra oss, att antalet vid början af 1870-talet tillverkade
remingtongevär var 236,000, så bör väl ingen kunna anse ett
antal af 250,000 för stort för vår armé numera. Ty man kan väl

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 13

ej tänka sig. att vi nu skulle kunna reda oss med ett mindre antal
än då. utan vi måste se till, att vår armé, som vi beslutat organisera,
äfven blir utrustad med gevär.

Sedan blir den andra frågan, hvad för slags gevär vi skola
välja. Det torde för herrarne vara bekant, att redan efter det
amerikanska frihetskriget började man i Europa höra ropet på magasinsgevär
såsom framtidens gevär. Man fäste emellertid icke så
synnerligen mycket uppmärksamhet strax vid dessa gevär. Men efter
det rysk-turkiska kriget, då de med repetergevär försedda turkarne,
ehuru svagare till antalet, upprepade gånger krossade ryssarnes anfallsförsök,
blef det uppenbart för hela Europa, att det var en oundviklig
nödvändighet för alla arméer att skaffa sig repetergevär.
Också skyndade nu det ena landet efter det andra att lägga sig till
dermed. Så infördes repetergevären i Tyskland 1884, och Frankrike
följde 1886 exemplet. — I parentes kan nämnas, att tyskarne härvid
hade så brådtom, att de försummade samtidigt öfvergå till eu
mindre kaliber, utan behöllo 11 millimeters-piporna. Följden deraf
blef, att Tyskland snart måste skaffa nya repetergevär, hvilket kostade
många tiotal millioner. Detta kunde en sådan stat som Tyskland
hafva råd till; vi deremot kunna det icke. — Österrike anlade sedau
sitt Mannlichergevär — och äfven der hade man så brådtom, att
man några få år efteråt måste göra om gevären. Och på detta
sätt har den ena staten efter den andra infört repetergevär, och det
oaktadt de icke voro fullt fältmessiga. Det franska geväret af 1886,
Lebelgeväret, har bland annat den stora olägenheten, att man för
att ladda magasinet måste lägga in den ena patronen efter den
andra,"tills det är fullt. Om man nu tänker geväret användt i fält
och det afgörande ögonblicket kommet, då den största möjliga eldverkan
skall åstadkommas, men soldaterna hafva skjutit ut sina
kulor, utan att krisen ännu slutat, huru skall det då gå i fortsättningen?
Det tager ganska lång tid att å nyo plocka in den ena
kulan efter den andra, så att magasinet åter varder fyldt; det är
derför icke sagdt att man får tid att vänta härpå, utan man blir
reducerad att använda geväret som endast enkelladdare, och detta
kan för visso blifva ödesdigert i ett sådant ögonblick. En annan
vigtig anmärkning mot de hittills tillverkade repetergevären är, att
när de blifvit laddade för repetereld, och det kommer ett dylikt
vigtigt ögonblick, så skjuta soldaterna ut de kulor, som finnas i
magasinen, men veta icke att det är slut, utan fortsätta att skjuta
blindt på fienden, naturligtvis utan att tillfoga honom ringaste
skada.

Oaktadt dylika fel, ansågo sig emellertid de nämnda staterna
icke kunna vänta med att skaffa sig repetergevär. Hvad var det
då för vinst, som de ansågo så stor, att de oaktadt alla olägenheter
skaffade sig dessa gevär? Det var den, att intet gevär så motsvarar,
om jag så får säga, krigföringens idé som repetergevären. Man har
på den militära teknikens område aldrig förut kommit till något,

N:o 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

N:o 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

14 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

som så fullt motsvarar krigets tanke som dessa gevär. Låt oss
tänka efter, huru ett krig utföres. Icke går det till på det sättet,
att man längs gränsen jemnt fördelar sitt folk och låter trupperna
dag efter dag ständigt utföra samma arbete, för att såmedelst drifva
bort fienden, utan stridskrafterna samlas å vissa delar af landet, de
som äro i strategiskt hänseende vigtigast, på vissa krigsteatrar, på
vissa operationsområden, på vissa operationslinier; och inom hvarje
krigsteater ske rörelserna ej heller parallelt, utan man har större
stridskrafter på vissa ställen, mindre på andra, och man opererar
icke alla dagar på samma sätt, utan vissa dagar marscherar man,
andra dagar hvilar man och andra dagar strider man. Striden är
ej heller en kraftansträngning på en med fiendens uppställning jemnlöpande
linie, utan man grupperar sina stridskrafter så, att det på
de vigtigaste punkterna i det vigtigaste ögonblicket kan utvecklas
den största kraftansträngningen, och detta i all strid, äfven den
minsta. Striden fortgår, som sagdt, icke parallelt, utan man söker
genom öfverväldigande ansträngningar på vissa punkter och i vissa
ögonblick vinna sitt mål. Man har sett långvariga strider utkämpas
med största mannamod, men dock utan resultat, och detta har berott
på att man icke kämpat enligt krigets lagar. För min del har
jag vid många tillfällen sett utomordentliga tapperhetsprof, då soldaterna
dagen i ända midt under vinter och snö bibehållit sin ställning;
ganska många hafva fallit, men likväl hafva de öfriga bibehållit
sin position. Hvarför hafva de, oaktadt alla förluster, dock
förmått hålla stånd? Jo, detta har berott på, att fiendens uppträdande
varit parallelt eller likartad!. Men uppstår deremot på en
enda punkt eu samtidig starkare manspillan, då kan ingen mensklig
varelse der hålla stånd, utan då får den framgång, som åstadkommit
denna manspillan. Låtom oss såsom exempel härpå erinra oss preussarnes
uppträdande vid Saint-Privat, der fransmännen alldeles sopade
bort dem, utan att de, så tappra de än voro, kunde hålla stånd.
Genom repetergevärets införande har man sålunda kunnat förverkliga
den tanken att i vissa afgörande ögonblick kunna utveckla en storartad
energi och tillintetgöra hvarje motstånd, som vill ställa sig i
ens väg. Och just derför hafva nästan alla stater nu skatfat sig
repetergevär.

Derför har icke heller inom statsutskottet, hvarken i dess helhet
eller ens bland reservanterna, någon röst höjts för, att andra
gevär än repetergevär böra anskaffas.

Men hvarför hafva vi då dröjt så länge med att anskaffa dylika
gevär? Jo, detta beror på de stora olägenheter, som, enligt
hvad jag redan till en viss del omnämnt, vidlådit de hittills tillverkade
repetergevären. De voro nemligen sådana, att man icke
vågade sätta dem i händerna på vårt litet öfvade infanteri och beväringen.
De voro så komplicerade i afseende å mekanismen, som
bestod af en mängd olika delar, att det var en rigtig konst att
taga sönder och åter sätta i hop dem. Glömde man dervid i hastig -

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

15 Ji:o 14.

heten en enda liten del vid hopsättningen, så var geväret odugligt.
Man jemförde dem i detta afseende med våra enkla remingtongevär
och visste dessutom, att priset på t. ex. ett Mannlichergevär uppgick
till 72 kronor, medan det på ett remingtongevär endast var 36
kronor, och under sådana förhållanden kunde krigsstyrelsen icke
tänka på att anskaffa dylika repetergevär, som dessutom hade en
mängd andra olägenheter än de af mig här nämnda, men vid hvilka
jag nu icke torde behöfva uppehålla mig. Man måste sålunda stanna
vid 1867—89 års gevär, som äro enkelladdare, till dess att den
stunden komme, att repetergevärsfrågan vore fullständigt löst, och
nu ändtligen, mine herrar, kan man säga, att så verkligen är fallet.
Denna lösning har skett på ett lysande sätt. De af kerrarne, som
sett detta nya gevär, som visats i statsutskottet och vid ett om
detsamma hållet föredrag i artilleri- och ingeniörhögskolan, skola
säkerligen instämma med mig deruti, att ett dylikt gevär har man
förut aldrig sett. Ty icke nog med att det är enklare än remingtongeväret,
ja så enkelt, att den, som haft det i sin hand en half
timme, kan förstå att taga sönder och sätta i hop detsamma, utan
det är äfven fullt krigsmessigt. Man kan handskas med det huru
som helst, det har underkastats en mängd de svåraste prof, det har
legat i vatten en lång tid, det har nedbäddats i sand, och det står sig
lika godt. Med ett ord: detta gevär kan sättas i händerna äfven
på ovana personer. Med anledning af detta gevärs stora företräden
framför alla andra har Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna dröja
med att föreslå dess antagande äfven i vårt land.

Oaktadt allt sålunda talar för Kongl. Maj:ts förslag i denna sak,
har statsutskottet icke ansett sig kunna gå så långt som att tillstyrka,
att man redan nu skall gå i författning om tillverkning
här i landet af det föreslagna Mausergeväret. Jag föreställer mig,
att anledningen härtill hufvudsakligast är den, att, då man allmänt
inom Riksdagen anser sig nödsakad att detta år söka på allt sätt
göra bespaiungar, man genom att nu besluta förändring af Carl
Gustafs stads gevärsfaktori i och för den ifrågasatta tillverkningen
skulle i sjelfva verket hafva beviljat 7 millioner kronor, eller den
summa som de 100,000 stycken gevären, hvilka först skulle tillverkas,
komma att kosta. Man anser sig böra noga öfverväga saken,
innan man binder sig vid en så stor summa, och vill hafva betänketid.
Man synes visserligen icke hafva något att erinra mot det
nya vapnets konstruktion, men man håller .möjligen före, att den
kaliber, som nu ifrågasattes, icke ovilkorligen är den slutligen rätta,
utan att det måhända snart blir fråga om eu förändring af densamma.
Skulle det, menar man antagligen, då icke vara klokast
att vänta ett år, innan vi i vårt land började med denna tillverkning
i stort? Jag föreställer mig, att man resonerar på detta
sätt. Under sådana förhållanden kan jag icke hoppas förmå kammaren
att oförändradt bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Men det
torde af hvad jag yttrat hafva framgått, att om vi så snart som

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

N:o 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

16 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

möjligt vilja hafva ett tidsenligt ocli ändamålsenligt gevär i våra
soldaters händer, kunna vi icke låta ett år gå förbi utan att bevilja
en afsevärd summa för anskaffande af dylika gevär. Och då
Riksdagen i medeltal hittills anvisat ungefär 600,000 kronor årligen,
samt det är nödvändigt att för framtiden göra en än större uppoffring
för detta ändamål, kan det väl icke vara lämpligt att nu
göra en sådan inskränkning i afseende å vapen anskaffning, som reservanterna
satt i fråga, och anvisa endast 295,500 kronor för år
1895. Det synes mig nödvändigt, att vi i år likasom förut göra
hvad vi kunna, och då man icke vill, att vi nu skola börja med
tillverkning af repetergevär här hemma, borde vi åtminstone inköpa
så mycket större antal gevär utifrån och derför i öfverensstämmelse
med generalfälttygmästarens förslag anskaffa 10,000 karbiner, hvarigenom
vunnes, att kavalleriet och de öfriga stridande specialvapnen
finge en första uppsättning af detta slags repetergevär. Derigenom
vunne man ju ett bestämdt och afsevärdt mål. Men härjemte finnes
en speciel anledning, som gör att jag måste anhålla om bifall
till statsutskottets förslag. Generalfälttygmästaren och chefen för
artilleriet har nemligen till chefen för landtförsvarsdepartementet
inkommit med en skrifvelse, deri anmäles att fabrikanten af Mausergevären,
hvilken gjort sig förhoppning om eu stor förtjenst genom
de patentafgifter, som skulle komma honom till del, om en
gevärstillverkning i större skala komme till stånd i vårt land, ingalunda
i motsatt fall vill leverera ett så ringa antal karbiner som
5,000 stycken, utan uppgifvit att det minsta antal, som han kan leverera,
är 10,000 stycken. Det vore ju sålunda en stor olycka, om vi,
genom att icke ingå på statsutskottets förslag, skulle mer än ett år
försena anskaffandet för våra specialvapen, som sakna dugliga eldvapen,
af ett lämpligt sådant. Framför allt är det dock nödvändigt,
att ingen lucka uppstår i anslaget till vapen för armén, utan
att hvarje år anslås så mycket, att armén snart för hela sin manskapsstyrka
får ett fullt tidsenligt vapen.

Det synes mig i allt hvad jag nu haft äran anföra ligga så
talande skäl för antagande af statsutskottets förslag, att jag vågar
hoppas, att oktadt de betänkligheter, som uttalats af utskottets ledamöter
från denna kammare, kammaren dock skall bifalla utskottets
förslag.

Vidare anförde: •

Herr Palme: Herr statsrådet och chefen för landtförsvars departementet

yttrade nyss, att af alla frågor rörande armén finnes
ingen, som är vigtigare än den nu föreliggande, eller om anskaffande
af vapen. Jag vill då i förbigående erinra derom, att samma eller
likartade yttranden fälts från statsrådsbänken vid snart sagdt hvarje
tillfälle, då större frågor rörande armén här förevarit. Så rörande
viirnpligtsfrågan, så rörande en mängd andra frågor! Just derför att

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

17 Nto 14.

denna nu förevarande fråga, äfven enligt mitt förmenande, är så
vigtig, anser jag, att den bör med största betänksamhet behandlas.
Denna min åsigt vinner ett ytterligare stöd af ett annat statsrådets
yttrande, nemligen det, att gevärskonstruktionen fortfarande och allt
framgent utgör föremål för ständiga förbättringar.

Herr statsrådet har vidare yttrat, att, med hänsyn till de stora
anslagskraf, som för fyllande af andra laudtförsvarets behof under
nuvarande statsregleringsperiod äro nödvändiga, han ansett sig nödgad
att i någon mån afvika från hvad generalfälttygmästaren föreslagit.
Jag har sökt att i den mån det varit mig möjligt sätta
mig in i föreliggande fråga och äfven jag har funnit mig böra uttala
eu afvikande mening icke blott från den af Kongl. Maj:t uttalade,
utan äfven från statsutskottets och de högt ärade reservanternas.
Detta gör jag icke endast af de tungt vägande orsaker, som
herr statsrådet framhållit, utan äfven af andra vigtiga grunder.

Jemför man å ena sidan allt det vackra, som sagts om 1867—
1889 års gevär, och å andra sidan den, om jag så får säga, axelryckning,
hvarmed detta gevär nu affärdas, och allt det klander, som drabbat
detsamma från många håll, kan man icke annat än förvånas öfver
detta egendomliga sätt att hos den enskilda soldaten så väl som hos armén
i dess helhet och svenska folket ingjuta förtroende till det vapen,
som, huru Riksdagens beslut i år än kommer att utfalla, likväl blir det
vapen, som, om vi under de närmaste åren råka i krig, armén får möta
fienden med. Förtroendet för ett vapen är allt för vigtigt för att så få
slösas bort. Det är bättre att gå i fält med ett mindre godt vapen, för
hvilket befäl och trupp hafva förtroende, än med ett annat, om än så
godt, lör hvilket förtroendet är rubbadt. Och dock har herr statsrådet
sjelf rörande 1867—1889 års gevär påpekat, att han anser det med afseende
på skjutförmåga motsvara tidens fordringar, och att det i fråga
om ballistiska egenskaper måste tillerkännas ega en tidsenlig karakter
— och detta, synes mig, med rätta. Ty går man med sin undersökning
till främmande länder, kan man väl finna gevär antagna,
hvilka kunna uppvisa eu större skjuthastighet. Men svårligen torde
något i armébruk varande vapen finnas, hvilket i skjutförmåga och
fältmässighet öfverträffar vårt 1867—1889 års gevär med dess enkla,
starka, fältmässiga mekanik, som under årtionden så att säga vuxit
in hos hela vår nation.

I detta afseende skall jag be att äfven få anföra ett par ord
från en liten till kammaren utdelad broschyr af synbarligen officiöst
ursprung. Der säges: »I 1867—1889 års gevär eger vårt infanteri
nu ett välskjutande, pålitligt vapen. Med det geväret i hand
kan infanteriet förtröstansfullt se den tid an, som kan återstå» —
-till dess ett nytt gevär kan anskaffas. —• Ja, det är visserligen sant,
säger man, detta 1867—1889 års gevär är ett godt gevär, som i
sina vigtigaste egenskaper är fullt jemförligt med utlandets gevär.
Men man menar dock, att det finnes ett par omständigheter, som

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 14. 2

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
cl dhandvapen
åt armén.

(Forts.)

X:o 14. 18

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

göra en nyanskaffning nödvändig oeli till fullo motivera Kongl.
Maj:ts nu föreliggande förslag.

Den första af dessa omständigheter är den sträfvan, den rörelse,
som gör sig gällande i fråga om kaliberns minskning, den andra är
begäret att medelst ett repetergevär så mycket som möjligt uppdrifva
eldhastigheten. Jag skall tillåta mig att något sysselsätta
mig med båda dessa frågor.

Under de senaste årtiondena har gevärskalibern minskats från
omkring 17 millimeter till 8 millimeter och till och med något
derunder. Våra 1867 års svenska gevär hade en kaliber af inemot
13 millimeter. De gevär, som antogos i början på 1870-talet, efter
fransk-tyska kriget, hade en kaliber af 11 millimeter. Den svensknorska
gevärskomitén föreslog år 1880 en kaliber af omkring 10
millimeter, och allt sedan senare hälften af 1880-talet har 8 millimeter
ansetts som typ. Nu vill man i vårt land föreslå en kaliber åt
6‘/j millimeter, och man hänvisar till ett par länder, hvilka nedbringat
gevärskalibern till 67a millimeter. Som herrarne behagade finna, är
detta en alldeles tydlig tendens att allt mera gå ned med kalibern,
och denna tendens har ännu icke upphört, utan söker allt framgent
att göra sig gällande. I detta hänseende skall jag be att fa hänvisa
till ett arbete, som nyss utkommit af en framstående fackman,
den tyske generalen Wille, som i arbetet »Das kleinste Gewehrkaliber»
upptagit till bedömande samtliga de gevärskalibrar, som
för närvarande kunna anses praktiskt tänkbara; och han kommer
till den slutsatsen, att hvarje land, som står i begrepp att
ändra sina gevär eller att göra en nyanskaffning, bör för att fullt
tillgodogöra sig utvecklingen i detta afseende omedelbarligen öfvergå
till en kaliber af 5 millimeter. — Jag tror visserligen icke, att denna
bila kaliber ännu är praktiskt försökt. Men förr än vi det ana,
kan den vara ett faktum, som med ovilkorlig nödvändighet tränger
sig på oss. Ett rikt land kan hafva råd att följa med hvarje vexling
i utvecklingen. Tyskland antog, som herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet nyss påpekade, år 1884 ett repetergevär,
som det med uppoffring af dussintals millioner redan några
år derefter ansåg sig böra förkasta. På dylika experiment kunna
vi af naturliga skäl icke våga att inlåta oss. Ej heller kunna vi
göra som ett annat land, som nyligen antog ett 7 millimeters gevär,
ehuru med uttryckligt påpekande, att det endast var i afvaktan
på — såsom det landets skjutkommission uttryckte sig — idealkalibern
om 5 millimeter. Vi hafva sparat in ett eller annat tiotal
millioner genom att hoppa öfver mellankalibrarne från 13 till 8
millimeter. Under sådana förhållanden ligger den tanken nära, att
vi, som så nyss fått ett godt gevär, skulle kunna hoppa öfver äfven
den anhaltsstation på kaliberminskningens väg, som Kongl. Maj:t
nu föreslagit. Jag vågar visserligen icke uttala mig för att vi under
alla omständigheter skola vänta med nyanskaffning, till dess utvecklingen
hunnit ned till 5 millimeter. Men jag tror, att af det jag

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

19 N:o 14.

yttrat torde böra framgå att vi åtminstone böra se tiden an, derunder
noggrant följande med hvad som i frågan förekommer praktiskt
och teoretiskt.

Bepetergevärsfrågan stod redan vid 1889 års gevärsförändring
på dagordningen, ehuruväl Kongl. Maj:t till 1889 års riksdag icke
ansåg nödigt annat än att helt lätt vidröra den i,stället för att
gifva fullständig utredning af den vigtiga frågan. Hvad det nu
föreslagna geväret beträffar, så tror jag visserligen, att det är ett
mycket godt gevär, att dess teknik hav nått en mycket hög grad
af fulländning och att de prof, som blifvit gjorda med afseende på
gevärets enkelhet, styrka, lätthandterlighet och fältmässighet, gifvit
synnerligen lyckliga resultat; och jag skulle af denna anledning
äfven känna mig frestad att förorda detta gevär, om nemligen —
och jag ber att särskilt få betona detta — repetergevärsfrågan
vore eu uteslutande teknisk fråga. Men så är den icke. Det är
icke så, att man i en strid vinner större effekt, ju större antal kulor
man under eu viss tid framslungar mot fienden. Äfven andra omständigheter
öfva dervid inflytande, och i främsta rummet truppens
skjutskicklighet och elddisciplin. Man får icke endast räkna med
den matematiskt noggranna maskinen, med vapnet, dess teknik må
vara än så fulländad. Det är icke teorien, som skjuter, utan det
är menniskan med alla hennes fel och brister, hennes fysiska och
moraliska egenskaper. Der dessa egenskaper i större eller mindre
grad icke hafva blifvit bragta till godo genom en långvarig och
trägen öfning, kan ett repetergevär i en infanterists hand lätteligen
förleda honom till en snabbeld, som endast urartar till ett onödigt
ammunitionsslöseri. Under sådana förhållanden kan ett repetergevär
vara snarare till skada än gagn för en armé. I detta hänseende
hänvisar jag till den utdelade broschyren, der det påpekas, dels att
soldatens hela personliga ammunitionsutrustning, under förutsättning
af 150 patroner per man, icke ens räcker till 8 minuters snabbeld
med repetergevär — hvilket med andra ord vill säga, att hela vår
dyrt köpta mobiliseringsammunition skulle, om den användes af repetergevär,
kunna vara bortskjuten på 10 minuter — och dels att nödvändigheten
att spara på ammunition och att taga hänsyn till de
skjutandes fysiska krafter tvingar till en i allmänhet mycket långsammare
eldgifning, än hvad vapnet eljest möjliggör. Vidare skall
jag tillåta mig att citera ett yttrande af en framstående rysk general,
som, äfven han, på nära håll sett kriget och erfarit hvad
snabbeld vill säga. Han yttrar: »Vid bruket af magasinsgevär tänker
skytten icke på att rigta, hans händer arbeta blott med laddning
och aftryckning. Böjelsen att smälla af de i magasinet befintliga
patronerna är så stor, att man till och med på långa håll
icke kan räkna på någon återhållsamhet från soldatens sida i det
hänseendet — och alldeles icke i fiendens närhet, kort före bajonettanfallet.
» Samme general, med hvilken flere andra bekanta ryska
generaler instämt, frågar vidare: »Skall man gynna menniskans na -

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armen.

(Forts.)

K so 14. 20

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag turliga böjelse att i fiendens närhet öka eldhastigheten, eller skall
till anskaff- ,nan meci a]}a medel sträfva att i alla stridslägen och på alla afeldlmndvapen
s^nd bibehålla elden under befälets ledning? Skall man, om detta
ät armén, ideal icke kan uppnås, med vett och vilja genom konstlade medel
(Forts.) föröka det i nämnda stridsmoment rådande eldsprutande, kaotiska
tillståndet?» — Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att dessa
ord yttrades rörande den ryske soldaten, dresserad genom årslång,
ständig tjenstgöring. Huru mycket mera skall det då icke gälla
våra beväringsynglingar? Jag är visst öfvertygad om, att de 90
dagarne, som nu äro antagna som öfningstid för beväringen, och de
reformer i rigtuing mot mera fältmessig utbildning, som herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet utlofvat, skola med våra
värnpligtige kunna åstadkomma stora saker; och jag tror, att man
i detta hänseende kan hafva det allra största förtroende till den
pligttrohet och goda vilja, som i så rikt mått finnas hos vår svenska
armé. Men till dess vi fått se frukterna af den ökade värnpligten
och af de antydda reformerna, till dess anser jag, att vi göra klokast
i att äfven af denna anledning afvakta tiden.

Då vi således å ena sidan hafva ett verkligen godt, med våra
eventuella fienders i de vigtigaste afseenden fullt jemförbart vapen,
och då å andra sidan tydligt ådagalagts så val den ständiga sträfvan
att minska kalibern som också ovissheten om ett repetergevärs lämplighet
för våra unga och jemförelsevis oöfvade värnpligtige, så kan jag
icke obetingadt ansluta mig till Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag.

För visso kommer den dag, då vi se oss nödsakade att, äfven
vi, göra en fullständig nyanskaffning af gevär och utbyta vårt gamla
1867—1889 års gevär mot ett annat, och då blir det säkert ett
gevär med mindre kaliber och med all sannolikhet ett repetergevär.
När den dagen randas, hoppas jag också, att våra statsfinanser skola
tillåta oss att göra denna nyanskaffning på kortare tid än de 12 år,
som generalfälttygmästaren stält i utsigt.

Då jag således yrkar afslag, kan väl den frågan ställas till mig,
om jag icke vill uppställa något annat i stället, och jag skall med
anledning derutaf be att få framkomma med ett förslag.

En motionär i ämnet har anfört bland annat, att »ingen med
gevärsfrågan någorlunda förtrogen lärer väl numera kunna eller vilja
förneka, att det eldhandvapen, karbinen af 1860(1867) års kaliber,
hvarmed våra s. k. specialvapen, eller kavalleriet, artilleriet, ingeniörtrupperna
och trftngen, äro utrustade, är ett i lerig mycket otillfredsställande,
för att icke säga odugligt vapen-». Fullt instämmande
häri, har jag dock kommit till eu annan slutsats än motionären.
Jag anser det visserligen vara vår pligt att tillgodose detta ovilkorliga
behof rörande våra specialvapen, men jag är samtidigt öfvertygad
om, att den lämpligaste väg, vi der vid lag kunna slå in på,
är att fullfölja det förslag, som Kongl. Maj:t sjelf framlade för
1889 års Riksdag, nemligen att förändra ett nödigt antal karbiner
i enlighet med denna kongl. proposition. Många och stora fördelar

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

21 >:o 14.

utom den synnerligen afsevärda penningebesparingen skulle derigenom
vinnas. Dels skulle vi undvika den olikhet i beväpningen med afseende
på kaliber och derutaf följande olikhet i ammunitionsutrustning,
som skulle blifva följden af ett bifall till Kongl. Majt:s förslag.
Jag behöfver icke här för kammaren återupprepa de många gånger
sagda skälen för ett sträfvande efter en dylik enhet i fråga om
ammunitionsutrustning. Jag vill endast ytterligare hänvisa till den
lilla, af mig förut citerade broschyren, der det heter: »Det vigtigaste,
om svenska och norska fälttrupper i framtiden komma att
strida tillsammans, är emellertid, att samma patroner kunna användas
vare sig till de svenska eller de norska gevären.» Då detta anses
vara af en så ofantligt stor vigt rörande två skilda arméer, som
ha hvar sin organisation och äro fullkomligt skilda för öfrigt, huru
mycket vigtigare är det icke då, att de olika afdelningarna af eu
armé, som ha samma etapper bakom sig och samma ammunitionskolonner,
blifva beväpnade med samma gevär?

En annan omständighet af synnerligen stor vigt här vid lag är
den, att den af Kongl. Maj:t ifrågasatta karbinen skulle beställas
utomlands. Det har offentligt och enskildt klagats öfver, att den
arbetarestam, som nu har anskaffats för Eskilstuna gevärsfaktori,
skulle behöfva betydligt reduceras, i fall icke Kong], Maj:ts förslag
antoges. Jag tillåter mig hysa den meningen, att i fall det af mig
antydda förslaget antages, så skulle ju denna förändring, som jag
åsyftar, i alla händelser utföras vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
och då skulle arbetarne icke i dessa arbetslöshetens tider blifva utan
arbete, hvithet deremot enligt min åsigt skulle blifva fallet, om
Kongl. Maj:ts förslag antages. — Herr statsrådet ocli chefen för
landtförsvarsdepartementet har helt nyss påpekat, att för kavalleriet
erfordras cirka 5,000 karbiner och för öfriga stridande specialvapen
också omkring 5,000 karbiner.

Herr talman! Med anledning af hvad jag nu haft äran yttra,
anhåller jag att få hemställa, att Kongl. Maj.ts förevarande framställning,
äfvensom friherre Gripenstedts i ämnet afgifna motion,
må på det sätt bifallas, att Riksdagen, för förändring i enlighet
med 1889 års kongl. proposition af arméns karbiner, på extra stat
för år 1895 anvisar 160,000 kronor.

Denna summa är tillräcklig för det af herr statsrådet ifrågasatta
antalet, eller 10,000 karbiner, deraf 5,000 för kavalleriet och

5,000 för öfriga stridande specialvapen, och är upptagen i enlighet med
de prisuppgifter, som äro lemnade, nemligen 16 kröner per karbin.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har i sitt anförande bland
annat omnämnt, att 6.5 mm. repetergeväret är ett i allo godt och
fältmässigt vapen. Så är också förhållandet. Detta hans yttrande
är grundadt på verkstälda, mycket sorgfälliga försök. Sedan år
1889 har nemligen här i Sverige oupphörligt anstalts försök för att

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

N:o 14. 22

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag utröna, hvilken repetermekanism kunde vara den bästa. År 1892
Ull anskaff- tillsatte Kongl. Maj:t ei> kommission, som fick i uppdrag att verkning
af nya f5rs5]c med de flesta välkända repetergevärsmodeller. Denna

åt armén, kommission ansag, att Mausers och Mannlichers repetermekamsmer
(Forts.) voro de bästa. År 1893 tillsatte Kongl. Maj:t en ny kommission
för att utröna, hvilken af dessa gevärsmodeller äfvensom det norska
Krag-Jörgensenska geväret — alla gevärsmodellerna både 6.5 mm.
kaliber — vore den bästa. Med den bästa modellen skulle nemligen
sedan försök i större skala vid trupp anställas. Jag var ledamot af
denna sistnämnda kommission och bar alltså varit i tillfälle att
taga en mycket noggrann kännedom om dessa tre gevärsmodeller.
Jag skall icke trötta lierrarne med att i detalj redogöra för huru
försöken utfördes, men vill betona, att försöken bland annat afsågo
att utröna, huruvida dessa vapen vore lämpliga för vår armé med
särskild hänsyn till den öfning, som våra värnpligtige erhålla. Härvid
tillvägagicks på det sättet, att rekryter — sådana stäldes till
kommissionens förfogande från Svea lifgarde •— öfvades med gevären
med det resultat, att de lärde sig på mycket kort tid dels att sköta
mekanismen, att söndertaga, rengöra och hopsätta densamma, dels ock
de handgrepp, som äro nödvändiga för eldgifning. Dessa handgrepp
äro heller icke många, för Mauser- och Mannlichersgevären fyra,
och för det Krag-Jörgensenska nio. Kommissionen fann, att alla gevären
voro goda, men den tillerkände enhälligt priset åt Mausergeväret.
Detta hade nemligen de största fördelarne och de minsta
olägenheterna. Dertill kom, att under kommissionens arbete en
ytterligare uppfinning gjordes med afseende å Mauser-repetermekanism,
hvilken uppfinning bestod uti en spärrinrättning, som verkar på det
sättet, att, sedan alla patroner ur magasinet äro bortskjutna, mekanismen
icke längre funktionerar, förrän magasinet å nyo laddas eller
åtminstone förses med en patron. Denna uppfinning ansåg kommissionen
vara synnerligen vigtig, dels derför att den underrättar skytten
under eldgifningen, när magasinet är tömdt, och dels och hufvudsakligast
derför, att den utan tvifvel torde tjena till att lugna skytten
under striden. Med det af kommissionen förordade Mausergeväret
anstäldes derefter på hösten förra året truppförsök med 50 man ur
hvartdera af Svea och Andra lifgardet. De rapporter, som föreligga
öfver dessa försök, bestyrka till alla delar det goda vitsord, som
kommissionen hade lemnat Mausergeväret. Särskilt ber jag få
nämna, att chefen för Andra lifgardet säger i sin rapport, att rekryter
hade uppnått god färdighet i gevärets laddning med blindpatroner
efter sju timmars öfning och att de på en timme lärde sig
att söndertaga och hopsätta mekanismen. Genom en serie af försök
är således ådagalagdt, att Mauser-repetergeväret i afseende å lätthandterlighet
och hållbarhet icke står enkelladdaren efter, men att
det deremot i fråga om skjuthastighet och ballistiska egenskaper
är enkelladdaren betydligt öfverlägset.

Nu har herr Palme yttrat — om jag förstod honom rätt —

23 >'':o 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

att lierr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet skulle
ha sagt, att gevärsfrågan ännu icke vore löst, och att fortfarande
arbete pågår på gevärskonstruktionens område. Det har emellertid
herr statsrådet icke sagt, utan han sade tvärtom, att frågan kunde
anses vara mycket väl löst, och detta bestyrkes äfven af hvad jag
här anfört angående de försök, som blifvit anstälda.

Herr Palme sade vidare, att 6,5 millimeter icke utgjorde gränsen
för minskningen af kalibern; ytterligare kaliberminskning förestode.
Ja, jag vill icke tvista med honom om denna sak. Utan
tvifvel komma arbeten hädanefter såsom hittills att fortgå på vapenteknikens
område, och hvarthän samt till hvilka uppfinningar och
omstörtningar dessa arbeten kunna leda inom vapenteknikens område,
det torde icke någon kunna säga. Men om vi besinna, att
det gått åt en tid af 30 år för att repetermekanismen skulle kunna
få den fulländning, som den nu har, kunna vi vara berättigade att
af detta sakförhållande dra''ga den slutsatsen, att många årtionden
skola förgå, innan någon nämnvärd förändring skall komma att ske
i infanteriets beväpning.

Herr Palme anförde såsom stöd för sin åsigt eu broschyr, som
för några veckor sedan utdelades i denna kammare och som är författad
af eu generalstabsofficer. Herr Palme har emellertid endast
läst den del af broschyren, som passar för honom och hans åsigt.
Hade han läst den litet närmare, skulle han hafva sett, att broschyrförfattaren
kommit till ett alldeles olika resultat mot det, hvartill
herr Palme kommit.

Broschyrförfattaren säger nemligen, att han visserligen icke vill
förneka, att eu kaliberförminskning kan ifrågakomma, men anser
att deremot ställa sig stora praktiska svårigheter. Jag har äfven
läst broschyren och skall be att ur minnet få upprepa, hvad jag
kommer i håg angående detta. Broschyrförfattaren framhåller, att
kulan måste hafva en viss tyngd för att kunna nå fram på långa
afstånd med tillräcklig anslagskraft att sätta en man ur stridbart
skick. Skall kalibern minskas, följer deraf, att kulan måste förlängas,
om hon nemligen icke skall minskas i vigt. Men ju längre
kulan blir, desto större rotation måste gifvas henne, på det hennes
gång i luften skall kunna beräknas och blifva säker. För att kulan
skall erhålla denna rotation måste refflorna erhålla en skarpare vridning,
än de hafva i 6,5 millimeters-geväret; men deraf skulle enligt
mitt förmenande följa, att kulan vid det starka tryck, hon får af
krutgasen, icke toge refflorna utan hoppade öfver desamma, och gör
hon det, så blifver hennes gång i luften osäker. Vid minskningen af
kalibern ökas gastrycket vid skottlossningen inuti geväret. Gastrycket
i 6,6 millimeters-geväret är mycket högt. Vid de försök, jag var
med om, befans, att detta tryck vid skottlossningen uti Mausergeväret
uppgick till 3,000 atmosferer, i Mannlichers och KragJörgensens
gevär till 3,800 atmosferer. Ja, det sprang till och med
upp i Krag-Jörgensensgeväret till 4,200 atmosferer. Hvad nu detta

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

N:0 14. 24

Onsdagen den 7 Mars, t'', m.

Ang. anslag vill stiga, förstå vi bäst, när vi besinna, att gastrycket uti 1867—
n!n a>afnTa ^89 års gevär är blott 2,600 atmosferer. Också visade det sig vid
eldhandvapen ^essa försök, att det boga gastrycket både olägenheter hvad Mannat
armén, lichers- och Krag-Jörgensens-ge vären beträffar. Uti det förra geväret
(Forts.) förändrades patronläget, och derå gånger hände det efter skottlossningen,
att hylsan satt så fast i Krag-Jörgensens-geväret, att läskstången
måste användas för att få den lös. Det synes häraf, att
gastrycket redan är så högt, att det svårligen går an att bringa
upp det ändå högre. Härför talar dessutom en annan omständighet,
nemligen den, att det torde vara svårt att få ett pipmaterial nog
starkt att kunna motstå ett högre tryck än det i 6.5 geväret.

Herr Palme sade vidare, att 1867 —1869 års gevär är ett godt
och i det närmaste lika bra som Mausergeväret, samt att herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet äfven framhållit, att
det förstnämnda geväret är ett godt vapen. Men strax derefter påstod
herr Palme, att när man nu talaf om 1867—1889 års gevär,
drager man blott på axlarne och tillägger, att det är ett dåligt
gevär. Geväret är verkligen godt, och ingen inom armén har heller
sagt något annat! Men man har sagt, att det i afseende å eldhastighet
och ballistiska egenskaper står efter Mausergeväret. Så
är det ock. Detta har visat sig af de jemförande skjutförsök, som
äro gjorda beträffande 1867—1889 års gevär och Mausers 6,5 millimeters
repetergevär. Om herr Palme skaffar sig en uppgift rörande
resultaten af dessa skjutförsök, skall han finna i likhet med
mig och andra, som studerat denna fråga, att 6,5 milimeters-kalibern
är i afseende å såväl kulbanans rasans som ock träffsäkerhet betydligt
öfverlägsen 1867-—1889 års gevär, åtminstone intill afstånd på

1.000 meter. Och det är just inom detta afstånd, som infanterielden
kommer till sin hufvudsakliga användning. Påståendet, »att
1867—1889 års gevär är nära nog lika godt i ballistiskt afseende
som Mausergeväret», är alltså icke rigtigt. Dertill kommer den vigtiga
omständigheten, att patronen till Mausergeväret är betydligt
mycket lättare än patronen till 1867 —1889 års gevär. Härigenom
blir det möjligt att förse soldaten med en större personlig ammunitionsutrustning,
om han är beväpnad med det förra geväret, än om
han vore beväpnad med det senare. Denna omständighet spelar icke
någon liten roll. Vidare kunna på en ammunitionsvagn, som rymmer

12.000 patroner till 1867 —1889 års gevär, medföras 16,000 patroner
till Mausergeväret, utan att vagnens belastning ökas. Tagel- man nu
alla dessa omständigheter i öfvervägande, så måste man väl, om
man vill se saken sådan den verkligen äi-, komma till den slutsatsen,
att Mausergeväret är betydligt öfverlägset det gevär, vi nu hafva.

Herr Palme har uppläst åtskilliga yttranden af några ryska
generaler, hvari dessa uttalat sig ofördelaktigt om repetergevären.
Häremot vill jag framhålla det faktum, att hela ryska armén är
beväpnad med repetergevär, hvilket väl visar, att de der ryska generalernas
uppfattning om repetergeväret icke delas af det ryska armé -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

25 N:o 14.

befälet och den ryska krigsstyrelsen. Jag tror således, att dessa ryska Ang. anslag
generalers åsigter i afseende å repetergeväret icke kunna tillmätas til1 anskaff~
uågot som helst vitsord. Af hvad herr Palme anfört drager han Mhandvapen
den slutsatsen, att vi böra se tiden an, innan vi antaga en ny gevärs- dt armén.
modell, samt att vi derför böra ändra kavalleriets nuvarande kar- (Forts )
biner till karbiner med 8 millimeters kaliber. Till hvad jag anfört
emot herr Palme ber jag vidare att få fasta herrarnes uppmärksamhet
på det faktum, att alla länder i Europa hafva beväpnat sina
arméer med repetergevär. Endast vår armé har ännu enkelladdare.

Det inträffar, mine herrar, i hvarje strid moment, då man måste
kunna af såväl den stridande personalen som af de vapen, hvarmed
den är försedd, uttaga så att säga allt, hvad möjligt är. Under
sådana moment, då fältslag afgöras och länders öden kanhända stå
på spel, är det icke godt att med en enkelladdare i sin hand stå
emot den allt förhärjande elden ur repetergeväret. Om vi skulle med
våra trupper gå i fält, och de visste att de i afseende å beväpning
vore fienden betydligt underlägsna, hvad tror väl herrarne, att detta
skulle hafva för ett inflytande på de våra? Jo, ett sådant stort
menligt inflytande, att nederlaget deraf skulle följa.

Jag kan således icke vara med om herr Palmes förslag att förändra
kavalleriets nuvarande karbiner till karbiner med 8 millimeters
kaliber och enkelladdare. Utskottet är ej heller med om detta förslag.
Utskottet vill icke alls lägga sig i kaliberfrågan; det säger
uttryckligen: »På grund af hvad sålunda anförts får utskottet, som
icke ansett sig kunna bedöma, hvilken af de i statsrådsprotokollet
omförmälda nya mindre kalibrerna må under befintliga förhållanden
anses vara den för oss lämpligaste, hemställa» o. s. v.; och
reservanterna från denna kammare yttra: »Hvilken den lämpligaste
mindre kalibern för de nya repeterkarbinerna må vara, vill utskottet
icke tilltro sig att bedöma», och häri hafva utskottet och reservanterna
rätt. Icke någon annan än Kong]. Maj:t är i tillfälle att anställa
de omfattande försök, som äro nödiga för att bedöma kaliberfrågan.

Herr Palme anser, att det skulle vara besparing att ändra kavalleriets
karbiner till 8 millimeters kaliber. För min del kan jag icke se
saken så. Yi behöfva 20,000 karbiner. Ändringen torde kosta 18
kronor per karbin, hvilket alltså gör 360,000 kronor för förändringen.

År det väl skäl till att kasta ut denna summa för att få ett dåligt
vapen ändradt, visserligen till ett godt vapen, men som dock icke
motsvarar tidens fordringar, utan snart blir föråldradt. Jag anser
detta vara en misshushållning. Rätta hushållningen är att vid anskaffning
af eldhandvapen, det må vara karbiner eller gevär, dessa
erhålla repetermekanismen och 6,5 millimeters kaliber.

På grund af hvad jag nu sålunda anfört vill jag för min del
tillstyrka bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Lagerbring: Det var med eu viss förvåning

jag hörde min ärade grannes här framstälda förslag, icke derför att

N:o 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Ports.)

26 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

icke detta förslag under andra förhållanden måhända kunde hafva
förtjenat att tagas i öfvervägande, utan derför att här i sista stunden
framkommer ett förslag, bygd! på helt andra grunder, än hvad
så väl statsutskottet som dess reservanter förordat. Hvad är meningen
härmed? Ja, derpå må den ärade talaren sjelf gifva svar.
Hyser han verkligen dessa åsigter eller, rättare, har han någon
längre tid hyst dem, så borde han väl hafva inlemnat en motion
i detta syfte, så att förslaget blifvit af utskottet i vederbörlig ordning
pröfvadt. Jag vill emellertid nu icke följa honom i hela hans
yttrande eller försöka gendrifva detsamma. Mycket af hvad han
sade var för öfrigt rigtigt — men herrarne kunna vara trötta på
alla dessa militära föredrag. Endast ett uttryck vill jag taga upp:
om vi gå in på hans förslag, skulle vi, menade han, skaffa arbete
åt våra egna svenska arbetare, och det är ett skäl, sade han, som
borde beaktas i dessa arbetslöshetens tider. Ja, mine herrar, det
är sant, det är i och för sig ett skäl att taga vara på. Men hela
arbetarstyrkan vid Eskilstuna gevärsfaktori utgör 284 man, hvaraf
41 arbetare äro fast stam. Skulle det nu ifrågakomma ett afskedande,
så gälde det inalles 243 arbetare. Detta kan visserligen vara
mycket bekjagligt, men icke afhjelpa vi arbetslösheten i landet på
den väg han föreslagit. Det skälet har derför, om det också ej är
utan all vigt, dock ej någon synnerligt stor betydelse.

EU annat skäl att gå in på den väg han föreslagit skulle vara,
att man år 1889 gicko den vägen. Men, mine herrar, skilnaden är
dock rätt betydlig. År 1889 var 8 millimeters-kalibern faktiskt
den bästa. Man hade då icke kommit längre; repetermekanismen
hade heller icke nått en sådan fullkomning som nu. Framför allt
var icke denna s. k. paketmekanism då i sådant skick, att den kunde
antagas. Man bör skilja mellan dessa gamla repetergevär, der man,
såsom herr statsrådet nyss påpekade, får ladda magasinet med patron
efter patron, och dessa nya, der man laddar med paket. År 1889
kunde man tydligtvis ej föreslå att införa något, som icke ännu
var uppfunnet. Men nu är det konstateradt, att man kan använda
6,6 millimeters kaliber. Det är vidare konstateradt, att geväret
är fältmessigt, och det är slutligen konstateradt, att denna paketmekanism
funktionerar fullständigt väl. Jag hemställer då till
herrarne, om det är skäl, när vi faktiskt stå inför en nyanskaffning
af vapen för specialvapen, att besluta oss för ett vapen, hvars pipa
är i viss mån föråldrad och hvars mekanism är antiqverad. Ett
sådant beslut anser jag vore ett steg tillbaka, det vore reaktionärt.
Och skulle verkligen denna kammare fatta ett sådant beslut, så vore
det väl första gången kammaren fattade ett reaktionärt beslut —
på förslag af en så kallad frisinnad riksdagsman! Jag tror icke
heller, att den ärade talaren ur sparsamhetssynpunkt skulle vinna
så mycket derpå. Ty blir ock hans förslag denna kammares beslut,
icke blir det Första Kammarens. Vid den gemensamma voteringen
skulle det lätt kunna hända, att många af dem, som nu ville rösta

27 X:o 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

för det lägre anslaget, reservanternas förslag, ansåge sig böra gå -■ing- anslag
med på Första Kammarens beslut, då de ej kunde vara nöjda med ''nfnganaf^a
ett sådant förslag som detta. _ eldhandvapen

Jag vill ej länge upptaga kammarens tid. Hvad beträffar valet åt armén.
mellan utskottets förslag och reservanternas, så är det endast fråga (Ports)
om, huru mycket man vill bevilja för tillfället. Godkänner man
utgiftsposten, så är det klart, att beviljandet af det lägre anslaget
icke är i verklig mening någon besparing. Det är en uppskjuten
utgift. Det är eu besparing sådan som den enskilde menar sig göra
genom att han vid årets slut lemnar alla sina räkningar obetalda.

För tillfället blir det ett bättre förhållande mellan utgifter och inkomster,
men någon verklig besparing är det ju ej. Helt annorlunda
är det med eu utgiftspost, som man icke godkänt. Der vinner
man en besparing för statsverket genom att säga nej. Men här är
endast fråga om ett uppskof.

På dessa skäl kommer jag för min del att rösta för utskottets
förslag.

Herr J. H. G. Fredholm: Vid tagen kännedom om statsutskottets
utlåtande i denna punkt, har jag för min del ej kunnat undertrycka
en känsla af förvåning öfver utskottets yttrande, att det synes tvifvel
underkastadt, på hvilka vilkor rättighet kan förvärfvas att inom
landet tillverka de ifrågasatta gevären. Det synes mig besynnerligt,
att det skall kunna råda ett grand af tvifvel med afseende å beskaffenheten
af de vilkor, som uppfinnaren och fabrikanten uppstält
för att vi skola kunna tillgodogöra oss hans uppfinning, och detta
i ett ögonblick, då man står redo att fatta beslut om att fastställa
ett nytt gevär för armén af uppfinnarens modell.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade
nyss, att han meddelat utskottet alla de upplysningar, som generalfälttygmästaren
inkommit med, och att dessa upplysningar bestode
deri, att denne omförmält, att fabrikanten ej ville medgifva tillverkning
här i landet utan att man förut gjort beställning på 10,000 karbiner.
Åt detta yttrande framgår, att Kongl. Maj:t beträffande uppfinningens
öfverlåtelse och vilkoren derför ej träffat något rättsligt
bindande aftal med den ifrågavarande fabrikanten, innan Kongh
Maj:t kommit till Riksdagen med begäran, att man skall gifva på
hand till ett anslag, som i första rummet uppgår till 7,000,000
kronor och sedan sannolikt har till följd en ytterligare utgift på
7- å 10,000,000 kronor. Mig förefaller det alldeles klart, icke allenast
att Kongl. Maj:t bort göra detta, utan också att det lätt kunnat
låta sig göra att träffa ett sådant aftal, att man haft fullkomlig
visshet om, att icke — för den händelse Riksdagen beviljade nu
begärda anslag — fabrikanten efter beslutets fattande skulle kunnat
komma och uppställa ytterligare vilkor för att medgifva landet rättighet
att tillverka de ifrågavarande gevären.

Jag har icke kunnat underlåta att framhålla det i mina ögon

N:o 14. 28 Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Ang. anslag mindre affärsmessiga sätt, hvarpå denna sak, som det vill synas, har
nHuZflTa s,{ött. Skulle i närvarande stund ännu icke föreligga något

eldhandvapen fattigt bindande aftal med fabrikanten, så kan jag för min del ej
åt armén, se, hvarigenom han skulle vara förhindrad att framkomma med
(Forts.) ytterligare anspråk. Dertill kunde han känna sig så mycket mer
befogad, om Riksdagen nu beviljade hvad Kongl. Maj:t föreslagit
utan att hafva erhållit visshet om, att med fabrikanten blifvit träffad
t ett rättsligt bindande aftal, som ej lemnar rum för något tvifvel
med afseende a beskaffenheten af de vilkor, på hvilka det nya geväret
skall öfverlåtas på svenska staten.

Herr Jonsson i Hot: Den fråga kammaren nu har att pröfva
är onekligen af en ganska vidtutseende beskaffenhet, på samma gång
som det är svårt att afgöra, huruvida det steg, man står i begrepp
att taga, verkligen är klokt och välbetänkt eller ej. Ifrån statsrådsbänken
och den sida, som yttrat sig för utskottets förslag, har
mycket starkt framhållits, att det vore ett steg i orätt retning, om
man vidare ville fortsätta med anskaffande af gevär med 8 millimeters
kaliber och begagna den gamla remingtonmekanismen; det skulle vara
att kasta bort penningar, om man fattade ett sådant beslut.

Innan jag bemöter detta påstående, vill jag nämna, att den
fråga herr Palme väckt icke är alldeles ny, utan att den äfven var
före inom utskottet, ehuruväl den icke vann tillräckligt afseende
och det icke heller vid slutet af behandlingen och brådskan med reservationernas
afgifvande blef någon särskild anteckning gjord om
en något afvikande mening från hvad Andra Kammarens ledamöter
inom utskottet yrkat. Det kau ju vara en misshushållning uti att bifalla
herr Palmes förslag, om man antager, att den förändring han
ifrågasätter, när Riksdagen sedermera beslutar sig för en annan typ,
skulle befinnas vara värdelös eller, med andra ord, om de förändrade
karbinerna icke äfven sedermera, derest man antager en mindre kaliber
med repetermekanism, skulle kunna blifva användbara längre.
Kan man betrakta sakeu ur den synpunkten, skulle jag kunna dela
friherre Lagerbrings åsigt, att det vore en misshushållning att följa
herr Palme. Men jag tror, att saken får ses ur skilda synpunkter.
Skulle någon t. ex. kunna säga, att det beslut Riksdagen år 1889
fattade att förändra 1867 års gevär med 8 millimeters kaliber
— äfven om frågan förelåge nu — ovilkorligen skulle anses vara
bortkastade penningar? Vi fä komma i håg, att dessa 1867 års gevär
skulle vara ytterst otillfredsställande och oanvändbara för den
händelse ett krig skulle inträffa, men att deremot 1889 års gevär
ingalunda är af så underhaltig beskaffenhet. Ty dess ballistiska
egenskaper och dess enkelhet för öfrigt äro af sådan art, att geväret
väl kan begagnas, om krig skulle utbryta. Liknande är förhållandet
med den fråga, som nu är före. Hvilken typ man än framdeles
bestämmer sig för, skulle eu förändring af karbinerna icke göra dem
odugliga, äfven om de icke lämpligen skulle kunna användas af

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

20 N:o 14.

linieu, utan sättas i händerna på landtvärnet eller reserven. Man Ang. anslag
komme då enligt min mening i alldeles samma stadium, hvari vi HU ans^uffnu
befinna oss beträffande gevären. Icke kan någon sätta i fråga, ^handvapen
att, om Riksdagen framdeles bestämmer sig för 6,5 millimeters ka- dt armén.
liber med repeter mekanism, man då skall kasta bort 1889 års gevär, (Ports,)
utan äfven de få komma till användning, om krig skulle utbryta.

På samma sätt här, om man besluter sig för anskaffande af
ungefär halfva partiet karbiner, som i hvarje fall erfordras. De
kunna användas — om de ock ej kuuna begagnas af första linieu —
derest man besluter sig för en mer effektiv mekanism och kaliber.

Jag tror således icke, att det är något axiom, att det är eu misshushållning
att antaga herr Palmes förslag.

Huruvida friherre Lagerbring är af det temperament, att han
verkligen ifrar för att det beslut, kammaren fattar, måtte hafva stor
utsigt att i eu gemensam votering bifallas och således ur hushållningssynpunkt
verkligen vill kassera herr Palmes förslag, det är eu
sak, som ingen annan än han kan rätt bedöma; men man kan hafva
delade tankar om hvad meningen i det fallet kan vara.

Yi reservanter hafva här bland annat aufört ett skäl, att, derest
nu ett gevär med repetermekanism skulle antagas, en 8 mm.
kaliber skulle hafva den fördel, att samma ammunition kunde begagnas
i krig. Men vi förbisågo då, att denna sats icke är så helt hållbar.

Det är sant, att, om Kongl. Maj:t skulle bestämma sig för 8 mm.
kaliber med Mauser-mekanism, sjelfva tillverkningen af ammunitionen
blefve likformig, men det blefve olikformighet, när ur ammunitionsförrådena
de olika truppslagen skulle förses med ammunition; ty för
specialvapnen måste ammunitionen då vara sammansatt i paket, under
det att åt infanteristerna, med remingtonmekanism, patronerna naturligtvis
äro ordnade på helt annat sätt. Således måste det finnas
skiljaktiga antingen ammunitionsfordon eller rum i dessa fordon, på
det att icke misstag skulle begås vid utdelning af ammunition till
trupperna; och sålunda komme man då till alldeles samma resultat,
som man kommer till, derest infanteriet har en kaliber på 8 ram.
och specialvapnen en på 6,5. Det måste vara på skiljaktiga platser
ordnad ammunition, så att inga misstag kunna ega rum; och det
är alldeles lika lätt att dela ut den med skilnad i kaliber som med
särskild paketanordning. De skäl, som vår reservation ur denna synpunkt
uttalar, måste man alltså erkänna icke hafva någon betydelse.

Jag borde kanske äfven något beröra hvad en och annan af de
talare, som yttrat sig för bifall till utskottets förslag, har anfört som
skäl för sin mening.

Herr Alsterlund påminde särskild! om, hvilket intryck det skulle
göra på en armé, om den visste med sig sjelf, att den hade ett vapen,
underlägset fiendens, och att utgången i ett rådande krig nästan
på förhand kunde vara lätt att beräkna. Han kan ju till en viss grad
hafva rätt i denna sin uppfattning, men jag vill dock påminna honom
om, att trots den olikhet med afseende å beväpuingen, vid 1870

N:o 14. 30

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag års krig förefans mellan fransmän ock tyskar till de förres förmån,
till anskaff- jgi (]oc|c Var fransmännen som blefvo slagna ock tyskarne som segeldhandvapen
rac^e- Skiljaktigheten mellan deras vapen då var bestämdt lika stor
åt armén, som den, hvilken framträder mellan repetermekanism med 6,5 mm.

(Forts.) kaliber ock 1889 års gevär. Utgången af ett krig hänger således
icke helt ock hållet, kanske i flera fall icke ens till väsentlig del,
på huruvida vapnen äro något mer öfverlägsna fiendens. Det är
en sådan mängd andra faktorer, som spela in der, att man omöjligen
kan på förhand beräkna ock säga: utan den beväpningen måste
vår armé vara tillspillogifven. Detta skäl får man således taga med
en viss försigtighet ock icke tillmäta det absolut afgörande betydelse.

Men för mig är hufvudskälet att un följa herr Palme just detta,
att många inom statsutskottet och, jag vågar tro, eu stor mängd
äfven inom Riksdagen ännu icke kunna säga: är denna kaliber och
är denna typ sådan, att man med någon stor förhoppning kan våga
bygga på, att under den långa tid af 10 å 12 år, som skulle behöfva
användas för att förse oss med detta nya vapen, icke, innan halfva
tiden gått till ända, åter en ny konstruktion,obetydligt öfverlägsen
den som nu här fastslagits, kan se dagen? År denna typ icke sådan,
hvad hafva vi då gjort? Vi hafva fastslagit en typ, som man
antingen måste kassera, för att derefter offra eu mängd nya millioner,
eller ock fortsätta anskaffandet af i det öppna medvetandet, att
man lika fullt icke har ett vapen, som är fullt tillfredsställande.
Ur denna synpunkt är en tidsvinst här af stor betydelse. Vi kunna
genom att icke nu bevilja anslag till eu ny typ vinna en tidsbesparing,
som gör det möjligt att, då kanske inom ett eller två år en
ytterligare fulländning sett dagen, Riksdagen med större förtroende
och förvissning om att man icke snart åter måste kasta sig på en
ny typ, skulle kunna bevilja större anslag för snabbare anskaffande
af vapen, än som här satts i fråga.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det dock måste
vara en vansklig sak, att, om riksdagen och Kongl. Maj:t komma till
insigt om att en nyanskaffning måste ske för vår armé, denna anskaffning
då skall taga eu så offäntligt lång tid, som här är beräknadt
och förutsedt. Jag tror, att det äfven ur hushållningssynpunkt
är klokare, att man så länge som möjligt söker se tiden an och afvakta
hvad som ytterligare kan komma under utvecklingens gång,
samt, när man kommit till större visshet, att vi der hafva vapen,
som uppfylla alla fordringar för den närmaste framtiden, då anslår
mera medel för hastigare anskaffande, än att man i dag bestämmer
sig för en ny modell, som det efter beräkning tager tolf års tid att
fullständigt införa, men som kanske, innan halfva tiden gått, visar
sig vara olämplig.

Det är ur (penna synpunkt jag tror, att jag och flere med mig,
som här stå såsom reservanter mot utskottets förslag, med lika
mycket jenmmod kunna gå in på att rösta för herr Palmes förslag.

31 Jf:o 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: För att sätta kammaren i stånd att med tull kännedom
om saken öfverväga och bestämma sig, innan den fattar sitt beslut,
anser jag nödigt, att också från den sida, som har en motsatt åsigt
mot den sista talarens, någonting här yttras.

Man har nu framdragit kaliberfrågan. Det har antydts i utskottets
betänkande och äfven af reservanterna, att man icke tillräckligt
pröfvat frågan om kalibern, innan förevarande framställning
gjorts af Kongl. Maj:t. Först och främst vill jag då fästa uppmärksamheten
på, att i sistlidne december en svensk-norsk komité tillsattes
med uppgift att utarbeta förslag till gemensamma bestämmelser
för de förenade rikenas handvapens ammunition, dervid man
utgick från basis af kalibern 6,5 mm. Herrarne veta, att man i
Norge redan antagit 6,6 mm. kaliber och anskaffat gevär med denna
kaliber, ehuru af annan modell, den Krag-Jörgensenska. Vidare, om
herrarne läsa igenom utskottets redogörelse, finna herrarne, att generalfältygmästaren
tydligt och klart uttalat i anledning af försök,
som gjorts under de senare åren, att 6,5 mm.-kalibern vore enligt
hans förmenande fullt pröfvad och antaglig.

De sakliga skäl, som tala för en mindre kaliber, äro först
och främst att man får en mera bestrykande bana, och man kan
derför lättare sätta ett dylikt gevär i händerna på personer, som
äro mindre skjutskicklige. Är banan mycket flack, behöfver man
icke kunna bedöma afståndet: hvad man sigtar på, det träffar man.
En annan fördel af ett gevär med mindre kaliber, synnerligen för en
af skjutningen tröttad person, är att geväret stöter mindre. Slutligen
kan man med gevär af mindre kaliber bära på sig med samma vigt
ett större antal patroner, än man kan med gevär af större kaliber.

Hvad har man då emot den föreslagna kalibern? Är den för
liten? Olägenheten af för liten kaliber skulle vara, att ju mindre
kaliber ett gevär har, inom vissa gränser, ju svårare är det att rengöra
det. Det är också svårt att rengöra ett sådant gevär som det
nu föreslagna. Emellertid hafva de försök, som gjorts, sedan man
började att använda detta gevär, tydligen gifvet vid handen, att denna
svårighet icke är väsentligt större vid ett dylikt än vid 1867—1889
års gevär. Som herrarne veta, hafva dessutom tre länder i Europa,
Italien, Nederländerna och Rumänien, antagit ifrågavarande modell,
hvilket de säkerligen icke gjort, om det varit någon våda med kaliberminskningen
till 6,6 mm. Och ehuru de flesta stater äuuu hafva
omkring 8 ram. kaliber, har en tendens öfverallt gjort sig gällande
att öfvergå till 6,6.

Man kan säga: »nå, men kalibern kan blifva mindre, och derför
kan det vara skäl att vänta tills man får se, hvar minimigränsen
verkligen ligger». Hvilken vinst åstadkommes då genom att minska
kalibern längre ned än till 6,emm.? Man kan väl icke tänka pa
att gå så långt ned, att det blefve samma förhållande mellan denna
nya och 6,5 millimeter-kalibern som mellan 6,6 millimeter- och 11

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Ports.)

N:o 14. ii2 Onsdagen den 7 Mars, f. in.

AwJ- anakl,J millimeter- eller mellan 8 millimeter- och 11 millimeter-kalibern. Men
nilPafmja tager nlan ej ett väseutligt steg nedåt i minskning af kalibern, blifva
eldhandvapen (5e fördela)-, som skulle vinnas genom ett nytt gevär, så ringa, att det
åt armén, ej är skäl att gå längre ned. Å andra sidan, ju mer jag minskar
(Ports.) kalibern, ju mer ökas de kolossala svårigheterna i gevärets konstruktion,
enär gastrycket på geväret blir så ofantligt stort. Det
blir, då man går under 6 och ned till 5 millimeter, ett tryck så
oerhördt, att på metallurgiens nuvarande ståndpunkt intet gevär kan
stå emot ett sådant.

Herr Palme åberopade åtskilliga författare. Jag skulle också
kunna anföra sådana till stöd för min mening. Det finnes en uppsats
af en fransk författare: Det moderna geväret —■ »Le fusil modern»
— som jag nyligen läst. Deri göres en jemförelse mellan
11,8 och 6,6 millimeters-kalibrarne. I Frankrike har man som bekant
8 millimeters-kalibern. Der framhöll denne författare tydligt och klart,
att på den metallurgiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan
man icke gå längre ned än till 6,5 millimeter, och att framtidsgeväret
icke kan vara något annat än 6,6 millimeters-geväret. Frågan
blir då: skola vi gå öfver till eu så liten kaliber? Man har sagt:
börja vi med denna kaliber, kommer snart nog en ny typ och uttränger
den. Af hvad jag yttrat framgår, att jag icke är af den
åsigten; 1860 års gevär har räckt ända tills nu eller öfver 30 år,
oaktadt det snart efter antagandet var gammalmodigt till följd mest
deraf, att kalibern var för stor. Man har ändå kunnat reda sig
dermed i så många år. Om vi nu antaga denna nya typ, blir det
ett språng fram i tiden, så att vi ställa oss framför de flesta
andra stater. Det är då stor sannolikhet, att ett gevär af denna
kaliber skall komma att räcka lika länge som de gevär vi hittills
haft. I mitt förra anförande visade jag tillika, att slitningen på
gevären är så betydlig, att redan i fredstid afgången blir stor. Således
tror jag att vi kunna påräkna, att kalibern väl skall hålla ut
den nya gevärsanskaffningen.

Derför synas mig alla skäl tala för Kongl. Maj:ts förslag; och
innan herrarue nu fatta sitt beslut, vill jag det skall vara tydligt
för eder, att, derest I skullen stanna vid herr Palmes förslag, I derigenom
hafven sagt allenast, att I uppskjuten frågan ett år. Den
kommer sedermera åter i hela sin vidd, när det visar sig, att det
nu befintliga antalet gevär är för litet, för att vi skulle kunna
tänka oss, att det skulle fylla hela vårt gevärsbehof. Yi måste då
besluta oss för att gå öfver på det nya geväret; och då kunna vi
icke tänka oss att sträcka ut gevärsanskaffningen öfver så många
år, som här är i fråga, utan vi måste använda på en gång flera
millioner, om vi icke skola komma allt för mycket på efterkälken.
Af mitt förra anförande framgick, att svenska Riksdagen efter 1867
anvisat minst 600,000 kronor om året till eldvapen. Genom herr
Palmes förslag skulle vi denna riksdag stanna vid 160,000 kronor.
Jag kan icke tänka mig, att för att nu vinna en sådan besparing

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 38

det kan vara rätt lägga för tunga bördor på kommande Riksdagar
— ty gevär kunna vi ju icke undvara — och synes mig alltså alla
skäl tala för utskottets förslag.

Herr Liljenroth: Det var med anledning af en talares på
stockholmbänken anförande, som jag begärde ordet. Hans positiva
skäl hafva redan blifvit gendrifna, och de tekniska betraktelser, han inblandade
i sitt föredrag, får jag villigt erkänna, att jag icke mycket
förstår''mig på. Men då ban såsom skäl för att bibehålla våra nuvarande
enkelladdade gevär anförde, att det skulle kunna lätt nog
bibringas befäl och trupp förtroende till detta vapen, så vill jag
förklara, att jag icke tror, att befäl och trupp skola så lätt låta
bibringa sig ett sådant förtroende. De komma nog snart under
fund med, att enkelladdade gevär med så stor kaliber som 8 millimeter
äro betydligt underlägsna det af Kongl. Maj:t nu föreslagna
geväret. Att soldaten hyser förtroende till det vapen, han för, anser
jag vara en mycket vigtig sak; ty vet han eller tror sig veta, att
vapnet är underlägset motståndarens, går han icke i striden med
•det lugn och den tillförsigt, som höfves honom. Han blir lätt modfäld
och misströstande, och detta kan medföra de sorgligaste följder.
I synnerhet plägar sådant inträffa med unga soldater med ringa krigsbildning
och disiplin, och det är af sådana vår armé kommer att
till största delen bestå. Det är således af ännu mera vigt för oss
än för andra arméer att få vapen af bästa beskaffenhet, till hvilka
soldaten kan hysa det största förtroende och som han vet vara jemngoda
med motståndarens. Herr Palmes förslag att ändra gamla
■odugliga karbiner till enkelladdande 8 millimeters karbiner tror jag
icke vara utförbart. Den ifrågavarande karbinen är nemligen ingenting
annat än ett gammalt remingtongevär, hvars pipa är afsågad
ett stycke. Derigenom har man fått ett vapen, ett uödfallsvapen,
som är mycket dåligt och som derjemte förlorat, om jag så får säga,
jemvigten. Det är ej det förhållande mellan stock och pipa, deras
mått och tyngd, som bör förefinnas på ett godt vapen. Om jag nu
bibehåller stocken på detta gevär och anbringar en ny pipa, så lärer
jag i alla fall icke kunna förbättra detta förhållande; och skulle en
såda,n förändring af karbinen göras, tror jag, att det skulle betinga
mycket högre kostnader, än herr Palme beräknade. Då jag dessutom
anser, att det icke vore klokt att slå in på den vägen att behålla
gevär af en äldre modell, för hvilka truppen aldrig kan hysa förtroende,
anser jag, att herr Palmes förslag är oantagligt, och får,
herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen Danielson: Jag får nämna, att på den
afdelning, der denna fråga förut behandlades, sökte vi skärskåda
densamma från alla synpunkter, så godt vi kunde, och begagnade
alla upplysningar, som stodo oss till buds; men vi kommo slutligen
till den uppfattningen, att vi borde fasthålla vid Kongl. Maj:ts förandra
Kammarens Vrot. 18.94. N:o 14. 8

N:o 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

>i:o 14. 34

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag slag i afseende på dessa karbiner. Man trodde, att man icke gerna
till anskaff- }jUn(-]e återgå till 1889 års förslag. Med tanken på detta förslag
eldhandvapen ^ror jag> att vi alla erinra oss, att då 1889 fråga förelåg om anät
armén, skaffande af gevär dels till armén och dels till specialvapnen, så var
(Ports.) det med full och öppen blick, man undansköt anskaffandet af gevär
till specialvapnen, för att vinna erfarenhet om den utveckling, som.
vidare kunde komma. Nu hafva fem år gått sedan det beslutet, och
vi se, att utvecklingen gått framåt, och nu föreligger ett förslag,
som tyckes tyda på, att ett nytt vapen är nödvändigt att anskaffa
i detta fall. Då trodde man det vore klokast, att, om något nytt
skulle anskaffas, man anskaffade det nyaste och bästa. Det är ju
på samma sätt, när vi i våra yrken skola anskaffa några nya maskiner;
det är klart, att då söka vi anskaffa de mest fulländade, de
tidsenligaste och nyaste uppfinningar. Det var derför afdelningen
kom på den tanken.

Herran! e finna, att här förelågo två alternativ, det ena afseende

10,000 karbiner och det andra 5,000; och vi stannade vid Kongl.
Maj:ts uppfattning, att man borde anskaffa endast 5,000. Sedan har
man sökt spela in en annan fråga och sagt, att om vi stanna vid de
5,000, så finge vi icke köpa dem hos firman Mauser. Det skälet
kan jag icke uppskatta. Hvarifrån det kommit, kan jag icke begripa,
ty generalfälttygmästaren talar om, att man träffat det aftal
med firman, att vi skulle få köpa det och det partiet. Generalfälttygmästaren
har icke sagt annat, än att firman endast uppstält det
vilkoret, att den första årsbeställningen skall göras hos firman, och
han säger, att vi böra göra detta, derför att vi icke kunna här i
landet så hastigt som önskligt vore tillverka dessa karbiner. Jag
kan derför icke anse annat, än att det skälet, att firman icke medgifver
att vi köpa ett så litet parti som 5,000, är något, som man
hittat på efteråt. Då Kongl. Maj:t pröfvade denna generalfälttygmästarens
hemställan om 10,000 karbiner, så se vi af statsrådsprotokollet,
att Kongl. Maj:t förklarade, att vi taga blott 5,000.
Häri ligger således, så vidt jag kan förstå, intet skäl. Det har uppgifvits,
att firman har eu agent, som för tillfället finnes i staden,
och att han har sagt, att det icke går an att göra en så liten beställning.
Det är klart, att eu sådan der agent vill sälja så mycket
som möjligt. Men jag litar mera på de underhandlingar som föregått,
innan frågan tagit den vändningen; och såväl generalfälttygmästaren
som Kongl. Maj:t, då han gick ned till 5,000, har icke
antydt något sådant. Derför är det för mig tydligt, att det skälet
har ingen vigt.

Jag tror derför, att det kanske vore klokast att nu bifalla
reservationen. Ty det kan väl icke förnekas, att specialvapnen hafva
föråldrade gevär, och skola vi, som jag nämnde, anordna något,
skola vi val söka anordna det på det bästa sätt vi kunna, så att de
penningar vi använda blifva väl använda och det vigtigaste behofvet
för specialvapnen blir fyldt så snart som möjligt. Jag hade vidare

Onsdagen den ? Mars, f. ni.

35 N:o 14.

tänkt mig, att, om man nu sökte afhjelpa det mest nödvändiga behofvet
för specialvapnen, man skulle sedan till nästa år, då gevärsfaktorierna
afslutat de 100,000 gevär, som de nu hafva under arbete,
och, om erfarenheten ådagalagt, att denna repetermekanism
är hållbar och lämplig, kunna anvisa medel till maskiner, så att
man finge öfverflytta all tillverkningen inom landet. Det vore en
förmån, som man ej bör förbise, och derför tror jag, att man nu
bör köpa så litet som möjligt, då man derigenom blir tidigare i
tillfälle att ordna tillverkningen inom landet.

Jag har visserligen öfvertänkt det af herr Palme först framstapla
förslaget, och det var, såsom herr Olof Jonsson nämnde, ganska
mycket på tal inom utskottet, men det rönte intet understöd. Man
trodde icke, att det förefans något skäl att förse specialvapnen med
omändrade gamla karbiner med remingtonmekanismen. Jag tror
derför, att det skulle vara mycket vanskligt, om vi, fem år sedan vi
pröfvade frågan och då icke ansågo oss böra vidtaga någon förändring
med karbinerna, förrän vi sett tiden an och tagit kännedom
om nya uppfinningar, nu skulle återgå till 1889 års förslag. Det
vore en öfvergång, som det verkligen icke blefve synnerligt gagn med.
Det kan visserligen sägas, att det icke vore så farligt, ty gevären
blefve dock icke odugliga, utan det blefve med dem som med de

100,000 gevären, eller att de kunde användas till reservvapen. Men
i alla fall, då man har ett så dyrbart vapen som kavalleriet, som har
att strida med hastiga anfall och göra effekt på några minuter, bör
det väl få de mest tidsenliga vapen. Det förefaller mig vara nödvändigt,
om man än skulle tveka, huruvida det vore klokare att hålla
med herr Palme eller följa reservanterna, ty herr Palmes förslag är
en återgång till 1889 års förslag, som vi en gång pröfvat och förkastat,
medan det andra för oss i nivå med dagens uppfinningar och
låter oss få ett år på oss för att inhemta vidare erfarenhet derom,
huruvida den nya repetermekanismen och geväret'' äro tidsenliga, så
att vi sedan kunna gå vidare.

Jag tror derför, att det vore den bästa och lyckligaste medelvägen,
på samma gång vi icke gåfve för mycket på hand, att vi
voro uteslutande för repetergevärs införande, att bifalla reservanternas
förslag. Kongl. Maj:t får taga på sitt ansvar, huru många
millimeters skottvidd gevären skola hafva. Det är klart, att denna
utredning icke kan ske i riksdagen, men Kongl. Maj:t, som har
fackmän att anlita, kan bättre bedöma saken.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Palme: Jag skall icke tillåta mig upptaga kammarens tid
med att besvara de invändningar, som blifvit gjorda mot mitt förslag,
och bvilka jag icke kan tillerkänna tillräckligt vägande betydelse.
Jag skall emellertid bo att få genmäla ett yttrande,
som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss
fälde. Han sade nemligen, att om vi nu antaga mitt förslug, så

Ang, anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.

(Forts.)

N:e 14. 36

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag kommer frågan atfc uppskjutas ett år, och då torde det kunna hända
rtin aU vi, i stället för hvad vi nu hafva tänkt oss, få för nästa år

■Jldhlndiapen be.vilja niåuga millioner kronor. Detta kan dock, föreställer jag
åt armén, mig, inträffa lika väl, om utskottets förslag vinner bifall.

(Forts.) Med anledning af den undran, sotn vice talmannen uttalade om

beställningen i Tyskland, vill jag erinra derom, att statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet nyss meddelade oss, att genom det
ifrågavarande kontraktet med den tyska firman minst 10,000 karbiner
måste beställas hos samma firma. Då nu å ena sidan kammarens
majoritet icke torde vilja vara med om inköp af det utaf utskottet
föreslagna antal karbiner, och å den andra sidan reservanternas förslag
om inköp af endast 5,000 karbiner icke kan leda till någon
påföljd, enär det står i strid mot kontraktet med den tyska firman,
så finner jag ingen annan åtgärd att vidtaga än att bifalla det af
mig framstälda förslaget.

Jag skall härjemte be att angående frågan i sin helhet få tilllägga
ytterligare ett par ord. När det nu gäller, om man skall
bifalla utskottets hemställan om ett anslag på 591,000 kronor, så
kan man kanske tycka att detta icke betyder så mycket, då det är
fråga om hela arméns beväpning, men det gäller i sjelfva verket
icke endast 591,000 kronor eller 295,500 kronor, utan det gäller

7,250,000 kronor, oberäknade alla anslag för ammunition. Det är alldeles
på samma sätt, som om kammaren till byggandet af ett pansarfartyg
beviljat 1,000,000 kronor, ty kammaren har dermed gifvit på hand, att
den vill bevilja äfven de öfriga millionerna, som erfordras för byggandet.

I och med detsamma kammaren antager vare sig utskottes eller
reservanternas förslag, så har kammaren dermed också gifvit på hand,
att den vill successivt bevilja dessa 7,250,000 kronor och mera dertill.

Herr O Ilas Ericsson: För min del kan jag icke vara med
om vare sig utskottets eller reservanternas förslag. Jag tror icke,
att en så vigtig fråga som denna bör på det sätt, som här är föreslaget,
lösas genom att så der oskyldigt läggas bakom ett bifall till
reservationen. Visserligen har vice talmannen nyss påpekat och sökt
göra gällande, att om man antager reservationen, så skulle man
dermed icke hafva gifvit på hand, att man vill för framtiden bestämma
sig för de nu begärda repetergevären och den ifrågasatta
kalibern. — Men jag har sökt följa med frågans gång, så godt jag
kunnat, och har icke kunnat finna något stöd för ett dylikt påstående.
Jag tror således att, har man en gång börjat slå in på
denna väg, så lär man allt få fortsätta. Jag stärkes i denna mening
ännu mera deraf, att äfven vice talmannen i det yttrande, som
han nyss hade, sade sig hafva varit ganska tveksam om, hvilket
som vore Mohare, att antaga reservationen eller ett förslag liknande
det af herr Palme framstälda.

Vi hörde visserligen från statsrådsbänken, att gevärsfrågan nu
, vore lyckligt och fullständigt löst, men jag tror dock att detta

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

37 Nso 14.

yttrande är något öfverdrifvet, ty vi hafva ju sett påpekas i såväl
den kongl. propositionen som ock i utskottets betänkande, att så
icke är förhållandet särskild t med afseende å kaliberfrågan, och derför
anser jag, att vi göra klokast i att vänta ännu en tid, detta så
mycket hellre som generalfälttygmästaren erkänt, att 1889 års gevär
äro ganska tidsenliga. Och då vi nu skaffat oss maskiner för
att tillverka dessa gevär och hafva vana arbetare för ändamålet,
samt en ändring af våra föråldrade gevär följaktligen kan åstadkommas
med en jemförelsevis ringa kostnad, så anser jag, att man
bör fortsätta ännu eu tid på den vägen, tills man hinner bilda sig
ett stadgadt omdöme om de föreslagna nya gevären.

Här har vidare sagts från statsrådsbänken, att det finnes ingen
vigtigare fråga för en armé än vapenfrågan. Under urtiman fingo
vi likväl höra, att statsrådet då ansåg en annan fråga lika vigtig
för en armé. Då talade han så vackert om, huru man borde offra
tid och penningar för att öfva de värnpligtige, och han ansåg då
det förslaget såsom det allra vigtigaste; nu, som sagdt, är det vapenfrågan;
i nästa punkt blir det väl amunitionsfrågan o. s. v. Jag
tror för min del, att man skulle kunna uppräkna åtskilliga andra
faktorer, som äro lika vigtiga för en armé.

Det har talats om och i den kongl. propositionen har framhållits
den moraliska betydelsen af att armén får ett tidsenligt vapen.
Ja, mine herrar, det finnes också andra saker, som i moraliskt
afseende kanske äro lika vigtiga, för att icke säga vigtigare, för
en armé. Om vi den ena gången efter den andra besluta att göra
om våra gevär, eller skaffa oss nya samt oupphörligt endast lägga
nya bördor på vårt folk för att åstadkomma dylikt, så fruktar jag
att det bland vårt folk skall uppstå en demoralisation derhän, att
man icke sätter lit hvarken till vapnen eller till vederbörande, som
föra fram dessa frågor. Jag tror, att det i moraliskt afseende är
lika vigtigt att man, då man går i striden, vet med sig, att man
har någonting att försvara, och jag befarar, att, om vi fortgå på
den väg, på hvilken vi under de sista åren slagit in, nemligen att
oupphörligt trycka vårt folk med ökade skatter, en stor del af detta
folk skall anse sig icke hafva någonting''att försvara, och hvad
hjelper det då att sätta ett repetergevär i deras hand? För min del
tror jag, att armén skall blifva mera krigsduglig, om vi iakttaga
all försigtighet, så att vi icke onödigtvis nedtynga vårt fattiga folk.

Medan jag har ordet, vill jag påpeka eu annan sak. Under
urtiman äfvensom vid 1889 års riksdag fick man höra sådana uttalanden
som att vår armé icke var mogen för att få ett gevär
med repetermekanism, derför att största delen af armén, nemligen
de värnpligtige, icke voro tillräckligt öfvade. Nu säger man, att
sedan dess hafva vi fått en ganska fullständig arméorganisation till
stånd, och för den skull kan man nu införa det nya geväret. Jag
undrar, huru vida, om man nu finge det nya geväret, man icke
inom kort komme med ett sådant bär påstående: »nu hafva vi fått

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Foits.)

Njo 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
tidhandvapen
åt armén.
(Forts.)

38 Onsdagen den 7 Mars, f. m.

ett nytt gevär och detta kräfver större öfning för att vinna skjutskicklighet,
och derför måste vi utsträcka beväringens öfningstid
ytterligare». Så kommer det att låta undan för undan. Det ena
förslaget följer det andra i spåren, och man vet icke, hvart det till
slut skall taga vägen. Jag tror verkligen, att det är tid på, att vi
se oss om, hvarifrån vi skola taga både penningar och tid.

Herr talman, jag skulle för tillfället allra helst önskat rent
afslag å såväl utskottets hemställan som å reservationen, men då
någon utsigt till bifall till ett sådant yrkande troligen icke finnes,
så skall jag be att få förena mig om herr Palmes förslag,-och jag
gör det så mycket hellre, som jag af vice talmannens yttrande fick
den uppfattning, att äfven han icke har så mycket deremot, och
följaktligen detta förslag har större utsigt att vinna framgång. Jag
yrkar således bifall till herr Palmes förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet med an ledning

af herr Palmes yttrande, att statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
skulle hafva sagt, att ett sådant vilkor vore fäst
vid beställningen, att man icke kunde få köpa så litet som 5,000
karbiuer. Det har statsrådet, så vidt jag kunnat finna, icke sagt
och det är, såsom jag förut nämnde, icke heller förhållandet. Yi
hafva inom statsutskottet läst den skrifvelse, som rör denna sak,
och deri säges det, att man kan få köpa huru som helst, blott pa■tentafgift
ställes i utsigt. Betalar man den, får man troligen köpa
ett tusen till och med. Således var nämnde talares uppgift icke
öfverensstämmande med verkliga förhållandet.

Jag hade endast tänkt att anföra detta, men nu har den siste
ärade talaren yttrat sig om mycket annat, och jag skall be att
något få bemöta honom. Jag hemställer, om någon af oss här kan
anses vara särdeles förtjust i stora militärutgifter? Men när vi nu
kommit derhän och beslutit att sätta upp rytteri, som kostar så
mycket, så måste vi väl också för detta rytteri anskaffa tidsenliga
vapen; annars göra vi oss skyldiga till stor misshushållning. Man
kan icke hjelpa det, vill man äfven vara så sparsam som möjligt.
Och äfven om hvar och eu af oss önskar, att hela krigsväsendet
må afskaffas, så är det för närvarande omöjligt att komma dit. Den
uppfattningen måste då också göra sig gällande, att då man skall
köpa vapen till detta dyrbara rytteri, så måste man tillse, att de
blifva bra och penningarna användas så väl som möjligt. Jag vill
annars följa den värde talaren i hans tankegång om sparsamhet,
men att spara här, såsom han vill, vore att misshushålla, och det
kan icke ske, ty tydligt är, att kavalleriet icke kau hafva vapen
efter 1867 års modell, som nu är alldeles otidsenlig.

Sedan är det ju klart, att vi icke kunna bedöma, om den ena
eller andra kaliberns företräde, ty vi äro ju icke fackmän, utan ansvaret
för dylikt få vi lägga på regeringen. Vi böra derför icke
bestämdt uttala oss om dylikt, utan regeringen får taga det på

89 N:o 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

sitt ansvar, och att regeringen ledes af tanken att göra det bästa
möjliga, derom fa vi väl vara vissa. ning af nya

eldhandvapen

Herr friherre Lagerbring: Endast ett par ord till svar a dt armén.
herr Palmes sista yttrande, hvarigenom lian sökte göra troligt, att (Forts.)

vi, genom att besluta denna utgift för inköp af karbiner,. skulle
hafva gifvit, oss in på utgifter, som sluta på något öfver sju millioner
kronor. Het är icke förhållandet; och att sa icke ai, det
kan man lätt få klart för sig, om man genomläser den korta reservation,
som denna kammares reservanter afgifvit. De afstyrka
Kongl. Maj:ts förslag just för att icke komma in på de sju millionerna,
men deremot anse de, att man bör anskaffa karbiner, och
detta kan naturligtvis icke medföra så stor utgift. Beslutet om
inköp af karbiner sammanhänger således alls icke med det beslut
man i framtiden kan komma att fatta i gevärsfrågan i öfrigt. Det
är endast detta jag velat för kammaren framhålla.

Herr Andersson från Malmö: Då jag vid urtima^ riksdagen

•röstade för det då framlagda härordningsförslaget och således med
ruin röst bidrog till det lefvande försvarets stärkande, förestälde jag
mig, att derefter såväl regeringen som Riksdagen skulle söka iakttaga
all°inöjlig sparsamhet i anslagsfordringarna. Vid genomläsandet af
den kongl. propositionen för innevarande år synes det mig emellertid,
som om man från regeringens sida icke gått i den rigtningen,
i synnerhet beträffande fjerde och femte hufvudtitlarne.

Det är nu icke så mycket att säga om de ordinarie anslagen
på fjerde liufvudtiteln, ty dessa anslag äro ju eu följd af de beslut,
som vid urtima riksdagen fattades, men deremot kan det gifvas skälig
anledning att söka göra några nedprutningar på de extra. anslagen.

Såsom herrarne sett af statsverkspropositionen, har man på dessa två
hufvudtitlar å de extra anslagen föreslagit en ökning af 1,827,737
kronor, nemligen på fjerde hufvudtiteln en ökning af 454,914 kronor
och på femte hufvudtiteln eu ökning af 1,372,823 kronor, och
jag tror icke, att man kan blifva klandrad mycket, om man vill
söka åstadkomma några jemkningar i dessa ifrågasätta anslag. Inkomsterna
till statsverket skola ju tagas någonstädes ifrån, och man
har äfven infört en ny skatteform, nemligen tilläggsbevillningen. Jag
tror icke, att man i allmänhet inom landet fäst sig sa mycket vid
den redan bestämda tilläggsbevillningen, men är det så, att man
skall fortgå på den väg, man nu börjat beträda, och konjunkturerna
icke skulle blifva bättre än hvad de varit under senare tider, så är
jag rädd för att den tilläggsbevillning, som nu redan är pålagd,
kommer att höjas med åtskilliga hundra procent. Man kan ju väl
säga, att kronoskatterna i och för sig icke äro sa stora, men om
tilläggsbevillning ytterligare kommer att läggas till förutvarande
skatter, så är det dock åtskilliga samhällsklasser, som komma, att
känna trycket deraf ganska mycket. Jag talar naturligtvis icke

N:o 14. 40

Onsdagen den 7 Mars, f. no.

Ang. anslag om den klass, som har så stora inkomster, att såväl andra skatter
ningZf nya som tillaggsbevillningen utgå endast af deras öfverflöd. Icke heller
eldhandvapen iao om^den klass, som enligt bestämmelserna icke är skyldig

åt armén, att erlägga någon tilläggsbevillning. Men det finnes en klass, hvar(Forts.
) till jag räknar bättre aflönade arbetare och mindre handtverkare
samt embets- och tjenstemän med lägre aflöning, för hvilken jag
tror, att dylik utgift skall blifva ganska känbar. Så tillkommer
ännu en sak, hvilken i synnerhet för oss, stadsrepresentanter, kännes
ganska svår och som kan hafva ganska farliga följder med sig.
Såsom herrarne väl veta, har under senare tider rådt en stark täflan
om att få ett regemente förlagdt här och ett annat der inom städerna,
och utgifterna för de kasernbyggnader och skolor, som för
regementena behöfvas, gå löst på flera hundra tusen kronor. Detta
tror jag blir ett ganska dyrt onus för dessa städers invånare, i synnerhet
som pa mauga ställen den nuvarande kommunalskatten
redan uppgår till 6 å 7 gånger bevillningskronan. Skall man nu
förränta och återbetala de kapital, som måste upplånas för dessa
skolor och kasernbyggnader, blir det ganska känbart för stadsinvånarne.

Med allt detta i perspektiv hade jag förestält mig, att man
skulle söka göra några jemkningar i synnerhet på extra anslag.

Hvad nu sjelfva karbinfrågan beträffar, kan jag icke gå lika
långt som den ärade dalarepresentanten, hvilken ville, att man skulle
vägra allt anslag i denna de], ty det vigtigaste, som finnes, för att
en armé skall kunna möta en fiende, är väl, att den har ett tidsenligt
vapen. Om vi tänka på sista kriget mellan Tyskland och
Danmark, så veta vi — jag har både hört och läst det — att den
danska armén kände sig rent af förtviflad, emedan de gevär, hvarmed
den var utrustad, ej kunde skjuta säkert på mer än 800 alnars
afstånd, då deremot tyska arméns gevär träffade på 1,200 å 1,600
alnar. Det år klart, att da en svag armé skall gå en öfverlägsen
till mötes, gör den det med mycket missmod, då den känner, att
den har med en fiende att gorå, hvars kulor kunna träffa, innan
man sjelf ens fått fienden i sigte. Jag vill, som sagdt, icke gå så
långt som dalarepresentanten, och icke tror jag, att folket i landet
skall klandra Riksdagen derför, att den anslår penningar till tidsenliga
vapen, ty det inses lätt, att man måste vara väl utrustad, då det
gäller att möta fienden.

Hvilket af de framstälda förslagen är det bästa, derom har jag
varit tveksam. Det har talats både för och emot, men de skål,
som vice talmannen anfört, anser jag ganska goda, och jag kommer
derför att intaga samma ståndpunkt som han och rösta för bifall
till reservanternas förslag.

För öfrigt kommer jag med de åsigter jag uttalat att i de flesta
öfriga punkterna, der Andra Kammarens ledamöter reserverat sig,
rösta för bifall till reservationerna.

Herr talman, jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Onsdagen den 7 Mars, f. m. 41

Herr Hedin: Jag skall be att i allra största korthet få ut tala

den mening, att gevärsfrågan icke alls har något att skaffa
med den urtima Riksdagens beslut. Gevärsfrågan är oberoende af den
urtima Riksdagens beslut, alldeles densamma som den var, innan de
besluten fattades, och som den skulle vara, äfven om dessa beslut icke
någonsin fattats. Hvad åter talet om de tryckande skatterna beträffar,
så är det talet från deras sida, som bidrogo till den urtima
Riksdagens beslut, detsamma som — jäst, kastad i ugnen, sedan brödet
är bakadt!

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade
yrkats: l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o bifall till herr A.
Perssons m. fl. vid punkten fogade reservation; och 3:o bifall till
det af herr Palme under öfverläggningen framstälda förslag. Herr
talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till förenämnda
reservation. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen
å nyo de återstående yrkandena, af hvilka det som afsåg bifall till
utskottets hemställan nu förklarades hafva flertalets mening för sig.
Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering, i följd
hvaraf nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
18 punkten i statsutskottets utlåtande n:o 5 antager bifall till utskottets
i samma punkt gjorda hemställan, röstar ■

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit bifall till det af herr Palme under öfverläggningen
framstälda förslag.

Voteringen försiggick i vanlig ordning och visade 130 ja mot
80 nej; och erhöll förty propositionen för hufvudvoteringen följande,
af kammaren godkända lydelse:

Den, som bifaller den vid 18 punkten i statsutskottets utlåtande
n:o 5 af herr A. Persson m. fl. afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nso 14.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen
åt armén.
(Forts.)

Nej;

N:o 14. 42

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
■eld-handvapen
åt armén.

(Ports.)

Ang. anslag
till mobiliseringsammunition
för eldhandvapen.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda punkt
gjorda hemställan.

Hufvudvoteringen utföll med 183 ja mot 32 nej; och hade
alltså kammaren fattat sitt beslut i enlighet med japropositionens
innehåll.

Punkten 19.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit
bemstälde utskottet i denna punkt:

att, i likhet med hvad för år 1894 egt rum, ett belopp af

800,000 kronor måtte på extra stat för 1895 anvisas för anskaffning
af mobiliseringsammunition till eldhandvapen.

Häremot hade reservation anmälts af herrar A. Persson i Mörarp,
H. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen, P. Holm, O.
Jonsson i Hot, Lasse Jönsson, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson
i Ställhult, J. E. Wikstén, A. P. Danielson, N. Nilsson i Skärhus
och C. G. Andersson i Skeenda, hvilka yrkat, att utskottet
skulle hemställa,

att Riksdagen måtte, för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen, på extra stat för år 1895 anvisa 600,000
kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Kongl. Ma:t har i år liksom under två föregående år be gärt

800,000 kronor för anskaffning af mobiliseringsammunition till
eldhandvapen, och statsutskottet har tillstyrkt hvad Kongl. Maj:t
föreslagit. Men då samtlige ledamöter i statsutskottet från Andra
Kammaren i år, likasom i fjor, yrkat på nedsättning i detta anslag
till 600,000 kronor, anser jag mig förpligtad att i ämnet yttra
några ord.

Det har för en stund sedan anmärkts af en talare på stockholmsbänken,
att alltid, när Kongl. Maj:t framkommer med en auslagsbegäran
och den här skall motiveras, den då framställes såsom den
vigtigaste af allt hvad Kongl. Maj:t begärt. Jag kan icke hjelpa,
att de anslag på extra stat, som här i dag behandlats, och som
föranledt någon vidlyftigare diskussion, verkligen äro af den beskaffenhet,
att de måste anses vara af den allra största vigt för vårt
försvar. Det kan väl icke bortresoneras, att, om en armé skall
kunna utföra något till landets värnande, den måste vara försedd
med vapen — en vapenlös armé tjenar till ingenting, det är tydligt.
På samma sätt, om man eger trupper och gevär, men saknar am -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

43 Jf:o 14.

munition, så är det icke mycket bevändt med vare sig truppen eller
gevären, de må vara aldrig så förträffliga. Det är således verkligen
en mycket vigtig sak, denna fråga om ammunition, och den är så
mycket vigtigare som det antal patroner, som beköfves för att kunna
rycka i fält, är så betydligt, att kostnaden för denna ammunition
måste blifva afsevärdt stor.

Man kan ej vänta till mobiliseringsögonblicket med att anskaffa
ammunition, ty ingen verkstad kan då tillverka den qvantitet, som
erfordras — åtminstone ingen verkstad inom landet, och det är
inom landet som ammunitionen måste anskaffas.

Man . kan undra på, att så lång tid har förflutit, innan man
började fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af denna mobiliseringsammunition,
ty det är först på de senare åren,^som man egnat
denna sak nödig uppmärksamhet. Och det är kanske något, som
man verkligen med skäl kan anmärka mot krigsstyrelsen, att den
ej förr gjort representationen uppmärksam på en så ytterst vigtig
fråga, som behofvet af att i fredstid städse hafva i beredskap eu
viss qvantitet ammunition för att dermed, när allvarets stund kommer,
utrusta armén. Men så mycket angelägnare är det att snart
fylla behofvet, när det blifvit uppenbart.

Detta behof har beräknats — när beräkningen för första gången
gjordes — till 36 millioner patroner, men denna beräkning är i
sjelfva verket ganska låg. Sedan armén genom urtima Riksdagens
beslut blifvit förstärkt, har man derför ökat siffran till 40 milloner.
Men äfven denna siffra är ej synnerligen hög, då den jemföres med
den qvantitet ammunition, som man i andra länder beräknar för
ifrågavarande ändamål.

Ser man på den tyska armén, så finner man, att der är stadgadt,
att för fälttrupperna och etappväsendet måste finnas till förfogande
320 å 340 patroner per gevär och dessutom i förråd; men
huru mycket, som finnes i förråd, är icke bekant. För den schweiziska
armén finnes bestämdt, att för hvarje soldat af aktiva hären
skall städse finnas i förråd 500 patroner och för hvarje schweizare,
tillhörande landstormen, 200 patroner. Efter denna beräkning skulle
70 millioner vara den qvantitet vi behöfde, eller 50 millioner för
den aktiva hären och 20 millioner för landstormen. Jag anför icke
dessa siffror för att säga, att jag har för afsigt att hos Kongl. Maj:t
föreslå, att det ständigt skulle finnas i förråd en så stor ammunitionsqvantitet,
utan endast för att visa, att äfven med afseende på ammunitionen
liksom för gevären de yrkanden, som af Kongl. Maj:t
gjorts, äro begränsade till ett minimum. Och jag vill draga den
slutsatsen af detta förhållande, att har man icke ifrågasatt en större
qvantitet, så är det så mycket nödvändigare, att åtminstone denna
qvantitet så snart som möjligt finnes till förfogande. Hade generalfälttygmästarens
förslag utan minskning blifvit framlagdt för 1892
års riksdag, så skulle vi nästa statsreglering haft ammunitionen i
öfverensstämmelse med hans beräkning färdig och klar. Det var

Ang. anslag
till mobilisering
sammunition
för eldhandvapen.

(Forts.)

N:o 14. 44

Onsdagen den 7 Mars, f. in.

Ang. anslag
till mobiliservngsammunition
för eldhandvapen.

(Forts.)

Kongl. som sjelf nedsatte beloppet från 1 million till 800,000.

Denna summa bär beviljats 1892 och 1893, och jag hoppas, att deri
må blifva beviljad äfven 1894. Skulle man kunna hoppas, att man.
vidblefve denna summa, så skulle man åtminstone 1897, det vill säga
rättare sommaren 1898, hafva fylt det behof, som nu beräknats,
nemligen 40 millioner. Men om man nu börjar att minska ifrågavarande
belopp, hvilken risk är det man då löper? Jag hemställer
till herrarne sjelfva, hvilken risk som uppstår derigenom, att armén
i allvarets stund saknar ammunition. Huru skall man då gå till
väga? Att ammunition behöfves, lär väl icke kunna bestridas. Skall
man då hemta den utifrån? Om något är krigskontraband, så är
det väl ammunition; således kan man icke utifrån få någon. Alltså
måste man anskaffa den inom landet. Men här inom landet är det
omöjligt att så hastigt tillverka den ammunition, som behöfs. I de
två ammunitionsfabriker, som vi hafva, kan man icke tillverka mer
än 15 millioner patroner per år, och då skall det arbetas dag och
natt i 3 atlösningar. Således är det en ganska allvarlig sak, att,
sedan man beslutat organisera en armé och försett den med vapen,
man då skall darra på målet, när det gäller att skaffa den nödig
ammunition. Har man förut ansett, att 800,000 kronor böra anvisas,
så torde man också nödvändigtvis böra fortsätta att bevilja
detta belopp, tills allt blir färdigt.

Skulle man nu i dess ställe öfvergå till endast 600,000 kronor
om året, så blefve det en minskning af 1,800,000 patroner. Man
kan tycka, att det icke gör så mycket, men det gör i alla fall, att
om vi skola rycka ut L fält, så komma våra ammunitionskolonner på
detta sätt att icke blifva fullt utrustade, livilket i sanning skulle
innebära en grav anmärkning mot krigsstyrelsen — ty motståndarne
komma för visso ej med halfva kolonner — eller också skola vi
afstå från den föreskrift, som mobiliseringsinstruktionen innehåller,
att då manskapet rycker in till mötesplatserna, så skall det öfvas i
skjutning med ett visst antal patroner. Det är ju med de få dagar,
som våra värnpligtige kunna öfvas i vapnens bruk, i synnerhet för
de äldre klasserna, högst önskligt, att de må öfvas i skjutning, innan
de rycka mot fienden. Detta måste man i så fall undandraga dem.

Krigshistorien visar också, huru farligt det är för ett land, om
icke dess armé är fullt utrustad med ammunition, när kriget står
för dörren. Så var det efter de stora striderna vid Metz alltid talet
om brist på ammunition, som hindrade fransmännen att handla, då
de borde handla, hvadan alla rörelser förlamades. Och om vi tänka
på det serbisk-bulgariska kriget på Balkanhalfön, så var ju den serbiska
armén vida bättre utrustad med soldater och gevär än den
bulgariska, men det oaktadt blefvo serberna besegrade. Jag vill visst
gifva fullt erkännande åt furst Alexander och den unga, af patriotism
lifvade bulgariska armén; men det var dock så med den serbiska armén,
att så väl den än var utrustad med kanoner och gevär, så saknade
den ammunition, och då kunde ju ingenting blifva af: det var påtag -

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

45 tf:o 14.

ligt vid sådant förhållande, huru striden skulle aflöpa. Det är en
ganska .allvarlig sak att i detta hänseende icke göra hvad göras kan.

Om herrarne gå igenom de utgifter, som i år ifrågasättas under
rubriken extra anslag, så tänker jag, att herrarnes uppmärksamhet
skall falla derpå, att de hufvudsakliga posterna äro för gevär, för
ammunition och för sjukvård. Om man går tillbaka i tiden och ser
på de titlar, som finnas på extra anslag under föregående år, så
finner man der långt flera. Huru kommer detta sig? År behofvet
mindre än förut? Nej, de herrar, som äro ledamöter af statsutskottet,
kunna intyga, att behof finnas nog; och särskildt med afseende på
vårt lands fasta försvar, är det ganska vigtiga behof, som förefinnas.
Så har chefen för fortifikationen begärt 1,110,000 kronor för att
sätta Vaxholm i sådant skick, att det motsvarar tidens fordringar,
och likaledes med afseende på Karlskrona ett belopp af 660,000
kronor för att sätta Kungsholms fästning i nöjaktigt stånd i fortifikatoriskt
hänseende; och han påyrkar, att Kongl. Maj:t skulle göra
framställning derom, att redan för detta år i förra hänseendet måtte
beviljas 460,000 kronor och för Kungsholms fästning 200,000 kronor.
Man skall icke tro, att dessa behof icke förefinnas; de äro tvärt om
högeligen allvarliga. Om det gäller att upprätthålla vår neutralitet, så
är det ju våra kustfästningar, som i första hand träffas. Och såsom
chef för landtförsvarsdepartementet känner jag tungt det ansvar, jag
påtagit mig, då jag tillrådt Konungen att uppskjuta med framläggandet
af anslagsbegäranden rörande dessa anläggningar. Men hvarför
har då detta skett? Jo, det är emedan man gjort ett allvarligt
bemödande att så vidt möjligt inskränka sig till att först ordna
sjelfva hären, att koncentrera sig på denna först och främst; ty
befästningar utan här tjena icke mycket till. Men om ett sådant
sträfvande mötes dermed, att utrustningen för sjelfva de mobiliserade
trupperna och anslagen dertill klippas af, så är det icke mycket
uppmuntrande.

Jag har icke kunnat underlåta att påpeka detta, på det att
herrarne må se, att ifrågavarande anslag äro enligt Kongl. Maj:ts
uppfattning så öfvervägande vigtiga, att det skulle vara till stor
skada, om de icke blefve beviljade. Jag hoppas således, att kammaren
måtte bifalla de af Kongl. Maj:t för förevarande ändamål
ifrågasatta och begärda anslag.

Herr Mankell: Jag vågar antaga, att denna kammares flertal
med mig är ense derom, att budgetens på senare tiden allt för hastiga
och stora tillväxt, i förening med det föga tillfredsställande skicket
af våra finanser, påkallar den största möjliga sparsamhet i de af
regeringen äskade anslagen. Mig har föresväfvat såsom eu möjlighet,
att denna besparing skulle kunna sträcka sig till inemot det belopp,
till hvilket de nya skatterna, hvilka nu kommit på tal, nemligen
arfs- och stämpelskatten, beräknas uppgå, och hvilka skatter sålunda
skulle kunna undvikas. Detta så mycket hellre som jag antager,

Ang. anslag
till mobiliserings
ammunition
för eldhandvapen•

(Forts.)

N:o 14. 46

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anslag
till mobiliseringsammunition
för eldhandvapen.

(Forts.)

att sättet för deras utgörande ''kommer att blifva ganska omtvistadt,
och som de i alla händelser kunna vara hra att hafva i behåll vid
nästkommande statsreglering, då i alla fall nya och dryga utgifter
förestå på ordinarie stat till följd af urtima Riksdagens beslut, nemligen
icke mindre än närmare 1 */3 millioner kronor. Derigenom
skulle också möjligen den eljest hotande maltskatten kunna undvikas.

Men skola vi under denna riksdag kunna spara med någon verkan,
så måste det ske på fjerde och femte hufvudtitlarne. Visserligen
må medgifvas, att vi måste binda vid vår fot alla de utgifter,
som stå i omedelbart sammanhang med urtima Riksdagens beslut;
men det finnes andra utgifter, som icke äro af sådan natur, och på
hvilka jag anser att vi böra och kunna spara.

I afseende å fjerde hufvudtiteln har utskottet prutat något. Och
utskottets ledamöter från denna kammare hafva prutat något mera.
Men jag anser det oaktadt, att något ytterligare i det hänseendet
mycket väl och utan olägenhet kan göras.

Åtskilliga militära utgifter finnas, som äro af den beskaffenhet,
att man visserligen måste anse dem behöfliga, men hvilka utan olägenhet
böra kunna fördelas på eu längre tid än den af regeringen
föreslagna. Och bland dessa utgifter vågar jag just räkna den nu
ifrågasatta.

Såsom bekant, begärde Kongl. Maj:t vid 1892 års lagtima riksdag
till mobiliseringsammunition 4 millioner kronor att fördelas
på fem år med 800,000 kronor under hvarje år; deraf beviljades för
år 1893 800,000 kronor och för år 1894 likaledes 800,000 kronor.
Nu har Kongl. Maj:t å nyo begärt 800,000 kronor. Statsutskottets
ledamöter från denna kammare hafva dock ifrågasatt eu nedsättning
till 600,000 kronor. Men jag för min del anser, att detta belopp
utan ringaste fara kan minskas till 400,000 kronor. Jag ber få
erinra — och jag beklagar, att herr krigsministern just nu aflägsna!
sig — att herr krigsministern förra året, då frågan var under behandling,
och det då, likasom nu, väcktes förslag om att nedsätta
det af regeringen äskade beloppet, medgaf att, om de då begärda

800.000 kronorna beviljades, d. v. s. tillsammans med förut beviljade
1,600,000 kronor, han skulle kunna tänka på möjligheten af
en mobilisering, i händelse af eu kränkning af vår neutralitet. Detta
upprepade han tvenne gånger såsom skäl för bifall till det af regeringen
då framlagda förslaget. Om man nu beviljar ytterligare

400.000 kronor, så är jag öfvertygad om, att han icke endast bör
kunna tänka på möjligheten af en mobilisering, utan att han äfven
ganska väl kan utföra densamma.

För såvidt jag vet, förefinnes i öfrigt för närvarande icke den
ringaste anledning att tro, det vårt land skall blifva hotadt eller
dess neutralitet kränkt; tvärt om råder i hela verlden de fredligaste
förhållanden, och detta emedan man allt för mycket måste sysselsätta
sig med ländernas inre förhållanden att vilja kasta sig in i skadliga
krig. Dertill kommer ytterligare den omständighet, hvilken förut i

47 Nso 14.

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

dag blifvit framhållen, nemligen att det är fråga om att skaffa en
ny gevärsuppsättning. Om vi nu hafva något så när tillräcklig
mobiliseringsammunition för de gamla gevären af 1867—89 års modell,
som i första hand kunna komma i fråga att användas, så
torde man utan fara kunna se tiden an i afseende på anskaffandet
af den nya ammunitionen, som behöfves för de nya gevären. Det
dröjer sannolikt åtskilliga år, innan Riksdagen till dessa nya gevär
lemnat anslag och innan de blifva färdiga; och förr än detta skett,
lärer ingen ammunition i någon större skala erfordras. Jag tror
således, att det icke ligger någon våda i att nedsätta ifrågavarande
anslag till 400,000 kronor, hvarför jag tager mig friheten anhålla,
att herr talmannen i sådant syfte behagade framställa proposition.

Herr John Olsson förklarade sig instämma med herr Mankell.

Herr vice talmannen Danielson: Jag är fullt ense med den
föregående talaren derom, att, om man skall spara på fjerde hufvudtiteln,
denna punkt är den mest lämpliga i sådant afseende, och det
bör väl icke förundra någon, om kammaren vill i någon mån nedsätta
de begärda beloppen, ty ser man på allt, hvad af regeringen
äskats och af Riksdagen beviljats till landtförsvarets ordnande, så är
det ju klart, att man måste i någon mån försöka att spara.

Hvarför vi nu i reservationen yrkat på 600,000 kronor, är
af den orsak att, ehuru utskottet i fjol lyckades genom den förseglade
sedelns tillhjelp få anslaget nedsatt till 600,000 kronor, så
beviljades dock i den gemensamma voteringen 800,000 kronor.

Nu har sagts, att det vore förenadt med en stor risk att något
långsammare anskaffa ammunition, men hela affären beror på, att
utskottet vill anskaffa denna ammunition på tre år, under det att
vi reservanter anse, att denna anskaffning mycket väl kan fördelas
på fyra år. Det återstår nu att bevilja för ifrågavarande ändamål

2,400,000 kronor; bevilja vi nu 600,000 kronor, så behöfva vi fyra
år, och bevilja vi 800,000 kronor, så erfordras tre år för att uppuå
totalsumman 4,000,000 kronor.

Likaså hafva vi hört uppgifvas, att 360 patroner per gevär
skulle vara temligen högt tilltaget; nu hafva vi 180 för hvarje
gevär, och då tycker jag, att det icke kan vara någon risk, om det
går något långsammare med anskaffningen, helst som man har anledning
tro, att vi hafva att emotse en annan kaliber, hvadan ammunitionen
i så stora förråd då på sätt och vis icke är så nödvändig,
som man vill framhålla.

Jag tror således, att det är ensidigt, att man i detta fall iakttager
sparsamhet, och pl^ grund häraf skall jag anhålla att få yrka
bifall till den af mig med flera afgifna reservation, hvilken lyder: att
Riksdagen må för anskaffning af mobiliseringsammunition till eldhandvapen
på extra stat för år 1895 anvisa 600,000 kronor.

Ang. anslag
till mobUiseringsammunition
för eldhandvapen.

(Forts >

Jfso 14. 48

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

Ang. anatag
till mobilisering
aammunition
för eldhandvapen.

(Forts.)

Herr Nilsson i Skärhus: I likhet med herr Mankell skulle
äfven jag kunna vara med om en nedsättning till 400,000 kronor,
för den händelse man hade den ringaste utsigt att vinna Riksdagens
bifall till en så stor nedsättning, men då jag genom erfarenhet
funnit, att i de gemensamma voteringarna det högre anslaget nästan
alltid blifvit beviljadt, så är jag under sådana omständigheter betänksam
och tror, att möjligen 800,000 kronor kunna i gemensam votering
blifva beviljade, och då således ingen utsigt förfinnes för genomförandet
af lägre belopp än 600,000 kronor, så skall jag i likhet
med herr vice talmannen anhålla att få yrka bifall till den vid den
föredragna punkten af mig med flera fogade reservation.

Ofverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf proposition
först på bifall till utskottets hemställan och derefter dels på
bifall till reservanternas yrkande och dels på bifall till herr Mankells
förslag; och förklarade herr talmannen sig anse propositionen på bifall
till reservationen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr John
Olsson begärde likväl votering. Med anledning häraf upptog herr
talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, till förnyade
propositioner de båda återstående förslagen; och förklarades dervid
utskottets hemställan hafva de flesta rösterna för sig. Då emellertid
herr John Olsson begärde votering jemväl beträffande kontrapropositionen,
skedde nu först uppsättning, justering och anslag af en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
19:de punkten i statsutskottets utlåtande n:o 5 antager bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit bifall till det af herr Mankell under ofverläggningen
framstälda yrkande.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 132 ja
mot 62 nej; i följd hvaraf nu vidare uppsattes, justerades och anslogs
följande proposition för hufvudvoteringen:

Den, som beträffande 19:de punkten i statsutskottets utlåtande
n:o 5 bifaller den af herr A. Persson ja. fl. vid punkten fogade
reservation, röstar

Onsdagen den 7 Mars, f. m.

49 N:o 14.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

I denna senare votering röstade 175 ledamöter ja och 19 nej;
hvadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande utlåtande till i afton kl. 7, till hvilken
tid kammaren, genom utfärdadt anslag, kallats att åter sammanträda.

§ 5.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att majoren Elis Nilsson till följd af hastigt påkommen sjukdom
är tills vidare förhindrad att infinna sig vid Riksdagens sammanträden,
intygas härmed på begäran.

Stockholm den 7 mars 1894.

Edvard Fogelström,

med. licentiat.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Andersson i Vårgårda under 14 dag. fr. o. m. den 9 dennes,

s>	0. Persson i Killebäckstorp	»	14	3>	»	))	3)	» 17	3)
))	Folke Andersson	3)	5	3)	3)	3)	3)	» 8	))
3)	G. Byding	3>	14	3)	3)	D	3)	» 15	3)
))	V. Ekenman	3>	8	»	»	3)	3)	» 8	3)
3)	C. H. Wittsell	3)	14	3>	3)	3)	5)	» 19	J>
Härefter åtskildes kammarens	ledamöter kl.	3,4 5	e. m.
							In	fidem

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 14.

4