1894. Andra Kammaren. N:o 13 (Riksdagens protokoll 1894:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1894. Andra Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 3 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne februari.

§ 2.

Efter föredragning till en början af Kongl. Maj:ts i senaste
sammanträdet bordlagda proposition till Riksdagen, med förslag till
ny förordning angående stämpelafgiften, hänvisades densamma till
bevillningsutskottet.

Till behandling af lagutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts
proposition, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap.
4 § ärfdabalken, lag angående värdering af död mans bo och lag
angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16
juni 1875.

Slutligen hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts proposition,
angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Östra
Jordal n:o 1, ''/a mantal, i Göteborgs och Bohus län.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtanden
n:is 14, 15, 16, 17 och 18.

§ Om ändrade

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets i /råga om
utlåtande n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändrade bestäm-den kommurnelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet. naJS rö8t:

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 13. 1 ^lande^

N:0 13.

Om ändrade''
bestämmelser
i fråga om
den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forts.)

2 Lördagen den 3 Mars.

i Inom Andra Kammaren hade dels i motion n:o 10 herr Ollas
A. Ericsson, med hvilken herrar B. P. Ersson, Lars Peter Larsson
i Berga, Norberg, Hammarström, Sälling och Wallbom instämt, dels
i motion n:o 16 herr J. Anderson i Tenhult, med hvilken herrar
P. G. Petersson i Brystorp och Näslund instämt, dels i motion
n:o 20 herr Bromée, med hvilken herrar Oberg, Nordin, Walter och
Scbödén instämt, dels i motion n:o 48 herr A. Olsson i Mårdäng,
med hvilken herrar Halvar Eriksson och Nils Hanson instämt, dels
i motion n:o 12 herr Oskar Erickson, dels ock i motion n:o 11 herr
Nydahl gjort framställningar, åsyftande begränsning af nämnda
rösträtt.

Samtliga dessa motioner hade hänvisats till lagutskottets behandling.

I motionerna n:is 10, 16, 20 och 48 hemstäldes, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse af 11 § i kongl.
förordningen den 21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet,
sådan denna § lyder i kongl. förordningen den 26 oktober 1888.

§ 11-

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal; dock
att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka inom
kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än den för
utgörande af kommunalutskylder gällande, finnes särskildt stadgad,
röstvärdet skall vid beslut öfver ärenden, som röra sådana besvär,
beräknas efter den bestämda grunden. Ej må någon utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar mot en tjugondedel af kommunens
hela röstetal efter röstlängden, eller i något fall för högre
röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer
öfriga röstegande. Uppkommer vid sådan beräkning af rösträtt
bråktal, skall det bortfalla.

I motionen n:o 12 hade herr Oskar Erickson, med hänvisning
till de skäl, som förut anförts för begränsning af den kommunala
rösträtten på landet, föreslagit,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse
af § 11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, sådan denna paragraf lyder i förordningen af den 26 oktober
1888.

§ 11-

Röstvärdet —----grunden.

Ej må någon utöfva rösträtt för större antal röster än som
svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
eller i något fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden

Lördagen den 3 Mars.

3 N:o 13.

sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande. Uppkommer vid sådan Om ändrade
beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla. bestämmelser

t fråga om

Herr Nydahl_ erinrade i motion n:o 11 om sin vid sistlidne riks- nala röstdag
väckta motion, deri han angifvit följande grunder, i öfverens- rätten på
stämmelse med hvilka den kommunala rösträtten borde ordnas: landet.

(Forts.)

upphäfvande af den bolag nu tillkommande kommunala rösträtt;
införande af rösträtt efter hufvudtal vid de kommunala valen, utom
vid val af landstingsmän eller deras valmän, hvarvid nu gällande
rösträttsgrund framgent skulle bibehållas; samt i öfrigt bestämmande
af ett röstmaximum af en femtedel af kommunens röstetal, dock att
detta maximum i intet fall finge beräknas högre än det röstetal, som
sammanlagdt tillkomme öfriga röstegande.

I fråga om rösträtt för bolags äfvensom för oskiftade bons kommunala
skattebidrag hade herr Nydahl i sin vid senaste riksdag
väckta motion upptagit ett i lagutskottet vid riksdagarne 1867 och
1868 reservationsvis framstäldt, så lydande förslag:

»Bolagen må för proportionerlig eller, der hvar och en af bolagsmännens
andel inför vederbörande myndighet blifvit offentligen uppgifven,
för bestämd andel, samt i aktiebolag för innehafvande aktier
i förhållande till bolagets hela upptaxerade inkomst utöfva rösträtt
i den kommun, der bolaget drifver sin verksamhet. Detsamma galle
för delegare i oskiftadt bo.»

Med åberopande af den i sistnämnda motion anförda motiveringen,
hemstälde herr Nydahl,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kong!. Maj.t anhålla,
det täcktes Kong!. Maj:t med första låta utarbeta och för en kommande
Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse af gällande
bestämmelser angående den kommunala rösträtten på landet i öfverensstämmelse
med här ofvan omnämnda grunder.

Under punkten 1 hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen ville, med bifall till herr Oskar Ericksons, men
med afslag å herrar Ollas A. Ericssons, J. Andersons, Bromées och
A. Olssons motioner samt herr Nydahls motion, i hvad den afser
begränsning af den kommunala rösträtten i allmänhet till eu femtedel
af kommunens hela röstetal, för sin- del antaga följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Härigenom förordnas, att 11 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan nämnda paragraf lyder
i förordningen den 26 oktober 1888, skall hafva följande lydelse:

N:0 18.

Lördagen den 3 Mars.

Om ändrade § 11.

bestämmelser

i fråga om Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
tutia''röst? fyrktal; dock att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga
rätten på alla, bvilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan
landet, grund, än den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet
(Forts.) gällande, finnes särskilt stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver
ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den särskilt bestämda
grunden. Ej må någon utöfva rösträtt för större antal
röster, än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden, eller i något fall för högre röstetal, än det, som
enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande.
Uppkommer vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar Näslund, Kardell och E. Svensson från Karlskrona,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr Ollas A.
Ericssons med fleres framställningar, som afsett att bestämma ett
röstmaximum, motsvarande en tjugondedel af kommunens röstetal,
samt

af herr J. Anderson i Tenhult.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Anderson i Tenhult: Då lagutskottet forlidet år tillstyrkt
och denna kammare beslutat bifalla, att den kommunala rösträtten
på landet skulle inskränkas till en tjugondedel af kommunens hela
röstetal, eller med andra ord att ingen skulle få i vanliga kommunala
angelägenheter utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar
emot en tjugondedel af kommunens hela röstetal enligt röstlängden,
samt då sedan den tiden icke inträtfat något, som skulle kunna föranleda
kammaren till att frångå detta sitt beslut, så får jag, herr
talman, yrka, att i utskottets kläm orden »en tiondedel» måtte utbytas
mot orden »en tjugondedel».

Herr Höjer: Det förefaller nästan som en blodig ironi, att
under de konservatives jubel med anledning af den seger, som i
onsdags den Första Kammaren vann öfver den Andra — ty detta
var sakens egentliga innebörd — här nu debatteras ett förslag om
en i mångas ögon mycket liten och anspråkslös reform af den
kommunala rösträtten på landet. Det ironiska synes mig ligga i
motsatsen emellan det anspråkslösa, som man här begär, och utsigten
till framgång deråt hos en Första Kammare, som aldrig just under
de gångna åren visat sig så synnerligen hjertnupen, som nu är
segerstoltare än någonsin och dessutom för tillfället har den fördelen
att kunna krypa bakom skyddet af en kunglig utredning; det ligger
uti kontrasten emellan det lilla och obetydliga, som är, och det

6 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

relativt större och bättre, som under andra förhållanden kunde hafva Om ändrade
varit. Det synes mig, som om denna lilla reform af den konimunala6?8''.^6^
rösträtten på landet, lika som så många andra reformer, kommit i den kommuett
vida sämre läge i år, än det, hvari den befann sig i fjol. nala röst Man

talade under loppet af förra riksdagen derom att, derest rätten på
det gamla landtmannapartiet icke skulle kunna motstå frestelsen, andet.
utan komnie att antaga det hvilande grundlagsändringsförslaget, så (Forts.)
skulle dock detta parti i allt fall såsom ett oeftergiftligt vilkor geut
emot den Första Kammaren ställa genomförandet af eu reform åt
den kommunala rösträtten på landet. Detta sätt att gå till väga
skulle vittna om ett, om icke öfvermått af politiskt förutseende, så
dock om ett visst mått af politisk klokhet. Det fans emellertid
andra röster, som sade att så icke skulle komma att gå. Jag talade
under förra riksdagen vid en af det gamla landtmannapartiets egna
medlemmar, som sade, att detta parti skulle komma att antaga det
hvilande grundlagsändringsförslaget och derefter förvänta af den
Första Kammarens tacksamhet, att den i sin nåd skulle medgifva eu
begränsning af den kommunala rösträtten på landet. Jag må bekänna,
att jag vid det talet kände mig nästan rörd öfver en så
oskuldsfull barnatro, och jag sade för mig sjelf att, naiviteten icke
borde hafva någon plats i det skarpa politiska spelet mellan den
Första Kammaren och den Andra. Den 28 februari detta år fann
jag, när resultatet blef kändt, att det var jag, som varit den naive,
och att min interlokutör varit, om icke en öfver måttan styf politisk
strateg, så åtminstone en grundlig kännare af det gamla landtmannapartiet.
Om jag också icke vet, huru vida det i onsdags var det
gamla landtmannapartiet, som här i kammaren gick bort med segern,
så är jag deremot åtminstone alldeles viss på, att det var den Andra
Kammarens högt ärade vice talman, som gick bort med de stolta
segertecknen; och ännu vissare är jag derom, att vid den sannolikt
snart stundande politiska kapitulationen i Andra Kammaren herr
Danielson blir den, som kommer att diktera kapitulationsvilkoren.

Under sådana i mina ögon mycket osäkra politiska förhållanden är
det just icke mycken förhoppning om, att några reformer under den
närmaste framtiden skola kunna genomföras vare sig i den ena eller
andra rigtningen.

Jag skall emellertid, herr talman, tillåta mig att instämma med
den föregående talaren och yrka derpå, att denna kammare i år vidhåller
det beslut, som vid den förra riksdagen fattades af den då
varande majoriteten, om hvars tillvaro nu jag är alldeles okunnig.

Det finnes, synes det mig, flera skäl, som tala för ett fasthållande
af det gamla beslutet. Det har nyligen på basis af 1871 års numera
visserligen temligen antiqverade statistik gjorts en utredning för att
komma under fund med, hvilken inverkan eu begränsning af den
kommunala rösträtten till 1/t0 skulle utöfva på de kommunala förhållandena,
och denna utredning har ådagalagt, att denna inverkan
skulle blifva i yttersta grad minim, att den reform, som skulle betecknas
genom en begränsning till Vio* skulle vara endast en skenreform
och icke medföra någon afsevärd förbättring. Detta är så
mycket sannolikare som, enligt hvad som är påpekadt i lagutskottets

N;0 1J. 6 Lördagen den 3 Mars,

Om äjidradebetänkande, det på senare tider visat sig en allt mer fortgående
ifråqaom ten(lens för de störa kommunala röstetalen att samlas på få liänder,
den kommu- det är alldeles öppendagligt, att antalet bolag år efter år tilltager
nala röst; i många delar af vårt land.

rätten på Det linnés ännu en anledning att hålla läst vid begränsningen
landet, till 1/20, hvilken anledning åberopades redan 1893, och den är, att
(Forts.) om första Kammaren i sin öfvermenskliga nåd skulle gå in på en
reform till V„ så skulle Andra Kammaren, om den nu hölle läst vid
7,o, hafva tillfälle att dock slutligen genom kompromiss komma till
Vjo- Man skulle äfven kunna säga, att om Första Kammaren skulle
säga nej till en kommunal rösträttsreform ytterligare 25 eller 26
gånger — hvilket icke är alldeles osannolikt — så skulle Andra
Kammaren, om den nu toge ''/w under de följande 25 åren kunna
småningom progrediera till den gräns, der en verklig kommunal
rösträttsreform kan anses begynna, och till följd deraf, när den
slutliga uppgörelsen i den kommunala rösträttsfrågan kommer att
ske, möjligen kunna tvinga med sig Första Kammaren till och med
till en begränsning af 1/20.

På grund af de skäl jag nu anfört, skall jag, herr talman, anhålla
om afslag å lagutskottets utlåtande och bifall till herrar
Näslunds, Kardelis och Svenssons reservation.

Herr von Krusens t j erna: Jag skall icke följa den siste
ärade talaren i hans högpolitiska funderingar, utan skall anhålla att
få yttra mig endast om lagutskottets föreliggande betänkande.

Inom utskottet fans icke bland denna kammares medlemmar
den ringaste meningsskiljaktighet om nödvändigheten af en ändring
i den kommunala rösträtten, utan divergensen bland kammarens
ledamöter i utskottet rörde endast, huru vida man skulle stanna vid
begränsning till */10 eller gå ännu längre och fordra begränsning till
''/jo- Det förra alternativet påyrkades af mig jemte 3 andra af utskottsledamöterna
från denna kammare, och den slutliga voteringen
utföll så, att det biet'' vår åsigt, som tick uttryck i utskottets hemställan.

Skälet för min åsigt var det att, då vi för närvarande icke hafva
någon begränsning alls af den kommunala rösträtten, jag trodde, att
det vore för mycket att nu på en gång vidtaga en begränsning till
7?0. .Med den bristfälliga statistiska utredning vi hafva, hvarom
äfven den siste talaren erinrade, trodde jag icke, att vi kunde tillräckligt
bedöma verkningarna af ett så stort spräng ut i det okända.
Det skulle kunna medföra andra verkningar än man afsett.

Derjemte trodde jag, att det icke funnes den ringaste utsigt att
nu komma till en begränsning till 1/2u, och att det derför vore skäl
att stanna vid 7io Denna

uppfattning, som jag hade inom utskottet, har jag icke
sedan funnit skäl att frångå, utan har tvärtom ytterligare bestyrkts
deri. Det torde nemligen vara temligen säkert, att Första Kammaren
icke ens kommer att besluta en begränsning till 1j„ utan stannar vid
en skrifvelse. Under sådana förhållanden finnes icke heller det skäl,
som, när ärendet var före vid förra riksdagen, mycket framhölls

7 No 13.

Lördagen den 3 Mars.

under öfverläggn ingen och torde hafva varit det afgörande för att Om ändrade
man satte begränsningen till l/20, nemligen att taga ''/jo ^pr att vi^ ^frfaTam
det slutliga åtgörandet, vid sammanjemkningen mellan kamrarnes den *owmM.
skiljaktiga beslut, kunna komma till det åsyftade målet, begränsning nato röst;
till »/ Besluter den ena kammaren en skrifvelse, och den andra rätten på
antager ett bestämdt förslag, kan ju kompromiss icke komma i fråga, landet
och man kan derför antaga, att någon sådan i år icke kommer till
stånd, och då synes det mig rigtigare, om Andra Kammaren bestämdt
och klart säger ifrån, huru långt den verkligen vill gå.

Som jag för min del för närvarande icke vill gå längre än till
en begränsning till 1/10, hemställer jag om bifall till lagutskottets
betänkande.

(Forte.)

Herr Näslund:, Som herrarne finna, har jag jemte herrar
Kardell och Svensson reserverat mig mot lagutskottets föreliggande
betänkande, och då, såsom herr Johan Anderson nyss nämnde, några
särskilda omständigheter icke inträffat, som kunde föranleda en
ändring i vår uppfattning, annat än att vi tätt en försäkran om framläggande
af en utredning, så skall äfven jag taga mig friheten att
yrka bifall till den af mig jemte herrar Kardell och Svensson afgifna
reservationen, hvari yrkas att siffran 1/10 mätte, i likhet med det beslut,
som denna kammare förra året fattade, utbytas mot siffran x/20.

Herr Bromée: Då frågan om eu reform af den kommunala
rösträtten förra året var under behandling i riksdagen, kom lagutskottet
till ett annat slut, än det nu har gjort. Lagutskottet fann
nemligen då skäl tillstyrka Riksdagen att antaga en begränsning till
i/ och denna kammare biföll utskottets hemställan. Jag kan icke
förstå, hvad skäl lagutskottet kunnat hafva att frångå det slut,
hvartill det förra riksdagen korn, och jag förmodar, att denna kammare
icke finner anledning att frångå sin då uttalade åsigt.

1 lagutskottets betänkande påvisas också, med stöd af den utredning,
som stått utskottet till buds efter 1871 års statistik, att en
röstegande uti 54 af rikets 2,354 landtkommuner innehade mer än
hälften af kommunens hela fyrktal. Uti 360 kommuner utgjorde då
högsta eu person tillkommande fyrktal öfver ''/t och uti 1,026 kommuner
öfver V10 af hela fyrktalet. Det är sålunda uppenbart, att i
en hel mängd kommuner är envåldsstyrelse i stället för kommunalstyrelse,
då så många ha ensamt beslutanderätt; det är, efter hvad
denna utredning visar, något öfver 1,000 kommuner, der endast några
få kunna bestämma öfver kommunens angelägenheter och i^ Indika
sålunda faktiskt icke finnes kommunal rösträtt, utan en eller få valde,
som styra och ställa med kommunens angelägenheter, tillsätta kommunens
tjenste- och förtroendemän.

Under sådana förhållanden anser jag det nödvändigt att vidtaga
eu verksam begränsning, och jag skall derför be att få sluta mig till
det yrkande, som blifvit gjordt åt herr Anderson i 1 enhult, nemligen
att kammaren måtte afstå utskottets hemställan och bifalla det i
reservationen gjorda yrkandet om en begränsning till 1/20

N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forte.)

Herr Ericson i Ransta: Den fråga, som nu åter igen föreligger
till afgörande, är eu fråga, som icke är ny, utan inånga gånger
förut vant töre, och jag tror, att det är eu fråga, som allt framgent
återkommer, om icke någon förändring af Riksdagen vidtages.

tior icke, att begränsningen af den kommunala rösträtten
skulle hafva tätt så stor betydelse, om icke bolag numera i allt vidstiäcktare
man tillkommit pa landsbygden. Det är just i dessa
massor af bolag, som i synnerhet uppstått i den norra delen af vårt
land, som faran ligger. Deremot tror jag icke, att faran är så stor,
som flan vissa hall påståtts, da det gäller den rösträtt, som utöfvas
åt enskilda medlemmar af kommuner, i synnerhet jordegare. Men
då jag å andra sidan är öfvertygad om, att en inskränkning af den
kommunala rösträtten äfven beträffande enskilda röstegande kan ske,
utan att någon fara uppstår, så skall jag be att få sluta mig till det
resultat, hval till utskottet kommit, och tillstyrka eu begränsning* af
rösträtten till 8 6

Helst skulle jag dock, innan frågan afgjordes, vilja se en utredning,
och jag skulle särskilt önska, afl bolagens rösträtt inskränktes
mer än den enskildes, ty ett bolags disponent eller förvaltare,
hvilken stundom blott är tillfällig innehafvare af sin plats, kan ofta
nog icke med sjelfständighet utöfva den rösträtt, som tillkommer
honom för bolaget, emedan han ofta är beroende af påtryckning från
bolagsmännens sida.

Jag tror alltså, att en större inskränkning af den kommunala
i östrätten vore på sin plats beträffande bolagen än beträffande
enskilde röstegande, men då jag å andra sidan, som sagdt, icke tror
att en begränsning äfven till l/l0 skulle medföra någon farlig omstöpning
vare sig af Första Kammaren eller af de kommunala förhållandena,
så skall jag för närvarande be att få ansluta mig till det
slut, hvartill utskottet kommit, och kommer jag således att rösta för
en begränsning till 7l0.

Hei r , H a m mars t ro m: Då denna fråga under föregående riksdagar
varit före, ha här så många gånger anförts skäl och motskäl
för den ena och den andra siffran såsom grund för fixeringen, angående
den större eller mindre begränsningen, att det kan anses nog
ordadt angående densamma, och jag skall derför, för att icke onödigtvis
upptaga kammarens tid, icke alls inlåta mig i diskussionen, utan
endast be att få yrka bifall till det af herr Anderson i Tenhult framstälda
yrkandet, nemligen för den af herrar Näslund m. fl. afgifna
reservationen, hvari föreslås begränsning till 1/20.

^®r.r O.dhner: I)å det är första gången, som jag deltager i
behandlingen af denna sä ofta debatterade fråga, så ber jag att få
till protokollet antecknadt, att jag för min del instämmer i den här,
som jag tror, enrådande åsigten, att en begränsning af den kommunala
rösträtten på landet är högeligen af behofvet påkallad samt med
rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Hvad beträffar graden eller måttet af denna begränsning, ber jag
att fä ansluta mig till utskottets förslag. Det steg, som genom ett

9 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

bifall till detsamma skulle tagas, är ju i alla fall ett betydande Omändrade
framsteg. .lag vill derför för min del stanna dervid, dels på de skäl,6^?,we^<’r
som utskottet anfört och som blifvit ytterligare utvecklade af utskottets dm kommuvice
ordförande, dels också på den grund, att man torde behöfva nala röstnågon
tids erfarenhet af verkningarna af den nu ifrågasatta begräns- rätten på
ningen innan man tager ett ytterligare steg i samma rigtning. landet.

Jag skulle visserligen önskat eu närmare utredning från utskottets (Forts.)
sida af en punkt i herr Nydahls motion, den punkt nemligen, som
rör bolagens rösträtt. Jag tror likasom han, att denna rösträtt, såsom
den för närvarande hos oss är ordnad, icke står väl i öfverensstämmelse
med de principer, som för {ifrigt äro bos oss gällande,
liksom icke heller med sunda principer öfver hufvud taget. Det
synes, som om man i Norrland företrädesvis känt olägenheterna af
den nuvarande ordningen. Men jag tror, att man skall märka dessa
olägenheter äfven i öfriga delar af landet i samma mån som den
stora industrien kommer att utbreda sig på landsbygden. Som
sakerna nu stå, lönar det sig väl emellertid icke att begära återremiss
rörande denna puukt, och jag vill derför inskränka mig till
att förorda bifall till utskottets hemställan.

Att gå vidare ända till en begränsning af V20» såsom några
reservanter föreslagit, och göra detta endast af det skäl, att man
derigenom skulle! vinna en fördelaktig medelproportional vid en
eventuel sammanjemkning, är en utväg, som bjuder mig emot. Jag
anser det vara rigtigast att besluta och hålla fäst vid, hvad man
finner mest öfverensstämmande med billighet och klokhet.

Jag ber att fä yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Darin: Förliden onsdag behandlades i denna kammare ett
förslag till grundlagsändring, hvilket var af mycket genomgripande
betydelse. Till det förslagets framgång ville jag icke med min röst
bidraga, och jag vågar tro, att ingen skall förtänka mig det. Jag
trodde likväl, att jag såsom lidande part kunde tiga och tåla — det
oundvikliga. Emellertid voro mina farhågor vid detta förslag icke så
mycket beroende på det ändrade förhållandet mellan stadsrepresentanterna
och landtrepresentanterna i denna kammare, utan fäst mer
på förhållandet till en längre bort i detta hus residerande mägtig
granne. Det yttrades i onsdags från en hedersplats i denna kammare,
der för närvarande vägen går till den antydde grannen, att
det nu föredragna förslaget skulle medverka till att ordna förhållandet
till grannen. Ur denna synpunkt, herr talman, helsar jag
förslaget med bifall och vill gerna lemna detsamma mitt ringa
understöd.

Men det finnes för mig ett annat ännu vigtigare skäl, och det
är, att enligt mitt förmenande detta förslag är ett uttryck af den enklaste
och oafvisligaste rättvisa Emellertid hafva inom utskottet
röster höjt sig, som manat till uppskof vid beslutet rörande denna
fråga. Jag kan icke biträda eu sådan uppfattning, ty antingen skulle
resultatet af den undersökning, som Kongl. Maj:t säger sig hafva
åvägabragt, blifva ett förslag, som skulle gå längre än det nu af
utskottet framlagda, och i sådant fall lärer erfarenheten, att det är

N:o 13.

Lördagen den 3 Mars.

Om ändrade mycket ringa förhoppning om, att Första Kammaren skulle antaga
bestämmelser ^epa förlag, ener också skulle det förslag, som Kongl. Maj:t kotnrne
dmkommu-att framlägga, vara sådant, att det icke ginge så långt som det nu
nala röst- framlagda, och i sådant fall skulle svårligen denna kammare godrätten
pa känna detsamma.

landet. på grund af de skäl, jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig,

(Forts.) iierr talman, yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Firickson i Bjersby: De tvenne af mina kamrater inom
utskottet, som yrkat afslag å lagutskottets hemställan och bifall till
en vid betänkandet fogad reservation, hafva, så vidt jag hört rätt,
för detta sitt yrkande åberopat endast den omständigheten, att sedan
förra året inga händelser inträffat, som böra föranleda denna kammare
att i år fatta ett annat beslut i frågan, än det den förra året
fattade. Häremot vill jag blott invända, att det beslut, som Andra
Kammaren förlidet år i frågan fattade och hvilket afvek från det
kammaren förut många år å rad fattat, tillkom, om jag så må säga,
af eu ren slump. Att så inträffade berodde nendigen enligt min
uppfattning derpå, att sistlidne Riksdags lagutskott framkom med
detta förslag, hvilket åter berodde på en händelse, ty det var väl
knappast någon af oss inom utskottet, som vid början af frågans
behandling der ens tänkte på att utskottet med 9 röster mot 6 slutligen
skulle affatta sitt beslut så som skedde.

Att emellertid någonting i denna fråga bör göras, likasom att
begränsningen af den kommunala rösträtten bör göras så omfattande,
att den verkligen blir effektiv, derom äro väl denna kammares
ledamöter eniga. Men säkert är, att icke alla äro eniga om sättet
att nå målet. I det afseendet står jag för min del på utskottets
sida. Ty jag är förvissad, att om vi vidblifva vår föregående ståndpunkt
i frågan — jag vill nu icke medräkna fjolårets beslut —
skall nog Första Kammaren förr gifva med sig, än om vi det ena
året besluta så och och det andra så.

Hvad de föreslagna olika proportionerna beträffar, torde svårligen
kunna gifvas den ena eller andra bestämdt företräde, förr än
en utredning egt rum, ty båda äro ju på sätt och vis godtyckliga.
Vill man vinna något i saken, bör man sålunda taga utskottets förslag,
ty i sådant fall har man säkrare förhoppning än annars, att
Forsta Kammaren skall i frågan göra något medgifvande. Antager
Andra Kammaren deremot det förslag, som de tre reservanterna
från denna kammare yrka på och som är öfverensstämmande med
Kammarens beslut i fjol, så kan man derigenom gifva Första Kammaren
anledning att afstå alltsammans. Detta känna vi af erfarenhet.
År 1892, då lagutskottet förordade begränsning till 1/10 och Andra
Kammaren biföll detta förslag, föll i Första Kammaren förslag om
begränsning till */» på en enda röst. Men året derpå eller senaste
riksdag, då utskottet hcmstälde om eu begränsning till 1/20, hvilken
hemställan bifölls af Andra Kammaren, afslog Forsta Kammaren
alltsammans med eu stor majoritet. Möjligt är att detta berodde
derpå, att Andra Kammaren då ville gå längre än den förut gjort
och öfvergifva den ståndpunkt, som kammaren dittills fasthållit vid.

Lördagen den 3 MarB.

11 N:o 18.

Det synes mig således åtminstone icke lämpligt, att Andra Kammaren Om ändrade
nu går till väga på samma sätt, om den är angelägen att vinna någotbesj",!lmels^''
i sak. Jag har i min motion sagt, att jag skulle önskat kunna g^ dm kommuså
långt, som kammarens beslut i fjol innefattar, men jag har icke nala rostvågat
föreslå något sådant, derför att jag är angelägen om, att något rätten på
en gång vinnes i denna sak; och här likasom i andra fall tror jag, landet.
att man bör gå steg för steg, ty derigenom når man säkrast målet. (Forts.)

Eu talare på stockholmsbänken sade nyss, att frågan nu vore i
sämre läge än i fjol. Jag vill deremot påstå, att ur synpunkten att
fä någonting gjordt i saken, är frågan nu i bra mycket bättre läge
än i fjol, ty nu har man bättre hopp om eu lycklig lösning deraf,
såsom vi till och med hört från regeringsbänken, och jag tror, att
äfven Första Kammaren nu vill gå oss till mötes.

Att nu framhålla några skäl för en förändring af den kommunala
rösträtten på landet, tror jag icke tjenar något till, dä dessa skäl oupphörligen
upprepats under 2o års tid. Jag vill derför endast vördsamt
anhålla, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag. Afslår kammaren
detsamma, blir det första gången som kammaren beslutar i
strid mot hvad dess ledamöter i lagutskottet föreslagit i afseende å
denna sak. Frågan afgöres inom lagutskottet vanligen genom lottning.

Då Första Kammaren vunnit i lottningen, hafva Andra Kammarens
ledamöter reserverat sig, hvarpå denna kammare bifallit reservationen.

Hafva deremot Andra Kammarens ledamöter segrat inom utskottet,
har Andra Kammaren godkänt utskottets hemställan. Kan man
icke för bifall till reservationen åberopa några andra och mera talande
skäl än dem, som nyss af herrar Anderson i Tenhult och Näslund
anförts, måste jag vidhålla min mening, i öfverensstämmelse hvarmed
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ilerr Johansson i Strömsberg instämde häruti.

Herr Svensson från Karlskrona: Såsom herrarne finna af be tänkandet,

har äfven jag reserverat mig mot utskottets förslag. Jag
har gjort detta derför, att lagutskottet förlidet år tillstyrkte en begränsning
till V20 kommunens röstetal, och detta bifölls åt Andra Kammaren.
Jag kan nu icke inse att något skett, som föranleder dertill,
att kammaren icke borde konseqvent vidhålla sitt då fattade beslut.
Det enda skäl, som anförts emot ett dylikt beslut, är att Första
Kammaren är emot begränsning af den kommunala rösträtten på landet,
emedan eu ändring deraf skulle komma att inverka på Första
Kammarens sammansättning. Men vi veta ju, att den kommunala
rösträtten i städerna är vida mer begränsad än här ifrågasattes. I
städerna får ingen rösta för mer än 1/40 af kommunens hela röstetal
enligt röstlängden samt icke i något fall afgifva flera röster än som
motsvarar en inkomst af 10,000 kronor utaf kapital eller arbete. Man
har dock icke märkt, att detta i ringaste mån inverkat på stadsfullmägtiges
sammansättning, och dessa äro jo jemväl valkorporationer
för landstingen. Icke heller har man sett, att den kommunala rösträttens
begränsning i städerna hindrat den större förmögenhetens inverkan
på de beslut, som af stadskommuncrna fattats.

N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

, ... , Jag tror sålunda visst icke, att om kammaren och Riksdagen bifölle

i*fråga om begränsning, som af denna kammares reservanter föreslagits eller

den kommu- till ''/2o af kommunens röstetal, detta skulle vara i någon mån farligt
naiv rost- för de nuvarande samhällsförhållandena. Och då jag hyser denna
ratten på öfvertygelse, kan jag icke underlåta att yrka bifall till den af mig
an e. samt herrar Näslund och Kardell afgifna reservation, hvilken nu i dag
( orts.) biträdts älven af den fjerde reservanten, herr Anderson i Tenhult.

Herr Nydahl: I likhet med den näst föregående talaren skall
jag anhålla om afslag på utskottets hemställan och bifall till den åt
honom jemte herrar Näslund och Kardell till betänkandet fogade reservationen.

Visserligen tror jag, att denna fråga aldrig skall erhålla en fullt
tillfredsställande lösning — eu fösning som på samma gång den är
principielt rigtig är till sina verkningar fullt effektiv — endast genom
införande af ett allmänt röstmaximum, detta må nu sättas till */10
af kommunens hela röstetal, såsom utskottet föreslagit, eller till ‘/20
såsom reservanterna från denna kammare anse lämpligt. Enligt min
åsigt måste vid en slutlig uppgörelse de grunder för ändrade bestämmelser
angående den kommunala rösträtten på landet, som jag i min
motion föreslagit, komma till heders, och särskilt tror jag, att hvad
jag hemstält angående rösträtt för bolag måste vinna afseende. I
detta sammanhang kan jag icke annat än beklaga, att lagutskottet
med så lätt band förbigått denna fråga om rösträtt för bolag, och det
hade så mycket mera kunnat väntas, att utskottet skulle fäst mer
afseende än det gjort vid denna fråga, som det ju är bekant att Andra
Kammaren en gång, till och med utan votering, bifallit ett sådant
förslag, som det af mig nu framstälda, nemligen på grund af eu af
professor Kibbing vid 1867 års riksdag gjord hemställan i ämnet.

Vid frågans nuvarande läge anser jag mig endast hafva att välja
mellan lagutskottets förslag och reservanternas, och jag beböfver ju
ej säga, att jag då obetingadt ställer mig på reservanternas ståndpunkt.
Den af utskottet föreslagna begränsning till Vjo a1'' redan i
och för sig alldeles otillräcklig för åstadkommande af något, som kan
förtjena namn af kommunal sjelfstyrelse. Detta kan hvar och en vid
närmare eftertanke finna och det kan äfven med siffror ådagaläggas.
Inom vissa kommuner skulle nog denna begränsning kunna ha någon verkan,
men inom de flesta kommuner,! synnerhet dem,der man mest känner
olägenheterna af det nuvarande förhållandet, skulle den icke medföra
någon ändring till det bättre. Det kan nog se bra ut på papperet
och ställa sig fördelaktigt i teorien, men i tillämpningen utfaller det
helt annorlunda. En talare på vestmanlandsbänken förordade en begränsning
till 1/I0, så vidt jag förstod honom rätt, derför att en sådan
begränsning icke skulle hafva någon inverkan på Första Kammarens
sammansättning. Jag tror, att ett dylikt skäl icke skall i denna
kammare förefalla mycket tilltalande, i synnerhet efter hvad som passerade
i onsdags.

Men om en begränsning till V,0 redan i och för sig är otillräcklig,
blir den för en eventuel sammanjemkning mot den femtedel, som
Första Kammaren, rörd af den sjelfuppoffraude väntjenst, som i onsdags

Lördagen den 3 Mars.

13 N:o 13.

gjordes den af Andra Kammarens majoritet, möjligen skulle medgifva, Om ändrade
ännu mer oantaglig för dem, som önska eu effektiv begränsning.bestämmelser

En ärad ledamot af lagutskottet, hvilken nyss yttrade sig från denkorntmttalarestolen,
uttalade sig till förmån för 1/l 0 oeb framhöll med synner- nala röstlig
styrka, att Första Kammaren skulle komma att visa sig mera rätten på
medgörlig, om Andra Kammaren ådagalade moderation. För min del landet.
måste jag dock tillstå, att jag icke hyser något som helst förtroende (Ports.)
till Första Kammarens medgörlighet. Vi hafva visserligen litet hvar
under de senaste dagarne hört försäkringar, att Första Kammaren
nu skulle gå med på den kommunala rösträttens begränsning till 1/10,

Om Andra Kammaren läte vingklippa sig; men vi fa snart se, huru
dessa löften komma att infrias. För min del tror jag, att det kommer
att gå så, att vi skola få ail anledning att erinra oss fabeln om
björnen, som af räfven lät narra sig att fiska på det viset, att han
stack sin svans — som på den tiden var längre än nu — i ett hål
på isen, med den påföljd, att han ej allenast biet'' utan fisk utan miste
sin prydliga svans på köpet

Jag skall sluta, såsom jag börjat, med att anhålla om afslag å
utskottets hemställan och bifall till herrar Näslunds, Kardells och
Svenssons reservation

Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Det kan

förefalla herrarne besynnerligt, att utskottet kunnat komma till ett
sådant beslut som det förevarande, då emot detta beslut finnas elfva
reservanter, och det ser ut, som om det skulle vara endast fem personer,
som stipulerat beslutet. Det torde derför tillåtas mig att få
upplysa herrarne, huru det tillgick i utskottet, då vi kommo till det
här beslutet. — Vi, Andra Kammarens ledamöter, höllo på en begränsning
till 720- Men då var det tvä af Första Kammarens ledamöter,
som voro böjda för att gå in på 710> om vi också ville gå in
på 7ioi och dä ansågo vi det vara klokare, om vi kunde ena oss med
detn och gå in på denna lilla förändring, i hopp om att äfven Första
Kammaren skulle gå in på densamma, så att vi skulle kunna lösa
denna fråga eller åtminstone taga ett steg i den rätta rigtningen.

Således blef en begränsning till Vio utskottets beslut. Men sedan
beslutet var fattadt reserverade sig de personer, som varit med om
beslutet, somliga reservanter för större och somliga för mindre begränsning,
såsom herrarne finna; och det gör att blott fem personer stå
qvar, så att det på det sättet ser ut, som om de skulle hafva dikterat
beslutet.

Hvad nu beträffar storleken af begränsningen, kunna meningarna
derom vara delade; men derutinnan tror jag alla äro eniga, att vi
önska få når/ot. l aga vi nu Vm» så beror det på, om vi icke derigenom
kanske skada mer än vi gagna. Om vi deremot bestämma
oss för att icke taga mindre än 1/t0 och hålla oss vid det, så är det
kanske mera hopp om att få frågan framåt. Det var till följd af
denna uppfattning, som jag ville att vi skulle gå Första Kammaren
till mötes och taga 1/t0, som den kammaren önskade, helst som vi
många gånger förut i denna kammare beslutat inskränkningar i den
kommunala rösträtten till ‘/io af kommunens hela röstetal. Det ligger

N:0 13. 14 Lördagen den 3 Mars.

Om ändrade\ berrarnes fria skön att taga hvad som är klokast. För min del har
icke något emot en inskrankl,ing tin V2o- För närvarande anser
den kommu■ jaS dock> att del kanske är klokare att stanna vid hvad utskottet
Hala röst; föreslagit; och får jag derför anhålla om bifall till utskottets förslag.
rätten på

landet. Herr Persson i Tällberg: Herr talman! För min del hör jag

(Forts.) ingalunda till dem, som hålla på principen, att man skall hafva allt
eller intet, utan jag är i allmänhet tacksam, om jag kan vara med
om något, när det är fråga om en nödig och nyttig reform. Men om
det erbjudes något, som i vissa fäll och under vissa förhållanden
kan vara sämre än intet, kan jag icke vara med om det. Den af
lagutskottet föreslagna begränsningen af den kommunala rösträtten
till blott 1/10 är enligt mitt förmenande endast en skenreform, som
skulle hafva den verkan att blott till en långt aflägsen, obestämd
framtid undanskjuta en mer effektiv reform på detta område. Man
kan visserligen_svara mig, att enligt 1871 årsstatistik mer än hälften
åt Sveriges 2,354 landtkommuner skulle komma att beröras af denna
begränsning eller denna reform. Men man får härvidlag icke förgäta,
att så väsentligt olika förhållanden sedan den tiden inträdt i
vårt land genom industriens utveckling och bolagsidéns utsträckning,
att 1871 års statistik knappast kan fortfarande tjena som grund för
en beräkning nu. Dessutom bör man icke heller förgäta, att de höga
röstetalen hafva mycket lättare att göra sig gällande och blifva representerade
än de mindre, emedan de ligga i färre personers händer
än de mindre röstetalen, hvilka äro delade på ett stort antal personer.
I likhet med flere här föregående talare kan jag icke heller
finna, att någon omständighet inträffat sedan sista året, hvilken skulle
gifvit oss giltig anledning att frångå det beslut, som då af oss
fattades.

Herr Erickson i Bjersby yttrade nyss från denna plats, att
Andra Kammaren icke borde frångå de principer, som den alltid
följt — jag tror han sade under minst 20 år, om icke 25 — nemligen
att vi borde hålla oss till det resultat, hvartill lagutskottet för hvarje
gång kommit. För mig utgör detta icke det allra ringaste giltiga
skäl för bifall till utskottets förslag, utan tvärt om. Jag ber i sådant
hänseende att få hänvisa den ärade talaren till hvad vi genom ett
sådant förfaringssätt vunnit. Jo följden har blifvit den, som vi alla
veta, att Första Kammaren 25 gånger afslagit hvarje reform. Men
vilja vi komma till sådana resultat, att ingenting skall uträttas, då
kunna vi gerna följa herr Ericksons hänvisning härutinnan.

flan sade vidare, att vi med hänsyn till Första Kammaren borde
af klokhetsskäl denna gång hälla oss till blott 1/, 0 eller den af lagutskottet
föreslagna siffran. Men, mine herrar, äro vi öfvertygade
om, att en inskränkning af den kommunala rösträtten till Vio blir
till föga gagn eller till ingen nytta för en stor del af landets kommuner,
så kan jag icke latta denna undfallenhet för Första Kammaren
annat än som eu signal till reträtt från vår sida eller såsom ett hänvisande
till Första Kammaren såsom vårt mönsterhus, en åsigt som
efter mitt förmenande tyder på ganska dåliga tidens tecken.

Den minnesrika 28 sistlidne februari yttrade herr vice talman -

16 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

nen, att han varit riksdagsman i 20 år och att denna kammare underOm ändrade
hela denna tid icke varit med om att fatta något reaktionärt beslut.

Men, mine herrar, hvad vore det annat än att fatta ett reaktionärt ^ kommubeslut,
om vi nu i dag skulle taga ett så stort steg tillbaka sedan nala röstförra
riksdagen, så att vi nu skulle vara belåtna med blott hälften af rätten på
hvad vi då önskade. .

På dessa af mig nu anförda grunder samt de skäl, som fram- (Forta )
lagts af andra talare här i dag, anhåller jag om afslag å utskottets
betänkande och bifall till den af herrar Näslund m. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Äfven jagkommer
till samma slut som den talare, som nyss lemnade platsen
här. Jag kan icke fatta annat, än att det skulle vara oklokt handladt
af kammaren att gå ifrån den ståndpunkt den förut intagit. Det
skäl, som från motsidan anförts, nemligen att frågan skulle vara i
annat läge nu än förra året, hvilket skulle betinga, att vi borde vara
nöjda med den kommunala rösträttens begränsning till ''/.o, kan ju
bedömas från olika synpunkter, jag medgifver det. Jag skall derför
skärskåda dessa synpunkter något.

En synpunkt, "när man skall bedöma en frågas läge, är att ställa
sig på realitetens grund; och gör man det, skulle jag gifva de talare
rätt, som yrka på en tillbakagång till 7.«. År det deras uppfattning,
att i detta fall läget i kammaren nu är sämre än förut — och för
egen del må jag bekänna att jag lutar alldeles mot samma ståndpunkt
— så visar ju detta, att realpolitiken är säkrast och lämpligast
att hålla sig till. Men den ståndpunkten bar emellertid släppts, och
nu är ingenting annat att bygga på än förhoppningspolitiken. Ur
den synpunkten återigen borde väl läget kanske betinga, att kammaren
nu skulle hålla sig till Va». Jag tror icke att jag tager miste,
då jag antager, att många, som förliden onsdag röstade för det hyllande
förslaget rörande representationsrätten, gjorde detta på den
förhoppningens grund, att, när vår kammare visat sig tillmötesgående
och generös mot medkammaren, den derigenom samlat glödande kol
på Första Kammarens hufvud, tillräckligt heta att böja motståndet i
nu föreliggande fråga hos samma Första Kammare. Om den uppfattningen
kan hafva skäl för sig, skulle det ovedersägligen vara
oklokt af kammaren att nu förtaga möjligheten för Första Kammaren
att gå längre, än hvad som skulle blifva fallet, derest icke Andra
Kammaren skulle taga ''A,. Ty det kan ju hända, att värdet af det
förslag, som antogs på onsdagen, ställer sig så högt i Första Kammarens
ögon, att den kammaren nu i dag är böjd för mycket mera
tillmötesgående mot medkammaren, än hvad vi med skäl annars
kunna antaga. Och om den förhoppningen har någon grund för sig,
skulle det vara mycket olämpligt, om nu icke Andra Kammaren
skulle stå qvar vid sitt beslut sedan i fjol, att nemligen bestämma
inskränkningen till 7™, och detta så mycket mera, som jag tror att
praktiskt taget en sådan inskränkning icke skall visa så betydande
följder, som man på förhand här kan föreställa sig. Det är godt
att på papperet se, att ingen får rösta för mer än 7ao af kommunens

N:0 18. 16 Lördagen den 3 Mars.

Om\ ändrade hela röstetal .Men, som sagdt, när detta skall tillämpas, blifva verkifrTqnomnln&arna
af ofantligt mycket mindre värde, än hvad man förestält sig
dén kommu- 8rni,d af den nakna siffran. När alltså denna inskränkning måste
nala röst- från kammarens ståndpunkt vara ett minimum, och när, som jag sagt,
rätten på man kanske liar ett litet hopp att Första Kammaren blifvit omstämd
landet. f,än sina föregående åsigter och vanor, så tror jag att kammaren
(Forts.) gör rätt och klokt i att bifalla det yrkande, som först framstäldes af
Johan Anderson i Tenhult; och skall jag för den skull förena mig i
samma yrkande.

Herr Truedson: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort,
särskildt af den anledning, att jag i hufvudsak är förekommen af den
näst siste talaren. Jag skall derför endast framhålla en omständighet
mot det, som herr Erickson i Bjersby antydde, då han sade att man
icke hört mer än ett enda skäl från den sidan, som vill hafva begränsningen
bestämd till Va», nemligen det enda skälet, att kammaren i
fjol fattade det beslutet. — Men jag tror att vi hafva flera skäl att
lägga till, bland annat det skälet, som årligen kommer till, att industriens
och bolagens omfattning ökas oupphörligt — och dernäst hafva
vi det stora skälet, som ligger i det beslut som fattades i onsdags.
Jag skall derför be att få förena mig med dem, som yrkat den kommunala
rösträttens begränsning till Vio af kommunens hela röstetal.

Herr Wester: Det råder icke något tvifvel derom, att åsigten
om nödvändigheten af en begränsning af den kommunala rösträtten
är allmän inom denna kammare, hvadan frågan härvidlag endast
gäller, huruledes man klokast bör gå till väga för att nå detta mål.
Efter hvad som passerat i kammaren under de senaste 10 åren kan
man ha skälig anledning antaga, att pluraliteten i kammaren för närvarande
är fullt belåten, om den kan få en inskränkning till 1/,0,
och jag tror också, att, om vi gå rigtigt till grunden, det finnes få af
herrarne, som anse det, vara möjligt att i den närmaste framtiden få
begränsningen så långt nedsatt som till 1/20. I fjol afgaf verkligen
lagutskottet ett förslag om nedsättning till 1/20, men de af herrarne,
som då voro i kammaren, torde säkerligen minnas, huruledes detta
lagutskottets beslut tillkom. Det skedde på sådant sätt, att man
endast af dess tillkomst kunde sluta till utgången i Första Kammaren.
Emellertid kämpade man då här i flera timmar derom, huru vida
kammaren borde antaga lagutskottets förslag eller reservanternas
förslag om en nedsättning till 1/i0. Det förra vann pluralitet, och
detta endast på grund deraf, att man förmenade att Första Kammaren
— som året förut hade på eu röst när tagit 1/I — antagligen skulle
taga 1/l, och att förty antagandet i Andra Kammaren af ''/jo skulle
föranleda sammanjemkning till l/t0. Det framhölls redan då under
diskussionen, att detta antagande var temligen illusoriskt, och utgången
i Första Kammaren visade detsamma. Nu stödja reservanterna
från denna kammare sin reservation endast och allenast derpå, att
kammaren i fjol antog 1/20, och att sedan dess inga omständigheter
inträffat, som gifva skäl till att frångå detta beslut. Men efter mitt
förmenande hafva verkligen omständigheter inträffat, som gifva full -

17 N:0 18.

Lördagen den 3 Mars.

komligt skal till att återgå till kammarens ofta fattade beslut om Om ändrade
nedsättning endast till 1/t0. Utom det att det visat sig, att antagandet,
att Första Kammaren i denna fråga skulle visa något tillmötesgående, ^ kommuicke
är hållbart, tinnes ännu en omständighet, som gör, att man med nato. röstnästan
full visshet kan antaga, att Första Kammaren i dag kommer rätten på
att vidhålla samma beslut som i fjol, nemligen den reservation, som landet.
af ledamöterna från Första Kammaren är bifogad utskottets betänkande. (Forts.)
De afstyrka en begränsning, emedan frågan är under utredning af
regeringen och man sålunda har att vänta ett förslag i ämnet från
regeringen. För så vidt jag förstår att bedöma saken, kommer Första
Kammaren att omfatta reservanternas förslag för att slippa besluta i
sjelfva saken. Men då är frågan: huru bör Andra Kammaren under
af mig antydt förhållande handla? Efter min uppfattning gör Andra
Kammaren klokt i att taga 7io> under det man deremot genom att
taga l/20 kanske för en längre tid kan undanskjuta hvarje reform.

Vi ha från statsrådsbänkeu hört, att en utredning pågår och att ett
förslag skall komma från regeringens sida. När detta uttalades hörde
man visserligen från vissa håll ett mummel, som innebar ett tvifvel,
huru vida löftet skulle uppfyllas. Men jag anser mig icke hafva rätt
eller skål att hysa ett dylikt tvifvel efter ett sådant uttalande. Under
förutsättning, att regeringen verkligen framkommer med ett förslag,
kan väl emellertid ingen af herrarue tänka sig, att detta förslag skulle
gå ända till ‘/ao eller att det skulle vara möjligt att få ens någon
röst i Första Kammaren för denna siffra. Men om Andra Kammaren
strängt vidhåller det beslut, nedsättning till 7to> som kammaren under
en mångfald af år fattat, och dermed visar, att det finnes en kompakt
opinion för en sådan nedsättning, har man större anledning att antaga,
att också regeringens förslag kommer att gå ut på 1/,„. Och det är
min fulla öfvertygelse, att denna fråga aldrig går förr än den framlägges
af regeringen, men att, då detta sker, Första Kammaren skall
böja sig. På dessa skäl, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Med herr Wester förenade sig herrar Thestrup, Eklundh från
Lund och Nilsson i Grofva.

Herr Bergström: Herr talman! Tvenne talare, en ledamot af
lagutskottet och en f. d. ledamot af samma utskott, hafva antydt, att
anledningen dertill, att Första Kammaren i fjol förkastade alltsammans,
som det heter, i den kommunala rösträttsfrågan, skulle ha varit den,
att Andra Kammaren då bytte om beslut, gick öfver från 710 till 720.

Men enligt hvad Andra Kammarens eget protokoll för fjolåret upplyser,
var icke förhållandet sådant, utan Första Kammaren fattade sitt
beslut i denna fråga före Andra Kammaren, och då är det väl näppeligen
Andra Kammarens beslut, som kan hafva inverkat på Första
Kammarens.

Den lagutskottets ledamot, som jag nyss åberopade, framhöll
vidare vigten af att Andra Kammaren vidhåller lagutskottets uttalande
uti denna fråga. Men lagutskottet har uuder de föregående åren
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 13. 2

N:0 18. 18

Lördagen den 3 Mars.

Om ändradetiittat ganska olika beslut, och under sådana förhållanden synes det
bestämmelsermjg vara vigtigare, att Andra Kammaren, sedan den i fjol uttalat
''dmitommu- s''g tör Vjoi också i år uttalar sig för ’/so och icke efter lagutskottets
mila röst- exempel vacklar fram och tillbaka.

rätten på Lagutskottets ärade vice ordförande varnade här för att göra ett
landet, språng i det okända. Om emellertid lagutskottet hade tagit närmare
(Forts.) dei af den kommunala rösträttsstatistiken för år 1871 och likaså af
de tabeller, som på grund af denna statistik äro utarbetade af lagutskottet
och återfinnas i dess betänkande!! för åren 1878 och 1881,
så skulle lagutskottet ha funnit, att det verkligen icke här är fråga
om att göra något det minsta spräng i det okända. För att ytterligare
visa detta skall jag tillåta mig att meddela några få siffror, som äro
uträknade på grundvalen af denna statistik för år 1871 och som visa,
huru det enligt det årets siffror skulle komma att ställa sig uti de
nordliga länen, uti Norrland och uti bergsbygdslänen, d. v. s. uti
de län, som äro mest belierrskade af de stora fyrktalen, af bolagen
— huru, säger jag, det skulle ställa sig, om man sänkte rösträtten
till De norrländska länen hade enligt 1871 års statistik 121

personer, som förfogade öfver mer än 1,000 fyrkar. Sänkte man
deras rösträtt till */10 af kommunens hela röstetal, så skulle siffran
för samtliga de norrländska länen blifva 101, d. v. s. det blefve en
minskning med 20 personer. Om jag detaljerar, hade enligt denna
statistik Norrbottens län 9 sådana röstegande med mer än 1,000 fyrkar
och skulle efter den ifrågasatta sänkningen få 8 sådana röstegande.
Vesterbotteus län hade enligt denna statistik 20 och skulle fä 19;
Jemtlands län hade 2 och skulle få in^en; Vesternorrlands län hade
48 och skulle få 39 och Gefleborgs län hade 42 röstegande med öfver
1,000 fyrkar och skulle få 35. Gå vi så till de bergshruksidkande
länen, Kopparbergs, Vestmanlands, Örebro och Vermlands län, skola
vi der finna ett likartadt förhållande. Dessa bergshruksidkande län
hade 230 röstegande med öfver 1,000 fyrkar och skulle få 17H —
således endast en minskning med 52 personer — och om jag (leta!
jerar, hade Kopparbergs län enligt 1871 års statistik 5G sådana röstegande
och skulle efter en sänkning till */10 få 45; Vestmanlands
län hade 33 och skulle få 15; Örebro län både 73 och skulle fä 62,
och Vermlands län hade 68 och skulle få 56.

Vi se sålunda, att det skulle blifva eu ytterst ringa minskning i
fråga om dessa 1,000 fyrkar och deröfver, som äro de afgörande vid
kommunala val och beslut. Och det är klart, att denna statistik för
år 1871 ställer förhållandena uti eu vida gynsammare dager än den,
uti hvilken de för närvarande befinna sig.

För min enskilda del intager jag en annan ställning uti den
kommunala rösträttsfrågan än något af de yrkanden, som här framstälts,
augifver, och jag skulle helst sett, om Andra Kammarens landtman i
år hade stått på samma ståndpunkt som den, hvilken är 1880 uti
Andra Kammaren tog sig uttryck i eu massmotion, undertecknad af
46 utaf kammarens ledamöter och åsyftande eu skrifvelse till Kong!.
Maj:t med anhållan om framläggande af förslag rörande den kommunala
rösträttsfrågan. 1 nämnda motion om skrifvelse påyrkades, att
röstvärdet skulle bestämmas »medelst samverkan af både förmögenhets -

19 N:0 18.

Lördagen den 3 Mars.

och personlighetsprinciperna, så att en hvar skattskyldig må erhålla Om ändrade
skäligt inflytande i kommunens gemensamma angelägenheter». Jag bestämmelser
skulle, som sagdt, för min del helst sett, om ett sådant yrkande bär dmtommuforelegat
ifrån Andra Kammarens landtmäns sida, ett yrkande, hvari nala röståk
instämde icke allenast sådana män som Sven Nilsson, Carl Ifvarsson rätten på
och Olof Jonsson, utan äfven sådana män som Liss Olof Larsson, landet.

A. P. Danielson och Nils Petersson i Runtorp. Under närvarande för- (Fort8-)
hållanden skall jag emellertid inskränka mig till att yrka bifall till
förslaget om eu begränsning af den kommunala rösträtten å landet till
Vso kommunens hela röstetal.

Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet

närmast med anledning af ett yttrande af herr Oskar Erickson i
Bjersby. lian sade nemligen, att det var en händelse, som bestämde
kammarens beslut i fjol i denna fråga. Jag tror icke, att så var förhållandet.
Det finnes eu utveckling äfven af idéerna. Man hade här
för visso redan i fjol omsider fått klart för sig, att en begränsning
af den kommunala rösträtten till 1/l0 skulle ha så godt som intet att
betyda annat än ur principiel synpunkt; praktiskt betyder en sådan
inskränkning så godt som ingenting. Jag tror för öfrigt, att slumpen
väl icke har så mycket att säga här i kammaren, om den än kan
spela en viss roll vid omröstningarna inom lagutskottet.

Mot herr Folke Andersson vill jag invända, att herr Svensson
och jag inom utskottet höllo på en begränsning till 1/i0, men vid
omröstningen der röstade vi för V,, på den grund, att vi icke kunde
få fram '' 20 vid bestämmandet af kontraproposition.

Här har talats så mycket om den utredning, som man skall ha
att vänta från regeringen. Delta är godt och väl, men jag vill framhålla,
att utredningar ofta äro reformernas död derigenom, att de
undanskjuta dem till eu obestämd och aflägsen framtid. Jag tror för
öfrigt, att vi numera icke kunna vinna något, vare sig vi bestämma
oss för 7,o eller 7J0 eller hvad som helst, men vi böra dock visa,
hvad vi verkligen vilja. Jag säger än en gång, att 7,o är i mina
ögon myck t litet och 7»o är heller icke synnerligen mycket. Jag
har hört, att det finnes ett stort antal landtkommuner, der icke ens
eu begränsning till Vio skulle åstadkomma någon förbättring i nuvarande
förhållanden. Emellertid ber jag att få yrka bifall till den af herrar
Näslund och Svensson samt mig afgifna reservationen.

Herr Wittsell: Om jag hade full visshet om, att Första Kammaren
körnare att antaga det af lagutskottet framstälda yrkande, skulle
jag kunna gå in derpå. Men då sä icke är förhållandet och då jag
finner af Första Kammarens ledamöters reservation, att det icke är
ringaste utsigt för att lagutskottets förslag der kommer att antagas,
så kan jag ej biträda lagutskottets yrkande, utan ber att få förena
mig med herr Anderson i Tenbull i det åt honom framstälda yrkan
det, och jag gör detta särskild! med hänsyn till den af regeringen
anbefalda utredningen. Jag tror att det med hänsyn dertill är synner
ligen nödvändigt, att Andra Kammaren öppet och klart angifver sin

No 18.

Lördagen den 8 Mars.

Om ändmde ståndpunkt i frågan och uttalar, till hvilken grad enligt dess tanke
°?8j?™me8eren inskränkning i den kommunala rösträtten bör ske.
denlcommu- Jag yrkar således, herr talman, bifall till det af herr Anderson
ruda röst- i Tenbult framstälda yrkande.
rätten på

landet. Herr Henricson: Då jag med min röst bidrog till det beslut

(Forts.) Andra Kammaren förlidet år fattade i denna fråga, får jag tillkännagifva,
att jag äfven i år kommer att rösta för eu begränsning af den
kommunala rösträtten till 1/20 af kommunens hela röstetal. Jag har
nemligen icke kunnat finna, att någon omständighet förekommit, som
kunnat föranleda mig att frångå detta beslut.

Det har här blifvit sagdt, att lagutskottets beslut förlidet år
tillkom af en händelse. Jag svarar blott: äfven om så skulle vara,
är det dock visst — hvad som är hufvudsaken — att denna kammares
beslut ej tillkom af en händelse.

Jag anhåller, herr talman, att få förena mig med herrar Näslund,
Kardell och E. Svensson i det yrkande de i sin reservation framstält.

Herr Anderson i Tenbult: Då jag förra gängen hade ordet och
yrkade den ändringen, att ordet en tiondedel måtte i utskottets hemställan
ändras till en tjugondedel, förglömde jag att nämna, att en
ändring äfven är behöflig på sid. 6 i utskottets betänkande. Utskottet
begynner der sin hemställan sålunda: »l:o) att Riksdagen ville, med
bifall till herr Oskar Ericksons, men med afslag å herrar Ollas A.
Ericssons, J. Andersons, Bromées och A. Olssons motioner» o. s. v.
Af det yrkande jag gjort följer helt naturligt, att jag här måste yrka
den ändringen, att orden: t Herr Oskar Ericksons, men med afslag å>
måtte utgå. Lydelsen skulle då blifva följande: »l:o) att Riksdagen
ville, med bifall till herrar Ollas A. Ericssons, J. Andersons, Bromées
och A. Olssons motioner» o. s. v. Det är således endast slutet af
första raden och början af den andra uti utskottets hemställan, som
jag yrkar måtte utgå.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet för att uttrycka
mina lifliga sympatier för en reform i den fråga, som nu är före. Jag
skall ej taga kammarens tid i anspråk, utan endast bedja att få tillkännagifva,
att jag, i öfverensstämmelse med det förlidet år inom
denna kammare fattade beslutet, hvari jag då deltog, ämnar afgifva
min röst till förmån för den af herrar Kardell m. fl. afgifna reservation,
som åsyftar en inskränkning till ‘/jo! och hoppas jag, att denna kammare
nu måtte så mangrant som möjligt ansluta sig till densamma.

Herr Hansson i Solberga instämde häruti.

Herr Wikstén: Jag har endast begärt ordet för att gifva till

känna min ståndpunkt i förevarande fråga, helst jag icke yttrade
mig derom vid sistlidne riksdag.

Den utredning, som föreligger — låt vara, att den är så gammal
som sedan år 1871 — visar, att en röstegande uti 54 kommuner
innehar mer än hälften af kommunens hela fyrktal, i 360 kommuner

Lördagen den 3 Mars.

21 N:0 18.

utgör högsta en person tillkommande fyrktal öfver x/t och uti 1,026 Om ändrade
kommuner öfver Vto hela fyiktalet. Det är ju uppenbart, att redan
detta är eu mycket svår oegentlighet; och intet tvifvel förefinnes, att ^en &0mmuförhållandena
sedan dess i ännu högre grad förvärrats. Det är allmänt nato röstbekant,
hurusom bolagsväsendet sedan dess högst betydligt utvecklats, rätten på
Jag är fullt öfvertygad om, att om en nyare utredning nu förelåge, landet.
skulle den visa ännu absurdare resultat än den redan föreliggande. (Forts.)
Jag kan för min del icke se något skäl, hvarför kammaren nu borde
frånträda det beslut, som den fattade vid sistlidne riksdag, då man
ej har minsta anledning att antaga, att medkamraaren skall godkänna
utskottets förslag. Hade Första Kammaren accepterat lagutskottets
förslag och antagit l/i0, skulle jag för min del varit ganska villrådig,
huru vida det icke under sådana förhållanden vore klokt, att äfven
denna kammare fattade enahanda beslut för att så få denna fråga att
skrida något stycke framåt, i synnerhet som man kunnat hoppas, att
en utredning angående bolagens rösträtt kunnat det oaktadt pågå.

Men under närvarande förhållanden kan jag icke se något skäl att
frångå det beslut, som kammaren fattade sistlidet år. Jag skall derför
be att få instämma i herrar Näslunds med fleres betänkandet vidfogade
reservation.

Herrar Dahlstedt och Lundström förenade sig med herr AVikstén.

Herr Persson i Rinkaby: Då redan många talare uppträdt för
herrar Näslunds med fleres reservation, kunde jag inskränka mig till
att instämma med dem. Men jag vill dock framhålla, att det förefaller
mig mycket egendomligt, att hufvudskälet å motsatta sidan
endast, såsom eu talare yttrade, varit det, att Första Kammaren icke
går in på en begränsning till 1/20, då dock samme talare uttryckligen
betonat, att den icke heller antager utskottets förslag om 1/i0.

Det synes mig, som om det ur den synpunkten kunde vara likgiltigt,
hvilketdera vi antaga, då Första Kammaren ej går in på
någotdera; men deremot synes det mig ur klokhetens synpunkt
vara bäst, att vi begära det, som vi egentligen vilja hafva, nemligen
Va» Äfven förefaller det mig, som om den af regeringen anbefalda
utredningen icke skulle kunna lemna obeaktadt, hvad beslut denna
kammare fattar — antingen det blir en begränsning till ''/, 0 eller 1ji0.

En oupphörlig undfallenhet för Första Kammaren skall i längden
blott medföra, att den ökar sina anspråk, så att den till sist kan
begära, att Andra Kammaren skall afstå hela sin rösträtt gent emot
Första Kammaren.

Jag yrkar, som nämudt, bifall till herrar Näslunds, Kardelis
och E. Svenssons reservation.

Herr Ollas A. Ericsson: I likhet med andra talare, som yrkat
bifall till den betänkandet bifogade reservationen af herrar Näslund,

Kardell och E Svensson, kan jag icke se någon anledning för denna
kammare att frånträda sitt vid förra riksdagen lättade beslut. Tvärt om
tror jag, att man nu har så mycket större skäl att vidhålla detta
beslut, som i dag från deu motsatta sidan erkänts, att en begränsning

No 13. 22 Lördagen den 3 Man.

Om ändrade\\\\ ‘/1# icke skulle inverka vare sig på Första Kammarens sammani
frågaom ?ättninS eller på de kommunala förhållandena eller på de beslut, som
den Aom»»u-*nom kommunerna kunna göra sig gällande. Dessutom hafva vi af
nala rösten talare på stockholmsbänken fått en liten utredning på grund af
rätten på 1871 års statistik, hvaraf framgick det obetydliga resultatet af ystande#.
begränsningen, och jag tror i likhet med den talaren, att om en
( ort*.) statistik förelåge öfver förhållandena under de senaste åren, skulle
denna statistik ännu mera ådagalägga nödvändigheten af en reform
i den utsträckning min motion eller omnämnda reservation afser.

Jag kan således icke finna annat, än att rättvisa och billighet
kräfva, att kammaren vidhåller sitt vid förra riksdagen fattade
beslut om den kommunala rösträttens begränsning för de högre röstetalen
till 1/i0 af kommunens hela röstetal, hvarför jag anhåller att
få yrka bifall till den ofvannämnda reservationen, hvilken innebär
ett bifall till min med flere i ämnet afgifna motion.

Häruti instämde herr Sälting.

Herr Fjällbäck: Det yttrades af lagutskottets ärade vice ordförande,
att en begränsning af den kommunala rösträtten på landet
till */,0 af kommunens hela röstetal skulle vara ett språng i mörkret,
ett steg i det okända med okända verkningar. Från samma bänk,
nemligen östermalmsbänken, upprepades detta af en annan talare.
Jag måste säga, att det är förunderligt att höra sådant af så lärda
män, som borde känna till, att vi i städerna hafva en begränsning
till */,„ af kommunens hela röstetal och ett maximum af 1,000 fyrk
eller 100 röster. Man borde genom den deraf vunna erfarenheten
kunna förstå, att det icke vore farligt att bestämma 1 /20 för landsbygden,
i synnerhet som eu begränsning till 1/a0 icke skulle verka
synnerligen mycket i en mängd kommuner. Det finnes kommuner,
som hafva öfver 200,000 fyrk Der skulle V20 blifva 10,000 fyrk, det
vill säga det skulle blifva cn rösträtt tio gånger så stor som maximum
i städerna. 1/10 skulle i sådana kommuner vara 20,000 fyrk; verkan
af en sådan inskränkning blefve liten eller ingen.

Men man säger kanske: »Det finnes en mängd små kommuner i
riket, der en begränsning till */,» skulle medföra goda verkniugar »
Må vara. Men om man tager i betraktande befolkningsförhållandena
i städerna och på landsbygden och frånräknar det fatal städer, som
hafva 20,000 invånare och derutöfver, så skall man finna, att ett
stort antal landtkommuner hafva i medeltal lika stort invånareantal
som städerna. Då borde ock samma skäl, som talat för en begränsning
af rösträtten i städerna, gälla äfven för landsbygden.

Den ärade representanten för Halmstad yttrade, att om vi toge
Vio, skulle vi icke vinna någonting. Men vinna vi mer, om vi taga
Vio? Den ärade talaren sade, att Första Kammaren skulle afslå alltsammans.
Då kan jag ej förstå, huru vi skulle kunna vinna mera
genom att taga V,o än genom att taga ''/jo. Men det förhåller sig
nog så, att denna äkta svensk-svenska patriotiska tullkammare börjar
komma i händerna på utländska börsjudar genom den nuvarande

33 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

kommunala rösträtten. För mig är detta ingen olycka, och villo*” ändrade
Första Kammaren så hafva det, så gerna för mig. Vfråqaom

Nu förhåller det sig så, att i en stor del af landet finnas stora den kommu.
jeruvägsbolag, sågverksbolag och i södra Sverige sockerbruksbolag, nala rösthvilkas
aktier mer och mer vandra ut ur landet och komma i hän- rätten på
derna på utländingar. Dessa personer skaffa sig bolagsstyrelser efter “n “•
sina sinnen och naturligtvis äfven liknande disponenter. Genom < or J
dessa styrelser och disponenter tillsättes sedan Första Kammaren.

Detta ur ett tillstånd, som det förundrar mig på det högsta, att
Första Kammaren kan vara mån om att bibehålla och understödja.

Det ser verkligen ut, som om nämnda kammare skulle vilja bringa
det derhän, att det icke längre är svenske män, som tillsätta densamma.

Vidare ber jag få säga gent emot en annan ledamot af lagutskottet,
som sade, att vi skulle taga ett steg i sänder beträffande
den nu ifrågavarande saken, att om det blott blefve ett steg för
hvarje fjerdedels sekel, så skulle jag tro, att man åtminstone kunde
komma ur fläcken. Men nu hafva ju öfver tjugulem år gått, under
Indika intet steg alls tagits. Det skulle vara af intresse att höra,
när denne talare väntade, att nästa steg skulle tagas, om det möjligen
skulle komma att ske i detta eller nästa århundrade, samt när
han med sådana steg tror sig komma till något resultat. Det kan
kanske hända, att denna fråga är bra, som den är. Det ser ut
efter det beslut, Andra Kammaren fattade sistlidne onsdag, som om
den egentligen icke ville göra något i denna fråga. Hade man velat
göra något i denna fråga, skulle man hafva kunnat använda samma
konst som i fråga om grundskatternas afskrifning. Då visade det
sig, att Andra Kammaren kunde drifva igenom sin vilja. Men här
deremot visar det sig, att det icke går för sig, troligtvis derför, att hela
saken icke är så allvarligt menad. Denna fråga om kommunala
rösträtten är en förträfflig fråga, då det gäller att visa sin reformvänlighet.
Hvarutinnan skulle man visa sin reformvänlighet, och
hvarom skulle man annars år efter år motionera, om icke denna
fråga funnes qvar olöst, helst nu då grundskatterna blitvit afskrida
och inskränkning beträffande Andra Kammarens ledamotsantal företagits.
Hade det verkligen varit allvar i Andra Kammarens föregående
beslut rörande denna fråga, hade den haft många medel
qvar att drifva igenom sin vilja i detta afseende. — Men det är ju
förträffligt som det är! Under sådana förhållanden har jag intet
yrkande att göra.

Herr Wallbom: När den kommunala rösträtten infördes i Sverige,
tillförsäkrades städerna en begränsning i den kommunala rösträtten
till Vjo, hvilken sedermera ytterligare sänkts till */»o af kommunens
hela röstetal. Den tiden voro förhållandena på landsbygden helt
andra än nu, ty jorden var nemligen då mer delad och jordegarne
innehade den kommunala rösträtten. Men nu hafva förhållandena
blifvit helt annorlunda. Industriella anläggningar hafva uppvuxit
på landsbygden, och bolag hafva äfven fått inträde derstädes. Under
sådana omständigheter hafva förhållandena blifvit odrägliga för landt -

No 13.

Lördagen deri 3 Mars.

Om ändrade männen, hvilka förut varit vana att styra sig sjelfva, men numera
T fråga om s 1 *v r a 8 a^ envåldsherskare, som innehafva bolagens röster.
den kommu- ^an har safH> att nian skulle rösta för ''/jo för att dermed kunna
ruda röstuträtta någonting. För min del skulle jag kunna vara med om V10, ty
r‘?a iaS ve^> att ett beslut härom skulle på den trakt, jag representerar,
f '' kunna verka välgörande. Men när man nu säger, att Första Kam (.

sorts.; maren jcke är böjd för ens denna del, utan möjligtvis för V. eller

också tör ett skrifvelseförslag, då kan jag lika gerna vara med om
att fira begrafningsbögtidligheterna för den kommunala rösträtten nu
som sedan, då vi fått en utredning. Ty jag antager, att om Första

Kammaren nu icke vill vara med om Vjo, så kommer heller icke

någon utredning att verka, utan frågan kommer att saligen begrafvas,
sedan utredningen blifvit gjord. Jag har den uppfattning, att frågan
är utredd, hvad angår den kommunala rösträttens begränsning beträffande
jordbrukarne, men utredning skulle kunna fordras rörande
den kommunala rösträtten i fråga om bolagen. Jag antager emellertid,
att det skall kunna gå lätt för sig att fä eu inskränkning till

åtminstone ''/jo. När jag dervid besinnar, att det kan hända, att

Första Kammaren går med om V», men vet bestämdt, att om vi
rösta för V10, så kommer frågan icke att blifva löst, skall jag taga
mig fribeten att rösta för bifall till herrar Näslunds in. flis reservation,
i förhoppning om en sammanjemkning.

Herr friherre von Knorring: Jag skulle kunnat inskränka mig
till att instämma med herr Wester. Men en del uttalanden, som
under diskussionen blifvit gjorda, hafva förmått mig att något vidare
taga till orda.

Det bär sagts, att denna fråga nu icke skulle befinna sig i
väsentligt annat läge än förut. Den är dock i sjelfva verket nu

närmare sin lösning, än den förut varit, sedan regeringen lofvat taga
den om hand. Om denna kammare nu beslutar sig för 1/20, skulle
den framdeles känna sig bunden af detta beslut, sedan den under
två på hvarandra följande riksdagar antagit samma siffra. Den
skulle derigenom fördröja frågans lösning, ty vi veta, att Första
Kammaren sannolikt icke på mycket lång tid kommer att antaga en
sådan siffra som 1/20.

För öfrigt tror jag, att det, såsom af en talare här påpekats,
vore lyckligt, om man finge något olika lagstiftning i afseende å den
kommunala rösträtten för bolag och för enskilda personer, samt att
något olika siffror i detta hänseende borde antagas. Jag anser derför,
att det varit klokast eller åtminstone lämpligast, om lagutskottet
aldrig formulerat någon viss paragraf, såsom det här gjort. Det
synes mig visserligen, i likhet med hvad utskottet sagt, att den omständigheten,
att regeringen beslutat taga frågan om hand, icke utgör
något binder för, att Riksdagen bör uttala sig i ämnet. Men det
både varit lämpligast, att Riksdagen uttalat sig under formen afen
skrifvelse, i hvilken det t. ex. kunnat stå: att sedan regeringen
lofvat att behandla frågan, vill Riksdagen uttala sin mening vara
den, att den kommunala rösträtten på landet icke bör inskränkas
mindre än till ,/10 af hela fyrktalet inom kommunen. Under detta

Lördagen den 3 Mars.

26 N:0 18.

föihållande hade inom en sådan ram kunnat inrymmas allas våra Omändrade
meningar, både deras, som önska eu och deras, som önska
och de förra hade då icke heller behöft stå fast vid denna ''/jo i den kommuframtiden.
vala röst Då

det emellertid icke är sannolikt, att detta yrkande skall rätten på
kunna vinna framgång, så vill jag, såsom för närvarande bestämd kindet.
motståndare till yrka bifall till lagutskottets betänkande. (Forts.)

Herr Rydberg instämde häruti.

Herr Kihlberg: Jag tror, att flertalet inom denna kammare äro
ense derom, att det vore rättvist och af behofvet påkalladt att få en
begränsning af den kommunala rösträtten på landet. Men när det
är fråga om, huru stor denna begränsning skall vara, har man inga
fasta grunder att stödja sig på. Hvilket tal man än bestämmer sig
för, ''/jo, ''/jo eller V», står man likväl qvar på godtycklighetens grund.

Vill man nu emellertid sakens framgång och icke vill hafva qvar
denna fråga som stående agitionsmedel, utan vill komma till något
resultat, synes mig förmånligast, att Andra Kammaren i första taget
icke ställer sina anspråk för höga, utan ställer dem så, att vi få
någon möjlighet till samarbete med Första Kammaren samt ett medgifvande
från nämnda kammares sida, på det att vi måtte kunna få
till stånd ett gemensamt beslut i denna fråga. Här har visserligen
uttalats, att det vore detsamma, om vi bestämde oss för Vio eller ‘/jo,
ty Första Kammaren komme lika litet att antaga det ena förslaget
som det andra. Men tror man detta, är det ju icke mycket värdt
att diskutera frågan. För min del håller jag före, att man bör kunna
hoppas på ett tillmötesgående från Första Kammaren. Om man i
sådant fäll tager utskottets förslag om en begränsning till ''/to, har
man väl anledning att hoppas på ett tillmötesgående från medkammarens
sida.

Det har äfven sagts, att en begränsning till ''/•» skulle vara
resultatlöst. Jag tror det icke, utan snarare, att äfven en sådan
begränsning skulle hafva sin stora betydelse. Den skulle väcka till
lif de domnande kommunala intressena inom många kommuner, inom
hvilka nu en eller två eller några få personer dominera besluten.

Jag tror också, att man skulle kunna vara nöjd med denna begränsning.
Af egen erfarenhet på det kommunala lifvets områden vet
jag, att det der funnits mången ädelsinnad, rättrådig godsegare, som
med sitt beslut åstadkommit, att farliga beslut, framkallade af personer,
som dertill varit sporrade af enskilda intressen, men hvilka
personer tillsammans haft allenast ett ringa antal af kommunens hela
röstetal, blifvit undanröjda. Jag har sett sådana exempel och vet
derför, att det mången gång kan vara af nytta, att ett stort röstetal
ligger i en enskild persons hand. Jag tror fördenskull, att när det
gäller enskilda personers rösträtt, kunna vi för närvarande nöja oss
med en begränsning till 7i0, men jag beklagar, att vi icke hafva
något förslag om eu ytterligare begränsning i fråga om bolagens
rösträtt. Het är lätt att inse, då man vet huru bolagen äro stiftade,
att en aktieegare i ett bolag icke kan hafva något intresse för de

No 18.

Lördagen den 3 Mars.

Om ändrade kommunala angelägenheterna inom den kommun, der bolaget har sitt
om säte> om han icke har något annat gemensamt med denna kommun,
den kommu-än att hau ar aktieegare i ett der befintligt bolag. Hans enda inleda
röst- tresse kan ju i många fall endast vara att få största möjliga utdelning
rätten på på bolagets aktier. Att under sådana förhållanden den person, som
landet skall utöfva rösträtten för bolagets räkning, ofta blott ser de kom(Forts.
) munala intressena från den synpunkten, huru de verka på utdelningen
från det bolag, han representerar, är ju tydligt. 1 sådana fall inser
jag mycket val, att en begränsning i bolagens rösträtt bör göras
större än beträffande den enskildes rösträtt.

Efter hvad jag nu sagt, och etter som denna fråga nu föreligger
till afgörande i denna kammare, kan jag icke annat än yrka bifall
till utskottets förslag. Men sedan jag sagt detta, vill jag äfven
erinra kammarens ledamöter derom, att man icke genom någon
begränsning af den kommunala rösträtten på landet är fri från magtmissbruk
af de röstegande inom kommunerna. Sjelf har jag sett
exempel derpå, huru grupperingar af sådana personer, som innehaft
ganska litet röstetal hvar för sig inom kommunen, men varit besjälade
af samma enskilda, sjelfviska intresse, kunnat utöfva eller åtminstone
försökt utöfva mot de öfriga röstegande ett tyranni, som varit fullt
ut lika stort som från ett bolag, hvars rösträtt varit koncentrerad i
en enda persons hand. Jag vill, som sagdt, härmed endast hafva
erinrat om, att man icke må inbilla sig, att man kommit ifrån alla
dessa olägenheter, som man närmast ser vara förenade med den
nuvarande kommunala rösträtten på landet, blott och bart genom en
begränsning af densamma.

Herr Thor: Behofvet af inskränkning i deu kommuuala..rösträtten
för de högre röstetalen synes nu vara allmänt insedt. Äfven
Första Kammaren har, efter hvad jag hört i dag, börjat inse nödvändigheten
deraf. Något mera vittne om den saken göres oss då
icke behof. Frågan är blott, i huru hög grad inskränkningen skall
ske. För min del skall jag be att få yrka bifall till herrar Näslunds,
Kardells och E. Svenssons, lagutskottets utlåtande bifogade reservation.
Skälet till detta yrkande är först och främst det, att en inskränkning
till enligt min och mångas uppfattning, ingen nämnvärd
förändring skulle medföra.

Vidare tycker jag, att om Andra Kammaren skulle i år biträda
utskottets förslag, skulle dess i fjol uttalade åsigter komma att framstå
i en mycket ofördelaktig dager, och man skulle då få en bekräftelse
på hvad herr Johan Johansson i Noraskog yttrade förliden onsdag,
nemligen att Andra Kammaren vore liberal och frisinnad, endast derför
att den visste, att den kunde vara det för godt pris, då Första
Kammaren i alla fall afsloge alla reformer. Jag vill i det längsta
hoppas, att sa icke är förhållandet, men bifaller Andra Kammaren
utskottets hemställan, måste jag bekänna, att jag icke vet hvad jag
skall tro. Slutligen vill jag tillägga, att jag icke röstar för eu ''/jo,
derför att cn sammanjemkniug till 7io skulle kunna ske, utan för att
vi verkligen skulle kunna få ''/jo såsom varande eu effektiv reform.

27 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

Jas anhåller derför att få yrka bifall till den af mig förut nämndaOm ändrade
„„„„ bestämmelser

reservationen. { fråga om

den kommu I

detta yttrande instämde herr Eriksson i Qväcklingen. nala röst rätten

på

Herr Zetterstrand: I likhet med Andra Kammarens nästan landet.
samtlige ledamöter önskar jag lifligt, att en verklig rösträttsreform i (Forts,)
kommunalt hänseende rörande landsbygden måtte komma till stånd.

Men på samma gång jag det gör har jag alldeles klart för mig, att
någon rösträttsreform icke kommer till stånd, förrän eu utredning
kommer från Kongl. Maj:t. Under sådana förhållanden torde det
vara mindre af vigt, huru Andra Kammarens beslut i dag kommer
att utfalla, helst jag är öfvertygad om, att hvar och en bestämmer sig
för det rösträttsmaximum, som enligt hans förmenande är det bästa.

Men jag vill härmed endast hafva till Andra Kammarens protokoll
uttalat som ett önskningsmål, att den utredning, som från regeringen
väntas, måtte blifva framlagd redan vid nästkommande riksdag.

Herr Walter: Med den kännedom, jag har om de norrländska
förhållandena, kan jag icke ens anse, att en begränsning till en tjugondedel
skall komma att verka någon egentlig förbättring i de
kommunala rösträttsförhållandena, men vill dock för tillfället endast
be att få instämma i herrar Näslunds och Kardells med fleres reservation.

Herr Jansson i Krakerud: För min del är jag fullkomligt
öfvertygad om, att de fleste inom denna kammare, som i dag uttalat
sig för en tiondedel, dock helst skulle önska, i likhet med hvad en
ledamot af utskottet uttalat, att få eu tjugondedel. Att utskottets
ledamöter yrkat bifall till utskottets förslag om en tiondedel, det beror,
sä vidt jag kan förstå, derpå, att de hysa den åsigt, att man
skulle lyckas fortare och lättare få frågan igenom, eller att Första
Kammaren skall gå med på en tiondedel. Jag har för min del förr
haft samma åsigt, men jag ber att tå upplysa de ärade talarne derom,
att andra åsigter nu göra sig gällande inom Första Kammaren än
förut. Jag var inne i den kammaren, då den diskuterade grundlagsändringen,
och då uttalades loford och verkligt ampla erkännanden
af hemmansegarnes klokhet och förstånd och det ena med det andra.
Jag faun dervid, att det förelåg så stora sympatier inom Första
Kammaren för hemmanscgareklassen inom nationen, så att jag har
den förhoppningen, att Första Kammaren nu skall gä med om en
tjugondedel. Det gör, att jag för min del för det närvarande, då
äsigterna äro sådana och ändrat sig så till fördel för de mindre jordbrukarnes
intressen, icke kan annat än finna, att rätta tiden nu är
inne att hälla på eu tjugondedel. Följaktligen ber jag att få yrka
bifall till det af Andra Kammarens reservanter framlagda förslag.

Herr Anderson i llasselbol: Om jag hade den ringaste för hoppning,

att Första Kammaren skulle i dag antaga utskottets förslag
om begränsning till en tiondedel, skulle jag för min del vara

N:0 13. 88 Lördagen den 3 Mars.

Om ändradeined om det förslaget. Men då jag icke gör det, får jag för min del
Tfl-åqa *''" känna, ,a^ jag icke inser några skäl för Andra Kammaren

den kommu- att nu ''*''ran s''tt; v‘4 förra riksdagen fattade beslut om en tjugondenala
röst- del, och derför kan jag icke för närvarande rösta för annat än en
ratten på tjugondedel, då vi ändå icke hafva hopp om att Första Kammaren
landet, skall gä med på det af utskottet framlagda förslaget.

Herr Eriksson i Bäck: Jag anser, att om denna kammare i
dag fattar beslut om någon ändring af den kommunala rösträtten, bölden
på inga vilkor nöja sig med en inskränkning till eu tiondedel,
utan bestämma sig för en tjugondedel och bestämdt hålla på det och
icke vidare kompromissa. Men för min del är jag öfvertygad om,
att en inskränkning till en tjugondedel af kommunens hela fyrktal
ändock icke skulle vara någon väsentlig förbättring i fåväldet inom
kommunerna, utan att det måste ställas upp en ny röstgrund, en
progressiv skala, som klipper af röstetalen i stigande grad uppåt.
Det är kanske i de allra flesta större kommuner några fä, som likväl
skulle komma att bestämma utgången af omröstningarna Såsom
exempel kan jag nämna Felliugsbro stora kommun, som nu har ett
röstetal af öfver 58,000 fyrkar; det är ändå icke så mycket. Der
kunna likväl fem personer ensamma afgöra utgången af en votering,
ty det har hittills visat sig, att fem af de största röstegande hafva
mer än hälften af det högsta röstetal, som vid någon stämma der
varit representeradt. Detta är ett erfarenhetsrön, ett praktiskt bevis.
Jag vet, att det i verkligheten har varit så; och jag tror, att det är
så på nästan de flesta ställen, der det nu klagas öfver, att fåtalsvälde
är herskande.

Jag, herr talman, yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Kardelis med Heros förslag om begränsning till en tjugondedel.

Herr Öberg: Herr talman! Jag anhåller att få öka antalet
vittnesbörd om behofvet af en inskränkning uti den kommunala rösträtten.
Dä jag gör detta, gör jag det med full visshet, att en reform
härutinnan verkligen är al behofvet påkallad. Här har blifvit
sagdt, att striden om ändring i den kommunala rösträtten pågått
under eu tid af 25 år. Då den pågått så länge, auser jag, att ärendet
bör vara utredt, och att vi nu äro i stånd att fatta ett definitivt
beslut i denna fråga. Den, som motsätter sig reformens genomförande
på grund af att ärendet icke är till fullo utredt, anser jag göra detta
af det skäl, att han är obenägen för en reform.

I den valkrets, jag representerar, finnas flera kommuner, der bolag
ega så stor rösträtt, att, ehuruväl kommunernas samtliga öfriga
ledamöter med all enighet, med all kraft och vilja söka få till stånd
beslut i sitt intresse, det är dem omöjligt gent emot de stora bolagens
röstetal. Den kommun, jag bor i, har ett sammanlagdt fyrktal,
om jag icke missminner mig, af c:a 60,000. Men den del af detta
fyrktal, som tillkommer bönderna, är för dem betydelselöst, då ett
bolog ensamt förfogar öfver 20,000 fyrkar. Följaktligen ser man ju,
att någonting bör göras åt frågan Mycket vore att säga om huru
en del stora bolag använda sin höga rösträtt, då det gäller att om -

29 N:0 13.

Lördagen den I Mars.

intetgöra de mindre röstegandenas intressen, vilja och önskan, men Om ändrade
det sagda må för tillfället vara nog. bestämmelser

Jag anhåller derför att få instämma i den reservation af herrdenlcomtnuNäslund
in. fl., som finnes vidfogad lagutskottets betänkande. nala röst rättm

på

Herr Jönsson i Mårarp: Jag ville endast bedja att få till pro- landet.

tokollet antecknadt, att jag på grund af de skäl, som blifvit fram- (Forts-)
stälda af herr Wester, yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ofverläggningen var slutad.

Enligt de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner:
l:o) på bifall till utskottets hemställan; 2:o) på bifall till herr
Näslunds m. fl. vid utlåtandet fogade reservation; och 3:o) på bifall till
herr Andersons i Tenhult under öfverläggningen senast framstälda
yrkande. Herr talmannen fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för bifall till förenämnda reservation; men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till utskottets
hemställan, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, beträffande lista punkten af lagutskottets
utlåtande n:o 11, bifaller den af herrar Näslund, Kardell
och E. Svensson vid utlåtandet afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i nämnda punkt
gjorda hemställan.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade 121 ja
mot 88 nej; och hade kammaren sålunda beslutat i enlighet med
ja-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 5.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af Angående

väckt motion angående ändrad lydelse af 25 § 1 mom. i förord- ändrad

ningen om landsting den 21 mars 1862. oi2* « a''

4o § i mom.

. i landstings Med

tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr A. V förordLjungman
väckt motion, n:o 5, hemstälde utskottet i detta utlåtande: ningen.

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att törsta punkten i 25 § af

N:0 18. 30

Lördagen den 3 Mars.

Angående förordningen om landsting den 21 mars 1862 skall erhålla följande
ändrad lydelse:
lydelse af J

25 § 1 mom. , . .. , ... , . . ,, , .

i landstings- Kong!. Maj:t utser tor hvarje lagtima landsting bland tingets

förord- ordinarie ledamöter en ordförande, hvilkens befattning skall fortfara
ningen intill nästa lagtima sammankomst.

(Forts.)

Ordet begärdes af

Herr John Olsson, som yttrade: Herr talman! Jag får bekänna,
att jag, när jag läste detta betänkande, icke kände mig synnerligen
tilltalad af det förslag, som i denna fråga framstälts af lagutskottet.
Den motion, som lagutskottet här behandlat, och det slut, hvartill
utskottet kommit, innebära nemligen, synes det mig, endast eu halfmesyr,
som det icke är mycket bevändt med och som endast kan
komma att fördröja den reform, som jag för min del finner vara den
rigtiga: att landstingen sjelf va få utse sina ordförande.

Vi veta alla, att en liknande fråga förevar här i kammaren under
törra riksdagen, frågan, huru vida kamrarne skulle sjelfva få utse sina
talmän. Andra Kammaren uttalade sig dä för den grundsats, att
kammaren skulle sjelf få utse sin talman; och det synes mig, att
samma skäl, som då förefunnos för ett sådant uttalande, föreligga
nu för kammaren att uttala sig i den rigtning, att landstingen skulle
sjelfva få utse sina ordförande. Då emellertid något förslag derom
icke föreligger, har jag ej kunnat komma till annat resultat än att
afslå utskottets förslag, ehuru visserligen icke på det skäl, som reservanterna
från Första Kammaren anfört.

Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan i det föreliggande
betänkandet.

Vidare anförde:

Herr Ljungman: Jag skall bedja att få fästa den föregående
talarens uppmärksamhet på, att, äfven om man icke genom att
bifalla utskottets hemställan vinner allt hvad man möjligen skulle
kunna önska, man dock vinner ganska mycket, och vidare derpå,
att, om landstinget sjelf! skulle välja sin ordförande, särskilda bestämmelser
tarfvades, huru vid detta val skulle förfaras; ty jaganser,
att en ålderspresident inom landstinget icke kunde vara synnerligen
lämplig såsom valförrättare af det skäl, att man i de flesta
fall kanske icke vet, hvem som är landstingets ålderspresident. Man
har icke der så noga som i riksdagen reda på, hvem som bevistat
de flesta sammanträdena och således i egenskap af ålderspresident
skulle förrätta val af ordförande. Redan på grund af denna omständighet
anser jag, att man bör nöja sig med att få hvad man
har någon utsigt att vinna. Men dessutom vill jag framhålla, hvad
som så många gånger förut i dag blifvit här framhållet, att kammaren
bör vidhålla sina eu gång fattade beslut och icke ändra dem efter
en eller annan tillfällig opinion för dagen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

SI N:0 18.

Lördagen den 3 Mara.

Herr John Olsson: Den siste talaren yttrade, att man skulle Angående
vidhålla det beslut utskottet tillstyrkt, derför att man derigenom f

skulle hafva utsigt att vinna någonting. Jag hemställer med hänsyn 25 il mom
till den reservation, om hvilken de flesta och tongifvande utskotts-i landsting»-ledamöterna från Första Kammaren enat sig, huru vida den ärade förordtalaren
verkligen tror, att man skulle vinna något genom att besluta ningen.
i öfverensstämmelse med utskottets förslag. Det är väl temligen (Forts.)
gifvet, att reservanterna komma att drifva igenom sin mening i
Första Kammaren. Kamrarne skulle då alltså stanna i olika beslut.

Jag antager, att dessa ej kunna sammanjemkas; och man kommer
sålunda ej till något resultat. Om kammaren deremot nu uttalar
sig emot utskottets förslag på den grund jag angifvit, så har kammaren
derigenom uttalat sig för den reform, som i sjelfva verket är
den enda rigtiga, nemligen att landstingen få sjelfva utse ordförande.

Den bestämmelsen, att Kongl. Maj:t skall utse ordförande för alla
möjliga korporationer här i landet, är, synes mig, ett trälmärke för
dessa korporationer, som Andra Kammaren borde vara angelägen
om att få bort, och i öfverensstämmelse med kammarens uppfattning
om sin rätt att sjelf utse talman för kammaren synes mig kammaren
ock böra uttala sig till förmån för samma rätt för landstingen.

Jag vidhåller således det yrkande jag gjort.

Herr Erickson i Bjersby: Just på de mycket beaktausvärda
skäl, som herr Ljungman nyss anfört, och i öfrigt på de af utskottet
anförda grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungman: Jag vill ytterligare fästa herr Olssons uppmärksamhet
på att, då man icke kan vinna allt, man får nöja sig
med att vinna något; ty detta mitt förslag är dock ett godt steg
framåt mot målet, och sedan kan man ju en annan gång vinna resten.

Herr Svensson från Karlskrona: Jag skall be att få framställa
den frågan till talaren på stockholmsbänken, huru vida han verkligen
tror, att han skulle kunna vinna Första Kammarens bifall till det
förslag han framstält. Jag tror icke, att man kan vinna Första
Kammarens bifall för någotdera förslaget, vare sig herr Olssons
eller utskottets, men jag anser det vara klokast, att Andra Kammaren
bibehåller den ståndpunkt, som den förut intagit i denna
fråga. Gör kammaren fortfarande det, så är det möjligt att i framtiden
kunna vinna, hvad utskottet föreslagit, men jag tror icke att
det är möjligt att vinna Första Kammaren för bifall till herr Olssons
förslag, och derför skall jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr John Olsson: Då den siste ärade talaren till mig framstält
eu direkt fråga, så anser jag mig skyldig att besvara deuua
fråga.

Han frågade, om jag tror det vara möjligt att vinna Första
Kammarens bifall till ett beslut om att landstingen skola få sjelfva
välja sin ordförande. Nej, mine herrar, det tror jag visst icke, men
lika väl som Andra Kammaren i det beslut, som den nyss fattat,

N:0 18.

Lördagen den 8 Mars.

Angående uttalat sig för en begränsning af den kommunala rösträtten till en
ändrad tjugondedel af kommunens hela röstetal, oaktadt alla i denna kam25
§*1 mom, mare veta, att Första Kammaren icke kommer att gå in på detta
i landstings-beslut, lika val anser jag, att kammaren i denna fråga, oafsedt
förord- hvad Första Kammaren gör eller icke, bör göra ett uttalande, som
ningen, verkligen innebär ett steg framåt, i stället för ett uttalande, som
(Forts.) kommer att hindra den reform, hvilken jag antager, att de flesta
här anse rigtig, nemligen att landstingen sjelfva få utse sin ordförande.

Talaren på bohuslänsbänken ansåg, att vi borde antaga utskottets
förslag, emedan detta vore ett steg framåt. Jag har då icke lyckats
att göra mig förstådd af den talaren, ty jag opponerade mig just
derför att jag anser, att detta icke är något steg framåt, utan
tvärt om ett hinder för det steg, man önskar. Derför anser jag det
icke vara skäl alt nu besluta något, som utgör ett sådant hinder.
Jag förutsätter nemligen, att kammaren är med mig ense om det
önskliga i att Kongl. Maj:ts förmynderskap öfver landstingen komme
att upphöra.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 13, i
anledning af väckta motioner, afseende dels ändring af 23 § i förordningen
om kyrkostämma med mera den 21 mars 1862, dels ock
tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 24, hade herr
J. G. O. Högstedt föreslagit: att Riksdagen ville besluta, att den,
som blifvit vald till vice ordförande i skolråd, skall bibehålla detta
uppdrag för hela den tid, han blifvit till ledamot i skolrådet utsedd.

Utskottet hemstälde emellertid under förevarande punkt, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Högstedt: Oaktadt utskottet enhälligt afstyrkt min motion
i den del, som afser tiden, för hvilken vice ordförande i skolrådet
skall utses, så vågar jag dock uttala, att jag icke är fullt belåten
med de skäl, som utskottet anfört. Utskottet tillstyrker i enlighet
med herr Hammarlunds motion, att vice ordförande må utses för ett
år och icke för fyra år, hufvudsakligen af det skäl att, »derest den,
som blifvit dertill vald, skulle befinnas hysa ringa intresse för sitt

33 N:0 13.

Lördagen den 3 Mars.

uppdrag eller eljest vara mindre lämplig för dess behöriga skötande,
annan person, inom en icke allt för aflägsen tidrymd, kunde blifva i
hans ställe till vice ordförande utsedd». Men, mine herrar, skolråden
utse väl icke till vice ordförande någon annan person än den,
om hvilken de veta, att han har intresse för skolväsendet och är
lämplig att sköta vice ordförandeskapet. Om också skolrådet icke
haft tillfälle att pröfva detta, så tror jag icke, att det under ett års
tid kan utrönas, om intresse och lämplighet förefinnes hos den valde.

Mången gång inträffar det helt visst, att vice ordföranden icke en
enda gång under hela året kommer att fungera såsom sådan. Väljes
han deremot för fyra år, så kan både det ena och det andra utrönas,
och den valde kan få tillfälle att sätta sig in i de åligganden, som
tillkomma en vice ordförande.

I fråga om den oegentligheten, att under senare hälften af hvarje
fyraårsperiod de då nyvalda skolrådsledamöterna måste, om vice ordföranden
utses för fyra år, åtnöja sig med en vice ordförande, som
blifvit utsedd af deras företrädare i skolrådet, så utgör detta för icke mig
något talande skäl, ty det är väl mindre vanligt, att hälften af skolrådet
utgår på en gång; det vanligaste är väl, att de afgående medlemmarne
återväljas.

Herr talman, det är ju så, att otack är verldens lön. Men jag
vill ingalunda med dessa ord, jag uttalat, göra mig skyldig till
otacksamhet mot utskottet. Tvärt om är jag utskottet mycket tacksam
för att utskottet tillstyrkt bifall till det hufvudsakliga i min
motion. Jag är glad att jag framburit min motion, ty jag hoppas,
att båda kamrarne skola fatta ett sådant beslut, hvarigenom det
blifver bestämdt, för huru lång tid vice ordförande skall utses.

Då icke någon reservant har anmält sig, vill jag naturligtvis
icke göra något yrkande, utan inskränker mig till att förorda bifall
till herr Hammarlunds motion.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

§ 7.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens fjerde till-Om ändring
fälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning af väckt motion om,iif,talie
skrifvelse till Kongl. Maj.t med begäran om ändring i gällande be- rörande *?
stäminelser rörande ersättning till förrättuingsmän för utmätning i Hattning till
enskilda mål samt till stämningsmål förrättnings

män för ut Motionären,

herr Carl Persson i Stallerhult, hade uti sin ifråga mål

varande motion, n:o 84, föreslagit: samttillstäm ning

smäll.

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla om
sådan ändring af Kongl. Maj:ts förordning af den'' 12 juli 1878,

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 13. 3

N:o 13.

Lördagen den 3 Mar».

Om ändring angående ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda
i gällande m&l 8nmt till stämningsmän m. in., att reseersättningen endast må
^rörande er-utgå och beräknas från intill förrättningsstället närmast boende
''sättning till förrättningsmaus eller fjerdingsmans hemvist, äfven om annan, mera
förrättnings-aflägset boende person användes för utförande af uppdraget eller
män för ut-gåsom vittne.», men bemstälde utskottet, att motionen icke måtte till

mskiida9 mål''näg°u äteärd föranleda.

samttillstäm- , , ,, ... , ...

►Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, antorde:

Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Utskottet har för
sitt enhälliga afstyrkande af min motion hufvudsakligen åberopande
skäl för afslag, som anförts dels af ett Andra Kammarens tillfälliga
utskott år 1890 och dels af ett Första Kammarens tillfälliga utskott år
1892, vid hvilka riksdagar liknande motioner förevoro. Väl är det
sant, att Andra Kammaren 1890 afslog den då väckta motionen, men
jag vågar uttala den bestämda öfvertygelsen, att kammaren icke
gjorde detta på de af det tillfälliga utskottet anförda skäl, utan derför
att den då väckta motionen icke blott afhandlade den sak, som

mngsman.

(Forts.)

nu är i fråga, utan äfven innebar förslag till ändring i utsökningslagen.
På denna grund ansåg kammaren, då saken första gången
föredrogs, att den icke kunde behandlas på så sätt, som var föreslaget,
utan återremitterade förslaget. Utskottet inkom med ett nytt
betänkande och åberopade deri nästan samma skäl som i det förra,
men motionären inskränkte sitt yrkande till en ren obetydlighet, så
att kammaren ansåg, att om detta bifölles, så både dermed ingenting
varit vunnet. Detta tror jag var det hufvudsakliga skälet till att
motionen afslogs. Detta visade sig ock 1892, då samma motion
förelåg och blef af kammaren bifallen utan votering.

Hvad som hufvudsakligen åberopats såsom skål för afslag, är
stadgandet i rättegångsbalken, att den vinnande parten skall få ersättning
endast för hvad han varit trängd att å saken kosta, och bestämmelsen
i utsökningslagen, att blott nödig kostnad skall tilläggas
den vinnande parten. Jag tror för min del, att dessa ord, trängd
och nödig, icke få tagas i den bemärkelse utskottet gjort, ty ser
man efter i rättegångsbalken, så skall man under ifrågavarande
paragraf finna ett kongl. bref, deri det heter: »Domstolarne må icke
fastställa den vinnande partens ersättning till ringare belopp, än
hvad mot hans verkliga kostnad svarar». Det är ju alldeles klart,
att om man kommer med en räkning, som svarar emot den verkliga
kostnaden, går det icke an för domstolen att emot detta kongl. bref
tilldöma lägre kostnad, än hvartill den i verkligheten uppgått.

Såsom exempel härpå vill jag anföra följande. Fn person vistades
en tid på ett längre afstånd från sitt hem och utförde under tiden
ett uppdrag i hemorten, för hvilket reseersättning skulle utgå. Den
som skulle betala räkningen protesterade deremot, emedan ersättningen
var beräknad efter en längre vägsträcka än afståndet emellan
förrättuingsmannens egentliga hemvist och förrättningsstället. Den
första myndigheten tillerkände ersättning blott för denna kortare
väglängd och detsamma gjorde äfven kammarrätten, men Kongl. Maj:t

Lördagen den 3 Mars.

N:0 IB.

resolverade, att ersättning skulle utgå efter den verkligen tillrygga-Om ändring

lagda längre vägsträckan. För denna dom fans naturligtvis ett,1

godt .stöd i det omtalade kongl. brefvet. rörande er Äfven

ett annat exempel kan jag åberopa, som talar för samma sättning till
åsigt. En embetsman, hvilken en tid vistades å annan ort, begärde förrättningshos
Kongl. Maj:t att få utföra sina tjensteåligganden från den till-^”/^1^,
fälliga vistelseorten. Kongl. Magt biföll ansökningen, men resol-mskilda mål
verade tillika, att uppdragets utförande från denna plats icke ting Csamt till stämådraga
statsverket någon ökad utgift. Huru detta vilkor efterföljdes ningsmän.
äro herrarne i tillfälle att se, om herrarne vilja genomläsa stats- (Forts.)
revisorernas sista berättelse.

Men det var nödvändigt att bestämma det, för att staten icke
skulle få en onödig utgift genom reseersättning från den aflägsnare
orten.

Med dessa fäkta för ögonen tror jag, att man icke får tolka
orden »nödig» och »trängande» på det sätt utskottet gjort.

Min motion går möjligen längre, än hvad Andra Kammaren tillstyrkte
vid 1892 års riksdag. Utskottet, som då behandlade min
motion, gjorde en viss inskränkning i mina yrkanden, och då jag
antager, att Andra Kammaren icke vill gå längre nu än då, skall
jag inskränka mig till att yrka icke bifall till min motion, utan till
det då af kammaren godkända förslag, som finnes intaget på sid.

6 af detta betänkande och lyder sålunda:

»att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i
skrifvelse anhölle, att Kongl. Maj:t måtte taga under ompröfning,
huru vida icke sådan ändring i kongl. förordningen den 12 juli 1878
angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda
mål samt till stämningsmän måtte kunna ske, att i allmänhet reseersättning
till vittne vid utmätningsärenden måtte utgå och beräknas
högst efter afståndet mellan förrättningsstället och distriktets fjerdingsmans
hemvist samt reseersättningen till stämningsmän högst efter
afståndet mellan förrättningsstället och närmast boende stämningsmans
hemvist, äfven i det fall att mer aflägset boende person användes
såsom vittne eller stämningsmän.»

Om Andra Kammaren godkänner ett sådant yrkande, har den
vidblifvit sitt år 1892 fattade beslut, och jag ber derför att få yrka
bifall till detta nu upplästa förslag.

Herr Restad i us: Motionären har i sin framställning sökt nedbringa
de kostnader, som äro erforderliga för anlitande af stämningsmän
och vittne åt förrättningsmän i utsökningsmål. Så långt min
erfarenhet sträcker sig, har jag icke försport någon klagan öfver att
åtminstone i fråga om delgifning af stämningsmän deraf föranledda
kostnader uppgått till högre belopp än skäligen bort ifrågakomma,
och jag kan vitsorda att inom den domsaga, som är mig anförtrodd,
kostnaden för stämnings delgifvande'' i medeltal ej uppgår till mer
än tre kronor — ett belopp, mot hvilket någon anmärkning väl icke
med skäl kan göras. Häraf kan jag emellertid icke komma till det
antagande, att motionärens påstående i motionen och hvad han nu
nyss anfört skulle vara origtigt, och att alltså fall icke skulle kunna

N:0 13. 36 Lördagen den 3 Mars.

Om ändring förekomma, då dessa kostnader stiga till högre belopp än skäligt
bestämmelserar samt att det således kan ifrågasättas, om icke åtgärder böra vidrörande
er- tagas för undanrödjande af dylika olägenheter. Men det synes mig,
sättning till att den af motionären anvisade utvägen icke kan anlitas, ty derförrättnings-igenom
skulle svåra följder och rättsförluster lätteligen kunna uppstå.
mätnmq i *en-^ag tän^er härvid på sådana grannlaga ärenden, då fråga är om
skilda mål qvarstad och skingringsförbud. Om förrättningsmannen dervid först
samttillstäm-m&ste gorå sig underrättad, huru vida den person, stämningsmål!
ningsmän. eller vittne, som är gäldenären närmast boende, är ojäfvig och oför(Forts.
) hindrad, varder ganska sannolikt kännedom om förrättningen i orten
utspridd, och gäldenären kan följaktligen derom få vetskap, och då
kan det inträffa och har äfven under nuvarande förhållanden inträffat,
att gäldenären låter sig angeläget vara att bortskaffa den
egendom, som kan blifva föremål för utmätningsåtgärden. De öfriga
betänkliga följder, som i slikt fall kunna uppstå, bär häradshöfding
Wester i utlåtande vid 1892 års riksdag vidlyftigt omordat, och jag
har intet att derutöfver tillägga.

Utskottet har i sitt betänkande framhållit, hurusom i rättegångsbalken
vore intaget stadgande, att vinnande part är berättigad till
ersättning för den kostnad, han varit »trängd» att i saken göra, och
att utsökningslagen tillförsäkrade sådan part godtgörelse för »all nödig»
kostnad. Om nu af en eller annan anledning käranden eller sökanden
tinner sig böra anhålla, att stämningsman eller vittne tages från
längre bort belägen ort än närmaste grannskap, hvartill han ofta
kan hafva giltig anledning, så skulle domstol eller annan vederbörande,
derest detta förslag antoges, icke kunna tillerkänna käranden
eller sökanden ersättning för den kostnad, denne varit trängd att
utgifva. Nu frågas: kan Kong], Maj:t, derest skrifvelse i det föreslagna
syftet kommer till stånd, godkänna den gjorda framställningen
och utfärda förordning i administrativ väg, hvarigenom upphäfvas
rättigheter, som äro af civillags natur. Så vidt jag kan förstå, är
detta omöjligt, och den föreslagna skrifvelsen kan sålunda icke till
någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Motionären har framhållit, att genom kongl. brefvet den 27 maj
1801 domarne förständigats att icke fastställa den vinnande partens
ersättning till ringare belopp än hvad mot hans verkliga kostnad
svarar. Tillkomsten af detta bref lär vara den, att domstolarne både
i allmänhet gifvit för små ersättningsbelopp, hvarför Kongl. Maj.t
fann anledning att gifva en slik påminnelse, som dock ej kan eller
får gifvas den utsträckning, att domstol må tillerkänna part högre
godtgörelse, än han varit trängd att utgifva. Derför denna påminnelse.
Så vidt jag vet, är det en allmän praxis, att, på de kostnader en
eller annan part begär, betydlig inskränkning göres, och om man
kan tillvita domstolarne något i detta afseende, är det förr att de
sätta ersättningen för lågt än för högt.

Det är icke blott gäldenärens rätt, man skall tillse, utan äfven
fordringsegarens. Fall kunna nog ofta förekomma, dä gäldenären
gör allt hvad han kan för att fordringsegaren icke skall komma till
sin rätt, och det synes mig, att under slika förhållanden fordringsegarens
rätt lika väl bör beaktas och bevaras som gäldenärens.

Lördagen den 3 Mara.

37 N:0 18.

På grund af hvad jag haft äran anföra, föranledes jag att yrka Om ändring

bifall till utskottets hemställan. .* gällande

bestämmelser

,. . . rörande er llerr

bjo: Jag kan icke underlåta att understödja motionaren i sättning till

detta hans förslag. — De skäl, som utskottet här anfört för sitt af-förrättningsstyrkande
af motionen, äro desamma, som denna kammares tillfälliga män för utskott
n:o 3 angifvit vid 1890 års riksdag, och som gå ut derpå, att Skilda nél
om utmätningsman icke finge taga med sig vittne från hemorten, skullesawi^j^g(ämdet
i många fall fördröja så brådskande ärenden som utmätningsfrågor, ningsmån.
skingriugsförbud och qvarstadsäreuden äro. Det är nog mycket rigtigt. (Forts.)
Men motionärens förslag berör äfven andra ärenden och ett beslut i
den rigtning, motionären föreslagit, skulle kunna åstadkomma, att de
oegentligheter, som i dessa nu förekomma, i det att en del stämningsmän
taga betaldt, men andra icke på grund af olika tolkning af förordningen,
derigenom skulle kunna upphöra. För att belysa detta
förhållande skall jag be att få anföra ett par exempel från den ort
jag tillhör. För några år sedan fans det en utmätningsman der, som,
när han fick en dom eller ett utslag till verkställighet, först reste ut
och underrättade vederbörande om dagen, när pantuingen skulle ske,
och sedan reste han ut och pantade. Detta tror jag icke vara med
utsökningslagens rätta andemening öfversstämmande, att utmätningsmannen
först skall, såsom här skedde, resa flera mil för att underrätta
om pantningen, och jag har ej heller hört någon mer än han, som
gjort på det sättet. Han debiterade då, när han skulle verkställa
utmätning hos en fattig man, till hvilken han hade 4*/2 mil eller 9
mil fram och åter, skjuts efter en häst för sig och en häst för drängen
37 kronor 50 öre, och, när han så reste ut och pantade, också 37
kronor 50 öre eller tillhopa 75 kronor. Men hade han då i stället
rest jernvägen, gäldenärens bostad låg en god half mil från jernvägsstation
på Vexiö—Karlskrona-jernvägen, sä hade kostnaderna för den
fattige gäldenären uppgått till högst 20 ä 30 kronor. Detta är en
oegentlighet, som jag tror kunde undanrödjas på ett eller annat sätt,
om man hänsköte frågan till Kongl. Maj:t genom en skrifvelse.

Jag vill anföra ett annat exempel. Fn person från Kalmar län
kom till mig förliden sommar och berättade, att han hade fått eu
räkning, som han ville öfverlemna till min granskning. Han hade
blifvit ålagd att förete intyg öfver att han aflemnat räkenskap för
det godemanskap, han haft för sina barn, som vistades i Amerika.

Detta åläggande hade blifvit honom delgifvet och fjerdingsmanneu
och länsmannen, som verkstält delgiiningen, hade tagit betaldt för sina
resor fram och åter. Den ena dagen komino de med detta föreläggande
och den andra dagen med föreläggande angående ett förmyndareskap
han både. Reseersättningen för föreläggandet uppgick till 11 eller
12 kronor, sä vidt jag minnes. Detta praktiseras, enligt hvad jag nu
visat, inom Kalmar län, men deremot vet jag, att i Kronobergs länsdel,
som jag tillhör, sådant icke förekommer, utan der meddelas dylika
förelägganden utan ringaste ersättning.

När man nu ser, att förordningen och utsökningslagcn tillämpas
sä olika, så kan jag icke tro annat, än att vi i Andra Kammaren böra
vid detta tillfälle gifva motionären rätt och understödja honom i hans

No 18.

Lördagen den 3 Mars.

Om ändring förslag samt afsända en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
i gällande ändring i detta hänseende. Vill Första Kammaren sedan i likhet med
rörande som skedde år 1892 afslå kammarens begäran, så må det vara

Sättning till Första Kammarens sak. Andra Kammaren har dock gjort, hvad jag
förrättnings-anser den böra göra, nemligen tillse, att det blir likhet och kontinuitet
män för ut- vjd tillämpning af lagen.
mskildamåt Jag yrkar bifall till motionärens förslag.
samt till stam ningsmän.

Herr Hedin: Utaf hvad som förekommit i denna fråga såväl
(Ports.) nu som vid föregående tillfällen synes det mig vara uppenbart, att
det är önskvärdt, att närmare och fullständigare bestämmelser i denna
vigtiga sak meddelas. Men det är icke mindre uppenbart, att, genom
aflåtande af en skrifvelse af det innehåll här är ifrågasatt, man skulle
komma att uppmana Kongl. Maj.t att genom en administrativ förordning
ingripa i bestämmelser i allmän lag och särskild af Kongl. Maj:t
och Riksdag gemensamt stiftad lag. Det är något, som Andra Kammaren
naturligtvis icke bör inlåta sig på.

När man nu känner behofvet af och anser det vara nödvändigt
att erhålla fullständiga bestämmelser, så är det ju den rätta utvägen
att vid en kommande riksdag upptaga frågan under en annan form,
och derför skall jag, herr talman, anhålla, att kammaren behagade
för närvarande godkänna utskottets utlåtande, sådant det föreligger.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utgifvande af »Pharmacopaea suecica» på svenska
språket.

§ 9.

Likaledes bifölls statsutskottets häretter föredragna utlåtande n:o
23, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående afsöndring af
jord från Wisborgs kungsladugård och hospitalslägenheten Kohagen
till mötesfält för Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillericorps.

§ 10.

Ledighet frän riksdagsgöromälen beviljades:

herr P. G. Petersson i Brystorp under 10 dagar fr. o. m. den
12 dennes

och herr J. Andersson i Olsund under 8 dagar fr. o. m. den 3
dennes.

Lördagen den S Mars. 39

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 4, om upphäfvande af förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 19, angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid;

n:o 20, angående utarbetande af en arrendelag; och

n:o 21, angående införande i kommunallagarne af bestämmelser
rörande val af sex män; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
angående utverkande för Sverige och Norge af en garanterad neutralitet.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2.6 e. m.

N:0 18.

In fidem
Hj. Nehrman.