1893. Andra Kammaren. N:o 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. N:o 18.

Tisdagen den 14 mars.

Kl. V» 3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 7 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, fabrikören herr
C. W. Collander på grund af sjukdom (Bronchit. acuta) är förhindrad
att deltaga uti Riksdagens förhandlingar intygas härmed af
Stockholm den 13 mars 1893

O. Håkansson,
leg. läkare.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
bevillningsutskottets betänkande n:o 7, och
bankoutskottets memorial n:o 4.

§ 4.

Ordet begärdes af

Herr Persson i Mörarjj, som yttrade: På det att val till riksbanks-
och riksgäldsfullmägtige måtte kunna, såsom jag hört meningen
vara, förrättas före påsk, ber jag få föreslå, att kammaren behagade
besluta, att de andra gången bordlagda ärenden, som innefattas i
bankoutskottets memorial n:o 4, måtte få uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på listan för morgondagens plenum.

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 18.

1

N:o 18. 2

Tisdagen den 14 Mars, e. ni.

Med bifall till den sålunda gjorda hemställan, beslöt kammaren,
att bankoutskottets memorial n:o 4 skulle å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras främst bland de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes ånyo lagutskottets utlåtande n:o 21.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till odlingsfonden; och

n:ö 32, i anledning af väckt motion om afskrifning af oguldna
återstoden af ett Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag
beviljadt lån;

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

n:o 8, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
punkten l:o) i bevillningsutskottets betänkande n:o 5, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; och

n:o 9, angående vilkoren för försäljning af bränvin;

lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af
22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 10, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
rörande lämpligaste sättet för åstadkommande genom statens
försorg af en svensk arbetsstatistik m. m.; och

n:o 11, angående förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
och arbetsgifvare.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Andersson i Intagan under 14 dagar fr. o. m. den 22 dennes
och > N. Boström i Bodbyn » 14 » » > 18

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

3 N:o 18.

§ 8.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 12, till Konungen, i anledning af väckt motion om
ändring i 7 kap 3 § strafflagen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,43 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Onsdagen den 15 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 31 och 32.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial n:o 8,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande punkten l:o
i bevillningsutskottets betänkande n:o 5, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, blef den i nämnda memorial
af utskottet föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagde:

bevillningsutskottets betänkande n:o 9;

lagutskottets utlåtande n:o 22; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 10
och 11.

N:0 18. i

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

§ 5.

Angående Till behandling företogs bankoutskottets memorial n:o 4, angående
verkstad verkstad granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

yvcmsKuifig

af riks- j detta utlåtande gjorde utskottet följande hemställan:
bankens

styrelse och »att ansvarsfrihet må beviljas fullmägtige i riksbanken dels för
förvaltning, förvaltningen af bankens sa väl hufvud- som afdelningskontor under
år 1891 och, hvad angår kontoret i Hernösand, äfven för den del af
år 1890, detsamma varit i verksamhet, dels ock för de beslut och
åtgärder, hvilka finnas antecknade i fullmägtiges protokoll för tiden
från och med den 15 januari 1892 till samma dag innevarande år.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Lyttkens: Herr talman, raine herrar! Det är icke min afsigt
att på något vis motsätta mig utskottets hemställan om decharge
eller ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken, men jag har velat
säga några ord med anledning af det svar, jag fått på den begäran,
jag förra året framstälde, om upplysning angående orsaken till, att
afdelningskontoret i Kalmar lemnar så ringa vinst å sin lånerörelse.
Utskottet har nemligen i år sökt besvara denna min fråga genom
åberopande af den mängd afbetalningslån, som från riksbankens
hufvudkontor öfverflyttas till kontoret i Kalmar, å hvilka lån stora
afskrifningar egt rum, så att enligt de beräkningar, som blifvit gjorda,
under förlidet år från kapitalräkningen afförts ända till öfver 16,000
kronor. Detta besvarar visserligen till en del min fråga om anledningen
till kalmarkontorets låga vinst, men om man ser närmare
efter, blir min fråga ännu till stor del obesvarad. Ty, mine herrar,
se vi på de siffror, som utvisa kontorets förlust på de gamla, från
hufvudkontoret öfvertagna lånen, är den ganska obetydlig, då den ej
varit större, än att kontorets vinst i förhållande till låneförlaget
under de 4 senaste åren endast varit 0,i2, 0,7, 0,24 och 1,43 procent
lägre än den eljest skulle hafva varit om ej dessa afskrifningar behöft
göras. Om jag således också lägger denna afskrifningsprocent
t. ex. för det sista året eller 1,4 3 procent till nettovinsten för kontoret
under samma år eller 1,21 procent, skulle ändock vinsten å lånerörelsen
blifva ringa, då procenten ej blefve högre än 2,6. Det finnes
ingen bank i verlden, som kan komma derhän, att alla lån, den utlemnar,
blifva betalda, ty alltid blir det några som ej betalas, utan
lånen måste afskrifvas; men om, såsom förhållandet är i afseende
på kontoret i Kalmar, äfveu sådana obetalda lån medräknas till nettovinsten
och denna vinst dock icke blir högre än 2,6 procent, då tror
jag man kan anse det vara ytterst litet för en sådan inrättning som
ett riksbankens afdelningskontor.

Om vi för öfrigt betrakta riksbankens lånerörelse i dess helhet,
så synes vinsten på densamma bra liten i jemförelse med den afkastning
privatbankerna lemna, och dessa banker hafva ju dock, äfven
de, gäldenär^, som icke betala sina lån, så att afskrifningar äfven

6 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

hos dem måste ega rum. Af redogörelsen för de särskilda riksbanks Angående
kontorens vinst finna vi, att nettovinsten vid kontoret i Visby utgjort
l,oi procent, vid kontoret i Kalmar 1,21 procent, vid kontoret i Vexiö y riks3,
19 procent, och bruttovinsten vid hufvudkontoret — märk, mine bankens
herrar, att det här är fråga om bruttovinsten — 3,5 procent. Man styrelse och
kan, när man ser sådana siffror, icke undertrycka den tanken, att förvaltning.
det måste vara någon felaktighet i vår banklagstiftning, som är (Forts)
grunden till detta mindre lyckliga resultat; och man skulle förmoda
att, när sådana resultat visa sig är ut och år in, riksbanksfullmägtige
skulle lemna någon upplysning om, hvad det är i denna lagstiftning,
som är orsaken till, att vinsten är så liten.

Vid början af 1870-talet var ännu riksbankens reglemente betungadt
med en bel hop minutiösa föreskrifter och inskränkningar i
afseende på lånerätteu, och dessutom funnos en hel del inrättningar
och verk, som hade privilegium att för lägre ränta få lån ur banken.

Genom de reformer, som i riksbaukslagstiftningen under 1870-talet
vidtogos, tog man bort dessa inskränkningar och dessa monopol i
afseende på lånerätten, så att herrar fullmägtige fingo friare händer;
mycket, ofantligt mycket, återstår dock att gorå på banklagstiftningens
område dels för att få landets penningerörelse grundad på solid grundval,
dels för att få riksbanken något mer vinstgifvande. Fullmägtige
hafva icke tagit initiativet för att åstadkomma några förbättringar i
banklagstiftningen med undantag af ep enda gång, nemligen i afseende
på inskränkning i de nya afdelningskontorens rätt att bevilja
kreditiv. Men om denna inskränkning yttras i betänkandet, att den
är en bland orsakerna till att afdelningskontoren gifva mindre än
man beräknat. Det står nemligen, »att såsom bidragande orsaker
till minskning i kontorens rörelse och vinst har blitvit anfördt inskränkningen
i afdelningskontorens rätt att bevilja kreditiv och andra
försträckningar samt i förhållande till enskilda penninginrättningar
strängare lånevilkor och kortare amorteringstid för länen.»

För min del instämmer jag i utskottets mening, att den reform,
som på bankofullmägtiges initiativ tagits att inskränka kreditivrätten,
icke varit lyckad. Det finnes nemligen få lånerörelser, spm för allmänheten
äro så beqväma som just kreditivrörelsen, då man kan
sätta in i kassan när man har penningar och taga ut när man icke
har. Banken förmedlar sålunda mellan den, som behöfver penningar
och den, som har penningar öfver i sin kassa. Detta är både tör
allmänheten nyttigt och för banken vinstgifvande. Denna kreditivrörelse
är också så mycket säkrare, som vid riksbankens afdelningskontor
icke kreditivhaudlingarne granskas genast, när de inlemnas,
utan fullmägtige hafva god tid att se, om dessa handlingar äro fullt
säkra. Ett sådant förhållande eger deremot icke rum med andra lånerörelsegrenar,
ty med den dagliga lånerörelsen skall handlingarne
genast bedömas och länen expedieras. Jag kan derför icke anse annat,
än att det var en mindre lyckad reform, som gjordes, när man vidtog
dessa inskränkningar i afseende på afdelningskontorens kreditivrörelse.

Man skulle vidare ha kunnat tro, att cn bank sådan som riksbanken
skulle kunnat lemna en helt annan afkastning än den gjort,

N:0 18. 6 Onsdagen den 15 Mars, f. m.

gående när man tager i betraktande, att riksbankens fastigheter icke tagas
glanskning med J beräkningen i afseende på vinsten. Riksbanken har ju fria
af riks- husrum med mera sådant, som icke betungar utgiftsbudgeten. Det
bankens är någonting i hela vår banklagstiftning, som tyckes utgöra ett skäl
styrelse och för förändringar i afseende på densamma. Vi stå inför en tid, då
form mng. staten beböiver alla möjliga inkomster. När man tager i betraktande
( or s.) (jc nya utgifter, som äro att vänta för indelningsverkets aflösning,
för grundskatternas afskrifning, för de ökade militärbördorna och för
alla både nödiga och onödiga utgifter, såsom för professurer i egyptologi
m. m. dylikt, så tror jag det kan vara skäl att göra allt möjligt
för att taga vara på de inkomster vi ha. Riksbankens inkomster äro
af denna beskaffenhet, och då den derjemte kan gå allmänheten till
banda med något lägre ränta än privatbankerna, skulle man kunnat
hoppas, att från bankofullmägtige skulle framkommit något förslag,
till ändring i banklagstiftningen och utvidgning af dess lånerörelse
så att denna vinst blefve något större. Det är väl sant, att den enskilda
bankrörelsen eger stora fördelar, och Riksdagen har på sitt samvete,
att den icke tog vara på de anbud, som regeringen gjort om inskränkning
i afseende på de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, utan
satte sig emot förslaget, som med några få ändringar mycket väl
kunnat antagas till både landets penningrörelses och riksbankens
båtnad. Men Riksdagen sade nemligen ett rent nej till denna reform.
Jag vill icke nämna, på hvilkens initiativ detta afslag skedde. Emellertid
ha nu privatbankerna erhållit oktroj på tioårig sedelutgifningsrätt,
och vi kunna ej hoppas, att under denna tid fä någon inskränkning
i denna deras rättighet. Jag anser dock, att det är på tiden, att
bankofullmägtige, som bäst böra förstå och hafva närmast reda på
förhållandena, böra inkomma till Riksdagen med ett väl genomtänkt
och grundadt förslag till ett bättre ordnande af sedelutgifningsrätten
och bankrörelsen, så att förslaget hinner väl genomtänkas och privatbankerna
få tid på sig att ordna sig efter de nya bestämmelserna, på
det att ej för häftiga omstörtningar må behöfva ega rum och att
riksbanken bättre må kunna uppfylla sitt ändamål att vara en centralbank
och äfven lemna större inkomster än den hittills lemnat.

Herr talman! Jag tillstyrker utskottets förslag till ansvarsfrihet
för bankofullmägtige, men det är vid betänkandet fogad en reservation,
om hvilken jag icke kan underlåta att yttra några ord. Det är
t nemligen frågan om riksbanksfullmägtiges rätt att bevilja ackord.
Jag vet, att då jag var i bankoutskottet, förekommo sådana ackordsmedgilvauden,
mot hvilka jag för min del till protokollet har reserverat
mig. Det förekom t. ex. ackord ända ned till 4 procent af
lånesumman, och det var på ganska stort belopp. Vid ett annat tillfälle
inträffade att vid en mycket mäktig institution, som gjorde
konkurs, föreståndaren åtalades af bankofullmägtige. Han hade då
bjudit ackord å 5 procent om året att betalas under fem år, alltså
inalles 25 procent att betalas under loppet af 5 år med 5 procent
om året. Riksbanken anmälde honom till åtal; men han bjöd dä
riksbanken att få alla de der 25 procenten på ett år. Då stoppade
de pipan i säcken och~antogo anbudet,

Nu har herr Sandberg gjort eu anmärkning mot dessa ackords

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

N:0 18.

medgifvanden. Jag känner icke de förhållanden som i år vant
grunden för hans reservation; men af hvad som fordom bär egt rum granskning
förmås jag att tro, att skälet varit det, att han önskat att fullmagtige ajr rj&8.
borde äfven om riksbanken skulle förlora en eller annan procent, bankens
litet mer än nu sker hålla efter sådana personer, som borde komma gjg
under åtal. Detta skulle vara bra för framtiden i flere afseende!!, och/°"yden
allmänna moralen i detta hänseende skulle ej så otta som nu t
finna sig sårad af att stora vinglare få gå alldeles, ostraffade.

Jag upprepar min anhållan om decharge för tullmägtige.

Herr Gumselius: Herr talman! Då den föregåeude talaren icke
gjort något yrkande, motsatt utskottets hemställan, vill jag endast
anhålla att få säga några få ord, särskild! med hänsyn till det kontor,
denne talare vid ett par föregående tillfällen vändt sig emot och mot
hvilket han äfven i dag vändt sig. .

Det var kalmarkontoret, som han funnit icke bara sig sä Dra.

Det bör man dock icke så mycket undra på. Jag vill visst icke gorå
något påstående, men jag tror icke, att det var fullt välbetänkt att
välja Kalmar såsom plats för detta kontor, och jag tror, att man
kunnat välja andra platser, som gifvit bättre resultat. Detta kontor
bär alldeles för litet område för sin verksamhet; det ar blott hälften
af ett län, som hör dit, och detta län är det ur banksynpunkt kanske
minst väl konditionerad i Sverige. Vi veta äfven, att bankerna der
gått med dåligt resultat; kalmarbanken har måst upphöra och,den
andra har gjort stora förluster. Inom Kalmar stad hafva äfven manga
personer lidit stora förluster på de senare åren och särskilt under
det sista. Vi hafva derför också inom bankoutskottet egnat en
alldeles särskild uppmärksamhet åt kalmarkontorets förhållanden,
kanske icke minst till följd af den föregående talarens interpellationer,
meii vi hafva funnit, att rättvisan fordrade att icke lagga lok
Då. laxen.

Kalmarkontorets ställning är dock bättre än förut. Om man ser
på siffrorna på sid. 12 i detta betänkande - den lösgående talaren
fäste sig vid siffrorna på sid. 11, — så står bruttovinsten för afdelningskontoret
i Kalmar upptagen till 3,24 proc., och det är ju icke
mycket under hufvudkontorets 3,5 proc- Jag vill gerna medgifva,
att dessa resultat äro långt ifrån lysande på det störa hela taget,
men om man vänder sig mot kalmarkontoret såsom delvis exponent
för de öfriga kontoren, så är det icke fullt rätt, ty flertalet åt afdelningskontoren
gifver dock, om icke någon lysande, så dock bättre
vinst än hufvudkontoret, och då får man i stort sedt vara, relativt
belåten. Hvad beträffar ett annat afdelningskontor, som den föregående
talaren äfven i förbigående nämnde, nemligen kontoret i Visby,
står dess nettovinst upptagen till blott l,oi proc., men det beror derpå,
att der förra året gjordes en för kontorets förhållanden mycket stor

afskrifning. 0 . . , R

Jag har endast velat nämna detta såsom en upplysning och såsom
ett tillägg till den föregående talarens yttrande. Jag har naturligen
icke något att invända mot den ansvarsfrihet, som jag vant med
om att tillstyrka.

8 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets slutanmälan lades till handlingarna.

§ 6.

+ • åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän

trånad öfverenskommelse, herastälde herr talmannen, huru vida
kammaren ville besluta att i plenum nästa lördag den 18 dennes
företaga val af dels tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
lullmagtige i riksbanken och i riksgäldskontor^ jemte deras
suppleanter, dels ock sex suppleanter för dessa valmän.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Angående
ändrad
lydelse af
1 kap. 1 §
kyrkolagen.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 17, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen.

Kongl. Maj:t hade i sin berörda proposition föreslagit Riksdagen
att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 § kyrkolagen skall hafva
följande ändrade lydelse:

Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den,
grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter
genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes
beslut af år 1593 antagen och förklarad är;

och hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande, att propositionen
måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Rodhe, som anförde: Då jag går att yttra mig om Kongl.
Maj.-ts nu föreliggande, af lagutskottet tillstyrkta proposition, kan jag
icke undertrycka den förklaring, att jag känner det mycket påkostande,
att jag måste ställa mig i oppositionens led. Kärleken
till den bekännelse, hvilken propositionen afser, har dock undanröjt
all tveksamhet, som annars måhända uppstått hos mig i fråga om
att yttra mig. o &

Onsdagen den 16 Mars, f. m. 9 N:o 18.

Hvad är det då frågan egentligen gäller? Den gäller ingenting Angående
mindre än den första och tillika förnämsta perlan i vår kyrkas lag, lydelse af
dit insatt på en tid, då man hade mera blick och mera sinne för hvad 1 j §
lutherskt är än nu är fallet. Denna perla får icke längre, hvad dess kyrkolagen.
hufvudsakligaste beståndsdelar beträffar, förblifva sådan den varit till (Forts.)
hugnad för två seklers slägten; den skall stympas, den skall göras
mattare. Kyrkan får icke längre bekänna hvad hon bekänt sedan
1600-talet. Och hvarför en sådan förändring af kyrkans bekännelse?

Jo, för att tillfredsställa formalismens kraf på bokstaflig öfverensstämmelse
mellan två lagparagrafer.

Regeringsformen och kyrkolagen böra, heter det, på ett ordagrant
lika sätt angifva hvad som är svenska kyrkans lära. År då detta
verkligen nödvändigt? Ingen lärer med fog kunna påstå detta. Synes
det icke tvärt om vara i sin ordning och lämpligt, att statens lag
visserligen på ett tydligt, men icke så detaljerad! sätt angifver hvilken
den kyrkas lära är, som hon vill framför allt skydda, och att
kyrkans lag, hvilken närmast är gifven för att vara en norm för
kyrkans lärare, på ett mera noggrant sätt preciserar det område,
inom hvilket dessa ha att verka, mera noggrant angifver gränserna
gent emot skiljaktiga läror?

Nej, mine herrar, det angifua skälet, hvarför man påyrkar denna
förändring är nog, åtminstone för många, som vilja denna förändring,
icke det hufvudsakligaste. Detta ligger nog djupare. Man vill gå
till baka till en tidigare bekännelseståndpunkt för att sålunda mer
öppna dörren för skiljaktiga meningar och läror och sålunda få den
äkta lutherdomen mer och mer undanträngd, och just häruti ser jag
den allra största faran af den ifrågasatta förändringen, just härför
anser jag priset alldeles för dyrt, offret alldeles för stort för att köpa
denna likformighet emellan regeringsform och kyrkolag, äfven om jag
under andra förhållanden skulle ansett en sådan öfverensstämmelse
dem emellan önskvärd.

Här är visserligen icke platsen att inlåta sig på några teologiska
utredningar, och jag skall taga mig till vara för att komma fram
med några vidlyftiga sådana. På en sak ber jag dock att få fästa
uppmärksamheten. — Hvad är kyrkans bekännelse? Den är helt enkelt
det, som konstituerar kyrkan. Kyrkan är hvad hon bekänner.

— Har nu lutherska kyrkan obestridligen särskild! genom konkordieformeln
tagit ett steg framåt, har hon derigenom kommit till ett fullare
och rikare medvetande om den lutherska lärans innehåll och
har detta fått ett fullare och renare uttryck i denna formel, måste det
då icke vara att gå till baka, om man nu, sedan kyrkan bekänt sig
till denna formel jemte öfriga bekännelseskrifter, går till baka till den
Augsburgiska bekännelsen? Att ett sådant tillbakagäende kan hafva
med sig omätlig skada, derom framhåller historien vittnesbörd, hvilka
borde ropa till oss den allra kraftigaste varning.

Dock — jag antager, att koukordieformeln är för flertalet af
kammarens ledamöter mindre känd, och således dess värde måhända
mindre lätt att bedöma, men det är en annan af våra bekännelseböcker,
af dem hvilka man nu ifrågasätter att slopa, cn annan,
som är så mycket mera känd och, som jag äfven tror, af kammarens

N:0 18. 10 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående allra flesta medlemmar högt värderad — jag menar Luthers lilla
ändrad katekes. Erkänner man denna boks stora värde, ett värde, som ju
/kap* 18 förskaffat den namnet lekmannabibeln, då borde man väl vara varkyrkoiagen.
sam, då det galler att taga ett steg, som kan leda derhän, att denna
(Forts.) bok undantränges från att utgöra grundvalen för den religiösa undervisningen
i våra skolor. Besinnar man, att just detta var motivet,
det uttalade motivet för den ursprungliga motionen, som nu resulterat
i denna kongl. proposition, så inser man, att det icke saknas grund
för en sådan farhåga. Faran kan förebyggas. Men göra vi rätt uti
att blottställa våra skolor, vår dyrbara ungdom för en sådan fara?
Göra vi, såsom svenska kyrkans representanter, rätt uti att taga ett
steg, som skulle kunna leda derhän, att detta folk blir beröfvadt en
af dess allra dyrbaraste klenoder?

Jag vet nu, att man skall invända mot mig: den ifrågasatta förändringen
har ju tillstyrkts af högsta domstolen, af mänga domkapitel,
af flera kyrkolagskomitéer, af många andra bland vår kyrkas främste
män. Ja, dessa hafva tydligen sett saken mera optimistiskt än
jag. Öfver de grunder, företrädesvis formella, på hvilka de stödt sitt
omdöme, vill jag icke sätta mig till domare, men det vet jag, att
gent emot de nämnda auktoriteterna skulle kunna sättas många andra;
jag skulle kunna nämna stormän inom kyrkan, både från vårt land
och från den lutherska kyrkan i Tyskland, som uttalat samma uppfattning
som den, för hvilken jag nu gjort mig till tolk. Och det
vet jag också, att det finnes tusental af våra församlingars medlemmar,
som med djup smärta skulle mottaga underrättelsen om att bekännelsen
blifvit i någon mån förändrad.

Det är i dessa dagar jemnt 300 år sedan kyrkans representanter
voro samlade till det betydelsefulla möte i Upsala, hvilket skänkte
svenska kyrkan dess lutherska bekännelse. Skulle det vara att värdigt
fira detta stora minne, om svenska Riksdagen beslöte ett försvagande
af denna lutherska bekännelse? Vi ginge visserligen då
till baka till de nämnda fädernas ståndpunkt; men just derför, att
detta vore ett tillbakagående, ett återgående till en redan lemnad
ståndpunkt, vore det månne icke att svika den trohet, som de så
skönt bevisade i kampen för lutherdomen?

Nej, mine herrar, måtte minnet af 1500-talets ädle fäder lifva oss
att hålla fast vid det stora arf, vi emottagit i eu mer utvecklad och
ren bekännelse. Herr talman, jag skall be att få yrka, att föreliggande
lagförslag måtte återremitteras till utskottet i syfte att få
i samma förslag intaget, att hela konkordieboken eget- för svenska
kyrkan symbolisk dignitet.

Herr Ekman yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få anknyta mig till ett yttrande, som den sista ärade talaren
hade, nemligen: »kyrkan är, hvad hon bekänner sig till att vara.»
Jag förmodar, att herr biskopen dervid tänkte på den faktiskt bestående
statskyrkan. Han säde, att hon är, hvad hon bekänner sig
för att vara. Hvad bekänner sig då denna kyrka för att vara? Om
vi taga denna kyrkas förnämsta urkund, den augsburgiska bekännelsen,
och se på dess sjunde artikel, så förklarar kyrkan der i sin

ll N:o 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

bekännelse, att hon är en congregatio sanctorum et nere credentium,
d. v. s. hon är en sammanslutning af heliga och sant troende men- iy^e af
niskor. Att den svenska statskyrkan icke är en sådan samman- jj kap. 1 §
slutning och sålunda icke är, hvad bekännelsen säger, det torde jag kyrkolagen.
icke behöfva bevisa; ty det ligger ju i öppen dag för alla. Till (Forts.)
den svenska kyrkan höra alla de, som bygga och bo inom Sverges
landamären, med undantag af ett högst litet fåtal, som utträdt ur
den svenska statskyrkan; det är således, kan man säga, så när som
alla Sveriges inbyggare. Men hvem af oss tror väl, att dessa äro
en congregatio sanctorum et vere credentium? Det måtte väl vara
alldeles uppenbart, att bekännelsen här icke motsvarar verkligheten.

I sjelfva begreppet statskyrka, hvilken ju skall omfatta alla, som
bygga och bo i ett land, ligger det, att under den närvarande tidsåldern
en sådan kyrka aldrig någonsin kan blifva en congregatio
sanctorum et vere credentium. Det är helt enkelt omöjligt.

Svenska statskyrkan kan således icke blifva en biblisk församling,
eu biblisk kyrka, i detta ords egentliga mening. Låt oss helt
enkelt erkänna den sanningen. All advokatyr i den delen hamnar
sig förr eller senare; och här gäller den gamla regeln, att ärlighet
varar längst. Det är sålunda nödvändigt för kyrkan att ställa sig i
detta hänseende på en sann ståndpunkt. Att den svenska statskyrkan
icke vill vara hvad hon faktiskt är, utan vill vara något
annat, det är detta, som har åstadkommit denna opposition med
deraf följande slitningar, hvilken opposition och hvilka slitningar
aldrig komma att upphöra, så länge den svenska statskyrkan intager
eu falsk ställning.

Hvad kan då den svenska statskyrkan vara och blifva? Jo, hon
kan vara och blifva en folkkyrka och ingenting annat. Hvar och en,
som bor inom Sveriges område, måste tillhöra den närvarande kyrkan,
och det sker icke på frivillighetens väg utan så, att han måste det,
och har den allra största svårighet, som herrarna veta, att komma
ut ur denna kyrka. Och kommer han derut, så synes det åtminstone
hittills vara svårt för honom att få med sig sina egodelar o. s. v.;
utan de, som utgå, skola allt fortfarande af sina inkomster och sina
egodelar betala till denna kyrka. Det är ju det förtärligaste tvång!

Flyttar jag mig öfver t. ex. till Amerika, der det icke finnes
någon statskyrka, som herrarne veta, men der det finnes t. ex. ett
evangeliskt lutherskt kyrkosamfund, hurudan är då detta kyrkosamfunds
ställning? Det blir naturligtvis något helt annat. Ingen tvingas
der in. Jag går in frivilligt; och när jag så har gått in, så har jag
i och med detsamma tagit på mig skyldigheten att ställa mig detta
kyrkosamfunds bekännelseskrifter till oryggelig efterrättelse. Ett
sådant på frivillighetens väg tillkommet kyrkosamfund kan uppställa,
om det så behagar, en noggrann bekännelse, i de allra minsta detaljer
formulerad i en mängd paragrafer; och det kan förbinda sina bekännare
dertill, just derför att de frivilligt gått in och frivilligt kunna
gå ut. En metodistkyrka kan uppställa sina statuter; och hvar och
en, som önskar bekänna sig till en sådan kyrka, får böja sig för
dessa statuter. Men han behöfver icke böja sig längre, än han frivilligt
vill göra det.

N:0 18. 12 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående Helt annat är det med ett statskyrkosamfund, som jag måste
lydelse af tillhöra. Det går icke an der att ställa upp en mängd hårfina be1
kap. 1 § stämmelser, genom hvilka inbyggarne i landet skola förbinda sig
kyrkolagen, till kyrkans bekännelse. Utan just derför, att en statskyrka icke kan
(Forts.) blifva något annat än en folkkyrka, måste den ställa sig på eu
mycket bredare basis och undvika alla sådana bekännelser, som gå
in i en mängd detaljer och hårfina specialiteter. Ty just derigenom
uppkommer en mängd stridigheter och svårigheter.

När jag nu talar sålunda, hoppas jag, att jag är så känd i
kammaren, att ingen af herrarne tror, att jag på något sätt vill
undergräfva religionens helgd. Men jag har varit tjenstgörande
prest inom den svenska statskyrkan i åtskilliga år och der gjort hennes
bekantskap på nära håll; jag har allt. sedan följt hennes utveckling
och dervid märkt, att just detta, att bestämma läran in i de minsta
detaljer, är det, som undergräfver den lutherska statskyrkan i vårt
land. Och för hvarje år och för hvarje årtionde komma allt flera
att resa sig med magt mot ett sådant förhållande.

Jag vågar icke säga, huru vida det vore bäst, att statskyrkan i
vårt land helt och hållet upphörde och ersattes i stället af fria samfund.
Det vågar jag icke säga; det är ett så vigtigt steg detta, så
att jag för närvarande icke vågar uttala mig i någon bestämd retning
i det hänseendet. Det svenska statskyrkan har historiskt uppväxt;
och jag tänker, att det icke skulle blifva så lätt kanske, när
denna kyrka slagit så djupa rötter i folkmedvetandet, att få den
uppryckt. Men hvad jag tror kan göras, det är, att denna kyrka
modifierar sig allt mer och mer i sina stränga bekännelseskrifter, och
att den ställer sig på en bredare bas, hvarigenom hon som en statskyrka
kan famna om äfven de öfriga kyrkopartierna.

Nu kan jag för min del icke alls förstå, hvarför kyrkan skall
förbinda sig till några flere bekännelseskrifter, än hvad som kyrkans
lärare hittills hafva bekant sig till genom ed. Jag skall be att få
uppläsa, hvad en prestman under närvarande förhållanden svär på.
»Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, till
hvars förkunnande jag nu kallas och antages, att jag vill städse förblifva
vid den rena evangeliska läran, sådan den, grundad i Guds
heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade
augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år
1593 antagen och förklarad är, så att jag hvarken uppenbarligen
förkunnar och utsprider eller hemligen främjar deremot stridande läror.»
Om nu kyrkans egna tjensteman icke äro förbundna att besvärja mer
än den augsburgiska bekännelsen vid Upsala mötes beslut, så tyckes
det väl vara alldeles orimligt, att Sveriges inbyggare skola vara
bundna vid hela konkordieboken, således vid mycket mer än Sveriges
presterskap. Nu sade den siste ärade talaren, att utan tvifvel känna
högst få af oss till konkordieformeln. Ja, jag undrar, huru många af
herrarne känna till den augsburgska bekännelsen, dess apologi, schmalkaldiska
artiklarne och Luthers stora katekes — Luthers lilla katekes
går väl något så när, ehuru det kanske skulle bli si och så äfven med
den, om vi började att examinera. Hafva herrarne läst allt detta?
Jag kan nämna, att när jag var i Upsala och läste på prestexamen,

13 N:0 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.''

så både det förut aldrig varit brukligt att till de teologiska examina Angående
läsa den augsburgiska bekännelsen, men biskop Beckman, som var i^eUeaf
mån om, att vi skulle veta, hvad vi svuro på, företog sig då att på ikap i''§
några timmar gå igenom den augsburgiska bekännelsen med oss, men kyrkolagen.
att läsa de öfriga bekännelseskrifterna, såsom konkordieformeln och (Forts.)
schmalkaldiska artiklarne, kom aldrig i fråga. Det är således först
på senare tiden, som det har börjat blifva obligatoriskt för presterna,
hvilka dock skola besvärja den augsburgiska bekännelsen, att taga
kännedom om densamma. Och hvad lekmännen beträffar, så tror
jag, att högst få känna innehållet af dessa bekännelseskrifter; det är
väl, om de hafva hört talas om dem och känna till namnen. Den
svenska kyrkan bar bestått hittills, trots denna okunnighet, och således
måtte ändock icke den svenska kyrkans bestånd häuga på den saken.

Hvad nu beträffar augsburgiska bekännelsen, sä är jag af den
mening, att långt ifrån att jag skulle önska att hela konkordieboken
komme med i kyrkolagens 1 §, jag tvärt om skulle önska, att
äfven den augsburgiska bekännelsen strökes, och det af det enkla
skälet, att jag vill ställa mig på den ståndpunkt, hvarpå våra tadel''
stodo för 300 år sedan, nemligen just vid Upsala mötes beslut. Det
beslut, som de der fattade, är ganska märkligt, och det kau måhända
ej vara olämpligt, att då vi nu snart komma att lira 300:de årsdagen
af detta möte, vi blefve påminde om hvad Upsala mötes beslut innehåller
i den allra vigtigaste punkten. Om herrarne tillåta, skall jag
taga mig friheten uppläsa densamma. Den har följande lydelse:

»Först att vi alla vid Guds rena och saliggörande ord, hvilket i de
heliga profeters, evangelisters och apostlars skrivelser forfattadt är,
samhälleligen blifva vilja, och att i våra församlingar skall lärdt,
trodt och bekändt varda, att den heliga skrift af den helige ande
sitt ursprung häfver och innehåller fullkomligen allt det, som den
kristliga läran om Gud den allsvåldigste och vår salighet samt goda
gerningar och dygder tillkommer, och är en grund och stöd för en
rätt kristen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskilja och förekomma
all tvist uti religionen, och ingen förklaring af andra behöfves,
antingen af de helige fader eller andre, som af eget godtycke
något dertill satt hafva, det icke är med den heliga skrift, eho de ock
helst vara kunna, alldenstund ingen menniska efterlåtet är att tyda
Guds ord efter eget sinne, och derutinnan skall ingen persons anseende,
höghet eller auktoritet aktadt eller gilladt varda, utan den
heliga skrift allena som förbemält är.»

Hvad säger nu donna urkund ? Jo, den säger det, att alla menskliga
utläggningar och auktoriteter, af hvad namn de vara må. få maka
sig undan för den heliga skrift, och att den heliga skrifts eget ord
kan åtskilja och förekomma all tvist i religionen.

Nu säger man: om vi icke hafva en mängd bekännelseskrifter,
så hafva vi gifvit upp gärdet och få en mängd tvister och svårigheter
inom landet. Nå väl, vi hafva nu hela konkordieboken, men jag
frågar, mine herrar, är det verkligen lugnt och stilla på det andliga
området, derför att vi hafva sä ofantligt många bekännelseskrifter?

Nej, jag upprepar det ännu en gång, just dessa bekännelseskrifter
hafva frammanat oppositionen och komma allt framgent att giira det.

N:0 18. 14

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Angående Tag bort dessa bekännelseskrifter, låt oss få stå på bibelordets mark,
ändrad jer bär denna folkkyrka ställa sig, och då skola herrarne få se, att
lka™ 1§ oppositionen mot kyrkan som sådan icke kommer att blifva så stor,
kyrkolagen, som den hittils varit.

(Forts.) Jag skall be att få bestyrka hvad jag sagt äfven med utsagor

af kyrkans egna män, som visa, huru de hafva uppfattat saken. I
»Teologisk tidskrift» för 1880 yttrade en nuvarande teologie professor
i Upsala angående bikten, hvilken, som herrarne kanske veta,
förekommer i 11 artikeln af augsburgiska bekännelsen, hvars lära
angående denna sak som bekant icke efterlefves inom den svenska
kyrkan: »Kyrkan har, om också icke genom något på allmän synod
formligen fattadt och derefter i bekännelseurkunden inregistreradt
beslut, så likväl genom den åskådning, som på den heliga skrifts
grund i detta stycke efter hand gjort sig inom henne gällande och
genom sin af denna åskådning betingade lagstiftning, i denna punkt
justerat sin bekännelse.» Nå väl, huru många justeringar af bekännelsen
tro herrarne, att vi hafva? I 11 artikeln rörande bikten har,
som nyss nämndes, en justering egt rum, och börja vi gä igenom de
olika artiklarne skola vi finna, att man justerat litet här och litet
der. Den ene teologen justerar på ett ställe, den andre på ett annat,
och snart får man en under tidernas lopp af teologerna justerad
bekännelse, der det icke finnes mycket qvar af den ursprungliga.
Men om en lekman skulle vilja justera bekännelsen, så far han det
icke. Och dock, hvarför skulle denna justering vara uppdragen endast
åt våra teologer? Det har funnits och finnes ännu lekmän, som
äro så bevandrade i den heliga skrifts läror, att de mycket väl skola
kunna hålla stången mot mången af våra teologer ex professo.

Jag vill anföra ännu ett yttrande som bevis på, huru man inom
statskyrkan resonerar. Biskop Beckman utgaf för åtskilliga år sedan
»Tankar i kyrkliga frågor.» Med anledning häraf uppstod en kontrovers
mellan åtskilliga teologiska författare, hvari äfven den nuvarande
biskopen i Hernösand Johansson kora med. Denne yttrade
sig dervid sålunda: »Äfven om det vore sant, att kyrkan som statskyrka
ej kan vara en biblisk församling, så är det dock visst, att
vår kyrka gör anspråk på att vara detta och att hon öfverlemnar
embetet endast åt sådana, som erkänna dessa anspråk.» Detta är
ett högst märkvärdigt uttalande. Biskopen yttrar sig något tveksamt
om, huru vida statskyrkan kan vara en biblisk institution. Men huru
det också dermed må förhålla sig, så fordrar kyrkan, säger han, att
blifva ansedd som en sådan och fordrar af sina prestman, att de
skola erkänna det.

Vid ett möte, som för några år sedan hölls i Göteborg, yttrade
en af de mera framstående professorerna i Upsala, »att ingen kan till
alla delar underskrifva den augsburgiska bekännelsen.» Derför inträffar
det ofta, såsom de torde känna, som legat i Upsala, att prestkandidater
tveka att gå presteden. Oaktadt det blott är på den
augsburgiska bekännelsen, som de skola svärja, draga de sig derför,
emedan de funnit, att det är åtskilligt deri, som icke står i öfverensstämmelse
med bibelordet. Men för att lugna de ömma samvetena
säger man dem: I skolen icke svärja på annat än det huf -

16 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

vudsakliga, som förekommer i den augsburgiska bekännelsen. Men Angående

när de träda fram för att lägga sina fingrar på bibeln och svärja, ändrad

så heter det icke, att de skola svärja på endast det hufvudsakligaste,

utan då få de svärja på hela den augsburgiska bekännelsen från bör- kyrMagm.

jan till slut. Och här blir det då en reservatio mentalis, ett tyst CForts.)

förbehåll. De få svärja på hela bekännelsen, men de hafva blifvit

lärda, att det endast är på hufvudinnehållet, som de skola svärja.

Kan ett sådant sakernas tillstånd vara rätt? Jag hemställer till hvar
och en, som har sinne för religion, och som är angelägen om, att
religionen måtte vara en sanning, om man verkligen kan önska, att
den svenska kyrkan skall förblifva på en sådan i högsta måtto osann
ståndpunkt. Äfven om, som jag vill hoppas, konkordieformeln, de
schmalkaldiska artiklarne m. m. uteslutas, så har man ändå qvar
den augsburgiska bekännelsen. Jag frågar, om det kan vara en god
uppfostran af dessa personer, som skola gå ut som lärare i den
svenska kyrkan, att säga till dem, att de få gorå ett tyst förbehåll,
att de visserligen äro tvungna att svärja på hela den augsburgiska
bekännelsen, men att de dervid endast behöfva afse det hufvudsakliga
i densamma. Hvem skall för öfrigt afgöra, hvad som är det
hufvudsakliga? Det ena kan vara hufvudsak för den ene, och det
andra kan vara det för den andre.

Det är denna beklagliga ställning, som jag känt tryckande, under
det jag i 14 år stod som prest i svenska statskyrkan med upprigtigt
sinne att tjena denna kyrka. Men det började gnissla i alla
hörn, när jag stälde mig på bibelns ståndpunkt. Det var också
denna kollision med bekännelseskrifterna, som gjorde, att jag icke
kunde uthärda att blifva qvar inom statskyrkan, emedan jag ansåg
det bättre att få en ärlig ställning utom än en oärlig ställning inom
den samma, Och varen säkra på, mine herrar, att det nog finnes
många, som varit i precis samma ställning! Men det ligger en frestelse
ofantligt nära, och det är brödet för framtiden, hvilket många
gånger gör, att man blundar för det verkliga förhållandet, och så
springer man genom elden in i kyrkan och har de der tysta förbehållen.
Det är ifrån detta, som jag skulle vilja befria hederliga män,
sådana, som verkligen älska sanningen, och jag skulle önska af hela
mitt hjerta, att svenska statskyrkan intoge en verkligt sann ställning,
så att den kunde betinga sig aktning icke allenast af sina egna
anhängare, utan äfven af dem, som stå utanför.

Mine herrar, äfven jag skulle vilja vara med om en återremiss,
likväl med den uttryckliga anhållan, att vid denna återremiss måtte
inryckas det yrkandet, att jemväl den augsburgiska bekännelsen måtte
utgå ur 1 kap. 1 § kyrkolagen. Jag förstår, att det icke finnes någon
utsigt för den saken. Vi hafva under 200 år orubbligt varit
bundna af 1680 års kyrkolag. Nu stå vi på den punkten att vi
ämna stjelpa af åtskilligt af dess mest tyngande bihang. Det är
dock alls icke otroligt att, äfven om Riksdagen fattar sitt beslut att
stryka det nu föreslagna, det snart sammanträdande kyrkomötet dock
skall säga sitt veto. Under sådana förhållanden kan jag naturligtvis
icke våga att yrka äfven på augsburgiska bekännelsens utstrykande
ur nämnda lagrum. Förmodligen torde det komma att dröja 100

N:0 18. 16

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående eller 200 år ännu, innan detta kan ske, såvida nemligen svenska
lähtf dyrkan kan i sin nuvarande osanna ställning bestå så länge. Jag
ikap*l§ kar, lierr talman, icke något yrkande att göra.
kyrkolagen.

(Forts.) 1 detta yttrande instämde herr Falk.

Vidare anförde:

Herr Halvar Eriksson: Jag får säga, att jag känner ett visst
obehag att i en fråga, sådan som denna, uppträda för att säga några
ord, alldenstund jag för min del såsom lekman saknar den kännedom
om concordia pia och dessa olika bekännelseskrifter i allmänhet som
är nödvändig, derest man vill med framgång försvara sin ståndpunkt.
Men då herr biskop Rodhe i sitt anförande bar uppträdt gent emot
den kongl. propositionen och dervid anmärkte, att anledningen till det
framlagda förslaget till ändring af ifrågavarande paragraf i kyrkolagen
vore att söka icke så mycket i omsorgen om kyrkans bestånd,
som hufvudsakligen deri, att man ville gå till baka till en tidigare bekännelseståndpunkt
från försvunna tider och öppna vägen för måhända
alldeles skilda uppfattningar, ända derhän, att man ville, såsom han
uttryckte sig, så mycket som möjligt utplåna lutherdomen, så var det
på grund deraf, som jag ansåg mig böra säga att jag icke kan annat
än på det bestämdaste protestera mot rigtigheten af sådana påståenden.
Herr biskopen torde erinra sig, att om än Andra Kammaren i
någon mån skulle hysa antipati mot lutherdomen, så är dock detta
åtminstone icke förhållandet med Första Kammaren, hvilken förut har
uttalat sig för denna lagförändring. Under sådana förhållanden torde
man alltså böra, åtminstone med någon försigtighet, yttra sig i detta
afseende. Nej, mine herrar, jag tror för min de], att anledningen till
detta lagförslag är en helt annan. Det gäller sålunda, enligt min
uppfattning, endast att fä i 1 kap. 1 § kyrkolagen införd den bestämmelsen,
att svenska kyrkans lära är den augsburgiska bekännelsen
och den heliga skrift, under det att den, såsom paragrafen nu
lyder, frainställes i alla dessa bekännelseskrifter, som innefattas i den
s. k. concordia pia. Och då dessa senare bekännelseskrifter i mångt
och mycket stå till och med i strid med den augsburgiska bekännelsen,
för att icke tala om deras jemförelse med den heliga skrift, der
kontrasterna äro ännu skarpare, så är det uppenbart, att man i stället
för samvetstvång vill införa samvetsfrihet. Det är detta samvetstvång,
som åstadkommit och åstadkommer att så många prester nödgats och
nödgas taga afsked, och att många af våra prester synas hafva tagit
till uppgift att bekämpa de frireligiösa. Nå väl, för att sådant skulle
kunna undvikas, så vore det ju nödvändigt att orsaken till detta samvetstvång
undanröjdes, i det man i någon mån löste dessa prester
från att vara bundna af alla dessa olika bekännelseskrifter.

Det sades äfven slutligen, att katekesen vore lekmännens bibel.
Hur mycken sanning, som deri må ligga, lemnar jag derhän. För
min del tror jag att den bibel, som läses af svenska folket, är icke
katekesen; utan den bok, som läses af dem, som verkligen frukta
Gud; är och förblir bibeln sjelf eller den heliga skrift. Katekesen

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

17 No 18.

åter är en bok, som man nödgas läsa i skolorna och med tvång plug- Angående
gar in, men hvilken man senare lägger på hyllan och icke vidare .ändrad

begagnar sig utaf. Då förhållandena nu äro sådana, och då det så- gfap 1^8

ledes gäller att betrygga kyrkan i stället för att upplösa den, ty så kyrkolagen.
mycket af form har statskyrkan uti sig, att den icke kan i längden (Ports.)
ega bestånd, derest den icke med afseende på sina trossatser öppnar
så vida tält som möjligt, så är det alltså i trosfrihetens namn, som

jag för min del, herr talman, ber att fa yrka bifall till utskottets

hemställan och Kong!. Maj:ts proposition.

Herr Eliasson i Oktorp: Det skulle väl synas öfverflödigt att
jag yttrar mig i denna fråga, men jag kan dock icke underlåta att
säga min tanke; och vill jag således helt enkelt be att få instämma
i herr Rodhes anförande och yrka bifall till det af honom framstälda
yrkandet om återremiss.

Herr Redelius: Jag vill till en början tillkännagifva, att jag

icke hade ämnat uppträda i denna fråga, isynnerhet som jag väl kan
gå in på den förste talarens hemställan om återremiss. Men det var
ett yttrande af en talare på stockholmsbänken, uvilket jag anser mig
icke ega rättighet att med tystnad förbigå. Jag skall dervid icke
följa honom på hans ströftåg utanför den föreliggande frågans område;
och jag skall afhålla mig derifrån nu, liksom jag gjort det vid
andra tillfällen, när anledning dertill kunnat förekomma.

Det är helt naturligt, att den af mig åsyftade talaren ej önskar
godkännande af föreliggande förslag, då han sjelf helt öppet tillkännagifvit,
att han icke gillar ens den augsburgska bekännelsen, hvarom
dock för närvarande icke är fråga. Han stälde sig således utanför
den evangeliskt lutherska kyrkan i afseende å dess bekännelse.

Hvad sjelfva saken angår, så är det ju fråga om hvad det är,

som talaren eller vi böra anse vara vår kyrkas bekännelse. Det är

ju frågan och ingenting annat. Då kan man ju först framställa ett
annat spörsmål, som är detta likt och kanske är grunden för det

förra, nemligen: behöfva vi då ens någon bekännelse? Ja, om jag

fattade den värde talaren rätt, då han yttrade något om samvetstvång,
så vill jag, eftersom det ordet blifvit framkastadt, säga, att om
— och jag betonar detta ordet om — alla. som vilja vara kristna,
förmådde att fullt uppfatta vår religionsstiftares mening med de ord,
som förekomma i den heliga skrift, så behöfdes icke någon annan
bekännelse, och jag föreställer mig, att vi alla kunna vara ense derom,
att hvad som då komme dertill vore, jag hade så när sagt — ett
oting. Men nu är det så, att ingen af oss menniskor är ofelbar, och
icke heller förmår någon att tillegna sig den fullkomliga sanningen;
ty det är med denna sanning samma förhållande som med det klara
solljuset. Der det som bäst och klarast bryter sig genom ett prisma,
der delar det sig i många färger, men ingen af prismats färger innehåller
det fullkomliga ljuset utan blott en del deraf. Hå är det ock
med menniskohjertat. Der det är som renast och klarast — menniskohjertat
kan dock blott relativt vara rent och klart — der bryter
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 18. 2

N:0 18. 18

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Angående
ändrad
lydelse af
l kap. 1 i
kyrkolaqen
(Ports.)

det himlaljuset, så att detsamma blir fårglagdt. Jag tror derför att
det icke är rätt att den ene, som färglagt ljuset på ett visst sätt,
uppträder ovänligt, för att icke säga kärlekslöst, mot dem, som råka
till att hafva eu annan färg af det fullkomliga ljuset. Jag tror att
man bör hålla på fördragsamhetens grundsats, utan att derför uppgifva
den sanning, som man förmått att sjelf tillegna sig. Det är ju
alldeles gifvet, att när ett ord framlägges i tal eller skrift, detsamma
kan uppfattas olika, och något bevis derpå torde icke behöfva anföras
i en riksförsamling, der vi dagligdags diskutera samt utbyta
meningar om huru den eller den paragrafen skall tolkas, eller om
huru det eller det lagförslaget skall tillämpas. Det är en sak som
hela verlden känner, att det kan vara olika uppfattning om en och
samma sak. Vore det icke så, utan tvärt om, hvartill behöfdes då
några lagtolkningar eller lagförklaringar? Men det finnes ty vänolika
uppfattningar, utan att dervid kan förutsättas annat än det ärligaste
sinnelag, den renaste afsigt. Jag tror icke heller, att man
bör taga illa upp, om några, som hafva samma uppfattning, sluta sig
tillsammans och säga: så vidt vi kunna förstå, är skriftens mening
den eller den. Jag vill erinra om en punkt, som vi nog torde hafva
reda på litet hvar. När Luther, efter hvars namn vår kyrka nämnes,
uppträdt mot den katolska läran, så var det många som sade: vi
kunna icke läsa den heliga skrift så, som katolikerna, vi läsa den så
här. Och så nedskrefvo de sin mening. Och när de icke kunde förmås
att godkänna katolikernas mening, utan protesterade, så fingo
de namnet protestanter.

Nu är det en helt annan sak, huru långt man bör och kan gå i
fråga om fixering af bekännelsen. Jag skulle kunna säga mycket
härom, men jag skall icke göra det, då denna fråga icke nu föreligger.
Hvad jag derom sagt har jag yttrat endast för att motivera,
hvad jag egentligen ville komma till.

Det är icke nödvändigt, att en sådan bok skall finnas som
formula concordiae. Hade den aldrig funnits, så tror jag icke, att
dermed någon skada varit skedd.

Anmärkningsvärdt är, att den talare, hvars anförande uppkallade
mig, icke framkom med några anmärkningar, vare sig mot formula
concordiae eller schmalkaldiska artiklarne eller ens mot augsburgska
bekännelsens försvar, en skrift, som han alldeles uraktlät att nämna,
då han uppräknade dessa bekännelseskrifter. Ja, han uppträdde icke
ens mot Luthers lilla katekes, som vi ju alla torde känna. Detta
har jag funnit ganska anmärkningsvärdt, nemligen, att han icke rigtade
sina anmärkningar mot dessa nu nämnda skrifter, men emot
augsburgska bekännelsen, hvarom icke är tal; och emot hans uttalande
mot denna är det jag vill protestera.

Jag vill endast tillägga, att så länge vi vilja vara en luthersk
kyrka, så kunna vi icke uppgifva den lutherska bekännelsen, ty då
skulle vår kyrka upphöra att vara luthersk. Om detta sistnämnda
ifrågasattes, så blir det en annan fråga, huru vi då skola göra.

Under sådana förhållanden kan jag låta bero vid biskop Rodhes
förslag om återremiss.

19 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Herr B illo w: Den högt aktade talaren på göteborgsbänken Angående
ansåg, att man icke borde ifrån 1 § i kyrkolagen borttaga något, andrad
emedan detta kunde föranleda en rubbning i den kyrkliga bekännelsen. /VnT
Jag tror, att jag kan försäkra herrarne, att kyrkans bekännelse bar kyrkolagen.
varit ganska olika under de olika tidekvarfven. Kyrkan har icke (Forts.)
kunnat hålla så strängt, som hon önskat, på sina trosformler, ty af
den guldsand, som flyter fram i tidens ström, har hon ej kunnat
förblifva oberörd. Jag vill blott erinra om senare tiders nu, om jag
så får säga, aflagda kyrkoböcker. Det är icke 50 år sedan kyrkan
i dessa böcker lärde menniskorna att tro på skogsrån och tomtegubbar;
hon gör det nu icke mera, derför att hon icke kan göra
det. Och jag vågar påstå, att mellan kyrkans nuvarande bekännelseskrifter
och dem, som hon egde för 100 år sedan, finnes en oerhörd
olikhet. Ty då svaflade hon på med djefvulen och helvetet och
helvetets eld i så oerhörd grad, att hela tidehvarfvet i sin okunnighet
greps af fasa och förtviflan. Så kunna menniskorna icke mera
gripas. Kyrkan kan icke mera väcka denna förskräckelse och denna
fanatism på jorden. Och hvarför? Jo, hon har måst följa tidens
ström, sin lära har hon varit tvungen att modernisera.

Hvad nu beträffar augsburgska bekännelsen och schmalkaldiska
artiklarne, så äro dessa skrifna för flere hundra år sedan af män,
hvilka icke det ringaste kunnat tänka sig in i den civilisation, som
nu herskar i verlden, lika litet som vi kunna tänka oss in i deras
okunnighet och vidskepelse. Hvad särskildt angår den paragraf i
kyrkolagen, hvari ändring är föreslagen, så vill jag påstå, att det
har ofantligt liten betydelse för oss, om den blir ändrad eller får
qvarstå oförändrad. Ty kyrkans örnar hafva för länge sedan fallit
ned med brutna vingar, och hennes straffviggar kunna icke mer
användas mot det menskliga förnuftet. Hvad gör det oss då, om
detta stadgande får qvarstå? Vilja kyrkans män hafva det gamla
qvar, så låt dem hafva det! Jag ser icke någon fara deri. För mig
är lagen ett petrifikat, och derför skall jag gerna vara med om att
bevara den i oförderfvadt skick så länge som möjligt. Jag kan
alltså mycket väl instämma med biskoparne Billing och Rodhe och
kyrkoherden Pettersson i deras yrkande. Låt dem i sin teologiska
säck få behålla augsburgska bekännelsen och schmalkaldiska artiklarne
och gerna för mig på köpet Luthers både stora och lilla
katekes.

Jag skall gerna instämma med dem i deras yrkande om afslag.

Herr Ekman: Jag skall bo att få vända mig mot herr Redelius
för att säga något med afseende på hvad han yttrat.

Först och främst betonade han, att ingen menniska kan fullt
förstå den bibliska sanningen, utan denna bryter sig genom henne
såsom ljuset genom ett prisma, så att den hos den ena blir färglagd
på ett sätt, hos eu annan på ett annat sätt. Ja, detta är en stor
och vigtig sanning. Men om det så är, då är det orimligt att vilja
binda ett helt lands befolkning vid dessa menniskomeningar, i synnerhet
om de datera sig från flere århundraden tillbaka, från 1500
och de följande åren. Det är alldeles klart, att utvecklingen äfven

N:o 18. 20 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående beträffande bibelforskningen gått framåt, och att vi måtte tillgodogöra
ändrad osg jg resultat, hvartill senare tiders bibelforskning kommit. Om
l^Jcap61§ man nu fastläser oss vid dessa symbola, vare sig af det ena eller
kyrkolagen, andra namnet, så är det på sätt och vis en hämsko på bibel(Forts.
) forskningen.

Herr Redelius sade, att det var besynnerligt, att jag icke uppträdde
med något skäl mot lärorna i konkordieformeln och de öfriga
bekännelseskrifterna. Ja, mine herrar, jag får verkligen säga, att
jag icke ansett mig kunna besvära Riksdagens Andra Kammare med
att uppvisa det ohållbara i dessa skrifter. Jag har verkligen tagit
med mig dessa bekännelseskrifter, och har lagt emellan på en del
ställen, och jag vill säga, att det är högst få punkter, som jag icke
från biblisk synpunkt skulle hafva haft något att invända emot. Men
att här i dag börja en teologisk diskussion om dessa frågor har jag
ansett otillständigt, och derför har jag icke berört saken.

Herr Redelius yttrade också, att jag i mitt anförande icke ens
nämnde eu af de ifrågavarande bekännelseskrifterna, nemligen augsburgska
bekännelsens försvar. Jag använde uttrycket apologi, och
herr Redelius vet väl, att det just betyder försvar, och att sålunda
augsburgska bekännelsens apologi är detsamma som augsburgska
bekännelsens försvar.

Nu säger vidare herr Redelius: det är ju ingenting att undra
öfver, om några personer, som hafva samma religiösa öfvertygelse,
vilja sluta sig tillsammans och säga: vi vilja tro det eller det; och
när påfven uppträdde med sina trossatser, så var det några som
slöto sig tillsammans och protesterade mot dessa satser och förklarade,
att de ville tro så och så. Ja, detta var j.u ingenting att
undra öfver, det var helt naturligt. Men deremot är det att undra
öfver, att det icke är på frivillighetens väg, som man vill uppställa
dessa trossatser, utan genom lagar, med hvilka ett helt folk skall
bindas. Vi äro ju samlade bär för att votera, huru vida 1 § i kyrkolagen
skall lyda så som hittills eller annorlunda. Det är icke på
frivillighetens väg, som man således vill fastställa trosbekännelsen,
utan genom beslut af Riksdagen och öfriga auktoriteter. Deremot
har jag i mitt föregående anförande framhållit, att om man ville
bilda en luthersk frikyrka på samma sätt som den lutherska kyrkan
i Amerika eller baptistförsamlingen eller metodistförsamlingen eller
presbyteriankyrkan, så må den stipulera en huru detaljerad trosbekännelse
som helst, då anslutningen till ett sådant kyrkosamfund
är frivillig. Men här är det fråga om att lagstifta för hela landet
och bestämma, hvad Sveriges folk skall tro och bekänna, och just
derför säger jag nu, att det i religionens välförstådda intresse vore
godt, om man gjorde denna bekännelse så bred som möjligt, så att
verkligen de olika religiösa meningarne kunde få rum inom den
svenska statskyrkan. En sådan åtgärd vore klok, emedan man derigenom
möjligen kunde förhindra, att oppositionen mot den gamla
modern icke till sist blir så stark, att kanske den svenska statskyrkans
ställning förr eller senare undergräfves.

Det är detta, som jag velat framhålla, och det har jag gjort af
intresse för religionens befästande.

21 N:0 18.

Onsdagen den 15 Mara, f. m.

Herr Rodhe: Jag skulle helst hafva sett, att jag sluppit att åter Angående
uppträda i denna fråga, enär jag är rädd för att genom ett förnyadt , ä? uppträdande allt för mycket fresta kammarens tålamod. Men det är ikap* 1§
mig omöjligt att helt och hållet med tystnad förbigå en del af de kyrkolagen.
skäl, som af representanten på stockholmsbänken anförts mot mitt (Forts.)
förra yttrande. Jag skall derför be att i största korthet få påpeka
svagheten af några af dessa skäl.

Den ärade talaren nämnde först, att kyrkan icke är en congregatio
sanctorum samt att den icke är och aldrig kan komma att
blifva ett rent de heligas samfund. Nej, hvem har påstått att kyrkan
kan blifva detta? Augsburgska bekännelsen,''hvilken herr Ekman
anförde, påstår icke heller detta. Herr Ekman citerade 7 art. af
augsburgska bekännelsen, men han borde hafva fortsatt och läst
äfven 8 art., deri tydligen påvisas, att aldrig här i tiden ett samfund
kan komma derhän, att det blir ett fullkomligt rent de heligas
samfund.

Herr Ekman sade vidare, att bibeln bör stå öfver all bekännelse
och »har man den, behöfver man icke någon vidare bekännelse».

Ja, hvem har förnekat att bibeln är den högsta auktoriteten; till
denna auktoritet hänvisa samtliga bekännelseskrifter såsom den ofelbara
normen. En sådan ofelbarhet kan aldrig tillerkännas en mensklig
bekännelse. Men denna brist på ofelbarhet berättigar en dock icke
till att bryta stafven öfver bekännelseskrifterna, så länge det icke
är visadt, att de stå i strid mot bibeln, och detta har ännu icke
kunnat bevisas.

I förbigående vill jag påpeka, att en talare nämnde, att dessa
bekännelseskrifter stå i strid mot hvarandra. Detta var ett alldeles
nytt och öfverraskande påstående, som torde, äfven det, kräfva bevis.

Herr Ekman sade också, att den ed, som presterna numera
hafva att aflägga, icke förbinder dem till mera än augsburgska
bekännelsen, och han såg deri ett skäl för bifall till den nu ifrågasatta
lagförändringen. Jag skall då be att få påpeka, att den ed,
som föreskrifvcs i kyrkolagen af år 1686 — sålunda samma lag,
som upptager äfven de fem bekännelseskrifter, hvilka nu skulle
slopas, — förbinder icke heller presten till mer än augsburgska bekännelsen.
Men icke var det då någon menniska, som dristade sig
draga den slutsats att, derför att eden icke upptager mer än augsburgska
bekännelsen, derför äro de öfriga bekännelseskrifterna i
verkligheten icke några bekännelseskrifter. Jag ber också få påpeka,
att genom den ed, som svenska kyrkans prester aflägga, förbinda
de sig att hålla kyrkolagen, och kyrkolagen upptager samtliga
bekännelseskrifter.

Såsom stöd för sin åsigt, att vi icke behöfva några bekännelseskrifter,
anförde samme talare Upsala mötes beslut. Det är farligt
att rycka ut en punkt, då man citerar, det må vara från den ena
eller andra skriften, samt att dermed söka bevisa sitt påstående.

Jag är i tillfälle att upplysa herr Ekman om, hvad Upsala mötes
beslut innefattar i afseende på bekännelseskrifterna. Deri heter det:
»Thernäst, bejakc ock wederkännes wij oss aldeles wele hålle widh
thc Apostolisk, Niceniske och Athanasij Symbola, såsom ock widh

N:0 18.

22

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående then äldste rette och oförandrede Augzburgiske Confession». Sålunda
l ädldf äro * Upsala mötes beslut bekännelseskrifterna omnämnda.

/kap6l§ Herr Ekman framhöll emellertid ett skäl, som synes mig vara
kyrkolagen, det vigtigaste, ehuru det å andra sidan torde öppna ögonen på alla
(Forts.) kyrkans vänner för faran af att antaga den nu ifrågasatta lagförändringen.
Han sade nemligen, att svenska kyrkan borde stå på eu
bredare basis, så att den kunde inrymma allt flere och flere. Ja,
det är dithän man vill hafva det, såsom jag nyss tillät mig antyda.
Vi skola uppgifva allt mer och mer af vår egendomlighet såsom en
luthersk kyrka, på det att vi inom vårt område skola få plats för
äfven från lutherska bekännelsen afvikande läror och åskådningssätt.
Hvilket kyrkligt samfund blir behandladt på detta sätt? Låter man
icke hvarje annat kyrkosamfund fritt utveckla sig efter sin egendomlighet?
Skall lutherska kyrkan, derför att den är en statskyrka,
förmenas denna rätt? År det icke att göra våld på denna kyrka att
tvinga henne att uppgifva någon af sina grundsatser för att tillfredsställa
kraf af sådana, som icke äro kyrkans vänner? Men, säger
en del äfven af kyrkans vänner, vi skola uppgifva något litet, men
stanna vid augsburgska bekännelsen och icke uppgifva något mera.
Ja, jag ber att för dem af kyrkans vänner, hvilka resonera på
detta sätt, få påpeka just ett yttrande, som fäldes af stockholmsrepresentanten.
Han ville nemligen hafva bort icke blott de fem
bekännelseskrifterna, utan äfven augsburgska bekännelsen. Börjar
man med eftergifter i detta fall, så vet man icke, hvar det kommer
att stanna; har man eu gång kommit in på det sluttande planet, så
är det icke lätt att säga: nej, nu vilja vi icke gå längre. Konseqvensens
magt drifver en ovilkorligen till att taga det ena steget
efter det andra.

Jag vet val, att vår regering ingalunda har åsyftat en förändring
af vår bekännelse; jag vet också mycket väl, att regeringen är välvilligt
stämd mot vår kyrka, och det är min och mångas glädje att
så är. Men jag är lifligt öfvertygad att, ehuru ingen förändring af
vår bekännelse varit af regeringen åsyftad, den nu föreslagna lagförändringen
kommer att medföra en bekännelseförändring, och det
är på grund häraf som jag omöjligen kan lemna min röst för bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Jag yrkar sålunda fortfarande återremiss i det af mig förut angifna
syfte.

Herr Fetersson i Hamra förklarade sig instämma med herr
Kodhe.

Herr Elowson: Jag anhåller att få framhålla en synpunkt, som
jag anser bör vara af synnerligen stor betydelse vid bedömande af
nu föreliggande fråga. Denna synpunkt är nemligen den, att det
för närvarande icke råder öfverensstämmelse mellan regeringsformen
och kyrkolagen af år 168(5. Denna brist på öfverensstämmelse
mellan grundlagen och en speciallag synes mig medföra så väsentliga
olägenheter, att felaktigheten bör undanrödjas, helst icke någon särskild
anledning till ett motsatt förfaringssätt förefinnes.

23 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Beträffande behöfligheten af nu föreslagna lagförändring har jag Angående
varit i tillfälle att förut uttala mig. Jag anser densamma vara syn- ^Zeaf
nerligen fördelaktig och nyttig. I detta hänseende tillåter jag mig fkap 1 §
erinra om att en af protestantismens principer är bibeln. Såsom kyrkolagen.
bekant är hafva katolikerna uppstält den grundsats, att påfven skall (Forts.)
förklara bibeln. Detta kunde till och med hafva en viss fördel
framför att hafva en gång för alla faststälda bekännelseskrifter,
som lätteligen kunde få anses förklara bibeln. För den kunnige är
det så, att bibeln är urkällan och bekännelseskrifterna följden deraf,
men för den mindre kunnige kan lätt den föreställningen uppstå, att
bekännelseskrifterna äro hufvudsaken, och dessa skulle då inom
protestantismen blifva förklarande på samma sätt som påfven är förklarande
inom katolicismen.

Jag tror derför, att det vore till vår kyrkas fördel att nu besluta
den lagförändring, som här föreligger. Antydan bär under diskussionen
lemnats derom, att kyrkomötet icke skulle gå in på nu föreliggande
lagförslag. För min del vågar jag dock uttala den förhoppning,
att ett blifvande kyrkomöte icke vill påtaga sig det ansvar,
som ligger i att motsätta sig den nu föreslagna förändringen.

På dessa skäl anhåller jag, herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Lilienberg: Jag antager, att Andra Kammaren vill vidhålla
det beslut, som kammaren beträffande denna fråga fattade år
1889, då den antog ett lagförslag af alldeles samma innehåll som
det, ?hvilket nu föreslagits i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

Jag yrkar på denna grund bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Truedsson: Då nu två talare uppträda sedan jag

begärde ordet, och yrkat bifall till utskottets förslag, kan jag inskränka
mig till att instämma med dem och yrkar sålunda äfven
bifall till detta förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på återremiss, i enlighet med det af herr Rodhe
under öfverläggningen framstälda yrkande; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande omröstningsproposition:

Den,'' som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 17,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

" Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Rodhe under
öfverläggningen framstälda yrkande.

Omröstningen utföll med 144 ja och 61 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

westd™ ^ I ,ordni“gen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 18, i
Utbytande anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
mot ett to/

Kongl. Maj:t hade den 10 sistlidne februari till Riksdagen aflåtit
en så lydande proposition, n:o 27:

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
™rda Protököll, vill Kongl. Maj.t, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag

angående prestedens utbytande mot ett löfte.

Med ändring af 22 kap. 2 § kyrkolagen varder härigenom förordnadt,
att den, som härefter inviges till prestembetet, skall dervid
i stället för ed aflägga ett högtidligt löfte af den lydelse, kyrkohandboken
innehåller. *

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Rodhe: Herr talman, mine herrar! Jag är ledsen öfver
att nödgas äfven gent emot denna kongl. proposition bibehålla den
oppositionella ställning, som jag nyss intagit. Denna lagförändring
synes mig visserligen icke så vigtig och ingripande som den, om
hvilken vi nyss talade. Ovigtig synes den mig dock ingalunda. Jag
fruktar, att denna förändring kan i sina konseqvenser och till sina
följder blifva mycket menlig för vår kyrka.

I de handlingar, som åtfölja utskottets förslag, söker man förgäfves
efter några motiv för den föreslagna förändringen. Önskvärdt
hade väl dock varit, om sådana motiv blifvit för Riksdagen framlagda,
på det att Riksdagen blifvit i tillfälle att rätt pröfva halten utaf dem.
Man frågar sig då emellertid: är denna förändring nödvändig? Nödvändig
skulle den vara, om antingen det vore något i och för sig
orätt att aflägga en ed sådan som den ifrågavarande, eller om denna
ed visat sig vara till skada för vår kyrka. Jag tror icke, att så
många af kammarens ledamöter torde medgifva vare sig det ena eller

25 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, 1. m.

det andra. Det toide väl vara obestridligt, att eden i och för sig är Angående
något fullkomligt berättigadt ifrån kristlig synpunkt; och ingen torde p^tfyeta^ge
väl kunna säga, att det varit till skada för vår kyrka, att kyrkansTO0< igfte_
lärare i sin verksamhet varit bundna af ed. (Forts.)

Hvarför ifrågasätter man då nu denna förändring? — Jo, säger
man: eden lägger för hårda band uppå, den besvärar för mycket
samvetena; derför är det bättre att sätta ett löfte i stället för en ed.

Det är orätt, heter det, att genom eden förbinda någon att hålla
något, som han icke kan fullkomligen hålla. Ja, det är häri, som
efter mitt förmenande det egentliga misstaget ligger, i denna otillbörliga
skilnad, som göres emellan ett löfte och eu ed. Jag håller före,
att både löfte och ed böra hållas, håller före, att man icke begår
mindre orätt genom att bryta ett löfte än genom att bryta en ed.

Är det orätt att genom ed förbinda någon, lika orätt är det att
genom löfte förbinda någon. Det är nog så, att antingen man aflägger
ed eller löfte, behöfver man taga sin tillflykt till barmhertighet
och förlåtelse; och just derför, att man har denna tillgång, kan man
med frimodighet gå eden.

Men om nu ed och löfte således äro likstälda med hvarandra,
hvarför kan man då icke lika så gerna taga ett löfte som en ed, och
hvad är det för skilnad mellan en ed och ett löfte? Jo, eden är ett
i allra högtidligaste form aflagdt löfte, och just derför, att så är, lägger
den ett starkare band på individen och utgör en större och bättre
garanti derför, att kyrkans tjenare skola utöfva sin verksamhet i
enlighet med kyrkans lära och grundsatser. Jag frågar: är tiden
sådan, att man kan undvara eller bör släppa ifrån sig de garantier
man har — så vidt garantier kunna vinnas på denna väg? Här
stormar romerska kyrkan an mot oss allt mer och mer och söker
bereda åt sig allt mera mark inom vårt land. A andra sidan låter
t. ex. frälsningsarméns öfver allt förnumna härskri oss iakttaga, huru
äfven den svärmiska rörelsen utbreder sig mer och mer. Hvar är
den magt, som skall kunna stå emot så väl det ena som det andra
angreppet? Hvar är den magt, som skall kunna bevara oss från den
kyrka, som söker tillbinda samvetena, och å andra sidan för de
rörelser, som åsyfta att låta allt upplösa sig i den flackaste subjektivism?
Hvar är denna magt? Den är endast, menar jag, i den äkta
lutherdomen. Liksom jag skulle önska och innerligt önska, att den
lutherska kyrkans bekännelse måtte blifva oförkränkt, önskar jag
också, att de möjliga garantier, som vi ega för att kyrkans prester
nu skulle verka i Luthers anda, måtte blifva bevarade. — På denna
grund anhåller jag, herr talman, om afslag å utskottets hemställan.

Herr Ekman: Herr talman, mine herrar! Den siste ärade talaren
ville föra kammaren till sinnes, hvilka vådliga konseqvenser skulle
blifva af edens borttagande. Han framstäide en fråga till oss: »är
tiden sådan verkligen, att denna embetsed kan borttagas»? Och han
påpekade de frestelser, som ligga oss nära derigenom, att den katolska
kyrkan tränger oss alla mycket in på lifvet. Herr biskopen anser
således, att kyrkans tjenstgörande presterskap står i fara att på ett
eller annat sätt iudragas i tidsströmningarna, och synes icke hysa

N:o 18.

26

OnBdagen den 16 Mars, f, m.

Angående mycket stort förtroende till presterskapet i allmänhet att kunna ega
prestedens n0g. p_laft att stå emot dessa — särskilt nu de katolska strömuinmot
ett"löfte.£avDQ —> s& v''(^t (^et icke Wifvit bundet med ed. Men är icke detta
(Forts.) verkligen ett fattigdomsbevis, som herr biskopen gifver presterskapet.

Nu försöka vi att afskaffa den ena eden efter den andra. Vi hafva
afskafifat en mängd embetseder och krigsmannaeden. Äfven talmanseden
är borttagen, och jag hoppas, att borgarceden också mätte vid
denna riksdag försvinna. Men de, som äro bärare af religionen, utaf
de religiösa idéerna, de skulle ensamt bindas med ed. Man kan icke
lita på dem på annat sätt, än att man får dem bundna med ed. Det
är verkligen sorgligt, om det står så illa till bland presterna, att man
icke kan lita på deras ord utan ovilkorligen måste binda dem med
ed. Men då säger herr biskopen: hvad är skilnaden emellan löfte
och ed? Till en början tycktes herr biskopen säga, att det är rent
af ingen skilnad, utan att man kan hafva det ena lika bra som det
andra. Men herr biskopen sjelf erkände, att eden ändock är ett löfte
in amplissima forma och just derför så mycket mera bindande, men
att vid både löfte och ed man måste taga sin tillflykt till barmhertigheten.
Men det är just deri, tror jag, som skiluaden ligger. Genom
eden tager man icke sin tillflykt till barmhertigheten, utan det är
ett försvärjande, d. v. s. att om jag icke håller min ed till punkt
och pricka, så har jag försvurit mig. Jag flyr icke till barmhertigheten,
utan jag ställer mig under eu straffande rättvisa, som här
skulle ingripa uti den allra förskräckligaste af alla former. Det är
just detta, som gör, att många samvetsömma personer icke vilja gå
eden, och detta är heller icke att undra på. Betänk, att jag förbinder
mig att uppoffra alla mina kropps- och själskrafter etc. uti kyrkans
tjenst, och om jag det icke gör, så försvärjer jag mig. Jag flyr icke
till barmhertigheten, utan jag ställer mig utom barmhertigheten. Jag
säger, att Gud må förkasta mig för alltid, att jag icke vill hafva
någon nåd, om jag bryter min ed. Det är just detta, som är det
rysliga och förskräckliga uti eden. Min önskan är, att hvarje menniska
måtte befrias från att sättas uti en sådan casus; men i afl synnerhet
borde väl religionens vårdare befrias derifrån. Det måtte väl vara
nog för dem att afgifva ett löfte på bekännelsen och om fullgörande
af sina plister så samvetsgrant som möjligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ilerr Hornberg: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke underlåta
att säga, att det förefaller mig i högsta grad märkvärdigt, att
eu den kristna kyrkans målsman kan vilja så varmt, som det kär
visat sig, hålla på och försvara bibehållandet af en sådan obligatorisk
ed, som den här ifrågavarande. Jag säger, att det förvånar mig,
ty vi böra dock besinna, att det edsformulär, som vi hafva, är utaf
den beskaffenhet, att jag undrar — hvad inledningsorden beträffar,
der man säger, att man svär »vid Gud och hans heliga evangelium» —
huru många af de här närvarande, som när de aflagt ed, vetat med
sig och verkligen kunnat säga sig sjellva, att de förstått, hvad de
dermed sagt. Hvad det innebär att svära vid Gud, att taga Gud
till vittne, kan jag väl förstå; men hvad menar man med att svära

27 Nso 18.

OnBdagen den 15 Mara, f. m.

vid evangelium? Jag undrar om vi icke här hafva inför oss ed ai Angående
liknande art som de eder, som omtalas i Matthei evangelium 23:e ätande
kapitlet och beträffande hvilka fariséerna förklarade, att det ickemot ett löfte.
alltid vore så noga, i fall man bröte en sådan ed. De svuro, såsom (Forts.)
vi minnas, vid templet, vid tempelguldet, vid altaret, vid offret o. s. v.
och tillmätte dessa eder olika grad af betydelse. Ett dylikt svärjande
är helt enkelt meningslöst. Men om det så är, så föreligger ju här
ett åläggande att missbruka Guds namn, och vi böra val då söka att
så fort som möjligt göra oss qvitt ett sådant missbruk, påbjudet genom
landets lagar.

Hvad åter igen beträffar sjelfva afslutningsorden i eden (»så
sant mig Gud hjelpe till lif och själ»), denna ohyggliga besvärjelseformel,
så undrar jag högligen öfver, att en den kristna kyrkans
målsman kan vilja försvara något sådant, som att personer åläggas
att förklara, att om de icke hålla — eller lyckas hålla, borde jag
kanske rättare säga — i allo hvad de här lofvat, så frånsåga de sig
för alltid Guds nåd. Finnes det något, som är en synd emot den
Helige Ande, så är det väl detta. Finnes det något, som skall
betecknas som hädelse, så skall väl det vara en hädelse att öppet
frånsåga sig Guds nåd och hjelp, och hvad skall man säga om det
land, som i sina lagar påbjuder något sådant?

Det sades också af den förste ärade talaren, att hvad man bär
lofvade, vore alltid af den beskaffenhet, att man måste taga sin
tillflykt till »barmhertighet och förlåtelse», då man afiägger en sådan
ed. Ja, är detta erkändt, huru är det då möjligt att påyrka, att vi
som pant skola sätta vår eviga salighet och eventuel! frånsåga oss
Guds nåd och hjelp?

För öfrigt tillåter jag mig, herr talman, att uttala den mening,
att alla offentliga eder, hvilka likasom denna äro utan juridiskt edsausvar,
äro såsom rättsinstitutioner alldeles värdelösa, och att vi
följaktligen böra, om icke för annat, så just af månhet om aktningen
för edens helgd, snarast möjligt afskaffa dem.

Herr talman! Med hvad jag nu bär sagt har jag, som herr
talmannen finner, velat motivera mitt tillstyrkande af det förslag,
som bär är framlagdt af lagutskottet.

Herr Waldenström: Herr talman! Jag för min enskilda del
har varit lifligt intresserad af frågan om de olika löftesedernas
afskaffande. Jag har uti dessa eder egentligen icke kunnat se något
annat än upprepade missbruk af Guds namn. Ofta hafva ock dessa
eder tagit en sådan form, att de blifvit rent af upprörande. Då vi
nu förut hafva afskafifat en hel mängd sådana eder, hvilka både i
grund- och civillag varit föreskrifna, så tyckes det, som skulle
konscqvensen fordra, att vi också gäfve vårt bifall till den af lagutskottet
här föreslagna lydelsen af 22 kap. 2 § kyrkolagen.

Jag tror likväl icke, att det ena är en konseqvens af det andra.
Konseqveusen skulle nemligen fordra, att man afskaffade presteden,
liksom man afskafifat en mängd andra lötteseder. Men här är alls
icke fråga om att afskaffa presteden utan allenast att utbyta densamma
mot ett löfte af samma lydelse, som presteden har, endast

N:o 18. 28 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående med borttagande af inledningsorden: »och svär vid Gud och hans
utbytande he,ioa. evangelium» samt slutorden: »så sant mig lud bjelpe till lif
mot ett löfte00h själ®- Som berrarne veta, hafva vi icke ersatt de andra afskaffade
(Forts.) ederna med löften af lika lydelse. Jag kan således icke i denna
lagutskottets hemställan se annat än en inkonseqvens.

Och hvad vinner man i sjelfva verket på förändringen ? Om man
säger, att det är ohyggligt att genom ed förbinda en menniska till
att göra, hvad hon på förhand vet, att hon icke kan fullgöra, så må
det väl vara lika ohyggligt att genom löfte förbinda henne dertill.

För min enskilda del kan jag icke förstå, att vinsten af den
här föreslagna förändringen blir någon annan än den, att den inöfver
vederbörande prestkandidater den tanken, att ett löfte icke är
lika heligt som en ed, och lockar dem att afgifva detta löfte under
den tanken: »Det är icke någon ed; det är blott ett löfte, och det
är icke så noga med att hålla ett löfte som att hålla en ed.» Jag
vet icke, om denna vinst är att skatta så synnerligen högt.

Jag vill här icke. göra något yrkande; men jag skall alltid vara
med om att gifva min röst för afskaffande af presteden, liksom jag
förut gifvit den för afskaffande af andra löfteseder, som redan äro
borttagna.

Herr Lilienberg: 1 den senaste talarens anförande torde finnas
åtskilligt beaktansvärdt. Emellertid skulle ett antagande af den kongl.
propositionen ändock innebära ett framsteg. Jag ber att få erinra
kammaren, att äfven i nu föreliggande fråga den kongl. propositionen
är föranledd af ett Riksdagens beslut. Riksdagen beslöt nemligen år
1889 att hos Kong!. Maj:t anhålla, »att åtgärder måtte vidtagas för
åvägabringande af sådan förändring i 22 kap. 2 § kyrkolagen, att
den deri föreskrifna prested blefve utbytt mot ett löfte, samt att
Kongl. Maj:t täcktes för nästa kyrkomöte framlägga förslag till formulär
för sådant löfte »

Denna framställning af Riksdagen har Kongl. Maj:t nu stält sig
till efterrättelse, så att en kongl. proposition blifvit framlagd. Lagstiftningen
har på senare tider gått i rigtning att afskaffa ederna.
Jag har låtit uppgöra en förteckning öfver de eder, som på den senare
tiden blifvit upphäfda. De äro följande: studenteden, ed för
den som utnämnts till presterlig befattning innan embete eller tjenst
samt dermed förenad lön tillträdts, medicine-licentiat-eden, ed för civila
embets- och tjensteman samt betjente, cd för markegångsdeputerade,
ed för prester före biskopsval och för biskop vid invigning
till embetet, ed för kyrkoherde vid inställande i embetet, läkareed,
ed för rättskemist, farmaceut, barnmorska, tandläkare, ed hvarmed
läkare skriftligen skulle bekräfta vissa attester, ed för mäklare, skeppsklarerare,
mätare och vägare, notarii-publici-eden, krigsmannaeden,
kronoarbetskarls tjensteed och slutligen talmanseden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Jag skulle, herr talman, mycket väl kunna
instämma med herr Lilienberg, om jag i det här föreliggande förslaget
såge något framsteg alls. Om lagutskottet hade gifvit förslag på

29 N:o lS.

On=dagen den 16 Mars, t. m.

något löfte annorlunda formuleradt än det löfte, som innehålles i eds- Angåenda
formuläret, skulle jag betrakta detta såsom ett verkligt framsteg. prtZSf"la
Nu kan jag verkligen icke göra det. Har det visat sig kunna utan^ ett^öfte.
fara ske, att alla de löfteseder, herr Lilienberg nu uppräknade, bl it- (^Forts.)
vit afskaffade, så tror jag icke alls, att det skulle vara förenadt med
någon fara att afskaffa äfven presteden och ersätta den med någonting
annat — jag ville helst föreslå t. ex. en bön till Gud om nåd
och kraft till trohet i embetets utöfning eller något dylikt.

Om man nu, såsom här föreslagits, utbyter presteden mot ett
löfte af samma lydelse som eden — det är möjligt att jag deruti
tager miste, men jag tror, att deraf skulle följa ett försinkande af
den reform, som behöfves, och som skulle vara en verklig reform,
hvilken icke ingåfve menniskor den tanken, att det icke är så noga
med att hålla ett inför Gud gifvet löfte, när detta icke är bekräftadt
med orden: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ». Den nu åsyftade
vinsten anser jag derför icke vara något framsteg, utan snarare
tvärt om.

Herr Bexell: Då jag icke anser eu riksförsamling böra upp muntra

den uppfattning, att ett högtidligt löfte är mindre förbindande
än en ed, kan jag ej rösta för det föreliggande förslaget. Vi veta
och se litet hvar, att redan på åtskilliga håll en dylik åsigt gjort
sig gällande. Skulle någon ändring göras uti ifrågavarande fall,
borde den gå i den rigtningen, att presten blott skulle afgifva en förbindelse
att »efter bästa öfvertygelse sköta sitt embete».

Jag yrkar återremiss i detta syfte.

Herr Rodhe: Då man har den uppfattning af eden, som nyss
af herr Romberg uttalats, att den är ett missbruk af Guds namn,
undrar jag visst icke öfver att man påyrkar dess afskaffande. Det
är dock märkligt, att vår lärofader Luther hade en helt annan uppfattning
af eden. Han betraktade eden såsom en gudstjenst. Jag
tror, att man kan väl drista tillägga honom lika godt omdöme som
dem, Indika betrakta eden såsom ett missbruk af Guds namn.

För öfrigt vill jag säga, att jag icke så mycket håller på edens
nuvarande form. Kan man finna några lämpligare uttryck än de nu
använda, som äro för många anstötliga, skall jag visst icke vara
emot att utbyta dessa uttryck. Men det är eden jag ville hafva bibehållen,
och det just utaf den anledning som påpekats —- jag ber
att ännu en gång få upprepa det — på grund af den störa fara, som
ligger deri, att mera obefästade unga prestman skulle kunna få den
uppfattningen, att man icke behöfver taga det så noga med embetets
skötande, emedan man blott aflagt ett löfte, icke en ed.

Jag anhåller fortfarande att få yrka afslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

N:0 18. 30

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

§ 9.

Angående Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning af
ddseaf gf^Aäckta raot*oner om ändrad lydelse af 65 § utsökningslagen.

utsökning s lagen.

Punkten 1.

I motion, n:o 39, inom Andra Kammaren hade herr O. A. Brodin
hemstält, att vid utmätning måtte undantagas egendom — arbetsredskap
eller andra lösören — till 500 kronors värde.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Motionären herr Brodin begärde ordet och yttrade: Såsom motionär
i frågan skall jag be att fä yttra några ord om betydelsen af
min motion.

Under en längre följd af år har jag haft den öfvertygelsen, att den
i Sverige brukliga konsumtionskrediten jemte det för Sverige egendomliga
borgensystemet verkat skadligt för individen och samhället,
och att något borde göras för att stäfja detta missbruk. Det har nu
blifvit så allmänt, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands
län funnit skäl att i sin femårsberättelse framhålla detsamma.
Jag bar nu tagit mig friheten väcka denna motion för att framhålla
och rasta uppmärksamheten derpå; och jag har trott det vara möjligt
att i någon mån motverka det genom en ändring i utsökningslagen
i den rigtning jag föreslagit. Jag tror icke, att derigenom — såsom
lagutskottet säger i sin motivering — något hinder skulle uppstå för
den fattige att erhålla den kredit han väl behöfver. Såsom vi väl
veta, bestämmer utsökningslagen redan nu ett minimum, som är fritt
från utsökning. Skulle nu detta minimum höjas något, tror jag ej
detta skulle verka hämmande för den fattiges kredit. Ty jag är
öfvertygad, att fortfarande den redlige och ärbare fattige skulle erhålla
den kredit han behöfver, men deremot den ohederlige skulle
stängas derifrån genom den ifrågasatta höjningen af det utsökningsfria
beloppet.

Jag inser väl, att gent emot utskottets afstyrkande intet nu står
att vinna. Jag vill derför ej framställa något yrkande. Jag har
blott velat påpeka saken, emedan jag är öfvertygad om, att något
måste göras förr eller senare i denna rigtning. Det är verkligen här
fråga om en kräftskada för vårt samhälle, som måste utrotas — och
utrotas ju förr dess hellre — derest den ekonomiska ställningen hos
värt folk i stort skall blifva bättre än den nu är.

Jag har, herr talman, intet yrkande att göra.

Herr Anderson i Tenhult: Då'' motionären icke gjorde något
yrkande, kunde det å min sida vara tillräckligt att endast yrka bifall
till utskottets förslag, men då jag deltagit i det beslut, hvartill ut -

31 N:0 18.

Onsdagen den 15 Mars, t. m.

skottet kommit, skall jag be att få, säga några ord för att gifva till 4*

känna, hvad som för mig varit bestämmande i detta afseende. deteeaf 65 $

Man kan hafva hvilken uppfattning som helst i den föreliggande utSöktiingsfrågan;
vare sig man gillar utsökningslagen, sådan den nu är, och lagen.
hvari bestämmes, att vid utmätningar få undantagas saker till värde (Ports.)
af 75 kronor, eller gillar det af herr O. Olsson från Stockholm framstälda
förslag derom, att vid utmätning skulle af boets tillgångar få
uttagas saker till ett värde af 150 kronor, eller ock slutligen vill gå
så långt som herr Brodin föreslagit, att detta värde skulle bestämmas
till 500 kronor, så är det enligt min öfvertygelse nödvändigt, att en
ändring äfven i konkurslagens bestämmelser sker samtidigt med en
ändring i utsökningslagen.

Enligt den nu gällande konkurslagen får det ifrågavarande undantagsbeloppet
utgöra högst 75 kronor. Skulle nu detta undantagsbelopp
i utsökningslagen höjas till 500 kronor, så antager jag såsom
alldeles säkert, att en fordringsegare, i fall det för att betäcka fordringarna
funnes en egendom, hvars värde icke öfversteg 500 kronor,
skulle sätta gäldenären i konkurs, emedan han derigenom skulle få
ut ett större belopp än genom utmätning. Jag är också öfvertygad
om att, ifall en lagändring skedde i detta hänseende, den för
de mindre bemedlade, åtminstone på landsorten, skulle blifva till stor
skada, ty de skulle derigenom komma att mista den kredit, som de
nu hafva. Det finnes nemligen många tillfällen i landsorten, då
krediten är behöflig och måste användas, t. ex. af en torpare, när
han behöfver köpa kreatur, äfvensom under sådana år, då grödan
blifvit mindre gifvande än vanligt, behöfver köpa foder, vårutsäde
o. s. v. Hade han, då han ej har för tillfället penningar, icke kredit,
kunde han heller icke få, hvad han behöfver. En handtverkare på
landet skulle med sitt lilla rörelsekapital vara stängd, derest han
icke hade penningar eller kredit.

Då jag tänker på allt detta, kan jag icke finna skäl att ändra
nuvarande lagstiftning, och derför skall jag för min del yrka bifall
till utskottets föreliggande afstyrkande förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Vidare hade i motion, n:o 70, herr 0. Olsson från Stockholm
föreslagit: att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 65
§ utsökningslagen, att densammas lydelse blefve följande:

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till
nödtorftigt uppehälle, då skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas
hvad till underhåll för en månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap
eller andra lösören, dock ej (ifver ett värde af etthundrafemtio
kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den
gäld, hvarför pantsättning skett.

Under föreliggande punkt hemstälde emellertid utskottet, att icke
heller herr Olssons motion måtte vinna Riksdagens bifall.

N:o 18. 82

Onsdagen den 1C Mars, f. m.

Angående Efter föredragning af punkten anförde motionären, herr Olsson:
delfe’af J$’«Såsom ^et föreliggande utskottsbetänkande! synes, bar utskottet
utsöknings- eJ funnit skal tillstyrka min motion, emedan der intet yrkande blifvit
lagen. gjordt om ändring i 30 § konkurslagen. Jag ber dock att få fram(Forts.
) hålla, att det är en väsentlig skilnad mellan en genom den exekutiva
magten verkstäld utmätning och en konkurs. Vid en utmätning beror
allt af den utmätningsman, som fatt sig anförtrodt att värdera
redskap och andra lösören, som i boet finnas. Annorlunda ställer sig
förhållandet vid en konkurs. Då väljas godemän och syssloman. Då
har konkursgäldenär rätt att erhålla underhåll för sig och sin familj,
om sådan finnes, under 2 månader. Och ej nog dermed. Skulle han
ej vara nöjd med det belopp, som blifvit honom tillerkändt till underhåll,
utan anse det vara för litet, eger han att vända sig till rådstufvurätt
i stad eller vederbörande domstol på landet. Det är således en
betydlig skilnad mellan en konkursgäldenär och en som drabbas af
utsökningslagen.

Jag skall ej göra något yrkande, då motionen ej vunnit lagutskottets
bifall; men jag är förvissad om, att i framtiden en ändring
skall komma till stånd i de båda ifrågavarande paragraferna.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Angående Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 20, i anförändrade
ledning af väckt motion om ändring i förordningen angående allmänt
grunder för ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 i syfte att
r*9präster- presterskapets kontanta aflöning må utgå af statsverket.
skåpets inkomster.
Utskottet hemstälde, att berörda, inom Andra Kammaren af herr

O. W. Bedelius afgifna motion n:o 120 icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade inom utskottet afgifvits af herr J. Anderson i
Tenhult.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:

Herr Redelius: Då jag sannolikt aldrig mer får anledning att
på detta rum uttala mig i nu föreliggande fråga, ber jag att till
protokollet få yttra några ord.

Såsom kammaren behagade finna, har jag i min motion, som nu
föreligger till behandling, föreslagit, att presterskapets kontanta aflöning
skall utgå af statsverkets medel. Något annat skäl för detta
yrkande än det, som finnes öfverst på sidan 12 i betänkandet, har
jag icke anfört. Der stå blott dessa ord: »att presterna må likställas
med andra statens tjensteman så, att de af statsverket finge uppbära
sin aflöning». Att staten aflöna» sina tjensteman, är ju en så sjelfkär
sak, att några bevis derför icke lära behöfva anföras. Jag har
derför icke heller trott mig behöfva anföra några skäl i detta hän -

33 Nio 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

8eende för mitt yrkande, ty det lärer väl numera icke kunna bestridas, Angående
att pvesterna äro statens tjensteman — man må nu tycka om det förändrade
eller icke, så är det i alla fall så. Sjelfva den diskussion, som i reglering af
dag förts inom kammaren, gifver mig stöd för en sådan uppfattning;" prester- ''
staten lagstiftar ju för presterna och kyrkan likasom för de öfriga skåpets instatens
tjensteman. kanister.

Jag lemnar denna del af ämnet och öfvergår till en annan punkt, (Forts.)
som jag med några ord vill beröra. Den gäller särskildt presterskapets
boställen. Jag ber i detta hänseende att få fästa uppmärksamheten
på, att från uråldriga tider hafva tjenstemännen från de
högsta till de lägsta blifvit i vårt land aflönade medelst boställen.

Detta aflöningssätt har sedermera under hand föråldrats så, att reglering
försiggått för den ena tjenstemannacorpsen efter den andra, dervid
boställena indragits och ersättningen utgått på annat sätt. Det finnes,
så vidt jag nu kan erinra mig, icke qvar några andra tjensteman, som
hafva boställen än presterna. Att under sådana förhållanden anföra
några skäl för ändring i den antydda rigtningen, hvad presterna beträffar,
har jag icke ansett vara af behofvet päkalladt. Det är endast
en konseqvensens magt, som pekar åt det hållet.

Man har visserligen invändt häremot, att det skulle skada kyrkan
och presterna, om denna förändring egde rum. Från motsatt håll
har åter framhållits — och det till mig personligen — att det skulle
allt för mycket slå fäst statskyrkan, om en sådan ändring skedde,
och de, som icke vilja detta, äro af det skälet icke med om mitt
förslag. — Jag vill icke yttra mig mer öfver detta förhållande än
att omtala, att det motsatta skälet blifvit framstäldt, — För min del
är jag lifligt öfvertygad derom, att så länge svenska folket vill hafva
några statskyrkoprester, fä de naturligtvis sin aflöning efter hvad
som man anser vara skäligt. Skulle åter den tid komma, att man
anser sig icke behöfva dem och sålunda vill, att inga flere skola tillsättas,
så är det enligt min uppfattning klart, att några skrifna lagparagrafer
derför icke kunna utgöra hinder. På grund häraf är jag
för min del alldeles lugn i detta afseende.

Men jag vill äfven tillägga något om presterskapets boställen.

Det har, såsom herrarne veta, inträdt en ganska betydande förändring
i detta hänseende. Jag vill icke tala om de gamla tiderna och framställa
dem såsom goda i förhållande till nutiden, ty så är icke min
uppfattning, men jag erinrar sä till vida om de gamla tiderna, som församlingarna
då sjelfva efter hemmantal och matlag skötte boställena
åt presterna. Sådant eger numera icke rum, och det kan ju heller
icke vidare blifva på detta sätt. Presterna få'' nu sköta sina boställen
så godt de kunna. Dervid inträffar för den unge presten, som under
sina barnaår och ungdom varit sysselsatt vid boken och sedan efter
åtskilliga tjensteår vid JO å 40 års ålder fått befordran samt erhållit
boställe, till följd hvaraf han genast måste blifva jordbrukare, ett af
två fall: antingen förstår han sig på sin sak beträffande jordbruket
eller icke. I senare fallet får lian icke de inkomster, som han påräknat,
och derjemte får han den beskyllningen på sig, att han ilr
— ja, huru skall jag säga — en klen stackare, som icke förstår sig
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 18. 3

N:o 18. 34 Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Angående på att taga vara på hvad han fått. Men förstår han sig åter på
förändrade jordbruk, blir det heller icke stort bättre, ty då finnes alltid de, som
^reglering °af påstå, att lian mera sysslar med jorden än med Ajorden, och att
prester- 7 sådant icke är helsosamt, det är uppenbart. Under sådana förhållan8kapets
in- den vill jag icke tala så mycket om syner på boställena och dylikt,
komster. som åstadkomma svårigheter, men det är alls icke att undra på, att
(Forts.) man framkommer med dylika förslag om att lönen skulle dragas in.

Utskottets motivering har jag icke mycket att säga om och detta
af det enkla skälet, att utskottet sjelf icke mycket sagt, utan endast
förklarat: »att någon önskan om en förändring i det antydda syftet
icke torde förefinnas inom rikets församlingar.» Jag vet icke, huru
vida utskottet känner till församlingarnas önskan i detta fall Huru
vida någon sådan finnes, derpå torde emellertid här snart gifvas
besked vid en blifvande votering.

Innan jag slutar, ber jag få nämna några ord med anledning
af den s. k. reservationen, derför att deri finnes åtminstone ett
erkännande af att jag har, efter reservanternas åsigt, rätt i eu punkt
angående presternas pensionering, nemligen att det vore bra, om
presterna finge pension. Jag vill nämna detta för att å min sida
gifva reservanten ett erkännande och tack för detta uttalande. Men
sjelfva reservationen är dock egentligen ingen reservation, ty han
yrkar deri ingenting, och han motsätter sig just det, som för mig är
hufvudsaken — der är blott ett långt resonuement till stöd för
utskottets hemställan. Om den s k. reservanten i öfrigt har rätt i
sina sifferuppgifter, så ber jag få fasta kammarens uppmärksamhet
derpå, att det i sådant fall vore en ren statsaffär att gå in på
motionen. Reservanten påstår nemligen, att det årligen utgår 11 å 12
millioner kronor till presterskapets aflöning — siffrorna få stå för hans
egen räkning, ty de äro icke mina — men om det verkligen vore
så, och om eu reglering i motionens syfte egde rum, och jag för sådan
händelse antager, att i genomskärning kyrkoherdarnes löner icke
bestämdes till öfver 4,000 kronor och komministrarnes till omkring
1,500 kronor, så skulle icke hela summan för hela rikets kyrkoherdar,
komministrar, kapellpredikanter, pastoratsadjunkter och allt hvad de
heta uppgå till stort mer än hälften af denna summa.

Äfven om man ville antaga en peusionsanstalt och beräkna —
enligt min tanke alldeles för högt — att en fjerdedel skulle få pension
till tre fjerdedelar af lönebeloppet, skulle dock åtskilliga millioner
besparas statsverket. Det skulle alltså blifva eu ren affär. Jag
påpekar detta blott.

När nu kammaren om en stund har slagit ihjäl motionen, har
jag vunnit åtminstone en sak. Jag har fått till stånd en bevisning.
Hvarpå? Att det icke är så mycket presterna, som hålla hardt på
tionde och boställen; utan fastmer är det, om utskottet har rätt, församlingarna
eller — om Riksdagen godkänner utskottets förslag —
Riksdagen, som fästhåller det närvarande och säger: det skall vara
såsom det är. Som sagdt: när voteringen är gjord och utskottets
hemställan bifallen, har jag vunnit bevis på detta, som jag förut ofta
sagt, och sagt derför, att jag trodde mig kunna bevisa det. Jag har
nu bevisat det genom att framlägga denna motion för Riksdagen och

35 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars. f. m.

saga hvad jag kunde till förmån för den nya ordningen — dock med Angående
den tanken: »det går icke; ty Riksdagen vill icke hafva det så» forändrade
Jag hoppas derför, att man icke mera måtte få höra stickord och reglering af
tillmålen om, att presterna hålla sä hardt på tionde, boställen och prester- 7
dylikt. Jag anser, att presterna hädanefter borde vara fria derifrån, skåpets in Jag

yrkar bifall till min motion och afslag på utskottets hem- komster.
ställan. (Forts.)

Herr Wästfelt: Författningen rörande presterskapets lönereglering
har ovilkorligen betydligt förbättrat förhållandena med presternas
aflöning. Dock skulle måhända regleringen varit mera tillfredsställande,
om beslut kunnat fattas om denna aflönings utbetalande
af statsmedel. Presterskapets löneinkomster äro ovilkorligen tjenstemannalöner
och af staten garanterade, således icke någon gåfva af
församlingarna. Ett beslut i nämnda retning skulle utan tvifvel
åstadkomma större sjelfständighet och ett bättre förhållande mellan
presterskap och församlingar, än på, ett eller annat ställe kan vara
fallet. Jag vill dock ej på något sätt hålla på att denna förändring
nu skall ske, emedan bestämmelserna om att länsman eller af kommunalstämma
utsedde skola verkställa uppbörden, kanske kunna vara
tillfyllestgörande.

Deremot anser jag, att det skulle vara i högsta grad olyckligt
för presterna, om — såsom i motionens andra del föreslås — boställena
skulle tagas ifrån dem. Regleringen har dock gått så långt
som lämpligt är i denna retning, i det all sådan jord, som icke
tillhör bostadsbostället, tagits ifrån presterskapet, äfven annexförsamlingarnas
jord — ett pastorat kan ju bestå af flere socknar —
och endast bostadsbostället bibehållits åt dem. Det anser jag folium
del vara för deras ekonomiska uppehållelse af den allra största
vigt. Ty betänk blott: om man skulle taga det ifrån dem, skulle
ett pastorshus vara tvunget att skicka ut i gårdarne omkring för att
köpa sin mjölk och sådant, och om en pastor, då han icke vore i
tjenst, behöfde skjuts för sina lefnadsbehof, för sina familjeangelägenheter
eller andra sina förhållanden, skulle han ju nödgas begifva sig
ut i bygden för att lega häst för hvarje gång. Huru otänkbart är
det icke, att hans lön skulle vara tillräcklig för honom i detta fäll?

Särskilt vill jag betona, att det finnes komministraturer, som gifva
sina innehafvare blott 1,000 kronor och boställe. Om boställena toges
ifrån dessa, och de skulle nödgas köpa alla sina naturaförnödenheter,
huru otänkbart är det icke, att deras löneförmåner då skulle förslå?

Och skulle man utarrendera boställena och söka reglera förhållandena,
såsom här är föreslaget, så, äfven om de skulle få 1,500 kronors inkomst
— ja, om de finge det — hvad försloge det i alla fall, då
de icke vidare hade något gagn af boställena, till deras hushållskostnader
och aflönande af embetsbiträde? Genom en dylik anordning
komme iu presterna i den ställning till sina församlingsbor, att
de blefve alldeles beroende af dem.. Och det är det allra olyckligaste,
att den ena beror af den andra. Äro båda parterna sjelfständiga, då
kunna de fullgöra sina pligter båda. Detta är rätta grundsatsen.

N:o 18. 36 Onsdagen den 16 Mars, 1. m.

Angående Jag skulle för min del vilja på det allra kraftigaste afstyrka,

förändrade att boställena tagas ifrån presterna, och med afseende å dessa utregleringaf
talade åsigter, som jag hyser på grund af den erfarenhet, jag inliemtat
prester- 7 under den tid af sex år, som jag varit ordförande i nämnden för
skåpets in- reglerande af presterskapets löneinkomster i Jemtland och Herjedalen,
komster. ber jag att få biträda utskottets utlåtande.

(Forts,)

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Mine herrar! Den

farhåga, som den siste ärade talaren uttryckte, har jag icke med afseende
å ordnandet af presterskapets löneförhållanden. Jag tror, att
ett sådant ordnande skulle mycket lätt låta sig göra. Men motionären
har icke här gått tillväga på ett sätt, som är fullt öfverensstämmande
med de tankar jag har om presterskapets lönereglering, utan den
princip lian velat fastslå är den, att dessa förhållanden skulle blifva
ännu mer orubbliga, än de för närvarande äro, så att en reglering i
en framtid skulle blifva svårare, om denna princip genomfördes, än
om utskottets förslag bifölles. För min del är jag inte för närvarande
böjd för att staten skulle bli lönegifvare åt presterskapet, såsom
motionären föreslagit, men — en omreglering anser jag nödvändig.
Jag yrkar, af förstnämnda anledning, bifall till utskottets förslag.

Men då jag bär ordet, skall jag också be att få nämna, att jag
gerna önskat, att utskottet här sträckt sig något längre, än som varit
fallet, med afseende å hvad utskottet anfört i sin motivering för afslag
å motionen. Motionären har anfört en massa skäl, på hvilka
han sökt bygga sitt förslag till ändring af presterskapets löneförhållanden.
Dessa skäl har utskottet med mycket lätt hand förbigått.
Han har omnämnt, hurusom det skulle blifva för presterna beqvämt,
om de befriades från jordbruksgöromål och mera kunde egna sig åt
själavården. Deri skall jag mycket gerna instämma med honom.
För min del finner jag det mycket opassligt, att en själasörjare och
prest sysslar så mycket med jordiska ting. Han bör egna sig åt
det kall, med hänsyn till hvilket han aflagt en dyr ed, om hvilken
här talats nyss, och förbundit sig till ett verksamhetsfält, som är för
honom omöjligt att uppnå. Men härom är nu icke närmast tal.

Jag önskar för min de], att det snart nog måtte framkomma förslag
i den rigtning, att reglering af presterskapets löneinkomster må
kunna ega rum, så att det icke, såsom nu är förhållandet, skulle
finnas prester, som ha ända upp till 20- och 24,000 kronors inkomst,
medan andra, fast de också ha rätt hög lön, dock ha mycket mindre
sådan. Eu ändring härutinnan bör vidtagas. För min del väckte
jag motion i detta afseende vid 1888 års riksdag; men den fick ett
snöpligt afslag, derför att den kommit fram för fort, medan ännu för
lång tid återstode, innan de nu gällande löneregleringarna skulle
hafva upphört att tillämpas. Nu närmar sig tidpunkten för deras
upphörande, så att en förändring snart nog skulle kunna ega rum.
Och jag önskar, då man vet hvilken tid som åtgår för lagförändringar,
att en sådan måtte snart komma till stånd. Det skulle äfven
vara nyttigt för blifvande prestaspiranter att på förhand veta, hvilka
löneförmåner de hade att påräkna, då de en gång skulle komma i
åtnjutande af prestlön. Men jag har för närvarande, herr talman,

37 N;0 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

(Forts.)

intet annat yrkande att göra än bifall till lagutskottets hem- Angående

. reglering af

Herr Wallbom: Herr talman! Mine herrar! Herr Redelius prester sökte

göra troligt, att det skulle vara Riksdagens ledamöter, som skåpets ingent
emot presternas egen uppfattning önskade bibehålla deii nu hamster.
gällande lagen om presterna aflöning. Då herr Redelius väckte
denna motion och nu yrkade bifall till densamma, så funderade jag
mycket på, om han tänkte bestämdt hvad han talade der vid lag. Jag
antager, att litet hvar skulle vilja vara med på att rösta för herr
Redelius’ förslag, om det vore möjligt att få en lag om detta nu.

Men då vi äro bundna af konventioner till 1912, kan det ju ej vara
en nödvändighet att stifta lagen så många år förut. Jag vet bestämdt,
att på många håll konventionerna äro så uppgjorda, att man
lider obegripligt deraf. Inom den kommun, der jag bor, är omkring
1/t af all jord fri från att bidraga till presterskapets aflöning. Det
är ett fel i konventionen, att endast all i mantal satt jord skall bidraga
till presterskapets aflöning. Stuteristyrelsen bär der V, af
jordbruksfastigheten, och dess jord är fri från beskattning. Vi skulle
nog vara mycket tacksamma för ändring deri, och jag skulle vara
den förste att rösta för herr Redelius’ motion, om den kunde genomföras
nu, men då den icke kan hafva någon betydelse förr än långt
fram i tiden, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman! Mine herrar!
Jag anser, att den fråga, som motionären här berört, är eu mycket
vigtig fråga. Nu har lagutskottet antydt, att något känbarare behof
af ändring i afseende å författningen om allmänt ordnande af presterskapets
inkomster icke gjort sig gällande. Jag för min enskilda del
tror, att, om vi frågade församlingarna, dessa temligeu allmänt skulle
hålla före, att denna förordnings tillämpning gått i helt annan rigtning,
än hvad det egentligen varit tänkt. Det är icke så få församlingar
— hvilket nog många af herrarne ha kännedom om —
som genom den enligt samma författning verkstälda reglering fått
betydligt ökade utgifter till sitt presterskap. Det blef en ojemn
reglering, som utföll i en församling så, att man fick högre utskylder,
och i en annan så, att man fortfarande fick betala ungefär hvad
som betalts förut, medan utskylderna i vissa församlingar blefvo måhända
något mindre och i andra betydligt mindre än förut. Det är,
efter hvad jag tror, denna ojemnhet i tillämpningen af en författning
sådan som den ifrågavarande, som är orsaken till det öfvervägande
missnöjet.

Nu säges här, att man för närvarande ingenting kan göra åt
saken. Det är nog rigtigt. Ty denna lönereglering, som är faststäld
att gälla enligt 1862 års författning, består ännu i många år.
Men vi veta litet hvar, huru långsamt det plägar gå att få till stånd
en dylik förändring, och derför tror jag också, att man bör taga
saken i öfvervägande många år förr, än man vill hafva den ändring
genomförd, som på grund af en författning skall komma til! stånd.
Derför tror jag, att det nu icke är eu enda dag för tidigt att söka

N.o 18. 38 Orsdagen den 15 Mars, f m.

Angående åvägabringa en lämplig förändring af 1862 års författning. Ty innan
g0rrunderaförnya ^neregleringar komma till stånd, föreställer jag mig, att det är
reglering af alldeles nödvändigt, att vissa grunder deri förändras. Kunna dessa
prester- grunder blifva sådana, att man kan taga hvad motionären föreslår,
skåpets in- tycker jag, att det vore en synnerlig förbättring i detta hänseende.
Komster jag vi]1 derför säga för min del, att jag gör detta uttalande, på
C or b.) gamma gång jag tror mig kunna instämma med motionären i hans
syfte. Ty att bringa en så stor fråga till enhet, att bringa det derhän,
att församlingarna blifva bättre och jemnare beskattade, att det
förhållandet, att prestman söka sysslor för att få högre aflöning, skulle
kunna för framtiden undvikas, och att lönerna blefve jemnare fördelade,
det vore en fördel, som vi väl alla eftersträfva.

Jag tycker derför, att Riksdagen redan nu bör fundera på saken.
Om trågan faller, såsom jag antager, att den kommer att göra, vill
jag med dessa mina ord hafva sagt, att jag vill understödja den, i
hopp att den kommer igen en annan gång och då blir föremål för
mer allvarlig öfverläggning och omsider löses.

Jag ber att tå till den kraft och verkan det hafva kan instämma
i motionärens yrkande.

Herr Bexell: Herr talman! Mine herrar! Jag vill bara yttra
några ord om löneförhållandena enligt herr Redelii motion; och då
skulle jag vilja säga, att jag tror, att, om den skulle antagas, det
kunde inträffa, och den dag måste då inträffa, att vi icke hafva någon
statskyrka mer, men väl alla statskyrkans prester qvar. Så är det
nu med många embeten här i Sverige. Man anser dem vara öfverflödiga,
men de äro en gång komna till, och derför måste de finnas
och deras innehafvare åtnjuta aflöning. Jag antager, att denna risk,
som jag nu omnämnt, är anledningen till herr Redelii motion. Ty det är
då mycket beqvämare att få sin lön af staten direkt än af församlingen.
Det lär vara församlingar, der det knappt finnes någon statskyrklig
individ, utan nästan alla tillhöra någon frikyrklig rigtning.
Dessa frikyrklige betala förstås extra till sitt presterskap; men dessutom
få de också erlägga penningar till statskyrkan. Naturligtvis
är det under sådana förhållanden obehagligt för presterna att uppbära
lön direkt af församlingarne. Det vore naturligtvis bra mycket
beqvämare, om de finge sitta i ro och uppbära sin lön af staten.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag afslag.

Herr Re de Hus: Blott några ord till svar mot den anmärknin gen,

att frågan skulle vara för tidigt väckt, emedan regleringar äro
uppgjorda öfver hela riket och inga ändringar kunna ske, förrän
tiden för ^ dessa utlöpt Det är rigtigt. Men jag erinrar om att
lagen i fråga utkom 1862, och så fort regleringen var gjord och stadfästad,
skulle den vara gällande från nästa 1 maj utan afseende på
om den kunde tillämpas genast eller icke. Det är nu 30 år gångna
sedan dess och litet till, och det torde kunna dröja 20—30 år, innan
alla dessa löneregleringar upphört afl gälla, men med kännedom
om, hur fort det plägar gå att få eu förändring till stånd, tror jag
icke, att frågan är för tidigt väckt. I sjelfva den lagstiftning, som

39 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

ännu gäller i detta ämne, har jag ett stöd för den namin åsigt. 1862 Angående
års författning om reglering af presterskapets löner har ännu ickederför
vunnit tillämpning i den församling, der jag är kyrkoherde, och blottreg\er[ng af
inom några få församlingar i det kontrakt, der jag har äran att vara presterkontraktsprost.
De allra flesta hafva sin aflöning efter gamla ord skåpets inningen
före 1862. Om Riksdagen fattar ett beslut i motionens rigt- hamster
ning, så att det skulle blifva en utredning och förslag till lönestat för (Forta-)
hela riket, ligger det åtminstone för mig mycket nära till hands att
tro, att det skulle dröja 10, 15, kanske 20 år, innan vi finge denna
lag i ordning. I intet hänseende har jag sjelf trott, att jag skulle
komma att upplefva den dag, då denna förändring blefve gällande i
riket, och detta sista må vara svar nog på den talarens fråga, som
sporde, om jag menade uppriktigt eller icke.

Det var ett vänligt ord, som herr vice talmannen gal mig, men
jag ber att få tillägga, då han yttrade, att om frågan faller, den bör
komma igen: må den så göra, men icke kommer den igen på min
framställning! Jag har blifvit så bemött med afseende på de motioner
jag väckt i detta ämne, att det betagit mig all lust att komma
igen. Jag började med att väcka en motion om boställsskogarna, så
att de svagast aflönade presterna, komministrar, kapellpredikanter
och sådana, skulle få någon ringa hjelp i sina lönevilkor från dessa
medel, som eljest gå till aflöning af andra tjensteman än prester
ifrån prestboställenas afkastning. Den afslogs. Sedan kom jag med
en annan motion rörande en ecklesiastik boställsordning, som riksdagen
sjelf begärt — jag mins icke när, men det är så länge sedan,
så att det mest var före min tid. Vi hafva icke fått någon ännu.

Det kom en kongl. proposition, den afslogs; Riksdagen tog den icke
ens under ompröfning. Jag ville då försöka, om den i något förändradt
skick skulle kunna ådraga sig Riksdagens uppmärksamhet.

Men nej, man ändrade ej uppfattning, resonerade ej ens om den,
och den blef af Itiksdagen afslagen. Då gjorde jag den hemställan,
att kyrkoherdarne skulle sjelfva bygga sina boställen och församlingarna
vara derifrån befriade, men komministrarna erhålla någon
hjelp, då de voro ringa aflönade. Riksdagen ville icke höra derpå.

Sedan kom jag med ett annat förslag i afsigt att för mig åtminstone
om icke för någon annan undanrödja eu stötesten från dissenters
sida. Jag räckte dem handen till lika lätt, men de, som satte^ sig
deremot, vore väsentligen dissenters. Nu tog jag sista steget så långt
ut jag kunde. Om nu Riksdagen säger nej, kan man icke gerna
begära, att jag skall komma igen, men när dessa motioner afslås,
torde det vara ett bevis på att hvarken Riksdag eller dissenters vilja
hafva eu förändring i sättet för presterskapets aflöning. Derom är
det frågan gäller. Här är icke tal om, såsom eu talare nämnde, huru
vida Riksdagen vill hafva prester eller icke. Den frågan föreligger
icke nu, men den kommer nog fram en gäng i framtiden.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Olsson i Mårdäng. Herr talman! Endast uågra få ord
gent emot hvad utskottet här anfört som skäl för afslag på motionen.

Jag vill då först tillkännagifva, att jag före Riksdagens början blef

N:0 18.

40

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

förändrade uPPmanad at„l understödja under Riksdagen väckta förslag angående
grunder för ''^dragning af presternas boställen och en mera tidsenlig lönereglering.
reglering ’ v“£ar derför autaga, att församliugarne i ruin valkrets äro för en
frester- dylik förändring. Jag godkänner visserligen icke allt hvad motionä
kornsteT'' ren ^.r?slaglt’, meD.til! mycket skulle jag vilja hafva bifall,
rForts i* i i Vldare saaP jag be tå nämna, att flere prester, som jag samta
lat med, uttalat sig för sådan förändring. Vid ett inom norra delen
a\ Upsala stift för någon tid sedan hållet möte har, enligt hvad för
mig uppgifvits, uttalande gjorts i samma syfte. Slutligen vill jag
erinra om att så val civila som militära boställen redan äro indragna
och då synas mig inga skäl tala för bibehållandet åt presterskapets
boställen, till sist skall jag be tå säga, att, för den händelse det
kommer att gälla votering, jag då kommer att rösta för motionen.

Herr Bexell: Det har autydts under diskussionen, att man
skulle behöfva börja i god tid för att komma till eu reglering af
presterskapets aflöning. Jag vet ingenting, som hindrar att när som
helst gorå det, om Riksdagen så vill. Så länge kyrkomötet fins till,
har det visserligen vetorätt, men det är Riksdag och Konung, de
bada statsmagterna, som, om de äro ense, bestämma, om det skall
finnas ett kyrkomöte eller ej, och således behöfver det icke finnas
något hinder att reglera presternas aflöning.

Herr Nilson från Lidköping: Herr talman! Mine herrar! Jag
bär icke begärt ordet för att uppträda vare sig för eller emot herr
Redelii motion, men jag kan icke underlåta att uttala mina sympatier
för ett par önskningsmål, som särskilt framhållits i den af
herr Anderson i Tenhult vid betänkandet fogade reservation. I likhet
med honom anser jag, att motionärens förslag om en jemnare
fördelning af presterskapets löner förtjenar all uppmärksamhet. Någonting
bör nemligen göras för att åtminstone i någon mån hämma
det ständiga transportsökandet från sämre 1 ill bättre prestgäll. Äfvenså
instämmer jag med reservanten deri, att man bör söka få till
stånd ett ordnadt pensiousväseu för presterskapet, så att presterna
ma vaida icke blott berättigade, utan äfven skyldige att likasom
statens tjenstemän i allmänhet vid en viss ålder afgå från sin befattning
med åtnjutande af pension.

daS ^et val> att d0e /rågor, som här äro påpekade, icke låta sig
lösas sa lätt, men svårigheterna torde dock icke kunna anses vara
oöfvervinneliga, och jag tviflar icke på, att eu reform i nu antydda
rigtning skall arbeta sig fram i en icke alltför aflägsen framtid. Jag
hai intet yrkande att göra. Jag har endast velat tillkännagifva att
jag för min del instämmer i hufvudsaklig del, men icke i alla delar
uti de åsigter, som af reservanten uttalats.

Herr N. Persson i Vadensjö: För min del kan jag icke vara
annat än motionären hjertligt tacksam, för att han kommit fram med
8ltt *öl''s/ag- dag tror, att det är alldeles gifvet, att det för staten
skulle blifva en ganska god inkomstkälla, i fall någon sådan reglering
en gång kom me till stånd. Vi veta litet hvar, åtminstone är det sä

41 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

hemma hos oss, att det fins många prestgårdar, som äro taxerade Angående
till 1,000 kr. inkomst, som är beräknad i prestens aflöning, men som, forändrade
när de utarrenderas, gifva 2—3,000 kr. i arrende. Om dessa indrogesregleringåf
under domänstyrelsen, skulle icke staten behöfva få några särskilda presto- 7
kostnader för förvaltningen, då ju en domänförvaltning redan finnes, skåpets inom
jag ser saken frän den synpunkten, skulle det för staten blifva komster.
en mycket präktig och stor inkomst. Jag tror icke heller, att det (Forts)
skulle blifva så farligt med dessa mjölkinköp, som en ärad talare
omnämnde, i fall presterna på landsbygden skulle behöfva köpa sin
mjölk. Ty vore det det, skulle ju presterna, som arrenderat ut sitt
landtbruk, hafva för länge sedan gått under. Jag tror icke, att det
skulle blifva värre för de andra. Emellertid vill jag för min del instämma
med motionären och yrkar bifall till hans motion.

Herr Waldenström: Jag tror, att den af herr Redelius framlagda
motionen innehåller så många beaktansvärda saker, att den utan
tvifvel hade förtjent en grundligare behandling inom utskottet, än
som nu kommit den till del.

Hvad herr Redelius åsyftat, skulle, om det på ett eller annat
sätt genomfördes, leda till en jemnare fördelning så väl af folkets
skatter som af presternas löner, och det vore en mycket stor fördel.

Derjemte skulle presterna få mycket mer tid att egna sig åt sitt
egentliga kall, om de blefve befriade från de mångahanda bestyr, i
hvilka de invecklas just genom det sätt, hvarpå de äro aflöuade.

Jag tror också, att det skulle hafva sin fördel i många andra afseenden.
Herrarne veta, huru som under den förflutna tullstriden presterna
i allmänhet intagit sin plats på protektionistsidan, och huru
de af denna anledning fått uppbära många hårda beskyllningar,
emedan man i denna deras position icke velat eller må hända icke
kunnat se något annat än egeunyttiga beräkningar, alltsammans beroende
på det sätt, hvarpå de äro aflönade. Det skulle de hafva
varit befriade från, om aflöningssättet icke varit som det är.

Jag kan naturligtvis icke göra något yrkande, men såsom svar
på den klagosång, så att säga, som herr Redelius sjöng öfver sina
motioners öde, kan jag icke annat än uttala mitt erkännande för det
arbete, han nedlagt för att väcka uppmärksamheten på denna sak,
som verkligen är värd mycken uppmärksamhet.

Herr Bengtsson: För min del ber jag att få hembära mitt tack
till motionären, för det han bragt denna fråga på tal, oaktadt jag
icke kan fullt gilla alla de uttalanden, som i motionen äro gjorda.

Jag tror dock, det skulle vara till båtnad både för församlingarna
och presterna, om man kunde vidtaga en sådan ändring i löneregleringarna,
att lönen utginge med ett kontant belopp. Det är visserligen
sant, att efter den sista lönereglingen förhållandena äro betydligt
bättre än de voro förut, men ännu återstår dock mycket att
göra. Det faller utom allt tvifvel, såsom redan är anfördt, att presterna
skulle bättre kunna egna sig åt sitt embete, om de blefve befriade
från jordbruk, äfvensom att det skulle blifva eu fördel för socknarna,
dä deras utgifter till presterna skulle komina att utgå betydligt

N:o 18.

42 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående rättvisare. Enligt nuvarande löneregleringar är det nära nog ensamt
förändrade jordbruket, som får vidkännas kostnaderna för presterskapets aflöning
reglering af P& landsbygden. Jag skall anhålla få anföra ett exempel från den
prester- socken, der jag sjelf bor. Då löneregleringen der uppgjordes, var
skåpets in- Jet inom socknen ungefär 5,000 fyrkar, och på dessa, som represenkomster.
terade jordbruksfastigheterna, var det som presternas aflöning blef
(Forts.) fördelad. I nuvarande stund finnes inom socknen 49,000 fyrkar, och
för det antal fyrkar, som tillkommit för industriella anläggningar,
betalas icke ett öre till presterskapet, oaktadt dessa naturligtvis lika
mycket betjena sig af presterna som jordbrukarne. Derför synes det
mig vara ett önskningsmål att så fort som möjligt komma till det
resultat, att äfven de industriella anläggningar, som uppkomma på
landsbygden, måtte få betala i likhet med jordbruket. Jag skall
derför anhålla om återremiss i syfte att få till stånd en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ungefär följande rigtniug:

Att Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i kongl. rörordningen den 11
juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster,
att deri bestämdes, att presterskapets aflöning, som fortfarande borde
utgå af församlingarna, skulle vara kontant, med undantag af bostad
med trädgård och erforderlig embetsskjuts, och att församlingarna
tillerkändes rätt att fritt disponera öfver prestgårdarna.

Häruti instämde herrar Månsson och Alexanderson.

Herr Lilienberg: De fleste talare, som yttrat sig i denna fråga
och understödt motionären, hafva framstält åtskilliga anmärkningar
mot det sätt, hvarpå löneregleringarna blifvit uppgjorda. Må så
vara, att dessa anmärkningar äro befogade, det vill jag icke bestrida,
men det är icke på rättelse härutinnan motionärens förslag går ut.
Jag skall be att få fästa uppmärksamheten derpå, ehuru jag knappast
behöfver göra det, då herrarne naturligtvis sjelfva läst motionen, att
hans förslag går ut på den radikala förändring, att presterskapets
kontanta aflöning skall utgå af statsverket och presten åtnjuta in
natura endast bostad med trädgård, erforderlig embetsskjuts samt
vedbrand, der bostället dertill lemnar tillgång. Hade utskottet förestält
sig, att den radikala förändring, motionären föreslagit, vore uppburen
af det allmänna föreställningssättet, den allmänna meningen,
skulle nog utskottet egnat förslaget mer uppmärksamhet, men utskottet
har tänkt, att vid all lagstiftning måste man se till, att man icke går
det allmänna föreställningssättet i förväg. Gör man det, riskerar
man, att den lagen icke blir välsignelsebringande. Nu har det försports,
att motionärens förslag vunnit understöd af vice talmannen,
och det må jag säga förvånar mig. Utskottet har äfven haft den
uppfattning, att om äfven motionärens förslag vore beaktansvärdt,
det dock komme alldeles för tidigt; och det har varit det väsentliga
skälet, hvarför utskottet afstyrkt motionen.

43

X:o 18.

Onsdagen den IS Mars, f. m.

Flen- Bergendahl: Jag begärde ordet för att tillkännagifva, att Angående
.jag förenar mig med talaren på skånebänken, som yrkat åter- förändrade
remiss till lagutskottet för åstadkommande af en skrifvelse i den reglering''°af
honom nyss antydda retning. På samma gång ber jag att för min prestérdel
få betyga motionären min tacksamhet, derför att lian framkommit skåpets inmed
sitt förslag, och i motsats mot lagutskottets vice ordförande tror komster.
jag, att det allmänna åskådningssättet inom landet går i samma lågt- (Fort8-)
ning som motionen. Det förefaller mig också vara förhållandet, då vi
nu höra flera röster som förena sig med motionären. Jag ber således,
herr talman, å t få yrka återremiss.

Herrar Bruse och Pettersson i Osterhaninge förenade sig med
herr Bergendahl.

Herr Persson i Mörarp yttrade: Jag kan icke i likhet med
åtskilliga talare, som uppträdt under senare delen af debatten, instämma
med dem, som uttalat, att man bör vara tacksam för motionärens
förslag. Jag kan icke se saken på det sättet. Hvad är det
motionären föreslagit? Han har föreslagit, att det skulle bestämmas
för framtiden ett sådant ordnande af presterskapets inkomster, att
presternas kontanta aflöning skulle utgå af statsverket och de åtnjuta
endast vissa naturaförmåner. Jag tror för min del icke, att den allmänna
meningen är den, att presterskapet skall åtnjuta sin aflöning
af statsverket. Jag tror, det skulle komma att stöta emot ganska
mycket, om motionen ginge igenom. Frågan om hvem som eger
jorden, som är anslagen till presterskapets aflöning, om det är staten
eller kommunen, är, tror jag, icke öfverallt i vårt land tillräckligt
utredd. Förhållandena i det gamla Sverige äro väl skäligen utredda,
att der är det kommunens egendom. Den omständighet, att den ena
kommunen har anslagit större och bättre jordområde till boställe än
den andra kommunen, kommer naturligtvis i sin mån att inverka på
kommunens rätt som egare till den jord, som på många ställen utgör
den hufvudsakliga delen af presternas aflöning. Jag skulle deremot
önska, för den händelse motionären, såsom jag antager, blir ledamot
af denna kammare under nästa period, att han måtte taga i öfvervägande,
huru vida han icke ville fortsätta sina sträfvanden med afseende
på ordnandet af presterskapets aflöning och dervid föreslå,
att det icke blefve staten, som åtoge sig aflöningen för presterskapet,
utan att det blefve kommunen, och att man kunde ordna presterskapets
aflöning på det sättet, att de tillgångar, som finnas, finge disponeras
af kommunen. I den rigtningen tror jag, att det vore önskvärdt, att
ett förslag komme fram för Riksdagen. Emellertid är väl förhållandet
det, som lagutskottets vice ordförande nämnde, eller att frågan är väl
tidigt väckt och att vi säkerligen hafva ganska lång tid, innan vi
kunna vidtaga någon åtgärd i detta hänseende. Det gör, att jag
icke kan understödja det af motionären väckta förslaget och då jag
icke kan se någon nytta af en återremiss, yrkar jag för närvarande
bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Olsson i Ornakärr, Petersson i
Boestad och Petersson i Brystorp.

N:0 18. 44 Onsdagea den 16 Mars, f. m.

Angående Herr Bengtsson: Det är hufvudsakligen med anledning af

runde™förn|in Srannes anförande som jag begärt ordet. Han sade, att han
reglering a/icke kunde dela åtskillige talares åsigt, att man borde vara motioprester-
nären tacksam för det förslag han framlagt. Men på sätt jag förskapets
in- klarat gälde icke min tacksamhet det af honom framlagda förslaget,
komster. u(an Herföi'' att han bragt frågan på tal. Jag anser, att det vore godt,
(Forts.) oni näg0n åtgärd så fort som möjligt kunde vidtagas, så att saken i
tid kunde ordnas. Det var i det syftet jag föreslog att återremittera
motionen. Om min granne både hört hvad jag läste upp, skulle
han hafva märkt, att det visst icke var mitt syfte, att staten skulle
öfvertaga presterskapets aflöning, utan att församlingarna skulle få
kontant aflöna sina kyrkoherdar, dock med skyldighet att bestå dem
bostäder och några andra naturaförmåner, men att församlingarna
skulle få disponera öfver prestgårdarne och arrendera ut dem och deraf
draga inkomsten. Jag tror för min del att församlingarna derigenom
skulle få mindre utgifter till presterskapet. Det lider nemligen intet
tvifvel, såsom hvarje landtbrukare i denna kammare nog inser, att
om prestgårdarne utarrenderades på längre tid, det skulle betalas
25—30 procents högre årligt arrende än i nuvarande stund, ty det
är helt naturligt, att då de, som nu i allmänhet sker, utarrenderas
på innehafvarens lifstid eller tjenstetid, arrendatorerna icke våga
lägga ned så stora omkostnader på jorden, som om de kunde påräkna
att få hafva arrendet för längre tid. Jag har i detta fall sjelf
erfarenhet derom, ty jag har i 30 år haft en prestgård på arrende,
och jag vågar säga, att jag skulle mycket väl kunnat betala 25 procent
högre arrende och dessutom få bättre ersättning för det arbete jag
nedlagt, om jag kunnat räkna på att få behålla arrendet i längre tid.

Det var sålunda i detta syfte, jag yrkade återremiss; jag
tror att, om en sådan anordning komme till stånd, det blefve till
gagn. Hvad det beträffar att frågan skulle vara för tidigt väckt,
tror jag att, då löneregleringarne utgå 1912, det icke är för tidigt
att nu börja tala om saken i Riksdagen. Vi veta alla, huru lång tid
det i allmänhet drager, innan Riksdagen hinner enas om så vigtiga
beslut. Äfven om det i år beslutes en skrifvelse till Kongl. Maj:t
och Kongl. Maj:t inkommer till Riksdagen med förslag i ämnet, är
det derför icke alls sagdt, att det antages vare sig första eller andra
året det föreligger; en eller annan ändring kan komma att vidtagas,
och det kan dröja ganska lång tid. I alla fall, äfven om ett förslag
blefve färdigt, innan de första löneregleringarna tilländaginge, kunde
det ju icke vara meningen att tillämpa det, förrän den tid kommit,
då de första löneregleringarna tilländagå^ efter att hafva varit
gällande i 50 år. Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss af
frågan.

Herr Folke Andersson: Då jag har varit med om att biträda
det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att få yttra några
ord i frågan. Jag kunde aldrig tro, att motionären skulle kunna
vinna så mycket understöd i kammaren som han tyckes få.
Att han får, det heror troligen derpå, att han utmålat de stora
fördelar man skulle vinna, om aflöningen utginge från staten

46 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

i stället för ifrån församlingarna och boställena. Men huru vida denna duande
beräkning i sjelfva verket håller streck, är något som behöfver litet ''^derför
bättre ses till. reglering cf

Hvad först beträffar aflönandet af presterskapet såsom för- prestersamlingens
tjenare, så hemställer jag, om det från rent kristlig syn- skåpets inpunkt
sedt kan vara lämpligt, att presternas lön utgår från staten, komster.
hvarigenom presterna göras oberoende af församlingarna. Jag anser (Fort8-)
deremot att församlingarna böra aflöna sina prester, så att, då de
flesta församlingsbor äro betalande, församlingsinedlemmarne och
presterna blifva beroende af hvarandra; detta anser jag vara rätta
grunden för presternas aflöning.

Angående vidare motionärens påstående, att, om presterskapet
finge sin aflöning från staten och på grund deraf prestgårdarne utarrenderades
af statsverket, dessa skulle inbringa mycket mer i afkastning,
skall jag be att f''å påminna, att man har en hel del kostnader
att vänta. Icke nog med att hus skola vara byggda, som
skola undantagas åt presten, utan man måste, om man skall få
utarrenderadt, äfven hafva byggdt åt arrendator. Vidare skall öfverseendet
af prestgårdarnes förvaltning och skötsel öfverlemnas åt
domänstyrelsen, och herrarne känna nog till hvad det kostar med
syner och hvarjehanda sådant. Behållningen kommer, tror jag, ingalunda
att blifva så stor, som de herrar, hvilka understöd! motionen,
påräknat, utan mycket mindre än de trott.

Ur flera synpunkter sedt anser jag sålunda, att utskottet haft
göda skäl för sitt beslut, och jag anhåller, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr.talman, mine herrar! Jag
är också af den åsigten, att det icke är lämpligt att staten öfvertager
aflöningen af presterskapet. Vidare delar jag utskottets mening, att
— så vidt jag känner och vet — icke något allmänt missnöje, åtminstone
ej i min trakt, gifvit sig till känna med det aflöningssätt
för presterna, som nu existerar.

Om staten skulle öfvertaga presterskapets aflöning, tror jag icke
att, såsom förut nämnts, staten skulle kunna anses ega deras boställen,
utan de tillkomme nog församlingarna. En annan uppfattning
skulle mötas med motstånd.

För {ifrigt bör man icke, såsom här också yttrats, ändra lagen,
då icke något allmänt missnöje dermed försports, särskild! som löneregleringarna
hafva ännu 19 år qvar, innan de gå till ända. Först
mot slutet af denna tid kan det vara på sin plats att framkomma
med ett förslag till Riksdagen, hvilket kan läggas till grund för den
reglering, som derefter kan komma i fråga.

Här har yttrats af talare från Skåne och Oland, att det vore
lämpligt, om eu omieglering kunde ske, och det af den anledning
att i Skåne presternas löner äro mycket höga, oaktadt församlingarna
ej äro synnerligen störa. Det är intet att säga derom, så vidt det
bara kunde ske, men det går nog icke så lätt, ty då den lönereglering,
som nu gäller, företogs, så föreskrefs, att man icke fick
taga bort något af den lön presterna förut haft. Det är ju visst

N:o 18. 46

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Angående skal att söka omreglera till det bättre, men det är eu sak, som
qZTde7förix&mtiåm. fär taSa dand. om- JaS undrar icke heller på att man på
reglering af Oland vill hafva ändring, ty der äro, efter hvad jag hört, mycket
prester- små pastorat, och afgifterna till presterskapet äro derför der så
skåpets in- mycket känbarare, men det får väl afhjelpas framdeles.
komster. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Lilienberg: Jag skall icke upptaga kammarens tid länge.
Jag skall endast be att få fästa uppmärksamheten på det förslag till
återremiss, som fram stälts af herr Jöns Bengtsson. Nämnda förslag
går icke ut på samma sak som motionen. Motionen åsyftar, att
statsverket skulle öfvertaga presterskapets aflöning, under det att
herr Bengtssons förslag går ut på att församlingarna skulle, ehuru
på annat sätt än nu sker och med en ny reglering, bestrida aflöningen.
Det vore icke lämpligt att återremittera frågan i det
syftet. Följden skulle blifva, att lagutskottet Ange komma in med
förslag, som skulle komma att gå alldeles vid sidan af hvad motionären
velat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson: Jag kan icke förstå, att mitt förslag skulle
gå på sidan af motionärens förslag. Det går icke utöfver hvad
han föreslagit. Han har föreslagit, att staten skulle öfvertaga presterskapets
aflöning, men jag har föreslagit, att församlingarna fortfarande
skulle utgöra aflöningen, men få utbetala den kontant i stället
för, såsom nu, en viss del in natura. Jag kan icke finna några
giltiga skäl, hvarför icke förslaget skulle kunna återremitteras.

Herr Petersson i Brystorp: Då utskottet blifvit klandradt derför,
att det allt för litet tagit motionen i beaktande, vill jag framhålla,
att intet nu kan göras, då man har en författning i ämnet,
som gäller till 1912. Men om från presterskapets sida gjordes ett
sådant medgifvande, som herr Redelius sade, eller att kyrkoherdarnes
lön skulle utgå med 4,000 kronor och komministrarnes med 1,500
kronor, då funnes en regel att gå efter och då vore det mycket
lättare att behandla frågan, ty då vore båda parterna ense, nu känner
man endast ena partens önskningar.

Hvad för öfrigt boställenas utarrendering angår, så kunde det
nog gå för sig att, såsom motionären föreslagit, utarrendera kyrkoherdarnes,
ty deras boställen äro så pass stora, att kyrkoherdarne
nog skulle reda sig, men jag hemställer, om det skulle låta sig göra
med komministrarnes boställen, som ju äro mycket små. Men så
länge de hafva boställena, hafva de åtminstone en del naturaprodukter
billigt. Skulle de hafva sin lön endast i penningar, beklagar
jag dem.

Jag yrkar bifall till det slut, hvartill utskottet kommit.

Herr Lyttkens: Om det skulle gå på det sättet, att staten
skulle aflöna presterskapet, blefve naturliga följden sedan den, att
staten också skulle tillsätta alla prester. Den erfarenhet jag har af

47 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

en del af de prester, vi fått till regala pastorat i Halland, gör att jag gående
anser detta ej vara till församlingarnas bästa. Jag vet, att man icke
har rätt att klandra Kongl. Maj:ts beslut. Men så mycket bar jag reglering af
väl ändå kunnat säga, att det ej är bra att församlingarnas bästa presteråsidosättes
för att såsom pension gifva utmärkt goda pastorat åt skåpets inf.
d. löjtnanter, utlefvade professorer och rektorer, som nått en komster.
sådan ålder, att de ej mera kunna bibehålla sina förra tjenster. (Forts.)

Det enda jag vill vara med om är reservantens förslag, att »prest
vid viss ålder, förslagsvis 50 år eller 55 år, icke må vara berättigad
till förslagsrum vid ledig sysslas tillsättande».

Det vill jag vara med om, ty då kunde det undvikas, hvad som
nyligen händt, att tre prester, af hvilka alla voro omkring 60 år,
den ene ända till 66 år, uppsatts å förslag till ett mycket godt
pastorat. Detta kunde derigenom förhindras.

Ofverläggningen var slutad.

I enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr
talmannen propositioner l:o på bifall till utskottets hemställan; 2:o
på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; samt 3:o på återremiss. Herr talmannen fann den
förstnämnda propositionen vara besvarad med öfvervägande ja.

Votering blef likväl begärd; i följd hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits bifall till motionen, nu uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit den af herr Redelius i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 141 ja mot 56 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits.

§ 11.

Skedde föredragning af Andra Kammarens andra tillfälliga ut- Om skärpta
skotts utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om skärpta
bestämmelser för försäljning af margarin. * ^ir^af

margarin.

Till utskottets behandling hade öfverlemnats eu i Andra Kammaren
af herr A. E. Petersson i Hamra väckt motion, n:o 53, hvari

N:0 18. 48

Onsdagen den 16 Mars, i. m.

Om skärptdhan föreslagit, »att margarin, hvars tillverkning icke är kontrollerad
för försälj’- ''1 Vighet med Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 11 oktober 1889
[ning af samt kong), medicinalstyrelsens kungörelse af den 29 november
margarin. 1889 angående de närmare bestämmelserna för kontrollen, vid stadCForts.
) gadt vite ej må få hållas till salu i Sverige».

Med anledning häraf hemstälde utskottet, att kammaren för sin
del besluter, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga saken i öfvervägande och derefter
för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i kongl.
förordningen den 11 oktober 1889 angående margarintillverkningen,
hvilka pröfvas erforderliga.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr RedeliW: På åtskilliga kamraters i och utom utskottet
uppmaning bar jagj trott mig böra meddela eu förklaring öfver beskaffenheten
af det nu föreliggande betänkandet. De, som genomläst
detsamma, kunna finna, att det i sjelfva verket innehåller först en
motivering för afslag å herr Peterssons i Hamra motion, men att
sedermera på angifna skäl eu ny motivering kommer, som går i retning
af ett bifall till motionen, hvarefter slutet blifvit det, att man
icke kunnat göra något annat än be Kongl. Magt taga saken om
hand och söka utreda, hvad som i detta afseende kunde behöfva
göras. Orsaken till detta förhållande ligger i den s. k. mellanrikslagen,
hvilkenHag likväl ej beröres af motionen, hvarför utskottet ej
heller kunnat i sin kläm vidröra densamma. Men det är tydligt att
det, som motionären önskar — eller förbud mot försäljning här i
riket af sådan margarin, hvars tillverkning icke blifvit kontrollerad i
enlighet med gällande lag, d. v. s. i enlighet med Kongl. Maj:ts
nådiga ^förordning den 11 oktober 1889 och medicinalstyrelsens kungörelse
”af den,^29J november samma år — skulle kunna inrymmas
just i denna lag, om man för öfrig! vill en förändring i motionens
syfte.

Hade nu den af motionären åberopade 1 § i kongl. förordningen
den 30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden,heller mellanrikslagen, kunnat betraktas som
ett allmänt stadgande, som vore tillämpligt på hela lagen, äfven på
artikeln 2, som afser handelsförbindelserna sjöledes, då skulle, efter
hvad jag tror, utskottet kunnat enas om att på de skäl, som finnas
angifna på sid. 2 i betänkandet, afstyrka motionen, emedan den af
motionären j;föreslagna åtgärden då varit alldeles obehöflig. Men nu
är denna mellanrikslag så märkvärdigt uppstäld, att det, minst sagdt,
måste uppstå tvekan"om det finnes något allmänt stadgande härom.
Den innehåller blott 2 artiklar. Den första artikeln handlar om handelsförbindelserna
landvägen och den andra om handelsförbindelserna
sjövägen. Om således också denna lags 1 § kan vara tillämplig, då
det gäller införsel landvägen till Sverige af varor af viss beskaffenhet
eller som äro underkastade särskild kontroll, så kunna likväl
enligt 14 § i samma lag sådana varor fritt införas sjövägen. En

49 N:0 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

kontroll öfver införseln af varor landvägen skulle således vara gagn -Om skärpta
lös, då det icke i artikelu 2 talas om någon kontroll öfver införselny®^™^®/''
sjövägen, ocb då det ej i denna artikel finnes någon hänvisning7 af
till § 1. margarin.

Att under sådana förhållanden rent af tillstyrka motionen, det (Forts.)
har utskottet icke velat på den grund, att enligt utskottets mening
margarintillverkningen derigenom skulle komma att gynnas mer än
någon annan näring, och ett sådant skydd har utskottet ej ansett
denua industri förtjena. Att åter helt och hållet afstyrka motionen,
har utskottet icke velat, emedan det skulle hafva till följd, att utskottet
för sin del komme att godkänna det förhållandet, att svenska
män inom riket intaga en sämre ställning än utländske män i afseende
å handeln med en och samma vara. Utskottet har derför icke
ansett sig kunna göra något annat än hemställa om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t om utredning, så att Kongl. Maj:t först får pröfva, huru
vida någon förändring i den åberopade förordningen af den 11 oktober
1889 är erforderlig, samt derefter till Riksdagen inkomma med
framställning i ämnet. Detta har jag — på grund af till mig gjord
framställning derom — velat säga som en förklaring till utskottets
motivering.

Man har vidare till mig — ehuru jag icke rätt vet, om jag bör
vidröra detta — gjort anmärkning mot den kläm, utskottet kommer
med, då det säger, att Kong!. Maj:t skall taga saken i öfvervägande,
och man har frågat, hvad det är för en sak. Jo, det är naturligtvis
den sak, som motionären talar om, och som utskottet talar om. Jagtror
icke, att man behöfver lägga så stor vigt vid sjelfva uttrycket,
om man vill framgång åt frågan. Man skulle ju kunna taga något
annat ord, t. ex. ärende eller omständighet. Men om man fäster sig
vid formen, skall jag be att få formulera ett förslag till beslut af
kammaren, som jag här tager mig friheten uppläsa: »att kammaren
för sin del besluter, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Magt taga i öfvervägande, huru vida förändringar
i motionens syfte i kongl. förordningen af den 11 oktober
1889 äro erforderliga, och derefter för Riksdagen framlägga förslag i
ämnet.»

Herr talman, jag skall anhålla om proposition på bifall till det
nu af mig gjorda förslag till lydelse af utskottets hemställan.

Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Vid genomläsningen af

utskottets betänkande har jag fått det intrycket, att utskottet icke
fullt rigtigt uppfattat mellanrikslagens innehåll i hithörande delar,
ett intryck som jag funnit bekräftadt af den siste talarens yttrande.

Det är derför som jag, då jag haft tillfälle deltaga i den revision,
hvilken föregick utfärdandet af den nu gällande mellan rikslagen, tagit
mig friheten anhålla om order.

Före utfärdandet af 1890 års mellanrikslag kunde ett importeller
exportförbud gent emot Norge göras gällande endast i afseende
på införseln sjöledes och då under den förutsättning, att förbudet
tillämpades äfven vid införsel sjöledes från andra länder; men der Andra

Kammarens Prot. 1893. N:o 18. 4

N:0 18. SO

Onsdagen den 15 Mars, f. ra.

Om skärm
bestämmels
för försälj
ning af
margarin,
(Forts.)

emot medgaf mellaDrikslagen i sin dåvarande lydelse icke, att ett sådant
''förbud gjordes gällande beträffande införseln landvägen i andra fall,
än då förbudet sammanhängde med karantänbestämmelser. Detta förhållande
föranledde den komité, som i forsta hand behandlade frågan
om mellanrikslagens revision, att påpeka, att bestämmelserna i lagen
rörande införsel landvägen skulle, i fall ett importförbud eller exportförbud
ausåges behöfligt, betaga detsamma all kraft och verkan; och
med anledning deraf föreslogs en förändring i 1 §, som handlar om
införsel landvägen. Det enklaste hade då varit att utsträcka de bestämmelser,
hvilka enligt 14 § gälla samfärdseln sjöledes, äfven till
samfärdseln landvägen Ty den 14 §:n medgifver eu absolut rätt
att stadga vare sig import- eller exportförbud gent emot Norge, så
snart man gör förbudet gällande äfven i afseende på andra länder.
Det föreslogs också af komitén, att i 1 § skulle införas ett stadgande,
öfverensstämmande med stadgandet i 14 §, men då detta från norsk
sida mötte åtskilliga invändningar, enades man slutligen om den lydelse
af 1 §, som den nu har, och beträffande hvars innebörd statsrådet
och chefen för finansdepartementet i det anförande till statsrådsprotokollet,
som åtföljde propositionen till 1890 års Riksdag om
ändringar i mellanrikslagen, yttrar, att § 1, sådan den vore affattad,
skulle bereda hvardera riket »en vidsträckt frihet i ifrågavarande
hänseende och öppna tillfällen att stadga ut- eller införselförbud i
alla de fall, der det kunde vara någon anledning antaga, att yrkanden
på dylika förbud kunde med någon styrka framträda.» Hvad man
med den ifrågavarande ändringen i mellanrikslagen åsyftade, var sålunda
att undanrödja hindren för tillämpning i afseende på införsel
landvägen af ett eventuelt import- eller exportförbud; men man
tänkte sig icke, att det skulle kunna ifrågasättas att stadga ett import-
eller exportförbud att gälla ensamt mot Norge, såsom t. ex. att
förbjuda införsel af margarin från Norge, under det man tilläte samma
vara fritt införas från andra länder. Ett stadgande, som medgåfve
ett dylikt förfärande, skulle naturligtvis kommit att helt och hållet
bryta med mellanrikslagens princip, som just åsyftar att underlätta
samfärdseln mellan de förenade rikena, att i det ena landet åt det
andra landets invånare bereda större, men icke mindre förmåner, än
hvad utländingar åtnjuta.

På enahanda sätt, som i fråga om import- och exportförbud,
ville man äfven bereda sig frihet att, om en varas tillverkning i
Sverige var underkastad kontroll, vid införsel från Norge underkasta
varan en motsvarande kontroll. Härtill var man, på grund af 14:de
§:ns lydelse utan tvifvel berättigad, då varan infördes sjöledes,
under förutsättning dock att samma kontroll tillämpades i afseende
på införsel från andra länder; och man ville nu äfven i afseende på
införsel landvägen införa sådana bestämmelser, att lagen ej heller,
då det gälde samfärdseln landvägen, skulle utgöra något hinder för
åstadkommandet af den kontroll, som man redan var berättigad att
föreskrifva i afseende på importen sjövägen. Det var på det sättet,
som det stadgande i § 1 tillkom, hvilket blifvit af utskottet å sid.
2 citeradt. Men äfven om detta stadgande kan sägas vara mindre
lyckligt afiattadt, så till vida som det kan synas utan vidare

61 N:0 18.

Onsdagen den 16 Mars, £. m.

förbjuda införsel af eu vara, derest densamma icke kan underkastas Om sfesirpfa
sådan undersökning, som för kontrolls vinnande anses nödig, så var
förutsättningen likväl äfven här densamma, som då det gälde frågan ning af
om import- och exportförbud, eller att i hvarje fall särskilda bestäm- margarin.
melser måste utfärdas och att dessa för att blifva gällande gent (Forts.)
emot Norge måste tillämpas äfven emot andra länder.

Förhållandet är sålunda — och det är detta jag velat framhålla
— att, likasom man, enligt nu gällande bestämmelser, i allmänhet är
oförhindrad att stadga import- eller exportförbud gent emot Norge
både i afseende på samfärdseln landvägen och sjövägen, så är man
likaledes oförhindrad att, om dertill gifves anledning, föreskrifva en
kontrollundersökning vid införsel från Norge såväl land- som sjövägen
af sådana varor, hvilkas tillverkning här i landet är underkastad
kontroll, för så vidt nemligen man tillämpar liknande föreskrifter i
afseende på samma slags varor, då de införas från andra länder.

En annan fråga är den, huru vida en sådan vara som margarin
kan vid införsel underkastas en undersökning, som skulle kunna
vara egnad att ersätta den kontroll, varan vid tillverkningen här i
landet är underkastad, men på den frågan anser jag mig icke hafva
någon anledning att ingå, och jag vill icke heller inlåta mig på
frågan, huru vida några kontrollföreskrifter i detta afseende eller
några ändringar i 1889 års förordning om kontroll å tillverkningen
af margarin kunna vara påkallade; men då jag har ordet, kan jag
icke undertrycka den anmärkningen, att om med utskottets framställning
skulle åsyftas att åstadkomma likställighet mellan margarintillverkarne
i Sverige och Norge, genom att borttaga den i 1889 års
förordning stadgade tillverkningskontollen, så skulle man, enligt min
tro, dermed icke icke göra margarintillverkarne i Sverige någon
tjenst. Ty jag föreställer mig, att det finnes stora skäl antaga —
och det antagandet gör äfven utskottet — att de svenske konsumenterna,
när de hafva tillfälle att välja mellan svensk under offentlig
kontroll tillverkad margarin och utländsk okontrollerad margarin, i
regeln hellre förse sig af den förra varan än af den senare. För
detta antagande liemtar jag ock ett stöd deri, att tillverkningen af margarin
här i landet gått mycket raskt framåt och ökats i en grad,
med hvilken progressionen i importen af margarin icke företer något
närmelsevis jemförlig!.

Herr Lovén: Herr talman! Det finnes intet tvifvel om, att ut skottets

kläm lider af en viss otydlighet. Då jag varit med om utskottets
beslut, och dä jag hört, att uppfattningen af denna kläm i
allmänhet är den, att utskottet med densamma velat tillstyrka eu åtgärd,
som skulle gå i rigtniug af ytterligare prohibitiva föreskrifter
i afseende på margarinförsäljningen här i landet, skall jag be att få
yttra några ord för att angifva min ståndpunkt till frågan.

Min ståndpunkt är icke den, som antyddes genom de ord, jag
nyss nämnde. Tvärt om. Men jag haller före, att da. motionären,
äfven om han föreslagit en origtig åtgärd, dock har fäst uppmärksamheten
på ett missförhållande, som är ganska betänkligt, är det
Riksdagens skyldighet att göra hvad den kan för att få bort en sä -

N:0 18. 62

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Om skärpta dan oegentlighet. Denna oegentlighet härleder sig, enligt mitt förf&r^örsälT-
menai1de> icke från mellanrikslagens föreskrifter — sä att jag anser
7 ning af micke höra yttra mig om denna sak — utan den härleder sig utemargarin.
slutande från en paragraf i kongl. förordningen angående kontroll å
(Ports.) tillverkningen af margarin och handeln dermed, och det är den paragrafen,
som just rör kontrollen å tillverkningen.

Såsom herrarne torde erinra sig, tillsattes, med anledning af de
klagomål, som gjorde sig gällande öfver tillverkningen af margarin,
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet år 1888 en komité,
som arbetade i civildepartementet och afgaf ett förslag till lag
öfver den erforderliga kontrollen, som då åsyftade uteslutande dels
förebyggande af en mindre hederlig konkurrens i afseende på smör
och dels också att förebygga de faror, som man ansåg kunna hota
vårt smör på den engelska marknaden. Det förslag, denna komité
åstadkom, remitterades till åtskilliga myndigheter i landet och kom
slutligen till landtbruksakademiens förvaltningskomité. Denna upptog
större delen af de bestämmelser, som förslaget innehöll. Der fans
icke någon föreskrift om sådan kontroll, som här finnes i § 4 af den
nämnda kongl. förordningen. Att förvaltningskomitén icke ansåg
någon sådan föreskrift, som der innefattas, behöflig, framgår af de
ordalag, hvarmed förvaltningskomitén slutar sitt utlåtande. Förvaltningskomitén
säger, Datt komitén finner sig dock sakna anledning att
tillstyrka några ytterligare lagstiftningsåtgärder i nu ifrågavarande
hänseende, framför allt hvarje sådan, som, utan att väsentligen föröka
verksamheten af de nu föreslagna, endast skulle hafva till verkan
att på ett opåkalladt och, enligt komiténs mening, otillbörligt sätt
försvåra och derigenom på omvägar undertrycka en loflig och för
landet i dess helhet nyttig näring». Komitén hade trott, att alla de
åtgärder, som man bort vidtaga i sanitärt syfte, kunde ske inom ramen
för helsovårdsstadgan, och derför innefattade det förslag komitén afgaf
endast anmälningsskyldighet för margarinfabrik i helsovårdsafseende.
1 följd deraf skulle helsovårds- och kommunalnämnder hafva pligt
att tillse, att fabrikationen sköttes på ett sätt, som icke kunde innebära
någon fara för den allmänna sundheten. Men såsom denna
föreskrift rörande kontrollen sedermera blef formulerad innebär den,
utom kontroll å tillverkningen i sanitärt syfte, äfven en förtäckt beskattning
åt industrien.

Det är föreskrifvet i 5 mom. af § 4 af förberörda kongl. förordning,
att tillsyningsman vid margarinfabrik, som skall tillsättas af
Kongl. Majrts befallningshafvande, eger åtnjuta arfvode, hvars belopp
Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger bestämma, men som likväl
för månad icke får understiga 100 kronor och icke öfverstiga 300
kronor. Detta arfvode skall gäldas af tillverkaren och utbetalas i förskott
för hvarje månad. Deraf se vi, att en fabrikant sålunda kan
blifva utsatt för en extra skatt af ända till 300 kronor i månaden
eller 3,600 kronor om året.

Nu är det tydligt, att det förhållande motionären fäst uppmärksamheten
på, nemligen att margarin, som icke är underkastad den
särskilda beskattning och kontroll, som är föreskrifven i § 4, kan få
införas och försäljas här i landet, eftersom det icke finnes några me -

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

63 N:o 18.

del att förhindra detsamma, måste anses vara en himmelsskriande Om skärpta
orättvisa för de svenska fabrikanterna; och någon sådan orättvisafcesäzmmefser
vill jag åtminstone icke vara med om. Då är frågan: huru skall
man få bort denna orättvisa? Det hade enligt min åsigt varit bäst, margarin.
om utskottet sagt rent ut, att det önskat en sådan förändring i mar- (Forts.)
garinlagen, att en sådan särskild kontroll derur måste utgå, ty då
hade ju förhållandena blifvit fullt likstälda för de norska och svenska
fabrikerna, eftersom all margarin, som införes till landet, skall vara
underkastad den öfriga kontroll, som är föreskrifven i nämnda lag,
nemligen den kontroll, som afser att taga reda på, huru vida det är
margarin eller smör.

Jag anser mig kunna gå med på denna kläm derför, att i motiveringen
blifvit inryckt, enligt mitt förmenande'' ganska tydligt, att
utskottet icke velat vara med om en åtgärd, som på en omväg skulle
åstadkomma ett införselförbud, hvarom utskottet talar. En full likställighet
skulle åstadkommas, om denna § 4 helt och hållet toges
bort eller, rättare sagdt, förändrades till öfverensstämmelse med det
förslag, som t. ex. landtbruksakademiens förvaltningskomité tillstyrkte,
och hvarigenom fabrikationen skulle ställas under en sådan kontroll,
som helsovårdsstadgan föreskrifver. Jag föreställer mig, att klämmen
skulle så uppfattas, men om det skulle visa sig, att så icke är fallet,
måste jag ställa mig på deras sida, som yrka afslag på motionen.

Då kommer också den oegentligheten, som för närvarande eger rum,
och som jag icke kan vara blind för, att stå qvar. Vid sådant förhållande
synes det mig vara bättre att, såsom utskottet gjort, hänskjuta
frågan till Kongl. Maj:t för att få en sådan ändring i margarinlagstiftningen
till stånd, som Kongl. Maj:t finner erforderlig för att
förebygga nu ifrågavarande missförhållande. Det är ur denna synpunkt,
som jag anser mig böra fortfarande tillstyrka bifall till utskottets
förslag, dock med framhäfvande af den positionen, som jag
intager, och som jag här redogjort för.

Jag vill tillägga, att det är så mycket mindre skäl att bibehålla
den sanitära kontrollen med särskilda inspektörer för margarinfabrikerna,
som, så vidt jag vet, den icke existerar i något annat land.

Denna föreskrift har tillkommit, utan tvifvel, på grund af de hårresande
skildringar om margarintillverkningen, som under agitationen för förbud
mot densamma uppskrämt allmänheten, och hvilka skildringar
mångfaldiga gånger bevisats vara fullkomligt grundlösa. Jag tillåter
mig säga, att, så vidt den medicinska verlden känner till, man ännu
icke har kunnat påvisa något fall, då margarin förorsakat sjukdom
eller eljest på något sätt varit skadligt för sundheten, och jag kan
för min del tillägga, att jag anser margarin vara fullt lika sundt som
smör och i mänga fäll kanske sundare.

Jag anser sålunda för min del rätta vägen vara att få bort vissa
delar af föreskrifterna angående kontrollen. Då detta, enligt mitt
förmenande, ligger i utskottets hemställan, her jag att få tillstyrka bifall
dertill.

Herr friherre Nordenskiöld instämde med herr Lovén,

N:o 18.

54

Onsdagen den 16 Mars, f. na.

Om skärpta Herr Hammarlund: Jag begärde ordet endast för att yrka

bestämmelser.^.^ ^ föreliggande utskottshemställan. Här bar en motionär före''°nin°gSaY
sia?it, »att margarin, hvars tillverkning icke är kontrollerad i enligmargarin.
bet, med Kongl. Maj.ts nådiga förordning den 11 oktober 1889 samt
(Forts.) kongl. medicinalstyrelsens kungörelse af den 29 november 1889,
angående de närmare bestämmelserna för kontrollen, vid stadgadt
vite ej må få hållas till salu i Sverige». Med anledning af denna
motion har utskottet kommit med en hemställan af innehåll »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga saken i öfvervägande och derefter för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i kongl. förordningen den
11 oktober 1889 angående margarintillverkningen, hvilka profvas
erforderliga■» Detta är ju något helt annat, än hvad motionären
föreslagit. Kongl. Ma;:t kan pröfva erforderliga en hel del andra
förändringar i den kong! förordningen än de af motionären ifrågasatta.

Då ett tillfälligt utskott icke har motionsrätt, anser jag, att detta
utskott icke heller egt befogenhet att komma fram med en sådan
hemställan, som går längre än motionärens skrifvelseförslag. Detta
tyckes också utskottets ordförande hafva insett, eftersom han under
diskussionen kommit fram med ett annat skrifvelseförslag af innehåll,
att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huru vida förändringar i motionens syfte i kongl. förordningen
den 11 oktober 1889 äro erforderliga och derefter för
Riksdagen framlägga förslag i ämnet. En sådan hemställan som
denna är naturligtvis fullt grundlagsenlig; men efter det anförande,
vi nyss hört från statsrådsbänken, kan jag icke finna den vara behöflig
och kommer derför att yrka afslag äfven å denna.

Det är mycket möjligt, att, såsom den föregående talaren framhöll,
det föreligger åtskilliga missförhållanden i afseende på kontrollen
å tillverkningen af margarin. Om så är, då bör naturligtvis motion
väckas om att få dessa undanröjda. Först då en sådan motion föreligger,
kan Riksdagen härom fatta beslut, men någon sådan motion
föreligger icke nu.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka afslag såväl på motionen
och utskottets hemställan som äfven å det af utskottets ordförande
under öfverläggningen framstälda förslag.

Herr J. H. G. Fredholm: Innan jag besluter mig för, om

jag skall gå med på den hemställan, utskottet gjort, eller ej, skall
jag tillåta mig att af utskottets ordförande begära upplysning om en
sak, som jag ej finner omnämnd i betänkandet. Hafva de bestämmelser,
som för närvarande finnas intagna i lagen om kontroll å tillverkningen
af margarin och handeln dermed tillämpats vid införsel
af margarin från Norge och, i så fall, har det visat sig, att denna
tillämpning af lagens föreskrifter icke stält svensk tillverkare åt margarin
i bättre läge än norsk tillverkare?

Utskottet nämner ingenting om den saken. Utskottet säger blott,
att antingen bör kongl. förordningen af den 11 oktober 1889 bäfvas
eller ändring deri göras eller ock hör man draga konseqvenserna af

65 N:o 1&

Onsdagen den 16 Mars, f. m.

nämnda förordning fullt ut, så att ingen margarin får säljas annat
än i enlighet med nämnda förordning. I lagen om tillverkning af
margarin och handeln dermed förekommer likväl i § 8: »Om frän
utrikes ort inkommen vara, som angifves till tullbehandling som margarin,
icke förvaras i kärl af sådan form och så märkt som i 5 §
1 mom. sägs», skall varan ompackas och dessutom tullförvaltningen
tillse, att »å kärlet på tydligt och lätt i ögonen fällande sätt utmärkes,
att varan är af utländsk tillverkning». Detta är § 8. Jern för
man denna paragraf med stadgandet i § 5, så står der, att det icke
är nog med att kärlet skall på ett i ögonen fällande sätt hafva ett
märke, angifvande, att varan är af utländsk tillverkning, utan ock att,
»der varan blifvit införd från utrikes ort», importörens namn skall
åsättas kärlet.

Nu vet jag icke, och har ej af utskottsbetänkande! knnnat vinna
upplysning om, huru det förhåller sig med tillämpningen af dessa
lagens stadganden på från Norge införd margarin. Jag känner således
icke till den saken. Det lian ju vara möjligt, att dessa lagens
föreskrifter icke tillämpas vid varor införda från Norge; och då förefaller
det mig, som om man borde hafva framhållit nödvändigheten
af att tillämpa lagens bestämmelser äfven på den margarin, som införes
från Norge. Eller också tillämpas lagen, och då borde utskottet
hafva nämnt om det. Ty om lagen tillämpas, så ställes utan
tvifvel den svenske tillverkaren derigenom i bättre ställning än den
utländske, och då synes mig hvarje lagändring vara öfverflödig.

Herr Lovén: Jag kan icke med full säkerhet lemna herr Fredholm
den äskade upplysningen. Men så vidt jag hört och kan sluta
mig till, tillämpas nog de föreskrifter rörande införsel af margarin,
som han läste upp, äfven i detta fall. För öfrig! finnes det äfven
eu norsk margarinlag, och denna fö reskläder märkning af margarinkärl
ungefär så som den svenska. Så att det säljes nog icke någon
margarin, som icke är märkt på det sätt, som är föreskrifvet.

Den föreskrift deremot, som finnes i fjerde paragrafen, kan
omöjligen tillämpas, för så vidt införsel skall vara tillåten. Ty det
kan naturligtvis ingen genom kemisk undersökning af varan eller
på annat sätt taga reda på, huru vida margarin, som försäljes, varit
underkastad sådan kontroll vid tillverkningen, som den ifrågavarande
paragrafen föreskrifver. Alltså föreligger — och detta är det väsentliga
här vid lag och med afseende på denna sak, synes det mig —
ett stadgande, som ålägger inhemska tillverkare eu ganska betydlig
skatt — jag tillåter mig att begagna detta ord — under det att deremot
de utländska icke äro underkastade någon sådan skatt med
afseende på inspektionen. Da synes det nödvändigt, att något göres
för att förebygga detta missförhållande.

Jag uppfattade icke rätt den framställning, som utskottets ordförande
lemnade. Men då jag nu erfarit, att kau föreslagit en annan
lydelse på klämmen, om hvilken jag för min del icke kan vara med,
förenar jag mig hellre med dem, som yrka utslag.

Om skärpta
bestämmelser
för försäljning
af
margarin.
(Forts.)

N:0 18. 56 Onsdagen den 16 Mars, f. m.

Om skärpta Herr Redelius: Endast ett par ord till hvad som yttrats här
för^säV-fertil i denna fråga, som icke borde vara större, än att man borde
7 n7nq a/ hunna ena sig om den.

margarin. Det var en talare, som frågade huru det förhåller sig med kon(Forts.
) trollen, och derpå läste han upp åtskilliga paragrafer i margarinlagen,
om vi fä kalla den så. Men den der omnämnda s. k. kontrollen
är egentligen ingen kontroll mera än så till vida, att det
skall ovilkorligen tillkännagifvas, att varan är margarin och hvarifrån
den är kommen äfvensom fabrikantens namn, men varan sjelf blir
icke enligt gällande lag, så vidt mig är bekant, underkastad någon
kontroll, och någon föreskrift derom tinnes icke, då det gäller utifrån
inkommen margarin, utan endast den inne i landet tillverkade, som
hålles till salu.

Eljest ansluter jag mig till hvad den siste talaren omnämnde
och som står i utskottsbetänkandet, att det är denna olikhet mellan
svenske och utländske tillverkare, hvilken är till nackdel för de
svenske, som varit för utskottet ett afgörande skäl att föreslå en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Dervid önskade man att, om en skrifvelse
blefve besluten af båda kamrarne, det äfven skulle tagas i öfvervägande,
huru denna lag om margarin kunde förhålla sig till mellanrikslagen,
om den ena borde jemkas eller möjligen båda. Det var
nemligen en sak, som utskottet icke kunde befatta sig med. Nu har
en talare på stockholmsbänken klandrat utskottet för dess kläm och
påstått, att utskottet gått utöfver sin befogenhet. Jag tror det icke.
Motionären föreslår här förbud mot försäljning af annan margarin än
sådan, som är kontrollerad enligt den åberopade paragrafen, och om
man vill gå in på motionärens förslag, så bör naturligen ett sådant
stadgande få rum uti ifrågavarande lag. Nu är föreslaget att skrifva
till Kongl. Magt och begära eu sådan förändring i lagen, att ett
dylikt förbud inrymmes i lagen, om icke Kongl. Maj:t vill besluta
tvärt om och säga, att vi taga bort all kontroll. Det blir en annan
sak, hvarom utskottet icke bestämdt uttalat sig, derför att man icke
var ense om, huru vida man ville hafva det på det ena eller andra
sättet.

Herr J. H. G. Fredholm: Då jag icke lyckats få ett klart och
tydligt svar på den af mig till utskottets ordförande gjorda framställning,
nemligen huru vida man i verkligheten tillämpar de föreskrifter,
som redan finnas, eller att utifrån införd vara skall förvaras i kärl
af viss form, som är försedt med märke, angifvande att varan är
margarin af utländsk tillverkning och tillika försedt med importörens
namn; — då jag icke fick svar på den frågan, så tager jag för alldeles
gifvet, att myndigheterna tillämpa dessa lagens föreskrifter.
Och dä anser jag den nu föreslagna skrifvelsen vara obehöflig, hvarför
jag yrkar afsteg på utskottets hemställan.

Herr Hedelius: Något förslag om lagtillämpning har jag aldrig
trott att det skulle tillkomma utskottet att lägga fram. Det synes
mig till och med vara en orimlighet att komma med en skrifvelse
till Kongl. Maj:t och begära, att eu lag skall tillämpas. Om föreskrift

57 N:0 18.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

är meddelad att tillämpa lagen
finna, icke utskottet vid.

kommer, så vidt jag kan Om skärpta

för försälj -

ning af

Herr Petersson i Hamra: Jag skall endast be att få säga margarin.
några ord, efter som jag är motionär i frågan, och dervid tillkänna- (Forts.)
gifva, att syftet med motionen uteslutande varit, att svenske och
utländske tillverkare skulle blifva likstälde, och då jag hoppas, att
detta i någon mån skall vinnas genom det skrifvelsetorslag, som
utskottets ordförande framstält, skall jag be att få förena mig med
honom.

Herr grefve Hamiiton: Jag skall endast anhålla att få säga
några få ord. Uti sitt betänkande har utskottet framstält ett förslag
till skrifvelse. Under diskussionen har nu utskottets ordförande
ändrat detta förslag och framstält ett annat. Jag skall icke inlåta
mig på att söka bedöma, hvilketdera som kan vara det lämpligaste,
men jag kan väl icke tro, att kammaren vill på rak arm acceptera
ett förslag, som på detta sätt uppgjorts först under diskussionen. På
denna grund skall jag be att fä yrka rent utslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter det herr
talmannen gifvit propositioner å hvart och ett af de olika yrkandena,
afslog kammaren såväl utskottets hemställan som det af herr Redelius
under öfverläggningen framstälda förslag.

Herr statsrådet m. m. friherre F. van Essen aflemnade Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af
belöning för dödande af björn och varg; samt

angående upplåtelse till Ljusdals stationssamhälle af mark från
indragna löjtnantsbostället »v,,* mantal Gärde n:o 2 i Gefleborgs län.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,41 e. m.

§ 12.

In fidem

Ej. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. 1893 N:o 18.

6