1893. Första Kammaren. Nso 18

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. Nso 18

Lördagen den 18 mars, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Herr vice talmannen ledde till en början förhandlingarna.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 7, angående vissa delar af tullbevillningen.

9 punkten. Ifrågasatt ap

skrifning nf

Grefve Klingspor: Då jag inom utskottet i likhet med lastpennmöfrige
ledamöter från Första Kammaren reserverat mig mot det iamfbeslut,
hvartill utskottet kommit, anhåller jag att få inför kammaren
meddela de skäl, hvarför jag biträdt reservationen.

Såsom herrarne nogsamt känna, äro lastpenningame en
gammal skatt, som man knappast vet från hvilken tid den förskrifver
sig — man anser att den ålades i medlet af 1600-talet.

Ända till 1885 utgick den med 14 öre per ton, men då nedsattes
den till 10 öre per ton. Den inkomst, som staten de senaste åren
haft af lastpenningame, har uppgått till vid pass 480,000 kronor,
således en ganska respektabel inkomst. Skulle man nu beröfva
staten denna inkomst, bör man först tillse om vare sig sjöfartsnäringen
eller de, som skicka sina varor till utrikes orter, skulle
hafva någon fördel af skattens borttagande.

Hvad beträffar sjöfartsnäringen, så har den komité, som afgaf
sitt betänkande den 12 september 1890, deri tydliggjort, att lastpenningarne
icke spela någon väsentlig rol för sjöfarten, utan må,
så vidt denna angår, gerna vara vid det belopp,hvarmed afgiften
för närvarande utgår.

Första Kammarens Prof. 1893, N:o 18.

1

N:o 18. 2

Lördagen den 18 Mars, e. m.

ifrågasatt af- Sedan har man att tillse om lastpenningarnes borttagande
skrifning af pan spela någon väsentlig rol i fråga om den nedsättning i frakMJnme™
ter> som också skulle deraf följa. Med afseende härå ber jag att
(Forts.) fä anföra ett par exempel. För någon tid sedan sålde eu person
i södra Sverige en last trävaror till utrikes ort. Då köpet uppgjordes
med säljaren hade köparen sig icke fullt bekant, hvartill
frakten belöpte sig, men han visste, att den borde komma att
variera mellan 15 och 18 shillings per Petersburger standard,
skilnaden motsvarande ungefär en shilling per ton. Sedan köpet
afslutats, lyckades han emellertid att få frakten för 15 shillings
per standard, således 1 shilling per ton billigare än han beräknat.
Kan man nu tänka sig, att den, som sålde denna last, skulle
fått något väsentligen mera betaldt derför, om han varit fri från
lastpenningarne, som utgöra 10 öre per ton? När då icke 1 shilling,
som är ungefär 90 öre, spelade någon rol per ton, skulle
naturligtvis 10 öre per ton göra det så mycket mindre. Tänker
man sig lastpenningarnes inverkan på frakten af våra landtbruksprodukter,
så göra, för att taga ett exempel som är tilltalande
och lätt förstådt af oss landtbrukare, 10 öre per ton för en smördrittel
ungefär \ öre. Skulle man kunna tänka sig att frakten
af en drittel smör blefve nedsatt med ^ öre, om lastpenningarne
toges bort?

Jag tror således att ur de synpunkter, jag påpekat, lastpenningarne
spela eu mycket liten rol. Med afseende å den ganska
väsentliga inkomst staten får af dessa lastpenningar tror jag deremot,
att det vore ganska olämpligt att nu, då vi hafva rätt
svårt att få statens utgifter och inkomster att gå ihop, taga bort
denna inkomst. Jag yrkar derför afslag på utskottets förslag.

Herr Waern: Lastpenningarne äro, såsom den föregående

talaren anmärkte, mycket gamla. De utgöra en klassbeskattning,
som står i full paritet med de klass-skatter, som förut drabbat
bergshandteringen och jordbruket. Våra förfäder kunde icke förfara
annorlunda vid anskaffande af statsinkomster än de gjorde;
de togo penningar der de kunde tagas, af jordbruket, af bergshandteringen
och af sjöfartsnäringen. Men på senare tider har
man ansett och, såsom jag tror, icke utan skäl, att så vidt möjligt
beskattningen bör vara rättvis och afpassad efter den skattskyldiges
förmåga. Huruvida så är förhållandet, kan icke nu anses
såsom en fullkomligt likgiltig sak, och detta förändrade åskådningssätt
har också inverkat på afskaffandet af de båda andra
stora klasskatterna, på grundskatternas afskrifning och bottagandet
af bergverkstionde.

Jag minnes mycket väl, när vi slutligen lyckades att få
bort tackjernstionde och hammarskatt. Förslag härom hade mötts
med afslag vid två riksdagar och när jag vid den tredje riksdagen
väckt förnyad motion i ämnet, väntade man, då frågan

Lördagen den 18 Mars, e. m.

3 N:o 18.

förekom i statsutskottet, som vanligt, att presteståndet skulle säga ifrågasatt afnej
till förslaget. Det skulle der heta, antog man, att »det är skrifning af
fråga om eu statsinkomst, som staten mycket väl behöfver, det
är en gammal skatt; vi vilja derför ej heller fästa afseende vid (Forts)
förslaget». Vid frågans behandling uppträdde emellertid en mycket
inflytelserik man i presteståndet, prosten Berlin från Skåne,
hvilken suttit i bevillniugskomitén för uppgörande af ny bevillningsförordning
och förut varit mot de ifrågavarande skatternas
afskaffande, samt yttrade: mine herrar! jag har sedan sista riksdagen
suttit i bevillningskomitén och deltagit i sträfvandet att
fördela och utjemna skatterna så rättvist som möjligen kan ske;
denna skatt är orättvis och derför måste jag nu förorda att den
afskaffas. Han fick presteståndet med sig och förslaget gick igenom.

Huru mycket det förändrade betraktelsesätt, hvarom jag
talat, inverkat på afskrifvandet af grundskatterna, den »sekelgamla
orättvisan», vet jag ej, då många andra omständigheter
äfven förekommit, men att denna åskådning varit väsentligt medverkande
bör icke kunna förnekas. Men med så mycket mera skäl
kan man säga, att då liktidigt med den första afskrifningen af grundskatterna,
lastpenningar^ äfven nedsattes från 14 till 10 öre,
eller med 4 öre per ton; detta skedde just derför, att de liksom
grundskatterna voro en gammal klass-skatt, utgående på en viss
näring, och derför orättvis. Jag kan derför ej heller finna annat
än att det vore rigtigt, om vi nu finge dessa lastpenningar
helt och hållet borttagna.

Det första inkastet, som af reservanterna häremot gjorts, är,
att det väl eljest kunde vara skäl att afskaffa denna skatt i likhet
med de båda andra klass-skatterna, men att den till 60 procent
drabbar utländingen och att det vid sådant förhållande ju
vore origtigt att borttaga skatten, då detta skulle innebära att
skänka penningarne till utländingen. Jag tror emellertid, att det
kan vara skäl att ingå i en närmare utredning, huru dermed må
förhålla sig.

Då man gör en uträkning efter tontalet af de svenska och
utländska fartyg, för hvilka lastpenningar betalas, är det fullt
rigtigt att 60 procent deraf betalas för utländska och 40 procent
för svenska fartyg. Jag har gjort en särskild beräkning häröfver,
i hvilken jag äfven gjort afseende på de lindringar, som medgifvas,
och funnit att så förhåller sig, men det är derför icke
alls klart, hvem skatten verkligen drabbar.

Sjöfartsnäringen, som utgör skatten, torde väl för det mesta,
hoppas jag, löna sig, men det är icke alls sällan, som förhållandena
äro sådana att den icke lönar sig. Om man nu först tager
det fallet, då näringen lönar sig, så är det väl alldeles tydligt
och erkändes äfven af den föregående talaren, liksom det erkänts
af sjöfartsnäringskomitén, att lastpenningar^ då drabba varuafsändare!!,
som får betala dem jemte öfriga fraktkostnaderna.

N:o 18. 4

Lördagen den 18 Mara, e. in.

ifrågasatt af Genom att de drabba varorna verka lastpenningarne således så,
skrifning af de sätta ned priset på de varor, som utföras från Sverige ocli
aSga>Te‘.a öka priset på dem, som hit införas. Ingen vill åtaga sig utföran -''Forts.) dG af ett uppdrag, förenadt med eu utgift, utan att få denna

ersatt, och icke blott detta, utan man vill äfven hafva något deröfver
för sitt besvär. Då en köpman skrifver räkning på en
vara, så inräknar han i dess pris den frakt han betalar derför,
och han tillägger dessutom sin ränta å fraktkostnaden. Men köpmannen
vill ock hafva något härutöfver, han vill hafva en vinst
på det kapital, han använder, lika väl som af sin handtering i
öfrigt. Lastpenningarne drabba således varorna till och med tyngre
än den verkliga afgiftens belopp. Man kan nu visserligen säga,
att, åtminstone i det fall när varor säljas fritt ombord och utländingen
skaffar fartyg till deras afhemtande, det är han, som betalar
frakten och dermed äfven lastpenningarne. Ja, detta är
sant, men han gör afdrag för denna kostnad vid beräkningen af
priset för varorna.

Den föregående talaren omnämnde eu alldeles tillfällig försäljning,
der, sedan försäljningen var gjord, det lyckades köparne
att få billigare frakt än han väntat. Så går det dock ej eljest
till vid varuleveranser. Frakten beräknas från början till vid
den tiden gångbart belopp och med afseende å de rådande fraktförhållandena
aftalas varans pris. När frakten är låg, sättes således,
i de fall då varan skall levereras utomlands, säljaren i stånd
att åtnöja sig med ett billigt pris, och då varan levereras fritt
ombord, gör köparen mindre afdrag. År frakten åter hög, blir
förhållandet det motsatta. Jag påstår, att öfver hufvud taget och
med få undantag vid alla affärer fraktkostnaden på detta sätt är
uttalad från början och tages i beräkningen vid bestämmandet
af varupriset.

Jag anser således och tror ingen kunna bestrida, att under
normala förhållanden lastpenningarne drabba de varor, som försändas.
Men träffa de i så fall Svei-ige eller utlandet? Ja, när
de verka till förhöjning af priset på varor, som vi införskrifva
från utlandet, så träffa de oss; när det deremot är fråga om försäljning
af varor, som vi hafva att afsätta, och vi få mindre betaldt
för dem derför, att den, som fraktar dem till utlandet, skall
erlägga äfven fraktkostnaderna, då träffa lastpenningarne också
oss. Jag vet egentligen endast ett fall, då de skulle kunna träffa
utlandet, nemligen om eu utländing skulle hit konsignera varor;
skicka dem till Sverige, betala tullen för dem och vara nöjd
med den summa, som lian vid sedermera skeende försäljning
deraf kunde erhålla. — Det exempel, friherre Klinckowström
nämnde på förmiddagen, angick ett dylikt fall. Han omtalade,
att det inträffat att italienare skickade boskap till marknader i
Nizza och betalade tull för den och åtnöjde sig med hvad som
vid försäljning derstädes kunde fås för boskapen. När man gör

Lördagen den 18 Mars, e. m.

5 N:o 18.

sådana affärer, då, men icke eljest, är det, som tullen drabbar ut- ifrågasatt afländingen,
men jag tror, att det är endast undantagsvis manför- ■9krifnins «/
far på det sättet. lastpennin gar

det nu är klart, att på de tider, då frakterna äro goda, (Forns)
lastpenningarne drabba svenska medborgare tillhöriga varor, då dessa
varor införas från utlandet eller till utlandet utföras, hur ställer
sig förhållandet, när frakterna äro otillräckliga att betacka
lastpenningar och dessa således drabba fartygens egare?

Mine herrar! Sådana tider af dåliga fraktförhållanden förekomma
icke sällan. Sjöfartsnäringen är högeligen vansklig och
det af flera skäl. Ett hufvudsakligt skäl härtill är att den tjenar
alla andra näringar. När det är dåligt för andra näringar och
handeln i sammanhang härmed aftager, då är det mycket dåligt
för sjöfarten, och detta till den grad, att det ingalunda är sällsynt
att fartygen på sådana tider få gå utan att förtjena något. "En
annan omak är att söka i de uppfinningar och förbättringar i
arbetet, hvilka ständigt göras vid skeppsvarf ven. Till följd deraf
byggas allt större och bättre fartyg, som kunna gå för billigare
frakter än förut varit möjligt, och det är klart, att det härunder
skall gå illa för de äldre fartygen. En liknande verkan inträffar i
i viss män för vårt lands sjöfart, när man i utlandet gifver sina
fartyg premier, ty de utländska redarne äro vid dåliga konjunkturer
glada, om de blott få behålla för sig en del af dessa premier,
deras fartyg gå för billigare frakter och sätta derigenom ned
frakterna för alla andra. Men, frågar man, hvarför låta fartygen
gå alls, och icke lägga upp dem, när det är så dåligt och man
ingenting förtjenar? Svaret härpå är mycket enkelt. Först
och främst finnes samma orsak, som föranleder en bruks- eller
fabriksegare att icke lägga ned rörelsen under dåliga tider, nemligen
att han har tanke på sitt arbetsfolk, och derför vill hålla
det i verksamhet, samt att maskiner och inventarier och till och med
ordningen vid verket lida af en stängning. Dessutom tillkommer
ett annat skäl för alla dessa fartyg, som underhålla någon regulier
fraktfart, t. ex. emellan två länder. Äfven om konjunkturerna
äro dåliga och de ingenting förtjena, måste de fortfara att
gå för att uppehålla sina konnektioner, ty rederiet har annars att
befara, att, med det första utsigterna blifva något gynsammare att
förtjena något, ett annat bolag kastar in ett fartyg på routen,
hvilket då föredrages det äldre, emedan dettas rederi anses hafva
öfvergifvit den och i hvarje fall vara opålitligt, och så har rederiet
förlorat sin rörelse på det hållet.

Hvilken rol spela nu härvid lastpenningarne? De utgöra
icke blott ett tillägg till den skatt, som redaren har att betala för
sin inkomst, utan äro en skatt, som staten tager ut såsom eu
extra beskattning af en förlust. Det förefaller mig såsom något
hånfullt och i hög grad orättvist att taga ut en sådan särskild
pålaga af den, som gör förlusten. Hvarje gång konjunkturerna

N:o 18. 6

Lördagen den 18 Mars, e. m.

lastpennin garne.

(Forts.)

ifrågasatt af äro dåliga, drabba emellertid lastpenningar]]e sjöfartsnäringen på
detta, sätt, och det synes mig vara ett bestämdt argument emot
en skatt, att dess verkningar kunna så utfalla.

Jag skall nu se till att besvara hvad den föregående talaren
yttrade om det sätt, hvarpå lastpenningarne drabba varorna. Han
frågade, hur mycket de deraf drabbas, och sade, att skatten på en
drittel smör gör en bråkdel af ett öre o. s. v. och således vore
en bagatell. Men den inbringade dock 1891 488,000 kronor om
året och hvem betalar denna summa? Det gör i regeln de
befraktade varorna. Jag har sökt att närmare utreda frågan och
skall anföra några siffror — icke allt för många — för att gifva
herrarne någon insigt i ämnet. — Det är här fråga om en afgift,
som utgår per ton af fartygens drägtighet, dock med lindringar
i vissa fall. Godset är ibland särskildt skrymmande och betalas
då efter rymd, men normen för betalningen är i allmänhet tontalet,
och jag tror att man tryggt kan säga, att vigten af de
varor, vi införa eller utskeppa, angifver i hvilken mån de deltaga
i fraktkostnaderna och deribland lastpenningarne. Vår utförsel
uppgick år 1891 i runda tal till: trävaror 6,000,000 kubikmeter,
som enligt mig lemnade uppgifter, väger 4,500 millioner
kilogram, samt jernvaror 277, hafre 176, jernmalm 174, färsk ilsk
68, saltad fisk 31, trämassa 86, eldfast tegel 23, papper 22, smör
17, cement 14 och tändstickor 13 millioner kilogram, eller tillsammans
5,401 millioner kilogram. Alla öfriga varor understego
hvar för sig 10 millioner kilogram och en mängd af dem utvisa
mycket små och obetydliga siffror. — Öfvergår jag till införseln
samma år, så utgör den: stenkol 19,500,000 hektoliter, hvilket
enligt uppgifter, som jag fått, väger 1,365 millioner kilogram,
vidare omalen spanmål 176, gödningsämnen 84, fotogen 41, jernoch
stålvaror 36, socker och sirap 33, oljekakor 28, sill 28, jernvägsskenor
26, mjöl 26, spånadsämnen 26, kaffe 16, natron och
soda 12, linfrö 10, och alla andra artiklar mindre än 10 millioner
kilogram hvardera.

Nu frågar jag er, mine herrar, om icke de 160,000 kronor,
som i lastpenningar drabba vår utförseltrafik, skola drabba nämnda
utförda saker? Och om icke de 328,000 kronor, som drabba införseltrafiken,
äfven drabba nämnda införda saker? Kan man komma ifrån
detta förhållande med att beräkna hvad afgiften gör på eu drittel
smör? Detta är alldeles samma tillvägagående som att säga: hvad
gör spanmålstullen på en skorpa, lädertullen på ett par skor?
Man kan ju göra sådana beräkningar och roa folk dermed, men
kan någon tänka sig att icke dessa 160,000 kronor drabba dem,
som skicka ut varor, att icke de få betala dem plus alla sina andra
skatter, och att de 328,000 kronorna få betalas af dem, som
införa varor. Jag tror, att man ställer väl stora anspråk på lättvindighet
i omdöme hos den, för hvilken man framställer saken
så, att icke hela dessa betalas. Visst får den, som har den ena

Lördagen den 18 Mars, e. in

7 N:o 18.

eller andra industrien, betala dem och vidkännas de 160,000 kvo-ifrågasatt ajnorna
på utgående och 328,000 kronorna på ingående varor, hvilket
säkerligen också icke är någon obetydlighet för industrierna. asga™*m
Det är också fullkomligt orimligt att säga på samma gång, att (Forts.)
afgiften är ingenting alls för den, som träffas deraf, derför att
den på en drittel smör gör så och så mycket, och att den emellertid
gifver en så och så stor statsinkomst. Det hela är visserligen
större än hvar och en af sina delar och detta i desto större proportion,
ju mindre delar man väljer, men afgiften förblir emellertid
eu skatt, som utgår af skattskyldige och stundom blott af
eu viss klass, och en sådan är orättvis samt ingalunda obetydligoc-h
icke känd.

Nu har jag tänkt mig att man möjligen skulle kunna tro,
att dessa afgifter till stor del utgå af lyxvaror och att de äro ett
sätt att lägga tull på varor, som konkurrera med svenska. Jag
ber derför herrarne att gifva akt på den lista å införselartiklar,
som jag meddelat, och påpeka hvilka som hafva den ena eller
andra egenskapen. Det finnes mycket få. Jo, förstås spanmål,
men herrarne hafva afpassat tullen derå efter hvad som behöfves
till ett riktigt skydd, och icke bör man då anse att denna afgift
bör vara något plus dertill. Vidare skulle möjligen nämnas jern
och stål, deraf vi importera 36 millioner kilogram, och slutligen
mjöl, deraf importeras 26 millioner kilogram. Af yllevaror införas
endast 2,4 millioner kg., af bomullsvaror 1,3, af bomullsgarn
1,8 och af ullgarn 1,3 millioner kilogram samt af lyxvaror: af kaffe
3,5 och af sydfrukter 1 million. Deremot hafva vi på listan stenkol,
gödningsämnen, fotogen, oljekakor, sill, spånadsämnen,
natron och soda, linfrö o. s. v. Således af dylika varor blott
små belopp. Alla dessa saker bära de 328,000 kronorna, och jag
vädjar till alla fabriksegare, som använda den ena eller andra
artikeln, om icke industrierna ofta gå med ganska klen förtjenst
och om 328,000 kronor är en summa, som man kan säga icke
gör något. Jag tror, att mången industriidkare skulle önska att
få sin andel i den, och alla måste de vidkännas den.

Hvad göres nu här till sjöfartshandteringens uppmuntrande?

Vi hafva eu exportförening, och den har till befrämjande af afsättningen
på utlandet af våra industrialster ett anslag af 20,000
kronor. Möjligheten af eu sådan afsättning beror emellertid på
om vi kunna sälja billigt. Jag hade här om dagen ett samtal
med en gammal köpman om den lärdom, som nu bibringas vid
handelsskolorna. Han sade: »Du kan icke veta, hvad en köpman
behof ver veta mycket mer nu än förr. Det är nu nödvändigt att
studera fraktförhållandena med den yttersta noggrannhet, och om
han känner dessa väl, kan han möjligen få en vinstgifvande afsättning
på aflägsna orter, men eljest är detta icke möjligt.» Vi
gifva 20,000 kronor till att hålla agenter på dessa orter, men när
det gäller att praktiskt befordra afsättningen, då börja vi med

Nso 18. 8

Lördagen den 18 Mars, e. m.

ifrågasatt af- att pålägga eu skatt, som är 8 gånger det nämnda anslaget,
skrifning af ocp som fördyrar varorna med 10 öre pr ton, fastän köpmannen
garne måste beräkna allt på det nogaste på öret. Detta förefaller att
(Forts.) vara en ytterst oklok åtgärd. Möjligheten af en ökning af vår
export beror derpå, om vi kunna exportera till aflägsna orter. Vi
måste för detta ändamål gorå oss underrättade om fraktförhållandena
vid export till dessa orter och i öfrigt söka på allt sätt
ställa det fördelaktigt för exporten. Till de åtgärder, hvarigenom
detta kan ske, hör sjöfartens befrämjande, och jag lemnar derhän,
om det då kan vara rätt att behandla denna sak såsom en bagatell
och tala om den såsom om den blott rörde kostnaden vid försändelse
af eu drittel smör till Köpenhamn.

Man säger slutligen, att statsverket behöfver denna inkomst,
men hafva vi för att afskaffa orättvisor och ordna vårt skatteväsen
kunnat undvara millioner, förefaller det mig, att vi nu
skulle kunna undvara 50,000 kronor om året, när rättvisa och
verklig nytta sådant fordrar.

Jag kan således icke finna annat, än att det både för industrien
i allmänhet och i synnerhet för möjligheten att utveckla
vår handelsafsättning är synnerligen önskligt, att den skatt, hvarom
här är fråga, afskaffa, och att det i hvarje fall blott är en enkel
gärd af rättvisa att taga bort en klass-skatt, som visserligen är
gammal, men alltid förblir en orättvisa, Jag anhåller derför om
bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen inkom och öfvertog ledningen af kammarens
förhandlingar.

Herr Almström: Jag börjar med att påpeka, att denna
motion är väckt för att främja sjöfartsnäringen Genom borttagandet
af lastpenningar^ skulle, enligt motionärernas uppfattning,
rederierna erhålla så mycket större vinst som lastpenningar^
utgöra. Nu betalas dessa till mer än 60 procent af utländingen
och för att skaffa sjöfarten en vinst af 160,000 ä 180,000
kronor årligen, skulle man skänka efter 300,000 ä 320,000
kronor.

Detta för det fall att sjöfartsnäringen verkligen skulle främjas
genom lastpenningames borttagande. Men här inträffar påtagligen
samma förhållande, som vid affärer i allmänhet, då konkurrensen
är stor: priset bringas ned till lägsta möjliga nivå.
Borttagas lastpenningar^, så kunna frakterna nedtryckas så
mycket som lastpenningames belopp och redarne ändå hafva
samma vinst som förut. Jag tror att detta skulle ega rum i
de flesta fall. Nedsättningen skulle dock blifva synnerligen obetydlig,
då afgiften icke utgör mer än 6 å 7 öre för commercial
ton eller 10 öre för registerton. Det kan nog vara sant att,
såsom det påpekats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

9 J*:o 18.

Lördagen den 18 Mars, e. in.

vissa regulier trader drabbas mer af lastpenningar^ än andra, //>%*»«»«/-Det kan hända, att nedsättningen icke verkar proportionel lika
på all sjöfart, men säkert är, att ingen trade är utan konkurrens,
Nedsättningen skulle enligt min mening till största delen icke (forts.)
komma redarne till godo. Mottagarne af varor, skulle få dessa
till något billigare pris, och exportörerna på den utländska marknaden
kunna sälja sina varor så mycket billigare som beloppet
af de borttagna lastpenningar^. Jag skulle för min del icke
motsätta mig, att denna beskattning blefve borttagen, om man
hade råd dertill, och i synnerhet om man dermed skulle gagna
sjöfartsnäringen.

Jag vill erinra derom, att nyligen eu komité varit nedsatt
för att utreda våra sjöfartsförhållanden. Denna komités förslag
är så vidt man känner ännu icke af Kongl. Maj:t pröfvadt. Då
bevillningsutskottet för att göra öfvergången så litet känbar för
staten som möjligt föreslagit, att lastpenningarne skola afskrifvas
med endast eu tiondedel årligen synes det mig icke blifva känbar
hvarken för redarne eller för lastmottagarne och exportörerna
att vänta, till dess Kongl. Maj:t behandlat komiténs förslag.

Jag vill påminna derom, att frågan beaktats i sjöfartnäringskomiténs
betänkande och jag tror, att om man verkligen vill
främja sjöfartsnäringen, bör detta ske på ett bättre sätt än genom
borttagandet af lastpenningarne, hvilket, äfven om den tredjedel
deraf, som betalas af svenska fartyg, skulle komma den svenska
sjöfarten till godo, icke skulle spela någon väsentlig roll. Det
tinnes andra medel att på ett mycket effektivare sätt tillgodose
den samma utan att utländska konkurrenter också tillgodoses.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag afslag å utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Bergström: På sätt både den förste och den andre
ärade talaren anmärkte äro lastpenningarne eu gammal skatt.

De påbjödos första gången genom ett kongl. bref till generaltullförvaltaren
den 30 april 1647, enligt hvilket af alla in- och
utseglande skepp skulle till kronan betalas två öre för hvar läst,
skeppet droge. Visserligen säges ofta inom beskattningspolitiken,
att gammal skatt är god skatt, och satsen har verkligen full giltighet
i många fall, företrädesvis i fråga om de direkta skatterna
och framför allt de grundskatter, som svenska Riksdagen beslutit
att afskrifva, ty dessa buros icke af någon lefvande generation,
utan af föregående generationer, hvilka fått vidkännas den minskning
i jordegendomarnes värde, som följt af påläggandet af
nämnda skatter.

Riktigheten af nyssnämnda sats kan deremot starkt ifrågasättas,
när tal blir om de indirekta skatterna; och en sådan skatt
är den ifrågavarande. Min ärade vän, den andre talaren, rubricerade
både grundskatterna och lastpenningarne såsom klass-skatter

>'':o 18. 10

Lördagen den 18 Mars, e. m.

ifrågasatt af och förmenade sig säkerligen dermed hafva ådagalagt deras för^tastpennin^
kostlighet, Jag delar hans åsigt om klass-skattens förkastlighet;
game. men, i olikhet med honom, kan jag icke anse lastpenningarne

(Forts.) såsom en klass-skatt. Det oaktadt är jag villig att medgifva, att

mycket af hvad som anmärkts mot lämpligheten af ifrågavarande
beskattning är fullt berättigadt.

Det som yttrats i sådan syftning, återfinnes i koncentrerad
form i det anförande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1885,
hvarmed dåvarande statsministern beledsagade den för nämnda
års riksdag framlagda kongl. propositionen om nedsättning i
lastpenningarne. Detta anförande har ock blifvit återgifvet i
utskottets betänkande och åberopas af utskottet.

Men fastän jag lika med utskottet erkänner sanningen af
hvad statsministern då yttrade, kan jag icke för närvarande vara
med om att afskaffa lastpenningarne och det af följande skäl.
Sjöfartsnäringskomitén, som hade att tillse, hvad som kunde göras
för sjöfartsnäringens främjande, har efter en ganska sorgfällig
utredning förklarat, att komitén för sin del icke funnit tillräcklig
anledning att föreslå lastpenningarnes afskaffande. Deremot
ansåg komitén lämpligt, att man äfven i vårt land införde så
kallade seglations- eller sjöfartspremier, och för att bestrida
dessa premier beräknade komitén såsom tillgång, hvad lastpenningarne
inbragte. Komitén tog dervid i betraktande, att 60
procent af lastpenningarne erläggas af främmande, men endast
40 procent af svenska fartyg. Kunde man nu komma allt hvad
som i lastpenningar inflöte att, så att säga, åter tillflyta den
svenska sjöfartsnäringen och sålunda medverka till dess främjande,
så vore detta alldeles förträffligt. Derigenom sattes de
svenska redarne och deras fartyg i mycket bättre ställning å den
utländska fraktmarknaden än utländingarne och deras fartyg.

Nu ligger, som kammaren känner, detta förslag opröfvadt
hos regeringen. Jag vet väl, att i den svenska Riksdagen finnas
rätt många, som i allo förkasta ett premieringssystem, och det är
mycket möjligt att om och när regeringen kommer med proposition
i sådant syfte, denna icke vinner Riksdagens bifall. För
min del vill jag dock framhålla, att många länder, hvilkas ledande
män icke kunna anses vara oklokare än de ledande männen i
Sverige, infört ett dylikt system. Det finnes i Frankrike, Italien
och Spanien, äfvensom i Amerikas Förenta stater, och jemväl
England, manchesterteoriernas hemland, understöder sin sjöfartsnäring,
visserligen icke i form af premier, men genom ofantligt
stora subventioner för vissa trader. Äfven i vårt land har premieringssystemet
vunnit stor utsträckning. Jag skall härvid icke
tala om den premiering, som fordom egt rum för att befrämja
tillverkningen af fint lärft; men systemet användes i stor utsträckning
för befrämjande af hästafveln och numera äfven för att
främja boskapsafvel!!. Jag kan således icke fatta denna motvilja

11 S:o 18

Lördagen den 18 Mars, e. m.

mot premieringssystemet. Och visst är, att om ett sådant system
komme till stånda skulle det mägtigt bidraga till att utveckla den
svenska sjöfartsnäringen. Det skulle i sin mån bidraga till att
skaffa oss stora, moderna fartyg af jern eller stål, hvilka drefves
med ånga; och det är sådana, som hafva framtiden för sig.
Om man låter lastpenningar^ vara som de äro, sker derigenom
icke mycken skada.

Den förste ärade talaren anförde ett exempel på, huru liten
del af lastpenningarne faller på en vara. Jag tillåter mig äfven
att anföra ett exempel ur verkligheten. För en ångare om 950
ton, som inkommer med last, utgöra lastpenningarne 95 kronor
efter 10 öre pr ton. Eu sådan lastar 1,500 ton, d. v. s.
1,500,000 kilogram. Hvad gorå då 95 kronor fördelade på
1,500,000 kilogram? Det gör icke fullt 6 öre per 1,000 kilogram
eller sex tusendels öre per kilo. Om nu den vara, som fraktas
på en sådan ångare, är en dyrbar vara, t. ex. kaffe, så blir det
0,006 öre på en kilo kaffe. Kan någon tro, att detta belopp kan
utöfva någon betydelse på varans pris, åtminstone i detaljhandeln?
Det är visserligen sant, att åtminstone under ogynsamma förhållanden
denna afgift kan komma att kastas på rederierna och då
för dem blifva tung nog, det medgifver jag villigt; men näringen
kommer nog att blomstra upp igen. Tager man bort dessa afgifter,
skola nog befraktarne veta att gorå sina anspråk på att få
motsvarande fraktnedsättning gällande. Äfven den andre talaren
medgaf ju, att frakterna bestämmas med hänsyn till skeppsumgälderna.

Men skulle icke premieringssystemet kunna införas i vårt
land, så finnes ett annat sätt att tillgodose den svenska sjöfartsnäringen
och det så, att den utländska icke komme att draga
någon fördel deraf.

Detta sätt skulle bestå deri, att man använde lastpenningarne
till att restitutionsvis till svenska redare återgälda de konsulatafgifter,
som för deras fartyg i utländska hamnar erläggas till
våra konsuler. Man kan icke bestämdt uppgifva, huru mycket
dessa konsulatafgifter utgöra, ty allt redovisas icke, utan något
erlägges till vicekonsuler och icke aflönade konsuler, hvilka icke
hafva skyldighet att för hvad de i lastpenningar uppburit lemna
redovisning. Hvad som redovisas utgör, om jag icke missminner
mig, omkring 160,000 kronor. Genom en sådan restitution skulle
de svenska fartygen blifva synnerligen lyckligt stälda i förhållande
till de utländska, hvilka alla, såsom vi veta, med undantag af de
engelska, få betala konsulatafgifter. I England eger konsulatafgift
icke rum, men expeditionstaxan för konsulerna är så hög, att
den i sin mån bidrager att belasta den engelska sjöfarten. Jag
ser icke i förhållandet till broderlandet eller i förefintliga handelsoch
sjöfartstraktater något hinder derför, att svenska redare,
sedan de i utlandet guldit stadgade konsulatafgifter, må vara

Ifrågasatt
sbifning
lastpenni
game.
(Forts

N:o 18. 12

Lördagen den 18 Mars, e. m.

ifrågasatt af- berättigade att, när deras fartyg komma åter till fosterlandet och
SiästZ>ninJ fl.vittenser å erlagda konsulatafgifter företes, få dessa afgifter till
same. restituerade, och dertill kunna lastpenningar^ mycket väl

(Forte.) användas. Nu kan man visserligen säga, att härom icke är fråga.
Jag medgifver, att hvad jag sålunda föreslagit är något alldeles
nytt, men jag har meddelat detsamma åt framstående redare, och
dessa hafva yttrat, att ifrågavarande sätt icke vore olämpligt och
skulle ställa de svenska redame i bättre ställning än de utländske
och de norske.

På denna grund anser jag frågan om afskaffandet af lastpeuningarne
för tidigt väckt och yrkar derför afslag på såväl
utskottets hemställan som motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält och vidare på afslag
derå, och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Ifrågasatt tull- 10 punkten.

restitution vid

lifstid™- Herr Almström: Då kammaren besluta, att ingen tull

väf,lader, skall läggas å råsilke, så faller af sig sjelft, att hvad här föreslagits
om restitution af sådan tull också måste förfalla; hvarför
jag yrkar afslag å denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast blifvit
yrkadt, att hvad utskottet hemstält skulle afslås.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Sista punkten.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda,
den 15 och 17 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 32, i anledning af väckt motion om afskrifning af
oguldna återstoden af ett Vesans kärr- och sjöuttömnings- samt
odlingsbolag beviljadt lån,

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande

Lördagen den 18 Mars, e. m. 1$

vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke,

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna kronofogdebostället Stommen
n:o 1 om 1 mantal i Elfsborgs län, samt

n:o 35, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning
och användning af den Längmanska donationsfonden,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 15 och 17 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 10, angående kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa delar af punkten 2:o) i utskottets
betänkande n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 2 med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssoekertillverkningen
i riket.

Friherre Barnekow: Då kamrarne stanna i olika beslut, är
det utskottets uppgift att om möjligt sammanjemka dessa beslut,
och, om detta icke kan ske, skall, i frågor om be vi Ilningarna,
proposition om gemensam votering uppställas.

Då denna fråga behandlades i utskottet, var den föremål
för öfverläggning, huruvida den kunde sammanjemkas. Vi reservanter
voro af den mening, att den det kunde och att följaktligen
utskottet var skyldigt att föreslå en sådan sammanjemkning.
Hvilka beslut, frågar man då, kunna sammanjemkas? Två positiva
beslut kunna sammanjemkas, men ett positivt och ett negativt
beslut kunna svårligen sammanjemkas? Aro då dessa beslut,
frågar jag vidare, positiva eller negativa? Enligt reservanternas
mening förelågo här två positiva beslut. Första Kammaren beslöt,
att förordningen om hvitbetssockertillverkningen i riket
skulle träda i kraft den 1 juli 1893, men icke fullt tillämpas
förr än den 1 september 1897, och har dessutom gjort ett tillägg
derom, att särskild skattelindring skulle medgifvas för den första
hvitbetssockertillverkningen å Gotland. Andra Kammaren har
beslutat, att förordningen skall både träda i kraft och fullt tillämpas
den 1 juli 1893. Frågan var nu, huru dessa beslut skulle
sammanjemkas. Åtskilliga förslag dertill framlades. Man ifrågasatte,
dels att Första Kammaren skulle frånträda sitt beslut angående
Gotland och Andra Kammaren sitt beslut angående förordningens
både trädande i kraft och tillämpning den 1 september
1893, och att utskottet således skulle förena sig om antagandet
af Kongl. Maj:ts förslag med den fyraåriga öfvergångstid,
som deruti förekom, dels och andra öfvergångsförslag.

Min uppfattning att en sammanjemkning kunnat ske anser
jag fortfarande vara den rigtiga, och jag anhåller, att, om denna

Sto 18.

Förslag till voteringsproposition
för gemensam
omröst
ning angående
hvithetssoeker
tillverlcningen.

N;o 18. 14

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Förs!a>) till vo- uppfattning äfven är kammarens, memorialet måtte återremitteras,
tioTf&r''(foten P** ^ utskottet måtte afgifva förslag till samman]emkning af
aam omröst- kamrarnes skiljaktiga beslut i denna punkt.

ning angående

hvitbetssocker- Grefve Klingspor: För några dagar tillbaka beslöt

uncerkmngen. pammaren att godkänna en voteringsproposition, der § 2 i före(Forts.
, slagna förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
stäldes under gemensam votering, i hvilken paragraf Första Kammaren
antagit det andra momentet, enligt en afgifven reservation,
medan Andra Kammaren beslutit derutur utesluta mom. 2 och
endast gillat mom. 1. Här voro således ett negativt och ett positivt
beslut. Man ansåg då sammanjemkning icke kunna ske,
utan anstälde gemensam votering.

Samma skäl anser jag vara bär tillämpligt. Första Kammaren
har beslutit ett undantagsstadgande för Gotland och derjemte
särskilda öfvergångsstadganden. Andra Kammaren har deremot
af slagit såväl undantagsställningen för Gotland som öfvergångsstadganden.
Här äro således ett positivt och ett negativt
beslut. Det synes också ganska svårt att sammanjemka två så
olika saker som förmåner för nya hvitbetssockerfabriker på Gotland
och gamla, redan befintliga sådana fabriker i Skåne.

Utskottet ansåg en sammanjemkning icke kunna gå för sig,
utan föreslog den nu föredragna voteringspropositionen, till hvilken
jag anhåller att få yrka bifall.

Herr Almström: Jag beder att få instämma i friherre

Bamekows yrkande om återremiss af detta, ärende, emedan jag
liksom han anser, att bevillningsutskottet borde hafva inkommit
med förslag till sammanjemkning. A ömse sidor gäller frågan
den öfvergångstid, som skall stadgas, innan de nya bestämmelserna
träda i kraft, och enligt min åsigt stå här beslut om likartade
saker gent emot hvarandra. På denna grund ber jag att
få yrka återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner, först
på godkännande af den utaf utskottet i förevarande memorial
föreslagna voteringsproposition och vidare derpå, att memorialet
skulle visas åter till utskottet, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den af bevillningsutskottet i dess memorial
n:o 10 föreslagna voteringsproposition, röstar

Ja;

Lördagen den 18 Mars, e. m.

15 >T:o 18.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas memorialet åter till utskottet.

Omröstning företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 36;

Nej — 44.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 14 och 15
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående anvisande af medel till odlingslånefonden,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 14 och 15 innevarande mars bordlagda betänkande
n:o 9, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1 punkten. Ifrågasatt för bud

mot till Herr

Wieselgren: Jag har begärt ordet icke så mycket verkning och
för Första Kammarens skull som fast mer för de motionärers, försäljning af
hvilka säkerligen i god tro upprepa en motion, som jag tror icke xPntdr!Jckerborde
upprepas. Då jag nemligen fått åtskilliga faktiska upplysningar
om tillståndet i sådana stater i Norra Amerika, der förbudssystemet
bhfvit genomfördt, har jag trott mig pligtig att meddela
dessa upplysningar, för att de på ort och ställe möjligen må
vinna något beaktande.

I den amerikanska kriminalstatistiken får man se en uppgift,
som är ganska märklig; för åren 1860—1880 befmnes nemligen
förbrytelsernas antal i staten Maine hafva vuxit med 37 procent.

Då jag först uppmärksammade denna siffra, vände jag mig till en
svensk amerikanare med förfrågan, huru detta vore möjligt, då
man ju sedan lång tid tillbaka ansåge, att en mera utbredd nykterhet
i samhället ovilkorligen skulle gifva sig till känna genom
förbrytclseprocentens sjunkande. Han kunde icke gifva den begärda
upplysningen; men jag fann den på annat håll. Sekreteraren för
Howard association, William Tallack, utgaf neinhgen för tre år
sedan ett arbete, kalladt »penological and preventiv principles»,
deri han bland andra orsaker till brott omtalar dryckenskap och
i detta sammanhang beaktar de stater i Amerika, der förbuds -

N:o 22. 16

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ifrågasatt fotbad
mot tillverkning
och
försäljning aj
spritdrycker.

(Forts.)

• systemet blifvit infördt Han frågar, huruvida detta system vore
ett medel för att förekomma och minska brotten i Europa och
. speciel i lians hemland England. Han omtalar emellertid, att
absolutisten pastor Abbott 1887 i ett ledande organ för förbudspartiet
i Amerika, »The Voice», som utgifves i New-York, uttalat
den missräkning och afsmak, som han känt under en då nyligen
företagen resa genom Maine, der han funnit rådande eu hög grad
af dryckenskap, närd af vidt utgrenade och vanliga kringgående!!
af förbudslagen. I eu stad inom denna stat iakttog han mer än
200 »drinking clubs», Indika väl nämna sig »reform clubs», men
i sj elfva verket ingenting annat voro än krogar, och han konstaterar
att de voro mycket allmänna i Vermont, New Hampshire
och Maine, af Indika tvenne stater hvar och eu har sill förbudslag.
Abbott tillägger dessa betecknande ord: »om någon förbudsvän,
som varit van att anse staten Maine som förbudslagstiftningens
Mecka och fulländning, skulle besöka den staten och undersöka
tillståndet i åtskilliga af dess förnämsta städer, skulle han
känna en lika pinsam missräkning som den store tyske reformatorn,
då han gjorde sitt ryktbara besök i Rom. I stället för samhällen,
i Indika bruket af berusande drycker med dess fruktansvärda
verkningar vore okändt, skulle han finna lika mycket fylleri
på gatorna ocli alldeles lika många supställen som i andra delar
af landet.»

Tallack talar vidare om, att år 1888 engelska utrikesdepartementet
offentliggjorde eu rapport om undersökningar, anordnade
af brittiske ministern i Washington med hänsyn till verkningarna
af förbudslagstiftuingen i Amerika. Den allmänna slutsatsen af
dessa officiella undersökningar var, att förbudssystemet afgjordt
misslyckats i att ernå det dermed afsedda ändamålet. Till dessa
erfarenheter och uppgifter är jag i tillfälle att lägga ännu en
annan uppgift från en annan stad. Det är nu 12 eller 13 år,
sedan till mig stäldes eu förfrågan från dåvarande guvernören i
Kansas genom en dervarande svensk om min uppfattning af den
klokaste vägen för vinnandet af hvad han ville vinna, nemligen
dervarande befolkningens ökade nykterhet. Jag hade blott det
enkla svaret att gifva, att om han vore viss om, att den öfvervägande
delen af statens befolkning verkligen vore absolutistiskt
sinnad, beredvillig att understödja ett förbud samt redan för egen
del bortlagt bruket af rusdrycker, vore det enklaste sättet att
genomföra ett förbudssystem. I annat fall vågade jag tro, att
den svenska lagens tillämpning skulle visa sig mer verksam än
den andra. Han ansåg sig vara säker på, att det förra förhållandet
var det verkliga och genomdref efter en långvarig och
bister kamp att förbudssystemet antogs. En af mig väl känd person
kom för några år sedan till Kansas och besökte dervid staden
Topeka. Vid hans ankomst till staden rådde en förskräcklig hetta;
för att svalka sig drack han isvatten med den påföljd, att han

Lördagen den 18 Mars, e. m.

17 Jf:o 18.

Ilek en brinnande feber, som mycket illa angrep honom. En ifrågasatt försvensk,
som han sedermera träffade, frågade, huru han kunnat
bete sig så vanvettigt. Den resande ursäktade sig med, att han säljning af

icke visste eller trodde det vara möjligt att få något annat i en spritdrycker.
stat, der förbudslagarne vore så jemhårda. Då tog honom denne (Forts.)
svensken, som var bosatt på platsen, med sig ut, sedan han blifvit
frisk, för att låta honom sjelf inhemta svaret; och säger han: »Jag,
som inbillat mig att här ej kunnat fås ett glas Öl en gång, togs
snart ur den villfarelsen. Före midnatt hade vi besökt flere krogar
än jag någonsin besökt i Chicago på en hel månad. Jag fann
att Topeka med förbudslag egde i proportion till folkmängden
många flere och dertill ojemförligt snuskigare och mera busaktiga
krogar än vare sig Chicago, S:t Louis eller någon annan storstad
med all deras slapphet i nykterhetshänseende.»

Sådant visar sig resultatet af den uppfattning, som anser att
det är förbudslagen, som skall åstadkomma sedlighet och nykterhet,
i stället för att det är nykterheten och sedligheten, som skola
åstadkomma förbudslagen. Då emellertid dessa motioner om införande
af förbudslagstiftning i Sverige gång på gång upprepas vid
Riksdagen, och vid de möten och sammanträden, der nykterhetsvänner
gifva sin mening till känna, man allt oftare tyckes fästa
sina förhoppningar vid ett önskadt rusdrycksförbud, hvilket man
tydligen fattar såsom, just i strid med den amerikanske granskarens
erfarenhet, »nykterhetens Mecka och fulländning», har jag
ansett mig böra till vederbörandes behjertande meddela dessa faktiska
upplysningar. Jag tror att de hafva åtskilligt att betyda.

Jag uppfattar dessutom såsom ett dåligt tecken, när de nykterhetsifrande
och nykterhetsälskande börja att begära en förbudslag,
ty vanligen hän ty der detta på en börjande trötthet vid den ju
ofta bekymmersamma och till utseendet lönlösa nykterhetsverk -samheten, och häraf följer naturligtvis ock motsvarande slapphet
uti deras sträfvanden. Men visst är att, huru det än ser ut, den
verksamhet, som i alla fall är mest fruktbringande, är den, som
utgår från den enskilde och har den enskilde till sitt föremål.

Val vinner den icke sitt mål i ett slag; men det gör icke heller
den verksamhet, som genom eu lagstiftande församling med ett
penndrag besluter en lag, som sedermera icke kan upprätthållas.

Såsom af mitt yttrande framgår, har jag mot utskottets hemställan
intet yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i den nu föredragna punkten gjorda hemställan.

2—6 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 18.

2

N:o 18. 18

Lördagen den 18 Mars, e. m.

°rn skydd mot Föredrogs å nyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad

Skarlkreai!r''n<1 bordlagda, utlåtande n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22
kap. 6 och 7 §§ byggningabalken.

Hmr Claeson: Såsom åtminstone eu del af kammarens

ledamöter torde erinra sig, hörde jag till dem, som motsatte sig
aflåtande! af den skrifvelse, hvilken föranledt det nu framlagda
förslaget. Jag gjorde det af tvenne hufvudskål. Det ena var att
det syntes mig oegentlig! och motbjudande att utan trängande
skäl, som enligt min tanke icke förelågo, ur 22 kap. byggningabalken
utbryta den lilla bit, som handlar om hundar och häruti
åstadkomma eu modernare lagstiftning. Jag ansåg, att det skulle
blifva att sätta en ny klut på ett gammalt kläde, och att derigenom
skulle åstadkommas ett juridiskt lappverk, som hvarken
blefve skönt eller hållbart. Det andra skälet var, att jag insåg,
huru ytterligt svårt det skulle blifva att förändra den nuvarande
lagstiftningen så, att den något så när tillfredsstälde både hundegare
och hundfiender; och jag får bekänna, att mina farhågor
i båda hänseendena besannats utöfver hvad jag förväntat. Hvad
svårigheterna beträffar, behöfver jag blott hänvisa på det förslag,
som först uppgjordes. När detta kom under granskning i högsta
domstolen, afgaf, om jag icke missminner mig, hvarje ledamot
sitt särskilda yttrande deröfver med uttalande af hvarjehanda
betänkligheter, och man skref en ny lag med anledning af dessa
yttranden. Sedan har lagutskottet ytterligare ändrat lagen, och
jag tror, att hvilket af alla dessa lagförslag man än må taga, skall
det sägas vara otillfredsställande. Hvad den formella sidan beträffar,
synes mig, att lagen blifvit, om jag så får säga, oskönarc
derigenom, att man icke gjorde en fullständig lag rörande hundar,
utan lät i 22 kap. byggningabalken 8 §, som äfven handlar om
hundar och huru skada, som hund i vissa fall åstadkommit, skall
gäldas, qvarstå och blott bröt ut ur 6 och 7 §§ hvad som handlar
om hundar, samt gjorde de nya bestämmelserna i dessa hänseenden
till en särskild lag. Om man nu, såsom vederbör, sammanhängande
läser 22 kap. 8 § byggningabalken och den nya
lagen, synes det mig blifva eu komposition af nytt och gammalt,
som äfven för icke mycket känsliga öron bör klinga disharmonisk,
och det synes mig oformligt, att, då man vill taga reda på
de lagbestämmelser, som angå hundar, dessa måste letas fram dels
i 22 kap. byggningabalken och dels i en ny lag.

Men vida värre än dessa formella betänkligheter äro enligt
min tanke de, som gälla sjelfva saken. Det gamla stadgandet
lyder: »okynnes hund, som biter folk eller fä, bör ej lös vara»,
och härtill är lagdt ett nytt stycke: »anträffas sådan hund å
område, hvaröfver hundens egare eller annan, som har hunden i
vård, ej eger förfoga, må den af en hvar dödas». Det är denna

Lördagen den 18 Mars, e. m.

19 N;o 18

lagbestämmelse, som jag finner för drakonisk och icke öfverens- Om skydd mot
stämmande med den humana lagstiftning, som hos oss i allmän- skaä£r£ft^må''
het är rådande. Genom ett sådant stadgande legaliserar man, så rp0I^\
att säga, på ett visst lagstiftningsområde lynchrätten, hvilken inga- '' ''

lunda här är jemförlig med nödvärnsrätten, och det är så mycket
betänkligare, som denna rätt komme att ligga i händerna icke blott på
hyggligt och förståndigt folk, utan äfven och sannolikt nästan uteslutande
på okynnigt folk, hvars största nöje består i att föröfva
allehanda ofog, såsom att slå ett ben af en hund eller en katt,
att skära bort barken af prydnadsträd, att nattetid föra oljud för
att hindra folk att sofva, och hvilkas njutning är större i samma
mån de åstadkomma större förargelse. Det är dessa, som enligt
min tanke komma att begagna sig af den nya lagen. Jag vill
anföra några exempel på fall, der lagen synes mig blifva orimligt
sträng.

En jordägare har en gårdvar, ett i det hela mycket fromt
djur; men då tjufvar komma in i jordegarens trädgård för att
stjäla äpplen, skrämmer han bort dem och nafsar möjligen någon
af dem i benen. Då kan hunden visserligen icke dödas, ty han
är inom sin egares område och är derigenom skyddad; men en
annan dag, då han i de fredligaste afsigter och kanske försedd
med munkorg, som gör honom alldeles oskadlig, vandrar på byns
gata, kan hvilken okynnig menniska som helst enligt denna paragraf
slå ihjel djuret eller åtminstone kan hon tro sig hafva rättighet
dertill. Ett annat fall: eu person har en liten favorit, ett
oskyldigt djur, som aldrig gör någon något för när; när denna
kommer ut på gatan, retas han af byns pojkar, tills han springer
efter dem och nafsar dem i byxbenen. Äfven i detta fall skall
man tro sig,hafva rätt att döda hunden, när man så finner för
godt. I ett tredje fall har eu jagthund, ett dyrbart djur, någon
gång bitit ett hemdjur; också denne löper fara att blifva dödad,
då han kommer på byns gata, äfven om han då icke gör
eller kan göra någon skada. Jag säger icke, att i alla dessa fall
de, som okynnigt dödat hundar, skola, då saken kommer inför
domstol, blifva frikände, men dessa okynnige personer kunna
genom lagens ordalydelse blifva frestade till eu sådan tolkning
och våga en slik lynchning, och detta anser jag såsom en stor
olägenhet. Under det de nuvarande förhållandena mellan hundegarne
och den öfriga menskligheten äro synnerligen tillfredsställande,
så att under min långa domareverksamhet jag icke haft
att handlägga något mål, som angått skadegörelse af hund, fruktar
jag att, efter det den nya lagen trädt i kraft, mål ej sällan skola
förekomma rörande åtal för dödande af hundar, och det skall ej
alltid blifva lätt att finna, om den tilltalade bör på grund af den
nya lagen betraktas såsom eu mensklighetens välgörare, hvilken
bör undgå straff, eller såsom eu niding, hvilken skall straffas enligt
It) kap. strafflagen för uppsåtlig skadegörelse å annans egendom.

N:o 18. 20

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Om skydd Jag behöfver icke tillägga att om, såsom tvenne reservanter

1hundk-eatu,Y bemstält, K. Maj:ts proposition antages i oförändradt skick, detta
(Forts T i°ke &ör sa^eu bättre, utan så till vida värre, att hund, som för
r ‘ dressering eller annat ändamål lemnats i vård hos annan person,
kunde efter den nya lagens ordalydelse dödas, när han stode bunden
vid vårdarens hundkoja, om han någon gång bitit folk eller
fä, ty han befunne sig då icke på egarens område utan på vårdarens.

Mot det af två andra reservanter afgifna förslaget, att för
skada å hemdjur hundens egare eller innehafvare skulle ansvara,
får jag, ehuru mycket talar till förmån för denna åsigt, om man
ser den i och för sig sjelf, erinra, att i visst fall skada, som
göres af hund, skall enligt den qvarstående 8 § af 22 kap. byggningabalken
gäldas af egaren ensamt, och att samma stadgande
finnes i den del af 7 §, hvilken ej föreslås till upphäfvande, för
så vidt skadan föröfvats af annat djur än hund. Det vore således
en ny inkonseqvens, om man i lagen införde bestämmelser,
att skada å hemdjur i visst fall skall gäldas af egaren eller innehatimren.

På de skäl jag anfört är det min tro, att rättstillståndet icke
komme att förbättras genom den nya lagen utan tvärtom försämras,
hvadan och då jag anser det olämpligt att införa ens en
sådan liten bit af hvad jag vill kalla lynchlag, som här är i
fråga, yrkar jag afslag på såväl utskottets hemställan som Kongl.
Maj ds proposition.

Herr Annerstedt: Jag ber att få fästa kammarens upp märksamhet

derpå, att då .Riksdagen den 18 maj 1892 skref till
Kongl. Majd med begäran, att Kongl. Majd ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta bestämmelser,
åsyftande att verksamt förebygga skada å hemdjur af annans
nundkreatur samt att, der sådan skada skett, egaren af det skadade
djuret måtte erhålla full ersättning för skadan, beslöts denna
skrifvelse icke i någon hastig vändning och icke utan att kammaren,
och jag förmodar äfven medkammaren, öfvertänkt, hvad
denna skrifvelse innebar. Det hade från vårt lands nordligaste
delar försports talrika klagomål öfver det tillstånd, som der för
närvarande rådde, då hundar i dessa trakter gjorde skada på
kreatur af olika slag, utan att full ersättning derför kunde erhållas.
Dessa skäl framhöllos med mycken styrka i kammaren och
föranledde slutligen, efter återremiss och lagutskottets ytterligare
behandling af saken, dertill, att Riksdagen, som fann det icke
vara så lätt att åstadkomma en tillfredsställande lag i ämnet, derföre
skref till Kongl. Maj:t med begäran att erhålla förslag till eu
lag, som afhjelpte de missförhållanden, hvaröfver man klagat.
Härmed kan bemötas det skäl, som af den föregående talaren
anfördes, att klagomål mot hundegare i hans hemort icke ofta

Lördagen den 18 Mars, e. m.

21 N:o 18.

förekomma. Naturligtvis är detta ett lyckligt förhållande i denna Om skydd mot
del af landet, men otvifvelaktigt är, att samma lyckliga förhållande skadla a{ hund''
icke lorehnnes öfverallt. ,,, .

Mot detta förslag har man först och främst anmärkt, att 01 s''
det vore i formelt afseende otillfredsställande. I följd af de ändringar,
som gjorts i byggningabalken genom senare tiders lagstiftningar,
är detta ett förhållande, som icke är enastående med afseende
på de paragrafer i denna balk, som beröras af nu förevarande
förslag, utan om man granskar byggningabalken finner man, att
i hvarje kapitel i denna balk den moderna lagstiftningen icke
kunnat inpassas såsom en förändrad lydelse af paragraferna, utan
fått formen af en fristående lag, som gör större eller mindre hål
i byggningabalken. Och detta är icke underligt, tv under det i
de öfriga balkarne de rättsprinciper, som äro uttalade i 1734 års
lag, under den tid, som sedermera gått, i allmänhet visat sig så
beskaffade, att det icke mött några svårigheter att bringa dessa
principer i samklang med nu gällande tidsförhållanden, så ligger
det i sakens natur, att den ekonomiska utvecklingen inom landet
från 1734 till denna dag så väsentligt förändrats, att den moderna
lagstiftning, som nu behöfves, från första kapitlet till det sista
icke kunnat i den gamla byggningabalken inpassas. Således tror
jag, att den formella anmärkning, som framstälts, icke har någon
betydelse. Förrän lagstiftningsarbetet kommit derhän, att en ny
byggningabalk blifvit utarbetad och till Riksdagens antagande
framlagd — en tidpunkt, som jag förmodar icke vara nära förestående
-— kan Riksdagen efter mitt förmenande icke erhålla eu
i materielt afseende förbättrad lagstiftning inom dessa områden,
utan att utsätta sig för den formella anmärkning, som af den
förste talaren blifvit framställd.

Hvad beträffar de materiella anmärkningarna mot lagen tror
jag, att de af den förste talaren framlagda exemplen icke äro
mycket bevisande eller att de vid tillämpningen skola visa sig
medföra någon svårighet för ett rätt handhafvande af lagen. Det
är nämligen utan all fråga så, att den person, som tager sig för
att döda annans hund, då talan mot honom väckes med yrkande
om ansvar samt anspråk på skadeersättning för denna åtgärd, är
nödsakad att till sitt fredande bevisa, att det verkligen varit ol-linnés
hund, och erfarenheten har ådagalagt, att det är ganska svårt
att åstadkomma en dylik bevisning.

Det torde derföre icke vara så farligt med denna drakoniska
bestämmelse, och den, som dödar annans hund, synes böra
väl betänka sig, innan lian utsätter sig både för kriminel! ansvar
och för skadeersättning. Är det deremot ådagalagdt och konstateradt,
att hunden i fråga verkligen är »okynnes hund», d. v. s.
hund, som har för vana att bita kreatur och menniskor, är det
ingenting annat än tillämpning af eu princip, som vi redan hafva
uttalad i ett annat fall i byggningabalken. Går man nemligen

N:o 18. 22

Lördagen den 18 Mars, e. in.

Om skydd mot till följande § i 22 kap. byggningabalken, så finner man der ett
Skat-tea{ur‘nd stigande s& lydande: »Hissar man hund å annans fä, och får
,p . ‘ det skada; gälde fullt åter. Får hunden skada, vare det ogildt.»
r s''; Häraf följer, att principen redan är i nu gällande lagstiftning
erkänd.

Att detta förslag icke kan tillfredsställa vare sig de ifrigaste
lmndvänner eller de största hundfiender synes mig vara en omständighet,
som talar till förmån för lagen, ty i ett ämne sådant
som detta är det omöjligt att framlägga ett förslag, som skulle
tillvinna sig bifall från båda de extrema partierna. Derför synes
mig saken bäst ordnad genom att man ställer kyrkan midt i byn,
så att man både skyddar kreatursegaren och å andra sidan icke
ställer hundegaren rättslös. Detta förefaller mig förslaget hafva
gjort, och derför vågar jag vördsamt hemställa om bifall till lagutskottets
förslag.

Den lilla jemkning, som lagutskottet föreslagit i Kongl.
Maj ds proposition, synes mig — äfven om man icke är så varm
vän af densamma — vara så pass oskyldig, att om det i någon
mån kan bidraga att göra lagen mera begärlig för egare till hundar,
kammaren bör icke utesluta detta tillägg till Kongl. Mai ds
proposition.

Herr Hasselrot: Jemte det jag instämmer i allt hufvud sakligt,

som den siste ärade talaren anförde, skall jag bedja att
få framställa yrkande om bifall till den reservation, som jag tillåtit
mig foga vid betänkandet.

Såsom lagförslaget framlagdt af Kongl. Majd och tillstyrkt
af lagutskottet lyder, innehåller sista punkten: »gör hund skada å
hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas». Samtliga ledamöterna
af högsta domstolen, som blifvit hörda öfver förslaget, hafva
gjort den anmärkning, att ersättningsskyldigheten borde omfatta
jämväl innehafvare af hund. Jag tror också, att detta är nödvändigt,
Väl har chefen för justitiedepartementet sagt, att innehafvare
af hund, om han genom oaktsamhet eller på annat sätt
är vållande till skadegörelse af hund, bör enligt allmänna rättsgrunder
vara skyldig att ersätta sådant, men jag är ej säker om
att tillämpningen af det föreslagna stadgandet, om detta blir lag,
kommer att blifva sådan, och jag anser det vara temligen hårdt
att under alla fall lägga denna ersättningsskyldighet på egaren.
Det är alldeles icke ovanligt, att man lemnar bort eu ung hund
utan ovanor till en skogvaktare eller jägmästare för dressyr eller
till eu bekant för att användas på jagt. Om hunden under denna
tid gör skada på får eller andra hemdjur, frågar jag, om det står
i öfverensstämmelse med allmänna rättsprinciper, att egaren skall
ersätta denna skada. Efter mitt förmenande är det i detta fall
innehafvaren och icke egaren, som skall ersätta skadan. Om man
således i sista punkten lägger till: »gör hund skada å hemdjur,

23 X:o 18.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

skall skadan af kundens egare eller innehafvare fullt gäldas», har Om skydd mot
man gifvit den person, som lidit skada, samma rätt till ersättning, ®
men man har, så vidt jag förstår, rättvist fördelat skyldigheten (Forta)
att betala skadan.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag med den
modifikation, som jag föreslagit.

Herr Annerstedt: Det tillägg, som den siste talaren förordade,
tror jag i olikhet med honom icke kunna stå väl tillsammans
med den allmänna grunden för bestämmelsen om den,
hvilken skall gälda skadan, ty ordet innehafvare går efter mitt
förmenande längre än hvad äfven de, som förordat denna redaktion,
rätteligen kunna vilja försvara. Det är antagligt, att man
med innehafvare förstår detsamma, som den franska lagen uttrycker
med ordet »celui qui s’en sert», d. v. s. den person som
betjenar sig af djuret, och man skulle med sådan inskränkning
möjligen kunna säga -— liksom i »code civil» — att egaren eller
»den som betjenar sig af djuret» skall svara för skadan; men ordet
»innehafvare» har efter vårt språkbruk en vidsträcktare omfattning.

Med afseende å det exempel, som den förre talaren anförde,
om egaren på sin egendom lemnar hunden i vård åt en skogvaktare,
synes det mig alldeles icke lämpligt, att egaren derför
skall vara befriad från ansvar för den skada hunden gör. Vid
sådant förhållande torde den reservation, enligt hvilken innehafvaren
af hunden skall gälda skadan, icke kunna anses tillfredsställande;
utan önskar man några stadgande!! i en dylik riktning,
måste man gifva vidlyftigare bestämmelser än i reservationen förekommer.

Mot redaktionen af stadgandet enligt dess lydelse i reservationen
förekommer också, enligt mitt förmenande, den betänkligheten,
att redan i lagutskottet visade sig olika meningar om betydelsen
af uttrycket, att skadan skall af egaren eller innehafvaren
fullt gäldas. Det fans ledamöter i utskottet, som ansågo, att
derigenom solidarisk ansvarighet af innehafvare!! och egaren skulle
stadgas, hvilket dock enligt min uppfattning icke blir fallet. Redaktionen
af stadgandet torde följaktligen icke vara fullt tydlig, och
man kan icke vara viss på, huru dess tillämpning vid domstolarna
skulle komma att gestalta sig. Äfven af detta skäl vågar
jag hemställa, att kammaren ville antaga lagen sådan utskottet
föreslagit den.

Herr Larsson, Diss Olof: Den ärade talare, som först

hade ordet i denna fråga, förklarade under beklagande, att lagen
skulle blifva så oskön, om man antoge det föreliggande förslaget.

Men jag hemställer: är det verkligen möjligt att skrifva eu skön

N:o 18. 24

Lördagen den 18 Mars, e. m.

nWl -ag’ då.man skall skrifva en lag om okynnes hund? Man kan
° kreatur™ skrifva något riktigt skönt i en sådan sak, förefaller det mig.

(Forts). Han sade vidare, att lagen skulle vara så farlig för huudarne

eller deras egare, hvarpå såsom exempel anfördes, att om eu
person nattetid bröte sig in i eu annans trädgård och der blefve
nafsad — såsom talaren uttryckte sig — i benet af en hund, som
der hölle vakt, skulle han, som sålunda i en annans trädgård
nattetid blifvit nafsad eller biten, om han dagen derpå mötte
hunden på bygatan, vara berättigad att skjuta ihjel honom,
''bror verkligen den ärade talaren, att den, som nattetid bryter
sig in i annans trädgård, skulle gå och såga: jag bröt mig in i
hans trädgård i natt och blef biten af hunden, och derför anser
jag mig berättigad att skjuta hunden. Jag tror icke, att man
behof ver befara något sådant, ty den som olofligen varit inne i en
annans trädgård nattetid, äfven om han blifvit biten af en hund,
han omtalar icke dagen derefter, att han fått kläderna sönderrifna
eller blifvit biten af den hund som der höll vakt.

Han säde, att inom den domsaga, som blifvit honom anförtrodd,
hade icke nagra klagomål förekommit angående okynnes
hund. Det är möjligt, att något sådant icke förekommit vid
tinget, men att sådana klagomal förefinnas, det känner jag mycket
väl till, och mycket bitter klagan öfver den skada, som sådana
hundar gorå. Der bär man sina får pa bete under sommaren
och släpper ut dem på våren, och så .få de ofta gå utan tillsyn
hela sommaren, men det händer ofta att, när man skall taga
upp dem, en del af fåren befinnas ihjelrifna af i skogen kringstrykande
okynnes hund. Det händer också, att de komma hem
sargade, och då ser man nog, hvad de varit ute för, men man
skickar icke vittnen med fåren, när man släpper ut dem på
sommarbete, utan de gå på egen hand, och så kommer man icke
åt hundens egare med ersättningsanspråk. Det går väl an, om
egaren till eu sådan hund är en välvillig menniska och har några
tillgångar att betala med, ty då betalar han väl i allmänhet

godvilligt, men man har flera exempel på att det finnes sådana

hundegare, som icke hafva någon som helst tillgång och ingen som
helst vilja att betala, och hvad hjelper det då att åtala eu sådan

för att hans hund bitit ihjel eller skadat hemdjur. Det finnes

ingenting att taga af honom, och derför går han helt och hållet
fri, om man icke får rättighet att, när hans hund gör sådant
ohägn, skjuta ihjel hunden och på så sätt skydda sig för ytterligare
skada af det hundkreaturet.

Jag hade för min del helst önskat ett bifall till Kong],
Maj ds proposition oförändrad. Den förändring som utskottet
gjort genom att tillägga orden eller annan som har hunden i vård
synes mig mig mindre lämplig. Ty det kan hända, att egaren
till hunden har tillgångar att betala med, men att den som har
bunden i sin vård har ingenting. Mig synes enklast och rätt -

Lördagen den 18 Mars, e. m.

25 N:o 18.

visast, att den, som lenmar ut en hund i annans vård, gör Om skydd mot
upp med denne, att han skall ansvara för hunden under skad£ o-flwndden
tid han har den i sin vård. Det. blefve då eu sak
mellan dem, och den som lidit skadan hade rätt att vända '' 0 s''
sig till hundens egare. Sedan finge egaren vända sig till den,
som icke vårdat hunden bättre. Derför vågar jag för min
''del hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad
i förevarande ämne. Det är helt naturligt, att jag i händelse
af votering vid valet mellan utskottets förslag eller rent afslag
helst tager utskottets förslag, men ännu hellre skulle jag se, att
Kongl.* Maj:ts proposition bifölles oförändrad, hvarigenom man
också bäst visste, hvem man skulle vända sig till, då man lidit
skada af sådan hund.

Jag anhåller derför om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Hasselrot: Några ord till svar å de anmärkningar,

som lagsutskottets ärade ordförande gjorde mot den af mig framstälda
reservationen.

Det är visserligen sant, att i utskottet talades med tvekan
om, huru man skulle tolka den af mig föreslagna bestämmelsen.

Man fann icke bestämdt uttaladt, om ansvaret för skadegörelse
af hund å hemdjur skulle ligga å egaren eller innehafvare!!
eller om möjligen båda skulle vara solidariska, men då man gör
den ändring, som äfven utskottet föreslagit i afseende på den
förra punkten af ifrågavarande lag, der det talas om att okynnes hund
må dödas på område, hvaröfver egaren eller den hunden i vård
häfver ej eger förfoga, tror jag, att lagen derigenom lemnar tillräckligt
tydlig ledning för tolkningen af den sista punkten, och
om också, med eu motsatt åsigt, tvekan skulle kunna ega rum,
så att i något fall afgörandet icke vore lätt, huruvida egaren eller
innehafvaren skall dömas att betala skadeersättning, anser jag
detta vara mindre olyckligt och skadligt än den ovilkorliga bestämmelsen,
att egaren i alla fall skall stå för skadan. Om ett
barn gör skada, äro föräldrarne icke skyldige att ersätta denna,
då de icke låtit någon försummelse komma sig till last; men om
eu hund, som jag lemnar bort till vård af annan person, gör
skada, skall jag vara skyldig att betala den. Detta strider, som
förut är sagdt, mot den vanliga principen för skadestånds bedömande.

Jag tror således att vill man vinna något, bör man icke gå
för långt, och skall kyrkan, såsom lagutskottets ordförande sade,
ställas midt i byn, bör ock ersättningsskyldighet åläggas båda
dessa personer, innehafvaren och egaren.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats: l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) af herr Hasselrot, bifall till samma hemställan
med den ändring, att sista stycket i den föreslagna lagen

N:o 18. 26

Lördagen don 18 Mars, e. in.

Om skydd mot erhölle följande lydelse: »gör hund skada å hemdjur, skall skadan
Skadkreatiir>nd ^ hundens egare eller innehafvare fullt gäldas»; 3:o) af herr
'' tr'' Larsson, Liss Olof, bifall till Kongl. Maj ds proposition i ämnet;
och 4:o) afslag å utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
fyra yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, hvarefter herr talmannen hemstälde,
huruvida kammaren ville antaga yrkandet om afslag till kontraproposition
i den förestående voteringen; och förklarade herr talmannen
sig finna denna hemställan vara med öfvervägande ja
besvarad.

Då emellertid jemväl härom äskades votering, upptog herr
talmannen hvartdera af de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma såsom kontraproposition
i voteringen om kontraproposition för hufvudvoteringen,
samt förklarade sig anse de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till ifrågavarande
kontraproposition antaga bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till lagutskottets
i utlåtandet n:o 22 gjorda hemställan kontrapropositionen
skall innehålla afslag å utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 41;
Nej — 3B.

27 N:o 18.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs eu omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, af slås utskottets hemställan

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 30.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 9 och 11 innevarande Prestedens ut
månad bordlagda utlåtande n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts bytande mot ett
proposition med förslag till lag angående prestedens utbytande
mot ett löfte.

Herr Öländer: Såsom kan synas af utskottets betänkande,

har jag anmält min reservation emot detsamma. Jag har nemligen
ansett, att utskottet bort tillstyrka af slag å den kongl.
propositionen.

Det är visserligen sant, att den är föranledd af en skrifvelse
ifrån Riksdagen, men jag vet också, att denna skrifvelse af Första
Kammaren antogs med mycket liten pluralitet. Jag röstade då
emot skrifvelseförslaget, och jag står ännu på samma ståndpunkt.

Jag kan nemligen icke rigtigt inse betydelsen af de skäl, som
blifvit åberopade för prestedens afskaffande, om man ens kali
säga, att några verkliga skäl alls blifvit derför anförda.

Uti den skrifvelse, hvari denna lagförändring begärdes,
heter det endast: »enär, med afseende å hvad som förekommit i
frågan om afskaffande af embetseder, något hinder för prestedens
utbytande emot ett löfte, icke torde från statens sida möta,
och hvad som vid senaste kyrkomöte anförts för prestedens afskaffande
syntes utvisa, att edens bibehållande från kyrkans sida
icke heller borde fordras», etc. Af dessa skäl, som dock i sjelfva

N:o 18. 28

Lördagen den 18 Mars, e. in.

Prestedens ut verket blott utgöras af suppositioner, blir man emellertid icke
bytande imf ett fu]it klok på den egentliga anledningen till den ifrågasatta lag(Forts)
förändringen. Men af den diskussion, som fördes i Riksdagen
vid det tillfälle då skrifvelsen beslöts, kan man dock inhemta ett
och annat af de motiv, som synas hafva varit afgörande för dem,
som då yrkade nämnda eds afskaffande.

Eu omständighet i sådant afseende, som då af flere talare
framhölls, var att eden, eller ed i allmänhet, skulle vara stridande
mot Guds ord och emot hvad vår frälsare i sin s. k. bergspredikan
uttalat, äfvensom att i hvad fall som helst eden icke vore
i Guds ord påbjuden.

Jag är olärd i teologiska frågor och vågar mig icke in på
någon vederläggning af dessa påståenden. Det kan ju hända,
att de äro sanna, men i så fall — det vågar jag åtminstone,
endast ledd af sunda förnuftet, påstå — i så fall borde också
alla eder afskaffas. Hvarför skall då vittneseden, hvarför skall
stämningsmannaeden, hvarför skall godemanseden, med ett ord,
hvarför skola alla öfriga i lag stadgade löfteseder bibehållas,
om de äro stridande emot religionen och Guds heliga ord. Då
emellertid hvarken regering eller Riksdag ifrågasatt nu nämnda
löfteseders borttagande, måste dessa båda statsmagter anses hafva
medgifvit, att ed icke är i Guds ord förbjuden. Och de kunna
väl icke vara så inkonseqventa, att de vid sådant förhållande
vilja åberopa ett dylikt förbud såsom skäl för prestedens afskaffande.

Man har sagt, att ett löfte skulle vara lika förbindande som
en ed. Ja, det kan ju hända att så är, men af vissa omständigheter
att döma uppfattas det dock icke alltid så. Hvarför har
man t. ex. icke, då åtskilliga andra embetseder afskaffades, äfven
borttagit domareeden? Nej, har man menat, denna ed är för
vigtig; domarens kall är alltför ansvarsfullt; de frestelser, för
hvilka han är utsatt, äro alltför lockande, den omutliga rättrådighet,
som han bör iakttaga, är alltför oeftergiflig, och målet för
hans verksamhet, nemligen rättvisa åt alla och likhet inför lagen,
är alltför högt, alltför mycket ingripande i lifvets alla förhållanden
och i vilkoren för allmän och enskild säkerhet, för att innehafvare!!
af ett sådant vigtigt embete skall kunna få tillträda detsamma
utan att dessförinnan hafva med högtidlig ed förbundit sig att
samvetsgrant uppfylla de ansvarsfulla förpligtelser, som dermed
äro förenade.

Man har sålunda åtminstone härvidlag ansett en ed vara
något mera än ett löfte allenast. Men om så är, hvarför då
borttaga presteden? Är prestens kall mindre vigtigt än domarens?
Är hans värf mindre ansvarsfullt, och målet med detsamma
mindre betydelsefullt? Ingalunda! En menniskas kraft räcker
knappt till att fylla det värfvet och uppnå det målet, och säkerligen
behöfvas alla de eggelser och all den känsla af ansvar,

Lördagen den 18 Mars, e. m.

29 >r:© 18.

som eden kan förläna, för att en prestman icke skall vackla eller Prestedens utundandraga
sig den börda, som han åtagit sig att bära. bytande mot ett

Man har vidare sagt och såsom skäl för edens borttagande l^te''

åberopat, att samvetsbetänkligheter kunna hos presten förefinnas or s''
emot eden och att man icke bör tvinga honom till något, som
hans samvete förbjuder. Hvilka betänkligheter menar man då
härmed? Ty betänkligheter kunna finnas af två slag.

Det ena slaget består i tvifvel om det berättigade i eden.

Jag har nyss påvisat, att staten sjelf, som i sina lagar påbjuder
edgång, härigenom måste anses hafva förklarat, att den för sin
del anser ed tillåten. Men detta kan måhända icke tillfredsställa
den unge prestmannen, då han, genomträngd af och kanske missförstående
de af vår frälsare uttalade, så mycket omtvistade
orden: »I skolen alls icke svärja», framträder för att, med handen
på den heliga skrift, aflägga en ed, som han anser vara deri
förbjuden. Derpå vill jag då svara, att hyser prestmannen dylika
betänkligheter, då är han icke lämplig att vara den svenska statskyrkans
tjenare.

Den svenska kyrkan är blott en form af den svenska staten.

Den, som är den svenska kyrkans tjenare, är också anstäld i den
svenska statens tjenst och måste lyda och respektera dess lagar.

Men dessa lagar stadga edgång i mångfaldiga former. Om nu
presten hyser betänkligheter emot dessa i lagen stadgade eder,
om han — religionsläraren och själasörjaren — icke anser dem
tillåtna, huru skall man då kunna begära, att andra skola respektera
dem. Om det medgifves honom att för sina samvetsbetänkligheters
skull undandraga sig den ed, som nu är honom påbjuden,
huru skola då andra kunna tvingas att underkasta sig de eder,
som lagen påbjuder dem. Om presten sjelf anser eden stridande
emot Guds ord, huru skall han då kunna lemna andra den undervisning
om edens vigt och betydelse, som i vissa fall åligger honom.

Vi hafva eu annan ed, som heter vittnesed. Den är ock
en löftesed och dertill den vigtigaste af alla eder i praktiskt hänseende.
Den är det mest ingripande momentet i vår bevisningsteori.
Men, mine herrar, denna ed börjar mer och mer förlora
sin betydelse, och hvad är orsaken dertill? Jo, just det tvifvel,
som blifvit väckt om eds tillåtlighet genom detta oupphörliga
tummande på ederna, detta borttagande af den ena eden efter
den andra och de i sammanhang dermed uttalade förkastelsedomar
öfver edgång i allmänhet. Detta tvifvel, måhända också i förening
med eu slappnande moral, har så småningom afklädt vittneseden
dess heliga skrud och rubbat föreställningen om det straff, som
bör drabba menedaren. Ilvilka vådor häraf kunde blifva en följd,
torde vara lätt att inse, då man betänker, att en menniskas väl
och ve, hennes timliga välfärd och hennes egendom, ja, hennes
lif kunna vara beroende på vittnesedens helgd. Domaren måste
derför ofta hänvisa det om vittnesedens betydelse okunniga och

Ji:o 18. 30

Lördagen den 18 Mars, e. in.

Prestedeiis ut- i tron på dess helgd vacklande vittnet till dess själasörjare för att
bytande mot ett af honom undervisas om edens vigt och varnas för mened. Men
, e'' hur skall väl denne själasörjare, som sjelf måhända anser eden

*■ orts''^ förkastlig, kunna meddela dylik undervisning? Hur skall han

kunna i vittnet ingjuta den aktning för eden, som han sjelf icke
känner, eller gifva åt eden den helgd, som han icke sjelf kan
tillerkänna densamma. I sanning! Om presten hyser sådana
betänkligheter, är han icke lämplig att vara anstäld i den svenska
statskyrkans tjenst, ty han kan då icke uppfylla de fordringar,
som staten ställer på honom. Det andra slaget af betänkligheter
består deri, att presten skulle anse sig icke kunna uppfylla de
förbindelser, hvartill eden förpligtar honom. Jag vill gerna medgifva,
att det nu gällande edsformuläret kunde erfordra eu omredigering,
så att de stränga fordringar, som detsamma innehåller,
något modifierades. Men, mine herrar, jag kan i alla fall icke
finna, att edsformuläret äfven i sin nuvarande form innehåller
något, som icke en samvetsgrann Herrans tjenare bör iakttaga.
Enligt detsamma skall han vid Gud och hans heliga evangelium
lofva och svärja, att han »städse vill förblifva vid den rena evangeliska
läran, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla
och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade augsburgska
bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och
förklarad är, så att jag hvarken uppenbarligen förkunnar och utsprider
eller hemligen främjar deremot stridande läror».

Nu har man sagt, att en menniska aldrig kan förbinda sig
att städse vilja något, att för all framtid förblifva vid en viss åsigt.
Jag medgifver att ordet »vill» är eu mindre lyckad redaktion.
Men det kan väl icke finnas någon, åtminstone icke någon prest,
som icke ändock väl inser den verkliga andemeningen med och
den rätta innebörden af denna förbindelse. Den kan ju icke
innebära något annat än att presten, så länge lian innehar sitt
embete, skall bekänna den rena evangeliska läran och icke förkunna
andra deremot stridande läror. Jag är icke så otidsenlig
—- för att begagna ett slagord, som ofta användes om dessa så
mycket kritiserade eder — att jag icke inser, att åsigter kunna
vexla äfven i fråga om den religiösa tron, men jag är nog otidsenlig
att tro, att det är en prestmans ovilkorliga pligt, så länge
han ännu innehar prestembetet, att icke bekänna någon annan
lära, än den han åtagit sig att förkunna, och att, om hans tro på
denna rubbas, då afgå ifrån embetet. Det kan väl icke vara
meningen med prestedens borttagande, att presten skall vara
berättigad att förkunna andra läror än den rena evangeliska,
sådan den finnes i detta edsformulär angifven; och han kan väl
icke förkunna den, om han icke tror på den.

Hvad åter angår den senare delen af edsformuläret, finnes
väl der någonting, som icke en prest bör och kan uppfylla?
Skall han icke »efterlefva kyrkans lag och gällande stadgar», skall

Lördagen den 18 Mars, e. m.

31 >'':o 18.

han ej »vara sina förmän lydig»? skall han icke »bära kristlig
omvårnad om de värnlösa, fattiga och sjuka» ? I sanning, jag finner
här icke en enda föreskrift, som han eger att undandraga sig.

Dessutom är det ju föreslaget, att denna ed skall utbytas
mot ett löfte. Detta löfte skall väl också innehålla förpligtelser
af ungefär enahanda beskaffenhet som eden. Antingen håller nu
prestmannen detta löfte lika heligt som en ed, och då kan han väl
icke hysa några betänkligheter att aflägga eden, eller också anser
han löftet mindre betydelsefullt och dess uppfyllande mindre
oeftergiflig!, och då . . . ja, då synes det mig, som om eden vore
nödvändig.

Då jag sålunda icke kan finna några giltiga skäl för prestedens
afskaffande, men många för dess bibehållande, vågar jag,
herr talman, yrka afslag på utskottets betänkande och således
äfven på den kongl. propositionen.

Herr Claeson: Den föregående talaren byggde hvad han

yttrade emot lagutskottets betänkande på det antagande, att lagutskottet
ansåge alla eder vara syndiga och att de derför skulle
borttagas. Hade han följt med diskussionen inom lagutskottet,
hade han bemärkt, att utskottet på det kraftigaste betonade, att
på den nämnda grunden kan icke presteden borttagas. Det fans
så vidt jag vet, inom hela lagutskottet blott en ledamot, som
ville uppställa den grunden, och den förkastades af lagutskottets
öfriga medlemmar. Deremot ansåg lagutskottet och jag i likhet
med majoriteten, att då det finnes ganska många aktningsbjudande
män, som finna löftesederna svåra och motbjudande, är
det vår pligt såsom lagstiftare att se till, att icke dessa eder bibehållas
i sådana fall, der de utan olägenhet kunna undvaras. För
min del hyser jag den föreställning, att presteden just är en sådan
ed, åtminstone när det, såsom nu, ej är fråga om att helt
och hållet borttaga den, utan blott att ersätta den med ett högtidligt
löfte, som jag särskildt tror, att presterna skola anse lika
förbindande som en ed. Man kan då säga: hvarför kan man icke
så gerna låta honom gå ed som löfte, om dessa äro lika förbindande?
Det har emellertid visat sig, att många hafva motvilja
att gå den eden. Jag vet exempel på män, som känt sig kallade att
blifva prester, men i åratal afhållit sig från att låta sig invigas
till prestembetet, emedan de funnit presteden så svår att aflägga.
Jag tror att ingen nytta är att vinna genom att bibehålla denna
ed i stället för ett löfte, som mången hellre vill afgifva, men att
deremot skada sker, om man genom edens bibehållande afskräcker
eu eller annan för prestkallet väl begåfvad från att välja det
kallet.

Man har jemfört denna ed med domareeden. För min del
anser jag, att domareeden är lätt att gå, hvaremot jag icke, i
likhet med den föregående talaren, kan finna, att detta är bändel -

Jeestedens titbytande
mot
ett löfte.

(Forts.)

N:o 18. 32

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Pr esf edens utbytande
mot
ett löfte.
(Forts.)

sen med presteden, ty af de eder, jag har läst, synes presteden
mig vara den svåraste att hålla. Vi må tänka aldrig så högt om
vårt presterskap, så måste vi dock säga, att det finnes ofantligt
godt om sådana, som nått mycket litet på vägen till det ideal,
som presteden uppställer. Då tror jag att det icke är godt för
dem att tänka, att de hafva förbundit sig med en edsformel.
som af mången anses så svår.

Den föregående talarens konklusion, att vittneseden skulle
förlora i kraft om vi borttaga presteden, förstår jag icke. Att
en prest, som icke gått presteden, utan blott afgifvit ett löfte,
skulle hafva svårt att förmana ett vittne, som skall gå vittnesed,
för mened och att framhålla edens vigt och vådan af mened,
kan jag omöjligen fatta.

Det förefaller mig dessutom besynnerligt, att då Första
Kammaren redan en gång antagit detta förslag, låt vara med en
knapp majoritet, på enskild motionärs förslag, denna kammare
nu skulle förkasta det, sedan frågan kommit i Kongl. Maj ds hand
och Kongl. Maj:t låtit en kyrkolagskomité behandla densamma,
och hört såväl domkapitlen, af Indika de flesta tillstyrkt bifall
till förslaget, som högsta domstolen, der icke en enda röst höjdes
för att det skulle innebära våda att antaga förslaget.

På dessa grunder har jag icke ansett mig inom utskottet
kunna motsätta mig Kongl. Maj ds förslag och tror fortfarande,
att vi göra klokt och rätt i att bifalla utskottets betänkande.

Herr Fehrman: Då jag icke har mig bekant, att prest eden

på något sätt varit vår kyrka till skada, kan jag icke se,
att det finnes något skäl att borttaga den. Man har sagt, såsom
en talare påpekade, att ed skulle vara rent af synd, och vore den
det, skulle detta vara ett tillräckligt skäl för dess borttagande.
Detta är likväl någonting, som först måste bevisas, men ett sådant
bevis får icke föras med lösryckta bibelställen, ty lösryckta bibelställen
bevisa ingenting.

Jag skall noga akta mig för att trötta kammaren med att
ingå i någon utredning af denna sak, men så mycket ber jag
dock få erinra om, att för Luther eden står icke såsom eu synd,
utan som en gudstjenst, som kan lända Gud till ära och nästan
till nytta. Man har också sagt, att det vore orimligt att gå ed
på icke blott hvad man vill, utan också på hvad man skall. Så
vidt jag förstår, kan denna invändning gälla lika väl ett löfte
som en ed. Det är väl lika orimligt att gifva löfte om icke blott
hvad man vill, utan äfven hvad man skall. Kan man icke göra
det ena, kan man icke heller göra det andra. Hvad beträffar
det orimliga i att gå ed eller gifva ett löfte med afseende på icke
blott hvad man vill, utan också på hvad man skall, vore det,
efter allt hvad jag kan förstå, alldeles meningslöst att gå ed på
hvad man vill. Det är ju uppenbarligen icke fråga om hvad

Lördagen den 18 Mars, e. m.

33 N:o 18.

ordinanden vid ordinationstillfället vill, utan om hvad han sodan Prestedens utunder
embetsutöfningen skall. Vid ordinationstillfället vill han bytan<^ mot
kanske. Ett år efter vill han icke. Har han då icke gjort nå- e ‘f *‘
got uttalande vare sig genom ed eller löfte, med afseende på an- ^ 01

nät än hvad han vill, så är han ju på intet sätt bunden i fråga
om hvad han skall.

Man har också sagt, att det är förskräckligt att skola gå
ed på någonting, som man icke kan uppfylla. Ja, det erkänner
jag vara förskräckligt, och jag vill till och med gå ännu längre
och säga, att det är rent af hädelse att gå ed på det, som man vet
sig icke kunna uppfylla, om man nemligen ställer sig på en abstrakt
logisk ståndpunkt, i det att man endast ser efter hvad man
sjelf förmår. Men annorlunda blir det, om man ställer sig på
evangelisk ståndpunkt, evangelium, i hvilket bjudes förlåtelse för
hvad som brister och kraft att fullgöra det man åtagit sig. Ställer
jag mig på en sådan ståndpunkt, kan jag med glädje och frimodighet
gå ed eller gifva löfte, äfven om jag vet, att jag icke
af egen kraft kan fullborda hvad jag åtagit mig, och det derför
att jag vet mig icke vara lemnad åt mig sjelf, utan hafva att
påräkna förlåtelse och bistånd ifrån högre håll.

Det har också blifvit sagdt, att ett skäl till edens borttagande
skulle ligga deri, att många unge män finna sig af samvetsbetänkligheter
hindrade att aflägga eden. Den saken tror jag,
för min del, icke hjelpas derigenom att man borttager eden, utan
derigenom att sådana unge män låta förhjelpa sig till en bättre
insigt beträffande edens betydelse och sakens beskaffenhet. Är
det det som hindrar, att de för samvetsbetänkligheter icke kunna
gå eden, då tillåter jag mig fråga: kunna vare sig kyrkan eller
vårt folk vara betjenade med prester, som känna sig i sina samveten
mindre förpligtade och derför vilja slippa att gå ed, utan
hellre stanna vid ett löfte? Jag kan för öfrigt icke förstå den
tankegång, som tillstädj er afgifvande af ett löfte, men icke tillstädjer
gåendet af en ed. Löftet är, enligt min uppfattning, lika
förbindande som en ed. Det är lika illa att bryta ett löfte som
att bryta eu ed. Rent objektivt sedt äro ed och löfte detsamma.

Då kan man fråga, om ed och löfte äro detsamma, hvarför kan
man då icke tillmötesgå den önskan, som af så många uttalats,
att eden utbytes mot ett löfte? Jo, af det enkla skälet, att saken
äfven har en annan sida. Den har icke blott en objektiv utan
äfven en subjektiv. Och då är det just edens stora vigtiga betydelse
att på det kraftigaste och högtidligaste sätt, som är möjligt,
ställa fram förpligtelserna för ordinanden. Om man aldrig
haft någon ed vid ordinationen — ja då skulle man kanske nu
också kunna till nödtorft hjelpa sig den förutan. Men nu är det
ett faktum, att man haft och har den. Tager man då bort den,
så gilver man saken för prestens medvetande ett utseende, liksom
man ville förminska hans förpligtelse. Detta är icke att bereda

Första Kammarens Prof. 1899. N'',o 18. 3

Nso 18. 34

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Pr estedens utbytande
mot
ett löfte.
(Forts.)

honom eu förmån. Det är fastmer att beröfva honom förmånen
af att hafva någonting, nemligen eden, som på det kraftigaste
sätt ställer för honom hans förpligtelser, och man beröfvar församlingen
en garanti, visserligen icke någon absolut garanti, men
ändå en garanti för att presten skall betjena den som sig vederbör.

Jag kan, för min del, icke vara med om en åtgärd, som
skulle förminska svenska kyrkans, jag vill icke säga rättigheter,
utan jag vill se saken ur en i någon mån annan synpunkt och
säga: hennes skyldighet att göra allt hvad göras kan, för att
hennes tjenare må vara vårt folk till den tjenst i religiöst-moraliskt
afseende, som de äro kallade till.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Casparsson: Jag ber att i kammarens och särskildt
i två föregående talares minne få återföra, att för 10 eller 11 år
sedan inlemnades till Kongl. Maj:t eu petition om prestedens afskaffande;
den var undertecknad af 1,400 lärare och prester i
svenska kyrkan och nära 200 teologie studerande. Kongl. Maj:t
remitterade frågan till domkapitlen, till Stockholms städs konsistorium
och till hofkonsistorium. Af dessa myndigheter var det
endast tre, som afstyrkte hvarje åtgärd, nemligen domkapitlen i
Lund, Linköping och Kalmar. Göteborgs domkapitel ansåg, att
edsförpligtelse!! borde bibehållas, men ansåg sig icke ega befogenhet
att yttra sig om bekräftelseorden. 4 domkapitel
ansågo, att eden borde bibehållas men bekräftelseorden borttagas
eller förmildras; 6 myndigheter yttrade sig för totalt borttagande
af eden och dess ersättande med ett löfte.

Vid sista kyrkomötet förevar frågan på grund af enskild
motion. Kyrkolagsutskottet afstyrkte motionen och kyrkomötet
afslog den med såsom jag vill minnas 31 röster mot 24, d. v. s.
med 7 rösters pluralitet, men motivet för afslag var, att det ansåg
en ed innebära större garantier än ett löfte. 1868 års kyrkomöte
afslog frågan af den orsak, att det ansåg en ed och ett
löfte vara precis detsamma; således konmio 1868 och 1888 års kyrkomöten
från alldeles motsatta premisser till enahanda konklusion.

Jag skall icke upptaga frågan om edens berättigande i allmänhet;
de, som försvara eden hemta hufvudsakligen sina argument
ur gamla testamentet, de som förkasta den hemta sina argument
ur det nya. För min enskilda del anser jag, ehuru jag
är varmt intresserad för en inskränkning i edernas användande,
att edgång i och för sig icke är förkastlig, men beträffande dessa
embetseder, hvarom nu är fråga, och öfver hufvud taget de politiska
ederna tror jag, att man för dem skall förgäfves söka
någon grund vare sig i nya eller gamla testamentet. Deras
ursprung är helt annat. Edsinstitutionen var nemligen fullständigt
utbildad i det till tre verldsdel’ sig sträckande romerska
riket; och då kristendomen blef statsreligion, begagnade man sig

Lördagen den 18 Mars, e. m.

35 iVso 18.

i dessa råa tider af denna institution för att gifva helgd åt in- Presto*™ utgångna
fördrag och skipa rätt mellan tvistande parter. Deremot
har ed på bekännelsen, såvidt jag vet, icke förekommit inom den
första kristna kyrkan. Och man vet med bestämdhet, att flere
af kyrkofäderna — jag skulle kunna uppräkna åtskilliga men
vill icke dermed upptaga tiden — varit principielt mot hvarje
edgång just på grund af orden i Matthei öde kap. Den romerskkatolska
kyrkan åter behöfde icke denna ed; den hade ett helt
annat sätt att behandla afvikande meningar. Såvidt jag kunnat
sätta mig in i förhållandena, har ed på bekännelsen eller presteden
tillkommit först vid reformationstiden, men bekräftelseorden
hade att börja med en helt annan valör. Efter religionsfreden i
Augsburg infördes en bekräftelse gällande lika för katoliker och
protestanter. Den lydde så: »så sant mig Gud hjelpe och hans
heliga ord». I svenska kyrkan fans ännu i 1571 års kyrkoordning
ett löfte så lydande: »allt detta vill jag med Guds nåd och
hjelp gerna göra». Bekräftelseorden i deras nuvarande form
hafva, såvidt jag känner, inkommit först på 1590-talet under eller
strax efter de liturgiska stridigheterna. Man har tvistat om den
rätta betydelsen och förståendet af dessa ord. Somliga hafva velat
förmena, att de vore blott en optativus. Jag tror, att det kan
hafva sitt intresse att veta, huru just den tid, som införde dessa
bekräftelseord, uppfattade dem. i det fallet har man en förklaring,
utgifven på 1590-talet af Stockholms stads konsistorium och
hvilken förkaring återfinnes nära 200 år derefter uti eu 1784
tryckt upplaga af svenska psalmboken. Denna förklaring lyder
sålunda — jag ber på förhand om ursäkt, i fall någon skulle
stöta sig på uttrycken; de äro verkligen hårresande —: »om jag
icke håller hvad jag lofvat och tillsagt häfver, så ville Du såsom
en rättfärdig, hämnande Gud och domare synliga straffa och
hämnas sådan falskhet, lögn och bedrägeri uppå mig här timmeliga
och der evinnerliga; och vill, att Du aldrig blifver mig nådig utan
viker ifrån mig med alla dina barmhertighet och öfvergifver mig
med all hjelp och tröst i all nöd, timmeliga och evinnerliga, vill
ock med allom ogudaktigom och fördömdom höra djefvulen till
med lif och själ» o. s. v. i samma stil. Det är eu exekrationsformel
i sin hemskaste gestalt, och jag tror, att man till och
med i hedendomens edsväsende skall förgäfves söka ett motstycke.
Motivet var naturligtvis omsorg om den rena läran; den
katolska kyrkan uppstälde alternativt: den rena läran eller kättarebålet;
den protestantiska uppstälde — efter denna afgifna förklaring:
den rena läran eller helvetets eld. Sätten voro olika,
men anden är densamma, ehuru man får medgifva, att den katolska
kyrkan uppfattade metoden mera praktiskt. Den katolska
kyrkan har, som man vet, städse strängt hållit på den rena läran
och på bekännelsens enhet, men den har dock på samma gång
hyllat och haft blick för utvecklingens lag. Till don fasta, korn -

N:o 18. 36

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Prestedéns utbytande
mot
ett löfte.
(Forte.)

pakta, medeltida dogmbyggnaden har hon tid efter annan fogat
nya annex, och vi hafva i våra dagar haft tillfälle bevittna, huru
hon midt i ansigtet på det skeptiska 19:de århundradet kastat
ofelbarhetsdogmen. Man må förvåna sig deröfver och skaka på
hufvudet, men säkert är, att en kyrka, som vågar sådant, är
icke svag, hon känner sin styrka och vet hvad hennes bekännare
kunna tåla. Den protestantiska kyrkan åter har stannat på
samma ståndpunkt som hon intog för 300 år sedan. Det är dock
ett beaktansvärdt faktum, mine herrar, att ingen enda kristen
nation, som icke före utgången af det 16:de århundradet omfattat
reformationens principer, har sedermera någonsin gjort det. Sedan
den tiden ha hela katolska samfund affallit i otro, men hafva
återgått till den katolska kyrkan, men intet enda har öfvergått
till protestantismen. Jag skall icke fördrista mig att söka utleta
orsakerna härtill; jag vill blott framställa en ödmjuk fråga: månne
icke presteden har någon andel i detta stillastående inom den
protestantiska kyrkan? Har den icke för mången samvetsöm lärare
och prest utgjort ett hinder att försöka utgrunda det uppenbarade
ordets många ännu måhända outforskade djup? Har icke
mången samvetsöm lärare erfarit samma känsla som vår store
häfdatecknare, då han utbrister: »dessa symboliska böcker, som
jag svor att tro och hålla, gifva mig ännu en rysning öfver ryggen»,
och har icke denna rysning hos ett samvetsöm! sinne någon
andel i detta stillastående? Jag tillåter mig icke att döma; jag
gör blott eu förfrågan. Jag medgifver villigt, att enhet i bekännelsen
är en eftersträfvansvärd sak, men den får icke genomdrifvas
på bekostnad af det kyrkliga lifvet. Hvad vittnar den om,
denna oupphörligt tilltagande sektbildning inom den protestantiska
och icke minst inom den svenska kyrkan? Visar den icke,
att de kyrkliga formerna äro för trånga? Det fordras sannerligen
ingen profetisk blick för att förutse, att det stundar hårda och
profvande tider för den kristna kyrkan. Och striden kommer
icke att stå mellan den eller den kristna bekännelsen, mellan den
eller den kristna kyrkan — jag tror menskligheten haft nog af
dessa teologiska tvister — utan striden kommer att stå mellan
tro och otro, mellan kristendom och hedendom. Jag vill då fråga:
har vår kyrka råd att försaka några af de krafter, som vilja erbjuda
sig till hennes tjenst? Har den råd att undvara dessa unge
män, som icke begära bättre än att få kämpa kyrkans strider,
men som rygga tillbaka för den pantförskrifning, den nuvarande
eden innebär? För min del tror jag icke på den frälsande kraften
hos någon edsförpligtelse, afgifven af svaga, syndiga menniskor,
men jag tror på löftet af honom, som är vägen, sanningen och
lifvet, att mörkrets makter icke skola varda hans kyrka öfvermägtiga.
Derför anser jag, att presteden är öfverflödig och såsom
varande öfverflödig bör den borttagas. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

37 N:o 18.

ett löfte.
(Forts.)

Herr Pettersson, Carl: Så många och efter som jagPrestedena ut

tycker öfvertygande skäl hafva här framstälts för prestedens h''Jtande mot
bibehållande, att jag kan inskränka mig till den allra största
korthet.

Jag tror man fäster ett ganska origtigt begrepp vid eden,
i fall man anser den vara en sjelfförbannelse, såsom vi hörde, att
en kyrklig auktoritet utlade saken, efter hvad den siste talaren
anförde. Jag är snarare böjd för att instämma med en annan
föregående talare, som citerade Luthers ord, att »eden är en ganska
skön gudstjenst», äfvensom med en utmärkt, för icke länge
sedan hädangången lärare i svenska församlingen, hvilken en
gång lär hafva sagt, att eden är en »kraftkälla».

Här har nu framstälts betydelsen af och skilnaden mellan
en ed och ett löfte. Nå väl, ett löfte har ju följande början: jag
lofvar, att jag skall det och det uträtta. Jag skulle då vilja fråga:
ho är du som lofvar, hvad är din magt, din vishet och din duglighet?
Du har icke magt öfver din framtid, icke öfver eu dag,
icke en timme eu gång. Du vet icke, om det du lofvar kommer
att uppfyllas, och ändå lofvar du. Men jag hemställer: kommer
icke saken att få icke blott ett annat utseende utan ett annat
innehåll, om jag lofvar »vid Gud och hans heliga evangelium?»

Hvad skall nu detta innebära? Eu förbannelse kan det icke
vara! Gud är visserligen helig och rättfärdig men tillika eu
nådig och barmhertig Gud, han är eu Gud som hör hvad jag
säger, som, i fall jag afsigtligt bryter mot den heliga ed jag afgifvit,
kommer att derför i sinom tid straffa mig på ett eller annat
sätt. Men han är tillika en nådig och barmhertig Gud,
hvars hjelp jag kau få anlita, en Gud som skall styrka mig
i all svaghet och nöd, som jag får lida i mitt embete. På
denne Gud tröstar jag, då jag åkallar hans namn, och då jag
med ödmjukt hjerta nalkas att aflägga eden — och med annat
sinne bör icke en kristen aflägga eden —, kommer han visserligen
att styrka mig i min svaghet och brist. Så har jag förestält mig
saken. Bekräftelseorden kunde nog vara annorlunda, och jag
skulle kunna vara med om att de toges bort eller ändrades.

1883 års kyrkomöte ingick till Kongl. Maj:t med en anhållan, att
edsformuläret skulle undergå en förändring. Derpå har icke erhållits
någon resolution.

Vi talade härom dagen i en bekännelsefråga, och åtskilliga
talare yttrade sig för frågans hänskjutande till kyrkomötet, innan
Riksdagen bestämde sig i saken. Men beträffande den fråga, som
nu föreligger, är förhållandet det, att kyrkomötet redan vid två
föregående tillfällen afgifvit sitt votum i densamma. Begge de
sista kyrkomötena 1883 och 1888 hafva förklarat sig för prestedens
bibehållande. Då kan jag icke se annat än att detta så
väl för prester som för lekmän borde vara en vägledning. Åtminstone
finner jag i dessa två kyrkomötens beslut en anledning att

N:o 18. 38

Lördagen den 18 Mars, e. in.

Prestedens utbytande
mot
ett löfte.
(Forte.)

fortfarande hålla på presteden, hvarför jag yrkar afslag på
utskottets hemställan.

Herr Bergström: Vid denna sena timme vill jag fatta mig

kort och icke gå in i sj elfva saken utan hålla mig så att säga
vid dess yttersida.

Då vid 1889 års riksdag motion väcktes om prestedens utbytande
mot ett löfte, hade jag den äran att vara ordförande i lagutskottet.
Dess betänkande blef afstyrkande. Hufvudsakliga skälet
för afstyrkande! var, att frågan om bibehållande eller afskaffande
af presteden måste anses vara en inre kyrkorättslig fråga,
hvilken lämpligast och rättast borde först behandlas af kyrkomötet.
Visserligen förnekade lagutskottet icke Riksdagens formella
rätt att taga befattning äfven med inre kyrkorättsliga frågor, men
utskottet ansåg, att Riksdagen i detta hänseende borde iakttaga
stor och nödig varsamhet. Då sedan betänkandet behandlades
här i kammaren, kämpade jag efter förmåga för bifall till utskottets
hemställan, hvilken, som jag nyss nämnde, lydde på afslag.
För egen del förmenade jag dock, att det icke vore så farligt att
afskaffa eden och utbyta den mot ett löfte, om nemligen detta
löfte finge en nöjaktig och kraftig formulering. Jag åberopade
i sådant hänseende, huru den danska systerkyrkan, som förut
fordrat ed af sina prester, satt ett löfte i stället för denna, men
ett löfte af så bindande innehåll, att det skulle vara ett mycket
advokatorisk! samvete, som skulle anse sig kunna bryta löftet,
men nödgas att hålla det, om det vore bekräftadt med ed.

Emellertid blef, såsom alla känna, lagutskottets hemställan
ogillad, och Riksdagen beslöt eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om utarbetande af ett lagförslag angående prestedens
utbytande mot ett löfte. Sedermera har denna Riksdagens skrifvelse
blifvit remitterad till kyrkolagskomitén, och lagförslaget föreligger
nu, sedan alla vederbörande i öfverensstämmelse med grundlagen
blifvit i ärendet hörda och afgifvit yttranden.

Ehuruväl jag år 1889 i sjelfva saken blef besegrad, anser
jag likväl nu, att Riksdagen bör, om jag får så säga, infria sitt
löfte. Huru skall det gå, om Riksdagen icke har aktning för sina
föregående beslut, om Riksdagen den ena gången efter den andra
aflåter skrifvelse till Kongl. Maj:t, och till följd af sådan skrifvelse
komitéer och lagstiftande faktorer sättas i rörelse, men Riksdagen,
då lagförslag, utarbetadt i full öfverensstämmelse med
Riksdagens uttalade åsigt, sedan kommer fram, af slår detsamma?
År sådant passande? För min del kan jag icke annat än på det
högsta ogilla dylikt. På sätt herr justitieministern vid en föregående
frågas behandling anmärkte, är enda sättet för dylika frågors
bringande till deras rätta forum, kyrkomötet, att Riksdagen bifaller
lagförslag, som blifvit utarbetadt i öfverensstämmelse med Riksdagens
förut uttalade åsigt. Jag hemställer på det varmaste, att

Lördagen den 18 Mars, e. m.

39 N:o 18.

kammaren ville med respekt för sin föregående skrifvelse bifalla Prestedens ututskottets
föreliggande förslag och Kongl. Maj ds proposition. bytande mot

ett löfte»

Iierr Billing: Den siste ärade talaren har erinrat om hvad (Fort3-)

som försiggick vid 1889 års riksdag, då frågan om prestedens
borttagande förelåg. Den, som var med då, eller någon af dem,
som då voro med, erinrar sig nog, att jag i likhet med den siste
ärade talaren då kämpade för att Riksdagen skulle afslå förslaget
om prestedens afskaffande. Nu har jag likasom han varit ledamot
i den komité, som har framlagt det nu föredragna lagförslaget,
och hvarken han eller jag hafva deremot reserverat oss. Detta
visar, att jag för min del icke lägger någon synnerlig vigt på
att presteden bibehålies, ehuru det naturligtvis å andra sidan också
visar, att jag icke heller har någon liflig önskan, att presteden
må afskaffas. Jag anser, att man från de ömse hållen, när fråga
är om denna sak, gör sig skyldig till öfverdrifter. Under sådana
förhållanden hade jag verkligen icke tänkt begära ordet i
dag, men jag har begärt det hufvudsakligen af samma anledning,
som jag ofta har ansett mig böra yttra mig i diskussionen om
denna fråga, nemligen för att inlägga en bestämd gensaga icke
mot det yrkande, som man slutligen har gjort, utan mot den
motivering, som man har lagt till grund för sitt yrkande.

Jag törs nu ej vid en så sen timma upptaga tiden med
någon bevisning, men jag kan ej underlåta att för min egen räkning
till protokollet anteckna min allra bestämdaste gensaga mot
några påståenden, som här förekommit. Det ena är det, att innehållet
i den nuvarande presteden skulle vara för starkt, så att,
om man i stället för eden satte ett löfte, man också borde förringa
innehållet af hvad man lofvade. Man skulle ej lofva i löftet
lika mycket som i den nuvarande presteden. Jag är viss om
att denna ed icke till sitt innehåll går för långt. Man lofvar dermed
icke mera än hvad man med Guds nåd och hjelp kan och
skall utföra. Det andra, hvaremot jag vill inlägga min gensaga,
är den ånyo framdragna tolkningen af slutorden i eden: »Så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ!» Om ett konsistorium för ett
par hundra år sedan gifvit den tolkning, som här upplästs, må
det stå för den tidens och det konsistoriets räkning! Men nu
finns icke något konsistorium och icke någon teolog, som åt de
orden gifvor eller kan och bör gifva denna tolkning. Hafva någonsin
dessa ord kunnat innebära hvad som nyss upplästes, hafva
de åtminstone nu fått en annan betydelse, och det veta vi alla,
att det ej behöfs hundra år för att gifva dem eu annan betydelse
än den de möjligen en gång hafva haft.

För det tredje vill jag inlägga min bestämda gensaga mot
det visserligen vältaligt framstälda men utan bevisning varande
påståendet, att presteden skulle ha varit eu orsak till ett stillastående1
i vår lutherska kyrka. Jag erkänner icke detta stillastå -

N:0 18. 40

Lördagen den 18 Mara, e. m.

Presteden.i ut ende och ännu mindre att presteden skulle hafva haft den
bytande mot följ deri.

fp ly+te''- Och slutligen vill jag inlägga min gensaga mot det påstå ^

0 ''J ende, som äfven här kommit fram, nemligen att om presteden
utbytes mot ett löfte, detta då skulle vara mindre bindande än
eden. Ett löfte är icke mindre bindande än eden, de äro alldeles
lika mycket bindande. Och om någon försöker att, genom att
undgå presteden men afgifva ett löfte af samma innehåll som presteden,
undkomma förpligtelsens ansvar, så är det ett försök af honom
att fly undan hvad som är hans klara pligt, men ej något etiskt
resonnement, som har någon som helst grund. Hufvudsaken har
för mig varit att inlägga dessa gensagor. Jag var ledamot af
kyrkolagskomitén och har der icke reserverat mig, just emedan
jag hade hoppats, att man nu skulle slippa höra dessa skäl, som
just motiverat mitt förra motstånd mot prestedens borttagande.
Jag vill ej vara med om att borttaga presteden, då detta yrkades
på sådana grunder, ty genom att borttaga presteden på sådana
grunder skulle man gifva ett slags stöd åt dem, och det har jag
ej velat vara med om. Men jag har hoppats, att presteden nu
skulle kunna bytas ut mot ett löfte, utan att man inlade i
denna lagförändring en sådan betydelse. Orsaken, hvarför jag
kan vara med om att borttaga presteden och i stället införa ett
löfte vid ordinationen, är framför allt den, att ett löfte och en ed
är för mig alldeles detsamma i sin etiska innebörd, och att skilnaden
dem emellan ej består i något annat än deri, att eden är en
skärpt form för löftet, den skarpaste formen. Löftet inför Gud
och eden inför Gud äro för mig absolut identiska till innehållet.
Detta är grunden, hvarför jag kan vara med om att förändra
presteden till ett löfte; annars skulle jag icke kunna det. Hvarför
jag nu också vill vara med om det, är det, att det har nu under
så lång tid uttalats önskan om denna förändring, och att denna
önskan har utgått från mycket aktningsvärdt håll. Väl vet jag,
och vill icke fördölja det, att yrkandena på prestedens borttagande
under den senare tiden minskats i värme och ifver. Man skulle
bestämdt icke kunna i denna dag åstadkomma en petition med
så många underskrifter, som den petitionen innehöll, hvarom en
föregående talare erinrat. Men i synnerhet på den grund, som
åt den siste talaren anfördes, att lagen nu blifvit på grund af
Riksdagens beslut utarbetad, och det tillhör kyrkomötet att pröfva
densamma, anser också jag, att det nu föreliggande lagförslaget
bör bifallas.

Friherre Barn eko w: För några dagar sedan, då den
svenska kyrkans bekännelse var i fråga i denna kammare, yrkade
jag att kyrkomötet först borde höras. Jag gjorde det, derför att
jag ansåg, att när ett kyrkomöte lins borde det egentligen taga
initiativet i eu sådan fråga eller åtminstone först taga den om hand.

Lördagen den 18 Mars, e. ro.

41 Nso Itc

Här är förhållandet ett annat. Kyrkomötet har två gånger behandlat
frågan och vi veta dess åsigter deri. Under sådana förhållanden
är det icke nödigt att höra kyrkomötet vidare. Man
har fullgjort all skyldighet mot kyrkomötet, tv det har fått
yttra sig.

Jag vill icke här upprepa allt hvad jag har emot presteden.
ty jag har gjort det förut såväl här i kammaren som vid kyrkomötet.
Men jag vill endast i likhet med en föregående talare
påpeka, att när nu Riksdagen verkligen kommit så långt, att
den har skrifvit till Kongl. Maj:t och begärt denna ändring, och
det föreligger ett förslag derom, så ser det underligt ut, om
Riksdagen ej vill godkänna det. 1 öfrig! vill jag instämma i
hen- Casparssons yttrande och icke trötta kammaren med något
eget. Jag tror nemligen liksom han, att denna ed i viss män
verkat hämmande för mottagande af många prester i den
svenska kyrkan. Huru tillgick under apostlames tid, då de skulle
upptaga någon bland sig? Jo. då frågades i första rummet efter
om den ifrågavarande personen kände Herren, men nu frågar
man, enligt min åsigt, mer efter om han vill hålla bekännelsen
och om han aflagt eden, och likväl torde väl det vigtigaste vara,
att den som skall blifva prest har ett kristligt sinne samt verklig
håg för ett så vigtig! kall.

Jag vill, som sagdt, ej trötta med något längre anförande,
utan anhåller endast om bifall till utskottets hemställen.

Herr Casparsson: Jag vill blott med anledning af hvad
som yttrades af den näst siste talaren samt för den händelse
mitt förra yttrande skulle kunna missuppfattas förklara, att jag
visst icke gjorde något påstående, att presteden skulle hafva varit
orsaken till stillaståendet inom kyrkan. Tvärt om sade jag, att
jag ej dristade i det afseende! fälla något omdöme, utan blott
ville göra en ödmjuk förfrågan — och emellan ett påstående
och en ödmjuk förfrågan är dock eu ganska väsentlig skilnad.
Och hvad ödmjukheten beträffar kan jag försäkra, att den å min
sida varit fullt upprigtig.

Herr Lundin: Som jag är reservant i denna fråga skall
jag bedja att få yttra några ord.

Jag har en vördsam förfrågan att göra till denna kammare,
hvad kammaren tror, att den allmänna uppfattningen är i vårt
land om prestedens afskaffande? Jag undrar mycket, huru det
skulle upptagas af den stora massan af vårt lands befolkning.
Det är icke en eller få gånger som det tillämpas, att personer
hänvisas till presterskapet för att erhålla kännedom om edens
vigt och betydelse. Huru ställa sig tankarna hos dessa personer,
då de visas till prosten, för hvilken de hafva stor aktning och
vördnad, men om hvilken de veta, att han är fritagen från den

Fors ta Kammarens Vrot. 1893. N:o 18. 4

Presteden* utbytande
mot
ett luft*

(Fort».)

»so 18. 42

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Presteden» ut ed, som de sjelfva äro skyldiga att aflägga. Ofta förekommer
bytande mat (|et perS0ner, än den ene än den andre, hafva vissa samvetsett
löfte, gjjj-upjer Hvilken vända de sig då till? Jo, till sin själasörjare

£Forts> är jjgp gom cie | framstå rummet vända sig, och jag vill

önska att så alltid måtte vara fallet; tv långt vackrare är det
att de adressera sig till honom, än att de vid domstolarne skola
tvista med hvarandra och på det sättet ställa till bråk, hvartill
anledningar så ofta finnas. Jag hyser icke det ringaste bekymmer,
tvärt om hyser jag ett oinskränkt förtroende för våra
prester, och äfven från deras sida har jag ej försport någon ifver
att blifva qvitt presteden, utan jag tror, att de hafva en ganska
allmän önskan att få behålla denna ed såsom den är.

Om presteden borttages, är ganska sannolikt att ederna vid
domstolarne snart följa efter, och då vädjar jag till Eder, mina
herrar, huru det skulle komma att ställa sig hos massan af vår
befolkning.

Här har mycket djupsinnigt talats af framstående teologiska
män, och dertill saknar jag förmåga, utan vill blott inskränka
mig till att yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Larsson, Liss Olof: Ehuru jag förutser utgången

i denna kammare, har jag ändock icke velat underlåta att till
protokollet få antecknadt, att jag ej vill dela hvarken äran eller
ansvaret med dem, som genomdriivit det nu föreliggande förslaget
Mig synes, som om detta endast är eu fortsättning i den
kedja man nu börjat slå in på, att nemligen afskaffa ederna, men
man vågar icke borttaga alla på en gång, och derför tager man
nu bort endast presteden.

Nu säga somliga och de flesta påstå, att ett löfte är alldeles
detsamma eller är identiskt med eden. Men, mina herrar,
om så är, då vet jag verkligen icke hvartill denna ändring tjenar.

När det nu varit fråga om att utbyta denna ed mot ett
löfte, då skulle man väl kunnat föreställa sig, att om ett löfte

vore lika bindande som en ed, så skulle väl också Kongl. Maj:ts

regering och de, hvilka utarbetat den för Riksdagen nu framlagda
lagen om bevisning inför rätta, tagit bort edgången äfven
der. I stället föreskrifves der, att vid den allra minsta fråga,
vid vittnesmål uti de största småsaker, der ett vittne kanske ej
vet någonting — får han väl förut gifva ett högtidligt löfte att
han skall vittna om hvad sant är? Nej, han måste svära. Om

han det ej gör kan han ådömas högt ansvar. Han tvingas der till,

det hjelper ej att han hyser samvetsbetänkligheter. Han kan
säga: »jag förbinder mig genom ett högtidligt löfte». Nej, det
duger icke — det skall sväras. Anmärkningsvärdt är, att just
de lagutskattsledamöter, hvilka nu tillstyrkt kammaren att taga
bort denna ed, hafva inom utskottet med den allra största

Lördagen den 18 Mara, e. m.

43 >:» 18.

skärpa försvarat bibehållandet af vittneseden äfven för de obetydligaste
saker, äfvensom andra eder.

Det synes mig alltså, som om denna ed, hvilken jag anser
vara fullt ut så vigtig om icke vigtigare än mången af de eder,
som vår allmänna lag nu påbjuder och der ett löfte icke gäller,
borde äfven den kunna få bibehållas, intill dess man eu dag
finner, att ett löfte kan duga att ersätta alla eder, den ena såväl
som den andra, och icke på detta sätt plocka ut än eu, än en annan.

Jag vill ej yttra mig om huru vida ett löfte är alldeles detsamma
som eu ed. Nog anser jag att ett löfte bör hållas, men fåfängt
skall man försöka inbilla den stora massan, att ed och löfte äro detsamma,
och deruppå hafva vi några bevis. Jag behöfver ej erinra
om hvad som förekom i Andra Kammaren för många år sedan. En
ledamot väckte motion om afskaffande af denna ed, om dess utbytande
mot ett löfte. Lagutskottet hade afstyrkt motionen, men
när ärendet förekom i kammaren uppträdde motionären, dervid
han afgaf ett högtidligt löfte, att han skulle yttra sig mycket kort.
Men han höll på mycket, mycket länge. Då uppträdde en lagutskottsledamot,
som försvarade utskottsbetänkandet, och sade,
att den ärade motionären hade sjelf ådagalagt, hvad ett löfte vore
värdt. För min del är jag också öfvertygad om att i fall mannen
fått aflägga ed på att endast yttra några få ord, så hade han
rättat sig derefter, men ett löfte tyckte han sig ej behöfva uppfylla
— och förslaget föll den gången.

För min del kan jag ej finna annat än att, om löftet är
detsamma som en ed, då är förändringen onödig, hvarom icke, så
vill jag hafva eden qvar, och derför vill jag låta denna qvarstå,
intill dess man kanske kommer under fund med att man kan taga
bort alla eder, såsom t. ex. vittneseden, den man nu enligt gällande
lag och det lagförslag, som till denna Riksdag framlagts,
måste aflägga i de minsta småsaker.

Jag får derför förena mig med dem, som yrka afslag på
utskottets hemställan.

Preatedena ut
bytande nwt
ett löfte.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
vidare på afslag derå samt förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Lundin med flere begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 18, röstar

Ja;

»jo 1K 44

lördagen den 18 Mars, e. m.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 18.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 52 regeringsformen och § 83 riksdagsordningen; samt

n:o 12, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om dels revision af riksdagsordningens
valbestämmelser, dels ock utarbetande och framläggande af förslag
till bestämmelser åsyftande att trygga omröstningens hemlighet
vid riksdagsmannaval; äfvensom

bankoutskottets memorial:

n:o 5, angående inköp af tomt och uppförande derå af ett
hus för riksbankens afdelningskontor i Hemösand;

n:o 6, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga
fordringar, tillhörande afdelningskontoren i Göteborg, Malmö,
Jönköping och Kalmar; samt

n:o 7, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Visby
räkenskapskontor af dess fordran för tvenne vexlar.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningsslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10.34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm 1893, Köersners Boktryckeri.