1893. Första Kammaren. No 8 (Riksdagens protokoll 1893:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. No 8.

Onsdagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Herr statsrådet GiUjam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående pension å allmänna indragningsstaten
för verkmästaren vid Mariebergs ammunitionsfabrik Anton Georg
Wallin.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjerde hufvudtitel om anslag till generalstabens topografiska
arbeten och dels under sjette hufvudtiteln om anslag till rikets
ekonomiska kartverk;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af ett jordområde till botaniska trädgården i Upsala; samt
n:o 19, i anledning af väckta motioner dels i fråga om konsulatafgifternas
upphörande m. m. och dels om deras upptagande bland
riksstatens ordinarie inkomster.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 18 och 21 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Första Kammarrns Prat. 1893. N:o 8.

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

2 punlcten.

Lades till handlingarna.

3—21 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till 22 punkten.
högre undervisning
i Herr Boström, Filip: Som kammaren behagade finna, har

mejerihus- utskottet stödt sitt förslag om nedsättning i det utaf Kongl. Maj:t
begärda anslaget å 10,000 kronor till mejeriundervisning med 2,000
kronor eller till 8,000 kronor på ett uttalande, som förlidet års Riksdag
hade i denna fråga. Förlidet års lagtima Riksdag uttalade nemligen,
att »möjlighet borde förefinnas att i någon mån nedbringa
kostnaderna för den högre mejeriundervisningen, då denna hädanefter
komme att meddelas vid allenast ett läroverk». Mot ett sådant
uttalande hade jag redan då en afvikande mening inom utskottet.
Jag ansåg nemligen, att med den stora vigt, som mejerirörelsen hade
i vår landthushållning, ett anslag af 10,000 kronor till denna sak vore
ganska obetydligt. Det är så mycket mer obetydligt, om man jern*
för det med de anslag, som i Danmark lemnas för detta ändamål.
Man har nemligen der för 9 år sedan byggt ett försökslaboratorium
för en kostnad af 122,000 kronor, och sedan dess har man anslagit
till detta laboratorium 77,000 kronor samt till smärre undersökningar

24,000 kronor, eller tillsamman 101,000 kronor. Ser man hvad ett
så litet land kan uppoffra för en sådan sak, synes mig ett anslag
af 10,000 kronor ingalunda vara för mycket begärdt. Jag tror derför,
att då Första Kammarens samtliga ledamöter reserverat sig mot
det förslag, som utskottet framlagt, alla skäl förefinnas för att kammaren
med afslag å statsutskottets förslag behagade bifalla den i
ämnet afgifna reservationen, till hvilken jag tager mig friheten att
yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
derunder icke framstälts annat yrkande, än att kammaren skulle bifalla
det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Anslag till
allmänna
landtbruks ■
möten.

23 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

24 punkten.

Grefve Snoilsky: Jag ämnar icke uppträda till försvar för det

Onsdagen den 22 Februari. 3 N:o 8.

sjuttonde allmänna svenska landtbruksmötets bestyrelse, då statsutskottet
finner denna bestyrelse hafva användt en del af sina till- ian^tbruk8-gångar i något för hög grad till rese- och traktamentsersättningar, möten.
men om ett sådant uttalande af statsutskottet skulle vinna Riksdagens (Forts.)
bifall, skulle detta uttalande möjligen för det adertonde svenska landtbruksmöte!
kunna framkalla onödiga funderingar. Bestyrelsen för
det sjuttonde landtbruksmötet tror sig naturligen hafva handlat för
mötets bästa, då den användt ett verkligen afsevärdt belopp till reseoch
traktamentsersättningar. Men då statsutskottet dervid har fäst
sig, synes mig, att till ledning för det adertonde landtbruksmötet
statsutskottet äfven kunde hafva fäst sig vid, att det sjuttonde svenska
allmänna landtbruksmötet användt inga medel till fester, hvilket
kanske har varit fallet vid föregående tillfällen och särskild! vid det
sextonde allmänna landtbruksmötet, der man till sådant ändamål använde
ett afsevärdt belopp. Då man nu tiger dermed, men deremot
fäster uppmärksamheten vid dessa rese- och traktamentsersättningar,
så skulle till och med det adertonde landtbruksmötets bestyrelse
kunna komma i tvekan om, huru vida det icke vore fördelaktigare
att använda stora medel till stora fester, än att bekosta rese- och
traktamentsersättningar.

Dessutom, då statsmedlen icke äro de enda medel, som ställas
till mötesbestyrelsernas förfogande, och icke en gång de mest betydande,
så blir naturligen fallet att, om bestyrelsen finner en utgift
vara nyttig och nödvändig, medel dertill sökas från andra håll. Till
dessa landtbruksmöten inflyta nemligen medel äfven från hushållningssällskapen,
från utställare, som erlägga sina afgifter, och från besökare,
som köpa sitt inträde. Alla dessa medel uppgå till betydligt
större belopp, än statens anslag, och bestyrelserna anse sig säkerligen
kunna med dessa medel bekosta sådana utgifter, som de finna
nödvändiga.

På grund af hvad jag sålunda anfört, skulle jag, på samma gång
jag anhåller om bifall till hvad utskottet i sitt slut föreslagit, dock
önska, att utskottets motivering icke blefve införd i Riksdagens beslut,
och yrkar jag derför, att, med bifall till utskottets förslag, motiveringen
måtte utgå.

Herr Boström, Filip: Anledningen till att statsutskottet gjort
det uttalande, som den föregående talaren berörde, är den, att utskottet,
som äfven haft till sitt förfogande räkenskaperna för det allmänna
svenska landtbruksmötet i Göteborg, funnit, att omkostnaderna för
rese- och traktamentsersättningar uppgått till den icke obetydliga
summan af 10,834 kronor 13 öre. Ehuru jag icke vågar göra någon
bestämd anmärkning, synes mig dock detta belopp vara tillräckligt
högt, i förhållande till alla de utgiftsposter, som jag här har antecknade
men icke anser lämpligt att nu vidare beröra. Jag tror, att
utskottet haft skäl att göra det uttalande, det gjort, och tillåter mig
derför att yrka bifall till utskottets förslag, beträffande såväl motiveringen,
som utskottets slutliga hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr

N:o 8.

Understöd
åt svenska
mosskultur•
föreningen.

Onsdagen den 22 Februari.

vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att i afseende på förevarande punkt yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock, af grefve Snoilsky, bifall till
nämnda hemställan med uteslutande af motiveringen.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

25—28 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

29 punkten.

Herr Benedicks: Svenska mosskulturföreningen tyckes äfven
i år hafva mötts af ett lika oblidt öde, som föregående år. I fjor
sade statsutskottet i sitt utlåtande, att det icke redan då kunde förorda
en förhöjning i det anslag, som dittills hade utgått, hvilket var

10.000 kronor. Svenska mosskulturföreningen hade petitionerat då,
och har petitionerat i år, om att få denna lilla summa förhöjd till

15.000 kronor. Äfven i år svarar statsutskottet, att det »icke anser
tiden vara inne». Jag är icke tillräckligt hemma i det diplomatiska
språket för att rätt tyda detta uttryck, men det skulle glädja mig
att höra ett uttalande från statsutskottets sida, när det en gång skall
anse »tiden vara inne» för denna förhöjning, som är så högst nödvändig.
Svenska mosskulturföreningen har i ett långt, motiveradt
utlåtande klargjort sin ställning; den har visat, huru den har arbetat
med alla krafter; den har utsträckt sig öfver hela landet; den försöker
att allt mer och mer närma sig folket genom de försöksfält,
som skola framlägga de redan vunna resultaten. Detta är en särskild
punkt, hvarpå jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet,
derför att jag tror, att ett ypperligt åskådningsmateriel på det viset
framställes, och att det icke finnes något annat, som så talar till allmogens
förstånd, som just dessa försöksfält. Nå väl, just dessa äro
vi icke i stånd att framkalla öfver allt, ty det saknas medel. Vi hafva
äfven med den stat, som nu är framlagd, försökt att »rätta munnen
efter matsäcken» så mycket som möjligt; till och med på så vigtiga
områden som den vetenskapliga försöksverksamheten hafva vi måst
knappa in rätt betydligt. De enda utgifter, som hafva stigit i större
mån, äro resekostnaden för kulturingeniören och utgifterna för tidskriften,
som lyckligtvis utgår i en större upplaga och derför naturligen
kräfver ökade tryckningskostnader.

I år stöder sig likväl icke statsutskottet ensamt på, att det icke
ansett tiden vara inne, utan dessutom på Kongl. Maj:ts åsigt i frågan.
Herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet har anfört, att
han icke funne »några allmängiltiga grunder att åberopa» för att
kunna förorda ett högre bidrag. Jag är till en viss grad förvånad
öfver att finna sådana skäl anförda, ty »allmängiltiga grunder» måtte
väl finnas, och det ändå i mängd. .lag vill taga mig friheten att

Onsdagen den 22 Februari. 5

anföra några. Svenska Riksdagen har anslagit 10 millioner till en
fond för att odla upp landet. Ett stort och starkt intresse har äfven
gifvit sig till känna inom Riksdagen för att bereda hem åt mindre
jordbrukare. Hvar skola dessa beredas, om icke just på mossarne,
som nu äro snart sagdt de enda marker, hvilka lemna tillfälle till
odling? Huru skall svenska folket kunna göra sig dessa stora medel
af 10 millioner rigtigt till godo, med mindre än att det får råd och
upplysning om, huru mossarne skola rationelt uppodlas. Detta är
just, hvad den svenska mosskull urföreningen gjort till sin uppgift.
Jag vill icke tala om, att den dessutom vill försöka befrämja de
industrier, som afse torfmossarnes tillgodogörande. Det är för oss
icke att tänka på att komma fram dermed ännu på många, många
år, i fall samma njugghet iakttages emot oss som hittills.

Om vi sakna allmängiltiga grunder här, så behöfva vi blott kasta
en blick på vårt närmaste grannland för att se, hvad en liknande
förening, nemligen det danska Hedeselskab, har kunnat åstadkomma.
Det är hundratusentals tunnland, som genom detsamma uppodlats;
och der förut icke något växte, der växa nu rika skördar och uppstå
idoga samhällen.

Gå vi ännu längre söderut, finna vi i Tyskland, huru den åtminstone
i förhållande till Sverige lilla provinsen Hannover anslagit

400,000 reichsmark för att åstadkomma mönsterjordbruk på mossarne.
Vi se vidare, att mosskulturstationen i Bremen är en statsanstalt,
som icke behöfver, såsom den svenska mosskulturföreningen, gå icke
blott med petitioner till landsting och hushållningssällskap, utan äfven
med listor till enskilda — och herrarne veta nog, hur pass angenämt
och effektfullt det kan vara.

Men det vigtigaste anser jag vara, att redan i fjol behagade
denna kammare uttala sig för beviljande af ett högre anslag, fastän
vid den gemensamma voteringen det nuvarande anslaget blef beslutadt.

Herr statsrådet har behagat att fullkomligt, kan jag säga, ignorera
den närmaste målsmannens för landtbruket, som vi hafva, nemligen
landtbruksstyrelsens, utlåtande. Detta har likväl varit synnerligen
smickrande och fullkomligt tillstyrkande.

På grund af hvad jag nu anfört, tager jag mig friheten att yrka
afslag å statsutskottets framställning och bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr Boström, Filip: Den föregående ärade talaren började

sitt anförande med att till statsutskottet framställa den frågan, när
tiden slutligen blefve inne att höja detta anslag. På den frågan
tillåter jag mig svara, att den tiden torde vara inne, då Kongl. Magt på
grund af den utredning, som föreligger i frågan, finner lämpligt att
till Riksdagen inkomma med förslag om höjande af detta anslag.

Här har man af handlingarna erfarit, att föreningen uppgjort en
förslagsberäkning för sin stat under år 1894 och deri har aå kommit
att ingå en skuld från 1893 till belopp af 3,765 kronor. Det tyckes
i allt fall vara gifvet, att om icke uet anslag, hvaröfver man haft
att förfoga, räcker till de anspråk, föreningen ställer på sin verk -

N:o 8.

Understöd
åt svenska
mosskulturföreninqen.

(Forts.)

N:o 8.

Understöd
åt svenska
mnsskulturföreningen.

(Forts.)

6 Onsdagen den 22 Februari.

samhet, ansträngningar böra göras att, till dess anslaget blifvit höjdt,
åstadkomma inskränkning i några utgiftsposter. Jag kan icke uttala,
i bvilka af dessa poster en minskning skall kunna göras, men jag
tror, att den utgift t. ex., som utgår till bestridande af kostnader för
tidskriften, till belopp af 7,665 kronor, är en af dessa poster.

Under de förhållanden, hvari frågan nu föreligger, och då Kongl.
Maj:t, ehuru föreningen och landtbruksstyrelsen gjort bemödanden
att få anslaget för detta år höjdt, icke funnit lämpligt att föreslå en
sådan förhöjning, har jag icke kunnat frångå den ståndpunkt, jag
intog i fjol, utan anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag ber dock att få tillkännagifva, att det enligt min öfvertygelse
icke kan dröja länge, innan man från statsutskottets sida kommer
att föreslå förhöjning af detta anslag.

Herr Berg, Lars: Jag ber att få yrka bifall till motionerna om

höjning af anslaget till svenska mosskulturföreningen till 15,000
kronor. Detta yrkande stöder jag hufvudsakligen på det faktum, att
vårt land är synnerligen rikt på vidsträckta mossmarker, hvilka till
största delen äro både odlingsbara och lätt odlade, äfvensom derpå,
att vårt lands uppodling skulle kraftigt befrämjas samt jordbruket
och dess binäringar hastigt höjas, i fall de lämpligaste metoderna för
dessa mossars uppodling kunde genom fortsatta experiment och
studier så fullkomnas, att odlaren kunde med större trygghet än hittills
egna sig åt detta odlingsarbete. Genom odlingsförsök i olika
delar af landet skulle insigten om de nya metoderna snart spridas
öfver allt, och hvad det skulle hafva att betyda för särskildt den öfre
delen af Norrland framgår redan deraf, att inom denna landsdel
mossmarken i vissa trakter anses utgöra ända till en tredjedel af landets
yta. Men äfven i afseende på de nuvarande odlingarna skulle
en vidt utbredd mossodling inverka välgörande, särdeles i dessa landsdelar.
Odlarne äro för närvarande ännu i vissa delar af öfre Norrland
hänvisade till den stenbundna, magra marken å höjdsluttningarna
och uppe på bergshöjderna, emedan den är tåligare mot frosten,
men med säkrare kulturmetoder för mossodlingen skulle misstron mot
densamma minskas och arbetet kunna flyttas ner i de bördigare delarne,
hvarigenom på samma gång frostländigheten skulle minskas.
Mossodlingens befrämjande är således, så vidt jag kan se, en stor
kulturfråga, och följaktligen synes det mig ock vara ett statsintresse,
det här gäller att tillvarataga; och att denna uppfattning är allmän,
framgår tydligen af det ovanliga intresse, det allmänna understöd,
som kommit denna förening till del, icke endast från enskilde, utan
äfven från landsting och hushållningssällskap inom hela landet, från
Ystad till Haparanda.

Under sådana förhållanden är det, synes mig, icke obilligt, att
denna allmänna offervillighet erhåller ett kraftigare stöd än hittills
af staten, som till föreningens kostnader endast bidragit med 22 procent,
under det att 78 procent bekostats af enskilde, sällskap m. m.
Tvärt om synes det mig orätt, att staten i fråga om en så vigtig
institution kastar den hufvudsakliga bördan på de enskildes axlar,
då staten derigenom ovilkorligen äfventyrar institutionens fortvaro

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

och omöjliggör en lämplig och planmessig anordning af dess fortsatta V,n^[°A
arbete. För öfrigt äro de uppoffringar, som af enskilde kräfvas för ^0Jj.uUur.
att uppehålla denna institution, allt för stora i ett land, der förmögen- föreningen.
heten hvarken hos de enskilda eller hos hushållningssällskapen är (p0rts.)
tillräckligt stor.

Det finnes äfven en annan hänsyn, som jag anser vara af så stor
vigt, att den berättigar till ökning af anslaget, nemligen den, att vi
icke kunna tänka oss att fortfarande i all framtid för vårt jordbruks
utveckling lefva på utländska lån, icke ens då dessa lån omfatta nya
kulturmetoder och vetenskapliga rön rörande mossodlingen. Vi måste,
så att säga, omsätta dem i vårt eget mynt och lämpa dem efter våra
förhållanden, efter klimatets och markens beskaffenhet, och vi veta
tör hända alla, att valet af kulturmetoder är svårare och vanskligare,
ju högre den breddgrad är, hvarunder marken ligger. Vi kunna i
alla fall således icke direkte utan egna kulturförsök tillgodogöra oss
de utländska metoderna. Men de rön, vi härunder måste gorå för
oss sjelfva, komma äfven våra grannar till godo, och först derigenom
kunna vi återbetala de lån vi från dem erhållit. Detta är en hedersskuld,
som ett kulturfolk icke gerna underlåter att gälda.

Jag tror mig härigenom hafva vederlagt det uppskofsyrkande,
statsutsktottet afgifvit, och äfven förebragt motskäl mot den siste
talarens yrkande på besparingar och deraf följande tillbakagång i
föreningens verksamhet. Det är i sjelfva verket en stor fosterländsk
sak, en kulturfråga, som här föreligger, och en sådan har Första
Kammaren hittills aldrig velat uppskjuta till en obestämd framtid.

Den skall, hoppas jag, i år, liksom förra året, ej heller underlåta att
bevilja det högre anslaget.

På grund af hvad jag nu anfört, upprepar jag yrkandet på bifall
till motionerna.

Herr Wennerberg: Äfven jag ämnar att yrka bifall till motio närernas

framställning. Jag har många år intresserat mig för denna
fråga och hvarje gång, den varit före, icke underlåtit att säga min
mening. Jag vill derför icke denna gång iakttaga en tystnad, som
jag annars gerna iakttager. Det skulle möjligen se ut, som om jag
ändrat åsigt, och det är ingalunda förhållandet.

Här föreligger ett ärende af storartadt nationelt ekonomisk betydelse,
kanske såsom sådant det främsta, som bör komma i fråga. Det
rörer att inom vårt eget land begagna den odlingsbara mark, som
finnes, och den är sannerligen icke liten. Flera gånger har här den
ofantliga arealen af densamma blifvit angifven. Att den är af olika
beskaffenhet, har man tagit för liten hänsyn till. Derför har också
händt, att, jemte de mest öfverdrifna förhoppningar om hvad en
mossodling skulle kunna åstadkomma, åtskilliga ganska stora misstag
gjort sig gällande. Sådant är alltid händelsen, då ett nytt företag
skall bringas till verkställighet, som utgör föremål för fleras intresse,
de der i sina förhoppningar kanske gått något för långt i glömska
af egna åtgöranden.

Saken är emellertid af den allra största vigt. På den beror en
ökad sädesproduktion, och hvar och en vet att derpå beror ett ökadt

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

Understöd invånareantal och ett ökadt välstånd. Men odlingen af mossarne
masskultur■ j°r med sig äfven en annan sak af icke ringare vigt, jag menar möjföreningen.
hgneten att mom landet förr eller senare kunna använda en väl pre(Forts.
) parerad torf för våra jernvägar. Må vara att detta för närvarande
är ett framtidsmål, ett mål blifver det dock; och andra land, rikare
än vårt, hafva för länge sedan gått i spetsen för denna åsigt och
gjort den gällande. Det är en känd sak. Den är för flera år sedan
äfven här berörd och kan fördröjas, men icke vederläggas.

Här är nu att se efter, hvilka skäl funnits för utskottet att säga
nej till motionärernas begäran. Kyss nämndes, att den styrelse, som
egentligen är den högste målsmannen för vårt åkerbruk, gifvit sitt
värma vitsord åt den skrifvelse, som aflåtits från mosskulturföreningen.
Se vi på yttrandena från utskottet, finna vi dem i hög grad fördelaktiga.
Se vi på denna kammares åtgörande förlidet år, finna vi, att
det högre anslaget då beviljades. Hvad kan hafva inträdt, som gör
att nu icke någon röst i utskottet höjts härför? Jo, det har sagts,
att den rätta tidpunkten icke vore inne. Och på frågan, när denna
vore att förvänta, har svarats, att den rätta tidpunkten vore inne, då
Kon^l. Maj:t på grund af undersökning af handlingar rörande ärendet
funne den vara inne. — De handlingar, Kongl. Maj:t i detta fall
har att undersöka, äro påtagligen de, som kommit från petitionärerna,
de, som myndigheterna afgifvit, och de, om hvilka Riksdagen afgifvit
utlåtande. Men Riksdagen, veta vi, är fördelad i kamrar, och, hvad
denna kammare beträffar, har den redan gifvit sitt stöd åt det högre
anslaget. Min öfvertygelse är, att, om den kraftigt gifver sitt stöd
deråt ännu en^ gång, skall Kongl. Maj:t nog finna den tid vara inne,
då vi kunna få ett ökadt anslag åt denna sak.

Det är sagdt, att »så snart» behöfver anslaget icke höjas, och på
ett annat ställe, att »tiden torde ännu icke vara inne för staten att
understödja föreningen med så stort belopp», som ifrågasatts af motionärerna.
Jag må väl fråga, om icke rätta tiden för en mosskulturförenings
stödjande af staten var inne redan för femtio år sedan?
Med hvilket belopp började staten bidraga till stödjandet af den
mosskulturförening, som nu finnes? Först för några år sedan började
understödet och då med en summa af 1,000 kronor. Men
det var gifvet, att för hvarje år skulle allt mera visa sig hvad som
erfordrades för detta arbete, och Riksdagen har alltid beviljat den
ökade anslagsfordran. Det sakförhållande, som af mosskulturföreningens
styrelse framlagts, visar tydligt behofvet af ett ännu större anslag;
och har man sent börjat med något, som allmänt erkännes
böra göras, har man ock skyldighet att sedan skynda på med arbetet.
Jag tager för gifvet, att synnerligen högre anslag, än som nu önskas,
icke snart skall komma i fråga; men hvad som nu begäres är visadt
vara behöfligt.

Det är också nämndt af departementschefen, att några »allmängiltiga
grunder» för det högre bidraget icke finnas. Jag kan icke
förstå, att någon annan allmängiltig grund finnes för anslags beviljande,
än att anslaget af sakkunnige anses vara behöfligt. Så har
här skett. Men en annan giltig grund för beviljandet finnes ock,
nemligen den, som ger svar på frågan: I hvilket förhållande står det

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

belopp som begäres till sjelfva målet? — Kanske de gjorda beräkningarna
äro för höga? — Nej, mine herrar, den myndighet, som
pröfvat detta, landtbruksstyrelsen, har sagt, att den finner beräkningarna
vara rigtiga; och jag tror ingen af oss här är af förmågo att
kunna jäfva detta utlåtande.

Vidare har en värd talare ur utskottet gjort en kritik angående
anslagets användning, men jag får säga, att det är en privat kritik,
som icke gäller mer än min, enär vi här äro endast ledamöter af
samma kammare, men utskottet har icke nämnt något härom, utan förklarat
sig villigt att så snart som möjligt förorda anslagets höjande.

Således har jag icke qvar något annat skäl, hvarför icke det högre
beloppet skulle beviljas, än penningebrist. Men då jemför jag de

5,000 kronor, som äro i fråga, med det måls storhet, till hvilket vi
skola gå och till hvilket vi böra skynda.

Jag vill hoppas, att denna kammare icke under ett års tid har
funnit skäl frångå den mening, densamma förlidet år hyllade. Jag
yrkar bifall till motionärernas anhållan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde
sig från den af herr Benedicks med flere i ämnet väckta motion,
skulle bifalla denna motion oförändrad; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

30—32 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

33 punkten.

Mom. a).

Herr Almgren, Oscar: För hvar och en, som nitälskar för

köpmannabildningens höjande i vårt land, är det glädjande att finna,
det statsutskottet nu funnit tiden vara inne att tillstyrka Riksdagen
att gifva ett anslag för att detta mål må vinnas. Men å andra sidan
måste man beklaga, att statsutskottet har ansett sig böra så väsentligt
som skett nedsätta det belopp, som af Kongl. Maj:t blifvit begärdt.
Särskildt måste jag för min del göra en liten anmärkning
mot utskottets motivering, då det säger att: »På grund af verkstälcl
förslagsberäkning har utskottet trott sig finna, att med den af utskottet
ifrågasatta anordningen ett anslag af 15,000 kronor skulle
blifva för ändamålet till fyllest». Efter min uppfattning och efter
den utredning, som skett af styrelserna för handelsinstituten, skulle
visserligen detta belopp kunna medgifva en nedsättning i elevafgifterna
för halfva antalet af eleverna och äfven medgifva några friplatser,
men deremot skulle styrelserna icke blifva i stånd att vid
större tillopp af elever äfven med bibehållande af nuvarande afgifter

Understöd
åt svenska
mosskulturföreninqen.

(Forts.)

Understöd
åt handelsinstitut
i
Stockholm
och Göteborg.

N:o 8.

Understöd
åt handelsinstitut
i
Stockholm
och Göteborg
(Forts.)

Angående
åt åter ätten
i fråga om
vissa oredlighetsbrott.

Onsdagen den 22 Februari.

upprätta parallelklasser, hvilket vid sådant fall blefve alldeles nödvändigt.

Jag vill icke tillåta mig att nu göra något yrkande, men jag
. har ansett mig böra fasta uppmärksamheten på angifna förhållande,
och att det torde blifva nödvändigt att till en kommande riksdag
begära förhöjning af anslaget, om man verkligen vill vinna målet på
ett tillfredsställande sätt.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
förevarande moment gjorda hemställan.

Mom b).

Utskottets hemställan bifölls.

34—39 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 18 och 21 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 17, i anledning af väckt
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i
syfte af nedsättning af statens embets- och tjenstemäns löner m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 17 och 18
i denna månad bordlagda betänkande n:o 2, i anledning af väckt
motion om ändring i förordningen angående stämpelafgiften den 5
september 1890, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda betänkande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 17 och 18 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 10,
i anledning af väckta motioner om utsträckning af allmän åklagares
åtalsrätt i vissa fall.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

2 punkten.

Herr Sä ve: Bland de många motioner, som framlagts för denna
Riksdag, synes mig få vara mera af behofvet påkallade, än den nu

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari

föreliggande rörande ändring af 22 kap. 21 § strafflagen. Att
förfalsknings-, förskingrings- och försnillnmgsbrotten under de senare
åren i förfärande grad tilltagit, det är en sorglig sanning, som af
ingen kan förnekas. Ideligen meddela oss tidningarna, än att en
banktjensteman gjort tillgrepp ur sin banks kassa, än att eu uppbördsman
kommit på balans, än att en förmyndare förskingrat sin
myndlings tillgångar, än att en affärsman eller en högtbetrodd kommunalman,
tillgripit honom anförtrodda medel, — och dessa förskingringar
och försnillningar äro så vanliga, att flertalet föga fäster
sig vid dem, så framt ei skandalerna få en mera dramatisk afsilning
genom de ödesdigra revolverskotten, medelst hvilka brottslingen söker
undandraga sig den menskliga rättvisan. Men hvad vi lå läsa om i
tidningarna, det är minsta delen af dessa förbrytelser, ty flertalet af
dem framdrages ej för domstolarne till behandling. Mig förefaller
det, som om det allmänna rättsmedvetandet i följd af allt detta kommit
att i betänkligaste grad försvagas, och jag sluter härtill icke minst
af det nya bruket att benämna oredlighetsbrotten med det milda och
moderata namnet oegentligheter, — ett ord, som, om man tänker derpå,
innehåller en för vår tid föga smickrande sedemålning. Att genom
lagstiftningen söka finna någon bot för de rådande missförhållandena,
har naturligen varit motionärens syfte.

Detta syfte förbisågs ej heller i 1890 års strafflag. Såsom bekant
skärpte denna lag straffen för förbrytelse mot §§ 11 och 14 i 22
kap. strafflagen så, att strafflatituden från att endast vara »böter
eller fängelse» utsträcktes till »straffarbete i två år». Denna skärpning
ansågs af alla vederbörande lagstiftare vara af behofvet högeligen
påkallad, men på samma gång Riksdagen för sin del beslöt
denna stegring i straffen för oredlighetsbrott, ville den ej taga steget
fullt ut genom att vidtaga en sådan förändring i åtalsrätten, att brotten
i fråga oftare än nu sker skulle kunna dragas inför domstolarnes behandling.
Lagberedningen hade dock föreslagit, att allmän åklagare
skulle efter angifvelse af vederbörände målsegare ega att åtala samma
brott, högsta domstolen hade instämt häri och Kongl. Maj:t hade
upptagit detta förslag i sin proposition, men huru väl förslaget än
var motiveradt och huru rigtigt det än ansågs vara, att man ej borde
förmena en förorättad målsegande att vid beifrande af ett oredlighetsbrott
använda allmän åklagares bistånd, förkastades dock förslaget
af Riksdagen — af Första Kammaren likväl med en blott ringa röstmajoritet.

De ifrågavarande brotten få sålunda ej enligt nu gällande lag
åtalas af andra än målsegandena, och följden häraf blifver den, att de
ej blifva åtalade alls, enär mången målsegande på grund af oförfarenhet
i vårt rättegångsväsende eller i följd af ett allt för blödigt sinnelag
eller af önskan att undvika skandal eller af fruktan för att blottställa
personer, med hvilka han står i slägtskaps- eller uingängesförhållanden,
under påtryckning af vänner och väns vänner till den
förfördelande parten låter vid rättskränkningen bero och nöjer sig
med en s. k. uppgörelse, vid hvilken de målsegande oftast få på
sin del alla förlusterna. Men för hvarje sådan uppgörelse har i sjelfva

Angående
åtalsrätten
i fråqa om
vissa oredlighetsbrott.

(Forts.)

N:o 8. 12 Onsdagen den 22 Februari.

Angående verket rättvisan laäderats ock rättsmedvetandet träffats af ett betänkatalsrätten
]fgi hugg.

vt88(?<ored- Emellertid har lagutskottet vid denna riksdag hemstält, att herr
lighetsbrott. Eliassons motion ej måtte vinna Riksdagens bifall. De skäl, utskottet
(Forts.) anfört för sin hemställan, finner jag dock föga öfvertygande. Utskottet
anser först, att de förbrytelser, hvarom här är fråga, innefatta en
kränkning af det enskilda förtroendet och att af sådan grund endast
den kränkte sjelf bör ega att påkalla rättskränkningens bestraffande.
Utskottet vill sålunda framhålla den formella skilnaden mellan dessa
förbrytelser, som under benämningen »bedrägeri och annan oredlighet»
rubriceras under 22:dra kap. i strafflagen och dem, som under
benämningen »stöld och snatteri» rubriceras under 20:de kapitlet i samma
lag och hvilka skola af allmän åklagare åtalas. Men äfven bland
desse senare finnas, förefaller det mig, hela grupper af brott, som
just innefatta kränkning af det enskilda förtroendet, jag menar de
brott, som finnas uppräknade i 4:de paragrafen i sistnämnda kapitel
och hvilka begås af tjenare, som förskingra sina husbönders åt dem
anförtrodda medel. För min del anser jag, att samtliga dessa brott
äro af samma formella art, och att då äfven med afseende på dem
alla samma bestämmelser angående åtalsrätten böra vara gällande.

Utskottet framhåller vidare, att privata hänsyn af mer eller
mindre ömtålig art kunna för den, mot hvilken rättskränkningen
rigtats, innefatta tillräcklig anledning att ej åt offentligheten prisgifva
sina enskilda affärer, och att lagstiftningen ej bör utan tvingande
skäl lemna dem å sido. Ja, visserligen kunna sådana fall finnas,
men derför bör väl ej den ifrågasatta lagförändringen förkastas, ty
om den också blefve utan verkan i dessa fall, då antagligt är, att
den förfördelade behåller kännedomen om rättskränkningen för sig sjelf
allena och uraktlåter att påkalla allmän åklagares bistånd, kan den
dock hafva sin fulla verkan i andra.

Utskottet anför slutligen, huru som ett bifall till motionärens
framställning ingalunda skulle i den utsträckning, motionären synes
velat antaga, främja syftet med densamma. Att ej detta syfte komme
att, derest motionen bifalles, vinnas i hela dess utsträckning, det
tror äfven jag, men vinnes syftet i en väsentlig eller en mycket stor
utsträckning, så vore dermed mycket vunnet, och i alla händelser
bör ej ett godt förkastas derför, att man ej kan vinna ett ännu bättre.

Men, mine herrar, det finnes äfven en annan synpunkt, som man
ej får lemna ur sigte vid bedömandet af denna fråga; det är hvad
den stora allmänhetens rättsmedvetande bjuder och fordrar.

Det är en allmänt utbredd och rotfäst åsigt hos folket, att i vissa
fall likhet ej existerar inför lagen, att det finnes en annan lagstiftning
i brottmål för de högre klasserna än för de lägre. Ordspråket,
»de små tjufvarna hänger man, men de stora låter man gå fria», är
urgammalt och har sin förklaring i förflutna århundradens för de
högre klasserna partiska lagstiftning, men detta ordspråk upprepas
ännu, och det har, hvad betänkligast är af allt, i flera fall sin fulla
rigtighet. Brotten mot 20:de kapitlet i strafflagen, hvilka rubriceras
under benämningen »stöld och snatteri», torde i allmänhet mest begås
af personer hörande till de mindre bildade och mindre bemed -

Onsdagen den 22 Februari. 13

lade klasserna, brotten åter mot 22:dra kapitlet, hvilka rubriceras under
benämningen »bedrägeri och annan oredlighet», begås åter mest af
personer hörande till de mera bildade och burgna klasserna. Den
menige man kan väl förstå, att eu fattig stackare, som tillgriper mat
för att stilla sin och de sinas hunger, eller ved för att uppvärma sin
eländiga stuga, trots alla förmildrande omständigheter gjort sig skyldig
till bestraffning, men hvad han ej kan förstå, det är, att aen för
burgen ansedde, bildade mannen kan förskingra 100,000-tals kronor
af åt honom anförtrodda medel utan att dragas inför domstol för sitt
brott; och han känner sig på intet sätt tillfredsstäld af förklaringen,
att lagen formelt är lika för rik och fattig och att den omständigheten,
att förskingraren af de stora penningebeloppen kan gå fri, beror
på bestämmelsen angående åtalsrätten, enligt hvilken denne ej
kan åtalas af annan än målseganden. Den menige man har sin logik
för sig och har vant sig att benämna sakerna med deras rätta namn,
och han anser att tjufven bör straffas, han må nu vara hög eller låg,
och förfalskningar, försnillningar och förskingringar, dem kallar han
för tjufveri, och han gör rätt deri.

Den föreliggande frågan synes mig alltså allt för vigtig för att
helt enkelt kunna skjutas åt sidan. Jag anser mig derför böra yrka
afslag på utskottets hemställan. Helst ville jag i stället påyrka rent
bifall till motionen. Men då jag ej sjelf är jurist och då jag ej tilltror
mig att bedöma, om motionärens yrkande är på lämpligaste sätt
affattadt, och om ej en bättre formulering af detsamma kan göras,
tillåter jag mig vördsammast hemställa, att kammaren behagade för
förnyad behandling till lagutskottet återremittera motionen.

Herr Annerstedt: Då upplysning vunnits, att Andra Kammaren
återremitterat lagutskottets hemställan i andra punkten af detta betänkande,
har dermed bortfallit det enda skäl, som för mig förefans
att icke uttala en från lagutskottets pluralitet afvikande mening.

Såsom jag i min reservation anfört, är jag fortfarande af den
uppfattning, som uttalades i Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
1890, att giltig anledning ej förefinnes att förmena en förorättad
målsegande allmän åklagares bistånd vid hedrande af de i 11 och
14 §§ i 22 kap. strafflagen omförmälda förbrytelser, och vid sådant
förhållande instämmer jag i den förste ärade talarens yrkande. Skälen
till denna åsigt äro vid 1890 års riksdag utförligt framlagda, och det
torde icke vara behöfligt att här upptaga tiden med att återupprepa
desamma. Jag inskränker mig derför att yrka återremiss.

Herr Claeson: Då jag biträdt utskottets förslag i denna punkt,

anser jag mig böra med anledning af den förste ärade talarens yttrande
säga, att jag lika litet som han är vän af, att de, som begå
brott af här ifrågavarande slag, vare sig dessa tillhöra de mera burgna
klasserna eller ej, blifva ostraffade, men jag anser dessa brott vara
af den privata och grannlaga natur, att det bör ligga i målsegandens
skön att åtala dessa brottslige, som till honom vanligen stå i slägtskaps-
eller vänskapsförhållande. Man menar måhända, att ingen
skada sker, om målseganden går till åklagaren och får hans hjelp,

N-.o 8.

Angående
åtalsrätten
i fråga om
vissa oredlighetsbrott.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
åtalsrätten
i fråga om
vissa oredlighetsbroit.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Februari.

men deraf kan dock uppkomma den skadan, att om målseganden är
en fattig person, som bedragits, och i första barmen anmält brottet
till åtal hos åklagaren, samt denne väckt åtal, så kan åklagaren icke
återkalla påståendet, och då är i allmänhet föga utsigt qvar för målseganden
att genom andra personers mellankomst återfå sina penningar.
Det är dessa skäl, som förmått mig att biträda utskottets förslag, till
hvilket jag nu yrkar bifall.

Herr Rudebeck: Jag beder att gent emot hvad den siste ärade

talaren yttrade, då han återupprepade ett af de skäl utskottet framlagt
för att motionen icke borde bifallas, få inlägga en erinran i
afseende å betydelsen af detta skäl. Han framhöll, att, sedan målets
handläggning framskridit till en viss punkt, så skulle det icke stå i
målsegandens magt att få målet nedlagdt och möjlighet till förlikning
derför vara utesluten.

Emellertid torde det vara skäl i att tänka på, när denna tidpunkt
inträffar, och den inträffar enligt lagens bestämmelse först då,
när »den tilltalade svarat vid domstol eller bevisning emot honom
blifvit der föredragen». Tiden är således icke så kort att tillfälle
icke länge är öppet, snarare allt för länge, för, målseganden och den
tilltalade att få en uppgörelse till stånd. Äfven om målsegaren
beslutar sig för åtal och anmäler målet hos åklagaren, står det honom
således ändock öppet, att, om han finner det med sin egen fördel
förenligt, återkalla målet, och det allmänna rättsmedvetandet får låta
sig nöja. Det synes mig för den skull, att det ekonomiska intresset
för målseganden är tillräckligt och mer än tillräckligt bevaradt äfven
om man får en lagförändring i det syfte, som ordföranden i lagutskottet
i sin reservation framhållit.

Jag kan icke underlåta att uttrycka den mening, att man går
något för långt, då man så strängt som utskottet begränsar såväl den
enskildes rätt till allmän åklagares bistånd, som det allmänna rättsmedvetandets
anspråk på brotts beifrande.

Det är visserligen bekymmersamt för målseganden, om han, derigenom
att han åtalat men sedermera icke kan återkalla åtalet, gör
en förlust i ekonomiskt hänseende, som möjligtvis kunnat förebyggas,
om han dröjt med angifvelsen eller icke framstält densamma.

Men jag tror, att fördelen för den enskilde af ekonomisk vinst
i det fallet uppväges af fördelen af att det allmänna rättsmedvetandet
icke upprepade gånger får den ena handsken efter den andra kastad
i ansigtet. Jag kan icke biträda ett beslut i den vidsträckthet, som
motionären föreslagit, men kan ännu mindre godkänna utskottets
mening, utan hemställer, att kammaren måtte återremittera denna
punkt till lagutskottet, för att beslut må fattas i det syfte, som i
Kongl. Maj:ts proposition år 1890 framstälts.

Herr Hassel rot: Jag har icke deltagit i lagutskottets behand ling

af detta ärende, men, derest jag det hade gjort, hade jag kommit
till samma slut, och jag skall be att få angifva skälen för denna
mening.

Om det vore den allmänna rättsuppfattningen att alla brott skulle

Onsdagen den 22 Februari. 15

åtalas af allmän åklagare, så kunde jag gå in på en dylik princip,
men så länge det skiljes mellan sådana brott, som lsedera det allmänna,
och sådana, som företrädesvis lsedera den enskilde, och allmän
åklagare uppträder i förra, men målseganden i senare fallet, så är
förhållandet annorlunda. Enligt min tanke finnas mycket få brott af
så enskild beskaffenhet som de, hvilka här äro i fråga, nemligen
försnillning eller förskingring af annans gods, som man har i besittning,
eller det brott, som ligger deri, att fullmägtig sviker det uppdrag,
han fått af sin hufvudman.

Skall någonsin åtalsrätten uppdragas åt målseganden, bör det väl
vara i dessa fall. Man får icke låta sig påverkas af någon tillfällig
känslostämning, och rättsmedvetandet får enligt min tanke ingalunda,
såsom här sagts, något slag i ansigtet, derför att en enskild person
eftergifver den rätt till bestraffning han haft i en angelägenhet, som
måste anses vara af hufvudsakligen privat natur. De olägenheter
och svårigheter, som ofta skulle uppstå genom åtalsrättens utsträckande,
äro ej lätta att på förhand öfverse, och jag är fast öfvertygad
om att det är bättre, att det får vara som hittills. Då den fattige
begår stöld, äfven om stölden skett under aldrig så ömmande omständigheter,
är dock den allmänna rättsordningen kränkt. Gör gerna
straffet så lindrigt som möjligt, men allmän åklagares rätt att i detta
fall tala kan ej borttagas. Om den enskilde personen bedrager sin
vän eller sin granne på penningar, som man betrott honom, har deremot
icke det allmänna laederats. Vill den enskilde efterskänka straff'' å
eu sådan förbrytelse, må det vara hans ensak.

Jag tror man gör rätt klokt i att låta detta vara vid hvad, som
nu är; och jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan i denna punkt.

Herr Annerstedt: Den siste ärade talaren har, synes det mig, anfört
skäl, hvarför det icke skulle vara lämpligt att ställa de brott, som omtalas
i 22 kap. 11 och 14 §§ strafflagen under allmänt åtal, af åklagare å
tjenstens vägnar, så att för åtal angifvelse icke skulle erfordras. Deremot
synes han icke hafva anfört skäl, hvarför, sedan det enskilda förtroendet
svikits och den, som till följd deraf lidit skada, genom angifvelsen
lemnat åt offentligheten det enskilda förhållande som förefunnits
emellan honom och den felande, det borde vara förmenadt målseganden
att erhålla åklagarens biträde för utförande af åtalet. Genom
angifvelsen har nemligen målseganden redan uttalat sin mening att
i det föreliggande fallet privata hänsyn icke innefatta tillräcklig
anledning för honom att undandraga sina enskilda förhållanden i den
sak, hvarom fråga är, från offentligheten, och vid sådant förhållande
saknar tydligen det allmänna tillräcklig anledning att göra en sådan
synpunkt gällande och på sådan grund förhindra målseganden att
njuta biträde af allmän åklagare. Det är rätt till ett dylikt biträde,
som förändringen skulle innebära, och i det syftet är det, som punkten
återremitterats af Andra Kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu föreliggande punkt hemstält och vidare derpå att

N:o 8.

Angående
åtalsrätten
i fråga om
vissa oredlighetsbrott.

(Forts.)

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

punkten skulle visas åter till utskottet; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 17 och 18 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om
tillägg till förordningen i afseende på handel med lösören, som köparen
låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845, biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 17 och 18 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 12, i
anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 105 och 117 §§
skiftesstadgan.

1 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt
ändring af
§ 117 skiftesstadgan.

2 punkten.

Herr Annerstedt: För två år sedan afslog Första Kammaren

utan votering en lagändring af samma innehåll som den i andra punkten
af detta betänkande föreslagna. Det framhölls då såsom skäl för
afslag dels att det måste vara principielt orätt att tillsätta domare
endast på vissa år. Det framhölls vidare, att det skulle i praktiskt
afseende medfört betydande olägenheter att låta ledamot af egodelningsrätt
underkastas omval efter sex år och att det behof; som
skulle kunna anses påkalla ändring i förevarande förhållande, skulle
tillgodoses derigenom, att åldersgränsen faststäldes för ledamöterna i
egodelningsrätten till densamma som för ordföranden i denna rätt.
Mot dessa skäl har lagutskottet enligt mitt förmenande icke framlagt
några nya grunder, hvarför en dylik förändring skulle vara mera antaglig
nu än för två år sedan. Det framhålles i betänkandet, att fastställandet
af en åldersgräns för ledamot i egodelningsrätten icke skulle vara nog.
Men man må med skäl fråga, om icke, då fastställandet af en viss
åldersgräns ansetts såsom tillräckligt korrektiv för att egodelningsrättens
ordförande fortfarande skall vara duglig för sitt kall och icke
af hög ålder eller andra förhållanden blifva för uppdraget mindre
lämplig, samma bestämmelse bör vara ett tillräckligt korrektiv för att
ledamöterna icke skola qvarstå sedan de blifvit för sitt uppdrag af
ofvan antydda anledning mindre lämpliga. Den analogi med förhållandet
i afseende å nämndemän, som åberopats, bemöttes för två
år sedan med allt skäl dermed, att den ifrågavarande förändringen
med afseende å nämndemän icke kunde anses såsom en förbättring,
och det saknas således all anledning att utsträcka den till ett område,
der den skall komma att verka ännu skadligare.

Onsdagen den 22 Februari.

N:o 8.

(Forts.)

Jag yrkar derför, att kammaren nu likasom åren 1882, 1883, Ifrågasatt
1884 och 1891 måtte afslå detta lagförslag. ^W^kiftes

T • ii-i stadgan.

Herr Llaeson: Jag är nog viss på, att någon stor skada i sak

icke sker, om den ifrågavarande lagändringen icke nu går igenom, men
jag är ock viss, att lika litet eller än mindre skada inträffar, om man
nu antager lagändringen, som enligt mitt förmenande var en ej länge
undviklig följd af besluten år 1872, att nämndemän skola omväljas
hvart sjette år, och 1884 att likaledes gode män för landtmäteriförrättningar
skola omväljas hvart sjette år. Häremot har man nu
invändt, att det är principielt oberättigadt, att ledamöter i egodelningsrätt
underkastas omval, enär de, såsom egande hvar sin röst, på
helt annat sätt än häradsnämnden, som blott har en kollektiv röst,
är att betrakta såsom domare, men jag säger, att denna skilnad
mellan egodelningsrättsledamöter och nämndemän är en ren teori, som
saknar allt värde i praktiken, och jag går så långt, att jag vill säga,
att den äfven såsom teori blott bär skuggan af giltighet och ej är
något verkligt skäl, hvarför ej egodelningsrättsledamöter lika väl som
nämndemän erhålla begränsad tjenstetid. Likheten emellan nämndemän
och ledamöter i egodelningsrätt är deremot påfallande. De äro
båda folkvalda ledamöter i hvar sin landtdomstol, de hafva ingen aflöning;
den lagfarne domaren behöfver blott på sin sida en enda af
dem för att diktera rättens beslut.

De praktiska skäl, som blifvit anförda emot förslaget, kunna
möjligen anses vara af större betydelse. Man säger, att det af eu
egodelningsrättsledamot framför allt fordras erfarenhet, att denna ej
vinnes så hastigt, och att det derför vore stor skada, om ledamöterna
bortginge efter endast sex års tjenstgöring. Ja, det är ej önskligt,
att omsättningen af ledamöter är allt för liflig vare sig i egodelningsrätterna
eller i häradsrätterna, men då omval får ske, tror jag ej att
genom lagändringen otillbörligt täta ombyten af ledamöter skola
komma att ske. Man får ock ihågkomma, att erfarenhet väl är att
betrakta såsom ett godt, men att den icke är allt och att således den
omständighet, att en ledamot suttit många år i rätten icke uppväger
hvilka brister som helst. Man plägar inom lagutskottet anföra exempel
på egodelningsrättsledamöter, hvilka varit så ålderdomssvaga, att
de måst lyftas i och ur kärran, då de varit ute på förrättningar
o. s. v. Ej heller hjelper det att fastställa en åldersgräns. En sådan
gräns vore dessutom en nyhet i fråga om folkvalda förtroendemän.

Icke kan det falla någon in att vilja bestämma en åldersgräns för t. ex.
ledamöter af Första eller Andra Kammaren eller af landsting. Likaledes
synes mig, att, om man vill omvälja en sextioåring till egodelningsrättsledamot,
man bör kunna få göra det.

Det är emellertid icke blott en hög ålder, som kan göra det
önskvärdt, att en egodelningsrättsledamot afgår. Man kan efter en
tid finna honom vara personligen underhaltig, vare sig att man vid
första valet öfverskattat hans duglighet eller, hvilket väl är vanligare,
att han försämrats derefter, förfallit till oordentlighet, ja, att tvifvel
uppkommit om hans redbarhet. Hänsyn till rättens anseende fordrar
då,

att han kan aflägsnas. Under de tjugu år, som följt sedan 1872,
Första Kammarens Prof. 1RU3. N:o R. 2

N:o 8. 18 Onsdagen den 22 Februari.

Ifrågasatt har jag för min del icke funnit någon anledning att beklaga, att
Ändring a/ nämndemän välj as för sex år. När den afgående varit eu duglig
^ stadgan mau ocb ej sje^ tröttnat på befattningen, så bär han blifvit omvald,

(Forts) ocb nar icke skett, hafva vanligen goda grunder derför förefunnits.
Jag tror derför, att ett antagande af utskottets förslag skall
visa sig medföra öfvervägande fördelar. Man har sagt, att ett bifall
icke skulle stå i konseqvens med kammarens föregående beslut,
men jag vill å andra sidan erinra, att vid alla de fyra tillfallen, då
frågan varit före, lagändringen tillstyrkts af lagutskottet och detta i
år utan någon meningsskiljaktighet bland dem, som der deltagit i
ärendets behandling, samt att bland dem, som biträdt beslutet, äro
fyra gamla landtdomare, med decenniers erfarenhet, hvilka icke blott
borde förstå saken, utan äfven hafva det största intresse af att ledamöterna
i egodelningsrätterna icke försämras. Andra Kammaren,
hvars män sett förhållandena på nära håll, hafva städse anslutit sig
till lagreformen, och äfven deri torde ligga ett bevis för dess behöflighet.

På de skäl jag anfört anser jag, att man icke vidare bör uppskjuta
genomförandet af en lagändring, som är af så oskyldig
beskaffenhet som den ifrågavarande. Och skulle frågan äfven denna
gång falla, skall den säkerligen år efter år återkomma, till dess
reformen icke vidare kan undvikas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hasselrot: I likhet med den förste ärade talaren ber jag
att få på rent principiella skäl motsätta mig den föreslagna förändringen.
Jag anser det nemligen mycket betänkligt, att domare, vare
sig ledamöter i egodelningsrätt eller andre, göras beroende af omval,
då detta strider mot den uppfattning, som gjort sig gällande i principen
om domares oafsättlighet. Det är visserligen sant, att denna
princip blifvit bruten genom bestämmelsen att nämndemännen skola
vara underkastade omval, men erfarenheten i detta fall, för så vidt
jag haft tillfälle att förvärfva någon sådan, manar icke till vidare
fortgång på denna väg. I motsats mot hvad den näst föregående
talaren funnit, är det nemligen min erfarenhet, att, sedan en nämndeman
tjenat ut sina sex år, det visserligen händer att han blir omvald,
men icke ofta. I de flesta fall inträffar, att en yngre tränger
undan den gamle, och på detta sätt vållas en snabb omsättning i
nämnden, som icke länder till fördel för densamma.

Men äfven om tjenstetidens begränsning till sex år icke skulle
visat sig menlig i fråga om häradsnämnden, vågar jag påstå, att den
skulle vara synnerligt betänklig beträffande ledamöterna i egodelningsrätterna.
Det ligger i sakens natur, att de mål och ärenden, som
dessa rätter hafva att handlägga, äro af den beskaffenhet att det för
ordföranden, äfven om han är gammal och erfaren, men i synnerhet
om han befinner sig i början af sin domareverksamhet, är af yttersta
vigt att vid sin sida hafva insigtsfulla och erfarna ledamöter. Den
insigt och erfarenhet, som måste fordras af en ledamot, vinnes emellertid
icke i brådkastet; jag vågar påstå, i synnerhet om man tänker
på förhållandena i södra och mellersta Sverige, der egodelningsrätter

Onsdagen den 22 Februari. 19 N:o 8.

ute på marken mera sällan förekomma, att denna insigt och erfaren- Ifrågasatt
het icke kan af honom förvärfvas på mindre tid än omkring sex år. J^Yl^skiftes
Efter denna tids förlopp skulle han emellertid enligt förslaget vara5 stadgan.
underkastad omval, och vid ett omval skulle en egodelningsrätts- (Forts.)
ledamots ställning blifva väsentligen olika mot en nämndemans. Befattningen
såsom ledamot i egodelningsrätt anses på landet mycket
eftersträfvansvärd. En sådan ledamot gör icke någonting utan ersättning
och det en ganska god ersättning. Då hans ställning jemväl
medför rätt stort socialt anseende, är således att antaga att vid omvalet
ännu mera än vid nämndemans val skall uppstå agitation
och täflan, som oftast torde ha till resultat, att en ny ledamot blir
vald och att sålunda ett ombyte eger rum.

Jag medgifver, att det är en olägenhet, om ledamöterna blifva
för gamla, men detta kan hjelpas genom bestämmandet af en åldersgräns,
och äfven en annan utväg torde dessutom gifvas. Om ordföranden
på ett grannlaga sätt gifver den ålderstigne ledamoten en
vänlig påstötning om, att det är tid för honom att afgå, tviflar jag
icke, att detta i de flesta fall skall medföra åsyftad verkan.

Nu säger man, att det här är fråga om ett förtroendeuppdrag,
och att följaktligen, när förtroendet upphört, äfven uppdraget bör
sluta. Förtroendets upphörande skulle väl orsakas deraf att ledamoten
visat sig oduglig i sitt kall, men jag frågar, huru det skall vara
möjligt för allmänheten att få veta något om och kontrollera hans
duglighet. Det är väl egentligen ordföranden, som får kännedom
om en ledamots mindre lämplighet för befattningen, och han torde
nog vanligen finna sig af grannlagenhetsskäl förhindrad att omtala
ett sådant förhållande. Hvad angår elektorerna, som skulle verkställa
omvalet, är temligen säkert, att desse icke i nittionio fall af
hundra skulle veta något om huru den afgående ledamoten skött sin
befattning.

Då enligt min mening nyttan af förslagets antagande skulle blifva
ringa, men olägenheterna deraf ganska stora, tror jag att kammaren
gör klokt, om den afslår detsamma, och får jag i likhet med en föregående
talare yrka afslag.

Herr Öländer: Jag skulle be att få rätta ett fel af den andre
talaren i ordningen. Han påstod, att utskottets samtlige ledamöter
varit enige om det utlåtande, som här föreligger. Jag deltog i ärendets
behandling, men biträdde ej berörda utlåtande, ehuru jag i anseende
till frågans ringa betydelse ansåg onödigt att reservera mig.

I sjelfva saken är jag ense med dem, hvilka yrka afslag å
utskottets förslag. Skälen derför äro så tillräckligt och väl anförda
af föregående talare, att jag icke anser mig böra upprepa något deraf.

Jag vill blott, då jag under en lång följd af år såsom landtdomare
handlagt egodelningsärenden, till hvad redan blifvit sagdt tillägga,
att det är en ofantligt stor skilnad mellan den erfarenhet, jag behöfver
hos en nämndeman, och den, som fordras af en egodelningsrättsledamot.
De mål, som handläggas af häradsrätten, äro i allmänhet
af rent juridisk beskaffenhet, och med dessa reder sig nog domaren
utan någon större erfarenhet hos den olagfarna nämnden. Vid ego -

N:o 8. 20 Onsdagen den 22 Februari.

Ifrågasatt delningsrätten åter är ett helt annat förhållande. Äfven der finnas
/Älvis8er%e» juridiska frågor och mod dessa är förhållandet detsamma
S stadgan. som vid häradsrätt. Men der finnas äfven tekniska frågor, dertill
(Forts.) fordras icke så liten sakkunskap, och har domaren då icke ledamöter
med någon längre tids erfarenhet härutinnan, så har han svårt att
med någon säkerhet fälla ett rättvist utslag. Skulle nu ledamöterna
i egodelningsrätt väljas på sex år, få de allt för liten tid på sig att
vinna denna erfarenhet. Först under en lång följd af år kan densamma
förvärfvas.

Jag yrkar således afslag å utskottets förevarande utlåtande.

Herr Bergström: Herr talman! Jag skall icke längre upptaga
kammarens tid, då jag så många gånger förut yttrat mig i denna
fråga. Den har, såsom redan blifvit nämndt, redan förevarit vid fyra
riksdagar, åren 1882, 1883, 1884 och senast 1891, och hvarje gång
har den föreslagna lagändringen blifvit af kammaren afslagen.

Jag vill nu endast betona, att det här bör vara fråga icke så
mycket om att förekomma en och annan praktisk olägenhet — det
var ur denna synpunkt den andre talaren i ordningen yttrade sig —
som fast mera om att upprätthålla en vigtig grundsats. Och är det
någon sådan, som bör upprätthållas, så är det den om domares inamovibilitet.
Exempel från andra länder, t. ex. Frankrike, der man
på allvar ifrågasatt att domare borde utses för vissa år, ådagalägga af
hvilken vigt det är att här stå emot i början, så att man icke småningom
glider in på det sluttande planet. Nämndens historia visar
ock, att de förändringar, som vidtagits i syfte att förkorta tjänstgöringstidens
längd, icke varit till nytta. Jag tillät mig under diskussionen
i denna fråga vid 1891 års riksdag att påvisa, huru som förhållandet
förut varit, att en nämndeman satt qvar i nämnden så länge,
till dess han sjelf fann sig föranlåten att afgå; och min erfarenhet
liksom de äldre landtdomares, med hvilka jag samtalat i ämnet, är
att nämnden blifvit väsentligen försämrad genom de täta ombytena
af ledamöter deri. Inga nya skäl hafva heller nu blifvit förebragta,
hvarför kammaren skulle frångå sitt beslut i frågan vid föregående
riksdagar.

Den andre talaren fälde ett yttrande, som jag vill i någon mån
fullständiga. Han sade, att om domaren får med sig en af de öfriga
egodelningsrättsledamöterna, så gäller alltid ordförandens mening.
Detta är rigtigt; men om olika meningar förekomma inom rätten, är
möjligt att dessa äro flere än två; det kan hända, att der finnas tre
meningar. Om nu två ledamöter inom egodelningsrätten förena sig
om en af dessa meningar, men ordföranden och den tredje ledamoten
hafva hvar sin af de båda öfriga meningarna, så komma de två förstnämnda
ledamöternas mening att blifva den bestämmande och icke
ordförandens.

Den andre talaren nämnde äfven, att återupprepandet af motionen
skulle visa, att den ifrågasatta ändringen påkallades af ett länge
kändt behof. Detta tror jag för min del icke. Under min riksdagsmannabana
har jag fått erfarenhet af något, som heter motionär envis -

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

het, och ett återkommande af denna fråga kan lika väl härleda sig
af en sådan envishet som af ett länge kändt behof.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Claeson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 2 punkten af sitt
utlåtande n:o 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—36;
Nej—66.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 18 och 21 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Herr Behm: Den i konstitutionsutskottets förevarande betänkande
behandlade motionen innefattar två särskilda frågor. Den ena
af dessa har till syfte att ändra det förhållandet, att Konungen utser
kamrarnes talmän och vice talmän samt öfverflytta denna rätt på
Riksdagen och kamrarne. Denna fråga har flere gånger förevarit i
Riksdagen, men aldrig i denna kammare blifvit mött med någon
sympati, under det att medkammaren städse antagit förslaget. Jag
förmodar, att denna kammares uppfattning af frågan nu är densamma
som förut, och att det derför kan vara öfverflödigt att vidare motivera
ett afslagsyrkande; detta så mycket mera som utskottet afstyrkt
motionen i denna del och icke någon reservant från denna kammare
understöd! motionärens förslag härutinnan. Utskottet har visserligen
i sitt betänkande gifvit förslaget det erkännande, att en grundlagsändring
i sådan rigtning som den ifrågasatta kunde »anses öfverensstämmande
med grundsatser, som åt den allmänna statsrätten till -

Ifrågasatt
ändring af
i 117 skiftesstadgan.

(Forts.)

Om ändrade
bestämmelser
i afseende
pa talmansbefattningarna.

N:o 8. 22 Onsdagen den 22 Februari.

Om ändrade erkännas giltighet», men på samma gång tillagt, att en dylik ändring
verTafse- ^C''iC vore f°ranle(^ a{’ något som helst behof. Utskottets sistanförda
ende pa tal uttalande syftar väl derpå, att Konungen alltid på sådant sätt begagmansbejiatt-
nät sin lätt att nämna talmän och vice talmän, att någon anledning

ningarna. att önska en förändring icke föiefinnes. Jag vågar ock påstå, att en

(Forts.) grundlagsändring i det syfte, motionären önskar, skulle medföra
väsentliga olägenheter för Riksdagen och dess kamrar. Konungen är
nemligen vid sitt val alldeles obunden, så att han bland en kammares
samtlige ledamöter kan välja dem, som han anser bäst lämpliga

för uppdraget. Kammaren deremot blefve vid valet bunden af majoriteten;
denna skulle med all säkerhet komma att inom sig utse talmännen;
och icke den minsta utsigt skulle förefinnas för att den
lämpligaste blefve vald, om han tillhörde minoriteten. Det torde
äfven med skäl kunna sägas, att under en partibildning, så beskaffad
att majoriteten är mycket dominerande i kammaren, det kan vara i
vissa afseenden förmånligt att kammarens talman icke med nödvändighet
tillhör denna majoritet.

Hvad nu beträffar den andra i motionen behandlade frågan, så
galler. denna att söka afhjelpa den brist i riksdagsordningen, som
obestridligen förefinnes derutinnan, att allt stadgande saknas för det
fall, att både talman och vice talman af laga förfall, såsom sjukdom,
eller annat, hindras att fungera. Äfven denna fråga har förut varit
föremål för Riksdagens pröfning, och försöken att lösa densamma
hafva gått i olika rigtningar. Sålunda har det föreslagits, att jemte
den nuvarande vice talmannen en ytterligare sådan skulle utses.'' När
detta förslag kommit från denna kammare, har, i öfverensstämmelse
med dess uppfattning af den förstnämnda frågan, deri bibehållits
Konungens rätt att utse äfven den nye vice talmannen, hvaremot,
då förslaget kommit från Andra Kammaren, denne skulle, i likhet
med hvad der föreslagits i fråga om de öfriga talmansbefattningarna,
utses af kammaren. Detta förslag att afhjelpa den ifrågavarande
bristen vore nog mycket antagligt och skulle i de flesta fall vara till
fyllest, men man kan ju icke vara blind för, att det icke finnes den
ringaste utsigt att få ett sådant förslag genomfördt, då Första Kammaren
säkerligen skall hålla på, att äfven den nye vice talmannen
bör nämnas af Konungen, medan Andra Kammaren vidblifver sin
åsigt, att kamrarnes talmän och vice talmän böra utses af kamrarne
sjelfva. På denna väg skall man således icke komma till något
resultat.

Vid förra årets lagtima riksdag framlade derför konstitutionsutskottet
det förslag till frågans lösning, att vid samtidigt förfall
för både talman och vice talman det skulle vara ålderspresidenten,
som hade att föra ordet.

Mot detta förslag gjordes då hvarjehanda invändningar, bland
andra särskilt den, att ålderspresidenten icke kunde anses alltid vara
i besittning af alla de personliga qvalifikationer, som gjorde honom
särskildt lämplig för detta uppdrag. Undantag kunna finnas, men i
regeln kan man icke antaga, att han vid sin jemförelsevis höga ålder
ännu eger den goda syn och hörsel, som jemte andra, ännu vigtigare
egenskaper äro så nödiga vilkor för ett framgångsrikt utförande af

Onsdagen den 22 Februari.

N.O 8.

På dessa skäl afslogs ock Om ändrade

bestämmeli
ser i afse o

v . denna efl(je på tal kammare

framstäf det förslag, som jag nu i min reservation upp- mansbefatt —1

tf 1? X* — 1 1 X* *'' k X /l /\ 4* 1 »v, \ n V\ TT T /T A ^ 2*^2211

(Forts.)

det mycket fordrande ordförandeskapet,
förslaget.

Vidare har vid förra årets lagtima riksdag en motionär.

tagit, att vid samtidigt inträffande förfall för både talman och vice
tafman, skulle den af kammarens öfriga ledamöter löra ordet, som
under ålderspresidentens ordförandeskap af kammaren utsåges att för
tillfället tjenstgöra såsom talman. Mot detta förslag yttrade sig då
utskottet, att »eu bestämmelse i det föreslagna syftet skulle innebära
eu principiel och af förhållandena alldeles icke motiverad afvikelse
från grundlagarnes stadganden i förevarande ämne, samt att det i
ofritt kan tänkas att bestämmelsen, om den antoges, skulle medföra
ett obehörigt tvång på Konungens sjelfbestämningsrätt vid utseende
af talmän, i det att Konungen möjligen skulle anse sig böra taga
hänsyn till det val af ordförande, i hvilket någondera af Riksdagens
kamrar vid föregående förfall för både talman och vice. talman stannat»,
och utom denna anmärkning framstäldes under diskussionen i
denna kammare det påståendet, att ett stadgande sådant som detta
skulle vara ett steg mot det fruktade målet, att kamrarne komme
att sjelfva utse sina talmän. Jag kan icke. medgifva, att dessa här
framstälda anmärkningar mot förslaget äro giltiga. Den bestämmelse,
som här är i frågasatt, är ett undantagsstadgande för ett undantagsfall,
och ett godkännande af detta tillvägagående, eller att kamrarne
skulle tillerkännas rätt att sjelfva utse tillfälliga ordförande, kan icke
sägas strida mot den princip, på hvilken man vill hålla, eller att
Konungen bör välja talmän, ty det är icke sagdt, att i dessa fall
tiden medgifver tillämpning af denna princip. Förfall kan ju. inträffa
oförutsedt och förhandlingarne vara af beskaffenhet att icke
tåla uppskof. Man kan tänka sig, att talmännen under eu gemensam
omröstning blifva ur stånd att tjenstgöra. Då skulle ett sådant
afbrott, som icke kunde afhjelpas på det. af mig föreslagna sättet,
medföra nödvändigheten att vända sig till Konungen, för att af
honom få förordnad antingen ny talman eller en sådan tillfällig ordförande,
hvarom nu är fråga. Det kunde ju då hända, att Konungen
icke funnes i hufvudstaden, och ett ganska betänkligt dröjsmål med
ärendenas fortgång skulle då ej kunna undvikas. Må man gerna
säga, att det är principvidrigt att låta kammaren göra detta val.
Ja<r’ påstår deremot, att det är praktiskt. Man säger, att det är ett
steg mot det fruktade målet, nemligen att kamrarne skulle komma
att utse sina talmän och vice talmän, om man nu beslöte detta tilllägg.
Om så är, är det åtminstone ett mycket litet steg, och dertill
eu ^mycket sällan taget steg. Under de 26 år, som riksdagsordningen
tillämpats, har ett sådant stadgande . icke varit behöfligt, och
antaglig är, att det ytterst sällan komme i fråga att användas. Således
vågar jag påstå, att farhågan beträffande öfvergifvandet af principen,
eller att vi skulle komma, dit vi i denna kammare icke vilja,
är alldeles obefogad. ’ Jag har visserligen icke inom utskottet vunnit
understöd för min åsigt'' i frågan af mer än en ledamot; i Andra
Kammaren har utskottets förslag fallit och herr Ljungmans in. fl.
reservation antagits, och utsigterna till framgång för det förslag, jag

N:o 8. 24 Onsdagen den 22 Februari.

Om andrake tillåter mig framställa, torde således vara ring!''. Emellertid anhåller
ser V^tpse- ja§’ ^err talman> att få yrka bifall till min reservation.
ende på tal mansbefatt-

Herr Berg, Gustaf: Det kan ju icke förnekas, att ur vissa synningarna.
punkter reservanternas förslag innefattar en praktisk lösning af frå(Forts.
) gan; men det är alldeles obestridligt, att, om förslaget antoges, det
skulle utgöra ett första steg mot upphäfvande af ett stadgande i
grundlagen, som jag för min del tror icke böra rubbas, det stadgandet
nemligen, som tillförsäkrar Konungen rätten att utse kamrarnes
talmän och vice talmän. Om nu kamrarne finge denna rätt i det
speciella fall, som här är i fråga, läge det obestridligen nära till hands,
att alla de, som vilja vindicera utsträckt och obegränsad rätt för
kamrarne i detta hänseende, skulle kunna och icke utan skäl påstå,
att konseqvensen fordrade, att rätten till utseende af talman och
och vice talman borde äfven i andra fall och sålunda utan någon
inskränkning tillkomma kammaren. Visserligen må det medgifvas,
att under nuvarande förhållanden torde det icke innebära någon

synnerligen stor fara att öfverflytta denna rätt från Konungen till kammaren,
helst erfarenheten visat, att under de sist förflutna 25 åren
Konungens val nästan alltid, kanske utan undantag, sammanfallit
med kammarens önskningar. Resultatet har sålunda, då Konungen
nämnt talmän och vice talmän, blifvit detsamma, som om kamrarne
sjelfva fått välja. Men de tider kunna komma, och för min del äi
jag alldeles öfvertygad om, att de skola komma, då bibehållandet af
Konungens utnämningsrätt skulle för riksdagsarbetet i dess helhet
medföra en kanske eljest saknad trygghet och säkerhet. Derför
bör, enligt mitt förmenande, hvarje första steg afslås, ty, såsom

en högt värderad lagstiftare nyss i en annan fråga yttrade, »det är

af vigt att stå emot i början»; och gäller denna princip på det civilrättsliga
området, vågar jag påstå, att den gäller ännu mer på det
konstitutionella.

Såsom den sista ärade talaren nämnde, hafva förut tvenne andra
sätt för frågans lösning blifvit föreslagna, det ena att ålderspresidenten
skulle, då så erfordrades, föra ordet, det andra att Konungen
skulle jemte talman utse tvenne vice talmän; och för min del vågar
jag hålla före, att det sista förslaget är konseqventast och mest öfverensstämmande
med grundlagens anda. Men då det för närvarande,
iå vidt jag tror, icke finnes någon utsigt för att ett sådant förslag
skulle blifva Riksdagens beslut, så lärer icke något annat vara
att göra än att se tiden an och hysa den förhoppningen — och den
icke uteslutande egoistisk — att det fall icke må inträffa, då både
talman och vice talman äro förhindrade att utöfva sitt ansvarsfulla
uppdrag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström: I afseende på den första delen af förslaget
torde jag icke behöfva att vidare yttra mig, ty den lär knappast
vinna understöd i denna kammare, men hvad den andra beträffar,
frågan om tillfälliga talmän, är förhållandet icke detsamma. Det är
alldeles tydligt, att en viss önskan att få denna angelägenhet ord -

Onsdagen den 22 Februari. 25 N:o 8.

nåd är allmänt spridd, detta framgår redan deraf, att så många olika Om ändrade
utvägar anvisats för att förekomma eventualiteten att talmansstolen i bestämmelett
visst ögonblick komme att stå tom. Det första förslaget, eller en^e g
att ålderspresidenten skulle vid behof fungera såsom talman, före- mansbefattligger
icke nu, och det är synd, ty detta förslag vore det tacksam- ningarna.
mast att polemisera emot, men det har nu icke af någon påyrkats. (Forts.)
Med det andra, att tvenne vice talmän skulle utses, vore svårigheten
icke fullständigt afhjelpt, emedan det naturligtvis kan hända äfven
att tre personer på en gång insjukna; sannolikheten är ju mindre
än i fråga om två, men den finnes dock. Och skall man gripa sig
an med grundlagförändring, är det så godt att taga till så att medlet
hjelper i alla fall. Återstår då det först af herr Ryding väckta förslaget,
att för det angifna undantagsfallet kamrarne sjelfva skulle
välja sina ordförande. Mot detta anföras två skäl, först att det är
principvidrigt, men är detta så säkert? År det verkligen en nödvändighet
att alla val inom en församling skola ske efter samma princip?
Val af ordinarie och tillfällig ordförande försiggå icke i allmänhet
efter samma typ. Hos Stockholms stadsfullmägtige är öfverståthållaren
sjelfskrifven ordförande, men vice ordförande väljes.

Der är således icke ens samma princip gällande för val af ordförande
och vice ordförande, men ännu mindre kan man åberopa principen
om enahanda valsätt för ett sådant undantagsfall som här är i fråga.

Vidare har man sagt, att det skulle vara en påtryckning på Konun Sens

val, om kammaren på detta sätt tillkännagåfve sin önskan.

lej, mine herrar! Men om kammaren visar sin förkärlek för en viss
person och Konungen vid ett kommande tillfälle dervid fäster ett
visst afseende, så ser jag icke något ondt deri. Min öfvertygelse
är, att Konungen skulle behandla en sådan episod, som här är i fråga,
så som den är, d. v. s. såsom en undantagsåtgärd för ett undantagsförhållande
och helt enkelt vid val af talmän och vice talmän gå
efter precis samma grunder som förut, ty det är — det behöfver
icke sägas —- helt och hållet cn undantagsåtgärd och såsom sådan
mycket praktisk, ty den anvisar ett tillvägagående, som i alla fall
kan tillgripas, och förekommer en stockning i ärendenas behandling,
som kan inträffa, äfven om det finnes tre personer, som hvar i sin
tur skola intaga platsen i talmansstolen. För min del får jag förklara,
att oaktadt jag icke vill vara med om att rubba den grudsatsen att
Konungen skall utse kamrarnes talmän och vice talmän vid riksdagens
början, finner jag dock intet annat förslag, som blifvit nämndt,
så praktiskt eller egnadt att för ett fall, som kan inträffa, reda kammarens
angelägenheter. Herrarne torde för öfrigt litet hvar i beslutande
församlingar hafva varit med om att, då valet af den ordinarie
ordföranden genom stadganden varit fullkomligt bestämdt, ändå
församlingen vid förfall för ordföranden är oförhindrad att, utan
vidare, efter andra former välja en för tillfället, för att få sina angelägenheter
ombesörjda.

Då jag således icke kan finna någon af de föreslagna åtgärderna
tillfredsställande, minst utvägen med ålderspresidenten, icke heller
den med ordföranden i något af de ordinarie utskotten eller att
tvenne vice talmän skulle utses, men ändå anser nödvändigt att

N:o 8

Onsdagen den 22 Februari.

Om ändrade någon åtgärd vidtages, skall jag för min del bedja att få understödja
bestämmel- herr Behms, ursprungligen af herr Ryding väckta förslag, som icke
ende ^^pa^al- ^nne^atta.r något annat än att kamrarne för att trygga sig mot en
mansbefatt- eventualitet, som kan inträffa, på det enklaste tänkbara sätt få sörja
ningama. för sitt arbetes orubbade fortgång. Man har sannerligen icke fog
(Forts.) att säga att härvid omstörtas vare sig konungamagten eller kamrarnes
förhållande dertill.

Herr Bergius: Den fråga som föreligger är egentligen, jag

kan nästan säga, uteslutande den, huru vida det bör tillkomma Konungen
eller kamrarne att utse kamrarnes ordförande. År man af den meningen,
att någon förändring icke bör ske i grundlagens stadgande, att talman
och vice talmän skola utses af Konungen, tror jag icke att man kan
biträda herr Behms förslag, hvilket, såsom redan anmärkts, är ett
bestämdt steg i den rigtningen, att det skulle tillkomma kamrarne
att utse sina ordförande. När Konungen i regeln har rättighet att
utse kamrarnes ordförande, hvarför bör han icke göra detn i det
undantagsfall att både talman och vice talman äro hindrade? År det
åter så, att rättigheten att i sistnämnda händelse utse ordförande
anses böra tillkomma kamrarne, hvarför då icke öfverlemna åt kamrarne
att alltid utöfva denna rättighet? Vore jag nu tvungen att
välja mellan motionärens förslag och det förslag, som är framstäldt
af herr Behm, skulle jag vilja sluta mig till motionärens, ty det är
åtminstone konseqvent. Jag tror, såsom en föregående talare yttrat,
att en dylik förändring i grundlagen icke skulle innebära någon egentlig
fara, men jag tror icke heller, att något giltigt skäl finnes att från
Konungen till riksdagens kamrar öfverflytta rättigheten att utse talman
och vice talmän; jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Herr Billing: Då det icke af det nu föredragna betänkandet

ses, att jag icke deltagit inom utskottet i behandlingen af föreliggande
fråga, anser jag mig böra tillkännagifva, att jag nu står på samma
ståndpunkt som i fjol, då jag tog mig friheten att såsom reservant
förorda samma förslag, som nu är framlagt reservationsvis af herrar
Behm och Nyström.

Den siste talaren sade, att om man håller på den grundsatsen,
att Kongl. Maj:t och icke Riksdagen skall utse talmän och vice talmän
för Riksdagens kamrar, skall man icke kunna godkänna det af herr
Behm nu framlagda förslaget. Jag tillåter mig hafva en alldeles
annan uppfattning än den ärade talaren. Icke blott af principiella
grunder är jag viss derom, att icke Riksdagen utan Konungen bör
utse talmän och vice talmän åt Riksdagens kamrar, utan äfven derför
att jag anser talmännen i våra kamrar hafva en sådan ställning till
kamrarne, en sådan ställning af magtlöshet och värnlöshet, att de
icke böra ställas i det ytterligare beroende af kamrarne, att de
skulle komma att underkastas val och omval. Men det oaktadt kan
jag icke annat än förorda herr Behms förslag, och jag kan icke inse,
att hvarken konstitutionsutskottets ordförande eller de talare, som
förfäktat samma mening som han, ådagalagt sanningen af den sats,
som utgör grundmotivet för deras åsigt, eller att man genom bifall

Onsdagen den 22 Februari.

N:o 8

till reservationen skulle bryta mot principen att Konungen skall till- Om ändrade
sätta talmännen. Man skulle genom den af reservanterna föreslagna
anordniDgen lika litet ha brutit med den omtalade principen, som endg tai_
man sönderbryter en princip, derför att man i nödfall ej kan tillämpa mansbefattden.
Här är icke fråga om annat än en nödfallsutväg, derom att ningarna.
Riksdagens kamrar må i nödfall kunna reda sig. Nödfall bryter (Forts.)
lag, bryter principer utan att realiter bryta dem. Under sådana
förhållanden synes mig, som om det af herrarne anförda grundmotivet
verkligen icke existerade. När det nu icke kan bestridas,
att olägenheter, och ganska afsevärda sådana, kunna komma deraf,
att vi i grundlagen icke hafva något stadgande om, huru förfaras bör
vid det beskrifva nödfallet, och då en med nu föreliggande reservation
öfverensstämmande motion förra riksdagen framlades af en
f. d. talman, som motionerade på grund af egen erfarenhet om dessa
olägenheter, och då ingen menniska kan påstå, att det ligger den
ringaste praktiska fara uti att kammaren i nödfallets stund i stället för
att afbryta sina förhandlingar utser eu extra vice talman, synes det
mig, om jag så får säga, vara en allt för stark principmessighet att
motsätta sig det af reservanterna framlagda förslaget. Det synes
mig som om Första Kammaren, när den nu igen säger nej, till det
af Andra Kammaren antagna förslaget icke blott borde säga nej,
utan säga detta nej så, att i detsamma ligger subsumeradt ett ja,
d. v. s. att kammaren säger, huru den vill, att saken skall ordnas.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Herr talman, mine herrar! Då
jag anmälde mig, visste jag icke, att den siste ärade talaren skulle
komma att taga ordet och att han skulle komma att yttra sig så som
han gjort. Till följd deraf kan jag i det närmaste inskränka mig
till att — i det jag instämmer med honom — för kammaren framhålla
ett par synpunkter, som under öfverläggningen efter min förmening
icke bli hvit tillräckligt betonade.

Om ett tillfälligt förfall inträffar för talmannen eller vice talmannen
eller för båda talmännen samtidigt, kan det ju hända, att
man icke med visshet kan afgöra, huru långt denna tillfällighet
kommer att sträcka sig eller om den möjligen skulle kunna gå ända
derhän, att den utsedde talmannen eller vice talmannen bör draga
sig tillbaka från det honom lemnade nådiga förtroendet. Detta är
den ena synpunkten.

Den andra synpunkten, medförande ännu större praktiska olägenheter
än den förra, är den, att om kammaren, under ålderspresidenten
samlad, skulle hafva att begagna den tunga formen att uppsända
en deputation för att af Konungen begära, att talman eller vice
talman eller till äfventyrs båda må å nyo utses, skall sådan utnämning
ske af Konungen personligen och inför dessa deputerade. Men om
då Konungen är i Norge, skall då deputationen fara till Kristiania,
eller skall Konungen besväras att återvända till Stockholm? Skola
riksdagsarbetena under tiden ligga nere?

Efter min förmening finnes det alltså alldeles bestämda olägen -

N:o 8 28 Onsdagen den 22 Februari.

Om
ser Tafse riksdagsordningen nu anvisar, och möjligen äfven den''olägenheten
ende pa tal-talmannen och vice talmannen, som äro förhindrade att fungera,
mansbefalt- icke kunna sjelfva veta, huru länge det tillfälliga hindret kommer
ningarna. att fortfara, eller om det kommer att utsträckas till verkligt förfall,
(Forts.) gom bjuder afsägelse af uppdraget. Under sådana förhållanden synes
mig, att man borde vara betänkt på en utväg att afhjelpa tillfällig
brist på klubbförare. Jag för min del tillhör dem, som anse att en
utväg kunde finnas i ett sådant stadgande i riksdagsordningen, att
den i kammaren närvarande ledamot, som är ordförande i något af
riksdagens ständiga utskott och antingen är som riksdagsman äldst
eller ordförande i det främsta utskottet i den ordning riksdagsordningen
upptager dem, skulle kunna af talmannen vid tillfälligt förfall
mottaga klubban. Man kan dervid anmärka, att det icke är alldeles
gifvet, att en sådan ordförande inom utskott har de nödvändiga
egenskaper, kammaren älskar att finna hos sin talman, men säkerligen
lär han icke alldeles sakna den öfning i och vana att föra
klubban, som för tillfället kan vara till pass.

Med mera skäl kan erinras, att en utskottsordförande icke
utgått ur kammarens eget val, utan utsetts af en delegation från båda
kamrarne. Det blir väl derför till sist bäst att, på sätt herr
Ryding vid senaste lagtima riksdag föreslog, och hvilket förslag
reservanterna nu upptagit, låta kamrarne för tillfället sjelfva
välja. Jag håller nog på Konungens magt och rätt, men jag kan för
min del icke förstå, att det för våra svenska förhållanden kan vara
något främmande och ett ingrepp i denna rätt, om det i riksdagen vid
särskilda tillfällen undantagsvis förfares på det sätt, hvarpå icke
blott hos stadsfullmägtige, utan äfven i alla landsting förfares, alldenstund
så väl stadsfullmägtige som landstingen sjelfva välja sina
vice ordförande; och jag tror man kan säga, att som oftast vid utseende
af ordförande i landsting tingets förtroende, der det vid vice ordförandeval
fullt uttalats, verkat på Konungens utnämning.

Under sådana förhållanden är jag för min del öfvertygad, att de
praktiska olägenheterna jag omnämnt skulle undanrödjas genom
antagande af det förslag, som reservanterna, herrar Behm och Nyström,
framstält, och på den grund anhåller jag vördsamt att få yrka afslag
å utskottets utlåtande och att reservanternas förslag må antagas att
hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.

Herr A lin: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en omständighet,
som synes mig icke vara tillräckligt framhållen.

Hvad är syftet med den motion, hvarom utskottet nu uttalat sig?

Det är det, att Riksdagens kamrar skola erhålla rätt att utse talmän
och vice talmän. Till denna motion har motionären fogat ett
litet moment, som innehåller bestämmelse om huru förfäras bör, då
förfall för talmannen och vice talmannen samtidigt inträffar. Lemnande
sjelfva hufvudfrågan å sido, hafva ett par reservanter upptagit
detta moment i en något ändrad formulering och yrkat, att kammaren
med anledning af motionen måtte bifall detta yrkande, som föreligger
i en sådan formulering, att en motion ordagrant likalydande

Onsdagen den 22 Februari. 29 N:o 8.

med denna formulering icke ens blifvit väckt vid denna riksdag. Om ändrade
Jag har velat påpeka detta förhållande och hemställer med afseende hestämmelderå,
huru vida det kan vara rigtigt att bifalla reservanternas yrkande. lp$fal Jag

vill tillika beträffande den här framhållna trängande nöd- mansbefattvändigheten
af bestämmelser i reservationens syfte erinra derom, att ningarna.
erfarenheten under den gångna tiden icke ådagalagt nödvändigheten (Forts.)
deraf; och vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att
om herrarne detta oaktadt anse att en lösning af den fråga, som
reservanterna afsett att med sitt förslag lösa, verkligen nu är nödvändig,
så vinna herrarne den visserligen icke genom att besluta
bifall till reservationen, utan endast genom att besluta bifall till motionen.
Detta visas med tillräcklig tydlighet af de beslut, som
Andra Kammaren i denna fråga mer än eu gång fattat. Och man
vinner således ingenting på att uppgifva den principiella ståndpunkt,
hvarpå grundlagen står och hvarpå denna kammare hittills stått.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Ryding: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att
konstitutionsutskottet har under de två sistförfluten åren skarpt betonat,
att nu gällande bestämmelser i det ifrågavarande hänseendet
äro bristfälliga och lätt kunna föranleda betänkliga rubbningar i Riksdagens
verksamhet. Konstitutionsutskottet har icke heller nu vid
denna riksdag kunnat bestrida detta sakförhållande. Vid sådant förhållande
förefaller det mig, som om det varit rigtigast af utskottet
att icke helt enkelt inskränka sig till att hemställa, att »herr Normans
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda»,
utan att utskottet i stället bort sjelft uttala hvad enligt utskottets
åsigt bort göras för att få de ostridiga bristfälligheterna undanröjda,
och detta desto hellre, som utskottet har rätt till initiativ i grundlagsfrågor,
samt denna riksdag är den tredje eller sista i riksdagsperioden,
och således, om icke bristfälligheterna afhjelpas nu, de
måste komma att qvarstå i ytterligare fyra år.

Jag skulle således helst velat yrka återremiss, för att utskottet
måtte komma i tillfälle att framlägga ett bestämdt förslag, men eu
återremiss tjenar nu ingenting till, då Andia Kammaren redan fattat
beslut i frågan. Då återstår — för att försöka få en lösning af frågan
— ingenting annat än att Första Kammaren antager ett positivt
förslag, och utskottet sedan försöker en sammanjemkning mellan de
begge kamrarnes olika beslut. Bland de förslag, som blifvit här
framstälda, anser jag fortfarande, att det jag framlade vid sistlidna
lagtima riksdag företrädesvis kan begagnas såsom ett förslag till
sammanjemkning mellan begge kammarna.

Den, som kommer i håg, huru situationen var här under flera veckor
vid 1891 års riksdag, bör icke gerna kunna bestrida, att den
ifrågasatta ändringen är högst nyttig, och den som sjelf erfarit hvad
det vill säga att, ehuru åtskilliga gånger så sjuk att under vanliga
förhållanden inställelse i kammaren icke kunnat komma i fråga, ändock
nödgas uppehålla talmannabefattningen, för att icke hela riksdagsmaskineriet
skulle afstanna, — den må väl hafva tillräckliga skäl att
uttala eu önskan, att något göres för att undvika en sådan eventualitet.

N:o 8. 30 Onsdagen den 22 Februari.

Om ändrade Hvad beträffar de formella betänkligheter, som uttalats af herr
^ser^afse •^^n> kommer naturligtvis talmannen att pröfva dem i första hand,
ende pa tal-men ^et förefaller åtminstone mig uppenbart, att den af herrar Behm
mansbefatt- och Nyström framlagda reservationen mycket val kan subsumeras
ningarna. under den af herr Norman väckta motionen och att således inga af(Forts.
) sevärda betänkligheter i detta fall förefinnas.

Jag hemställer derför, i öfverensstämmelse med herrar Behms
och Nyströms reservation, att kammaren må för sin del antaga det
af dem föreslagna tillägget till 33 § riksdagsordningen såsom hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen enligt
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare derpå, att kammaren
skulle afstå utskottets hemställan och antaga såsom hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling det förslag om tillägg till § 33
riksdagsordningen, som innefattades i herr Behms vid utlåtandet fogade
reservation; och förklarade herr talmannen sig anse den senare proprositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling det förslag om
tillägg till § 33 riksdagsordningen, som innefattas i herr Behms vid
utlåtandet fogade reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—34;
Nej—61.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 18 och
21 innevarande februari bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af
väckt motion om ändrad lydelse af § 86 regeringsformen, biföll kammaren
utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

N:o 8.

Onsdagen den 22 Februari.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 2, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 3, för revisionssekreteraren m. m. Axel Ferdinand Thollander
att vara Riksdagens justitieombudsman; samt

n:o 4, för revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz Bohman
att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

Ledighet från rikdagsgöromålen beviljades herr Samzélius under
två månader från och med den 24 innevarande februari och herr
Weinberg under fjorton dagar från samma dag.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.4 7 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 8.

Fredagen den 24 Februari.

Fredagen den 24 februari.

Kammaren sammanträde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 3, i anledning af väckt motion om ändring af 37 m. fl. §§ i
regeringsformen;

n:o 4, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 46
regeringsformen; och

n:o 5, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 51
m. fl. §§ regeringsformen;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af dels verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och
fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem
gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och riksbankshus, dels ock ett af Riksdagens år 1892
församlade revisorer i deras berättelser angående riksbanken och riksgäldskontoret
gjordt uttalande om samverkan emellan dessa båda verk;

bankoutskottets memorial n:o 2, angående användandet af bankovinsten
för år 1892;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 82 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891; och

n:o 14, i anledning af väckt motion angående rätt till delaktighet
i allmänningar; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 1, i anledning af väckt motion i fråga om undersökning af
margarin, som införes från Norge; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om fridlysning af orr- och
tjäderhönor under viss tid.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 22 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:o
7 a samt n:is 18 och 19.

Kammaren åtskildes kl. 2.3 5 e. m.

In fidem

A. von Krus enstjernå.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1898.