1893. Första Kammaren. N:o 31
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:31
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1893. Första Kammaren. N:o 31.
Lördagen den 22 april, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till delar af
riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen;
n:o 2, slutmeningen;
n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;
n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;
n:o
5, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontor i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen;
n:o 6, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret;
n:o
7, angående ändrad lydelse af § 6 regeringsformen;
n:o 8, angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ konkurslagen
;
n:o 9, angående upphäfvande af frälsemäns rätt till särskildt
forum;
n:o 10, angående ändrad lydelse af 105 § skiftesstadgan;
n:o 11, angående ändring i 7 kap. 3 § strafflagen;
n:o 12, angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 § kyrkolagen;
n:o 13, angående prestedens utbytande mot ett löfte;
n:o 14, angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen;
n:o 15, angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§
byggningabalk^!;
Första Kammarens Prof. 1893. N:o 31.
1
N:o 31.
2
Förtlag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
Lördagen den 22 April, e. m.
n:o 16, angående ändrad lydelse af 4 och 11 §§ iförordningen
angående patent den 16 maj 1884; samt
n:o 17, angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 19 och 21 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 25, dels i anledning af väckt motion
om ändring af gällande grundlagsbestämmelser i afseende å tiden för
lagtima riksdags sammanträde, dels ock med förslag till ändrad lydelse
af § 49 regeringsformen samt § 2, § 10, § 20, § 32 mom. 1,
§ 33, § 34, § 37 mom. 1 och § 45 riksdagsordningen.
Herr Bergius: Då de af utskottet föreslagna ändringar i vissa
paragrafer af regeringsformen och riksdagsordningen delvis äro alldeles
oberoende af hvarandra, får jag hemställa, att föredragningen
först sker paragrafvis och att derefter utskottets hemställan föredrages.
Denna hemställan blef på gjord proposition bifallen.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 49 regeringsformen.
Herr statsrådet friherre von Essen: Jag inser mer än väl den
fördel, som skulle kunna vinnas genom att Riksdagen toge sin början
en tidigare datum än hvad nu är fallet för att derigenom också
åstadkomma ett tidigare slut, men anser mig skyldig att gorå kammaren
uppmärksam på de olägenheter, hvilka i afseende a statsregleringen
skulle föranledas af att utsätta tiden för Riksdagens sammanträdande
till den 8 januari.
Till en början torde alla känna, att det är nödvändigt, för att
kunna uppgöra statsregleringen, att känna till en mycket vigtig inkomstpost,
som alltid måste och bör komma under Riksdagens pröfning,
och att veta huruvida större eller mindre del af densamma
skall användas i den statsreglering, som uppgöres för kommande
Riksdag, jag menar bankovinsten. Hvad denna beträffar, är förhållandet
det, att man får kännedom om den, sedan finansministern
har i särskildt bref till bankofullmägtige anhållit att de, när det
kan ske, meddela uppgift om, huru stor bankovinsten för det förflutna
året kan vara. I det fallet ber jag fä upplysa derom, att
under de år jag varit finansminister har det inträffat, att under
1889 lemnades de approximativa uppgifterna den 9 januari och de
Lördagen den 22 April, e. m.
3 ILO 31.
exakta den 10 januari, 1890 lemnades de approximativa uppgifterna
den 8 januari och de lades till grund för det årets statsverksproposition,
år 1891 lemnades de exakta den 9 januari, 1892 de exakta
den 9 och 1893 lemnades de approximativa den 9 januari, hvilka
blefvo definitiva några dagar senare. Redan denna omständighet
torde vara tillräcklig för att belysa frågan och visar att det är
mycket svårt att utan kännedom om en så väsentlig inkomstpost
uppgöra statsreglering.
En annan omständighet är den, att det åligger statskontoret att
den 15 december inkomma med inkomstberäkningen, och innan
Kongl. Maj:t erhållit denna och hunnit granska den, kunna departementen
icke inkomma med förslag till sina respektive budgeter,
och finansdepartementet får således vänta till dess med uppgörandet
af den inkomstberäkning, hvarpå de olika departementen sedan kunna
grunda den utgiftsberäkning som för hvarje särskildt departement
kan ifrågakomma, och sedan, då de olika departementen i detta fall
uppgjort sina förslag, derom behöfver öfverläggas och slutligen skrifvas
inom hvarje särskildt departement, först då, sedan det blifvit
bestämdt, huru stort belopp kan tillkomma hvarje departement, skall
sammandrag göras inom finansdepartementet och finansplanen upprättas.
Härför kan svårligen beräknas mindre än en månad, och i
sådant fall, att Riksdagen skulle utsättas till den 8 januari, bör statskontoret
åläggas att vara inne med sin inkomstberäkning en månad
före den 8 januari, d. v. s. den 8 december, och jag torde ej behöfva
framhålla, huru svårt det skulle blifva för statskontoret att
grunda några verkliga fasta beräkningar om de blifvande inkomsterna
för det budgetår, som är i fråga, då man har en så osäker utsigt
för att kunna beräkna inkomsterna för det löpande året, hvarpå
framtida beräkningar måste grunda sig.
Eu annan sak, som i detta afseende är ganska vigtig att beakta,
är att Riksdagen har skäl till att begära få veta, huru budgeten
för det sistgångna året ställer sig eller för året näst före det,
då Riksdagen sammanträder.
Det har, så vidt jag minnes rätt, sedan år 1880 varit brukligt
att i budgeten, som framlägges för Riksdagen, icke använda något
öfverskott annat än för det år, som förlupit näst före det sist förflutna.
Således har det öfverskott, som lör det sista året förekommit,
ej ingått i beräkningen att användas till denna budget. Men många
skäl kunna tala för, och omständigheter förefinnas, som göra det
önskvärdt att använda äfven sådana öfverskott, och det är då mycket
ovisst och svårt att ens approximativt göra dessa beräkningar, då
det skall ske så tidigt. Detta öfverskott eller den vinst, som uppkommer
för det sistförflutna året, är beräknadt på de uppgifter, som
embetsverkeu lemna, och som visserligen med den snabbhet i kommunikationer
som nu är rådande kunna åstadkommas t. ex. vid tullen
redan den 2 januari, vid de öfriga embetsverkeu den 3—6 januari.
Men först sedan dessa kommit in till Kongl. Maj:t och man gjort
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. TO.
(Forts.)
Nio 81. 4
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 22 April, e. m.
sammandrag deröfver, kan man se, huru stort öfverskott eller huru
stor brist som uppstår.
Då brist uppstår för det sistförfluten året, anses det vara med
god ordning öfverensstämmande, att densamma upptages i beräkningen
och täckes i det förslag till budget, hvilket uppgöres för
följande året, och detta har skett t. ex. i år. Jag tror, att Riksdagen
finner det önskvärdt att, när en sådan brist uppstår, man bereder
tillfälle att täcka den redan det påföljande året och ej hänger
öfver med den till framtiden. Dessa omständigheter torde mana till
någon försigtighet, innan man beslutar sig för en så väsentlig ändring
som den här föreslagna i afseende pa tiden för Riksdagens öppnande.
. .
Den sista konselj, som hålles i och för statsverkspropositionen
uppgörande, har plägat vara den 11 eller 12 januari, det är sent nog
för att få propositionen färdig till den 15, d. v. s. den behöfver
dock ej ligga på Riksdagens bord den dagen, utan först när Riksdagens
öppnande försiggått. Skulle nu en sådan förändring som
denna ske, så måste nämnda konselj hållas den 4 eller 5 januari,
hvilket möter alla de svårigheter jag nyss framhållit.
Såsom en bisak kan jag nämna, att jultiden kommer att blifva
den svåraste arbetstiden under hela året. Den är det redan nu för
finansdepartementet, men då komma alla de, hvilka inom departementena
hafva att syssla med statsregleringen, att fa arbeta strängast
under jultiden — och detta är kanske något hardt. Jag har ej
något vidare att tillägga utan har blott velat lemna kammaren dessa
upplysningar.
Herr Nyström: Då jag i den isolerade ställning, jag inom
konstitutionsutskottet intagit i denna fråga, ej kan tänka på att
framställa något yrkande, och jag gerna skulle vilja slippa begära
ordet mer än en gång anhåller jag hos herr talman vördsamt om
tillstånd att få med ens undangöra min vaumägtiga opposition och
framställa de anmärkningar som töranledt mig att reservera mig
inom utskottet; jag skall ej blifva mångordig. Kammaren har nyss
från chefen för finansdepartementet hört framhallas de svårigheter,
som möta vid att börja riksdagen redan den 8 januari, och äfven
dessa vigtiga och i mitt tycke afgörande upplysningar förutan kan
väl en hvar lätt inse, huru utomordentligt vigtiga och oersättliga de
två första veckorna i januari äro för regeringen för att vederbörligen
förbereda riksdagsäreudena, och denna tid kan ingalunda
ersättas genom eu eller annan vecka i maj, som Riksdagen i bästa
fall skulle kunna vinna för ett tidigare afslutande. Naturligtvis
qvarstå i trots af en sådan vinning de af herr finansministern påpekade
svårigheterna, och af detta skäl har jag mycket stacka betänkligheter
mot att börja riksdagen den 8 januari. Men vidare —
i afseende på 33 § är der föreslaget, att den nu föreskrifna handling,
då Riksdagens kamrar hos Konungen begära talmän, skulle försvinna
Lördagen den 22 April, e. m.
5 Nso 31.
och Konungen endast tillkännagifva hvilka blifvit till talmän utsedde.
Ehuru jag vet, att mitt yttrande här vid lag skall anses ytterst
omodernt, kan jag ej underlåta att säga, att jag icke för min del
ser något ondt i den högtidlighet, som då eger rum. Tvärt om tror
jag, att vårt folk går alldeles för långt i jagten att afskaffa allt hvad
högtidligheter och ceremonier heter och att man under detta sträfvande
slår öfver till den motsatta ytterligheten och dervid i betänklig
grad närmar sig till det filiströsa och banala, hvilket jag ingalunda
kan finna önskvärdt eller berömligt. Det är sant, att alla
ceremonier som ej stå på förnuftig grundval böra afskaffa, men här
finnes denna grundval. Då det ej är just så många tillfällen till
sammanträffande mellan Konungen och Riksdagen eller dess delegationer
kan jag såsom nämndt ej finna någonting ondt uti att bibehålla
denna högtidlighet, som erbjuder ett sådant tillfälle — dess afskaffande
kan väl åtminstone ej anses höra till de saker, som äro
högst nödiga och nyttiga.
Tidsbesparingen anslår jag till ungefär 2 timmar, och detta vore
väl att drifva sparsamheten nästan till girighet.
Den vigtigaste anmärkningen jag har att göra gäller likväl den
förkortade tiden för utskottens tillsättande; den är nedsatt från 8
till 6 dagar. Det är sant, att särskilt inom denna kammare man
har blifvit färdig med förslag till utskottsval redan innan de första
8 dagarne, men sådana förhållanden som nu finnas äro icke alltid
att påräkna. Om man blott tänker sig, att partiförhållandena i
svenska Riksdagen blefve något liknande den tyska Riksdagens, der
det ej finnes 2 utan 8 partier, hvilka sinsemellan måste aftala och
öfverenskomma om de vigtiga förberedelserna, som måste tänka på
karteller och dylikt, då måste väl också erkännas, att 8 dagar för
detta ändamål ej är för lång tid. Först skall der tillsättas förtroendemän
inom partierna, hvarefter dessa skola rådgöra sig emellan,
ändra sina listor i följd af afsägelser och utbyten m. in. Finnas
då många partier och är ställningen ömtålig, måste erkännas att
härför kunna behöfvas mera än 6 dagar. Man bör ihågkomma att
utskottstillsättuingen är Riksdagens vigtigaste handling, och det vore
en oklok ekonomi att pruta på förberedelsetiden härför. Jag skulle
vilja framhålla en särskild omständighet i den vägen. Om efter
skedda nyval det kommer upp till Riksdagen en ny uppsättning af
riksdagsmän, gäller det för förtroendemännen att i god tid skaffa
sig reda på de nyvalde representanterna för att se hvilka af dem
kunna såsom suppleanter insättas i utskotten, för att redan i tid
tillvänjas vid utskottsarbetena och uppfostras till dugande utskottsledamöter,
och detta studium af fullkomligt okände män tager sin
tid, men också är detta urval, enligt mitt förmenande, af synnerligt
stor vigt. Med afseende på detta, att det kan inträffa och torde
inträffa, att partiförhållandena blifva vida mera komplicerade än
hvad de nu äro och att sålunda denna förberedelse för utskottsvalen
kräfver minst lika lång tid som man hittills haft, särskilt
Förtlag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
(Fort».)
S:o 81. 6
Lördagen den 22 April, e. m.
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
(Forts.)
med afseende på urval till suppleanter efter förrättade nya val till
Andra Kammaren, tror jag, att det vore mycket oklokt att minska
den nu medgifna tiden af 8 dagar, så mycket mera, som det är
uppenbart att, derest man blir förr färdig med utskottsvalen, så finnes
ju icke i nuvarande ordning något som hindrar utskotten att
långt före de 8 dagarnes utgång träda i verksamhet. Genom att bibehålla
den nuvarande anordningen kan man alltså i gynnsamma
fall vinna allt hvad man med förändringen åsyftar, men man har
möjligheten öppen att, i fall förhållandena blifva mer invecklade, och
alltså mera tid skulle behöfvas att reda dem, hafva denna tid till
sitt förfogande. Jag behöfver icke säga, att detta resonnement gäller
hufvudsakligen Andra Kammarens utskottsval, men jag tror att i en
fråga som denna äro vi skyldiga att tänka äfven på det området.
Dessa trenne omständigheter hafva föranledt min reservation
och göra, att jag för min del skulle vara mycket glad, om detta utskottsbetänkande
blefve förkastadt, ehuru jag på förut nämnda skäl
ej vågar framställa yrkande derpå.
Herr Samzelius: På sätt jag låtit anteckna vid betänkandet
har jag ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet. Det är
möjligt att frågan kunde hafva blifvit betraktad ur flera synpunkter.
om jag deltagit deruti, äfvensom att man kunnat inbespara en del
af diskussionen i kammaren, om de upplysningar lemnats inom utskottet,
hvilka nu framkommit från chefen för finansdepartementet.
Konstitutionsutskottets ledamöter hafva i afseende å det tidigare begynnandet
af riksdagarne endast undersökt, om det vore möjligt för
riksdagsledamöterna sjelfva att infinna sig i Stockholm så tidigt som
den 8 januari. Sedan nu kommunikationerna allt mera blifvit förbättrade
är naturligt, att några större svårigheter för riksdagsmännen
att infinna sig redan den 8:de icke böra förefinnas, och de mindre
svårigheter, som ännu existera, aflägsnas allt mer och mer i den mån
som jernvägskommunikationerna blifva längre utsträckta. Men det är
ej nog med att riksdagsmännen infinna sig här, utan skall Riksdagen
förkortas, måste Kongl. Maj:ts regering vara i tillfälle att tidigare
än hvad hittills varit fallet framkomma med statsverkspropositionen.
Chefen för finansdepartementet har påpekat några af de svårigheter,
som i det afseendet möta. Jag vill tillägga, att man har icke så
mycket att klaga öfver det hittills iakttagna förhållandet, ty ända
från 1867 och intill innevarande riksdag har statsverkspropositionen
vid riksdagens öppnande blifvit aflenmad några af dagarne emellan
den 17 till den 20 januari, således efter ganska kort tid från det
Riksdagen sammanträde Under ståndsriksdagarna deremot, när Riksdagen
började den 15 oktober, aflemnades t. ex. 1865 statsverkspropositionen
först den 24 oktober, sålunda 9 dagar derefter, 1862
den 23 oktober, 8 dagar derefter, 1859 den 24, eller 9 dagar derefter,
1856 den 23, 1853 den 24 och 1850 den 23. Jag vill derför
påpeka, att efter det nya riksdagsskickets införande har regeringen
7 Nso 81.
Lördagen den 22 April, e. m.
alltid iakttagit hvad som står i mensklig förmåga för att så tidigt Förslag till
som möjligt kunna till Riksdagen öfverlemna statsverkspropositionen. anträde
Herr finansministern har framhållit hvilken vigtig faktor det är att ^ITden‘jer
känna bankovinsten. Denna faktor blir allt vigtigare i den mån lagtima riksRiksdagen
gör anspråk på att få använda större delen eller hela dags sammanbankovinsten
för statsregleringen. Jag har visserligen hört en och ‘rådande m. m.
annan säga, att det ej vore omöjligt att på förhand approximativt (Forts.)
uppgifva någon siffra. Jag känner ej närmare förhållandet i riksbanken,
men föreställer mig att i den mån afdelningskontoren ökas,
blir det äfven svårare att tidigare, eller ens så tidigt, som nu sker,
uppgifva bankovinsten ens approximativt. Den kan ju skilja ganska
mycket det ena året mot det andra. Vid jemförelse emellan 1890
och 1892 års bankovinst differera!'' det på ej mindre än 900,000 kr.,
och detta är ingalunda någon ovigtig omständighet, när statsregleringen
skall uppgöras, och jag tror, att i de öfriga departementen
kunna de respektive utgiftsförslagen ej uppgöras förr än man bestämdt
känner hvilka belopp som för ändamålet kunna vara disponibla. En
annan vigtig faktor som tillkommit på senare tiden uppträder, då
man ej har att disponera öfverskott från föregående statsreglering,
utan man funnit att brist uppstår t. ex. under förra året. Då var
finansministern angelägen om att framlägga en approximativ beräkning
på huru statsregleringen för det nyss förflutna året slagit ut.
Det föreligger ett ganska vackert arbete i det fallet, som är bitogadt
statsverkspropositionen vid innevarande riksdag, men de beräkningar,
som der verkstälts, kunde ej ega rum förr än utgiftsåret gått till
ända och man fått kännedom om de utgifter, som verkligen egt rum.
Ett sådant öfverslag, äfven approximativt, kan icke göras för än
något längre fram i januari månad. Det är väl sant, såsom herr
finansministern upplyste, att genom telegraf och telefon är man i
tillfälle att redan den 2 januari beräkna tullinkomsterna. Men det
finnes andra statsinkomster, om hvilka, så vida jag ej misstager mig,
man icke kan erhålla några sådana uppgifter förr än längre fram i
januari, omkring den 8:de och 9:de. Så är förhållandet t. ex. med
inkomsterna af brännvinsbränningen och hvitbetssockerfabrikationen.
hvilka icke äro någon obetydlighet. Sedan man nu fått dessa uppgifter,
kräfver deras bearbetning inom departementet, som man lätt
kan finna utan närmare kännedom om göromålen der, ett ganska
drygt arbete, och min öfvertygelse är, att under tiden från den 8:de
till den dag, då statsverkspropositionen framlägges för Riksdagen,
hafva regeringsdepartementen ett så utomordentligt styft arbete att
man ej rimligtvis kan begära mer. Man har här trott, att när
man kommer till Riksdagen, gå representanterna väntande och
fråga: hvarför skall man gå och afbida fullmagtsgranskningen?
Men jag ber då att få erinra kammaren om att vid denna Riksdag
är ej enda fullinagt granskad i början af Riksdagen, utan de
granskades vid den urtima Riksdagen — så att icke behöfde man
viinta derpå. Det oaktadt kunde den kongl. propositionen ej fram
-
N:o 81. 8
Lördagen den 22 April, e. m.
Förtlag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
(Forts.)
komina förr än å den tid jag förut nämnt. Man säger: hvarföre ej
använda nattarbete vid tryckningen? Jo, det är just hvad som nu
sker. Jag har sett räkningarne å tryckningskostnaden, och der har
alltid förekommit tilläggsbetalning för nattarbetet. På tryckerierna
användas vid den tiden hela dygnet för tryckningen, så att i detta
afseende har man iakttagit allt hvad som står i mensklig förmåga
att göra.
Men säger man, man skulle ju kunna nöja sig med att få allt
detta approximativt. Men då ligger ju ej något värde i dessa beräkningar,
när man ej känner bankovinsten och utgifterna för det
föregående året och inkomsterna af vissa hufvudsakliga inkomsttitlar
för samma tid. Äro uppgifterna blott approximativa, måste de undan
för undan jemkas, och förslaget till statsreglering blir i sjelfva
verket blott ett temligen löst utkast till statsreglering, som hvarken
är värdigt regeringen eller tillfredsställer representationen. Jag kan
således ej finna att denna ändring är lämplig, ej ens möjlig att genomföra.
Den har varit ifrågasatt förut, men har äfven då befunnits
ej kunna verkställas. Jag vill i det fallet erinra om att, när det nya
representationsförslaget utarbetades, satte sig dåvarande statsministern
friherre De Geer i förbindelse med vederbörande för att söka få Riksdagen
öppnad så tidigt som möjligt, men det visade sig efter de undersökningar
som gjordes ej ligga inom möjlighetens gräns att få
tiden bestämd före den 15 januari.
De öfriga förslag, som här framstälts, kan jag visserligen ej
tillmäta den vigt att de kunna anses högst nödiga och nyttiga —
de kunna på sin höjd anses vara temligen oskyldiga. Att insända
ett exemplar af fullmagterna för granskning till justitiedepartementet,
det låter sig nog verkställas, så att om jag deltagit i arbetet inom
utskottet vid frågans behandling, skulle jag ej hafva satt mig deremot,
ehuru detta ej kan leda till någon väsentlig förkortning af
Riksdagen, ty, såsom jag nyss nämnde, vid denna riksdag har ej någon
enda fullmagt granskats, och ändå ha vi ej hunnit längre än
vi gjort.
Hvad åter beträffar sättet för utseende af talmän, kan ju möjligen
vinnas någon liten tid på det, och jag skulle ej vilja sätta
mig deremot, ehuru såsom den förste talaren nämnde, man har i den
nya riksdagsordningen sökt göra alla möjliga förenklingar. De af
herrarna, som deltagit i ståndsriksdagarne, erinra sig nog de ceremonier,
som iakttogos vid t. ex. riksdagarnes öppnande, riksdagsutblåsningen
och deputationerna stånden emellan för att lyckönska
hvarandra, etc.
Det var nog bra, att det togs bort, ty man började dervid säga
hvarandra sottiser; och det skulle kanske hända det samma nu, om
kamrarne skulle lyckönska hvarandra. Sedermera skulle man uppvakta
icke blott Konungen och kronprinsen utan äfven hela den
öfriga konungafamiljen. Det der har man kommit ifrån, och jag
kan icke se, hvartill det egentligen skulle tjena, ty Riksdagen har
Lördagen den 22 April, e. m.
9 N:o 31.
ju ändå tillfälle att sammanträffa med Hans Maj:ts Konungen, såsom Förslag till
vid gudstjensten, vid Riksdagens öppnande och sannolikt äfven seder- ändrade
mera. Det kar icke heller samma betydelse nu. Vid utseendet förr IZ^tTdenfdr
af deputationen för att begära talman pröfvade stundom partierna lagtima rikssina
krafter. dags samman
Emellertid
kan det naturligtvis icke ifrågasättas att återgå till hädande m. m.
det gamla. Men jag anser det icke heller vara högst nödigt eller (Ports.)
nyttigt att vidtaga denna åtgärd. Jag skall dock icke motsätta mig
densamma, ty det är icke någon försämring, utan kan innebära någon
liten förbättring.
Motionstiden deremot har här blifvit bibehållen vid 10 dagar.
Man har ifrågasatt att förkorta den till 6 eller 8 dagar, men man
har från Andra Kammaren ifrigt motsatt sig någon förkortning.
Motionstiden har, såsom herrarne erinra sig, förkortats en gång.
Den var förut 30 dagar och är nu 10 dagar från Riksdagens öppnande.
Jag tror att med den mängd af motioner, som nu förekomma,
vederbörande motionsskrifvare — sjelf har jag då icke just
ofta kunnat räknas till dem — äro nog ifrigt sysselsatta hela denna
tid. Men när något egentligt utskottsarbete icke kan ega rum förr
än efter motionstidens slut, kan jag verkligen icke se, att det tjenar
mycket till att förkorta tiden för val af utskott. Man har ju äfven
sett, att man behöfver någon tid för att ordna och upprätta förslag
till utskottsval.
Lika oskyldigt men på samma gång icke något framsteg är
förslaget, att utskotten skulle sammanträda efter 2 dagar, sedan de
blifvit utsedda. Efter nu gällande arbetsordning skall talmannen
utfärda kallelse till första sammanträdet, och så vidt jag kan minnas,
brukar det alltid vara till följande arbetsdag efter utskottsvalet.
Om utskott valts på fredag brukar kallelsen till första sammanträdet
vara till lördag och, om valet skett på lördag, naturligtvis icke förr
än till påföljande måndag. Således innebär detta icke någon förkortning
utan snarare en förlängning af det nu brukliga.
Jag skall icke längre uppehålla kammaren. Hvad jag egentligen
velat rigta mina anmärkningar emot är, såsom jag först nämnde,
flyttningen af tiden från den 15 till den 8 januari. Det anser jag
vara en så vigtig sak, att, då jag finner det icke kunna med fördel
för arbetet verkställas utan nästan falla inom det omöjligas område,
nödgas jag, herr talman, till en början å den föredragna 49 § yrka
afslag. Det är blott ett enda ord eller rättare en enda siffra, som
förändringen innefattar, och enligt mitt yrkande skulle det således
förbli vid hvad det är. Det är icke omöjligt att genomföra de öfriga
förändringarne, oberoende af huru det går med denna paragraf.
Herr Berg i us: Jag skall nu endast yttra mig om den fråga,
som är föredragen och som afser, att tiden för riksdagens början
skulle förändras från den 15 till den 8 januari. Under den öfverläggning,
som i utskottet egde rum rörande denne fråga, visade det
N:o 31. 10
Lördagen den 22 April, e. m.
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m.m
(Forts.)
sig, att landsbygdens representanter voro ganska lifligt intresserade
för, att riksdagen skulle kunna börjas en vecka tidigare än nu sker.
Särskilt Andra Kammarens utskottsledainöter från Norrland voro
mycket intresserade för, att riksdagen skulle kunna börja, såsom
utskottet nu föreslagit, den 8 januari. Det är väl också utom allt
• tvifvel, att det i synnerhet för representanterna för landsbygden
skulle vara en stor fördel, om riksdagen började något tidigare.
För dem är en vecka att vara hemma och sköta sina göromål mycket
dyrbarare i maj än i januari. Det synes mig derför, att man
bör, så vidt möjligt är, åstadkomma en sådan ändring i grundlagen,
som nu föreslagits. Nu har emellertid från ett mycket vigtigt håll
framstälts den anmärkningen, att det skulle möta åtskilliga svårigheter
i det afseende!, att statsverkspropositionen — så vidt jag uppfattade
det — hvad anginge inkomstberäkningen icke skulle kunna
blifva färdig till denna tid. Det förstår jag naturligtvis icke att
bedöma, huruvida det kan ske, men så vidt jag kunnat rätt uppfatta
de två föregående talarnes yttranden, synes mig dock, att det icke
skulle möta alls några oöfvervinneliga svårigheter. För öfrigt är
ju detta en fråga, som Kongl. Maj:t skall i sista hand bedöma, så
att den omständigheten, att statsverkspropositionen kan bli färdig
eller icke, bör ej utgöra något hinder för Riksdagen att för sin del
antaga detta förslag. Jag yrkar derför bifall till konstitutionsutskottets
hemställan beträffande den nu föredragna punkten.
Herr Törnebladh: Som här berörts tiden, då banko vinsten
kan vara känd, ber jag att få i likhet med finansministern meddela,
att endast i sällsynta undantagsfall — och ett sådant undantagsfall
kan knappt inträffa — skulle det kunna hända, att baukovinsten
vore känd tidigare än omkring den dag, som nu blifvit föreslagen
för riksdagens öppnande. Den kan då ej vara känd fullt exakt på
tusen- eller tiotusental när, emedan dertill fordras bokslut, och
det hinner ej förrättas förrän efter de första dagarne i februari,
hvilket måste anses vara ganska tidigt för en bank. Approximativt
kan det vara kändt de första dagarne i januari; men med den mängd
afdelningskontor vi nu ha ocli med den behöfliga kontrolleringen afräkenskapssammandragen,
som derifrån komma, måste det naturligtvis åtgå
eu viss tid, så att äfven med den bästa vilja i verlden och med
tillsättande af flere arbetskrafter, blir det icke möjligt att få det
någorlunda approximativt förrän vid den tid finansministern antydt.
Det är klart, att om det är fråga om att approximera bankovinsten
på hundratusental när, kan man möjligen tidigare sluta sig till den,
men väl ej förr än de allra första dagarne i januari, emedan den sista
dagen af året är en ytterst vigtig dag för allt hvad bankrörelse
heter.
Då jag först förutskickat denna anmärkning och för öfrigt ej
inlåter mig på frågan om statsregleringen, ber jag att, i afseende
på den tid bär föreslagits, få fästa uppmärksamheten derpå, att i
Lördagen den 22 April, e. m.
11 Nso 31.
vissa fall torde denna tids förhållande till påskens inträffande ej vara Förslag till
alldeles utan betydelse. Påsken kan inträffa såsom bekant så sent andrads
som den 25 april, och påskferierna spela i Riksdagens historia och ^“Tdenfir
verksamhet en icke obetydlig rol. Påsken inträffade den 25 lagtima riks
april senast år 1886. Nu är så lyckligt, att påskens sena inträf- dags sammanfande
eller den 25 april ej kommer att ega rum förrän år 1943, badande m.m.
så i det afseendet kunna vi vara lugna. Men den kan i alla fall (Forts.)
inträffa temligen sent i april och det inverkar på arbetet så pass
mycket, att det ej är säkert, att, om man sätter ut riksdagen till
den 8 januari, man derigenom bestämdt vinner en vecka i maj. Att
man genom åtskilliga andra förändringar, som här föreslagits, och
hvilka talmannen tillåtit att beröra redan vid denna punkt, kan
vinna ett eller annat, erkänner jag gerna, men jag är icke säker''
på att derigenom likväl en så stor besparing i tid åstadkommes, som
möjligen skulle kunna vinnas på annat sätt. Jag tillåter mig fästa
uppmärksamheten derpå, att jag tror att i vissa fall för det närvarande
eftermiddagsarbetet inom riksdagen möter åtskilliga hinder,
som ej borde finnas. Jag syftar specielt på utskotten och anser,
att med litet mer eftermiddagsarbete särskildt under riksdagens tidigare
skede och i sådana utskott, der man ej behöfver allt för
mycket studera bredvid, skulle det kunna uträttas mera och vinnas
mera än genom indragning af en eller annan dag. Dessutom vill
jag framhålla eu annan omständighet, och det är, att utskotten börja
visserligen arbeta strax efter sitt tillsättande, men i allmänhet ej
med fulla krafter förrän motionstiden är slut, och den är nu 10
dagar. Det är icke något vidrördt om den. Om den kan förkortas
eller ej, vet jag icke, men det är möjligt, att den kan förlängas och
på samma gång förkortas. Jag uttalar kanske dermed en paradox.
Men kammarens ledamöter veta mycket väl, att hvad konstitutionsutskottet
och de tillfälliga utskotten beträffar, fins det motionstid
under hela riksdagen. Hvad statsutskottet och de andra ständiga
utskotten vidkommer, fins det visserligen ej motionstid under hela
tiden, men under de sista riksdagarne har det i många fall blifvit en
motionstid hela riksdagen igenom, derför att, då en kongl. proposition
kommit under riksdagens lopp, har man sett motioner framkomma så
sent som till och med tre veckor och en månad efter den kongl. propositionen.
I sjelfva verket har således motionstiden blifvit i viss mån
utsträckt, särskildt i statsregleringsfrågor, såsom till exempel skolregleringsfrågor,
långt in på riksdagen. Och jag vet ej, om jag uttalar en
allt för kättersk sats, då jag framkastar den tanken, att man skulle
kunna åtminstone för åtskilliga utskott utsträcka motionstiden hela
riksdagen igenom, naturligtvis med risk för den, som ej kommer i
rätt tid, att, när en hufvudtitel, der han skulle väcka motion, redan
varit framme, all möjlighet skulle vara af klippt att vinna någon
framgång åt motionen. Detta hör till det närvarande ämnet endast
på det sätt, att det antyder eu möjlighet att få riksdagsarbetet förkortadt.
Hvad den nu föreslagna framflyttningen till den 8 januari
N:o 81. 12
Lördagen den 22 April, e. m.
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m
(Forte.)
beträffar, är det ju påtagligt, att en stadsrepresentant ej kan ha
något att invända deremot, helst det vore (hiskligt för landsrepresentanternas
skull, om det kunde ske. Det torde hufvudsakligen bero
på utredning om möjligheten af statsverkspropositionens uppgörande
■ till dess. Att få förslaget förklaradt hvilande borde ej möta några
■ oöfvervinneliga hinder, då det ju alltid är tillfälle att få frågan
fullt utredd, till dess förslaget kommer till baka. Jag anser mig
kunna i närvarande stund yrka bifall till paragrafen.
Herr von Strokirch: I afseende på den föredragna punkten
kan jag inskränka mig till att instämma med konstitutionsutskottets
ordförande, herr Bergius, och såldes yrka bifall till den
■ samma, men då det blifvit tillåtet att yttra sig öfver frågan i sin
helhet, må det tillåtas mig att upptaga do öfriga punkterna till behandling.
De afse alla, att bestämma användandet af tiden så, att
arbetet inom utskotten skulle vara i full gång efter 10 dagars förlopp
från riksdagens början. Under nuvarande förhållanden kan
enligt grundlagens bud, inträffa, att så icke sker förrän den 17:de
dagen. Om detta förslag i sin helhet antages, blir deraf en följd,
att 7 dagar eller en hel arbetsvecka i riksdagens början ovilkorligen
skulle vinnas. Och det måste väl vara en ganska bra bestämmelse
och en förändring till det bättre, isynnerhet då man vet, huru riksdagsgöromålen
ofta nog vid riksdagens slut hopas så, att man knappt
kan egna dem tillräcklig uppmärksamhet. Det är också anledningen,
hvarför förslaget blifvit af konstitutionsutskottet framlagdt.
Mot de särskilda paragraferna har blifvit anfördt af herrar Nyström
och Samzelius, att det blefve en föga stor vinst i tid om fullmagterna
skickades in direkt från valförrättarne till justitiedepartementet.
Det är dock en tidsvinst under vissa förhållanden af 3 dagar.
Det kan icke motsägas. Vidare har sagts, att det ej vore
någon väsentlig fördel, om utskotten skulle väljas efter 6 dagar från
riksdagens öppnande, och att man mycket väl behöfde denna tid
till beredelse för att få platserna inom utskotten särskildt väl besatta.
Nu är att märka, att under hela den tid, som förflutit, sedan
det nya representationsskicket infördes, utskotten i verkligheten
blifvit tillsatta inom 6 dagar. Hvad som varit coutume vill utskottet
således nu endast upphöja till lag, och synes det mig vara ett ganska
godt förslag. Hvad beträffar att utskotten nu enligt grundlagen
kunna dröja med sitt första sammanträde 4 dagar efter sedau de
blifvit valda, så synes det vara ett väl långt utsträckt medgifvande,
hvarför det vore eu god bestämmelse, att denna tid förkortades till
2 dagar och icke vore beroende på någon kallelse.
Slutligen har utskottet med en pluralitet af 16 mot 4 ansett
dessa förändringar ganska nödiga och nyttiga. Under sådana förhållanden
tager jag mig friheten att redan på förhand yrka bifall
till dessa förändringar.
Lördagen den 22 April, e. m.
13 N:o 31.
Herr Samzelius: Ordföranden i konstitutionsutskottet har blyg- Förslag till
samt tillkännagifvit, att han ej närmare känner detaljerna af det ar- undrade
bete, som föregår riksdagsarbetet, och derför tror jag också, att för- g^tiden^ör
sigtigheten bjöde, att han ej inläte sig på bedömandet af den ytterst lagtima riktkinkiga
frågan, om det ligger inom möjlighetens område, att tidigare dags sammanän
nu sker öppna riksdagen. trådande m. m.
Jag glömde nyss säga, att det på senare tider ingått äfven en (Forts.)
öfversigt af riksgäldskontorets ställning öfver inkomsterna och utgifterna
för det föregående året. När en sådan skolat lemnas för att
man skulle se, huruvida förslagsanslag blifvit öfverskridna m. m., har
det ej varit möjligt att göra det förr än fmm mot den 7 eller 8 januari,
oaktadt man användt allt möjligt arbete derpå. Det bidrager
äfven till att göra det omöjligt att sätta tiden för riksdagens öpp-.
ilande så, som här ifrågasatts.
Den föregående talaren nämnde, att man skulle vinna något så
väsentligt som sju dagar af den förändringen, att riksdagen skulle
öppnas den 10 i stället för den 17 januari. Men han glömde då,
att Riksdagen skall komma hit en vecka tidigare, eller den 8 januari.
Vidtages den ändring i nu gällande bestämmelser, att fullmagterna
insändas till granskning före Riksdagens sammanträdande, anser jag
icke omöjligt att, utan vidtagande af andra ändringar i grundlagen,
Riksdagen kunde öppnas redan den 16 januari. Någon tidsvinst skulle
ju äfven kunna ske genom indragning af deputationerna, hvilka nu
skola begära talmän. Denna tidsvinst är dock ringa och inskränker
sig det hela till eu eller två dagar, icke sju såsom här uppgifvits.
Att börja arbetena inom utskotten förr än motionstiden tilländagått
finner jag i allmänhet ej vara möjligt. Jag har närmare kännedom
om arbetet i nästan alla utskott, ty jag har hedrats med uppdrag
att vara ledamot i de flesta af dem eller på annat sätt deltagit
i arbetet. Statsutskottet börjar i regeln ej förr än motionstiden gått
till ända. Man vill se, hvilka motioner finnas i hvarje särskild fråga,
och det är ju lämpligt, I konstitutionsutskottet skulle det ju kunna
ligga inom möjlighetens område att få in statsrådsprotokollen någon
dag förut. Vid innevarande riksdag började ej arbetet med granskningen
af protokollen förr än efter motionstidens slut. Endast vid
en föregående riksdag har man börjat förut dermed. I bevillningsutskottet
börjar man ej förr än efter motionstidens slut, likaså i bankoutskottet.
I lagutskottet var man under motionstiden sysselsatt med
att läsa justitieombudsmannens diarium och protokoll och var dermed
sysselsatt en 3—4 dagar före motionstidens utgång. Enligt nu
gällande stadgar är ej hinder för att börja utskottsarbetet tidigare,
om det befinnes lämpligt.
Att nu på måfå antaga ett ändringsförslag för att vid nästa
riksdag se, om det är möjligt att genomföra, är ett tillvägagående,
som jag ej kan påminna mig ha förut blifvit iakttaget i afseende
på grundlagsändringar. Man bör ej framlägga sådana förslag förr än
N:o 31. 14
Lördagen den 22 April, e. m.
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
samman
trädande m. m
(Forts.)
de befunnits högst nödiga och nyttiga, men ej för att studera dem
till nästa år.
Jag finner mig fortfarande pligtig att yrka afslag på den föredragna
paragrafen.
Grefve Lagerbjelke: Den nu föreslagna förändringen är i dubbelt
afseende, så vidt jag kan förstå, ganska önskvärd. Den är önskvärd
för riksdagsmännen, derför att de från landsbygden, åtminstone
de som ha landtbruk, ha mycket lättare att lemna sina hem i början
af januari än de ha att göra det under midten af maj. För dem
är det af icke liten vigt att kunna komma hem en vecka tidigare i
maj. Men det är dock ej för något sådant som endast beqvämlighet
för riksdagsmännen, som denna sak är väsentlig. En hvar af
oss lär nog minnas, huru alldeles för fort, och jag hade så när sagt
slarfvigt, man ofta behandlar ärendena under de sista dagarne af
riksdagen. Det vore ytterst önskvärdt, om man för afgörande af
frågor, hvilka då förekomma och kanske äro de vigtigaste, kunde få
en eller annan dag mera; de skulle kanske då behandlas på ett vida
betänksammare sätt, än som nu sker. Det är dock gifvet, att, om
så skulle hända, att en sak behöfde några dagar til), och dessa »några
dagar till»'' inträffa omkring den 8 maj, får man dem lättare än om
de inträffa omkring den 15 maj. Erfarenheten visar, och herrarne
kunna sjelfva intyga, huru förskräckligt brådtom det är vid riksdagens
slut, och huru man önskar att få den slutad omkring den
15 maj, samt huru många riksdagsmän derförut lemnat Riksdagen.
Jag anser frågan vara af en icke så liten vigt. Men nu har chefen
för finansdepartementet framstält åtskilliga svårigheter att få statsregleringen
färdig till den 8 januari. Dessa svårigheter grunda sig
emellertid på uppgiften om, huru det för närvarande går till, och
huru det kommer in uppgifter från de förvaltande verken m. m.
Men dermed är alls icke gifvet, att dessa uppgifter icke kunde komma
in tidigare, om förhållandena vore andra och riksdagen skulle börja
den 8 i stället för den 15 januari. Det är ju onödigt att göra ett
mera brådskande och forceradt. arbete, då riksdagen börjar först den
15 januari. Men i samma ögonblick riksdagen börjar den 8, inträffar
angelägenheten af en större skyndsamhet, och måhända, om man
undersökte saken, skulle det också då låta sig göra. Jag tycker derför,
att det vore ganska stor skada att nu uppgifva alla de verkliga
fördelar, som vore med förslagets antagande förenade. Skulle förslaget
antagas till hvilande, kunde derigenom ingen olägenhet uppstå.
Under det att det hvilade, kom Kongl. Maj:ts regering i tillfälle
att undersöka, om man möjligen kunde genom åtskilliga åtgärder
i de förvaltande verken erhålla uppgifterna så mycket tidigare,
att den 8 januari ej vore för tidigt att få statsregleringen färdig.
Skulle det visa sig, att det vore omöjligt att få det — nå väl, då
händer icke något farligare, än att Kongl. Maj:ts regering eller
finansministern vid nästa riksdags början, då denna sak förekommer
Lördagen den 22 April, e. ra.
15 Nso 81.
till slutligt afgörande, förklarar, att af det och det skälet går det
ej an. Man hade då tillfälle att afslå det, och det vore tillräckligt
att då göra det. Men att nu göra det, då det icke är visadt, att
det icke låter sig göra, tycker jag skulle vara stor skada, och jag
anhåller derför, att frågan måtte få hvila till grundlagsenlig behandling
vid en blifvande riksdag.
Herr von Strokirch: Mot herr Samzelius vill jag endast anmärka,
att han missuppfattat mitt yttrande angående vinsten af de
sju dagarne, och att, derest förslagen antagas, följden verkligen blir
den jag angifvit, alldeles oberoende af, om riksdagen tager sin början
den 8 eller den 15 januari.
Herr Reuterswärd: Jag kan icke neka till, att, då jag hörde
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet åberopa sina skäl
mot det förslag, som här föreligger, jag hyste några betänkligheter,
men ju mer jag tänker på dessa af honom uppgifna skäl och med
anledning af hvad herr grefve Lagerbjelke nyss yttrade, anser jag dock,
att dessa skäl icke äro af den väsentliga beskaffenhet, att de böra
hafva något synnerligt inflytande på kammarens beslut i frågan.
Det är ju möjligt, att, om detta förslag nu skulle af kammaren antagas
hvilande, konstitutionsutskottet bör vara betänkt på att göra
någon ändring i § 34 riksdagsordningen. Det kan lätt åstadkommas
derigenom, att den kongl. propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof icke behöfde inlemnas förr än några dagar efter
riksdagens öppnande. Det är icke nödvändigt, att den skall ligga
på våra platser den dagen riksdagen öppnas, och statsutskottet, som
tager hand om den kong], propositionen, låter nästan hela den första
veckan gå utan allt arbete. Det konstituerar sig, men något
verkligt arbete börjas icke. Då vore denna sak mycket lätt afhjelpt
genom att införa några ord i § 34, som säga, att Konungen aflemnar
så eller så många dagar efter riksdagens öppnande sin proposition
om statsverkets tillstånd och behof.
Hvad den så mycket omtalade bankovinsten beträffar, som både
af herr finansministern och eu ledamot af bankstyrelsen framhållits,
så yttrade den förre, att riksbankens bokslut icke blir färdigt förr
än i februari. Följaktligen är det endast approximativa uppgifter,
som lemnats i alla de propositioner angående statsverkets tillstånd
och behof vi hittills fått. Hvad är det då som hindrar, att, då resultatet
af bankovinsten blir kändt, det göres eu anmälan om denna
antingen till Riksdagen eller direkt till statsutskottet? Då skulle
riksdagen lika väl få reda derpå, vare sig den börjar den 15 eller
den 8 januari.
Vidare har här framhållits, att det skulle vara nödvändigt att
till den 8 januari hafva alla uppgifter granskade och den kongl. propositionen
afgjord af Kongl. Maj:t i konseljen, men med den kongl.
propositionens framläggande torde utan olägenhet kunna uppskjutas
Förslag till
andrads
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m.
(Forts.)
N:o 31. 16
Lördagen den 22 April, e. m.
Förslag till
ändrade
bestämmelser
om tiden för
lagtima riksdags
sammanträdande
m. m,
(Forts.)
till 3—5 dagar efter riksdagens öppnande, ty förr behöfver den icke
vara färdig, och under sådana förhållanden föreställer jag mig, att
detta med något litet mera ansträngning skulle låta sig göra.
.Att det just den tid af året, då vårbruket börjar, är för oss
jordbrukare af allra största vigt att kunna vara hemma på våra respektive
orter i stället för att ligga här i Stockholm och arbeta,
är utom allt tvifvel. Min öfvertygelse är, att, då vi hinna till slutet
af april och början af maj i år, icke ens hälften af dem, som
nu i afton äro församlade här, finnas qvar i staden. Jag frågar,
huruvida det är till gagn för riksdagsarhetets säkra och jemna gång,
om hälften af kammarens ledamöter saknas vid de kanske vigtigaste
frågornas afgörande? Jag tror således, att denna fråga icke är obetydlig.
Det är ytterst vigtigt att den ordnas. Dessutom kan det
icke medföra någon våda att låta den hvila till grundlagsenlig behandling,
så att man får begrunda den. Jag tror att förslaget är
godt och åtminstone förtjenar så pass mycken uppmärksamhet, att
man låter det hvila till grundlagsenlig behandling.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först derpå att utskottets förslag till
ändrad lydelse af § 49 regeringsformen skulle antagas att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling och derefter på förkastande af
nämnda förslag; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Utskottets förslag till ändrad lydelse af § 2, § 10, § 20, § 32
mom. 1, § 33, § 34, § 37 mom. 1 och § 45 riksdagsordningen.
Antogos att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom kammarens vid behandlingen af
de särskilda paragraferna fattade beslut.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
19 och 21 innevarande april bordlagda memorial och utlåtanden:
n:o 58, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster,
n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteren
Edelman mindre och Krabaten i Stockholm in. m., samt
Lördagen den 22 April, e. m.
17 Ns« 81.
n:o 60, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till staden Visby af vissa kronan tillhöriga tomter i
nämnda stad,
biföll kammaren livad utskottet i dessa betänkande!! herastält.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 19 och,21 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 4, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition
angående delning af Hernösands stift än äfven en i ämnet
väckt motion.
Mom. a).
Friherre Barnekow: Då jag vid sista kyrkomötet var med om
att behandla denna fråga, var jag mot densamma af den anledning,
att jag anser, att biskoparnes antal icke behöfver ökas. Jag erkänner
villigt, att det stora stiftet Hernösand behöfver delas, ty jag
tror, att det är för stort i förhållande till folkmängden och omfånget
för att kunna väl skötas af eu person, men jag anser likväl,
att antalet biskopar icke behöfver ökas, ty jag tror, att andra stift
kunna sammanslås och i så fall böra väl de stift sammanslås, som
äro de minsta, nemligen Kalmar och Visby. Om dessa båda blifva
sammanslagna, blir det nya stiftet det oaktadt det minsta i riket.
Jag anser äfven nödvändigt, att man ser på utgifterna. Vi öka
ständigt våra utgifter och minska våra inkomster, och då vi skola
försöka skaffa medel, kunna vi aldrig komma öfverens om, hvar vi
skola taga dem. Här anser jag vi begå ett fel, om vi utbetala dessa
penningar, ty det är enligt min åsigt obehöfligt. Hvarför skulle
man icke kunna sammanslå Kalmar och Visby stift? Det egentliga
skälet deremot, som framhölls vid kyrkomötet, var, att vatten skilja
dem åt, men man kan ju lika lätt komma öfver vatten på ångbåt
som öfver land på jernväg. Detta kan icke vara något tungt vägande
skäl.
Hvad beträffar biskopsinspektionerna, så tror jag de verkställas
mycket sällan af biskopen sjelf. Jag har bott i en kommun i 30
år, men kan icke påminna mig, att jag sett biskopen inspektera en
enda gång, utan han har skickat kontraktsprosten. Men — säger
man — denna fördelning af Hernösands stift förorsakar ju ingen större
utgift, emedan man kan taga medlen från fonden för reglering af
biskoparnes löner. Jag gillar icke detta skäl. Biskoparnes löner
äro reglerade. Men då så är, hvarför behöfver man då denna fond
för att ytterligare reglera dem? Jag kan icke förstå, hvarför vi
skola dränka oss i fonder, då vi på andra håll behöfva pålägga nya
skatter. Om denna är obehöflig, kan man väl använda den till nå
Första
Kammarens Prat. 1893. N:o 31. 2
Ant), delning
af Hernösandit
stift.
N:o 31. 18
Lördagen den 22 April, e. m.
Ang. delning got annat i samma syfte. Om regeringen komme med ett förslag,
af Hcmösands Hernösands stift skulle delas, och om man på samma gång före,
iyi'' sloge, att Kalmar och Visby stift skulle sammanslås, skulle jag gerna
<lort''’) vara med om att acceptera ett sådant förslag. Jag skulle möjligen
kunna Tara med om att acceptera förslaget såsom det nu föreligger,
om det icke funnes ett skäl, som gör, att jag icke kan biträda det,
och det är, att jag är öfvertygad om, att, i fall vi acceptera det,
kommer nästa kyrkomöte icke att gifva sitt bifall till, att dessa
stift sammanslås, utan vi få då en biskop mer, än jag anser beköfligt,
och en utgift, som jag tror, att vi kunnat undvika. Det är
dessutom icke nog med denna utgift för biskopens lön, dertill kommer
sedermera anslag till konsistorienotarie och amanuens, anskaffande
af möbler m. m. Den ena utgiften kommer efter den andra, man
börjar med hundratal, derefter stiger det till tusental för att sluta
med millioner. Jag tror, att det är alldeles nödvändigt iakttaga
större sparsamhet med statens medel och icke göra onödiga utgifter.
Jag anser, att biskoparnes antal icke beböfver ökas utan yrkar afsteg
å utskottets försteg i denna punkt.
Herr statsrådet Gilljam: Med anledning af den siste ärade talarens
anförande skall jag be att få nämna några ord. Jag är nästan
öfvertygad om, att det icke finnes någon i kammaren, som icke
erkänner, att förhållandena inom Hernösands stift äro sådana, att
en delning af detsamma ovilkorligen påfordras och påfordras ju förr
dess hellre. Med skäl kan man säga, att Hernösands stift för länge
varit odeladt, men ingalunda att Kongl. Maj:ts proposition om delning
af stiftet kommit fram tidigare än nödvändigt är. Jag hoppas,
att åtminstone flertalet af berrarne har tagit kännedom i den kongl.
propositionen och i utskottets utlåtande om de verkligt tvingande
skäl, som synas föreligga för en dylik delning. Arealen af Hernösands
stift är sådan, att den är större än hela det öfriga Sverige
tillsammans. Detta är en storlek, som gör, att vi, som äro från
mellersta och södra Sverige, hafva svårt att sätta oss in i de förhållanden,
som deraf äro eu följd. Vi finna vidare der en folkmängd
af öfver 1/1 million, hvilken är spridd öfver denna stora yta med
dåliga eller inga kommunikationer. Dertill komma de egendomliga
och svåra förhållanden, som uppstå derigenom, att vi inom stiftet
hafva två främmande språk, lappska och finska, och det är tillräckligt
ådagalagdt, att lapparne och finnarne äro i största behof af en
mer omfattande och verksam själavård och skolbildning än som hittills
kommit dem till del. På grund af allt detta kräfves upprättandet
af ett nytt stift, om stiftstyrelsen skall kunna behörigen ingripa
och nödig förbindelse upprätthållas mellan denna å ena sidan och
församlingar och myndigheter å den andra. Jag anser således, att
nödvändigheten af Hernösands stifts delning är så ovedersägligt bevisad,
att denna fråga torde böra behandlas såsom en ensam och fristående
fråga, som kräfver sin lösning genast. Det finnes icke något
Lördagen den 22 April, e. m.
19 Nso 31.
skäl att sammanblanda denna fråga med åtskilliga andra frågor, som
möjligen i och för sig kunna vara nyttiga men som mycket väl
kunna anstå, då, såsom jag nyss sade, bär icke finnes någon tid för
uppskof.
Om jag nu skulle tänka mig reservationen af kammaren antagen,
skulle kammaren godkänna Kongl. Maj:ts förslag om Hernösands
stifts delning under vilkor, att Kalmar och Visby stift sammansloges.
Då skulle Riksdagen uppställa ett vilkor, om hvars lämplighet
och möjlighet Riksdagen i närvarande stund icke fått den allra
minsta utredning- Kan det vara öfverensstämmande med nödig försigtighet
att på grund af en motion, väckt först vid det tillfälle, då
frågan förekom till behandling i utskottet, inlåta sig på godkännande
af ett dylikt vilkor?
Det har sagts, att Kalmar och Visby stift äro nära belägna
till hvarandra. Jag skulle först och främst vilja erinra, att detta
efter min åsigt icke är så fullt rigtigt, men hvad jag vill tillägga
utan någon fara att kunna motsägas är, att, huru närbelägna de
än äro, äro de dock skilda genom ett stort vatten, som erbjuder
särskilda svårigheter för den, som skall förflytta sig från det ena
stället till det andra. Jag behöfver knappt påminna om, att under
nu förflutna vinter Gotland varit absolut stängdt från fastlandet
under sex veckor. Hvilka svårigheter skulle icke uppstå vid förvaltningen
af ett stift, bestående af två från hvarandra så skilda delar,
mellan hvilka förbindelsen alltid är förenad med besvär och mången
gång omöjlig!
Om man nu skall tala om sammanslagning, så frågar jag, om
man icke skulle kunna tänka sig en annan sådan, bland annat om
icke hellre Visby och Linköpings stift böra sammanslås? Med Linköpings
har Visby stift under förra tider varit förenadt, och ännu i
denna stund är det så, att under svåra vinterkomnmnikationer är
det mellan Visby och Vestervik och alldeles icke mellan Visby och
Kalmar som förbindelsen underhålles mellan Gotland och fastlandet.
Den ärade talaren nämnde också om, att vi icke skulle anlita
biskopslöneregleringsfonden för ändamål, som icke äro behöfliga. Ja,
det medgifver jag visserligen, men då vi nu hafva en sådan fond,
är det väl skäl att använda den just i sådana nödiga fall som det
nu föreliggande. Denna fond kan icke få användas för fyllande af
allmänna statsbehof, ty vi skola komma ihåg, att det är en kyrkan
tillhörande fond, som staten icke får fästa sina ögon på för tillgodoseende
af egna behof och intressen.
På grund af allt detta skulle jag naturligtvis allra helst vilja
yrka på bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ty, säger jag ännu en
gång, denna fråga om Hernösands stifts delning är af den betydelse,
att den bör betraktas ensamt för sig, men då det möjligen kan vara
främjande för sakens framgång, om utskottets förslag antages, vill
jag för min del gerna förorda detta, under antagande, att den skrifvelse,
som deruti är föreslagen, icke måtte anses nödvändigt inne
-
Ang. delning
af Hernösands
stift.
(Forts.)
N:o 31. 20
Lördagen den 22 April, e. m.
Ang. delning
af Hernösands
stift.
(Forts.)
bära, att Kongl. Maj:t icke får försöka att på något annat sätt lösa
frågans svårigheter än genom att bringa till stånd eu sammanslagning
af Visby och Kalmar stift, utan får full frihet att i det fallet
efter vederbörandes hörande söka gifva frågan den bästa möjliga lösning.
Jag vill slutligen påpeka, att denna fråga om sammanslagning
af två stift krafvel- så mycket arbete och så många utlåtanden af
särskilda myndigheter, att den icke rimligtvis kan hinna föreläggas
nästa kyrkomöte, och man bör icke försätta Hernösands stift i den
ställningen, att det ännu i fem år skulle vänta på att blifva deladt.
Jag ber få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Pettersson, Carl: Emedan jag i allt väsentligt är före
kommen
af herr statsrådet Gilljam, har jag icke mycket att tillägga
i ämnet. Jag beder att få förorda den kongl. propositionen med hänsyn
till hvad näst föregående talare nyss nämnde, nemligen att
Hernösands stift icke så snart skulle blifva deladt, om vi skulle antingen
afslå saken eller också binda såsom ett vilkor dervid, att
man skulle sammanslå två andra stift, t. ex. Kalmar och Visby.
Då jag emellertid har ordet, skall jag anhålla att få påpeka för
kammaren, att det ju har försiggått förr i vårt land, att stift hafva
delats. Man skulle tänka sig, att det af ålder har funnits 12 stift,
såsom nu är fallet, men så är det icke. Vi hafva gamla biskopsstift
såsom Upsala, Linköpings, Skara, Vesterås och Vexiö, och från
dessa hafva blifvit afskiljda vissa landsdelar, hvarigenom nya stift
uppkommit. Hernösands stift är skildt från Upsala, Karlstads från
Skara o. s. v. Gotland hörde en tid till Linköpings stift, men blef
sedan särskild superintendentia. Förökad folkmängd och andra omständigheter
gjorde dessa förändringar nödvändiga. Men nu är det icke
allenast ökad folkmängd, utan fastmera den stora ytvidden med deraf
härrörande svårigheter, som förorsakar det rent af trängande behofvet
af Hernösands stifts delning. Det skulle ju vara mycket svårt
för Kongl. Maj:t att få denna fråga om sammanslagning af två
stift sammanparad med frågan om Hernösands stifts delning eller
kanske till och med, såsom en eller annan torde önska, framstäld
såsom ett vilkor derför. Det ser svårt, om icke omöjligt ut att
innan nästa kyrkomöte sammanträder kunna åstadkomma en utredning
i frågan, och icke kan man heller besluta blott på grund af
en motion, som blifvit inlemnad, och innan vederbörande blifvit hörda
i ärendet. Jag är af samma mening som herr statsrådet, att det
icke är gifvet, att Kalmar och Visby stift äro de, som bäst lämpa
sig för sammanslagning. Han föreslår, att t. ex. Visby stift skulle
förenas med det stift, hvarifrån det blifvit skildt. Man skulle äfven
kunna tänka sig någou annan förening. Detta torde öfverlåtas åt
Kongl. Maj:t att pröfva.
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Lördagen den 22 April, e m.
21 Nso 81.
Herr Berg, Lars: Jag anser mig icke kunna underlåta att uttala
min förvåning ock mitt beklagande öfver, att ett yrkande på
bifall till reservanternas förslag i denna kammare upptagits. Jag
beklagar det, icke blott för sjelfva sakens skull, att denna
vigtiga fråga om Hernösands stifts delning, som alla, hvilka derom
yttrat sig, erkänt vara nödvändig, skulle uppskjutas till eu obestämd
framtid, utan jag beklagar det äfven derför, att reservationen utgör
ett sätt — som visserligen ofta förekommit i Riksdagens Andra
Kammare, men hittills icke vunnit efterföljd i denna kammare och,
såsom jag hoppas, ej heller denna gång måtte komma att vinna anslutning
— att nemligen undanskjuta en fråga genom att med densamma
sammanbinda åtskilliga dertill ej hörande vilkor. Och för
öfrigt — skulle kammaren kunna besluta i ett så vigtigt och genomgripande
ärende som det angående sammanslagningen af två stift,
utan a tf någon den ringaste utredning i frågan föreligger? Kan
detta vara rimligt och Första Kammaren värdigt?
Af många är redan antydt, att flera sammanslagningar af två
och två bland stiften låta tänka sig, och jag har hört flera med
synnerlig ifver framhålla, såsom särskildt egnade att sammanslås,
Yexiö och Kalmar stift. Huru än härmed må förhålla sig, synes
mig icke kunna vara lämpligt att nu fatta beslut härom utan ringaste
utredning och på en tillfällig och i sista ögonblicket framkastad
motion. Skulle åter kammaren bifalla reservationen, skulle beslutet
komma att innehålla en orimlighet, ty reservationen förutsätter,
att Hernösands stifts delning skall träda i verket den 1 januari
1895, men för att detta skulle blifva möjligt, skulle kyrkomötet redan
detta års höst besluta i saken, men om också kammaren skulle
anse sig kunna fatta ett beslut utan utredning, kan man åtminstone
vara förvissad om, att kyrkomötet icke skall besluta utan en noggrann
utredning, och en sådan är omöjlig att verkställa innan kyrkomötet
sammanträder. I reservationen föreligger således en motsägelse,
som icke kan öfvervinnas.
Såsom jag nämnde, hafva alla, som hörts i frågan, erkänt, att
delningen af Hernösands stift är en ytterst trängande nödvändighet.
Man stannar i tvekan, hvilka af de talrika skäl, som tala för saken,
man här ytterligare skall anföra. Jag skall icke besvära kammaren
med att upprepa dem, som finnas anförda i statsrådsprotokollet och
utskottets utlåtande. Jag skall anföra endast ett par skäl, som icke
der äro berörda.
Såsom bekant, är besvärstiden för beslut i kyrkliga ärenden
dubbelt så lång i detta stift som i andra delar af riket till följd af
de oerhörda afstånden till stiftstyrelsen. Detta förhållande verkar
förlamande på församlingsangelägenheternas ordnande och föranleder,
synnerligast i en landsdel, der sommaren är kort, att verkställighetsåtgärder,
särskildt i byggnadsfrågor, om besvär anföras öfver
beslut, som fattats, särskildt på våren, måste uppskjutas ett helt år.
Vidare är att märka — hvilket i förbigående berörts af en föregående
Ang. delning
af Hernösands
stift.
(Forts.)
N:o 31. 22
Lördagen den 22 April, e. m.
Ang. delning talare -— de blandade språkförbållandena, både de finsk-svenska och
af Hernötands svensk-lappska. Riksdagen bar under de senare åren visat sin
Y omvårdnad och sitt intresse för dessa frågor, men jag vågar påstå,
'' ’’ att såsom korollarium af Riksdagens beslut härutinnan följer anord
nandet
af en stiftsstyrelse, som kan leda besluten i den rigtning,
som dermed afsetts. För öfrigt kan ej nekas, att både kyrkovården
och skolvården i dessa nordliga provinser stå långt, efter, äro vida
ofullständigare än i andra delar af riket, väsentligen till följd af
omöjligheten för en på 100 mils afstånd belägen stiftstyrelse, öfverhopad
af tusentals andra arbeten, att kunna leda och vårda samt
uppträda medlande, lifvande och uppmuntrande i dessa bygder, som
genom sitt läge och befolkningens gleshet lägga så stora binder i
vägen för både skolvården och kyrkovården. Men detta åter innebär
eu fara för att folkets andliga utveckling och i sammanhang
dermed äfven den ekonomiska utvecklingen, som ju är eif följd af
den förra, skall blifva efter. Äfven de af eder, mine herrar, som
möjligen icke skulle vilja vara med om att öka stiftens och biskoparnes
antal och icke skulle vilja stödja och stärka kyrkan såsom
statskyrka, måste, synes mig, såsom folkrepresentanter behjerta, att
här föreligger ett verkligt behof för folkets, för församlingarnas utveckling,
och följaktligen känna sig manade att söka vidtaga åtgärder
för att bereda ökad kontroll i skolorna och bättre kyrkovärd.
Frågan är således icke endast af kyrklig art — och jag betraktar
den ej uteslutande från denna synpunkt — utan äfven i andra hänseenden
af stor betydelse för dessa aflägsna och vanlottade landsdelar.
På denna grund är den äfven en stor fosterländsk fråga, och detta i så
mycket högre grad, när man besinnar de svensk-finska förhållandena,
som vi hafva försummat, som äro oefterrättliga, till följd af stiftsstyrelsens
stora aflägsenhet. Låta vi nu detta tillstånd fortfara,
kommer det kanske att fortgå såsom hittills ännu några decennier,
och det är från denna synpunkt, som jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag under uttalande af den förhoppning, att kammaren
måtte understödja detta mitt yrkande.
Friherre Barnekow: Äfven jag beklagar, att icke någon utredning
föreligger om, huruvida eu sammanslagning af ifrågavarande
två stift bör kunna ega rum. Men jag beklagar också, att regeringen
icke fäst större afseende vid hvad som försiggår vid kyrkomötena.
Det är 5 år sedan sista kyrkomötet egde rum. Hade regeringen
fäst mera afseende vid de åsigter, som der uttalades angående
dessa stifts sammanslagning, skulle Regeringen hafva kunnat förelägga
Riksdagen och Riksdagen nu varit i tillfälle att pröfva ett dylikt
förslag. Jag tror fortfarande, att svenska nationen icke behöfver mer
än 12 biskopar. Och — jag säger det ännu en gång — vore det endast
Riksdagen, som skulle afgöra denna sak, skulle jag kunna vara
med om att godkänna Kongl. Maj:ts förslag. Men äfven kyrkomötet
har ett afgörande ord att säga i saken, och kyrkomötet skall,
23 N:o 31.
Lördagen den 22 April, e. m.
såsom sagdt, enligt min åsigt aldrig gå in på en minskning af bi- Ang. delning
skoparnes antal. Har det fått 13 biskopar, tror jag icke att Riks-®/ He^''anä*
dagen eller någon annan magt skall kunna taga någon af dessa J
biskopar från det. Af detta skäl yrkar jag fortfarande afslag. (Ports.)
Herr Törnebladk: Jag skall icke tillåta mig, med afseende på
hvad den siste talaren nyss anförde, att yttra mig om regeringens
ståndpunkt i denna fråga; men om utskottets ståndpunkt kan jag,
då jag varit med i utskottet, yttra mig något. För utskottet förelåg
att söka göra det bästa möjliga af den situation, som förefans.
Temligen klart torde vara, att om Första Kammarens ledamöter i
utskottet hade stält sig på den ståndpunkten att helt enkelt utan
vidare afvisa motionen, så hade det varit att omöjliggöra alla utsigter
för den kongl. propositionen inom Riksdagen. För utskottet
återstod då att försöka komma fram med ett sådant förslag, som
möjligen kunde vinna Riksdagens bifall i en eller annan form. För
mig särskildt har det varit ganska tungt att med min röst bidraga
till skrifvelseförslaget, ty jag hyser, på grund af min personliga
kännedom om förhållandena, mycket stora betänkligheter i afseende
på ändamålsenligheten af en sammanslagning af Visby och Kalmar
stift. Ändamålsenligheten är väl ändå alltid det, som i denna fråga
skall hafva det afgörande ordet. Är det ändamålsenligt att i Sverige
hafva 13 biskopar, få vi väl underkasta oss att hafva dem. Men
kan man lämpligen åstadkomma en omregleriug af stiften, får man
göra försök härmed. Denna omreglering bör emellertid just för
ändamålsenlighetens skull icke vara bunden blott vid den utvägen
att sammanslå Visby och Kalmar stift, utan kan ju möjligen sträckas
något längre. Och om skrifvelseförslaget bifalles, föreställer jag mig,
att i detsamma ligger först och främst en uppmaning till regeringen
att noga undersöka det förhållande, som företrädesvis blifvit i motionen
framhållet, och för det andra ett bemyndigande — som för
öfrigt icke behöfs -— för regeringen att framlägga det förslag, som
efter utredning möjligen kan framställas i liknande syfte, men afseende
eu annan anordning. Motionen gifver äfven dertill anledning,
ty utredningen är, såsom helt naturligt, då motionen framkommit i
eu hastig vändning, ganska knapphändig. I motionen står dock så
pass mycket, att man med hänsyn dertill kan komma fram med
något möjligt. Det står nemligen i motionen, att »med hänsyn härtill
en omreglering utaf stiften i stället för en ökning af deras antal
borde ega rum». För min del fäster jag hufvudyigten härvid.
Denna omreglering kan ju ske på sätt herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet antydt vara en möjlighet, nemligen genom
att sammanslå Linköpings och Visby stift. Den kan ock ske
på annat sätt. Kalmar stift skulle ju kunna delas mellan Linköpings
och Vexiö stift. Det är ju en möjlighet, som man kan tänka sig,
lika väl som de andra, ty, hvad sammanslagningen af Visby och
Kalmar stift beträffar, föreligger eu försvårande omständighet, uem
-
N:o 81. 24
Lördagen den 22 April, e. ni.
Ang. delning ligen afståndet. Ty om också detta icke är så stort dock, såsom
nf Hernösands re,]an framhållits, är de båda stiftens läge i förhållande till
‘'' hvarandra, skilda som de äro genom vatten, sådant att det, om icke
v or '' omöjliggör, åtminstone högst väsentligt försvårar den personliga beröringen
mellan biskopen och presterskapet inom stiftet, som i våra
dagar framför allt är af vigt för att biskopen skall kunna rätt
vårda sig om sitt stift. Man kan icke begära, att en prest i Visby
skall på samma sätt som en prest i Borgholm eller på Kalmarlandet
resa till biskopen för att förtroligt tala med honom, anförtro
honom sina bekymmer och af honom få råd. Man kan lika litet
begära, att biskopen skall när som helst resa öfver till Gotland och
taga reda på presterna der och man kan framför allt icke förändra
befolkningens lynne, så att presternas tjenstgöring skulle kunna utan
olägenhet vexla mellan ön Gotland, ön Öland och fastlandet.
Dessa svårigheter äro mycket stora och skulle gjort mig obenägen
för skrifningsförslaget, om jag icke, i likhet med herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, hade tänkt mig, att
detsamma innebure flera möjligheter än den, som af motionärerna
företrädesvis framhållits. Genom en sådan undersökning, som den
begärda, går man ju också till mötes deras åsigter, som önska att
stiftens antal icke måtte ökas. Det är för att rädda dessa möjligheter,
som utskottsledamöterna från denna kammare röstat för
skrifvelseförslaget, och det är för att rädda dessa möjligheter och
således ock möjligheten af Hernösands stifts delning redan under
nuvarande förhållanden, som jag för min del tillåter mig yrka bifall
till utskottets förslag.
Friherre Klingspor: Jag anser i likhet med den siste ärade
talaren, att punkten b) åt betänkandet gerna kali få uppfattas så,
som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg
önskligt, ty för Riksdagen är det otvifvelaktigt det vigtigaste att
fastslå, att icke antalet biskopar ökas öfver de 12 nu befintliga. Att
eu sammanslagning sker, tror jag vara det väsentligaste, den må
nu ske på ena eller andra sättet. Jag säger detta så mycket hellre,
som det finnes anledning antaga, att en ytterligare sammanslagning
kan komma att kräfvas. Ty om man betraktar de motiv, som
framlagts för Hernösands stifts delning, kunna samma motiv mycket
väl läggas fram för att få till stånd en förnyad delning, ty det nya
stiftet kommer att omfatta öfver ‘/3 af hela Sveriges areal med
227,000 invånare, under det att t. ex. Kalmar stift har 140,000.
Jag föreställer mig, att ju högre vi rycka upp mot norr med odlingen,
desto större anledning kan förefinnas att ur kultursynpunkt,
såsom herr Berg framhöll, få en ytterligare delning af stiften till
stånd, och då är det så mycket vigtigare att fastslå Riksdagens
önskan, att biskoparnes antal härigenom icke ökas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Lördagen den 22 April, e. m.
25 N:o 31.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med derunder framstälda yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu förevarande moment hemstält och
vidare på afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Herr Sä ve: I det senare momentet har utskottet hemstält, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, det Kong], Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke Kalmar och Visby
stift lämpligen kunde till ett stift förenas. Då jag anser, att det
är jemförelsevis föga vigtiga skäl, som tala för en sammanslagning
af just dessa två stift, och då jag, i fall en utredning på grund af
skrifvelsen skulle komma till stånd och eu kongl. proposition med
anledning deraf förelädes Riksdagen, icke skulle anse mig kunna
votera för bifall till en sådan proposition, anser jag mig vara skyldig
att så godt först som sist uttala mina betänkligheter.
Sant är, såsom i betänkandet framhålles, att Visby stift är det
minsta i riket, Sant är också, att detta stift räknar en befolkning
af endast ett hälft hundratusen personer. Men oafsedt dessa fakta,
som icke kunna förnekas, är åtskilligt att invända mot en sammanslagning
af detta och Kalmar stift. Först och främst är att observera,
att Visby stift icke är mindre än Gotlands län, med hvilket
det sammanfaller. Vidare är Gotland — såsom äfven framhållits af
chefen för ecklesiastikdepartementet och herr Törnebladh — skild t
från fastlandet af ett stort vatten, hvadan eu förbindelse mellan Gotland
och fastlandet, särskilt östra delen af Småland, hvarest man
väl har tänkt sig att biskopen, i händelse en sammanslagning af
stiften komme till stånd, skulle hafva sitt säte, är afbruten under
vissa veckor af året i följd af isförhållandena. Slutligen har Gotlands
egenskap att vara en ö gifvit åt dess befolkning ett säreget
skaplynne, som i ganska väsentlig grad skiljer den från befolkningen
i Småland. Detta kan möjligtvis förefalla flere af eder, mine herrar,
temligen märkligt, men det är i sjelfva verket så. Jag ber blott
att få fästa uppmärksamheten på att språkdialekten å Gotland och
den i Småland är väsentligen olika. Vill man i vårt land finna den
dialekt, som står den Gotländska närmast, far man söka den i Dalarne
eller i de aflägsnaste delarne af- Norrland. Det myckna, som
är för Gotland säreget, är emellertid en vigtig omständighet, som
ej får förbises vid afgörandet af en fråga sådan som denna, ty skall
eu biskop kunna utöfva något större inflytande på den befolkning,
hvars främste andliga ledare han är, bör han noga sätta sig in i
dennas egendomliga förhållanden och åskådningssätt, och gotlandsallmogen
tarfvar ett studium för sig.
Men det är äfven andra förhållanden, som göra en samman -
Ifrågasatt
förening af
Kalmar och
Visby stift.
Nio 31. 26
Lördagen den 22 April, e. in.
Ifrågasatt
förening af
Kalmar och
Vishy stift.
(Forts.)
slagning af de båda stiften för mig mindre tilltalande. Det är
Gotlands gamla traditioner och en månghundraårig häfd.
Såsom bekant, är Gotland ursprungligen ett svenskt landskap,
men under vår medeltid utgjorde det länge ett land för sig, och det
var under långliga tider det blödande stridsämnet mellan Sverige
och Danmark. Det afträddes omsider formligen till Danmark genom
freden i Stettin 1570, och det lydde under detta land ända
till freden i Brömsebro 1645. Jag har velat erinra om dessa bekanta
fakta för att få framhålla, att det var redan under den tid,
som Gotland lydde under Danmark, som det fick sin superintendent.
Det skedde i Fredrik II:s tid. När Danmark genom freden i Brömsebro
afträdt Gotland till Sverige, tillförsäkrade Drottning Kristina
genom särskilda resolutioner af åren 1647, 1648 och 1649 det gotländska
presterskapet att få behålla sina privilegier från den danska
tiden. Under de följande regeringarna blef ej fråga om någon förändring
af Visby stift; detta fick qvarstå orubbadt, under det de
angränsande stiften på fastlandet undergingo förändringar. Så var
t. ex. förhållandet med Kalmar stift, hvilket ursprungligen utbrutet
ur Linköpings stift år 1678 för en kortare tid förökades med östra
delen af Blekinge — en kombination, som torde vara att tänka på,
derest en genomgripande förändring af den nuvarande stiftsindelningen
skulle komma att allvarligen ifrågasättas. År 1772 fick Gotlands
superintendent liksom öfriga superintendenter namnet biskop,
och han blef således äfven med afseende på benämningen likstäld
med rikets öfriga biskopar.
Nu är frågan den: är det lämpligt, att den svenska Riksdagen
söker beröfva Gotland den förmån, som det haft allt sedan den danska
tiden, och det blott derför, att en för öfrigt nödvändig delning af
Hernösands stift har ifrågasatts? Mig förefaller, som om detta icke
skulle vara något synnerligen tungt vägande skäl. — Hvad jag tänker
i denna sak, är nu visserligen af ringa vigt, men hvad Gotlands
befolkning tänker, är af mycken vigt. Gotländingarne hafva sina
svaga sidor likasom sina starka, och jag tror ej, att de skola kunna
förstå, hvarför man nu skulle vilja beröfva dem en biskop, som blifvit
dem kär. De kunna framhålla, att de relativt gjort mer än
kanske någon annan svensk provinsbefolkning för sitt kykoväsen,
de kunna med stolthet hänvisa till sina många härliga tempel, och
de kunna erinra om de uppoffringar, de underkasta sig för dessas
underhåll, men de hafva ock en berättigad fordran ett ej mot sin
vilja blifva frånryckta en kyrklig institution, som forna danska och
svenska regeringar respekterat, men som den svenska Riksdagen nu
synes vilja beröfva dem. För min del kan jag ej vara med om skrifvelsen
i fråga.
Herr Claes o n: Utskottets ledamöter från Första Kammaren skulle
icke haft något emot att bifalla Kongl. Maj:ts proposition utan
tillägg af denna skrifvelse, men utskottets ledamöter från Andra
Lördagen den 22 April, e. m.
27 Nso 31.
Kammaren uppstälde såsom bestämdt vilkor för bifall till samma
proposition bifall äfven till den ifrågavarande, af, bland andra, fyra
ledamöter af utskottet väckta motionen, att, såsom vilkor för delning
af Hernösands stift, uppställa Yisby och Kalmar stifts sammanslagning.
Då utskottets ledamöter från Första Kammaren icke
kunde se något orimligt uti den föreslagna delningen, ansågo de, att
de bäst främjade ändamålet, Hernösands stifts delning, genom att icke
helt motsätta sig motionärernas förslag, utan tillstyrka en skrifvelse
i motionens syfte.
Det ligger i öppen dag, att hvad Andra kammaren åsyftar är,
att det fortfarande icke skall blifva mer än tolf stift, och visar
utredningen, att en sammanslagning bättre kan ske mellan andra
stift än de i motionen angifna, skall äfven Andra Kammaren säkert
blifva nöjd dermed. Vi kunde emellertid icke komma till annat resultat.
Afslår Första Kammaren skrifvelseförslaget, har Första Kammaren
säkerligen omöjliggjort bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
Andra Kammaren, ett bifall, som jag i alla fall tror vara mycket
tvifvelaktigt, ty man kommer sannolikt att der hålla på vilkoret.
Jag yrkar bifall till skrifvelseförslaget.
Herr af Buren. Då herr statsrådet och chefen för kongl.
ecklesiastikdepartementet yttrade, att han ansåge, att en sammanslagning
af Visby och Linköpings stift skulle vara att föredraga
framför en sammanslagning af Visby och Kalmar stift, så ber jag
att få deremot inlägga en gensaga, emedan jag tror, att Linköpings
stift, såsom det nu är, behöfver odeladt behålla sin egen biskop.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande moment hemstält.
Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den
19 och 21 innevarande månad bordlagda utlåtanden:
n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 9
kap. 1 § giftermålsbalken ;
n:o 43, i anledning af väckt motion angående ändringar i gällande
patentlag, i syfte att obehöriga patentbeteckningar måtte förhindras
m. m.;
n:o 44, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i
syfte att bereda vissa enskilda tjenstemän samma skydd som statens
mot förnärmelser i deras tjensteutöfning;
n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande
af björn och varg, samt
Ifrågasatt
förening af
Kalmar och
Visby stift.
(Forts.)
Sto 31. 28
Lördagen den 22 April, e. m.
n:o 46, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.
Justerades ytterligare fyra protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragslislan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, och sist de under dagen andra
gången bordlagda ärendena.
Kammaren åtskildes kl. 9.12 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Tisdagen den 25 April.
29 N:o SI.
Tisdagen den 25 april.
. Kammaren sammanträdde kl. 2.3 0 e. m.
Justerades protokollet för den 18 i denna månad.
Herr Alin erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag anhåller
att få till protokollet antecknadt, att jag af illamående varit förhindrad
att deltaga i kammarens förhandlingar den 15 april och till
följd deraf icke heller deltagit i öfverläggningen i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående förändring af § 74 regeringsformen.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Att riksdagsmannen i Första Kammaren hr landskamreraren
H. CavalJi, som lider af följder af influensa, gerna bör för återvinnande
af helsa byta om vistelseort, intygar
Stockholm d. 2,/4 1893.
F. W. Warfvinge,
med d:r.
Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och lagutskottets
memorial u:o 6, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande eu angående ändring i folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden väckt motion;
bankoutskottets utlåtande n:o 12, i anledning af motion om
anställande vid riksbanken af en direktör och en vice direktör;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, med anledning af väckta motioner om skrifvelser till
Kongl Maj:t dels angående framläggande af förslag till omorganisation
af bankväsendet i riket och dels angående indragning af de enskilda
bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 10 kronor; och
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i §§ 13 och 17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;
äfvensom
Sso 81. 30
Tisdagen den 25 April,
lagutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 50, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
bestämmelser angående tillämpning vid längre frihetsstraff af s. k.
vilkorlig frigifning;
n:o 51, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag i syfte
att ersätta de kortvariga frihetsstraffen med s. k. vilkorligt domfällande
eller andra dermed jemförliga straffarter;
n:o 52, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 53, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 25 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862;
n:o 54, i anledning af väckt motion om utarbetande af en fullständig
folkskolestadga för de större städerna m. m.;
n:o 55, i anledning af väckta motioner angående ändring af §
12 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862;
n:o 56, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet; och
n:o 57, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 30 öfver väckt motion om
ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 22 innevarande månad bordlagda utlåtanden
n:is 26—28, äfvensom sammansatta stats- och bankoutskottets
nämnda dag bordlagda utlåtande n:o 5.
Vid föredragning af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
den 22 i denna månad bordlagda memorial n:o 2, angående arfvode
åt sekreteraren hos utskottet, biföll kammaren hvad utskottet i memorialet
hemstält.
Vid föredragning af bankoutskottets den 22 innevarande april
bordlagda memorial n:o 11 med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utsträckning
af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån och om ändrad
31 »jo 81.
Tisdagen den 25 April.
lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken, godkändes den föreslagna
omröstningspropositionen.
På framställning af herr talmannen beslöts att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de under
dagen andra gången bordlagda ärendena.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 63, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.
Upplästes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 57, till Konungen, angående
ändring i § 4 i lagen för Rikets Ständers bank.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 58, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 12 kap.
3 § kyrkolagen;
n:o 59, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af
3 kap. 1 § handelsbalken;
n:o 60, i anledning af väckt motion om ändring af 22 kap. 21 §
strafflagen;
n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen; och
n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändringar i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
in. m.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2.4 5 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.