1893. Första Kammaren. N:o 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. N:o 29.

Onsdagen den 19 april, e. in,

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 12 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Herr Claeson: Då år 1866 vidtogs den vigtiga lagreformen,
att oäkta barn tillerkändes arfsrätt efter sin moder, gjordes också
inskränkningar i denna arfsrätt i två från hvarandra alldeles
skilda afseenden. För det första stadgades såsom vilkor för
arfsrätten, att moder skulle hafva, så att säga, officielt låtit gifva
samhället tillkänna, att hon erkände barnet såsom sitt, så att
arfsrätten icke finge grundas på några mer eller mindre chikanösa
processer. För det andra skedde en inskränkning i omfånget af
arfsrätten i ett visst fall, så att det oäkta barnet visserligen fick
full arfsrätt framför moderns andra arfvingar, om icke modern
lemnat äkta bröstarfvingar efter sig, men att i senare fallet för
dessas räkning undantogs hvad som benämndes bröstarfvingars
laglott.

Hvad den första inskränkningen angår, har icke någon af
lagutskottets ledamöter från denna kammare biträdt framställningen
om inskränkningens borttagande, och jag förmodar, att
någon benägenhet för bifall dertill icke finnes här i kammaren,
hvadan jag icke tillåter mig upprepa de goda skäl emot ett sådant
bifall, som vid sista lagtima riksdag anfördes.

Hvad deremot beträffar inskränkningen i fråga om omfånget
af arfsrätten, anser jag, att rättvisa, billighet och klokhet fordra,
att vi nu göra en ändring. Inskränkningen är så pass betydlig,
att om modern lemnat efter sig ett äkta och ett oäkta barn,
tager det äkta barnet 3A och det oäkta får blott V* af qvarlåten
skapen. Dertill kommer, att om modern dör, medan barnen
ännu äro minderåriga, har det äkta barnet rätt att försörjas af
fadern, under det att det oäkta barnet icke har denna rätt. Det
är orättvist och obilligt mot barnet och det är oklokt mot samhället,
ty deraf skall lätt kunna inträffa att barnet kastas på
fattigvården i fall, der detta eljest måhända icke behöfde ske.

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 29.

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrä tt.

1

N:o 29. 2

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

Motivet för den senare inskränkningen var det, att då en
moder icke fick genom testamente bortgifva den hälft af qvarlåtenskapen,
som i lag är bröstarfvinge förbehållen, borde hon
ej heller genom en sådan anteckning i kyrkoboken, som den
ifrågavarande, få göra en sådan inskränkning i denna rätt. Jag
föreställer mig dock, att motivet icke var så mycket detta —
ty det är dock icke en testamentsrätt, utan en verklig arfsrätt,
som genom 1866 års förordning tillerkänts oäkta barn — som
den omständigheten, att reformen var ny, och att man derför
ville göra den så litet omfattande som möjligt, för hvilket åskådningssätt
goda skäl ju då kunde finnas. Nu hafva emellertid
sedan dess 27 år förflutit, och enligt hvad jag kunnat finna,
har icke försports något klander öfver det förhållande, som infördes
år 1866, utan tvärt om anser man det rättvist och rigtigt.
Jag skall derför be att få yrka bifall till ett förslag, som af sex
ledamöter af denna kammare framstälts i en reservation, enligt
hvilken skrifvelsen skulle skilja sig från den af utskottet föreslagna
i det afseende, att ett oäkta barn såsom förut icke skulle
berättigas taga arf efter moder, med mindre modern låtit anteckna
det såsom sitt i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon
då var kyrkoskrifven. Samma förslag framstälde jag vid sista
lagtima riksdag, och då fattades endast två röster för att detsamma
skulle hafva gått igenom. Då hade jag och den, som i
utskottet delade min mening, försummat att i den af oss afgifna
reservationen formulera vårt förslag, och lagutskottets nuvarande
ordförande anmärkte då, att det var olämpligt att taga ett förslag,
som framkommit först under diskussionen i kammaren.
Sannolikt var det denna anmärkning, som gjorde, att förslaget
då föll, och nu synes frågan hafva legat till sig, eftersom vi nu
äro sex reservanter i denna rigtning och då voro blott två.

På de grunder, jag nu anfört, vågar jag yrka bifall till den
af herr Lundin, mig och några andra afgifna reservationen.

Herr Pettersson, Carl: Att denna fråga, som nu är å

bane, icke hör till de lätt lösta, visar sig af de olika meningarna,
i det att icke mindre än tre reservationer af skilda innehåll äro
afgifna mot utskottets förslag. Den reservation, som är inlagd
af mig och en annan ledamot af denna ärade kammare, går dock
alldeles stick i stäf med så väl utskottets betänkande, som de
öfriga reservationerna, i det vi yrkat af slag å motionen och betänkandet.
Jag kan nemligen icke dela den åsigt, att den arfvedel,
som de utom äktenskap födda barnen enligt nu gällande
lag bekomma efter sina mödrar, är för liten; och jag fruktar,
att man beträder en farlig väg, om man ökar denna arfvedel, så
att de i olagliga förbindelser tillkomna barnen nära nog likställas
med äkta barn. Pör mig gälla de farhågor mycket, som med
lätt hand vidröras i lagutskottets betänkande, der det sid. 14

• 3 N:o 29.

Onsdagen den 19 April, e. m.

står att läsa: »Man har sålunda fruktat, att hvarje handling,

hvarigenom de oäkta födde i familjrättsligt hänseende förblandades
med äkta barn, skulle inverka störande på sedernas helgd, att
familj elifvets renhet skulle fläckas, om frukten af en osedlig förbindelse
vunne rättigheter, som eljest grundade sig allenast på
det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet, och slutligen att
skandalösa rättegångar skulle deraf blifva en följd.»

Dessa invändningar, som utskottet antager skulle kunna
göras mot dess förslag, bemötas med skäl, hvilka jag emellertid
anserx vara så ringhaltiga, att de icke i minsta mån kunna uppväga
de stora och vigtiga grunder, som enligt min åsigt tala för
ett afslag å saken. Om oäkta barn skulle erhålla lika arfsrätt
som de ålita, skulle detta, icke annat än jag kan finna, blifva en
slags premiering för de förstnämnda. Staten har ju ett sedligt
ändamål och eger sina lifsrötter i familjen. Denna är en sedlig
institution, och staten bör bevara sedernas helgd för att icke
sjelf råka i förfall. Detta är ett skäl, som talar så tillräckligt
för afslag å det föreliggande betänkandet, att jag knappt behöfver
anföra mera i ämnet; ty om ett förslag, som, ehuru det
säkert framstälts i de bästa och mest välmenande afsigter, dock
i sin tillämpning kommer att inverka störande på sedernas helgd
och familj elifvets renhet, förtjenar det, så vidt jag kan förstå,
intet annat bemötande från lagstiftames sida än att blifva förkastadt.
— Afslag å motionen yrkades och beslöts af denna
kammare förra året. Då frågas: har något nytt tillkommit sedan
dess? Herr Claeson ansåg, att motionen nu skulle hafva stora
utsigter att gå igenom, men jag undrar, om det är så. Det är
icke mycket länge sedan här diskuterades en af herr Tamm väckt
motion, som af såg att bidraga till höjandet af tukt och sedlighet
i samhällslifvet. Den mottogs af denna kammare med det varmaste
deltagande; och skall kammaren vara konseqvent, måste
den, icke annat än jag kan se, afslå lagutskottets föreliggande
betänkande, ty det ena måste man tänka sig stå i sammanband
med det andra. Vill Riksdagen befordra sedernas helgd i ett
afseende, bör den göra det i alla. Jag har visserligen hittills
icke mer än en medhjelpare, den som jemte mig reserverat sig,
men på grund af den sympati, hvarmed herr Tamms motion mottogs,
hoppas jag, att Första Kammaren välvilligt mottager äfven
det förslag, som jag nu gör, då jag yrkar afslag å lagutskottets
betänkande.

Herr Lundström: Lika med den förste talaren anser jag,

att någon förändring i afseende på sättet, på hvilket ett oäkta
barns arfsrätt skall bestämmas, icke bör ega rum. De skäl, som
till stöd härför finnas, torde redan vara väl bekanta, så att något
vidare i det afseendet icke behöfver yttras. Men i olikhet med
nämnde talare tror jag, att det skulle medföra åtskilliga vådor,

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:0 29. 4 - Onsdagen den 19 April, e. m.

Om ändrade om hans förslag nu skulle bifallas. I sådant fall skulle ett oäkta
bestämmelser barn blifva likstäldt med ett inom äktenskapet födt barn, och
rörande oäkta jag yaT, icpe tänka mig annat, än att derigenom äktenskapets
barns arfsrätt, skalle i hög grad minskas, att sådana lösa förbindelser,

^ som man val i allmänhet icke kan gilla, till sitt antal skulle

ökas, och att familjebandet mer och mer skulle upplösas. Då
jag anser, att familjen är grundvalen för statens bestånd, kan
jag icke vara med om något, som skulle verka försvagande på
familjebandet. Äfvenså förefaller mig, som om ett stadgande,
sådant som det nu ifrågasatta, icke vore rätt förenligt med nu
gällande egendomsgemenskap inom äktenskapet. Om en man
gift sig med en qvinna, som förut har ett oäkta barn, skulle, om
qvinnan doge och inga barn funnes i äktenskapet, mannens halfva
förmögenhet tillfalla det oäkta barnet, om hvars tillvaro han
kanske förut icke haft någon aning. Detta synes mig icke kunna
vara rätt.

Det säges, att barnen icke äro skyldiga till de fql, som föräldrarne
hafva begått, och icke böra lida för dem. Det är mycket
rätt, men jag ber att få fästa uppmärksamheten på att i många
andra fall barnen få lida för föräldrarnes fel, utan att något
dervid kan åtgöras. Jag skulle gerna vara med om att göra
hvad som kunde göras äfven för dessa oäkta barn, såvidt icke
derigenom andra, ännu vigtigare, ännu mera behjertansvärda intressen
skulle såras, hvilket efter mitt förmenande skulle blifva
fallet, om det nu föreliggande förslaget antoges. Jag får derför
anhålla om afslag å utskottets betänkande.

Herr Fröberg: Enligt 1734 års lag egde de barn, hvarom
nu är fråga, icke arfsrätt efter sina föräldrar, blott efter sina
barn och bröstarfvingar. Dock ålåg det föräldrarne att försörja
barnen. Genom 1866 års förordning skedde den ändring, att
oäkta barn fick ärfva sin moder i den egendom, som icke utgjorde
bröstarfvinges laglott. 1734 års lag livilade på den grund,
att endast lagligt äktenskap medförde laglig arfsrätt. Och från
denna grundsats gör icke 1866 års förordning någon afvikelse,
ty derigenom har icke tillerkänts dessa oäkta barn samma arfsrätt
som de äkta.

Enligt samma förordning har oäkta barns arfsrätt gjorts beroende
deraf, att moder låtit i kyrkoboken anteckna barnet såsom
sitt, och hvilar denna arfsrätt på presumtionen om moderns
befintliga, fastän ej tillkännagifna yttersta vilja, samt är sålunda
blott en förklädd testamentsrätt.

Att nu utsträcka arfsrätten för de oäkta barnen, på sätt utskottet
ifrågasätter, så att dessa berättigades att lika med äkta
barn taga arf efter moder, vore att undergräfva den sedliga
grund, på hvilken äktenskapet hvilar, och det bör väl icke en

Onsdajen den 19 April, e. ni.

5 N:o 29.

sedlig stat och ännu mindre en kristen göra, utan fastmer hålla Om ändrade
på familjelifvets renhet. bestämmelser

Jaar är af samma åsigt, som en och annan af de föregående rörande oäkta
talarne deri, att om en lag af den beskaffenhet, som nu begäres, _ ^

skulle komma till stånd, skulle just familjen i det afseendet
komma att förlora derpå, och vi veta, hvilken betydelse familjen
har för samhället. Af historien känna vi, att i stater, der familjebandet
lossats och äktenskapets helgd icke vårdats, hafva
också inträdt sådana förhållanden, som hafva förr eller senare
haft till följd statens undergång.

Jag ömmar visserligen mycket för olyckliga barn, men man
får val icke sträcka sin ömhet så långt, att man för deras
skull uppoffrar det allmänna bästa, som fordrar, att äktenskapet
och dess sedliga ändamål icke undergräfvas. Om en sådan lag
som den här ifrågasatta komme till stånd, skulle det kunna
komma att ofta inträffa, att, sedan en gift qvinna aflidit, tvister
uppstode om huruvida hon varit moder till ett eller annat oäkta
barn, och deraf skulle följa söndring, split och oenighet inom
familjen. En qvinna kan hafva ett rent och klart prestbetyg,
men eger icke dess mindre oäkta barn. Om en man ingår äktenskap
med en sådan qvinna i tro, att hon icke har några barn,
så blifver han djupt bedragen. — Yi hafva oss bekant, huru det
i allmänna lifvet stundom går till. Qvinnor finnas, som resa
från en ort till eu annan för att föda sina barn. Dessa barnaföderskor
behöfva icke uppgifva sina namn, och man får ej heller
närmare efterforska dessa. Barn, som födes, kommer att döpas
af presten i den församling, der det födes, men hvem modern
är, får man icke veta. Stundom händer, att qvinnor under uppgifvet
origtigt namn framföda barn. Då man har att befara
något dylikt, synes mig, som om de starkaste skäl tala för att
kammaren icke bör bifalla föreliggande betänkande utan i stället
afstå detsamma, hvilket jag ock yrkar.

Herr Billing: Jag har begärt ordet, icke för att yrka bifall
till något af de nu framlagda förslagen, ty jag får erkänna,
att jag för min del icke kan fullt instämma vare sig med utskottet
eller med någon af reservanterna, utan för att fästa uppmärksamheten
på en punkt, hvarpå jag tror, att man hade bort
akta, så vidt icke min uppfattning af denna fråga beror på ett
missförstånd. Gör jag mig skyldig till ett missförstånd, hoppas
jag få det rättadt af närvarande jurister.

Då Kongl. Maj:t i cirkulär den 5 juni 1885, på Riksdagens
framställning, anbefalde konsistorierna att hos vederbörande presterskap
inskärpa angelägenheten deraf, att den anteckning i
kyrkoboken, som enligt allmänna förordningen af den 14 april
186(3 utgör förutsättning för oäkta barns arfsrätt efter moder,
verkstäldes på sådant sätt, att den innefattade tydligt bevis, att

N:o 29. 6

Onsdagen den 19 April, e. m.

Om ändrade det är barnets moder, som låtit anteckna barnet såsom sitt; då,
bestämmelser säger jag, Kongl. Maj:t utfärdade detta cirkulär, kunde detsamma
bwnmirfm-ätt el tolkas annorlunda — och det har, såvidt jag förstår, ej
(Torts.) heller tolkats annorlunda — än att den anteckning, som moder
skulle göra om sitt oäkta barns födelse, borde vara af en annan
beskaffenhet än den anteckning, som i allmänhet göres i kyrkoboken
om ett barns födelse. Det har derför uppfattats, som om
det oäkta barnet icke hade egentlig arfsrätt efter sin moder,
utan som om åt modern till det oäkta barnet medgifvits en mera
utsträckt och lättare verkställbar testamentsrätt. Och derför har
man ansett, att för att ett oäkta barn skulle hafva rätt att ärfva
sin moder, skulle modern låta anteckna barnet just under medvetande
om att denna anteckning innebar, att barnet skulle få
arfsrätt, hvadan man ock i allmänhet ansett sig böra kräfva., att
för sådan anteckning antingen modern sjelf skulle inställa sig
hos pastorn, i hvilket fall i kyrkoboken således skulle antecknas
att modern inför honom låtit anteckna sig såsom moder till
ifrågavarande barn, eller ock att modern skulle i en skrift, bevittnad
af två personer, begära en sådan anteckning.

Så har stadgandet tolkats, och jag ber, att, om denna tolkning
är origtig, någon af de närvarande juristerna ville upplysa
derom, ty den af mig framstälda uppfattningen är den allmänna
och den af mig angifna praxis är den allmänna. Hvad blir nu
följden deraf? Jo, att, om, sedan modern personligen hos pastor
eller genom någon annan anmält att hon födt ett barn, anteckning
göres i kyrkoboken, utan att förenämnda noggranna bestämmelser
iakttagas, barnet kommer att förlora sin arfsrätt. Nu
synes mig — man må tänka om oäkta barns arfsrätt huru som
helst — att man bör vara mån om att det blifver klart, huru
den åt dessa barn medgifna arfsrätten skall åt dem bevaras.
Jag får erkänna, att jag under de senare åren vid alla visitationer
uppmanat pr ester skåpet att verkligen vara måna om att förmå
modern att i nu angifna noggrannare form låta göra anteckningen
i kyrkoboken, på det att barnet måtte bevaras vid den rätt,
som enligt lag är detsamma tillämnad.

På grund häraf synes mig, som om lagutskottet hade gjort
väl, om det aktat på denna sak och gifvit någon närmare bestämmelse
om huru sådan anteckning, som den ifrågavarande,
skulle vara beskaffad, tv af 1885 års cirkulär synes klart framgå,
att en vanlig anteckning om barnet i kyrkoboken icke är till
fylles. De sex reservanterna hafva bibehållit samma uttryck som
förut funnits och således lemnat samma oklarhet qvar.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på en annan
omständighet, som är af vigt, om man verkligen är mån om att
den rätt, som enligt lag tillkommer oäkta barn, måtte åt dem
bevaras. I lagen och äfven i reservanternas förslag står, att
anteckningen skall ske i kyrkoboken för den församling, i hvil -

7 N:o 29.

Onsdagen den 19 April, e. m.

ken modern vid barnets födelse var kyrkoskrifven. Äfven detta
kan leda till att barnet förlorar den rätt, som detsamma tillkommer.
Dessa stackars mödrar äro i allmänhet icke synnerligen
bofasta. Om nu modern — hvilket alltid är fallet, derest hon
icke särskildt tillhålles af presterskapet — underlåter att gorå
den testamentsanteckning, hvarom jag talat, i den församlings
kyrkobok, der hon födt barnet, och sedan flyttat till en annan
församling, synes det, som om hon icke kunde få gorå anteckningen
i sistnämnda församlings kyrkobok, hvaraf följer, att någon
anteckning icke kommer att ske. Vare sig man utsträcker
de oäkta barnens arfsrätt eller icke, synes mig derför, att, om
man vill att barnen skola få den arfsrätt, som enligt lag dem
tillkommer, några närmare bestämmelser äro af nöden.

Då jag tycker, att en enkel vanlig anteckning i kyrkoboken
vore alldeles tillräcklig att bevisa dessa barns börd, såsom förhållandet
är i fråga om andra menniskor, så synes mig, att en
bestämmelse i den vägen borde framkomma.

Jag tillåter mig ej att föreslå någon formulering. Jag har
endast på grund af den erfarenhet, jag gjort, ansett mig böra
fästa uppmärksamheten på hvad jag nu framhållit.

Herr Lundin: Då jag antecknat mig såsom reservant i
denna fråga, skall jag be att få säga några ord. Jag kan icke
finna, att det förefinnes några tungt vägande omständigheter mot
att en lagstiftning i denna rigtning vidtages. Tvärtom anser
jag det vara af behofvet påkalladt, att denna fråga blir ordnad
genom lagstiftningen på det sätt, reservanterna föreslagit, ty i den
nuvarande lagstiftningen föreligger otvifvelaktigt en ofullständighet
i nu ifrågavarande afseende. Det har sagts åtskilligt emot detta
förslag, men jag tror, att det är nödvändigt att söka få en sådan
förändring till stånd. Jag yrkar bifall reservanternas förslag.

Herr Claeson: Jag skall först be att få besvara den
fråga, som herr Billing gjorde, och det så mycket hellre som,
om jag fattat honom rätt, han icke hör till motståndarne till
förslaget att oäkta barn skola hafva lika arfsrätt efter sin moder
som äkta barn. Då man utgår från den förutsättning, att det
skall officiel! inför samhället gifvas till känna, att den, hvilken
skall ärfvas, är moder till barnet, är det icke nog med att vederbörande
prest i kyrkoboken antecknar, att qvinnan fått ett oäkta
barn, utan anteckningen måste innehålla, att hon sjelf låtit verkställa
den. Mig synes som om det vore nog att, då modren gör detta,
kyrkoherden antecknar detta förhållande i kyrkoboken, utan att
vittnen derför behöfvas. Då blir det ju eu hans embetsåtgärd,
lika giltig, som då domhafvanden gör en anteckning i fastighetsboken
eller dylikt. Kan man tänka ut ett annat, lika offentligt
sätt för modrens erkännande af barnet som anteckningen i kyrko -

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:o 29. 8

Onsdagen den 16 April, e. m.

Om ändrade boken, torde hinder ej möta för antagande deraf, men nu förebestämmelser
ligger ej något förslag i det hänseendet, och då är nödigt att
rörande oäkta bibehålla den nu gällande föreskriften.

(Forte) Äfven vill jag bemöta några anmärkningar, som gjorts och

som enligt min uppfattning äro origtiga. En ärad talare sade,
att 1866 års förordning icke utgjorde någon afvikelse från 1734
års lag. Jag tror, att det lcnapt kan vara större afvikelse. 1734
års lag stadgade, att ingen arfsrätt finnes för oäkta barn. Funnes
ingen närmare arfvinge än syssling, toge han arfvet, och
funnes ingen arfvinge alls, ginge arfvet till Kongl. Maj:t och kronan,
fastän den aflidna qvinnan efterlemna! oäkta barn. 1866 åter
bestämdes, att qvinnas oäkta barn skulle få arfsrätt framför alla
andra hennes skyldemän utom bröstarfvingar och att det äfven
skulle få dela arf med dessa, fastän med viss inskränkning då
i fråga om beloppet. Jag tror ock att det är eu origtig uppfattning,
att, såsom en talare sade, man 1866 införde detta steg för
att »premiera» oäkta barn. Det lär nog icke hafva blifvit ett
enda oäkta barn mera eller mindre i följd af 1866 års lagstiftning.
Det var ingen premiering, utan en gärd af rättvisa och
en klok åtgärd.

Vidare frågar samme talare: har något nytt förekommit sedan
förra riksdagen? Ja, det har det visst. Ett nytt har tillkommit.
Det har framlagts ett positivt förslag redan i reservationen
mot utskottets betänkande, så att man icke längre kan
säga, att det kommit såsom en öfverraskning. Förslaget är icke
längre nytt, utan man har hunnit sätta sig in i det. För öfrigt
är detta steg icke något nytt från Riksdagens sida, utan 1863 års
Riksdag gjorde precis samma framställning, som vi sex reservanter
nu föreslagit, och vi hafva icke gått ett enda steg längre, än Riksdagen
gjorde redan för 30 år sedan.

Vidare sades, att den, som gifter sig med en qvinna, ej kan
veta, om hon har oäkta barn. Det är mycket lätt att få veta,
då det står i kyrkoboken.

Billighet synes mig fordra, att om någon gifter sig med
en qvinna, som gifvit till känna, att hon har oäkta barn, barnet
kommer i samma ställning till qvinnans man, som stjufbarn i
allmänhet.

På dessa grunder ber jag att få förnya min anhållan om
bifall till reservationen.

Herr Fehrman: Då den som jag kunde kalla stora sedlighetsmotionen
föredrogs i kammaren för någon tid sedan, hade
jag ingen anledning att begära ordet, ty den rigtning, i hvilken
diskussionen då gick, gjorde, att det, som jag kunnat hafva att
anföra, endast skulle blifvit ett omsägande af hvad andra förut
sagt; och med sådant ville jag icke trötta kammaren. Men det faller
af sig sjelft, att jag lifligt intresserar mig för allt, som kan bi -

Onsdagen den 19 April, e. m. 9

draga att höja det sedliga medvetandet hos vårt folk. Just af
detta skäl kan jag för min del ej vara med om den motion,
afseende en utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, hvilken blifvit
af utskottet tillstyrkt. Utskottet erinrar sjelft om de invändningar,
som från den allmänna moralens synpunkt kunna göras
mot en sådan lagstiftning, och utskottet uttalar dervid den öfvertygelsen,
att lättsinne och utsväfningar ingalunda förekommas
genom medvetandet, att frukten deraf går förlustig äkta barns
rätt. Derom skall jag icke tvista. Men när illa sker, när sådant
förekommer, som utskottet kallar »handlingar som strida
mot sedlighetens lag», tror jag, att det ar i den allmänna moralens
intresse, att det osedliga och brottsliga i sådana handlingar
hålles uppe i medvetandet såsom osedligt och brottsligt.
Men just genom att insätta de oäkta barnen i lika arfsrätt med
de äkta, bidrager man, enligt min åsigt, att undergräfva sedlighetsmedvetandet,
föreställningen om familj elifvets helighet till åtskilnad
från de osedliga förbindelserna; men att undergräfva föreställningen
om och aktningen för familjelifvets helighet är, enligt
min åsigt, i grund ruinerande, ja rent mördande för det allmänna
sedlighetsmedvetandet hos folket. Jag kan för min del icke
annat än beklaga, fastän det nu är för sent, att något steg har
blifvit taget i denna rigtning; att taga flera steg i samma rigtning
kan jag ej vara med om vidare. Jag är fullt öfvertygad
om att, när aktningen för och medvetandet om familjelifvets
helgd undergräfves, icke heller statens helsa kan bestå, ty familjen
såsom det lilla samfundet är underlaget för staten såsom det
stora. Kommer aktningen för det lilla samhället att undergräfvas,
tror jag icke att det stora samfundet, staten, kan bevara sin helsa.

Man säger, att många oskyldiga härigenom skulle komma
att lida. Ja, visserligen äro här omständigheterna ömmande.
Att de oäkta barnen äro inskränkta i sin arfsrätt är dock i mina
ögon endast en ringa sak mot allt det öfriga elände, till hvilket
dessa olyckliga födas. Att få lefva såsom barn och ung utan
fader, att aldrig få erfara hvad faderskärlek är, att lefva med
en moder, som kanske icke heller har någon moderskärlek eller
moderskänsla; att lefva utan vård, utan uppfostran, skild från
ett ordnadt familjelif, i vissa fall kanske insatt på ett barnhus,
der många förmåner kunna gifvas, men som omöjligt kan ersätta
bristen på ett sedligt familjelif — detta är i sanning en ytterst
beklaglig lott, och ingen kan väl underlåta hysa hjertligt medlidande
med dessa olycklige, som utan eget förvållande råkat i
sådant elände. Men jag frågar: hvem bär ansvaret derför?
Icke faller ansvaret på den, som motsätter sig en sådan lagstiftning,
som den ifrågavarande, för att icke genom den framkalla
ett ännu större ondt, ett förslappande af sedlighetsmedvetandet.
Ansvaret hvilar på föräldrarne sj elfva, på dem och inga
andra. Jag kan derför icke annat än förena mig med de re -

N:o 29.

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.
(Forts.)

N:0 29. 10

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

servanter, som anse att motionen bör afstyrkas och yrkar afslag
å densamma.

Herr Pettersson, Carl: En föregående talare, nemligen
herr Claeson, anmärkte, att i händelse bifall skulle lemnas till
den af 6 reservanter framlagda egna mening och detta skulle
blifva kammarens beslut, skulle vi återkomma till precis samma
ställning, hvarifrån frågan utgick, då den var före vid Riksdagen
första gången år 1863. Men han glömde att omnämna,
huru Konungen mottog denna skrifvelse. Kongl. Maj:t tillkännagaf
vid granskning af berörda förslag, att han funnit sig icke
kunna godkänna detsamma hufvudsakligen af de skäl, att förslaget
dels genom att tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter
moder som äkta barn syntes innebära en rubbning i grundsatsen,
att allenast ett lagligt äktenskap kunde erkännas såsom familjens
grundval, och dels saknade föreskrift derom, att oäkta barn borde
blifvit af modem i lifstiden erkändt. Häraf inhemta vi, hvilken
mening Kongl. Maj:t hyste i ämnet för 28 år tillbaka, och jag
förmodar, att Kongl. Maj:t med samma vishet och landsfaderliga
omsorg äfven nu kommer att vägra bifall, om ett sådant förslag
blir antaget af Riksdagen. Jag delar den näst föregående talarens
alldeles rigtiga mening, att man måste hysa medlidande
med de arma utom äktenskapen födda barnen, som knappast
veta hvad modersömhet är, ännu mindre hvad faderskärlek vill
säga. Detta medlidande har Riksdagen visat derigenom, att
Riksdagen hemstält och Kongl. Maj:t samtyckt till att dessa
barn skulle få en viss del af arfvet efter modern. Det är nu
icke fråga om att upphäfva detta stadgande, utan endast om att
de skola erhålla nära på lika arfsrätt, som de inom äktenskapet
födda barnen. Jag står fast vid att detta skulle blifva ett slags
premiering af de oäkta barnen. Hvad skulle det tjena till att
ingå äktenskap, då de utom äktenskapet födda barnen erhölle
lika arfsrätt? Nej, icke alla skulle få samma arfsrätt; så väl
motionären som lagutskottet uppställa undantag, då de förneka
all arfsrätt åt de oäkta barn, som äro aflade under moderns
äktenskap eller i förbjudna led. Men hvarföre det då? Äro
dessa barn mindre beklagansvärda än andra? Nej, snarare mer;
men man skyggar ännu tillbaka för att så våldföra den gudomliga
rättfärdighetens kraf. Ännu så länge, säger jag; ty när de
vidare arbetat sig fram dessa — jag vet knappt, om jag vågar
uttala det, men orden falska humanitetsprinciper sväfva på min
tunga — meningar, blir följden naturligtvis den, att äfven ifrågavarande
barn skola få sin arfslott. Tills vidare inskränker man
sig till att de oäkta barnen blott skola ärfva modern. Med tiden
skola de väl också ärfva fadern, huru många trakasserier än
kunna uppkomma deraf. Men då är det alldeles uppenbart, att
familjelifvet och samhället angripits af obotlig kräftskada. Bör

11 N:0 29.

Onsdagen den 19 April, e. m.

man derför icke stanna, der man nu står, och låta dessa arma Om ändrade
barn blott få, hvad barmhertigheten gifver dem? Jag bar icke bestämmelser
påstått, att de ega någon rätt dertill. De fattiga hafva icke någon rörande oäkta
rätt att få understöd, men samhället gifver dem det likväl af
barmhertighet. På samma grund har också en viss arfslott be- ° S''
viljats åt barn utom äktenskapet.

Herr Hasselrot: Om jag hade den aflägsnaste tro på att

det förslag, som reservanterna här framlagt, skulle i någon mån
strida mot tukt och sedlighet eller undergräfva familjens helgd,
skulle jag vara den siste att tala för förslaget. För min del tror
jag icke, att detta är förhållandet. Man kan icke befordra sedlighet
eller bevara familjens helgd genom att straffa ett barn
för en sedlighetsförbrytelse, som dess föräldrar begått. Denna
fråga har för öfrigt, enligt min åsigt, gjorts större än den i verkligheten
är. Sådana oäkta barn, som icke aflats i förbudna led
eller under moderns äktenskap, hafva nu rätt att, om modern så
vill, få ärfva hälften mot äkta barn. Reservanterna — och något
annat förslag är icke förordadt — hafva endast förordat en utsträckning
af denna rättighet derhän, att de skola få lika arfsrätt
med de äkta barnen. Det är gifvet, att modren har ovilkorlig
rätt att gifva detta genom testamente, men nu är förhållandet,
att dessa mödrar i allmänhet icke förstå att gifva sina
oäkta barn arfsrätt genom testamente. Detta är hufvudsakliga
anledningen, hvarför man genom en särskild i lag föreskrifven
anordning lemuat mödrarna tillfälle att gifva barnen denna rätt
derigenom, att modren låter anteckna barnet såsom sitt i kyrkoboken.
Det är dock icke nog med att denna anteckning i kyrkoboken
eger rum på samma sätt som alla andra anteckningar i samma
bok, derför att begäran om sådan anteckning ofta sker genom
annan än modren sjelf. Det är oftast faddrarne, som omtala,
att den eller den är moder till barnet, men detta kan ofta leda
till origtigheter, och dermed är ingalunda gifvet att modern vill
lemna barnet arfsrätt. För att få detta klart, utfärdades det
cirkulär, hvilket talaren på vestmanlandsbänken omnämnde.

Det är angeläget, att modren hos pastor sjelf gör framställning
om denna anteckning antingen personligen eller skriftligen. Jag
tror, att den praxis han omnämnde är fullt vigtig och såsom sig
bör, men då han tvekade om huru det skulle förfaras, om icke
denna anteckning skedde, der barnet vore födt, ber jag få påpeka,
att anteckningen skall ske i kyrkoboken för den församling,
der modren är kyrkoskrifven, då anteckningen sker. Modren kan
under hela sitt lif, då hon finner för godt, låta göra denna anteckning.
Vill hon göra den då barnet födes, bör anteckningen ske
der hon då är kyrkoskrifven. Har hon flyttat till eu annan församling,
kan hon låta göra anteckningen, att barnet är hennes, i den
församlingens kyrkobok.

N o 29. 12

Om ändrade
bestämmelser
rörande oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

Jag tror således, att det icke finnes något skäl att under
nuvarande förhållanden bibehålla den skilnad mellan äkta och
oäkta barn, att den ena ärfver helt och den andra till hälften
moderns qvarlåtenskap. I regeln är det icke så, att, då man
gifter sig med en qvinna, hon kan fördölja att bon före äktenskapet
haft barn. Sker så, är detta tillräckligt skäl lör äktenskapsskilnad.
För öfrigt vet jag icke, hvarför de oäkta barnen i
förhållande till barnen i ett derefter följande äktenskap skulle
hafva sämre arfsrätt än barnen i ett föregående äktenskap. Jag
tror, att hvad som föreslagits är ett försigtigt steg framåt, men
jag vill icke gå längre. Jag vill icke alls, att detta skall anses
innebära ett steg mot den ofta förordade bestämmelsen, att
de oäkta barnen skola ärfva äfven sina fäder. Detta är något
helt annat och skulle leda till helt andra konseqvenser. Jag tror,
att man icke bör gå längre, än att man lemnar moder tillfälle
att gifva det oäkta barnet full arfsrätt efter henne. Under nuvarande
förhållanden förstår modern i allmänhet icke, att, då hon
låter göra anteckning i kyrkoboken att barnet är hennes, barnet
får ärfva henne endast till hälften. Hon skulle säkerligen vilja
gifva barnet full arfsrätt, och det är endast att gifva denna anteckning
den praktiska betydelse, den bör hafva, som reservanterna
afsett.

Jag yrkar sålunda bifall till reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande under öfverläggningen yrkats,
dels, af herr Claeson, att kammaren skulle bifalla det förslag,
som innefattades i den af honom med flere vid utlåtandet afgifna
reservation, dels ock att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen först proposition på bifall
till utskottets hemställan och vidare propositioner jemnlikt nämnda
båda yrkanden samt förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Claesons yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Carl, begärde, votering, i anledning hvaraf, och
sedan till kontraproposition dervid antagits afslag å utskottets
hemställan, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller det förslag, som innefattas i den af herr
Claeson m. fl. vid lagutskottets utlåtande n:o 30 afgifna reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 19 April, e. m.

13 N:o 29.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 12 innevarande ifrågasatt
månad bordlagda utlåtande n:o 31, i anledning af väckt motion ändring i brom
ändring af gällande bestämmelser i fråga om rätt att ut- »tämmelserna

Herr Bill ing: Herr talman, mine herrar! Denna dags

föredragningslista har haft ett sådant innehåll, att jag icke har kunnat
spara kammaren obehaget att höra tre föredrag af mig. Det
oaktadt anser jag mig skyldig att äfven vid denna fråga begära
några ögonblicks uppmärksamhet.

Det nu föredragna betänkandet är ordagrant lika ett lagutskottets
betänkande vid 1891 års riksdag. Det förslag, som
lagutskottet då, i likhet med hvad som nu skett, gjorde, afslogs
af Första Kammaren på yrkande af herr erkebiskop Sundberg.
Det var icke första gången, som förslag af nu föreliggande innehåll
då framkommit till Riksdagen, utan det har framkommit
åtskilliga gånger förut. Det har framburits af sådana, som varit
bestämda motståndare till vår svenska lutherska kyrka, men det
har också framburits af sådana, som icke varit detta utan i stället
vänner till henne. Redan detta visar, att ganska talande skäl
kunna finnas både för den ena och andra meningen, och jag vill
erkänna, att det alldeles icke förvånar mig, om man vid första
påseendet känner sig tilltalad af de skäl, som anförts för det
nu af lagutskottet gjorda yrkandet. Men just derför ber jag
få framlägga och väga mot hvarandra skälen för och emot.

Jag vill då begynna med att säga att, vare sig man antager
eller förkastar det af lagutskottet gjorda yrkandet, har detta icke
i första hand någon synnerligt stor effektiv, praktisk betydelse.
Striden gäller här strid mellan olika grundsatser mer än någon
praktisk åtgärd. Jag skall be att först få påpeka de grundsatser,
som göra, att man icke vill vara med om den nu föreliggande
förändringen. De äro ganska djupgående, men jag skall icke gå
djupt in i dem, utan endast nämna dem i allra största korthet.

Det är fyra grundsatser, som man har velat uttala och bekänna
genom den lag, hvarom nu är fråga. Den första grundsatsen
är den, att det svenska folket vill vara ett kristligt folk
och den svenska staten eu kristen stat. Denna bekännelse hvilar

Ja — 63;
Nej — 22.

träda ur svenska statskyrkan.

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

N:o 29. 14

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt på öfvertygelsen derom, att folket och staten lika litet som den
ändring i be- enskilde personen kunna fylla sin uppgift, om icke religionen,
stämmdserna kristendomen är och blifver källan för deras lif; och den innebär
tråda ur stats- Oäfvet att låta sig i sin verksamhet bestämmas af kristliga
kyrkan, grundsatser samt att sörja för sina medlemmars kristliga vård
(Forts) och uppfostran. Staten anser nu denna vård och uppfostran
ske bäst inom den svenska lutherska kyrkan, men hon anser det
dock kunna ske äfven genom andra kristliga trossamfund. Derför
tillåter hon öfvergång till sådana samfund.

Den andra grundsatsen är den, att om än all religiositet till
sin natur är något individuelt, så är det dock så långt ifrån att
den skulle vara isolerande eller separerande, att den fast mera är
det starkast förenande. Religiositet behöfver samfundslif och kan
icke vara utan stöd af sådant. Derför fordrar lagen att man
skall uppgifva, till hvilket trossamfund man vill öfvergå.

Den tredje grundsatsen, som lagen vill framhålla, är den,
att ombyte af religionsbekännelse icke bör och icke får ske lättsinnigt
och obetänksamt, utan att öfvergång bör hvila på insigt
och pröfning. Derför skall den öfvergående kunna uppgifva,
hvilken lära han omfattat och hvilket trossamfund han vill
tillhöra.

Det fjerde, som lagen vill framhålla, är det, att staten fordrar
af den lutherska kyrkan, hvilken staten kraftigt understöder,
att hon skall vårda sig om dem, som eljest icke få någon religiös
vård. Derför lägger staten på den svenska lutherska kyrkan
pligten att dragas med dem, som omfattat främmande lära, till
och med sådan, som icke är kristlig.

Dessa äro de fyra grundsatser, som lagen vill uttala och
fasthålla, och jag hemställer, om de icke äro vigtiga, om de icke
äro värda att fasthållas så länge som möjligt. Endast starka
grunder böra förmå staten att lemna dessa allvarliga grundsatser.

Finnas då så starka grunder?

Jag skall nu be att få besvara denna fråga och jag skall
göra det så rättfärdigt, som det är mig möjligt. Äfven här kunna
åberopas fyra grundsatser eller fyra saker. Den första är, att den
nuvarande lagen har föga eller ingen praktisk betydelse, då det
icke är föreskrifvet, att den, som uppgifver till hvilket trossamfund
han vill öfvergå, verkligen skall ingå i detta samfund och visa,
att han det gör, visa att han ingår i något i Sverige befintligt
trossamfund. Sant är, att naturligtvis kraftigare än den nuvarande
ordningen vore, om verkligen den, som utgår ur den
svenska kyrkan, också skulle ådagalägga, att han inginge i ett
sådant kristligt samfund. Men om också icke den effektiva
betydelsen af den gällande lagen är så stor, så är dock lagen
först och främst en bekännelse af det svenska samfundet, och
vidare är den — hvilket har ett praktiskt värde — åtminstone
något band på lättsinnet, så att man icke alldeles obetänksamt,

Onsdagen den 19 April, e. m.

15 N.O 29.

vid första påtryckning af första bästa skrift eller talare, utträder. Ifrågasatt
Dessutom har lagen en effektiv betydelse, som man icke bör under- ändring i beskatta,
derutinnan, att dessa, som icke vilja tillhöra något krist-tämmelserna
ligt samfund, dock äro skyldige att, så länge de stå kvar i denZädau^statssvenska
kyrkans böcker, låta sina barn få undervisning i våra kyrkan.
kristliga folkskolor. Nu säger man: hvad gagnar denna under- (Forts.)

visning i skolorna till, om barnen i hemmen få böra och få
undervisning i läror, stridande mot kristendomen? Ett sådant
förhållande kan icke nog beklagas, men jag tror på sanningens
magt och tror, att dessa kristliga sanningar, nedlagda i barnens
sinnen, kunna ligga der såsom frön, hvilka eu gång, om icke
förr, så i nödens stund, kunna gro; och visst är, att det för ett
kristligt folk måste anses såsom en pligt att tillse, att alla barn
åtminstone få veta hvad kristendomen är.

Den andra omständigheten, som anförts till stöd för förändringen,
är att religionsfriheten skulle kräfva densamma. Några
högre, heligare grundsatser än religionsfrihetens finnas knappast,
men hvad är religionsfrihet? Det är först och främst att få
känna, tänka, tro fritt utan rätt för någon att inqvirera bjertan
eller inqvirera samveten, utan rätt för någon att antasta en annan
för hvad han känner, tänker och tror. Religionsfriheten innebär
vidare att få fritt öfva sin religion, att få öppet bekänna den.
Religionsfriheten innebär slutligen att icke tvingas till en bekännelse
mot sin öfvertygelse. Nu frågas: hafva vi icke en sådan
religionsfrihet? Inqvireras eller antastas någon för sin religiösa
öfvertygelse? Hindras någon att fritt bekänna, att göra propaganda
för den? Tvingas någon att mot sin öfvertygelse aflägga
någon bekännelse? Man har uppgifvit, att det tvånget att nödgas
tillhöra den svenska kyrkan skulle innebära en sådan bekännelse,
men, mine herrar, att stå inskrifveu i den svenska kyrkans
kyrkoböcker, det är icke en sådan bekännelse utaf dem, som
icke kunna få sina namn derifrån, det är icke något tryck och
kan icke vara något tryck på deras samveten.

Det tredje, som anföres till stöd för förändringen, är att det
skulle kuuna vara ovisst att afgöra, hvilket samfund som är ett
kristligt samfund. Denna svårighet möter närmast det svenska
presterskapet och jag vill icke bestrida, att denna svårighet kan
i något fall förekomma, ty med den obegripligt brokiga mångfald
af religionssamfund, som nu växer upp, kan det stundom
vara svårt att afgöra, om man kan tilldela attributet kristligt åt
det ena eller andra. Detta är dock endast i undantagsfall, och i
alla händelser kan det icke hafva någon synnerligen stor betydelse,
om man åt uttrycket kristligt trossamfund gifver en vidsträcktare
eller inskränktare tolkning.

Det fjerde skälet, som anföres för förändringen, är, att kyrkans
intresse och ära skulle kräfva att hon befriades från sådana,
som äro hennes uppenbara motståndare. Ja, allra minst kan

N:o 29. 16

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forts.)

den, som är satt att vaka öfver ordningen inom kyrkan, undgå
att känna, att det i åtskilliga hänseenden skulle vara en fördel
för kyrkan att blifva af med dessa sina fiender, och om jag
skulle bedöma frågan endast ur kyrkopolitisk synpunkt, så skulle
jag saga: jag vill blifva af med dem; men den kyrkopoiitiska
synpunkten är icke den högsta, icke den djupast liggande. Från
romersk ståndpunkt sedt, från sektens ståndpunkt sedt kan man
säga, att kyrkans ära kräfver, att hennes motståndare uteslutas
eller att man låter dem gå, men icke så från luthersk. Den romerska
kyrkan gör anspråk på att vara en verldsmagt, som fordrar
af sina medlemmar, att de skola göra vissa religiösa gerningar,
och om de icke det göra, så fäller hon en dom öfver
dem och straffar dem. Sekten gör anspråk på att vara ett samfund
af idel troende och gör ofta anspråk på att kunna skilja
och döma, att kunna ransaka hjertan och så skilja från sig dem,
som sekten icke dömer såsom troende. Den lutherska kyrkan
vill hvarken det ena eller det andra. Den romerska kyrkan och
sekten vilja redan i tiden göra den Kristi gerning, som skriften
förlägger till den sista dagen, domen. Den lutherska kyrkan har
såsom den högsta normen för sitt kyrkliga handlande en annan
sida af Kristi bild. Vill någon närmare beskåda dragen, skall
jag hänvisa honom till det femtonde kapitlet i Lucse Evangelium,
det som talar om att Kristus kallades publikaners och syndares
vän, derför att han icke sköt från sig sådana, som ingen annan
ville hafva med att göra. Den lutherska kyrkan känner sig kallad
till och hon vill derför också åtaga sig dem, som ingen annan
vill hafva. Hon känner detta såsom en pligt. Det är denna
pligt, som är uttalad i den ifrågavarande lagen, och det är denna
pligt för den lutherska kyrkan, som är den egentliga kärnan i
den förevarande lagparagrafen. Det är denna pligt, som jag anser
att den lutherska kyrkan ännu bör hafva och den svenska staten
ännu bör fordra att den lutherska kyrkan uppfyller, och derför
yrkar jag afslag på utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Då ingen annan begärt ordet, ber jag

att få taga det för att med några ord angifva en ståndpunkt i
denna fråga, som icke är densamma som den föregående talarens.
Jag har för något antal år sedan i medkammaren uttalat min mening
i saken och ämnar icke upprepa hvad som i annat fall kunde
vara att säga. Jag vill endast påpeka, att det här icke är fråga
om att utdrifva någon ur den svenska kyrkan, utan endast om
att låta den som vill gå ut göra det.

Jag måste säga, att om det fans någon svag punkt i den
föregående talarens anförande, var det väl just den del, hvari
han berörde det förhållande, hvari den, som vill utträda, står till
kyrkoböckerna. Han sade, att dennes samvetsfrihet icke berördes
af vägradt utträde, då nemligen ingen bekännelse inbegrepes i det

17 N:0 29.

Onsdagen den 19 April, e. m.

förhållandet, att han stode inskrifven i en kyrkobok. Detta är ifrågasatt
nog sant; men om detta förhållande icke utgör någon bekän- ändring i benelse,
så torde äfven ur denna synpunkt sedt, det som han önskar tämmelserna
blifva qvitt, vara af ganska litet värde, tv det är ju ingenting tråda ur stats
annat än sj elfva qvarståendet i den svenska kyrkans böcker. Han ™ kyrkan. *
har upphört att hafva dess bekännelse; till denna kan ingen (Forts.)
tvinga honom. Då måste jag fråga: Är det att han står qvar i
våra register värdt att hålla på? Är det så synnerligen vigtigt?

Beror det icke hufvudsakligen på teoretiska funderingar, då man
i detta inlägger så stor vigt och betydelse, som den föregående
talaren gjorde? Jag för min del kan icke ställa mig på den
ståndpunkt, den föregående talaren innehade. Det, hvarom fråga
är, är fortfarande för mig en mycket ringa ting, ty det rör sig
om ingenting annat än detta: skall en person af ifrågavarande
qvalifikation nödvändigtvis stå skrifven i en kyrkobok eller skall
lian det icke? Jag bär icke den ringaste betänklighet att låta
honom upphöra att stå skrifven i denna bok. Och derför om
så skulle ske, är han icke derför undandragen kyrkans missionerande
inflytande. Jag tror, att man kan säga, att han tvärtom
är underkastad detta inflytande i högre grad, sedan han utträdt,
än förut.

Jag ämnar icke framställa något yrkande, ty efter de utslag,

Första Kammaren föregående år afgifvit i denna fråga, har jag
ingen anledning tro, att Första Kammaren nu vill bifalla det föreliggande
förslaget.

Herr von Stapelmolir: I lagutskottet har jag deltagit i

behandlingen af förevarande motion, och har jag dervid slutit
mig till pluralitetens mening. Då jag nu begärt ordet, är det
icke för att bemöta den förste talarens anförande, utan endast
för att i korta drag antyda några af de skäl, som varit för mig
ledande vid motionens behandling.

Vid genomläsandet af kongl. förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
har hos mig uppstått den tanken, att statsmagterna velat i förordningen
nedlägga den grundsatsen, att en hvar i sin uppfattning
af det högsta väsendet och sättet att egna detta sin dyrkan
icke bör vara bunden af statskyrkans dogmer och religionsformer,
utan få ega frihet och få följa sin öfvertygelse. Denna grundsats
är dock icke fullständigt genomförd, åtminstone gifver icke
författningen ett fullt klart uttryck åt densamma. Genom stadgandet
i 3 §, hvilken införts i utskottets utlåtande, har dörren
öppnats till utträde ur statskyrkan, dock endast för den, som
omfattat främmande kristen lära och derjemte uppgifver det trossamfund.
hvartill lian vill öfvergå. Det finnes emellertid icke
någon föreskrift derom, att det trossamfund, den utträdande uppgifver,
skall vara erkändt af staten eller befintligt här i riket,

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 29.

2

N o 29. 18

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forts.)

Onsdagen den 19 April, e. m.

hvarför det torde vara likgiltigt, om detta trossamfund finnes
här i landet eller i Amerika eller i Ryssland eller på något annat
ställe. Icke heller fordrar författningen, att den, som utträdt
ur statskyrkan, verkligen skall ingå i det främmande trossamfund,
som han uppgifvit. Fullföljer han icke sin afsigt att inträda
deri, eller vägrar samfundet att mottaga honom, hvartill ju detta
är fullkomligt berättigadt, eller om samfundet, efter det han derstädes
inträdt, af en eller annan anledning skiljer honom från
sig, så står denna person qvar såsom en medlem i staten utan
samband med något trossamfund, såvidt han ej vill bilda ett
nytt sådant. Sådana personer — och, efter hvad jag hört, skall
deras antal här i Sverige icke vara ringa —■ intaga i förhållande
till statskyrkan icke annan eller bättre ställning än de.
hvilka, derest motionen bifalles, komma att utträda derur utan
att uppgifva någon främmande kristen lära eller trossamfund,
hvartill de vilja öfvergå.

Vidare förefinnes icke i författningen någon bestämmelse
om kontroll deröfver, att den, som vill utträda ur statskyrkan,
icke, för att vinna detta mål, svikligen uppgifver, att han omfattat
annan kristen lära eller vill öfvergå till annat kristligt
trossamfund, ehuru hans lifsåskådning kanske är sådan, att den
står i strid mot allt hvad kristen tro heter.

För den åter, som i religiösa ting bildat sig en mening, afvikande
från statskyrkans lära, och som icke heller känner sig
tillfredsstäld med annat befintligt kristligt trossamfunds läror,
för den är dörren sluten. Han skall stå kvar i statskyrkan och
tvingas att intaga en ställning, som för mången med ömtåligt
samvete kan kännas tryckande, nemligen den att icke få räknas
och hållas för hvad han verkligen är. Ett sådant tvång kan
ock hos en person med sjelfständig vilja och känsligt sinne alstra
bitterhet mot statskyrkan samt, hvad värre är, framkalla en
sträfvan att med ord och gerning sprida sina religiösa åsigter
samt väcka split och stridigheter inom kyrkan och så medelst i
viss mån undergräfva kyrkans ställning. Dessa följder kunna
möjligen vara utan betydelse för kyrkan, i fall kyrkans styrka
läge deri, att hennes medlemmars antal är stort, men så är det
väl icke, utan förmenar jag, att kyrkans verkliga styrka är att
söka deri, att hennes medlemmar äro varmt och innerligt öfvertygade
om rigtigheten och sanningen af hennes trossatser och
derför äro med band af tillgifvenhet och förtroende fastade vid
henne.

Jag kan derför icke förstå annat, än att det skall vara för
kyrkan fördelaktigt och stå i god öfverensstämmelse med hennes
sanna bästa att från henne få skilja sådana medlemmar, som
störa hennes lugn, motarbeta hennes verksamhet och mot henne
hysa afvogt sinne. Får detta ske, tror jag, att kyrkan skall
vinna i aktning utifrån och i inre kraft samt kunna med större

Onsdagen den 19 April, e. in.

19 N:o 29.

eftertryck uppträda mot dem, som ställa sig fiendtligt mot henne
och angripa henne. Och kyrkans försök att med upplysningar,
varningar och förmaningar inverka öfvertygande på utom henne
stående personer och äfven på dem af hennes medlemmar, som
äro svaga och vacklande i sin tro, skola måhända då äfven
krönas med större framgång än nu.

För staten kan ej heller eu eftergift uti ifrågavarande lågt
ning komma att medföra vådligare följder, än dem, hvartill de
nuvarande förhållandena kunna föranleda. Utskottets betänkande
omförmäler, att den anmärkning blifvit framstäld, att ett bifall till
motionen skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning
såsom kristen stat. Jag erkänner, att jag icke kan fatta befogenheten
af denna anmärkning, ty redan nu omfattar staten och
skyddar icke blott statskyrkan och andra kristna trossamfund,
utan äfven ett sådant samfund, som icke är kristet, nemligen
det mosaiska, äfvensom en stor mängd personer, som knappast
hafva någon religiös tro, utan att, såvidt jag kunnat märka, staten
uppgifvit något af sin ställning såsom kriste» stat, och jag kan
icke tro, att det skall i något afseende kunna vara för staten
fördelaktigare, att personer, som hysa mot statskyrkans lära stridande
åsigter, stå under falskt sken qvar inom kyrkan, än om
de stå utom dennas gränslinie^ Jag har åtminstone icke vunnit
den erfarenheten, att personer, som utträdt ur statskyrkan, äro
mindre pligttrogna, mindre fosterlandsälskande eller mindre goda
medborgare än sådana, som stå qvar inom kyrkan. — Då jag
anser, att utskottets förslag innefattar den enklaste och klaraste
konseqvens af den grundsats om trosfrihet och samvetsfrihet,
hvarpå 1873 års författning är byggd, tillåter jag mig att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Claeson: Då man, såsom utskottet gjort och de begge
senaste talarne förordat, vill utvidga religionsfrihetens grundsats
ända derhän, att medlem af statskyrkan skulle berättigas att utträda
derur utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill
han vill öfvergå, tror jag, att man står i begrepp att öfverskrida
frihetens råmärke och gifva sig in på ett område, som är
sjelfsvåldets. Kan den, som vill utträda, icke uppgifva något
trossamfund, i hvilket han vill inträda, synes det mig, att ett af
två fall måste föreligga: antingen har han funnit skrupler med
afseende å ett eller annat i statskyrkans lära och söker efter något
bättre, som han ännu icke funnit. Det tyckes mig då, att
den, som ännu söker, men icke funnit något nytt, bör blifva
qvar i det gamla, tills han funnit det nya, och statskyrkan utgör
visst icke något binder för honom att söka bland alla möjliga
trossamfund, tills han kan få reda på något bättre. Eller också
innebär hans önskan att utträda den förklaringen, att han vill
vara religionslös, icke veta af någon religion alls. Hvad beträffar

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forte.)

N:o 29. 20

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forts )

dem, som så tänka, kan det synas, som om kyrkan kunde, utan
olägenhet för sig eller dem, undvara dem, men jag tror, att det
är bättre att de få stanna qvar. Jag gifver den förste ärade
talaren rätt deri, att kyrkan nu mera icke inqvirerar sina medlemmar,
och att de således ej hafva något ondt af att qvarstanna
i den. De allmänna fördelande af att tillhöra ett kristligt samfund
kunna de religionslöse icke undgå genom ett utträde och af
de speciella fördelarne, Guds ords predikande in. m., behöfva de
icke begagna sig, om de ej vilja. Det tyckes mig, att ett qvarstående
inom kyrkan är för dem ungefär jemförligt med det förhållande,
då eu from moder bär i sitt hem barn, som gått i motsatt
rigtning mot hennes. Äfven om hon, sedan de vuxit upp,
icke söker att genom öfvertalningar vinna dem för en lära, som
icke är deras, så är dock inflytandet i hemmet af hennes närhet
godt och torde understundom verka en återgång. Jag tror, att
om desse, om hvilka jag talat, utträdt ur kyrkan, så är återgången
svårare, än om de qvarstått, och att öppna dörren på
det sätt, som här föreslagits, är att inleda dem i frestelse. Yi
bedja ju dagligen att icke blifva inledda i frestelse, och då böra
vi ej heller såsom lagstiftare deri inleda andra. — Jag tror icke
heller, att hvad som här föreslagits är en så ringa ting, som eu
talare sagt, och jag vet icke, om jag behöfver påpeka, att skit
naden emellan herr Näslunds reservation, att rätt till utträde allenast
skulle gälla för dem, som omfattat kristen lära, samt ut
skottets förslag, icke är annat än en skilnad på papperet Det
är nemligen gifvet, att, om man får rätt att utträda, utan att
uppgifva det trossamfund, man vill tillhöra, blott detta är kristet,
så, i fall presten frågar den, som vill utgå: »vill ni öfvergå till
den gamla hedniska läran, som gälde här i Sverige före Olof
Skötkonungs tid?» svarar han nej; och frågar presten vidare,
hvart han vill öfvergå, så svarar han : »det behöfver jag icke
säga»; eller också: »det är ett nytt, af mig uppfunnet samfund,
som jag ännu icke hunnit sätta namn på.»

Jag ber att få instämma i den förste talarens yrkande om
afsiag å utskottets förslag.

Herr Eudebeck: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, särskildt efter det anförande, den förste högt ärade talaren
bär hållit, och då jag är temligen öfvertygad derom, att den mening,
till hvilken jag sluter mig, delas blott af ett fåtal af kammarens
ledamöter. Men då redan två talare yttrat sig i samma
rigtning, som den jag gillar, och då jag förut offentligt uttalat
mig i frågan, vill jag icke genom min tystnad gifva anledning
att tro, det jag nu frånträdt den ståndpunkt, jag förut intagit.

Vid 1888 års kyrkomöte, hvaraf jag var medlem, förevar eu
af en presterlig ledamot inom mötet väckt motion, som i hufvudsakliga
delar var lika lydande med denna nu till behandling

Onsdagen den 19 April, e. m.

21 N:o 29.

föreliggande. Jag delade den mening, han uttalade i motionen, Ifrågasatt
och den motivering, han gaf för densamma. Skälen för denna ändring i bemening
äro af föregående talare framhållna, och jag skall derförstä>,inielsenui
icke vidlyftigt orda om desamma. Min åsigt är helt enkelt den, fZda ur stats
att jag anser att det icke kan vara rätt och rigtigt att söka med kyrkan. *
tvång behålla inom kyrkan eu person, som icke af innerlig öfver- (Fort*.)
tygelse vill qvarstå i densamma.

Jag vill härvid ock erinra om några särskilda, icke betydelse
saknande förhållanden. Föreskriften i den s. k. dissenterlagen,
att den, som vill utträda ur kyrkan, skall uppgifva, till hvilket
kristet trossamfund lian vill öfvergå, föranleder mången gång
olika uppfattningar hos kvrkoherdarne om hvad, som är kristen
lära eller icke. Eu person, som i en församling anmäler sig att
öfvergå till ett främmande trossamfund, får af kyrkoherden det
uttalande, att han dertill eget'' rättighet; men eu person, som i
en annan församling vill öfvergå till samma samfund, får der
det beskedet, att detta utträdande icke kan medgifvas, ty kyrkoherden
i denna församling anser icke den lära, till hvilken personen
vill öfvergå, för eu kristen lära, och i sådant fall får han
icke utträda. Detta är eu oegentlighet.

Då vidare lagen säger, att den, som omfattar en främmande
kristen lära, får dit öfvergå, anser lagen det således rätt, att denne
sökande går ut från kyrkan, men den, som icke vill bekänna
någon kristen lära, som bryter mot kristlig tro och lifsåskådning,
han skall mot sin vilja stå qvar inom kyrkan, den han kanske
föraktar, hånar och begabbar samt i följd af tvånget slutligen
hatar. Enligt mitt förmenande kan sådant icke vara med kyrkans
ära och värdighet förenligt och efter min öfvertygelse icke
heller till individens fromma och nytta.

Det är af dessa skäl jemte de i öfrigt anförda, hvilka delvis
äfven blifvit af den förste högtärade talaren upptagna, då han
sökt vederlägga dem, som jag instämmer i sak med utskottet.

Herr Larsson, Fiss Olof: När jag begärde ordet, visste

jag icke, att herr Olaeson begärt ordet, tv då hade jag icke gjort
det, då han nemligen inom utskottet förfäktat samma åsigt, som
jag hyste i utskottet.

Jag trodde icke heller, att det skulle blifva mycket tal i
denna fråga i denna kammare, ty den har förevarit derå gånger
och alltid afslagits, senast år 1891, då den alslogs utan att ens
votering begärdes. Den motion, som föreligger, är ungefär lika
den, som år 1891 förevar. Denna försvarades visserligen af tvä
högt aktade ledamöter af donna kammare, herrar Borg från Helsingborg
och Spånberg, som icke längre äro här närvarande, men
desse vunno dock så ringa gehör, att motionen blef, som sagdt,
utan votering afslagen. Och de fleste, som då afslogo motionen,
äro äfven nu ledamöter af kammaren. För min del vet jag åt -

Sko 29. 22

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statsIcyrkan.

(Foris. i

minstone icke, att några nya, tungt vägande skäl tillkommit sedan
dess, mer än det, att herr Erikson, med hvilken herr Jonathan
Olsson instämt, väckt motion i ämnet i Andra Kammaren. Detta
är allt det nya, som tillkommit sedan år 1891. Jag tror icke,
att denna omständighet, hur vigtig den än är, kan vara af sä
afgörande vigt och betydelse för majoriteten i denna kammare,
att den nu skulle göra tvärt emot hvad den gjorde senast för två
år sedan.

Det är ett märkvärdigt faktum, synes mig, att när fråga är
om statskyrkan och reformer inom den, genom hvilka, säger man,
statskyrkan skall göras starkare, så bestå ofta nog förslagsställarne
af sådana, som gått ut från statskyrkan och ofta nog af
alla krafter motarbeta densamma, men det oaktadt uppgifva, att
de äro dess bästa vänner, och påpeka, hvari kyrkans fel och bn
ster bestå samt såmedelst få igenom sina bemödanden att få ändra
och rifva ned det bestående. Motionären har åberopat ett yttrande
år 1891 af erkebiskop Sundberg, dervid han citerar några
rader af dennes yttrande och deri ser ett stöd att framkomma
med denna motion. Det är ett märkvärdigt sätt att citera, tv
jag föreställer mig, att när man åberopar eu talares yttrande till
stöd för ett yrkande, man icke borde lösrycka en del och icke
tala om hvad som kommer före eller efter. Hade han det gjort,
så hade han åtminstone icke kunnat åberopa denna auktoritet
för den åsigt, han vill, att kammaren skall godkänna. Det hade
då blifvit ett helt annat resultat än nu, då några rader lösryckts.

Jag skall icke tillägga något till hvad andra talare redan
sagt. Det har nämnts, att man icke borde tvinga folk att stå
qvar inom statskyrkan. Nej, det gör man icke! Man fordrar
blott, att när någon vill utträda ur kyrkan, han skall uppgifva
det trossamfund, till hvilket han vill öfvergå. Mig förefailer det
besynnerligt, att i den tid, som nu är, då man är så rädd för
och alltid talar om reaktion, man likväl icke synes från det håll.
som förer talet på tungan, vara rädd för reaktion. Mig förefaller
detta som ett det mest reaktionära förslag, man gerna kan framkomma
med. Vi hafva nu under århundraden varit ett kristet
samfund, och nu vill man släppa löst, så att man kan återgå till
fullständig hedendom, ateistisk eller andra religionslösa samfund
m. m. Och detta skulle icke vara reaktionärt! Mig förefaller
det vara att, så att säga, uppgifva grunden för den kyrka och den religion,
vi omfatta, och att de församlingsmedlemmar, som få utträda
ur kyrkan, utan att man fordrar, att de öfvergå till något
annat kristet trossamfund, blifva fullständiga lösdrifvare på det
religiösa och kyrkliga området. Detta skulle vara en lycka för
vår kyrka och vårt fosterland! Jag kan icke inse detta.

Man talar om att det vore ett tvång på vissa menniskors
samvete, om man hindrade dem utträda ur statskyrkan utan
att uppgifva, till hvilket trossamfund de ämna öfvergå. Ja, mine

Onsdagen den 19 April, e. m.

23 N;o 29.

herrar, hvad är hela vår lag, om icke ett tvång, och hvarför får
man lof att hafva tvång, äfven om man proklamerar den personliga
friheten aldrig så mycket? Jo, derför att samhället icke kan
bestå, om det icke lägger vissa band på medlemmarne, och det
är icke för mycket, att ett kristet samhälle fordrar af sina medlemmar
skyldigheten att, om de utträda ur kyrkan, uppgifva det
trossamfund, till hvilket de vilja öfvergå. Aro de så omogna,
att de icke veta detta, är det bäst att de stå qvar och fundera
på saken litet till och tills de veta hvart de vilja gå; jag tror, att
detta också är deras eget bästa.

Jag vill förena mig med dem, som yrka afslag å utskottets
hemställan.

Friherre Barnekow: Jag begärde ordet, då den föregående

talaren alluderade på att de, som biträdde förslaget, hufvudsakligen
tillhörde kyrkans fiender. Jag tror icke, att han har rätt
häruti, och jag går så långt, att jag vill påstå, att de, som äro
mycket varma vänner af kyrkan, biträda förslaget.

Detta är icke en ny fråga. Den förskrifver sig från den
första tid, då kyrka och stat biefvo förenade. Redan då uppstod
strid om huruvida icke personer, som icke omfattade kyrkans
lära, borde ur kyrkan utträda. Märkvärdigt är, att det då liksom
nu var kyrkans män, som höllo på att sådane personer borde i
kyrkan bibehållas, och de åberopade derför samma bibelspråk,
som den förste ärade talaren torde hafva afsett, nemligen
liknelsen om ogräset och hvetet. Vi veta, att detta bibelspråk
också åberopas från motsidan, och der ansåg man att det
gäller icke kyrkan, utan verlden. I verlden få ogräset och hvetet
växa tillsammans, men icke så i kyrkan. Och om jag ställer
mig helt och hållet på kyrklig ståndpunkt, så tror jag, att det är
en stor fördel för kyrkan att från sig skilja sådana personer, som
hata och förakta hvad kyrkan håller heligt. Jag tror, att det är
till verkligt gagn för kyrkan att kunna utesluta sådana.

Den förste ärade talaren anmärkte, att vår Frälsare umgicks
med pubiikaner och syndare. Han tvingade likväl icke sådana
att umgås med sig, men han sökte upp dem. Ser jag således
saken från kyrkans synpunkt, så vågar jag påstå, att dessa personer
böra få utträda ur kyrkan.

Men förhållandet är nu, att kyrka och stat äro förenade; och
ser jag saken från statens synpunkt, så vore det en stor fördel
för staten, om kyrkan uppträdde såsom polismyndighet och hölle
qvar så många som möjligt, men för kyrkan sjelf kan detta icke
vara annat än till nackdel. Nu är emellertid kyrka och stat så
sammanblandade, att jag icke tror, att man kan skilja dessa båda
synpunkter, statens och kyrkans, åt. Jag har velat säga detta,
icke derför, att jag är eu fiende till kyrkan, utan tvärt om derför,
att jag är eu vän till benne.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forts )

N:o 29. 24

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i''1 bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Forts.)

Eu omständighet, som den förste ärade talaren påpekade, är
dock mycket sorglig. Jag afser härmed det förhållandet, att om
sådana personer som fritänkare och gudsförnekare utträda ur
kyrkan, så har denna icke någon magt öfver deras barn, ty dessa
personer anse sig hafva rättighet att uppfostra barnen i sin så
kallade religion huru de vilja. Det är emellertid också sorgligt,
att sådana personer skola stå qvar inom kyrkan. Här finnas utiiister
och särskilt ett samfund, som jag icke vill klandra, baptisterna,
hvilka senare ju äro mycket religiösa. Dessa hafva
sina skolor, men de äro icke utgångna ur kyrkan. Jag tror, att det
i dessa tider är bäst, att menniskor hafva öppet visir och få bekänna,
om de höra hit eller dit. Vi behöfva icke i ruin tanke vara vår
Herres förmyndare i detta fall. År det några, som vilja gå såsom
hedningar, så är det ju mycket sorgligt och beklagligt för
dem, men vi kunna icke vinna dem annat än på kärlekens och
öfvertygelsens väg. En talare liknade kyrkan vid en from moder,
som ville söka behålla sin son, äfven då han varit olydig och
ville öfvergifva hemmet. Utan att vilja säga något förolämpande,
tror jag dock icke att de, som handhafva kyrkans angelägenheter,
alltid uppfört sig såsom eu from moder mot vilsefarande barn,
utan att de tvärt om mången gång äro hårdare än de behöfde
vara. En orsak till religiösa strider är just, att många af kyrkans
män icke uppträda såsom den fromma modern.

Då jag tror att i denna kammare den uppfattning gör sig
gällande, att den, som uppträder för syftet med denna motion, är
kyrkans fiende, och förslagets öde är på förhand afgjordt, har
jag i likhet med herr Wieselgren intet yrkande att göra.

Herr Almén: Eu talare yttrade, att han tolkat den tystnad,
som i denna kammare rådt år 1891, då nu förevarande fråga
förevar, så, att kammarens ledamöter med två undantag enhälligt
varit af den åsigt, att lagförslaget borde afstyrkas. För att tystnaden
icke må framdeles så tolkas, vill jag nämna, att, om det
blir votering, jag af ren öfvertygelse röstar för bifall till utskottets
förslag.

Herr Öländer: Jag skall icke tillåta mig att iugå i några
djupare reflexioner i teologiska frågor, på sätt en föregående talare
gjort. Men det, som förauiedt mig begära ordet, var hvad
denne talare i slutet af sitt yttrande anmärkte i afseende derå
att, om utskottets förslag bifalles, det icke finnes något stadgande
om huru barnen till sådana personer, som ingått äktenskap och
utträdt ur statskyrkan utan att öfvergå till något annat kristet
trossamfund, skola uppfostras. Detta är en brist, som man icke
bör förbise, så vidt man eljest skulle vilja bifalla utskottets förslag.
Jag kan icke finna annat än att, om förslaget godkännes,

Onsdagen den 19 April, e. m.

25 N o 29.

man också på samma gång måste göra framställning om ändring Ifrågasatt
i förevarande afseende. ändring i be Emellertid

har jag, såsom reservationen utvisar, varit emot ^dnimdserna
hela förslaget och ämnar rösta afslag på detsamma. Jag vill, ^7rädaurstatsjag
nu har ordet, såsom ett ytterligare skäl för förslagets oantag- kyrkan.
lighet, göra ett tillägg till hvad en föregående talare yttrat. Han (Forts.)
nämnde, att de personer, hvilka vilja utträda ur kyrkan, utan
att uppgifva, till hvilket trossamfund de ämna öfvergå, kunna
vara af två slag, antingen sådana, som söka efter något bättre,
än hvad statskyrkan erbjuder, utan att ännu hafva funnit det,
eller ock sådana, som icke hafva någon religion alls. Jag tror,
att båda dessa kategorier äro mindre farliga, men det finnes ett
tredje slag, som är mycket farligare. Jag menar sådana, som
verkligen hafva en slags religion, men eu sådan, som de icke våga
uttala och hvilken kan vara af den beskaffenhet, att den till sitt
sedliga innehåll icke öfverensstämmer med statens lagar eller med
samhällsordningen, exempelvis mormonismen. Dessa samfund
tror jag vara de farligaste, och jag anser det derför vara högst
betänkligt, om medlemmarne af ett sådant få ur statskyrkan utträda
utan att angifva för hvad ändamål. Det är naturligt att
man bör veta, huruvida det samfund, i hvilket de ämna ingå, är
otillåtet eller osedligt.

Herr von Möller: Då redan så många talare uppträdt för
utskottets hemställan, hade jag icke ansett behöfligt yttra mig
i denna fråga, ehuru jag med min röst bidragit till den utgång,
frågan i utskottet fått, i det att jag i viss mån kommit att bryta
med de traditioner, som förut i denna fråga inom utskottet häfdats
af ledamöterna från Första Kammaren. Jag har emellertid
blifvit uppkallad med anledning af ett yttrande af herr Diss Olof
Larsson, då min tystnad eljest skulle hafva kunnat missuppfattas.

Jag ber derför att få förklara, att det är som eu varm vän af
kyrkan, och emedan jag anser, att i vår tid, genompyrd som
den är af ateistiska och separatistiska läror, vår statskyrka haren
stor mission att fylla, som jag inom utskottet biträdt den meningen,
att ifrågavarande lag bör ändras. Jag anser nemligen,
att vår svenska kyrka bäst tillgodoses, om hvar och en af dess
medlemmar får vara fullt ärlig i sin bekännelse och om den, som
vill utträda ur kyrkan, åtminstone icke med våld hålles qvar
inom densamma.

Jag skulle vilja likna vår svenska kyrka vid en fästning,
uppförd af vår store konung Gustaf Vasa, för att inom dess hägnande
murar bereda rum för de religiöst liktänkande till gemensamhet
i andligt lif och bekännelse. På gammalt medeltidsmanér
omgafs denna fästning af skyddsmurar och förskansningar i
form af stränga lagbud och straffbestämmelser mot dem, som
förgrepo sig mot kyrkan och dess lära. Men den nya tiden bär

N:0 29. 26

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt
ändring i bestämmelserna

om rätt att utträda
ur statskyrkan.

(Ton-.)

medfört en humanare uppfattning af sjelfva stridssättet och en
mera framgångsrik krigskonst, grundad på öfvertygelsen, att man
bäst vinner målet i andliga saker genom kristlig kärlek och fördragsamhet.
Här qvarstår dock ännu ett dylikt föråldradt bålverk, den
ifrågavarande lagparagrafen, hvilken faktiskt icke gör kyrkan någon
nytta. Jag skulle derför, för att fullfölja min liknelse, vilja
yrka, att denna gamla förskansning måtte borttagas, då den, utan
gagn för de våra, i fiendens hand dock är en förträfflig utgångspunkt
att angripa och skada vår kyrka och dess anseende. På
grund af denna lagparagraf kritiseras kyrkan för dess brist på
konseqvens. Den kritiseras derför att, på samma gång den predikar
samvetsfrihet, den dock icke vill taga steget fullt ut i sådan
rigtning. Under medeltiden förvarade man i fängelse dem,
som förbrutit sig i religiösa frågor och som vågade hysa en annan
uppfattning än kyrkan i andligt hänseende. Nu äro visserligen
fängelserna öppnade för sådana fångar, men i stället qvarhålla
vi dem som fångar — på hedersord. Vilja dessa vinna
åter sin frihet, måste det ske på ett svekfullt sätt. Det är dessa
fångars frigörelse jag begär och detta föråldrade lagbuds raserande
till gagn och ära för den svenska kyrkan, då jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr Rudebeck: Endast några få ord med anledning åt

en föregående talares yttrande, att motioner, sådana som den förevarande,
framkomma genom personer, som icke äro vänner af vår
kyrka. Jag vill häremot inlägga eu gensaga och förklara, att hade
jag en enda tanke på att uppfyllandet af motionen skulle i något
afseende vara till skada för vår kyrka, så vore jag den siste att
dertill gifva min röst.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten derpå, att den motion,
som i enahanda syfte som denna väcktes vid 1877 års
riksdag i denna kammare, framlades af dåvarande ordensbiskopen
Grafström, och jag tror, att han var höjd öfver all misstanke att
vara annat än vän till vår kyrka. Äfven vid kyrkomötet har,
såsom förut nämnts, en likartad motion framburits och förordats
af kyrkans egna män, hvilka, som jag tror, icke kunna inrymmas
bland dem, hvilka icke äro vänner till vår kyrka.

Till sist ett par ord med anledning af hvad en talare yttrat
derom, att det vore ett betänkligt fel hos motionen, att det icke
blifvit bestämdt om skyldigheten i afseende å uppfostran och
religiös undervisning åt barn af föräldrar, som utträda ur kyrkan
utan att ingå i annat kristet trossamfund. Detta är onekligen en
svaghet, och jag skulle, då jag förra gången hade ordet, om jag
ansett utsigt finnas att motionens syfte skulle vinna kammarens
bifall, föreslagit ett tillägg till utskottets hemställan derom, att
barn af föräldrar, som utträdt ur kyrkan utan att uppgifva det
trossamfund, till hvilket de öfvergått, skulle vara pligtiga deltaga

Onsdagen den 19 April, e. m.

27 N:o 29.

i religionsundervisning i statens skolor, men jag ansåg det hvar- Ifrågasatt
ken formenligt eller leda till något resultat. Jag är dessutom ändring i beförvissad
om att, om en sådan skrifvelse som den här föreslagna stammdserna
skulle komma att aflåtas, Kongl. Maj-.t vid frågans behandling frätta ur statsför
visso tillser, att uppfyllandet af detta anspråk varder till- kyrkan.
godosedt. (Forts.)

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr
talmannen enligt derunder förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 26;
Nej -— 57.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 11 och 12 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning af kamrarnes
återremiss af utskottets hemställan i andra punkten af dess
utlåtande n:o 10 öfver väckta motioner om utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt i vissa fall, biföll kammaren hvad utskottet
i förstnämnda utlåtande hemstält.

Om åtalsrätt

Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 12 innevarande beträffande
april bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts tv“n9 ''lr~
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 ''c9l™''ameHf
kap. 24 § strafflagen.

N:o 29.

Om atalsrätt
beträffande
tvång vi/1 arbetsinställelse

m. m.
(Ports.)

28 Onsdagen den 19 April, e. in.

Herr Lundström: Då jag icke kar kunnat vara med om

utskottets föreliggande förslag, ber jag få meddela några af skälen
derför.

Mot den kongl. propositionen om förändring af 15 kap. 24
§ strafflagen har hufvudsakligen anmärkts, att genom dess antagande
åtalsrätten skulle utsträckas mycket längre än Riksdagen
har begärt och icke allenast till sådana brott, som föranledas af
arbetsinställelse. Äfven om så vore förhållandet, kan jag för min
del icke se någon fara deruti, då jag anser, att arbetet och arbetets
frihet bör skyddas så mycket ''om möjligt. Men skulle man
nu anse detta såsom ett fel, hvilket jag för min del icke gör, är
utskottets förslag behäftadt med ett fel i alldeles motsatt rigtning.
Utskottets förslag omfattar nemligen icke alla de brott, som vid
en arbetsinställelse kunna ega rum. Erfarenheten har ju visat,
att det vid arbetsinställelser är mycket vanligt, att personer, som
komma från främmande orter för att söka arbete, genom våld eller
hot förhindras från att anmäla sig eller inställa sig på arbetsplatsen,
och detta anser jag vara lika vigtigt att genom lagstiftningen
förekomma. Den, som söker förhindra arbetssökande att
söka och åtaga sig lofligt arbete, bör äfven enligt min åsigt kunna
af allmänna åklagaren åtalas. Det har sagts, att sådana främmande
arbetare icke stode i några förbindelser med arbetarne pa
platsen och derför lättare skulle kunna till åtal anmäla dem, som
sökte använda våld eller hot. Jag förstår icke, huru detta skulle gå
till, då de främmande arbetarne icke ens kunna känna till namnen
på arbetarne på platsen och således äro ännu mer än de på. platsen
boende urståndsätta att till åtal anmäla dem, som sökt utöfva obehörigt
tryck. Detta är det hufvudsakligaste skälet, hvarför jag ansett
lagutskottets förslag icke vara tillräckligt omfattande, utan inom
utskottet yrkat bifall till den koDgl. propositionen oförändrad.
Då nu Andra Kammaren bifallit ut skottsförslaget, har man erinrat,
att om Första Kammaren fattade ett annat beslut, skulle lagförändringen
förfalla, men jag föreställer mig — jag vågar naturligtvis
icke bestämdt påstå — att lagutskottet skulle kunna åstadkomma
en sammanjBrukning, hvarvid sådan förändring kunde
vidtagas, att det af mig påpekade fallet äfven kommer under
allmän åtalsrätt.

På dessa grunder anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Claeson: Då frågan under förra riksdagen behand lades

i lagutskottet, tvekade jag icke för min del att tillstyrka,
att alla de brott, som afhandlas i 22 § 15 kap. strafflagen,
skulle fälla under allmänt åtal, och jag gjorde det derför, att
lagändringen derigenom blef mycket enkel i redaktionelt hänseende,
ty det är mycket svårt att draga upp en gränslinie så, att det
icke faller för mycket eller för litet på den ena eller andra sidan.

Onsdagen den 19 April, e. m.

29 N:o 29.

.Ilig gjorde det så mycket hellre, som erfarenheten visat, att Om Halsrätt
dessa brott ytterst sällan förekomma i andra fall än vid de så beträffande
kallade strejkerna. Jag har åtminstone för min del aldrig hand ^^9 r''r~
lagt mål rörande brott emot nämnda §. Emellertid ville Andra
Kammaren icke gå in härpå, utan återremitterade förslaget. För (Forts.)
att icke frågan genom skiljaktiga beslut skulle förfalla, återremitterades
det äfven från Första Kammaren, och Riksdagen
inskränkte sig i sin skrifvelse till att endast i fråga om dylika
brott i sammanhang med arbetsinställelse begära utsträckning af
åtalsrätten. Vill man icke lägga under allmänt åtal alla de i 22
§ nämnda brott, såsom i det första förslaget, så är också den af
Kongl. Maj.t uppdragna skilnaden, enligt min tanke, alldeles ohållbar.
Det bör icke vara mera föremål för allmän åtalsrätt, om
någon tvingar en person att underlåta ett arbete, än om han
tvingar honom att arbeta. Huruvida brott enligt nämnda § bör
kunna utgöra föremål för allmänt åtal eller icke, torde böra bero
på om det kränker flera personer eller eu enda. i hvilket
senare fall det torde anses vara denues ensak att åtala. Hen
om det olagliga tvånget tager en så vidsträckt omfattning som
vid strejker, är det ett statsintresse, att det icke får ske.

Jag skulle visserligen för min del icke hafva något emot att
bifalla Kongl. Maj:ts proposition, ty det är nog en brist, hvad
herr Lundström påpekade, och det var också tal derom i utskottet.

Men i sådant fall både vi icke fått med oss, så vidt jag uppfattade
saken rätt, en enda från Andra Kammaren; och då denna
står på den ståndpunkt, som Riksdagen sjelf genom sin skrifvelse
förra året intagit, och då jag icke kunnat förneka, att den af
Kongl. M«j:t uppdragna gränslinien principielt är ohållbar, ansåg
äfven jag mig böra ställa mig på deras sida, som bestämt utskottets
beslut. Då nu Andra Kammaren antagit utskottets förslag,
uudrar jag, om det kan vara klokt, att vi här ändå bifalla
den kongl. propositionen. Jag tror, att det skulle blifva mycket
svårt att sammanjemka dessa olika beslut, och den anmärkta
bristen i utskottets förslag har nog ej så stor betydelse, då de
arbetare, som under en strrjk komma från andra orter, för att
arbeta i de strejkandes ställe, nog i allmänhet icke stå under
samma tryck af strejkiedarne som det gamla arbetarelaget. Jag
anser mig derför pligtig att yrka bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr statsrådet Groll: Liksom den siste ärade talaren tror
jag också för min del, att det vore klokast, om denna kammare
antoge lagutskottets nu förevarande förslag. Såsom redan erinrats,
har Andra Kammaren fattat sitt beslut i frågan i öfverensstämmelse
dermed, och det torde vara mycket liten anledning att
nu antaga, att Andra Kammaren skulle i någon mån öfvergifva
den ståndpunkt, hval på den stält sig. Det kan ju icke förnekas,

N o 29. 30

Onsdagen den 19 April, e. m.

Om åtalsrätt att Kong! Maj:ts förslag i vissa afseenden har företräde framför
beträffande det nu föreliggande, som utgör en sammanjemkning mellan olika
tvång vid av- åsigt er, men säkert är, att om lagutskottets utlåtande antages,
betsinstaU se dock förhållandena i detta afseende klarare och tydligare

(Forts > bestämda, och möjligheten för den allmänna åklagaren att beifra
de öfverträdelser, som här äro i fråga, större än hvad förhållandet
är enligt nu gällande lag. Lagutskottets förslag innefattar
en bestämd förbättring af de förhållanden, som här äro i fråga,
i jemförelse med hvad vr för närvarande hafva.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
derunder framstälda yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält och vidare på
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; och förklarades den
förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Ifra amu Föredrogs å nyo lagutskottets den 11 och 12 i denna månad
ändring af 11 bordlagda utlåtande n:o 34, i anledning af väckt motion om
kap.2^jorda- ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken.
balken.

Herr Claéson: Jag har icke kunnat biträda utskottets betänkande
i denna fråga och skall bedja att i korthet få angifva
skälen dertill. Såsom bekant infördes 1872 den förändrade ordningen
i fråga om de ordinarie tingen på landet, att i domsagor,
bestående af ett eller två tingslag, årligen skola hållas tvenne
ting med ett visst antal sammauträden under hvarje. Meningen
dermed var att åstadkomma större skyndsamhet i rättskipningen,
då målen kunde uppskjutas från det ena sammanträdet till det
andra, och tätare tillfällen till erhållande af lagfart, inteckning
m. m. dylikt. Då emellertid 1875 nya lagfarts- och inteckningslagar
utfärdades, underlät man — jag vet icke, om det skedde af
ren förgätenhet eller af någon annan anledning —- att i dessa
lagar göra skilnad emellan de gamla och de nya tingen. I jordabalken
stadgades, att lagfart skulle sökas å landet sist vid det
lagtima ting, som infäller näst efter sex månader, sedan fånget
skedde, och i inteckningslagens § 10, att, då tvist uppstode om
sökandens rätt, skulle rätten förklara ansökningen hvilande med
åliggande för sökanden att på landet sist å det ting, som inföll
näst efter tre månader derefter, visa, att han stämt; vi l äfventyr
att ansökningen eljest ansäges förfallen. Vidare sades i 12 §,
att om lagfart vore sökt, men ännu icke beviljad, skulle inteckniugsausökningen
hvila, till dess lagfartsfrågan blitvit slutligen
pröfvad, och att, sedan lagfarten beviljats, det ålåge inteckningssökanden
att inom den tid derefter och vid den påföljd, som i

Onsdagen den 19 April, e. m. 31

10 § stadgades, sin ansökning fullfölja. Ytterligare innehöll
13 § i samma lag, att, om talan vore instämd om klander å egarens
fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen,
skulle äfven inteckningsansökningen förklaras hvilande,
och att, om ej ansökningen fullföljdes inom den i 10 § stadgade
tid, efter det dom i målet vunnit laga kraft, densamma vore förfallen.
Vidare stadgades samtidigt i 11 kap. 2 § jordabalken,
som nu specielt är i fråga, att, om eu person, som egde fordran
för ogulden köpeskilling, icke sökte inteckning för sin fordran å
landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, se
dan lagfart för köparen beviljats, han derefter ej skulle ega
bättre rätt än andre borgenärer.

För min del finner jag det mycket billigt, att gagnet af 1872
års förordning utsträckes till alla dessa fall derigenom, att skilnad
göres mellan ting efter den nya och gamla ordningen; men enligt
min tanke går det alldeles icke an att vid en sådan lagstiftning
af analoga fall plocka ut ett, men låta de andra qvarstå
oförändrade. Ett sådant förfaringssätt gör lagen till ett principlöst
kaos, gör den svårfattlig för dem, som studera juridik, och
vilseleder allmänheten, som lätt antager, att den tid, som är bestämd
i ett fall, bör äfven gälla i andra likartade. Endast på
denna grund vill jag yrka afslag, på det att, när en gång den
föreslagna ändringen i lagen vidtages, reformen må blifva fullständig.

Herr Rudebeck: Gent emot den föregående talaren skall

jag bedja att få framhålla, att, enligt min uppfattning, är sammanhanget
mellan de lagbud, som han åberopade, och detta,
hvarom nu är fråga, icke så omedelbart, att icke en förändring
af detta mycket väl kan företagas utan i sammanhang med eu
ändring af de andra. Den lagförändring, hvarom nu väckts
motion, är af synnerligt behof påkallad, hvaremot efter mitt förmenande
det icke kan sägas, att ett sådant behof förefinnes i
afseende å de af den föregående talaren framhållna lagstadganden,
då dessa oförändrade icke medföra några olägenheter, åtminstone
ej af nämnvärd beskaffenhet. —- De nuvarande stadgandena
i afseende på tiden, inom hvilken inteckning för ogulden köpeskilling
kan sökas, vålla för köparen af en fastighet högst betänkliga
svårigheter. Såsom det är framhållet i motionen, kan
det i eu del domsagor dröja ofantligt länge, innan denna tid
utgår, så att t. ex. en person, som sökt lagfart på tingssammanträdet
i maj ena året, icke förrän hösten nästkommande år kan
få bevis derom, att inteckning såsom för oguiden köpeskilling ej
vidare kan sökas. Under tiden kan han vara i betänkligt trångmål
i afseende på möjligheten att erhålla lån mot inteckning i
fastigheten. I afseende på tiden för lagfarts sökande har köparen
rätt att sjelf bestämma, om han af dess förkortande kan be -

N o 29-

Ifrågasatt
ändring af 11
kap. 2§ jordabalken.

(Forts.»

N:o 29. 32

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt reda sig fördel. Han kan t. ex. söka lagfait samma dag köpet
ändring af ll uppgjorts, om ting då infaller. Men intecknar kan samtidigt egenkap.
2 £ jorda- j0men för att söka lån, kan han icke af en omtänksam långifa-ortT
vare ^ denna inteckning såsom säkerhet godkänd, förrän hela
den tid af stundom mer än ett år förflutit, hvarefter först han kan
visa, att inteckning med förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling
icke sökts, och att den tid tilländalupit, under hvilken sådan
inteckning får sökas. En hvar finner, hvilka afsevärda olägenheter
deraf kunna vållas. Och den, som sysselsätter sig med
domaregöromål på landet, får icke en, utan många gånger höra
klagomål öfver detta tillstånd.

Att låta med ändringen anstå, till dess man äfven kan få
ändring i de andra uppräknade lagbestämmelserna, synes mig
derför vara ett onödigt och skadligt uppskof och ingalunda böra
godkännas, hvarför jag instämmer i utskottets hemställan om
bifall till motionen.

Herr Annerstedt: I likhet med reservanten, herr Claeson,
tror jag, att då man vill ändra tidsbestämmelsen i 11 kap. 2 § jordabalken,
bör detta ske på det sätt, att jemväl i fråga om tidsbestämmelserna
i lagfarts- och inteckningslagarne motsvarande förändring
vidtages; och att följaktligen i dessa lagar de allmänna sammanträdena
med afseende å de domsagor, der sådana sammanträden
hållas, komma att i fråga om tidsbestämmelserna i inskrifningsärenden
hafva samma betydelse som tingen i öfriga domsagor.

Förhållandet var icke det, som af den förste talaren antyddes,
att man af förbiseende vid stiftandet af 1872 års förordning,
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelsen om häradsting
underlät att i allmänhet likställa »allmänt sammanträde»
med »ting», utan förhållandet var, att man vid granskningen af
de särskilda tidsbestämmelserna i lagen fann, att en sådan förändring
icke var så lätt att genomföra som man kunde föreställa
sig. Det kunde nemligen icke utan att medföra uppenbara olägenheter
låta sig göra, att genom en allmän föreskrift stadga, att
då i lagen ting omtalades, der skulle i de domsagor, hvarest
allmänna sammanträden förekomme, dessa träda i stället för tinget.
Ty man finner lätt, att genom ett dylikt stadgande skulle i
fiera fall tiden för den rättsökande att vidtaga de för honom
nödiga åtgärder blifva ålit för knapp.

Tillvägagåendet vid en förändring, i syfte att med afseende
å tidsbestämmelserna i lagen, så vidt ske kan, låta de allmänna
sammanträdena intaga tingeus plats, kan vid sådant förhållande
icke blifva något annat än det, att man för hvarje särskildt rättsinstitut
undersöker, huruvida med afseende å de derinom stadgade
tidsbestämmelser förändringen kan utan olägenhet vidtagas.

I fråga om inteckning och lagfart synes mig en sådan för -

33 N o 29.

Onsdagen den 19 April, e. m.

ändring kunna ifrågasättas. Att genom frågans upptagande till ifrågasatt
pröfning i denna uppfattning något uppskof med lagförändrin- ändring af 11
gens genomförande kommer att ega rum, synes mig icke kunna kaP-3 §jordaförorsaka
någon större olägenhet. Det är visserligen sant, att h^ken det

är någon olägenhet för köparen att icke kunna få eu af ho- 01180
nom tagen inteckning i sin egendom belånad i en bankinrättning,
förrän en längre tid förgått, men åtminstone i östra Sverige känner
man till ett lätt sätt att komma ifrån denna svårighet, nemligen
derigenom att efter öfverenskommelse säljaren låter inteckna
fastigheten, innan lagfart af köparen sökes, och på detta sätt låter
saken lätt arrangera sig, för såvidt utrymme verkligen förefinnes
för användbara inteckningar utöfver dem, som redan funnos,
då aftal om köpet afslutades.

På dessa skäl synes det mig icke vara någon fara att dröja
med den ifrågasatta förändringen i 11 kap. 2 § jordabalken, till
dess den kan ske i sammanhang med ändring i motsvarande
stadgande!! i lagfarts- och inteckuingslagarne.

Jag instämmer i den första talarens yrkande om afslag.

Herr Öländer: Då jag biträdt utskottets utlåtande, torde
det kanske vara min skyldighet att försvara det mot reservanten
och mot de anmärkningar, som den siste talaren framställe mot
detsamma.

Jag kan icke rigtigt förstå de skäl, som af dessa båda talare
anförts. Att man skall behöfva ändra tiden för lagfarts sökande,
för att hvad man med motionen åsyftat att vinna skall kunna
uppfyllas, kan jag icke finna vara erforderligt. Lagfart får jag
söka när som helst, efter det jag gjort köpet. Men rätten att
söka inteckning för den oguldna köpeskillingen qvarstår, och
köpeskillingen har utau inteckning ovilkorlig förmånsrätt ända
till det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan lagfart
för köparen beviljades. Tycker fastighetsegaren, att tiden, inom
hvilken lagfart skall sökas, är för lång, är han ju oförhindrad
att söka lagfart när som helst. I det fallet lägga nuvarande stadganden
icke det ringaste hinder i vägen för den, som vill påskynda
lagfarten och derigenom förekomma de olägenheter, som
med den långa lagfartstiden äro förenade. De olägenheter åter,
som nu äro i fråga att afhjelpa, kunna icke uudanrödjas annorlunda
än genom eu lagförändring. Jag kan således omöjligt
fatta, hvarför de båda lagförändringarna böra ske samtidigt, och
icke ens hvarför den förra förändringen, eller den i fråga om tiden
för lagfarts sökande, skall vara erforderlig alls. Köparen af fastigheten
kan ju genom sökande af lagfart å köpet sjelf bestämma
tidpunkten, hvarifrån den tid skall räknas, under hvilken förmånsrätt
för köpeskillingen utan inteckning förefinnes. När denna
tid gått till ända, upphör förmånsrätten, om den derförinnan ej
blifvit intecknad. Vill derför egaren af fastigheten så fort som
Första Kammarens Prof. 1893. N:o 29.

3

N:o 29. 34

Onsdagen den 19 April, e. m.

Ifrågasatt möjligt erhålla bevis, att egendomen är fri från gravationer, kan
ändring af 11 han sålunda utan hinder af nu förefintliga stadganden söka lag^aV''l2fJor''*‘a~
i&xt genast efter köpets upprättande. Men det står ej i hans
(Ports”) magt att förkorta tiden, under hvilken, efter lagfartens beviljande,
°r s'' den tysta förmånsrätten qvarstår. Häri måste afvakta dess utgång,
innan han kan erhålla ett giltigt gravationsbevis, och det
är denna tid, som är för lång, hvilken olägenhet motionen afser
att afhjelpa. Då jag icke kan fatta, hvarför detta icke skall
kunna ske, utan att den alldeles obehöfliga förändringen^af tiden
för lagfarts sökande först blifvit genomförd, yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr Olag son: Den förste talaren sökte visa, att de af

mig ifrågasatta förändringar i lagfarts- och inteckningslagarne
vore ganska betydelselösa, och anmärkte, att eu köpare kan söka
lagfart när som helst. Men det är icke blott köparens rätt, som
beröres af eu tidigare eller senare lagfart. Bestämmelsen om
lagfart inom viss tid är först och främst i den allmänna ordningens
intresse. För fastighetsböckerna är det af stor nytta, att
icke lagfartstiden göres längre än skäligt och billigt är. Vidare
är den af vigt för innehafvare af nytjanderätt och för fordringsägare,
som icke kunna få inteckning i fastigheten förr än lagfart
sökts. Slutligen är förändringen af vigt derför, att lagen bör
vara systematisk.

För öfrigt tror jag, att skilnaden i betydelse af det nu föreliggande
fallet och de af mig åberopade är öfverdrifven. Man
säger, att icke förr än efter så lång tid kan bevis lemnas, att
fastighet icke häftar för ogulden köpeskilling. Men under min
långa domareverksamhet har ingeu begärt ett dylikt bevis af mig, och
sådana förekomma nog ej ofta i allmänhet. Jag tror derför icke,
att förändringen är så trängande, att den icke kan uppskjutas
till nästa riksdag, i afvaktan på ett fullständigare förslag.

Sedan öfverläggningen ausetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstäit och vidare på
afslag derå; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 11 och 12 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 7, i anledning af motion angående vidtagande af anordningar
för att bereda beväringsynglingar kunskaper i rätt- och
välskrifning samt i räkning, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.

35 Ko 29.

Fredagen den 21 April.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9.s» e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Fredagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.so e. m.

Justerades protokollet för den 14 i denna månad.

Herr talmannen lät uppläsa en till honom ankommen skrifvelse,
så lydande:

Till herr talmannen i Första Kammaren.

Sedan Hans Maj:t Konungen befalt, att trehundraårsminnet
af Upsala mötes beslut år 1593 skall på andra böndagen den 30
i denna månad kl. 11 f. m. högtidligen firas i sammanhang med
högmessogudstjensten i kongl. slottskapellet, och af sådan anledning
uttryckt sin önskan att Riksdagen ville öfvervara densamma,
får jag, på nådigste befallning, anhålla, att herr talmannen
derom behagade underrätta kammarens herrar ledamöter samt att,
för bestämmande af platserna i slottskapellet icke allenast för
kammarens ledamöter, utan äfven för corpser, stater och allmänheten,
senast måndagen den 24 dennes lemna mig benägen uppgift
på huru stort antal af kammarens ledamöter önska att öfvervara
minnesfesten. Stockholms slott den 20 april 1893.

Giltig Bildt,

riksmarskalk.

N:0 29. 36

Fredagen den 21 April.

Härefter tillkännagaf herr talmannen, att med anledning af
den upplästa skrifveisen komme att i kammarens samtalsrum utläggas
en lista, å hvilken de kammarens ledamöter, som önskade
öfvervara minnesfesten, kunde anteckna sig, äfvensom att samma
lista komme att indragas nästa måndag kl. 2 e. m., på det att
herr talmannen måtte blifva i tillfälle att i behörig tid lemna
hans excellens herr riksmarskalken uppgift å antalet ledamöter,
som antecknat sig. Vidare yttrade herr talmannen, det han blifvit
anmodad meddela, att klädseln för ledamöter af Riksdagen vid
ifrågavarande minnesfest skulle vara civil högtidsdrägt.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 63, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar;

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
dödande af inteckningar i Norbergs jernväg;

n:o 65, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
anslag till utvidgande af kasernetablissementet i Östersund och
Svea ingeniörbataljons härvarande kasernetablissement äfvensom
till uppförande af ett nytt kasernetablissement för Norrlands trängbataljon
m. m.;

n:o 66, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
inlösen af professoren C. G. Brunii anteckningar om och teckningar
af äldre svenska byggnader m. m.;

n:0 67, i anledning af väckt motion om beviljande af årligt
bidrag till bekostande af eu isbrytare för Stockholms skärgård
och Mälarens större segelleder; samt

n:o 68, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
upplåtelse till Ljusdals stationssamhälle af mark från indragna
löjtnantsbostället mantal Gärde n:0 2;

bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i anledning af väckt
motion om nedsättning i portot å lokalbrefkort;
lagutskottets utlåtanden:

n:o 48, i anledning af väckt motion angående revision af
fiskerättsbestämmelserna i byggningabalken och fiskeristadgan; samt
n:o 49, i anledning af Kongl. Majds proposition rörande
vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 11, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kong],
Maj:t angående statens öfvertagande af kostnaden för medellösa
sinnessjukes transport till och från vårdanstalt; samt

n:o 12, i anledning af väckta motioner rörande från grannland
till gränsort öfverlemnade nödstälde svenske undersåtars
fortskaffande.

87 N:o 29.

Fredagen den 21 April.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 235, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte af nedsättning
i afgifterna för persontrafiken å statens jernvägar, beslöt
Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 1.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 40, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Skara stad af en under indragna militiebostället
Götala n:is 1 och 2 lydande lägenhet, benämnd S:t Annse äng;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet; n:o

51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till aktiebolaget Vestkusten af mark från indragna
regementsqvartermästarebostället l1/* mantal Hultås n:is 1 och
2 i Göteborgs och Bohus län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Östersunds stad af kronans andel i ett inom stadens
område beläget skogsskifte;

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två till södra skånska infanteriregementet upplåtna,
kronan tillhöriga jordområden;

n:o 54, i anledning af Kongl. Maj-.ts proposition angående
afsöndring afjord från indragna kronofogdebostäliet Stommen n:o 1
om 1 mantal i Elfsborgs län;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter enkan Maria
Kristina Olsson från Raseberg i Skaraborgs län; samt

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse för bildande af Kungsörs köping af mark från Kungsörs
kungsladugård.

Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
konstitutionsutskottets den 19 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 25, äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda memorial
och utlåtanden n:ris 58—60.

Vid föredragning af statsutskottets den 19 innevarande april
bordlagda memorial n:o 61, med anledning af kamrarnes skilj Första

Kammarens Prof,. 1893. N:o 29.

4

N;o 29. 88

Fredagen den 21 April.

aktiga beslut i frågor rörande riksstatens femte hufvudtitel, godkändes
de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 19 i denna månad bordlagda memorial n:o 62, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa till regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel hörande frågor.

1 och 2 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

3 punkten.

Lades till handlingarna.

4—7 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Föredrogos, men bordlädes å nyo, på flere ledamöters begäran,
sammansatta stats- och lagutskottets den 19 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 4 äfvensom lagutskottets samma dag
bordlagda utlåtanden n:is 42—47.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist de
under dagen andra gången bordlagda ärendena.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.53 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1893.