1893. Första Kammaren. N:o 25 (Riksdagens protokoll 1893:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. N:o 25.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets memorial n:o 24,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet på förmiddagen afiemnade nådiga proposition till Riksdagen
angående dödande af inteckningar i Norbergs jernväg.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1893 den 12 april sammanträdde de valmän, som af kamrarne
fått i uppdrag att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken
jemte deras suppleanter för att i anledning deraf att vice häradshöfdingen
m. m. Christian Axel Weinberg, som vid innevarande riksdag
utsetts till andre suppleant i riksbankens styrelse, afsagt sig nämnda
uppdrag, företaga val af en suppleant för fullmägtige; och befans
efter valförrättningens slut hafva dertill blifvit utsedd:

grosshandlaren Hjalmar Horngren .............................. med 44 röster.

Detta protokoll lades till handlingarna; och skulle Riksdagens
kanslideputerade genom utdrag af kammarens protokoll underrättas
om ifrågavarande val med anmodan att låta uppsätta och till kam -

Onsdagen den 12 april, e. m.

C. E. Casparsson.
Anders Persson.

Er. von Strolcirch.

Wilh. Walldén.

Första Kammarens Prot. 18DS. N:o £5.

N:c 25.

Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m.m.
(Forts)

Onsdagen den 12 April, e. m.

rarne ingifva förslag dels till förordnande för den senast valde, dels
ock till skrifvelse till Kongl. Maj:t med anmälan om valet, äfvensom
för att iakttagas vid riksdagsbeslutets uppsättande.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Fortsattes föredragningeu af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 14,
i anledning af väckta motioner, innefattande förslag till dels ändrad
lydelse af §§ 1, 4, 5, 7 och 12 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt, dels ock dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen,
riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Herr Alin: Om jag icke misstager mig, yttrades under förmiddagens
diskussion af eu talare på kristianstadslänsbänken, att konstitutionsutskottets
föreliggande utlåtande vore så pass obetydligt till innehållet,
att det icke egnade sig att motivera en sådan diskussion som den,
hvilken under förmiddagen egt rum. Jag vill gent emot detta yttrande
erinra om, att hvad som här föreligger är icke blott detta utlåtande,
utan äfven den motion, som dertill gifvit anledning, en motion som
utgör första försöket att efter utrikesministerns bekanta uttalande till
statsrådsprotokollet den 14 januari detta år tillämpa den grundsats
med afseende på ordnandet åt förhållandet mellan Sverige och Norge,
som i detta uttalande blifvit angifveu. Men det är ur en annan synpunkt
som ifrågavarande motion för mig har sin egentliga betydelse.
Den synes mig vara ett nytt uttryck för behofvet att söka förbättra
öfverenskommelserna rörande unionen mellan Sverige och Norge icke
genom partiella förändringar, utan genom att företaga förändringarna
i sammanhang med hvarandra och låta dem utmynna i en allmän
revision af unionsstadgandena. Uttryck för det behofvet har man
erhållit vid olika tillfällen. Jag erinrar om det med anledning af norska
Stortingets adress af 1837 fattade beslutet om tillsättande af 1839 års
unionskomité. Jag erinrar om svenska Riksdagens skrifvelse af 1860
med anhållan om en fullständig revision af stadgandena för föreningen.
Jag erinrar om tillsättandet af den komité, hvars utlåtande afgafs
1867 och innehöll ett fullständigt förslag till ny föreningsakt. Jag
erinrar ock om det förslag om riksaktens revision, som väcktes vid
1891 års riksdag och föranledde konstitutionsutskottet att nästan enhälligt
uttala behofvet af att en ända på slitningarna mellan de begge
folken, så vidt den möjligen kunde beredas genom förändringar i
gällande konstitutionella bestämmelser, söktes i en allmän revision af
unionsstadgaudena.

Det är ganska tydligt, hvar orsaken ligger till detta behof och
till de uttryck detta behof vid olika tillfällen erhållit. Den ligger
ytterst deri, att de begge folken, då de ingingo i unionen, gjorde det
med helt olika uppfattning af sjelfva grunden för denna union.

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Denna olikhet i uppfattning lyckades man icke undanrödja, utan ifrågasätta
man sökte öfverskyla den genom att vid förhandlingarna rörande unions- ändrin9«r *
kontraktet använda uttryck af den beskaffenhet, att de kunde förena rikscilenrn-m
de båda motsatta uppfattningarne, ett förfaringssätt, som naturligtvis °r 3’
under tidernas lopp måste framkalla slitningar, i det att hvardera upplattningen
måste söka att under tillämpningen af unionsbestämmelserna
göra sig gällande. Denna olikhet i uppfattning har också under den
följande tiden framträdt på flera områden.

Den har visat sig t. ex. deri, att, medan man å den ena sidan
sökt göra gällande den uppfattning af hvad som är unionella bestämmelser,
hvilken fick ett uttryck i Riksdagens skrifvelse till Konungen
den 2 april 1860, hvari anhålles, att i sammanhang med frågan om
revision af riksakten äfven måtte sättas frågan rörande sanktionen af
den ändring i norska grundlagen, som norska stortinget beslutit rörande
ståthållareembetet, har man å andra sidan sökt gorå gällande den
åsigt, som uttalas i Stortingets skrifvelse den 23 april samma år, hvari
med mycken bestämdhet framhålles, att den enda lag, som får anses
innehålla unionella bestämmelser af konstitutionel natur, är riksakten.

I nämnda olikhet i utgångspunkt har man också ytterst att söka
källan till de angrepp, som i synnerhet under senare tid hafva rigtats
mot sjelfva principen för unionen, den nemligen, enligt hvilken de
båda folken, som i fråga om inre angelägenheter skola vara oberoende
af hvarandra, i förhållande till främmande magter skola utgöra eu
enhet. Detta är en grundsats, som icke finnes på detta sätt formulerad
i sjelfva de unionella öfverenskommelserna, men som alldeles
osökt framgår af en sammanställning af dessa öfverenskommelsers
innehåll, särskildt af de bestämmelser, som röra förhållandet till främmande
magter. Den fick året efter riksaktens antagande ett fullödigt
uttryck i eu officiel framställning från den svenske ambassadören i
Petersburg till ryska regeringen, en framställning, som, då den förskrifver
sig från en tid, då man i Sverige hade fått särskild anledning
att tänka på den rättsliga naturen af unionen och underkasta
den en undersökning, och, då den afgafs till eu magt, som med hänsyn
till unionens tillkomst spelat en sådan rol som Ryssland, kan gorå
anspråk på en viss särskild betydelse, hvadan jag" skall anhålla att
här få uppläsa den punkt, som innehåller det ifrågavarande uttrycket.

Den lyder så: “de båda rikena äro förenade under en och samma
konung: de utgöra en och samma statskropp, fullt sammansluten och
homogen i alla yttre förhållanden, men de äro helt och hållet oberoende
af hvarandra i alla legislativa och administrativa förhållanden" (Les
deux Royauraes sont unis sous un seul et méme Roi: ils förment un
seul et méme corps politique, parfaitement cohérent et homogéne sous
tous les rapports extérieurs, mais ils sont entiérement indépendants
l’un de 1’autre sous tous les rapports législatifs et administratifs.)

De försök att upphäfva eller försvaga denna princip för föreningen,
som särskildt under senaste tiden framträdt, leda, som sagdt, enligt
min mening sitt upphof från den motsats i uppfattningen af sjelfva
grunden för föreningen, hvarmed de båda folken inträdde i densamma.

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. in.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten m. m.

(Forts.)

Det torde dock, med den lydelse sotn de unionella öfverenskommelserna
i vissa punkter hafva, vara påtagligt, att denna princip är så
fastslagen och har erhållit ett så otvetydigt uttryck i unions-kontraktet,
att det icke borde kunna komma i fråga att, så vida man håller på
föreningens idé, söka att rubba den och ännu mindre söka rubba den
genom ensidigt beslut af den ena parten. Jag vill erinra om det uttryck,
hvarmed båda rikena i 26 § af norska grundlagen och i 4 §
af riksakten betecknas i förhållande till främmande magter, nemligen
ordet “staten11. Ett starkare och bestämdare uttryck för unionens
ifrågavarande princip än detta kan man svårligen finna, och det borde
också vara tillfyllestgörande.

Jag ber att i sammanhang härmed få yttra några ord med afseende
på en annan af de unionella principerna, som ännu mer än
den senast nämnda varit föremål för angrepp och försök till ändring,
nemligen den, enligt hvilken ledningen af de begge rikenas yttre angelägenheter
skall tillkomma Sverige. Jag gör det i detta sammanhang
derför, att de aftal, i följd af hvilka denna ledning utöfvas af Sverige,
äro sådana, att de borde göra denna sak i rättsligt hänseende fullkomligt
eller i det närmaste lika klar som den, att båda rikena i förhållande
till främmande magter utgöra en enhet, en stat. Såsom
herrarne erinra sig, bestämdes genom konventionen i Moss, att Konungen
af Sverige lofvade antaga Eidsvolds-grundlagen, dock så, att de
förändringar deri, som voro nödvändiga för föreningen, skulle ske genom
öfverenskommelse mellan Konungen och Stortinget. Till följd af denna
bestämmelse gjordes sedermera genom underhandlingarna i oktober
och november 1814 den förändringen i Eidsvolds-grundlagen, att den
paragraf, som stadgade, huru de norska utrikesärendena skulle skötas,
ströks ur lagen. Dermed var det hinder för föreningen, som låg i
Eidsvolds-grundlagens bestämmelse om en särskild skötsel af de norska
utrikesangelägenheterna, borta, och dermed hade i detta fall uppfylts
Moss-konventionens bestämmelse, att de ändringar i nämnda grundlag,
som voro nödvändiga för föreningen, skulle göras. Deraf följde omedelbart,
att dessa angelägenheter skulle skötas enligt de stadganden
rörande de svenska utrikesäreudenas skötsel, som förut funnos och
som icke genom nu ifrågavarande underhandlingar ändrades. Ett
omedelbart uttryck af denna uppfattning af det nu berörda aftalets
betydelse gafs under) förhandlingarna om riksakten, då i 7 § deraf
på det norska stortingets förslag insattes den bestämmelsen, att de
diplomatiska ärendena skulle i interimsregeringen föredragas af den
ledamot af svenska statsrådet, som bar titel hofkansler och i afseende
på sin befattning stod utrikesministern närmast. Jag anser mig icke
behöfva gå närmare in på utvecklingen af detta förhållande, då de
fakta, som här framhållits, synas mig i all sin enkelhet fullt klart
ådagalägga, hvad som var meningen med den öfverenskommelse, som
träffades 1814 och 1815.

Jag kan emellertid icke motstå frestelsen att i sammanhang härmed
meddela ett yttrande, som hittills åtminstone till större delen är
otryckt. Det förskrifver sig från ordföranden för de svenske kommissarierna
vid norska stortinget 1814, sedermera justitiestatsministern

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. in.

grefve Rosenblad och är uppsatt med anledning af norska stortingets
framställning 1837 rörande ändring af formen för de diplomatiska
ärendenas behandling m. m. Så vidt det rörde denna punkt, var det
af hufvudsakligen följande lydelse:

“Det torde icke vara utan nytta att känna hvad som tilldrog sig
vid underhandlingarna om Föreningen. Ingen bör därom hunna äga
närmare kännedom än jag, som är den ende som nu lefver af de
Sveuske Commissarierne och var bland dem ordförande, och som i
sådan egenskap sammanträdde med Stor Thingets Committerade, genomgick
och discuterade hvarje § i Reg. Formen. Basis var den, åt allt
hvad som i Eidsvoldske Constitutionen ej kunde stå tillsammans med
Föreningen med Sverige skulle ändras.

Då Konungen egenteligen skulle vistas i Sverige, så blefvo i följe
däraf flere hufvudsakeliga förändringar nödiga: Såsom en Regering i
förrige, en särskildt afdelning i Stockholm, bestående af en Stats
Minister, som föredrog för Konungen de Norrske ärenderne, och 2:ne
ambulatoriske Stats Råd, hvilka 3 Embetsman här utgjorde Konungens
Norrske Conseil. Ehuru åtskillige af Stor Thingets ledamöter gjorde
flere oantageliga förslag, emedan de icke kände Norriges då varande
bekymmersamma ställning, såsom åt hamnarne voro bloquerade, åt
Svenska Troupperne framträngt til Glommen, åt Bennigsen stod i Hollstein
med 40,000 man åt på Konungens anfordran inrycka, utan ganska
orätt skyllde de Norrske anförarne för förräderi; så var det dock
ingen, som föreslog, åt Konungen icke utan att rådföra norrske Embetsman
skulle besörja de egenteliga Ministeriella ärender, kvartil i sådant
fall ej något lampeligare varit, än åt det införts bland Stats Ministerns
göromål. Det föreskrefs endast, åt ärender, som voro gemensamma
för bägge Rikena, skulle behandlas i ett gemensamt Stats Råd, hvilket
är af en helt annan beskaffenhet, än den snart sagdt hemliga Ministeriella
styrelsen, som Konungen förer utan annat biträde än Svenske Statsministern,
eller i hans frånvaro af ett Stats Råd, eller af Hof-Kantsleren.
Denna grundsats är äfven följd i Riksacten af den 31 Juni
och 6 Aug. 1815, uti hvars 7 § bestämmes, åt under Interims Regjeringen
de Diplomatiska ärenderne skola af Hof-Cantsleren föredragas.
Om Norrske Stats Ministern, eller en annan Norrsk Embetsman, skulle
med Svenske Utrikes Stats Ministern deltaga i de Ministerielle ärendernes
föredragning hos Konungen, hade det varit en förändring i §
af Svenska Grundlagen och bort införas i Riksacten, där alt, som
genom föreningen medförde förändring i Sveriges Regeringsform, skulle,
som i Ingressen i samma Riksact antydes, införas."

Jag erinrade om de anspråk, som från norsk sida blifvit framstälda,
att den sålunda stadgade ordningen skulle förändras så, att äfven Norge
skulle få del i behandlingen af de ministeriella ärendena, och särskildt
dessa anspråk hafva under tidernas lopp mötts med eftergifter, —
eftergifter som hafva skett genom kongl. resolutioner eller helt enkelt
genom omedelbar praxis. Jag erinrar om resolutionerna 1835 och
1836, som i dag på förmiddagen omnämndes, äfvensom om resolutionen
den 28 maj 18-12. Med afseende på förändringar, som skett genom
omedelbar praxis, anser jag mig icke nu böra gå närmare in derpå.

Ifrågasätta

ändringar i

riksakten m. m.

(Forts.)

N:o 25.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten in. m.

(Korts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

Om en och annan af de ändringar i former och uttryck, som på denna
väg skett, lärer jag för öfrigt icke här behöfva påminna. — Det har
på förmiddagen framhållits, att ensidiga eftergifter för de norska anspråken
äfven skett på andra områden. Äfven jag vill dock betona
detta förhållande, särskildt med anledning af hvad den högt ärade
talaren på kopparbergsbänken, friherre Leijor.hufvud, yttrade om de
eftergifter, som skedde vid fattandet af besluten om upphäfvande af
ståthållareskapet och af vice-konungadömet. Det förefaller mig nemligen,
som om den högt ärade talaren, då han framstälde betydelsen
af dessa eftergifter, icke egentligen fäste sig vid hvad som var deras
egentliga innebörd: denna låg ju mindre i innehållet af de ifrågavarande
besluten, än deri, att man gjorde eftergifterna under en form,
hvarigenom man afvek från den rättsliga ståndpunkt, som svenska
Regeringen och Riksdagen förut intagit, särskildt år 1860.

Att för öfrigt förändringarna i unionsförhållandet mellan Sverige
och Norge skett på de ensidiga eftergifternas väg, det torde jag icke
behöfva framhålla; jag endast konstaterar faktum och frågar, till
hvilku resultat vi genom dessa eftergifter kommit. Hafva vi genom
dessa eftergifter lyckats att försona Norge med föreningen? Jag behöfver
endast hänvisa till den nuvarande ställningen i Norge för att
erhålla ett svar på denna fråga. Men jag frågar mig också: hvilken
betydelse hafva de haft i afseende på ställningen i Sverige? Do hafva
i Sverige framkallat en stämning med afseende på föreningen, som
för dennas framtid alldeles icke är lyckobådande, och de hafva gjort
det till stor del derför, att ifrågavarande förändringar hafva skett på
ett sätt, som i vissa fall icke har öfverensstämt med gällande rätt,
och den svenska rättskänslan är ju mycket ömtålig. Det förefaller
mig således, som om den erfarenhet man haft af de ensidiga eftergifterna
icke skulle tala till förmån för att man fortgår på denna
väg. För min del vill jag, då det här är fråga om, huruvida förändringarna
i unionsförhållandet böra göras på den väg, som hittills
följts, de partiella förändringarnas, eller i sammanhang med en allmän
revision af föreningsstadgandena, och då jag anser denna fråga vara
af ytterst stor betydelse för unionens framtid, säga ett ord med afseende
på något, som under förmiddagens lopp berördes, nemligen
frågan om denna framtid. Jag vill öppet säga det, att jag icke vill
gorå mig skyldig till något afguderi med unionen. Jag kan nemligen
icke vara blind för att med de fördelar, som unionen medfört, hafva
äfven förenat sig väsentliga olägenheter med anledning af det i vissa fall
skadliga inflytande, som unionen utöfvat på våra inre förhållanden. Och
jag är ock synnerligt angelägen om att icke någonsin hos Sveriges
folk känslan måtte försvagas för sanningen af dessa vår störste konungs
ord: “i all sin nöd häfver Sveriges folk litat till Gud och sig sjelf t,
väl vetande, att intet obeständigare gifves uppå jorden, än ett rike,
som icke består uppå sig sjelf!.“ Men, mine herrar, på samma gång
jag säger detta, vill jag också säga och betona, att jag anser unionen
vara ett medel och ett vigtigt medel för bevarande af fosterlandets
yttre sjelfständighet och oberoende, och så länge detta medel är sådant,
att det kan bibehållas och användas utan förödmjukelse för vårt land

Onsdagen den 12 April, e. ra. 7

och utan skada för vårt inre oberoende, så länge anser jag mig såsom
fosterlandsvän böra göra hvad på mig beror, för att bibehålla och till
ett bättre utveckla denna union.

Jag ber att innan jag slutar få säga ett ord med anledning af
det yttrande, som hans excellens statsministern på förmiddagen afgaf.
Han förklarade, att enligt hans öfvertygelse kunde en uppgörelse
rörande de tvistiga förhållandena mellan Sverige och Norge icke träffas
på annan grundval än den, som angifves i utrikesministerns uttalande
till statsrådsprotokollet den 14 januari detta år. Jag hyser för
min del samma åsigt som hans excellens sålunda uttalat. Att jag
för två år sedan kunde deltaga i beslutet om ett utskottsbetänkande,
hvari en ordning på denna grundval förordades, berodde derpå,
att jag hyste den åsigten att, om en uppgörelse skall ske genom vänskaplig
förhandling, så måste den byggas på denna grund. Men kunde
jag hysa denna åsigt, då jag deltog i behandlingen af konstitutionsutskottets
betänkande n:o 11 år 1891, så har jag ännu större skäl
att hysa den nu. Kunde man nemligen förut tänka sig en vänskaplig
uppgörelse på annan grund än den ifrågavarande, så lärer man svårligen
kunna göra det efter ett uttalande som måste hafva en sådan
betydelse som det yttrande, hvilket den 14 januari afgafs af utrikesministern
och i hvilket svenska statsrådets Övriga ledamöter instämde.
Men vid sådant förhållande synes det mig, som om, då första
gången efter sedan ett dylikt yttrande blifvit afgifvet, ett förslag,
bygdt på den grundval, som deri angifves, förekommer till behandling
i kammaren, det skulle vara och anses vara mycket naturligt, att kammarens
ledamöter skulle känna ett behof af att, då det gäller eu så
vigtig förändring i de bestående förhållandena, en förändring, som kan
utöfva sådan inflytelse på hela vår följande utveckling, uttala sig —
åtminstone i allmänhet — om omfattningen af de ändringar, som måste
blifva en följd af en förändring af så genomgripande natur som den
ifrågavarande. Det är nemligen alldeles klart, att, skall en dylik
förändring genomföras, måste i sammanhang dermed andra genomgripande
förändringar ske; och ställer man detta faktum i samband
med hvad jag nyss påpekade såsom orsak till de oupphörligt återkommande
slitningarna mellan de båda folken på det konstitutionella
området och vidare med den erfarenhet, som de partiella förändringarnas
och ensidiga eftergifternas väg har lemnat, förefaller det som en
mycket naturlig sak, att man i kammaren har velat begagna detta
sig erbjudande tillfälle att uttala sig för, att, skall en ändring i de
bestående unionella öfverenskommelserna göras, och framför allt en
ändring sådan som den ifrågavarande, bör den visserligen icke vara
partiel, utan ställas i samband med en allmän revision. Denna åsigt
har också under förmiddagens lopp blifvit från många håll här i kammaren
uttalad. Jag glädjer mig deråt, ty jag hoppas, att på det
sättet en utväg skall kunna finnas ur de ständigt återkommande slitningarna
— åtminstone ser jag icke någon utsigt dertill på de partiella
förändringarnas och ensidiga eftergifternas väg.

Friherre Leijonhufvud, Sten: Jag har varit mycket tveksam,

N:o 25.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten in, m.

(Forts.)

N:0 25.

Ifrågasätta

ändringar i

riksaktenm.m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

huruvida jag borde afstå från ordet efter det briljanta föredrag, sona
vi nyss bort, men då jag icke begärt ordet, derför att jag trodde mig
om att kunna införa i diskussionen något nytt, utan endast för att
klargöra min ställning till denna vigtiga s. k. norska fråga inför mina
valmän och landet, så vill jag icke afstå från detsamma, utan blott
anföra några ord med anledning af den fråga, som egentligen föreligger,
eller den som uppstått genom herr Ljungmans motion i afseende på
förslag till ändring i riksakten. Dervid kommer jag till samma resultat
som konstitutionsutskottet, icke derför att icke anledning till förändring
förefinnes, utan derför att jag anser materialet vara så stort, så vidtomfattande,
att det icke af eu motionär kan genomföras och således
icke på den grund af konstitutionsutskottet bör behandlas. Men det
hindrar dock icke den enskilde representanten att afgifva yttrande i
denna fråga, som så nära berör vårt fosterlands fortfarande förening
med unionsriket Norge. Jag säger med flit fortfarande, derför att då
man har från norsk sida sett sådana situationer, som löpa ut i en
skilsmessa, och man redan på förmiddagen hörde den tanken för en
talare icke vara främmande och äfven för mig denna tanke framstält
sig som ett framtidsperspektiv och slutet åt våra unionstvister, vill
jag dock icke upptaga den, utan tvärt om söka motsätta mig den i den
form, som förut här blifvit framstäld, och som jag för min del gerna
accepterar. Jag hoppas och tror, att det perspektiv, som blifvit framstäldt,
må kunna fördröjas och långt i framtiden skjutas å sido, men
jag tror också, att enda vilkoret derför är, att Sverige på ett kraftigt
sätt uppträder i afseende på dessa förändringar af de unionella bestämmelserna,
och för att vara kort skall jag endast bedja att få sluta
mig till det yttrande, som herr Berg hade på förmiddagen: inga eftergifter
vidare, utan fullständig revision af de unionella förhållandena.

Herr Ekenman: Den vigtiga fråga, som nu föreligger till be handling,

är berörd icke allenast i det konstitutionsutskottets betänkande,
som nu är föredraget, utan äfven, såsom kammaren nogsamt
känner, i statsutskottets betänkande rörande regleringen af utgifterna
på tredje hufvudtiteln, hvilket betänkande på föredragningslistan står
näst efter det nu föredragna. Det bör måhända således tillåtas mig,
då frågan, såsom jag nämnde, förekommer i båda dessa betänkanden,
att, ehuru endast det första är föredraget, något litet beröra hvad som
finnes i det andra betänkandet.

Under den debatt, som på förmiddagen egde rum, gingo vågorna
stundom högt nog, och detta var icke underligt. När man betänker
allt ondt, som under sista tiden blifvit der borta yttradt,
är det ju lätt förklarligt, att känslorna här komma i svallning.
Jag tror dock för min del det vara bäst att lägga band på den
förtrytelse man känner och med lugn och betänksamhet behandla
saken. Att representationen under nuvarande förhållanden skulle tiga,
det tror jag dock icke vara riktigt. Det skulle vara ett fel. Ställningen
är sannerligen så allvarlig, att det är eu pligt af den svenka
representationen att säga sitt ord, så att ej någon missuppfattning
må vara möjlig rörande denna representations vilja. Detta ord bör

N:o 25.

Onsdagen don 12 April, e. m.

enligt min mening vara ett klart och tydligt uttalande af hvad vi här Ifrågasätta
alla känna, det nemligen, att den svenska representationen i sin upp- ™dr™9ar 4
fattning af den s. k. norska frågan står endrägteligen tillsamman, vil- ''1 "(Vorts”)
jande stöda sin regering i den svåra uppgiften att lösa den unionella
konflikt, som synes förestå. Förslag till uttalande i detta afseende
föreligger i det af mig åberopade andra betänkandet, ty statsutskottet
har der i motiveringen föreslagit hvad som sålunda borde sägas. Jag
tillåter mig särskildt att i kammarens minne återföra från betänkandet
orden, att utskottet är förvissadt derom, att beträffande konsulatärendena
tillfälle skall beredas Riksdagen att yttra sig i ämnet, innan
något beslut, som inverkar på det nuvarande gemensamhetsförhållandet,
varder fattadt. Jag kan för min del icke finna annat än att med dessa
ord klart och tydligt uttalats hvad som bör uttalas. Stannar man
dervid och icke säger något mer, då har man gjort sin pligt. Jag för
min del hoppas visserligen, att de unionella förhållandena må sammanknytas
på ett för de båda länderna lyckobringande sätt, men om onda
dagar skulle komma, har man dock alltid det medvetaudet, att man
i rätter tid sagt ett allvarligt ord.

På detta sätt ber jag att få angifva min ställning till den föreliggande
frågan, och har, beträffande det nu föredragna betänkandet,
icke annat yrkande än på bifall till utskottets förslag.

Herr Forssell: Den afslagsdebatt, som nu pågått öfver den redan
grafsatta motionen, har naturligtvis till icke ringa del haft sin grund
i åtskilliga ledamöters oemotståndliga behof att uttala sitt hjertas
mening mindre om motionen än om unionen, dess forntid, nutid, framtid
och existensvilkor. Sådant är menskligt. Det har varit oundvikligt
och har säkerligen medfört något godt. Men, herr talman, man
skulle för visso mycket misstaga sig, om man trodde, att dermed debattens
betydelse vore uttömd. Det är uppenbart, att åtskilliga af de
här uppträdande talarne syftat icke på motionen, hvilken ju är karakteriserad
och dömd såsom icke opportun, utan på det uttalande
som fälts i statsrådsprotokollet den 14 januari 1893, hvarest det svenska
statsrådet uppstält programmet gemensam utrikesminister, noiTiuan eller
svensk, ett program, som ju en gång kan varda och bör varda opportunt,
och som bör leda till underhandlingar och till kungligt förslag.

Men en debatt öfver det förslag, som först i framtiden kan föreläggas
Riksdagen, en debatt rörande vilkor och förbehåll vid underhandlingar,
som först i framtiden kunna företagas och leda till resultat
— en sådan debatt hör ju mindre till den praktiska politikens
område än till de akademiska disputationerna. I denna uppfattning
tror jag mig hafva nöjet att vara enig med de ärade representanterna
på vestmanlandsläns- och stockholmsbänken, hvilka — om jag icke
misstager mig — yttrade sig i samma retning. Äfven om vi nu här
kunde skrida till omröstning för att gifva uttryck åt kammarens gemensamma
mening om det ämne, som sålunda oförmodadt gjorts till föremål
för debatt — hvilket emellertid är omöjligt — skulle likväl resultatet
af denna omröstning icke hafva synnerligen stor politisk betydelse,
emedan, när densamma skulle komma till tillämpning i en

N:o 25.

Ifrågasatta
ändringar i
riksakten m. m,

(Forts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

okänd framtid, kammarens sammansättning och förhållandena här och
i brödralandet kunna vara väsendtligt förändrade.

Denna omständighet gör att jag för tillfället vill inskränka mig
till två korta anmärkningar vid de förbehåll och vilkor, som här så
varmt och ljudeligt blifvit framstälda af åtskilliga talare. Man har
sagt: icke den ringaste förändring i de bestående uuionella förhållandena,
särskilt utrikesstyrelsen, som icke öfverensstämmer med Sveriges
ära och värdighet! Ja, det är klart — till det kunna vi allesamman
med handen på hjertat försvärja oss. Derom äro vi alla ense, så ense,
att det väl kan spörjas, hvarför och huru något sådant kan sättas i
fråga. Naturligtvis finnes det olika meningar inom kammaren om hvad
Sveriges ära och värdighet kräfva i hvarje särskildt fall; men icke
förrän ett förslag föreligger kan det pröfvas, huru dessa meningar
skilja sig från hvarandra. På samma sätt kan man ju inleda och har
man inledt hvarje debatt om försvarets organisation med bedyranden
om fosterlandskärlek, och så hafva vännerna af indelningsverket och
den allmänna värnpligten tappert kämpat mot hvarandra men under
det gemensamma svenska banéret. På samma sätt kämpades under
samma fosterländska banér, då frihandlare och protektionister stredo
om tulltaxan.

Man har här vidare och med ännu större styrka förklarat: icke
den ringaste förändring i den bestående formen för utrikesstyrelsen,
utan fullständig revision af de unionella förhållandena, en revision,
som på en gång afiägsnar all anledning till tvister mellan brödrafolken
och gifver lugn och frid för framtiden.

Ja, denna vackra sats skulle säkerligen underskrifvas af ett större
antal af kammarens ledamöter, om man blott ville tillägga de försigtiga
orden “så vidt möjligt är". Ty många af kammarens ledamöter
lära väl säga sig, att en föreningslagstiftning, som icke vidare skulle
kunna gifva anledning eller möjlighet till tvister och olika meningar
med våra norska förbundsbröder, de fyndigaste lagtolkar i verlden, en
sådan föreningslagstiftning hör till de fromma önskningarnas, men icke
till den praktiska politikens område. Derför tror jag, att man gör
klokare uti att föresätta sig något lindrigare vilkor och säga, att hvarje
uppgörelse, som leder till verklig minskning af anledningarna till unionella
tvister, är önskvärd, emedan den är ett steg i den rätta rigtningen
till unionens befästande.

Slutligen ber jag, herr talman, att för min del i likhet med den
ärade representanten på kopparbergslänsbänken få inlägga en bestämd
gensaga mot det här så ofta upprepade förtrytsamma och vredgade
talet om de “ständiga eftergifterna" för norrmännens anspråk. Såsom
sådana obehöriga eftergifter, hvilka skulle mana oss till försigtighet,
har man i synnerhet framhållit dels 1835 års resolution, dels beslutet
att låta konsulers utnämning behandlas i sammansatt i stället för svenskt
statsråd. För min del håller jag före, att det låg ingen eftergift hvarken
af Sveriges intressen eller af Sveriges ära och värdighet i dessa
beslut. Det var ett missförhållande, att utrikesärenden, som medelbart
eller omedelbart berörde Norge, skulle behandlas utan att någon
målsman för Norge hade tillfälle att derom officiel! säga ett ord.

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Det var ett missförhållande, att konsuler, som skulle bevaka såväl
svenska som norska intressen, skulle utnämnas i enbart svenskt statsråd.
Den som rättade dessa missförhållanden gjorde sig icke skyldig
till någon svaghet. Han visade sig stark nog att handla rätt.

Men, herr talman, på samma sätt är det: — jag går nu icke in
på rättsfrågan och vill icke begagna det tvetydiga och under dessa
dagar så ofta missbrukade ordet “rätt" — på samma sätt är det, säger
jag, ett missförhållande, en abnormitet inom den svensk-norska unionen,
att till utrikesministerembetet icke kan nämnas norsk man, att utrikesdepartementet,
som har att vårda de förenade rikenas gemensamma
ärenden och förhållandena till utrikes magter, icke är något verkligt
unionelt departement. Att rätta detta missförhållande, som är skadligt
för Sveriges intressen lika väl som för unionen och Norge, det är icke
i och för sig något obehörigt, det vittnar icke om svaghet. Det innebär
icke något ensidig eftergift för Norges anspråk. Det är snarare en
fordran, som Sverige bör uppställa, och det bör vara Sveriges ära att inför
Europa häfda det programmet för sin egen och för unionens skull,
lika väl som för Norges, gent mot det inom vår realunion i krig och
fred fysiskt, moraliskt och politiskt omöjliga programmet: två utrikesministrar.
Den som tänker så, herr talman, den anser nog också, att
man bör koncentrera hela sin kraft på de konstitutionella vilkor, som
äro oundgängliga för programmets genomförande. Han aktar sig noga
för att uppställa såsom oundgängliga andra vilkor, hvilka med uppgiften
har mer eller mindre aflägset sammanhang, ty han vet att uppgiften
är svår nog ändå. Den, som så tänker, hyser också såsom uniousvän
och såsom svensk upprigtig tacksamhet mot den Kongl. Maj:ts
regering, som nu utan fruktan uppstält detta program.

Det är underbart, att vid sidan af det konstitutionsutskottets betänkande,
som nu är föredraget, har man under denna debatt äfven
yttrat sig öfver ett annat nu icke föredraget betänkande, afgifvet af statsutskottet
rörande tredje bufvudtiteln. Eftersom herr talmannen tillåter
sådan afvikelse från föredragningsordningen, må jag också, i likhet
med så många andra talare, sluta mitt anförande med den förklaringen,
att jag på de grunder, som nu anförts, och med deri uppfattning,
som jag hyser, på det lifiigaste instämmer i de reflexioner, hvilka statsutskottet
låtit föregå sin tillstyrkan af bifall till anslagen under tredje
bufvudtiteln.

Grefve Lagerbjelke: Under förmiddagens plenum hafva blifvit
afgifna dera talangfulla anföranden, hufvudsakligen berörande det
sätt, hvarpå man i Norge behandlat unionsfrågan. I dessa anföranden
anhåller jag att i många delar få instämma; men det gifves äfven
en annan sida af saken, hvilken bör noga uppmärksammas, och den
är: Hvad skola vi svenskar nu göra och hvad kunna vi i framtiden
beträffande denna fråga tillgöra? I det fallet torde det vara vigtigt
att i första rummet eftersinna, hvad som i frågan är grundväsentligt,
och sedan söka utveckla och reda tankarne så, att de hos oss i
Sverige kunna enas.

Den gemensamma lagen för båda rikena är otydlig och ofullstän -

Ifrågasättaändringar
i
riksakten m m.

(Forts.)

N:o 25.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten m m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

dig. Det är derför i högsta grad angeläget, att man här i Sverige
blir fullt ense om och får klart för sig, huru denna lag bör fullständigas
och förtydligas.

Bland de frågor, som härutinnan otvifvelaktigt stå främst, är, att
för båda rikena, efter strängt rättvisa grunder, rättigheterna blifva
bestämda, så att hvartdera riket får de rättigheter det bör hafva.
Men på samma gång som dessa rättigheter rättvist utdelas, är det
lika nödvändigt, att man åt båda hållen, likaledes efter rättvisa och
på billighet fotade grunder, bestämmer de skyldigheter, som böra
åligga de båda länderna.

Har man kommit på det klara i detta afseende; hafva regering,
riksdag och folk mer och mer kommit till insigt i dessa frågor, då
blir Sveriges ställning ganska stark.

Jag sade nyss med flit: Riksdagen, derför att, i en fråga som
denna, det förefaller mig vara alldeles i och för sig sjelf gifvet att
Riksdagen skall hafva sitt ord med i laget, då någonting skall afgöras.
Jag säde äfven, att Sveriges ställning blir ganska stark, om man har
dessa frågor för sig klargjorda. Ställningen blir stark derför, att
man erbjuder på ena sidan att underhandla och öfverenskomma på
billiga och rättvisa grunder, och det är åtminstone att hoppas, att den
upplysta opinionen i Norge bör gå detta till möte. Skulle man i det
afseendet hoppas origtigt, skulle Norge icke vilja tillmötesgå oss, då
säga vi: När ni icke viljen möta oss, då vi erbjuda underhandling på
billiga vilkor; då förskansa vi oss vid status quo och qvarblifva der.

Detta vore en nästan oangriplig ställning. Så snart norrmännen
vilja billigt underhandla med oss, äro vi färdiga dertill. Rättvisans
kraf hafva icke af oss blifvit åsidosatta. Men vill man i Norge icke
taga emot detta, då säga vi, att vi äro nöjda såsom vi hafva det, och
låta dervid förblifva. Skulle man det oaktadt anfalla oss, vet jag icke
huru ett sådant anfall skulle gå till. Icke kan man väl hoppas att
öfvervinna oss med munväder; icke kan man gifva sig till att slåss
med oss, det vore värst för den anfallande sjelf. Så snart man vill
vara med om ömsesidig rättvisa, då skola också vi vara med, men om
man det icke vill, så vilja vi icke göra något.

För närvarande kan naturligtvis icke, i den ställning saken nu
står, något beslut fattas, men jag ber ännu en gång få säga, att det
är dessa omständigheter, som vi böra betänka. Det vore väl, ju mera
de kunde ibland vårt folk utvecklas och klargöras.

Jag sade, att något beslut icke kan nu fattas i denna fråga.
Deraf följer naturligtvis, att jag icke har anledning att begära någon
annan proposition än på bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Jag dröjde i det längsta att anmäla mig

för erhållande af ordet, af den orsak, att om det föreliggande betänkandet
har jag icke mycket att säga, men då jag fann, att diskussionen
omfattade äfven statsutskottets betänkande och att, innan det skulle
förekomma, diskussionen derom kanske redan skulle vara afslutad, har
jag begärt ordet.

Den föreliggande motionen är ett, som mig synes, omoget alster

Onsdagon don 12 April, e. in. 13

af en på. det konstitutionella området visserligen rik, men icke alltid
innehållsrik verksamhet. Jag har ansett denna motion vara allt för
obetydlig för alt kunna uppbära diskussionen öfver hela den s. k.
norska frågan. — Jag skall blott be att få anföra den första paragrafens
första moment i den föreslagna riksakten. Det lyder:

“Konungarikena Sverige och Norge, af livilka hvardera förblifver
ett fritt, odelbart och sjelfständigt rike, skola vara oupplösligen förenade
under eu Konung med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning,
på sätt denna riksakt närmare bestämmer."

Naturligtvis är meningen, att det är konungarikena som skola vara
“med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning förenade under en
Konung", men så står det icke, utan här står: “förenade under eu
Konung med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning". Att i riksakten
intaga, att Konungen skall hafva eu sidoordnad ställning, det
tror jag vore att allt för mycket gå den norska vensterns uppfattning
till mötes.

Emellertid har konstitutionsutskottet affärdat motionen på tre
rader. Man kan säga, att konstitutionsutskottet tegat i hjel motionen,
och nu hafva vi i 5 timmar hållit på att tala i hjel densamma, och jag
tror, att man om denna motion kan säga: “requiescat in pace!“

Deremot innehåller statsutskottets utlåtande en aktualitet. Det
berör nemligen just den fråga, som för närvarande står på dagordningen.
Det berör konsulatfrågan och ordnandet af de diplomatiska
angelägenheterna, och detta utskottets utlåtande, med dess motivering,
har med eu förkrossande majoritet antagits af Andra Kammaren och
kommer, som jag förmodar, att här antagas på samma sätt. Detta
utlåtande, så att säga, sätter pricken öfver i-na på det rätta stället.

Det innebär på samma gång eu protest mot det uttalande, som
förefinnes i statsrådsprotokollet af den 14 januari, afgifvet af den
norska statsrådsafdelningen. Det innebär eu protest emot det uttalande
och den uppfattning, som “icke tillägger Sverige någon medbeslutanderätt
med hänsyn till spörsmålet, om Norge skall upprätta sitt eget
särskilda konsulatväsende." Det innebär en protest mot den uppfattning,
att “intet är till hinder för att i förekommande fall upprätta
ett eget sådant med bibehållande af gemensamheten på det diplomatiska
området." Och det innebär slutligen en protest mot statsrådsafdelningens
uttalande, “att den icke kan erkänna, att gemensamheten
på det diplomatiska området är något vilkor för unionen." Men på
samma gång innebär det ett instämmande uti och understrykande utaf
Unionskonungens korta men koncisa uttalande af den 27 juli: “denna
sak uppskjutes tills vidare“.

Det har här talats om det utmanande språk, som förts från Norges
sida. Jag får bekänna, att på mig har det icke utöfvat mycken inverkan.
Jag har dervid lifligt erinrat mig eu tilldragelse från min
barndom. Det var nemligen tvenne pojkar, som råkat i kif. Den ena
förde ett utmanande och retsamt språk, den andra var lugn och tillbakadragen.
Eu åhörare af kifvet sade åt denne senare: skall ni icke
på ett eftertryckligt sätt tillbakavisa denne, ni som är den starkare?
Nej, svarade han, just derför att jag vet mig vara den starkare, gör

N:o 25.

Ifrågasätta

ändringar i

riksakten in. in.

(Forts.)

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten m. m.

(Forts.)

jag det icke. Den, som såsom halfvuxen pojke yttrade dessa ord, har
under ett långt lif fått erfara, att det att kuuna beherska sig utgör
den sanna styrkan.

Jag tror, att svenska folket och svenska Riksdagen i denna fråga
har visat sjelfbeherskning. Derför är ock dess ställning stark.

Det har på förmiddagen citerats ett kändt yttrande af en framstående
norsk statsman om att “vanvettets dagar vore komna“. Jag
är för min del öfvertygad, att med en ändamålsenlig kurativ behandling
skall en lugnare sinnesstämning åter göra sig gällande i Norge.
Dertill torde kanske icke så litet bidraga de kalla duscher af ogillande,
som kommit icke endast från Norge sjelft och från Sverige, utan
äfven från flere af Europas framstående statsmän. Och jag tror, att
när den lugnare besinningen inträder, då skola åter komma till heders
de åsigter, som år 1809 besjälade norske framsynte statsmän och som
1812 och 1814 gjorde sig gällande hos svenske framsynte statsmän,
att unionen är nödvändig icke särskild! för Sverige, icke särskilt för
Norge, utan för hela den skandinaviska nordens framtid.

Beträffande det föreliggande betänkandet har jag icke något vidare
yrkande att göra.

Herr Waern: Här har nu så mycket talats om den revision som

bör göras, huru allmän den bör vara, hvad som derpå kan följa i
olika stadier, hvilken ståndpunkt vi böra intaga och mera sådant. För
min del vill jag säga, att dessa frågor nu icke föreligga, och att, när
de verkligen komma under ompröfning, alla, som få med deras
handläggning att göra, så allvarligt som möjligt böra besinna, hvad
som kan lända till unionens bekräftande och befästande med afseende
icke blott på Sveriges ära, värdighet och intressen, utan ock på Norges
ära, värdighet och intressen. Båda folkens ära, värdighet och
intressen böra dervid alltid tänkas i förening med hvarandra — i
unionen, icke utanför eller mot unionen. Allt förefaller mig obetydligt
mot denna enda regel, som bjuder, att det är båda folkens gemensamma
bästa vi böra hafva till ögonmärke.

Herr Stråle: Under den långvariga öfverläggningen i denna

högvigtiga fråga hafva vi hört större eller mindre historiska och juridiska
utredningar, mer eller mindre optimistiska eller pessimistiska
anföranden. Såsom varm vän af unionen tillåter jag mig dock bemärka,
att det förekommer mig, som om man icke lika mycket fäst uppmärksamheten
på den utomordentliga betydelse frågan kan hafva såväl för
Sverige som för Norge, på de synnerligt stora intressena begge
folken hafva att vara förenade. Må man med all möjlig kraft framhålla
denna betydelse, dessa intressen för folken på ömse sidor om
Kölen, och jag tror, att de optimistiska förhoppningarna skola i sinom
tid blifva verkliggjorda.

Jag instämmer naturligtvis i konstitutionsutskottets förslag till
beslut och begagnar äfven tillfället att säga, att jag med varmt hjerta
tillstyrker bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen ilen 12 April, e. m. 15

Herr Larsson, Liss Olof: Då jag i dag gick till Riksdagen,

var det icke min mening att begära ordet i denna fråga, och när jag
detta gjorde, var det endast för att instämma med herr Gustaf Berg i
hans korta anförande, hvari han sade just hvad jag i denna sak skulle
vilja säga och dymedelst få öppet tillkännagifva mitt votum i denna
vigtiga fråga. Då jag nu fått ordet ber jag att jemte detta instämmande
få tillägga några få ord. Det kan naturligtvis icke väntas
någon ytterligare utredning från min sida i den fråga, som nu är före,
sedan flere af de mest framstående och förnämsta talarne inom kammaren
uttalat sig i saken.

Jag anser, i likhet med herr Berg och de flesta andra, som hafva
uppträda att sedan man fått fullt klart för sig, och det har jag åtminstone
fått, att ställningen i Norge blir värre och värre för hvarje
eftergift, som göres, så bör eftergifternas tid nu vara förbi, och hvarje
förhandling hädanefter bör gå ut på en fullständig uppgörelse på en
gång af allt hvad till unionen hörer, och intill dess nej till hvarje
eftergift från svensk sida för norska anspråk.

Nej, sade eu talare, herr Forssell, som nyss uppträdde, det är icke
den rätta vägen. Man skall gå med på alla eftergifter, och särskildt
skulle man nu gå in på erbjudandet af den 14 januari detta år, att
en norrman likaväl som en svensk man kan vara vårt lands utrikes
minister. Men man hörde lika litet nu som tillförene, då sådant utbjudande
skett, ett ord ifrån honom, huru långt dessa eftergifter skulle
sträcka sig och hvilka garantier vårt land skulle få. Yi skulle bara
gifva efter, huru länge sade lian ej, men naturligtvis till dess Norge
fått allt hvad det velat och vill, under det att vi svenskar icke fått
någonting igen. Inga garantier eller skyldigheter från Norges sida
emot broderlandet, bara eftergifter från vår. Det är mot ett sådant
tillvägagående som jag vill inlägga en protest.

Jag vill visserligen icke deltaga i det klander, som här uttalats
emot alla de eftergifter, som skett gent emot Norge, icke ens mot
hvad som skedde 1884. Jag är så långt ifrån att uttala något klander
emot de eftergifter, som skett, som jag är förvissad om, att i fall dessa
eftergifter icke skett och vi nu likväl stått inför lika stora eller större
svårigheter än de, som nu föreligga, hade vi, och kanske just från
deras sida, som nu klandra de gjorda eftergifterna, fått ett ännu
skarpare klander för att man icke gett efter i tid, utan nu bragt frågan
till sin spets. Man har nu försökt att gå på eftergifternas väg,
och man har försökt vinna tillmötesgående från andra sidan, men då
detta visat sig omöjligt och det endast blifvit värre och värre, ju flera
eftergifter som förekommit, så tror jag, som jag nyss sade, att eftergifternas
tid bör vara förbi, till dess man får denna fråga klart uppgjord
i hela dess vidd.

Jag vill nu icke på något sätt försvara, att frågor, som bort behandlas
i sammansatt svenskt och norskt statsråd, blifvit afgjorda i
enbart norskt statsråd, men det som skett lär icke heller kunna hjelpas,
äfven om man klandrar detsamma. Deremot har jag icke kunnat
inse behofvet eller klokheten af uttalandet från svensk sida i sammansatta
statsrådet den 14 januari i år. Jag bör dock tillägga, att om

N:o 25.

Ifrågasätta
ändringar i
riksakten m. m_
(Korts.)

N:o 25.

Ifrågasatta

ändringar i

riksakten m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

också jag icke kunnat inse detta, är det naturligtvis icke något bevis
för att icke det varit både klokt och nödvändigt. Jag kan nemligen,
för min del, icke finna det vara klokt eller af behofvet påkalladt, att
så der, gång efter annan, gå och bjuda ut Sverige åt en norsk utrikesminister.
Man har upprepade gånger gjort detta erbjudande, men
hvari de garantier bestå, som Sverige skulle få för att göra en sådan
eftergift, har man ej aktat nödigt låta oss få veta. Någon tack för
de gjorda erbjudandena har icke heller kommit hvarken Konung eller
Riksdag till del derför, utan tvärt om. Men man har dermed gifvit
den oroliga yttersta venstern något att lefva af under tiden.

Det vill nog, tror jag, mycket till, innan Sverige låter sina utrikes
angelägenheter skötas af någon annan än en svensk man. Yår frihet
och sjelfständighet är mera värd än att offras upp för en uppfantiserad
och uppagiterad tillfällig majoritet, vore det ock hos vårt brödrafolk.
Åtminstone vilja vi se, Indika garantier som erhållas för de eftergifter,
som utbjudas. Ocli hvad jag under inga förhållanden vill vara med
om, det är att medgifva, att en icke svensk man skulle leda våra utrikes
angelägenheter, förr än vi fått en fullständig uppgörelse af allt
hvad unionen rörer och fulla garantier för densamma.

Den så mycket omtalade likställighetens grund, som numera nästan
blifvit ett slagord, synes mig icke vara annat än ett talesätt, ty någon
absolut likställighet är, enligt min tanke, omöjlig. Så snart det är
fråga om skyldigheter, då räknar man efter folkmängden, och då är
man nöjd med att en norrman räknas lika med en svensk. Men i
fråga om rättigheter, der betyder folkmängden intet. Der vill det
mindre Norge vara fullt jembördigt med Sverige, och då fordras det
mer än två svenskar för att uppväga en norrman. Eu fullkomlig likställighet
kan således icke uppnås, men nog tror jag, för min del, att
med god, men ock fast vilja, utan vacklande hit eller dit, genom ömsesidigt
tillmötesgående en varaktig union skall kunna vinnas, något som
vi ju alla önska. Jag tviflar icke på att vårt brödrafolk älskar unionen,
om ock genom eu hejdlös agitation af samvetslösa agitatorer
många låtit sig förvilla.

Äfven jag har varit i Norge många gånger, ehuru icke under de
sista åren, men aldrig har jag träffat en norsk man eller qvinna, som
velat gå ut ur unionen. Tvärt om har hvar och en satt en ära uti
att tillhöra denna union, en union, som de anse oupplöslig och verkligt
gagnelig för båda länderna. Jag tror det icke vara möjligt, att
tänkesätten kunnat så förändra sig på några få år, att de så litet
skulle förstå att sätta värde på brödrafolkens väl.

Jag lofvade att icke länge upptaga kammarens tid, och jag skall
icke heller göra det. Jag har naturligtvis icke något annat yrkande
att göra än om utslag å den föreliggande motionen, likasom jag ber
få tillkännagifva, att jag obetingadt kommer att rösta för det efterföljande
statsutskottets betänkande.

Innan jag slutar kan jag icke underlåta att uttala en bön, som
ligger mig mycket om bjertat, det är nemligen den bönen, att Gud
måtte bevara och uppehålla det rätta brödrasinnet och den rätta brödra -

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

kärleken hos de skandinaviska folken, utan hvilken kärlek ingen union
är möjlig.

Herr Wennerberg: Det är ett egendomligt förhållande vi varit
vittnen till i dag. Ett konstitutionsutskottets betänkande föreligger,
om hvilket ingen yttrar någonting; deremot talar man hela tiden om
ett följande betänkande, från hvilket de allra flesta hemta det slutpåstående,
som de på grund af dettas motivering velat komma till.
Jag hade icke tänkt yttra mig öfver det nu föreliggande betänkandet
utan om det härefter kommande, men sedan jag på förmiddagen hört,
att det redan nu är tillåtet — enär båda betänkandena egentligen
röra samma sak, — att yttra sig om båda, må det medgifvas mig
att göra detsamma.

Allt ifrån den tid, då den norska riksrättens olycksdigra handling
försiggick, bär jag hyst den fasta öfvertygelsen, att en för Sverige
antaglig öfverenskommelse med Norge i unionelt hänseende vore hardt
när omöjlig. Jag kan icke se, att erfarenheten jäfvat denna min öfvertygelse.
Den diskussion, som i dag här försiggått, visar, att inom
denna kammare — ja, inom Riksdagens båda kamrar kan jag numera
säga — ordet gjort sig fritt från den reserverade hållning det hittills
der intagit angående unionsförhållandena, och det på vida bättre grunder,
än dem man skulle nödgats använda, om man förut sökt att genom
mei’a fritt framburna meningsyttringar i unionsfrågan liksom gå tiden
i förväg. Jag har också ständigt motsatt mig dessa försök på det
sätt jag ansett vara för mig tillständigt, enär jag nemligen trott, att
genom dylika tillvägagåenden man endast komme att räcka broderlandet
under dess nuvarande styrelse agitationsmedel i händerna, och
slutligen kanske också hjelpa till att frambära åt samma styrelse
sprängämnen mot unionen. Äfven i detta fall tror jag icke, att jag
misstagit mig.

Det intresse, som varit fäst vid detta konstitutionsutskottets betänkande
i dag visar tillräckligt, synes det mig, att svenska folkets
målsmän nu ändtligen funnit den rätta tiden vara inne att säga sin
mening rent ut och att utbyta sin länge reserverade hållning mot en
mera följdrigtig och bestämd.

Det kan icke nekas, att under sista åren alltmer börjat sjuda en
berättigad harm hos hvarje svensk öfver oförrätter, som han under
denna tid ansett sig, sitt land och dess konung hafva lidit. Det är
beundransvärdt att se, hur likväl härunder tålamodet förmått utsträcka sig.
Det är beundransvärdt att äfven i dag finna samma lugna och måttfulla
hållning äfven inom kamrarne, då man väl skulle kunnat vara färdig att
vilja ursäkta, om der någon gång begagnats alltför häftiga eller stora
ord för att gifva luft åt denna harm. Men dermed vinnes icke något,
snarare förloras. Nej, det är icke på del viset svenska Riksdagen nu
vill, efter moget öfvervägande, i denna fråga säga sitt både första och
sista ord, som är: hit intill — och icke vidare. Hår har nyss af eu
af kammarens mest aktade män blifvit sagdt att, vill icke Norge taga
emot det anbud, Sverige nu kommer att göra, så kan det låta vara,
och i så fäll förblifva vi vid status quo. Ja, vore det så, skulle jag

Första Kammarens Prut. 1803. N:o SO. 2

Ifrågasatta
ändringar i
riksaktenm.m.
(Forts.)

N:o 25.

Ifrågasätta

ändringar i

riksakten m. in,

(Forts.)

18 Onsdagen den 12 April, e. m.

för min del icke hysa så stor oro för utgången, som jag gör. Ty
hvad skäl hafva vi, på grund af de föregåenden, som Norge har att
visa, att tro det saken dermed vore slut och att detta status quo
skulle respekteras? Jag tror, att vi icke böra dölja för oss, att, sedan
vi gjort, hvad vi förmått, sedan vi gjort, hvad vi ansett vara rätt och
billigt och detta förkastats, böra vi hålla oss beredda på, att en tid
kan komma, då det är slut med hvarje förhoppning att genom skäliga
ord och tillmötesgåenden något uträtta, och då det gäller att på allvar
bestämma unionens värde. Det värde jag sätter på den är så
högt, att jag önskar tro, att det icke vore ändamålslöst att göra ännu
ett yttersta försök, och i det afseende! skall jag lemna helt å sido
min egen mening och förena mig med statsutskottet i det slut, hvartill
utskottet kommit. Hvad som i dessa tider kan ega något så när
stor betydelse är icke det, som i statsutskottets sjelfva kläm är framhållet
mer eller mindre klart, utan den endrägt, som från Riksdagen
gifver sig tillkänna genom antagande af denna. Andra Kammaren har
med öfverväldigande majoritet redan antagit detta utskottets slutförslag;
jag hoppas att Första Kammaren skall göra detsamma, måhända
med ännu mer öfverväldigande majoritet, ifall en votering kommer i fråga.

Ett sådant svar, det första som Sverige afgifvit i de unionella
spörsmålen, sedan saken blifvit allvar, är af mycket stor betydelse.
Skulle återigen — något som man har rätt att ifrågasätta — äfven
detta icke leda till ett önskadt mål, och skulle den bönen icke uppfyllas,
som en ärad talare före mig så vackert framstälde och som jag
tror vi alla kunna förena oss uti, nemligen att en lefvande brödrakärlek
mellan folken skall visa sig verksam i stället för en fortgående
fiendtlighet, så påminner jag mig med förtröstan, att Sverige varit i
fullt ut lika svåra och vådliga omständigheter förut. Och der ordet
icke längre får något gälla, der kan det hända, att Sverige ålägger
sina söner att för sin ära och sitt verkliga väl handla.

Jag tror slutligen, eller rättare sagdt jag hoppas, att, om någon
tid ännu gifves, innan en brytning inträffar, deras antal inom brödrariket
skall växa, hvilka liksom vi önska att hafva qvar unionen, och
att de liksom vi skola vara beredda att för densamma göra de eftergifter,
som böra och kunna göras; sådana stå omtalade i statsutskottets
kläm på ett sätt, som jag gillar, de äro nemligen der, såsom sig bör,
icke specificerade. Det är på grund häraf, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Tamm: Den praktiska fråga, som, såvidt jag kan se, nu
föreligger, det är att gifva ett svar på hvad vi, såsom svenska folkets
representanter, just nu under för handen varande förhållanden, böra
göra. Det gagnar, enligt min tanke, föga att tala mycket om hvad
vi under problematiska förhållanden i en framtid skola bestämma och
huru vi då skola handla. Jag anser, att vi i det ögonblicket, som i
dag är, äro pligtige och skyldige att till vår svenska regering uttrycka
en bestämd mening i uttalandet af den vissa tillförsigt, att regeringen
med vaksamt öga må tillse, att i denna fråga, som nu faktiskt föreligger,
nemligen den så djupt ingripande konsulatfrågan, ingen för oss

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

bindande öfverenskommelse träffas, utan att svenska Riksdagen derom
må höras. Detta är enligt mitt förmenande det enda, som för närvarande
faktiskt föreligger. Då jag således instämmer i det af statsutskottet
afgifna utlåtande, vill jag tillägga, att jag gör det i den vissa
förhoppning, att också en öfverenskommelse i sjelfva verket skall komma
att träffas, då jag är öfvertygad om att, vid lugnare besinning, de
båda rikenas såväl folk som representationer verkligen skola inse, att
med unionen följer bestämda, positiva och gemensamma intressen och
fördelar, hvilka, om unionen upplöses, helt säkert skola blifva förkastade
och gå till spillo. Det är, mine herrar, lätt att skiljas här i lifvet,
men det är oändligt svårt att åter förena det, som en gång är åtskildt.
Och det är svårare att förena detta, ju skarpare de vapen
varit, som kommit denna åtskilnad åstad. — Allt detta finnes uttaladt
i statsutskottets motivering, och det är på den grund, som jag anser,
att ett verkligt och egentligt svar på de frågor, som nu äro uppstälda,
ett svar på de faktiska förhållanden, som nu föreligga, gifves
bäst och klokast genom att helt enkelt instämma i statsutskottets
betänkande och den motivering, som der förekommer, och jag hoppas,
att vi samtlige måtte i detsamma instämma.

Herr Lundin: Jag skall bedja att få instämma med grefve
Lagerbjelke och dervid framhålla, att jag tror, att tillmötesgående är
den klokaste vägen att vinna målet. Men det är icke Riksdagen ensam
som önskar detta, utan den stora allmänna meningen i vårt land
går i samma rigtning. Jag skulle önska, att jag för den kunde vara
en tolk för opinionen hos den stora massan, som med vördnad beder
om ett afgörande i denna fråga. Det tyckes mig stundom, som om
jag från rymden hörde en hviskning frambäras, en önskan om framgång
för de personer, som sträfva för detta afgörande. Och det är
derför jag tager mig friheten, herr talman, uttala en bön om välgång
för Hans Maj:t Konungen och hans regering och hela nationen i denna
vigtiga fråga.

Det vore ofantligt mycket att här yttra sig om, men som jag är
så hes, att jag icke kan det, beder jag blott att få sluta mig till
statsutskottets utlåtande och dertill yrka bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 8 och 11 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 4, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel, omfattande
anslagen till utrikesdepartementet.

1 punkten.

Mom. a).

Ifrågasätta

ändringar i

riksakten m. m.

(Forts.)

Angäcnde
konsulatväsendet
hi. m.

N:o 25.

Angående
konsulatväsendet
in. in.
(Forts.)

Onsdagen den 12 April, e. m.

Herr Anderson, Albert: Vid den nyss afslutade behandlingen

af konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af herr Ljungmaus
motion om revision af föreningsakten har jag icke begärt ordet, emedan
jag anser, att utskottets motivering är fullt tillfredsställande för
dess hemställan om afslag på motionen. Förhållandena inom Norge
äro nemligen för närvarande icke sådana, att man under den närmaste
framtiden kan antaga, att ett förslag från Sverige om revision åt
unionsakten skulle från Norge röna något tillmötesgående.

Men deremot finnes eu särskild unionel fråga, hvilken i Norge
stälts i främsta rummet på dagordningen.

Såsom allmänt är bekant, har norska stortinget under sistlidet års
sommar beslutit upprätta eget norskt konsulatväsen. Detta beslut har
stortinget helt nyss förnyat. Allt ifrån unionens början har konsulatväsendet
varit gemensamt för både Sverige och Norge, och det är således
ett ämne som angår båda rikena. Stortinget har dock, tvärtemot
hvad bruket är bland civiliserade nationer, då ärenden förehafvas,
som äfven angå ett annat land, vid beslutets fattande lemnat Sveriges
rätt och intressen utan allt afseende. I det jag beklagar, att stortinget
härvid iakttagit ett sådant förfaringssätt, ansluter jag mig till
utskottets uttalande och yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Reuterswärd: Statsutskottet inleder sin nu föredragna
hemställan med följande yttrande, som jag anser vara åt den vigt och
betydelse, att det bör inflyta i kammarens protokoll och som jag derför
anhåller att få uppläsa:

“Vid behandlingen af anslagen under denna hufvudtitel har utskottet,
dertill särskild! föranledt af det Kongl. Maj:ts proposition
bilagda protokollet öfver utrikesdepartementsärende i sammansatt statsråd
den 14 sistlidne januari, fäst sin uppmärksamhet på den inverkan
ett särskiljande af de förenade rikenas konsulatväsende, på sätt af
Norges storting blifvit förutsatt, kan komma att utöfva. Det större
eller mindre behof af ökade anslag, som derigenom måste uppstå, är
visserligen jemförelsevis af föga vigt; men den förändring i de nu bestående
förhållandena, som ett sådant särskiljande innebär, kan deremot
genom sina följder blifva af genomgripande betydelse. Konsulatväsendet
står nemligen i ett sådant samband med de diplomatiska ärendena, att
frågan om upplösning af gemensamheten i det förra synes utskottet
icke kunna göras till föremål för pröfning, utan att på samma gång
sättet för de senares behandling måste komma under öfvervägande.
Utskottet hyser den vissa tillförsigt, att dervid öfvertygelsen om unionens
värde och betydelse för de förenade rikena skall visa sig så starkt
rotfast hos båda folken, att genom tillmötesgående å ömse sidor eu
öfverenskommelse skall kunna vinnas, hvarpå sedermera ländernas lugna
utveckling må kunna byggas.

Hvad nu särskildt beträffar konsulatärendena,särJutskottet förvissadt
om, att i alla händelser tillfälle skall beredas Riksdagen att
yttra sig i ämnet, innan något beslut, som inverkar på det nuvarande
gemensamhetsförhållandet, varder fattadt; men utskottet vill emellertid
uttala den uppfattning, att på det ifrågavarande området reformer

N:o 25.

Onsdagen den 12 April, e. m.

kunna i handelns och sjöfartens intresse vidtagas, utan att gemensamheten
brytes.“

Ilerr talman, på samma gång jag förklarar mig i allo instämma
i hvad utskottet sålunda yttrat, yrkar jag bifall till detsamma.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i afseende på föreliggande moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

2 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Justerades ytterligare två protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de under dagen
första gången bordlagda ärendena och sist de ärenden, som denna dag
bordlagts andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 8.55 e. m.

Angående
konsulatväsendet
m. m.
(Forts)

In Mena

A. von Krusenstjerna.

N:0 25.

Fredagen den 14 April.

Fredagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående vissa
ändringar i organisationen af Karlskrona artillericorps in. m.;

n:o 6 b, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förändrad
stat för flottans sjömanscorps;

n:o 54, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra landskamrerarebostället \ mantal Grytan
n:o 2 i Brunfio socken åt Jemtlands län till skjutfält för Norrlands
artilleriregemente;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället 1 mantal Yesterlösa
n:o 1 i Östergötlands län; och

n:o 57, i anledning af väckt motion i fråga om utredning och förslag
angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl.
provinser utgående kyrkofonden;

bevillningsutskottets memorial n:o 17, angående kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande vissa delar af punkten 2 i utskottets betänkande
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag
till ny förordning om beskattning af hvitbetssoekertillverkningen i riket;

bankoutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af motion angående
utsträckning af tiden för återbetalning af s. k. af betalningslån och om
ändrad lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 35, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid;

n:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande prestval;

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändringar
i förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.; och
n:o 38, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om skyldighet för egare af afsöndrad jord att till stamhemmanet
utgöra vissa afgälder.

N:o 25.

Fredagen den 14 April.

Herr Adelsköld erhöll på begäran ordet och yttrade: Då jag,
hindrad af presidiets nedläggande i kongl. vetenskapsakademien, med
herr talmannens tillstånd icke var närvarande vid kammarens aftonplenum
i onsdags, får jag på detta sätt äran tillkännagifva, att jag icke deltagit
i kammarens beslut i fråga om tredje hufvudtiteln.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 43, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:t.s proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad
lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändringar i 14
kap. jordabalken samt lag angående ändring i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel;

n:o 35, angående reglering af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och

n:o 36, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 12 i denna månad bordlagda memorial n:o
24 och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 6.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, samt först bland de två
gånger bordlagda betänkandena statsutskottets utlåtande n:o 9.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2.40 e. m.

In fldem

A. von Krusenstjerna.