1893. Första Kammaren. N:o 21

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. N:o 21.

Onsdagen den 5 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående afsöndring af jord från indragna militiebostället
1 mantal Vesterlösa n:o 1 i Östergötlands län.

Justerades protokollen för den 23, 24 ock 29 nästlidne mars.

Upplästes två inkomna läkarebetyg, så lydande:

Att herr grefve Gustaf Sparre, som insjuknat med inklämdt
ljumskbråck (hernia inguinalis incarcerata) och derför den 28 sistlidne
mars undergått operation, för att blifva fullt återstäld, ännu under
någon tid torde nödgas vistas i sitt hem å Mariedal, det varder härmed
intygadt.

Mariedal och Skara den 3 april 1893.

A. II. Christenson,

bataljonsläkare.

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, herr P. Bondesson
i Svalöf, lider af akut ledgångsreumatism, samt att han tills vidare är
förhindrad att till kammarens arbete sig inställa, intygas härmed på
heder och samvete.

Teckoraatorp den 3 april 1893.

Första Kammarens rrot. 1893. N:o 21.

Ax. Ekdahl,

2:e bataljonsläkare.

1

N:o 21. 2

Onsdagen den 5 April.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 21, i
anledning af dels väckt motion om ändrad lydelse af §§ Öb och 72
regeringsformen samt §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen, dels motion
om ändrad lydelse af § 71 riksdagsordningen, dels ock motion
om ändring af § 72 riksdagsordningen.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 29 sistlidne
mars bordlagda memorial n:o 53, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af utskottets utlåtande n:o 40 öfver Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran bankoutskottets
den 29 nästlidne mars bordlagda utlåtande n:o 8, äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda utlåtanden
nås 5 och 6.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det ärende, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Justerades två protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2.40.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Torsdagen den 6 April.

3 N:o 21.

Torsdagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående ändring i §§ 13 och 17 af
lagen om rikets mynt den 3U maj 1873.

Denna kongl. proposition hlef härpå föredragen och hänvisad till
bankoutskottet.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 36 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, med bifall till statsutskottets i 4:e punkten af
dess uttalande n:o 26 gjorda hemställan, Riksdagens revisorers framställning
angående Vesterås domkyrkas lån i riksgäldskontoret ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, röstar

Yinner Nej, har Riksdagen beslutat anmoda fullmägtige i riksgäldskontoret
att hos domkyrkokommissionen i Yesterås göra erinran
om verkställande af någon afbetalning å domkyrkans i Yesterås skuld
till riksgäldskontoret.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Den, det ej vill, röstar

Ja — 96;
Nej — 43.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och

afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,

>:o 21. 4

Torsdagen den 6 April.

n:o 189, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 21 ja och 200 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 117 ja och 243 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 50, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
Riksdagen, för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga
om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m., på extra stat
för är 1894 beviljar 53,000 kronor, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Majrts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Vid omröstningens slut hefunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 18.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 190, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 67 ja och 152 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra lb9 ja och 170 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 50, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
Riksdagen, för anskaffande af mobiliseringsammunition till de nya gevären,
på extra stat för år 1894 beviljar ett belopp af 800,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Torsdagen den 6 April.

5 N:o 21.

Vinner Nej, har, för anskaffande af mobiliseringsammunition till
■de nya gevären, på extra stat för år 1894 anvisats ett belopp af
<300,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 19.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 191, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 61 ja och 159 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 182 ja och 178 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 50, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, till fortsättande af arbetena vid
Karlsborgs hufvudfästning och å Vaberget samt anskaffning af de
för södra Vabergsfästet erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner,
på extra stat för år 1894 anvisar ett belopp af 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, till fortsättande af arbetena vid Karlsborgs
hufvudfästning och å Vaberget samt anskaffning af de för
södra Vabergsfästet erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner,
på extra stat för år 1894 anvisat ett belopp af 150,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 31.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 192, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 65 ja och 155 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 174 ja och 186 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

N:o 21. 6

Torsdagen den 6 April.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 8 föreslagna och af

båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att afgiften för
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt fortfarande skall utgå med
samma belopp som enligt nu gällande bestämmelser, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att från och med år 1894 afgiften för de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt skall höjas från fem kronor till tio kronor för hvarje
tusen kronor af det högsta belopp af bankers sedlar, som på en gång
under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 34.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 193, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 71 ja och 148 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 176 ja och 182 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att nu gällande
tullsats å fläsk, andra slag, 10 öre per kilogram, skall oförändrad
bibehållas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att artikeln fläsk, andra slag, skall vara tullfri.

7 N:o 21.

Torsdagen den 6 April.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 36.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 194, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 104 ja och 116 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 208 ja och 152 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill:

a) att tullsatsen å hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: sulläder och bindsulläder skall höjas till 40 öre per kilogram; b)

att tullsatsen å hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: andra slag skall höjas till 65 öre per kilogram, röstar

Ja;

De, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,

a) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: sidläder och bindsulläder skall bibehållas vid 24 öre per
kilogram; samt

b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: andra slag jemväl skall bibehållas vid nu gällande belopp
eller 47 öre per kilogram.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 52.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och

afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,

ÄT:o 21. 8

Torsdagen den 6 April.

n:o 195, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 53 ja och 167 nej samt att häda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 140 ja och 219 nej, hvadan beslut
i fragan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill,

a) att artikeln koppar och deraf med zink, tenn eller annan
oädel metall framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver,
britanniametall m. fl.: arbetad: plåt och andra ämnen för vidare bearbetning
skall åsättas en tull af 5 öre per kilogram;

b) att rör och rördelar af nämnda material skola åsättas en tull
af 10 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta: a)

att artikeln koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m. fl.: arbetad: plåt och andra ämnen för vidare bearbetning
fortfarande skall blifva tullfri;

b) att rör och rördelar åt sagda material fortfarande skola förblifva
tullfria.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 45.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt. till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 196, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 84 ja och 136 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 177 ja och 181 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Torsdagen den 6 April.

9 N:o 21.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 6, före slagna

och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill:

a) att silke, rätt, ofärgadt, fortfarande skall förblifva tullfritt;

b) att nu gällande tullsats å silke, färgadt eller blekt, 1 krona per
kilogram, skall bibehållas oförändrad; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta
:

a) att silke, rätt, ofärgadt, skall åsättas en tull af 2 kronor per
kilogram;

b) att tullsatsen å silke, färgadt eller blekt, skall höjas till 3
kronor per kilogram.

Vid omröstningens slut befunuos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 21.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 187, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 35 ja och 181 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 148 ja och 202 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 7, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen å
skodon, ej specificerade, andra slag, skall höjas till 2 kronor per kilogram,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, be -

N:o 21. 10

Torsdagen den 6 April.

slutit, att tullsatsen å ifrågavarande artikel skall bibehållas vid sitt
nuvarande belopp, 1 krona per kilogram.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 59.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 198, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 52 ja och 166 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 128 ja och 225 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 8, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att spanmål, malen
och omalen, alla slag, icke skall få tullfritt till riket införas öfver
Funäsdalen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att spanmål, malen och omalen, alla slag, skall få tullfritt till
riket införas öfver Funäsdalen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 19.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 199, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 104 ja och 117 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 224 ja och 136 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-prositionen.

n Jf:o 21.

Torsdagen den 6 April.

Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl jande

af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12, punkten 9, före slagna

och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att den sjöfarten
under namn af lastpenningar åliggande afgift fortfarande skall utgå
med samma belopp som hittills, eller 10 öre för ton, röstar

Ja y

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att ifrågavarande afgift skall under loppet af tio år afskrifvas
sålunda, att densamma skall från och med början af år 1894 utgå med
allenast 9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande år till och med år
1902 med ett öre mindre per ton än det närmast föregående året;
samt

från och med början af år 1903 alldeles upphöra.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 25.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 200, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 119 ja och 102 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 231 ja och 127 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran konstitutionsutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 21.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 22 och
23 sistlidne mars bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion
om åtgärder till motverkande af osedlighet.

Herr Wennerberg: I hufvudsak instämmande i det utlåtande,

som det tillfälliga utskottet afgifvit med anledning af herr Tamms
motion, anser jag dock till fromma för sjelfva saken en omredigering
af den s. k. klämmen vara nödvändig. Jag tager mig derför friheten
föreslå, att den måtte få följande lydelse: att Riksdagen måtte i un -

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.

N:o 21. 12

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder derdånig skrifvelse anhålla att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
^ande^af'' huruvida icke de lagbestämmelser, som afse att förekomma osedlighet och
osedlighet, lockelse dertill, må kunna göras mer verksamma genom att fullständi(Forts.
) gas och 1 ifrigt mer lämpas efter nu rådande förhållanden, särskildt
med afseende på tillsynen öfver dessa bestämmelsers efterlefnad, samt
att i anledning deraf företaga de åtgärder, som deraf kunna föranledas.

Jag anhåller, herr talman, att proposition å detta mitt förslag
måtte framställas.

Herr Moberg: Det är sannolikt icke många, som vilja förneka,

att mycket af hvad motionären i sin motion framburit till kammarens
. behjertande är värdi dess synnerliga uppmärksamhet och att det skulle
vara högeligen önskligt, om bot kunde rådas på de missförhållanden,
som deri beröras. Men ehuru jag liksom motionären och utskottet
håller före, att åtskilligt härutinnan ytterligare kan vinnas på lagstiftningens
område, tager jag mig likväl friheten erinra — och det är
derför, herr talman, som jag begärt ordet — att det icke är nog med
att lagen stiftas såsom synliga vittnesbörd om lagstiftarens vårdnad
om samhällets rätt och bästa, utan vida angelägnare är, att gifna lagar
efterlefvas, på det att lagstiftarens mål må varda uppnådt. Jag
föranlåtes till denna erinran derför att jag icke kan finna annat än
att — och häri hemtar jag stöd jemväl från utskottets betänkande —
åtskilligt af det öfverklagade onda skulle kunna afhjelpas, om vederbörande,
särskildt i hufvudstaden, läte sig angelägnare vara att beifra
de förseelser mot redan gällande sedlighetslagar och ordningsföreskrifter,
som nu ohejdadt bedrifvas på allmänna platser, kaféer och varietéteatrar
med flere andra ställen. Mig synes, att man icke gerna kan
säga eller tänka annorlunda, då man, för att taga ett exempel, hvarje
afton kan förnimma, huru tidningskolportörer, sedan de med hög röst
utbjudit de allmänna tidningarna, med lägre stämma uppräkna en hel
mängd osedliga skrifter, som de tillhandahålla allmänheten, hvarjemte
de såsom särskildt lockande om en och annan tillägga »beslagtagen
skrift». Det är ju uppenbart, att på detta sätt för det uppväxande
slägtet tillhandahålles på gatan ett helt bibliotek af osedligketsskrifter,
och jag kan icke finna annat än att ett dylikt oskick både kan och
bör stäfjas. Vidare, för att följa motionären i spåren, ehuru en hvar
vet, att tukt och sedlighet sårande bilder i tusental spridas i hufvudstaden,
erfar man af utskottets utlåtande, att under de senaste 5 åren
icke mer än två åtal för sådana förseelser blifvit anhängiggjorda. Då
uti eu tambur en ytterrock blifvit stulen, sätter sig ordningsmagten
med all erkännansvärd snabbhet i rörelse för att gripa tjufven, men
att i samma hem sonen i sin ytterrock hemför en hel mängd osedliga
bilder och skrifter, som kanske komma slumrande lidelser att vakna,
lidelser, som, på dylikt sätt väckta och underhållna, kunna varda hans
förderf och bringa hans anhöriga i sorg och bekymmer — derom vårdar
man sig föga.

Ytterligare kan spörjas, är det icke möjligt, eller anser man icke
behöfligt, att åstadkomma någon som helst kontroll i fråga om de usla
och anstötliga prestationer, som på varietéteatrar med flere ställen förekomma?
Jag, som icke är alldeles okunnig om hvad en polismyndig -

Torsdagen den 6 April.

13 N:o 21.

het kan göra och låta, har dock erfarenhet af, att man kan både med Om åtgärder
godo och ondo stäfja dylika prestationer. Här mötes jag kanske af ^
den invändningen, att sådant kan gå för sig i landsorten, men att det öflighet.
är helt annat i hufvudstaden; men jag får för min del säga, att jag ^Forts_)
eke kan finna det vara ett önskningsmål för hufvudstaden att gå i
spetsen för odlandet af den dåliga och förskämda smaken. Jag skulle,
om jag icke befarade att allt för mycket taga i anspråk kammarens
tålamod — hvarpå jag icke kar rätt att räkna — kunna framdraga en
hel mängd andra områden, der lagens bud fått jemka med sig derför
att de icke passa, så att säga, i styck med sjelfsvåldets fordran att under
frihetens täckmantel få tillfredsställa sina begär. Följden häraf
har också helt naturligt blifvit den, att då man icke är så noga med
laglösheten på ett område, så varder man det icke heller på ett annat.

Huru kan man annars förklara, att, under det strafflagen uttryckligen
tillåter myndigheterna att upplösa ett möte, så snart något lagstridigt
der förekommer, vi i nästan hvarje tidning få läsa referat om sammanträden,
der den ene talaren öfverbjudit den andre i våldsamma
lott på Konung och Riksdag — detta är ju nära nog
— utan äfven mot säkerbeten till person och egendom,
religion, ja, allt hvad vi akta bäst och dyrbarast, utan
helst hinder lägges i vägen för ett ostördt meningsutbyte
i den angifna rigtningen. Hafva vi icke till och med i dessa
dagar fått bevittna möten, der man förhärligat pariserkommunen, förhärligat
en pariserpöbels skändliga orgier och råaste angrepp på den bestående
ordningen? Jag frågar, och jag tror att mången med mig
gör samma fråga, hvad skall väl slutet på allt detta blifva? Det synes
mig dock, som om man än icke vill betänka, att de, som nu åtnjuta
denna frihet, kanske en gång skola förbanna densamma, då de,
omsättande sina läror i handling, falla offer för de lagar, som de opåtaldt
fått trampa under fotterna; om man, säger jag, icke vill betänka
detta, så borde man väl ändå besinna, att den frihet, som en samhällsmedlem
på sådant sätt åtnjuter, är ett groft tyranni mot en annan,
som derigenom kränkes i sina bästa känslor i fråga om betydelsen af
tukt, sedlighet och ordning i samhället, en kränkning, som han icke
är skyldig tåla, eftersom lagen icke tillstädjer densamma.

Med tillfredsställelse deröfver, att den af mig nu uttalade uppfattning
är beaktad uti det af den förste ärade talaren framstälda yrkande,
och under förhoppning att den af utskottet föreslagna skrifvelsen
skall blifva ett uppslag icke blott till förbättrade sedlighetslagar,
utan äfven, för att begagna ett uttryck i utskottets utlåtande, dertill
att »laglig tukt med större energi än hittills upprätthålles», tager jag
mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan med den af herr
Wennerberg föreslagna förändringen.

Friherre Klinckowström: Jemte det jag icke kan neka mig

hafva med aktning och beundran läst den motion, som af herr Tamm
bMfvit uti det ifrågavarande ämnet till kammaren inlemmad, äfvensom
det yttrande värt tillfälliga utskott deröfver afgifvit, kan jag likväl
icke underlåta nämna, att antingen äro motionären och utskottet obekanta
med det ifrågavarande ämnets både djup och utbredning, eller

angrepp icke bi
gammalmodigt
familjebanden,
att något som

N:o 21. H

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder också hafva de skytt att inlåta sig på och nämna saken med dess rätta
till motver- namn. Vill man bota en sjukdom, måste man naturligtvis grundligt
enlighet känna densamma, och vill man bota en kräftskada, måste man icke
(Forts) sky afl djupt skära in i kroppen för att skilja de sjuka delarne från
de friska. Här har enligt mitt förmenande sådant icke skett. Man
har i allmänhet, när man ifrar mot osedligheten och i synnerhet den
s. k. prostitutionen, vändt sig mot de arma, på gatan kringirrande
qvinnor, som ofta endast af nöd och elände, för att icke digna ned på
gatan i brist på ett hem eller för att icke do af svält måst tillgripa
denna förkastliga utväg. De äro djupt att beklaga, dessa arma varelser,
men, mine herrar, de, som med cynisk oförskämdhet ockra på dessa
varelser, de borde med lagens hela stränghet förföljas, och derigenom
skulle mycken rättelse i detta förhållande vinnas. Det finnes välbehållna
och förmögna personer, som icke blygas att lemna tillhåll för
dessa arma varelser och taga brorslotten af deras syndaförtjenst. Dessa
hafva hittills varit oåtkomliga, men borde icke vara det för lagens
hela stränghet. Det är svårt att vid detta tillfälle vid ett offentligt
protokoll framställa denna svåra fråga i hela dess nakenhet. Äfven
närvaron af dessa åhörare på läktaren, i synnerhet de af det svaga
och vackra könet, förbjuda mig att ingå i ämnets vämjeliga detaljer;
men så mycket vågar jag ändå säga, att om dessa s. k. hotell och dessa
mindre s. k. cigarrbodar, som ofta icke hafva mera af cigarrer än några
tomma lådor i fönstret såsom skylt, bådadera belägna på aflägsnare
eller mindre besökta gator, företrädesvis i staden inom broarne, kunde
förbjudas att drifva ocker på oredligheten, skulle derigenom mycket
vara vunnet. Men kanske ännu mer skulle dessa beklagansvärda varelser,
som irra kring på gatorna, bringas att frångå sin förderfliga
sysselsättning, om nu den allmänna barmhertigheten skaffade dem medel
att genom ärligt arbete försörja sig och finna tak öfver hufvudet.
Jag är öfvertygad att genom sådana åtgärder antalet af dessa eländiga
varelser skulle förminskas till åtminstone hälften.

Har man kommit så långt, är visserligen icke vare sig prostitutionen
eller sedeslösbeten i öfrigt afskaffad eller upphäfd. Jag vill
endast i korthet nämna några af de många områden inom samhället,
der både prostitutionen och sedeslösheten kunna spira upp och beklagligen
äfven göra det, och det är först och främst på litteraturens område,
genom dess alster såväl i ord som i bild. Den talare, som före
mig hade ordet, har antydt denna vigtiga fråga; men han har icke
sett den så i detalj, som jag i flera afseeuden gjort. Han har antydt,
att dessa kolportörer, som utbjuda tidningar på gatorna, på samma
gång utbjuda osedlig litteratur; men han bär icke nämnt, hvad jag
tycker är ohyggligt, att denna litteratur utropas med hög röst utanför
alla offentliga tillställningar, då allmänheten går derifrån, och dervid
nämnas högst aktningsvärda personer af båda könen, som äro utsatta
för de uslaste och lömskaste anfall i dessa sålunda utkolporterade broschyrer,
och hvad värre är, mine herrar, såsom äfven den föregående
talaren antydt, då dessa broschyrer äro tryckta, blifva de stundom med
beslag tagna, men om t. ex. 1500 exemplar blifvit tryckta, se vi af
de allmänna tidningarna och polisreferaten att ofta icke mer än 3
eller 4 hundra exemplar blifvit belagda med qvarstad, under det att

Torsdagen den 6 April.

15 Ji:o 21.

hundra- och stundom tusentals exemplar blifvit oåtkomliga för polisen. Om åtgärder
Det är dessa exemplar, som spridas och utbjudas af kolportörer och nll!a”‘d°etv"7
äfven förekomma i åtskilliga cigarrbodars och tidningsbutikers fönster Redlighet.
här i staden. Hvar och en, som går förbi, kan se dem och deras be- (Forts^
skaffenhet. Sådant vore omöjligt, synes det mig, om polismagten och
de allmänna myndigheterna utöfvade någon censur, som jag anser med
största lätthet kunna åstadkommas, då man på lagstiftningens väg kali
förbjuda, att intet exemplar af broschyr eller flygskrift må från tryckeri
utlemnas, förr än den blifvit vederbörligen underkastad censur och
oskadlig befunnen. Men så sker icke nu, och derför få, sorgligt nog,
aktningsvärda personer ofta lida oförskyldt till sitt goda namn och
rykte.

Men det är på många andra områden, mine herrar, på hvilka lagstiftningen
eller rättare sagdt den allmänna meningen kunde motverka
den osedlighet och den prostitution, om jag får nyttja det uttrycket,
som spirat upp. Den finnes t. ex. i teatrarnes föreställningar; jag
vill icke ingå i några närmare detaljer häruti, men säkert är, att i
synnerhet vid de mindre teatrarne, och stundom äfven vid de stora,
mycket kan rättas i sedlighetens namn och till förmån för sedligheten.

Jag vill visst icke gå så långt som anekdoten berättar om damerna i
en viss landsortsstad, som sydde fodral för att täcka de nakna benen
på deras pianon, icke heller så långt som myndigheterna i Neapel,
hvilka befalde att damerna i baletten endast finge uppträda i gröna
trikåer; men säkert är, att mycket kunde genom en sträng eftersyn
förbättras vid teaterföreställningarna i hufvudstaden. Det är sorgligt,
men det tillhör mitt program att åtminstone antyda, att äfven i den
s. k. stora verlden förekomma i toalettväg företeelser, som icke borde
der företes. Det är bedröfligt, att den allmänna meningen fördrager
sådant; men icke kunna dessa företeelser, som kännetecknas deraf, att
många damer äro väl klädda först då de äro snart sagdt afklädda,
precis bidraga till minskande af osedligheten.

Jag kommer här till den kanske vigtigaste och mörkaste skuggsidan
af den föreliggande frågan, och den berör både stad och land,
i synnerhet landet. Det är bostäderna, mine herrar, i deras stora bemärkelse.
De fattige eller mindre bemedlade, i synnerhet bland arbetsklassen,
bo till den grad trångt och otjenligt, att det är svårt, om icke
omöjligt, att der förekomma osedlighet. Huru man skall förekomma
och ombilda detta, är ett bland de svåraste problem, som menniskovännen
har att lösa; men jag tror att ingenting är omöjligt, om man
har en god vilja. Att osedlighet och, jag får nyttja detta ord ännu
eu gång, prostitution finnes i fråsseri och dryckenskap är väl bekant,
och slutligen vill jag nämna något, som är ganska vigtigt och fordrar
mycken rättelse och många åtgärder. Jag vill icke ingå i några detaljer
af denna punkt, det tillåter icke åhörarnes närvaro på läktaren,
ej heller är tillfället i öfrigt lämpligt; men i skolungdomens samlif
vid undervisningsanstalterna finnes mycket i sedligt hänseende att
rätta och förändra. Detta är eu avis åt uppfostrare och i synnerhet
åt föräldrar och målsmän.

Jag finner utskottets förslag till skrifvelse mycket otillfredsställande
derför att denna fråga bör tagas upp i dess helhet och icke styckevis.

N:o 21. 16

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder Utskottet bär kastat hela ansvaret och hela besväret derför på rege“kandeZf-
r^noen’ oc^ jao beklagar regeringen, ty denna fråga rörande prostituosedHghet
tionen °cb osedligheten bar i alla tider och i alla länder visat sig vara
(Forts)'' olöslig ensamt på lagstiftningens väg. Den kan endast småningom
komma till ett bättre derigenom, att den allmänna meningen hos hela
folket med kraft tager frågan om hand; när folket är sedligt och mägtigt
påverkadt af religionen, förändrar folket äfven sina lagar.

Jag bar intet yrkande att göra.

Herr Billing: Ingen må väl undra öfver att jag begärt ordet i
denna fråga. Jag bar gjort det för att uttala min tillfredsställelse
deröfver, att denna motion, som nu behandlas, kommit fram. Jag ser
i den ett uppslag, och det är i synnerhet såsom ett uppslag jag belsar
den med glädje. Utskottet bar behandlat motionen, och jag kan icke
neka till att det synes mig, som om utskottet hade kunnat lägga en
starkare accent i sitt utlåtande än livad som skett. Utlåtandet består
af två hufvuddelar; den senare delen motiverar utskottets förslag att
stödja motionen, och mot denna del af utskottets framställning skall
jag icke göra någon erinran, men i utlåtandets förra afdelning motiverar
utskottet hvarför det icke har velat gå så långt som motionären
antydt, och dess framställning i denna afdelning kan jag icke låta
passera alldeles oanmärkt.

Tankegången i denna del af utlåtandet är följande:

Lagarna kunna icke hafva något egentligt värde, för så vidt de
icke uppbäras af ett allmänt medvetande inom folket. Då nu, enligt
utskottets resonnement, det allmänna medvetandet i sedliga frågor är
så vacklande, kan man icke heller anse sig kunna vinna något med
en lagstiftning i den af motionären antydda utsträckningen. Jag vill
icke bestrida, att det ligger någon sanning i detta utskottets resonnement,
men jag her att till det få lägga det motsatta resonnementet,
att lika visst som det är, att, om lagen skall blifva rätt effektiv, den
måste uppbäras af ett allmänt starkt medvetande, lika visst är det, att,
om medvetandet är slappt och svagt, lagen har till uppgift att väcka
det upp och stärka hvad godt som dock i det kan finnas, om än nedtryckt.
Nu tviflar jag icke alls derpå, att, om också det sedliga medvetandet
i landet icke är sådant, att man i ett slag skulle kunna taga
och stänga dessa kaféer och varietéteatrar, i landet dock finnes så
mycket sedligt medvetande, att något och ganska mycket kunde göras
i den vägen. Jag har icke reda på, huru det går till på dessa kaféer
och varietéteatrar, tv jag har aldrig varit med min fot inom dylika
lokaler, men då jag icke har anledning att betvifla, hvad motionären
och andra derom säga, är jag alldeles viss derom, att hvad der försiggår
innebär för folkets sedlighet minst lika stor fara som den tryckta
litteraturen i ord och bild, mot hvilken utskottet vändt sig. Jag tror
derför, att utskottet hade bort kunna gå längre än det gjort i att
stödja motionären. Jag vill gå längre, och då nu här af den förste
talaren förordats ett skrifvelseförslag, som går i någon mån längre,
så vill jag yrka bifall till detta, och jag gör det under uttalande af
två förhoppningar: den förhoppningen att detta må vara ett uppslag,
som drager med sig många och djupt gående konseqvenser, hvilka visa,

17 N:0 21.

Torsdagen den 6 April.

att det svenska folket vaknat till medvetande derom, att staten är Om åtgärder
någonting annat än en polisinstitntion och har också sedliga uppgifter m motveratt
lösa,, sedliga kraf att fylla och icke endast juridiska. Den andra
förhoppningen är förhoppningen derom, att svenska Riksdagen genom
bifallandet af skrifvelseförslaget måtte gifva ett löfte att stödja alla
andra bemödanden i vårt land, som gå ut derpå att lägga de religiösa
och sedliga grundvalarna djupt i vårt folks samveten.

Jag yrkar bifall till det af herr Wennerberg gjorda förslaget.

bände af
osedlighet.
(Forts.)

Herr Wieselgren: I anledning af hvad den siste talaren ytt rade

rörande utskottets betänkande ber jag få säga, att det säkerligen
varit för utskottet vida lättare att skrifva betänkandet med, såsom han
sade, »mera färg», än det varit att hålla det i den lugna ton, som nu
deruti möter.

Den näst föregående talaren har uttalat en förmodan, att utskottet
icke gått på djupet af frågan. Denna reflexion torde kanske antyda,
att också han skulle varit mera tillfredsstäld af ett ljungande språk i
utskottets betänkande. Jag ber att å utskottets vägnar få förklara,
att utskottet visserligen icke har underlåtit att »gå på djupet af frågan»;
men utskottet har ansett det icke vara lämpligt vare sig att
uttala sig i så ljungande ordalag, som det må stå den enskilde kammarledamoten
fritt, när han uppträder och endast talar för sig sjelf, eller
att blotta hvad det vid sina undersökningar på djupet funnit. Jag tror
icke, att utskottet häruti handlat felaktigt. Det gifves helt visst en
gräns mellan det sätt, hvarpå ett utskott häri och bör uttrycka sin
mening, då det fått i uppdrag att vara rådgifvare för den kammare
som till utskottet afsändt motionen, och det sätt, å hvilket en i diskussionen
uppträdande talare kan känna sig befogad att uttala sina känslor
och tankar. Den senare har otvifvelaktigt vid valet af färger större
frihet än det förra. Och hvad angår de sakliga bevisens uteslutande
ur betänkandet, får detta ej tydas såsom vitsordande, att utskottet icke
har pejlat djupet af frågan; ty dessa sakliga bevis, mine herrar, hafva
måst uteslutas. Deras anförande skulle hafva fylt utskottets betänkande
med smuts. Och jag tror icke, att det skulle hafva varit synnerligen
uppbyggligt, om ett utskottsbetänkande framlagts, hvilket
hade kunnat tjena till läsning för personligheter, hvilka icke varit
besjälade af samma uppfattning som denna ärade Första Kammare,
utan som hade i betänkandets skildringar sökt tillfälle att roa eller
uppegga en smutsig fantasi. På 5:te sidan af betänkandet säger utskottet,
att det sökt förskaffa sig nödiga upplysningar i frågan; men
utskottet har icke talat om hvilka dessa upplysningar varit, och, som
sagdt: det har skett på den grund jag nu anfört.

Eu svårighet för utskottet i formelt afseende har synbarligen den
siste ärade talaren icke beaktat, ehuru den tvungit utskottet att behandla
frågan så som det gjort. Den siste ärade talaren hade ju
mycket lätt för att uttala sig om bland annat kafélifvet i hufvudstaden;
men från formel sida sedt har icke samma lätthet förefunnits för
utskottet, då det nemligen bort underlåta att genom sin behandling
af frågan komma i strid med den grundlagsbestämmelse, som förbjuder
att i en motion sammanblanda liera ämnen, som höra under olika ut Första

Kammarens rrot. 1893. N:o 21.

2

N:o 21. 18

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder skotts behandling. Kafélifvet — vare sig i hufvudstaden eller annortill
motver- städes — är, såsom bekant, från teknisk synpunkt sedt en fråga, som
osedli het tillhör bränvinsförsiiljningsförordningen; och det skulle således hafva
rtsV var^ ™Sa Pa område, som tillhör bevillningsutskottet, om det
1 01 S'' tillfälliga utskottet tillåtit sig att till behandling upptaga den sidan
af motionen och dervid sammanknutit något förslag. Likartade betänkligheter
hafva mött i fråga om åtskilligt annat af hvad motionen
berör; och till följd deraf har utskottet funnit sig böra tillvägagå på
samma sätt som motionären, hvilken, sedan han i motiveringen berört
de olika sidor; under hvilka osedligheten kan uppträda, slutar med att
koncentrera sig kring 18 kap. strafflagen, der han säger den hufvudsakliga
sedlighetslagstiftningen i lagen vara att finna.

Den förste ärade talaren har framlagt ett förslag, hvarigenom åt
klämmen i utskottets betänkande skulle gifvas en annan formulering.
Om jag icke misstog mig, uppfattades denna formulering af ett par af
de föregående talarne såsom innebärande någon motsats till hvad utskottet
föreslagit. Det är enligt min öfvertygelse ett misstag. Det
ifrågavarande förslaget strider i intet afseende mot utskottets. Det
synes mig närmast vara att förlikna vid en något yfvig mantel, som
lian kastade omkring utskottets kläm. I intet afseende stå förslagen
i strid mot hvarandra. Jag har ingenting att anmärka mot förslaget,
b vilket jag tror med hänsyn till frågans vidare behandling inom Riksdagen
vara välbetänkt, och jag har icke ett enda ord att säga mot
antagandet af detta förslag.

Medan jag har ordet, skall jag bedja att få meddela — det må
ju vara att uppfatta såsom en liten ljuspunkt i det mörker, hvilket
den föregående talaren företrädesvis påpekade — att till motionären
och till utskottets ordförande hafva från alla håll och kanter i landet
inkommit uttalanden från möten, från föreningar och från enskilda
personer, som alla på det lifligaste uttalat sig för framgång åt det syfte,
som motionen vill främja. Särskild! vill jag såsom något synnerligen
lyckligt nämna, att ett ganska stort antal af undertecknarne å de inkomna
adresserna har utgjorts af unga män. Kammaren torde lätt
inse hvad det bör betyda, om kammaren erinrar sig Thorilds yttrande
till ungdomen på hans tid: »Om 30 år styren I Sverige vare sig som
ministrar eller som länsmän». Kunna vi hoppas, att den unga generation,
som nu bereder sig att stiga in i lifvet och taga om hand vårt
samhälles vidare utveckling, gör det med sådana tänkesätt, som i dessa
adresser ådagalagts, hafva vi sannerligen ingen anledning att misströsta.

En tilldragelse, som jag för få dagar sedan hörde omtalas, är mycket
talande och pekar åt samma håll. Man hade för en tillärnad s. k. rococcokarneval
i hufvudstaden ansett sig böra uppställa såsom lockbete bland
annat närvaro af Dpsala-studenter, och man hade stält ett extratag
till dessa studenters förfogande. De hade blott att stiga på taget.
Utan kostnad för dem skulle man föra dem hit och tillbaka igen.
Ingen enda student infann sig. Det torde i sin mån intyga, att tidpunkten
för eu sedlighetsrörelse nu är inne, och att man icke pa alla
håll gör ett ökadt nit för sedligheten liktydigt med »reaktion», för
hvilket man ju somligstädes mycket bäfvar. Det är på en vaknande

Torsdagen den 6 April.

19 li:0 21.

nitälskan för sedlighetens kraf jag bygger min förhoppning om bättre Om åtgärder
tider, icke, såsom den föregående talaren sade, på regeringens åtgö- til/jam£tverf~
randen; ty utskottet har visserligen icke velat bygga stora förhopp- osedlighet
ningar på lagbestämmelser, ehuru det tillstyrkt dem. Men på eu inre (Forts)"
pånyttfödelse tror jag man kan bygga fastare och säkrare, och den
.grunden borgar för ett bättre resultat.

Jag ber att få instämma i den förste talarens yrkande.

Friherre af Ugglas: Jag både icke ämnat att i denna fråga
"begära ordet, då jag instämmer i det slut, hvartill utskottet kommit,
liksom jag på grund deraf äfven kan instämma i det af herr WennerUerg
framlagda förslag till beslut. Jag har ingenting deremot och
tror, att det kan blifva ett uppslag i en fråga, som ju ligger oss alla
varmt om hjertat.

Jag har begärt ordet till följd af eu föregående talares yttrande.

Det är ju mycket, mycket lätt att se brister och skuggsidor samt göra
.anmärkningar på bristande nit och uppmärksamhet från de offentliga
myndigheternas sida. Sådant är ofantligt lätt, och herr Moberg har
•deri visat sig vara en mycket stor mästare. Men har han visat sig
vara lika stor mästare uti att utreda de svårigheter, som i detta afseende
förekomma? Har han försökt sätta sig in i det arbete, det
ärliga och trofasta arbete, som för stäfjande i allmänhet af osedlighet
icke endast i Stockholm utan i många andra delar af landet blifvit
gjordt? Nej, det har han icke, då han såsom han gjort kastar snart
sagdt hela skulden på myndigheterna. Det hade varit önskligt, om
•herr Moberg, innan denna beskyllning utslungades, gjort sig mödan
•att besöka t. ex. den myndighet i Stockholm, som detta ärende närmast
åligger. Jag är öfvertygad, att han der med allra största beredvillighet
skulle blifvit satt i tillfälle att få reda på allt hvad i det afseendet
blifvit försökt och uträttadt. Han skulle då kunnat bland
annat få del af dessa handlingar, som jag håller i min hand och som
•omförmäla flera hundra försök, som under de sista 8 å 10 åren blifvit
gjorda för att stäfja just det oskick, som han omförmäler. Han skulle
då äfven hafva fått erfara, att mången gång har detta arbete just
.strandat på svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och på
bristfällighet — åtminstone i ett fall till hvilket jag skall återkomma
— i sjelfva lagstiftningen.

Herr Moberg har såsom bevis huru slappt myndigheterna nu
gå till väga, åberopat två omständigheter. Den ena: att osedliga bilder
i tusental säljas på gatorna i Stockholm. Herr Moberg skulle göra
saken en mycket stor tjenst, om herr Moberg, när han utsattes för ett
dylikt utbjudande, ville derom underrätta polismyndigheterna. Jag
tror, att sådant skulle kunna hafva en mycket god verkan.

Herr Moberg bar vidare såsom en anmärkning mot myndigheterna
omtalat, att gossar, hvilka sälja tidningar, tillika utbjuda osedliga skrifter.

Det är mycket illa och mycket orätt att så sker, men att begära att sådana
gossar jemt skola följas af personer, som kunna rätta eller förhindra
något sådant, det är väl mycket begärdt. Jag inser nog att mycket
återstår att önska och möjligen många brister att fylla, innan man kan
komma till något godt resultat i detta fall, men det är icke rätt att

N:o 21. 20

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder endast kasta sten på myndigheterna, utan att noggrant och samvetsöm
motver- gran^ hafva undersökt förhållandena, och det vågar jag påstå, att i
osedli het det afseendet har icke herr Moberg visat sig vara någon mästare.

°(Forts)'' Hvad nu sjelfva saken beträffar, så bär det nog stora svårigheter
att genom lagstiftning stäfja det onda, hvarom vi nu tala. Men nog
finnes det ett eller annat lagrum i 18 kap. strafflagen — jag vill nu
särskildt påpeka innehållet i 11 § — som är otydligt. Jag känner
specielt, att flera gånger åtal anstalts mot personer, som gjort sig skyldiga
till i nämnda paragraf omtalade brott, men på grund af paragrafens
ordalydelse hafva dessa personer blifvit frikända. Jag vågar derför
tro, att genom en förändrad redaktion af nämnda paragraf det
skulle bli lättare än det nu är att stäfja ett af de gröfsta sedlighetsbrott,
som i kapitlet afhandlas. Det är hufvudsakligen på denna grund,,
som jag för min del gerna ser, att denna fråga blir understäld Kongl.
Maj:ts pröfning, och då herr Wennerbergs förslag, så vidt jag kali
finna, hvarken går längre eller kortare än utskottets, utan synes innefatta
precis detsamma, ber jag att för min del få tillstyrka bifall till
herr Wennerbergs förslag.

Grefve Hamilton: Jag är uppkallad på grund af ett yttrande
af friherre Klinckowström, som beklagade regeringen, för det den skulle
framkomma med förslag till ändring i lagen på sätt utskottet önskar.
Med fog kan man påstå, att ensamt på lagstiftningens väg kan ingenting
åstadkommas, utan oppositionen mot osedligheten måste utgå från
den allmänna opinionen, och fröet till sedlighet nedläggas i barnasinnet
af föräldrar och lärare. Men om staten i och för sig står magtlös
inför det onda, bör den understödja den enskilde i hans sträfvan och
vara föräldrar och målsmän behjelplig i att uppfostra ungdomen genom
att undanrödja de allmänna frestelserna och såsom brott stämpla äfven
förbrytelser mot sedelagen. Att lagstiftningen härvid kan uträtta något,,
se vi af bränvinslagstiftningen, och vi hafva i dagarna ett färskt
exempel härpå. Under den tid Öresund var belagdt med is, och tillfälle
gafs svenska befolkningen att för billigt pris i Helsingör förskaffa
sig rusdrycker, stego bestraffningarna för fylleri inom garnisonen
i Helsingborg från ett minimum till ett ganska högt tal. Härutinnan
kan man säga, att lagstiftningen redan gjort sin pligt, ty bestämmelserna
i 18 kap. strafflagen äro stränga — det medgifver jag — men
jag vill icke ensamt tillskrifva en slapp åklagaremagt, att dessa föreskrifter
icke efterlefvas, utan det måste finnas brister i sjelfva lagen,
som böra regleras. Man torde kunna säga, att moralen är något, som
rör den enskilde och icke det allmänna, men säkert är, att ett folk,
som står på dålig moralisk ståndpunkt — det må vara beväpnadt till
sista man och med de bästa vapen — går under, enär förruttnelsen
kommer inifrån. Således blott om ett folk står på en hög moralisk,
ståndpunkt är det starkt och kan ega bestånd.

Herr talman, jag yrkar bifall till herr Wennerbergs förslag.

Herr Treffenberg: Jag hade icke tänkt uppträda i denna fråga,

och det af flera skäl, bland annat det, att jag tror, att min uppfattning
i densamma bör vara temligen känd på förhand, äfvensom derför

Torsdagen den 6 April.

21 jN'':0 21.

att flere af de föregående talarne, herrar Wennerberg, Moberg och Om åtgärder
Bildlig, uttalat sig i sådant syfte, i hvilket jag i allo instämmer, sär- motve^-skildt i allt hvad herr Moberg yttrade. osedlighet.

Af herr Mobergs anförande uppkallades friherre af Ugglas, som (j?ort8.)
ville protestera mot det klander, han uttalade mot myndigheterna.

Om jag dock icke origtigt uppfattade herr Moberg, lade han icke all
skuld för det elände, hvaraf vi omhvärfvas, på myndigheterna, men
han lade stor skuld på dem, och deri gjorde han enligt min tanke
fullkomligt rätt.

Jag tiar under omkring tjugu år såsom landshöfding haft att göra
med vården af polisärendena, visserligen icke uti hufvudstaden, men i
åtskilliga andra städer; och jag har ty värr varit i tillfälle att bevittna,
att mycket af den underlåtenhet, hvaröfver klagas, ligger de
underordnade myndigheterna till last, icke minst mig sjelf, påverkad
som äfven jag i min mån varit af den s. k. tidsandan.

Herr Billing nämnde, att han aldrig varit på något kafé. Det
kan jag icke säga om mig. Jag har varit der, men erfarenheten derifrån
bär på sista tiden varit sådan, att jag möjligtvis icke kommer
dit vidare. Det synes mig också, som om äfven de ärade ledamöterna
i utskottet, i likhet med herr Billing, icke varit på något kafé. De
säga att: »kafélifvets faror kunna icke förnekas, heller icke de så kallade
varietéernas ofta förgiftande inflytelser; men tvifvelaktigt torde
vara, huru vida eller på hvad sätt någon bevisning härom i hvarje
enskildt fall skulle kunna åvägabringas». Jag får säga, att man behöfver
icke vara mycket hemma i bevisningskonsten för att icke råka
i förlägenhet för att bevisa, att dessa tillställningar på senare tiden utvecklat
sig i eu sådan rigtning, att det varit polismyndighetens ovilkorliga
skyldighet icke blott att förbjuda deras förnyande, utan äfven
att upplösa dem; och till begge delarne har polismyndigheten magt,
enligt ordningsstadgan för rikets städer. Uti 13 § förekommer nemligen
en tydlig föreskrift derom, att om vid sådana tillställningar
förekommer något som »åsyftar eller innebär något, som strider mot
sedlighet eller allmän lag», eger polismyndigheten, såsom jag nämnde,
rätt och skyldighet icke blott att förbjuda förnyandet af dessa tillställningar,
utan äfven till att upplösa dem. Och bevisningen lär icke vara
svår; »känd sak är så god som vittnad». Vid de flesta af dessa tillfällen
äro polistjenstemäu likvisst närvarande, förmodligen endast afsedda
att afstyra allmänna oordningar, i fall sådana skulle förekomma;
men klena väktare äro de öfver sedligheten, det vill jag gifva dem
qvitto på.

Efter jag har ordet, skall jag bedja att få erinra om eu sak, som
äfven af herr Billing nyss antydts, nemligen att utskottet, icke annat
än jag kan förstå, utgått från en alldeles fealaktig synpunkt, då det
påstår, att det är sederna, som skola ombilda lagen, men att lagen icke
alls kan hafva någon förmåga att ombilda sederna. Satsen om en
vexelverkan emellan lag och sed är rent af ett abcd, ett axiom inom
rättsläran och inom den filosofiska statsläran. Åtminstone har jag
hört der framhållas, att statens lagar skola hafva en uppfostrande
uppgift i sedligt hänseende på samma gång de skola skydda rättstillståndet.
Utskottet åberopar bränvinslagstiftningens historia såsom

Ji:0 21. 22

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder stöd för sin uppfattning. Jag var visserligen icke med uti Riksdagen
^kand^af- Pa ^en ^en, men ja§ minnes granneligen, huru tillståndet var 1855,
osedlighet. då denna lag antogs — enligt min åsigt den mest välgörande, som
Forts.) någonsin i vårt rike stiftats — hvarigenom husbehofsbränningen afskaffades.
Jag frågar utskottet: var allmänna opinionen mycket för
denna lag? De ledamöter af bondeståndet, som ännu lefva qvar, tordeerinra
sig, hurusom hela bondeståndet beslöt eu protest samt att skicka
''särskilda deputerade till Konungen för att motverka denna lagstiftning.
Så pass var den allmänna opinionen förberedd för en lagstiftning, som
verkat och verkar så välgörande ännu i denna dag, men den genomdrefs,
tack vare att de klokaste, insigtsfullaste och mest erfarne personer
på den tiden hade magten inom samhället.

Utskottets ärade ordförande talade om, att utskottet ansåg sig förhindradt
att ingå i en närmare undersökning, om och i hvad mån
något kunde göras för att minska de osedliga verkningarna af det
florerande kafé- och varietélifvet, derför att man i sådant fall skulle
komma in på ett område, som tillhörde bevillningsutskottet. Detta är
för mig alldeles obegripligt. Så vidt jag vet, finnes icke ett ord i
bränvinsförordningen, som talar om dessa liderliga visor och dessa
obscena prestationer, som förekomma på vissa varietéteatrar, utan der
talas endast om tiden, under hvilken lokalerna få hållas öppna, om
att spirituösa icke må utlemnas till rusiga personer med mera dylikt.
Jag tror, att bevillningsutskottet, hvari jag har äran vara medlem, icke
skulle finna sig alls förnärmad! deraf, om utskottet utsträckt sin välvilliga
undersökning till den del af motionen, hvarom nu är fråga.

Tiden är långt framskriden, och jag skall inskränka mig till hvad
jag nu yttrat; men, i händelse något af hvad jag anfört — särskilt
till försvar för herr Moberg, med hvilken jag vill göra mig helt
och hållet solidarisk — skulle uppkalla någon till bemötande deraf,
förbehåller jag mig förmånen att få replikera.

Herr Tamm: Jag hade verkligen önskat och hoppats att icke i
denna fråga behöfva taga till ordet. Men då jag på grund af några
af de uttalanden, hvilka under diskussionen blifvit fälda, anser det vara
nödvändigt att klargöra min egen ståndpunkt och återföra frågan till
hvad egentligen föreligger, skall jag be att få säga några ord, särdelesdå
min uppfattning af saken icke fullt sammanfaller med den, som
flere af de talare, hvilka här uppträdt, förfäktat.

Jag begagnar då tillfället att upptaga ett par anmärkningar, hvilka
blifvit gjorda emot min motion, icke här i Riksdagen, men utanför,
på andra ställen, der man försökt snedvrida och misstyda syftet med
densamma.

En anmärkning, som jag sett göras mot motionen, är den, att densamma
skulle förfäkta ett öfverklassintresse och gå i reaktionär retning.
Jag vågar på det bestämdaste bestrida ett sådant påstående.
Hvem är det, som jag just har sträfvat efter att söka skydda i sedligt
afseende, hvem är det, som är offer för osedligheten och som lider
hårdast deraf? Hårdt lider nog af osedligheten hvarje dess slaf —
äfven mannen, hårdare lider dock den svagare qvinnan i allmänhet,
ty i det samhälle, der osedlighet herskar, der blir hon betraktad som

Torsdagen den 6 April.

23 N:o 21.

en lekboll, som en rodocka och derigenom sänkes och kränkes hon i Om åtgärder

sin högsta ställning, den som maka och moder. Der så sker, lider

hela samhället. ... , osedlighet.

Men hårdast i yttre hänseende lida fattigmans qvinnor; de som få (forts.)
draga den tyngsta bördan och som lida djupast äro qvinnorna ifrån
det fattigare "folket, det är handtverkarnes och arbetarnes döttrar, och
det är dessa, som jag nu söker att skydda, och det kan väl icke påstås
vara hvarken reaktionärt eller öfverklassintresse. Sträfvande! i
sedligt afseende är också af vigt för den stora skara barn, hvilken,
som allt för väl är bekant, framalstrad af osedligheten, får uppfostras
af endast modern. Två å tre oäkta barn få tillsammans med sin moder
lefva ett lif, som hon måste föra, äfven om hon ogillar det, emedan
hon icke kan undandraga sig detsamma. Tror man, att dessa barn
som vuxna blifva värdiga medlemmar af vårt svenska samhälle? De
behöfva ett skydd och man måste tillse, att deras antal icke växer och
till sist hämnas på hela samhället. Jag tillbakakasta!'' öppet den beskyllningen,
att detta sedlighetssträfvande innehåller något hvarken
öfverklass- eller reaktionärt intresse. Det förunderliga är, att detta
påstående kan kastas emot min motion här i Sverige. Helt annat är
förhållandet i andra länder. Jag var senast i fjor tillsammans med
några schweizare, för hvilka jag uttryckte min förvåning, att det fria
Schweiz i sina senaste stadganden i detta hänseende varit synnerligen
drakonisk!. Man svarade mig då: »just derför att vi äro så demokratiska,
måste vi söka en motvigt i lagarnes stränghet». Kasta vi våra
blickar öfver till Norge och se huru man der sträfvar emot detta onda,
som tyvärr yppat sig derstädes, så går det der i den rigtning, att man
kräfver ett allt starkare och bestämdare uttalande emot detsamma.

Hvad man än kan säga om dessa länder, men icke kan man påstå,
att de arbeta i reaktionär rigtning. Nej, här kan man med Guizot
säga: »pour la démocratie, pour la république il faut de la vertu».

Man har vidare sagt, att osedlighet är ett inre ondt, som ej med
lagen kan motarbetas. Det argumentet är redan upptaget af flere
talare. Den positiva insatsen vinnes visserligen icke på denna väg,
men man kan dock hejda det onda ganska mycket. Individens lika
väl som folkets uppfostran sker genom insatser från det goda och insatser
från det onda. Lagen kan ej föda fram sedlighet, men den kan
hejda osedlighetens framfart åtminstone i vissa framträdande former
och lockelser dertill.

Man har vidare emot motionen kastat den anmärkning, att den
skulle sträfva att undertrycka hvad man kallar »lifsglädjen» i samhället.
Det kan knappt vara sagdt på allvar. Icke vill man väl uppväga
en lifsglädje, som vinnes på »hundfröjder», på varietéer och karnevaler,
mot den öfverflödslusta, den lättja och det lättsinne, som deraf alstras.
Jag har äfven sett en tidning, som jag fått mig tillsänd från södra
Sverige, säga: nej, ni går origtig väg, ni förvexlar orsak och verkan,
sök i stället skaffa förädlande nöjen, öppna edra familjer och mottag
der ynglingarne. Ja väl, men det kan icke lagen åstadkomma. Deremot
kan den, som jag påstår, delvis stäcka det onda. Man kan genom
förbud för dessa ställen, på samma sätt som skedde med krogrörelsen,
hindra dem att växa upp till den grad och utveckla sig i en
sådan rigtning att de rent af döda ädlare musikaliska och andra nöjen.

Ii:o 21. 24

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder Sedan jag nu upptagit dessa tre hufvudanmärkningar emot motiokandTaf
n.en’ de eflda som iag funnit allvarliga, skall jag be att få öfvergå

osedlighet. till hvad jag med densamma åsyftat. Jag ber om ursäkt, men jag

(Forts.) koau icke ^hjelpa det, om jag härvidlag icke kan undvika att beröra
sådana. frågor, som man i allmänhet icke gerna talar om, men, som
sagdt, jag kan icke hjelpa det.

Anledningen till denna motion kan möjligen fattas lätt, då jag
nämner att den var, om jag så må säga, trefaldig. Det första, som
väckte mig, var när jag eu dag stod utanför en boklåda. Der stodo
äfven tre små skolflickor och talade med en trasig pojke. Han gick
så in i boklådan och der begärde han, som tycktes vara bekant på
stället, att få köpa ett litet »försegladt» paket. Jag hade aldrig sett

sadana förut —- och jag köpte också ett sådant. Gossen gick ut med

sitt paket, som kostat honom 50 öre, och öfverlemnade det till de tre
små flickorna. Det var den första väckelsestöten jag fick i denna fråga.
Sa kom kort derefter en moder till mig och öfverlemnade till mig en
af dessa böcker, som hon erhållit af sin tolfårige son och som synas
skrifna särskildt för ungdomens osedliga uppfostran. Den är utgifven
i 15,000 exemplar och detta var sjunde upplagan, som spreds i våra
skolor. Detta gaf mig ett uppslag i afseende å litteraturen i denna
fråga.

Det andra, som drifvit mig fram, var när en församlingslärare
från en friförsamling kom till mig och sade: »det är dock bra hårdt
detta. Min hustru har i postlådan funnit för tredje gången ett annonsbref,
utgånget från en person, som helt öppet säljer preventiva
medel. Skall sådant få ske?» Jag svarade då, att jag icke kunde
hjelpa honom. Jag har nu sökt göra det med min motion.

Jag öfvergår nu till den tredje väckelsen. När jag en dag satt
hemma, kom ett fruntimmer upp till mig upprörd och gråtande och
sade sig hafva för en tid sedan fått hit ned en syster från Norrland,
och nu hade denna kommit på villovägar. »Jag har försökt att hejda
henne», sade hon, »men nu är hon fast och har råkat ut för en kopp1
erska. Kan hon ej räddas och få komma hem till föräldrarne. Fins
här någon hjelp?» Genom välvilliga personers hjelp lyckades hon få
den olyckliga systern härifrån, men mig gaf detta den första inblicken
i det onda, hvars stafvande utgör motionens innebörd. Innan jag går
vidare, anser jag det. vara en pligt att offentligen uttala, att Stockholms
polismyndighet i denna fråga visat mig den största välvilja och
tillmötesgående i upplysningars meddelande.

Beträffande nu det första, osedligheten i bilder och litteraturen, så
är det värsta icke sådant som produceras här i landet, huru retande
för ett svagt sinne detta än kan vara, ehuru äfven sådant finnes som
förpestar och är af vidrig art — utskottets medlemmar kunna intyga detta
—• men här förekommer en annan sak —- det är den import af de
mest vidriga fotografier och böcker, som, förbjudna i hemlandet, hit
öfversändas och dels här i landet direkt utbjudas, dels alldeles öppet
annonseras om, att emot insändande af postmärken kan man under fingerade
namn fa köpa uselheten. Det har till och med varit ifrågasatt
att för dessa skaffa eu särskild agentur, om den ej redan finnes.

Torsdagen den 6 April.

25 N:o 21.

Endast man insänder så och så många postmärken, kan man få det Om åtgärder
vidrigaste, som en menniska kan tänka sig. — Det är dock hårdt i tlU m°tver~
detta fall, att man icke emot sådant har något värn. Ifrån samtliga osedlighet
länder har nu en sådan klagan blifvit spord häröfver, att man i (Forts)''
september månad detta år skall hålla en kongress i Schweiz, hvilken
skall söka få till stånd ett internationelt skydd mot osedlig litteratur,
hvilken helt öppet annonseras i flere af våra tidningar. I detta fall
får jag säga, att det torde icke vara omöjligt att få ett förbud för
detta, särdeles då jag ser, att i de bättre och goda tidningarna får
man icke se sådana annonser. Och då dessa kunna gallra sina annonser,
torde det icke vara svårt att göra detta, vare sig för facktidningar,
hvaraf en haft ända till nio sådana annonser på eu gång, eller för de
sämre tidningarna. Det är en fråga, som väl behöfver utredning, om
vi icke skola kunna skydda oss åtminstone för dessa öppna annonser.

Jag kan för min del icke begripa att vi, mera än norrmännen,
skola behöfva sanktionera och tillåta, att preventiva medel helt öppet
säljas. I Norge finnes lag deremot. Ifrån en bekant, som jag har
derstädes och som står i samma sträfvande som jag, har ingått klagan
öfver, att trots det norska förbudet, inkomma dessa annonser med de
svenska tidningarna och så kringgås den norska lagen.

Nu, mine herrar, kommer jag till den mörkaste sidan af saken,
hvilken sida jag skulle önskat att slippa beröra. Men det är just beträffande
denna som det visat sig mest nödvändigt att ingripa, då den
nuvarande lagen icke träffar förbrytaren, sådan denne framträder, och
det är i afseende å ocker på osedlighet. I detta fall kan jag icke
hjelpa, att jag måste läsa upp ett par mål, som förekommit. Jag skall
sedan icke vidare tala om detta, men de klargöra i alla fall hurudan
ställningen är, att eu domstol, trots de bevis som finnas, icke kunnat
fälla den brottslige. Jag skall försöka att undvika alla namn. Redogörelsen
för målen förekommer i en tidning år 1889 och lyder sålunda:

»Allmänna åklagaren har, på grund af anmälan från H. församlings
presterskap, till rådhusrätten låtit inkalla qvinspersonen W., enär klagomål
försports från i närheten af hennes bostad boende hyresgäster, att
deras frid stördes genom de nattliga besöken i nämnda hus. Då W.
vid första rättegångstillfället endast infunnit sig genom ombud, hade
hon förständigats att nästa gång infinna sig personligen. Målet förevar
åter i onsdags f. v., då W., åtföljd af sitt förra ombud, jemväl
kommit tillstädes. — — —

Emellertid bestred W. åtalet såsom alldeles obefogadt. Hon hade
visserligen hyrt en våning på ett hälft dussin rum, hvilka rum hon
derefter jemte inackordering hyrt ut till några fruntimmer, som derför
betalt 150 kronor i månaden hvardera, men hvad dessa fruntimmer
lefde på, derom sväfvade hon i fullkomlig okunnighet, då hon
sjelf bodde i nästa hus intill. Hon antog emellertid, att det varit
sömmerskor. På ordförandens fråga, om W. gjorde afseende på hennes
hyresgästers ålder, svarade W. att hon »tyckte bäst om de unga».

Det väckte äfven rättens förvåning, att unga sömmerskor hade råd att
hvardera betala 150 kronor i månaden för logis m. in., hvilket W.
likväl ansåg bero på pretentionerna. W. hade nemligen städse haft

N:o 21. 26

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder den oturen att få pretentiösa fruntimmer till hyresgäster; ända sedan
till motver- jj0n fgr år sedan dref sin rörelse i n:o 00 —gatan.
osedli het Sedan ett par polismän hörts som vittnen i saken, hvilka dock

(Forts)'' endast kunde intyga, att prostituerade qvinnor bott och ännu bodde i
W:s lägenhet, men ej hade sig bekant i hvad mån närboende grannar
derigenom blifvit störda, begärde och erhöll allmänna åklagaren uppskof
med målet, som derför utsattes att åter förekomma den 6 instundande
mars.»

Så förekom målet återigen och det heter vidare: »Målet mot

qvinspersonen W. förevar åter i onsdags vid rådhusrättens tredje afdelning.
W. är, som bekant, af allmänna åklagaren tilltalad för det hon,
i en förhyrd större lägenhet, inhyser lösaktiga qvinspersoner, till men
för närboende hyresgästers nattro. Vid målets påropande iustälde sig
W. genom sitt förra ombud, som anmälde, att W. genom sjukdom
vore hindrad personligen infinna sig. Åklagaren begärde vitnesförhör
med en qvinsperson, vid namn K., som under flera års tid bott i närheten
af svaranden samt varit anstäld som tvätterska för de hos W.
inneboende qvinDorna, hvarjemte W:s »hushållerska», K., hördes upplysningsvis
om saken.

På ordförandes fråga, hvad de hos W. inneboende qviunorna försörjde
sig med, kunde nu intetdera af vittnena lemna någon upplysning
derom. De visste blott att W:s flickor lefde, men både aldrig
kommit under fund med, hvaraf de lefde. Att hos W. inneboende
qvinspersoner sedan åratal tillbaka stått under polisens uppsigt, äfvensom
att desamma för sin inackordering hos W. hvardera betalt omkring
150 kronor i månaden är emellertid konstateradt».

Vidare heter det: »I onsdags förevar målet åter, då tre af de i

svarandens tjenst varande fruntimren, oaktadt svarandens jäfsanmärkning,
framdrogos som vittnen och en skurpiga upplysningsvis i saken hördes.
De tre tjenarinnorna berättade nu, att de, inhysta i tvenne rum, betalade
härför 5 ä 6 kronor om dagen hvardera eller omkring 180
kronor i månaden, samt att svaranden för dem tillhandahöll vin och
maltdrycker i betydliga qvantiteter, hvilka sedermera utsåldes, enligt
åklagarens upplysning, till femdubbelt det pris, hvarför de å nederlagen
inköpts. En enda vinhandlare skulle sålunda lemnat till svaranden
varor för omkring 6,000 kronor årligen. Vittnena upplyste äfven
att svaranden, som förut stält sig omedveten om ifrågavarande
hyresgästers näringsfång, äfven nattetid uppehållit sig i deras lägenhet
och sålunda borde vara medveten om deras yrke. Åklagaren öfverlemnade
målet till rättens pröfning, yrkande ansvar å svaranden för
olaga näringsfång.»

Utslaget i målet hade följande lydelse: »Ehuru genom vittnens

berättelser och hvad i öfrigt i målet förekommit, det måste anses
ådagalagdt, att hustru W. uthyrt lägenheter till besigtningsskyldiga
qvinnor mot eu afgift af 150 kronor i månaden (för rum och kost)
samt att hon haft vetskap om, att dessa qvinnor derstädes yrkesmessigt
bedrifvit otukt, hon likväl ej kan anses öfverbevisad om att hafva
hållit sådant hus, der otukt bedrifves, hvarför rådhusrätten finner den
tilltalade ej kunna till ansvar fällas.»

I den staden, och det var ej Stockholm, der detta mål afdömdes,

Torsdagen den 6 April.

27 ff:o 21.

finnas fullt med sådana ställen. På ett kort afstånd ifrån församlingens
kyrka finnas icke mindre än 10 sådana. Ett likartadt mål har äfven
välvilligt lemnats mig af polismyndigheten i Stockholm, men jag vill
ej trötta kammaren med redogörelse härför. Det innehåller ändå
värre saker, och der erkände samtliga vittnen. Men trots detta torde
ej domstol finna det möjligt att fälla efter den paragraf, som nu skall
innehålla straff för sådant koppleri.

Under sådana förhållanden som dessa och då man vet, att detta
ocker på osedlighet florerar synnerligen mycket, i Stockholm, Göteborg,
ja öfver allt snart sagdt i våra större städer, synes det mig icke
vara alltför mycket begärdt, om man försöker vidtaga en sådan ändring
i lagen, att detta kan något förekommas.

Jag skall icke längre trötta kammaren. Jag tror mig hafva tydligen
visat, att det finnes skäl för det yrkande, som jag i detta fall
har gjort. Kammaren har visat motionen en synnerlig välvilja, då den
remitterat densamma till ett tillfälligt utskott, och jag hoppas, att
kammaren finner denna fråga verkligen vara af den vigt för hela samhället,
att den är värd en undersökning.

Det är i den förhoppning, att kammaren instämmer i utskottets
kläm, sådan den af herr Wennerberg är formulerad, som jag anhåller
om bifall till densamma.

Herr Olsson: Frågans betydelse har gjort, att jag anser mig

skyldig att säga några ord.

Jag ber först att få instämma i motionärens framställning och på
samma gång tacka honom för den motion han väckt, sannolikt med
ganska stora svårigheter. Jag instämmer också i det förslag, som formulerades
af herr Wennerberg. Jag ber få säga, att jag, för min del,
i utskottets motivering funnit åtskilliga saker, som äro värda en särskild
uppmärksamhet. Jag vill blott hafva uttalat detta under den förhoppning,
att när denna fråga på ort och ställe tages om hand för en
lycklig realisering, man också måtte taga vederbörlig hänsyn till hvad
utskottet sagt i sin motivering.

För min del tror jag, att på samma gång eu ändring i afseende
å detta sorgliga förhållande inträder, måste denna ändring hafva sin
rot uti och utgå ifrån menniskans inre, så att hon verkligen fått syn
på hvad det innebär att föra ett sådant lif. Och denna sinnesändring
tror jag är af den stora betydelse, att den utöfvar ett godt inflytande
äfven på hennes omgifning. Men likasom de inre orsakerna till en
ändring i dessa sorgliga osedliga förhållanden måste hos individen förutsättas,
tror jag också, att lagstiftningen har sin stora betydelse genom
att på ett kraftigt sätt bidraga till en förbättring i detta hänseende.

Här har talats om bränvinslagstiftningen. Jag ber att till alla
delar få instämma i den uppfattning, att då denna lagstiftning påbörjades,
var det så långt ifrån att det allmänna omdömet gillade denna
lagstiftning, att man tvärtom på allt sätt sökte hindra densamma. Jag
har varit med under den tid, då det var tillåtet för hvarje handelsbod
att sälja supar eller mindre qvantiteter bränvin, och man ansåg detta
icke blott vara lagligt, som det ju också var, utan man ansåg det till

Om åtgärder
till motverkande
af
osedlighet.
(Forts.)

N:o 21. 28

Torsdagen den 6 April.

Om åtgärder och med vara särdeles nyttigt. Jag känner till kontrakt mellan hustill
motver- ^on(je och tjenare, der det stipulerades, bland annat, att en dräng
osedlighet skulle hafva icke blott sina stöflar, sin beklädnad, skinnpels och strum(Forts)''
Por m- m-> u^an kan skulle också hafva 6 supar om dagen, hvilka han
naturligtvis också skulle förtära. Det hade så ingått i det allmänna
föreställningssättet beträffande vilkoren för att fästa en dräng, att
man måste lemna honom dessa sex supar just derför, att man då hade
den s. k. husbehofsbränningen. Jag är fullt öfvertygad om att i fall
lagstiftningen icke hade ingripit i detta hänseende, beträffande tillverkning
och försäljning af bränvin, hade ställningen i afseende å
nykterheten varit vida sämre än hvad den för närvarande är.

Det är dessutom en annan sak, beträffande hvad lagstiftningen
kan uträtta, som jag ber att få fästa uppmärksamheten på. Det är
nemligen i fråga om det så kallade lurendrejeriet. Yid 1869 års riksdag
tog jag mig friheten att i Andra Kammaren väcka en motion,
gående ut derpå, att det icke skulle tillåtas broderlandet Danmark att
afsända till Sverige huru stora eller huru små qvantiteter bränvin som
helst, utan att iakttaga några säkerhetsåtgärder för att dessa bränvinsqvantiteter
blefvo på lagligt sätt införda i landet. Man svarade mig
då, att sådant icke kunde låta sig göra. Danskarne ville behålla sin
rätt till den så kallade drawbacken, att de fingo utföra hvilka qvantiteter
som helst och icke behöfde taga någon hänsyn till hvar dessa qvantiteter
afsattes. Hvad blef resultatet? Jag visade det i min motion. Smärre
båtar hemtade från danska sidan mindre qvantiteter bränvin, vanligen
till de svenska fiskelägena, hvarifrån denna vara sedermera transporterades
in i landet och der försåldes. Sedan dess har emellertid en
öfverenskommelse träffats med danska regeringen, att denna på lämpligt
sätt låter underrätta de svenska myndigheterna när något bränvin
utföres, hvarigenom denna sorgliga rörelse nästan helt och hållet upphört.
Denna rörelse medförde de mest sorgliga följder. Jag kan
icke och vill icke ingå i några detaljer, jag vill blott säga, att den
hade sådana följder, att om man icke känner till dem på förhand, kan
man icke derom göra sig någon föreställning. I afseende å tullbehandlingen
af denna vara var saken ungefär densamma. Man lurendrejade
vid kusterna, men jag fruktar för att man äfven lurendrejade
i tullkamrarne. Sådant har nu förekommits, och det har skett just på
lagstiftningens väg. Jag är derför öfvertygad, att om regeringen tager
den nu föreliggande frågan om hand och gör de förändringar i
lagstiftningsväg, som både böra och kunna göras, torde detta komma
att medföra ett godt och lyckligt resultat.

Jag instämmer i det skrifvelseförslag, som framstälts af herr
Wennerberg.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande endast yrkats, af herr Wennerberg,
att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke de lagbestämmelser, som
afse förekommande af osedlighet eller lockelser dertill, må kunna göras
mera verksamma genom att fullständigas och i öfrigt mer lämpas efter
nu rådande förhållanden, särskildt med afseende å tillsynen öfver dessa

Torsdagen den 6 April.

29 N:o 21.

åtgärder häraf Om åtgärder
till motver -

bestämmelsers efterlefnad, samt derefter vidtaga de

kunna föranledas. , .

kände af
osedlighet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet (Forts.)
i utlåtandet hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle det sålunda fattade
beslutet genom utdrag af protokollet delgifvas inedkammaren.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande banko- l[rll9a‘alt ln~
utskottets den 29 nästlidne mars och den 5 innevarande april bord -“afdelning^
lagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner om inrättande kontor utaf
af ytterligare afdelningskontor af riksbanken. riksbanken.

1 punkten.

Herr Sandberg: Då jag låtit anteckna mig som reservant mot

det föredragna utlåtandet, tror jag mig skyldig att redogöra för de
skäl, som dertill förmått mig.

Af bankofullmägtiges yttranden i denna fråga så väl i år som vid
flere föregående riksdagar synes det efter min åsigt tydligt framgå, att
fullmägtige ingalunda anse inrättande af nya afdelningskontor vara en
fördel för riksbanken, utan snarare tvärt om. Då jag är öfvertygad
om rigtigheten af denna åsigt och derjemte tror, att inrättande af afdelningskontor
af riksbanken icke är till något verkligt eller väsentligt
gagn, ens för den ort, der det förlägges, har jag icke kunnat vara
med om utskottets hemställan.

Ett afdelningskontor af riksbanken verkar, enligt mitt förmenande,
icke på annat sätt eller medför andra följder, än om eu annan bank
förläde ett kontor på en sådan plats, der något dylikt förut icke funnits,
eller om en bankir der sloge sig ned. Tillgången på penningar
blir rikligare, lättheten att få låna blir också större, och innan många
månader förgått är ställningen icke bättre än förut, men skuldsättningen
så mycket större. Det synes mig vara någon analogi mellan bankkontor
och krogar; ju flera bankkontor, desto större skuldsättning, ju
flere krogar, desto värre dryckenskap.

Från denna plats hafva vi af en bland kammarens både i andligt
och materielt hänseende mest framstående medlemmar mer än eu
gång hört citeras det bekanta uttrycket: in dubiis non est agendum.

Detta uttryck synes mig vid detta tillfälle tillämpligt på förevarande
fråga. Så länge den, enligt min åsigt, falska föreställningen är rådande,
att inrättande af ett riksbankens afdelningskontor är till synnerligt
gagn för den ort, der det förlägges, är det icke att undra på,
att representanter väcka motioner om inrättande af dylika afdelningskontor
hvar och en i sin ort, och dervid torde icke vara skäl att fästa
någon synnerlig vigt. Men då hos bankofullmägtige, hvilka väl betrakta
och bedöma dylika frågor från högre och rigtigare synpunkter

N:o 21. 30

Torsdagen den 6 April.

Ifrågasatt in- än ortsintressets, meningarna äro så delade, att fyra bankofullmägtige,
rättande af nya rfen händelse ett afdelningskontor skall inrättas, tillstyrka, att ett

konto renlaf sådant förlägges i Mariestad, under det att tre anse, att rätta platsen
riksbanken, är Örebro, kan jag icke annat än deruti äfven finna ett skäl för att
(Forts.) låta meningarna stadga sig om hvar rätta platsen bör vara och för
närvarande afstå utskottets hemställan, hvarpå jag tager mig friheten
framställa yrkande.

Herr Sjöcrona: Under den tid, jag deltagit i Riksdagens för handlingar,

har jag aldrig yttrat mig i någon fråga om inrättande af
afdelningskontor af riksbanken och ännu mindre deri väckt någon
motion. Jag anser nemligen, att i sådana frågor initiativet helst bör
utgå från fullmägtige i riksbanken, hvilka äro de enda, som hafva till
sin disposition den erforderliga fackkunskapen och kännedom om de
förhållanden, som böra inverka vid bedömandet af dylika frågor. Då
här emellertid väckts motioner om inrättande af bankkontor på åtskilliga
ställen och deribland äfven i Mariestad, samt pluraliteten af fullmägtige
i riksbanken uttalat sig för inrättande af ett afdelningskontor
just i Mariestad, anser jag mig, med anledning deraf, skyldig i denna
fråga yttra några få ord.

Pluraliteten bland fullmägtige har förordat inrättande af ett afdelningskontor
i Mariestad på den grund, att göte borgskontoret borde
beredas någon lättnad genom inrättande af ett afdelningskontor inom
det område, som anvisats för detta äldre kontor, och har tillika erinrat
om, att endast ett sådant afdelningskontor inrättats, nemligen det i
Jönköping, dä deremot under de senare åren icke mindre än 4 kontor,
nemligen i Kalmar, Karlstad, Hernösand och Falun, inrättats, hvilka
fått sina distrikt anvisade inom det område, som förut tillhört hufvudkontoret.
Detta synes mig vara ett mycket talande skäl för att välja
Mariestad. Härtill kan äfven läggas en omständighet, som icke blifvit
påpekad. Fördelen af att inrätta ett afdelningskontor i en residensstad
är ju den, att derigenom en större kassa af statsmedel icke behöfver
ligga ofruktbar i ränteriet, utan kan öfverlemnas till afdelningskontoret
och der göras fruktbärande, mot att afdelningskontoret tillhandahåller
Konungens befallningshafvande i mån af behof erforderliga statsmedel.

Jag fick först sent i går afton, då jag anlände hit från mitt hem,
veta att denna fråga skulle i dag förekomma, och jag har derför icke
varit i tillfälle att utrusta mig med några sifferuppgifter. Men då jag
vet, att Skaraborgs län i fråga om antalet brännerier är det andra
eller tredje i ordningen i hela riket, medan deremot i Örebro län icke
finnes mer än ett par eller tre, då i afseende å antalet domäner Skaraborgs
län är, om icke det första, så åtminstone det andra i hela riket och
då dessutom, Skaraborgs län har en folkmängd, som med 60 å 70 tusen
öfverstiger Örebro läns, vågar jag hålla före, att de statsmedel, som
inflyta till Skaraborgs läns ränteri,,, äro till beloppet högst betydligt
öfverstigande dem, som inflyta till Örebro ränteri, och detta är också
ett skäl som talar till förmån för Mariestad.

Mot detta har utskottet invändt eller liksom antydt, att, om
Mariestad vore beläget i en mera central del af länet, skulle utskottet

Torsdagen den 6 April.

31 N:o 21.

kunnat förorda den staden. Jag vill i afseende härpå erinra, att ifrågasatt inMariestad
icke ligger i någon afkrok af Skaraborgs län. Det \iggerralt™<je afn’Ja
vida mera centralt inom Skaraborgs län än Malmö inom Malmöhus kontor^utaf
län, Karlskrona inom Blekinge län, Göteborg inom Göteborgs och Bo- riksbanken.
hus län, andra exempel att förtiga. Och sedan Mariestad numera blif- (Forts.)
vit genom jernväg sammanbunden med Skara och vi derigenom fått
en inre kommunikationsled vester om Billingen, kan Mariestad anses
lika centralt belägen som någon annan stad inom länet. Mellan Mariestad
och Moholm gå icke mindre än 4 tåg samt söderut derifrån
och tillbaka icke mindre än 3 tåg dagligen i hvardera rigtningen.

Vidare har utskottet invändt, att denna stad icke är »medelpunkten
för någon större affärs- eller industriel verksamhet». Det
vågar jag visserligen icke påstå, och Mariestad kan naturligtvis i det
afseendet icke jemföras med Örebro, som är en mycket större stad.

Men då man tager alla de andra skälen i öfvervägande och besinnar,
att Mariestad ligger i en tätt befolkad trakt omgifven af jord, som
räknas bland den bästa i länet, tyckes mig, att det skälet icke kan
väga så synnerligen tungt.

Det måste ju anses såsom en fördel för en stad att få ett riksbankens
afdelningskontor der förlagdt, och om så är, vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att Mariestad väl kunde vara värd att få åtnjuta
denna förmån från statens sida. Staten har nemligen genom
att förlägga sin stambana på två mils afstånd från denna residensstad,
med förbigående af både stiftsstad och residensstad, onekligen tillskyndat
denna stad ofantligt afbräck i dess rörelse och näringar, och
om staten kunde i någon mån godtgöra detta genom att låta Mariestad
få ett afdelningskontor af riksbanken, synes mig detta behjertansvärdt.

På grund af hvad jag nu anfört och då i den nu föredragna
punkten endast är fråga om att inrätta ett afdelningskontor i Örebro,
skall jag anhålla att få yrka afslag å utskottets hemställan i denna
punkt; och derest detta yrkande vinner bifall — något hvarom jag
icke hyser stor förhoppning —- skall jag tillåta mig vid 2:a punkten
hemställa om inrättandet af ett afdelningskontor i Mariestad.

Herr Törnebladh: Den som med uppmärksamhet genomläser

betänkandet torde finna, att fullmägtige i riksbanken icke varit besjälade
af någon synnerlig ifver, att ett nytt afdelningskontor skall
beslutas redan vid denna riksdag. Men fullmägtige hafva stält sig
på den ståndpunkt, hvilken, enligt deras förmenande, Riksdagen på
sista tiden intagit, eller att afdelningskontor fortfarande skola inrättas,
ehuru dock icke oftare än hvartannat år. Under sådana förhållanden
var det temligen klart, att fullmägtige icke kunde med allvar motsätta
sig ännu ett afdelningskontors inrättande, utan ansågo att de i
detta fall borde rätta sig efter den mening, som ganska tydligt uttalat
sig inom Riksdagen. Då återstod endast att pröfva, i hvilken af
de föreslagna städerna ett afdelningskontor borde komma till stånd,
och i detta hänseende rådde olika meningar bland fullmägtige. Minoriteten,
hvars åsigt vunnit understöd af utskottet, höll helt enkelt dervid,
att Örebro var den stad som, då frågan sista gången förevar,

N:o 21. 32

Torsdagen den 6 April.

ifrågasatt in- lyckats tillvinna sig de största sympatierna inom den kammare, som
rättande af nya^ me^gaf inrättandet af ett nytt afdelningskontor, och detta ansåg
kontor^ntaf niinoriteten bland fullmägtige vara ett ganska giltigt skäl att i år
riksbanken, förorda Örebro, allra helst som denna stad genom sitt läge i en ganska

(Forts.) vigtig provins, med stora förbindelser redan nu med riksbanken, sjelf

lämpade sig väl för att få riksbankskontor der förlagdt. I betänkandet
finnas också siffror uppgiga, hvilka visa, att riksbankens affärer
i Örebro för närvarande äro vida större än i Mariestad. Härtill
kommer också, att en del af Skaraborgs län redau är förlagd till
Jönköpingskontoret, så att kontoret i Mariestad icke skulle komma att
omfatta hela Skaraborgs län, ty i alla händelser vore det synnerligen
olämpligt, i fall den del af Skaraborgs län, som nu är hänvisad till
Jönköpingskontoret, skulle flyttas till Mariestads distrikt. Om nu ett
afdelningskontor inrättades i Mariestad, skulle Skaraborgs län således
fortfarande blifva deladt mellan Jönköpings- och Mariestadskontoren,
och vid sådant förhållande synes det åtminstone mig förmånligare att
Örebro, som omfattar ett så stort län, med en rörelse som redan visat

sig så pass betydlig och af eu sådan beskaffenhet, att den nog i åt skilliga

fall behöfver ses på nära håll, erhåller ett afdelningskontor,
om nemligen Riksdagen nu beslutar, att ett kontor under 1894 skall
inrättas. Jag anhåller således om bifall till utskottets förslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Jag hoppas kunna fatta mig mycket
kort. Anledningen till, att bankoutskottets allra största flertal enat sig
om att vid denna riksdag föreslå inrättande af ett nytt afdelningskontor
af riksbanken har åtminstone för ledamöterna från denna kammare
helt enkelt varit den, att det visat sig att, om man än önskade, att
denna utsträckning af riksbanken uti afdelningskontor icke borde allt
för ofta ega rum, så hafva dock de gemensamma voteringarna afgjort
saken så, att afdelningskontor tid efter annan blifvit inrättade och genom
en, om jag så får säga, tyst öfverenskommelse har man vid
hvarannan riksdag beslutit ett kontor, d. v. s. de gemensamma omröstningarna
hafva då gifvit detta resultat. Det har då varit af föga
gagn att göra något egentligt motstånd vid den riksdag, som var i
tur att besluta ett afdelningskontor. Och då nu bankofullmägtige för
sin del samfäldt tillstyrkt inrättande af ett sådant afdelningskontor,
hafva de, som deraf icke varit några synnerliga vänner, fått finna sig i
att låta frågan gå fram på sätt nu föreligger. Men med afseende å platsen,
hvar detta afdelningskontor borde förläggas, kunde någon tvekan förefinnas.
Skälet till att bankoutskottet föreslog kontorets inrättande i
Örebro ■—• hvilket af de bankofullmägtige, som torde hafva den fullständigaste
bekantskapen med denna del af bankens affärer, tillstyrktes
— var hufvudsakligen det, som af en ledamot af riksbankens styrelse
nyss anfördes, att vid senaste riksdag utfallet af omröstningen i
Andra Kammaren visade, att man der önskade få ett afdelningskontor
inrättadt just i Örebro, och att således antagligen resultatet af omröstningen
vid denna riksdag skulle blifva, att ett afdelningskontor
inrättades i Örebro. Det var således af praktiska skäl utskottet uppgjorde
sitt förslag, och det är af praktiska skäl som jag tillåter mig
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 6 April.

33 N:o 21.

Herr Sandberg: Endast ett par ord. Jag tager mig friheten ifrågasatt in att

mot den ärade ordföranden i bankoutskottet nämna, att jag
min del och jag tror många med mig ingalunda kunnat i banko- £''ntoTUtaf
fullmägtiges yttrande läsa ett tillstyrkande att inrätta ett afdelnings- riksbanken.
kontor, utan yttrandet innehåller endast att, om ett afdelningskontor (Forts.)
skulle inrättas, borde det förläggas der eller der, och detta kan icke
sägas vara något tillstyrkande. Jag fortfar att yrka afslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde lierr talmannen
i enlighet med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i 1 punkten af
sitt utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a — 3o;

Nej — 40.

2 punkten.

Herr Sjöcrona: Efter den utgång, som den förra voteringen
fick, skall jag tillåta mig att i anledning af herr Johanssons i Löfåsen
motion yrka, att Riksdagen måtte besluta, att i staden Mariestad må
under loppet af år 1894 för Skaraborgs län, med undantag af den del
af länet, som redan är förlagd till afdelningskontoret i Jönköping, inrättas
ett afdelningskontor af riksbanken under de vilkor och bestämmelser
med afseende å kontorets verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige
ega föreskrifva.

Friherre Akerhielm, Gustaf: Jag utbeder mig att det fåtal
af kammarens ledamöter, som är här, måtte vänligen behaga uppmärksamma,
hvilken fråga som nu helt oförmodadt föreligger. Sedan ett
flertal, låt vara med blott några få rösters öfvervigt, nyss afslagit
bankoutskottets hemställan, och Första Kammaren således för sin del
nekat inrättande åt ett afdelningskontor i Örebro, skulle ett upptagande
af den motion, till hvilken den siste talaren yrkat bifall, inne Första

Kammarens Prot. 1&93. N:o 21. 3

N:0 21. 34 Torsdagen den 6 April.

ifrågasatt in-bära, att man ville inrätta ett afdelningskontor i Mariestad. Nu hyser
r<a/d"inin^"yaja® c^en öfvertygelsen, att de, som röstat mot afdeluingskontoret i
kontor utaf Örebro, gjort det i akt och mening att uttala, att Första Kammaren
riksbanken, för sin del icke vill hafva något afdelningskontor alls inrättadt. Och
derför hoppas jag, att Första Kammarens ännu närvarande ledamöter
måtte, i motsats mot herr Sjöcrona, instämma uti mitt yrkande om bifall
till hvad utskottet i denna punkt föreslagit.

Flere af kammarens ledamöter instämde i detta anförande.

Efter det öfverläggningen beträffande förevarande punkt förklarats
slutad, yttrade herr talmannen, att i afseende på densamma yrkats,
dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Sjöcrona,
att kammaren ville besluta, att i staden Mariestad må under
loppet af år 1894 för Skaraborgs län, med undantag af den del, som
redan är förlagd under riksbankens afdelningskontor i Jönköping, inrättas
ett afdelningskontor af riksbanken under de vilkor och bestämmelser
med afseende å kontorets verksamhet och rörelse, som
bankofullmägtige ega föreskrifva.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannnen beslöts, att lagutskottets
utlåtande n:o 25 skulle sättas främst bland utskottsbetänkandena på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4.io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar HaeggstrBms Boktryckeri, 1893.