1893. Första Kammaren. N:o 15 (Riksdagens protokoll 1893:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Första Kammaren. N:o 15.

Måndagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 7, angående vissa delar af
tullbevill ningen;

bankoutskottets memorial n:o 4, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt

lagutskottets utlåtande n:o 21, i anledning af ej mindre Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 12 §
utsökningslagen, än äfven väckt motion om ändring i samma §.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 185, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning af väckt förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statens bekostande af medellöse
sinnessjukes vård m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 138, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om
förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enkeoch
pupillkassa, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 139, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, med anledning af väckt motion om
utsträckt rätt för sterbhusdelegare att erhålla gemensam expedition i

Första Kammarens Prat. ISOS. K:o 15. 1

N:o 15.

2 Tisdagen den 14 Mars.

lagfartsärende, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 11 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 5 och 30.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.34 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 30 e. m.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 12, till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring
i 7 kap. 3 § strafflagen.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående anvisande af medel till odlingslånefonden;
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 8, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande

Tisdagen den 14 Mars.

N:o 15.

punkten l:o) i utskottets betänkande n:o 5 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; samt

n:o 9, angående vilkoren för försäljning af bränvin; äfvensom
lagutskottets utlåtande n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af 22 kap.
6 och 7 §§ byggningabalk^.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande n:o 7.

Herr Ryding erhöll på begäran ordet och yttrade: Man har

sagt mig, att det skulle kunna hända, att bevillningsutskottets betänkande
n:o 7 företages till slutlig behandling i morgon. Det förefaller
mig likväl, som om detta skulle vara temligen brådstörtadt. Betänkandet
innehåller tio särskilda punkter om ganska olikartade ämnen,
hänvisningar till tullkomiténs betänkande, till föregående riksdagsförhandlingar,
till svensk författningssamling etc., och det utdelades
icke förr än i går middag klockan half tre. Under sådana förhållanden
förefaller det mig omöjligt för den, som skulle vilja sätta sig in
i detsamma, att hinna med det till i morgon förmiddag klockan elfva.
På grund häraf hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att betänkandet
uppföres till slutlig behandling å föredragningslistan nästa lördag.

På härefter gjord proposition beslöts, att bevillningsutskottets
ifrågavarande betänkande skulle uppföras på föredragningslistan till
det kammarens sammanträde, som komme att hållas nästkommande
lördag.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 4 och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 21.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, derefter bankoutskottets
memorial n:o 4 samt statsutskottets utlåtanden n:is 5 och 30 i nu
nämnd ordning och sist lagutskottets utlåtanden n:is 17—21 i nummerföljd.

Kammaren åtskildes kl. 2.43 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Om riksbankens

förvaltning.

Onsdagen den 15 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 32, i anledning
af väckt motion om afskrifning af oguldna återstoden af ett
Yesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag beviljadt lån.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
nästlidne dag bordlagda utlåtande n:o 31.

Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 8, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande punkten l:o) i utskottets betänkande n:o 5 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, godkändes den af utskottet
i memorialet föreslagna voteringsproposition.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda betänkande n:o 9 och lagutskottets
samma dag bordlagda utlåtande n:o 22.

Föredrogs å nyo bankoutskottets den 13 och 14 i denna månad
bordlagda memorial n:o 4, angående verkstäld granskning af riksbankens
styrelse och förvaltning.

N: 0 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Herr Sandberg: I den reservation, jag tagit mig friheten foga

till det nu föredragna memorialet, har jag framlagt de hufvudsakliga
skäl, som hindrat mig från att vara nöjd med det sätt och de vilkor,
hvarpå bankofullmägtige icke sällan beviljat ackord. Jag har derför
föga att muntligen anföra. Det synes mig vara mindre konseqvent,
att, då fråga är om afskrifvande af en bankens fordran i dess helhet,
sådant icke kan ske utan tillstyrkande af bankoutskottet och beslut
af Riksdagen, men att deremot bankofullmägtige ensamme ega efterskänka
så stora belopp af eu sådan fordran, som ända till 90 å 95
procent. En ändring i detta hänseende torde vara synnerligen önskvärd.

Dessutom är det ett annat förhållande, som för mig är i högsta
grad vidrigt, och det är, att embets- och tjensteman, som hafva sina
löner att lefva på, ledda af auri sacra fames, kasta sig in i vidlyftiga
affärer och, då bubblan brister, göra konkurs med skulder på hundratusentals
kronor. Att dylika embetsmän sedan helt lättvindigt erhålla
ackord med 8 å 10 procent, kan jag för min del omöjligt gilla.

Jag har intet yrkande att göra.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Då den siste talaren icke gjor de

något yrkande, skulle jag kunna inskränka mig till att helt kort
inför kammaren yrka bifall till bankoutskottets nu föredragna hemställan,
hvari utskottet tillstyrker full decharge för bankofullmägtiges
förvaltning af riksbankens angelägenheter. Men jag har dock ett skäl
att nu uppträda, nemligen att få tillfälle uttala, att det af den siste talaren
påpekade förhållande, i hvars pröfning jag icke nu vill ingå, men
med afseende hvarå jag vill nämna, att jag i icke så få fall är af
samma åsigt som han, synes mig lämpligast och rigtigast böra förekomma
till pröfning då baukoutskottet förehar riksbankens reglemente
till behandling. Som reglementet emellertid icke nu föreligger, utan
endast dechargefrågan, och något sådant förfarande af bankofullmägtige,
att på grund deraf kan framställas någon anmärkning emot
dechargen, icke heller förefinnes, inskränker jag mig till att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Fagerholm: På samma gång jag instämmer med herr

Sandberg i hvad han nyss anförde, ber jag att få yttra några ord med
anledning af utskottets kläm. Deu är åt följande lydelse:

“Till sist har utskottet skolat härmed anmäla, att utskottet framdeles
i sammanhang med granskningen af bankoreglementet kommer
att taga i vidare öfvervägande de i revisorernas och fullmägtiges berättelser
samt de senares protokoll förekommande ärenden, som, ehuru
ej af beskaffenhet att inverka på frågan om ansvarsfrihet för fullmägtige,
dock kunna finnas påkalla ytterligare pröfning.1*

Först förekommer den metalliska kassan, hvaraf silfver uppgående
till 2,840,000 kronor. För närvarande är detta silfver icke värdt mera
än kanske 70 procent, och således bör ofvannämnda värdebelopp minskas
med omkring 1 million.

Om riksbankens

förn ältning.
(Forts.)

N:o 15.

Om riksbankens

förvaltning.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Vid ett föregående sammanträde, då det var fråga om bankovinstens
användande, var det några af kerrarne, som påstodo, att de
sedlar, som representerade de 800,000 kronorna, icke voro värda någon Slo''?8

f61\dä at,t . ^ kan visa till år 1891, då banken behöfde
starka sina fonder med icke mindre än 666,000 kronor.

n i Slatll§en förekommer något, som väl måtte vara ett tryckfel.

stäIle-,sidan 14> att utgifterna för hufvudkontoret
gå till 76o,5o2 kronor, hvartill komma osäkra fordringar, eller
på indrifning beroende, till belopp af 313,938 kronor 41 öre. Om nu
antagen att ungefär hälften af dessa sistnämnda fordringar äro osäkra,
kommer man till ett utgiftsbelopp af omkring 950,000 kronor, eller
precis detsamma som hufvudkontorets hela bruttovinst. 26 millioner
kronor for lånerörelsen anvisadt kapital skulle således icke lemuat
någon som helst vinst, hvilket förefaller mig besynnerligt.

Jag har icke något vidare att anföra, utan har endast önskat få
detta antecknadt till protokollet.

, , HeT Töjnebiadh; Jag har icke varit nog lycklig att kunna i
näst rigtigt latta den senaste talarens bevisning och derför kan iau
naturligtvis icke svara derpå. Jag vill endast nämna, beträffande de
på indrifning beroende fordrmgarne, att det icke är säkert, att icke
de komma att ingå Tvärtom ar det mycket sannolikt, att en ganska

df naf- ?■*“ k0m“eJr iDflyta- Betraffande frågan om ackord
*?rde, rällmagtige, i händelse utskottet vill gorå några reglementsforandrmgar
och antagligen då äfven kommer att höra fullmäktige få
anledning att yttra sig derom längre fram.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande memorial hemstält och lade den i slutet af memorialet
förekommande anmälan till handlingarna.

Föredrogs å nyo och foretogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 5
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

1—7 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
8 punkten.

Mom. a.)

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

N:o 15.

Mom. b).

Friherre von Otter: Herr vice talman!. Det kan ifrågasättas,

huruvida en sådan uppflyttning till högre löneinkomst, som »ar föreslagits
för bataljonsläkarne, vore så alldeles välbetänkt och lampli u
att någon löregående pröfning egt rum. Såsom förhållandena hittills

varit har ju för att en läkare skall kunna uppflyttas til förste bataljonsläkare
pröfning egt rum inför Kongl. Maj:t efter förslag af medicinalstyrelsen.
Äfven på andra områden inom statsförvaltningen, der c e
vant fråga om en sådan löneförhöjning, har den medgifvits forst på
grund af väl vitsordad tjenstgöring. Af denna anledning hemsta
jag till kammaren, huruvida det icke vore skal att på sjette ,
nedifrån uti mom. b) inskjuta orden: “och under förutsättning att
tjenstgöring^ varit väl vitsordad-, så att hela klämmen körnare åt lyda
så- “vid bifall härtill dels beslutar, att, i mån af nuvarande l:ste bataljonsläkares
afgång, de till tjensteåldern äldste bataljonskkarne vid armé
intill ett antal af 39 skola . tur och ordning utöfver de dem enligt
stat tillkommande löneförmåner, och under förutsättning att deias
tjenstgöring väl vitsordats, komma i åtnjutande af tillägg i lonen med
900 kronor och i dagatlöningen med 1 krona samt lnqvarteringsersat -ning, der sådan enligt gällande föreskrifter skall utgå och af statsmedel
gäldas, med skilnaden emellan den för l:ste och 2:dre bataljo släkare
nu bestämda så beskaffade ersättning.41

Och anhåller jag således, herr vice talman, att få yrka bifall till

punkten med det löreslagna tillägget.

Friherre von Kr®mer: Det nu af friherre von Otter föreslagna
tillägget har en ganska lång historia, ehuru det kan synas obetydligt

°CQ Dåaförstahgången8frågan om denna förändring i bat^°"släkarn®3
löneförmåner förevar, nemligen vid lagtima riksdagen 1892 hade medicinalstyrelsen,
till förekommande af sådana missförhållanden som att
det skulle finnas läkare, hvilka i alla sina dagar lätt tjenstgora som
andre bataljonsläkare, emedan de icke kunde lemna orten samt under
erinran, att tjenstgöringen för förste och andre bataljonslakare var a
deles enahanda, hemstält, “att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
syfte att, jemte det antalet förste och andre bataljonslakarebestallningar
bibehölles oförändradt, andre bataljonslakare måtte utan afseende
på placering vid regementen och corpser få i tur enligt tjensteår som
ordinarie bataljonsläkare uppflyttas till förste bataljonslakares grad
och lön." Medicinalstyrelsen föreslog således uppflyttning ovilkorligen
i tur efter tjensteår. Kongl. Maj:t tillstyrkte medicinalstyrelsens framställning,
men gjorde dock en invändning. Den af medicinalstyrelsen
sålunda ifrågasätta förändringen beträffande sattet för andre balaåjon -läkares uppflyttning till förste bataljonslakare ansåg departementschefen
i noll för sig synnerligen lämplig; emellertid ansåg hani sig ic o
böra förorda, att uppflyttning^, på sätt medicinalstyrelsen syntes förutsätta,
i hvarje händelse gjordes beroende af tur, utan ,b° ‘J®''
förslaget bifölles, Kongl. Maj:t fortfarande hafva sig förbehållet att etter

Om bataljonsläkares
löneförmåner.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f.

S,nande af medicinalstyrelsen * hvarje särskilt fall afgöra om upptiyttningen.
Detta var eu af de hufvudorsaker, som föranledde för -

förmåner.

(Forts.)

slagets fall den gången uti statsutskottet. Det’skäl, som anfördes i
statsutskottets betänkande, var att det skulle taga sig alltför besynnerbgt
ut att då det står i hvarje regementes stat eu förste och en andre
bataljonslakare, det ändå skulle kunna komma att finnas två förste
bataljonsläkare på ett regemente och två andre på ett annat o. s. v.
Men utom detta skäl fans en annan betänklighet. Om nemligen detta
• onS''‘. MaJ:ts tillägg skulle bifallas, kunde möjligen anledning gifvas,
icke till mannamån, — jag vågar icke ens antyda något sådant —
naen till misstanke om mannamån. Jag förmodar, att herrarne komma
inäg, säkerligen är det i allas minne ännu, huru eu kompetensstrid
medan två_ läkare upprörde samhället nästan i dess grundvalar. Det
ar således icke en sak att leka med, att lemna rum för någon misstanke
om mannamån vid en sådan uppflyttning.

Förslaget förnyades sedermera till urtima Riksdagen. Äfven då
hystes samma betänkligheter hos det särskilda utskottet, och utskottet
a Istyr k te förslaget men anförde uti sin motivering — den står på sid.
lo i Riksdagens skrifvelse — “Riksdagen vill emellertid antyda, att det
åt Eders Kongl. Maj:t afsedda målet skulle kunna vinnas, om bataljonsläkarne
uppfördes i en enda lönegrad, motsvarande andre bataljonsläkares,
och att till Eders Kongl. Maj:ts disposition stäldes ett belopp,
svarande mot skilnaden mellan nuvarande förste bataljonsläkarnes och
andre bataljonsläkarnes löneförmåner, att lika fördelas emellan de till
tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.’1

. ^ K°ngl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag förekommer

i denna punkt en mellanmening “i den ordning Kongl. Maj:t bestämmer".
_ Det är samma sak igen; uppflyttning^! skulle ej ske ovilkorfigen
i tur. Det är derför dessa ord statsutskottet ansett sig böra
utesluta för att ställa sig till efterrättelse dels de betänkligheter, som
föranledde förslagets fall vid 1892 års lagtima Riksdag, dels urtima
Riksdagens yttrande i motiveringen, hvilket yttrande har föranledt förslagets
upptagande på nytt till denna Riksdag. Det är således fullkomligt
i enlighet med frågans antecedentia som statsutskottet företagd
den namnda uteslutningen; och jag hemställer, om ändå något
sådant tillagg kan vara lämpligt eller tillrådligt, då här blott är fråga
om icke egentligen ett ålderstillägg, tv det kommer icke läkarne till
godo efter någon bestämd tid såsom 5 eller 10 år, utan en löneförhöjning
åt de till tjensteåren äldste. Nog skulle det väcka ond blod,
om på grund af något yttrande från regementsläkaren — jag vet för
ofngt icke hvilken förman som skulle gifva det ifrågavarande intyget
— en af de till tjensteåldern äldste skulle förbigås och icke få det
åt Riksdagen beslutade lönetillägget. Jag kan icke tro, att eu dylik
bestämmelse behöfves såsom disciplinärmedel inom läkarecorpsen. Jag
får således tillstyrka bifall till statsutskottets förslag oförändradt.

... Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Som herrarne
« kafva sig bekant, fordras alltid för att en tjensteman skall

fä ålderstillägg, att han erhållit vissa vitsord om att han visat sig fullt

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

tjenstbar, att hela hans föregående tjenstgöring varit klanderfri. Detta
är ett allmänt gällande vilkor och som således äfven i närvarande fall
borde gälla, så mycket mera som vid uppflyttning från andre till förste
bataljonsläkare en pröfning nu alltid eger rum, hvilken hädanefter
skulle komma att uteblifva; denna måste dock ersättas af en sådan
pröfning af hans tjenstgöring, att derigenom åtminstone ådagalades att
han, om de gamla vilkoren galt, kuunat blifva uppflyttad till lörste
bataljonsläkare. Kongl. Maj:t har också begärt, att, i mån af nuvarande
förste bataljonsläkares afgång, Kongl. Maj:t finge i den ordning
Kongl. Maj:t pröfvade lämpligt förklara de äldste bataljonsläkarne
berättigade till den ifrågavarande löneförhöjningen. Denna
“ordning" har naturligtvis Kongl. Maj:t icke ansett vara någon annan
i afseende å läkare och deras ålderstillägg än i afseende å alla andra
tjensteman och deras ålderstillägg.

Då jag först blef uppmärksam på den uteslutning, som i detta
hänseende gjorts i mom. b), trodde jag att den helt enkelt berodde
på ett förbiseende. Ku hör jag emellertid af utskottets afdelningsordförande,
att så icke varit fallet, och att hans uppfattning är, att
andre bataljonsläkarnes uppflyttning ovilkorligen bör vara oberoende
af om de varit dugliga eller icke, oberoende af om deras tjenstgöring
varit klanderfri eller nätt och jemnt sådan, att de kunnat hålla sig
qvar i tjensten. Jag tror icke, att detta kan vara Kongl. Majtts och
Riksdagens mening.

Det talades vidare om undvikande af mannamån. Ja, någon sådan
får väl icke komma i fråga mera på denna bana än på någon annan.
Uppflyttniugen bör ske efter pröfning. Ingen har i det afseendet ovilkorlig
rätt, icke ens vid regemeutena är en löjtnant ovilkorligen berättigad
att blifva befordrad till kapten, fastän det är regel att så sker, men
det kan hända och har händt, att undantag äfven der förekommit.

Sedan citerade den siste talaren eu strid vid Karolinska institutet
som icke har det bittersta att göra med den här saken. Det var eu
kompetensstrid, en strid mellan två kompetenta personer, hvilken som
var mest kompetent, och har ju ingenting med detta att göra. Här
är det endast fråga om att den till tjensteåldern uldste skall befordras;
äfven om eu annan är lika eller mera meriterad, så är det den äldste
som blir befordrad, så snart han uppfylt ett villkor, nemligen att hans
tjenstgöring varit klanderfri.

Jemte det jag sålunda förenar mig med friherre von Otter heder
jag dock få göra ett tillägg till hans yrkande, nemligen att bataljonsläkarnes
uppflyttning hör ske under förutsättning, att deras tjenstgöring
blifvit af vederbörande väl vitsordad. Det går icke an att den
endast blifvit af tidningsmän eller hvem som helst väl vitsordad, ty
då får man se sådana strider som den vi nyss talade om. “Vederbörande"
lärer väl komma att blifva dels hans regementschef, dels medicinalstyrelsen,
antager jag.

Jag skull således bedja att få yrka bifall till friherre von Otters
förslag med den förändring, att det af honom gjorda tillägget till
klämmen kommer att lyda sä: under förutsättning att deras tjenstgöring
blifvit af vederbörande väl vitsordad.

Om bataljons
läkares löneförmåner.

(Forts.)

N:o 15. 30 Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Om bataljons- . Friherre von Otter: Jag skall med mycket nöje biträda det af
aförmäner.C fr’''ierre Leijonhufvud föreslagna tillägget. Han har dessutom nu så
(Forts.)'' fullständigt ytterligare betonat de skäl, som enligt min tanke tala för
att en sådan mening inskjutes, att jag icke behöfver vidare bemöta
den andre talaren i ordningen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att beträffande det nu föredragna momentet yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock, af friherre Leijonhufvud,
Broder Abraham, bifall till samma hemställan med den ändring, att
näst efter orden “tur och ordning*'' tillädes orden: “och under förutsättning
att deras tjenstgöring blifvit af vederbörande väl vitsordad. “
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af friherre Leijonhufvuds
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

9—29 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

30 punkten.

Ökning afan
slaget till för -

Mom. a).

svarsverket till

lands i allmän- Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Kongl. Maj:t har

het. begärt, utöfver hvad statsutskottet tillstyrkt, ett anslag af 35,000 kronor
såsom tillägg till fortifikationsdepartementets andel i detta anslag.
Dessa 85,000 kronor voro afsedda till underhåll af kronans hus och
byggnader för militära ändamål. Utskottet har utgått derifrån, att
det funnes en behållning på detta anslag, som ansågs bevisa att nuvararande
anslaget är tillräckligt, och derför skulle det vara öfverflödigt
att nu bevilja ett ökadt anslag. — Jag ber då få påminna om att
statsutskottet betraktat saken ur en alldeles origtig synpunkt. Det
finnes visserligen på papperet en behållning af 57,000 kronor, men af
dessa äro 19,000 ki-onor redan anvisade till bestämda ändamål, och
då blir behållningen ju endast 38,000 kronor. Nu är detta ett sådant
anslag, som icke kan, icke får gå ut till sista skillingen, ty man måste
vara beredd på att, vid oförutsedda händelser, bota de skador, som
inträffat. Jag kan i detta afseende framdraga åtskilliga exempel. —
Det inträffade eu gång i Helsingborg, att en vägg i dervarande stall
ramlade ned; det skedde i det gamla husaretablissementet derstädes.
Man fick naturligtvis genast hjelpa detta. En annan gång hände det
att taket på ridhuset i Malmö blifvit så belastadt med snö, att det
störtade in; det måste också genast repareras. En annan gång spred
sig lungsjukan bland hästarne i Malmö och Kristianstad. Dessa måste
genast föras bort, och inredningen fick lof att rifvas ned, hvilket allt
medförde betydliga kostnader. Åter en annan gång förstörde en eldsvåda
taket på exercishuset i Kristianstad. Detta måste utan dröjsmål
något så när repareras.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Allt detta visar, att i allmänhet anslaget icke bör få gå ut till öhmng
sista öret, utan att man måste vara beredd att möta tillf alliga behof. — l^anverketuil
De byggnader, som under senare tider uppförts, hafva naturligtvis iancts i allmänökat
antalet af de kronans bus, som behöfva underhåll, och dessa het.
underhållskostnader äro högst betydliga. Se vi på statsutskottets be- (Forts.)
tänkande, så hafva de på omkring 10 år gått till nära 4 \ million
kronor. Nu säger utskottet, att det väl icke behöfves så mycket till
underhåll af gardeskasernerna, eftersom dessa äro nya. Ja, de behöfva
nog icke så mycket som de gamla, men visst är att de behöfva
underhåll, och kanske mera än man skulle kunna tro. — Anspråken
hos menniskor i allmänhet i afseende å snygghet och trefnad hafva
under sista årtiondet vuxit rätt väsentligt och växa med hvarje år.

Och äfven det värfvade manskapet och beväringen har större anspråk nu
än förut. Läkarne påpeka oupphörligt, så snart något är stridande
emot de sanitära fordriugarne. Om man också får pruta något på
dylika anspråk, så måste dock många af dem tillgodoses. Fortifikationsdepartementet,
som i allmänhet är strängt i afseende å prutning,
måste dock i vissa fall gifva efter, om det vill eller icke, och gorå
hvad som fordras. Jag ber slutligen få påpeka, att dessa unga drängar,
dä de komma till kasernerna, ofta äro hårdhändta, grafva och
ovarsamma med hvad som finnes, hvarför slitningen blir betydligt
starkare der än i vanliga boningshus och underhållet i följd deraf
drygare. . ..

Jag har icke någon anledning antaga, att Kongl. Maj:ts begäran
skall bifallas, då icke några reservanter finnas, men jag har likväl
velat framhålla detta. Om det sedan blir något klagomål i afseende
å bristande underhåll, kan det icke blifva någon annan än Riksdagen,
som får bära skulden derför, då Kongl. Maj:t har anmält förhållandet.

Något yrkande tror jag icke det lönar sig att framställa. Jag
har blott velat anföra de skäl, hvarpå jag anser Kongl. Maj:ts begäran
böra bifallas.

Friherre von Kras mer: Då den siste talaren ej gjort något
yrkande, ber jag att få afstå från ordet, men vill blott påpeka, att
då statsutskottet utan reservation tillstyrkt detta anslagsbelopp, bär
det nog derför haft sina goda skäl. Jag anhåller om bifall till
punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu förevarande moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

31—40 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

Anslag för
vämpligtiges
inskrifning
och redovisning
m. m.

dl punkten.

Friherre von Krmrner: Som kammaren vet, hafva Första Kammarens
samtlige ledamöter i statsutskottet reserverat sig mot denna
punkt. Det vore ju högst orimligt, synes mig, att, när nu beväringsöfningarna
blifvit utsträckta till 90 dagar från 42, stryka ut allt anslag
“för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter". Det skal,
som auföres för afslag, hvilket såsom vanligt är eu händelse, som ser
ut som en tanke, emedan det vans på den förseglade sedeln, var
att det fans en besparing på anslaget, hvilken kunde räcka till för
detta år. Jag hemställer, om det är rådlig! att på en sådan lös
grund stryka detta anslag. Det kanske i så fall ej blir så lätt att
ett annat år få upp det igen. Jag anhåller således om afslag å statsutskottets
förslag i denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr statsrådet friherre Rappe: Då samtlige de ledamöter af
statsutskottet, som tillhöra Första Kammaren, i denna punkt reserverat
sig, kan det måhända synas obehörigt för mig att yttra mig vid
densamma. Men det är af stor vigt, att ett anslag sådant som detta
ej blir indraget. Det är visserligen sant, att det lins reservation, såsom
här oinförmäles, men den har uppkommit på det sätt, att då anslaget
först beviljades, åtgick ej hela anslaget till de s. k. afdelningsområdesbefälhafvarne.
Dessas tjenstgöring var nemligen då ej fullt
fixerad, men allt efter som redovisningsverket utvecklade sig, fann
man nödvändigt att allt mera draga nytta af ifrågavarande tjensteman.
Nu hafva de, sedan den nya arméorganisationen af Riksdagen
blifvit voterad, fått en ännu större roll. Då armén rycker ut i fält,
måste, som bekant, kompaniområdesbefälhafvarne rycka ut med armén''
och då är det nödvändigt att afdelniugsområdesbefälhafvarne intaga
deras plats. Skulle man indraga ifrågavarande anslag, blefve följden,
att man ej skulle få några afdeluingsområdesbefälhafvare, utan hela
organisationen afstannade i det vigtigaste ögonblicket, eller då man
skulle rycka i fält. Man kunde anmärka, att, då Kongl. Maj:t framlade
sitt förslag vid urtima riksdagen, borde det redan då hafva varit
åtföljdt al förslag till omorganisation af inskrifningsväsendet. Men
svårigheterna att få fram Kongl. Maj:ts förslag voro redan förut tillräckligt
stora för att det ej kunde vara klokt att lägga till eu sak,
som kanske kunde bringa frågan på fall, men som lätt kunde ordnas
senare efter hand. Ty ej är det bra, att kompanicheferna skola vara
områdesbefälhafvare, utan det är en sak, som behöfver förr eller senare
omändras. Men äfven om så skulle inträffa, behöfves i alla fall
detta anslag för att ha några medel för att genomföra organisationen.
Det är således ur alla synpunkter oförsigtigt att taga bort anslaget.

Dessutom tror jag, att med den redigering klämmen fått är det
möjligt för Kongl. Maj:t att begagna sig af dessa 81,958 kronor 12
öre, ty det är ett extra anslag och skall således gå tillbaka till statsverket.
Följaktligen kan Kongl. Maj:t icke utan särskildt bemyndigande
begagna sig deraf, och ett sådant bemyndigande fins ej i klämmen.

N.o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. ra.

Jas anser det derför från alla synpunkter vara rigtigast att bi- Anslag för

„ .. ° vämpliqtiges

I8.Ilci T6S61 VcltlOUGll. inskrifning

och redovis Friherre

Klinckowströms Jag finner, att fjerde hufvudtiteln, ning in. m.
som bär af utskottet blifvit nästan utan reservation godkänd och (Korts.)
sannolikt kommer att inom kamrarne godkännas, endast bar mött motstånd
från Andra Kammarens utskottsledamöter i tre punkter, 41:0,

44:o och 50:o, och det har skett af sparsamhetsskäl. Det kan väl ej
lida något tvifvel, att med de ofantliga utgifter, som medfölja den
urtima Riksdagens beslut och till hvilkas bestridande vi nu vid
denna riksdag skola söka skaffa tillgångar, det är nödvändigt att på
något håll söka bespara utgifter i den mån de utan fara kunna besparas.
Här inträffar verkligen ett sådant fall. Det fins nemligen,
på sätt statsutskottets majoritet bär uppgift, eu besparing af 81,958
kronor 12 Öre på detta anslag, och då anslagsbeloppet, i rundt tal

53,000 kronor, är mindre än denna besparing, synes mig, att för statsregleringen
för 1894 finnes full tillgång att bestrida de utgifter, som
med det ifrågavarande anslaget afses. Jag vill icke begära votering
i denna kammare i denna fråga, ty jag anser det onödigt, emedan
kammarens majoritet är för reservationen. Men att denna fråga kommer
under gemensam votering, det är ju alldeles gifvet. Om då skulle
hända, att Riksdagens beslut blefve att indraga anslaget för 1894 års
statsreglering, ber jag såväl herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
som äfven regeringens öfrige ledamöter icke anse detta
bevis på besparing såsom, ett bevis på misstroende för dessa höge
herrar. Tvärt om. Jag och den del af Riksdagen jag tillhör har fullt
förtroende till den nuvarande regeringen och är mycket tack skyldig
för allt det goda, som i synnerhet chefen för landtförsvarsdepartementet
i denna svåra organisationsfråga uträttat och så lyckligt uträttat.

Men det är en ren besparingsåtgärd, och såsom sådan finner jag den
befogad.

Här har talats om att, om man skulle stryka detta extra anslag,
skulle det vara svårt att vid en annan riksdag, när anslaget behöfs
för sitt ändamål, få det å nyo uppfördt. Det tror jag är ett befarande,
som ej har någon reel grund för sig, ty behöfs anslaget vid den blifvande
riksdagen, är jag fullt öfvertygad om att Riksdagen kommer att
bevilja det. Det är på den grund, som jag vid detta anslag, äfvensom
när 44:o och 50:o förekomma, vill uppträda, om ock ensam i denna
kammare, för att försvara statsutskottets åtgärd, och jag ber derför,
herr talman, om bifall till statsutskottets förslag i denna fråga.

Herr von Hedenberg: I motsats mot den förre talaren anhåller

jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har sagt, att detta anslag icke
utan fara kun indragas, och den siste talaren påstod, att dermed var
ingen risk förenad. Jag ber att få betona, att det skäl utskottet haft
för afstyrkande af detta anslag numera måste anses vara förfallet,
sedan chefen för landtförsvarsdepartementet förklarat, att dessa 81,958
kronor 12 öre, som äro besparade, ej kunna anses vara disponibla.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Andag för Skulle således detta anslag indragas, upphör den administration, som
“ZlifiZa är afsedd att dermed bestridas. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts

och redovis- förslag.
ning m. m.

(torts.) Herr lagerholm: Instämmer med friherre Klinckowström.

Sedan öfverläggningen, hvarunder herr talmannen öfvertagit ledningen
af förhandlingarna, förklarats slutad, gjordes jemlikt de yrkanden,
som i afseende på den nu föredragna punkten förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet hemstält och vidare derpå, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

42 och 43 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Anslag till 44 punkten,

mobiliserings Herr

statsrådet friherre Rappe: Äfven vid denna punkt skulle
väl ej behöfva särskildt motiveras, att det torde vara rigtigast att
bifalla reservationen och således Kongl. Maj:ts förslag. — Det var
under förra årets lagtima riksdag, som anslag först lemnades till rnobiliseringsammunition.
Den qvantitet, som af generalfälttygmästaren
ansågs nödvändig, var 36 millioner patroner. Han satte i fråga, att
den skulle anskaffas under loppet af 4 år med ett anslag af 1 million
kronor om året. Kongl. Maj:t trodde sig kunna utsträcka tiden till
5 år, således med ett årligt anslag af 800,000 kronor. Sedermera
bär den nya arméorganisationen tillkommit. Genom den har armén
ökats, och följaktligen skulle man väl kunna säga, att under sådana
förhållanden torde mobiliseringsamrnunition behöfvas till större qvantitet
än förut. Det oaktadt ansåg sig Kongl. Maj:t af sparsamhetsskäl
ej kunna till denna Riksdag framlägga yrkande om större qvantitet än
vid förra riksdagen eller för ett belopp af 800,000 kronor. Genom
dessa belopp skulle man dock vinna, att nästa år den qvantitet, öfver
hvilken armén då förfogade, skulle, om det blefve nödvändigt att för
neutralitetens upprätthållande mobilisera, till nöds vara nog för att
dermed förse den armé, som då kunde ställas upp. Man har dervid
beräknat en qvantitet af blott 200 patroner per man — en qvantitet,
som i åtskilliga länder ända in i våra dagar ansetts vara tillräcklig
att hafva i förråd för mobilisering. Så t. ex. i Schweiz. I nuvarande
stund hafva dock åsigterna derutinnan ändrat sig öfver allt, och betydligt
större qvantitet anses erforderlig. Men med sagda qvantitet är man
dock ej vapenlös, hvilket man skulle vara, om man icke hade minst
200 patroner per man. Genom utskottets förslag kommer man derhän,
att då 200,000 kronor fråndragas, får man omkring 2 millioner
patroner mindre. Då man ej kan minska ammunitionen per man,
måste man således rycka ut med mindre antal folk, 10,000 man mindre,

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f- m.

än eljest. Jag hemställer till kammaren, om det kan vara rådligt att Anslag un
ställa vårt land i sådan belägenhet, att, om det blefve nödvändigt att
mobilisera — och ingen kan förutse^ när en sådan eventualiteu kan (Forts.)
inträffa —, det skulle vara omöjligt att uppställa den behöfliga styrkan,
utan man skulle nödgas qvarlemna 10,000 man hemma. Jag behöfver
ej säga mera för att det skall vara tydligt för kammaren, att åtminstone
vid denna punkt ej någon besparing kan göras, ty det skulle
vara att sätta på spel vår armés existens, att kasta den ut mot fienden
utan ammunition. Det han ju ej vara meningen.

Herr von Hedenberg: Efter herr statsrådet och chefens för

landtförsvarsdepartementet yttrande torde jag icke behöfva yttra mig
vidare än att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Krsemer: Naturligtvis lär det ej lyckas mig att

öfvertyga kammaren om rigtigheten af statsutskottets förslag, men då
jag deltagit i detsamma, anser jag mig likväl skyldig att säga några
ord. I statsutskottets utlåtande u:o 5 vid 1892 års riksdag uppgafs
behofvet af patroner vid mobilisering vara 22 millioner. Då antogs,
att hvar man skulle bära 80 patroner på sig. Det var då gröfre
kaliber på gevären. Fältförvaltningsreglementet åter utgår från förutsättningen,
att hvarje soldat skulle bära 100 patroner på sig. Derigenom
ökades behofvet till 24 millioner patroner. Nu tror man, att,
sedan nu kalibern minskats, hvarigenom patronerna blifva lättare,
hvarje man skall kunna bära på sig 150 patroner, och derigenom stiger
behofvet till 36 millioner. Förra riksdagen beviljades 800,000 kronor,
och när det nu begäres 800,000 kronor, är således tydligen meningen
att komplettera det angifna behöfliga förrådet på 4 år. Statsutskottet
har deri gjort den enligt min åsigt obetydliga ändringen, att det
kommer att kompletteras på litet mer än 5 år. Den fara, som benstatsrådet
påpekade, eller eu under nuvarande förhållanden, så vidt
jag förstod honom rätt, tänkbar mobilisering, kan ej ha något inflytande
här. Ty här är frågan, huruvida det beräknade behofvet, 36 millioner
patroner, skall kompletteras på 4 eller 5} år, och då äro väl förhållandena
helt annorlunda än nu.

Dessutom ber jag att få påpeka, att statsutskottet har ej vant
njuggt i afseende på patroner. Vi beviljade nyss 186,000 kronor till
öfningsammunition för stammen. Efter ett pris åt 11 öre, som fins
uppgifvet i Kongl. Maj:ts förslag, blir det 1,600,000 patroner. Få vi
nu här 600,000 kronor, så blir det 5,450,000 patroner, d. v. s. anslag
blir då för 1894 lemnadt till circa 7,000,000 patroner. Jag hemställer,
om det är obetydligt! Jag vill tillika upplysa om, att de der 186,000
bli no" dryga, ty vid denna öfningsammunition kunna, såsom det fins
i Kongl. Maj:ts proposition vid eu föregående riksdag uppgifvet, hylsorna
begagnas flere gånger, hvadan det är troligt, att de patronerna
ej komma att kosta mer än 9 öre, och vi få således ett än större
belopp patroner. Jag kan således ej se någon fara i det förslag, som
vunnit statsutskottets bifall, utan tror, att här är ett ställe, der man
möjligen kan sin pligt likmätigt enligt föreskriften i riksdagsordningen

N:o 15.

Anslag till
■mobiliseringsammunition.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

tillse, att nödiga besparingar och indragningar göras, der så ske kan.
Under öfvertygelse, att jag ej på något sätt har skadat den goda saken
genom att biträda förslaget om de 600,000 kronorna, anhåller jag om
bifall till statsutskottets förslag. Men innan jag slutar, vill jag tillägga,
att det ursprungliga motförslaget var 500,000 kronor, och att det
således ej är alldeles otänkbart, att detta kan komma upp igen och
att det sedermera blir stäldt under den gemensamma voteringens spel,
huruvida 800,000 eller 500,000 kronor skola beviljas. Då tror jag
det är bättre att taga hvad som är säkert eller de 600,000 kronorna.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag tror, att, om Riksdagen på de

800,000 kronor, som Kong!. Maj:t för ifrågavarande ändamål begärt,
besparar 200,000 kronor och således beviljar 600,000 kronor, kan detta
ej hafva så svårt inflytande vare sig på försvarbarheten eller säkerheten
mot yttre fiender, som herr chefen för landtförsvarsdepartementet nyss
i mörka färger målade. Jag tror, att jag på de skäl, jag vid punkten
41:o angaf, vågar begära, att kammaren ville bifalla den nu ifrågavarande
punkten såsom statsutskottet föreslagit densamma, och jag
tror, att kammaren gjorde klokast i att i någon mån gå till mötes
Andra Kammarens bemödande att äfven i så ringa mån, som här skett,
bespara staten utgifter. Jag yrkar således bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Wennerberg: Det har icke varit annat än med glädje,

som jag genomläst utskottets behandling af denna Kongl. Maj:ts proposition.
Kongl. Maj:ts proposition i alla dess punkter har jag för
min ringa del funnit vara fullt befogad och sådan den nu borde vara.
I de allra flesta har också utskottet gifvit Kongl. Maj:t rätt. Men i
ett par punkter har utskottet ansett sig böra frångå det kongl. förslaget
och framstam ett annat. Det heter, att det varit af sparsamhetsskäl.
Sparsamhetsskäl är alldeles på sin plats — det kan ej nekas
—- hvar gång det lämpligen kan användas, och då bör det också bli
gällande. För mig har det dock stält sig så, att just i de två punkter,
som jag väl ej ansett vigtigare än de andra i annat afseende, än att
de äro mera brådskande, bar utskottet låtit detta sparsamhetsskäl enligt
min ölvertygelse gälla allt för mycket. Den ena gången är i denna
punkten och den andra i 50:o.

Hvad som torde vara alldeles nödvändigt, det är att staten förser
sin armé med tillräcklig ammunition, och detta i god tid. Nyss hafva
vi från statsrådsbänken hört hvad vi sjelfve bort kunna inse, om vi
följt med den utrikes politiken, nemligen att det ingalunda är i trygga
tider vi lefva. Att då tala, såsom utskottet gör i slutet af sitt betänkande,
att det ifrågasatta anslaget bör utgå på den “närmaste11
tiden, då det måhända redan i år kunde behöfvas, det finner jag ej
vara ett mycket vägande skäl för nedsättning af detsamma. Redan
derigenom, att departementschefen frångått sitt första beslut att härtill
begära 1 million kronor, hvilket jag för min del anser varit det rätta,
har han visat den aktning för sparsamhetsskäl, som vid detta tillfälle

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

må få anses tillräcklig. Att nu med utskottet ytterligare beröfva
armén en så vigtig sak som ammunition, anser jag vara allt annat än
rätt — ja, ett steg längre, som jag dock sätter mindre värde på —
det är icke heller ens klokt.

Här skall jag icke besvära kammaren med något längre anförande.
Jag har nemligen goda skäl att antaga, att de talrika utskottsledamöter,
som talat för Eongl. Maj:ts förslag, äro en alldeles tillräcklig borgen
för handlingssättet i denna kammare. Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag och afslag å utskottets.

Friherre von Krsemer: Jag vill blott tillägga ett par ord, som

kunna tala för en besparing på detta ställe.

Den siste talaren har å nyo återkommit till det, att om någonting
nära nog ögonblickligt förestode i mobiliseringsväg, så vore det så
mycket oklokare att minska på detta anslag. Jag ber då att ännu
en gång få betona, att detta anslag gäller 1894 och att således det
icke kan hafva inflytande för någon ögonblicklig eventualitet, från
hvilken vi för öfrigt må bedja oss Gud bevara. Jag ber tillika att
få fasta uppmärksamheten på, att det beräknade antalet 36 millioner
patroner är afsedt för de ändrade gevären, men numera kommer ej
att ändras mer än 100,000 stycken i stället för ursprungligen beräknade
200,000; sålunda få vi 360 patroner till hvarje gevär, då de
blifva färdiga, och icke kan väl det vara otillräckligt.

Frågan är väl egentligen om det kan vara något fel att utsträcka
anskaffuirigstiden till år i stället för 4 år. Detta är innehållet af
förslaget. I sammanhang härmed ber jag få påminna om, att inom
utskottet i dagarne behandlas en annan kongl. proposition, som kanske
har svårt att vinna dess bifall — åtminstone ser det så ut — nemligen
för de i öfrigt så nödvändiga kasernerna. Då skulle det vara en
god hjelp för oss, som arbeta för bifall till anslaget åt dessa kasernbyggnader,
om vi kunde påpeka ett par hundra tusen kronors besparing
här och der i fjerde hufvudtiteln. För den i denna punkt föreslagna
besparingen tala alltså klokhetsskäl. Måhända anser dock
kammaren, att man ej bör rätta sig efter klokhetsskäl, men jag har
ansett mig skyldig att nämna detta.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder framstälda
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i föreliggande
punkt hemstält och vidare på bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

45—49 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

bo punkten.

Herr statsrådet friherre Rappe: Chefen för fortifikationen hade

Förslå Kammarens Prat. 1893. N:o 15. 2

Anslag till
mobiliseringsammunition,

(Forts.)

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

före denna riksdag gått in till Kongl. Maj:t med följande yrkanden
angående behöfliga anslag till befästningar för det följande året. För
Oscar Fredriksborg visades det ett behof för närmaste framtiden af
ett anslag utaf 1,010,000 kronor, för försänkningarna utanför Vaxholm

100.000 kronor, för förbättringar vid Karlskrona fästning 671,500
kronor samt slutligen för Karlsborgs fästningsbyggnad 350,000 kronor.
Anslaget till Oscar Fredriksborg behöfdes derför, att det ansågs nödvändigt
att öka tjockleken å bröstvärnen, att få en starkare bepansring
och att göra hvalftäckningar och ryggvärn starkare samt anlägga ett
nytt pansarbatteri. Hvad försänkningarna vidkommer, har det visat
sig, att dessa blifvit af tidens och vattnets åverkan så pass försämrade,
att det är nödvändigt att nu åtminstone anslå 100,000 kronor för att
hjelpa upp dem så, att de befintliga försänkningarna motsvara sitt mål,
och hvad Karlskrona angår, skulle der vidtagas en del anordningar
i sammanhang med uppställande af de 3 pansarbrytande kanoner, som
äro under tillverkning. För Oscar Fredriksborg skulle nu behöfvas

360.000 kronor och för Karlskrona 200,000 kronor. Emellertid ansåg jag
mig ej kunna tillstyrka Kongl. Maj:t att till denna Riksdag framställa
förslag angående ifrågavarande arbeten. Man skulle kunna tycka att
de voro så nödvändiga, att de borde framför allt komma före, så
mycket mer som neutralitetskomitéen, hvars arbeten för flera af kammarens
ledamöter torde vara bekanta, föreslagit, att just de nämnda
fästningarna borde sättas i fullständigt försvarsskick, och för detta
ändamål hemstält om utförande af en del ännu helt och hållet felande
anläggningar. Af samma komités yttrande framgår emellertid möjligheten
att nödfallsvis ersätta dessa anläggningar med provisoriska anordningar,
i fäll man icke hunnit få fästningsverken färdiga, när stormagternas
flottor en gång för att bekämpa hvarandra uppträda i Östersjön
och vår neutralitet möjligen i följd häraf kunde blifva hotad.
För att kunna, när nu en ny härorganisation blifvit beslutad, spara
så mycket som möjligt, och skäl måhända kunde finnas att afvakta de
fullständiga befästningsplaner, som äro under utarbetning, och upptaga
hela neutralitetskomiténs förslag, ansåg jag mig ej böra nu ifrågasätta
några större kostnader, utan jag måste, om ock med stora betänkligheter,
afstyrka chefens för fortifikationen framställning. Men hvad Karlsborg
angick, trodde jag det vara nödvändigt att åtminstone bär något åtgjordes.

Det är ju icke på det sättet, när ett land skall försvaras, att
stridskrafterna uppställas vid gränserna till lika antal öfver allt för att
på det sättet förhindra fiendens inryckande i landet. Ginge man så
till väga, skulle följden blifva, att fienden, som håller sig samlad på
en punkt, skulle genomtränga den tunna kordongen och snart vara
inne midt i landets hjerta. Ändamålet med landets försvar är icke
att hindra fienden att på hvarje punkt komma fram, utan att hasta
fienden ur landet, och det kan man ej med mindre man koncentrerar
sig i vissa rigtningar. Landets läge, dess terrängförhållanden, befolkningens
täthet m. m. bestämma operationerna efter vissa linier. Stridskrafterna
måste grupperas i härafdelningar. Men i och med detsamma
måste också finnas en operationsbas, och skall det finnas en opera -

N:0 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

tionsbas, måste den vara så ordnad, att fienden icke när som helst
kan bemägtiga sig densamma. Detta är i korthet Karlsborgs betydelse,
som framhållits ständigt ända från det denna fästning först började
anläggas, och det är egendomligt, att denna sak skall behöfva upprepas,
då det måste vara tydligt och klart för en hvar, som sysselsatt
sig med endast elementen i krigskonsten, att utan operationsbasis
kan ej någon krigsoperation tänkas. Måhända ligger förklaringen deruti,
att man vid studium af krigshistorien oftast fäst uppmärksamheten på
ordnandet af de strategiska förhållandena för den anfallande, som
merendels varit den segrande. Man har förestält sig, att det skulle
vara mycket enklare förhållanden, då det gäller endast ett strategiskt
försvar. Men det är mycket problematiskt, om detta verkligen är fallet,
ehuru i det stora hela gälla samma grundsatser för det strategiska
försvaret som för det strategiska anfallet. ,

Om man beslutat sig för att organisera eu armé och gifva den
öfning, så att den kan föras emot fienden, måste man, för att hinna
operera, ovilkorligen bereda möjligheten af en tryggad operationsbas.
Att anlägga befästningar, innan någon armé finnes, skulle ju kunna
anses öfverflödigt, ty kan man icke strida, icke skydda blotta befästningarna,
men nu hafva vi en armé, och då måste vi tänka på, att
hvad som är vilkor för arméens användande också måste ordnas.

Genom att bevilja hvad Kong). Maj:t nu föreslagit, skulle man åtminstone
hvad angår Vaberget vinna följande mål:

afsilande af arbetena å södra fortet sann anskaffande åt ytterligare
erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner, så att samtliga de
för detta fort erforderliga bepansringar af detta slag kunna uppställas;

uppförande af vid" pass hälften af grafsprängningarna för norra
fortet samt något af tannlarne;

och beträffande Imf vild fästningen:

fullbordande af täckhvalfvcn framför slutvärnets vestra hälft (emellan
midttornet och vestra tornet):

fullbordande af det stora, sedan flera år under byggnad varande
ammunitionsmagasinet framför midttornet genom uppläggande af de
för murverkets täckning erforderliga jordmassor in. m.;

påbörjande af de för bestyckningens uppställande å hufvudvallen
erforderliga arbeten, hvilka arbeten i många år varit uppskjutna i afvaktan
på bestyckningsfrågans slutliga afgörande, men nu höra, snarast
möjligt komma till utförande, sedan ny bestyckningsplan blifvit under
sistlidna år af Kongl. Maj:t faststäld; t . .

förstärkning af stormhinder å linien X, d. v. s. den af sjohmerna,
som vid ett anfall sannolikt vore mest utsatt för ett stormanfall, och
å hvilken hufvudingången till fästningen från detta håll är belägen;

anskaffande af erforderliga portar och gallergrindar till åtminstone
halfva antalet af fästningens hittills fullt öppna porthvalf, så att någon
möjlighet må finnas att vid behof åtminstone kunna stänga hufvud ingångarna.

, . . .

Dessa åtgärder skulle göra det möjligt att fästningen ej, såsom
nu är förhållandet, skulle kunna af hvem som helst tagas, man skulle
kunna ställa upp kanoner der och sl inga densamma, så att ej, såsom

Anslag tiU
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o !5.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

det nu kan ske, möjlighet förefinnes för en fiende att oantastad snart
sagdt på bred front rida in i fästningen. Det är nödvändigt att dessa
åtgärder oförtöfvadt vidtagas. Men genom utskottets förslag åter komme
icke blott icke fästningsbyggandet att fortgå efter samma skala som
hittills, utan det blefve ett steg tillbaka. Utskottet säger: “utskottet,
som anser att för ifrågavarande ändamål icke lämpligen bör anslås
större belopp än hvad under de senaste åren derför af Riksdagen i
allmänhet beviljats eller 150,000 kronor." Af denna ordalydelse kunde
framgå, att man skulle kunna utföra lika mycket arbete på fästningen
framdeles som hittills, men det kan man ej göra, ty förut har man
sysselsatt sig med hufvudfästningen och Vaberget; nu skulle pansarkonstruktionerna
å Vaberget tillkomma eller de för södra Vabergsfästet
erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner. Aliså måste
från de 150.000 kronorna dragas det belopp, som är nödvändigt för att
åstadkomma dessa, och att låta det arbete, som utförts i öfrigt, afstanna,
men det vore nära nog detsamma som att göra det hittills nedlagda
arbetet värdelöst. Först när kanonerna komma till valls, är det som
befästningarna blifva till något gagn, men kanoner kunna ej ställas
upp i verk med pansarkonstruktion, ty de skola stå i utsprängda
brunnar. Skulle man taga det erforderliga beloppet för pansarlavetterna
från de 150,000 kronorna, måste det öfriga arbete, som hittills
fortgått, utföras åtminstone i väsentligt mindre skala äu hittills. Sedan
vi nu antagit en ny arméorganisation, hvarigenom armén skall
kunna möta eu fiende, vill man således gå bakåt med anordnandet af
de för möjliggörande af arméns operationer behöfliga befästningsanläggningar
och minska det förut nog långsamma arbetet på Karlsborg
— det kan väl ej vara meningen.

Genom att, såsom reservanterna ifrågasatt, bevilja 200,000 kronor,
skulle man vinna det målet, att det åtminstone ej blefve någon marsch
bakåt, och det vore väl det minsta, som Riksdagen här borde bevilja.

Herr Wennerberg: Det finnes säkerligen icke biand behandlingarna
af de anslagsforaringar, som förekommit under fjerde hufvudtiteln,
någon, som har eu så ömklig och beklagansvärd historia som
den, hvilken gäller den långa sträfvan att få Karlsborgs fästning fullbordad.

Det är ej från i går som den tanken uppstått och erkänts af alla
sakkunniga militärer, att för vårt lands försvar Karlsborgs fästning
är af den allra största betydelse. Helt nyss hafva vi ock hört strategiska
skäl derför angifvas från statsrådsbänken, hvilka väl svårligen
torde kunna här af någon vederläggas. Yi hafva den fördel — jag
anser det åtminstone vara en fördel — att det är alldeles samma
skäl, som under åratal blitvit framförda från cheferna för fortifikationen,
från krigsministrarne samt jemväl ofta blifvit uttalade och
lemnats ovederlagda af denna kammare.

Det har nu äfven påpekats från statsrådsbänken något nytt, som
möjligen skulle kunna bidraga till, att denna kammare ville taga ett
annat beslut än det, som helt visst blir Andra Kammarens. Det är
hvad som skedde vid urtima riksdagen. Här skall nu ställas upp en

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

nyorganiserad krigshär. Den skall förr eller senare komma att operera
och är följaktligen i behof af eu operationsbasis, och någon for
oss bättre och tillförlitligare än Karlsborg existerar icke. Men Karlsborgs
fästning i ofullbordadt skick kan blifva för oss sjelfva ett mycket
farligt försvar. I händerna på en fiende, som med den öfvermägtiges
kraft snart kan försätta den i ordning, blir den för honom eu ovärderlig
stödjepunkt och för oss till oberäknelig skada.

Genom att ej sätta fästningen i ordning har man dessutom att
befara, att, om man måste söka eu annan operationsbas, man för närvarande
ej finner någon sådan central i hela landet. Men att en
central basis för försvarsvjisendet anordnas för ett folk, som bar en
krigshär, hvilken icke kan mäta sig med sina starkare grannars, är
alldeles nödvändigt, på det att man äfven, bland annat, må hafva en
hjelp i de långa marscher, fienden då måste företaga, och det genom
ett land, som är ojemförligt mycket fattigare och mera kuperadt än
de anfallandes. Allt detta har man emellertid, synes det, i utskottet
förbisett.

Åtminstone har från utskottet aldrig, mig veterligt, mera an en
gång ett försök gjorts att lemna skäl för nedsättning i det af Kongl.
Maj:t begärda anslaget; och denna gång har utskottet nöjt sig med
att iakttaga samma sätt som förut, eller att för sitt afslag ej gifva
ens ett tecken till logiskt skäl: “utskottet", heter det, “som anser att
för ifrågavarande ändamål icke lämpligen bör anslås större belopp än
hvad under de senaste åren derför af Riksdagen i allmänhet beviljats
eller 150,000 kronor, får hemställa" etc. Nu har utskottet aldrig
kunnat förneka, att det af Riksdagen beviljade anslaget hvarje gång
varit för litet. Följaktligen, emedan man i sjelfva verket medger, att
man hela långa vägen gifvit för litet, så — nu skulle väl hvarje förnuftig
fortsätta: skola vi nu gifva fullt eller öka på — nej, finner
man "det "lämpligt" att äfven nu gifva för litet! På detta sätt kan
visserligen, om det vore det enda målet, fästningen nog en gång i tiden
vinna sin fullbordan, men ingalunda torde den blifva färdig i en tid,
då den skulle göra det afsedda gagnet, och följaktligen kunna de hittills
å densamma nedlagda penningarna anses bortkastade.

Skulle de herrar, som jemt yrka afslag eller nedsättning på
hvad Kongl. Maj:t begär för Karlsborg, icke af strategiska skäl finna
sig öfverbevisade, ja, då råka de verkligen illa ut för alla våra erkända
strategiska myndigheter. Det har till och med gått så långt, att man
nyss fått höra från statsrådsbänken, att de, som af sådana grunder
motsätta sig anslaget, icke äro inne ens i elementen af det militära
vetandet. Men det finnes en annan sida, som ganska mycket brukar
påaktas i Andra Kammaren och hvars giltighet i allmänhet jag
erkänner på det varmaste, nemligen den ekonomiska. Dessa herrar
tro kanske, att genom dessa årliga nedsättningar besparingar ske.
Jag vågar påstå — och till min glädje har den meningen också fått
sitt uttryck i åtskilliga af våra tidningar — att detta ingalunda är
händelsen, utan tvärtom att dessa besparingar åstadkommit ett ofantligt
slöseri. Ty på Karlsborg finnas nödiga materialier, nödiga arbetskrafter
in. m. för att drifva arbetet med dubbel kraft, men de an -

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:0 15.

Anslag till

Karlsborgs

fästnings byggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

våndas icke. Ty med 150,000 kronor årligen kan man ej hinna så
långt man borde, det har tydligt och klart ådagalagts i de kongl.
propositionerna och icke heller kunnat af utskottet vederläggas. Men
utskottet anser allt jemt det ej lämpligt att gifva mera än hvad som
gifvits förut, med andra ord, utskottet anser det vara lämpligt att
Karlsborg ej fullbordas.

Jag medgifver mer än gerna, att den, som skall bestå alla de
millioner, som kräfvas af fjerde hufvudtiteln, måste på något ställe
hålla tillbaka, för att ej dessa fordringar skola gå allt för vida. Dervid
har jag ej annat att säga, än att i verkligheten finnas flera punkter
i den föreliggande propositionen, der man skulle kunnat hålla tillbaka,
ej på grund att de icke hafva sin betydelse, utan emedan de, efter
mitt förmenande, ej äro på långt när af samma trängande nödvändighet,
som just förhållandet är med anslagen till Karlsborgs fästning.

Jag har sett, att de flesta af reservanterna här i Första Kammaren
föreslagit anslagets bestämmande till 200,000 kronor. Detta är visserligen
något, men som detta ingalunda tager bort de olägenheter, som
borde undanrödjas, kan jag ej heller förena mig med dem. Det återstår
då för mig ej annat än att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Hine herrar! I kunnen vara öfvertygade om, att jag ej ett ögonblick
trott på framgången af detta yrkande, men för mig gäller sedan
många år tillbaka långt högre hvad jag anser för rätt, än hvad jag
anser för klokt, livilket här vill säga: möjligheten att vinna en

50,000 kronor, som äro utan verklig betydelse. Jag får stå ensam,
jag kan ej hjelpa det.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Bohnstedt: Att gå så långt som den föregående ärade

talaren och yrka bifall till 350,000 kronor, kan jag för min del ej
vara med om. xMan måste taga i betraktande de stora anslag, som
denna hufvudtitel kräfver af Riksdagen under innevarande år, och
om man då skall kunna hoppas att få igenom ett anslag, tror jag det
är bäst att ej sätta det högre, än hvad förra årets Riksdag beviljade,
eller 200,000 kronor.

Det är sålunda under förhoppning, att ett sådant anslag skall
kunna här genomdrifvas, som jag vågar yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservanternas förslag, med så lydande kläm:
<;att Riksdagen må, till fortsättande af arbetena vid Karlsborgs hufvudfästning
och å Vaberget samt anskaffning för de södra Vabergsfästet
erforderliga pansarlavetter för snabbeldskanoner, på extra stat
för år 1394 anvisa ett belopp af 200,000 kronor“.

Friherre Leijonkufvud, Broder Abraham: Jag har allt för

många gåifeer försvarat Karlsborg bär i kammaren, för att jag nu
skulle besvära kammaren med ett omfattande tal angående värdet
och vigten af denna fästning. Jag skall endast bedja att fä andraga
två punkter, som torde belijertas af dem, hviika möjligtvis hafva betänkligheter
mot fästningsanläggningen. Den första är den, att alla
de landtförsvarskomitéer, som allt sedan 1819 varit samlade och haft

iko 15.

Onsdagen den 15 Mars. f. in.

att taga lanclets försvar i sia helhet i öfvervägande, enhälligt, utan
reservation, uttalat sig för Karlsborgs fullbordande så snart som mojli„t
DeHa bör väl gälla något äfven för dem, som vanligtvis komma
med det inkastet: hvad betyder denna fästning, när fienden kommit
så lån"t ia i landet, som till Karlsborg, då är landet i allt fall tillspillogifvet.
Jag skall svara härpå. Hvarför anlägga andra länder
stora depötfästningar, der de hafva sina förråd samlade, och dit de i
nödfall kunna draga en del af sin styrka, för att, sedan de samlat
krafter, åter kunna rycka ut igen? Hvarför bygger Danmark störa
befästningar vid Köpenhamn? Hvarför befästes Antwerpen i Belgien.
Hvarför bygger Holland (alla dessa äro små länder) eu så ofantligt
stor fästning omkring Amsterdam? Hvarför bygger ett sådant land
som Italien, som i storlek och form kan jemforas med vårt land, en
fästning omkring Rom? Denna stad ligger längre in i landet, an
Karlsborg gör hos oss. Hvarför säga icke italienarne, att när Hannibal
står vid Roms portar, då är det slut? Jo, skälet är det, att alla
dessa depötfästningar, de gifva eu trygghet åt operationerna på faltet
och åt försvaret i sin helhet, som alldeles icke hanes utan sådana
fästningar. Huru många operationer hafva icke måst öfvergifvas derför
att depöterna varit hotade, derför att det icke funnits några skyddande
depöter, derför att fienden hotat att afskira och foistÖia dessa
krigsförråd, som armén behöfver dagligen anlita, för att få sina förnödenheter.
Det är dertill Karlsborg är ämnadt, det skall vara eu
förrådsfästning; sådana förråd, som behöfvas vid armén under pågående
operationer, och som dagligen måste ersätta hvad der förbrukats, skola
der e<*a skydd. Detta skäl måste sålunda noga behjeitas.

Det andra skälet är det, att då nu Karlsborg i allt fall är under
arbete (huruvida, om det icke vore börjadt, man skulle välja en annan
punkt före Karlsborg, det är eu fråga, som jag vill lemna öppen), så
är det skäl att denna fästningsbyggnad skötes så, att det ekonomiskt
blir fördelaktigt, att det icke blir ett dåligt resultat, och så,. att man
snart får komma ifrån denna och sedan vidtaga de öfriga befästningar,
som behöfvas. Ty ett sa stort land som vårt kan icke hafva nog
med en enda fästning, på hvilken plats i landet den än må vara belägen.

jag vill också påminna om, att Vabergets befästande är beräknad
t att kosta 498,000 kronor, utom pansar och kanoner. Af detta
belopp har till och med 1892 utgifvits 230,000 kronor, och kommer
att under 1893 utgifvas 88,000 kronor, således summa 318,000 kronor.
Resten blir då 180,000 kronor, utom pansar. Efter de underrättelser,
jag förskaffat mig, är detta kostnadsförslag riktigt; det synes ganska
säkert, att kostnaden icke kommer att öfverstiga det belopp, hvartill
den sålunda beräknats. Hvad som vidare närmast bör ifiågakomma,
det är som herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
äfven påminde, fullbordande af eu del sprängningar inne i
berget tunnlar och brunnar, der kanonerna.skola sattas upp jemte
bepansring. Vidare skola inne i dessa tunnlar eller gångar företagas
åtskilliga arbeten. Golfven skola asfalteras, på vissa ställen, der det
droppar genom berget, måste plåttak uppsättas invändigt in. in. Ehuru

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

fronterna på hufvudfästningen numera äro fullbordade, fordras dock
a.yen der åtskilliga arbeten. Det stora kruthuset måste fulländas
och tackas, och vidare stormmurar mot sjösidan uppföras och förses
med jerngalt och, hvad som är mycket vigtigt, hufvudvallen inredas
till bestyckningen. Man bär länge icke varit på det klara med, huru
be styckningen skulle blifva. Artilleriet har måst följa med tidens
fordringar och således bär man nu måst antaga andra kanoner, än
man från början tänkt sig. Först hade man tänkt sig använda grafva
slatborrade fastmngskanoner, sedermera har man öfvergått till nya
reffiade kanoner, och för dem måste vallen inredas på annat sätt än

s ..,AUas 16S?a 8J^ göra’ att ar^etet måste bedrifvas på båda hållen
såval på hufvudfästningen som på Vaberget. På Vabergets södra
skans skola vi hafva åtta små sänkbara kanoner i pansarlavetter af
hvika sex aro i görningen, tre med årsanslaget och tre med qvinnotoremngens
anslag, men för två finnas ännu inga medel anslagna. De
tre större tornen, hvartdera för tvenne kanoner, äro ännu icke bestämda
och penningar således icke heller derför begärda.

Under sådana förhållanden anser jag de 200,000 kronor, reservanterna
vilja anslå, nästan knappa, men jag törs icke begära mer då
ingen reservant förordat Ivongl. Maj:ts förslag. För dem af herrarne
som möjligen kunna vara roade af att se, huru arbetena fortgått!
skall jag bedja att har få förevisa en ritning från fortifikationen, som
visar, huru långt man kommit.

Jag anhåller om bifall till reservanternas förslag.

Friherre Klingspor: Jag ber att få instämma med de föregående
arade talarne, beträffande arbetena å Karlsborg och Vaberget
samt platsens militära betydelse. Denna del af frågan torde vara tillräckligt
framhållen i kammaren, så att jag icke behöfver yttra mig
derom Jag vill blott framhålla en sak, och det är, att jag tror, att
statsutskottets förslag hvilar på en mer än vanligt svag basis. Det
var icke längre sedan, än föregående år, som ett betydligt antal af
Riksdagens ledamöter, och alls icke de, som tillhöra de slösaktige inom
Riksdagen, blefvo i tillfälle att med egna ögon se de vackra arbeten,
som voro gjorda och hvad som ytterligare behöfdes för att få fästningen
försvarbar. Enstämmig var den uppfattningen, att krigsstyrelsen
var vard allt erkännande för detta arbete, och att Riksdagen icke
borde försinka dess fullbordande. Jag tror derför, att det icke skulle
vant så synnerligen stor svårighet att få igenom hela det af Kong!
Maj:t begapa anslaget, för såvidt icke förhållandena varit särskilt
svåra för närvarande. Men jag ber med detta få säga, att om vi
stanna vid reservanternas förslag, bör det vara mycket goda utsigter.
att det går igenom, kanske till och med utan gemensam votering.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservanternas förslag.

friherre von Kfaemer: Om här varit fråga om anslag till en
aktning vid Boden för att hindra fiendens första inryckande på en
åt våra mest hotade punkter; om här varit fråga om en fästning på

N.o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Gotland, för att, om jag så får säga, lifiörsäkra åt oss denna Östersjöns
perla, skulle jag visserligen icke varit befunnen bland motståndarne.
Men detta Karlsborg — jag kan icke öfvertyga mig om, oaktadt
de många gånger jag varit med om frågans behandling, att det
i någon väsentlig män kommer att tillförsäkra oss en bättre utgång i
krig. Den ärade talare, som först både ordet, påpekade, och friherre
Leijonhufvud, vill jag minnas, påpekade äfven lian, att utan en operationsbas
vore det icke möjligt att utföra kriget lyckligt, utan en
förrådsfästning, der man kunde bevara, såsom vid föregående tillfällen
ofta sagts, bankens dyrbarheter, utom alla förråd för armén, så vore
en dålig utgång af kriget att förvänta.

Men om nu denna fästning icke en dag kan hålla sig sedan fästena
på kringliggande höjder äro tagna, är den då icke att förlikna vid
ett icke dyrkfritt kassaskåp? Icke är det klokt att till hvad pris som
helst skaffa sig ett sådant kassaskåp och deri inlägga sina dyrbarheter,
då det ändå icke kan hålla stånd. Jag vågar fortfarande påstå, oaktadt
friherre Leijonhufvud ruskar starkt på hufvudet, att centralfästniugen
icke kan hålla sig, sedan fästena på Vaberget äro tågna. Det
var helt annat, när Karlsborg först beslöts. Då drömde ingen om
att artilleriet skulle få en sådan skottvidd, som det nu fått, och man
trodde, att från Vaberget kunde någon beskjutning aldrig komma i
fråga. Nu kan den ske med vanligt fältartilleri, och Gud vet om vi
icke få upplefva den dag, då den kan ske med kulsprutor, ja, kanske
med handgevär. Om derför Kongl. Maj:ts törslag gått ut på ett anslag
till fortsättande af arbetena på Vaberget, så skulle jag för miu
del funnit mig förhindrad att sätta mig deremot, ehuru jag icke tror
på centralfästningsidén. Men då här icke är fråga om ett anslag till
Vaberget allenast, utan äfven till fortsättande åt arbetet på den alldeles
gagnlösa centralfästningen, så kan jag icke vara med derom.
Ibland alla de arbeten, som af chefen för landtförsvarsdepartementet
och friherre Leijonhufvud uppräknats såsom skolande ske vid centralfästningen,
är det intet, för hvilken jag skulle vilja inlägga min röst,
mer än det enda om stormhinder vid valiarne, ty jag kan erkänna,
att mot Bottensjön, som ju kan frysa stadigt till, och der det icke
linnés annat än en sluttande jordvall, är det nödigt att hafva stormhinder.
Det skulle ju kunna hända, att någon ströfcorps skulle kunna
smyga sig in nattetid mellan Vaberget och fästningen och löpa till
storms. Ett sådant hinder kan jag derför för min del anse vara af
behofvet påkalladt. Men alla de andra dyra och vidlyftiga iulländningsarbetena
på centralfästningen, hvad tjena de till, då fästningen
icke kan hålla sig sedan Vaberget är taget.

Jag brukar icke annars göra mig skyldig till att “märka ord“,
som man säger, men jag kali icke denna gång neka till, ätt jag erfor
en stor glädje, då herr chefen för landtförsvarsdepartementet sade,
att innan man fått eu ordentlig arméorganisation, vore det icke skäl
att bygga fästningar, men sedan man fått det, då borde man bygga
sådan;!. Om jag kanske har grufligt orätt i dag, så har jag dock således
haft rätt alla föregående gånger, då jag satt mig emot detta anslag;
det är alltid någon tröst!

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(F crts.)

Om man velat ur reservanternas förslag bortstryka orden “vid
Karlsborgs hufvudfästning" och sålunda begära 200,000 blott till arbetena
på ^ aberget, så skulle jag för min del icke vilja sätta mig
deremot, men då de olyckliga orden om kufvudfästningen stå qvar,
finner jag icke skäl att frångå den mening, jag röstat för i utskottet
utan anhåller om bifall till utskottets förslag.

friherre Ivlinckowström: Innan jag utlåter mig vidare i denna
punkt, får jag här förklara, att jag är vän af centralförsvaret och
fullbordande af Karlsborgs fästning, jiå hvilken jag, ovärdige ingeniörsofiicer,
i min tjenstgöring bär arbetat. Men det finnes en komedi, som
bär titeln “mycket väsen lör ingenting''1, och den titeln kan sannerligen
appliceras till denna diskussion i kammaren. Här hafva af störa och
små strateger blifvit uppgiga stora saker, hvartill centralförsvaret skall
tjena under krigstid, och dit hörande ämnen. Dessa yttranden vore
passande, i fall det vore fråga om att slopa Karlsborg, men, mine
herrar, här är endast fråga om ett anslag, antingen på 200,000 kronor
eller.på lo0,000 kronor; hela frågan skiljer sig på 50,000 kronor för
fortsättningsarbeten vid Karlsborgs fästningsverk. Men det är ju en
sådan obetydlighet, såsom ganska lägligt herr Wennerberg har vitsordat,
att jag tycker att man borde se frågan från den praktiska synpunkten
och icke från högpolitisk eller liögstrategisk synpunkt. Jag
förstår mycket väl, att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
ifrån för landtförsvarets fulländande och sättande i brukbart
skick så vidt möjligt är, men, mine herrar, vi svenska folkets
ombud hafva andra synpunkter att iakttaga vid fråga om statens utgifter
och behof. Man får dervid iakttaga, att debet och kredit gå
ihop, och man får dervid iakttaga, att det finnes medel att betäcka
de utgifter, som man anser vara nödiga, vare sig för rikets försvar
eller andra nyttiga och nödiga ändamål. Den här summan är visserligen
liten, men för bifall till utskottets förslag tala skäl, som jag redan
i föregående punkt har angifvit, och hvaribland jag ganska högt
ställer, att kamrarne borde, åtminstone i något fall, gå hvarandra till
mötes, så mycket mer som en ärad ledamot af statsutskottet har låtit
förstå, att bär är fråga om andra, äfven nödiga utgifter — jag vill
minnas han nämnde kasernbyggnader — och möjligtvis beviljandet
deraf skulle kunna lida, åtminstone i Andra Kammaren, i fall vi icke
gjorde något af hvad Andra Kammaren önskade i besparingsafseende.
Dessa 50,000 kronor äro ju ingen betydande utgift för det ifrågavarande
ändamålet och torde således kunna saklöst besparas för denna
statsreglering. Eu annan tid, när vi få bättre tillgångar, och när
möjligtvis våra åsigter i tullfrågan, hvari utskottets betänkande nu
ligger på kammarens bord och troligtvis om lördag kommer att afgöras,
vinna bifall, om man behåller tull på de artiklar, som gifva stora
inkomster, utan att gifva några stora utgifter åt konsumenterna, så
skola vi få stora tillgångar. Det finnes älven andra stora tullsatser,
som ganska väl kunna höjas och skalla oss tillgångar till nödiga utgifter^
för rikets försvar. De hafva blifvit nedsatta, jag hoppas att
de måtte kunna uppföras ånyo ti!! sitt ursprungliga belopp, och då

No 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

skall jag visserligen icke vara emot att gifva ända till hvad Kongl.
Maj:t begärt till fortsättning af arbetena på Karlsborg, nemligen 350,000
kronor lör eu blifvande statsreglering, men för närvarande nödgas jag
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag måste svara på
ett par yttranden af friherre von lummer. Till en början erkände
han vigten af Vabergets befästande. Derom äro vi fullkomligt ense.
Han säde, att Vaberget borde befästas derför, att det vore farligt
för hufvudfästningen. Dock gjorde han sig skyldig till åtskilliga öfverdrifter.
Han säger, att hufvudfästningen icke kan försvaras, sedan
Vaberget är taget. Hur vet han det? Jag vågar påstå, att den kan
försvaras en god tid derefter.

Vidare säger han, att det kan gå an, om man slipper gifva något
till hufvudfästningen. Jag vill påminna om, att man kan anfalla
Karlsborg äfven från andra håll, än från Vaberget. Af de nyare anfallssätten
är det så kallade förkortade anfallssättet mest på modet.
Man går fram nattetid och befäster sig så nära man kan intill fästningen
genom uppkastade jordvallar, för att sedan nästa natt gå
vidare. Detta kan, hvad Karlsborg beträffar, ske från landsidan på
landtungan mellan Vettern och Bottensjön. Visserligen ligger Vaberget
så till, att fienden derifrån kan beskjutas under ett sådant framträngande,
och det är dertill afsedt, men mot sådana anfall måste
man äfven på annat sätt vara beredd. Om ej hufvudfästningen är
stormfri, kan fienden tänkas framrycka mot den nattetid, då elden
från Vaberget är mindre verksam, och med ett kraftigt anfall bemägtiga
sig hufvudlinierna. Förråden äro upplagda på fästningen och
icke på Vaberget, och derför måste fästningen försvaras mot ett sådant
anfall. Hvad beträffar de nu utförda befästningarne, äro de åt landsidan
reducerade till de allra enklaste former, borst är det eu sluttande
jordvall, s. k. glacis, som endast skyddar bakomstående murar, men
sjelf icke är någon befästning. Bakom donna finnes en graf och eu
vall med mur af ett par grafkaponnierer. o Det är hela befästningen åt
landsidan, enklare kan den icke vara. Åt sjösidan är det blott en
vall, icke någon full glacis. Men der uppföres äfven det stormhinder,
som friherre von lummer medgifvit vara bc höfligt. Man uppför en
mur till viss höjd, som täckes med en lägre glacis och ofvanpå denna
mur kominer att sättas eif jerngaller, som hindrar stormning. Således
är det nödigt att fästningen skyddas äfven från andra håll än Vaberget.
För öfrigt behöfva fiendens batterier ej läggas på Väbel get föi
att skjuta in i fästningen, utan kunna hans batterier ligga utanför på
en half mils afstånd nere vid fläste backa. Det är så med Kai lsborg,
som med alla fästningar, att den kan beskjutas, utan att man dertöi
behöfver uppsöka kringliggande höjder. Med bågskott ocli med kast
träffar man öfver höjderna, om sådana ligga emellan.

Detta har jag velat säga för att visa friherre von lummer, att
äfven hufvudfästningen måste vara befästad, och att anordningarna
der äro så enkla, som de kunna vara på eu nutida fästning.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

Herr Fränekel: Skälet hvarför jag tagit mig friheten att begära
ordet i denna fråga är, att den synes mig äfven vara af teknisk natur.
Jag kan icke finna annat, än att då materielanskaffning måste ske, bör
den ske i en viss ordning sålunda, att den materielanskaffning, som
erfordrar den längsta tiden att tillverka, bör komma först, så att för
sådan materiel derföre törst nödiga medel böra anvisas. Om man
nu går tillbaka till Ivongl. Maj:ts proposition vid förra riksdagen, deri
behofvet af dessa arbeten framhölls, så finner man, att deri äfven
framhölls, att tillverkningen af denna ifrågavarande materiel är så
svår, att för dess åstadkommande chefen för fortifikationen måst vända
sig till särskilda pansarmaterieltillverkare, och att dessa för sin del
förklarat, att det icke vore möjligt att inom de belopp, som nu uppgifvits,
åstadkomma de ifrågavarande lavetterna, såvida man icke kunde
tå en beställning på minst åtta sådana lavetter på eu gäng. —
Utskottet vid förra riksdagen, der, såsom vi minnas, Riksdagens minoritet
segrade, nedsatte det af Ivongl. Maj:t begärda anslaget på
200,000 kronor till 150,000 kronor, och dervid framhölls, att man
icke ville anskaffa dessa lavetter under det första året. Sedan kom
Riksdagens beslut genom gemensam votering, hvari lyckligtvis beviljades
de åt Ivongl. Maj:t begärda 200,000 kronorna. Hvad ligger då i detta
beslut annat än att man gifvit regeringen i uppdrag, i enlighet med
Kong! Maj:ts begäran, att påbörja dessa lavetter, och då frågas, om
man kan, såsom en talare här behagat yttra, af andra synpunker vilja
nu frångå detta Riksdagens en gång fattade beslut. Jag kan för min
del icke finna annat, än att här äro framlagda tydliga skäl derför,
att dessa pansarlavetter nu snarast möjligt böra anskaffas och fullbordas,
och, om detta är fallet, borde äfven de statsutskottets ledamöter,
som röstat för 150,000 kronor, kunna inse, att detta med ett
sådant anslag icke är möjligt. Det synes mig således, att Kong! Maj:t
redan i sin proposition om 350,000 kronor har alldeles stält sig på
den ståndpunkt, som Riksdagen genom sitt beslut förra året anvisade,
och det skall derför vara endast af hänsyn dertill, att ett större anslag
nu icke kan erhållas, som jag tillåter mig yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Casparsson: Jag har i denna kammare så ofta yttrat mig
angående nödvändigheten af att snart afsluta Karlsborgs befästande,
och då jag nu ingenting nytt har att i saken anföra, hade jag derför
icke tänkt att begära ordet, men här hafva fälts några yttranden
under diskussionen, som jag icke kan underlåta att bemöta. Det är
det vanliga, att statsutskottet brukar rätta sig efter de åsigter, som
inom Riksdagen uttalats, och om det gör en afvikelse från dessa, derför
anföra bjudande skäl. Förra året beslöt Riksdagen, sedan eu del
af dess ledamöter bliivit. satta i tillfälle att bese Ivarlsborg och på
stället hemta sina intryck, att höja anslaget till 200,000 kronor, och
jag för min de), och jag tror mången med mig, hade förestält sig, att
striden mellan anslagsbeioppet 200,000 kronor och 150,000 kronor nu
åtminstone skulle vara afslutad och att det icke skulle vidare ifrågasättas
att nedsätta anslaget under 200,000 kronor. Men redan i år

No 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

har statsutskottet föreslagit att bevilja blott 150,000 kronor; och på
b vil ka skäl? En föregående talare bar redan upptagit dessa skal, men
de äro så “enkla", att de väl kunna citeras eu gång till: utskottet
“anser, att icke lämpligen ett större belopp bör anslås, än hvad under
de senaste åren derför af Riksdagen i allmänhet beviljats". Men
hvarför utskottet så anser, bär det icke närmare redogjort.

\i hafva visserligen från en ledamot af statsutskottet, som deltagit
i anslagets nedsättning, fått förklaring öfver dessa skål. Men
huruvida hans argumentation förbättrar saken, lem nar jag derhän.
Han nämnde, att, om fråga vore att befästa Gotland, att försvara
denna Östersjöns perla, skulle han vara med om anslag dertill.. Ja,
förra året begärde Kongl. Maj: t verkligen ett anslag för sådant ändamål
men statsutskottet afstyrkte detsamma, och jag tror och är nästan
förvissad om, att den ärade statsutskottsledamot, som nyss försvarade
nedsättningen, var med om att äfven afstyrka anslaget till befästandet
af “Östersjöns perla". — Han nämnde vidare, att, om fråga vore att
bevilja medel till Vabergets befästande, skulle han vara med derom,
men att bevilja medel till Karlsborgs fortsatta byggande, det- kunde
han icke vara med om. — Vaberget har icke någon sjelfständig
betydelse. Det utgör endast en del af befästningarne. Och att vilja
vara med om anslag till delen, men icke till det hela är eu aigumentation,
hvars giltighet jag för min del. icke kan fatta.

I öfverensstämmelse med de åsigter, jag alltid hyst, och da kongl.
Maj:t framlagt hvad han anser beliöfiigt för arbetets foitsättande, kan
ja» icke annat än yrka bifall till Kongl. Maj ds förslag. Men om detta
icke skulle antagas, skall jag trösta mig, om. det anslag, som åt leseivanterna
inom denna kammare föreslagits, blifver bifallet.

Friherre von Krsemer: Hvad angår den befästning på Gotland,
hvarom förra året var fråga, så begärdes då endast beviljandet af eu
summa till expropriation af mark för densamma. Men då i Kongl.
Maj:ts proposition var officielt tillkännagifvet, att någon egentlig plan
till befästningen icke var uppgjord, att man var osäker om huru och
äfven i viss män livar deri skulle anläggas, ansag statsutskottet, att
med inlösen åt marken kunde anstå, till dess frågan tagit bestämd

gestalt. . , , „

Att mitt yttrande, det man borde nedlägga penningar endast på
Vabergets och öfriga kring Karlsborg liggande höjders befästande
skulle vara så orimligt, kan jag icke förstå, öfverallt gör man sa och
således måste man öfverallt vara oförståndig.. Staden Metz t. ex. är
omgifven med gamla vallar. Men ingen menniska tänker på att nedlägga
kostnader på dessa. Fästningen Metz, sådan den nu är, består
af eu mängd från hvarandra skilda fästen, som ligga i en stor krets
omkring och på ett ansenligt afstånd från staden. På enahanda, sätt
borde man, synes mig, gå till väga vid Karlsborg. Centralfästningen
borde lemnas sådan den är — med undantag möjligen af de nyss
omtalta stormhindren — och i en stor cirkel omkring densamma anläggas
fristående fästen. Hade vi medel dertill, skulle vi på så sätt

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

få ett stort befästadt läger i modern stil. Härför erfordras icke några
arbeten å centralfästningen.

Friherre Leijonhufvud frågade, huru jag kunde veta, att Karlsborg
icke skulle kunna hålla sig, sedan Vaberget intagits. Ja, det
kan man ju alltid fråga. Men jag hemställer till Eder, mine herrar,
om det är möjligt för en fästning att hålla sig, då kulor hagla från
kringliggande höjder, derifrån hvarje skott kan rätt rigtas och dess
verkan iakttagas. Det är skilnad emellan en sådan eld och en kasteld,
vid hvilken hvarken skottets rigtning kan så noga bestämmas eller
dess resultat iakttagas. Dessutom har friherre Leijonhufvuds argumentation
alltför lång “portée“, för att tala artillerispråk. Enligt densamma
skulle det ej heller vara skäl att befästa Vaberget. Det kunde
nemligen hända, att fienden uppstälde sina mörsare bortom Vaberget
och sköt öfver detsamma, men jag vill ej på så sätt drifva min rnotargumentation
till det orimliga. Jag tror, att han har rätt i att kastelden
nu för tiden är mycket farlig för fästningar. Men jag vill blott
fasthålla, att ännu farligare är elden från en höjd, derifrån skottets
rigtning kan bestämmas och dess verkan iakttagas. Om fråga vore
om att anlägga en ny fästning, skulle man väl då lägga den i en grop
med höjder rundt omkring? Det skulle man icke göra; utan man
skulle tvärtom tillse, att några beherskande höjder icke funnes omkring
platsen för fästningen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels bifall till Kong!. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, dels ock, af herr Bohnstedt, bifall till det förslag,
som innefattades i den af herr Ekenman med flere vid denna punkt
afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af herr Bohnstedts yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tilikännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

51—53 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

54 punkten.

Lades till handlingarna.

55 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Herr talmannen yttrade, att, sedan underrättelse ingått, att äfven
Andra Kammaren bifallit bankoutskottets i dess memorial n:o 4 gjorda
hemställan, han, efter öfverenskommelse med herr talmannen i Andra
Kammaren, finge hemställa, att Första Kammaren ville besluta att vid
sitt sammanträde lördagen den 18 innevarande mars företaga val af
elektorer och suppleanter för utseende af Riksdagens fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras suppleanter.

Till denna hemställan lemnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs å nyo och företogs paragrafvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 30,
i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

§§ IS -

Lades till handlingarna.

§§ 4 och 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 6-

Lades till handlingarna.

§ 7-

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Herr Almgren, Fredrik: Det är af tre skäl, som hittills vid
stambaneanläggningen söder om Vännäs jernvägen blifvit omgifven
med stängsel. Det första är, att man i jernvägens intresse velat tillse,
att tågrubbningar, urspårningar och andra tågmissöden måtte förekommas
genom att kreatur förhindrades att inkomma på banan. Det
andra är, att man i grannarnes till jernvägen intresse velat tillse, att
deras egendom, så vidt möjligt, skyddades från att lida skada af jernvägsdriften
och derför velat tillse, att deras kreatur förhindrades att
beträda banan. Det tredje skälet är, att man i det allmännas intresse
har trott sig böra noga och bestämdt utmärka gränserna för jernvägens
fridlysta område. Nu är frågan den, huruvida för stambanan
genom norra Vesterbotten och Norrbotten göra sig gällande några
speciella förhållanden, som kunna föranleda, att denna del af stambanan
bör lemnas utan stängsel, derför att de nämnda skälen kunde

Om stängsel
utefter viss del
af statsbanan
i Norrland.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. in.

uniter ri'' '''' 1 ?nses vara mmdre talaude för ifrågavarande landsdelar än annorstädes
af statsbanan In0m Ia?det oc,i så mycket mindre talande, att i stället för dem vissa
i Norrland, sparsamlietsskäl skulle böra göras gällande.

(Forts.) Hvad det första skälet beträffar, anför utskottet först, att Gellivara banan

på Riksdagens beslut och, jag kan i parentes tillägga, i strid
mot vissa myndigheters åsigter lemnats utan stängsel. Dervid är dock
att märka, att Gellivarabanan är jemförelsevis rak, i följd hvaraf föraren
åt lokomotivet har möjlighet att öfverskåda en stor del af banan,
under det att banan i norra Vesterbotten och Norrbotten går i många
kurvor och otta genomgår skärningar, hvadan utsigten för föraren der
äi s} nnei ligen inskränkt. Vidare är att märka, att Gellivarabanan är
i det närmaste plan, så att det der icke är svårt för föraren att hafva
tåget i sin magt och i fall af behof kunna moderera dess hastighet,
under det att banan i Vesterbotten och Norrbotten företer lutningar
af ända till eu på sextio, och det således der är förenadt med stor
svårighet att få taget att hastigt stanna. Slutligen är icke att glömma,
att all den erfarenhet, vi hafva af Gellivarabanan i dess egenskap åt’
ohägnad bana, grundar sig på blott eu enda sommars trafik.

Vidare aulor utskottet — och detta väl på den grund att utskottet
känner med sig ett visst ansvar, när det påyrkar stängslets borttagande
— att stängselskyddet i Norrland är mindre effektivt än annorstädes
på grund af de många grindarna, samt att det visat sig. att, om ett
kreatur inkommit ä banan, eu tågrubbning i följd af kreaturets ötverkörande
är sannolikare om banan är inhägnad, än om deri icke är det.
Ja, det må nu sfi vara, att sannolikheten för att tåget öfverkol- kreaturet
är större, måhända dubbelt större i förra fallet än i senare fallet;
men sannolikheten att kreatur inkommer på banan är säkert tusen
gånger mindre der, hvarest stängsel . finnes, äu der hvarest stängsel
icke finnes, äfven om bär och der eu grind tillfälligtvis lemnats öppen.
Derför kan jag ej heller tro annat än att sannolikheten för tågrubbningar
och tägmissöden i Norrland blifver ofantligt mycket större, om
banan lemnas utan stängsel, än om den förses dermed.

Slutligen säger utskottet, att kostnaden för botandet af de skador
å bana och materiel, Indika förorsakas af kreaturs öfverkörande, icke
är jemförlig med den kostnad, som är förenad med stängslets uppförande
och underhåll. Jag för min del tror, att detta förhållande är
alldeles obevisadt, och att, framför allt, det icke kan göra sig på något
sätt mera gällande i Norrland än annorstädes i Sverige. Tågmissöden
i Norrland medföra nog lika stora kostnader som annorstädes, och
stängsel är billigare i Norrland äu annorstädes. Jag kan således icke
Unna, att de af utskottet anförda skälen för att stängsel icke må anbringas
utefter banan i öfre Norrland med afseende på jernvägens
intresse äro värda att beaktas.

Det andra skäl, som hittills föranledt anbringandet af stängsel
kritig^ stambanan, är, att man velat skydda grannarnes till jernvägen
egendom. Med afseende härå är, beträffande Norrland, särskilt att
beakta, att befolkningen der ju är allt annat än rik. Det vore dock
hårdt, om, på samma gång som staten genom jernvägen erbjuder den
norrländske landtmannen att i högre grad än''hittills draga fördel af

N:o 15.

Onsdagen don 15 Mars, f. m.

den vigtiga förvärfskällan, ladugårdsskötsel, staten skulle genom en
brist i jernvägsanläggningen hota denne landtman med faran att dagligen
under sommarens lopp se eu del af eller hela denna förvärfskälla
utan vidare ersättning förintas.

Det tredje skälet för stängsels anbringande är, att man ansett sig
i det allmännas intresse böra omgärda banan för att tydligt och klart
utmärka det fridlysta området. Om detta skäl någonstädes bör göra
sig gällande, är det väl inom den del af landet, der befolkningen är
gles, der banan är bevakad af endast ett fåtal banvakter och der
således oförståndet och okynnet får ofantligt mycket lättare att åstadkomma
skada å en ohägnad bana, än i öfriga delar af landet. På nu
anförda skäl ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Ekenman: Jag deremot anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Af de tre hufvudskäl. som den föregående talaren framhöll till
stöd för en motsatt åsigt, kan jag för min del icke tillmäta afgörande
betydelse åt annat än det först omnämnda, det nemligen, att det skulle
ligga i jernvägens intresse, för att förekomma tågrubbningar, att hafva
ifrågavarande stängsel. Om för vinnande af nämnda ändamål således
oundgängligt vore, att stängsel funnes, vore detta förhållande alldeles
tillräckligt att motivera bort hvad utskottet föreslagit. Men jag vågar
påstå, att det icke är på sätt motionären uppgifvit, att stängsel vid
bana medför full tryeghet för tågets framförande. Erfarenheten har
nemligen visat, att stängsel kan verka motsatsen. Man har funnit,
att bevakningen vid vägöfvergångarna ej kan ske på sådant sätt, att
icke kreatur under stundom inkomma inom stängslet. Och sedan
kreatur inkommit å jernvägens område, är utsigten, att kreaturet ölverköres
och urspårning inträffar, vida större om området är instängdt,
än om så icke är förhållandet; ty i senare fallet begifver sig kreaturet
bort från banan då tåg nalkas. Den olägenhet för jernvägen, som
saknad af stängsel medför, är deremot, att eu del af banvallen blifver
nedtrampad. Kostnaden för återställandet af banvallen i sitt förra
skick är af en viss betydelse; men denna kostnad är ringa i förhållande
till kostnaden för stängsels uppförande och underhåll.

Hvad talaren anförde derom, att det ligger i jordegarens intresse
att fä stängsel uppfördt, är riktigt. Men här gäller det ett statsintresse,
och ett sådant, som man har skyldighet att tillgodose; här gäller det,
att jernvägståget må föras fram så tryggt som möjligt och icke att
tillgodose något annat intresse. Den värde talaren nämnde, att de
olägenheter för jordegareu, som saknaden af stängsel medför, äro så
stora, att det skulle i många afseenden blifva för honom ytterst betänkligt,
om stängsel icke funnes. Jag vill fråga: äro icke fördelarne
af jernvägen för jordegarne, hvilkas fastigheter af jernvägen beröras,
så stora, att dessa må anses kunna fullgöra sina skyldigheter enligt
stängselförordningen, utan att staten såsom anläggare åt'' jernvägen
skall biträda vid fullgörandet af dem.

Det tredje skälet af allmänt intresse, som anfördes, var att stängslet
vore nödigt för utmärkande af jernvägsområdet. Häremot vill jag

Forsta Kammarens Prof. 1898. N:o 7.7. 3

Om stängsel

utefter viss del

af statsbanan

i Norrland.

(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, t. in.

Om stängsel

utefter viss del

af statsbanan

i Norrland.

(Forts.)

saga, att området kan tillfredsställande utmärkas utan stängsel. Kartan
öfver jernvägen har fullt vitsord, så att icke behöfves för nämnda
ändamål eu så dyrbar apparat som detta stängsel.

Den erfarenhet, hvarom jag talat, förskrifver sig icke endast från
Gellivara-banan, utan äfven från enskilda jern vägar, och erfarenheten i
detta afseende pekar just åt det håll, jag tillåtit mig påvisa: att eu
icke inhägnad bana medför fullt samma trygghet för tågets framförande
som en inhägnad bana. Den föregående talaren sade, att om så vore
förhållandet, gälde det icke blott i fråga om Norrbottens och Vesterbottens
län, utan jemväl beträffande de delar af landet, derjernvägskommunikationerna
redan äro väsentligen fullbordade. Ja, det är
sant. Men der är stängsel redan uppförd t. Hvarken statsrevisorerna
eller statsutskottet på grund af revisorernas hemställan kunna ju i
detta afseende gerna göra mer än påvisa det som för närvarande är
utförbart utan allt för stora rubbningar, och det blir ju att stängsel
i allmänhet icke bör anläggas i de delar af landet, der stambanan icke
är fullbordad. På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka bifall
till statsutskottets förslag, som är affättadt i så försigtiga ordalag att
frågans slutliga pröfning är hänskjuten till regeringen.

Herr Berg, Lars: Då jag lika med en af de föregående talarne
är lifligt öfvertygad om, att den föreslagna skrifvelsen, om den beslutas,
kommer att menligt inverka på säkerheten för trafiken å norra stambanan
äfvensom på de närboende norrländska jordegarnes näring,
särskildt boskapsskötseln, ber jag att få göra några erinringar vid de
skäl, som för förslaget äro anförda.

Riksdagens revisorer hafva förklarat sig anse stängsel obehöfligt
på den grund, att banan går genom stora öde skogsbygder och särdeles
vidsträckta kronoparker, der kreatursbete icke eger rum. Statsutskottet
har upptagit samma skäl. Dessa skäl städja sig emellertid icke på de
verkliga faktiska förhållandena. Sant är visserligen, att stambanan går
öfver kronoparker, men ingalunda att den i långa sammanhängande
sträckor går öfver dylik mark. Kronoparkerua förekomma nemligen
talrikt, men hvar och eu i mindre utsträckning samt i ständig vexling
med enskild mark, så att banan går några kilometer öfver krono- och
sedan några kilometer öfver enskild mark o. s. v., hvarigenom uppenbart
är, att kreatursbete förekommer af större eller mindre hjordar,
men dock utefter hela linien. En af förutsättningarna för förslaget
är således såsom jag visat icke rigtig.

Statsutskottet anför vidare såsom stöd för sitt förslag, att åsigten
om behöfligheten af ifrågavarande stängsel på senare tid förändrats,
och åberopar såsom bevis derför, att Riksdagen sjelf i en skrifvelse af
år 1892 i afseende å anslag till Luleå—Gellivara-banan och den norra
banan förklarat sig anse, att en godsbana, som endast trafikeras med
långsamt gående tåg, kunde undvara stägsel. En talare har redan
klargjort åtskilliga olikheter mellan en godsbana sådan som Gellivarabanan
och nu ifrågavarande norra stambanan, och jag vill dertill lägga
den, att Gellivara-banan till sin öfre del löper genom absoluta ödemarker,
der hvarken menniskor eller kreatur uppehålla sig och der

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

N:o 15.

på långa sträckor kreatur icke kunna ens närma sig banan till följd
af traktens oländighet. Deremot är stambanan, ehuru visserligen
löpande genom skog, icke belägen i obebodda trakter. I närheten
ligga byar, stora och små, hvilka drifva boskapsskötsel; och dessutom
föra de nedre socknarne flerstädes sina kreatur, såväl kor som hästar,
till fäbodarne. Häraf torde inses, att de boskapshjordar, som beta
utmed stambanan, äro jemförelsevis stora. Och då dertill kommer, att
stambanan går öfver synnerligen kuperad mark, samt bildar skarpa
lutningar, utför hvilka tågen alltid måste gå med stor hastighet, äfven
om de eljest föras långsamt fram, är gifvet, att underlåtenheten att
anbringa stängsel skall medföra betydande faror för tågsäkerheten
under den tid marken är bar. Sant är visserligen hvad utskottet säger,
att meningarna — liksom i fråga om allt annat här i verlden — äro
delade i afseende på nödvändigheten af stängsel kring jernvägar, men,
så vidt jag kunnat studera frågan, äro dock meningarna öfvervägande
på den sida, som förordar försigtighet. Erfarenheten från denna jernvägs
byggnadstid har tydligen lärt oss, att stängsel är nödvändigt endast
för att i fred och ro kunna grusa banan. Den tekniska myndighet,
som yttrat sig i frågan, nemligen jernvägsstyrelsen, vidhåller ock med
synnerlig styrka, att stängsel är i dessa bygder och skogar högst nödvändigt.
Skall man icke sätta tro till denna tekniska myndighet, som
under tjenstemannaansvar med sakkunskap och opartiskhet yttrat sig?
Hvartill skall man eljest hafva den? Jag tror således att man lugnt
kan påstå, att ur teknisk synpunkt fordras stängsel kring en bana,
sådan som den ifrågavarande.

Men äfven ur rättslig synpunkt är det synnerligen betänkligt att
lemna banan utan stängsel. Jag vill icke inlåta mig på de prejudikat,
som visa att den s. k. stängselförordningen icke eger tillämplighet
på jernvägar, men andra prejudikat finnas som ådagalägga, att jernväg
ansvarar för sådana skador, som tima i följd deraf att den, ehuru
stängsel ingått i dess fastställa plan, icke håller fredgill stängsel.
Men här föreligger just ett sådant fall, der stängsel ingår i den faststälda
planen. Derjemte berör frågan tredje mans rätt så till vida,
som landstingen hafva anskaffat marken; men de hafva förvärfvatdensamma
enligt Riksdagens egna gällande vilkor och enligt den faststälda
planen, således under antagande af att stängsel alltid skall finnas.
Marken är köpt eller exproprierad under detta förbehåll. Anbringar
ej staten stängsel, komma naturligtvis öfre Norrlands närboende jordegare,
som i sådant fall antingen måste ständigt valla sina kreatur
eller ock sjelfva uppföra stängsel, med det rättvisa krafvet, att staten
måtte vara så god och betala dem för dessa ökade kostnader. Landstinget
tiar icke förbundit sig härtill, och antingen måste således staten
öfvertaga betalningsansvaret för dessa dryga ersättningar eller ock
måste de fattiga invånarne sjelfva taga bördan på sig, hvilket icke kan
vara staten värdigt.

Äfven ur ekonomisk synpunkt iir förslaget icke tillrådligt. Jag
har mig nemligen bekant, att hela virkesbehofvet för första anläggningen
redan är kontrakteradt, att detsamma till stor del iir lcvcrcradt
och betaldt. Till hvad tjenar dä eu sådan skrifvelse som den

Om stängsel

utefter viss del

eif statsbanan

i Norrland.

vForts.)

N:c 15.

Om stängsel

utefter viss del

af statsbanan

i Norrland.

(Forts.)

36 Onsdagen den 15 Mars, t

föreslagna? Den kommer post festum. Hvad beträffar underhållskostnaden,
är frågan härom jemväl af ringa betydelse. I och för sig
sjelf är kostnaden för underhåll af ett litet trästängsel i skogstrakt
naturligtvis ganska ringa, men när man jemför den genom dess borttagande
påräknade underhållsvinsten med den ökade risken och besinnar,
att enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd
af jeruvägsdrift staten får betala de ökade olyckshändelserna till
menniskolif och lemmar med belopp, som säkerligen icke skola sättas
lägre, om staten underlåter eu så naturlig och nödvändig försigtighetsåtgärd
som stängsels anbringande, tror jag, att jernvägens underhåll
blir vida billigare med stängsel än utan stängsel. Om kammaren
emellertid icke skulle anse sig böra förlita sig på jernvägsstyreisen
eller icke vill fästa något afseende vid de betänkligheter, jag tagit
mig friheten härmed framställa, måste väl kammaren i alla fall åtminstone
medgifva, att denna tekniska fråga är tvistig. Men är det skäl
att i eu fråga, der den förnämsta tekniska myndigheten med sin
auktoritet står mot statsutskottets auktoritet, Riksdagen vedervågar
ett så positivt uttalande som det här föreslagna. Jag kan icke finna
detta. Och dä hvar och en bör kunna inse, hurusom skrifvelseu
alltid skall medföra någon minskad säkerhet samt i rättsligt och
ekonomiskt hänseende sådana följder, som nu på förhand icke kunna
beräknas och ingalunda äro utredda, så hemställer jag, huruvida diet
icke är skäl, ja, rent af nödvändigt, att Riksdagen afslär detta skrifvelseförslag,
hvilket jag tager mig friheten yrka.

Friherre Klingspor: Jag ber att få påpeka, att i klämmen till
förevarande paragraf i utskottets betänkande föreslås, att Riksdagen
må i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, i hvad mån stängsel etc. må kunna undvaras.
Således är det tydligt, att en sådan skrifvelse icke kan innebära en
framställning, att statsbanorna i Norrland i hela deras utsträckning
skola vara utan stängsel. Skulle skrifvelseu innebära något sådant,
så kunde jag väl förstå de farhågor, som här yttrats med afseende å
förslaget, men otvifvelaktigt är, att uttalandet i skrifvelsen endast afse!'',
såsom redan blifvit framhållet, de bansträckor, hvilka gå genom
skogs- eller ödemarker, der ingen menniska kan inse, hvartill stängsel
skulle behöfvas eller hvad som skall utestängas. Genom denna skrifvelse
skulle Riksdagen uttala, att Riksdagen gåfve Kong!. Maj:t sitt
stöd, om Kong!. Maj:t undveke de onödiga kostnader, som uppförande
och underhåll af stängsel å sådana trakter skulle medföra, samt att
Riksdagen stode risken för de olägenheter, som möjligen i ekonomiskt
afseende kunde uppkomma genom underlåtenheten att hålla stängsel,
särskilt i fråga om skadeersättningsauspråk. Hvad dessa ersättningsanspråk
beträffar, ber jag att få framhålla, att deri kostnad, jernvägarne
för närvarande lä vidkännas för stängsel, är så pass betydlig,
att de belopp, som möjligen kunna komma i fråga såsom ersättningar
för skada, som inträffat genom underlåtenhet att hålla sådana stängsel,
sannolikt böra mycket understiga sagda kostnad och derigenom medföra
besparing. Endast för underhåll af stängsel vid statens jern -

Onsdagen den 15 Mars, f. m. 37 N:o 15.

vägar har kostnaden år 1891 uppgått till mer än 100,000 kronor. Om stängsel

Lägger man härtill utgifterna för tillsyn å stängsel och vägötvergångar,

tror jag att summan skall ökas icke så obetydligt. __ i Norrland.

Jag ber ock att få framhålla, att det väl i fråga om det största (Forts.)
antalet af våra banor är föreskrifvet, att de skola hafva stängsel, men
ser man efter, skall man finna, att stängslen på många håll vårdslösas
och underhållas illa, hvithet torde visa att de delvis anses onödiga.

Jag anser också, att stängsel i bruten terräng kan anses nödvändigt
på grund af betesförhållanden, men deremot torde det vara en nu
mera ganska allmänt rådande uppfattning att stängsel äro onödiga,
der jernväg går öfver slätter, och det vore ganska önskligt om denna,
den modernare uppfattningen, kunde få göra sig gällande med afseende
å våra stambanor.

I alla händelser torde det vara obestridligt, att det icke kan medföra
någon olägenhet, om Riksdagen genom ett uttalande i den rigtning,
utskottet föreslagit, gifver Kongl. Maj:t det stöd, att Kongl.

Maj:t må i fråga om den norrländska stambanan, hvilken till så stor
del sträcker sig genom blotta ödemarker, med föga bete, eller genom
vidsträckta kronan tillhöriga marker, der betesrättighet icke torde behöfva
lemnas, besluta, att stängsel må undvaras i den mån sådant utan
större olägenhet synes kunna ske.

På grund häraf instämmer jag i den uppfattning, statsrevisorerna
och utskottet uttalat i frågan, och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ceder berg: Det är nog sant, såsom den siste talaren

yttrade, att i klämmen icke ingår någon positiv begäran från Riksdagen,
om att stängsel skola utelemnas vid de stambanor, som återstå
att bygga, men med den föreslagna skrifvelseu följer naturligtvis
utskottets motivering, och denna innehåller åtskilligt, som enligt min
uppfattning icke är rigtigt.

Frågan, huruvida stängsel borde användas vid jernvägarne i öfre
Norrland eller icke, är rätt gammal, ty redan 1885 var denna fråga
starkt på tal i den komité, som dä var tillsatt för att behandla frågan
om byggnadssättet för stambanan genom öfre Norrland. Meningarna
voro väl till en början delade inom denna komité, men de, som påyrkade
att den, sådant oaktadt, borde i sitt förslag intaga kostnaden
för bägnader, vunno dock majoritet, och komiténs ledamöter blefvo
slutligen eniga i frågan, ehuru jag medgilver, att åtskilliga endast
mycket ogerna gingo in på flertalets åsigt. Emellertid utkom 188(3
års lag om ansvarighet för skada till följd af jernvägs drift, och åtminstone
eu af dem, som förut varit motståndare till hägnaders anbringande
utefter jernvägslinierna, sade mig då, att han från och med
tillkomsten af denna lag gått öfver till den motsatta åsigten och bestämdt
fordrade, att jernvägarne inhägnades.

Nu hafva två talare sagt, att man reser lika tryggt på en ohägnad
bana som på en hägnad. Detta påstående vågar jag bestrida, ehuru
jag vet, att det ofta förekommer, och jag hört det många gånger
förut. Jag har sjelf varit med om byggandet af några jernvägar och

N.o lo. 38 Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Mefte^vilTL^ Yeb l livilkicn grad man anser sig osäker, ock faktiskt äfven är
af statsbanan det’ . lan8e kanan icke hunnit inhägnas. Sedan detta skett, anser
i Aorrlami. man s''g deremot temligen trygg och är det äfven faktiskt. — Man
(Forts.) hai nu velat göra frågan till en uteslutande ekonomisk fråga, d. v, s.

eu fråga endast om ersättning af de skador, som kunde inträffa derigenom
att ett eller annat kreatur dödas; jag kan medgifva, att, om
hägnadsfrågan ses uteslutande ur denna synpunkt, det möjligen kunde
vara fördelaktigt att helt och hållet utlemna hägnader, men frågan är
något vida mer än en blott ekonomisk fråga, ty då större kreatur
öfverköras, kunna urspåringar och derigenom olyckshändelser inträffa,
hviska enligt mitt förmenande förtjena vida mera hänsyn än det rent
ekonomiska.

Man invänder också, såsom de nämnde båda talarne, att man
icke kan bevaka vägöfvergångarne. Ja, detta är rigtigt, men då man
vill häraf draga den slutsatsen, att hägnaderna äro till skada, derför
att de kreatur, som vid en vägöfvergång möjligen komma in på banan,
sedermera hafva svårt att komma ut derifrån, just derför att den är
inhägnad, så. kan detta möjligen vara rigtigt beträffande ett eller annat
specielt fall i södra Sverige, der man icke inhägnar mer än som nätt
och jemt behöfves för banvallen, och kreaturen derför komma att hålla
sig på spåret, men slutsatsen är deremot felaktig hvad angår Norrland.
I hithörande delar af de norrländska skogarne är nemligen det inhägnade
området mycket bredt, om jag icke misstager mig vanligen
30 meter, och der finnes således mycket godt utrymme på båda sidor
om banan, der kreaturen kunna komma undan tåget.

Har har vidare talats om att på de ödemarker, hvarigenom den
norrländska stambanan till stor de! löper, i regel icke finnas några
betande kreatur. Härå hafva de båda talarne från Norrland, hvilka
förut yttrat sig, redan .svarat. Jag skall derjemte be att få erinra
att specielt i de öfre Vesterbotteus-socknarne, befolkningen har den
vanan att på våren släppa sina hästar till skogs och tager ofta icke
hem dem förr än på hösten. Hästarne samla sig då vanligen i stora
hopar, å hvilka visserligen å några orter ett slags tillsyn utöfvas af
den s. k. “hästgetaren“, hästvallaren, men i regel uppsökas och tillses
de . endast eu gång i veckan. Hvad tro väl herrarne följden skulle
blifva, om ett tåg råkade komma in i en sådan hästhop på eu banvall?
Jag tror, att man blott behöfver tänka på, hvilka olyckor,
som ^eraf skulle kunna blifva en följd, för att blifva öfvertygad om
behöfiigheten af stängsel efter jernvägarne.

Jag anser en skrifvelse, med utlemnande af utskottets motivering
och blott så lydande som dess kläm, vara obehöflig, och om motiveringen
medföljer, blir skrifveisen origtig.

I hvarje fall bör derför enligt min mening skrifvelseförsla^et
afslås.

friherre von Krsemer: Jag ser af utskottets betänkande, att det
icke blifvit antecknadt, att jag ej varit närvarande vid behandlingen i
utskottet af denna punkt. Sä var emellertid förhållandet, ehuru jag

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

N:u 15.

torde försummat att begära anteckning derom. — Jag bär velat nämna
detta för att nu kunna få fritt yttra mig i denna i låga. _ . af statsbanan

Åtskilligt, som yttrats i utskottets motivering, förefaller mig under- i xorrland.
Hot. Der står: “Erfarenheten vid enskilda jernvägar torde äfven i (Forts.)

derå fall hafva ådagalagt, att stängsel kan undvaras utan tara tor
iernvägstrafiken; och om, å ena sidan, i saknad af stängsel, jernvagarne
äro utsatta för skada å banvallen, förorsakad af kreatur torde å
andra sidan böra tagas i betraktande, att de utgifter, som för såcam
skadas botande kunna erfordras, icke torde vara jemforliga med kostnaden
för stängsels uppförande och underhåll.“ Här säges deremot
icke ett ord om den skada, som tillfogas eu egare af kreatur, dä
dessa komma in på banan och blifva öfverkörda. k ar forhållandet
det, att det är en bestämd praxis i järnvägsstyrelsen, att, om anmälan
sker att till följd af bristfälligt stängsel utefter eu statens jernväg
kreatur kommit in på banan och blifvit öfverkörda, styrelsen vagrar
ersättning för den sålunda uppkomna skadan, uppgifvande såsom skal
härtill att styrelsen icke har annan skyldighet att stänga utefter jernvägarne
än i den mån sådant för jernvägarnes egen rakning ar erforderligt.
Alltid jernvägen och jernvägens gagn; aldrig eu tanke på
eller hänsyn till de kringliggande markernas egares rätt och intressen.
Förmodligen svaras: “Valla kreaturen". Jag hemställer emellertid,

om det kan vara möjligt att, der en jernväg går genom störa sträckor
af skog. ålägga egare af kreatur, som släppas på bete å skogen, a t
valla dem eller på något möjligt sätt tillse att kreaturen icke komma
in på banan och öfverköras? Jag anser det orimligt att tänka på
något sådant och skulle för min del snarare vilja vara med om att
skärpa jernvägsstyrelsens ansvar lör de skador, som genom trall en
orsakas, än att, såsom här föreslås, fritaga densamma äfven från det

ringa, som nu åligger densamma.

Jag vet nog att i Amerika jernvägar langa sträckor löpa tram
utan stängsel, men jag vet ock, att det derstädes är fast praxis, att
gifva liberal ersättning om någon skada inträffa^ Att deremot bär
borttaga skyldigheten för statens jernvägar att stänga utefter, limen,
då det är jernvägsstyrelsens praxis att förvägra all ersättning för
skada, som uppkommit, det anser jag vara obilligt och orättvist moo

egarne af kreatur! ,, , , „ ,

Jag får på det bestämdaste sluta mig till dem, som yrka atslag

på utskottets förevarande hemställan.

Herr Ekenman: Det är ett yttrande af talaren å norrbottensbänken,
som föranledt mig att å nyo begära ordet Han säde, att
stängslet vid jernvägarne alltid medförde trygghet vid bantågs ramförande.
Får man framställa detta påstående såsom ett axiom, sä. ar
naturligtvis konklusionen mycket lätt att draga ur eu sådan premiss,
att nemligen utskottets hemställan bör afslås. Men det lorhål er sig
här som alltid, att, der premissen är origtig, konklusionen också blir
oriktig. Det är nemligen, enligt min mening icke så, att stängslens
borttagande skulle medföra minskad säkerhet vid jernvagstmfiken,
utan erfarenheten såväl från utlandet som från åtskilliga håll i v r

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Om stängsel eget land har tvärtom gifvit vid handen att säkerheten blir större,
Uaf stambanan då det iclce fiunes nä8ra stängsel. Jag ber exempelvis att få påpeka,
i Norrland. att jernvägen emellan Malmö och Trelleborg icke är försedd med
(Forts.) stängsel, och man måste väl medgifva, att den bygd, som denna jernväg
genomgår, är en af de mest kultiverade i landet. Några olägenheter
till följd af frånvaron af stängsel har man dock icke der försport.

Jag tror sålunda fortfarande, att den mening, jag uttalat i frågan,
är den rigtiga, och yrkar derför fortfarande bifall till hvad statsutskottet
föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu förevarande paragraf hemstält och vidare på afslag
derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Herr Ekenman begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i § 8 af sitt
utlåtande n:o BO, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej—50.

§§ 9 och 10.

Lades till handlingarna.

§§ 11 och 12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Om ersättning
för postbefordran
ä
jernväg.

§ 13.

Herr von Krusenstjerna: Utskottet har motiverat det nu föredragna
förslaget till skrifvelse dermed, att “framgången af en statsinstitutions
verksamhet ej bör höjas på en annans bekostnad"; och
till bekräftande deraf åberopar utskottet, att denna åsigt uttalats af

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

två komitéer och två års statsrevisioner. Satsen synes mig alldeles Om ersättning
axiomatisk och det kan för min del icke falla mig in att bestrida ^

den. Men då utskottet med sitt åberopande tydligen velat antyda, Jjernväg
att denna regel icke kommit till tillämpning på förhållandena mellan (Forts.)
general poststyrelsen och jernvägsstyrelsen, och att det derigenom skulle
inträffa, att postverket gjorde eu vinst på statens jernvägars bekostnad,
så är detta eu af det högt ärade statutskottet uttalad åsigt, som jag
icke kan vara med om. Jag anser åtminstone att förhållandet icke
är så klart, att det kan vara skäl för Riksdagen att nu göra ett uttalande,
hvarigenom gifves stöd för den uppfattningen.

Ersättning för postbefordran på statens jernvägar utgick till en
början med eu krona per mil, då hel postvagn framfördes, höjdes derefter
för kort tid till två kronor, nedsattes derpå åter till eu krona
och bestämdes 1872 att utgå med ett visst belopp åt 1,500 kronor
per år för hvarje till trafik upplåten mil ä statens jernvägar. När
sedermera 1876 års statsrevisorer och samma års komité framhållit
otillräckligheten af denna ersättning, så blef, såsom kammaren vet,
ersättningen, efter noggranna och långvariga undersökningar hos
regeringen, bestämd att från den 1 juli 1882 utgå med tretton öie
per vagnkilometer för hel vagn och för del af vagn i förhållande
derefter. På sådant sätt går ersättningen fortfarande ut.

Det belopp, som postverket år 1892 utbetalte till statens jernvägar
för postföringen, uppgick till 499,538 kronor 66 öre. Postverket
är således, etter hvad jag tror, statens jernvägars största kund;
det är åtminstone en säker kund och eu kund, som ständigt återkommer.
Denna halfva million representerar likväl icke totalsumman
af hvad postverket utgifver till statens jernvägar. Det har derjemte
att betala kostnaden för postvagnars inredning, och vidare afiöningar
till belopp af omkring 90,000 kronor till stationsföreståndare vid statens
jernvägar för deras bestyr med posten. Derjemte är det den olikhet,
att då eljest allt gods, som öfverlemnas till befordran å statsbanorna,
behandlas af jernvägens eget folk, så handhafves bestyret med transporten
till och från postvagnarne samt bevakningen åt postgodset
utaf postverkets egen personal, och den för detta ändamål använda är
ganska stor.

Frågan är nu, om detta belopp af öfver eu half million dock kan
anses för litet och verket således göra vinst på statens jernvägars
bekostnad. Här hafva framstalts högst olika grunder för beräkningen
af ersättningsbeloppet. Jag vill endast fästa mig vid två, hvilka jag
anser stå mest i motsats till hvarandra. Den ena är clen, som frainstäldes
af 1888 års tuxekomité och hvilken numera accepterats af
jernvägsstyrelsen. Den säger: postverket skall behandlas som en enskild
trafikant; postbefordran är närmast likstäld med personbefordran;
jernvägarnes inkomster af personbefordran utgjorde under den femårsperiod,
för hvilken taxekomitén anstälde sina beräkningar, 18 öre
per vagnkilometer. Och således skall postverket också betala 18 öre.

Jag vill dock i parentes nämna, att denna inkomst under den sista
femårsperioden gått ned till 16,so öre. — Huru inverkar nu detta på
postverket, om man följer taxekomiténs beräkning? Hvarje förhöjning

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

°mförvosting med ett öre 1 den ersättning per vagnkilometer, som skall betalas,
befordran d representerar, beräknadt efter förhållandena 1891, ett belopp af 36,000
jernväg. kronor för år. Höjdes ersättningen från 13 till 18 öre eller med fem

(Forts.) öre, skulle således postverket år 1891 fått till statens jernväg!- ut gifva

180,000 kronor mera.

Det är klart, att i samma mån antalet postvagnkilometer ökas,
så stiger ersättningsbeloppet, För förra året skulle en höjning med
5 öre representerat en tillökning i ersättningsbeloppet med 200,000
kronor och summan växer med hvarje år.

Huru stort har nu postverkets öfverskott varit på senare tiden?
År 1890 levererades 257,000 kronor, 1891 något mer och 1892 levererades
321,000 kronor. Innevarande år kommer antagligen icke att
levereras mera än detta sistnämnda belopp. Tager man nu från
detta öfverskott minst 200,000 kronor, så inser kammaren, att icke
mycket återstår. Följden blir, att postverket, som hittills kunnat till
allmänhetens fromma utvidgas, kunnat inrätta nya postgångar, kunnat
öka antalet landtbrefbäringslinier o. s. v., måste inskränka sig, måste
göra besparingar i olika rigtningar och måste särskildt söka hushålla
med antalet postförande tåg. En ökning i postverkets ersättningsskyldighet
kan — jag säger icke skall — medföra ganska betänkliga
följder i . ett annat hänseende, nemligen i anspråken från ångbåtar
och enskilda jernvägar på ökade postbefordringsafgifter. Hvad särskildt
de enskilda jernvägarne angår, spelar postbefordringsersättningen
en stor rol, större till och med än ersättningen till statsbanorna, ty
medan afgifterna till statsbanorna år 1892 utgjorde i rundt tal 500,000
kronor, så uppgingo afgifterna till de enskilda banorna till 837,851
kronor, således till ungefär två tredjedelar mera. Och det har icke
saknats anspråk på att denna ersättning skall höjas. Det fins en
petition, undertecknad af styrelserna för ett flertal enskilda jernvägar,
hviika deri yrka högre ersättning af postverket. Det belopp, hvartill
denna ökning i ersättningen skulle uppgå, om alla anspråk beviljades,
skulle utgöra icke mindre än 350,000 kronor för år. Skulle nu detta
belopp tillkomma, inser kammaren hurudan postverkets ställning skulle
blifva. — Jag ber att få påpeka, att, fastän i rubriken till denna
punkt talas om ersättning för “postbefordran å statens jernvägar®,
i klämmen ordet statens icke finnes, utan, att det der talas om “den
ersättning, som af postverket för postbefordran på jernväg erlägges*1.
Detta är väl dock endast eu händelse. —- Sel skulle det ställa sig för
postverket, om de af taxekomitén föreslagna grunder följdes.

Den andra grundsatsen, som jag skulle vilja kalla den postala,
och hvilken förfäktas af generalpoststyrelsen, är den, att, när man hattvå
statsinstitutioner, som skola båda öfverlemna öfverskott å sin
rörelse till statsverket, och den ena behöfver anlita den andra, intet
skäl finnes, att den anlitade skall räkna vinst på det biträde, den
lemnar. Detta medför endast, att, om den ena statsinstitutionens
öfverskott ökas eller dess brist minskas, så sker detta derigenom, att
man från den andra tager af dess öfverskott, som alltså minskas.
Det är att taga ur den ena fickan och lagga i den andra. Hvad som
skall betalas är den direkta kostnaden för anlitandet af en stats -

•13

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m

institution, och detta betyder, tilläinpadt på förhållandet mellan postverket
och statens jernvägar, att postverket skall betala den ökade
kostnad, som för statens jernvägar uppstår till följd deraf, att utöfver
det antal jernvägsvagnar, som för all annan trafik behöfvas i tåget,
insattes en postvagn.

Enligt upplysning från jernvägsstyrelsen utgjorde den direkta
utgiften år 1890 för insättande i snälltågen af eu postvagn jemte slitning
af banan och amortering af postvagnen 7,g öre för vagnkilometer
eller i rundt tal 8 öre. Dessa tal, 8 och IS öre, representera de
båda ytterligheterna. När nu den af Kongl. Maj:t år 1882 bestämda
ersättningen utgör 13 öre, så är detta just medelvägen mellan 8 och 18.

Jag vill med detta icke hafva sagt, att jag tilltror mig ovilkorligen
kunna förklara, att den postala uppfattningen är den rigtiga. Sättet
att beräkna grunderna för jernvägstaxor är ytterst svårt. Det finnes
många olika grunder att uppställa för eu sådan beräkning, och säkert
finnas här i kammaren flera personel-, som mera än jag äro deri förfarna.
Hvad jag velat framhålla är blott detta: kan kammaren verkligen
anse, att denna fråga, frågan huruvida den nuvarande ersättningen
är riktig eller icke, är så klar, att det finnes skäl för kammaren
att ° genom att° biträda utskottets förslag uttala, att den nuvarande
ersättningen är för låg och bör något höjas. Jag vill lästa uppmärksamheten
på, att 1892 års statsrevisorer icke tilltrott sig uttala något
omdöme om, att den nuvarande ersättningen är för liten, utan endast
uttalat den uppfattning, att ersättningen borde vara noga afvägd.

Efter hvad jag vet, har inom den afdelning af statsutskottet, som
behandlat frågan, samma uppfattning gjort sig gällande, så att man
ansett, att Riksdagen icke nu borde skilja mellan de båda parterna
och icke ingå med denna skrifvelse till Kongl. Maja.. Och när vi
veta, att ärendet redan finnes hos Kongl. Maj:t till följd åt taxekomiténs
förslag, och att det der är föremål för utredning — förra
året hafva promemorior aflemnats åt både jernvägsstyrelsens och
generalpoststyrelsens chefer — är det då skäl, att Riksdagen nu tilltror
sig att uttala ett bestämdt omdöme om hvilketdera är det rätta,
tv deråt pekar utskottets förslag. Det är detta jag icke tror vara
skal att göra. utan jag anser, att man hör öfverlemna frågan utan
vidare till Kongl. Maj:ts afgörande, och på detta skäl hemställer jag
om utslag å statsutskottets hemställan i donna punkt.

Deri- Fränekel: Jag skall icke tillåta mig att ingå i granskning
af de siffror, som den siste ärade talaren framlade, om huruvida det
totalbelopp, som postverket erlägger för postbefordran å statens och
enskilda jernvägar, är sådant det bör vara; ty jag föreställer mig att
eu granskning af denna fråga är af så svår natur, att deri icke kan
här omedelbart afgöras.

Jag ber att få i kammarens minne återföra, att denna fråga väcktes
på tal af 1870 års jernvägskoinité; att derefter 1870 års statsrevisorer
gillade koiniténs skäl; att sedermera 1883 års taxekomité tog frågan
under noggrann ompröfning och dervid kom till det resultat, att komitéu
fann sig befogad föreslå eu bestämd siffra för posttransporten på jern -

Om ersättning
för postbefordran
d
jernväg.

(Forts.)

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Översättning samt slutligen, att 1802 års statsrevisorer _ sedan yttranden

befordran å j s styrelserna för de båda verken — ansett frågan af den vigt,
jernväg. att den borde på något sätt af Riksdagen beaktas.

(Forts.) När frågan således varit så länge under behandling, torde tid punkten

vara inne för Riksdagen att genom eu skrifvelse till Kongl.
Magt uttala, att Riksdagen icke anser frågan vara på lämpligt sätt
löat, och anhålla, att Kong!. Maj:t snarast behagade taga frågan under
öfvervägande, och tillika uttala, att man önskar, att denna siffra borde
så afvägas, att den icke är till förmån för det ena verket på det
andra verkets bekostnad.

Går jag till sjelfva hufvudfrågan, så är det rigtigt, att den, som
utför några prestanda, hör få bestämma sitt pris derför. Sä har tyvärr
icke här egt rum. Generalpoststyrelsen har alltid, dels på grund
åt sina föregående dåliga finanser, dels af andra mer eller mindre svaga
motiv sokt hålla ned det pris, hvartill jernvägarne borde forsla posterna,
r rågan ar gammal, och hvarje gång det begärts, att postverket skulle
betala hvad postföriugen verkligen kostade jernvägarne, har detta afslagits
åt olika skäl. Hurudana dessa skäl äro, derom har den föregående
talaren leuinat kammaren någon upplysning. Emellertid torde
det icke kunna bestridas, att alla de extra afgifter, som generalpoststyrelsen
sagt sig få betala utöfver sjelfva postföriugsersättningen, äro
sådana, att de betingas af derför faktiskt utförda arbeten för postens
egen skull. Enligt upplysningar, som jag inhemtat, äro de utgifter
för postverket, som utgå i form af aflöningstillägg åt jernvägstjenstemän,
så minimala, att det odisputabelt är på jernvägarnes bekostnad
dessa tjensmr bestridas. Jag har hört uppgifvas, att vid eu stor station
ersättningen till stationsföreståndaren utgår med ett ganska litet belopp;
arbetet med posten bar emellertid så vuxit, att eu stor del af hans
tid måste användas för postbehandlingen; följden har derför biff vit,
att han måst begära biträden och dessa biträden betalas af statens
jernvägar. När nu dertill kommer, att 1888 års taxekomité, som väl
tåi anses hafva vant alldeles opartisk vid frågans bedömande, framhållit,
att den rätta siffran är icke 13 utan 18 öre per vagnkilometer,
och stöd t detta på statistiska siffror, så torde deri ligga ett klart bevis
för, att det nuvarande beloppet icke är det rätta.

Den siste ärade talaren har äfven erkänt, att, såsom det ock står
i betänkandet, ce enskilda jernvägarne uppbära belopp, som äro högre
äu det till statens jernvägar utgående beloppet, och detta af skäl “att
ersättningen för de förra utgår efter andra grunder". Det synes häraf,
att andra grunder för postbefordringsafgifternas fastställande äro af
behofvet påkallade; och hvad, som är bestämdt säkert är, att postföringen
för statens jernvägar medför ganska betydliga uppoffringar för
intressen, som uteslutande böra ersättas fullt af postverket.

Den föregående talaren har visserligen påvisat, att af postverket
till statens jernvägar utgår circa en half million i postbefordringsafgifter
och derjemte andra prestanda till belopp af 90,000 kronor m. m.
Men, dermed må förhålla sig huru som helst, man kan dock icke bilda
sig något omdöme, om hvad dessa siffror betyda, om man icke jemför
dessa med de arbeten, som utföras för detta belopp af statens jern -

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

vägar. Det är ju gifvet, att med utsträckning af jernvägarne dessa Om ersättning
utgifter äfven ökas; men att också den nytta, postverket kar af jern- .

vägarne, ökas mer och mer. _ jernväg.

Vidare sade talaren, att ett visst uppgifvet totalbelopp utgår till (Forts.)
de enskilda jernvägarne. Jag kan dock icke finna, att detta belopp
bör läggas till grund för något omdöme om, huruvida beloppet till
dessa jernvägar är rätt afpassadt eller icke. Här gälla samma skäl men
i ännu högre grad, ty det är icke samme egare, som utför arbetet.

Detta är icke någon ny fråga. Många framställningar hafva af
enskilda jernvägar gjorts derom, att denna taxefråga måtte grundligare
utredas, på det de, hvilka möjligen hafva att uppbära för hög afgift,
måtte få den sänkt och de, som erlägga för låg afgift, måtte få
denna höjd.

Huru jag än ser frågan, kan jag icke annat än finna, att, med
det läge frågan nu mera har och med den mångsidiga utredning, som
åstadkommits ända sedan år 1876, det icke torde vara förmätet, om
Riksdagen ville, i de ordalag, som af statsutskottet blifvit använda, hos
Kong!. Maj:t anhålla, att frågan måtte få sin lösning på det sätt,
rättvisan krafvel''. Af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Då jag deltagit i denna frågas behandling
dels inom jernvägstaxekomitén, dels ock under de många gånger, den
förekommit i utskottet, och nu biträdt utskottets förevarande beslut,
så torde det böra anses såsom en skyldighet för mig att nu uttala mig
i frågan.

Jag ber då att få i kammarens minne återföra, att, när frågan
först förelåg till behandling inom jernvägstaxekomitén, styrelsen för
statens jernvägar fordrat ersättning för postbefordringen med 2 kronor
80 öre för hvarje mil och vagn, men att komitén ingalunda biträdt
detta förslag, utan inskränkt sig till att på grund åt den utredning,
komitén verkstält, föreslå eu ersättning af 18 öre per vagnkilometer,
således en betydlig nedsättning; att komitén stödde denna siffra derpå,
att den ansåg lämpligt att utgå från och derför uträknat hvad dylika
vagnar i medeltal lemuade i effektiv trafik; att en sådan lösning som
den af komitén föreslagna emellertid icke kommit till stånd; att jernvägsstyrelsen
visserligen i afgifvet utlåtande tillstyrkt, men poststyrelsen
deremot afstyrkt kornitéus förslag; och att emellertid någon böjning
af ersättningen icke egt ruin. — Jag bar visserligen sett, att poststyrelsen
nu mer träffat öfverenskommelse om upplåtande för postbefordring
af boggievagnar mot, som det uppgifvits, ett ökadt pris af
18 öre, men om man tagel- i betraktande dessa vagnars större utrymme
och med afseende härå reducerar dessa 18 öre, skall det senare priset
befinnas i sjelfva verket innebära, icke en ökning utan en minskning
af eljest gällande priset 13 öre för viss uppgifven vagncert. Dåde
priset bestämts enligt det utrymme, boggievagnarne erbjuda i jemförelse
med eljest begagnade vagnar, skulle det i sjelfva verket varit åtskilligt
högre än 18 öre.

Den ärade talare, som först både ordet, yttrade, att om postverket
tvingades att betala högre utgifter till statens jernvägar, skulle posten

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars. f. in.

0mf<;7r9 tvingas att beSräusa sina sträfvande!! att utvidga sin verksamhet. Jag
befordran å j,™1’ att ^ icke är så farligt med den saken. Han redogjorde sjelf
jernväg. *pr c''e öfverskott, postverket lemiiat under några år. Jag ber att få
(Forts.) tillägga, att för år 1894 postverkets inkomster beräknats till 8,100,000
kronor och dess utgifter till 7,642,000 kronor; således är beräknadt
ett ej ringa öfverskott, som väl kan medgifva eu sådan förhöjning af
utgifterna, som den hvarom härom är fråga. — För öfrig! får jag Öppet
förklara, att. om ökade kostnader af postverkets utveckling erfordras,
jag gerna vill medgifva dessa, och jag skall för detta ändamål icke
blott gerna medverka till att Riksdagen aistår från de bidrag, som
eljest skulle kunna inflyta till statsverket från posten, utan vill äfven
iny eket hellre vara med om, att direkta anslag Finnas till postverket,
an att det erhåller detta icke synliga understöd från stadens jernvägar.
Det synes mig mycket bättre, att man far se, å ena sidan hvad postverket
verkligen lemuar i behållning, och å den andra hvad jernvägarnes
veikliga inkomst uppgår till, än att postverket genom att betala jernvägarne
för låg ersättning far utvisa eu gynsammare ställning.

Deii ärade talaren säde vidare, att, om postverkets betalning till
statens jernvägar skulle höjas, detta skulle föranleda anspråk från
ångbåtar oc^ enskilda jernvägar att äfven bekomma högre ersättning
för postbefordringen, men i detsamma yttrade han äfven, att det för
närvarande icke saknades sådana anspråk på ersättningens höjande.
Då sålunda dylika anspråk kunna framkomma äfven utan att ersättningen
till statens jernvägar bli!vit höjd, visar detta, att de båda
frågorna icke hafva något sammanhang med hvarandra. Och det måste
äfven erkännas, att något sådant sammanhang icke heller finnes, ty
det är ju naturligt, att om de enskilda jernvägarne anse att de få
för litet betaldt för postbefordran de skola fordra att få större ersättning,
hvilket pris än bestämmes för postbefordringen å statens
jernvägar.

Den ärade talaren anmärkte, att i motiveringen till utskottets
betänkande uttalades, att det här blott vore fråga om ersättningen
till statens jernvägar, men att detta icke framginge af klämmen. Jag
ber med afseende härå att få säga att ett tillägg till klämmen, angifvande
att det blott vore fråga om statens jernvägar, är ganska lätt
att göra; och att jag för min del ej har något emot ett sådant tillägg,
om jag ock icke kan håna det på grund af hvad som förekommer
i motiveringen behörigt.

I)å den bräde talaren påpekade, att det väl kunde sättas i fråga,
huruvida postverket borde till statens jernvägar för postbefordringen
betala mer än den direkt ökado kostnad, som genom postbefordran
drabbar statens jernvägar, ber jag att fa hemställa, huruvida postverket
skulle å sin sida vara belåtet, om man beräknade dess rätt till
ersättning för dess arbete för statens räkning på sådant sätt, eller
om postverket nu nöjer sig dermed. Jag erinrar härvid om fribrefsrättens
upphörande och den ersättning postverket uppbär derför. Beräknas
väl denna ersättning på det sätt, den ärade talaren antydt,
eller beräknas den icke att utgå till hela den kostnad, som enskild
person erlägger för dylika försändelser? Jag hemställer härmed, om

N:o 15

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

det kan vara lämpligt, att ett verk får använda en norm, då det Om ersättning
gäller att bestämma dess inkomster, och en annan, när man skall
bestämma dess utgifter. Jag tror icke detta. Och då man ställer på jernväg.

statens jernvägar det bestämda anspråket, att de skola så väl till- (Forts.)

godose trafikens behof af beqvämlighet som ock lemna all möjlig inkomst,
bör Riksdagen icke opåmindt låta ett sådant förhållande fortgå,
som att dessa jernvägar tvingas att bestrida postbefordringen för lägre
ersättning än skäligt är.

Jag ber att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bennick: Då jag har äran att vara ledamot i styrelsen

för eu enskild jernväg, har jag någon erfarenhet om det sätt, hvarpå
postverket anser sig böra godtgöra de enskilda jernvägarne deras kostnad
för postföringen. Dessa jernvägar hafva nu slutligen förenat sig
om eu underdånig framställning till Kougl. Maj:t derom, att det måtte
ske dem någon rättvisa i berörda hänssende. Af den förste talaren
erforo vi ock, att denna framställning för närvarande är under regeringens
behandling, men af hans yttrande vill det tillika förekomma,
som om samma framställning hade att vänta ganska litet understöd
från postverkets sida. Det må nu gå huru som helst med den godtgörelse
statens jernvägar erhålla af postverket, så kan det dock icke
förnekas, att förhållandet är ett helt annat emellan postverket och de
enskilda jernvägarne än emellan två statsinstitutioner, såsom postverket
och statens jernvägar. De enskilda jernvägarne hafva tillkommit genom
stora uppoffringar af enskilde medborgare och lemna ofta alls ingen
eller åtminstone mycket ringa afkomst åt sine aktieegare. Dessa jernvägar
åläggas emellertid åt Kongl. Maj:t att transportera posten för
ett pris, som stundom är lägre än jernvägarues omedelbara kostnader
i och för transporter och snart sagdt i intet fall motsvarar dessa jernvägars
skäliga anspråk på någon vinst af det arbete jernvägarne sålunda
utföra. Det kan dock ingalunda vara billigt, att enskilda personer
och korporationer, som med stor uppoffring och ofta utan något
statsbidrag byggt jernvägar till båtnad för sina respektive orter och deras
trafikbehof, skola vara tvungne att utan skälig godtgörelse ombesörja
eu statens angelägenhet sådan som postföringen.

Jag kan således icke finna, att goda skäl saknas för den ramställning,
statsutskottet gjort i denna punkt, hvarför jag ber att få
yrka bifall till den samma.

Friherre Barnekow: .lag vill icke yttra mig öfver, huruvida den
ersättning, som postverket betalar jernvägen för transport af poster, är
tillräcklig eller icke, men då från statsutskottet förslag inkommit om eu
skrifvelse i detta ämne, gifver det anledning till förmodan, att en
undersökning angående den omtalade ersättningen är behöflig.

EU annat förhållande som förtjena:’ uppmärksamhet är det, att
bevillningsutskottet ständigt får mottaga motioner om nedsättning af
postportot på den grund, att postverket skulle hafva penningar öfver.

Eu sådan motion finnes för närvarande i utskottet, som säger, att
meningen aldrig kan vara att postverket skall förtjena penningar, och

N:o 15. 48 Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Om ersättning då öfverskott för närvarande finnes, an hålles om postportots nedsättning,
befordran å meu är «u . förhållandet sådant, att om postverket skulle komma att
jernväg. betala mer till jeruvägen för fraktning af posten, så blifva kanske inga

(Forts.) öfverskott och följaktligen anhållan om nedsättning af postportot all deles

obefogad. För att få denna fråga utredd, anhåller jag om bifall
till utskottets förslag.

Sedan öfverläggniugen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande paragraf hemstält och vidare
på afslag derå: och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

§ U.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15-

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet friherre von Essen afiemnade Kongl. Majrts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande
af belöning för dödande af björn och varg; samt

2:o) angående upplåtelse till Ljusdals stationssamhälle af mark
från indragna löjtnantsbostället 23ä/3S4 mantal Gärde n:o 2.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande vid Lunds
hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke;

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna kronofogdebostället Stommen n:o 1 om
1 mantal i Elfsborgs län; och

n:o 35, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och
användning af den Längmanska donationsfonden; samt

bevillningsutskottets memorial n:o 10, angående kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande vissa delar af punkten 2:o) i utskottets betänkande
n:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 med
förslag till ny förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

N:o 15.

Onsdagen den 15 Mars, f. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallin under
fjorton dagar från och med den 18 i denna månad.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 8.03 e. m.

In *fidem

A. von Krusenstjerna.

»HKöI Klu\()d''Å)0)S

Första Kammarens Prof. 1893. N:o 15.

Rättelse

i Företa Kammarens protokoll n:o 3.

(Herr Alins anförande)

Sid. 3 rad. 5 och 6 uppifrån står: under instämmande af statsrådets

öfriga ledamöter

läs: under instämmande af det sammansatta
statsrådets öfrige svenske
ledamöter.

Första Kammarens Prat. 1893. N:o 3.