1893. Andra Kammaren. Nso 20 (Riksdagens protokoll 1893:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. Nso 20

Fredagen den 17 mars.

Kl. | 3 e. m.

§ I Justerades

de i kammarens sammanträden den 9 och 10
innevarande mars förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts på
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen angående
ändring af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för
dödande af björn och varg.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse till Ljusdals stationssamhälle af
mark från indragna löjtnantsbostället ||| mantal Gärde n:o 2 i
Gefleborgs län.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:is 33, 34 och 35; samt
bevillningsutskottets memorial n:o 10.

§ 4.

Ordet lemnades till:

Herr Mankell, som yttrade: Det lärer knappast kunna

förnekas, att genom den urtima Riksdagens beslut nya förpligtelser,
nya och dryga bördor blifvit pålagda det från representationen
utestängda flertalet af svenska folket.

I följd deraf hade man hoppats, att dessa nya förpligtelser
skulle motsvaras af utvidgade rättigheter, samt förmodat, att

Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 20. 1

N;o 20. 2

Fredagen den 17 Mars, e. m.

regeringen derom skulle framlägga förslag vid denna riksdag, så
mycket hellre, som densamma är den sista under innevarande
treårsperiod.

Och denna förhoppning erhöll ett icke ringa stöd i de förespeglingar,
som från eljest väl underrättade håll gjordes, samt i
de uttalanden, som från framstående politiska män förspordes.

Emellertid har ännu icke något dylikt förslag från regeringens
sida afhörts. Då likväl allmänhetens förväntan i afseende på
denna vigtiga fråga torde kunna anses i hög grad spänd, och
då en förklaring rörande densamma sannolikt skulle utöfva ett
icke obetydligt inflytande på Riksdagens behandling af föreliggande
rösträttsförslag, tager jag mig friheten att, såsom motionär
om allmän rösträtt, hos kammaren vördsamt anhålla om tillstånd
att till hans excellens statsministern få framställa följande förfrågan:

Ämnar Hans Maj:ts regering under innevarande Riksdag
framlägga något förslag till ändring i gällande grundlagsbestämmelser
rörande valrätten till Riksdagens Andra Kammare?

Den af herr Mankell sålunda gjorda framställning begärdes
på bordet och bordlädes.

§ B.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr	J. Anderson i Vårgårda under 14 dagar fr. o. m. den 22	dennes
»	0. Mehn »	10	»	»	20	»
»	A. Lilienberg »	10	»		24	»
»	0. Olson i Stensdalen »	14	»		23	»
»	S. Arnoldsson »	14	»	»	20	»
»	A. ström »	14	»	»	18	»
»	J. Anderson i Tenhult »	14	»	»	23	»
»	E. G. Bruse »	14	»	»	18
»	friherre G. 0. Peyron »	14	»		25
»	C. H. Wittséll	14	»	»	20	>
»	J. A. Johansson i Ströms-
	berg »	14	»		24
»	J. Sjöberg »	14		»	24
»	G. W. Svensson i Ryda-
	holm »	13	»		25

§ 6.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande

Fredagen den 17 Mars, e. m.

3 N:o 20.

n:o 13, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande
ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare
å vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden,
som blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,50 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Jf:o 20. 4

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Lördagen den 18 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

statsrådet m. m. G. F. Gill)am aflemnade Kongl. Majrts
proposition till Riksdagen angående upphörande af Lundby
pastorats i Göteborgs stifts prebendeegenskap in. in.

Denna kongl. proposition bordlädes.

§ 2.

Jemlikt förut fattadt beslut företogs val af dels tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; dels ock 6 suppleanter för
desse valmän; och befunnos efter valförrättningarnes slut hafva
blifvit utsedde:

till valmän:

Hen'' P. Andersson i Högkil	med	207	röster
»	J. Johnsson i Bollnäs	»	207	»
»	TV. Walldén	»	207	»
»	C. A. Alexanderson	»	115	»
»	C. A. Bakström	»	115	»
»	J. Bromée	»	115	»
»	C. TV. Collander	»	115	»
»	H. Eriksson i Elgered	»	115	»
»	A. G. Gyllensvärd		115	»
»	A. Halm	»	115
»	A. Henricson		115	»
»	M. Höjer	»	115	»
»	G. Jansson i Krakerud	»	115	»
»	J. P. Jansson i Saxhyttan	»	115	»
»	A. V. Ljungman	»	115
»	J. A. Lundström	»	115	>»
»	A. TV. Nilson från Lidköping	»	115	»
»	N. Nilsson i Skärhus	»	115
»	J. Nydahl	»	115	»

Lördagen den 18 Mars, f. m.

N:o 20.

Herr A. Persson i Mörarp
» J. Persson från Arboga
» J. F. Schöning
» E. Svensson från Karlskrona
» P. Truedsson

med 115 röster

» 115 »

»115 »

» 115 »

samt till suppleanter:

Herr J. P. Dahlberg
» A. LUljeqvist
» P. J. M. Erikson
» N. Svensson i Olseröd
t> O. Anderson i Hasselbol

» 0. A. Brodin

med 146 röster

» 126 »

» 121 »

» 120 »

Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika antal
röster blef genom lottning bestämd, sådan den finnes härofvan
angifven.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående
§ omförmälda val.

§ 4.

Härefter förekom till afgörande den på kammarens bord
Infilande frågan, huruvida det spörsmål till hans excellens herr
statsministern, som herr J. Mankell äskat, finge till hans excellens
framställas eller icke.

Sedan herr Mankells skriftligen affattade framställning i
ämnet blifvit uppläst, gaf herr talmannen proposition på bifall
till herr Mankells ifrågavarande anhållan och förklarade sig anse
denna proposition vara besvarad med öfvervägande ja. Votering
begärdes likväl, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att det af herr Mankell väckta spörsmål må
till hans excellens herr statsministern framställas,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren vägrat bifall till nämnda spörsmåls
framställande.

N:o 20. 6

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Omröstningen visade 94 ja men 118 nej; och hade kammaren
alltså vägrat det begärda spörsmålets framställande.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit
denna utgång af omröstningen, begärdes ordet af

Herr Beckman som yttrade: Herr talman, linne herrar!

Jag kan icke underlåta att här med några ord motivera den
reservation, som jag går att afgifva.

Hos oss är interpellationsrätten mer än vanligt kringgärdad.
Man har, förmodar jag, när man pålagt sig så stora
garantier, gjort detta i den fidla förvissning, att, när begäran
göres att få framställa sådana frågor, hvilka verkligen kunna
anses såsom uttryck för berättigade kraf, man också skall ega
rätt att få framställa dem.

Det är dels derför, att interpellationsrätten, enligt min uppfattning,
bör, i allmänhet, få begagnas så långt, som intill de
gränser, hvilka grundlagarne må uppdraga, dels derför, att nu framstälda
spörsmål på ett alldeles särskildt sätt berör hela svenska
folket, och att svenska folket säkerligen önskar att i detta stycke
få höra ett klart ord från sin regering, som jag anhåller, herr
talman, att få reservera mig mot det nu fattade beslutet.

Reservation emot det fattade beslutet anmäldes jemväl af
herrar Andersson i Hasselbol, O. Olsson och J. Johansson båda
från Stockholm, grefve Hamilton, Gumcelius, Lytt]tens, Jansson i
Krakerud, Olson i Stensdalen, friherre Nordenskiöld, Gustaf Ericsson
från Stockholm, Norman, Biilow, Mankell, Lovén, Linder,
Bexell, Ola Bosson Olsson, Wallis, Hammarlund, Bruse, Jakob
Erikson från Stockholm, Nilson från Lidköping, Persson från
Arboga, Svensson från Karlskrona, Ollas A. Ericsson, J. H. G.
Fredholm, Zotterman, Getlie, Henricson, Wijkander, Melin, Broström,
Valdin, Aulin, Liljeholm, Bromée, Falk, Persson i Mörarp,
Halm, Westerberg, Höjer, Persson i Tällberg, Karclell, von Friesen,
Jonsson i Hof, Gyllensvärd, Nordin, Sjöholm, Wittsell, Jacobsen,
Thermcenius, Elowson, Romberg, Norberg, Folke Andersson, Collander,
Wallmark i Sel ånger, Back Per Er sson, Ekman, Johnsson i
Bollnäs, Lilienberg, Olsson i Omakärr, Svensson i Olseröd, Hedlund,
Bokström, Fjällbäck, Wavrinsky, friherre Fock, Hedin,
Andersson i Lysvik, Olsson i Sörnäs, Nydahl, Jansson i Saxhyttan,
Hammarström, Truedsson, Wallbom, Andersson i Nöbbelöf, Dahlberg,
Olsson i Kyrkebol, Dahn, Nilsson i Skärhus, Johansson i
Noraskog, Stjernspetz, Palm, Wester och Carl Ericson.

Herr John Olsson, yttrade: Herr talman, mine herrar!

Jag kan icke betrakta utgången af den nyss verkstälda voteringen
annat än såsom ett uttryck för oberättigadt misstroende,
ja, såsom eu stridshandske, kastad till hela det orepresenterade

Lördagen den 18 Mars, f. m.

N:o 20.

flertalet af svenska folket, något som jag för min del lifligt måste
beklaga. På denna grund ber jag, herr talman, att få anmäla
min reservation emot det nyss fattade beslutet.

Herr Fr. Berg: Herr talman! I likhet med ett par föregående
talare skall jag be att icke allenast få aflemna min reservation
mot det fattade beslutet, utan äfven med ett par ord motivera
densamma. Förliden höst yttrades i denna kammares namn
inför tronen: »Enig torde denna kammare ock snart stå i den
förhoppning, att vi med väl afvägda men fasta steg må närma oss
den dag, då uti den stora medborgarhär, som i farans stund skall
rycka fram, hvarje man eldas af medvetandet, att han eger hel
medborgarrätt i det fosterland, för hvars lif han går att insätta
sitt eget». Jag beklagar på det djupaste, att kammaren nu
genom sitt votum gifvit tillkänna, att dessa ord icke uttrycka
kammarens flertals mening.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13.

§ 6.

Företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande,
n:o 7, angående vissa delar af tullbevillningen.

Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr
Bromée in. fl. i ämnet väckt motion, n:o 165, hemstälde utskottet
under punkten 1, att Riksdagen måtte besluta tullfrihet för fläsk,
andra slag.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar
friherre Barnékow, Fock, Almström, Cavalli, grefve Klingspor,
Fisser, Stephens, afl Buren och Philipson hemstält, att nu gällande
tullsats å fläsk, andra slag, 10 öre per kilogram, måtte oförändrad
bibehållas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Jag
skall anhålla att få yrka afslag å utskottets betänkande i denna punkt
och bifall till den af herr friherre Barnekow m. fl. vid betänkandet
fogade reservation. Jag gör detta på den grund, att jag icke
vet, hvad som passerat sedan förra årets lagtima riksdag, som
bestämde denna lilla skyddstull för denna vara, och nu påkallar
ändring. Det skulle enligt utskottets förmenande vara så, att
den norra landsdelen drabbas hårdare af denna tull än andra

Angående
tullfrihet d
»fläsk, andra
slag*.

TJ:o 20. 8 Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående^ orter i vårt land, emedan norrlandsarbetarne förbruka fläsk mer
,fläsk,1 ludra andra- Men det skulle vara intressant att veta, hvad som

slag*. hindrar Norrland att slå sig på svinafvel lika väl som andra
(Forts.) provinser i vårt land. Skälet till, att norrländingarne förbruka
så mycket fläsk och köpa sitt behof deraf, utan att sjelfva hålla på
på svinafveln, ja, det måtte vara, efter hvad jag hört af personer,
som känna till förhållandena deruppe, att de anse det för besvärligt,
och att de ha så stora inkomster af sina skogar, så att de ej
behöfva slå sig på denna näring. Och arbetarne der, som
utskottet ömmar så mycket för, lära också hafva så bra betaldt,
att de icke heller äro att ha så ofantligt stort förbarmande öfver.
Norrlandsarbetarne lika som arbetarne annorstädes i vårt land
kunna göra som Blekinges fattiga backstusittare göra. På våren
köpa de sig eu månads gammal gris. Den föda de sedan upp
— om sommaren är det tillfälle för sådana mindre bemedlade
att med tillhjelp af litet grönt (nässlor och dylikt) som fritt får
tagas, och mjöl bereda billig föda åt sina små grisar — och till julen
ha de sin lilla gris så fet och duktig, att de kunna slagta den
och sälja hälften af varan samt sålunda få på eu gång åt sig
en liten summa penningar. Så kunde de göra i Norrland också.
Jag tycker, att det icke bör vara något hinder alls derför. Men
jag har hört omtalas, att man der ej vårdar sig om att slå sig
på svinafveln.

Denna fråga är, åtminstone i den provins jag tillhör, mycket
beaktansvärd; ty sedan det lilla skyddet för denna vara tillkommit, ha
svinuppfödare kunnat få sälja den med någon fördel. Förut,
innan vi hade tull på fläsk, kunde de det icke, och detta gjorde
ett mycket stort minus i deras behållning.

Då ingenting passerat sedan senaste riksdag, som påkallar
ändring i dessa förhållanden, tycker jag, som sagdt, för min del,
att vi icke böra nu förändra denna tullsats, utan låta den vara.
Jag skall derför sluta med det, som jag började med, att yrka
bifall till herr friherre Barnekows in. fl:s reservation och afslag å
utskottets hemställan.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman, mine herrari
Jag yrkar afslag på såväl motionen som utskottets hemställan;
ty jag kan icke vara med om att helt och hållet taga bort tullen
på fläsk. Då förra Riksdagen nedsatte den från 20 till 10 öre
per kilogram, trodde jag, att det kunde vara nog. För jordbrulcarne
i Småland, norra Skåne och Halland, i synnerhet de
smärre jordbrukare^ och torparne der, för hvilka behållningen af
denna näring utgör ett afsevärdt bidrag till deras dryga skatter,
äro dessa 10 öre per kilogram af ganska stor betydelse. Och
staten kan näppeligen vara af med dessa 600,000 ä 700,000
kronor, som denna tull inbringar, i synnerhet icke under nuvarande
förhållanden. Man åberopar alltjemt detta Norrland. Jag

Lördagen den 18 Mars, f. m.

N:o 20.

tror dock, att de stora trävarubolagen deruppe godt kunna betala
sina arbetare så, att de kunna köpa god svensk vara, då de draga
så ofantligt stor vinst af sin industri. Jag tror också, att det
amerikanska fläsket i sanitärt hänseende lemnar mycket öfrigt
att önska, ja, mången gång är rent af skadligt. Lektor Waldenström
säger i sin amerikanska resa, att, sedan han sett ett
amerikanskt millionslagteri med dess orenlighet, han icke vidare
kunde förtära fläsk under den tid han vistades i Amerika.

På grund af hvad jag anfört skall jag bedja att få yrka
afslag å både utskottets hemställan och motionen.

Herr Sjö: Efter många års strider såväl inom Riksdagen

som i hela landet om tullars åsättande eller icke kom slutligen
Riksdagen 1887 och 1888 öfverens om åsättande af en stor del
tullsatser, men i sammanhang med dessa beslut afgaf Riksdagen
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i förevarande
frågor och att Kongl. Maj:t skulle inkomma med förslag
till ändringar eller tillägg i gällande tulltaxa. Med anledning
deraf tillsatte Kongl. Maj:t en komité, som fick i uppdrag att
i nämnda frågor uppgöra förslag, och dessa sedermera till
Kongl. Maj:t afgifva. Häröfver hafva derefter vederbörande
myndigheter hörts och deröfver till Kongl. Maj:t afgifvit yttrande;
hvarefter Kongl. Maj:t inkom med en proposition i ämnet till
förlidet års lagtima Riksdag. Efter det att dessa förslag inkommit
till Riksdagen, beslöt Riksdagen hela limen utefter åsättande af
förändrade tullar. Man reglerade det så godt man kunde, och
sedan detta skett, trodde man, att efter de många strider som
berört både ung och gammal, fattig och rik, palats och hydda, det
skulle blifva vapenhvila en längre tid. Men nu har dock vid denna
riksdag uppträdt den ene motionären efter den andra och yrkat
höjande eller sänkande eller rent af exportförbud. Den ene ett,
den andre ett annat. Det vill synas, som om striden skulle
uppstå på nytt. Jag kan icke annat än på det lifligaste beklaga
ett sådant förhållande, då man tänkt att man skulle få ett litet
uppehåll med striden.

Hvad nu fläsktullen angår, så, då det icke är fullt ett år
sedan den nedsattes till 10 öre, och den således icke har annat
ändamål än att för tillfället reglera prisen, kan jag icke förstå,
hvarför man nu skall komma fram med förslag till afskaffande af
densamma. Ty det är helt säkert, — och det tror jag att litet
hvar af herrarne som äro landtmän hafva reda på — att om landtmannen
kan få betaldt för denna vara hvad den verkligen är värd,
kan han icke endast uppfodra den spanmål han icke behöfver
till brödföda utan äfven åtskilligt med rotfrukter, och så får
han en god och kraftig gödning för sin jord, som derigenom tillföres
mylla. Helt annorlunda förhåller det sig med de artificiella gödningsämnena;
de tillföra visserligen jorden växtkraft, pigga upp

Angående
tullfrihet d
^fläste, andra
slagt.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet ä
tfläsk, andra
slagt.

(Forts.)

jorden, men utmatta den på längden och äro icke lika fördelaktiga
som den naturliga gödningen.

Hvad för öfrigt angår amerikanskt och svenskt fläsk, tror
jag, att vi litet hvar känna till, att det svenska fläsket är eu
sund och närande föda, då man deremot om det amerikanska
fläsket läst både i tidningar och tidskrifter hurusom det går till
vid de amerikanska svinslagterierna på ett sådant sätt, att det
icke är så angenämt att höra talas derom och ännu mindre angenämt
att behöfva förtära ett sådant fläsk. Nu skall måhända
någon säga, att derför att jag vill behålla denna lilla tullsats,
jag skulle vilja fördyra soflet för den fattiga norrländingen. Men
hvad det angår tror jag icke att det blir så mycket af med detta
fördyrande; men om man behåller den lilla tull som nu redan
finnes, hvilken är så pass stor att den fattige hemmansegaren,
torparen eller backstugusittaren, som sitter vid sina magra tegar,
kan få litet mer betaldt, åtminstone så pass mycket att han får
någon ersättning för hvad han gör, så kan man ju äfven säga
att man dermed tjenar de fattiga. Åtminstone i den trakt jag
tillhör och jag tror i många andra trakter är det de mindre
bemedlade som deraf hafva största fördelen. De stora egendomarne
i Skåne och södra delen af landet kunna lättare exportera
sina varor på utlandet, så att det icke är samma förhållande
med dem som med de små hemmansegarne och torparne. Af hvad
jag således anfört skall jag taga mig friheten yrka bifall till
reservationen och af slag på utskottets hemställan.

Herr Bergendahl: I likhet med den föregående talaren

yrkar jag afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Med att anföra några skäl för denna tulls bibehållande
eller bemötande af något som blifvit anfördt för dess afskaffande
vill jag icke uppehålla tiden, då denna fråga förut blifvit så
grundligt diskuterad. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på ett par omständigheter, som herrar motionärer anfört i sin
motion. De säga, att det finnes synnerligast tvenne omständigheter
som nu ytterligare och kraftigare tala för fläsktullens borttagande:
»Den ena att jemväl de mindre bemedlade och den
egentliga arbetsklassen, hvilka äro de, som nästan uteslutande
använda det importerade amerikanska fläsket såsom den billigaste
och mest närande föda, de kunna skaffa sig, hafva pålagts ökade
bördor, nog dryga efter förmåga och bärkraft, till landets försvar.

Jag vill då hemställa, om icke arbetsklassen i öfriga delar
af landet utom Norrland äfven får bära denna börda, som jag
för min del icke tycker vara af så tryckande beskaffenhet som
motionärerna påskina. Den andra omständigheten som angifvits
— är den missväxt, som inträffat i Norrland detta år. Vi få
väl hoppas, att detta förhållande utgör ett undantag, och vi må
väl äfven hoppas, att det nu ingångna året skall såväl för Norr -

Lördagen den 18 Mars, f. m

11 N:o 20.

land som för det öfriga landet medföra en god och gifvande
skörd: Det är väl icke på undantagsförhållanden som en tull taxa

skall byggas. För min del har jag i minnet föregående års
lagtima Riksdags beslut, då tullen på spanmål nedsattes på grund
af de exceptionella förhållanden, som då rådde. Jag vågade då
i denna kammare höja min röst mot tullens nedsättande och tog
mig friheten framhålla som min åsigt, att spanmålsprisen, som
då voro temligen höga, snart nog skulle blifva reducerade, och
jag hemställer till herrarne, om ej så inträffat? Rågtunnan gäller
för närvarande omkring 12 kr. och hvetetunnan cirka 19 kr.
Det har dock icke fallit mig in att vid denna riksdag väcka
motion om den tullens höjande. Jag anser nemligen, att man
icke bör ena året ändra hvad som andra året beslutits i afseende
på tullar, hvarigenom uppstå vanskliga förhållanden i handel och
näringar, som jag tror försigtigheten bjuder att icke framkalla.
Derför är ock min afsigt, som jag nu, eftersom jag har ordet,
ber att få tillkännagifva, att i alla de punkter, som i detta betänkande
afse tullsänkningar, tullförhöjningar eller införande af
nya tullar, yrka afslag.

Herr Johansson i Noraskog: Herr talman, mine herrar!
Jag har egentligen begärt ordet för att meddela en upplysning
och på samma gång en förklaring från bevillningsutskottet med
anledning af föreliggande betänkande. Då första afdelningens
förslag angående vissa delar af tullbevillningen inkom till plenum
för att der behandlas, så framstäldes redan då första punkten
föredrogs från åtskilliga ledamöter af Första Kammaren i utskottet
hemställan derom, huruvida icke deras motståndare från Andra
Kammaren skulle vilja sluta ett stillestånd i den under loppet af flere
år pågående tullstriden. Då dessa framställningar gjordes än af
en, än af en annan, voro de alltid åtföljda af ett litet men, i det
att hvar och en hade sitt skötebarn, som han ville undantaga
från det föreslagna stilleståndet; den ene önskade kopparplåten,
den andre något annat undantaget. Sedan emellertid tre eller
kanske fyra af Första Kammarens ledamöter sålunda uttalat såsom
sin mening, att vi borde sluta ett stillestånd, så fann jag
mig föranlåten — då jag ju har förtroende att sitta såsom vice
ordförande i utskottet — att å egna och andra kammar-kamraters
vägnar till svar på den gjorda hemställan afgifva den förklaring,
att vi vore villige att ingå på ett sådant stillestånd, men
endast under den uttryckliga förutsättning att det grundade sig
på status quo, så att icke eu enda tullsats skulle få rubbas, oberoende
af på livilket sätt den hade tillkommit, och vare sig den
vore för hög eller för låg; och i denna förklaring instämde så
småningom alla mina kamrater, Men under öfverläggningens
fortgång visade det sig, att det var omöjligt att åstadkomma eu
sådan förening, ty plötsligen fick man från Första Kammarens

Angående
tullfrihet d
t fläsk, andra
slagt.

("Forts.)

N:o 20. 12

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående * sida höra, att just i den punkt, som nu föredragits, skulle af
iMsklhandraen (*ess ledamöter röstas för afdelningens förslag om tullfrihet

aSslag*n ’för fläsk. Derigenom var gärdet uppgifvet och krigsförklaringen
(Forts.) gj°r(l- Det är således icke vårt fel, att ett stillestånd ej åstadkommits,
utan vi hafva bjudit till att få ett sådant tillstånd för
åtminstone ett eller par år. Ty jag tager för gifvet, att, om utskottets
betänkande varit fotadt på en sådan princip, att alla de
motioner, som ifrågasatt en höjning eller sänkning af bestående
tullsatser, af utskottet afstyrkts, samt utlåtandet i sådan form inkommit
till kammaren, så skulle, ehuru jag visserligen vet, att
här finnas extrema frihandlare, dock majoriteten hafva varit nog
besinningsfull för att hålla utskottet om ryggen. Men då ett sådant
utlåtande nu icke inkommit — och förslaget derom kan nog
ej tagas upp utan vidare — vill jag icke upptaga kammarens
tid med att anföra de skäl och motskäl, som kunna anföras. Men
nog hade det varit önskvärdt om Andra Kammaren visat sig
villig att åtminstone för ett år låta tullfrågan hvila i fred.

Jag har ansett mig skyldig att meddela dessa förhållanden;
och jag får för öfrigt endast tillägga, att jag icke ämnar taga del
i den förestående tulldebatten i vidsträcktare mån än som kan
åligga mig på grund af min ställning i utskottet eller derifrån
gifvet uppdrag. Jag skall icke ens framställa något yrkande.

Herr Beckman: Herr talman! Utskottets ärade vice ord förande

har nyss framlagt skälen, hvarför ett stillestånd i tullfrågan
icke kunnat vid denna riksdag inom utskottet bringas å bane.
Han har derigenom på visst sätt besvarat ett af yttrandena från
smålandsbänken.

Representanten på skaraborgsbänken sade, att han icke
skulle besvära kammaren med framläggande af några skäl för
sin åsigt. Detta må nu vara alldeles rigtigt från hans ståndpunkt.
Vi deremot hafva så starka skäl för våra åsigter, att vi, trots
det att de flesta redan förut blifvit sagda, icke böra försumma
detta nya tillfälle att häfda vår uppfattning.

Jag skall till att börja med upptaga de skäl, som af föregående
talare framstälts. Jag vill då säga att några af dem på mig
gjort ett skämtsamt intryck.

Så t. ex. då en ärad talare på blekingebänken anförde att
man der nere har sin bila gris, som man ger litet mjöl och annat
smått och godt och så får färdig till julen; och så ville han att
norrländingen också skulle göra i stället för att köpa amerikanskt
fläsk. Skall således den norrländske arbetaren, då han går ut
på timmerhugst om vintern, i de snötäckta skogarna föra med
sig mjöl för att göda grisar och drifva svinafvel? Samme ärade
talare yttrade sedermera något, som åtminstone icke föreföll mig
såsom skämt, men som jag dock för hans egen skull hoppas icke

Lördagen den 18 Mars, f. m.

13 3V:o 20.

vara hans fulla allvar: man behöfver icke, sade han, hysa något
så stort förbarmande med dessa norrländske arbetare I

Ett annat skäl, som oclfså stötte på det komiska, var, när
en talare sökte öfvertala den svenska Riksdagen att hindra importen
af det amerikanska fläsket genom att utmåla, hurusom en
representant från Gefle, som kommit att öfvervara en större svinslagt
i Chicago, derefter under hela sin amerikanska resa varit
urståndsatt att förtära fläsk. Nej, mine herrar, sådana skäl äro
af den beskaffenhet, att det lika litet lönar sig att framkomma
med dem som att bemöta deml

Men här har också verkligen framburits ett mer allvarligt
skäl. En talare på smålandsbänken har nemligen erinrat, att
denna tull pålades i afsigt att derigenom gifva skydd åt den
svenska svin åt ve In. Dermed berörde han en punkt, deruti vi
alla kunna vara ense, nemligen i önskan att de svenska näringarne
så mycket som möjligt utvecklas. Men vi, frihandlare,
sätta, som bekant, ingen tro till skyddskuren. Återstår då att se
saken från protektionismens egen ståndpunkt, att se till, huru vida
denna tull, såsom talaren förmenade, verkligen är eu skydds tull.
Redan de utaf utskottet anförda siffror, till hvilka jag hänvisar,
motsäga detta påstående. De gifva vid handen att utförseln och
införseln af fläsk, oberoende af tullarne, gått upp och ned. Detta
lärer den ärade talaren på smålandsbänken icke kunna förneka.
Jag ber emellertid att få för kammaren framlägga ytterligare
några siffror. Undersöker man prisen här i landet å det amerikanska
fläsket och det svenska fläsket, så finner man, att det
amerikanska fläskets medelpris, beräknadt efter de pris, som faktiskt
af importörer erlagts under månaderna januari, februari och mars
ifrågavarande år, fritt här i Stockholm, oberäknadt tullen, år 1891
utgjorde 49 öre pr kilo, år 1892 stigit till 53 öre och år 1893 uppgått
ända till 95 öre. Under sagda tid har det visat sig, att det svenska
fläsket under de två förstnämnda åren stått till 72^ öre samt innevarande
år uppgått till ett medelpris af 82 öre. Härvid bör
erinras, att detta fläsk icke är benfritt, utan att deri ingå hufvud
och ben, så att motsvarande benfritt fläsk skulle betingat 10 ä 12
öre högre pris pr kilo. I allmänhet är det betydlig skilnad i
pris mellan det amerikanska och svenska fläsket — i år har det
senare stigit genom särskilda anledningar — och under vanliga förhållanden
inverkar det amerikanska fläskpriset icke på det svenska.
Beträffande priset på vårt till England exporterade fläsk,
stälde det sig likaledes för årets första månader så, att det, enligt
uppgifter från mejeriagenten i Manchester, år 1891 var cirka 91
öre, 1892 steg det till 95 öre och 1893 till 112 öre pr kilo.

Af dessa siffror kan man draga den slutsatsen, att dessa två
fläsksorter ej beröra hvarandra, att import- och exportströmmen
icke mötas, så att don ena skjuter tillbaka den andra, utan de gå
på sidan af hvarandra, Med andra ord, det är alldeles olika

Angående
tullfrihet å
tfläsk, andra
slagt.
(Ports.)

N:o 20. 14

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet ä
*fläste, andra
slag*.
(Forts).

artiklar. Det är ofta upprepadt, att det amerikanska, hårdsaltade
fläsket innehåller en långt större mängd fett, som är
behöfligt för arbetaren särskildt i hårdt klimat. Det är alldeles
icke så, att det svenska fläsket för dem som arbeta i ett kallt
klimat skulle vara till samma nytta, äfven om de skulle få detta
i vissa afseenden bättre svenska fläsk lika billigt. Vetenskapen
har visat — man kan i det afseendet gå till generaldirektör Alméns
tabeller — att det är nödvändigt för arbetaren, särskildt under
vinterkylan, att få ett visst qvantum fett. Det uppstår hos
honom en verklig fetthunger, om han icke lyckas tillfredsställa
sitt behof af fettämnen. Detta fett, som han behöfver för att
bibehålla sin arbetskraft, har uppskattats till minst sextio gram
per dag. Under sådana omständigheter är det tydligt, att, äfven
om man lyckades tillbakatränga det amerikanska fläsket, detta icke
skulle kunna ersättas med det magrare svenska fläsket. Man påstår
visserligen, att man genom gödning skulle kunna bringa det derhän,
att svenskt fläsk blefve lika lämpligt för den norrländske
arbetaren, som det amerikanska. Men man glömmer, att denna
gödning på grund af de höga prisen på säd och majs skulle
göra det så dyrt, att det endast skulle kunna säljas för mycket
högre pris.

Det är således uppenbart, att det faktiskt vid frågan om
denna tull icke gäller skydd för en svensk näring. Fläsktullen
är en finanstull. Frågan är då: bör statskassan taga ännu mer
från dessa i öfrigt redan förut hårdt beskattade arbetare, i provinser,
som framför andra tyngas af lifsmedelsbeskattning? Skall
staten plocka mera ur deras fickor än ur andras, för att fylla
sina kassakistor? Äfven om man ser saken från de s. k. skyddsvännernas
egen synpunkt, från deras, som hoppas att detta
system skall ega långvarigt bestånd, vore det klokare, om
man borttoge denna tull, »systemets» mest skriande orättvisa,
som verkligen kan kallas dess »törne i köttet». De tro nu, säga
de, att detta system är välsignelsebringande, de tro, att de för
fosterlandets båtnad ej bör borttagas. De borde då gifva sig sj elfva
det rådet att aflägsna de allra svåraste missförhållandena, särskildt
det, som kännes såsom den mest orättvisa, mest obilliga af alla
nu pålagda tullskatter.

En ärad representant från Småland har talat om faran af
täta rubbningar. Men om man fått klart för sig, att här är icke
fråga om något »skydd», så bör man inse, att från den svenska
svinafvelns synpunkt icke innebäres någon fara i den nu
föreslagna förändringen. Man lyckas i alla fall icke bevara Sverge
åt den svenska svinafveln, just emedan det, såsom redan nämnts,
gäller två alldeles olika artiklar. Så vidt våra skogsarbetares förmögenhetsvilkor
medgifva dem att äta fläsk, kommer fortfarande
amerikanskt fläsk att importeras. Och så mycket mindre behöfver
man i år tala om täta eller hastiga rubbningar som prisen

Lördagen den 18 Mars, f. m.

15 Nso 20.

från Amerika äro så höga, att importen derigenom i högsta grad Angående ,
försvåras. Prisen hafva stält sig så höga dels i följd af stockens l''^llhe*n^a
minskning och dels på grund af ringar, som på konstladt sätt a

drifva dem i höjden. Det synes mig derför, som om just nu (ports)
tiden skulle vara inne att borttaga denna skatt.

En betänklighet tinnes, jag medgifver det, den betänkligheten
nemligen, att vi under det nu rådande systemet, i afseende
på våra finanser, måste iakttaga den yttersta varsamhet. Det kan
aldrig för ofta upprepas och aldrig för allvarligt betonas, att de
finansiella perspektiv, som öppna sig för svenska folket, äro af
sådan art att man väl må se framtiden emot med oro och farhågor.
Men, mine herrar, här gäller det ju icke mer än en half
million: är det då icke allt skäl att på annat håll söka placera
denna skattebörda, i stället för att uttaga den just af de norrländske
arbetare, af hvilka för öfrigt många stamma från andra
provinser, t. ex. Småland och Vermland, och som för att kunna
utföra sitt arbete och derunder bibehålla sina krafter, behöfva
detta slags sofvel? Är det rätt att just på dem lägga eu sådan
börda? Skulle vi icke på något annat sätt, till exempel genom en
förhöjd tobaksskatt — jag är dock ej beredd att i det afseendet
uppträda som förslagsställare — finna en lämplig utväg för att ersätta
denna skatt? Att genom en finanstull taga skatt just ur de fattiges
fickor, att peka ut en särskild klass af hårdt ansträngda arbetare och
säga: »det är der vi skola taga skatten, det är desse som skola
fylla de återstående behofven i statskassan» — det är icke rätt,
jag upprepar det, det kan icke vara rätt. Om man deremot nu
borttager denna tull, vore detta möjligen ett tecken till ett stillestånd
på tullagstiftningens område och mer än något annat egnadt att
främja just hvad den ärade representanten från Småland framhållit
såsom önskvärdt. Jag fruktar högeligen, att eu stor del af de tullskatter,
som blifvit oss pålagda, just på grund af våra finansiella
förhållanden, med nödtvångets magt komma att åtminstone
någon tid qvarstå. Låt oss derför, oberoende af om vi äro protektionister
eller frihandlare, vara med om att borttaga denna
den orättvisaste af alla dessa skatter, så att — så länge tullbyggnaden
står — det må vara någon trefnad och frid i huset. Jag
anhåller, herr talman, att på grund af hvad jag här framstält få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Walldén, Alsterlund, Hammarström,

Loven, Fjällbäck, Linder, Ö. Olsson från Stockholm, Hammarlund,

Aidin, Hornberg, Halm, Persson från Arboga, Norman, Nydald,

Björck och Dahlstedt.

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Efter det sak rika

och innehållsrika anförande, som den föregående talaren
höll, så skulle jag kunnat inskränka mig till att helt och hållet

N:o 20. 16

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Angående instämma med honom i hans yttrande, men då jag i alla fall fått
Ääsklandra orc^> skall jaS att få taga kammarens tid i anspråk med att

slagT >a saga några ord.

(Forts.) Det har verkligen förefallit mig, som om numera ingen,

vare sig han är mycket ifrig tullskyddsvän eller icke, skulle hålla
så styft, som af ett par talares ord tycktes framgå, på dessa fläsktullar.
Jag har trott, att tiden sedan 1888 skulle hafva tillräckligt
visat, att det var ett misstag med denna skyddstull. Det
torde väl ingen kunna förneka, att denna tull ålades såsom
skyddstull och icke såsom finanstull, och jag antager, att
genom de siffror, som finnas upptagna i utskottets betänkande,
det bör kunna vara klart för hvar och en, att denna tull icke är
någon skyddstull, utan rent af från första stund blifvit en finanstull.
Jag skall derför icke besvära kammaren med några mera
omfattande siffror, för att visa detta, då jag tager för gifvet, att
det visar sig klart för hvem som helst som vill se det, hvilken
åsigt man än må hafva i tullfrågan. Men om man då kommer
till klarhet med det resultatet, att fläsktullen är eu finanstull, så
anser jag mig böra fråga, om det är någon rimlighet uti, att eu
sådan tull skall stå qvar, äfven om man skulle vilja låta systemet
i öfrigt vara åtminstone för någon tid? Kan det väl vara
rättvist — såsom ock den föregående talaren frågade — att en
finanstull skall under en längre tid få utgå af de fattigaste klasserna
af befolkningen och särskildt och till största delen från de
fattigaste delarne af vårt land? Denna tull drabbar icke jemn t
ens de fattiga i vårt land, utan hufvudsakligast, såsom man finner
af de sakrika utredningarne i utskottets betänkande, de norrländske
fattige arbetarne. Jag för min del anser detta skäl så
talande, att jag verkligen, i synnerhet under de sorgliga förhållanden,
som nu inträdt, gått och inbillat mig, att ingen skulle
motsätta sig bortskaffandet af en sådan tull. Missväxt och saknaden
af nödig brödföda i norra delarne af riket borde ensamt
vara nog talande skäl för afskaffande af en tull så orättvist drabbande
som fläsktullen. Jag är icke någon vän af stora och hastiga
rubbningar, så att, om jag icke sett på dessa berörda sorgliga
förhållanden och de upprörande orättvisor, som denna tull
förorsakat, så skulle jag nog, oaktadt jag varit mot påläggandet
af såväl denna som de andra lifsmedelstullarne, ej för egen del
nu kommit med eu motion om fläsktullens borttagande.

De särskilda förhållanden, som nu inträffat, äro också så
talande, att de, enligt mitt förmenande, icke nog kunna beaktas,
i det att den landsdel, der denna finanstull egentligen drabbar,
blifvit utsatt för missväxt; och då det dessutom är bevisadt, att
arbetarebefolkningen derstädes just behöfver en så beskaffad föda,
så har jag trott, att det icke skulle vara för mycket begärdt, att
denna tull borttoges. Ett annat mycket talande skäl för tullens
borttagande är, att det har visats, att, som jag förut nämnt, tullen

Lördagen den 18 Mars, f. m.

17 N:o 20.

icke alls är någon skyddstull, utan blott eu finanstull. Att importen
har stigit sedan 1888, då tullen pålades, visas af, att den år
1889 var 4,790,482 kg., men år 1891 gick den till 6,327,162 kg.;
och att fläskprisen stigit, — jag tror det nu här kostar l,io kr.
per kg. — torde också kunna vara ett godt skäl för att få bort
tullen; och det tycker jag skulle gälla, äfven om tullen vore en
skyddstull. Ty då prisen nu hafva stigit till — som sagdt
en krona och 10 öre per kilo, anser jag, att det s. k. skyddet
är tillräckligt. Det torde också böra beaktas, såsom eu föregående
talare anmärkt, att det fläsk, som produceras inom landet,
har stor marknad både utom och inom landet; att det har stor
marknad utom landet, synes ju af de utaf utskottet anförda siffrorna
öfver exporten; och att dessa siffror stigit, sedan tullen pålades,
är ju också obestridligt.

Medan jag har ordet, skall jag be att få besvara ett yttrande
af en talare på blekingebänken. Han tycktes vilja framhålla den
uppfattningen, att norrländingarne vore så försumliga och lata,
att de icke orkade sköta sina svin ordentligt, och att detta vore
orsaken, hvarför de icke hade en bättre svinafvel. Jag skall be att
få säga honom — ehuru jag ledsamt nog icke har tillgång till siffror
rörande Blekinge län, — att enligt den sist utkomna officiella
statistiken funnos i Jernhand, med dess något öfver 100,000 invånare,
ett svin på hvar 12:te person, under det att i det bördiga
och väl belägna Kalmar län, som hade något öfver 232,000
invånare, funnes ett svin på hvar tionde person. Jag ber att få
hemställa till den ärade talaren, om han verkligen tycker, att
skilnaden emellan Norrland och det bördiga, sydliga Sverige, om
särskild! jemförelse mellan nämnda provinser göres, är så ofantligt
stor till vår nackdel. Jag medgifver visserligen, att vi i allmänhet
äro underlägsna de mellersta och sydligare provinserna i vårt
land i mångt och mycket och särskildt i fråga om svinafvel, men
dertill torde finnas många andra orsaker än försumlighet och
lätja, som han velat påbörda oss. Det nordliga, kalla klimatet
och deraf felslagna skördar — eu naturlig orsak — torde väl
böra få medtagas i räkningen. Vi hafva icke från våra förfäder
heller fått emottaga en torrdikad, väl uppodlad och kultiverad åkerjord,
som största delen af det öfriga landets nu lefvande inbyggare
fått göra, utan få, i stället för att vara lata, arbeta och
uppoffra för kultivering på samma sätt som förmodligen förfädren
till de nu lyckligt lottade i andra delar af riket fordom fått göra.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört skall jag
be att få yrka bifall till utskottets hemställan och till motionen.

Herr Pettersson i Dänningelanda: Efter de stora förän dringar

som gjordes i tulltaxan vid förra årets riksdag, hade man
kunnat hysa grundad förhoppning om, att man skulle vara befriad
från några förändringar i tulltaxan denna riksdag. Det

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 30. 2

Angående
tullfrihet å
>fläsk, andra
slag.»
(Forts.)

N:o 20. 18

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet å
‘‘fläsk, andra
slag.t
(Forts.)

kart icke vara nyttigt hvarken för exporten eller importen att så
hastiga rubbningar göras i tulltaxan som hvarje år.

Hvad åter beträffar frågan från skyddets ståndpunkt, tror
jag icke att kammaren bör besluta aflägsna detta för en näring, som
är den allra vigtigaste af alla tullskyddade. Då tullen i fjor sattes
ned till hälften, kan man icke undra öfver, om jordbrukaren
med bekymmer såg, hurusom jordbruket fråntogs sitt egentliga
skydd, under det att industrien fick det ena skyddet efter det
andra. Det går icke an att inbilla folk, att denna tull skadar de
fattiga, ty detta är tvärt om en tull som hufvudsakligen gagnar
de fattige. Det är icke större jordbrukare, såsom godsegare och
bönder, hvilka hafva den egentbga nyttan, utan det är torpare
och backstugusittare, hvilka sitta på sina magra jordtäppor i
Småland och södra Sverige och hafva svinafvel till binäring.
Om de kunna få sälja en och annan hafretunna mera hafva de
icke mycket gagn deraf, då de derigenom exportera växtkraften
ur jorden till utlandet, utan då reda de sig bra mycket bättre,
om de drifva denna näring och uppföda svin.

Att det möjligen kan vara någon del af Norrland, som får
vidkännas litet större uppoffring, det vill jag icke förneka. Men
jag tror dock, att den norrländska befolkningen kan lika väl
lefva på svenskt fläsk som befolkningen annorstädes i vårt land.
Jag vet, att det är många arbetare, som begifva sig upp till Norrland
och erhålla arbete vid jernvägsbyggnader och skogsafverkningar,
och som skrifva hem till sina anhöriga och säga, att de icke
vilja hafva det amerikanska fläsket, som finnes der uppe — och
der finnes ofta icke något annat — utan be de sina skicka upp
svenskt fläsk, och sådant fläsk skickas också upp ganska mycket.
Jag tror derför det är mera inbillning än verklighet att säga, att
man i Norrland icke kan undvara det amerikanska fläsket. Hvar
och en vet naturligtvis att för eu arbetare, som nästan uteslutande
måste lefva på matsäck, såsom förhållandet till stor del är
med arbetame i Norrland, ställer sig det amerikanska fläsket förmånligare,
emedan det är fetare. Sådant fläsk som det amerikanska
är det icke lätt att få i vårt land, men det beror icke på
att vi ej kunna producera sådant fläsk, utan orsaken, är att städernas
invånare icke vilja hafva sådant fläsk. Om man kommer
till städerna med sådant fläsk som det amerikanska, d. v. s.
med störa svin på 15 å 16 pund, vill ingen köpa det, utan man
får sälja det till vrakpris. Finge deremot Sverige behålla fläskmarknaden
inom landet ensam för sig, lider det icke tvifvel om
att man skulle komma att producera fläsk, som vore lämpligast
äfven för Norrland, d. v. s. fetare fläsk, som det är mer tjockt
med späck på, emedan, som sagdt, sådant fläsk är bättre för dem,
som lefva uteslutande på matsäck, ehuru det icke är så användbart
i hushåll. Jag anser derför att denna fläsktull, hvilken det
nu är fråga om att taga bort, är för landet den allra vigtigaste,.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

19 N:o 20.

och att den är till gagn för den fattige arbetaren i största delen
af vårt land — det är säkert det. Jag har varit i samtal med
många i min trakt, som gälla för att vara frihandlare, men som
alla varit de allra ifrigaste vänner af tull å fläsk. De kunna
icke förstå, att någon menniska kan yrka på att densamma skall
borttagas. De tro det knappast. Jag skall derför på det varmaste
och lifligaste yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
reservationen vid denna punkt.

Herr B ex e 11: Då någon motion om höjning af tullen å

fläsk icke förekommit, har jag endast att yrka bibehållandet af
den nuvarande tullsatsen; och då vår protektionistiska regering
nu icke framkommit med något förslag vare sig om suspension
eller nedsättning af tullen å fläsk, förmodar jag också, att vi,
som icke önska afskaffanet af tullen, skola blifva segrande, så
att denna motion om upphäfvande af tullen å fläsk måtte komma
på skam.

Herr Dahlberg: Efter herr Beckmans anförande i den sak,
hvarom nu är fråga, torde icke mycket vara att tillägga, men då
jag förut varit motionär om borttagande af tullen å fläsk, och då
jag eger eu icke obetydlig kännedom om, hvilka företrädesvis konsumera
det amerikanska fläsket, har jag icke kunnat underlåta att begära
ordet för att något belysa de hithörande förhållandena. Man
vet, att en mycket stor del af det amerikanska fläsket går till Norrland,
och skälet dertill är naturligtvis, att näringsvärdet hos det
samma är — till följd af de amerikanska svinens utfodringssätt
— vida större än hos det för helt annat ändamål afsedda svenska
fläsket. För de norrländska skogs- och sågverksarbetarne, som
ofta under sina arbeten behöfva medföra lifsmedel i den mest
koncentrerade form, är det alldeles klart, att det skall vara särdeles
fördelaktigt att använda just amerikanskt fläsk för att proviantera
med. Men fördelarne hos detta fläsk beror, som sagdt, på
kreaturens utfodring, och jag tror icke, att vi äfven med det
bästa bemödande skulle kunna ersätta det amerikanska fläsket
med svenskt fläsk, som är afsedt för helt andra ändamål, för det
finare bordet.

Fn omständighet, som också bör tagas i betraktande, är
den, att priset på amerikanskt fläsk för närvarande står mycket
högt, så att importen af detsamma kommer under detta år att
sannolikt inskränkas till det minsta möjliga. Följaktligen måste inkomsterna
af tullen på amerikanskt fläsk redan nu nedgå så, att
om Biksdagen nu beslutar en i min tanke fullt berättigad nedsättning
eller ett borttagande af denna tull, kommer ur rent finansiel
synpunkt skilnaden mellan tullinkomsterna häraf för detta år
och för det nästa att blifva jemförelsevis obetydlig.

Angående
tullfrihet å
>fläsk, andra
slag. >

(Forts.)

N:o 20. 20

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet ä
\fläsk, andra
slagt.
(Forts.)

De s. k. »humanitetsskäl», som man här framdragit för
bibehållandet af denna enligt mitt förmenande orättvisa tull, vill
jag icke yttra mig om, utan jag inskränker mig till att på det
varmaste yrka bifall till utskottets hemställan, att tullen å fläsk,
andra slag, måtte borttagas.

Herr grefve Hamilton: Den ärade representanten för

Himble härad yttrade nyss med begagnande af det för honom
egendomliga parlamentariska språket, att han önskade och hoppades,
det denna motion måtte komma på skam. Då nu ett dylikt
uttryck en gång blifvit fäldt, vill jag såsom min åsigt uttala,
att, om denna önskan går i fullbordan, skall det vara en skam
för denna kammare.

Det var eljest egentligen med anledning af det intressanta
anförande, som representanten för Kinnevalds och Norrvidinge
härad höll, som jag begärde ordet. Det går icke an, sade han,
att inbilla folk, att fläsktullen är till skada för den fattige. Nej,
det behöfver man sannerligen icke inbilla någon. Tager man
endast kännedom om de verkliga förhållandena, skall man finna,
att denna tull är till skada för de fattige. Det heter, att kärleken
gör blind; men kärleken till skyddstullarna tyckes göra menniskorna
både döfva och blinda; döfva för de ovederläggligaste sakskäl,
blinda för de faktiska förhållandena. Gång på gång och på
det mest otvetydiga sätt har här bevisats, att af denna s. k.
skyddstull icke ett enda öre kommer svinuppfödarne i Kinnevalds
och Norrvidinge härad eller dem i Småland eller riket för öfrigt
till godo; de hafva icke det ringaste gagn af densamma. Och
likväl kallar den ärade representanten för Kinnevalds ooh
Norrvidinge härad fläsktullen för den vigtigaste af alla skyddstullar!
Nej, det är blott derför, att denna tull eu gång kommit
in i tullstriden, som vi fått detta rätthafveri, hvilket icke vill
medgifva, att man ur skyddssynpunkt begick ett fullständigt misstag,
då man åsatte densamma. Kunde de, som så ifrigt här tala
för denna tullbeskattning, endast lösgöra sig från detta rätthafveri
; önskade de verkligen fred mellan partierna; kunde de hängifva
sig åt en opartisk undersökning af förhållandena, skulle
de tvingas att erkänna, att denna tull icke är till något gagn utan
är för dem fullkomligt likgiltig. Vore det så, att de hade någon
fördel deraf, skulle deras motstånd icke förvåna mig; men då det
är så tydligt, så ovedersägligt, att icke den minsta fördel derur
härflyter, då begriper jag verkligen icke, att de så ifrigt motsätta
sig ett borttagande af densamma.

Det. är också ganska karakteristiskt, att sanningen af mina
ord blifvit bevisad just af den ärade representanten för Kinnevalds
och Norrvidinge härad. Han uppgaf först, att många af arbetarne
i Norrlands skogar skrifva hem till sina anhöriga, att de

Lördagen den 18 Mars, f. m.

21 N:o 20.

icke vilja hafva det amerikanska fläsket, utan de önska annat
fläsk, som äfven skickas hit upp till dem. Det måste väl ändå
vara blott en och annan kräsmagad arbetare, som icke vill äta
detta fläsk. Ty i annat fall vill jag fråga: hvart tager då denna
myckenhet amerikanskt fläsk vägen, som importeras till Norrland?
Det ätes väl ändå upp; och norrländingarne kunna nog intyga,
hvilka det är, som förtära det.

Sedan yttrade den ärade talaren — i märkelig strid med
nyssnämnda uppgift om skogsarbetarnes förmenta ovilja mot det
amerikanska fläsket — att det amerikanska fläsket är fördelaktigt
för dem som måste lefva ute på matsäck, ja, det är just det hvad
det är, men han sade i samma andetag: »herrarne skola icke
tro, att vi ej äfven här i landet kunna producera sådant fläsk
som det amerikanska, — och det har han mycket rätt i, det
skulle nog kunna gå för sig — »men», fortsatte han, »förhållandet
är, att befolkningen i städerna der vi skola afsätta våra varor,
icke vilja hafva sådant fläsk, hvarför det ej ej heller hlifver någon
producent af». Men dermed har ju den ärade representanten
just bevisat, att den vara, om hvilken han talar, är eu helt annan
än den, här är fråga om.

Det är verkligen, som sagdt, som om kärleken till dessa
skyddstullar gjorde menniskorna både döfva och blinda. Om
man skulle sätta i fråga, att af den brist på 4 millioner, som för
närvarande skall fyllas i statskassan, en större eller mindre del
skulle täckas genom särskild direkt beskattning lagd på våra
statare och tjenstehjon, då tror jag, att såväl den ärade representanten
för Kinnevalds och Norrvidinge härad som alla andra
skulle tillbakavisa ett sådant förslag med den största ovilja. Men
när man vidtager en sådan beskattningsåtgärd på en omväg, fast
fullkomligt lika säkert; när man genom indirekt beskattning tager
flera hundra tusen kronor årligen från dessa fattiga skogsarbetare
i Norrland, då är man med derom, derför att det sker under
form af en skyddstull, och derför att man en gång i partinitets
tjenst fått inpregladt i sig, att skyddstullar icke kunna vara till
skada för arbetar ne.

Skulle det dock icke nu vara på tiden att sluta med detta
rätthafveri? Denna tull är ej för protektionisterna den vigtigaste;
den har för dem ingen betydelse, den är den mest likgiltiga af
alla. Om de verkligen önska försoning och samhällsfrid, måste
de ovilkorligen vara med om dess afskaffande. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med grefve Hamilton instämde herrar Nilson från Lidköping,
Svensson från Karlskrona, Buloiv, Bokström, Ekman, Gustaf Ericsson,
Wijkander, Liljeholm, Bruse, Olson i Stensdalen, Broström och
Wallbom.

Angående
tullfrihet å
»fläsk, andra
slag*.
(Forts.)

N:o 20. 22

Lördagen den 18 Mars, f. in.

Angående
tullfrihet ä
t fläste, andra
slagt.
(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Nordin: Herr talman, mine herrar 1 Det har allaredan
blifvit så mycket sagdt både för och emot i denna fråga,
att jag endast har litet att tillägga, men några yttranden af den
förste talaren, som uppträdde, talaren på blekingebänken, hafva
icke blifvit tillräckligt besvarade, hvarför jag velat säga några ord.

Talaren på blekingebänken framhöll, att det är af maklighet
som norrlandsbonden icke uppföder svin. Men det är så
långt ifrån rigtigt som det någonsin kan vara, och talaren bevisade
genom dessa sina ord mera än tydligt, att han icke i
ringaste mån känner till och förstår att bedöma Norrlands ställning.
10 ord borde vara tillräckliga att bevisa honom, att det
är faktiskt omöjligt för norrlandsbonden att utan förlust föda
svin till ortens behof. Jag vill fråga: är det någon i denna
kammare, som kan tänka sig, att det för norrlandsbonden skulle
vara klokt att köpa mjöl från södra Sverige och derför betala
22, 23, 24 och 25 kronor pr 100 kilo — ja, till och med ännu mera
i de nordligaste delarne af Norrland — och så med detta mjöl föda
svin. Jag tror, mine herrar, att om vi hte hvar begagna endast
vanligt hvardagsförstånd — vi behöfde icke vara några sprängtänkare
för det — så skola vi komma till full öfvertygelse om,
att detta är en radikal omöjlighet. För öfrigt vill jag fråga: då
dessa bönder icke sjelfva hafva råd att köpa mjöl, så att deras
bröd får vara fritt från inblandning af bark, mossor och lafvar,
är det då möjligt, att de skola kunna köpa mjöl för att dermed
föda svin? Herrarne må inte tro, att jag står här och målar hin
på väggen. Nej, långt derifrån! Jag har så nyligen som under
denna riksdag, sett bröd, liitsändt från norra Sverige, som jag
vågar påstå, att ingen af herrarne skulle vilja taga i munnen;
och det är sådant norrländingame få äta. Så länge de få äta sådant
bröd af bark, agnar och lafvar, kunna de väl icke föda
svin med mjöl för att hålla arbetarne med fläsk.

Vidkommande slutligen nämnde talares yttrande, att arbetarne
i Norrland icke föda svin, derför att de hafva så enorm förtjenst
i skogarne, vill jag icke besvara detta derför, att det redan är
besvaradt. Men jag vill’ råda den talaren, som anförde det, att
begifva sig upp i Norrlands skogar och endast i åtta dagar dela
lifvet med dem, som han tror vara så lyckliga och förtjena så
oerhördt; kanske skulle han då snart vara belåten med att lemna
allt tal om möjligheten för dessa arbetare att föda svin.

Herr talman! På grund af det anförda skall jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Collander: Såsom af utskottets betänkande framgår,
har jag biträdt det beslut, hvartill utskottet kommit, nemligen att
förorda bifall till motionen.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

23 N:o 20.

Vice ordföranden inom bevillningsutskottet redogjorde nyss
för, att det inom utskottet till en början bragts på tal att få tullfrågorna
uppskjutna under denna riksdag, och jag för min del
hörde till dem, som ville biträda detta. Men anledningen härtill
var icke den, att man, utröttad af tullstriderna, skulle sluta
ett stillestånd och låta tullfrågorna få hvila en obestämd tid, utan
anledningen härtill var det förhållande, att då vi stå inför stora
utgifter, föranledda af de beslut, som tillkommit under sistlidet
års urtima riksdag och vi ännu icke kunnat få nödiga utredningar
från Kong! Maj:t om de nya skattekällor, som måste
tagas i anspråk för täckande af berörda stora utgifter, det vore
bättre till nästa riksdag uppskjuta tullfrågorna, åtminstone dem,
som djupare ingripa i statens finanser. Det är ju sålunda ifrågasatt
att vi skola få eu ölbeskattning; vidare att få en utveckling
af stämpel- och arfsskatten och om att få bevillningsförordniugen
omarbetad i syfte att kunna utvidga den direkta beskattningen.
Dessa utredningar väntar ännu Riksdagen på och kan således
ännu icke företaga den behöfliga större skatteregleringen för att
betacka de nya utgifterna. Under sådana förhållanden synes det
vara ett mycket beaktansvärdt förslag att vid denna riksdag icke
företaga någon större rubbning i tullsatsema, men det från frihandelssidan
framstälda anspråket på borttagande af fläsktullen
är nu ett ganska djupt ingrepp i statsfinanserna, enär efter 1892
års import berörda tullsats motsvarar mellan 600,000 och 700,000
kronor. — Eu talare från Norrland nämnde visserligen, att antagligen
i år importen af amerikanskt fläsk till Norrland kommer
att minskas på grund af minskning i skogsafverkningen, och detta
kan ju vara möjligt, men för närvarande måste man ju grunda
sådan beräkning på föregående årets eller 1892 års import. —
Men samtidigt med anspråket från frihandelssidan att borttaga
fläsktullen göres nu från protektionisternas sida försök att få ökadt
tullskydd för tvenne af den stora allmänhetens fönödenhetsartiklar:
läder och skodon, och yrkandena härpå hafva ledt till det resultat,
att utskottet på grund af den förseglade sedelns utslag förordat
eu betydlig höjning af dessa tullar. Då nu tullinkomsterna å
fläsk uppgå till ungefär samma belopp, hvarmed tullinkomsterna
å förenämnda varor, efter tullens höjning å desamma, till de af
utskottet föreslagna belopp, skulle ökas, kan jag icke inse, att
det skulle gifvet vara någon fördel att nu utbyta fläsktullen mot
förhöjd tull på läder och skodon, som äro lika oumbärliga förnödenhetsartiklar,
utan jag tror, att man behöfver fundera på
denna sak till nästa år.

Det är från denna synpunkt sedt, som jag velat vara med
om att för i år nedlägga dessa tullfrågor, som så djupt ingripa
i statens finanser. — Det är likväl tydligt, att, om en sådan öfverenskommelse
icke kommer till stånd, det ej finnes något annat att
gorå, än att hvardera fraktionen i dag får besluta enligt sin

Angående
tidt frihet å
»fläsk, andra
slag».
(Forts.)

N:o 20. 24

Lördagen den 18 Mars, f. in.

Angående
tullfrihet å
''fläsk, andra
slag''.
(Forts.)

ståndpunkt i tullfrågor, och kan man sedan vid gemensamma voteringen
tänka på, om det icke vore klokast att nedlägga dessa
stridsfrågor för denna riksdag.

Att emellertid denna tull å amerikanskt fläsk ej verkar som
skyddstull, utan är helt och hållet en finanstull, det är så tydligt
påvisadt och framgår så ovedersägligt af de siffror, som äro anförda
i utskottets betänkande. I detta betänkande ser man, huru
variationerna i importen både före och efter sedan tullen införts
ständigt och lika oregelbundet vexla fram och tillbaka; ena året
en hög importsiffra, som kanske redan året derpå nedgår till
hälften o. s. v., och deraf framgår, att importen af denna vara
icke är beroende på tullsatserna, utan helt och hållet beroende
på i hvad mån skogsafverkningen stiger eller faller. Deremot är
exporten af fläsk i nästan regelbundet stigande. Denna regelbundna
stegring af export har återigen tydligen icke något med
fläsktullen att göra, utan beror på mejerinäringens jemnt stigande
utveckling. Man har således såväl i fråga om import som export
i statistiken så tydliga bevis på, att fläsktullen icke har något
inflytande såsom skyddstull. Den är en ren finanstull, men som
verkar ojemnt och tryckande!

Herr talman! På grund af hvad jag anfört sluter jag mig
till hvad vice ordföranden i bevillningsutskottet nyss yttrade, då
han sade, att han för närvarande icke ville göra något yrkande,
utan afvakta, huru diskussionen inom medkammaren utfaller. Jag
står på samma ståndpunkt som han.

Herr Andersson i Löfhult: Jag blef uppkallad af en talare
på stockholmsbänken, som sade, att tullen gör dess anhängare
både döfva och blinda för några skäl från det motsatta lägret.
Jag vill på det bestämdaste protestera mot ett sådant uttryck.
Den ene ledamoten af Riksdagen kan hafva gjort erfarenhet i
i en sak och den andre i en annan, och derför kunna de hafva
olika uppfattning. Samme talare säde äfven, att i Småland skulle
det icke vara fördelaktigt att hafva tull å fläsk. Derom tror jag,
att vi småländingar hafva mera erfarenhet än den ärade talaren
från Stockholm.

Det är alldeles klart, att när man skall producera en sådan
vara, som erhålles genom att föda upp och göda svin, så behöfves
dertill både arbetare och spanmål. Om man sedan skall behöfva
sälja denna vara till underpris, då är det sannerligen icke godt
för jordbrukaren. Både de större och mindre jordbrukarne föda
upp kreatur för att sälja, och då kunna herrarne väl tänka sig,
de behöfva få betaldt för sin vara.

Likaledes har här framhållits de fattiga arbetarne i Norrland
och sagts, att det är för deras skull, som man arbetar på att få
bort denna tull. Jag har den erfarenhet, att då arbetare från
mellersta och södra Sverige begifva sig tipp till Norrland och

Lördagen den 18 Mars, f. m.

25 N:o 20.

arbeta i brädgårdar och sågverk, så förtjena de så mycket penningar,
att de äfven kunna sända hem deraf till sina familjer.
Under sådana förhållanden tror jag icke, det är så farligt för
dessa norrlandsarbetare, som man här velat framhålla.

Deremot kommer man, om denna tull å fläsk borttages, att
gynna importörerna af fläsk. Det blifver de, som komma att
förtjena på sin vara, om tullen borttages. Ty man har ju klart
och tydligt visat, att skilnaden i pris på svenskt och amerikanskt
fläsk är vida högre i försäljningslokalerna, än hvad tullen å denna
vara utgår med. Det är väl ej så nödvändigt att importörerna
skola gynnas. Jag tror, att det är lika nödvändigt, att de, som
föda upp svin, få skäligt betaldt, när de skola sälja sin vara. Icke
skall man stifta lagar för att gynna importörerna.

På grund af hvad jag anfört skall jag be att få yrka afslag
å utskottets betänkande och bifall till reservanternas förslag.

Herr Beckman: Endast ett par ord. Det har här uttalats
farhågor i statsfinansielt hänseende mot borttagandet af denna tull.
Jag vill sträcka saken längre och äfven se den från nationalekonomisk
sida. Då frågar jag: är det icke fördelaktigt att kunna till utlandet
exportera vårt svenska fläsk och der få högre betaldt för det samt i
stället hit importera billigare amerikanskt fläsk? Hvad åter den rent
finansiella sidan beträffar, frågar jag: äro då de penningar, som icke
utgå för tullar, bortkastade? Stanna de icke hos folket? År icke detta
en fördel? Hvilket är för en nation den största fördelen, att
man samlar penningar i statens kassakista eller, i folkets börs?

Herr Johansson från Stockholm: Visserligen är det, så som

motionären påstått, sant, att då lifsmedelstullarne vid 1888
års riksdag åsattes, de åsattes såsom skyddstullar och icke såsom
finanstullar. Såsom skyddstullar, hette det, vore de både
nyttiga och nödvändiga; såsom sådana skulle de åstadkomma
en bättre ställning för den stora och fattiga arbetarebefolkningen,
dels genom rikligare tillgång på arbete, dels ock
genom högre aflöning. Intraderna af dessa lifsmedelstullar,
hette det vidare, skulle också, om icke uteslutande, så åtminstone
till eu stor del användas till förbättring af deras ställning,
som mest fingo bidraga till dessa intrader. Men fem års
erfarenhet har emellertid gifvit vid handen, att arbetstillgången
i allmänhet icke blifvit rikligare, att afiöningen icke blifvit högre,
och att tullintraderna hafva blifvit använda för helt andra ändamål,
än hvartill det uppgafs att de skulle användas. När man vet
detta och äfven kan vara fullt förvissad om, att tullvännerna i
det allra längsta skola motarbeta eller åtminstone försöka att motarbeta
alla andra kraftigt verkande skatteformer än de, som trycka
mest, der de borde trycka minst, nemligen de indirekta skatterna;
och när man tager hänsyn till de eftergifter, visserligen små och

Angående
tullfrihet ä
tfläsk, andra
slag. t

(Forts.)

N:o 20. 26

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet ä
sfläsk, andra
slagt.
(Forts.)

icke så godvilligt gjorda, som gjordes vid sista lagtima riksdagen
i fråga om spanmål och fläsk; och när man vidare på samma
gång tager hänsyn till de stora utgifter, som för statsverket blifver
en följd af urtima Riksdagens beslut, har jag, för min del,
ansett det vara ett temligen lönlöst arbete att nu söka få någon
lindring i de bestående tullsatserna. Men när ett förslag nu
blifvit väckt om fläsktullens totala afskaffande, ställer jag mig
gifvetvis på motionärernas sida.

Om man vill betrakta endast tre af de mest kända med
tull belagda förnödenhetsartiklar, skall man finna, att spanmålstullen
är orättvis, att smörtullen är orättvisare, och att fläsktullen
är orättvisast. Spanmålstullen är orättvis mot många, men
gagnar i alla fall alla dem, som producera säd till afsalu. Detta
deras öfverskott kan sällan exporteras. Det sker åtminstone högst
sällan. Varuegarne söka och finna marknad i eget land för
sin säd; och de erhålla i förhållande till varans qvalitet samma
pris som den från utlandet importerade säden, inclusive icke
blott tullen, utan äfven frakten och andra umgälder, ställer sig
till, så att man kan säga, att det är icke endast genom tullen,
som det svenska jordbruket har sitt skydd. Jag vill också tillägga
att för de jordbrukare, som icke producera spanmål till mera än
husbehof, och för alla stattorpare och alla de jordbruksarbetare,
som hafva sin mat i husbondens kök, för dem kan denna tull
vara af temligen indifferent natur.

Smörtullen deremot är orättvisare icke blott af det skäl, att
i stattorparnes löner in natura icke, såvidt jag vet, ingår artikeln
smör, utan den är orättvisare derför, att det svenska smöret, såväl
prima som sekunda vara, betingar ofantligt mycket högre pris
än det från utlandet — Finland eller hvilka länder det nu må
vara — hit importerade. Den svenska smörproducenten och exportören
är således alldeles oberoende af, huruvida tull på smör
i vårt land finnes eller icke. Följaktligen är denna smörtull att
betrakta såsom en finanstull.

Fläsktullen är orättvisast derför, att det svenska, magra och
icke benfria fläsket betingar icke blott lika högt utan ofta mycket
högre pris än den från Amerika hit importerade, fetare och benfria
varan; orättvisast derför, att den amerikanska varan, såsom
man ju hört från alla talare, som äro för denna fläsktulls borttagande,
uteslutande förbrukas af den skogsarbetande befolkningen
i Norrland eller den skogsarbetande befolkningen, i hvilka skogar
den än arbetar; orättvisast derför, att denna befolkning sysselsättes
vid eu industri, som icke på grund af tullskydd kan gifva sina
arbetare hvarken rikare tillgång på arbete eller högre arbetslöner.

Icke bör man missunna denna befolkning, då den åtrår en
vara, som den finner sig väl af, och som sällan af andra landets
invånare förbrukas, att få den för så billigt pris som möjligt. lekas
bör man missunna denna arbetarebefolkning, som ofta på grund

27 N;o 20.

Lördagen den 18 Mara, f. m

af köld och transporter får vara i saknad icke blott af alla andra
sofvelslag, utan äfven af potatis, dricka, mjölk o. s. v. — icke bör
man missunna dem att få detta feta, späckrika och närande fläsk
så billigt som möjligt.

Under 8-årsperioden 1884—1891 var smörimporten i Sverige
20| milboner kg. till ett medelpris af 126 | öre. Exporten, femdubbelt
större, var 108 millioner kg. till ett medelpris af 182 \
öre pr kilogram, alltså öfver 44 % högre pris för det svenska
smöret än för det från utlandet importerade. Under samma 8-års-period importerades amerikanskt fläsk till Sverige till ett vigtbelopp
af 58 | milboner kg., deraf under de 4 första tullfria åren,
nembgen 1884—1887, 33 § milboner och under de 4 derpå följande
tullåren 24 § milboner kg. Med smörimporten var det på
samma sätt, i det att under de 4 första tullfria åren importerades
nära 12 milboner kg., men under de 4 senare tullåren 9 milboner kg.

Den minskade förbrukningen af importeradt smör, 3 milboner
kg., på grund af det genom tullarne förhöjda priset, torde
få skrifvas på umbärandenas och försakelsernas konto. Den
minskade importen, 9 milboner kg., af amerikanskt fläsk, på grund
af det genom tullarne förhöjda priset, torde få skrifvas på samma
konto. När man nu vet, att det amerikanska fläsket bar stigit
så oerhördt, så anser jag, att det är både obehöfligt och obarmhertigt
att hålla denna fläsktull qvar. Bättre än så bör man behandla
den stora norrländska arbetarebefolkningen, som alltid
har ett tungt och ofta ett lifsfarligt arbete. Bättre än så bör
man behandla denna befolkning, som till stor och hufvudsaklig
del har bidragit dertill, att Sverige under denna 8-års-period har
exporterat endast gröfre trävaror till främmande länder för i det
allra närmaste 800 milboner kronor.

Jag yrkar bifall till utkottets förslag.

Herr Lasse Jönsson: Då Riksdagen förra året ned satte

spanmålstullen till hälften, så var den allmänna tanken den,
att man derefter skulle få hvila. Så tyckes emellertid icke blifva
förhållandet.

Eu ledamot af bevillningsutskottet bar sagt, att den, som
icke vill lyssna till skälen att sänka denna tull, är både blind
och döf. Äfven med risk att kallas så, bar jag tagit mig friheten
att begära ordet. Ty samme man yttrade derjemte, att alla
statare och torpare vore de, som drabbades af denna skatt. Det må
vara, att stockholmarne och norrländingarne resonera så, men vi
från andra orter veta, att det är just stattorpare och andra torpare,
som till stor del hafva sin näring i denna fläskproduktion.
Man bör hafva sett, huru dessa, såväl man som hustru, innan de
gå på ett långt dagsverke, tidigt om morgnarne äro ute för att
vid åkerrenar och vägkanter samla föda för dagen åt sina grisar,
som de på hösten skola afsätta, för att af inkomsten betala sina

Angående
tullfrihet å
fläsk, andra
slag*.
(Forts.)

N;o 20 28

Angående
tullfrihet å
ifläsk, andra
slag. t
(Forts.)

Lördagen den 18 Mars, f. m.

kläder och andra förnödenheter. Den som sett detta, han skall
icke stå här och håna oss och säga, att vi vilja trycka på dessa
fattiga torpare. Gör han det, så har han icke annan idé om
saken än den han fått genom teoretiska inbillningar. Från den
synpunkten har han möjligen rätt, att man icke bör tänka på
annat än att uppmuntra handel och import,

Från min synpunkt deremot anser jag, vi böra rösta för
att status quo bibehålies, och röstar för reservanternas förslag.

Herr grefve Hamilton: Jag skall be att få säga ytterligare
några få ord. Jag skall icke upptaga de skäl, som anförts af den
ärade representanten för Allbo härad, icke heller de, som anförts
af den siste ärade talaren. De inledde båda sina anföranden med
den förklaringen, att jag ingenting begrep i denna sak. Detta
skulle jag möjligen kunna taga för godt, om jag icke här hade
understöd af så många framstående representanter för jordbruksnäringen.
Såsom saken nu ligger, vågar jag deremot bestämdt
protestera mot att all sakkunskap i detta ämne skulle vara koncentrerad
inom Allbo härad eller på skånebänken. Och det är
derför icke lönt, att desse ärade talare genom att framhålla min
förmenta bristande sakkunskap söka befria sig från de talande
skäl, som mångfaldiga gånger framstälts af personer med fullt
ut lika stor sakkunskap, som den de sjelfve besitta.

Jag skall emellertid icke söka vederlägga dem, ty det lönar
icke försöket, då de icke vilja lyssna till eller ens upptaga det
hufvudskål, som från vår sida framhållits, nemligen att den inhemske
svinuppfödaren alls icke lider någon konkurrens genom
importen af det amerikanska fläsket. Det är der frågans kärnpunkt
ligger; och detta hafva de aldrig kunnat vederlägga.

Här talas gång på gång om, att Riksdagen så nyligen infört
lifsmedelstullarna, och att man derför nu icke borde rubba dem.
Ja, mine herrar, om det i år icke från tullpartiets sida framkommit
några som helst förslag till tullförhöjningar, skulle ett sådant
tal möjligen haft något fog för sig. Men under nuvarande förhållanden,
då det gång på gång upprepas, detta tal, anser jag
mig pligtig erinra derom, att det dock icke var svenska folket,
som införde dessa tullar, utan de blefvo oss påtvungna genom
en slump 1 Kommen i håg det och talen icke för mycket om att
svenska folket uttalat sig för denna sak! Det har icke varit förhållandet.

Emellertid har jag lika som bevillningsutskottets vice ordförande
varit villig att sluta fred för detta år, under förutsättning,
att äfven tullvännerna vore dertill benägna, Herr vice ordföranden
har redan meddelat, huru de planerna strandade. Icke desto
mindre vore jag ännu i detta ögonblick villig att afstå från denna
tullnedsättning, om det funnes någon utsigt att få någon fred
beträffande de öfriga tullarne. Men alldeles nyss har Första Kam -

Lördagen den 18 Mara, f. m.

29 N:o 20.

maren med den förkrossande majoriteten af 80 röster mot 40
beslutat sig för den förhatliga tullen på sulläder. Dermed är kriget
öppnadt, och det är icke värdt att längre tala om fred.

Herr Månsson: Jag hade verkligen icke ämnat begära ordet
i denna fråga och jag hade icke heller tänkt, att det rörande densamma
skulle blifva någon egentlig strid eller debatt. Jag hade
hoppats, att det anförande, som bevillningsutskottets vice ordförande
hade, skulle ledt derhän, att striden blifvit kortare och äfven
lugnare. Men man kan nästan säga, att intetdera inträffat. Den
siste talaren har uppträdt med en sådan värme, för att icke säga
något annat, i sitt anförande, att han höll på att uppkalla dessa
förhatliga strider på nytt. Jag hoppas emellertid, att så icke skall
blifva förhållandet. Jag hoppas, att det uttalande, som utskottets
vice ordförande haft, skall komma till sin fulla rätt och att vi vid
denna riksdag skola få, så att säga, behålla status quo. Att icke
bevillningsutskottet har kunnat komma till ett sådant resultat, det
rår ju ingen för.

Emellertid hoppas jag, att vi skola kunna komma till något
resultat genom att bibehålla status quo, och det är på den grund,
herr talman, som jag, utan att inlåta mig derpå, huruvida den
ene eller den andre bättre förstår fläsktullens värde eller icke, vill
rösta för ett sådant status quo, ty jag är öfvertygad om, att vi
eljest ej komma till något resultat. Den ene påstår sig förstå
denna fråga bättre än den andre, men a1 It detta beror på olika
åsigter o. s. v. och derigenom komma vi helt säkert icke till
något slut. Jag ber, att vi vid denna riksdag skola slippa
ifrån dessa förfärliga strider, och hoppas, att de icke vidare må
komma upp.

Emedan min önskan, som sagdt, är, att vi skola få behålla
status quo, så skall jag, herr talman, anhålla att få yrka afslag
å utskottets hemställan i denna punkt, på samma gång jag ber
att få tillkännagifva, att jag konnner att rösta för status quo äfven
i de öfriga.

Herr Anderson i Himmelsby: Det är, med anledning af

ett par talares på stockholmsbänken yttranden som jag begärt
ordet, emedan jag tror att de haft yttranden, hvilka icke böra
lemnas obemötta.

Den förste talaren, herr Beckman, yttrade den åsigt att han
hade hoppats, att tullvännerna sjelfva skulle vara så moderata,
att de ville slopa de orättvisaste af alla tullar, nemligen lifsmedelstullarne.
Jag vet egentligen icke, huru långt talaren sträcker
sin åsigt om lifsmedelstullarne, dem kan man ju utsträcka ganska
långt, jag för min del anser, att det är icke endast sådana varor,
som förbrukas såsom föda, utan jag antager, att dit väl äfven bör
räknas sådana varor, som användas till kläder. Men om vi skulle

Angående
tulllrihet å
»fläsk, andra
slag».
(Forts.)

Nio 20. 30

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet å
■»fläsk, andra
slag».
(Forts.)

stanna vid den åsigt, som jag förmodar han hyser, nemligen att
med lifsmedel menas endast de förnödenhetsartiklar, som förbrukas
till föda, så skulle det ju icke vara så underligt, om vi, som producera
sådana lifsfömödenheter, icke skulle vara villige att lyssna
till hans ord och afstå från allt skydd för de varor, som vi producera,
men betala tull för alla de varor, som vi behöfde köpa
för idkandet af vår näring. Jag hemställer till honom sjelf, huruvida
han, om han vore producent af någon sorts industrialster,
då vore villig att afstå från skyddet för den näring, som han
idkade, men på samma gång betala tull för allt, som han behöfver
för sin egen närings idkande. Jag tror knappt, att han skulle
vara villig att gå in på något sådant. För min del tycker jag
verkligen, att om han såsom frihandlare ville vara med om att
taga bort alla tullar, då skulle man kunna förstå honom, ty det
vore åtminstone konseqvens i det, men att säga, att en klass, som
idkar en viss näring, icke skall hafva något skydd, det tror jag icke
är rättvist.

Den andre talaren på stockholmsbänken gick ut från den
åsigten, att detta skydd icke gåfve de inhemska fläskproducenterna
ett enda öre mer för sin vara. Men jag kan icke förstå, huru
han kan komma till en dylik åsigt, och jag tror, det är svårt för
honom att kunna vidhålla ett sådant påstående.

Han hade äfven ett annat uttalande i afseende å dessa tullar,
nemligen att det icke var svenska folket, som pålagt dem; men
han måste väl åtminstone medgifva, att representationen under
den nuvarande perioden är ett uttryck af svenska folkets vilja,
såvida han icke hyser en sådan uppfattning, som jag hörde uttalas
på en annan lokal i torsdags, nemligen att det icke finnes en
enda representant i Andra Kammaren, som representerar svenska
folket. Skulle så vara fallet, förmodar jag, att han icke har så
stort antal meningsfränder mom kammaren.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Jönsson i Mårarp instämde häruti.

Herr Johansson i Noraskog: Då jag nu för andra gången

tager till ordet i denna fråga, så sker det för att komplettera mitt
förra yttrande. Jag slutade detta dermed, att jag icke ville framställa
något yrkande. Anledningen dertill, att jag åter begärt
ordet, ligger i de upplysningar och den ytterligare förklaring, som
jag anser mig skyldig att nu lemna. Jag ber nemligen få tilllägga,
att det på sätt och vis är genom mitt föranstaltande, som
debatten om denna fråga har uppehållits så länge som skett. Detta
har skett derför, att underhandlingar pågått mellan mig och medlemmar
af Första Kammaren, i syfte att Första Kammaren skulle
kunna medhinna afgöra frågan om tull på sulläder, innan vi

Lördagen den 18 Mars, f. m.

31 N'':o 20.

afgjorde förevarande punkt; och om den föreslagna lädertullen
af Första Kammaren förkastades, så hade jag lofvat, som jag
yttrade i mitt förra anförande, att försöka åstadkomma den verkan
äfven här i Andra Kammaren, att vi skulle bibehålla status quo
i fråga om fläsktullen. Nu har utgången i Första Kammaren
beträffande lädertullen varit sådan, att det icke är möjligt att i
det hänseendet få behålla status quo; och då vet Jag icke, hvarför
vi skola gifva efter i afseende på fläsktullen. Åtminstone vill
jag fortfarande vidhålla den ståndpunkt, som jag alltid intagit,
nemligen att vi böra hafva tullfrihet för våra vigtigaste och mest
oumbärliga lifsfömödenheter.

Jag anser mig således kunna fullt och fast vidhålla denna
ståndpunkt. Och jag hemställer till mina ärade vänner inom
kammaren, att de tillika med mig måtte rösta för bifall till utskottets
hemställan. Det är icke vårt fel, att denna tullstrid å nyo
blossar upp. Vi hafva sökt göra hvad vi kunnat; åtminstone
tror jag, att jag för min del gjort hvad jag kunnat för att förekomma
denna strid. Men jag har varit magtlös och kraftlös. Må
de, som önska tullstridens uppblossande, taga det på sitt ansvar.
Jag frånsäger mig det. Och jag hemställer derför å nyo om bifall
till utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Häruti instämde herrar Collander, Andersson i Intagan, Falk,
Waldenström och Olsson i Sörnäs.

Herr Beckman anförde: Den ärade talaren på östgötabänken
yttrade, att jag skulle hafva sagt, att de orättvisaste af alla tullar
äro lifsmedelstullarne. Jag vågar naturligtvis icke påstå, att jag
icke kan hafva yttrat äfven detta och jag har icke tillgång till
det stenografiska referatet. Men min afsigt i detta sammanhang
var att säga, att den orättvisaste af alla lifsmedelstullar är fläsktullen,
och dervid står jag! Derför, herr tahnan, anhåller jag
fortfarande om bifall till utskottets betänkande.

Herr Redelius: Endast några ord till svar på några ytt randen

från stockholmsbänken, dels det yttrande, som förnyade
gånger åter upprepats, nemligen att den föreliggande frågan skulle
särskildt beröra de fattige skogsarbetarne i Norrland, dels ock ett
annat, nemligen att det skulle vara omöjligt att producera den
här varan i Norrland. Dessa båda yttranden ber jag att i korthet
få besvara.

Hvarken klimat eller jordmån lägga hinder i vägen för Norrlands
uppodling, icke heller för producerande derstädes af spanmål
och jordfrukter; till och med hafre mognar åtminstone många
år i Norrbotten, ehuru spanmål visserligen icke ännu odlas der
i någon nämnvärd grad. Orsaken dertill är, att skogen nu lemnar
en vida större inkomst än jordbruket och att arbetet i sko -

Angäende
tullfrihet ä
t fläsk, andra
slagt.
(Forts.)

N:o 20. 32

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet ä
»fläsk, andra
slag».
(Forts.)

game upptager de arbetskrafter, som der finnas och mera till.
Skogsafverkningen går ju i så stor skala, att exporten af trävaror
från Norrland, om jag icke tager fel, väger i handelsvågen med
icke mindre än 100 millioner kronor. Detta är naturligen icke
att beklaga, ty det är ju tvärtom en fördel för handelsbalansen,
och det är icke heller detta jag vill göra anmärkning på, men
jag nämner det för att bestyrka det jag tror, nemligen att dessa
stora Annor med sina jemförelsevis efter svenska förhållanden
enorma affärer kunna och enligt min åsigt böra aflöna sina arbetare
så att de kunna reda sig. Jag tror icke, att det talet är
rigtigt, att denna tullnedsättning kommer arbetarne i skogarne
till godo; fast mera kommer den att tillföra träpatronerna sjelfva
större inkomster. Låt dem aflöna sina arbetare ordentligt, så spelar
denna tull ingen roll!

Derjemte vill jag besvara herr Beckmans yttrande angående
frågans finansiella betydelse.

Han säger, att om vi taga bort tullarne, så stanna motsvarande
summor i svenska folkets fickor, och deri läge ju ingen
skada. Om vi icke exportera till utlandet utan producera för
vårt eget land, så stannar ju hela summan i svenska folkets fickor,
och det anser jag vara fullkomligt rigtigt. Våra finansers ställning
är verkligen för ögonblicket enligt min åsigt sådan, att vi
mycket väl böra förena oss om att producera för vårt eget land
så mycket som möjligt är, på det att vi måtte blifva så litet som
möjligt beroende af utlandet. Derför tror jag, att tullarne, de må
nu väga mer eller mindre i statens kassa, hafva sin väsentliga
betydelse deri, att de uppamma all möjlig svensk industri, såväl
jordbruk som annat, och föra derhän, att vi sjelfva producera
så mycket som möjligt för eget behof, för att blifva så litet som
möjligt beroende af utlandet.

Jag anhåller emellertid, herr talman, att få instämma uti
deras uttalanden, som här röstat för bibehållande af status quo.

Herr Anderson i Himmelsby: Endast ett par ord. Herr
Beckman yttrade, att han icke skulle hafva sagt, att lifsmedelstullarne
äro de orättvisaste af alla tullar, men jag kunde dock
icke fatta annat än att han sade, att de, som infört detta skattesystem,
borde vara så förståndiga att för dess bibehållande slopa
de tullar, som han ansåg vara de orättvisaste af alla, nemligen
lifsmedelstullarne.

Herr Hedlund: Den ärade talaren på smålandsbänken

framhöll, att den egentliga meningen med denna tullnedsättning
skulle vara att skaffa de stora träpatronerna en extra förtjenst.
Låt dem aflöna sina arbetare ordentligt, sade han, så kan nog
tullen bibehållas. Det är allt lättare sagdt än gjordt, och jag an
tager, att han skall, för att visa allvar med denna sin mening

Lördagen den 18 Mars, f. m.

33 N:ö 20.

vid nästa riksdag, om han då är medlem af densamma, väcka en
motion om minimilön. Något annat medel kan jag icke finna.

Det är icke många dagar sedan denna Riksdag beslöt den
nya hvitbetssockerbeskattningen för Skåne, hvarmed staten så att
säga skänkte till Skåne för denna industris och delvis för jordbrukets
räkning en summa af millioner om året. Det är besynnerligt
hvad vissa summor kunna vara litet värda, när de
användas till vissa ändamål, men mycket värda och oumbärliga
i andra fall. Dessa 3^ millioner kronor skänktes å ena sidan
till en provins, som är den rikaste, den bäst lottade i vårt land;
men å andra sidan tager man ut i tullskatt 650,000 kronor om
året hufvudsakligen från den fattiga befolkningen uti landets visst
icke bäst lottade, utan kanske snarare sämst lottade provins. Jag
kan icke finna detta vara rättvist.

Herr Beckman: Jag trodde mig tillräckligt tydligt hafva

uttalat, att jag icke vågade påstå, att jag icke fält det yttrande,
som herr Andersson i Himmelsby lagt i min mun, men att, om
jag rätt uttryckt hvad jag menade, jag velat säga, att denna tull,
JläsUullen, är den orättvisaste af alla lifsmedelstullar.

Herr Forsell: Jag hade icke tänkt uppträda i denna

fråga, men jag han icke efter de anföranden, som förekommit,
neka mig att säga några ord.

Jag är fullt öfverens med en talare på skånebänken, som
sade sig hysa föga hopp att man skulle kunna sammanjemka
de olika meningarne i denna fråga, och jag tror i likhet med
honom, att hvarje tal för och mot är alldeles obehöfligt, ty de
herrar, som en gång fått i sina hufvuden öfvertygelsen om protektionismens
välsignelse lära nog alls icke taga några skäl.

Anledningen till att jag begärde ordet är emellertid den, att
alla de, som i dag uppträdt och fört utskottets talan, särskildt
fäst sig vid de norrländska arbetarne. Jag kan, med den kännedom
jag har om den ort jag representerar, nämna, att arbetarne
äfven inom den orten kräfva befrielse från dessa s. k. lifsmedelstullar.

Då nu här i år icke varit fråga om mer än borttagandet af
fläsktullen och det för hvar och en, som vill taga skäl och är
mägtig dertill, är så klart och tydligt påvisadt, att fläsktullen
icke gagnar landtbruket, så tycker jag, att man borde gå arbetarebefolkningens
önskningar till mötes och borttaga denna tull.

I sammanhang härmed ber jag få påpeka, att då det visats,
att fiäsktullen ingalunda kan utgöra en skyddstull, så återstår för
densamma ingenting annat än namn, heder och värdighet af
finanstull. Det är med andra ord en skatt, som är pålagd en
viss grupp af det svenska folket. Det torde under sådana förhållanden
icke vara ur vägen att jemföra denna skatt med eu

Andra Kammarens Prof. 1893. N\o 20. 3

Angående
tullfrihet å
■»fläsk, andra
slag.*
(Forts.)

N:o 20. 34

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullfrihet å
>fläsk, andra
slagt.
(Forts.)

annan skatt, som en annan grupp af svenska folket måst åtaga
sig. Och jag ledes då från min synpunkt till tanken på den
bevillning, som jordbruksnäringen lofvat åtaga sig, sedan den
bbfvit fri från grundskatterna och fått full ersättning för roteringen.
Huru ställa sig då dessa skatter i jemförelse med hvarandra?
Jag bar af en ledamot af bevillningsutskottet fått upplysning,
att fläsktullen inbringar omkring 600,000 kronor, och
att deraf omkring §, eller mellan 400,000 och 500,000 kronor,
falla på den ena gruppen eller de norrländska arbetarne. Jag
behöfver icke upprepa för herrame, att den inkomstbevillning,
som jordbruksnäringen eller den andra gruppen åtagit sig, sedan
den bbfvit af med grundskatterna, uppgår till summa summarum
200,000 kronor, nej, — ursäkten mig, mine herrar, jag skall tala
fullkombgt exakt — 220,000 kronor. Ställen dessa siffror och
skattegrupper bredvid hvarandra och så frågas: är detta rättvis
skattefördelning ?

Herr talman, jag skall yrka bifall till utskottets hemställan.

Ofverläggningen var slutad. I enbgbet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och
bifall i stället till herr friherre jBarnekows m. fl:s vid punkten fogade
reservation. Herr talmannen fann den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller bevillningsutskottets hemställan i lista
punkten af betänkandet n:o 7, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag, å nämnda hemställan,
bifallit den af friherre Bamekow m. fl. vid punkten afgifna
reservation.

Omröstningen utföll med 119 ja mot 90 nej; varande alltså
utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

§ 7.

Herr talmannen tillkännagaf, att, enligt vid dagens talmanssammanträde
fattadt beslut, det sista arbetsplenum före påsk
komme att hållas fredagen den 24 innevarande mars; att under
nästpåfoljande vecka således icke skulle förekomma andra sam -

Lördagen den 18 Mars, f. in.

N:o 20.

manträden än något bordläggningsplenum; samt att det första
arbetsplenum efter påsk komme att ega rum torsdagen den 6
instundande april, i hvilket sammanträde gemensamma omröstningar
komme att anställas öfver de voteringspropositioner, som
derförinnan kunde varda af båda kamrame godkända.

§ 8.

Härefter fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets
betänkande, n:o 7, med

Punkten 2.

I särskilda inom båda kamrame väckta motioner, inom Första
Kammaren motionen n:o 23 af herr J. Pehrsson och i Andra Kammaren
n:o 172 af herr J. Petersson i Boestad, hade yrkats förhöjd
tull å sulläder och bindsulläder samt å andra slag af beredda,
till pelsverk ej Jiänförliga hudar och skinn; och hemstälde utskottet
under föreliggande punkt:

att Riksdagen, med bifall till herrar J. Pehrssons och Johan
Peterssons motioner, såvidt de rörde höjning af tullsatserna å
sulläder och bindsulläder samt andra slag af beredda, till pelsverk
ej hänförliga hudar och skinn, måtte besluta,

a) att tullsatsen å sulläder och bindsulläder måtte höjas till
40 öre per kilogram;

b) att tullsatsen å hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, måtte höjas till 65 öre per kilogram.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Johansson i Noraskog,
Bokström, J. H. G. Fredholm, Andersson i Intagan, Collander,
grefve Hamilton, friherre von Schwerin, Jansson i Krakerud,
Olsson i Sörnäs och Beckman hemstält:

a) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: sulläder och bindsulläder måtte bibehållas vid 24
öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda: andra slag jemväl måtte bibehållas vid nu gällande
belopp eller 47 öre pr kilogram.

Efter det till en början utskottets under mom. a) gjorda
hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall bedja att med anledning
af utskottets hemställan i förevarande punkt få på de skäl,
som jag med flere af utskottets ledamöter anfört i vår reservation,
hemställa om afslag å utskottets förslag och bifall till reservationen,
som innefattar, »att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda: sulläder och bindsulläder måtte bibehållas
vid 24 öre per kilogram.

Angående
tullen å
hudar och
skinn.

N:o 26.

Angående
tullen å
hudar och
skinn.
(Ports.)

36 Lördagen den 18 Mars, f. m.

Utom de skäl, som blifvit anförda i reservationen, skall
jag be att få framdraga ännu ett, som talar för afslag å utskottets
hemställan. Visserligen är det, efter hvad jag förmodar, större
delen af våra tullvänners tro, att denna tull i främsta rummet
skulle vara till gagn för våra läderfabrikanter och garfvare, men
det kan lätt hända, att effekten i stället blir den, att största delen
af det läder, som behöfver importeras, kommer att införas landvägen
från Norge till förmån för detta land, men alls icke till
förmån för de svenska garfvame. Den gällande tullsatsen i Norge
å denna artikel utgör 23£ öre och är alltså ungefär lika hög som
den vi hittills haft. Höjer man nu vår tullsats till 40 öre, så
blir följden den, att vi icke kunna förekomma, att större delen
af det utländska sullädret kommer att införas öfver Norge, och
sålunda blir det då Norge, som kommer att taga fördelame af
tullf örhö j ningen.

Jag ber herrarne lägga märke till detta förhållande, på det
vi icke slutligen må komma derhän genom en oklok tullagstiftning
för våra vigtigaste artiklar, att norrmännen kunna få skäl
att om oss använda samma uttryck, som tyskarne förut i många
år användt om oss och våra affärsförhållanden.

Jag tror, att detta är en sak, som man närmare bör tänka
på, innan man fattar ett sådant beslut, som det utskottet föreslagit.
Jag tillåter mig således att yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan i
denna del, biföll kammaren det i mom. a) af reservanterna frainstälda
yrkande.

Efter föredragning vidare af mom. b) yttrade:

Herr Johansson i Noraskog: Äfven i denna punkt skall

jag tillåta mig att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen eller:

att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda-, andra slag jemväl måtte bibehållas vid nu gällande belopp
eller 47 öre per kilogram.

Vidare anfördes icke. Kammaren afslog utskottets hemställan
och biföll reservationen.

I fråga om punkten 3, deri utskottet hemstält om förändrad
uppställning af tulltaxan i den del, som återfunnes under rubriken:
»Maskiner, redskap och verktyg eller delar deraf, ej specificerade»,
anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall hos kammaren
anhålla, att kammaren måtte, i likhet med hvad Första Kammaren
redan gjort, återremittera denna punkt till utskottet, för att

Lördagen den 18 Mars, f. m.

N:o 20.

detta må blifva i tillfälle att Tätta ett litet misstag eller en otydlighet,
som insmugit sig i utskottets hemställan. Då jag icke vill
ifrågasätta att kammaren på rak arm skall antaga denna rättelse,
hemställer jag, som sagdt, att kammaren måtte återremittera
punkten till utskottet.

Vidare yttrades ej. Punkten återremitterades.

Punkten 4.

Med föranledande af trenne särskilda motioner, deraf en Angående
väckt inom Första Kammaren af herr grefve G. E. Lewenhaupt, tu^n/£ me^1''
n:o 16, och de båda andra inom Andra Kammaren, n:o 124, af
herr A. G. Olsson i Frösvi, och n:o 156, af herr O. Nyländer, hemstälde
utskottet under föreliggande punkt:

a) att artikeln koppar och deraf med zink, tenn eller
annan oädel metall framstälda legeringar, såsom messing, brons,
nysilfver, britanniametall m. fl.: arbetad: plåt och andra ämnen
för vidare bearbetning måtte åsättas en tull af 5 öre per kilogram;

b) att rör och rördelar af nämnda material måtte åsättas en
tull af 10 öre per kilogram;

c) att bult och spik af sagda material måtte fortfarande förblifva
tullfria;

d) att koppartråd, öfverdragen på annat sätt, fortfarande måtte
åtnjuta tullfrihet; samt

e) att nu gällande tullsats å koppartråd, andra slag, 10 öre
per kilogram, måtte bibehållas oförändrad.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Johansson i Noraskog, Bokström, Andersson i Intagan,

Collander, grefve Hamilton, frih. von Schwerin, Olsson i Sörnäs och
Beckman.

Efter föredragning af mom. a) anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall tillåta mig hem ställa

om afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Brodin: Då utskottet ej tillräckligt motiverat sitt

förslag och då det vid förlidet års lagtima Riksdag afstyrkte införandet
af denna tullsats samt nu endast andrager, att importen
betydligt ökats och att derför tull bör införas, utan att på samma
gång framhålla orsaken till denna ökade införsel, skall jag be att
få yttra några ord.

Det synes af den tablå, som finnes intagen i utskottets betänkande,
att införseln af kopparplåt betydligt ökats sedan midten
af 1870-talet. Men om man undersöker, hvad slags plåt det
är, som under denna tid importerats, tror jag, att man skall finna,

N:o 20. 38

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
tullen å metal
ler (koppar,
arbetad.)

(Forts.)

att den till ganska betydlig del utgöres af s. k. yellowmetallplåt.
'' Och orsaken till, att importen af denna plåtsort ökats, är den,
att ett par större engelska fabrikanter antagit agenter i Sverige,
som upprättat kommissionslager och derifrån sälja dessa fabrikat
till samma pris som de betinga vid leverans i England, på samma
gång som dessa agenter i Sverige mottaga den gamla förhydningsmetallen
i utbyte och detta kostnadsfritt för vederbörande redare,
som taga metall från dem. Härigenom hafva svenska redarne kunnat
hemtaga sina fartyg och verkställa deras omkoppring i Sverige
lika billigt eller till och med billigare än i England. Det
är ju tydligt, att detta måste spela en ganska stor rol, då fartygen
måste omkoppras hvart annat eller tredje år.

Under sådana förhållanden ha fartygen ej blott omkopprats
hemma, utan äfven för längre resor utrustats till nyes med svenska
segel och diverse annan utrustning, och derigenom har naturligtvis
många personer beredts tillfälle till förtjenst. Ja, äfven
utländska fartyg ha funnit med sin fördel förenligt att låta verkställa
omkoppringen i Sverige, då de här fått den lika billigt som
i utlandet.

Om nu den föreslagna tullen på kopparplåt skulle införas,
blefve förhållandet det, att nyssnämnda industri skulle hämmas
och redarne tvingas att göra omkoppringen utomlands och på
samma gång nödgas att för längre resor låta utrusta fartygen i
utlandet, hvilket skulle medföra ej blott förlust för redarne utan
äfven nationalekonomisk skada.

Då det således är betydliga intressen förknippade vid att
kopparplåt fortfarande är tullfri, och då det deremot blott är ett
par mindre verk med mycket inskränkt tillverkning, som här i
landet producera denna vara, synes det mig vara alldeles origtigt
att se denna fråga ur den synpunkt som utskottsmajoriteten gjort.

Om man nemligen vill skydda det inhemska arbetet, kan
det ej vara rigtigt att införa denna tull på kopparplåt, ty den
skulle komma att verka i rakt motsatt rigtning mot hvad man
dermed afsett, då ju de intressen, som fordra att plåten är tullfri,
äro betydligt större än de, som påkalla införande af denna tull.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att få yrka
afslag å utskottets betänkande och bifall till reservationen.

Herr Nyländer: Då jag är motionär i ämnet, må det tilllåtas
mig att till en början nämna, hvarför denna fråga om tull
på kopparplåt blifvit dragen fram för Riksdagen.

Det är ju en önskan, som utan tvifvel hyses af hvarje
svensk, att svensk industri måtte komma till stånd, utveckla sig
och gå framåt iuom vårt land, om ock meningarna kunna vara
delade rörande de åtgärder, som härför lämpligen böra vidtagas.

39 N:o 20.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Många anse emellertid, att tullskydd är en kraftig häfstång Angående
för att främja industrien, i det att detta stöder industriidkaren i
hans kamp mot den utländska konkurrensen. arbetad.) ’

Det synes ock som om Riksdagen förra året omfattade denna (Forts.)
mening, då den ju bestämde sig för de s. k. industritullarne och
satte tull å många, för att icke säga de flesta, industriens alster.

Då förelåg ock frågan om tull på kopparplåt och kopparrör.

I enlighet med tullkomiténs betänkande hade Kongl. Maj:t då
föreslagit, att en tull af 5 öre skulle åsättas kopparplåt och andra ämnen
för vidare bearbetning samt bult och spik, hvarjemte eu tull
af 10 öre skulle sättas på rör och rördelar af koppar.

Då detta ärende behandlades i utskottet, afgjordes det der,
såsom de flesta öfriga tullsatser, medelst lottning. Lotten gynnade
tullfriheten och Första Kammarens samtliga ledamöter afgåfvo
sin reservation mot utskottets betänkande i denna punkt.

När ärendet sedan förekom i Första Kammaren, inträffade
det, att man der på grund af förbiseende ej kom att yrka bifall
till reservationen, hvadan frågan ej kom att underkastas gemensam
votering.

Då sålunda den jemförelsevis ogynsamma ställning, som
kopparindustrien derigenom kom att intaga, berott på en tillfällighet
eller ett förbiseende, så har det ingalunda synts mig vara
orätt att ånyo, genom en enskild motion, draga denna fråga under
Riksdagens ompröfning.

Och det är med tillfredsställelse jag finner, att utskottets
flertal denna gång, utan att behöfva använda lottkastning, beslutit
sig för att i hufvudsak tillstyrka bifall till motionen.

Att inom kopparindustriens område mycket finnes att göra
inom vårt land, torde ej kunna bestridas. Af föreliggande utskottsbetänkande
finna herrarne, att importen af bearbetad koppar
under de senaste åren stigit i ganska hög grad. Under det t. ex.
nämnda import år 1865 uppgick till 66,992 kilogram, har densamma
numera ökats så, att den år 1891 utgjorde 597,055 kilogram,
eller en ökning med nära 800 procent. Deremot hafva
vi exporterat oarbetad koppar, hvartill räknas garad koppar
och rå koppar, så att exporten t. ex. under år 1888 öfversteg
importen med 350,164 kilogram, medan under samma år
bearbetad koppar importerades till en vigt af 382,059 kilogram
hvaremot exporten af samma vara uppgick till 24,457 kilogram,
hvadan importen öfversteg exporten med 357,602 kilogram. Deraf
framgår, att vi specielt det året — och liknande förhållanden
hafva äfven rådt andra år — skickade råvaran till utlandet, der
den bearbetades, hvarefter vi köpte den tillbaka i stora qvantiteter
såsom bearbetad vara. Gifvet är, att denna bearbetning skulle
kunnat försiggå inom landet, om här funnits ett nödigt antal
kopparmanufakturverk. Men så var ej förhållandet nämnda år.

Sto 20.

Angående
tullen å metaller
(koppar,
arbetad.)
(Forts.)

40 Lördagen don 18 Mars, f. ro.

År 1860 funnos till följd af de förut rådande skyddstullarne
12 manufakturverk i gång, hvilka tillverkade sam man lagd t omkring
450,000 kilogram plåt, d. v. s. betydligt mer än hela vår
nuvarande införsel af nämnda vara. På 1850-talet hade vi ett
högt tullskydd, under hvilket en stor industri uppstod. Så iogos
tullarna bort, och då befans det ej möjligt för kopparmanufakturverken
att konkurrera med utlandet, hvadan det ena efter det
andra försvann, så att år 1886 endast 3 dylika funnos qvar.
Under senaste åren har försök gjorts att å nyo bringa ett kopparmanufakturverk
till stånd för tillverkning af plåt och rör samt
öfriga kopparfabrikat. Ett sådant verk har också anlagts, och
det i så stor skala, att man hoppas kunna tillgodose hela landets
behof med inhemsk tillverkning. Det är gifvet, att de utländska
verkstäderna ej med tillfredsställelse se detta, hvarför de också
på sista tiden betydligt reducerat sina pris för att, om möjligt,,
undertrycka dessa sina svenska rivaler. Så vida vi nu önska
framgång åt vår kopparindustri, hvarigenom sysselsättning och
arbetsförtjenst beredas åt hundratals arbetare, och då det tillika
visat sig, att våra kopparmanufakturverk ej ännu öppet kunna
utstå konkurrensen med de stora utländska kopparverken, så synes
det mig uppenbart och nödvändigt, att något litet tullskydd
beredes denna industri.

Hvad nu särskildt beträffar skeppsbyggeriet, hvarom den
föregående ärade talaren nämnde, att det skulle lida skada af den
föreslagna koppartullen, så torde det ej vara så farligt dermed
som han antydde. Herrar skeppsbyggare ega nemligen icke skyldighet
att betala ett enda öre i tull för de materialier, som de
använda för sina fartygs beklädande. Enligt 8 § af tulltaxeunderrättelsema
ega de nemligen rätt att restitutionsvis återfå tullen
för alla de materialier, som dertill användas. Då sålunda alla
skäl synas mig tala för att nödigt skydd beredes kopparindustrien,
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Larsson från Upsala och Olsson i
Frösvi.

Herr Johansson i Noraskog: Jag har anhållit om ordet
egentligen för att rätta ett förbiseende, hvartill jag gjorde mig
skyldig, då jag sist hade ordet. Förhållandet är nemligen, att
den reservation, som af mig in. fl. vid förevarande punkt afgifvits,
och till hvilken jag yrkat bifall, är, hvad man kallar blank,
hvarför jag nu ber att få komplettera mitt yttrande med den förklaringen,
att reservationen åsyftar afslag å utskottets förevarande
framställning. Jag ber alltså att få yrka afslag å utskottets hemställan
i förevarande punkt.

41 N:o 20.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Herr grefve Hamilton: Den ärade motionären redogjorde Angående
nyss för anledningen, hvarför denna tullsats ej blef åsatt vid sist- “ nu!*“l
lidna års lagtima riksdag. Tullkomitén föreslog den nu ifrågasatta
tullsatsen, bevillningsutskottet afstyrkte den, hvarefter båda (Forts.)
kamrarne biföllo utskottets hemställan utan votering och utan
att någon röst i Riksdagen höjdes för denna tull. Nu säger den
ärade motionären, att detta skedde derför, att protektionisterna
glömde bort att göra något yrkande. Det vill jag ej bestrida,
men icke kan detta för oss, som redan förra året ansågo, att bevillningsutskottet
vederlagt det då i samma rigtning framstälda
yrkandet, vara ett skäl att nu pålägga denna tull. För öfrigt
skall jag villigt erkänna, att denna tull ej i och för sig är synnerligen
betydande såsom tullsats betraktad, men det är dock några
omständigheter, som här böra beaktas. Den ärade motionären
framhöll, att vi för närvarande exportera betydande qvantiteter
koppar i oarbetad form. Han beklagade detta förhållande
särskild! med hänsyn dertill att vi dock här i landet numera
ega betydande kopparförädlingsverk. Men härutinnan råder,
mina herrar, ett ganska egendomligt förhållande.

För någon tid sedan fick jag besök af en utaf de personer,
som äro mest intresserade af förevarande tullsats åsättande, hvilken
anhöll, att jag måtte understödja hans sträfvanden. Då jag
yttrade, att jag ej vore för dylika tullar, sade han, att hans önskningar
voro så billiga och rättvisa, att alla måste vara ense med
honom. Då frågade jag honom: »Hvarifrån taga ni er koppar?

Från hvilket svenskt kopparverk förse ni er med den råvara, ni
använda?» »Den kunna vi ej erhålla inom landet», blef svaret;

»den svenska kopparn är ej tillräckligt ren för vår fabrikation.

Vi måste fylla våra behof från utlandet.» Som motionären nog
vet hafva vi också en stor import till vårt land af oarbetad koppar.

Perma fabrikation är det nu, som vi skola skydda genom tull,
och det är, noga taget, endast ett verk, som derigenom skulle
gynnas; jag kan gerna nämna namnet, det är Granefors bruk det
är fråga om. De gamla kopparslageriema och messingsfabrikerna
hafva mig veterligen aldrig petitionerat om tullskydd. Det är här
fråga om att gagna Granefors, men Granefors bidrager ej till att
få vår inhemska koppar bearbetad. Den arbetar med utländskt
råmaterial. Nu säger man: »Det är emellertid alldeles nödvändigt
för oss att skydda detta Granefors, annars kan det ej bestå i
den hårda konkurrensen med utlandet.» Men det är dock att
märka, att detta bruk anlagts under tullfrihet och utbildats under
tullfrihet. Det har fullt upp med beställningar att utföra. Således
är det ej fråga om att uppamma ett verk för bearbetande af
koppar, utan helt enkelt huruvida man på eu vara som användes
af den stora mängden, skall lägga en skatt för att öka vinsten åt
Granefors. Sådan är frågan, reducerad till sina enklaste dimensioner.

N:o 20. 42

Lördagen den 18 Mars, f. m.

ler (koppar,
arbetad.)
(Forts.)

Angående För min del finner jag ej någon anledning till ett dylikt förfatullen
å metal• ringSSätt ^

För öfrigt tror jag, att den ärade motionären misstog sig,
då han talade om, att skeppsbyggnadsindustrien ej komme att få
någon olägenhet genom denna tull. Jag antager, att representanten
för Gefle, som begärt ordet, närmare kommer att redogöra
för den punkten.

Jag instämmer i det yrkande, som af bevillningsutskottets
vice ordförande framstälts.

Herr Brodin: Då motionären påstått, att tullen ej vore
så farlig för skeppsbyggnadsnäringen, då ju restitution för skeppsbyggnadsmaterialier
erhålles, skall jag be att få påpeka, att så
ej är förhållandet i detta fall. Större delen af dessa materialier,
såsom yellowmetall och skeppsförhydningsplåt, kommer från de
utländska fabrikanterna och föres i marknaden genom lager hos
agenter. Dessa kunna ej erhålla restitution, ty tulltaxeunderrättelserna
innehålla den bestämmelsen, att endast varfs- och verkstadsegare
kunna erhålla restitution, under det vilkor, att, då
varan importeras, anmälan derom inlemnas i sådan form, att
restitution derefter under iakttagande af vissa formaliteter kan
erhållas. Det är sålunda endast verkstads- och varfsegare, som
få dylik restitution. Men de engelska fabrikanter, som hafva
lager i de större städerna, och agenter, som sköta dessa lager,
hafva ej efter tulltaxeunderrättelserna rätt till sådan restitution.
Den som köper varan får ej heller denna rätt. För att sålunda
en verkstads- eller varfsegare skall komma i åtnjutande af denna
förmån, måste han skaffa sig agentur för en utländsk fabrik,
samt vidtaga de stadgade formaliteterna. Men det är ej sagdt,
att de engelska fabrikanterna ingå härpå. Affären är ofta nog
ej större än att de finna förmånligt att helt och hållet upphöra
med att hålla lager i Sverige, då de faktiskt måste sälja den
engelska metallplåten billigare här än i England, hvilket visar
sig deraf, att fabrikanterna taga den gamla plåtbeklädnaden i
utbyte samt dessutom sj elfva bekosta frakten. Det är denna
fördel man skulle gå miste om, i händelse förevarande tullsats
bifölles. Ett bifall härtill vore så mycket orättvisare som vi ändå
nödgades köpa våra behof från utlandet, enär man på intet ställe
i Sverige kan tillverka dylika varor, som i qvalitet kunna mäta sig
med de engelska. En sådan tillverkning inom vårt land kan ej
heller ske i så stor skala att den kunde i pris jemnställas med
utlandet, hvadan motionärens påstående härutinnan ej håller
streck.

Mig synes det, som om det vore ett ofantligt mycket vigtigare
intresse, som står på spel, om dessa tullar införas, än om
de ej införas. Ty det är ju, såsom förut visats, endast ett verk,
som skulle skyddas genom denna tulls åsättande, och då detta

43 K:0 20.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

verk, enligt hvad grefve Hamilton yttrat, väsentligen endast upp- Angående
tager mindre order från de mindre förbrukarne af kopparalster, tullen ä metaiför
hvilka det ej ens under nuvarande förhållanden kan löna
sig att taga dessa varor från utlandet, tror jag nog att detta ,Fortgl
verk skall få fullt upp att göra, äfven om denna tull ej införes.

Men det är de stora förbrukarne, för fartygsbyggnadsverksamheten,
som detta steg skulle vara dödande. Man skulle vara
nödgad att låta omkoppra fartygen i utlandet, hvarigenom det
inhemska arbetet med fartygs omkoppring komme att boycottas.

Det är således icke något skäl att åsätta denna tull, hvarför jag
fortfarande yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Melin instämde med herr Brodin.

Herr Larsson från Upsala: Den siste ärade talaren på
stockholmsbänken sökte resonera bort motionärens upplysningar
derom, att det berodde på en tillfällighet, att det i fjor framlagda
förslaget om tull på denna vara icke gick igenom. Jag tror
emellertid icke, att det förhåller sig på det sätt, som den ärade
stockholmsrepresentanten nämnde. Såsom bekant väckte jag nemligen
vid sistlidet års lagtima riksdag förslag om åsättande af
tull å arbetad koppar, och jag hade anledning antaga, att en
dylik motion skulle framkomma i Första Kammaren. Men någon
sådan framkom emellertid icke, och följden blef att mitt förslag föll
både i Första Kammaren och i denna. Jag kan sålunda icke
annat än gifva motionären, herr Nyländer, rätt i hans nyss gjorda
uttalande. Man bör ju icke tvista om ord, men jag tror dock
icke det är så särdeles lämpligt att, om man i grundlagsenlig ordning
söker arbeta för en saks genomförande i Riksdagen, kalla
detta agitation, ty då skulle nästan allt, som man motionerar om,
kunna stämplas med detta namn, och detta är väl icke den ärade
talarens mening.

Samma ärade talare nämnde äfven, att det var under friliandelsperiodcn,
som den nu ifrågavarande kopparfabriken kom
till stånd. Nej, detta var nog icke så alldeles förhållandet. Ty
denna fabrik var ännu icke fullt färdig, då det först blef fråga
om tull å bearbetad koppar Det kan visserligen vara likgiltigt
under hvilka omständigheter denna fabrik tillkom, men faktum
är, att fabriken utvecklat sig till den ställning, den nu intager,
just under förhoppning på skydd för sina fabrikat. Det är
också klart, att den utländska konkurrensen sträfvar efter att slå
i lijel detta första försök att i större skala tillgodogöra sig denna
inhemska råvara.

Jag tror sålunda, att det vore godt, om denna fabrik just
nu, då den börjar vinna terräng i marknaden, finge ett litet skydd.

Ty krossas denna vår industri, torde nog de utländska fabrikanterna
komma att so sig tillgodo och sätta prisen huru do behaga,

N:0 20. 44

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående hvilket de ju kunna, då de icke hafva att befara någon konkur
tullen å tretal- rens inom vårt land.

^aJtetuL)’ Det skulle kunna vara mycket mera att säga om denna

(Forts) sa,k’ men iaS viH nu icke upptaga kammarens tid, utan in skrän -v ker mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehrson i Törneryd instämde häruti.

Herr J. H. G. Fredholm: Såsom herrame måhända hafva
observerat, förekommer icke jag bland reservanterna i denna
punkt. Orsaken dertill är den, att jag icke ansett mig böra intaga
en afvisande ställning mot hvarje försök att bringa industritullarne
i öfverensstämmelse med hvarandra, fastän man icke
lyckats att få lifsmedelstullarne afskaffade, hvilket jag och många
med mig anse vara en tvingande omständighet. Men den omständigheten
att vi hafva lifsmedelstullar synes mig icke böra
lägga hinder i vägen för att söka vinna rättelse i industritullarne,
der sådan rättelse behöfves. Då vi, som omfatta en tillämpning
af frihandelsprincipen äfven i afseende på industrien och näringarna,
i fjor blefvo, med ett par undantag, slagna på hela linien
och faktiskt nu hafva fått i landet infördt ett protektionistiskt
tullsystem, kan jag för min del icke ställa mig blind och döf
för detta faktum.

Då det sålunda nu gäller att i tullpolitiskt hänseende likställa
en näring med öfriga näringar, kan jag icke heller inse,
att man bör till den grad hålla på sina frihandelsprinciper, att
man icke vill göra någon eftergift alls, äfven då, när en sådan
kan påvisas vara rättvis och billig. Att drifva principfastheten
till en sådan grad synes mig liktydigt med att vara doktrinär.

Såsom redan förut blifvit nämndt, berodde det af ett förbiseende,
att icke den nu ifrågavarande tullsatsen redan i fjor
beslutades. Under förutsättning att Riksdagen i år vidhåller sin
åsigt från i fjor, är det derför alldeles gifvet, att denna tull nu
skall gå igenom. Hvad skulle det då tjena till att nu bråka om
denna sak? Den nu ifrågasatta tullen är i sjelfva verket icke
någon orimlig skyddstull. Den uppgår till 5 ä 8 procent af
varans värde, hvilket jag icke anser vara något afskräckande.
Dertill kommer att denna tull skulle bereda lättnad för en fabrikation,
som nyligen uppstått här i landet, så att den med framgång
skulle kunna upptaga konkurrensen med utlandet. Man
har visserligen anmärkt, att denna fabrik, som börjat sin verksamhet
för några år sedan och representerar ett kapital af en
million kronor, icke skulle bearbeta svenska råämnen. Ja, detta
var nog förhållandet förra året, då fabriken nyss börjat sin verksamhet,
ty då kunde den icke genast rangera sig på lämpligaste
sätt; men efter de upplysningar, som jag inhemtat, har fabriken
nu afslutat kontrakt med ett af våra större kopparverk, hvarifrån

Lördagen den 18 Mars, f. m.

45 N:o 20.

fabriken förbundit sig att taga hela sitt behof af koppar. Det Angående
är sålunda verkligen meningen att bearbeta svensk råvara. Och Mulen å metaidet
är icke fråga om tillverkning i liten skala, såsom herr Brodin
förmenade, ty denna fabrik har det största valsverk för köppar,
som finnes i riket. Dertill kommer att fabriken skall tillverka
en hel del artiklar, som behöfvas för maskinindustrin, och
då denna senare industri i fjol fick en tull af 10 procent af värdet,
synes konseqvensen fordra att man också beslutar nu ifrågavarande
tull.

Nu invändes visserligen, att denna tull skulle i någon mån
skada skeppsbyggerierna, och hade jag kunnat ana, att dessa
härigenom skulle blifva lidande, skulle detta hafva gjort mig
mycket betänksam. Men man har ju i fall sådana som detta
redan beredt skeppsbyggerierna den förmånen att slippa betala
tull å den materiel, som de behöfva taga utifrån för att kunna
bygga och reparera fartyg. Herr Brodin sade, att det icke läte
sig göra för skeppsbyggerierna att få tullrestitution, då de måste
i de flesta fall taga sin förhydningsplåt från utlandets agenter
här i landet, som hafva sådan plåt på lager. Ja, detta kan nog
vara rigtigt, då det gäller ostkusten, men icke i fråga om vestkusten;
ty då ett fartyg skall förhydas, tager det så lång tid att
få bort den gamla plåten, att man mycket väl hinner telegrafera
efter ny plåt till England, hvarifrån det till vestkusten gifves
ångbåtskommunikationer två gånger i veckan och få in den i
i tillräcklig tid för dess användande utan att derför behöfva erlägga
tull.

Det har äfven sagts, att det finnes en del mindre skeppsvarf,
som icke kunde underkasta sig alla de formaliteter och kontroller
eller prestera den säkerhet, som fordras för att komma i
åtnjutande af tullrestitution, och dessa skulle sålunda hafva olägenhet
af denna tull. Ja, detta är mycket möjligt; men jag ber
få tillkännagifva, att dessa upplysningar icke lemnats utskottet,
förr än det fattat beslut i saken.

Jag vill emellertid icke nu göra något yrkande, men jag
kan upplysa, att Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag,
och jag är således för min del öfvertygad, att denna punkt
kommer att afgöras i enlighet med utskottets förslag, om icke
förr så vid den gemensamma voteringen.

Med herr Fredholm förenade sig herrar Alexanderson och
Peterson i Hasselstad.

Herr Restadius: Grefve Hamilton har lemnat kammaren

den uppgift, att Granefors fabrik använder uteslutande utländsk
råvara. Till den kraft och verkan, det hafva kan, tillåter jag
mig med anledning deraf nämna, att jag i egenskap af styrelseledamot
i ett af våra två större kopparverk varit med om afslu -

No 20. 46

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående tande af ett kontrakt, deri Granefors fabrik förbundit sig att af
tullen å metod- detta verk köpa hela deras årstillverkning. Grefve Hamiltons

harbetadT’ nämnda yttrande är sålunda icke fullt korrekt. Man kan visserligen
invända, att denna qvantitet koppar möjligen icke är synnerligen
stor för Graneforsverken, och derom kan jag nu icke
yttra mig. Det beror naturligtvis på, huru mycket Granefors
behöfver för sin rörelse. I och för sig är den försålda qvantiteten
i allt fall icke ringa.

Herr Collander: Då herr Fredholm började sitt anförande,
kunde jag icke förstå annat än att han skulle yrka afslag på
bevillningsutskottets förslag, hvarför jag begärde ordet. Detta
har han emellertid icke gjort, men skall jag ändock be att få
yttra några ord.

Jag vill då först erinra om, att det finnes hos oss många
och stora industrier, som hafva stort intresse af att tulltaxans
nuvarande bestämmelser beträffande koppar och legeringen deraf
ej ändras. Så är fallet med mekaniska verkstäder, skeppsbyggerier
och elektrotekniska fabriker. Dessa vilja icke hafva sina
råvaror och halffabrikat fördyrade. Nu kommer ett enda, under
senare åren anlagdt verk och begär högre tull för dessa artiklar.
Bör man då skada alla nämnda betydande industrier genom
åsättande af denna tull för ett enda verks skull? Detta kan jag
för min del icke finna rimligt.

Här har nämnts, att skeppsredare, som vilja låta med koppar
eller yellowplåt förhyda sina fartyg, kunna vända sig till
de stora varfven, som kunna skaffa sig tullrestitution för plåten,
men det är icke sagdt, att detta alltid passar, ty det kan vara
rätt lång och kostsam väg till dessa stora varf, när sådan omförhydning
visar sig nödig, och till fartygets hemort kunna de i
allmänhet icke få in förhydningsplåt utan att drabbas af tullen.
Annars skulle de der kunna förhyda fartygen mycket billigare
än vid de stora varfven. Det går icke heller för de större varfven
att få tullrestitution tillämpad i hvarje fall.

Då man derjemte af kommerskollegii statistik finner, att
det införes högst betydliga qvantiteter oarbetad koppar, hvilket
tyder på att den utländska varan måste för flera ändamål hafva
företräde framför den svenska, synes det mig vara ytterligare
skäl för att nu icke genom ökadt tullskydd fördyra dessa för våra
mera betydande industrier så vigtiga artiklar.

Jag yrkar derför afslag på utskottets förslag.

Herr Nyländer: Grefve Hamilton nämnde, att förra året

ingen enda röst höjdes för denna tull. Af protokollet framgår
emellertid, att en talare på upsalabänken yrkade bifall till den
ifrågasatta tullsatsen. Vidare nämnde grefve Hamilton, att det endast
var en fabrik nemligen Granefors, som hade fördel af denna

Lördagen den 18 Mars, f. m.

47 N:o 20.

tull. Så är dock ej förhållandet, ty äfven flera andra kopparverk Angående
och messingsfabriker önska ifrigt skydd för denna industri. Jagtullm « metaivill
i detta hänseende exempelvis särskild! nämna Skultuna mes- ler (k°PP“r>
singsbruk.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till utskottets förslag.

(Forts.)

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr
talmannen gaf, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets ifrågavarande, under mom. a) gjorda hemställan
och dels på afslag derå; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande, nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår bevillningsutskottets hemställan
i punkten 4 mom. a. af betänkandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren bifallen.

Omröstningen visade 108 ja mot 85 nej; i följd hvaraf kammaren
beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

I fråga om mom. b), som härefter föredrogs, anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af hvad i
föregående punkt nyss blifvit beslutadt, tillåter jag mig äfven vid
denna punkt att yrka afslag å utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.

Mom. c)—e)

Biföllos.

Punkten 5. Angående

utförseltull å

I motion, n:o 149 inom Andra Kammaren, hade herr N. PltPnrPsPetersson
i Runtorp föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att
grufstolpar eller s. k. pitprops måtte beläggas med en utförseltull
af 80 öre per kubikmeter, men hemstälde utskottet under förevarande
punkt:

N:o 20.

Lördagen den 18 Mars f. m.

Angående

utförseltull

pitprops.

(Forte.)

att Riksdagen, med afslag å herr N. Peterssons ifrågavarande
motion, måtte besluta, att utförsel af grufstolpar eller s. k.
pitprops fortfarande måtte förblifva tullfri.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall be att få yttra något

om anledningen till att jag väckt denna motion. Jag kände mig
nästan på förhand medveten om att bevillningsutskottet icke
skulle bifalla motionen. Detta tog jag för alldeles gifvet. Emellertid
har utskottet i motiveringen för sin hemställan om afslag
hänvisat derpå, att det skulle vara lämpbgt, att man finge eu
särskild lagstiftning angående skogens vård. Derutinnan är jag
af alldeles samma tanke som bevillningsutskottet, och jag vill
meddela kammaren, att jag äfven på denna väg sökt få skydd
för ungskogen, men detta har icke lyckats mig.

Jag har här några anteckningar angående denna fråga.
Redan år 1874 inkom Kongl. Maj:t till Riksdagen med ett förslag
till förordning angående vården af enskilda skogar, deruti skyldighet
var ålagd innehafvaren af skogen att efter af verkningen sörja
för skogens återväxt. Äfven en så billig begäran blef af Riksdagen
af styrkt. Jag tillhörde händelsevis det utskott, som behandlade
denna fråga, och fick då den öfvertygelsen grundad, att något
borde göras i detta hänseende, och väckte derför både år 1883
och år 1885 motioner i syfte att få till stånd en skogslag, _ byggd
på sådana grunder, som jag ansåg vara lämpliga. Äfvenså
väckte hr Fredholm vid 1888 års riksdag eu motion i samma
syfte. Jag försökte också, i den mån jag förmådde, framhålla
nödvändigheten af att ju förr dess hellre söka få något skydd för
skogen, i synnerhet för ungskog; men, som sagdt, detta lyckades
icke, utan, när frågan var före, möttes jag af den invändningen,
att detta innebure ett ingrepp i eganderätten och att det vore
orimligt att pålägga svenska folket något sådant. Vidare hänvisade
man mig till att på min egen ort söka få ett sådant
stadgande till stånd — liksom man ju på Gotland har en särskild
separatlag — under uttalande likväl af den förmodan, att ett
dylikt försök skulle stöta på motstånd. Jag försökte icke dess
mindre att gå denna väg och motionerade derför hos landstinget
i Södra Kalmar län om en lag i detta syfte. Förslaget
vann verkligen bifall af landstinget, men när vi sedan kommo
in till Kongl. Maj:t, blef vår framställning af slagen, och således
förunnades det icke ens oss att vinna målet för vårt sträfvande
eller att för denna ort få en dylik lag gällande. Det är väl sant,
att det fans en och annan, som var motståndare till förslaget,
men vi fingo dock pluralitet för detsamma inom landstinget.

Om jag icke besvärar kammaren för mycket, skall jag be att
få läsa upp första och eu del af andra paragrafen i detta förslag.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

49 Nso 90.

Jag tycker nemligen för min del att det är så oskyldigt, att det
förvånar mig att verkligen de finnas, som vilja motsätta sig en
sådan lag. Den första paragrafen lyder: »Den egentliga skogsmarken
skall till skogsbörd bibehållas, der den ej odlas till åker
eller äng, afstänges till nödig beteshage, rödjes till trädgård eller
byggnadstomt eller användes för annat likartadt ändamål.» I
§ 2 säges: »Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående
paragraf skall bibehållas till skogsbörd, och lemnas ej
fröträd, ungskog eller växande plantor qvar till den mängd och
beskaffenhet, att deraf kan vinnas erforderlig återväxt, och sker
sådan afverkning ej till följd af föreläggande vid laga skifte eller
annat laga tvång, vare jordens innehafvare skyldig att om skogens
återväxt så fort lämpligen ske kan draga försorg», och gjorde
han det ej, skulle han kunna åläggas af Konungens befallningshafvande
att vidtaga dessa åtgärder. Detta syntes mig vara en
billig begäran, men jag har, som jag nyss nämnde, icke på detta
sätt kunnat åstadkomma något. Min öfvertygelse är emellertid,
att det är ett trängande behof för vårt land, att något göres
i detta hänsende, och jag vädjar till en och hvar, som har någon
kännedom huru det tillgår och huru det har tillgått, om icke
här något bör göras.

När vi emellertid på den förut omtalade framställningen
erhöllo till svar ett bleklagdt nej, tänkte jag att försöka vinna
samma mål på annat sätt, eller att söka här få införd en tullsats
för att derigenom förekomma öfverafverkning af ungskog, ty det
värsta är, att det just är ungskogen, som hugges bort. Ty det
förhåller sig här vid lag icke så, som utskottet velat framhålla, eller
att man tager vara på en del skatar och sämre träd, utan det är
olyckligtvis just den allra vackraste skogen, som hugges bort till
pitprops. Det är just de vackraste, rakaste och bäst uppväxta
träden, som i första hand stryka med. För att på något sätt
förekomma detta, syntes det mig vara skäl att äfven göra detta
försök. Och det är min öfvertygelse, att om vi införa en sådan
bestämmelse som den, jag i min motion ifrågasatt, skall detta bli
ett medel att få till stånd en rimlig lag angående skydd för
ungskogen. Detta är den väg, jag funnit mig nödsakad att gå,
då jag på den andra vägen icke kommit till målet.

Jag vill derför tro, att något är nödvändigt att göra. Och
det bör hvar och eu inse, att om de stora vidder inom vårt land,
som af naturen icke äro danade till annat en skogsväxt, icke
bibehållas för detta ändamål — hvilket voro möjligt genom
antagande af en lag innehållande de bestämmelser, jag nyss läste
upp — så ser det ut, som om svenske inbyggare icke behandlade
sin fosterjord så, som om de ville stanna qvar der, utan som
om fiendehand rotade i skogen, och något sådant tycker jag vore
både ömkligt och sorgligt. Jag vädjar derför till Andra Kammaren,

Angående
utjorseltull å
pitprops.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 20.

N:o 20. 50

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående

utförseltull

pitprops.

(Ports.)

om den icke vill tillmötesgå de önskningar, som uttalats i fråga
om en sådan lagstiftning.

I förbigående vill jag nämna, att det icke är i protektionistiskt
syfte som jag väckt denna motion, utan för att bereda skydd
för vår ungskog och framtida bergning för våra efterkommande.
Jag tror, att man genom att bifalla denna min motion skulle göra
dem, som nu motsätta sig en skogslag, mera villiga att i sinom
tid antaga en sådan, och då sluppe man ju ifrån denna tullfråga.
Jag förmenar således, att det vore rätta sättet här vid lag att införa
en skogslag; men när mina sträfvanden i detta hänseende misslyckats,
hvad skulle jag göra?

Jag tager mig alltså friheten hemställa, att Andra Kammaren
såsom en opinionsyttring ville afslå utskottets hemställan
och bifalla min motion. Jag hoppas äfven, att nu rådande förhållanden
icke skola bli långvariga, utan att vi i sinom tid skola
få till stånd eu ordentlig skogslag. Jag anhåller om af slag å
utskottets hemställan och bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Åkerlund, Pettersson i Osterhaninge,
Holmgren, Kihlberg, Mallmin, Boethius, Larsson från Upsala,
Svensson i Rydaholm, Falk, Ekströmer, Eliasson i Oktorp och
Johansson i Esset.

Herr Redelius yttrade: Jag har begärt ordet endast för
att motionären icke måtte synas stå ensam här i kammaren i
sitt sträfvande att nå det eftersträfvansvärda målet: skydd för
den tillväxande skogen. Det är det enda skälet. För öfrigt kan
jag mycket väl instämma med motionären sjelf äfven deri, att
det är önskvärdt, att såsom en opinionsyttring i kammaren —
då vi ju icke kunna få en sådan lag till stånd, som han omnämnt
— så många som möjligt måtte votera bifall till hans
motion, hvari jag för min del instämmer.

Herr Alexanderson: Herr talman, mine herrar! För min
del kan jag icke annat än på det allra lifligaste önska framgång
åt det syfte, som motionären i den här frågan gjort sig till tolk
för. Men jag är likvisst af en annan mening än han i fråga om
tillämpningen. Det borde, enligt min åsigt, genom lag erkännas
som en tyst underförstådd, första inteckning i skogsegendom, att
egaren skall inom viss tid besörja återväxt å afverkade skogstrakter,
derest icke jorden behöfver begagnas för annat lika godt
ändamål. Jag anser verkligen, att samhället bör hos sina medlemmar
inprenta den uppfattningen, att med fördelen att ega
följer ock vissa förpligtelser, så att man icke vållar allmän skada.
Denna grundsats, tillämpad på eganderätten till skog, berättigar
staten att tillse, det skogsegaren icke må till egen, ofta inbillad
fördel och utan hänsyn för samhällets framtida väl sköfla den

Lördagen den 18 Mars, f. m.

51 Jf:o 20.

del af nationaltillgången, som våra skogar representera, ty måhända
kan den tid komma, då samhällets välfärd eljest sättes på spel
både i klimatiskt och ekonomiskt afseende. Men å andra sidan
måste äfven framhållas vigten deraf, att vi bereda skogsegaren
tillfälle att få medel och intresse för åstadkommande af denna
återväxt. Vi böra derför icke genom restriktiva bestämmelser
hindra honom att, efter sig företeende omständigheter, förskaffa
sig den största möjliga inkomst ur skogen, om han blott samtidigt
fullgör sin skyldighet mot samhället här vid lag. I den mån
skogsegaren kan bereda sig god inkomst af skogen, i samma
mån lönar sig för honom att mera rationelt bedrifva skogskulturen,
och han får så småningom intresse af att vårda sin skog.

Jag kan icke yttra mig om norrländska förhållanden i detta
hänseende, men på grund af egen erfarenhet vågar jag åtminstone
angående skogshandteringen i mellersta Sverige göra ett
uttalande. Det måste inom denna landsdel anses som ett önskemål
att få upp ungskogarne i jemna, slutna bestånd. Totalafverkning
af en skogstrakt är medlet att åstadkomma dylika ungskogar
och bör derför alldeles icke fördömas såsom liktydig med
skogssköfling, om blott återväxt beredes. På samma gång som
en jemnare återväxt sålunda åstadkommes, kunna å vissa orter
skatar och undertryckta träd realiseras såsom pitprops fördelaktigare
än på något annat sätt. När nu å dessa trakter omsider ha uppväxt
ungskogar i täta bestånd, så är det klart, att denna ungskog
behöfver gallras för att bereda den fortväxande skogen nödig luft
och ett lämpligt rotsystem. Men denna gallring måste ega rum
i vissa perioder och icke blott en gång, utan flere gånger, allt
efter som hehofvet kräfver. Det ligger emellertid för öppen dag,
att vid dessa gallringar fås åtskilligt virke, som lämpar sig att
användas som pitprops, och att det utmed vissa kustorter vore
en stor förlust för skogsegaren (indirekt således äfven för staten),
om han ej kunde få draga största möjliga reveny af sin skogs
klenare virke (nemligen såsom pitprops), då det under annan
form ej tål transportkostnaden.

Vi hafva erfarenhet från mellersta Sveriges bruksdistrikt,
att i allmänhet skogarne der bäst vårdas. Hvarför? — Jo, derför
att man der kan erhålla afsevärda inkomster af skogarne och
derför finner med sin fördel förenligt att sköta väl om denna inkomstkälla.
Lägger nu staten svårigheter i vägen för skogsegaren
att skaffa sig en god afkastning af sin egendom, då kan staten
näppeligen ålägga honom någon skyldighet att bereda återväxt.
Deruti ligger för mig största betänkligheten emot motionärens
förslag. Nej 1 förfaren tvärtom så, att utvägar gifvas för
skogsegaren att få den största möjliga afkastning ur skogen —
då kan staten också påyrka, att såsom första inteckning ur hans
skog skall stå skyldighet för honom att bereda återväxt. Jag tror
att man numera, efter all strid och meningsskiljaktighet i frågan,

Angående

utförseltull

pitprops.

(Forte.)

Nso 20. 52

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående
utför sel tull
pitprops.
(Forte.)

kommit någorlunda till insigt om, huru en relativt billig kontroll
öfver skogsegaren skall i detta hänseende kunna åstadkommas.

Herr talman! Jag kan för min del icke tillstyrka bifall till
motionärens nu gjorda framställning, men jag hoppas lifligt, att
han fullföljer sina sträfvanden att uppnå en bättre skogsvård och
snart återkommer med en motion i detta ämne, dock i den form,
jag tagit mig friheten antyda, nemligen så, att motionen åsyftar
ett lagstadgaude om underförstådd skyldighet för skogsegaren att
bereda återväxt i den mån afverkning af skog eger rum.

I detta yttrande instämde herrar J. H. G. Fredholm, Henricson,
Bruse, Thernuenius och Sjöholm.

Herr Jansson i Krakerud: Jag tänkte på, när jag hörde
motionären läsa upp sin verksamhet rörande skydd för våra skogar,
att det är ganska betänkligt att afslå befogade anspråk, ty
då kommer man ofta med sådana anspråk, som äro obefogade.
Jag menar härmed, att de befogade anspråken för vården af våra
svenska skogar anser jag vara de lagparagrafer, som motionären
lyckades utverka af landstinget; och för min del skall jag beklaga,
att de icke vunno bättre gehör. Hade eu sådan fråga kommit
före i motionsväg i år, så skulle åtminstone jag för min del
varit böjd för att biträda densamma. Men då man tänker på
följderna af att bifalla den här motionen, synes det mig vara
ganska uppenbart, att det är, så att säga, omöjligt. Ty här skulle
inträffa förhållanden, så olika lagstiftningen inom vårt land —
beroende på de olika kommunikationer, som här förefinnas —
att det vore alldeles en orimlighet. Följden skulle naturligtvis
blifva den, att inom bergslagerna, der man bär jordbruk, hyttor
och åtskilliga andra verk, der skulle man få rättighet att afverka
skogen till hvilka dimensioner som helst; men i öfriga trakter
inom landet, der man saknar dessa jernbruk, och der man icke
kan kola af skogen, derför att det är för långt till jernväg och
för dyrt att frakta kolen, der skulle man icke få afverka och
sälja pitprops utan att betala i exporttull 80 öre ä 1 krona. Det
kunna väl berrarne finna, att det är alldeles en orimlighet. Dessutom
skulle det kunna inträffa, mine herrar, att man icke skulle
kunna taga vara på sin skog. När man afverkar grof skog och
söker spara på ungskogen, som är lämplig till pitprops, så händer
det ofta, att det kommer en storm och vräker i kull all don
ungskog, som är lämplig till pitprops. Skulle man då komma i
den ställningen, att man betalade staten exporttull derför, att man
sålde en skog, som icke kunde användas till någonting annat?
Jag skulle ju icke kunna hugga kastved af den, ty det skulle
icke få någon afsättning, enär den är för fin. Man skulle icke
kunna kola af den, derför att det blefve för lång transport af
kolen. Således kunna herrarne finna, att här förekommer en

Lördagen den 18 Mars, f. m.

53 N:o 20.

orimlighet. En annan orimlighet finnes också, och det är den,
att då det finnes många smärre jordbrukare, som hafva skog,
och som äro i den ställningen, att de måste afverka pitprops för
att få sig en slant, när de skola ut med sina utskylder, så synes
det mig, att man borde gifva anvisning, hvarest de skola i annan
händelse taga dessa medel. Men kan man icke gifva anvisning
derpå, så är det alldeles klart, att det icke är någon skogshushållning,
derför att då måste de hugga så mycket mera, så att
de jemväl kunna få medel till denna exporttull. Då således det
syfte, som motionären af ser, icke vinnes med denna motion, har
man följaktligen icke något annat att göra än att bifalla utskottets
förslag.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr grefve Hamilton: Jag kan nästan till alla delar instämma
i motionärens anförande, om jag undantager slutorden,
i hvilka han yrkade bifall till sin motion. En följande talare,
som är långt mera sakkunnig än jag, har framhållit ganska
tänkvärda sidor af denna fråga. Jag vill dock framhålla ännu
en, som jag ber den ärade motionären och de herrar, som hysa
sympati för hans motion, lägga märke till. Så vidt jag kan förstå,
kan det syfte, som den ärade motionären vill vinna, icke vinnas
genom det förslag han framstält. Förhållandet är, om jag ej
misstager mig, det, att af de sätt, som finnas för tillgodogörande
af ungskogen, är afverkningen af pitprops, om icke det mest lönande,
dock ett af de mest lönande. Det lemnar större behållning
än afverkning till ved eller kolning. I många fall är det till
och med mer gifvande än afverkning till massved. Om man nu
skulle pålägga en exporttull till det af motionären föreslagna beloppet,
80 öre eller 1 krona pr kubikmeter, komme detta derför
blott att blifva en skatt på skogsrörelsen, som denna visserligen möjligen
kunde bära, men som dock blefve densamma till åtskilligt besvär.
Exporten af pitprops komme deremot antagligen icke derigenom
att minskas. Om man åter satte tullen så hög, att afverkningen
af pitprops ej lönade sig, eller endast så, att den gifvet blefve
betydligt mindre lönande än afverkning till kastved, kol eller
massved, så hade man derigenom endast beröfvat skogsrörelsen
en god förtjenst. Men icke hade man dermed skyddat ungskogen.
Den komme då blott att afverkas på annat sätt.

Jag tycker verkligen, att den ärade motionären, som är så
intresserad af att lösa frågan på det rigtiga sättet, hvilket är att
sörja för återväxten, borde vara litet rädd för den väg, han i
sin motion förordat. Han talade sjelf om huru han arbetat för
att få till stånd en lag om återväxt, men att detta mött så mycket
motstånd. Han kan vara öfvertygad om att, i fall vi slå in på
den vägen att pålägga exporttull på ifrågavarande artikel, hvilket

Angående
utförseltull d
pitprops.
(Forts.)

N:o 20. 54

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Angående

utförseltull

pitprops.

(Forts.)

icke hjelper, det då skall hafva till följd, att när vi sedan komma
med förslag till lag om återväxt, skola de, som äro emot en sådan
lag, säga: »Nej, Riksdagen har på herr Nils Peterssons förslag
beslutat att lösa denna fråga på en annan väg, nemligen
genom exporttull.» Jag ber derför verkligen herrarne besinna
sig något htet, innan herrarne blott såsom en opinionsyttring
rösta för motionen. Det är obestridligt, att det mål, motionären
vill vinna, icke kan vinnas på detta sätt. Deremot är jag alldeles
öfvertygad om att, om han med stöd af de senaste årens
erfarenhet ville åter arbeta för den lösning, för hvilken han förr
arbetat, han här skulle erhålla understöd från personer inom de
mest olika partier. Men för den lösningen har bevillningsutskottet
icke kunnat uttala sig på annat sätt än genom att uttrycka sina
sympatier för motionens syfte.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Williamson: Orsaken, hvarför jag begärde ordet, varför
att få tillfälle att uttrycka mina sympatier för herr Nils
Peterssons i Runtorp motion, emedan jag funnit, att han genom
denna sin motion velat skydda vår uppväxande skog i landet.
Medlet härför tror jag just vara att börja och ändå mera fullfölja
återplanteringen af den uppväxande skogen. — Jag har
bott i en trakt af Elfsborgs län midt på de s. k. svältorna och
derefter flyttat till Halland samt har följaktligen först sett den
kala mark, som der finnes, men äfven sedan hvad som kan följa
af återplanteringarna, hvilka der blifvit gjorda. Det är på grund
häraf, som jag kommer tillbaka till denna sak, som redan påpekats
af några talare. År 1868 den 24 april planterades de
första plantorna på svältorna. Der finnas nu 4,000—5,000 tunnland
skog, som är lika stor som detta tak är i höjd, och der
har gallrats och sålts icke så litet gallringsvirke. Detta åter har
haft till följd, att personer rundt omkring i trakten litet hvarstädes
börjat att plantera sina kala marker. Jag vet specielt, att Elfsborgs
läns landsting och hushållningssällskap haft all möda ospard
för att skaffa erforderliga medel dertill. Fast halländing, måste
jag erkänna, att vi der sorgligt nog icke kommit så långt i detta
fall. Onskligt vore i alla händelser, att staten gjorde något mer
för detta ändamål genom att inköpa planteringsmarker och der
plantera skog. På grund häraf synes det mig, att återväxtens
skyddande och fortsättande är mera vigtigt, än denna tull, som
nu blifvit ifrågasatt, möjligen skulle kunna vara.

Jag har icke något yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

55 N:o 20.

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande betänkande till i afton kl. 7, då
detta sammanträde komme att fortsättas.

§ 9.

Ordet begärdes af:

Herr von Friesen, som yttrade: Det är en vidt utredd
önskan i landet att erfara regeringens uppfattning angående en
fråga, som för närvarande tager uppmärksamheten i hög grad i
anspråk. Svenska folket är af gammalt vant att veta, hvar det
har sin regering i vigtiga frågor. Någon anledning att antaga,
att icke äfven den nuvarande regeringen vill öppet gifva sina
åsigter till känna i de politiska hufvudfrågorna, förefinnes icke.
Det är för att bereda densamma tillfälle härtill i rösträttsfrågan,
som jag nu vördsamt hos kammaren anhåller att få till hans excellens
herr statsministern framställa ett spörsmål beträffande nämnda fråga.
Ett annat spörsmål i samma fråga är visserligen förut af kammaren
tillbakavisadt, men då jag erfarit, att detta, åtminstone hvad beträffar
en del af dem, som röstat emot spörsmålet, berott på
formen för detsamma, kan jag hysa den förhoppning, att kammaren
icke skall lägga sig emot följande spörsmål, om hvars
framställande jag anhåller jemlikt § 21 af gällande arbetsordning
för Riksdagens Andra Kammare.

Spörsmål i Riksdagens Andra Kammare till hans excellens
herr statsministern:

Har Kongl. Maj:ts regering tagit frågan om ändring i
gällande grundlagsbestämmelser rörande valrätten till Riksdagens
Andra Kammare i öfvervägande, och om så har skett, till hvilken
åsigt har regeringen kommit i nu berörda fråga?

Den af herr von Friesen sålunda framstälda anhållan begärdes
på bordet och bordlädes.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr P. Pehrsson i Norrsund under 12 dagar fr. o. in. den 24d:s,

»	R.	Petersson i Skurö	»	12	»	»	24
»	C.	J. Rladh	»	12	»	»	24	»
»	C.	W. Hultstein	»	14	»	»	24	»
»	N.	A. Molander	»	14	»	»	22	»
»	A.	Andersson i Hakarp	»	14	»	»	29	»
»	a	T. Jacohsen	»	14	»	»	23	»
»	N.	Wallmark i Selånger	»	14	»	»	23	»
»	0.	Anderson i Hasselbol		14	»	»	24	»

TSia 99. 56

Lördagen den 18 Mars, f. m.

Herr R. Björck under 14 dagar fr. o. m. den 21 d:s,

» J. P. Nilsson i Käggla »	14 *	»	23 >
» E. Olsson i Kyrkebol »	14 »		22 »
» E. G. Fredholm i Saleby »	14 »	»	24 »
och herr C. E. Thermcenius »	14 »	»	22 >
Härefter åtskildes kammarens	ledamöter kl.	3,40 e.	in.

In fidera
Hj. Nehrman.

Stockholm 1893. Köersners Boktryckeri.