1893. Andra Kammaren. N:o 5
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:5
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1893. Andra Kammaren. N:o 5.
Tisdagen den 7 februari.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 30 nästförflutne januari.
§ 2.
Till Kammaren både inkommit följande sjukbetvg, som upplästes
Att
riksdagsmannen pastor L. Dalilstedt från Wilhelmina lider
af influensa och tills vidare är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet,
intygar
Stockholm den 4 februari 1893.
Henrik Berg,
legitimerad, läkare.
§ 3.
Företogs till afgörande herr A. Lilienbergs i senaste sammanträdet
väckta och då bordlagda förslag om tillsättande af ett särskildt
utskott; och beslöt kammaren för sin del, med bifall till
nämnda förslag, att ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter
från hvardera kammaren, och i hvilket borde från denna
kammare inväljas suppleanter till lika antal som ledamöter, skulle
tillsättas för behandling af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse
af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap.
jordabalken och lag angående ändring i förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.
Jemlikt föreskriften i 37 § 1 mom. riksdagsordningen, skulle
Första Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Andra
Kammaren.
§ 4.
Vid. föredragning härnäst af statsutskottets memorial n:o 11,
i anledning af remiss från Andra Kammaren af två särskilda,
af herrar A. Hahn och N. Petersson i Runtorp väckta motioner,
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 5. 1
J(jO 6. 2 Tisdagen den 7 Februari.
uti hvilket memorial utskottet hemstält, att ifrågavarande motioner,
nås 106 och 150, måtte få till Andra Kammaren återlemnas,
biföll kammaren nämnda hemställan, samt beslöt att hänvisa berörda
motioner till behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o B.
§ 5.
Föredrogs vidare bevillningsutskottets memorial n:o 1, angående
en till bevillningsutskottet hänvisad motion om restitution åt
Göteborgs museum af 1,034 kronor 90 öre, utgörande erlagd tull
för vissa af nämnda museum från utlandet införskrifna konstverk.
Med godkännande af bevillningsutskottets åtgärd att återlemna
ifrågavarande motion, beslöt kammaren hänvisa densamma till
statsutskottet.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens enligt nästförestående
tre paragrafer fattade beslut.
§ 7.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
nås 1, 2, 3 och 4.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. Persson i Ställhult under 4 dagar fr. o. m. den 13 dennes*
> A. Hansson i Solberga » 10 » » * 11 »
j> Back Per Ersson »8 » » » 8 »
» A. Larsson i Flicksäter » 8 » » » 11 »
och herr J. A. Johansson i Bastholmen under 8 dagar fr. o. m.
den 8 dennes.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,23 e. m.
In fidem
Hj. Nehrnian.
Onsdagen den 8 Februari.
3 N:o 5.
Onsdagen den 8 februari.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 1 innevarande februari.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att
professor Curt Wallis i följd af sjukdom är förhindrad
att fullgöra sina åligganden som riksdagsman intygas.
Stockholm den 7 februari 1893.
John Berg,
Med. d:r o. Professor.
§ B.
Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke;
angående upplåtelse af ett jordområde till botaniska trädgården
i Upsala; och
angående införande af undervisning i slöjd vid folkskolelärareseminariet
i Upsala.
Dessa kongl. propositioner bordlädes.
§ 4.
Föredrogs till en början lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af verkstäld granskning af justitieombudsmannens embetsförvaltning.
I detta utlåtande anmälde utskottet för Riksdagen, att vid den
granskning af justitieombudsmannens embetsförvaltning, som utskottet
grundlagsenligt företagit, någon anledning till anmärkning
icke förekommit.
Ordet begärdes af
Herr Boethius, som yttrade: Innan detta utlåtande lägges
till handlingarna, skall jag be att få yttra några ord angående
den embetsberättelse, som det afser.
Ang. justitieombudsmannens
embetsförvaltning.
N:o 5. 4
Ang. justitieombudsmannens
embeteförvaltning.
(Forts.)
Onsdagen den 8 Februari.
l:a § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman lyder
på följande sätt: “Rikets ständers justitieombudsman skall hafva
en allmän tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners
efterlefnad af domare, embets- och tjensteman, samt, om de i sina
embetens utöfning af veld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begå, eller underlåta att sina embetspligter behörigen fullgöra,
dem vid vederbörliga domstolar i laglig ordning derför tilltala
eller tilltala låta11. Strafflagens kap. 9 stadgar i § 5: “Talar
eller skrifver man smädligen emot Konungen, drottning, enkedrottning
eller tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem med
hotelse eller annan missfirmlig gerning11, dömes på sätt derefter
stadgas, och i § 8: “Förbryter man sig, på sätt i 5 § sägs“, d. v-s.
genom smädligt tal eller skrift, “mot riksstyrelse .... eller mot
rikets ständer eller deras afdelningar eller utskott", dömes på sätt
i det följande stadgas. Den kongl. förordningen om strafflagens
införande 19 § 2 mom. lyder: “Under allmänt åtal höra alla brott,
som ej i lag uttryckligen undantagna finnas". Något undantag för
detta brott har jag nu icke kunnat finna, hvarför det synes mig
att, om någon smädligen skrifver eller talar om riksdagen, detta
är ett brott, som bör fälla under allmänt åtal.
Den 27 november förlidet år fattades på ett allmänt möte här
i Stockholm, hvithet hölls på Sveasalen, följande resolution: “I
djup harm öfver den urtima riksdagens förräderi mot svenska folkets
rätt nedlägger mötet mot densammas förrädiska stämplingar
den kraftigaste protest och förbinder sig till samt uppfordrar alla
frisinnade folklager landet rundt att göra allt för en kraftig agitation
mot det bestående fåtalsväldet, och för att folkriksdagen må
bli ett det kraftigaste handtag i arbetareklassens befrielsearbete
och ett imponerande svar på urtimans folkfiendtliga beslut."
Enligt göteborgstidningar hölls någon tid derefter ett möte i
Göteborg, på hvilket fattades en resolution, som skall hafva gått
ännu längre i förgripliga uttryck gent emot riksdagen, och då någon
vid detta möte varnade för ifrågavarande resolution, derför att den
möjligen kunde vara olaglig, fick han till svar, att det gjorde ingenting,
ty man vågade ändå icke beifra saken.
Då det synes uppenbart, att en beskyllning mot rikets folkrepresentation
för förräderi väl är en af de svåraste smädelser,
som kunna förekomma, så borde väl i detta fall allmänna åklagaren
hafva ingripit mot vederbörande embetsman, hvilken uraktlåtit att
fullgöra sitt embetsåiiggaude, och dertill borde naturligen ytterligare
hafva manat sådana yttranden, som att man i vårt land
ostraffadt skulle våga och kunna trotsa lagen. Något sådant åta
följde emellertid icke.
Det synes mig då, som om enligt den af mig nyss upplästa
instruktionen här förelåg ett fall, då justitieombudsmannen hade
bort ingripa mot den embetsman, som uraktlåtit att sin embetspligt
behörigen fullgöra, så mycket mer som här tydligen gälde lagens
allmänna helgd. Den ställning, justitieombudsmannen intager till
Riksdagen, synes också bort hafva för honom vara en ytterligare
anledning till inskridande.
Onsdagen den 8 Februari.
5 N:o 5.
Jag vill äfven tillägga att, hade en sådan smädelse offentligen
uttalats mot Konungen, så hade allmän åklagare utan tvifvel ansett
sig böra ingripa, ehuru han i ett dylikt fall enligt lagens stadgande
måst inhemta Konungens samtycke, och jag ser ej någon
anledning, hvarför han ej bort förfara på samma sätt, då brottet
begåtts mot Riksdagen.
I den af justitieombudsmannen afgifna embetsberättelsen finner
jag emellertid ingen antydan om att han inskridit mot de försumliga
myndigheterna, och jag har icke heller från något håll hört
det uppgifvas.
Nu är det emellertid icke min afsigt att göra något yrkande
med anledning af hvad som förekommit; jag har endast ansett, att
saken borde bringas på tal i kammaren och att en offentlig protest
borde afgifvas mot att en sådan laglöshetens anda får opåtaldt
gripa omkring sig bland folket, att man anser sig kunna öppet
håna och trotsa lag samt kränka Riksdagens rättigheter.
Sker det nu så, att en sådan åsigt blir allmän, nemligen att
lagar kunna ostraffadt hånas och brytas, då undanryckes den enda
säkra grunden för vår lagbundna samhällsordning; och skola folkrepresentationens
rättigheter kunna ostraffadt kränkas, då blir det
också fara för vår folkliga frihet; ty när sådant inträffar, är det
antingen despotism eller anarki å färde, hvilket ock i sjelfva verket
kan betyda detsamma. Ty ur anarki födes icke frihet, utan
just despotism.
Herr Sicartling förklarade sig instämma med herr Boethius.
Vidare anförde:
Herr Gfunuelius: Det lär icke väntas af mig, att jag skall
uppträda här i denna fråga till försvar för justitieombudsmannen.
Men med anledning af hvad som yttrats må jag gifva luft åt en
tanke, som flera gånger uuder årens lopp bildat sig hos mig, och
som blifvit allt fastare, och det är den, att man väl torde böra
gå i en alldeles motsatt rigtning mot hvad den föregående ärade
talaren menar. Det har gjort mig grufligt ondt, när jag sett att
personer blifvit åtalade och dömda för uttalanden, som blifvit ansedda
såsom förgripliga mot Riksdagen. Det har ju händt, att
detta träffat personer, hvilka icke på samma sätt som den föregående
ärade talaren känt ordens valör tillräckligt, eller hvilka
vid det tillfälle, då de uppträdde på ett offentligt möte—jag mins
särskildt ett möte i Skåne för några år sedan —, icke varit i en
så lugn sinnesstämning, att de kunnat, äfven om de för öfrigt förstått
det, fullt väga sina ord. När man då ser, att sådana personer
blifva åtalade för förgripligheter mot Riksdagen, har jag
tänkt mig, att det vore allt bra, om man kunde bereda skydd åt
Riksdagen mot åtal i otid, på samma sätt som lagen bestämmer,
att Konungens bifall skall inhemtas för åtal, som anställas för att
värna om Hans majestät. Jag har tyckt, att det vore godt, om
Riksdagen också hade kunnat fredas för att allmänne åklagaren i
Ang. justitieombudsmannens
embetsforvaltning.
(Forts.)
N:o 5. 6
Onsdagen den 8 Februari.
Ang. justitie- en hastig vändning kastar sig öfver en person, kvilkens uttalanden
nens^embets syn^s icke traffa Riksdagen, äfven om de syftat deråt. Det
ysSaltning. ^an förekomma uttalanden, hvarom Riksdagen, om den hade till(Forts.
) fälle att sjelf yttra sig, liksom Kongl. Maj:t har i dylika fall,
skulle säga, att det icke är oss värdigt att ställa till med någon
stor affär för dylika saker.
Jag må säga, att jag läst mångfaldiga gånger utfall mot den
sida inom Riksdagen, som jag tillhör, af personer med mycket
mera omdöme, än de som uppträda på sådana möten, som här äro
i fråga, kunna beräknas hafva. Jag har sett sådana uttalanden i
framstående tidningar, t. ex. i den föregående ärade talarens stad,
hvilka hafva vändt sig kanske icke med lika grofva men med fullt
lika skarpa ord mot den afdelning af Riksdagen, som de betraktat
som sin motståndare. De riksdagsmän, som ansättas så, bruka i
allmänhet knappt svara, ännu mindre åtala. Och äro de, som
angripas, riksdagsmännen på den bänk, jag tillhör, så tager jag
för gifvet, att vi icke önska, att en justitieombudsman skall gripa
in för att tillhålla åklagaren att deraf göra ett stort nummer. Vi
kunna lemna sådana der saker åt sitt värde. Och jag tror, att
om en del af Riksdagen kan göra det, så kan Riksdagen i sin
helhet också göra det. Det är icke genom åtal i tid och otid mot
sådana personer, som måhända icke sjelfva förmå fullt bedöma,
hvad de hafva sagt, som man åstadkommer någonting godt och
helsosamt.
Tillfällen kunna finnas, det medgifver jag gerna, då ett åtal
bär följa. Men jag skulle vara glad, om vi finge in den bestämmelsen
i vår lag, att, om det är fråga om åtal för förgripelse mot
Riksdagen, Riksdagens lof bör inhemtas, lika väl som Konungens
lof skall inhemtas, om frågan gäller förnärmelse mot Konungen.
Herr Boethius: Jag vill icke mycket uppehålla mig vid
frågan om ordens olika valör, och jag vet icke heller hvad herr
Gumselius’ uppfattning deraf kan vara. För mig synes emellertid
beskyllningen för förräderi mot Riksdagen såsom institution icke
kunna hafva mera än en valör.
Och hvad det angår, att somliga personer icke skulle vara
fullt tillräkneliga, så tror jag, att det vore nödigt och nyttigt, om
den uppfattningen gjorde sig gällande, att med det talade ordet
äfven följer ansvar. Det vore naturligtvis bäst, om det härvid
vore det moraliska ansvaret som gjorde sig gällande, men för att
bibringa menniskor känsla af ett sådant, kan det kanske vara nyttigt
att man låter dem känna, att det äfven finnes juridiskt ansvar.
Jag vill emellertid icke närmare inlåta mig på denna sak,
utan skall blott gent emot herr Gumselius be att få framhålla en
synpunkt. Det må vara nyttigt och bra, att det blefve så, som
herr Gumselius sagt, eller att Riksdagens samtycke borde fordras
för anställande af åtal vid fall sådana som de nu anförda; men
nu år det icke så stadgadt, utan nu gälla andra lagbestämmelser,
och då blir frågan: skall gällande lag efterlefvas eller icke? Och
särskildt: skall det tillåtas att öppet förkunna för en menighet,
Onsdagen den 8 Februari.
7 N:o 5.
att man ostraffadt kan bryta lagen? Detta synes mig vara frågans Än9- justitiekärnpunkt,
och det är detta, som förmått mig att här uppträda.
förvaltning.
Herr Hedlund: Med anledning af ett yttrande af den siste (Forts.)
talaren i hans första anförande, ber jag få nämna, att på mötet i
Göteborg antogs precis samma resolution som vid Stockholmsmötet,
och när vid mötet anfördes, att resolutionen innehöll förgripliga
yttranden mot Riksdagen, så svarades, att det var samma
resolution, som förut blifvit antagen i hufvudstaden. Man ville
väl i Göteborg icke vara mindre karsk än i hufvudstaden.
För öfrigt får.jag helt och hållet instämma med herr Gumselius
i hans yttrande. Äfven jag anser, att det visst icke är rätta sättet
för en Riksdag, som vill bevara respekten för sig och sitt rotfäste
hos folket, att börja slå omkring sig med åtal. Jag ber, som sagdt,
att få instämma med herr Gumselius.
Herr Lilienberjg: Med anledning af den anmärkning, som af
en ärad talare på upsalabänken framstälts mot justitieombudsmannens
embetsförvaltning, innebärande en förebråelse för uraktlåtenhet
att i ett af honom anfördt fall anställa åtal, vill jag
endast nämna, att jag till alla delar instämmer med herr Gumselius
derutinnan, att när det gäller sådana förbrytelser, som här äro i
fråga, bör stor varsamhet iakttagas vid anställandet af åtal, och
att jag anser, att justitieombudsmannen härvid förfarit fullt rigtigt,
i det han ådagalagt sådan varsamhet.
Häruti instämde herrar Beckman och Böjer,
Sedan öfver!äggningen härmed förklarats slutad, lades det
ifrågavarande utlåtandet till handlingarne.
§ 5.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, hemstälde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att nästkommande lördag, den 11 dennes, företaga val
af de tjugufyra valmän, hvilka, jemte ett lika antal från Första
Kammaren, hade att välja Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare, äfvensom sex suppleanter för nämnde valmän.
Denna herr talmannens hemställan bifölls.
§ 6.
Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets
utlåtanden:
1
n:o 2, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ konkurslagen;
och
Sto 5.
8
Oasdagen den 8 Februari.
Ang. upphäfvande
af bestämmelserna
om giftoman
och giftomannarätt.
n:o. 3, i anledning af väckt motion om tillägg till dels kongl.
förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande
den 20 juli 1861, § 3, dels ock kong], förordningen angående fattigvården
i riket den 9 juni 1871, § 22.
§ 7.
Till behandling förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion om upphäfvande af lagens stadganden
om giftomannarätt.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 2, hade herr
E. A. Zotterrnan hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och
så fort ske kunde för Riksdagen framlägga förslag till ändringar i
giftermålsbalken och andra dermed i sammanhang stående lagrum
i det syfte, att stadgandena om giftoman och giftomannarätt med
alla deraf följande bestämmelser måtte ur lagen utgå.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Zotterrnan: Utskottet har kommit till ett afstyrkande
utlåtande med anledning deraf, att utskottet för sin del icke funnit
den reform, jag i min motion förordat, vara af behofvet påkallad.
Såsom stöd för denna åsigt har utskottet först och främst framhållit,
att missbruk af giftomannarätten torde numera ytterst sällan
förekomma. Om utskottet hade kunnat komma till den uppfattningen,
att dylika missbruk icke alls förekomme, så förefaller det
mig, som om detta skäl skulle varit talande för dess afstyrkande
af motionen; men då utskottet är ense med mig derom, att missbruk
i förevarande afseende förekomma, om än ytterst sällan, så
vill detta skäl synas mig sakna tillbörlig kraft för att derpå
grunda ett afstyrkande af min motion. Ty om missbruk i detta
fall förekomma, så förefaller det mig, att det ej är fråga om
antalet af dessa missbruk, utan endast att de förekomma.
Jag har tillåtit mig att studera de statistiska uppgifterna för
år 1890 och har dervid funnit att antalet äktenskap, som det året
ingåtts af kvinnor i en
samt
15 och | 16 år, utgjort | 13, | |
16 > | 17 > | » | 67, |
17 » | 18 * | » | 244, |
18 » | 19 > | » | 561, |
19 » | 20 » | » | 1,001, |
20 » | 25 » |
| 9,898. |
men man kan väl få antaga antalet äktenskap vid den åldern till
minst 1,000.
Onsdagen den 8 Februari.
9 >'':o 5.
Sålunda finner man här, att det är emellan 2,000 och 3,000 Ang. upphafäktenskap,
som år 1890 ingåtts af qvinnor i den ålder, der de be- vfnde af be"
finna sig utanför den lagliga rätten att alldeles fritt säga sitt obe- ^“‘giftoman
tingade ja eller nej till giftermåls ingående. Af denna stora siffra och gijtoframgår,
att då, såsom utskottet också medgifver, missbruk finnas, mannarätt.
dessa gifvetvis icke äro så få, att man icke åt desamma bör egna (Forts-)
sin uppmärksamhet. När det alltså för lagstiftaren gäller se till,
att oegentligbeter i lagstiftningen undanrödjas, så äro i nu omhandlade
fall missbrukens, om ock få till antalet, befintlighet alldeles
tillräcklig, för att man åtminstone i denna punkt bort gifva
motionens innebörd något erkännande.
Det andra skälet, som utskottet anför till stöd för sin åsigt,
att den ifrågasatta reformen icke är af behofvet påkallad, och sitt
derpå grundade afstyrkande, är bestämmelsen i 1 kap. 5 § giftermåisbalken,
som “uttryckligen häfdat grundsatsen om äktenskapsaftalets
frihet11. Jag bar i min motion tillåtit mig att framhålla
denna bestämmelse såsom det efter min mening första väntade inlägget
mot framgång af mitt förslag i det syfte min motion afser.
Jag bar nemligen citerat nämnda paragrafs bestämmelse, att “ej
må någon till äktenskap tvingas; utan bör så qvinnans som mannens
frivilliga ja och samtycke giftermålet fästa11. Men jag bar
också tillåtit mig påpeka, att denna bestämmelse betydligt motverkas
af den bestämmelse, som innebålles i 6 kap. 1 § giftermålsbalken
nemligen denna: ‘''Grifter sig mö mot faders vilja, eller
moders; hafva fader eller moder våld att göra henne arflös11. När
man i den ena lagparagrafen säger, att flickans ja eller nej skall
vara fritt, frivilligt och afgörande, men i nästföljande paragraf talar
om att göra mö, som gifter sig mot faders vilja eller moders, arflös,
så hemställer jag, om lagen i detta fall verkligen fullständigt
häfdar giftermålsaftalets frihet. För min del finner jag deri en
motsägelse eller åtminstone ett mycket starkt band på denna frihet.
För öfrigt åberopar lagutskottet i sitt föreliggande betänkande
det skälet för sitt påstående, att reformen ej är af behofvet
påkallad, att lagen med straff belagt hvarje med våld och hot
öfvadt tvång på den unga flickans frihet. Jag har också tillåtit
mig att i min motion erinra om innehållet i samma paragrafer
som de af utskottet åberopade; men jag har äfven deri framhållit,
hurusom det i 21 § 15 kap. strafflagen heter, att “brott, som
nu sagdt är, må ej till bestraffning åtalas, der ej för det våld
eller hot, som emot qvinnan föröfvadt är, till giftermålets återgång
dömdt blifvit11; likaså har jag påpekat innehållet i 6 kap. 4
§ giftermålsbalken, deri det heter, att i fäll fader eller moder hindrar
det giftermål, som lagligen sökes, så ega barnen att af föräldrarna
hvarken böter eller skadestånd i ty mål söka. Man märker
således, att det också genom dessa lagbestämmelser gifves betydliga
inskränkningar i äktenskapsaftalets frihet.
Om man räknar de missbruk, som ega rum mot detta aftals
frihet efter antalet af de fall, som möjligen inför dömande myndigheter
beifrats eller blifvit offentligen publicerade, så är jag
fullkomligt öfvertygad om, att vi skulle misstaga oss grundligt.
Nso 5. 10
On3dagen den 8 Februari.
Ang. upphäfvande
af bestämmelserna
om giftoman
och giftomannarätt.
(Forts.)
Då herr Borg år 1890 i Första Kammaren motionerade om giftasålderns
framflyttning för qvinnan från 15:de till 18:de året, så afstyrkte
lagutskottet denna åtgärd. Motionen blef också afslagen
af såväl Första som Andra Kammaren. Detta emedan man befarade,
att Kongl. Haj:t skulle komma att besväras med för många
ansökningar om dispens. 1891 års lagutskott instämde i lagutskottets
uttalande år 1890, då utskottet erinrade, hurusom en dylik
pröfning vore af en ytterst grannlaga och vansklig natur, hvarjemte
utskottet tillika framhöll de obehag, som onekligen det skulle
medföra för qvinnan och hennes närmaste att åt så ömtåliga och
rent personliga förhållanden, som här skulle ifrågakomma, nödgas
gifva den offentlighet, som måste vara förbunden med dispensansökningen
och ännu mera med anskaffandet af de för densammas
pröfning erforderliga upplysningar. Då sålunda grannlagenheten
anfördes såsom skäl mot framflyttning af den ålder, som för qvinnan
medförde rätt till äktenskaps ingående till adertonde året, så
anser jag mig dermed få stöd för det påståendet, att anledningen,
hvarför antalet af de till allmänhetens kännedom komna missbruken
varit så litet, är att söka i den omständigheten, att de till
äktenskap tvingade flickornas grannlagenhet varit så stor, att de
ej velat draga sin giftoman, helst om denne varit en närmaste
anförvandt, inför rätta, utan hellre underkastat sig sin giftomans vilja.
Det fjerde och sista skälet, som utskottet har åberopat mot
bifall till min motion, är den omständigheten, att qvinnan numera
redan vid 21 års ålder uppnådde myndig ålder och dermed upphörde
att stå under giftoman. Ja, det är just detta förhållande,
som gjort att jag anser att, då qvinnan redan vid 21 år får och
anses kunna råda ej blott öfver sig sjelf, utan ock öfver sin egendom,
så bör hon också tillstädjas att, oförhindrad af andra, säga
sitt ja eller nej i fråga om sitt äktenskap vid den ålder, då lagen
tillåter henne inträda i äktenskap.
Emellertid, då Första Kammaren har afslagit min motion och
jag icke har utsigt att få den igenom i denna kammare, så kommer
jag icke att göra något yrkande, men har likväl ansett mig böra
beledsaga min motion med några ord. Jag har icke varit så sangvinisk,
att jag vågat hoppas att tillvinna densamma hvarken utskottets
tillstyrkande eller Riksdagens bifall; men jag har likväl
icke hesiterat att väcka denna fråga, ty jag är säker om, att den
inom en icke så aflägsen framtid skall omfattas med större intresse,
än som denna gång såväl inom utskottet som kamrarna kommit
densamma till del.
Jag slutar med att särskildt frambära min tacksamhet till lagutskottet
för de välvilliga ordalag i klämmen, med hvilka min
motion blifvit afdagatagen, ty deri ser jag eu förhoppning om frågans
framtida bättre öde.
Herr Bill o w: Jag skall endast be att med några ord få bemöta
den ärade motionärens påstående, att det skulle råda en stor olikhet
inför lagen mellan den yngling och den unga qvinna, som.vill
ingå äktenskap. Jag vågar påstå, att någon sådan olikhet icke
11 N:o 6.
Onsdagen den 8 Februari.
förefinnes. Den unga qvinna, som vill ingå äktenskap före 21 års
ålder, skall derom tillfråga fader eller giftoman. Den unge man,
som före nämnda ålder vill..tråda i äktenskap, skall dertill begära
Kong!. Ma.j:ts tillåtelse. Är det i detta afseende någon skilnad
mellan de båda könen, så är det den, att ynglingen bar mera besvär
än flickan.
Hvad beträffar den omständigheten, att en qvinna, som före
21 års ålder blir enka, får råda öfver sig sjelf och sin egendom,
så är den grundad på en princip, som genomgår lagen, att ingen
beröfvas en rätt, som han tillfälligtvis får.
Jag yrkar afslag å motionen och bifall till utskottetts hemställan.
Herr Zotterman: Jag anser mig skyldig att svara herr Bfilow
på hans anförande. Herr Bulow yttrade, att han icke ansåg,_ att
någon orätt vore begången mot den unga qvinnan, om man jemförde
hennes ställning med ynglingens, derför att ynglingen måste
gå till Kongl. Maj:t för att få tillstånd att gifta sig före 21 år,
under det flickan skulle fråga sin giftoman. Detta tycker han
icke innebär någon orättvisa, utan tvärt om. Men jag ber få påpeka,
att det råder en grundväsentlig skilnad mellan de lagbestämmelser,
som i detta afseende äro gällande för den unga flickan,
och dem som äro gällande för ynglingen. Den senare frånkännes
af lagen rätten att gifta sig före 21 års ålder, men deremot bestämmer
lagen, att flickan får gifta sig vid fylda 17 år. Det är
derför att han icke uppnått den lägsta åldersgränsen, under hvilken
en man ej får gifta sig, som en yngling, hvilken icke fylt 21
år, måste erhålla Kongl. Maj:ts tillstånd för att få ingå äktenskap.
Men hur är det, när denna åldersgräns blifvit uppnådd? Jo, ynglingen
har då sin sjelfbestämningsrätt oförkränkt, men qvinnan
får gå i 4 år af lagen förklarad mogen för äktenskap, men utan
fri sjelfbestämningsrätt förr än hon fylt 21 år. Det är detta, som
utgör den stora skillnaden mellan lagbestämmelserna om rätten
för man och qvinna att ingå äktenskap. Vill qvinna före 17 år
ingå äktenskap, har hon ej blott att fråga sin giftoman, utan äfven
att vända sig till Kongl. Maj:t
Härmed
var öfverläggningen i detta ämne slutad. Utskottets
hemställan bifölls.
§ 8.
Med bifall till en af herr talmannen, efter samråd med herr
talmannen i Första kammaren, i sådant afseende gjord hemställan
beslöt Kammaren att nästa onsdag, den 15 innevarande februari,
företaga val af
dels sex revisorer och tre revisorssuppleanter för granskning
af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning; och
Ang. upphäfvande
af bestämmelserna
om giftoman
och giftomannarätt.
(Forts.)
Ji:o 5.
12
Onsdagen den 8 Februari.
dels de för granskning af riksbankens afdelningskontors räkenskaper
och förvaltning föreskrifna revisorer och revisorssuppleanter.
§ 9.
Föredrogs och lades till kandlingarne ett från Första Kammaren
ankommet protokollsutdrag, så lydande:
Utdrag af protokollet, hållet hos Riksdagens Första Kammare
den 8 februari 1893.
S. D. Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 51, med inbjudning till Första Kammaren
att förena sig med Andra Kammaren i dennas beslut, att
ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren, skulle tillsättas för behandling af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag
angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående
ändring i 14 kap. jordabalken och lag angående ändring i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj
1855, afslog Första Kammaren berörda inbjudning.
Som ofvan.
Ur protokollet
A. von Krusenstjerna.
% 10.
För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Manicell, hvilken
nu aflemnade en motion om ändring af 14 och 17 §§ riksdagsordningen.
Denna motion, som erhöll ordningsnummern 204, begärdes på
bordet och bordlädes.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr I. Lyttkens
under fjorton dagar från och med den 18 dennes.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag.
§ 13.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Skara stad af en under indragna militiebostället Grötala
n:is 1 och 2 lydande lägenhet benämnd S:t Annse äng;
Fredagen den 10 Februari.
13 Nso 5.
n:o 13, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet;
n:o
14, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition angående upplåtelse
till aktiebolaget Yestkusten af mark från indragna regementsqvartermästarebostället
l’/2 mantal Hultås n:is 1 och 2 i
Gröteborgs och Bohus län; och
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående
försäljning till Östersunds stad af kronans andel i ett inom stadens
område beläget skogsskifte.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,54 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Fredagen den 10 februari.
Kl. V2 3 e. m.
§ I
Föredrogos
och hänvisades till behandling af statsutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen
:
angående ändring i meddelade bestämmelser om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt
för sinnessjuke;
angående upplåtelse af ett jordområde till Botaniska trädgården
i Upsala; och
angående införande af undervisning i slöjd vid folkskoleläi’areseminariet
i Upsala.
§ 2.
Efter föredragning vidare af herr J. Mankells i senaste sammanträdet
aflemnade motion, n:o 204, hänvisades densamma till
konstitutionsutskottet.
§ 3-
Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets
utlåtanden n:is 12, 13, 14 och 15.
N:o 3. 14
Lördagen den 11 Februari.
§ 4.
Herr E. Beckman aflemnade en motion, n:o 205, om skrifvelse
till Kong]. Maj:t med begäran om revision af riksdagsordningens
valbestämmelser m. m.
Denna motion bordlädes.
§ o
Ledighet
från riksdagsgöromålen beviljades:
herr R. Petersson i Skurö under 8 dagar fr. o. m. den 11 dennes,
„ P. G. Petersson i Brystorp „ 3 „ „ „ 14 „
„ T. W. Forsell „14 „ „ „ 13 „
och „ A. Henricson „ 5 „ „ „ 14 „
§ 6.
Justerades två protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 5, i
anledning af väckt motion angående stadgande af straffpåföljd för
lättsinnigt ingående af ansvarsförbindelser.
Detta utlåtande skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2.41 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Lördagen den 11 februari.
Kl. 1 e. m.
§ I
Justerades
det i kammarens sammanträde den 4 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve C.
Lewenhaupt aflemnade Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen an
-
Lördagen den 11 Februari.
15 N:o 5.
gående disposition till svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de
från svenska kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster.
Den kongl. propositionen bordlädes.
§ 3.
Vid härefter anstälda val af tjugufyra valmän för att utse
Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare äfvensom af sex
suppleanter för desse valmän utsågos
till valmän:
herr | Folke Andersson i Helgesta | med | 191 röster, | |
| J. Johansson i Noraskog | Z> | 191 |
|
» | L. P. Mallmin | J» | 191 | i |
| P. G. Näslund | » | 191 | » |
| C. L. Palm | » | 191 |
|
» | A. Peterson i Hasselstad |
| 191 | » |
| N. Åkesson | » | 191 | > |
| J. A. Aulin | i | 127 |
|
» | P. J. M. Erikson från Stockholm |
| 127 | » |
| M. Höjer |
| 127 | » |
| J. C. Bratt | » | 126 |
|
| 0. A. Brodin |
| 126 | » |
| L. 0. Carlsson | » | 126 |
|
| J. P. Dahlberg |
| 126 | » |
» | 0. Erickson i Bjersby |
| 126 | » |
| C. TF. Hultstein |
| 126 | > |
» | N. Linder |
| 126 |
|
| N. P. B. Lindgren | » | 126 | 1 |
| A. M. Lundberg | T> | 126 | » |
» | P. Norberg | 2> | 126 | » |
x> | N. Olsson i Attersta | » | 126 | ) |
» | R. Petersson i Skurö |
| 126 | » |
> | J. E. Schödén | » | 126 | » |
och » | N. Svensson i Olseröd | » | 126 |
|
| till suppleanter: |
|
|
|
herr | C. A. Kumlin | med 151 | röster, | |
| J. Ericsson i Norrby |
| 148 | > |
| A. I^arson i Slättäng | 9 | 137 |
|
> | C. F. Wallbom | » | 130 | » |
> | E. 0. V. Wavrinsky | » | 130 | » |
och » | J. F. R. Björck |
| 130 | » |
Ordningen mellan de ledamöter, som till suppleantplatser erhållit
lika antal röster, bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven,
genom lottning.
Nio 5. 16
Lördagen den 11 Februari.
§ 4.
Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående
paragraf omförmälda val.
§ 5.
Efter föredragning af herr E. Beckmans i gårdagens sammanträde
aflemnade motion, n:o 205, öfverlemnades densamma till behandling
af konstitutionsutskottet.
§ 6.
Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 5.
§ 7.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:
n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Skara stad af en under indragna militiebostället Götala
n:is 1 och 2 lydande lägenhet, benämnd S:t Annae äng;
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från en vid Östersunds stad belägen kronolägenhet;
n:o 14, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition angående upplåtelse
till aktiebolaget Yestkusten af mark från indragna regementsqyartermästarebostället
l1/^ mantal Hultås n:is 1 och 2 i
Göteborgs och Bohus län; och
n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående försäljning
till Östersunds stad af kronans andel i ett inom stadens
område beläget skogsskifte.
§ 8.
Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:
herr P. A. Romberg, n:o 206, med förslag till ändrad lydelse
af 14 § riksdagsordningen;
herr M. Dahn, n:o 207, med förslag till ändrad lydelse af71§
riksdagsordningen; och
herr J. A. Lundström, n:o 208, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre
ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare å vissa trakter
nedanför lappmarksgränsen.
Dessa motioner bordlädes.
17 N:o 5.
Lördagen den 11 Februari.
§9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. J. Jakobson
under 8 dagar från och med 15 dennes.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11.
Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 6, i
anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af värnpligtslagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,i e. m.
In fidem
Oj. Nehrman.
Avdra Kammarens Prot.
N:o 0.
2