1893. Andra Kammaren. N:o 40
ProtokollRiksdagens protokoll 1893:40
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1893. Andra Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 29 april.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ 1.
Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets Angående
utlåtande n:o 55, i anledning af väckta motioner angående ändring ändring af
af § 12 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 §12 iförmaj
1862. . ordnmgenom
I berörda inom Andra Kammaren afgifna motioner, den ena, styrelse i
n:o 105, af herr Olof Olsson från Stockholm, och den andra, n:o 199, Stockholm
af herr J. A. Fjällbäck, hade föreslagits: den^23maj
af herr Olsson:
att ifrågavarande lagrum måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
»Vid valet, som förrättas med slutna sedlar och för öfrigt i
tillämpliga delar efter den ordning, som för val af riksdagsfullmägtige
för städer är eller varder antagen, eger en hvar till deltagande
deruti berättigad medlem af kommunen en röst för bevillning efter
art. II bevillningsstadgan till och med en krona samt vidare en röst
för hvarje derutöfver påförd hel kronas bevillning efter nämnda
artikel; men ej må för någon beräknas flera röster, än som svara
mot en hundradel af valkretsens hela röstetal efter röstlängden, och
i intet fall högre antal röster, än det, som motsvarar bevillningen för
fyra tusen kronors inkomst af kapital eller arbete»;
och af herr Fjällbäck:
att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring af ifrågavarande
§, att rösträtt vid kommunala val i hufvudstaden må tillkomma
hvarje röstegande med en röst för bevillning till och med
en krona, två röster för bevillning till och med fyra kronor, tre
Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 40. 1
N:0 40.
Angående
ändring af
§ 12 i förordning
en om
kommunalstyrelse
i
Stockholm
den 23 maj
1862.
(Forte.)
2 Lördagen den 29 April, e. m.
röster för bevillning till och med nio kronor, fyra röster för bevillning
till och med sexton kronor, och så vidare efter samma beräkningsgrund,
så att den bevillning, som medtor ökadt röstetal, för hvarje
gång höjes med två kronor.
Utskottet hemstälde emellertid:
l:o) att herr Olof Olssons motion icke måtte af Riksdagen bifallas,
samt
2:o) att icke heller den af herr Fjällbäck väckta motion måtte
vinna Riksdagens bifall.
Vid utlåtandet var fogad reservation af herrar Lilienberg, Erickson
i Bjersby, Folke Andersson, Peter sson i Brystorp och Andersson i
Skeenda beträffande vissa delar af motiveringen.
Efter föredragning till en början af punkten 1 anförde:
Herr 0. Olsson från Stockholm: År 1891 väckte jag en motion
i syfte att få en förändrad lydelse af § 12 mom. 1 i nu gällande
förordning om kommunalstyrelse i Stockholm. I denna min motion
hade instämt 11 af representanterna för Stockholms stad. I år har
jag förnyat denna min motion, men den har nu fått ett annat mottagande
af lagutskottet. Utskottets åsigt då var, att ett dylikt behof för
närvarande gör sig gällande och utskottet anförde bland annat följande:
>att redan under de förhandlingar, hvilka toregingo antagandet
af det förslag till begränsning af den kommunala rösträtten såväl i
Stockholm som rikets öfriga städer, hvilket genom kungörelsen den
9 november 1869 blef lag, framhölls, att den gräns, som då föreslagits,
icke kunde göra anspråk på någon allmän giltighet, och att en
framtida utveckling af städernas näringslif säkerligen skulle komma
att å nyo skapa ett behof af ytterligare begränsning i ändamål att
förhindra ett förmöget mindretals öfverväldigande inflytande på kommunens
angelägenheter.»
Jag vill nu icke upptaga tiden med att upprepa de skal, lagutskottet
då anförde till förmån för motionen. Nog åt, utskottet var
då välvilligt stämdt för densamma och föreslog en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i det af mig önskade syfte. Detta skrifvelseförslag
bifölls af denna kammare, men afslogs af Första Kammaren.
Jag tager mig sålunda friheten hemställa, att Andra Kammaren
i år ville bifalla min motion. Den är moderat; jag vill endast
att ej för någon må beräknas flera röster än som svarar mot l/10o
af valkretsens hela röstetal samt i intet fall högre antal röster än
som motsvarar bevillningen för 4,000 kronors inkomst, hvilket innefattar
en liten garanti mot det större kapitalets allt för stora inflytande
å valen. Ehuru lagutskottet i år icke funnit någon dylik
begränsning behöflig, vill jag dock påpeka, att här i Stockholm, efter
den nu gällande röstskalan, flertalet af valmännen ej deltaga i valet
derför att de allt för väl veta, att deras röster äro allt för små och
betyda allt för litet på valens utgång.
3 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
Att ej full rättvisa efter en 40-gradig röstskala kommer flertalet Angående
till del, vill jag nu bevisa med den statistik jag lemnade 1891. Densamma
visar, att från eu till 40 röster finnes 19,636 valmän medordning In om
185,889 röster, och de som då skulle få 40 röster äro endast 4,425 kommunalvalmän
med 177,000 röster. Det mindre antalet valmän har sålunda styrelse i
ungefär lika många röster som det stora flertalet valmän. Detta
synes mig icke vara fullt rättvist. Herr talman! Jag ber sålunda a
att få yrka utslag på utskottets hemställan och bifall till min motion. (F0rts.)
Herr Lilienberg: Såsom herrarne behagade finna, har jag
jemte några andra ledamöter af lagutskottet varit af skiljaktig mening
mot utskottets majoritet beträffande vissa delar af motiveringen.
Anledningen härtill är just den, som anfördes af den siste talaren,
motionären i ämnet, eller att Andra Kammaren 1891 antog ett af
utskottet framlagdt förslag, så lydande:
»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning af samtliga de förhållanden, som pröfvas
inverka på den kommunala rösträtten i städerna, samt derefter för
Riksdagen framlägga förslag till ytterligare begränsning af densamma.
»
Det är ju uppenbart, att med detta Andra Kammarens beslut
öfverensstämmer icke den motivering, som utskottet nu begagnat.
Jag hade tänkt mig, att denna motivering borde lyda ungefär på
följande sätt: utskottet anser väl, att en ytterligare begränsning af
den kommunala rösträtten i stad är af behofvet påkallad, men då
motionärernas framställning afser allenast Stockholm och utskottet
anser annan röstgrund än den för rikets öfriga städer gällande icke
böra för en viss stadskommun införas, hemställer utskottet o. s. v.
Motionären nämnde nyss, att han år 1891 väckte samma motion,
som nu är före, och detta är visserligen rigtigt. Men derjemte förelågo
då flera andra motioner i samma ämne, ehuru i dessa yrkats
begränsning af den kommunala rösträtten i städerna i allmänhet,
och det var detta, som föranledde lagutskottet att då göra den hemställan,
som jag nyss uppläste. Nu deremot har det motionerats
endast i fråga om Stockholm, och derför har utskottet kommit till
det slut, som här föreligger.
Jag skall på grund af hvad jag nu anfört tillåta mig anhålla,
att kammaren måtte, med ogillande af utskottets motivering, bifalla
det slut, hvartill utskottet kommit.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan, men med ogillande af motiveringen.
I fråga om punkten 2 anförde:
Herr Fjällbäck: Utskottets motivering för afstyrkande! är
synnerligen kort, men man kan svårligen om densamma säga, att
»det är mycket godt». Utskottet anser, att den begränsning i rösträtten,
som för närvarande gäller för stad, i tillräcklig grad lemnar
de garantier, som med densamma åsyftats. Hade begränsningen
N o 40.
i
Lördagen den 29 April, e. m.
Angående åsyftat garantier för att det stora flertalet af kommunalt röstberättigade
ändring af skulle uteslutas från allt inflytande på kommunens angelägenheter,
ordning en oms^ skulle jllo kunnat instämma med utskottet. Ty det är verkligen
kommunal- så, att nu gällande bestämmelser om den kommunala rösträtten i
styrelse i Stockholm hafva fullständigt lyckats att utestänga de mindre beStockholm
_ skattade från allt inflytande i nämnda hänseende. Ja, det finnes
deni862m:> ''distan lika liten utsigt för en af dessa mindre röstegare att utöfva
(Forts) inflytande på t. ex. stadsfullmägtigvalet i''Stockholm som aftvinna
or 3,) högsta vinsten på teaterlotteriet. Utsigterna äro nemligen i begge
fallen ytterst ringa.
I denna § 12 af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
i hvilken § jag önskar få en förändring, förekomma, såsom herrarne
känna, begränsningar dels så till vida att den, som har öfver 10,000
kronors inkomst, dock icke får mer än 100 röster, dels ock deruti,
att den lägst beskattade endast får räkna en röst för bevillning efter
II art. till och med en krona samt vidare en röst för hvarje derutöfver
påförd hel kronas bevillning efter nämnda artikel. Detta
senare är enligt mitt förmenande en mycket orättvis begränsning. Ty
följden är den, att om en person skattar för t. ex. 799 kronors inkomst
och har 600 kronors skattefritt afdrag, han icke får två röster
och icke heller l9/io röst, utan endast en röst. Hans röstetal reduceras
sålunda med nära hälften. Det finnes nästan ingen af de skattskyldige,
som råkar ut för en så stark röstreduktion som just de
minst beskattade. Att de öfrige röstberättigade också få vidkännas
reduktion till närmast jemna tal, är nog sant, men naturligtvis betyder
detta mindre för den, som skattar så mycket, att han har ett större
antal röster, än för den, som har endast en eller två röster, tv för
honom bortfaller, som sagdt, nära hälften af hans röstetal. Det är
alldeles detsamma, som om den, som på landsbygden skattar för 19
fyrkar, endast finge rösta för 10. Beträffande aen kommunala rösträtten
i städer utom Stockholm, har jag nu visserligen icke föreslagit
någon förändring, men beträffande liufvudstaden skulle den röstskala,
jag tillåtit mig föreslå, i stigande proportion reducera röstetalet
för de högre beskattade. Nu kommer hela reduceringen först
efter 10,000 kronors inkomst, d. v. s. att reduceringen drabbar dem,
som hafva öfver 100 röster, under det att deremot de, som hafva
mindre än 100 röster, få rösta för hela sitt röstetal. Det är ju
obilligt att på detta sätt afbryta på ett ställe, i stället för att låta
begränsningen fortgå så småningom, hela vägen utefter, så att den,
som hade 10,000 kronors inkomst, finge 10 röster o. s. v.
Nu har man anmärkt, att det icke vore lämpligt att bifalla
motionen på den grund, att den icke omfattar alla städerna. Med
anledning deraf ber jag att få påminna derom, att man förut, då
frågan varit före, svarat, att det saknas utredning om förhållandena
i småstäderna. Men för Stockholm föreligger verkligen en statistik
i detta fall, hvilken tydligt visar, att den nuvarande kommunala röstskalan
helt och hållet utestänger det lägre röstetalet. Såsom herrarne
torde finna af den tabell, jag bifogat motionen, är det icke ens 1
procent af de röstberättigade, hvilka ega 1 röst ,som deltaga i valen
till stadsfullmägtige, och det af den naturliga orsaken, att innehafvarne
6 N-.O 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
af dessa lägre röstetal icke kunna utöfva något inflytande på valets Angående
utgång. När man vet, att i en enda valkrets kär i Stockholm kunna afgifvas
ända till 50 ä 60,000 röster vid ett stadsfullmägtigval, så är ordningmom
det ju uppenbart, att den som icke har mer än 1 eller 2 röster skall knmmunalresonera
som så: »min röst gör hvarken till eller ifrån, den är så- styrelse i
som en droppe i hafvet, och derför är det icke lönt att jag besvärar
mig med att rösta?» Huru vida det kan vara lämpligt för kommunens aeM7g6^m£y
utveckling att på detta sätt utestänga minst 9/10 af de röstberättigade (yortj.)
från deltagandet i kommunens angelägenheter, lemnar jag derhän.
Jag skall, herr talman, taga mig friheten yrka bifall till min
motion. Under en lång följd af år har från denna kammares sida
påyrkats en inskränkning af den kommunala rösträtten på landet,
och jag vet icke, hvarför icke också städerna skulle kunna få detta
förhållande i någon mån förändradt.
Herr Lilienberg: i afseende på denna punkt har jag att anföra
detsamma som vid den näst föregående. Hvad jag då yttrade gäller
också här. Jag skall derför också rörande den nu föredragna punkten
yrka, att kammaren måtte med ogillande af motiveringen bifalla det
slut, hvartill utskottet kommit.
Vidare yttrades ej. Jemväl denna punkt bifölls, med ogillande
af motiveringen.
§ 2.
Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 56,Om ändrade
i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser i fråga om bestämmelser
den kommunala rösträtten på landet. om
Till lagutskottets handläggning hade vid innevarande RiksdagmM^a°™ig£.
hänvisats fyra särskilda motioner, åsyftande begränsning af den rätten på
kommunala rösträtten på landet. Dessa motioner hade afgifvits, inom landet.
Första Kammaren, u:o 3, af herr Sjöcrona samt inom Andra Kammaren,
n:o 6, af herr A Göransson, n:o 16 af herr Gunnar Eriksson,
med hvilken instämt herrar Bromée, Kardell, Nils Wallmark, Norberg,
Nordin, Wikstén, J. A. Lundström, Domeij, Schödén, Ollas A Ericsson,
Dahlstedt, N. P. Wallmark och Näslund, äfvensom, n:o 13, af
herr Nydahl.
Med hänvisning till de af dem vid sistlidet års lagtima riksdag
i ämnet väckta motioner hade sålunda herrar Sjöcrona, Göransson
och Gunnar Eriksson å nyo framlagt förslag till ändrad lydelse af §
11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862
och hemstält, berr Sjöcrona, att ett röstmaximum måtte bestämmas
motsvarande en femtedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden;
samt herrar Göransson och Eriksson, att ett maximum måtte stadgas
motsvarande, enligt den förres förslag, en tiondedel och enligt den
senares en tjugondedel af kommunens hela röstetal. Härjemte hade
de båda sistnämnde motionärerna förordat ytterligare ett relativt
röstmaximum och i sådant hänseende föreslagit, att rösträtt icke i
N:0 40.
6
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade något fall måtte utöfvas för högre röstetal, än som enligt röstlängden
bestämmelsersanlmatlräknadt tillkomme öfrige röstegande.
i fråga om
dcfi kom
munala
röst- Hetr N^ydahl åtel hemstälde.
rätten på
Ilandet. att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla,
(Forts.) det täcktes Kongl. Magt med första låta utarbeta och för en kommande
Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse af gällande bestämmelser
angående den kommunala rösträtten på landet i öfverensstämmelse
med de grunder, som i motionen funnes angifva.
Utskottet hemstälde:
l:o att Riksdagen ville, med afslag å herrar Sjöcronas och
Göranssons motioner samt herr Nydahls motion, i hvad den afsåge
begränsning af den kommunala rösträtten i allmänhet till en femtedel
af kommunens hela röstetal, för sin del antaga följande
Förordning
angående ändrad lydelse af 11 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.
Härigenom förordnas, att 11 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan nämnda paragraf lyder
i förordningen den 26 oktober 1888, skall hafva följande lydelse:
§ 11.
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock att, der för deltagande i sådana besvär som åligga alla,
hvilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund,
än den för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet gällande,
finnes särskild! stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver ärenden,
som röra sådana besvär, beräknas efter den särskild! bestämda
grunden. Ej må någon utöfva rösträtt för större antal röster, ån
som svarar mot en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden, eller i något fall för högre röstetal, än det, som enligt
röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande. Uppkommer
vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.
2:o att herr Nydahls motion i de delar, om hvilka utskottet här
ofvan afgifvit utlåtande, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Herr Lilienberg begärde ordet och yttrade: Jag nödgas påvisa
ett tryckfel, som insmugit sig i detta betänkande. I utskottets hemställan
rörande herr Nydahls motion står nemligen: »att herr Nydahls
motion i de delar, om hvilka utskottet här ofvan afgifvit utlåtande,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.» Det skall
naturligtvis heta: »att. herr Nydahls motion i de delar, om hvilka
utskottet ej bär ofvan afgifvit utlåtande etc.»
Lördagen den 29 April,- e. m.
N:0 40.
Om ändrade
bestämmelser
rättm pa
landet.
(Forts.)
Sedan härefter punkten 1 föredragits, antörde:
. „ ,. ... ifråga om
Herr Wester: Jag bär icke deltagit uti denna frågas behandling en £om.
inom utskottet; men kan icke underlåta att ändå inlägga eu gensagamwnala röstmot
utskottets betänkande.
Jag anser en inskränkning i den kommunala rösträtten vara
en af de mest berättigade reformer, som under de senare åren påyrkats.
Men jag kali likväl icke vara med om det förslag, som nu
är framlagdt, derför att jag icke anser det vara rigtigt klokt. I
detta likasom i alla andra fall bör man icke sträfva etter att få
hvad man anser vara det bästa möjliga, utan arbeta på att söka
genomdrifva hvad som kan vara möjligt att vinna. Och jag för min
del tror icke, likasom jag också antager att ingen annan i denna
kammare tror, att det i detta nu är möjligt att genomdrifva en så
stor inskränkning af den kommunala rösträtten som till ''/jo ^
kommunens hela röstetal Det högsta möjliga är */10. Under de 24
år, som denna fråga varit före. har Första Kammaren alltid sagt nej
till framstälda förslag, men på den sista tiden har visat sig tecken
till att detta motstånd är på väg att slappas. Förra året väcktes
nemligen i Första Kammaren en motion om röstetalets nedsättande
till ''/,, och denna motion föll på endast en röst. Derigenom är enligt
mitt förmenande visadt, att åsigterna inom h örsta Kammaren ändrats
derhän, att man finner det icke längre gå an att säga absolut nej,
utan att man måste göra medgifvande åt Andra Kammarens fordringar
på en reform i detta hänseende Och hafva eu gång åsigterna i eu
församling så till vida ändrats, dröjer det vanligen ej länge förrän
de ytterligare förändras. Deremot fruktar jag, att om Andra Kammaren
nu nedsätter röstetalet till 1/ao, delta skall blifva ett valko
linne t skäl för de ouiedgörlige i Första Kammaren att fasthålla vid
det bestående. Den behandling ärendet rönt inom utskottet gifver
anledning till eu sådan förmodan. Etter åtskilliga förhandlingar inom
utskottet uppstod votering mellan herr Sjöcronas förslag, som går ut
■)ä en inskränkning af röstetalet till 1/,, och det, som nu föreligger.
/id denna votering afgåfvos 9 röster för detta förslag och 6 för herr
Sjöcronas, under det att förlid et år ledamöterna från Första Kammaren
röstade för det sistnämnda. Härutaf samt deraf att alla törsta
Kammarens ledamöter reserverat sig mot utskottets beslut kan man
hemta skäl för det antagande, att bemälda ledamöter bidragit till
utskottets förevarande beslut för att undanskjuta hvarje reform. Åt
allt synes mig antagligt, att denna kammare genom att bifalla det
nu föreliggande förslaget skall i stället lör att befordra reformen
skjuta den tillbaka, hvarför ock jag anser enda sättet att vinna
målet vara, att Andra Kammaren fast och bestämdt vidhåller, att den
önskar den kommunala rösträttens begränsning till 710 — icke melodi
icke mindre.
$
Eu gäng förut under denna riksdag har visat sig, att en bestämd
och fast hållning hos denua kammare verkat medgifvande
från Första Kammaren. Och om denna min uppfattning är rigtig,
bör Andra Kammaren antaga herr Göranssons förslag, att den kommunala
rösträttens maximum måtte bestämmas till */i0 Komimindis
N:0 40. 8
Lördagen den 29 April, e. m.
bestämmdSderh?t ^ dei?f /rkal‘ ^ berr ^lman, bifall till lag
i
fråga omutskotctets betänkande med den förändring, att det på .sjette raden
den korn- nedifrån förekommande ordet »en tjugondedel» måtte förändras till
mnnala röst-* en tiondedel*,
rätten på
Herr Ola Bosson Olsson: Denna fråga rörande den kommunala
landet.
(Forts.)
rösträtten har ständigt varit på tal sedan det nya representationsskickets
införande och det har väckts motioner vid hvar enda riksdag,
medo undantag åt en, angående denna sak. Yrkandena hafva
gatt ut på en nedsättning dels till 1/10, dels till 1/20 af kommunens
hela röstetal. En lång följd af riksdagar tillstyrkte lagutskottet en
nedsättning till i/i0. Men under de senare åren har det förändrat
sig betydligt och föreslagit en nedsättning till ‘/*- Hetta är ej
mycket förhoppningsfullt. Jag kan desto mindre dela den senaste
talarens ^ uppfattning, att det skulle vara klokt att vara moderat för
att få något, som denna kammare verkligen i denna sak varit moderat
utan att vinna något. Då nu det lyckliga förhållande inträffat denna
gång, att i lagutskottet blifvit majoritet — låt vara möjligeu med
hjelp af den förseglade sedeln — för en nedsättning till V20, så
tror jag det vore mycket oklokt af denna kammare, om den ej ville
bifalla hvad lagutskottet i denna del föreslagit. Jag vill ytterligare
upprepa detta: vi hafva en 27-årig erfarenhet af att det ej lönar
sig att gå en moderat väg i denna fråga. Man må gerna spänna
bågen hur högt man kan. Ty Första Kammaren har alltid resurser
för att kunna afslå, så länge det är möjligt för den. Jag antager
såsom afgjordt, att det går nu såsom vid sista riksdagen, då frågan
föll i Första Kammaren, ehuru lagutskottet då hade föreslagit en
nedsättning till x/t af kommunens röstetal.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Lilienberg: Herr talman! Jag är väsentligen förekommen
af den föregående talaren. Jag vill också yrka bifall till utskottets
Förslag. Det är visserligen sant, som talaren på hallandsbänken
yttrade, att utskottet i allmänhet tillstyrkt att Andra Kammaren
skulle bifalla eu begränsning af den kommunala rösträtten till V10-del
af kommunens hela röstetal. Men det har icke alltid varit så; utan
det har funnits tillfällen, då Andra Kammaren beslutat den kommunala
rösträttens begränsning till 720-del af kommunens hela röstetal, och
sa var t. ex. förhållandet ar 1878. Om nu kammaren antager detta
lagutskottets förslag om den kommunala rösträttens begränsning till
Vjo-del åt kommunens hela röstetal, och man tänker sig att Första
Kammaren bestämmer sig för 1/6-del, så är det all anledning att,
med det tillmötesgående man har att vänta frän Första Kammaren,
det kan blifva en sammanjemkning till 1/10-del. Det är just den
begränsning, som på senare tider varit mest i fråga.
Jag kan icke undgå att nämna någonting, som yttrades i lagutskottet,
när denna fråga var under behandling. Jag skulle önska,
att detta yttrande hade blifvit hördt i Första Kammaren, ty det
skulle måhända vara egnadt att beveka denna kammare något i
denna fråga. Det var en ledamot i lagutskottet från denna kam
-
9 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
mare, eu åt representanterna från Vesternorrlands län, som berättade, Om ändrade
huruledes i hans hembygd det kommit derhän, att till följd af orim ■ bestämmelser
ligheterna i rösträttsbestämmelserna vederbörande hafva blifvit full- 4denVom™
komligt likgiltiga för de kommunala angelägenheterna och i ställetmMMa/a röstslå
sig på politiska rösträttsfunderingar, slå sig på bildandet af för- rätten på
eningar för allmän politisk rösträtt och dylikt, för så vidt de icke landet.
tänka på socialistiska sammansättningar. Jag skulle, som sagd!, (Forts.)
önska att detta yttrande hade blifvit hördt i Första Kammaren. Jag
tror, att det skulle varit ganska lämpligt för denna kammare att
begrunda. Jag hoppas att den ledamot, som fälde yttrandet, också
här mätte bekräfta hvad jag sagt. — Jag anhåller om bifall till lagutskottets
hemställan.
Herr vice talmannen Dauielson: Jag skulle för min del anse,
att denna kammare gjorde klokast i att förena sig om herr Westers
yrkande, att en nedsättning skulle ske till 1/10. Det är mycket
möjligt, att Första Kammaren i det fallet frångår sin förutvarande
uppfattning, och frågan kunde då till betydlig del lösas. Jag tror
ej, att det är skäl^ att såsom herr Ola Bosson Olsson säga, att man
skall ställa sina fordringar så högt som möjligt och fordra allt —
för att i sjeltva verket fä intet. Jag vet, att ofantligt många i landet
önska denna frågas lösning; och kan den ej lösas på en gång, så
vore det skäl att åtminstone taga ett steg i den rätta rigtningen för
att fä ett bättre förhållande än nu. Genom en anslutning till herr
Westers yrkande tror jag att vi föra frågan framåt. Får Första
Kammaren underrättelse om, att vi bestämt oss för V20, är det
mycket troligt, att frågan faller äfven i år. Men om den underrättelsen
bringas den Första Kammaren, der öfverläggningarna om
denna sak just nu pågå, att vi beslutat oss för 7t0, är det mycket
möjligt, att vi kunde komma ett steg framåt. Det vore ändock något.
Det är af dessa skäl jag ber att få förena mig med herr Wester
i det yrkande han framstält.
Herr Jonsson i Hot'': Jag skall deremot De att fä yrka bifall till
utskottets förslag. Jag gör detta på den grund, att, om man skall
kunna tänka sig en sammaujemkning, denna endast synes kunna
göras mellan */* och Var Betta är ju naturligt; ty om Första Kammaren
antager herr Sjöcronas förslag om ''/, och denna kammare
herr Westers yrkande om ''/jo, skulle sammanjemkningen sluta på eu
så konstig siffra som en sju och en half-del. Det kan ej vara rim
och reson i en sådan sammanjemkning. Om deremot Andra Kammaren
antager förslaget om 1j20, kan kammaren vara liberal vid
sammanjemkningen — förutsatt att en sådan kan komma i fråga —
och gä ned ända till Dä har man ju visat sig ytterst frikostig
och tillmötesgående mot medkammaren. Dä blefve det ändock något
bevändt med saken. Men den der märkvärdiga siffran »en sju och
en half-del» tror jag ej någon skall kunna anse lämplig i detta fall.
Delta har jag velat yttra mot herr Wester, som ansåg att utsigterna
skulle vara sä lysande oeh gynsamma, om vi toge
N:o 40.
10
Lördagen den 29 April, e. m
Om ändrade Jag skall derjemte tillägga nagla ord om en annan sak, som
bestämmelser\]IU. sjn betydelse på uppfattningen om nu föreliggande fråga. Det
1 dm korn- är det åvilande grundlagsändriugsförslaget rörande antalet ledamöter
•munala röst-både i denna och i Första Kammaren. Jag får för min del säga, att,
rätten på för den händelse jag skulle återkomma vid nästa period, jag skulle
landet, hysa rätt stora betänkligheter att lemna mitt bifall till detta förslag,
(Forts.) Uär det skall förekomma till afgörande, derest man ej nu eller derförinnan
kan få genomförd en begränsning af denna kommunala rösträtt,
som i sin män kommer att något återverka på en blifvande
sammansättning af denna Första Kammare. Naturligt är ju, att, i
och med det att man begränsar den kommunala rösträtten, man kan
ha större utsigter för att valen till Första Kammaren komma att
utfalla något rimligare än för närvarande. Men om man icke får den
frågan löst och man slår fäst eu begränsning af antalet ledamöter i
båda kamrarne, hvarigenom man — ty vi veta mycket väl, att
denna kammare växer ofantligt mycket raskare än Första Kammaren
med nuvarande grundlagsbestämmelser — skulle stoppa denna naturliga
utveckling, som förr eller senare skulle dela magten på ett rigtigare
sätt och göra det möjligt för denna kammare att hålla stången mot
Första Kammaren beträffande anslagsfrågor och sålunda tvinga medkammaren
att blifva något resonligare i fråga om reformer — om,
säger jag, man slår tast denna begränsning utan att ega någon förhoppning
om att Första Kammareus sammansättning genom ändring
i den kommunala rösträtten skulle blifva något mindre stockkonservativ,
då hafva vi sålt bort vår förstfödslorätt för en grynvälling.
Jag har derför ansett mig höra säga, att om Första Kammaren vill
vara försäkrad om att det hvilande grundlagsförslaget nästa är skall
blifva antaget, borde den här visa något tillmötesgående i fråga om
den kommunala rösträtten. Derigenom skulle den försäkra sig om
en bestämd framgång. Men gör den ej det, utan afslår denna fråga
äfven i år, då kan det komma att sättas i fråga, huru vida det är
skäl att på det sätt förslaget upptar förändra antalet ledamöter kamrarue
emellan, ty annars lära vi icke någonsin i verlden komma till
något resultat med inskränkning af denna kommunala rösträtt.
På dessa grunder tror jag det är ytterst vigtigt, att denna kammare
nu slår fast utskottets beslut och låter Första Kammaren veta,
att mycket hänger på denna frågas rätta lösning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Brornée, Halvar Eriksson, Nordin, Wallmark
i Selånger, Norberg, Norman, Fersson i Tallberg, Jansson i
Saxhyttan, Hammarström, Bruse, Olson i Stensdalen, Biilow, Truedsson
och O. Olsson från Stockholm.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag är i sjelfva saken förekommen
af herr Olof Jonsson. Jag tror ej, att det vore klokt att besluta
i enlighet med herr Wesiers yrkande. Ingen lär väl tro, att Första
Kammaren nu går längre i medgörlighet än till Vt- Om vi då taga
l/t0 — hvad blir följden? Det blir intet resultat. Det kan ju ej
komma i fråga eu sammanjemkning till eu sju och eu half-del
11 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
eller l/6 e"er x/7 j det är lika med intet. Men om denna kammare Omändrade
tager ‘/so oc^ första Kammaren ‘/„ då ser jag ej, att något hinder
kan möta för en sammaujemkuing till ‘/och denna kammare finge ; dm korn-i''
då tillfälle att visa sig ganska liberal eu gång gent emot Förstaw«waZa röstKammaren.
Längre ned än så tror jag ej denne kammare bör gå. rätten på,
Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag. (Forts)
Herr Wester: De båda näst föregående talarue hafva anfört
som skäl emot mitt förslag, att om denna kammare antager 1/20 och
Första Kammaren 1/„ eu sammanjemkning skulle kunna ske till 1/10.
Detta kan i och för sig vara rigtigt; och jag skulle ej tveka att
förorda utskottets förslag, derest det funnes någon utsigt för att
Första Kammaren under nu varande förhållanden skulle vilja taga
‘/,. Men jag tviflar storligen derpå. Ty af utskottets betänkande
finner man, att af utskottets ledamöter endast en förordat bifall till
herr Sjöcronas förslag. Det lär förty vara foga utsigt till bifall
dertill i Första Kammaren, då de, som ej vilja inskränkning, kunna
komma ifrån alltsammans genom att åberopa, att Andra Kammaren
numera ej åtnöjes med eu rimlig nedsättning af röstetalet. Vill
Första Kammaren få slut på denna fråga och göra något för dess
lösning, tror jag man förr vinner detta genom att denna kammare
besluter x/10 och, låter förstå, att detta är denna kammares ultimatum.
Jag tror, att Första Kammaren förr på det sättet afgör frågan än
genom att nu antaga ‘/,, då den väl vet, att. dervid stannar det icke,
utan det endast föranleder förslag till sammanjemkning till 1/t0-Med ett ord: Jag tror, att Första Kammaren förr frivilligt tager ‘/,0
än låter tvinga sig dertill genom sammanjemkning.
Af detta skäl vidhåller jag mitt yrkande.
Herr vice talmannen Dani el son: Jag begärde ordet med anledning
af herr Olof Jonssons yttrande. Jag beklagar, att han redan nu
uppställer sådana vilkor för antagandet af det hyllande grundlagsändringsförslaget,
att man nästan kan befara, att det kommer att
fälla. Det är verkligen svårt att höra, att eu landsortsrepresentant
redan nu vill konstruera upp hinder för ett antagande af detta förslag.
Hans röst, hans ensamma ja eller nej, kan ju ej betyda så mycket;
men då jag hör, att andra af landsbygdens representanter instämma
med honom och gilla hans åsigt, sä måste jag erkänna, att det är
tungt att erfara detta. Äro herrarne verkligen af den uppfattningen,
att om man ej får denna kommunala rösträtt begränsad, man redan
nu skall bestämma sig för att afstå det Infilande grundlagsförslaget —
nå väl, då är det bra, att detta redan nu kommer till landets kännedom;
ty då vet man, hvar man har sina representanter. Men jag
beklagar de landtmän, som äro nog kortsynta, att se framtiden betryggad
utan denna grundlagsförändring, helst om utsträckt politisk
rösträtt äfven kommer att genomföras. Jag beklagar, att vi landtmän
skola stå i skilda grupper och konstruera upp skäl, som ej äro
hållbara. Skola vi för att få denna fråga löst, förkasta ett hyllande
grundlagsförslagV Emellertid — det är bra, att man på förhand fått
veta herr Olof Jonssons äsigter och deras, som med honom instämt.
N:0 40.
12
Lördagen den 29 April, e. m.
Omändrade Herrar Ekströmer och Bergendahl förenade sig med herr vice
bestämmelser uUmumen
t fråga om
den kommunala
röst- Herr Näslund: Herr talman! Då jag på sätt och vis blifvit utaf
rätten på lagutskottets vice ordförande interpellerad i denna fråga, har jag
landet. funnit mig föranlåten att begära ordet och yttra mig derom. Han
(Forts.) nämnde att jag vid behandlingen af motionerna om inskränkning af
den kommunala rösträtten skulle inom utskottet förklarat, att jag af
vunnen erfarenhet från min hembygd kommit till den öfvertygelsen
att innehafvare af de mindre fyrktalen på senare tiden börjat visa
likgiltighet för de kommunala frågorna och i dess ställe slagit sig
på att arbeta för allmän politisk rösträtt. Återgifvandet af mitt
yttrande i utskottet var i så måtto origtigt, att jag dervid icke angaf
någon viss orts kommunala röstförhållanden som bibragt mig denna
åsigt, utan afsåg förhållandena i allmänhet inom landet. Mina ord
inom lagutskottet voro nemligen följande: »jag har under senare
tiden kommit till den öfvertygelsen, att just våra nu gällande grunder
för den kommunala rösträtten och denna rätts utöfvande i hela dess
vidd varit en, på landsbygden åtminstone, synnerligt verksamt bidragande
orsak till att flera mindre fyrktalsegare slutit sig till den
falang, som nu påyrkar det politiska streckets totala borttagande.»
Tänker man ock närmare på sakförhållandet, är det icke så mycket
att förundra sig öfver, att något sådant inträffat. Både vid kyrkooch
kommunalstämmor föreligga ju mången gång ganska vigtiga
ämnen till afgörande. Vid kommunalstämmor förekomma stundom
sådana frågor som teckning af aktier eller bidrag i annan form till
jernvägsföretag eller andra kostbarare arbeten, deri det dominerande
mindretalet måhända kan vara mycket intresseradt och äfven drifva
sin vilja igenom, men hvarigenom kommunen för eu längre tid kan
blifva ganska hårdt tyngd af skuldsättning. Dessutom förekomma
på sådana stämmor frågor om val och dylikt, för hvars resultat ett
ganska stort flertal intresserar sig mycket, men som äfven vid
sådana tillfällen, utan att pekuniära utgifter ens äro i fråga, öfverröstas
af ett fåtal. — Ingen lärer väl då kunna förvåna sig öfver,
om den stora allmänheten finner sig förödmjukad af ett sådant förhållande,
och detta har gjort, efter min mening, synnerligen mycket
till att dessa små fyrktalsegare nu mera sluta sig, som jag i början
nämnde och i lagutskottet yttrade, till den falang, som ropar på
allmän rösträtt. För egen del Ur jag ännu ingen vän af allmän
rösträtt men väl af en lämplig sänkning af strecket, och derför har
jag ansett att om något skall göras för att förekomma detta rop,
man bör börja med att sänka det kommunala strecket.
Herr talman! Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Till en början
skall jag gent emot herr Wester nämna, att ingen af oss lärer väl
ännu veta, huru vida denna kammare eller Första Kammaren kommer
att fatta sitt beslut först. Derpå blir det ju beroende, huru vida ett
beslut af denna kammare om den kommunala rösträttens begränsning
till Vjo-del af kommunens hela röstetal kan återverka på Första
Lördagen den 29 April, e. m. 18 N:o 40.
Kammaren. Men för det andra vill jag svara, att jag icke kan Om ändrade
fatta, huru det skall vara möjligt att man, om denna kammare bestämmelser
beslutar den kommunala rösträttens begränsning till */ 10-del af *denVom™
kommunens hela röstetal och Första Kammaren bestämmer dennamunala röstbegränsning
till 1/,-deI, såsom slutresultat skall kunna komma till rätten på
Vto-del. Ty icke lär man väl kunna förutsätta, att Första Kammaren landet.
skall frångå sitt beslut och helt och hållet taga hvad denna kam- CForts-)
mare beslutit. Utsigten måste väl vara större för att till sist komma
till ''/lo-del, derest denna kammare bestämmer sig för l/2(rclel och
Första Kammaren beslutar sig för 7,-del. Ty då kan denna kammare
visa sig generös och liberal, men i motsatt fall skulle Första
Kammaren jemka och denna kammare icke gå till mötes. Den
utgångspunkten tyckes derför vara klar, att vill man komma till ett
resultat, som har någon betydelse, så bör denna kammare slå fast
720-del nu.
Sedermera skall jag be att gent emot vice talmannen få yttra
några ord. Först och främst skall jag be att få säga, att mitt
yttrande endast gälde att jag för min del hyste betänkligheter mot
att antaga det hvilande grundlagsförslaget nästa år, derest man icke
dessförinnan kunde komma till rätta med den kommunala rösträtten.
Det var således icke, som han behagade säga, ett rent ultimatum
på, att jag icke under några förhållanden kunde komma att bifalla
detta förslag ett kommande år. Detta om den saken. Men sedan
får jag säga, att när han med stöd af denna sin uppfattning ville
adressera detta till landets omdöme, kunna vi kanske något djupare
gå in i saken och undersöka, huru vida den ena eller andra adressen
är lämpligast att bibringa landet. Gälde blott saken nu att representanterna
från städerna liksom på 1870-talet genomgående vore af
den art, att de vid hvarje anslag gjorde gemensam sak med Första
Kammaren att votera för det högsta, så tror jag att han skulle hafva
rätt i en sådan adress. Men erfarenheten visar oss just ovedersägligen
att år för år städernas representanter i denna kammare
mer och mer gått öfver till den uppfattningen, att de böra hjelpa oss
att hålla igen mot de anslagsfordringar, som regering och enskilda
motionärer framställa. Jag tror således icke att, om man vill
anspela på en lokalpatriotism i politiken här, man kan komma till
det resultat, att det skulle vara ovedersägligen gagneligt för svenska
folket att inskränka antalet representanter för städerna genom att
hindra tillväxten i denna kammare gent emot Första Kammaren.
Vill man se till det väsentliga, måste man väl komma derhän, att
utvecklingen går steg för steg så, att denna kammare blir mer och
mer demokratisk, mer och mer sparsam, så att vi endast på den
naturliga utvecklingens väg kunna hafva någon förhoppning om, att
denna kammare blir stark nog att i gemensam omröstning kunna
hålla igen emot Första Kammaren och dermed kunna vinna något
tillmötesgående i reformfrågor.
Nu tror jag väl att vice talmannen möjligen har eu alldeles
motsatt uppfattning eller att allt hvad man kunnat votera i fråga
om anslag eller flertalet anslag varit till landets nytta, och att han
således icke fäster afseende vid detta. Har han denna uppfattning,
N:0 40. 14 Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade ä,r det naturligt att han med kläm vill adressera mitt yttrande till
bestämmelser landet. Men vi på motsidan hafva en annan uppfattning och tro
1 den9kom™ oss hafva handlat till landets nytta och väl när vi intagit sparsammunala
röst-hetens ståndpunkt. Jag tror derför icke att dessa adresser spela
rätten på någon roll i politiken, vare sig det är han eller någon annan, som
landet, vill öfverlemna dessa till landet.
(Forts.)
Herr Elowson: I hufvudsak biträder jag uppfattningen inom
denna kammare att en reglering af den kommunala rösträtten i och
för sig är berättigad. Det synes ock mig, som om denna uppfattning
skulle hafva ett stöd af opinionen inom landet.
Jag vill erinra derom, att kommunallagarnes författare en gång
har uttalat att de statistiska utredningarne vid dessa lagars skrifvande
voro otillräckliga och otillfredsställande; hade de varit i ett annat
skick, hade måhända en begränsning af den kommunala rösträtten
i afseende på de högre röstetalen redan vid kommunallagarnes
utarbetande vidtagits.
Nu har det här satts i fråga, huru vida det vore lämpligt och
politiskt klokt att söka åstadkomma en reform, som i och för sig är
ändamålsenlig och berättigad.
Det har sagts från något håll här, att en sammanjemkning icke
skulle sättas i fråga, utan att man i stället borde vänta på att
Första Kammaren skulle sjelf gå in på den ifrågasatta reduktionen
i afseende på de högre röstetalen. Jag tror icke att man kar
mycken anledning att vänta ett godt resultat på den vägen. Erfarenheten
har nemligen lärt oss att medkammaren upprepade gånger —
jag tror det är 25 gånger — motsatt sig en reform, som betecknats
af denna kammare samt den upplysta, den sant konservativa och
den verkligt aristokratiska meningen i landet såsom en lyckobringande
och berättigad reform. Jag tror då icke, att man kan vänta att
Första Kammaren går in på denna reform utaf sig sjelf, möjligen
kan den göra det på en sammapjemkningsväg.
Talaren på gefleborgsbänken ville ställa den kommunala rösträttens
begränsning såsom vilkor och förutsättning för ett bifall till
det hyllande grundlagsförändringsförslaget angående båda kamrarnes
sammansättning. Jag har förut sagt att reformen angående den
kommunala rösträtten i och för sig är berättigad, men den vinner
såsom en handling åt statsklokhet stöd, om man ställer den tillsammans
med det hvilande grundlagsförslaget. För min del anser
jag, att det uppslag, som herr Olof Jonsson i Hot'' angående denna
fråga väckt, är synnerligen berättigad!.
På grund af dessa skäl, herr talman, anhåller jag få yrka bifall
till utskottets nu framlagda förslag.
Herrar Anderson i Hasselbol, Nilsson i Vrängebol, Andersson
i Lysvik och Broström instämde häruti.
Herr vice talmannen Danielson: Blott några ord. Jag vill
nämna, att jag ej tillhör en ort, der denna fråga har så synnerligen
stor betydelse. Vi äro der blott mindre jordegare; der hus intet
Lördagen den 29 April, e. m.
15
N:o 40.
fåtalsvälde. Derför betyder det föga, om röstmaximum blir 1/20 ellerO»* ändrade
Vio- Men jag har ansett, att man borde verka för att i någon u\Xn!}.es^ä,Ilmelser
åtminstone kunna lösa frågan. Derför har jag biträdt herr Westers 1 Yenkomyrkande.
Derigenom skulle vi — det är min åsigt i saken — fbramimafci röstfrågan
ett stycke framåt. Vilja herrarne hålla på V20 och derigenom rätten på
göra en lösning omöjlig, så gerna för mig. Men jag beklagar en l<*nået-,
sådan uppfattning, helst om man sammanbinder den med de i mitt (Forts-)
tycke minst sagdt besynnerliga uttalanden, som herr Olof Jonsson nu
haft, nemligen att, om Första Kammaren motsätter sig bifall till utskottets
förslag, Andra Kammaren skall nästa år afstå det hvilande
grundlagsförslaget till begränsning af riksdagsmännens antal. Men
detjär onyttigt att sådana uttalanden kommit fram och jag är tacksam;
för,Vatt han låtit landet veta på förhand, att ett dylikt vilkor
skall uppställas, på det man må handla derefter.
Hvad beträffar hans tal om adresser, så tror jag ej att vi från
vårt håll äro mägtiga af att göra några klingande adresser, utan det
är nog herr Olof Jonsson som i det afseende! har magten, såsom det
heter. Det erkänna vi allesammans. Det är nog på honom saken
i mycket beror. Derför är ett uttalande från det hållet så mycket
vigtigare, likasom det är klart, att hela landet aktar derpå.
Hvad beträffar sparsamheten, så tror jag att jag, under den tid
jag tillhört Riksdagen, varit lika sparsam som herr Olof Jonsson,
eller må man uppgifva något exempel i motsatt retning. Ja, mumla
icke, utan säg något tillfälle, då jag icke varit sparsam. Jag har
alltid under hela min riksdagsmannatid ärligt arbetat för sparsamhet;
jag har gjort det och skall göra det, så länge jag tillhör Riksdagen.
Jag vill ej förneka, att vi från städerna vunnit personer, som äro
sparsamma. Men herrarne torde återföra i sitt minne tiden från
1870-talet, då jag kom upp till Riksdagen, hurusom vi då vunno lika
många segrar för sparsamheten som nu. Det är derför ej värdt att
framhålla hvarken den ena eller andra tiden såsom särdeles öfverträffande
i det afseendet. Det kan qvitta jemt. Och jag tror ej, att
herr Olof Jonsson har skäl att mera lita på hjelpen från städerna
än på oss.
Emellertid, det må vara huru som helst med den saken — gagneligt
har det varit, att herr Olof Jonsson redan nu talat ut sina tankar.
Detta uttalande kommer att påaktas till allt det värde det bör
hafva af dem, som tillhöra Riksdagen, när det hyllande gruudlagsändringsförslaget
skall behandlas.
Herr Wallbom: Jag har redan instämt med herr Olof Jonsson,
men skall dock tillägga några ord.
Herr vice talmannen sade, att i hans hemort man ej led af missförhållanden
i afseende på den kommunala rösträtten; men i min hemort
är motsatsen gällande. Vid val på kommunalstämma af ombud
för att välja landstingsmän bär det sättet blifvit begagnadt, att man
väljer på sig sjelf. Det finnes kommuner, der 2 personer innehafva
hela magten och de rösta då, livar på sig sjelf oelTden andre. Båda
rösta som ombud för församlingarna. Då de komma till rätten och
val skall ske af landstingsmän, upprepas samma förhållande. Der
N:o 40. 16
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade får man lära, huru det gär an att begagna det stora fyrktalsväldet.
i fråga om Ömkligen är det ett önskemål för landsortsrepresentanterna, att en
den kom- inskränkning sker i stadsrepresentanternas antal; men än vigtigare
mumla röst-är eu inskränkning åt'' fyrktalsväldet.
rätten på Som sagdt, jag instämmer i herr Olof Jonssons yttrande.
landet.
(Ports.) Herr Ljungman: Med anledning af det som yttrats i denna
fråga skall jag be att få tillkännagifva, att i min hemort denna fråga
ej spelar synnerligen stor roll, då förmögenheten är så fördelad, att
man der ej skulle vinna någon åtminstone nämnvärd fördel af bifall
till utskottets förslag. Jag kan dock ej neka, att saken tilltalar mig
på grund af dess egen beskaffenhet. Huru vida det kan vara klokast
att söka framdrifva beslutet om */io eller, såsom herr Wester vill,
stanna vid Vio och söka genom kraftigt fasthållande dervid förmå
medkammaren till eftergift, derom vill jag ej yttra mig.
Hvarför jag begärt ordet har varit för att säga, att jag anser det
oklokt att sammanknippa denna fråga med frågan om det sedan förra
året hvilande grundlagsförslaget. Jag har sjelf ej varit mycket för
detta förslag på grund af dess formella brister. Men sedan Riksdagen
beslutat att det skall vara hvilande, tror jag det är nödvändigt
att nästa år äfven antaga detsamma. Ty jag är öfvertygad, att den
stora mängden af landsbygdens befolkning önskar detta, och att det
kommer att erbjuda väsentliga fördelar, trots de formella bristerna.
llerr Kilsson i Skärhus: Denna fråga har varit förbehandling
under många år, och denna kammare har dervid alltid stält sig på
den ståndpunkten, att den önskat en nedsättning till Vio i röstmaximum
af kommunens hela röstetal, men Första Kammaren har
alltjemt visat sig lika obenägen att möta denna kammare i denna
såsom i så många andra frågor. För min del har jag några förutvarande
riksdagar varit motionär i denna fråga och dervid alltid
begärt en begränsning till ''/10. Nu kan man möjligen hysa den
förhoppningen, att Första Kammaren denna gång skall taga •/,, då
frågan förra året strandade på, om jag ej missminner mig, endast 4
rösters majoritet och den sedan dess möjligen gått något framåt.
Om nu denna kammare tager Vjo och Första Kammaren Vr skulle
möjligen en sammanjemkning kunna ske till x/io- Jag skall derför
ansluta mig till utskottets förslag.
Hvad som emellertid föranledde mig att begära ordet var herr
Olof Jonssons uttalande af den tanken, att man genom en ombildning
af Första Kammaren skulle vinna det målet, att der tå mera sparsamma
män. Ingen skulle önska det hellre än jag. Men Första
Kammaren har i dag gifvit oss ett särdeles lämpligt prejudikat på
ett sätt, på b vilket vi sparsamketsvänner skola gå till väga, om vi
hafva majoritet i denna kammare, i det den Första Kammaren afslagit
en voteringsproposition, der det endast gälde eu statsanslagsfråga,
lika redig som hvilken annan sådan som helst. Andra Kammaren
har nu “i sin hand att begagna samma metod, hvarigenom vi,
om vi här hafva majoritet, skola kunna vinna framgång i hvilken
fråga som helst, der det gäller utgifter. Det beköfs blott att afslå
17 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
voteringspropositioner — det är Första Kammarens föredöme i dag. Om ändrade
Jag hoppas, att denna kammare skall lära af detta för blifvande bestämmelser
riksdagar och derigenom möjligen få till stånd större sparsamhet. 1 denVom"1
Detta ville jag särskildt saga. munala röst
Hvad
beträffar det hvilande grundlagsförslaget i representations- rätten på
frågan, så har jag för min del varit med om att genomdrifva beslutet landet.
om dess antagande till hvilande. Jag hoppas att kammaren äfven, (Forts0
när denna fråga förekommer till slutligt afgörande, skall vidhålla
denna uppfattning, äfven om dess sammansättning då blir något
annorlunda än nu.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Jonsson i Hof: Ja, nu börjar det klarna allt mer och
mer i situationen.
Herr vice talmannen gaf mig rätt deri, att det på 1870-talet
fans långt flere röster från stadsrepresentanterna, som gjorde gemensam
sak med Första Kammaren, än hvad nu är förhållandet, men
han sade, att det i alla fall vore ungefär lika många röster nu, som
voterade i likhet med Första Kammaren. Under sådana omständigheter
skulle jag helt enkelt vilja framställa till denna kammare en
fråga om, hvarest felet i så fall kan ligga, när vice talmannen erkänner,
att vi från städernas representanter hafva mycket bättre hjelp
nu än förut, fastän röstetalet visat sig lika ogynsamt. Månne det
då är på vår sida felet ligger eller på den sida han tillhör? Det
är endast denna fråga, jag ville hafva framstäld.
Herr Ber gend ahl: Jag vill icke uttala mig öfver lämpligheten
eller olämpligheten af lagutskottets förevarande utlåtande om nedsättning
af den kommunala rösträtten till V^-del af kommunens hela
röstetal.
Jag begärde ordet för att instämma i herr vice talmannens bemötande
af herr Olof Jonssons i Hof första yttrande. När herr Olof
Jonsson sedermera fick ordet, yttrade han, att han endast sagt, att
han hyste betänkligheter mot att vid kommande riksdag antaga det
hvilande grundlagsförslaget i afseende å fixering af riksdagsmännens
antal. Då jag derefter fick höra herr Elowson bekräfta, att herr
Olof Jonsson sagt, att han endast under förutsättning, att Riksdagen
nu antoge en inskränkning i den kommunala rösträtten till 1/J0-del af kommunens hela röstetal skulle vara med om att under blifvande
riksdagsperiod antaga det hvilande grundlagsändringsförslaget,
så fann jag, att jag hade full rätt uti att instämma i herr vice tal
mannens uppfattning af herr Olof Jonssons yttrande.
Jag vill endast tillägga, men jag beklagar, om förhållandet blefve
sådant, att herr Olof Jonsson likasom flere af hans meningsfränder
vid en kommande riksdag skulle motverka det hvilande grundlagsförslagets
antagande.
Herr Göransson: Då jag i min motion föreslagit en begräns
ning
af den kommunala rösträtten till del, var det naturligtvis
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 40. 2
N:0 40. 18 Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade min mening, att man också skulle besluta sig för ''/lc-del och icke
bestämmelserme(j om någon nedprutning till 1 /6-deI. Att nu döma af reservan^d^k
rm ,ernas ''nom Första Kammaren afgifna reservation, torde man kunna
munala°röst-& anse såsom gifvet, att Första Kammaren icke kommer att gå in
rätten på på mer än högst 7,-del — om deras beslut ens går derhän. Då
landet, förefaller det mig, som om man skulle tänka på sammanjemktiingen,
(Forts.) det vore klokt af Andra Kammaren att nu taga utskottets förslag,
gående ut på 720-del ’ stället för Vur^el- För min del kan jag icke
hafva den sangviniska förhoppning, som uttalats af en ledamot af
lagutskottet, nemligen herr Wester, derom, att Första Kammaren
just nu skulle blifva så tillmötesgående i denna fråga, att, om Andra
Kammaren beslöte sig för 1/10-del, den Första äfven skulle gå till
mötes och taga 1/10-del. Jag tviflar derpå, ty jag tror icke, att
Första Kammaren ännu så frångått sina vanor beträffande behandlingen
af frågor rörande den kommunala rösträtten, att den skulle
gå in på ett sammanjemkningsförslag, der Första Kammaren skulle
helt och hållet afstå ifrån sitt beslut och biträda Andra Kammarens
beslut.
Det har här af herr vice talmannen yttrats, att han för sin del
icke haft eller ens visste af någon olägenhet af nu gällande bestämmelser
för den kommunala rösträtten på sin ort. Jag vill icke betvifla
detta påstående, och det är ju lyckligt, der så är tallet, men
på den ort, jag tillhör, är det alldeles motsatt förhållande, och jag
hoppas, att han heller icke skall betvifla mitt påstående. Om man
öfver hufvud taget jemför landets olika delar med hvarandra i det
nu ifrågavarande afseende! och väger mellan de kommuner, der olä
genheter finnas af nu gällande stadganden för den kommunala rösträtten
på landet, och de kommuner, der icke några sådana olägenheter
finnas, så tror jag att de förstnämnde skulle blifva öfvervägande.
Jag kan heller icke anse annat, än att det är med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att man finge eu begränsning
i det förevarande fallet till Vio-del på landet, då man redan under
många år haft en begränsning i samma hänseende uti städerna till
‘/,,,-del, och det oaktadt har man sett motioner framkomma med
begäran om ytterligare begränsning för städerna, innan någon den
ringaste begränsning blifvit medgifveu åt landskommunerna. Jag
tycker, att förslaget innebär både billighet och rättvisa åt landsbygden,
synnerligast åt de orter, der stora bolag finnas, hvilka nästan
ensamma diktera kommunens beslut. Det kan väl icke vara annat
än rättvisa, att man får litet jemkning i detta fall.
Då jag för min del anser det vara omöjligt, att kamrarne skola
kunna enas om ett beslut att nedsätta den kommunala rösträtten till
V^-del af kommunens hela röstetal, i fall Andra Kammaren nu beslutar
sig för 710-del, så skall jag taga mig friheten yrka bifall till
utskottets förslag.
I detta yttrande instämde herrar Holm och Olsson i Kyrkobok
Herr Hedin: Den mycket ärade vice talmannen och jag hafva,
antager jag, bevistat något så när lika antal riksdagar. Vi hafva
19 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
således i den meningen ungefär lika stor erfarenhet. Om jag än Om ändrade
icke på långt när kan mäta mig med honom i kännedom om en del bestämmelser
inre förhållanden i vår riksdagshistoria, kunna vi deremot hafva unge- *l^hynT
fär lika omfattande minnen af sådant, som kan hafva legat öppet)BMnala röstför
hvars och ens ögon. När han nu säger, att under hans tidigaste rätten på
riksdagar man här vann lika många segrar i sparsamhetens namn landet.
som under de senare åren, så vågar jag icke motsäga honom härut- (Forts.)
innan Det kan väl hända, att i stort taget förhåller det sig så, men
detta bör å andra sidan icke förleda någon att underskatta den stora
betydelse af den förändring, som stadsrepresentatiouen i Andra Kammaren
sedermera har undergått.
Hurudan var väl ställningen här på den tid, vice talmannen
nämnde, under hans första riksdagsår på 1870 talet? Då stod kär
ett mycket talrikt och mägtigt parti under namn af laudtmannapartiet,
omfattande den alldeles öfvervägande delen af landsbygdens
representation. Det höll tillsammans såsom sparsamhetsparti, låt mig
tillägga: icke sällan utan understöd från åtskilliga mer eller mindre
disciplinerade ledamöter af stadsinannapartiet, i fäll man öfver hufvud
taget kan tala om ett sådant. Det senare utgjorde emellertid
till öfvervägande grad ett annex åt majoriteten i Första Kammaren.
I Första Kammaren åter fans på den tiden en minoritet icke så
alldeles obetydlig, hvilken icke så få gånger slöt sig till det stora
antalet sparsamhetsvänner inom Andra Kammaren. Men sedan Första
Kammaren blifvit i eu helt annan grad, än då, en allt bekerskaudc
majoritet, som icke lemnar rum knappast för någon minoritet inom
kammaren, sedan den blifvit så förtullad, som vi alla känna, och
sedan det forna landtmannapartiet splittrats inom Andra Kammaren,
huru skulle det hafva gått med sparsamhetssegrarne i denna kammare,
om icke stadsrepresentationen till alldeles öfvervägande del
hade undergått en så stor förändring, som den under senare åren
undergått? Då stode det allt sämre till med sparsamhetens utsigter
i denna kammare, än det på många år gjort! Jag ber att få tillägga
ett par ord.
När man här har anfört såsom tecken på att Första Kammarens
motstånd börjat gifva med sig, att ett så stort antal ledamöter inom
nämnda kammare redan förlidet år uttalat sig för eu begränsning,
bestående uti ett relativt röstmaximum af eu femtedel utaf kommunens
hela röstetal, och att deri skulle ligga eu anledning till förhoppning
om att man inom icke allt för aflägsen tid skulle kunna
uppnå den kommunala rösträttens på landet begränsning inom ett
maximum af en tiondedel, så tillåter jag mig att erinra derom, att
denna kammare eu gång har beqvämat sig till att rösta för en sådan
obetydlighet som eu femtedel. Det var år 1877. Då anfördes
bland annat af grefve Erik Sparre, såsom skäl hvarför man borde
taga denna lilla utaf utskottet föreslagna förändring, en begränsning
till ett maximum af eu femtedel, att man derigenom skulle vinna,
sade han, »att eu enda person då åtminstone icke skulle få vara enväldig
i kommunen», lian tilläde, att han »visst icke var säker på,
att detta skulle vinna medkammarens bifall» men det var dock »ett
försök». Andra Kammaren gjorde detta försök. Sedan 1877 hafva
N:0 40. 20
Lördagen den 29 April, e. m,
Om ändrade nu 15 år förflutit. Huru mycket har man med den medgörlighet,
bestämmelsersom man ^ visade, vunnit hos Första Kammaren? Ingenting!
4derinom* År 1881 påvisade lagutskottet alldeles tydligt, att denna be
munala
rösi-gränsning till en femtedel icke skulle i någon män inverka till afrätten
på hjelpande af klagomålen, och sedan Andra Kammaren öfvervägt
landet, detta, bär den icke vidare fallit på den idén att votera denna femte(Forts.
) dels-begränsning, som i sjelfva verket icke är något annat än ett
synnerligen dåligt skämt. Om man nu vill hafva någon utsigt till
en kompromiss, bör den icke försökas mellan en femtedel i Första
Kammaren och en tiondedel här, utan den utsigten förvärfvar man
väl genom att bär bifalla lagutskottets förslag, hvilket för öfrigt icke
är någon nyhet, ty ett sådant har en gång förr, nemligen år 1878,
blifvit framstäldt af lagutskottet och utaf Andra Kammaren, om jag
minnes rätt, utan diskussion — bifallet.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Gumcelius instämde med herr Hedin.
Herr vice talmannen Danielson: Jag nödgas svara herr Olof
Jonsson på den fråga, han framstälde, om jag trodde att det var lika
många sparsamhetsvänner i det parti jag tillhör som i hans. På
den frågan tror jag mig kunna svara ja, obetingadt ja. Det är min
fulla öfvertygelse. Jag beklagar, att man i landet utkolporterar den
beskyllningen, att vi skulle tillhöra ett parti, som ej vill hushålla
med statens medel. Jag har i åtskilliga tidningar sett uppgifter,
syftande till att göra oss protektionister från landsbygden misstänkta
för slöseri. Mot sådant vill jag protestera. Jag tror, att vi äro lika
sparsamma som herr Olof Jonsson och hans vänner.
Herr Olof Jonsson tittade åt ett visst håll allt emellanåt, då han
talade. Men jag tror, att de herrar, han blickade till, i vissa fäll
visat mindre sparsamhet än vi. Skulle han begära ordet eu gång
till, så skall jag uppgifva namn. Men jag vill ej nu göra det. Jagtror
dock ej, att han allt för mycket skall lita på dessa. Om herr
Olof Jonsson kommer att gå åt det håll han antydt, må han vara
öfvertygad om, att när dessa herrar ej längre behöfva honom, så
följa de honom ej heller längre. Då är det fara för, att vi komma
in på det sluttande planet. För öfrigt, här gäller ej allenast penningar.
Det gäller annat i samhället. Det gäller lagbunden frihet.
Det gäller lagar, som ofta äro lika vigtiga som statsutgifter. Men
hvad de senare beträffar, så är jag lika sparsam som någon annan;
och jag kan äfven säga det om mina vänner. Om någon haft en
afvikande mening, har det ej varit i regeln. För öfrigt tycker jag,
att herr Olof Jonsson och jag nu kunna sluta denna kontrovers och
rigta oss på sjelfva saken. Jag hemställer till herrarne, om det ej
skulle vara klokt att taga 1/10 och sedan också stå fast vid denna
siffra såsom vårt ultimatum, så att vi verkligen visa Första Kammaren,
att vi vilja hafva frågan löst på den grunden. Om det ej kan
anses otillåtet, må jag tillägga, att jag talat med flere af Första
Kammarens ledamöter, och de hafva under hand lofvat att taga frågan
allvarsamt i öfvervägande. Det är på grund af dessa förhållan
-
Lördagen den 29 April, e. m.
21 N:0 40.
den jag tror, att om denna kammare bestämmer sig för 1/10, frågan Om ändrade
förr löses. Jag vidhåller denna uppfattning och tror det vara klokt6?s^?''”e^
att besluta i öfverensstämmelse med herr Westers yrkande. 1 denVom™
munala röst
Herr
Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet för att fram- *fondet*
hålla, att, då vi under de senare åren löst så många störa frågor som (portS)
varit lika svårlösta som denna, detta äfven bör kunna gå för sig
med denna fråga. Men då fordras ock, att man verkligen vill hafva
denna fråga löst och ej blott begagna den till eu käpphäst för att
hålla efter Första Kammaren, utan att man ställer så till, att den
kan lösas. Så hafva vi fått göra med alla andra frågor, och så böra
vi göra också med denna. Jag tycker derför att det förslag, som
herr Wester framlagt, är så lämpligt och godt, att vi kunna nöja oss
med det för närvarande, och jag tror, att vill man att Första Kammaren
skall göra något i saken, så är det bäst att gå till mötes genom
antagande af herr Westers förslag. Man har visserligen sagt
att, om Första Kammaren nu verkligen skulle ta 1/5 och vi deremot
‘/lo; sammanjemkningen skulle komma att lyda på »l: 7l/2». Men
jag tror, att sammanjemkningen nog skulle kunna göras så, att bråkdelen
blefve litet mera enkel.
Jag anser, att om kammaren vill lösa denna fråga, så bör den
göra det med den af herr Wester föreslagna inskränkningen. Ställer
man allt på sin spets, så går frågan icke igenom; det har så gått
med andra frågor, och derför får man lof att gifva med sig, det är
åtminstone min öfvertygelse, hvarför jag, som sagdt, yrkar bifall till
det förslag, som framlagts af herr Wester och förordats af vice talmannen.
Men på samma gång jag säger detta, beklagar jag, att man
i diskussionen kastat in sådana saker som det hvilande grundlagsförslaget
och annat dylikt. Jag tycker icke, att det är lämpligt och
bra att man gör det; men denna fråga har stått så länge på dagordningen,
att den kan och bör lösas. Man skall dock icke spänna
bågen för högt, hvarför jag yrkar bifall till det förslag, som framlagts
af herr Wester.
Herr Östberg: Äfven jag anser en begränsning af den kom
munala
rösträtten behöflig och att den bör ske utan vidare dröjsmål,
men jag anser, att begränsningen till en tiondedel är hvad som rättvisligen
bör stadgas. Deremot anser jag begränsningen till en tjugonde],
som utskottet påyrkat, för stark under nuvarande förhållanden.
Åtskilliga talare hafva här påyrkat, att man borde bifalla utskottets
hemställan för att derigenom vinna en sammanjemkning till
en tiondel, och det förefaller mig att en och annan, som icke önskar,
att man skall gå längre än till en tiondel, det oaktadt yrkar bifall
till utskottets förslag. Jag får för min del säga, att jag icke kan
rösta mot min öfvertygelse och att jag derför, med de åsigter jag
har, icke kan rösta för utskottets förslag, utan yrkar jag derför utslag
å detsamma och bifall till herr Westers förslag.
N:o 40. 22
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade Herr Bengtsson: Ehuru meningarna kunna vara delade om
bestämmelser nyttan och nödvändigheten af eu begränsning af den kommunala
1 derivat ^”rösträtt c n och man kan hysa olika åsigter i frågan alltefter den
munala röst-erfarenhet man har från sin hembygd, så bör man dock i en sak
rätten på kunna vara ense, och det är rättvisan och billigheten uti en bcgränslandet.
njng af den kommunala rösträtten inom de kommuner, der besluten
(Forts) väsentligen dirigeras af ett enda bolag. Jag ber bara att få anföra
ett exempel frän min egen socken. Fyrktalet der uppgår sammanlagd!
till cirka femtioett tusen för jordbruks- och andra beskattningsföremål,
men af dessa fyrkar äro, med undantag af 6,040 fyrkar, alla
öfriga påförda ett industriel företag, som der drifves genom ett bolag.
Fordrar icke rättvisa och billighet att den kommunala rösträtten
der begränsas? Jag kan icke finna annat. Jag medgifver,
att bolaget icke hittills i någon vidare mån utöfvat sin rösträtt till
skada för kommunen, men om man tänker sig, att der skulle blifva
fråga om större utgifter till jernvägsanläggningar eller dylika stora
foretag, och bolaget vill vara med derom, då är det icke tänkbart,
att de enskilda medlemmarne af kommunen tillsammans kunna på
kommunalstämman uträtta det ringaste, utan de kunna lika väl gå
hem. Jag tycker derför att äfven de, som icke hafva erfarenhet
från sina hemorter om berörda olägenheter, kunna vara med om en
begränsning af den kommunala rösträtten. Vill man nu nå det mål,
som kammaren under flera år önskat, eller begränsning till en tiondedel,
så kan jag icke förstå, hvariör man skall sätta sig emot lagutskottets
förslag, ty det är icke tänkbart att Första Kammaren
skulle gifva med sig, om Andra Kammaren beslöte begränsningen
till en tiondedel och vid en saramanjemkning.. lägga sin åsigt till
sido och förena sig med denna kammare. År Första Kammaren
verkligen så tillmötesgående som vice talmannen låtit påskina, så ser
jag intet hinder för att Första Kammaren, om vi bestämma oss fölen
tjugondedel, kan vara med om eu sammanjemkning till en tiondedel.
Af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Hedlund: En ärad ledamot af lagutskottet intygade nyss,
att intresset för de kommunala angelägenheterna vore bland de röstberättigade
på landsbygden i aftagande. Jag skall till hans uttalande
lägga det, att samma erfarenhet har man från de senare åren från
flera smärre städer, der deltagande i stadsfullmägtigevalen val efter
val aftagit. Jag vet särskilt två städer, der så skett, och der orsaken
legat i en tilltagande likgiltighet hos de mindre röstegarne. De
resonera som så: De stora röstegarne regera samhället, då må de
också göra det på sitt ansvar, vi lägga oss icke i det. Det är ett
osundt, ett beklagligt tillstånd, hvars upphörande ju förr dess hellre
måste önskas af hvarje vän till kommunal sjelfstyrelse.
En talare på uplandsbänken betygade nyss, att det stred mot
hans öfvertygelse att rösta för större inskränkning än till en tiondedel.
Jag tror icke lian behöfver hysa några farhågor, äfven om inskränkningen
utsträcktes ända till en tjugondedel, ty i alla fall blcfve
vi med afseende å utjemning af den kommunala rösträtten icke det
sista, men näst det sista land i Europa. På mig åtminstone, och
23 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
jag förmodar liknande skett med flere, gjorde det ett starkt intryck, Om ändrade
då jag första gången såg en jemförelse mellan den politiska röst * ; om
rätten i vårt land och i andra länder och dervid fann, att i hela den åenkomciviliserade
verldeu endast två länder stodo under Sverige, två län-munala röstder,
af hvilka det ena nu med ett språng hastat långt förbi oss. rätten på
Med afseende å den kommunala rösträtten står det lika illa, ja, landet.
sämre till. Det anses hos oss såsom höjden af radikalism, som en ''.F°rt9-)
omöjlig, drömlik radikalism att yrka på lika kommunal rösträtt.
Sådan finnes dock i Nordamerikas förenta stater, finnes i Frankrike,
tinnes i Schweiz, finnes i England, med undantag af val till vissa
befattningar i smärre kommuner, och visar sig gå mycket bra. Jag
tror, att man kan fålla det omdömet, att kommunerna i dessa länder
icke äro så betungade af skatter och skulder som kommunerna
i vårt land. Vidare har man i en del nordtyska städer det berömda
klassvalsystemet, hvarigenom, om t. ex. en kommun upptager af
sina invånare ep summa af tre millioner, de högst beskattade, som
till kommunen betala sammanlagdt en million, insätta i stadsfullmägtige
en tredjedel, den andra gruppen, så många som tillsammans
betala en million, lika stort antal, och slutligen insätter äfven den
lägsta gruppen af skattdragande sin del af stadsfullmägtige, lika
stor som en hvar af de båda andra — allt med lika rösträtt inom
hvar grupp. Det är en grad af utjemning i den politiska rösträttens
fördelning, på hvilken vi länge förgäfves få vänta. Så komma vi
till Finland, ett land, som icke är berömdt för särdeles framskridna
politiska institutioner. Der har man en kommunal rösträttsskala af
1 till 25. Högre än 25 röster får ingen hafva. I Norge hafva de,
som ega politisk rösträtt, lika rösträtt i alla kommunala ärenden, och
vi veta att i Norge sammanfaller den politiska rösträtten ungefärligen
med vårt förmögenhetsstreck. Jag nämnde nyss att med afseende å
den kommunala rösträttens ojemnhet öfverträffas vi endast af ett
land i Europa. Det är Mecklenburg-Sehwerin, der jorden är delad
mellan stora godsegare och der desse ensamme utöfva den kommunala
magien och den öfriga, befolkningen, deras underlydande,
intet dermed eger att skaffa. Mecklenburg-Schwerins prisvärda tillstånd
sammanfaller ju i det närmaste med det, som i stora delar af
vårt eget kära fosterland eger rum. Äfven om vi skulle inskränka
den kommunala rösträtten så mycket som till en tjugondedel, så
hafva vi ändock alltså icke hunnit långt i jemförelse med öfriga länder
i Europa. Derför skall jag, herr talman, utan ringaste farhåga
för att utskottets förslag kommer någon olycka å stad, anhålla om
bifall till detsamma.
Herr Folke Andersson: Jag har icke begärt ordet för att tala
något om behofvet af ändring i den kommunala rösträtten, ty det
behofvet är tillräckligt kandi af en hvar, utan derför att några
ledamöter nästan anfört klander mot lagutskottet, derför att utskottet
fattat beslut om sänkning af rösträtten till en tjugondedel. Jag skall
då be att få tor herrarne upplysa, huru man kom till detta slut i
lagutskottet. För min del yrkade jag på att vi skulle bifalla herr
Göranssons motion, som medgifver begränsning till eu tiondedel. Andra
N:o 40. 24
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade åter yrkade på eu tjugondedel och uågon annan på en femtedel. Då
i tråna 0MWef trå£an> hvad man skulle antaga till kontraproposition. De leda(len
korn- möter af Första Kammaren, som icke ville något alls, kastade sig
munala röst- då på förslaget om en tjugondedel, b vilket derigenom erhöll majoritet
rutten på i utskottet. När de gjort detta, så reserverade de sig mot beslutet
landet. ocp vjpe icke hafva något alls. Så tillkom detta beslut. När så är,
(torts.) borcie man icke förebrå oss, att vi handlat såsom vi gjort. Trodde
jag, att det skulle vara lättare att få eu tiondedel, om vi i Andra
Kammaren autoge nämnda förslag, så skulle jag gerna vara med om
det, ty det yrkandet framstälde jag i utskottet, men jag finner, att
om vi taga en tjugondedel, så, om Första Kammaren vill hafva något
och vill taga en tjugondedel, kunna vi sedermera gå in derpå, och
vilja de hafva en femtedel, så låter det sammanjemka sig till eu
tiondedel, hvilken sistnämnda begränsning Andra Kammaren i de flesta
fall hållit på. Att vi skulle nu taga eu tiondedel för att vinna Första
Kammaren, det tror jag knappast kan vara skäl, utan, såsom sagdt,
vilja de hafva något, så komma vi nog öfverens, inen det betviflar
jag att de vilja, och derför yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Herr Gummlius: Herr talman, mine herrar! Det är rätt egendomligt,
att den här frågan, som under den senaste tiden brukat gä
temligen glatt i riksdagen, denna gång tagit upp sä lång tid, som
den brukade taga i början på 1870 takt. Dä togo debatterna härom
mycken tid i anspråk. 1 Andra Kammaren har man ju på senare
tiden kunnat expediera denna fråga ganska hastigt — man har der
haft resultatet temligen gifvet på förhand—; och i Första Kammaren
har det gått ännu hastigare — man har icke kostat många ord på
donna sak, innan beslutet varit färdigt. Men genom eu märkvärdig
slump af ödet kom emellertid frågan denna gång att föredragas samtidigt
i båda kamrarne, och Första Kammaren har nu visat den
samma intresse — med afseende på tiden — som denna kammare.
Jag för min del tog för alldeles gifvet, att ja-propositionen i
Första Kammaren skulle afse begränsning till l/io, då, efter hvad
vi hört, vice talmannen fått så bestämdt på hand af många framstående
män i Första Kammaren, att de nog skulle taga 1/10, ehuru
det nu visserligen erinrats af talaren från Gullåkra, att det, som
kommer från vice talmannen, icke allt är guld som glimmar, utan
att det säkert kunde prutas något på det der. Sä vidt jag erfarit,
har det emellertid i Första Kammaren framstälts tre yrkanden, dels
på begränsning till ’/*> dels på återremiss för åstadkommande af eu
utaf dessa berömda utredningar, som särskildt i rösträttsfrågor, vare
sig politiska eller kommunala, Första Kammaren så ofantligt älskar,
och som visat sig så fruktbringande för att få fram ett godt resultat
i dessa frågor, dels ock slutligen på afslag. Och man har sagt mig,
att talmannen vid propositionernas framställande tydligt funnit, att
de fleste i kammaren önskade afslag. Men det finnes i Första
Kammaren några rysliga reformvänner, som begärde votering, och
nu voteras emellan afslag såsom ja- och 1/t såsom nej-proposition,
å i kunna sålunda icke vänta, att det skall ske någon vändning
genom att Första Kammaren antager Viol och då torde detta skäl
26 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
hafva fallit bort, för att vi skulle acceptera något annat än hvad Omändrade
flertalet i denna kammare vill, efter hvad jag hoppas. Jag kan bestämmelser
sålunda icke följa herr vice talmannen i detta afseende. ^en
Hvad beträffar sparsamheten, som inmängts i denna fråga, kanniMnafa rostig
icke döma om hvad som står i slutna voteringssedlar. Derom rätten på
kan man på sin höjd göra sina små beräkningar på höft så der. landet.
Men det har händt vid rätt många voteringar såväl under denna (forts.)
riksdag som vid föregående, att man räknat efter, huru många ledamöterna
äro i Första Kammaren med afdrag af 15 eller 25, huru
stort vice talmannens parti kan vara i denna kammare, och så huru
många röster det möjligtvis kan fås från ett litet högeraflägg af ett
annat parti i denna kammare, hvilket på sista tiden visat kordialitet
mot vice talmannen i sådana frågor, som jag här åsyftar, — och då
funnit, att gent emot alla dessa vi skulle blifva slagna till slantar, vi
andra. Röstetalet vid voteringarna hafva också blifvit sådana, att de
långt ifrån jäfvat dessa kalkyler. Deraf vill jag visst icke draga den
slutsatsen bestämdt, att vice talmannens röst och deras röster, som
stått honom närmast, gått så, som man trott. Men slumpen är märklig,
att dessa beräkningar så ofta slagit in, syunerligast när det rört
frågor, hvilka varit ömtåliga för regeringen.
När jag kommit att begära ordet, tyckte jag också, att jag ville
säga min mening i den speciella fråga, som diskuterats i kammaren
så mycket under denna öfverläggning.
I afseende på sjelfva saken skall jag be att få yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr Dahlberg: Herr talman, mine herrar! Då jag är bosatt i
en ort, der det finnes icke så få, som till följd af sin förmögenhetsställning
hafva ett öfvervägande röstetal i kommunala angelägenheter,
och kännedomen härom utan tvifvel i sin mån påverkat motionären,
min granne, herr Nydahl, anser jag mig vara skyldig att å min sida
yttra några ord i denna fråga. Jag får då säga, att såväl motionären
som åtskilliga talare här hafva synts mig allt för mycket betona
de rättigheter, som åtfölja ett högre röstetal. De hafva glömt att
lika tydligt angifva de dermed förknippade skyldigheterna Jag
afser här icke så mycket de ekonomiska skyldigheter, hvilka sammanhänga
med den större rösträtten, utan fäst mer de moraliska. De
moraliska skyldigheterna äro så pass stora, att många röstegande
äro allvarligt bekymrade för att de kunna komma att missbruka sin
betydande rösträtt. Jag har från min hembygd personlig erfarenhet
af att icke så få i kommunala angelägenheter högre röstberättigade
ofta af egen drift nedlagt sina röster. Men å andra sidan erkänner
jag villigt, att det kan gifva anledning till missbruk, att i eu eller
fä händer är samladt ett så stort och öfvervägande inflytande inom
kommunen i ekonomiskt hänseende. Och för min del har jag redan
förut i denna kammare tillkännagifvit, att jag icke vore obenägen
att ingå på eu modifikation i detta afseende, en åsigt, som jag vet
delas utaf många röstberättigade inom min hemort.
Af denna anledning ber jag att få ansluta mig till herr vice
talmannens förslag om begränsning till ''/»odel.
N:o 40.
Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
den kommunala
rösträtten
på
landet.
(Forte.)
26 Lördagen den 29 April, e. m.
Herr Nordin: Herr talman! Jag skall öppet tillstå, att jag har
bra litet hopp om att vi skola vinna någonting, vare sig vi nu rösta
för Vio eller ''/20, hvarom fråga är. Ty Första Kammaren har under
sa mänga år visat, att den omöjligen vill gå Andra Kammaren till
mötes i denna fråga, att jag tycker att det är likgiltigt, om vi taga
det ena eller den andra, och till och med att man grälar, som det
heter, om påfvens skägg, då man tvistar om */,„ eller 1/20. Vi
komma ändå att få precis lika mycket, huru vi än besluta. 1 alla
fall har jag velat tillkännagifva, att jag kommer att rösta för utskottets
förslag.
Vidkommande hvad herr Olof Jonsson yttrade om hvad denna
kammare har att iakttaga, så framt Första Kammaren nu halsstarrigt
står emot de allra billigaste kraf, som framställas i denna väg, så
är jag honom särdeles tacksam derför. Jag är alldeles fullkomligt
öfvertygad om att de röster, som höjts emot herr Olof Jonsson, icke
hafva för sin åsigt i detta fall genklang i landet. Det är icke så
stor fara för något sädaut, ty det klarnar allt mer och mer för folket
i landsbygden i detta afseende, och jag har hört många högt uttala,
att de ansåge det som eu dårskap, om man skulle begränsa Andra
Kammarens tillväxt och bestämma, att den för all framtid skulle stå
i ett visst förhållande till Första Kammaren i fråga om ledamöternas
antal. Då Första Kammaren icke på något sätt vill gå de mest berättigade
önskningar till mötes, är det bäst, att Andra Kammaren
får tillväxa, tills den omsider kan tvinga sig till de naturliga rättigheter,
för Indika den höjt sin röst. På annat sätt lyckas det nog
icke att genomföra denna rösträttsreform, så afvita förhållandena nu
än äro och sä mycket flertalet än får känna trycket af den orimlighet,
som ligger i det nuvarande fyrktalsväldet. —-'' Jag har inom min
valkrets eu kommun, der fyra eller fem röstegande i hvarje fråga
kunna nedrösta bönderna, om dessa än äro samlade hvarenda man;
och då nyssnämnda fyra eller fem röstegande bo i kommunens
centrum, men bönderna hafva tre, fyra mil fram till sockenstugan, göra
de fyra eller fem huru de vilja i hvarenda förekommande fråga. Och
hvad Norrland beträffar, mine herrar, är det der beklagligtvis så, att
allt flera och flera församlingar komma i samma läge till sist; ty
hemman köpas och hela byar köpas, penningar samlas och magten
samlas på enskilda händer, medan magten frångår bönderna, och
följden af det förfärliga fyrktalsväldet blir, att några få personer
komma att bestämma öfver socknarnes väl och ve i alla kommunala
angelägenheter. — Det vore högst öuskligt, om denna kammares
ledamöter kunde finna på något verksamt medel att nå det eftersträfvade
målet. Kanske har herr Olof Jonsson påpekat det bästa
sättet att åstadkomma nödigt tryck på Första Kammaren för att få
rättvisa i denna fråga.
Jag vill icke längre uppehålla kammaren, utan inskränker
mig till att förnya mitt uttalande, att jag kommer att rösta med
utskottet.
Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Första Kammaren
har nyss med den förkrossande majoriteten af 80 röster mot
27 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e, m.
32 alslagit hvarje reform af bestämmelserna om den kommunala röst-Om ändrade
rätten. Kammaren torde häraf finna, att man bör vara mycket (Qr-bestämmelser
sigtig, då det gäller på förhand lemnade uppgifter om Första Kam- deri kornmareus
tillmötesgående sinnelag. munala röst
Jag
ber för (Ifrigt endast att få yrka bifall till utskottets för- rätten på
slag. landet.
ö (Forts.)
Herrar Zotternian och Hansson i Solberga instämde i detta
yttrande:
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag är nu förekommen
till en del af den siste ärade talaren.
Men jag begärde ordet egentligen med anledning af en föregående
talares påstående, att det vore så stort moraliskt ansvar förknippadt
med de högre röstetalen inom eu kommun, der ett par
röstande hafva majoritet. Det måtte ändå icke stå sa utmärkt bra till
med den der moralen; ty enligt upplysningar vi fingo af en annan
talare skulle ett par personer hafva röstat på sig sjelfva, då det var
fråga om att utse elektorer för val af landstingsmän. De stego
således upp på morgonen och tänkte hvar för sig: i dag skall jag
gå och sätta till mig till elektor för val af landstingsman. Detta
tyder på. att det måtte vara en mycket dålig moral inom vissa
kommuner.
Det var eu gammal veteran, herr Petersson i Runtorp, som
sade, att man skulle taga mycket små steg för att kunna få eu fråga
löst inom Riksdagen. Jag får säga, att mig tilltalar sådant tal mycket.
Jag har gjort den erfarenhet, att man måste taga mycket små steg
för att kunna få en fråga löst inom riksdagen. Men jag hemställer
till herrarne, huru vida man kan säga, att denna fråga blefve löst,
om man komme till sådant resultat, att man finge begränsning tillx/,.
Om då ett bolag toge med sig bara ett par, tre af sina tjenstemän,
hade bolaget och dessa i alla fall majoritet inom kommunen, äfven
om de icke skulle få rösta för mer än V, af kommunens röstetal
hvar. Således vore frågan i alla fall helt enkelt olöst. Under sådana
förhållanden synes man mig ändå böra hålla på så pass stor procent,
att man genom dess fastslående kan få frågan något så när löst, så
att icke fortfarande samma otillbörliga förhållande kommer att ega
rum inom kommunerna som nu.
Jag skall således taga mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Lasse Jönsson: Herr talman, mine herrar! Jag skall be
att få instämma i det förslag utskottet afgifvit och beklaga, att icke
Första Kammaren denna gång gjort någon eftergift.
Anledningen till, att jag begärde ordet, var emellertid, att ett
par för det parti jag tillhör sårande uttryck blifvit fälda under
diskussionen här. Det var eu talare på stockholmsbänken som uttryckligen
sade, att alltid, då det gälde sparsamhet åtminstone,
kunde han beräkna, att det var detta [»arti, som varit orsaken till
att utgifterna blifvit större än vanligt. Det är mot sådana beskyll
-
N:o 40. 28
Lördagen den 29 April, e. m.
Om andraden ingår, sotn jag vill aflemna min protest. Jag har tillhört partiet i
WCTSr-11* fem.åren> som det funnits till.
denkom- Aldrig hafva här fattats några beslut, dervid vi såsom parti
munala rost-röstat för några högre anslag. Hafva enskilda ledamöter röstat för
t-ätten på sådana anslag, så är det icke partiets fel, ty vi kunna lika litet svara
e '' för våra enskilda partimedlemmar som herrarne kunna svara för sina.
or 8 '' Uerlör protesterar jag mot den beskyllningen, att vårt parti såsom
sådant skulle rösta för förhöjda anslag.
Häruti instämde herrar Olsson i Ättersta, Erickson i Bjersby och
Sjöberg.
Herr Larsson i Mörtlösa: Sedan Första Kammaren nu afslagit
hvarje förslag till begränsning af den kommunala rösträtten, skall
jag be att få yrka bifall till utskottets förslag, att ingen må få rösta
för mer än 1/ao*del af kommunens hela röstetal.
Herr Bulow: Herr talman, mine herrar! Jag skall be att få göra
en erinran i anledning af herr Lasse Jönssons yttrande om sitt parti.
Jag vill då fråga, om det icke var detta parti, som afgjorde utgången
i en sparsamhetsfråga, nemligen då det gälde nya lagberedningens
indragning. Här rådde enighet i denna fråga mellan två partier, till
hvilka herr Jönsson icke hörde, men dessa blefvo öfverröstade genom
herr Jönssons parti, som ville hafva lagberedningeu qvar.
Herr Lasse Jönss|on: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
upptager kammarens tid. Jag vill icke gå in i några specialiteter,
men om jag det ville, så skulle jag kunna namngifva åtskilliga personer,
som röstat för saker af lika stor vigt som de, talaren från
Lund antydde. Jag vill dock icke göra detta, ty det vore ograunlaga
att rifva upp gamla sår, men jag protesterar fortfarande mot
beskyllningen att vi såsom parti skulle röstat för stora anslag.
Herr Olsson i Sörnäs: Under beklagande af att diskussionen
synes hafva kommit på afvägar, skall jag icke vidare upptaga kammarens
tid, utan blott tillkännagifva, att jag kommer att ansluta mig
till utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmanuen gifvit
propositioner å hvardera af de båda yrkanden, som derunder förekommit,
bilöll kammaren utskottets hemställan i oförändradt skick.
Beträffande härefter punkten 2 anförde
Herr Nydahl: Den nyss afslutade diskussionen blef oväntadt
lång, och kammaren torde kanske för denna gång redan vara trött
på denna fråga. Då det emellertid är så sällan som jag besvärar
kammaren med något anförande, vågar jag hoppas, att kammaren
under en stund skall egna mig en välvillig uppmärksamhet.
29 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
Jag måste nemligen bekänna, att jag icke är rigtigt nöjd med Om ändrade
det slut, hvartill utskottet kommit i den nn föredragna punkten.bestämmelser
Utskottet synes icke hafva egnat den af mig väckta motionen den * ^en^kon”1
uppmärksamhet, som jag hoppats och väntat. Icke en enda rad i mumla, röstbetänkandet
gifver vid handen, att utskottet tagit de grunder, som rätten på
jag föreslagit för en reform af den kommunala rösträtten, under om- landet.
pröfning. Det heter blott i sista stycket af motiveringen: (Forts.)
»Genom en dylik begränsning af den kommunala rösträtten i allmänhet
torde jemväl de särskilda synpunkter, ur hvilka herr Nydahl
funnit en inskränkning nödig, blifvit tillbörligt beaktade, och anser
utskottet vid sådant förhållande några föreskrifter i de af nämnde
motionär angifna särskilda rigtningar för närvarande och innan verkningarna
af den utaf utskottet förordade allmänna begränsningen
kunna tillförlitligt bedömas icke vara af behof påkallade.»
Detta uttalande skulle jag möjligen kunnat underskrifva, om
hvad utskottet förordat redan dermed vore lag, eller om, sedan Andra
Kammaren nu godkändt utskottets förslag, detta härigenom också
blifvit lag, eller om åtminstone några utsigter förefunnits för att det
skulle kunna blifva lag inom en något så när öfverskådlig framtid.
Men att så icke är fallet, det vet hvarje medlem af denna kammare
mycket väl. Icke ens den begränsning af den kommunala rösträtten
till ‘/10, som lagutskottet gång på gång föreslagit och denna kammare
ännu oftare godkänt, har, tyckes det, lyckats att inom medkammaren
vinna något understöd, och jag befarar att, om Andra Kammaren
framgent håller på detta yrkande, så skola vi få behålla de nu varande
rösträttsbestämmelserna oförändrade, ända till dess Första
Kammaren undergått den ombildning, som bär i dag varit ifrågasatt,
och det lärer icke gå så snart, att döma af den sorgliga, i mina ögon
åtminstone sorgliga, utgång som denna fråga fick. Jag vill för (Ifrigt
fråga: vore då något så väsentligt vunnet med eu sådan begränsning
som den sistnämnda? Herr vice talmannen sade i det första
af sina anföranden, att dermed skulle frågan vara löst. Jag är derutinnan
af en annau uppfattning, och jag har i min motion nu liksom
vid flera föregående tillfällen framhållit, att genom den egentliga
effekten af eu sådan begränsning skulle inom ett stort antal kommuner
endast blifva den, att det kommunala envälde, som der nu är rådande,
skulle utbytas mot ett fåmannavälde. Fn hvar, som vill göra
sig besvär att reflektera öfver saken, kan lätt öfvertyga sig om att
förhållandena skulle komma att så gestalta sig.
Jag ber för öfrigt att fä påpeka, att det är ändå, hvad man än
må säga i denna kammare, en betänklig svaghet, som låder vid
hvarje yrkande på en sådan der generel begränsning af rösträtten.
Det kan icke nekas till, att hvarje rösträttsmaximum, man må nu
sätta det till */,, eller 1/,20 af kommunens hela fyrktal, är godtyckligt.
Om det skall tillämpas vid de olika frågor, som förekomma
inom kommunen, så är det icke alltid lämpligt, icke alltid väl motiveradt.
Det drabbas af den anmärkning, som framstälts i en af reservationerna,
nemligen att »fastställande af en dylik inskränkning
icke kan fotas på någon allmängiltig rättsgrund, utan ytterst måste
N o 40. 30
Lördagen den 29 April, e. tn.
Om öndradeöfverlemnas åt ett visst godtycke», medan deremot den nu gällande
ftestämweiser^omfmjnaia rösträtten stödjer sig på en bestämd grundsats.
den korn- Jag tror för min del att, om man vill genomföra eu reform, så
mnnala röst-bör man se till att man i möjligaste mån undviker att blottställa
rätten på sig för en sådan invändning, och detta är hvad jag sökt göra i min
landet, motion. Jag har törst och främst föreslagit, att bolags rösträtt skall
(Forts.) uppkäfvas, emedan denna rösträtt står i strid med den princip, som
för öfrigt är erkänd i våra rösträttsbestämmelser, nemligen att rösträtten
är personlig och sålunda icke med rätta kan tillkomma bolag.
Mitt yrkande i denua del stöder sig således på eu allmängiltig rättsgrundsats.
I 13 §, om jag minnes rätt, af kommunallagen stadgas,
att ingen får på grund af fullmagt utöfva rösträtt för mer än en
annan röstberättigad, men i strid dermed tillåter samma kommunallag,
att ett ombud för ett bolag, på grund af fullmagt, får utöfva en
rösträtt, som, om den fördelades på de enskilda bolagsdelegarne, ofta
skulle komma att tillhöra ett mycket stort antal personer. Och dessa
bolagsdelegare, de kunna vara bosatta hvar som helst, till och med
i utlandet; många gånger veta de icke ens, hvar den kommun är
belägen eller hvad den kommun heter, der deras ombud efter sitt
behag styr och ställer med de kommunala angelägenheterna. Att de
vid sådant förhållande icke kunna vara mycket intresserade för denna
kommuns angelägenheter, det är ju alldeles påtagligt, Men icke nog
härmed, bolagets ombud behöfver ej ens för sin egen person ega
rösträtt inom den kommun, som han på detta sätt kan beherska.
På detta sätt är tänkbart, att det kan inträffa, att samtliga röstberättigade
medlemmar inom eu kommun blifva kullröstade af en
person, som icke är röstberättigad inom kommunen. Jag skulle tro,
att yrkandet på en förändring af detta missförhållande icke kan
drabbas af den förebråelse, att det är principvidrigt eller godtyckligt.
Det måste tvärtom erkännas vara i full öfverensstämmelse med den
princip, som annars är erkänd i fråga om rösträtten.
Detta är också erkändt mer än en gång, äfven från håll, dolman
annars på det bestämdaste motsätta sig hvarje röstmaximum.
Så också i den första af de reservationer, som äro bifogade utskottets
betänkande, och som är afgifven af utskottets ordförande, med
hvilken tre ledamöter från Första Kammaren hafva instämt. Det
heter der i andra stycket: »det finnes deremot ett stadgande i afseende
å röstbestämmelserna i kommunallagarna, hvilket enligt min
uppfattning är af den beskaffenhet, att utskottet med anledning af
herr Nydahls motion haft tillräcklig anledning att häri tillstyrka
ändring. Detta stadgande är bestämmelsen angående bolags rösträtt
i kommunala angelägenheter.» Det vill således synas, som om utsigt
icke häfte saknats att i detta stycke erhålla en rättelse, derest Andra
Kammarens utskottsledamöter med anledning af min motion förenat
sig om ett yrkande i den rigtningen.
Vidare har jag föreslagit,..att vid kommunala val hvarje röstande
skulle tillerkännas en röst. Äfven ett sådant yrkande kan man stödja
på eu fullgiltig princip. Gruudsatsen att hvarje röstande bör ega så
stort inflytande på beslutet, som motsvarar hans andel i de utgifter,
som af beslutet förorsakas, är en grundsats, som tydligen icke kan
31
N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
tillämpas vid kommunala val, då vid dessa, såsom jag i min motion Om ändrade
uttryckt det, valresultaten icke böra vara uttryck af de röstandesi?s*:“?!™e^r
förmögenhet, utan af de flestes förtroende. Äfven deri tyckas de gen\om_
nämnda reservanterna från Första Kammaren vilja gifva mig rätt.munala röstDet
beter nemligen mot slutet af reservationen: »genom bestämmel- rätten på
serna i sådan rigtning» — nemligen i den rigtning jag föreslagit att tondet.
ändringen af bolagens kommunala rösträtt skulle gå — »genom be- (Forts-)
stämmelser i sådan rigtning, hvartill, om så påfordras, allt för väl kan
utan afvikelser från giltiga rättsprinciper tilläggas stadgauden att vid
vissa kommunala val annan rättsgrund, än den i kommunernas öfriga
angelägenheter är stadgad, må komma till användning, skulle etc.»
Der synes af detta medgifvande, som lagutskottet kunnat ena sig
om ett tillstyrkande af min motion jemväl i denna punkt, om utskottsledamöterna
från Andra Kammaren yrkat derpå.
Äfven jag har ifrågasatt bestämmandet af ett röstmaximum, men
jag har dervid icke gått längre, än som jag ansett nödvändigt och
behöflig!, för att den grundsats, som jag nyss nämnde, eller att den
röstegandes inflytande på besluten bör motsvara hans andel i de utgifter,
som följa af besluten, blir till fullo tillvaratagen. Jag har
nemligen i min motion påpekat, att med nuvarande rösträttsbestämmelser
så icke är förhållandet. De högst beskattade utöfva faktiskt
en rösträtt, som är vida större, än de skulle hafva på grund af uämnda
princip. Om en person t. ex. betalar hälften af en kommuns utgifter
eller till och med något mindre, så är han inom den kommunen faktiskt
lika enväldig, som om han ensam bestrede kommunens samtliga
utgifter. Det är således ingenting stridande mot den princip, som
ligger till grund för nu gällande rösträttsbestämmelser, om det stadgades
sådan begränsning af rösträtten vid bestämmande af kommunens
ekonomiska angelägenheter, som — det kan vara svårt att bestämma,
huru långt man dervid borde gå — jag har föreslagit eu
femtedel - men i allt fall en så stor begränsning, som kan finnas
vara nödig för att rösträtten i verkligheten och icke blott i teorien
skall motsvara skattskyldigheten till kommunen. Det finnes också
obestridliga billighetshänsyn, som tala för eu sådan måttlig begränsning
och som jag antydt i min motion, men icke nu skall upprepa.
På grund af dessa synpunkter skulle jag önskat att fä den sist
föredragna punkten återremitterad, men efter det beslut, som Första
Kammaren fattat, kan ju icke något sådant komma i fråga.
Jag ber blott att få tillägga några ord. Man måste söka komma
till ett resultat i denna angelägenhet, som nu ungefär ett fjerdedels
århundrade stått på dagordningen. Andra Kammaren har upprepade
gånger för sin del beslutit eu begränsning till Mot denna be
gränsning
har invändts, att den är godtycklig och att den icke kan
fotas på någon allmängiltig rättsgrund, och, hvad värre är, denna
invändning kan svårligen tillbakavisas. Hvarför då icke försöka på
en annan viig, hvarför icke försöka på en väg, der denna stötesten
icke finnesV Om man det gör och ändå får till svar ett bleklagd!
nej — nåväl, då är det ju så tydligt som man kan önska, att här
gäller det eu magtfråga och icke att göra rätt.
N:0 40. 32
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrade Jag har velat yttra detta, ty frågan torde än en gång komma
bestämmelserjgen ; (|en form, som jag tagit mig friheten att framställa den. Men
* derinom™ Vl(^ frågans nuvarande läge har jag intet yrkande att göra.
munala rösträtten
på Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls med rättelse af
landet, det utaf herr Lilienberg anmärkta tryckfel.
(Forts.)
§3.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets memorial n:o 57, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan
i dess utlåtande u:o 30 öfver väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande oäkta barns arfsrätt.
I utlåtande n:o 30 hade, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt, lagutskottet hemstält, att
Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn,
som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarne
stannat i skiljaktiga beslut rörande denna hemställan, i det att Första
Kammaren för sin del beslutat att, i enlighet med en vid utskottets
utlåtande fogad reservation, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn,
som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken
för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika
med äkta barn taga arf efter sin moder, hvaremot Andra Kammaren
bifallit utskottets berörda hemställan oförändrad.
1 syfte af sammanjemkning af de sålunda fattade olika besluten,
hemstälde utskottet i nu föreliggande memorial:
»att kamrarne, Andra Kammaren, med frånträdande af sitt beslut
i hvad det skilde sig från det af Första Kammaren fattade, måtte
besluta, att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta
barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna
led, berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det
i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»
Häremot hade reservation anmälts
af herrar Lilienberg, Ericsson i Bjersby, Anderson i Tenhult,
Näslund, Wester, Folke Andersson, Petersson i Brystorp och
33
Lördagen den 29 April, e. m.
Bruzelius, hvilka ansett, att utskottet bort i ändamål af sammanjemkning
hemställa,
»att kamrarne, med frånträdande af sina beslut, måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande
oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt under moderns
äktenskap eller i förbudna led, berättigas att, derest modern
låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling,
i hvilken hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen
erkänt barnet såsom sitt, lika med äkta barn taga arf efter moder.»
Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:
Herr Lilienberg: Som kammaren behagade finna, hafva samtliga
ledamöterna i lagutskottet från Andra Kammaren varit af skiljaktig
mening med utskottet och ansett, att ett sammanjemkningsförslag
bort framläggas af annan lydelse än det utskottet föreslagit.
För att klargöra denna fråga får jag gå tillbaka till motionens innehåll.
— Motionen, framlagd af herr Johnsson i Bollnäs, innehåller,
att Riksdagen skulle i skrifvelse anhålla, »att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn,
som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i
kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»
Med denna motion atsågs sålunda en förändring i gällande lagstiftning
i två hänseenden. Först att oäkta barn skulle få lika arfsrätt
med äkta barn etter modren och för det andra, att det vilkor,
som är stadgadt i 1866 års förordning, att modren skall anteckna
barnet i kyrkoboken såsom sitt barn, skulle bortfalla. Lagutskottet
tillstyrkte bifall till motionen, och Andra Kammaren biföll utskottets
hemställan, hvaremot Första Kammaren blott biföll motionen i den
del, att oäkta barn skulle hafva lika arfsrätt med äkta barn efter
moder, men ville fastslå hittills gällande vilkor derför, eller att modern
skulle låtit anteckna barnet i kyrkoboken såsom sitt barn.
Sålunda stodo båda kamrarne i besluten emot hvarandra. Inom lagutskottet
hade emellertid yttrats en skiljaktig mening, som framlades
såsom reservation för kamrarne. Denna mening gick derpå ut, att
såsom bevis för arfsrätt skulle icke vara af nöden att modern låtit
i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt, utan det skulle derjemte
vara till fyllest, om modern på annat sätt hade tydligen erkänt barnet
såsom sitt barn. Nu har emellertid lagutskottet föreslagit eu
sådan sammanjemkning, att Andra Kammaren skulle frånträda sitt
beslut och biträda det, som Första Kammaren fattat, men vi ledamöter
från Andra Kammaren i lagutskottet hafva ansett, att just den
skiljaktiga mening, som framstälts inom utskottet, skulle vara lämpligt
materiel för sammanjemkning, och hafva ansett, att man borde
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 40. 3
N:0 40. 34 Lördagen den 29 April, e. m.
framlägga det förslag, som innehålles i reservationen såsom sammanjemkningsförslag.
Kammaren får nu att afgöra, hvad kammaren
anser skäligt i denna fråga. För min del ber jag få hemställa, att
kammaren måtte ogilla det framstälda sammanjemkningsförslaget.
Det kan nog vara beaktansvärdt, att om man biträder detta förslag,
så hafva båda kamrarue stannat i sammanstämmande beslut, hvarigenom
oäkta barn skola erhålla lika rätt med äkta barn till arf
efter sin moder, men jag för min del anser det vara en lika vigtig
reform, att den ovilkorliga föreskriften, att moder skall låta anteckna
barnet såsom sitt i kyrkoboken, bortfaller såsom något ovilkorligt.
Det skulle icke blifva så enligt detta sammanjemkningsförslag och
derför hemställer jag, att kammaren måtte ogilla detsamma, hvarigenom
frågan för denna riksdag forfallit.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Vice
ordföranden i lagutskottet har redogjort för frågans ställning såväl
med afseende å min motions syfte som ärendets gång i kamrarna.
Såsom kammaren behagade finna, föreligga endast två utvägar,
antingen att afstå från kammarens förra beslut och instämma i
Första Kammarens, eller också att antaga reservanternas förslag,
hvarigenom kammaren vidhåller sitt förra beslut och frågan för
denna gång förfallit. Då emellertid den föreliggande frågan är en
humanitetsfråga. skall jag anhålla om talmannens tillstånd att uppläsa
en del af lagutskottets betänkande i detta ärende för år 1863.
Med anledning af åtskilliga motioner, väckta såväl hos ridderskapet
och adeln som i borgare- och bondeståndet, afgaf lagutskottet
år 1863 ett betänkande, i hvilket det yttrar bland annat: »Man kar
vidare mot arfsrättighet för oäkta barn åberopat den skandal inom
familjen, denna rättighet skulle kunna medföra. Men för en sådan
möjlighet torde icke rättvisan böra uppoffras. Skandalen ligger väl
också i sjelfva det begångna felet och icke i de anspråk, deraf
kunna uppstå. Dessutom tinnes redan nu enligt lag samma tillfälle
till skandal, då oäkta barn hafva rättighet att af föräldrarne njuta
bidrag till föda och uppfostran. Slutligen har det blifvit invändt,
att med den utsträckning, testamentsrätten numera erhållit, arfsrätten
för oäkta barn vore öfverflödig, men härvid torde få erinras, att
hinder ofta uppstå mot testamentsrättens utöfning, såsom genom hastiga
dödsfall, bristande kännedom om sättet för testamentes upprättande
m. m.»; och hemstälde utskottet med anledning af de sålunda anförda
skälen: »att Rikets Ständer ville för sin del besluta en författning angående
oäkta barns arfsrätt af innehåll, att oäkta barn skulle i likhet
med äkta barn taga arf efter sin moder, så ock efter fader, derest
barnet blifvit af honom inför rätta eller i vittnens närvaro inför
vederbörande prest erkänd samt tadren ej efterlemna!'' äkta barn
eller bröstarfvingar».
Detta betänkande godkändes af alla fyra stånden, och skrifvelse
derom meddelades Kongl. Maj:t, men Kongl. Maj:t ansåg, att full rättvisa
icke borde få vederfaras de oäkta barnen, och afgaf Kongl.
Maj:t till 1865 års Riksdag proposition om ändring i ärfdabalkens
8 kap. 7 §, och i öfverensstämmelse dermed utfärdades för
-
36
N:o »0.
Lördagen den 29 April, e. m.
ordningen af den 14 april 1866, hvilken ännu är gällande. Om således
de barn, om hvilka här är fråga, hittills icke fått full rättvisa,
beror detta icke på Riksens Ständer, ty alla fyra stånden hafva
erkänt det berättigade i att lika arfsrätt införes. Men det var på
den tiden, för 30 år tillbaka. Sedan dess hafva vi fått eu ny
representationsreform, en reform, som man trodde skulle komma att
tillföra Riksdagens kamrar ledamöter, hvilka skulle omfatta humanitära
åsigter i sociala frågor. I hvad mån dessa förväntningar
blifvit uppfylda öfverlemnar jag till kammaren att afgöra. Nu stå
vi emellertid på den ståndpunkten, att hvad Riksens Ständer år 1863,
d. v. s. för 30 år sedan, erkände som fullt berättigad^ förnekas 1893
af Riksdagens Första Kammare. Nu anser man icke, att barnet bör
få rätten att ärfva sin moder, äfven om dess härkomst kan bevisas,
utan det skall endast bero på modern, huru vida hon anser, att barnet
skall vara hennes eller icke.
Det förefaller mig egendomligt att den uppfattningen skall i ett
s. k. kristet samhälle göras gällande, att det skall bero på mödrarna
sjelfva att bestämma, huru vida barnet skall anses för deras barn
eller icke, och hvarigenom pligtförgätna mödrar kunna undandraga sig
att taga vård om de varelser de gifvit upphof. Jag står verkligen
tveksam, huru vida utskottets hemställan eller ett bifall till den af
reservanterna från denna kammare afgifna reservationen är att föredraga,
då i ena fallet endast en half rätt vinnes för de oäkta barnen
och i det andra frågan förfaller — och kanske det är så godt det. Jag
hoppas dock, att frågan skall å nyo upptagas och möjligen med bättre
utgång. Jag skall derför, herr talman, icke gorå något yrkande.
Vidare yttrades ej. Kammaren afslog utskottets hemställan.
§ 4.
Föredrogs vidare Första Kammarens protokollsutdrag, n o 197, Om förbättinnefattande
delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess till- Kin9 * Penfålliga
utskotts utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion omiT"
förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- 1
och pupillkassa. enfce- och
pupillkassa.
Sedan på grund af en inom Andra Kammaren af herr E. Hammarlund,
F Berg, A. F. Liljekolm in. tl. väckt motion, u:o 113, i
deröfver afgifvct betänkande sagda kammares första tillfälliga utskott
hemstält: att kammaren, med bifall till motionen, måtte för sin del
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhölle, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huru vida — utan höjning åt vare sig statsbidraget
eller dclegarnes afgiftcr — en sådan förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
kunde ega rum, att dels de lägsta pensionerna beräknades efter
belopp, motsvarande 700 kronors delaktighet, dels samtliga pensioner
utginge med högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu vore
fallet, samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med det
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda; samt. Andra Kammaren
N:0 40. 36 Lördagen den 29 April, e m.
Om förbätt-bifallit hvad utskottet sålunda hemstält, hade, efter delgifning af
ring i pen- detta beslut, Första Kammaren hänvisat ärendet till sitt andra till^iTolkskolVfål
1 i ga utskott, hvilket sistnämnda utskott i afgifvet utlåtande hemlärarnes
stält, att Första Kammaren måtte för sin del i ärendet besluta,
enke- och att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhölle, det Kongl. Maj:t
pupillkassa, täcktes låta utreda, huru vida, utan höjning af vare sig statsbidraget
(Forts.) eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren
i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa kunde ega
rum, att samtliga pensioner utginge med högre procent af delaktighetsbeloppet
än hvad nu vore fallet, samt att Kongl. Maj:t ville till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.
Enligt hvad ofvan omförmälda protokollsutdrag utvisade, hade
denna hemställan af Första Kammaren bifallits.
I fråga härom anförde nu:
Herr Hammarlund: Herr talman! Första kammaren har ändrat
klämmen, så att den fått följande lydelse:
»att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huru vida, utan höjning af vare sig statsbidraget
eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa må kunna
ega rum, att samtliga pensioner utgå med högre procent af delaktighetsbeloppet
än hvad nu är fallet, samt att Kongl. Maj:t ville
till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen kan
föranleda.»
I betraktande af att Riksdagen nu lider mot sitt slut, och ärendena
i mängd hopas på kammarens bord, skall jag tillåta mig att med
hänvisning till 63 § riksdagsordningen hemställa, att kammaren
måtte utan ny remiss till utskottet biträda Första Kammarens beslut.
Andra Kammaren har förut, såsom herrarne torde erinra sig,
bifallit den af mig och några andra ledamöter i denna kammare
väckta motionen i dess helhet. I motionen begärdes en utredning
åsyftande en förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. Utredningen skulle vara tvåfaldig;
för det första skulle utredas, huru vida icke de lägsta pensionerna
kunna beräknas efter belopp, motsvarande 700 kronors delaktighet;
och för det andra, huru vida icke samtliga pensioner kunde utgå med
högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu är fallet. Någon
förhöjning af delaktighet sbeloppet har Första Kammaren icke velat
vara med om, hvarför kammaren strukit denna del af klämmen.
Deremot har Första Kammaren velat vara med om en utredning,
huru vida pensionerna kunde utgå med en högre procent af delaktighetsbeloppet.
Jag skulle för min del naturligtvis helst önskat, att motionen
blifvit i sin helhet bifallen äfven af Första Kammaren, hvarigenom
utredningen blifvit så omfattande som möjligt. Men man får dock
37 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
vara nöjd med, att något vinnes. Då Första Kammarens beslut är Om förbättlika
med Andra Kammarens, utom att 1l/2 rad strukits, och då rmv }PenAndra
Kammaren redan en gång bifallit den af Första Kammarens\\s£oi<?
godkända delen af klämmen, anser jag det vara öfverflödigt att å lärames
nyo remittera detta ärende till utskottet, hvarför jag, som sagdt, för i enke- och
tids vinnande hemställer, att denna kammare måtte biträda Första pupillkassa.
Kammarens beslut. (Forts.)
Häruti instämde herrar Rosengren, Zotterman och Liljeholm.
%
Herr Gumaelius yttrade: I sak skall jag be att få instämma
med den föregående talaren, men då det af Första Kammaren i
denna fråga fattade beslutet till formen strider mot hvad Riksdagen
förut flera gånger eller åtminstone ett par gånger bestämt, hemställer
jag om en sådan förändring i det ifrågavarande förslaget till riksdagsbeslut,
att ordet »underdånig» utgår, så att det i stället måtte
komma att heta »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller»
o. s. v.
Herr Hammarlund: Jag observerade visserligen uttrycket
»underdånig», hvilket icke plägar ingå i Andra Kammarens skrifvelse^
men då jag fruktade att, om vi toge bort detta ord, det skulle
kunna föranleda, att hela frågan folie, vågade jag icke göra ett
sådant yrkande, som den föregående talaren framstälde. Jag trodde
också, att herrar kanslideputerade, som i sista hand hafva att göra
med Riksdagens skrivelser, kunde stryka detta ord. För (ifrigt har
jag visst icke något att invända mot det af herr Gumaelius gjorda
yrkandet, derest det icke föranleder, att hela frågan derigenom
kommer att fälla.
Herr Gumselius: Jag skall be att få säga, att det icke endast
är Andra Kammaren, som fattat ett sådant beslut om ordet underdånig
i Riksdagens skrivelser, utan att det är Riksdagen, som fattat
beslut i ämnet på förslag af herr Thyselius i Första Kammaren.
Han hade väckt en motion i ämnet, och den bifölls såväl af Första
som af Andra Kammaren. I ett fall lika det nu förevarande har
redan en gång förut en ändring blifvit i denna kammare beslutad,
för att Riksdagens skrifvelse skulle afgå i den form, som Riksdagen
en gång bestämt att riksdagsskrivelserna skola aflåtas i. Herrarne
veta, att de skola aflåtas »med undersåtlig vördnad», och att det är
i »skrifvelse till Konungen», som man gör den ena eller den andra
framställningen. Herr talman, jag skall vidhålla mitt yrkande desto
hellre, som jag hör, att den föregående talaren icke har något mot
detsamma.
Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få hemställa
till kammaren, oaktadt vi icke hafva så många dagar qvar af Riksdagen,
om det icke skulle vara rigtigare att remittera detta ärende
till utskott. Här föreligger ett ändringsförslag; motionären har ett,
herr Gumadius äfven ett, och vi för hända äro ute på ett område,
N:o 40. 38 Lördagen den 29 April, e. m.
Om förbätt- som vi icke kunna reda oss på. Jag tror, att en remiss till utskottet
ring i pen- spu]ie vara ett uppskof blott på få dagar, och att utskottet snart
skulle komma in med sitt betänkande. Jag tror också, att, när
lärarnes denna kammare fattade sitt beslut i frågan, det icke var meningen
enke- och att för all framtid slå fast det statsbidrag, som Riksdagen förut
pupillkassa, besluta skulle utgå blott så länge enke- och pupillkassan vore i behof
(Forts.) deraf. Jag tror, att då vi se på frågan i dess helhet, bör äfven en
tanke framkomma, som går åt det hållet, att vi icke höra göra något
löfte, att kassan för all framtid skall få bibehålla ett statsbidrag,
som den längre fram möjligen icke kan behöfva. Jag anser, att
frågan bör ses på det sättet. För min del skulle jag önska, att
utskottet finge frågan till förnyad behandling.
Herr von Friesen: Herr talman! Jag tror, att saken är så enkel,
att kammaren utan remiss kan afgöra densamma. Andra Kammaren
önskar utredning i det syfte, att redan beviljade enkepensioner skola
höjas, och att de pensioner, som hädanefter beviljas, också skola höjas.
Andra Kammaren ifrågasätter vidare, att de redan beviljade pensionerna
skola kunna höjas på två sätt, dels så, att delaktighetsbeloppen
höjas, dels så, att den procent, som pensionerna utgöra af delaktighetsbeloppen,
höjes. Nu har Första Kammaren endast gått in på en
utredning i det syfte, att den procent, som pensionerna utgöra af
delaktighetsbeloppen, höjes, men icke delaktighetsbeloppen sjelfva.
Andra Kammaren önskar således, att beslutet skall få retroaktiv
verkan med afseende på delaktighetsbeloppen, då deremot Första
Kammaren endast vill, att en procentförhöjning skall inträda. Det
är derför klart, att Första Kammarens beslut utgör en del af Andra
Kammarens beslut och innehålles i Audra Kammarens beslut. Då
så är förhållandet, tager jag mig friheten hemställa till herr vice
talmannen, om han icke skulle kunna gä med på, att ärendet genast
afgöres utan remiss till utskottet. Jag tror, att saken är så klar, att
kammaren icke vidare behöfver fundera på densamma, eller att den
behöfver någon ytterligare utredning.
Herr Hammarlund: Jag skall be att få vidhålla mitt första yrkande
om bifall till Första Kammarens beslut oförändradt, för undvikande
af allt krångel. Ty skulle det vara så, att detta beslut i
formen strider mot, hvad som plägar vara praxis, och mot, hvad
Riksdagen förut beslutat rörande formen för Riksdagens skrivelser
till Kongl. Maj:t, är jag öfvertygad om att herrar kanslideputerade
komma att i skrifvelseförslaget vidtaga de ändringar, som kunna
vara nödiga i formelt afseende.
Herr Hedin: Vare sig att det ifrågavarande obehöriga ordet
kommer att stå qvar i det beslut, kammaren fattar, eller icke, sä behöfva
kanslideputerade alldeles icke vidtaga någon ändring. Ordet
lär försvinna ändå. Kanslideputerade skola icke uppsätta någon
inlaga till Kongl. Maj:t, i hvilken de berätta, att kammaren eller
Riksdagen beslutat att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om det och det, utan kanslideputerade komma att uppsätta ett förslag
39 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
till skrifvelse, affattadt pa det sätt, sota min ärade granne nyss Om förbön
nämnt,
d. v. s. sä, att den börjar med »Till Konungen» och slutar
»med undersåtlig vördnad:» i folkskole
lärames
Herr
Gummlius: Ja, det kan jag gerna medgifva i det fäll, som
föreligger, men ä andra sidan kan jag icke medgifva att, såsom herr* * ^
Hedin sade, kanslideputerade hafva rätt att föreslå en ändring i ett v ''>
Riksdagens beslut, som är fattadt af båda kamrarne, utan de få expediera
det såsom Riksdagen beslutat. Rätteligen skulle naturligtvis
ordet underdånig, som ingår i Första Kammarens beslut, också gå
in i beslutet.
Då jag emellertid af en utaf de kanslideputerade, som finnes i
kammaren, gjort mig underrättad om att han anser sig kunna förklara,
att en sådan retouchering, som af den föregående talaren påpekades,
också kommer att ske, skall jag afstå från mitt förra jakande
och i stället hemställa om bifall till saken sådan den föreligger.
Herr Edelstam: Jag tror mig kunna förklara, på sätt herr
Gumaelius nämnde, att kanslideputerade komma att taga saken i
öfvervägande och formulera skrifvelsen på det vanliga sättet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt Andra
Kammaren att, med frånträdande af sitt förra beslut i ämnet, såvidt
det skilde sig från Första Kammarens ifrågavarande beslut, biträda
sistnämnda beslut.
§ 5
Skedde föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 29, Om ändrad
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 2 och 3 tryck-jjVdeijj
fri hetsförord ningen. frihetsår
ordningen.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 26, hade herr
friherre B. A. Leijonhujvud hemstält, att Riksdagen måtte antaga
nedanstående förslag till ändrad lydelse af §§ 2 och 3 tryckfrihetsförordningen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
§ 2.
l:o. I öfverensstämmelse etc. — — —
2:o. Skall för etc. — — —
3:o. Skall det etc.--—
4:o. I grund af etc. — — — som helst.
Vid föregående tillåtelse skola (oljande undantag ovägerlig^)
iakttagas:
Att protokoll etc. —--uppenbara.
Att ej några ministeriella etc. — — — riksdaler.
N:o 40. 10 Lördagen den 29 April, e. m.
lydelse ''a/SS ^ mc^™er ing splaner och dithörande handlingar rörande för2
och 3 tryck-s1!firsv?rhvilkas kungörande Konungen finner kunna medföra våda
frihetsför- för rikets försvar och säkerhet och derför höra hållas hemliga, icke
ordningen, må utlemnas. Kungöras sådana handlingar i tryck, straffes utgifvaren
(Forte.) med fängelse i högst två år.
Att i hvad rättegångsmål som helst----(till paragrafens slut).
§ 3.
Under de förutsatta vilkor etc.---anses:
l:o. Hädelse etc. — — — konfiskeras.
2:o. Förnekelse af etc.---konfiskeras.
3:o. Gäckeri etc. — — — konfiskeras.
4:o. Allt slags etc. — — — konfiskeras.
5:o. Smädeliga uttryck etc.---konfiskeras.
6:o. Smädeliga uttryck etc.----konfiskeras.
7:o. Uppmaning till myteri etc.--— konfiskeras.
8:o. Smädeliga uttryck etc. —--allmän lag.
9:o. Smädeliga, förgripliga etc.---kunna konfiskeras.
10:o. Allt kungörande i tryck af dels hvad som i krigstid för
fienden uppenbarar krigsmagtens ställning eller rörelser eller något
rådslag eller beslut derom, dels ock hvad som hörer till statens å
förde varande underhandlingar med främmande magter, eller eljest
af Konungens, i sammanhang med dem tillärnade beslut och afsigter
samt dess ministrars, råds och sändebuds värf, om det ej sker med
regeringens tillstånd eller med officiel tillåtelse; förbrytelsen straffes
enligt allmän lag och skriften konfiskeras.
11 :o. Angripelsen etc. —--(till paragrafens slut).
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade anmälts:
af herr Elowson mot viss del af motiveringen;
samt af herrar Hedin, Dahn, Vahlin, Gyllensvärd och Nilson
från Lidköping »ej blott mot utskottets förklarande, att en grundlagsändring
uti ifrågavarande afseende är onödig, utan äfven och framför
allt mot de skäl, hvarpå utskottet velat stödja denna sin mening.»
I fråga härom anförde nu:
Herr R. Berg: Herr talman, mine herrar! De ändringar, som af
motionären blifvit föreslagna i nu gällande tryckfrihetsförordning,
och som af konstitutionsutskottet i det föreliggande betänkandet
blifvit afstyrkta, äro utan tvifvel af stor vigt och betydelse. Fn hvar
inser lätt och erkänner, att offentliggörande af mobiliseringsplaner
och dithörande handlingar, äfvensom att meddelande vid krigsfara åt
offentligheten af skrivelser och åtgöranden, beträffande truppförflytt
-
41
N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
ningar in. in., äro till stor skada och kunna blifva högst olycka- Om ändrad
bringande för den egna armén. Detta har också utskottet erkänt.*^**''lf§$
Men utskottet anser, att en förändring i § 2, i hvad som rörer skydd Ofrihets förför
offentliggörande af mobiliseringsplaner och dithörande handlingar, ordningen.
icke är behöflig, enär ett dylikt skydd redan finnes i nu gällande (Forts.)
tryckfrihetsförordning. Reservanterna, hvilka saintlige äro från denna
kammare, hafva äfven förklarat och erkänt nödvändigheten af skydd
för offentliggörande af dylika mobiliseringsplaner och handlingar,
men bestrida, att skydd förefinnes mot dylikt offentliggörande i vår nuvarande
tryckfrihetsförordning. Under sådana förhållanden synes
det mig, som om det vore högst önskligt, att bestämmelser i detta
afseende komme till stånd.
Då Första Kammaren beslutat att återförvisa frågan till förnyad
behandling af utskottet, så skall jag, herr talman, tillåta mig att
vördsamt hemställa, att denna kammare äfven mätte återremittera
ärendet.
Herr Hedin: Herr talman! Jag skall deremot anhålla, att
Andra Kammaren täcktes bifalla hvad utskottet föreslagit. Vi lefva
verkligen fortfarande under något urtima förhållanden. Herrar militärer
sysselsätta oss i en ovanligt hög grad med temligen onyttiga
frågor. Ena dagen får man höra eu litania på ett par kilometers
längd, som skall öfvertyga oss om att vårt försvar i norr är i högsta
grad komprometteradt, om vi icke få en biskop i Luleå, och nu är
det så angeläget att få till stånd en ändring i tryckfrihetsförordningen
i försvarets intresse, att man icke vill gifva sig ro att afvakta
en proposition i detta ämne från Kongl. Magt, derest Kongl. Maj:t
sjelf skulle finna eu sådan ändring, som här föreslagits, vara nyttig.
Kongl. Maj:t har i sjelfva verket en enda gång gjort en "framställning
till Riksdagen om ett tillägg till tryckfrihetsförordningen
ungefär i det syfte motionären föreslagit, men det skedde utan någon
särskilt uppgifven anledning och icke så här hastigt påkommande,
såsom eu partiel reform, utan det skedde, såsom naturligt
kunde vara, i samband med ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag
till en fullständigt ny tryckfrihetslag, hvilket förslag, såsom herr talmannen
behagade erinra sig, framlades till 1887 års januaririksdag.
Såsom bekant hann Riksdagen icke före sin upplösning behandla
detta förslag. Kongl. Maj:t framlade icke förslaget å nyo till samma
års majriksdag af det skäl, att förslaget måste från Riksdagens sida
kräfva eu vida omsorgsfullare och mångsidigare pröfning, än man
kunde vänta skulle medhinnas under majriksdagens antagligen ganska
korta sammanvaro, såsom orden lydde i dåvarande chefens för justitiedepartementet
anförande till statsrådsprotokollet, hvilket såsom
motivering åtföljde den kongl. propositionen om eu partiel ändring
i tryckfrihetsförordningen, som framlades för majriksdagen. Det
förekom i samma protokoll några rätt märkvärdiga ord, på hvilka
jag anhåller att få fästa kammarens uppmärksamhet. Då det icke
befans lämpligt att för majriksdagen framlägga det gamla förslaget
från januaririksdagen till en helt och hållet ny tryckfrihetslag, ansåg
likväl departementschefen, att man kunde främja en reform i
N o 40.
42
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrad tryckfrihetslagstiftningen genom att från det hela göra en utbrytning
2och 3 tf cfc "c^ *Ö1 Riksdagen framlägga någon del af ämnet, hvilken med lättfrihetsår-
ket kunde behandlas fristående från de öfriga och — jag ber att
ordningen, särskild! få fästa herr talmannens uppmärksamhet på dessa ord —
t,Forts.) hvilken derjemte vore af beskaffenhet, att dess påskyndade afgörande
kunde anses vara af ett mera allmänt intresse och behof påkalladt.
Hvad var det, som Kong!. Maj:t då föreslog Riksdagen att ändra i
tryckfrihetslagen f Det var ett förslag om antagande af den afdelning
uti förslaget till ny presslag, som motsvarade nuvarande § 3 i
tryckfrihetslagen, den afdelning i tryckfrihetslagen, som handlar om
och definierar tryckfrihetsbrott. Men deremot ansåg Kongl. Maj:t
icke, att något förslag om sådan ändring i tryckfrihetslagen, som
motionären nu har väckt förslag om, vore af något allmänt intresse
eller behof påkalladt. Ty, om så varit fallet, då hade Kongl. Maj:t
naturligtvis mycket lätt äfven kunnat framkomma med ett partielt
förslag derom, lika väl som han framkom med ett förslag till ändrade
bestämmelser angående tryckfrihetsbrott.
När nu så är, att Kongl. Magt en enda gång, och då i samband
med förslag till en ny tryckfrihetslag, har ryckt in bestämmelser i
den nu föreliggande motionens syfte, en enda gång, hvarken någonsin
före eller någonsin efter januaririksdagen 1887, då synes det, som
man skulle vara berättigad säga, att Kongl. Maj:t sjelf icke funnit
denna förändring vara af något behof påkallad. Under sådana förhållanden
torde det icke vara utan skäl, som utskottet i slutet af
motiveringen för sin hemställan säger:
»då utskottet antager att, derest Kongl. Maj:t skulle finna frågan
vara af sådan vigt, att den bör utan samband med de andra förändringar
af tryckfrihetsförordningen, som kunna vara önskvärda,
göras till föremål för lagstiftning, framställning derom från Kongl.
Maj:t är att till en kommande Riksdag förvänta, föranlåtes utskottet
hemställa,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Jag hör nu, att kongl. Första Kammaren icke haft det förtroende
till Kongl. Maj:t, som utskottet hyst. Men för att denna kammare
äfven i det fallet måtte skilja sig från den Första Kammaren, anhåller
jag för min del, att Andra Kammaren måtte visa sig dela det
förtroende, konstitutionsutskottet bär har uttalat.
Deremot skall jag anhålla på några kamraters och egna väg
nar, att kammaren med sitt bifall till utskottets hemställan måtte
förena ett uttryckligt ogillande af en del af motiveringen, som i våra
ögon är synnerligt betänklig.
Jag ber först, herr talman, att få konstatera, att under förhandlingarna
i konstitutionsutskottet om friherre Leijonhufvuds motion
tillmötesgående sannerligen icke saknades från Andra Kammarens
ledamöters sida, och att det icke är på deras motstånd förslaget
strandat.
Vi hafva t. ex. hållit före, att då den tyska presslagen kan för
öfverträdelse af ett förbud att i krigstid eller vid krigsfara offentliggöra
vissa slags underrättelser om arméns ställning och rörelser samt
om försvarsmedel, då den, säger jag, kan nöja sig med ett sådant
43 N o 40.
Lördagen den 29 April, e. m
straff för öfverträdelse af ett af rikskansleren utfärdadt förbud som Om ändrad
högst 1,000 marks böter eller högst G månaders fängelse — HaftJoC^3<rvc*-ellcr Gefängniss — vi icke heller kunde behöfva stadga någon allt friiLetsfi,rför
drakonisk bestämmelse i detta fall. Vi hade vidare trott, att ordningen.
man borde uti bestämmelserna om de handlingar, som skulle tillag- (Forts.)
gas till dem, som skola undandragas rätten att utbekomma och
trycka dem, definiera dem på sådant sätt i paragrafen, att bestämmelserna
derom icke skulle lemna rum för ett temligen ©begränsad!
godtycke.
Några af oss hafva derför hyst den meningen, att det skulle vara
tillräckligt att säga, att mobiliseringsplaner och till grund för dem liggande
handlingar, hvilkas kungörande Konungen finner kunna medföra
våda för rikets försvar etc. Vi hafva också trott, att beträffande öfverträdelser
af ett sådant påbud man icke behöfde gå till så stränga
straffbestämmelser som ett maximum af ett par år, men för öfrig!
hafva vi icke i denna sak tagit en allt för bestämd position, utan
gjort det ena medgifvandet efter det andra, hvaremot från Förstakammarledamöterna
icke rönts något som helst tillmötesgående.
Deremot var det en annan svårighet, som yppat sig, i ty att
man funnit, att, om sådana bestämmelser som de ifrågavarande skola
i tryckfrihetsförordningen införas, det tydligen icke går an, såvidt
icke tillämpningen af straffbestämmelserna skall blifva synnerligen
godtycklig, att helt enkelt hänvisa till strafflagen, utan bör, på
samma gång tryckfrihetsförordningen kompletteras, strafflagen förändras,
ett sätt, som Kongl. Maj:t också sjelf använde år 1887, när
till majriksdagen afgafs proposition om en partiel ändring af tryckfrihetsförordningen.
Sedan utskottets beslut om att hemställa, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, var enhälligt fattadt, har
märkvärdigt nog uti motiveringen influtit det första stycket, som
börjar med orden »då såsom undantag» och slutar med »vara både
behöflig och gagnelig», utan att under diskussionen inom utskottet
någonting af de bär uttalade högst märkliga och eftertänkliga åsigter
blifvit yttrade. Mig och några af mina kamrater i utskottet har det
förefallit ganska betänkligt, att utskottet har på det sätt upphäft sig
till grundlagstolkare i oträngdt mål, att det förklarar, utan att kunna
uppgifva några skäl, att mobiliseringsplaner och tillhörande handlingar
redan skulle vara skyddade för offentliggörande på den grund,
att inför Konungen i regeringsärenden förda protokoll äro skyddade
mot offentliggörande. Om man godkänner en dylik vidunderlig tolkning
af en grundlagsbestämmelse, sä skulle den kunna på ett mycket
betänkligt sätt göras gällande vid andra likartade och olikartade fall
och derigenom en mängd handlingar, som äro i tryckfrihetsförordningen
tydligen öfverlemnade åt offentligheten, kunna undandragas densamma.
Der förekommer ännu ett prof pa grundlagstolkning, hvilken
man väl aldrig förr hört nämnas maken till, nemligen att en handlings
egenskap af att vara faststald eller ännu icke faststäld af Konungen
skulle ligga till grund för bedömandet af huru vida denna
handling skall kunna utbekommas eller icke. Något sådant skulle
också, om det godkändes, komma att medföra den effekt, att eu
N:o 40. 44
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrad mängd handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen hvar och en
2och3tr cke%ei att utbekomma, skulle kunna undanhållas den, som med tryckfrihetsför-
"frihetsförordningen i hand kommer och fordrar att få dem.
ordningen. För öfrig! hvad sjelfva åsigten beträffar, att mobiliseringsplaner
(Forts.) och dithörande handlingar redan skulle vara genom tryckfrihetsförordningen
skyddade, så strider den mot Kongl. Maj:ts åsigt, uttalad
i kongl. propositionen till januaririksdagen 1887. Hade Kongl. Maj:t
hyst en sådan åsigt, hade naturligen Kongl. Magt icke funnit nödigt
att göra ett särskild! undantag för dessa handlingar, då statsrådsprotokoll
samt protokoll i kommandomål och ministeriella mål äro
undandragna offentlighet.
Herr vice talmannen reserverade sig mycket uttryckligt och eftertryckligt
i förmiddags mot den motivering, hvarpå bevillningsutskottet
hade stödt eu hemställan, och med hans uppfattning af den i detta
betänkande omhandlade formfrågau var hans reservation också fullt
befogad och på sin plats. Fn del reservanter mot konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 27 har också funnit sig föranlåten att påpeka,
huruledes konstitutionsutskottet i detta betänkande förklarat, att, då
kamrarne vid några föregående tillfällen behandlat fråga om ändring
af vilkoren för valbarhet till Första Kammaren, kamrarne skulle hafva,
på samma gång de bifallit utskottets afstyrkande hemställan, också
godkänt de af utskottet anförda skäl. Mot detta hafva vi funnit oss
föranlåtna att protestera och, för att icke något sådant skulle kunna
sägas, eller att kammaren varit med om en så vidunderlig tolkning
af tryckfrihetsförordningen som den, som iunehålles i första stycket
af nu föredragna betänkande, skall jag, herr talman, anhålla, att
kammaren måtte, med ogillande af de åsigter, som äro uttalade i
första stycket af utskottets motivering — det stycket, som börjar »då
såsom undantag» och slutar »vara både behöflig och gagnelig» — för
öfrigt bifalla utskottets hemställan.
Herr Waldenström: Herr talman! Då af den reservation, som
som är bifogad utskottets betänkande, framgår, att en ändring i det
af motionären antydda syftet är behöflig för att skydda mobiliseringsplaner
från offentliggörande, och då nu Första Kammaren har beslutat
att, i det syftet återremittera betänkandet till utskottet, så synes
det mig vara märkvärdigt, om Andra Kammaren skulle afslå eu sådan
återremiss, och detta så mycket mera, som utskottets betänkande
i afseende å formuleringen är af en mycket märkvärdig beskaffenhet.
Utskottet säger nemligen: »till följd af ofvan omförmälda meningsskiljaktigheter,
hvilka under den korta tid, utskottet haft att egna åt
förevarande frågas behandling, icke kunnat med hvarandra sarnmanjemkas,
har det icke lyckats utskottet att utarbeta ett ändringsförslag
af den beskaffenhet, att utskottet kunnat ega förhoppning att detsamma
skulle vinna Kiksdagens bifall». Det synes nemligen, som
skulle utskottets majoritet ändå hafva bort komma fram med något
förslag till Kiksdagen. Första Kammaren tyckes äfven antaga att
det varit möjligt, eftersom den återremitterat betänkandet. Jag skall
derför be att få yrka återremiss.
46 N;o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, inine herrar! Den Om ändrad
föregående talaren påpekade just det förhållande, att utskottet jlydelse af§§
motiveringen anmält, att utskottet, som tagit frågan i öfvervägande,
ansett så störa svårigheter mota, att utskottet på den korta tid, hvar- ordningen
öfver utskottet förfogat, icke tilltrott sig framlägga något ändrings- (Forts)
förslag. Skulle nemligen en förändring i det af motionären föreslagna
syftet vidtagas, så böra åtskilliga andra paragrafer undergå ändring,
och det var just hvad utskottet icke ansåg sig hafva tillräcklig tid
till. Dessutom vill jag påpeka det förhållandet att, om straffbestämmelserna
uti tryckfrihetsförordningen, på sätt motionären föreslagit,
skulle skärpas, ändringar uti strafflagen jemväl böra ega rum, men
sådana kunna endast behandlas af lagutskottet, och är icke heller
iiågon motion i detta syfte väckt. Jag hemställer om afslag å det
framstälda yrkandet om återremiss och yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Boethius: Herr talman ! Om Riksdagen finner ei ak vigtig,
så anser jag icke, att Riksdagen bör låta bestämma si af hvad
Kongl. Maj:t gjort eller icke gjort i denna sak.
Att denna fråga är i hög grad vigtig, synes mig ! ;t. Det
gäller att, om vår neutralitet hotas, kunna skydda våra försvarsanstalter
från utspridande genom pressen. Sådant behöfver ju icke ske i ond
mening; tidningsmännen kunna göra det af oförstånd, men funnes
det i tryckfrihetsförordningen bestämda stadganden härom, tror jag
att tidningsmännen deri skulle hafva en nödig och nyttig varning.
— Saken kan verkligen brådska, och om nu icke något beslut härom
fattas, går en hel riksdagsperiod förbi, innan något definitivt kan
bestämmas, och vi håna icke framtiden i vår hand. Man talar ju
ofta om en stor europeisk konflikt; ett krig lian utbryta inom cl
3 år och vår neutralitet lian blifva hotad. Skola vi då se våra <1;
bara försvarsanstalter satta på spel och gjorda onyttiga endast derför,
att vi icke hafva en sådan bestämmelse, som den" föreslagsa, i tryckfrihetsförordningen
V Med glädje har jag af en Lciänkandet bifogad
reservation sett och af ett här hållet anförande hört, att medlemmar
af konstitutionsutskottet från denna kammare beaktat sakens vigt,
och för min del får jag säga, att jag fullkomligt gillar de synpunkter,
som af dem anförts. Jag anser i likhet med dem, att man icke får
tolka tryckfrihetslagen så, som majoriteten inom utskottet har gjort.
Men då är detta ett ytterligare skäl för, att någonting behöfver göras,
att bättre bestämmelser behöfva gifvas. Jag är också fullkomligt
ense med dem derom, att de straffbestämmelser, som äro föreslagna
af motionären, äro allt för drakoniska. Jag skall också be att få
fästa uppmärksamheten på, att när en återremiss beslöts i Första Kammaren,
så förklarades, enligt hvad jag fått mig uppgifvet, syftet dermed
bland annat just vara att i tryckfrihetsförordningen få inryckta straffbestämmelser
af lindrigare art enligt följande lydelse: »Öfverträdelse
häremot straffas med fängelse från och med 2 år eller i lindrigare
fall med böter»; under det att deremot, enligt motionärens förslag,
straffpåföljden alltid skulle blifva 2 års fängelse, om jag fattat motionen
rätt.
X:o 40.
46
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrad Nu framgår både af reservanternas anförande och af det anlydelse
af ^‘förande, som här å deras vägnar hållits, att Andra Kammarens leda^frihetsför-
n*ö t e r i konstitutionsutskottet mycket väl och grundligt satt sig in i
ordningen denna fråga. Då vågar jag hemställa till dessa medlemmar af denna
(Forts.) kammare, om de icke efter en återremiss kunde försöka att göra sin
uppfattning gällande. Och skulle man dä icke kunna tänka sig, att
ett större tillmötesgående skulle kunna nås från Första-kammarledamöternas
sida, när nu Första Kammaren har ogillat deras uppfattning
genom sin återremiss?
På grund af dessa skäl skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till det af herr Berg frainstälda förslaget.
Herr Iledin: Herr talman! Jag ber att fa fästa uppmärksamheten
derå, att om det också skulle kunna sägas, att Första Kammaren
genom sitt återremiss-beslut har ogillat sina representanters i
utskottet åtgörande, så kan väl dock detta Första Kammarens beslut
icke innebära något tvång för dem att, med frångående åt sin öfvertygelse
om hvad som redan står i tryckfrihetsförordningen, medverka
med oss till att i tryckfrihetsförordningen införa en ny bestämmelse,
hvilken der komme att taga sig ut som tårta på tårta, eftersom enligt
deras uppfattning bestämmelser, som skydda mobiliseringsplaner och
dithörande handlingar, redan i tryckfrihetslagen finnas. Aterremissen
må nu vara märklig i åtskilliga hänseenden; men icke kan en utskottsledamot
deraf föranledas att med frångående af sin öfvertygelse föreslå
några dagar derefter, att man i grundlagen skall införa en bestämmelse,
som han några dagar förut sagt redan finnas der. Och
frågan om denna bestämmelse är dock den hufvudsakliga delen af
motionen.
Deremot tvifla!- jag icke på att, när Kongl. Maj:t kommer med
en proposition i ämnet, Första Kammarens ledamöter i utskottet skola
komma att finna, att mobiliseriugsplaner och dithörande handlingar
icke äro skyddade i grundlagen såsom den nu lyder.
Herr Bengtsson: Till en början ber jag att få lemna den upplysningen,
att jag hyser alldeles samma mening, som reservanterna i
fråga om motiveringen angifvit, och att jag endast genom förbiseende
icke kom att teckna mitt namn under reservationen.
Hvad nu beträffar återremitterande af frågan, så kan jag för min
del icke se, att det skall tjena till det ringaste gagn för frågans lösning.
Meningarna inom utskottet voro så skiljaktiga mellan Första
och Andra Kammarens ledamöter, att jag tror, att icke något är att
gorå. Sedan frågan ett par gånger blifvit diskuterad i utskottet, tillsattes
eu redaktionskomité, bestående af ett par ledamöter från Första
Kammaren och ett par från Andra Kammaren, men det visade sig
sedermera vid behandlingen af frågan inom utskottet, sedan komitén
arbetat ett par dagar och försökt sammanjemka åsigterna, att dessa
voro ännu mera vidt skilda än inuan man börjat arbetet; och detta
icke blott i afseende på formen, utan äfven i afseende på de straffbestämmelser,
som skulle följa på detta lagstadgande. Det är för
öfrig! redan upplyst af herr Johnsson, att det är icke allenast i tryck
-
47 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m
frihetslagen, som man skulle vidtaga dessa förändringar, utan deraf Om ändrad
skulle med nödvändighet följa, att man måste vidtaga förändringar^®*8? af§§
äfven i strafflagen. Något sådant förslag är icke väckt och kan3frihetsför-''
naturligtvis icke heller vid innevarande riksdag medhinnas; och då ordningen.
tror jag icke, att det är värdt att försöka en sammanjemkning af de (Forts.)
förslag, soni här föreligga. Jag anser det för min del vara lönlöst
att spilla bort tid på att söka nå något annat resultat, än som redan
föreligger. Och derför instämmer jag i det yrkande, som herr Hedin
gjorde, nemligen om bifall till utskottets förslag med uteslutande af
en del af motiveringen.
Herr Ljungman: Beträffande den föreliggande frågan skall jag
be att få fästa uppmärksamheten på, att i en sådan specialfråga som
denna är det väl knappt möjligt att så mot slutet af riksdagen
hinna utarbeta ett fullgodt förslag. Det behöfves en särskild fackkunskap
och kännedom af militära förhållanden för att kunna framställa
ett förslag i detta fall, som är tillfredsställande, ty med mindre
särskildt en nöjaktig specificering af hvilka handlingar, som böra
hemliga hållas, kan företes, blifver förslaget icke antagligt. Hvad
motiveringen beträffar, så tror jag, att det är egentligen ett ordrytteri,
då man deri läser annat, än hvad som i sjelfva verket ligger deri.
Och jag kan icke finna något skäl, att kammaren fattar ett från det
vanliga afvikande beslut och utesluter en del af motiveringen, då
äfven ett bifall till utskottets hemställan ju icke innebär, att kammaren
gillar allt som står i motiveringen.
Hvad offentliga handlingar beträffar, vet ju hvar och en, att vid
ett embetsverk, som skall utarbeta ett utlåtande, blir utlåtandet eu
offentlig handling först när det föredragits i embetsverket och godkänts
der. De förarbeten, som göras af embetsmännen inom
embetsverket, de äro icke offentliga handlingar; och så är fallet
äfven inom generalstaben. Derför när man kommer och frågar
efter mobiliseringsplaner o. d., så kan man icke få ut dem,
emedan de helt simpelt ännu icke betraktas såsom offentliga handlingar,
utan blott såsom generalstabens förarbeten. Om i t. ex. statsrådet
en plan öfver en fästning stadfästes, så förmodar jag, att den
ingår i protokollet som en bilaga, och när icke protokollet är tillgängligt,
så blir äfven handlingen icke åtkomlig; ty tryckfrihetsförordningen
undantager uttryckligen »statsrådsprotokoll och handlingar»
från hvad som kan »tilltryckning fordras eller utan vederbörandes
tillstånd utbekommas». Åtminstone har jag aldrig hört, att man får
ut handlingar, som utgöra eu del af ett statsrådsprotokoll. Derjemte
äro väl i alla andra fäll ansökningar och »allmänna ärenden rörande»
handlingar, som komma in till och behandlas i statsrådet, allesamman
tillgängliga, och sjelfva resolutionen är ju ock tillgänglig.
Jag skall derför yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Hedin: Herr talman! Mina inedreservanter och jag hafva
verkligen icke befattat oss med något ordrytteri. Skulle den satsen,
som nyss framstäldes, att de arbeten, som göras af underordnade
myndigheter, men icke blifvit föredragna hos Kongl. Maj:t och der
N:o 40. 48
Lördagen den 29 April, e. m.
Om ändrad ledt till någon åtgärd, vore blott sådana förarbeten, som ännu icke
l2och3t^kyoTe un(lerkastade tryckfrihetsförordningens bestämmelse, att de böra
frihetsår- ''meddelas åt hvem som kommer och begär det, då skulle deraf den
ordningen konseqvensen kunna dragas, att underordnade myndigheters framställ(Forts.
) ningar t. ex. i militära befordringsfrågor eller af sådana myndigheter
uppgjorda förslag till kontrakt och aftal i militäriskt ekonomiska
saker också kallades förarbeten och vore undandragna den bestämmelse
om offentlighet, som tryckfrihetsförordningen innehåller. Ordrytteriet
är på deras sida, som påstå, att mobiliseringsplaner och
dithörande handlingar äro fria från offentlighet, derför att protokoll
förda hos Kongl. Maj:t äro det.
Herr Ljungman: Jag vill fästa uppmärksamheten på, att herr
Hedin citerade mitt yttrande alldeles orätt. Det bör väl vara honom,
såsom mångårig ledamot i konstitutionsutskottet, tillräckligt bekant,
att när vi i konstitutionsutskottet infordra offentliga handlingar, så
få vi aldrig in de promemorior, som upprättats af vederbörande tjensteman
i statsdepartementen. Dessa promemorior anses icke höra
till de offentliga handlingarna. Så äfven om ett embetsverk skall
afgifva ett utlåtande, då chefen anbefaller en underordnad tjensteman
att göra förarbeten och uppsätta förslag. Dessa förarbeten äro
icke offentliga handlingar; men verkets utlåtande är en offentlig handling
och äfven de utlåtanden, som infordrats från t. ex. andra myndigheter
i landsorten.
Herr Hedin: Jag har alldeles icke talat om några promemorior.
Jag vidhåller, att om en mobiliseriugsplan uppgöres af generalstaben,
så är den, så länge tryckfrihetsförordningen har den lydelse,
som den nu har, olyckligtvis underkastad offentligheten.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o på
bifall i oförändradt skick till hvad utskottet yttrat och hemstält; 2:o
på bifall till utskottets hemställan, men med ogillande, på sätt herr
Hedin yrkat, afen del af motiveringen; och 3:o på återremiss. Herr talmannen
förklarade sig anse den förstnämnda propositionen hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes, blef,
sedan till kontraproposition antagits bifall till herr Hedins yrkande,
nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition
:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad konstitutionsutskottet
yttrat och hemstält i utlåtandet n:o 29, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
49
N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan, men med ogillande af första stycket i motiveringen.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 86 ja, men
91 nej; och hade alltså kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens
innehåll.
§ 6.
Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n-o 71, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Norrköpings
stad af mark från indragna hospitalslägenheten Hospitalsholmen.
§ 7.
Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 72, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående disposition till
svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från svenska kronans fastighet
i Konstantinopel inflytande hyresinkomster.
Utskottet hemstälde i detta utlåtande:
att Kongl. xMajts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen medgåfve, att af öfverskotten å de från kronans
fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster finge för år 1894
för svenska kyrkan i Paris användas 2,000 kronor, deraf 864 kronor
att utgå såsom lönetillökning för pastor vid nämnda kyrka.
Angående
disposition
till svenska
kyrkan i
Paris af
öfverskott
a de från
svenska kronans
fastighet
i Konstantinopel
inflytande
inkomster.
1 en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar Andersson
i Högkil, Andersson i Nöbbelöf och von Frusen förklarat
sig anse, att utskottet bort hemställa:
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen medgåfve, att af öfverskotten å de från kronans
fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster finge för år 1894
till lönetillökning åt pastor vid svenska kyrkan i Paris användas 864
kronor.
Beträffande detta ärende yttrade:
Herr Andersson i Högkil: Jag vågar påstå, att denna fråga
nu föreligger i hufvudsakligen samma skick som vid föregående års
lagtima riksdag, och att inga nya sakliga skäl ha tillkommit. Tvärtom
visar det sig, att den framhållna bristen kunnat minskas. Under
sådana förhållanden har det synts mig, som om statsutskottet hade
bort intaga samma position som förlidet år. Då tillstyrkte statsutskottet,
att af ifrågavarande medel endast skulle användas 864 kronor
för lönetillökning åt pastorn vid svenska kyrkan i Paris, och
detta blef också Riksdagens beslut.
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 40.
4
N:0 40. 60
Angående
disposition
till svenska
kyrkan i
Paris af
öfverskott
å de från
svenska kronans
fastighet
i Konstantinopel
inflytande
inkomster.
(Forte.)
Lördagen den 29 April, e. m.
Vidare synes det mig, som om Kongl. Maj:t under sådana förhållanden
icke nu bort återigen framkomma med samma förslag, som
Riksdagen för ett år sedan afslog, ty deraf skulle den slutsatsen
kunna dragas, att regeringen hyser den uppfattningen, att ett anslag
på en kongl proposition endast är liktydigt med ett års uppskof och
att man sålunda blott behöfver lita på, att trägen vinner. Jag vill
önska och hoppas, att Riksdagen, och särskilt^ denna kammare, visar,
att det var allvar i Riksdagens beslut förra året.
Det är på dessa skäl och de skäl, som anfördes åt förlidet års
statsutskott, som jag, herr talman, ber att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till den af mig med flere afgifne reservationen.
Herr vice talmannen Danielson: Jag vill hoppas, att icke
kammaren anser, att denna fråga endast eller hufvudsakligen är
en strid om utgifter eller inkomster för staten, och att om den
kan sägas detsamma som i vanliga anslagsfrågor eller statsregleringsfrågor.
Jag ber att få nämna, att det verkligen i denna fråga
tillkommit något nytt sedan i fjol, oaktadt den föregående talaren
sagt, att det ej har gjort det. Herrarne hafva väl läst handlingarna
och funnit, att denna församling i Paris inkommit till Kongl. Maj:t
med ny framställning och dervid i bevekande ordalag framhållit, att
det är församligen omöjligt att efterkomma hvad Riksdagen i fjol
beslöt. Riksdagen hänvisade då, såsom herrarne minnas, denna församling
till att låna penningar med syfte på, att församlingen sedan
skulle försälja tomterna omkring der kyrkan är belägen. Men det
har nu blifvit upplyst, att det är omöjligt för församlingen att göra
detta, emedan det är ädagalagdt, att församlingen icke eger rätt till
tomterna, utan dessa äro en kronans tillhörighet och således icke
kunna af församlingen förpantas eller sältas som säkerhet för lån.
Församlingen kan alltså icke, såsom utskottet förra aret anvisade,
göra sig någon nytta af dessa tomter.
Den andra vigtiga omständigheten är den, att, såsom församlingen
upplyst, den ej heller kan utdebitera de medel, som behöfvas,
på församlingens medlemmar, hvilka icke äro underkastade sådan
debitering eller kunna skatta på sådant sätt, ty församlingen lärer
bestå af smärre yrkesidkare och sådana svenskar, som tidtals vistas
i Paris.
Det är dessa skäl, som tillkommit, och hvilka jag anser vara
fullt nya, och det är på grund af dessa, som utskottet i ar velat understödja
denna församling. Anser Riksdagen, att icke så störa uppoffringar
böra göras för densamma, så är ju Riksdagen i sin fulla
rätt att förkasta förslaget, men utskottet har gått en medelväg och
tillstyrkt att lemna 2,(XX) kronor af de 2,700, som Kongl. Maj:t begärt,
deraf 864, såsom Riksdagen i fjol beslöt, till fyllnadslön åt pastorn
vid församlingen i Paris.
Det är dessa skäl, som föranledt utskottet att i år ställa sig
litet närmare församlingens önskan. Jag tror, att det verkligen älska!,
som tala för att icke helt och hållet utslå den anhållan, hvar
-
Lördagen den 29 April, e. in
61 N:0 40.
med församlingen inkommit, ock jag tager mig derför friheten yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är rigtigt, som herr vice talmannen
nämnde, att det tillkommit ett skal, som icke förefans i fjol,
nemligen det, att denna församling,som förra året begärde 3,050 kronor, i
år förklarat sig icke behöfva mer än 2,700, om nu det skall vara ett
skäl. För min del tror jag, att om Riksdagen nu säger nej, så skall
nog församlingen kunna reda sig utan någonting. Ifrågavarande församling
får, utom de 864 kronor, som förra året beviljades och som
reservanterna äfven nu tillstyrkt, ett anslag af 2,950 kronor på 3:dje
kufvudtiteln, och jag tror, att de medlemmar, som tillhöra densamma,
äfven kunna göra några uppoffringar sjelfva.
Jag kan icke tro, att Riksdagen skall frångå den mening, som
den hade i fjol. De skäl, som vice talmannen nämnde, synas mig
föga talande. Det är visserligen sant, att statsutskottet i år, tack
vare vice talmannen och hans meningsfränder, tillstyrkt propositionen,
men jag kan upplysa om, att det var 8 ledamöter från denna kammare,
som röstade mot förslaget, och blott 4, som röstade med Första
Kammaren.
På de skäl jag anfört, och då jag icke kan se annat än att
frågan nu är i ett bättre läge för församlingen i Paris än i fjol, skall
jag be att fä yrka bifall till reservationen.
Herr vice talmannen Danielson: Jag skall endast be att med
afseende på den siste talarens yttrande få nämna, att herr Andersson
lika väl som jag känner skälet, hvarför församlingen begärt mindre
i år än förra året. Det är derför, att församlingen försökt få kyrkan
uthyrd till andra samfund för att skaffa medel, och att det verkligen
lyckats dem. Det är derför, som församlingen nu begärt ett mindre
belopp, men det har också upplysts, att det icke är möjligt att på
samma sätt skaffa än vidare medel.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Herr von Fries en: Herr talman! Jag tror icke, att de skäl,
som vice talmannen anfört, äro nya för i år. Jag bär här protokollet
öfver förhandlingarna i denna kammare angående nu föreliggande
fråga vid 1892 års lagtima riksdag. Då upplyste hans excell ns herr
utrikesministern, att »den ojemförligt större delen af församlingen
(nära 3/i) utgöres af fattiga tjenare, handtverkare, handelsbiträden,
studerande och artister». Detta förhållande var således då för kammaren
fullt bekant. Vidare upplyste hans excellens: »Men det är
icke möjligt för församlingen att upptaga län utan på mycket betungande
vilkor, derför att församlingen icke har någon säkerhet att
bjuda. De tomter, som tillhöra kyrkan, stå i svenska statens namn».
Äfven detta var sålunda för kammaren bekant. Vidare yttrade lians
excellens: »Om församlingen fortfarande skall balansera bristen genom
lån, kommer köpeskillingen för församlingens återstående tomter att
på förhand användas till de ärliga utgifterna, och det finnes ingen
förhoppning, att församlingen någonsin kan erhålla en hållbar ställ
-
Angående
disposition
till svenska
kyrkan i
Paris af
öfverskott
å de frän
svenska kronans
fastighet
i Konstantinopel
inflytande
inkomster.
(Forts.)
N:o 40. 52
Lördagen den 29 April, e. in.
Angående
disposition
till svenska
kyrkan i
lJaris af
öfverskott
å de från
svenska kronans
fastighet
i Konstantinopel
inflytande
inkomster.
(Forts.)
ning». Jag tror således, att frågan i fjol var lika utredd, som den
blifvit i år.
Jag kan ej inse, att, om svenska staten kar rätt att för detta
ändamål disponera öfver hyresinkomsterna från sin egendom i Konstantinopel,
den ej också kunde disponera dessa inkomster för snart
sagdt bvilket ändamål som helst.
Förhållandet är, att denna egendom tillkommit genom upptagande
af kollekt- och stamboksmedel i Sverige, men äfven genom insamling
från snart sagdt alla protestantiska länder, för hvilka Sverige då så
att säga ansågs gå i spetsen på förevarande område.
Och ändamålet med denna stiftelse var, att derigenom en fristad
skulle beredas åt protestanterna i de muhammedanska länderna. De
insamlade medlen kommo således till stor del från främmande länder.
Upplysningar härom lemnades i fjol i Första Kammaren af eu talare,
som sjelf varit svensk-norsk minister i Konstantinopel.
Om således det var ändamålet med stiftelsen, att en fristad skulle
beredas åt protestanterna i de muhammedanska länderna, så frågar
jag: hvad har den stiftelsen att göra med svenska kyrkan i Paris?
Jag tror, att den ej har något med denna kyrka att göra.
Af dessa skäl och på de andra, som här anförts, anhåller jag
att få yrka bifall till reservationen, d. v. s. afslag å Kongl. Maj:ts
framställning utom i hvad den rör den lönetillökning af 864 kronor,
som redan utgår till svenska kyrkans pastor i Paris.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt:
Jag vill blott nämna, att jag fullkomligt vidhåller, hvad jag
angående detta ärende i fjol yttrade. Frågan är väl egentligen ej
den, om skälen äro nya eller ej, utan om de hafva något värde.
Det är en tillfällighet, som gjort, att svenska kyrkan i Paris
kunde uthyra sin lokal under den sista tiden i år, så att den derigenom
kunnat bereda sig ökad inkomst. Det är ej församlingens
fel, att ej denna inkomst förut kunnat erhållas; och det är ingen
sannolikhet för, att något ytterligare skall kunna vinnas nästa år
genom kyrkans uthyrning.
Det är dessutom blott för ett år, som anslaget begäres, och
ehuru det visserligen synes sannolikt, att samma behof kommer att
ytterligare förefinnas, blir dock frågan då föremål för ny pröfning.
Hvad beträffar den frågan, huru vida dessa medel frän svenska
statens fastighet i Konstantinopel kunna användas för nu ifrågavarande
ändamål, vill jag nämna, att syftemålet dermed var att skydda
ej blott protestanterna i Konstantinopel, utan i allmänhet den protestantiska
kyrkan; och på den tiden sträckte beskickningen sitt skydd
ej blott till Konstantinopel, utan till hela Orientens protestanter.
Nu har händelsen gjort, att inkomsterna från denna fastighet
i Konstantinopel äro så rikliga, att de mycket väl tåla vid denna
utgift. .
Anledningen, hvarför vi ej hafva någon svensk prest i Konstantinopel,
är den, att vi ej der hafva någon församling, som förstår
svenska. Gudstjensten i legationens kapell dras för närvarande åt
53 N:o 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
en utländsk protestantisk prest — jag kan för tillfället ej säga af
hvilken nationalitet.
Herr von Friesen: Herr talman! Jag kan ej finna, att de
upplysningar, som af hans excellens herr utrikesministern lemnats,
strida mot de af mig lemnade uppgifterna.
Hvad jag sade var, att denna stiftelse var afsedd för protestanterna
i de muhammedanska länderna, och herr utrikesministern yttrade,
att den var afsedd för protestanterna i orienten. Enligt min
uppfattning sammanfalla dessa båda uppgifter; men min uppgift kipa
det sätt korrektare, att ändamålet från början verkligen var, att
i muhammedanska länder, der oviljan mot kristendomen den tiden
var synnerligen stor, skapa eu fristad för protestanter. Sverige hade
sedan Karl Xll:s tid i vissa fall stor betydelse för den protestantiska
verlden, och derför fick väl insamlingen för ändamålet gå i Sveriges
namn.
Herr vice talmannen D^anielson: Jag ville blott med anledning
af herr von Friesens yttrande säga, att jag stödde mina skäl på
statsutskottets utlåtande i fjol, och herr von Friesen stödde hufvudsakligen
sina på hvad hans excellens herr utrikesministern i fjol yttrade.
Det är blott detta, som skiljer oss åt. Hvad utskottet anförde
i fjol såsom skäl för sin hemställan var dels, att församlingen kunde
undvika denna brist i budgeten genom försäljning af tomterna, och
dels att den kunde på sina medlemmar utdebitera det behöfliga beloppet.
Men nu har det påvisats, att dessa båda skäl för närvarande
ej kunna anses hafva något värde. Emellertid få herr von
Friesen och jag på detta sätt rätt båda två, då herr von Friesen
citerade hans excellens utrikesministern och jag utskottet.
Herr Andersson i Högkil: Det är nog sant, att kyrkorådet,
ej sjelf kunde försälja dessa tomter, som ju tillhöra staten, men jag
vill fasta uppmärksamheten på den vid utskottets utlåtande fogade
promemorian, åt hvilken herrarne finna, att riksdagen år 1883 medgifvit
Kongl. Maj:t rätt att fritt disponera öfver hela den staten tillhöriga,
i Paris belägna fasta egendom. Kyrkorådet beböfver derför
blott ingå till Kongl. Maj:t och anhålla om rättighet att få försälja
dessa tomter, som äro synnerligen värdefulla. Det tycks v;,ra meningen
att först draga sä mycket penningar som möjligt från staten
och sedan försälja tomterna.
Beträffande hyresmedlen från svenska statens fastighet i Konstantinopel,
så vill jag erinra derom, att dessa medel äro afsedda
till en fond för verkställande af ombyggnad af åtskilliga till denna
fastighet hörande bodlägenheter, som derigenom skulle lemna mycket
större inkomster. Denna ombyggnad är beräknad att kosta omkring
150,000 kronor; och det är således ej skäl att draga dessa hyresmedel
till andra ändamål, soui äro mer eller mindre främmande för det
med dem afsedda syftemålet. Jag yrkar således fortfarande bifall
till reservationen.
Angående
disposition
till svenska
kyrkan i
Paris af
öfverskott
å de från
svenska kronans
fastighet
i Kon8tantinopel
inflytande
inkomster.
(Forts.)
N:o 40. 64
Lördagen den 29 April, e. m.
Angående Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewendisposition
Ha.upt: Med anledning af hvad den siste talaren yttrade angående
\vrkan
Paris af till statens fastighet i Konstantinopel, ber jag att få nämna, att det
öfverskott sista förslag, som inkommit — hvilket dock skedde så sent, att frå“
gan ännu ej kunnat till slutlig behandling upptagas — upptager en
ZUs fasT- utgiftssumma af 187,500 kronor. Genom denna ombyggnad skulle
ket i Kon- bodlägenheterna bli rymligare och inkomsterna deraf större: arkitekstantinopel
terna beräkna, att derigenom en ökad nettovinst skulle uppstå af ej
inflytande miu(jre än 29,000 kronor per år eller 15 procent. Och om denna
inkomster. beräknjng är rigtig — hvilket jag förmodar — skulle, med tillägg af
^ or s ) de tillgångar, som för närvarande finnas, ombyggnaden kunna verkställas
och den derigenom åsamkade skulden amorteras på en tid af
blott sju år, och detta äfven om Kongl. Maj:ts föreliggande framställning
skulle nu bifallas.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels
på afslag ä nämnda hemställan, så vidt densamma skilde sig från
herr Anderssons i Högkil m. fl. vid utlåtandet fogade reservation
och bifall till samma reservation; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i utlåtandet n:o 72,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan så
vidt den skiljer sig från herr P. Anderssons m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation, bifallit samma reservation.
Omröstningen utföll med 81 ja mot 90 nej; hvadan kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.
§ 8.
Slutligen företogs handläggning af bevillningsutskottets betänkande
n:o 22, angående beräkning af vissa bevillningar för år 1894.
Angående Under punkten 1 hemstälde utskottet, att tullmedlen måtte för
beräkningenrlr 1894 beräknas till 37,000,000 kronor.
af tullmedlen ''
för ar 1894. Efter föredragning af punkten anförde:
56 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. ni.
Herr Jonsson i Hof: Den siffra, utskottet här tagit för beräk- Angående
ning af tullinkomsterna för år 1894, måste jag för min del ansej^™™^
vara alldeles för hög, och jag vill nu angifva några skäl för denna^,. 1894.
min uppfattning. (.Forts.)
Om man ser till, huru tullinkomsterna stält sig under de senaste
åren, finner man, att desamma år 1892 uppgingo till 37,300,000
kronor. Men nu bör man ihågkomma, att under år 1892 var importen
af viner och spirituösa tredubbelt så stor som under vanliga
förhållanden, och hela denna import måste då förtullas under år 1892,
för ;itt icke drabbas af de höga tullsatser, som med innevarande år
trädde i kraft. Då sålunda importen af dessa varor under år 1892
var så stor, att den fullt motsvarar behofvet äfven för år 1894, så
kunna naturligtvis icke de höjda tullsatserna på vin och dylikt medföra
någon ökad tullinkomst för år 1894, utan måste denna i stället
blifva mindre än under jemförelseåret 1892. På samma sätt är det
med tullen å maskiner och redskap, af hvilka under år 1892 infördes
en ofantligt stor mängd. Detta i följd af den omständighet, att
dessa artiklar, som förut varit tullfria, från år 1893 drabbats af tull.
Sålunda kan icke heller tullen å maskiner och redskap komma att
tillföra staten några väsentligen högre inkomster under år 1894. Då
man nu ser att, oaktadt dessa stora extra tullinkomster på nu uppgiga
artiklar, tulluppbörden under år 1892 icke uppgick till mera
än 37,300,000 kronor samt man derjemte tager i betraktande, att
våra finansiella förhållanden icke gå framåt, utan snarare till baka
steg för steg, synes det mig att man omöjligen kan beräkna, att
tullinkomsterna under år 1894 skola uppgå till de här beräknade 37
millioner kronor. Jag fruktar visserligen, att de icke komma att
uppgå till ens 36 millioner kronor, men 37 millioner är en alldeles
orimlig siffra. Om ändå statens utgiftssida kunde anses korrekt, så
att icke oupphörligt uppkomme brister på förslagsanslagen, skulle
man kunna säga mindre om att inkomsterna upptoges så högt, som
nu föreslås. Men då man nu vet, att förslagsanslagen alltid öfverskridas
med en eller annan million kronor, är det tydligt att, om ?
man derjemte beräknar inkomsterna mycket högre än hvartill de
kunna antagas komma att uppgå, budgeten för 1894 på detta sätt
kommer att hvila på lerfötter, som icke äro hållbara. Jag vill derför
fästa kammarens uppmärksamhet på, att det icke blir någon
solid statsreglering, om vi nu beräkna tullinkomsterna till så högt
belopp som 37 millioner kronor. Äfven om jag måste antaga, att
kammaren, till följd af fruktan för att Riksdagen derigenom skulle
förlängas, icke skall mycket fästa sig vid hvad jag nu påpekat, nödgas
jag ändock yrka, att tullinkomsterna för år 1894 sättas till endast
36 millioner kronor, hvilket är det högsta belopp, hvartill de kunna
tänkas komma att uppgå.
Herr grefve Mani ilton: Jag kan icke underlåta att betyga den
sigte talaren min tacksamhet för hans anförande. Hvad han yttrade
har obestridligen fog för sig och förtjenade väl att framhållas. Det
har också verkligen varit med mycken motvilja, som jag i utskottet
N:o 10. 66 Lördagen den 29 April, e, m,
Angående funnit mig i att beräkna tullinkomsterna för år 1894 till detta höga
ÄXbel°PP. af 37 millioner kronor.
för år 1894. Vi hafva utan tvifvel under de sista åren kommit in på en orig(Forts.
) väg'' i fråga om beräkningen af dessa inkomster. I början af
1880-talet var man så försigtig, att man nästan alltid lemnade en
marginal på 2 ä 3 millioner kronor under hvad dessa inkomster
gått till närmast föregående år. Nu har man deremot kommit derhän,
att man tager upp detta belopp nästan på öret. Huru lätt man emellertid
här kan missräkna sig, derom vittnar nogsamt de senaste
årens erfarenhet. I år hafva vi ock en särskild varning deri, att
under detta års tre första månader tullinkomsterna med 3 millioner
kronor understigit samma inkomster sistlidet år.
Jag har emellertid ansett mig böra biträda utskottets beslut på
grund af omständigheter, på hvilka jag här icke vill ingå. Men om
den siste talaren ej fäst uppmärksamheten på denna sak, skulle jag
säkerligen ändock hafva begärt ordet för att redogöra för mina betänkligheter
och under hvilka vilkor jag ansett mig kunna ingå på
att beräkna tullinkomsterna så högt som till 37 millioner kronor.
Det har varit endast under förutsättning, att vi må ha alldeles klart
för oss, att dessa inkomster äro mycket knappt och osäkert beräknade,
samt att vi, då frågan om tilläggsbevillningen kommer före,
icke lemna detta ur sigte, så att vi låta förleda oss att tro, att några
öfverflödiga tillgångar finnas. Det är sannerligen icke förhållandet.
Herr friherre von Schwerin: Med anslutning till grefve Hamiltons
yttrande ber jag få säga, att denna summa af 37 millioner
kronor har utskottet kommit till på grund af en slags kompromiss,
om jag så får säga. Det var nemligen en del ledamöter, som ville
hålla på det af Kongl. Maj:t beräknade beloppet, 37,500,000 kronor,
medan vi andra höllo före att 36,000,000 var det högsta belopp, man
kunde påräkna såsom tullinkomst år 1894. Man ville i alla fall helst
komma fram med detta betänkande utan någon reservation, och så
enades man om 37,000,000 kronor.
Då saken emellertid nu kommit på tal här i kammaren, vill jag
begagna tillfället att tillkännagifva, att jag inom utskottet tillhört
dem, som anse, att det högsta, tullinkomsterna för år 1894 kunna
beräknas till, är 36 millioner kronor, och detta just på grund deraf
att dessa inkomster visat en sjunkande tendens. Det är också ganska
tydligt att, sedan man åsatt sådana höga tullsatser, som nu gälla
från och med detta år, tullinkomsterna i] sin helhet skola komma
att sjunka.
Herr Ola Bosson Olsson: Jag vill endast tillkännagifva, att
jag icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet. Jag
delar emellertid de åsigter, som framstälts af de föregående talarne
och instämmer i det yrkande, som framstälts af herr Olof Jonsson
i Hot''.
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall icke heller opponera mig
mot herr Olof Jonsson rörande hans yttrande, ty det kan ju hända
Lördagen den 29 April, e. m.
57 N:0 40.
att tullinkomsterna för nästkommande år af bevillningsutskottet blif- Angående
vit eu million för högt beräknade. Detta är emellertid en sak,
enligt mitt förmenande till stor del kan hjelpas i den gemensammaår''1894.
voteringen. Och efter den diskusson, som försiggått här i dag rörande drortB.)
sparsamhet, har man afl anledning tro, att Riksdagen vid de nu
förestående gemensamma voteringarna skall spara in en million eller
kanske något mer. Under den förutsättningen synes det mig icke
ligga någon fara i att biträda utskottets förslag, till hvilket jag för
min del anhåller att få yrka bifall.
Herr Gumselius: Den siste talaren förestälde sig, att den här
i afton mycket omtalade sparsamheten skulle blifva verklighet vid
de gemensamma voteringarna om måndag. Men då vi alldeles nyss
hade före en statsutgiftsfråga, föreföll det mig åtminstone, som om
sparsamhetsåsigterua under den korta mellantiden mellan föregående
debatt och nämnda ögonblick hunnit blifva ej alls så prononcerade
från det håll, der de då förut mest framhöllos; och under sådana
förhållanden vågar jag icke så alldeles säkert, som den siste talaren,
räkna på, att sparsamhetsvännerna skola segra vid de förestående
gemensamma voteringarna. Deremot skulle det visserligen kunna vara
för mig mycket bindande, att jag nu hört, att det varit en kompromiss
inom bevillningsutskottet, om utskottets ledamöter från denna kammare
ansågo sig böra hålla på denna kompromiss. Jag skulle då
nog bra gerna vilja, att vi stode bakom och hjelpte dem till rätta
med denna kompromiss. Men nu erinrar jag mig, att det förut inom
utskotten vid denna riksdag förekommit kompromisser; man har varit
någorlunda ense derom inom utskotten, men så har man i ena eller
andra kammaren frångått kompromissen. Med en sådan erfarenhet
behöfver man kanske icke heller hålla så strängt på utskottets åsigt
i detta fall, i synnerhet som utskottets ledamöter sjelfve just icke
synas hålla så mycket på den der kompromissen.
Vid sådant förhållande instämmer jag med den förste talaren
och hemställer sålunda, att siffran måtte bestämmas till 36 millioner
kronor.
Herr von Friesen: Herr talman! Det förefaller mig som om
det här uteslutande skulle gälla en budgetsfråga, och att man således
bör sätta upp den siffra, som man anser vara den sannolikaste. Nu
hafva åtskilliga talare sagt, att 36 millioner är det belopp, man i
detta fall med någon större sannolikhet har att påräkna. Det synes
mig derför, att det är den siffran man bör sätta upp i budgeten och
icke en, om hvilken man på förhand är öfvertygad att den är för
hög. Mången kan måhända tycka, att det är temligen likgiltigt, hvilkendera
af dessa siffror som tages. Men sä är det enligt mitt förmenande
icke, ty eu god drifkraft till sparsamhet är att icke beräkna
inkomsterna för högt. Man kan väl tala om sparsamhet i många
rigtningar, men det tycker jag icke har sä stor betydelse. Nej, man
skall i dylika frågor som den nu föreliggande visa med handling,
att man häller på sparsamheten. Här föreskrifver sparsamheten att
icke beräkna iukomstsiffran för hög.
N:0 40. 58
Lördagen den 29 April, e. m.
Angående Jag instämmer i herr Olof Jonssons yrkande att inkomsterna af
beräkningen tullmedlen för nästkommande år måtte beräknas till endast 36 raillioaf
tullmedlen k
för år 1894,ner kronor''
Herr vice talmannen Danielson: Jag skall icke mycket tvista
med herrarne om denna sak, ty det betyder ju föga, om tullinkomsterna
för nästkommande år möjligen beräknades något högre eller
lägre. Hvad som erfordras för statsregleringen kommer i alla fall
att utgå, äfven om vi i tullinkomster under nästa år skulle få några
hundratusen mindre än som beräknats. Orsaken till att dessa inkomster
under de tre första månaderna af detta år varit mindre, än
de i allmänhet bruka vara under denna tid af året, torde väl vara
att söka i den omständigheten, att sjöfarten i vinter varit stängd
längre än vanligt, men det är väl att antaga, att de i stället skola
blifva sä mycket större hädanefter. Och utfäller eu klen rågskörd,
så att vi blifva tvungna att köpa råg från utlandet, kommer detta
äfven att bidraga till tullinkomsternas höjande. Det torde derför
icke vara så farligt att beräkna dem till 37 millioner, helst denna
siffra är resultatet af en kompromiss, då, såsom vi hörde, åtskilliga
ledamöter från Första Kammaren yrkade på siffran 37,500,000. Men,
som sagdt, jag skall icke så mycket hålla på den siffran, om herrarne
anse att den är för hög. Jag antager att Första Kammaren bifaller
utskottets förslag, och då blir det ju gemensam votering, om denna
kammare nedsätter siffran till 36 millioner. Vi få då döma hvar och
en som han tycker i denna sak.
Jag begärde ordet egentligen med anledning af herr Gumselii
yttrande att den fråga, som behandlades närmast före denna, var en
statsutgiftsfråga. Han brukar då eljest vara hemma i allt, men här
vid lag begick han dock ett stort misstag. Det statsutskottsbetänkande,
på hvilket han syftade, innehöll en hemställan till Riksdagen,
att af öfverskottet å de från kronans fastighet i Konstantinopel inflytande
hyresinkomster eu del måtte få användas till svenska kyrkan
i Paris. Detta är en fråga, som icke alls hör till statsregleringen.
Herr Gumselii yttrande berodde väl således på ett förbiseende,
ty det är icke tänkbart, att han verkligen kan hysa den uppfattningen,
att nyssnämnda fråga är en statsregleringsfråga. Icke kan han,
som är så hemma i allt, göra sig skyldig till en sådan okunnighet.
Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anled
ning
af herr Gumselii yttrande.
Han sade att kammaren icke visat sig så synnerligen sparsam
vid afgörandet af den fråga, som behandlades närmast före denna.
Jag ber med anledning deraf få fästa den ärade talarens uppmärksamhet
derpå, att den fråga, han syftade på, icke allenast var en anslagsfråga
utan äfven en kyrklig, och att åsigterna rörande en dylik
fråga således mycket bero på hur man är anlagd i religiösa saker.
Den frågan är derför icke alls jemförlig med en sparsamhetsfråga.
Jag sade förra gången jag hade ordet, att jag icke tordes ansvara
för att siffran 37 millioner vore den rigtiga. Men jag tror att det i
detta betänkande också förekommer siffror, som möjligen kunna vara
69 N:0 40.
Lördagen den 29 April, e. m.
för lågt upptagna, åtminstone torde detta vara fallet med beräknin- Angående
gen af inkomsten af hvitbetssockertillverkningsafgiften. Jag tror s
ledes icke, att det ligger någon fara i att bifalla utskottets förslag,^ £r
hvarför jag vidhåller mitt yrkande om bifall till detsamma. (Forts)
Herr Jonsson i Hof: Jag kan icke rätt fatta en föregående
ärad talare, då lian sammanblandar en votering om utgifter med
nödvändigheten att beräkna sina inkomster korrekt. Huru måndagens
voteringar än utfalla, är det lika angeläget att beräkna inkomsterna
riktigt, ty derefter skall bevillningens belopp sättas för att fylla
statsbristen. Om dessa voteringar utfalla aldrig så gynsamt, blir
budgeten likväl felaktig, om man beräknar inkomsterna för högt, och
det gör man enligt min tanke, om man anslår tullinkomsterna för
nästa år till 37 millioner.
Hvad nu beträffar inkomsten af hvitbetssockertillverkningen, som
af en och annan talare ansetts för lågt beräknad, så får jag säga, att,
om också denna inkomst sättes 100-eller 200,000 kronor högre än den
nu beräknats, detta icke lärer kunna utjemna differensen på denna
höga beräkning af tullinkomsterna. För öfrigt torde man nog behöfva
denna förhöjning i inkomsterna för att fylla bristen på andra
beräknade inkomsttitlar. I hvarje fall väger den icke upp skilnaden
här.
Herr Olsson i Sörnäs: Herr talman! Jag skall icke motsätta
mig den af utskottet föreslagna siffran af 37 millioner. Jag vill endast
rörande frågans behandling inom utskottet upplysa derom, att
ifrågavarande siffra förlidet år upptogs till 371/, millioner, således
en half million högre än i år. Dertill kommer också, att inkomsten
af hvitbetssockertillverkningsafgiften beräknats mycket lägre än den
efter all sannolikhet skall bli. Likaså har man efter mitt förmenande
beräknat inkomsterna af den förhöjda bevillningen å de enskilda
sedelutgifvande bankerna alldeles för lågt.
I betraktande af dessa omständigheter torde det icke vara så
farligt att beräkna tullinkomsterna till den af utskottet föreslagna
siffran, eller 37 millioner, hvarför jag för min del anhåller om bifall
till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på bifall till det af herr Jonsson
i Hof under öfverläggningen framstälda förslag; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs cn så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i lista punkten
af betänkandet n:o 22, löstal
-
ja;
N:o 40. 60
Lördagen den 39 April, a. a.
Den, det ej Till, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af hen- Olof Jonsson under
öfverläggningen framstälda förslag.
Omröstningen utföll med 85 ja mot 61 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 2—6.
Biföllos.
§ 9.
Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifrelser till Konungen, nemligen:
af lagutskottet:
n:o 70, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 §
sjölagen;
n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna mellan konungariket
Sverige och storfurstendömet Finland;
n:o 72, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att bereda vissa enskilda tjensteman samma skydd som statens mot
förnärmelser i deras tjensteutöfning; och
n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för dödande
af björn och varg;
af statsutskottet:
n:o 80, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;
och
n:o 81, angående dödande af inteckningar i Norbergs jernväg;
samt
af sammansatta stats- och lagutskottet:
n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Lundby pastorat6 i Göteborgs stift prebendeegenskap m. m.
Lördagen den 29 April, e. nt.
61 K:e 40.
§ io
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 74, med förslag till ändring af nu
gällande föreskrifter angående upprättande af register öfver kamrarnes
protokoll jemte bihanget dertill;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 8, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande utskottets i memorial
n:o 6 framstälda förslag till voteringsproposition;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om tillsättande af en komité för utredning angående
lämpligheten af handelsdomstolars införande;
n:o 63, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;
n:o 64, i anledning af väckta motioner om inskränkning i den
dissenters och judar åliggande skyldighet att bidraga till aflöning af
svenska kyrkans presterskap m. m.; och
n:o 65, i anledning af väckt motion om tillägg till § 1 i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875; samt
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 229, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 13 i anledning af väckt motion om latinskrifningens afskaffande
vid de allmänna läroverken.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samihanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 11.44 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
N:o 40.
62
Måndagen den 1 Maj.
Måndagen den 1 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som ^upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, f. d.( landshöfdingen
herr Ax. G. Wästfelt till följd af akut strup- och luftrörskatarr
är tills vidare förhindrad att deltaga i Riksdagens öfverläggningar,
intygas härmed.
Stockholm den 1 maj 1893.
G. Westfelt.
Lifmedikus.
§ 2.
Gemensamma Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i bankoom-
utskottets memorial n:o 9, statsutskottets memorial n:is 61 och 62,
röstningar, bankoutskottets memorial n:o 11 samt statsutskottets memorial n:o
73 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deri
kamrarne fattat stridiga beslut, och denna dag blifvit bestämd för
omröstning öfver de olika besluten, så företogos nu dessa omröstningar
enligt nedan intagna voteringspropositioner i följande ordning,
nemligen:
lista omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial n:o 9.)
Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad i herr Hahns ofvanberörda motion
föreslagits, i staden Örebro må under loppet af år 1894 för Örebro
län inrättas ett afdelningskontor af riksbanken under de vilkor och
bestämmelser, med afseende å kontorets rörelse och förvaltning, som
bankofullmägtige ega föreskrifva, röstar
Ja;
Måndagen den 1 Maj.
63 N:o 40.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Gemensamma
om
röstningar.
(Forts.)
Vinner Nej, har, i enlighet med Första Kammarens beslut, framställningen
om inrättande af ett riksbankskontor i Örebro blifvit af
Riksdagen afslagen.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 181 Ja och 42 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 45 Ja och 92 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ................................................... 181 Ja och 42 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 226 Ja och 134 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.
2:dra omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 1.)
Den, som vill, att Riksdagen, utan afseende å herr A. Petersons
motion i denna del, till nyanskaffning af fartygsmateriel med tillhörande
artilleri- och minutredning på ordinarie stat i riksstaten med
titel »flottans nybyggnad» uppför ett reservationsanslag å 2,000,000
kronor med dervid fästadt vilkor, att detsamma icke må utan Riksdagens
medgifvande användas för byggande af fartyg af större cert
än den nu antagna pansarbåttypen; samt att herr A. Petersons
motion, i hvad den innefattar förslag om anvisande af extra anslag
till byggande af en pansarbåt af »Sveas» cert, ej af Riksdagen bifalles,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, i enlighet med herr A. Petersons motion, till
N:0 40. 64
M&ndagen den 1 Maj.
Gemensamma byggande af en pansarbåt af »Sveas> cert beviljat 2,868,000 kronor
.. och deraf på extra stat för år 1894 anvisat 1,000,000 kronor.
röstningar. ‘ ’ ’
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 33 Ja och 191 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 120 Ja och 20 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ................................................... 33 Ja och 191 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 153 Ja och 211 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
3:dje omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 2.)
Den, som vill, att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, till anskaffning af artillerimateriel för fartyg på
extra stat för år 1894 beviljar ett belopp af 252,900 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till artillerimateriel för fartyg på
extra stat för år 1894 beviljat 100,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 50 Ja och 172 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 122 Ja och 18 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 50 Ja och 172 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 172 Ja och 190 Nej;
66 N:0 40.
Måndagen den 1 Maj.
Och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadtöe»»««*amwa
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll. rättningar
(Forts.)
4:de omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt. 1.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
oförändrad, för anställande inom ecklesiastikdepartementet,
såsom biträde vid utförande af de statistiska arbetena inom departementet,
af en aktuarie, med en aflöning af 3,000 kronor, deraf 1,800
kronor skola utgöra lön och 1,200 kronor tjenstgöringspenningar,
hvilken lön kan höjas efter fem år med 500 kronor och efter tio år
med ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet att vara underkastad
samma vilkor för dessa löneförmåners åtnjutande och eljest,
som gälla för öfrige inom departementet fast anstälde tjensteman,
höjer anslaget till ecklesiastikdepartementets afdelning af Kongl. Majrts
kansli från sitt nuvarande belopp, 79,800 kronor, till 82,800 kronor,
eller med 3,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen, för anställande inom ecklesiastikdepartementet
af ett biträde vid utförande af der förekommande statistiska
arbetena, höjt anslaget till departementets afdelning af Kongl. Maj:ts
kansli från dess nuvarande belopp, 79,800 kronor, till 81,800 kronor,
eller med 2,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp
räkning, och utföll omröstningen med 34 Ja och 187 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 98 Ja och 39 Nej,
hvadan, dä dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 34 Ja och 187 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 132 Ja och 226 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll,
Andra Kammarens Prot. 1893. N:o 40. 6
N:o 40. 66
Måndagen den 1 Maj.
Gemensamma
om
röstningar.
(Forts.)
5:te omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt 2.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
till aflöning åt en laborator i växtfysiologi vid botaniska
institutionen i Lund beviljar ett årligt anslag af 3,000 kronor, hvaraf
750 kronor såsom tjenstgöringspenningar, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 44 Ja och 177 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 116 Ja och 22 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 44 Ja och 177 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 160 Ja och 199 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositiouens innehåll.
6:te omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt. 4.)
Den, som, med bifall till en i ämnet väckt motion, vill
dels att, tills vidare och intill dess annorlunda blifver bestämdt,
ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk vid inträffande
tjenstledighet på grund af sjukdom må:
a) der antalet tjenstgöringstimmar uppgår till 25 i veckan eller
derutöfver, få uppbära tre fjerdedelar af ett belopp, som, efter afdrag
af de s. k. löneförbättriugsinedlen, skulle tillfallit honom, i den hän
-
Måndagen den 1 Maj.
67 N:0 40.
delse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse dennaGemensatama
tjenstgöring uppgått till 25 timmar i veckan; °™''
b) der antalet tjenstgöringstimmar utgör från och med 20 till ro**™?**''
och med 24 i veckan, få uppbära tre tjerdedelar af det belopp, som, ( 0
efter afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom,
i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse
denna tjenstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt
c) der antalet tjenstgöringstimmar är från och med 16 till och
med 19 i veckan, få uppbära tre tjerdedelar af det belopp, som, efter
afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den
händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna
tjenstgöring uppgått till 16 timmar i veckan;
dels ock att Riksdagen på extra stat för år 1894 till Kongl.
Maj:t8 förfogande ställer ett förslagsanslag af 3,000 kronor i och för
bestridande af här ifrågavarande utgifter, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har förevarande motion icke till någon Riksdagens
åtgärd föranleda
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 94 Ja och 127 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 96 Ja och 36 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 94 Ja och 127 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 190 Ja och 163 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.
7:de omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt. 5.)
Den, som vill, att Iliksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning
oförändrad, för inrättande vid Chalmers’ tekniska läroanstalt,
i stället för den nuvarande lärarebefattningen i allmän och husbyggnadskonst,
af eu lektorsbefattning i byggnadskonst och orna
-
N:o 40.
68
Måndagen den 1 Maj.
öewe«8a»i»iamentsritning, med rätt för innehafvare!! till aflöning och andra förröstnitigar
m^ner i likhet med öfriga lektorer vid anstalten, ökar årsanslaget
(Forts.)
till anstalten med 2,000 kronor, löstalja; -
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen för befrämjande af undervisningen i byggnadskonst
och ornamentsritning vid Chalmers’ tekniska läroanstalt
ökat årsanslaget till anstalten med 2,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 48 Ja och 174 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 98 Ja och 38 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 48 Ja och 174 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 146 Ja och 212 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
8:de omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt. 6).
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
ökar årsanslaget till det under vitterhets , historie- och
antiqvitetsakademicns inseende stälda bibliotek med ett belopp af
1,0C0 kronor, eller till 2,500 kronor, hvarigenom anslaget till nämnda
akademi, nu 29,450 kronor, kommer att uppgå till 30,450 kronor,
röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.
69 N:o 40.
Måndagen den 1 Maj.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagdGemensamma
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, r0 ” 5a>''
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp-’ or
räkning, och utföll omröstningen med 35 Ja och 187 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 98 Ja och 34 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 35 Ja och 187 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 133 Ja och 221 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
9:de omröstningen;
(enligt statsutskottets memorial n:o 62, punkt. 7.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till i ämnet väckta motioner,
såsom bidrag till att förse den af d:r Regnell skänkta nya
fysiologiska byggnaden vid Upsala universitet med nödig utrustning
för sitt ändamål, beviljar ett anslag för en gång af 14,000 kronor,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, hafva förevarande motioner icke af Riksdagen bifallits.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 95 Ja och 125 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 94 Ja och 43 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 95 Ja och 125 Nej,
sammanräkningen visar...................................... 189 Ja och 168 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll
N:0 40. 70
Måndagen den 1 Maj.
Gemensamma
om
röstningar.
(Forts.)
10:de omröstningen:
(enligt bankoutskottets memorial n:o 11.)
Den, som bifaller bankoutskottets af Första Kammaren godkända
hemställan, att den vid innevarande riksdag väckta motion om utsträckning
af tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, röstar
Vinner Nej, bar Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutat,
att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet skall erhålla följande
lydelse: Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalta
delen af lånet varder till betalning förfallen.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och försegläd, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 65 Ja och 151 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 112 Ja och 23 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller...................................................... 65 Ja och 151 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 177 Ja och 174 Neji
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, till inlösen för det under kong], vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademiens inseende stälda antiqvariskttopografiska
arkivet åt professoren C. O. Brunii anteckningar om
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
ll:te omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 73.)
71
Måndagen den 1 Maj.
N o 40.
och teckningar af äldre svenska byggnader m. m. anvisar på extra Gemensamma
stat för år 1894 ett belopp af 4,000 kronor, röstar om_
röstningar.
Ja; (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke åt
Riksdagen bifallits.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 51 Ja och 168 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 95 Ja och 37 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ................................................... 51 Ja och 168 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 146 Ja och 205 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets memorial
n:o 74.
§ i
Föredrogs
och lades till handlingarna sammansatta stats- och
lagutskottets memorial n:o 8, i anledning åt kamrarnes skiljaktiga
beslut beträffande utskottets i memorial n:o 6 framstälda förslag till
voteringsproposition.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i nästförestående
§ omförmälda beslut.
§ 6.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtanden n:is 62, 63, 64 och 65; samt
Första Kammarens protokollsutdrag n:o 229.
N o 40.
72
Måndagen den 1 Maj.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 9^, i
anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln gjorda framställning om höjning af förslagsanslaget till
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor.
Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. F. Schöning
under fem dagar från och med morgondagen.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2.a e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1893.