1893. Andra Kammaren. N:o 23 (Riksdagens protokoll 1893:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. N:o 23.

Onsdagen den 22 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1-

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 13, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre
ordnande af förhållandet mellan lappar och jordegare å vissa trakter
nedanför lappmarksgränsen.

Detta beslut skulle, jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg vidare konstitutionsutskottets Ang. ändra,''
utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse aflelse af g
§ 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen. formen och

§ 33 riks Utskottet

hemstälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren dagsordninaf
herr C hr. Biilow väckta motion, n:o 213, icke måtte till någon genRiksdagens
åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar
Vahlin, Ljungman, Bengtsson, Boström, Dahn, Wikstén, Eloivson,
Gyllensvärd och Hedin hemstält:

att följande förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen
och 8 33 riksdagsordningen måtte af Riksdagen antagas att hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 52.

Första Kammarens talman och tvä vice talmän utnämne Konungen.
Andra Kammaren utser talman och två vice talmän.

Andra Kammarens Prat. 1893. N:r 23

K:o 28. 2

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Ana. ändrad
lydelse af §
52 regeringsformen
och
§ 33 riks -

Riksdagsordningen.

§ 33

lagsordnin- „

gen. o 1. oa snart fullmagterna undergått den i mom. 1 af nästföre(Forts.
) gående § föreskrifna granskning samt berättelse om förloppet dervid
blifvit af chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe
forordnad är, meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter angår
begäre Första Kammaren ofördröjligen hos Konungen, medelst deputation,
talman och två vice talmän, dem Konungen då bland kammarens
ledamöter utnämner. Andra Kammaren väljer bland sina
ledamöter talman och två vice talmän.

2. Då i något af de fall, som i 91, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i samma grundlags 95 8 nämnde
vederbörandes kallelse sammanträder, eger Första Kammaren att,
inom sig, välja talman och vice talmän.

, ^ 3. Innan talmän blifvit utsedde, föres i hvardera kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar
bevistat, och, der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit,
den af dem, som är till lefnadsåren äldst.

4- Vid samtidigt förfall i en af Riksdagens kamrar för både
talman och vice talmän, utses, på sätt vid val af talman i Andra
Kammaren eger rum, en af kammarens öfrige ledamöter att tjenstgöra
såsom talman för tillfället.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Vahlin; Herr talman, mine herrar! Jag skall tillåta mig
att yrka bifall till den reservation, som af nio ledamöter från denna
kammare bifogats konstitutionsutskottets föreliggande betänkande.

Att icke allvarsamma olägenheter redan inträffat till följd deraf
att grundlagen saknar bestämmelser om hvem som eger att föra ordet
vid samtidigt förfall för talman och vice talman i en af Riksdagens
i*"1 väl en så egendomlig lyckträff, att man svårligen

kan förvänta, att dess upprepande allt framgent skall göra den ifrågasatta
grundlagsändringen öfverflödig. Det erkännes väl numera af
de fleste såsom en fullgiltig konstitutionel grundsats, att regeringen
1(jke ®ör egjl befogenhet att inblanda sig i representationens enskilda
angelägenheter. En representantförsamling, som icke vågar
tilltro sig förmåga att nöjaktigt ordna ens sina egna angelägenheter,
kan svårligen hafva anspråk på förtroende för sina åtgärder i öfrigt,
och särskild! torde vår representation hafva visat, att den mindre
än andra är i behof af något regeringens förmynderskap. Det är
särskild! i detta fall, enligt mitt förmenande, en öfvertygelse om
önskvärdheten af att kammarens förste funktionär icke borde känna
sig på något sätt stående i beroende af regeringen, som föranledt
Andra Kammarens upprepade beslut, att kammaren sjelf skulle ega
utse talman och vice talman. Då emellertid Första Kammaren fortfarande
vidhåller en motsatt åsigt, torde denna kammare böra gå

Onsdagen den 22 Mars, e. in.

3 N:o 23.

den så mycket till mötes som herr Biilow i sin motion föreslagit. Ang, ändrad
Andra Kammaren skulle då komma att sjelf välja talman c>ch vice
talman, den skulle da gå sin egen väg pa eget ansvar och Forsta
Kammaren skulle vara fri från detta ansvar genom att fortfarande § 3H riks.
gå till kungs. dagsordnin .

lag yrkar bifall till reservationen. Jen Herr

Nydahl instämde med herr A ahlin.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Reservanterna

böria sin reservation med följande ord:

»Till undanrödjande af de olägenheter, livilka saknaden åt ioieskrift
om hvilken det åligger att föra ordet vid samtidigt intrattande
förfall i en af Riksdagens kamrar för såväl talman som vice talman,
skulle kunna medföra------ och i andra stycket heter det:

»Under sådana förhållanden synes derför icke vara att förvänta,
att de olägenheter, man vill afhjelpa, kunna genom för begge kamrarne
gemensamma bestämmelser undanrödjas.»

Såväl häraf som af det anförande, som af en ledamot åt konstitutionsutskottet
nyss hölls, framgår, att reservanternas afsigt i väsentlig
mån varit att undanrödja den olägenhet, som kali uppkomma,
i fall både talman och vice talman skulle få förfall. Såsom herrarne
torde erinra sig, liar under denna riksdag ined anledning åt hell
Normans motion herr Behm i en reservation i konstitutionsutskottet
föreslagit, att vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och
vice talmannen i någon af Riksdagens kamrar skulle under ordförandeskap
af den ledamot, som bevistat de flesta riksdagarne, och, der tva
eller flere ledamöter deltagit i lika många riksdagar, den af dem, som vore
till åren äldst, en af kammarens öfriga ledamöter utses att tjenstgora
såsom talman, till dess förfallet upphört, Denna reservation gick således
ut på att råda hot för den ifrågavarande olägenheten; och denna reservation
blef af Första Kammaren antagen. Andra Kammaren antog
deremot ett annat förslag. Med anledning häraf forsökte konstitutionsutskottet
en sammanjemkning, hvaruti intogs ifrågavarande förslag
af herr Behm, men detta sammanjemkningsforslag blef lorkastadt,

Nu stadgar 63 8 riksdagsordningen, att, om kamrarne efter föregående
behandling af en fråga och efter sammanjemkningsforslag icke
blifva ense, skall frågan, utom då gemensam votering bör förekomma
anses hafva för den riksdagen förfallit. Det synes mig pa grund
häraf åtminstone kunna sättas i fråga, huruvida icke det foieliggande
förslaget, som just går ut på att afhjelpa denna olägenhet, ar sådant,
att det egentligen icke vidare borde komma under Riksdagens behandling
vid denna riksdag. Huru vigtig alltså för öfngt man ma
anse en sådan bestämmelse vara — och jag vill icke förneka, att
den kan vara det — så hyser jag dock, som sagdt, vissa tvifvelsmål,
huru vi grundlagsenlig! kunna behandla denna punkt i reserva Men

herr Biilows förslag innehåller också något annat, nemligen
att Första Kammarens talman skulle såsom hittills utses af Konungen,
Andra Kammarens deremot af kammaren sjelf. Detta ar en ny

X:o 23. 4

Onsdagen den 22 Mars, e. ro.

Ana. ändrad
lydelse af §
52 regeringsformen
och
§ 33 riksdagsordnin

gen.

(Forts.)

fråga, och med afseende å den liar jag icke Hägra dylika formella
betänkligheter. Men jag har deremot för min del reella sådana.
Grundlagen stadgar, att endast sådana ändringar böra uti grundlagen
förekomma, som äro högst nödiga eller nyttiga, och det synes
. mig icke vara anfördt något skäl, som visar, attdetta förslag är hö<nst
nödigt eller nyttigt. Reservanterna hafva visserligen anfört, att i åtskilliga
andra länder första kammarens talman utses af regeringen,
men icke andra kammarens, som sjelf väljer sin talman. Men att
bestämmelser härom förekomma i andra länder, det bör, enligt mitt
förmenande, icke kunna anses såsom ett fullgiltig! skäl, hvarför vi
skulle ändra vår grundlag, för sä vidt icke andra för oss egendomliga
skäl dertill förefinnas.

Det, har af ålder varit en egendomlighet för vårt statsskick, att
talmän utsetts af Konungen. Detta Idel'' hos oss först infördt genom
1626 års riddarhusordning, som föreskref att landtmarskalk så skulle
utses. Vid deu tiden fördans icke i våra konstitutionella förhållanden
någon egentlig motsats emellan representation och regering, utan
representationen var att anse som en samling af sakförståndige män
som Konungen kallade för att få regeringsfrågorna bättre utredda’
om man så vill, eu stor komité. Under sådana förhållanden var det’
alls icke någon orimlighet, att eu samverkan emellan Konung och
Riksdag egde ruin. hvarför ock 1617 ars riksdagsordning innehöll
att Riksdagen kunde öfverlägga i Konungens närvaro. Hvad de öfriga
stånden angår, så var i presteståndet erkebiskopen sjelfskrifven ordförande,
och borgare- samt bondeståndens talmansförhållanden voro
ännu icke fullt klargjorda i grundlagar^. Frihetstiden införde principen,
att talmannen skulle väljas, men 1772 återgick man med afseende
å landtmarskalken till det förra förhållandet, och genom bestämmelser,
som gåfvos vid 1778 års riksdag, fick Konungen rätt att
utnämna talmän i borgare- och bondestånden. Erkebiskopen var fortfarande
sj elfskrifveu.

Etter den tiden kan man onekligen tala om ett motsatsförhållande
emellan regering och riksdag, och jag vill icke förneka, att
otta eller åtminstone stundom regeringen begagnade sin magt att
utnämna talmän i stånden i syfte att leda eller obehörigen influera
på ståndens beslut. Men efter 1866 tror jag icke, att man med fog
kan pasta något sådant, utan att talmän hafva utsetts fullkomligt
opartiskt, och att hänsyn endast tagits till sakkunskap och förmåga.
Vi hafva således för närvarande ingen aktuel erfarenhet, som talar för
nödvändigheten af denna ändring. Vore det, så, att regeringen fortfarande
begagnade sin magt till att obehörigen influera på kammaren,
da skulle jag vara med om en sådan ändring, men då så icke är förhållandet
ty det tror jag icke, att någon kan påstå — synes mig
den föreslagna ändringen onödig.

Men den kan också blifva skadlig, och härför hafva vi en historisk
erfarenhet, nemligen från frihetstiden. Den omständigheten, att
talmännen utsågos af vederbörande stånd, gjorde, att hvarje riksdag
började med ytterst förbittrade partistrider, dervid upphetsningen
drefs till sin spets. Detta kunde naturligtvis icke verka förmånligt
för riksdagsarbetena. Den del af ett stånd, som blef besegrad

Onsdagen den 22 Mars, e. in. °

i talmansstriden, var också böjd för att med misstro se den åt mot partiet

tillsatte talmannen. . , , ,

Nu kan man man visserligen säga. att i England underhuset
sjelf t väljer sin talman, och att detta går mycket bra. Ja, mine
herrar, men det engelska underhuset har en sådan sjelfbeherskning, då
det gäller sådana saker, att det icke låter dem falla under eller afgöras
med hänsyn till partiintressen. 1 >å ny talman der väljes första gången,
är det naturligtvis det herskande partiet, som väljer honom, men
sköter han sig tillfredsställande, är det regel, att han omväljes,
äfven om ett annat parti dä är vid magten. För min del fruktar
jag verkligen, att vi icke ega eu sådan sjelfbeherskning. håra utskottsval
tyda åtminstone derpå. Jag undrar, om icke vid dessa
utskottsval ofta nog hänsyn tagits till partiintressen mera an till
dugligheten att reda ut den eller den frågan, hvilket naturligtvis
icke hindrar, att utskotten kunnat blifva val besatta, ehuruväl det
kan vara ganska olämpligt, att icke motpartiets sakförståndiga krafter
äfven fått göra sig gällande. Jag undrar, om icke dessa utskottsval
stundom verkat rent af förryckande på vårt offentliga lif, eller
om icke mången gång partibildning bestämts rent af med hänsyn
till att man skulle kunna lierska vid utskottsvalen.

Men det finnes ännu något annat, som tyder på att den svenska
Riksdagen icke bär denna sjelfbeherskning, nemligen valen till fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontor!. Det har händt att
dessa val behandlats såsom rena partifrågor, penna förebråelse
vänder jag icke mot något särskildt parti, ty enligt min åsigt hafva
båda de stora partierna vid Riksdagen gjort sig skyldiga till sådant.
Men är det så, att vi icke ens i afseende på sådana frågor, som betryggande
af vårt lands mest betydande penningeinstitut, kunna se bort från
partiintressen, sä fruktar jag, att vi icke heller skulle kunna göra
det i fråga om talmansvalen. Dessa val skulle sålunda kunna leda
till partilidelsernas stegring, något som jag anser vore olyckligt.
Är det då skäl att för eu sak, som blott är en etikettsfråga, åtminstone
för närvarande, uppoffra den fördel, som det innebär, att få
talmansplatsen besatt från opartiskt håll? Jag tror det icke.

Dessa betänkligheter göra, att jag i sak ogillar förslaget. Jag
anser nemligen, att dessa betänkligheter gälla lika väl för Andra
som för Första Kammaren, och i denna min åsigt torde väl herrarne
gifva mig rätt, ty nog finnes lika mycken partibildning här som i
Första Kammaren. För öfrigt fäster jag icke så förfärligt stor vigt
vid hela saken. Ehuru jag tror, att en sådan förändring af våra grundlagar,
som talmännens väljande, skulle verka ganska skadligt, anser
jag dock, att det vore eu olycka, som vårt statsskick skulle förmå
att bära, och för min enskilda del skulle jag trösta mig ganska
lätt, om Riksdagens begge kamrar beslöto, att talmännen skulle
väljas. Derför har har jag också vid föregående riksdagar, då denna
fråga varit före, icke brytt mig om att uppträda deruti.

Man må emellertid hysa Indika åsigter som helst om lämpligheten
af den nämnda grundlagsförändringen, nemligen om val af talmän
i båda kamrarne — jag bar nu till protokollet anfört mina åsigter
— så synes mig dock, att här finnes äfven för dem, som kunna

N:o 28.

Ana. ändrad
lydelse af §
ö2 regeringsformen
och
§ 33 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 23 6

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Ang. ändrad
lydelse af §
52 regeringsformen
och
§ 33 riksdagsordnin

gen.

(Forts.)

önska en sådan förändring, skäl att icke bifalla denna motion. Det
kan ju kännas förargligt, om man icke får igenom den sak man
önskar, men då afslaget sker enligt i grundlagen föreskrifven form
far man väl trösta sig. Skulle nu Andra Kammaren antaga denna
förändring, fruktar jag att det skulle se ut, som om detta beslut
fattats under ett anfall af dåligt lynne, hvilket icke är den råtta
vägen, om man vill drifva sin sak igenom. Jag tror, att det vore
godt, om kammaren nu icke antoge reservanternas förslag, bland
annat för att derigenom befordra ett godt förhållande mellan de
begge kamrarne. något som äfven reservanterna i sin reservation
framhållit såsom högeligen önskvärd!.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag, herr talman, be att
fa yrka afslag på både motionen och reservanternas förslag samt
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Larsson från Upsala och Petersson i
Boestad.

Herr Ljungman: Till svar på den långa historiska föreläs ning,

hvarmed herr Boethius nu undfägnat kammaren, ber jag få
säga endast några fä ord. 5

Herr Boethius började sitt föredrag med att på ett något besynnerligt
sätt citera reservationen. Den innehåller visserligen att
• e.^B*n£en HU denna frågas uppkomst vore vissa olägenheter, som
intränat och hvilka vi alla känna, men han glömde tala om att
sjelfva orsaken till reservanternas förslag är den. att båda kamrarne
stannat i olika beslut angående ändrad lydelse af § 52 regeringsformen
och § 33 riksdagsordningen, samt att dessa olika beslut tre
ar etter hvarandra upprepats. Derför hafva först motioner och nu
denna reservation framkommit.

„ Herr Boethius talade vidare om frihetstiden och framhöll denna
såsom ett varnande exempel samt lemnade dervid ett egendomligt
prof på sin kännedom om denna tids riksdagshistoria Han lät
nemligen förstå, att det var den omständigheten, att talmännen då
utsågos af stånden, som var orsaken till de häftiga partistriderna
under frihetstiden Denna uppfattning är visserligen alldeles ny
men jag betviflar att den kan med fördel användas såsom ledtråd
för bedömandet af frihetstidens riksdagshistoria. Helt visst var
äfven då, såsom nu hos oss, partistriden starkast vid början af
liksdagen, men den skulle säkerligen hafva varit lika stark, äfven
om talmännen då utsetts af Konungen.

Hvad slutligen beträffar saken i fråga, skall jag be att få fästa
uppmärksamheten på, att när Andra Kammaren hittills icke lyckats
genomdrifva sin uppfattning i denna fråga, så har man, i fall man
ville drifva saken fram, icke någon annan utväg än att antaga och
gilla ett förslag, som jag tror att Andra Kammaren är belåten med,
då da den för sin del får förmånen att sjelf välja sin talman och
dennes ställföreträdare, under det deremot Första Kammaren får
saken ordnad såsom den vill. Jag anhåller om bifall till reservationen.

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Sio SS.

(Forts.)

Herr Biilow Då nu Första Kammaren redan afslagit niotio- Ang. ändrad
nen, hafva vi endast fått ett nytt bevis på, att vi i vårt land
icke hafva någon möjlighet för att vinna ens den allra minsta reform, 5ffi™9c''h
Det enda vi med vårt statsskick kunna vinna, det enda vi under många § g3 rikt.
år kunnat vinna, är att få ökade skatter och ökadt antal strafflags- dagsordninparagrafer.
Det är nu icke nog med att Första Kammaren sätter gensig
emot alla yrkanden på reformer. Men i dag har Första Kammaren
också satt sig som en sorts förmyndarekammare öfver Andra
Kammaren, när den icke ens velat tillåta Andra Kammaren att i
denna fråga få sitt yrkande, förnyadt under manga riksdagar,
erkändt. Och hvad vi här i dag i denna kammare för ofngt fått
höra vittnar om, att man här i Norden vill drifva folken fram till
strider, som rent af kunna blifva farliga för Nordens framtid. Jag
beklagar detta trots. Men jag är öfvertygad om, att jag och mitt
parti icke skola förlora något på dylikt trots. Ty vill man gå så
till väga, så är det ganska säkert, att det är början på slutet, och
att Första Kammaren sjelfbehagligen qväfver sig sjelf i hjel.

Jag skall be, herr talman, att få instämma i reservationen.

Herr Boétliius: Herr talman, mine herrar! Jag måtte ha

uttryckt mig något illa, eller också måtte herr Ljungman icke hort
hvad iag sade, då han tolkade min mening så, att valen af talman
voro de enda orsakerna till frihetstidens partistrider. Jag tror alldeles
icke att jag sagt det, och åtminstone har jag aldrig menat
det. Hvad jag vet mig hafva sagt är det, att denna fråga vid
hvaije riksdags början uppdref partilidelserna till större höjd, an
som behöft annars förekomma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afsteg kammaren
utskottets hemställan och antog det förslag till beslut, som innefattas
i den af herr Vahlin med flere vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 3.

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande
n o 12, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. JV aj.
med begäran om dels revision af riksdagsordningens valbestämmelser
dels ock utarbetande och framläggande af förslag till bestämmelser,
åsyftande att trygga omröstningens hemlighet vid riksdagsmannaval.

Punkten 1.

I motion, n:o 63, inom Andra Kammaren, hade herrH. Hedlund
föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande for Riksdagen af förslag till bestämmelser,
åsyftande att på tillfredsställande satt trygga omr<
ningens hemlighet vid riksdagsmannaval.

IT:* 23.

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet att
motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd ’

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Hedlund: Herr talman! Utskottet talar om. att det

icke känner till >nagra afsevärda olägenheter*. Ja. några »afsevärda
olägenheter» känner lyckligtvis icke heller jag till. om man dermed
allmänna “issbrnk. Visserligen Sinner jag
gadand(r rostgifningsbestämmelser varit till rätt mycket
J for df röstande, äfvensom der det sagts man och man emel änÄ,

fnaSka W att om man verkligen haft hemlig omröstning,
sa skulle den och den icke hafva blifvit vald, något som gifvetvis

honom41 piff03''??1 Sa Val, tÖ? den valde som för dem- som röstat på
honom Det, att man icke känner till några afsevärda olägenheter

öorfm- ..bevisa[ do(''k icke'' att sådana icke hnnas, särskildt

denna art Rr ratl S/art att fa verkliga bevis på missbruk af
denna ai t äfvensom derför att man inom vårt folk känner iem gare^sätt

lt6t ** *’ huru det skldle kunna ställas på annat och tryg Emellertid

om inga allmänna och allvarliga missbruk för när en11

f?f°m“m fkulIe det„ mycket förvåna, om icke, så snart
en i ostrattsi eform blefve genomförd, vare sig man stannar vid 500-kronors-strecket tills vidare eller tager ut steget längre — om icke
da sadana skulle visa sig, mindre kanske i större samhällen
an uti smärre, synnerligen industriorter. Man har dock god
Hd att tänka på den saken, enär, så snart en rösträttreform blir

fndflmåw’ rman afla fal1 har ett i,ar år lrå sig till att vidtaga
ändamålsenliga rostgifnmgsbestammelser, innan den utsträckta röstratten
trader i tillämpning.

. _j S1,itet. af iitskottet.s afstyrkande motivering synes emellertid
tyda på, att utskottet for sm del åtminstone icke skulle hafva något
emot, att Kong]. Maj:t — i fall herr Beckmans motion blefve af

w,Äeni an,ta?.e1n — åfven skulle taga denna sidan af saken i
betraktande, hvilken egentligen endast är en detalj uti det vidsträcktare
område, som herr Beckmans motion omfatta)''. Det är

fÄT ?arantier mot missbruk i rösträtten,
minst lika pakallade, förefaller det mig, som de andra garantierna,
man nu soker efter.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att framställa.

, Heir Hedin: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter be hagade

finna, bär utskottet i senare punkten föreslagit en skrifvelse
loin rf-- '' , aj:t n^d anhållan om revision utaf riksdagsordningens
,i0m borsta Kammaren hade velat bifalla denna
skrifvelse, då skulle antagligen Kongl. Maj:t hafva gått Riksdagens
önskningar till motes. Då både det vidare varit antagligt, att, om
n«°n +-ii ''1Cke {unnik att riksdagsordningen allena kunde innehålla
tillräckliga och fullständiga valbestämmelser. Kongl. Makt till
lika skulle hafva låtit utarbeta och för Riksdagen framlagt förslag

9 N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

om särskild vallag för att dermed komplettera de reviderade valbestämmelserna
i riksdagsordningen. I en sådan vallag skulle, om
det eljest funnits nödigt, de närmare bestämmelserna om valsedlarnes
beskaffenhet i det af motionären anmärkta hänseendet lämpligen kunna
ingå. Deremot, så vidt jag har uppfattat meningen inom konstitutionsutskottet
rätt, har man der icke ansett, att en sådan detaljfråga
som den af motionären väckta, rörande valsedlarnes beskaffenhet,
vore någonting, som nu i synnerlig grad eller allra minst i
första rummet vore egnad att påkalla särskild åtgärd. Detta torde
vara de bestämmande motiven för utskottets hemställan, hvilken
bör ses i sammanhang med utskottets hemställan i andra punkten,
hvilken nu emellertid, till följd af Första Kammarens beslut, icke kan
föranleda till någon åtgärd från Riksdagen.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 4.

Föredrogs, hvart efter annat, och bifölls statsutskottets nedaunämnda
memorial och utlåtande, nemligen:

n:o 37, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 38, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
pension å allmänna iudragningsstaten för verkmästaren vid
Mariebergs ammunitionsfabrik Anton Georg Wallin.

§ 5-

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande
af apatitförekomster.

Kongl. Maj:t hade uti berörda proposition (n:o 29) föreslagit
Riksdagen att medgifva, att Kongl. Maj:t måtte ega

dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t komme att bestämma, å
kronojord inom visst å marken utstakadt område under en tid för
hvarje gång af högst trettio år med andras uteslutande med arbete
belägga och sig tillgodogöra anträffade apatitfyndigheter, med rätt
för koncessionsinnehafvaren att, derest Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens
utgång pröfvade ny upplåtelse af området böra ske, ega företrädesrätt
till öfverenskommelse om fortsatt arbete med apatitens
tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende
omständigheter kunde finna godt bestämma,

dels åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder

Ang. upplåtelse
af rätt
till bearbetande
af
apatitförekomster.

N:o 23. 10

Ang. upplåtelse
af rät
till bearbetande
af
apatitförekomster.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

■ koncessionen beviljats, upplåta i närheten af fyndställe belägna, af
t staten obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark för vägar, för
anläggning af verkstäder och arbetarebostäder samt för kraftledning,
med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för sålunda åt honom
upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som skulle bestämmas
genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande, och
hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Hedin: Herr talman! Vid den första riksdagen under
det nya representationsskicket remitterades från denna kammare till
konstitutionsutskottet en anmärkningsanledning, med anledning deraf
att Kongl. Maja utaf egen magt och myndighet, utan Riksdagens
hörande, upplåtit en tomt å Karl XIILs torg i Stockholm åt ett
bolag till bebyggande. Anmärkningsanledningen besvarades utaf
konstitutionsutskottet korteligen så, att den anmärkta regeringshandlingen
folie under eu tidsperiod, för hvilken statsrådsprotokollen
redan blifvit af föregående konstitutionsutskott granskade, och att
således konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag icke egde att ingå i
någon pröfning utaf den anmärkta regeringsåtgärden. Då konstitutionsutskottets
betänkande föredrogs uti Andra Kammaren, företog
sig den dåmera f. d. finansminister, som hade kontrasignera! det
anmärkta beslutet, att söka försvara såväl lagenligheten som nyttan
och klokheten af den vidtagna åtgärden. Lagenligheten trodde han
sig utan anförande af några vidare bevis kunna styrka dermed, att
hvad Kongl. Maj:t gjort icke var ett afhändande af någon kronan
tillhörig fastighet, utan en upplåtelse af en fastighet, hvilken eventuel
möjligen kunde i aflägsen framtid, ehuru med stora kostnader
för staten, återvinnas. På den tiden kunde således en ledamot af
Konungens råd läsa § 77 regeringsformen så, att den blott förhindrade
Kongl. Maj:t att utan Riksdagens hörande afhända staten eu
domän, men att Kongl. Maj:t deremot skulle ega rättighet att upplåta
den, på sätt som hade skett beträffande tomten för atelierbyggnaden
på Karl XIILs torg. För detta påstående anfördes inga
skäl, jag förmodar utaf den giltiga anledning, att skäl för ett sådant
påstående icke kunna anföras, de der skulle gillas af någon, som
vet hvad § 77 regeringsformen innehåller.

Sedan dess tror jag väl, att den uppmärksamhet, som denna
fråga på sin tid väckte, har bidragit dertill, att Kongl. Maj:t eller
Konungens rådgifvare hafva lärt sig att uti det hänseendet bättre
läsa och rigtigare uppfatta 77 §, men det återstår ännu någonting
för Kongl. Maj:t att i den saken lära. Hvad stadgar i sjelfva verket
77 § regeringsformen? Den innehåller icke blott en garanti för Riksdagens
rätt gent emot Kongl. Maj:t, utan den innehåller någonting
mera, och det har Kongl. Maj:t ännu icke lyckats upptäcka, ehuru
Kongl. Maj:t derom fick en underrättelse år 1872 —jag skall sedermera
återkomma till den saken — hvilken icke borde hafva gått
förlorad för någon Konungens rådgifvare. Det nederlag, som den

11 N:o 23.

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

dåvarande civilministern led, torde sannerligen icke hafva uppmun- Ang. uppiåtrat
en efterföljande finansminister att med honom täfla om att telse af ratt
ådraga Kongl. Maj:t ett liknande nederlag.

Det heter uti 77 § regeringsformen, att det tillkommer Riksdagen apatitföre.
att fastställa grunder för förvaltningen af statens egendomar. Hvad komster.
betyder ordet Riksdagen? Det betyder icke blott det eller det årets (Forts.)
Riksdag, utan det betyder framför allt Riksdagen såsom en permanent
institution, hvilken grundlagsstiftarne tänkt sig skola existera,
så länge en svensk nation och en svensk stat finnas till. Riksdagen
betyder der så väl hvarje särskildt riksmöte som ock den svenska
folkrepresentationen, betraktad som statsmagt i motsats mot Kongl.

Maja. Det lärer dä vara gifvet. att det icke tillkommer detta års
Riksdag eller något annat riksmöte att så begagna den rätt, som uti
denna paragraf är Riksdagen tillerkänd, att den dermed för all framtid
afhänder alla kommande Riksdagar den rättighet, som grundlagsstiftarne
velat tillförsäkra åt den svenska folkrepresentationen i
dess egenskap af permanent institution i motsats mot Kongl. Maj:t.

Men om man, på sätt Kongl. Maja här bär begärt, åt Kongl. Maj:t
för all framtid öfverlåter den nu ifrågavarande rättigheten, då skulle
1893 års Riksdag derigenom, med faktiskt upphäfvande — så långt
den kongl. propositionen när — med faktiskt upphäfvande, säger
jag, af den 77:de paragrafens innehåll, hafva frånkänt den svenska
''folkrepresentationen för all framtid en rättighet, som grundlagen åt
densamma tillförsäkrat. På sådant sätt får enligt vår grundlag

grundlagsändring icke ega rum.

Det kan omtvistas, huruvida särskilda former hora stadgas for
behandling utaf konstitutionella lagändringar och utaf andra lagändringar.
En af de lärdaste och skarpsinnigaste granskarne åt Englands
konstitutionella rätt har icke blott påstått, att en sådan skilnad icke
bör göras, utan framhållit det som ett af de förträffligaste dragen uti
Englands konstitutionella rätt, att der icke finnes någon skiljaktighet
i formerna för behandlingen af eu konstitutionel lag och hvad vi kalla
en allmän eller en vanlig lag. Det är möjligt att det finnes skäl
för eu sådan åsigt; men huru dermed än må vara, säkert är, att
den är icke antagen, icke utpreglad uti vår riksdagsordning, uti
våra grundlagar, utan att man här har ansett lägligt att omgifva
grundlagsstiftningen med särskilda, från den vanliga lagstiftningen
vidt afvikande förmer. Så länge det förhållandet består, lär det
icke kunna låta sig göra att faktiskt upphäfva, till en viss grad
och inom ett visst område, den ifrågavarande grundlagsparagrafen.
77 § regeringsformen, på annat sätt än det, som för grundlagstiftande,
grundlagsändring i allmänhet i grundlagen är stadgadt. Det
lärer icke vara lagligt, icke vara grundlagsenlig! att upphäfva denna
paragraf till större eller mindre del genom kamrarnes votering öfver
ett statsutskottsbetänkande.

Eu alldeles enahanda fråga med denna liar förelegat Riksdagen
till behandling för 20 är sedan — det var är 1872. Föregående år,
1871, hade Riksdagen, jemte det den till Kongl. Majds disposition
stälde 10 millioner kronor till låneunderstöd åt enskilda jern vägar,
derjemte bestämt, att Kongl. Maj:t skulle ega att åt hvarje jern -

Ko 23. 12

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Ang. upplå- vägs bolag, som af detta anslag erhölle understöd, upplåta kronan
«??£^whöng 11,ark- Den åt Kong’- Maj:t sålunda meddelade befogentande
af ~ he,te“ .v?r’ sasom herr5 talmannen behagade finna, begränsad, om
apatitföre- ?casa icke till imgon pa dagen fixerad tid, så dock på det sätt, att

tande af , . • , ’ oeiiagaae nnna, begränsad, om

apatitföre- J)C^sa J9^e na£011 pa dagen fixerad tid, så dock på det sätt, att

komster. bemyndigandet blott gälde de jern vägsbolag, som finge understöd

Ti x Q T nät i + -x , 1 o , A -II • , ° .

(Ports.) at det ifrågavarande anslaget å 10 millioner kronor, hvilket nog
också faktiskt innebar en tidsbegränsning. Följande år fann dåvarande
civilministern på att låta Kong!. Maj:t begära samma bemyndigande
icke blott med afseende å två namneligen upp°dfne
koncessionsinnehafvare, utan äfven — och detta för afl framtid —
åt alla andra personer eller bolag, som undfått eller framdeles kunde
undfå jernvägskoncessioner. Denna kong!, proposition blef af statsutskottet,
^ tillstyrkt och genom ett enahanda förbiseende bifallen i
Andra Kammaren. Men i Första Kammaren — och detta länder
den dåvarande Första Kammaren till ovansklig heder — blef förslaget
återremitteradt och derigenom eu sammanjemkning åstadkommen,
som räddade på samma gäng grundlagens helgd och Riksdagens
grundlagsenlig^ magt. Förtjensten härutaf tillkommer i
främsta rummet den ärans man, som hette Carl Göran Mörner, med
undeistöd för öfrigt af — jag skall nämna Hägra — friherrarne
bprengtporten och Christian x4dain Raab samt herr von Gegerfelt
hvilkens yttrande, som är helt kort, jag anhåller om herr talmannens
tillstånd att fä uppläsa. “Jag får erkänna", yttrade herr von
Gegerfelt, “att när jag först läste betänkandet, fann jag frågan så
enkel, att jag deråt icke egnade någon särskild uppmärksamhet,
och jag ansåg klart att betänkandet skulle bifallas. Under diskuska
^^hertid från konstitutionel synpunkt betänkligheter
bill vi t framhållna, Indika jag icke kan undgå att dela. Då nu statsutskottet
icke synes hafva betraktat frågan från denna synpunkt,
och kammaren icke torde böra på stående fot antaga Grefve Axel
Mörners redaktionsförslag, ehuru omförmälda betänkligheter synas
derigenom häfda, hemställer jag, huruvida icke lämpligast vore, att
punkten blefve till utskottet återremitterad.“ Bland dem, som yttrade
sig i denna fråga, var också grefve Mörner, Axel, som påpekade,
att förslaget innebure “ett faktiskt upphäfvande eller åtminstone
ett kringgående af stadgandet i 77 § regeringsformen. Resultatet
blef, att efter återremissen Första Kammaren naturligtvis
fick en uppmaning från statsutskottet att fatta slutligt beslut i
frågan, och då hade man hunnit tillräckligt öfverväga saken. Då
vidtogs af örsta Kammaren den ändring i den kongl. propositionen,
att det af Kongl. Maj:t begärda bemyndigandet skulle lemnas för
ett år; och på detta sätt åstadkoms den lyckliga sammanjemkning
mellan kamrarnes beslut, hvilken sedermera har under de följande
20 åren åt oss räddat den magt vi nu hafva — när vi vilja begagna
den att åtminstone i någon man oskadliggöra verkningarna utaf
Kongl. Maj:ts enväldiga koncessionsrätt.

Detta förhållande är, som herr talmannen behagade finna, alldeles
likartad! med det, som nu föreligger. Då ifrågasatte man,
att Riksdagen, en enda Riksdag, skulle upphäfva sig till förmyndare
öfver alla kommande Riksdagar och i strid mot 77 t; regeringsformen

13 >'':o 23.

Onsdagen deu 22 Mars, e. in.

åt Kongl. Maj:t för all framtid öfverlåta rätten att åt enskilda Ang. upplåjernvägar
kostnadsfritt upplåta kronomark med flere förmåner, telseaf rätt
Detta är alldeles enahanda med det. som nu föreligger. Man föreslår
här, att denna Riksdag, 1893 års Riksdag, skulle frånhända alla apatitföi-ekommande
Riksdagar och öfverlåta åt Kongl. Maj:t utan möjlighet komster.
för Riksdagen — formel möjlighet — att sedermera taga tillhaka (Fort».)
den magten, beträffande det ärende, som omhandlas i den kongl.
propositionen.

Det är nu alldeles gifvet. att. om — såsom jag tror vara klart
— ett sådant förfarande vore en grundlagsöfverträdelse, sä kan den
icke heller på något sätt ursäktas dermed, att det skulle finnas
särskilda praktiskt tvingande anledningar till att så förfära.

Ingen lär väl kunna komma och påstå, att det skulle blifva
särdeles besvärligt för regeringen att få vänta på ett Riksdagens
bemyndigande i denna sak, mer än det skulle vara för regeringen
besvärligt att vänta på ett sådant bemyndigande beträffande vissa
förmåner och rättigheter för enskilda jernvägar. Ty ingen lär förutsätta,
att det skall blifva eu sådan rasning till apatitförekomsterna
i Norrbotten, att det af den anledningen skulle vara beklagligt, om
Kongl. Maj:t icke Ange den ifrågavarande rätten en gång för alla,
utan finge vänta, i fall en sökande komme in efter Riksdagens slut
ena året, tilldess Riksdagen komme tillsammans nästa gång. Men om
någonting sådant skulle inträffa — om detta omöjliga skulle ske —
då förefaller det mig, som om det i sjelfva verket skulle vara nyttigt,
att en paus i behandlingen af en sådan fråga finge ega rum.

Det kan icke vara just lämpligt, att — såsom stundom med jernvägskoncessioner
skett — äfven dessa apatitkoncessioner skulle
sökas, för att sedermera sådan beviljad koncession skulle användas
såsom en handelsvara. Det kan icke påstås, att något farligt dröjsmål
skulle uppstå. Ty det skulle dock vara ett besynnerligt bolag,
som först skulle börja med förundersökningar, försöksarbeten, till
hvilka Kongl. Maj:t anser sig ega rätt att gifva tillstånd utan
Riksdagens pröfning, men sedermera icke skulle kunna komma in i
tillräcklig tid för att få en ansökan beviljad af Riksdagen, utan
nödvändigt behöfva vänta just till dess Riksdagen skilts åt. Således:
för min del anser jag, att det icke vore i någon män betänkligt
att låta Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall komma till Riksdagen
och begära det tillstånd, som Kongl. Maj:t här anhållit, i
strid med grundlagen, att fä åt sig medgifvet för alla kommande
tider, ålen finner man nu det lämpligare att i denna sak förfara
så, som 1872 års Riksdag gjorde i fråga om vissa förmåner för enskilda
jernvägar, så skall jag icke sätta mig deremot.

För att nu denna fråga måtte bringas till ett någorlunda lyckligt
resultat, i alla fall ett sådant som icke innebär eu kränkning
af grundlagen, skall jag tillåta mig anhålla, att kammaren behagade
återremittera ärendet till statsutskottet. Det är visserligen sant,
att Första Kammaren redan fattat ett beslut icke öfverensstämmande
med Kongl. Maj:ts förslag, utan med någon ändring deruti,

eu ändring som emellertid icke är i någon den ringaste mån till fredsställande,

och att således det första resultatet af eu återremiss

N:o 28. 14 Onsdagen den 22 Mars, e. m.

Ang. upplå- icke kan blifva någonting annat än eu uppmaning från statsutskottelse
eif rätt tet, till denna kammare att fatta ett bestämdt beslut. Men det ältande
a/" just (letta som afses'' T>r un(ier detta lilla uppehåll, till dess ett
apatitföre- sådant utlåtande, eu sådan uppmaning från statsutskottet inkommer,
komster. får man närmare tid att besinna sig på den rätta redaktionen af
(Ports.) det beslut som bör fattas och är då bättre i tillfälle att fatta ett
beslut, som leder till det åsyftade ändamålet, än kammaren nu lär
vara i tillfälle att fatta.

Således är det med full vetskap om, att det blir ett litet uppehåll,
att kammaren kommer att få ett utlåtande från statsutskottet
med anmodan att fatta beslut, som jag efter samråd med åtskilliga
af kammarens ledamöter anhåller, att kammaren täcktes till statsutskottet
återremittera ifrågavarande betänkande.

Herrar J. H. <Fredholm och JSUloir instämde med herr Hedin.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Kammaren kan icke begära af mig, att jag skall följa den
föregående ärade talaren i de konstitutionella betraktelser rörande
flera fall, som gåfvo honom anledning att göra eu jemförelse med det
här föreliggande, .lag kan endast sysselsätta mig inför kammaren
med det fall, som här i denna punkt är i fråga. .Tåg kan då icke
med honom instämma uti, att det skulle vara grundlagsvidrigt, att
Riksdagen lemnade bifall till här föreliggande kong], proposition.
Det är visserligen sant, att 77 § regeringsformen om kronans domäner
innehåller dessa ord: att de skola förvaltas efter de grunder
Riksdagen derom föreskrifver.» Men här står icke något om, huru
vidlyftiga och speciella grunder Riksdagen i afseende pa dessa domäner
skall eller ma, om den sä vill, föreskrifva. Jag erkänner, att
det är ganska få grunder, som Kong! Maj:t i detta fåll har angifvit;
och jag skall sedan gifva skäl för. hvarför dessa grunder föreslagits.
Det är ju dels den bestämmelsen, att utarrendering skulle få ske pa
30 år, dels den bestämmelsen, att Kong], Maj:t skulle lemna» rättighet
att gifva optionsrätt, om Kongl. Maj:t funne för godt, åt den
som fått arrendet på 30 ar. Det är enkla grunder — jag erkänner
det — men ingen kan neka, att det är de grunder, på Indika Riksdagen
kan antagas vilja ordna saken och hvarigenom regeringen kan
sättas i tillfälle att göra fruktbärande den rikedom, som måhända
ligger i dessa apatitförekomster. Vid frågans behandling, som varit
ganska långvarig — jag har sjelf sysselsatt mig ganska mycket dermed
— har det befunnits vara ganska svårt att i detta fall förutse,
Indika detaljerade grunder böra användas för att komma till en
lycklig uppgörelse. Jag vill öppet tillkännagifva, att jag för närvarande
lutar åt den åsigten, att vid utarrendering af apatitfyndigheter
priset bör bestämmas till viss afgift per ton efter den beräkning
af afkastningen, som enligt de kemiska försök som blifvit gjorda
befunnits vara lämplig och lagom afpassad. Många vetenskapsmän
och myndigheter hafva emellertid ansett fördelaktigt att beräkna
priset efter viss procenthalt, som bevisligen lemnats vid fabriker,
som sysselsatt sig med denna industri. Kontrollen är dock i detta

15 >T:o 23.

Ousdagen den 22 Mars, e. m.

fall svåraje. ocli mänga omständigheter hafva gjort, att man i Norge Ang. upplåfrångått
detta system och der i allmänhet begagnar det förstnämnda, teist af rätt
Dessa och många andra dylika bestämmelser hafva varit under profning
och afhandlats af myndigheter och embetsverk, innan jag till- npatitfö;.e.
styrkt Ivongl. Maj:t att aflåta denna proposition till Riksdagen. Men hamster.
jag har ansett, att alla sådana bestämmelser borde uteslutas och att (Forts.)
det borde lemnas rättighet åt Ivongl. Maj:t att träffa aftal och
uppgörelse, som på samma gång satte staten i tillfälle att fä ut sin
skäliga rätt och befrämjade framgången af denna industri. Man
kan, synes det mig, icke på förhand för många år bestämma detaljerade
grunder med fördel för båda parterna, åtminstone ej så länge
saken icke är mera känd än den är i närvarande stund.

Riksdagens år 1889 uttalade begäran om undersökningars verkställande
i detta afseende har blifvit uppfödd med en noggrannhet
— jag vågar påstå det — som frågans vigt och betydelse kraft.

Det har kostat mycket penningar. — Jag ber fä förbereda derpå —
ty mänga undersökningar hafva varit mycket dyra. Men man har
kommit till åtskilliga ganska vigtiga slutsatser. Mycket återstår
dock ännu att göra. Ty hvad är det, som geologerna egentligen
vant i stånd att göra? De hafva endast kunnat verkställa generella
undersökningar inom vissa trakter, der man kunnat antaga apatitfyndigheters
förekomst. Men den verkliga detaljerade undersökningen,
som kan svara på den bestämda frågan: »Finnes apatit just

på detta ställe?» återstår ännu. Geologerna hafva genom undersökningar
af den allmänna strukturen af bergarterna o. d. kommit till
det resultatet, att der och der torde apatitfyndigheter finnas. Men
det fordras betydliga kostnader för jordrymning och dylikt. Den
verklige uppfinnaren af apatit måste blifva folket i orten, som derpå
kan förtjena. Så har det tillgått i Norge. Folket har vunnit en
vana vid bedömandet af olika bergarter, som i förening med begäret
att förtjena på saken drifvit det att leta upp apatitfyndigheterna.

Stor rikedom och företagsamhet bär i Norge blifvit följden. Endast
på detta sätt kan äfven i Sverige denna industri komma att uppblomstra.
Klart är emellertid, att, för att den enskilda företagsamheten
skall kunna intresseras för fortsatta apatitundersökningar, det
bör ordnas så, att den, som vill ä kronojord bearbeta dylika fyndigheter,
kan erhålla rätt dertill på sådana vilkor, att företaget för
honom erbjuder förhoppning om ekonomisk fördel. Men en sådan
förhoppning kan endast derigenom underhållas och stärksa, att de
enskilda veta med sig, att de med lätthet kunna erhålla koncession
eller tillåtelse att arrendera och bearbeta dylika fyndigheter. Om till
exempel en bonde, eu torpare eller en fattig arbetare, som får 50
eller 100 kronor för påpekandet af eu dylik fyndighet, skulle vilja
bearbeta densamma och anhölle om tillåtelse att få anställa arbetare
för jordrymning och dylikt, i förhoppning om att göra ett godt fynd,
så bör man ju se till, att ej allt för stora svårigheter möta honom.

Vill nu Riksdagen till följd af de betänkligheter, som den ärade
talaren framstält, inskränka och begränsa Kongl. Maj:ts och kronans
rätt att befrämja utvecklingen af denna industri, som verkligen kan
— något absolut bestämdt uttalande kan ju ej på förhand göras —

N:o 23. 16

Onsdagen den 22 Mars, e. in.

Ang. upplå- blifva för Sveriges folk en stor förman, eu betydelsefull inkomstkälla,
Mse af rätt hvarjemte det ju för vårt jordbruk vore en vigtig sak. om denna
tliaiiarhf (lyrl)ara vara kunde produceras inom landet — nåväl, så har jag
ap åt it före- ingen talan i den saken. Jag far finna mig i det beslut Riksdagen
komster. behaga!* fatta. Jag har dock dervid det medvetandet att hafva gjort
(Forts.''1 min skyldighet.

Jag skall i detta sammanhang anhålla att få fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att det finnes — såsom äfven i betänkandet
framhållits — två slag af apatitfyndigheter i Norrbotten. Det ena
slaget, om hvars utarrendering nu är fråga, finnes i bergarten gabbromassiv
och är kemisk blandad med sjelfva grundämnet, hvarför
den måste på kemisk väg skiljas derifrån. Det är den apatit, som
i allmänhet anses mindre gifvande. Det andra slaget finnes hufvudsakligan
i Gellivara. ehuru i mindre mängd — jag har dock sjelf
sett denna art apatitfyndighet der — och är mekaniskt blandad
med bergarten. Den har den egenskapen, att man, sedan den krossats,
kan genom en magnetisk malmskiljare frånskilja det mera jernhaltiga
från apatiten, det mera fosforhaltiga. Denna sorts apatit
har enligt min tanke en stor framtid för sig, helst man nu — jag
ber om ursäkt att jag, såsom sjelf i någon mån brukskarl, ingår
något härpå — uppfunnit en metod, hvarigenom man kan i masugn
åstadkomma tackjern med sönderkrossad malm, »mullmalm». Genom
smältning af apatitrik malm har man redan åstadkommit ett dyrbart
gödningsämne, thomasslagg. Man hoppas nu på den nämnda vägen
kunna vinna ett godt resultat. Jag har sjelf vid besök å ort och
ställe iakttagit, huru malmskiljaren i stor mängd frånskiljer malmen
från apatiten.

Det är emellertid en omständighet, som verkar hindrande och
försvårande med afseende på bearbetningen af detta slags apatit.
Nu gällande grufvestadga saknar nemligen erforderliga bestämmelser
i fråga om de mellan inmutare af malmfyndigheter och upptäckare
af apatitförekomster uppstående rättsförhållanden. Om det ej finnes
mer än 20 procent eller mindre jernmalm i denna apatit, är det inmutningshafvaren,
som tagen hälften — och jordegaren hälften. Men
om staten är jordägare, får inmutaren rätt till hela fyndigheten.

Detta är eu sak, som icke är fullt klar, och som gör det ännu
mindre lätt att åstadkomma någon fabrikation derigenom, att det
lätt uppstår tvist mellan jordegaren och den, som gjort sjelfva upptäckten.

Vid nu föreliggande fäll på Dundret, som skulle utarrenderas,
förekommer icke sådan slags apatit. Jag känner specielt till, att
sökanden till denna fyndighet redan inmutat dessa platser, der brytningen
skulle förekomma.

Jag kan heller icke finna, för att återgå till den förste
talarens yttrande, att detta fall är fullt öfverensstämmande med
det som gäller rörande de tillstånd, som Riksdagen hvarje år lemnar
att till enskilda jernvägar öfverlåta jordområde. Dervid gäller det
ju att för all framtid öfverlåta denna jord till den enskilda jernvägen.
och derom vill Riksdagen för hvarje år fatta särskildt beslut, hvaremot
det här ju är fråga om utarrenderingen af kronans jord. Det

17 N:o 33.

Onsdagen (len 22 Mars, e. in.

är någon skilnad, det måste man medgifva, deremellan. Jag tror, Ang. xtplåatt
det skulle vara ett stort hinder för utvecklingen af denna vigtiga felse af ratt
näring, såsom jag nyss nämnde i dubbelt afseende vigtig, om man tande ay
skulle anse sig af konstitutionella skäl vara förhindrad medgifva apatnföre.
Kongl. Maj:t denna rätt. Det skulle vara en förlust i dog grad kometer.
såväl för den enskilde som för staten, om man betraktar apatit- (Forts.)
brytningen såsom inkomstkälla och äfven såsom en utväg foi att
finna gödningsämnen, hvilken om saken får utveckla sig, och om
utfinnandet af fyndigheter befordras, skall blifva af stor betydelse;
ty jag kan icke nog kraftigt framhålla, att det enligt mitt förmenande
är omöjligt att locka personer att offra tid och arbete för åt
leta efter sådana fyndigheter, när de icke hafva någon visshet om
att derpå få någon fördel eller vinna någon förtjenst, utan goias
beroende af hvarje Riksdags beslut. Jag har sagt detta till den
kraft och verkan mitt yttrande kan hafva. Jag kan icke neka till,
att jag skulle sätta högt värde på, i fall denna sak nu kunde vinna
framgång och utveckling. Kammaren kominer kanske sjelf en gång
att ångra, om genom för stark begränsning i detta fall åt Kong!.

Mai ds rätt att sköta denna sak det omöjliggöres att vinna de fordelar,
som man afser. — Jag vill öppet erkänna, att jag visst icke
har så ljusa utsigter på framtiden i detta fall, som jag tror foresväfvade''Riksdagen
år 1889, men många fördelar kunna i alla händelser
vinnas.

Herr Persson i Mörarp: Jag skall icke inlåta mig på den
del af frågan, huruvida det skulle vara förmånligt ur statsekonomi
synpunkt att bifalla Kongl. Majds förslag, sådant det föreligger.
Det har ju egentligen icke heller varit någon tvist i detta afseende
och, såvidt jag uppfattade den förste ärade talarens oid lätt, framhöll
han icke denna sida af saken. Jag kan emellertid icke undgå
att erkänna, det de anmärkningar, som herr Hedin gjort mot det
föreliggande förslaget, äro af den beskaffenhet särskildt da jag
jemför denna fråga med den, som han anförde här såsom ett starkt
skäl för sin mening, nemligen då Kongl. Maj:t framlagt förslag i
träffa om vissa förmåner och rättigheter af statens mark föl enskilda
jernvägar — att det enligt mitt förmenande väl är nödigt att företaga
någon ändring i det föreliggande förslaget. Jag vill således
förklara, att jag för min del alldeles icke har något, emot att bifalla
det yrkande, som herr Hedin i detta afseende framstam, borsta
Kammaren har, såsom herr Hedin upplyste, antagit ett frän Kongl.
Maj ds proposition något afvikande förslag, men det t a är verkligen
af den beskaffenhet att icke kunna anses vara tillfredsställande,
för så vidt man vill vinna den garanti i förevarande hänseende, om
hvilken herr Hedin talade. Det synes mig derför som, i fall man
äfven kunde till kammarens pröfning framlägga ett annat förslag
— hvarpå man också varit betänkt under dagens lopp — som biet ve
något så när eller måhända något bättre tillfredsställande än det
beslut, Första Kammaren fattat, det dock vore lämpligt i det skede,
frågan för närvarande befinner sig, att Andra Kammaren återremitterade
ärendet.

Andra Kammarens Prot. 1S93. N:o 23-

N:o 23. 18

Onsdagen den 22 Mars, e. in.

Ang. uppiå- -Tåg instämmer således i det af herr Hedin framstälda yrkandet
telse af rätt om aterremiss.
till bearbc apatitföre-

Häruti instämde herrar von Frusen, Sjöholm och Sjö.

komster.

(Forts.) Herr Elowson: Jag ber att lä uttala min lifligaste öfvertygelse
derom, att bearbetningen af apatitfyndigheterna uppe i
Norrbottens län komma att lända vårt land och särskilt dess jordbruk
till största gagn. Jag ber vid detta tillfälle äfven att få uttala
mm enskilda tacksamhet till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet för den noggranhet, hvarmed de geologiska undersökningarna
blifvit utförda. Men när jag det gör, måste jag å
andra sidan ställa grundlagens bud mycket högre och kan då icke
komma till någon annan .slutsats, än att ett bifall till Kongl. Maj-ts
proposition och statsutskottets föreliggande utlåtande skulle träda
77 § regeringsformen allt för nära. Det heter der uttryckligen:
»Kronans lägenheter må Konungen icke utan Riksdagens samtycke
genom försäljning, förpantning eller gåfva, eller på något annat
satt, kronan afhända.» Dessa ord. eller på något annat sätt, göra
föreskriften så allmän, att de icke kunna lemna rum för någon
tvekan om, att grundlagens bud i detta fall icke blifvit till fullo
elterlefda. Om således af opportunitetsskäl föreligger något, som
bidrager till utveckling i ekonomiskt hänseende, så tror jag dock
att det icke är rimligt eller lämpligt att köpa denna fördel genom
att åsidosätta grundlagens bestämmelser. Det är också möjligt att
vinna det mål, man åsyftar, genom att ställa sig de konstitutionella
reglerna till efterrättelse.

Jag tänkte i början af diskussionen, att det skulle vara lämpligast
att yrka afslag ä statsutskottets betänkande i detta ärende,
men då nu eu talare af särskilda skäl yrkat återremiss, samt utskottets
vice ordförande har biträdt detta yrkande, på det att kammaren
under tiden skulle kunna utfinna något sätt, hvarigenom man
kunde förlika de konstitutionella reglerna med den ekonomiska fördel,
som man tvifvelsutan kan vinna genom dessa apatitfyndigheters
bearbetande, skall jag, herr talman, be att få instämma i det yrkande,
som blifvit gjordt om ärendets återremitterande.

Med herr Elowson förenade sig herr Halvar Eriksson.

Herr Olof Jonsson i Hof: Jag har endast begärt ordet för
att tillkännagifva, att jag instämmer i yrkandet om återremiss.

Det var verkligen förhållandet, då utskottet behandlade ärendet,
att utskottet i hastigheten icke rigtigt kom att granska den rätt,
som i och med förslagets antagande lemnades Kongl. Maj:t för all
framtid. Hade utskottet varsnat, att det var fråga om en sä långt
utsträckt rätt, som propositionen innehåller, tror jag knappast, att
betänkandet i samma skick inkommit till kammaren. Men brådskan
äfvensom den tanken, att dessa apatitaffärer aldrig skulle komma
att gorå vidare väsen af sig, voro anledningen dertill, att man icke
synnerligen fäste uppmärksamheten på saken. — Jag kan för öfrigt

19 No 28.

Onsdagen dien 22 Mara, e. m.

saga, att jag under plenum i dag satt upp ett annat förslag till Ang. upplåbeslut,
men tror det oaktadt, att det nu vore bättre att bifalla teist af rätt
yrkandet om äterremiss. Man blir då i tillfälle att granska och bearbegenomgå
i sin helhet ett nytt förslag, som kan blifva mera korrekt, ap2titföreän
det, som en enskild ledamot här på rak arm kan framställa. kometer.

Jag förenar mig således i yrkandet om återremiss. (Forts.)

Herr Ola Bosson Olsson instämde häruti.

Herr Hedin: Finansministern nämnde, att han icke varit i
stånd att följa med mina konstitutionella betraktelser, och det märktes
också fullt väl på allt, som han sedan hade att säga. A andra
sidan får jag medgifva, att det var mig omöjligt att följa herr
finansministerns betraktelser angående hvad han kallade “den kemiska
blandningen med sjelfva grundämnet.1* Men detta förhållande
ä min sida är mindre betänkligt, alldenstund, sedan formfrågan
blifvit väckt och begäran om återremiss framstälts, jag icke behöfver
inlåta mig på sakfrågan, som jag icke förstår, och hvilken
finansministern utan skada skulle kunna hafva lemnat denna gång.

Herr finansministern sade, att han icke kunde finna den af mig
påpekade fulla likheten mellan nu förevarande ärende och beviljandet
af vissa förmåner och rättigheter till enskilda jernvägar, hvartill
Kongl. Magt erhåller bemyndigande hvarje år genom särskilda
Riksdagens beslut, “ty“, sade han, “när kronans mark upplätes för
anläggande af jernvägar, så upplåtes den för all framtid.11 Detta
är ett slående bevis på, hvad finansministern erkänner, nemligen
att han icke kunde följa med de formella betraktelser, jag framstälde.
Frågan är den: skall denna 1893 års Riksdag tillmäta sig
rätt att för all framtid afhända alla kommande Riksdagar och åt
Kongl. Maj:t öfverlåta eu rätt, som grundlagen har velat tillförsäkra
den s. k. andra statsmagten? Det är icke fråga om den möjligen
större eller mindre tidsutsträckning, som i ena eller andra fallet
kan ega rum i förbindelse å ena sidan med jernvägskoncessionen
och å den andra med apatitkoncessionen, ty sin rätt har Riksdagen
afhändt sig lika fullständigt i båda fallen, vare sig den hade antagit
det af Kongl. Maj:t är 1872 framlagda eller den antager det
nu föreliggande förslaget. Sedan Riksdagen afhändt sig den rätt,
som Kongl Maj:t nu begär att få, i strid mot 77 § regeringsformen,
så är det Kongl. Maj:t och icke Riksdagen, som bestämmer koncessioner,
meddelar sådana på 30 år och sedan perpetuel^!- dem in
infinitum.

Det stora gagn för landet, som herr finansministern uttalade en
förhoppning om, blifver för öfrigt alldeles icke beroende på hvarje
Riksdags beslut, ty sedan Kongl. Maj:t på grund af ett riksdagsbeslut
beviljat eu, två eller hundra apatitkoncessioner, äro dessa
undandragna vidare åtgärder af Riksdagen, emedan de sedan blifva
privata aftal, som skyddas af svenska lagen.

Förutsägelsen derom, att Riksdagen skulle komma att ångra sitt
beslut om afslag å Kongl. Maj:ts proposition, tager jag ofantligt
lätt. Hvad Riksdagen .skulle komma att ångra, det vore, om den,

N:o 23. 20

Onsdagen den 22 Mars, e. in.

Ang. upplå- helst med öppna ögon, tilläte sig, ens på förslag af Kong]. Mai:!,
telse af rätt att kränka Sveriges grundlag.
till bearbe apatitföre-

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall icke ingå på den
komster. konstitutionella sidan af den nu föreliggande frågan utan accepterar
(Forts.) der vid lag helt och hållet de åsigter, som här sä mästerligt hafva
blifvit framhållna af min granne till höger, och jag skall således
icke motsätta mig eu återremiss. Men jag har begärt ordet för att
få uttala den förhoppning, att detta ärende mätte återkomma från
statsutskottet i en form som är konstitutionelt rigtig och som tillika
möjliggör eftersökandet af brytvärda apatitlager. Jag begagnar
tillfället att nämna, att man i Sverige ännu icke känner några
dylika lager, hvarför Kongl. Maj:t för närvarande icke kan till något
bolag eller någon enskild person öfverlåta bearbetningsrätten till
ett verkligt värdefullt lager af detta slag.

Staten kan icke anordna de undersökningar, som i de flesta
fall plägar föregå dylika upptäckter. Jag tror derför, om man i
Sverige skall kunna få reda på några brytningsvärda och värderika
lager af detta mineral, måste efterletandet sporras af hoppet om eu
stor förtjenst, stor vinst. Ett sådant hopp kan grufletaren icke få,
om han icke har några garantier, för att lian, der lian går fram och
letar efter värdefulla malmer och stenarter, äfven får sig tilldelad
bearbetningsrätten. Jag förmodar, att statsutskottet skall finna på
en form för behandlingen af detta ärende så, att på eu gång alla
grundlagens kraf fullständigt fyllas och tillika inga hinder läggas
i vägen för efterletandet och bearbetandet af sådana mineralförekomster,
som bär är fråga om.

Chefen för finansdepartementet, herr statsådet friherre von
Essen: Jag tror icke, att mina ord folio så, att jag icke vore i

stånd att följa den näst siste talarens framställning rörande föregående
konstitutionella fall. Det synes mig icke, att den framställningen
var så invecklad, att icke hvar man i denna kammare och
äfven jag skulle kunna följa den. Men jag ansåg mig icke i
diskussionen böra vid detta tillfälle draga fram dem, och jag ville
endast under ompröfning taga förevarande fäll. Jag kan emellertid
icke neka, att jag fortfarande tycker, det är en väsentlig skilnad
mellan att upplåta jord på everdlig tid till jernvägar och detta, som
innebär ett arrende i likhet med hvad fallet är med kronoarrenden,
vid livilka Riksdagen bestämt som grund, att arrendena skola
utlemnas på 20 år. I detta fäll begär Kongl. Maj:t såsom grund
att arrendet skall vara på högst 30 år.

Kan Riksdagen göra förändringar i afseende pa grunderna för
kronodomänens förvaltning — och jag hoppas, att hvar och en
i denna kammare svarar ja härpå — då tror jag också, att Riksdagen
kan när som helst besluta förändringar i afseende på grunderna
för upplåtande af rätt till bearbetande af apatit förekomster.
Skulle jag se saken skeft, har jag tagit fel, är jag villig erkänna
det, om jag blir öfverbevisad derom. Men då jag framlagt denna
proposition för Kongl. Maj:t, bär jag sett saken så, att Riksdagen

21 X:« 23.

Onsdagen den 22 Mars, e. m.

fortfarande skulle vara i sin goda rätt i detta fåll som i afseende Ang. upplåpå
kronodomänen; dock sä att grunderna i detta fall af skal, som ® blarhe_
jag nämnt, äro förenklade, då det här är fråga blott om 2 bestäm- fan(je ajmelser
. apatitfövc•

Hvad beträffar den ärade talarens påstående, att han icke var komster.
i stånd att följa med de obetydliga upplysningar, jag tillät mig (Forts)
lemna kammaren rörande apatitförhållandena, vill lemna det
påståendet derhän. Dock är jag öfvertygad om, att lian mycket
bra kunnat följa med. Men jag tår såga, att jag ansåg det icke
vara öfverflödigt eller malplaceradt att något beröm sjelf va sakfrågan
för dem af kammarens ledamöter, som deraf kunde vara
intresserade. Jag tror icke, att man derför behöfver saga att
man vill undanskjuta den konstitutionella sidan åt saken eller anse
den vara af mindre vigt. Ty sjelfva sakfrågan, som här föreligger,
kan väl också för en och annan hafva intresse, om icke tor den
ärade talaren. Jag får naturligtvis underkasta mig Riksdagens
beslut Jag har arbetat för saken af intresse och önskar framgång
åt densamma, men vill sedan icke Riksdagen göra något for den,
så kan jag icke hjelpa det.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
beslöt återförvisa ärendet till utskottet för förnyad behandling.

§ 6-

Föredrogos och bifölls statsutskottets utlåtanden:

n;o 41, i anledning åt'' väckt motion i fråga om anstånd i vissa
fall med erläggande af arrende för kronoegendomar; och

n:o 42 i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande auktioner för kronoegendomars utarrendering.

§ 7-

Skedde föredragning af bankoutskottets memorial n:o 5, angående
inköp af tomt och uppförande derå af ett hus för riksbankens
afdelningskontor i Hernösand.

I detta utlåtande hemstälde utskottet:

»att fullmäktige i riksbanken må bemyndigas att. med antagande
af ett ingifvet, till den 15 maj innevarande år bindande anbud.
inköpa en tomt, n:o 155, i Hernösands stads 6:te qvarter, äfvensom
att för liksbankens afdelningskontor derstädes låta å ifrågavarande
tomt uppföra en ändamålsenlig byggnad åt sten för eu kostnad i
ett för allt af högst 65,500 kronor.»

Efter uppläsande häraf anförde:

N:0 28. 22

Onsdagen den 28 Mars, e. m.

Hen Lyttkens: Jag har icke kunnat underlåta att fråga mig
om (let ar nödvändigt, att den byggnad, som är i fråga att uppföras
tör riksbankens afdelnmgskontor i Hernösand, skall blifva så dyrbar.
Jag har icke något yrkande att göra, men jag har velat säga, att då
(ten afkastning, som riksbankens afdelningskontor i allmänhet lemna,
är sä ringa, som vi veta, tror jag icke man bör uppföra så storartade
byggnader för afdelnmgskontoren, att de kosta ända till 65,000 kronor.
Det tycker jag är alldeles för mycket, Som sagdt, vill jag icke
yrka afslag a iitskottets hemställan, men jag har velat fästa uppmaiksamheten
på, att man mycket väl kunnat gorå besparingar i den
summa, som nu begäres till bankbyggnad i Hernösand.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Likaledes bifölls bankoutskottets härefter, hvart för sig föredragna
memorial:

n:o 6, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga
fordringar, tillhörande afdelnmgskontoren i Göteborg. Malmö, Jönköping
och Kalmar; och

n:o 7, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Visby räkenskaper
af dess fordran för tvenne växlar.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial, n.o 13, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 53, 60, 61 och 71 regeringsformen
samt § 40 riksdagsordningen så ock om ändring i vissa
afseenden af § 69 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen;

n:o 14, i anledning af väckta motioner, innefattande förslag till
dels ändrad lydelse af S§ 1, 4, 5, 7 och 12 i den mellan Sverige och
.Norge upprättade riksakt, dels ock dermed sammanhängande ändringai
11egeiingsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen;

n:o 15, i anledning af väckt motion om ändring af dels 8 6 regeringsformen
i vissa delar, dels ock § 15 regeringsformen;

n:o 16, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
35 ocl1 36 regeringsformen;

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 8 87
mom. 1 samt § 17, § 22, § 28 mom. 2 och § 89 regeringsformen så
ock om ändring i visst afseende af § 106 regeringsformen;

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i visst afseende

23 N:o 23.

Onsdagen den 22 Mars, e. in.

af §§ 38 och 106 regeringsformen så ock motion om ändrad lydelse
af § 9 regeringsformen;

n:o 19, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42
regeringsformen; och

n:o 20, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande n:o 5,
rörande väckt motion om ändrad lydelse af 51 in. fl. §§ regeringsformen
;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition angående
ordnande af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen;

n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter enkan
Maria Kristina Olsson från Raseberg i Skaraborgs län;

n:o 45, i anledning af väckt motion om godtgörelse till åboen
Carl Nilsson i Berg för utgift, som han i egenskap af förmyndare
för aflidne arrendatorns af militiebostället Berg i Qville socken omyndiga
barn fått vidkännas såsom arrendeskilnad för nämnda boställe;

n:o 46, i anledning af väckt motion om restitution åt Göteborgs
museum af 1,034 kronor 90 öre, utgörande erlagd tull för vissa af
nämnda museum från utlandet införskrifna konstverk;

n:o 47, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1892 i statsverkets inkomster af för dess räkning
utarrenderade kronoegendomar in. m.;

n:o 48, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
för bildande af Kungsörs köping, af mark frän Kungsörs
kungsladugård;

n:o 50, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande riksstatens fjerde hufvudtitel;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefon väsende; och

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar;

bevillningsutskottets memorial:

n:o 11, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 5:te

Sto 23. 24

Onsdagen den 22 Mars, e. m

punkten af bevillningsutskottets betänkande u:o 9, angående vilkoren
för försäljning af bränvin; och

n:o 12. i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 7, angående
vissa delar af tullbevillningen;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 23, i anledning af dels Kong!. Maj:ts proposition, dels ock
väckta motioner rörande ändrad lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen
angående patent den 16 maj 1884; och

n:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om införande af tyska språket såsom obligatoriskt läroämne
vid rikets folkskolelärareseminarier; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i
anledning af väckt motion om fridlysning af orr- och tjäderhönor
under viss tid.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr G. W. Skytte
„ L. P. Mallmin
,, K. A. Kihlberg

och

Back Per Ersson
P. Truedsson
C. J. Hammarström
G. J Jakobson
K. E. Holmgren
Ivar Månsson
A. Swartling

under 10 dagar f.	0.	in. den	27 dennes;
„ 10	11	ii	11	27	11
„ 10	11	ii	11	27	11
Eif,, 12	11	ii	11	26	11
„ 14	11	ii	11	23	11
„ 12	11	ii	11	25	11
, 12	11	ii	11	25	11
„ 10	ii	ii	11	27	*1
„ 10	ii	ii	11	27	11
„ 12	ii	ii	11	25	11
„ 10 § 11.	ii	ii	11	27	11

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 8,51 e. in.

In fidem:

Ilj. Nehrman.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktryckeri, 1893,