1893. Andra Kammaren. N:o 21

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. N:o 21.

Lördagen den IS mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på f. m. började sammanträdet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande mars.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning bevillningsutskottets
betänkande n:o 7, angående vissa delar af tullbevillningen;
dervid i ordningen först förekom

Punkten 6. Ang. tull å rå silke.

Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr friherre
W. G. von Schwerin väckt motion, n:o 73, hemstälde
utskottet under mom. a):

att silke, rått, ofärgadt, måtte åsättas eu tull af 2 kronor per
kilogram.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar friherre Barnekow,

Fock, Almström, Cavalli, grefve Klingspor, Nisser, Stephens,

Treffenberg, af Buren och Söderberg, hvilka yrkat, att silke, rått,
ofärgadt, fortfarande måtte få tullfritt i riket införas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bergendahl: Dels på grund af hvad jag under förmiddagens
sammanträde anfört, dels med anledning af hvad friherre
Barnekow m. fl. anfört i sin vid utskottets betänkande
fogade reservation beträffande denna punkt yrkar jag afslag å
utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr friherre von Schwerin: Jag hade knappast trott, att
man skulle behöfva spilla många ord på denna punkt. Det är
herrarne alla bekant, att tullen på siden förra året höjdes från
2 kr. 80 till 8 kr. pr kilogram. Det var en mycket betydlig
höjning. Det är kanske också för herrarne bekant, att samtliga
ledamöter från denna kammare i bevillningsutskottet då förenade
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 21. 1

N:o 21. 2

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. tull d
silke.
(Forts.)

sig om att föreslå en tull af 2 kr. på råsilke, men att vissa formella
skäl gjorde, att detta förslag aldrig kom till Riksdagens
afgörande, då det i utskottet endast var företrädt af eu reservation.
Hvad som hufvudsakligen anförts mot tull på råsilke har varit att,
då rikdagen i fjol satte en tull af 8 kr. på siden, den icke samtidigt
satte eu tull på råsilke. Men, mine herrar, det är ju alldeles
tydligt och klart, och motsatsen har icke heller af någon påståtts,
att då sidentullen ökades i fiol det icke var för att skydda någon
inhemsk näring, utan endast derför, att man ansåg siden vara ett
lämpligt lyxskatteobjekt. Då tullen höjdes så högst betydligt,
innebar det tydligen, att de fabriker, som funnos i Sverige och
redan förut giugo mycket bra med eu skilnad i tull mellan råvaran
och den färdiga varan af 2 kr. 80 öre, nu skulle med eu skilnad
som den mellan 0 och 8 kronor bära sig ännu bättre. Äfven
om den nu föreslagna tullen åsättes, skola dessa fabriker fortfarande
få ett skydd af 6 kronor, hvilket är mer än dubbelt så
stort skydd som de hade förut. De komma således icke i sämre
ställning än förut, utan snarare tvärtom. Riksdagen pålade denna
sidentull i fjol för att söka skaffa statskassan inkomster. Om jag
nu lägger eu tull af 2 kr. på råsilket, kommer den efter importen
för 1891 att göra en ökad statsinkomst af 33,824 kr. Det är en
afsevärd summa. Vidare är det mycket antagligt, att då skyddet
för den färdiga varan enligt utskottets förslag skulle utgöra 6 kr.,
importen af råvaran kommer att i någon mån stiga, och statsinkomsterna
deraf att öfverstiga denua summa af 33,000 kr. Med
anledning af denna tulls egenskap att dels kunna skaffa inkomster
och dels vara ett komplement till den lyxskatt Riksdagen i
fjol pålade denna vara, skall jag be, att kammaren vilie godkänna
utskottets förslag.

Herr Olsson i Ättersta instämde häruti.

Öfverläggningen var härmed slutad; och sedan propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Under mom. b) hemstälde utskottet: att tullsatsen å silke,
färgadt eller blekt, måtte höjas till 3 kronor per kilogram.

Äfven emot denna utskottets hemställan hade reservation
afgifvits af herrar friherre Barnekow, Fock, Almström, Cavalli,
grefve Kling spor, Nisser, Stephens, Treffenberg, af Buren och
Söderberg, med yrkande, att nu gällande tullsats å silke, färgadt
eller blekt, 1 krona per kilogram, måtte oförändrad bibehållas.

I fråga härom anförde:

Herr Bergendahl: Af samma skäl, på grund hvaraf jag
i den föregående punkten yrkade afslag å utskottets hemställan,
ber jag att få göra detsamma i denna punkt, på samma gång
som jag yrkar bifall till den vid betänkandet fogade reservation.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

3 N:o 21.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Då tullen å silke. Ang. tull åråfärgadt
eller blekt, i nu gällande tulltaxan utgår med en krona (P*ortes)
per kilogram, och kammaren nu beslutit att belägga silke, rått,
ofärgadt, som förut varit tullfritt, med eu tull af två kronor per
kilogram, följer deraf med nödvändighet, att man får höja tullsatsen
på silke, färgadt eller blekt, från en till tre kronor, hvarför
jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Då silke icke är en nödvändighetsvara,
utan en lyxartikel, som den fattige kan undvara, och
för hvilken den rike bör kunna betala den föreslagna tullen af
3 kronor per kilogram, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 7. Ang. tullen åsko don,

andra slag.

Utskottet hemstälde: att Riksdagen, med bifall till herrar J.

Pehrssons och Johan Peterssons i Boestad i protokollet för förmiddagens
sammanträde under paragraf 8 omförmälda motioner,
så vidt de anginge höjning af tullsatsen å skodon, ej specificerade,
andra slag, måtte besluta, att tullen å denna artikel skall höjas
till 2 kronor per kilogram.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar
Johansson i Noraskog, Bokström, J. H. G. Fredholm, Andersson i
Intagan, Jansson i Krakerud, Gollander, grefve Hamilton, friherre
von Schwerin, Olsson i Sörnäs och Beckman yrkat, att tullsatsen å
skodon, ej specificerade, andra slag, måste bestämmas till 1 krona
per kilogram.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Pierr Johansson i Noraskog: Herr talman! Då kammaren
på förmiddagen beslutade att bibehålla den nuvarande lägre lädertullen
och de nuvarande tullsatserna på hudar och skinn, ber
jag att få yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt och
bifall till reservanternas förslag, att tullsatsen å skodon, ej specificerade,
andra slag, måtte bestämmas till 1 krona per kilogram.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren Herr Johanssons i Noraskog m. fl. vid punkten fogade
reservation.

Punkten 8.

Herr P. Norberg hade i motion, n:o 177, inom Andra Kammaren
hemstält, att spanmål, malen och omalen, alla slag, samt

Ang. tullfrihet
för spanmål och
fläsk, som till riket
införes öfver
Funäsdalen.

N:o 21. 4

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. tullfrihet fläsk, andra slag, måtte få tullfritt till riket införas öfver FunäsSÄS
dalen (i Herjeådalen).

MFumsdaiener Under mom. a) hemstälde emellertid utskottet: att ifrågava(Forts.
) rande motion, så vidt densamma afsåge att spanmål, malen och
omalen, alla slag, måtte få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna usskottets hemställan hade reservation anmälts
af Herrar Johansson i Noraskog, Grefve Hamilton, Friherre von
Schwerin, Olsson i Sörnäs och Beckman.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Norberg: Herr talman, mine herrar! Att börja med får
jag säga, det jag är särdeles tacksam mot bevillningsutskottet, som
funnit min motion vara bebjertansvärd, men tillika måste beklaga,
att utskottet, oaktadt det bebjertansvärda, det likväl ansett sig
föranlåtet att afstyrka bifall till densamma. Detta beror säkerligen
derpå, efter hvad jag genom samtal härom med än den ene och
än den andre tycker mig hafva förmärkt, att utskottets ledamöter,
liksom för öfrigt Riksdagens, äro i saknad af all kännedom om
förhållandena inom detta af fjell uppfylda och i sitt slag enastående
landskap, Herjeådalen, det vill med andra ord saga: att
ingen, icke ens närmelsevis, kan fatta, Indika svårigheter befolkningen
inom denna ort har att utstå i kampen för sin tillvaro,
hvilken icke på ort och ställe varit i tillfälle att studera detta
folks existens vilkor; och skall jag derför be att med ett par
nakna fakta få illustrera en del af de för denna ort säregna förhållanden.

Då jag reste hem från förra årets lagtima riksdag, reste jag
på jernväg öfver Ckarlottenberg till Rörås. Jag for från Stockhom
den 22 maj och kom till Rörås den 24, men från Rörås hade jag
att fortsätta resan efter häst. Under de två första skjutshållen från
Rörås — 3 Vs mil ungefär — kunde jag begagna sommaråkdon,
emedan sommar! ands vägen var medelst skottning frigjord från
snö och is på denna sträcka, men sedan hade jag fullt vinterföre
och åkte med släda öfver större och mindre sjöar, bland hvilka
må nämnas Malmagssjön; detta passerade den 25 och 26 maj.
Denna sjö ligger inom min hemsocken, Tännäs; och det har händt
— ja, det kan låta otroligt, men är likväl sant — det har händt,
säger jag, att man kört öfver samma sjö så sent som den 28
juni. Häraf kan ju en hvar förstå, att det är först med juli
månads ingång, icke sällan äfven senare, som den verkliga
sommaren inträder i dessa trakter. Den räcker till slutet af
augusti månad eller i lyckligaste fall till midten af september och
är alltid åtföljd af frostnätter, som oftast äfven af snö. Under
sistlidne sommar både man snö flere gånger, och mot slutet af
augusti föll så mycket, att till och med träd brötos ned. Derigenom
blef äfven det ännu då oslagna gräset förstördt, så att hö -

5 N:o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

bergningen måste afslutas, innan tillräckligt behof för vintern
hunnit hopbergas. fläsk, som täln Och

vidare: — Jag har i föreliggande motion redan angifvit, ketF^^ver
att ingenstädes inom denna provins spannmål kan produceras till- (Forts)
räckligt för eget behof, icke ens under goda år; äfvenså har jag
påpekat, att många ställen finnas derstädes, från hvilka frostnätterna
fördrifvit all sädesodling — och dessa ställen äro icke få,
utan utgöra en ganska stor del af provinsen. De utgöras nemligen
af hela Tännäs socken, af hela Ljusnedals socken, hela Storsjö
socken, större delen af Hede socken, äfvensom flera eller färre
ställen här och hvar för öfrig!, och hvilkas befolkning jemte befolkningen
inom Hede lappförsamling är till följd af ortens aflägsna
läge samt brist på kommunikationer hänvisad till Rörås i Norge
efter hela behofvet af brödföda. Men härvid vill jag äfven fästa
uppmärksamheten dels derpå, att Rörås med omnejd är heller
ingen sädesprodueerande ort, såsom belägen uppe på Dovre fjell,
utan hela behofvet af spannmål för denna ort hemtas också från
andra ställen, nemligen Trondhjem, dels ock derpå, att Rörås,
som ligger uppe på fjellet, bär ett så särskild! enstaka läge, att dess
affärsmän äro helt och hållet skyddade för konkurrens från andra
håll, hvilket ju också förklarar, hvarför priset på 100 kilogram mjöl
är i vanligaste fall 2: 50 ä 3 kronor högre i Rörås än i Trondhjem.
Jag vill härmed endast hafva sagt, att ju flera händer
en vara måste passera, desto dyrare blir den för konsumenten.

Emellertid, då uti Rörås kunna köpas 100 kilogram kornsikt
för 15: 50, rågsikt för 15 ä 18 kronor samt rågmjöl för 13: 50, så
får man t. ex. inom Storsjö socken betala för 100 kilogram kornsikt
29 kronor, rågsikt 30 kronor, för sammalet rågmjöl 26 kronor,
för hvetemjöl 33 kronor, för ett kilogram fläsk 1:30 o. s. v.

Man får alltså der betala för de oundgängligaste lifsmedlen ungefär
dubbelt emot hvad de kostat i inköp uti Rörås.

Dessa prisuppgifter hafva på begäran blifvit i dessa dagar
mig meddelade af fullt trovärdiga personer inom orten, så att jag
kan försäkra herrarne, att de äro fullt exakta och gälla för
närvarande. Men jag får härjemte upplysa, att under de 31 år,
som jag haft familj att försörja, vet jag ingen gång, att mjölpriset
i Rörås stått så lågt som för närvarande, eller att man förut
under denna tid kunnat få köpa 100 kilogram kornsikt derstädes
så billigt som för 15 kronor 50 öre, utan priset derå har alltid
varit mycket högre — i allmänhet varierande mellan 20 ä 25
kronor, men då har man i Storsjö socken t. ex. också fått betala
för samma qvantitet ända till 40 kronor, eller 4 kronor per 10
kilogram, och någon gång till och med derutöfver.

Det skulle finnas mycket mer att framhålla i detta hänseende,
men jag skall icke taga kammarens tid vidare i anspråk i detta
fall, emedan jag anser, att det redan sagda må vara nog för att
litet hvar skall kunna göra sig en någorlunda klar föreställning

N:o 21. 6

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. tullfrihet om, huru lefnadsviikoren inom denna ort månde vara, och livilka
ffläskTscm%°ri- svårigheter denna fattiga befolkning har att utstå i kampen för
ket införes öfvera\n tillvaro. Och jag skall till en början blott fråga: äro skydds^Fortsd
'' tullar behöfliga för eu sådan ort som deu ifrågavarande ? Eller
måsto jordbruket derstädes komma alt gå under, derest detsamma
icke blefve skyddadt af spanmålstullar? — Svaret på dessa frågor
kan icke blifva annat än ett obetingadt nej; och derest den regeln
är fortfaraude gällande, som inom Riksdagen uttalades och som
tyckes mig blifvit faststäld, när spanmålstullarna infördes, »att
tullar måste införas, när prisen stå så lågt, att de äro nödvändiga,
men böra deremot borttagas, när sådana tider komma, att de icke
vidare behöfvas till skydd för jordbruket», så synes det mig, som
att åtminstone denna kammare skall instämma med mig deri, att
spanmålstullar äro icke allenast obehöfiiga, utan de äro till och
med ruinerande för en ort, hvarest spannmål aldrig får skördas och
hvarest man måste betala allra minst 26 kronor för 100 kilogram
sammalet rågmjöl. Men det oaktadt har utskottet, såsom synes,
afstyrkt bifall till min motion och i sin motivering derför till en
början anfört: »Med allt erkännande af det behjertansvärda syftet
med motionärens framställning, anser sig utskottet dock icke kunna
tillstyrka bifall till motionen i nu ifrågavarande del. En undantagslagstiftning
af den beskaffenhet, motionen innebär, skulle
nemligen otvifvelaktigt framkalla mångfaldiga anspråk af den
mest skiftande beskaffenhet från olika delar af landet, anspråk,
hvilkas räckvidd nu omöjligen kan öfverskådas, men som, sedan
ifrågavarande framställning tillvunnit sig bifall, skulle framträda
med ett måhända oafvisligt kraf på lagstiftarens tillmötesgående.
Hvilka följder ett sådant tillmötesgående skulle kunna medföra
för landet i dess helhet, derom beböfver utskottet icke erinra.»
Men härvid skall jag tillåta mig att fästa kammarens uppmärksamhet
på, ait de omständigheter, som utskottet i sin motivering
här framhållit, vidröra icke det ringaste de förhållanden, som
min motion så tydligt afse. Jag har icke påyrkat någonting
annat, än att befolkningen i Herjeådalen och företrädesvis i dess
öfre del måtte blifva befriad ifrån den genom spanmålstullarna
dem orättvist påförda skattebörda, hvilken börda de i sin fattigdom
— den naturen och ingen annat vållat — icke förmå att bära.

Och beträffande den fruktan utskottet hyser, nemligen derför,
att anspråk af den mest skiftande beskaffenhet måhända skulle
komma att ställa oafvisliga kraf på lagstiftarens tillmötesgående,
derest min motion blefve bifallen, så skall jag lugna herrar utskottsledamöter
och andra med den allra kraftigaste försäkran,
att herjeådalingen, hvilken allt ifrån barndomen fått vänja sig
vid och tränats i umbäranden och försakelser af allehanda slag,
aldrig skall komma att besvära lagstiftaren med att yrka på tullfrihet
för siden, finare skodon, lyxartiklar, leksaker etc. etc., ty
något dylikt ingår icke i herjeådalingens behof, men mat behöfver

7 N:0 21.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

lian liksom andra menniskor — och får han sådan, så att han Ang.
slipper svälta alltför mycket, så är han fullkomligt nöjd med sin%s^Z^atinCrianspråkslösa
och alls icke afundsvärda ställning. _ ketFuSdS.er

Vidare säger utskottet: »Dessutom bör ej förgätas, att, (Forts.)

enligt den s. k. mellanrikslagen, i Norge frambragt omalen spannmål
äfvensom der frambragt och förmålen spannmål vid införsel
landvägen till Sverige redan nu åtnjuter tullfrihet.»

Hvad bevillningsutskottet härmed egentligen velat påvisa,
skulle väl vara det, att den fattiga befolkningen i Herjeådalen
skall genom den s. k. mellanrikslagen hafva beredts tillfälle att
bekomma tullfri spannmål så mycket den behöfver, och att min
motion till följd deraf icke blifvit af behofvet framkallad. Men,
mine herrar, det är icke så. Den tullfrihet, som utskottet här
talar om, finnes till endast på papperet, hvad Herjeådalen angår;
ty såsom en hvar af herrarne mycket väl vet, så kan inom det
nordenijeldske Norge, mot hvilket Herjeådalen gränsar, icke produceras
spannmål ens tillräckligt för eget behof, än mindre till export,
utan den spannmål, som fraktas upp till Rörås och som herjeådalingen
der får köpa, den tages öfver Trondhjem från utlandet
och är alltså underkastad tull, dä den föres öfver till Sverige.

— Nej, skulle man vilja komma i åtnjutande af den af utskottet
antydda tullfriheten, så vore man tvungen att resa ned till det
söndenfjeldske, det vill säga till de södra delarne af Norge, hvarest
måhända något spannmål möjligen kunde finnas för export, men
vida lämpligare än detta vore väl för herjeädalingen att i det
hänseendet resa ned Sill Vestergötland eller Östergötland, emedan
han då åtminstone icke behöfde riskera lifvet med att klättra
öfver skyhöga fjell med den inköpta brödfödan. Och slutligen
anför utskottet: »Samma lag medgifver äfven, att vid resan öfver
landgränsen mellan Sverige och Norge viss myckenhet spannmål,
utom malt, får, oafsedt dess ursprung, tullfritt medföras,
nemligen af omalen spannmål 150 och af malen 100 kilogram.»

Ja, jag skall helt onödd medgifva, att för de 6 ä 7 familjerna,
och flera äro de icke, som i Herjeådalen bo inom de 2 ä 3 första
milen närmast norska gränsen, medför visserligen den af utskottet
här angifna tullfriheten till och med en väsentlig lättnad i dessa
fattiga familjers existensvilkor; men hur pass effektiv samma tullfrihet
kan blifva för dem, som bo på 6, 8 ä 10 mils afstånd från
riksgränsen, eller hafva 10, 12 h 14 mil till Rörås, och hviska i
de flesta fall ha obanade vägar till sina hem, det skall jag utan
vidare öfverlemna åt herrarne att sjelfva bedöma.

Jag vill till sist hafva sagt, att till följd af det ofantligt
stora afståndet — inemot 30 mil från Rörås till gränsen mellan
Herjeådalen och Helsingland eller 34 mil mellan Rörås och jernvägsstationen
Ljusdal — komma de sädesproducerande orterua
inom landet icke att lida det ringaste men af den härigenom
föreslagna tullfriheten — nej, den kan, såsom uti motionen är

N:0 21. 8

Lördagen den 18 Mars, e. m.

hoch anS^v®t-. icke blifva »missbrukad eller blifva tillgodogjord för annat
fläsk, som till H- ändamål än det, hvartill den är afsedd, nemligen att i någon om
ketFuläsdäkCrrinSa mån bereda en af behofvet högeligen påkallad lättnad
(Forts) i existensvilkoren för Herjeådalens i alla afseenden mycket vanlottade
och mest fattiga befolkning.»

Herr talman, jag yrkar bifall till min motion.

Häruti instämde herrar Broniée, Gunnar Eriksson, Nordin,
Kardell, Dahlstedt, Wallmarlc i Selånger, Norman och Halm.

Herr Falk yttrade: Herr talman! För mig ställer sig denna
punkt i utskottets betänkande alldeles icke som eu fråga om tull,
utan som eu ren humanitetsåtgärd. Herr Norberg har i sin
motion tydligen ådagalagt, huru ställningen är i den del af vårt
land, för hvilken undantagslagstiftningen begärts. Han har visat
att detta landskap, eller rättare att den del deraf, hvarom fråga
är, icke sjelf producerar någon spanmål, utan är hänvisad att från
andra delar af landet eller från utlandet anskaffa sitt behof. Dess
belägenhet är sådan, att de närmaste platserna, hvarifrån säd kan
hemtas, äro på norska sidan Rörås, dit det är 7 mil, och på andra
sidan Ljusdal, dit det är 26 och en half mil. Det synes mig
ligg8, för öppen dag, att det är alldeles omöjligt, att, om denna
del af vårt land beviljas denna undantagsförmån, densamma skall
kunna missbrukas, ty transportkostnaderna äro så mycket högre,
öfverstiga i så väsentlig grad tullen, att det aldrig kan blifva affär
att taga spanmål från''Norge och föra den denna väg till andra delar
af landet. Utskottet har också förklarat, att motionen har ett
mycket behjertansvärdt syfte, men utskottet anser sig icke kunna
förorda den, emedan, om den bifölles, fara vore att mångfaldiga
anspråk af hvarjehanda beskaffenhet från olika delar af landet
skulle framställas. För min del kan jag icke inse faran af detta
förhållande. Anspråk kunna väl framställas, det har Riksdagen
ofta erfarenhet af, men huru ofta de tillfredsställas, det beror på,
hvilka skäl man har att åberopa. Kan det visas, att anspråk
från andra håll äro lika billiga och rättvisa som ifrågavarande,
så ser jag ingen fara att bifalla dem.

Jag skall, herr talman, be att i likhet med motionären få
yrka bifall till hans förslag och således afslag ä utskottets.

Herr Axdin förenade sig med herr Falk.

Vidare anförde:

Herr Jansson i Krakerud: Då de båda föregående talarne
förebragt så många skäl, som jag anser behöfligt för bifall till
motionen, så skall jag endast be att få tillkännagifva, att jag varit
af sjukdom hindrad att anteckna mitt namn bland reservanterna.

Jag yrkar bifall till motionen.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

9 N:o 21.

Herr Anderson i Tenhult: Vi hafva i dag på förmiddagen Ang. tullfrihet

likasom i afton fått höra efter min tanke allt för många rnörka.fläS^som%iriskildringar
om provinsen Jemtland. För min del har jag eu
annan uppfattning. Jag tror, att ställningen der icke är så svår (Forts.)
som i dag uppgifvits. Jag bor visserligen långt från den orten,
så jag icke fått min kännedom på platsen, men jag har tagit reda
på prisen uti de för de senare åren upprättade markegångstaxorna.

Ser man på markegångstaxan, som gälde för 1892, således den
sist upprättade, finner man, att medelpriset nämnda år på en
hektoliter råg var i Jönköpings län 8 kronor 80 öre, men i Jemtland
6 kronor 65 öre och i Herjeådalen 5 kronor 50 öre. Medelpriset
för hela riket utgjorde samtidigt 8 kronor 40 öre och var
sålunda vida högre än priset i Jemtland och Herjeådalen. Ser
jag på priset för korn, finner jag att det samma år var i Jönköpings
län 8 kronor för en hektoliter, men deremot i Jemtland
5 kronor 11 öre och i Herjeådalen 4 kronor 75 öre. Markegångstaxorna
äro ju upprättade af landstingens deputerade, och således
har man anledning att tro, att i dem upptagna pris äro rigtiga.

Aro de det icke, så hafva deputerade icke förhållit sig så som
de bort.

För min del är jag öfvertygad derom, att hvad af ett par föregående
talare anförts angående prisen deruppe är mycket öfverdrifvet.
Sedan man fått jernvägar åt dessa trakter, har priset
på spanmål der reducerats mycket mot hvad det var förr i tiden.

Ehuru skäl väl kunde förefinnas att framställa yrkande på bifall
till utskottets förslag, skall jag nu icke göra det. Jag har endast
velat lemna några upplysningar om prisen enligt markegångstaxorna.
v

Herr Olsson i Sörnäs: Såsom af utskottsbetänkandet synes,
har jag i denna punkt reserverat mig utan att på samma
gång angifva något som helst motiv för min reservation. Det är
i anledning häraf jag tagit mig friheten att begära ordet och
skall nu något närmare utveckla skälen för min reservation.

Jag kunde icke föreställa mig, att denna motion skulle afslås,
ty här var ju fråga om ett alldeles säreget förhållande, och jag
drog icke i tvifvelsmål, att utskottet skulle visa sig barmhertigt
mot ifrågavarande folk. Då utskottet icke gaf annat än ett naket
afslag, så reserverade jag mig. Jag har inom utskottet arbetat
för motionen och vill nu nämna, att vid votering, om sådan förekommer,
jag skall rösta för bifall till motionärens förslag.

Herr Collander: Det är otvifvelaktigt mycket bebjertausvärda
förhållanden, som motionären har påvisat, och ingen kan
lifligare än jag beklaga, att Riksdagen har åsatt tull på en sådan
förnödenhetsvara som spanmål. Jag har i min mån sökt motverka
detta och står fortfarande på samma ståndpunkt. Men detta

N:o 21. 10

LSrdagen den 18 Mara, e. m.

Ang. tullfrihet gör jag endast för så vidt det gäller att taga bort spamnålstullen
fläsk, som till för hela landet. En undantagslagstiftning på tullområdet, såsom
^FnnäMaien^ motionen afser, kan jag återigen icke vara med om, ty det skulle
(Forts.) komma att leda till de mest egendomliga konseqvenser och förhållanden.
En undantagslagstiftning kan der endast ifrågakomma,
om det är tal om inrättande af frihamn eller frilager; då är
det rigtigt att tullbeskattningen suspenderas för sådant område,
som är bevakadt. År det så, att en de! af landet behöfver temporär
nödhjelp, och staten anses böra träda emellan på ett eller annat
sätt, så kan detta ske genom att t. ex. lemna fraktnedsättningar,
eftergifva en eller annan skatt som utgår, t. ex. efter bevillningen,
eller lemna direkt anslag eller dylikt. År det åter så, att svårigheterna
äro permanenta för dessa trakter, bör man tänka på andra
sätt för att komma orten till undsättning, möjligen genom att
bevilja odlingslån eller dylikt. Men att, på sätt motionären föreslagit,
upphäfva tullbeskattningen är bestämdt en för staten olämplig
form att lemna undsättning. Det är ur den synpunkten jag
i utskottet varit med om det förslag, som här föreligger. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr grefve Hamilton: Jag har begärt ordet i den kanske
fåfänga förhoppningen, att, om det blott klargjordes hvad denna
fråga i sjelfva verket innebär, ingen i denna kammare skulle vara
emot hvad motionären föreslagit.

Min ärade vän, den siste talaren, yttrade, att om det vore
fråga om en tillfällig nöd, borde staten komma till hjelp genom
ett tillfälligt understöd; vore det åter fråga om ett permanent
förhållande, borde staten hjelpa denna landsdel på ett annat sätt
än genom eu undantagslagstiftning, t. ex. genom odlingslån. Men
hvad skulle invånarne i norra Herjeådalen göra med odlingslån?
Det är just det egendomliga, att de kunna ingenting odla, om de
också finge låna aldrig så mycket penningar. Här är fråga om en
del af Syerige, som befinner sig under så exceptionella förhållanden,
att jag knappast tro, att man skulle kunna uppleta ett
motstycke dertill, äfven om man ginge till det nordligaste Sverige.
Ty äfven under polcirkeln kan säd odlas. Det hafva vi många
gånger hört, och derom kunna nog representanterna från Norrbotten
bära vittne. Men här är fråga om eu ort, der faktiskt icke
odlas ett korn och kan icke odlas ett korn. Det enda, som der
odlas, är med svårighet litet potatis. Motionären har framhållit,
att i de norra socknarne: Tännäs, Ljusnedal, Storsjö och Hede,
således i hela norra delen, faktiskt icke kan odlas någon säd, och
befolkningen der befinner sig således i ett permanent nödtillstånd.
Invånarne måste städse skaffa sig sin brödföda utifrån. Motionären
har likaledes framhållit, att det icke kan komma i fråga
för dem att vända sig till någon annan ort än Rörås, ty fram
till Ljusdals jernvägsstation från Funäsdalen är det öfver 26 mil

Lördagen den 18 Mars, e. m.

11 N:o 21.

Ds måste således gifva sig af till Rörås, dit afståudet från Funäs- Ang. tullfrihet
dalen är 7 mil. Från de flesta öfriga orter är afståudet betydligt
längre, och från dessa orter finnes derjemte i allmänhet icke något, ketFl^sdai^er
som vi kalla vägar, utan öfver obanade marker och sjöar och (Forts.)
nakna fjell måste man bana sig väg fram och tillbaka för att
släpa hem den vara, som man behöfver för att uppehålla lifvet.

Herrarne kunna derför tänka sig, hvilka ofantliga svårigheter denna
befolkning har att kämpa med, och huru dyr varan blir under
sådana omständigheter.

Nu säger utskottet, att enligt mellanrikslagen får vid resa
öfver landgränsen mellan Norge och Sverige norsk spanmål införas
tullfritt, till hvilken qvantitet som helst och äfven annau spanmål,
af omalen 150 och af malen 100 kilogram. Men beträffande först
den norska spanmålen, så veta herrarne nog, att Norge i allmänhet
icke är något spanmålsproducerande land och att särskilt nordenfjeldske
Norge icke alls bar någon spanmål att afyttra.

Hvad åter beträffar medgifvandet att tullfritt införa 100 å
150 kilogram, får ju detta enligt mellanrikslagen blott ske, om
den, som skall hafva spanmålen, sjelf är med lasset. Man får
sålunda taga ett hälft hästlass med sig. Detta är en fördel för
dem, som bo en 2 å 3 mil från riksgränsen. Men enligt hvad
motionären meddelat mig, så, om man drager ett streck genom
Herjeådalen parabel! med riksgränsen på 2 å 3 mils afstånd derifrån,
får man mellan denna linie och riksgränsen eu befolkning
af på sin höjd omkring 50 personer, som har nytta af nämnda
medgifvande. Det är inalles 6 ä 7 familjer. Den öfriga befolkningen
har deremot knappast någon fördel af detta stadgande i
mellanrikslagen. Under sådana förhållanden kan det väl ej vara
obilligt, att man kommer dem till hjelp på detta sätt. Och att
medgifva dem tullfrihet kan ej medföra den ringaste fara; tv det
är omöjligt under sådana förhållanden som dem, hvari befolkningen
lefver der uppe, att spanmålen kan föras vidare in i rik6t.

Nu har den ärade representanten från Tveta, Vista och Mo
domsaga, med åberopande af 1892 års markegångspris, sökt ådagalägga,
att invåDarne i Jemtland och Herjeådalen ej kunna lida
nöd, i ty att spanmålen der vore så ofantligt billig. Ja, det
bände:-, att man sätter låga pris vid markegångssättning, när
spanmålen är så dålig, att den knappt duger till menniskolöda.

Sådant kan inträffa; och spanmålen var särskild! år 1892 öfverallt
i Jemtland af denna beskaffenhet. Men att med markegångstaxan
visa, huru spanmålen växer i Herjeådalen, lär väl icke gå
för sig. I norra Herjeådalen växer ingen spanmål, och följaktligen
kunna väl ej markegångsprisen afse spanmålen der. För
öfrig! får man ju icke ofta betala spanmålen efter markegångspriset,
utan man får betala hvad den verkligen gäller. Motionären
har redan berättat, hvilka enorma pris man får betala deruppe.

Nu lär det väl vara så, att de fleste af herrarne, som sätta

N:o 21. 12

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. tullfrihet sig emot det utaf motionären framstälda förslag, göra detta derför,
fläsk, som till h- att en undantagslagstiftning synes dem vara något oerhördt, något
^etfunäsdaien.erförsökt, något som ej förekommer i tullagstiftningen. Till eu
(Forts.) början ber jag att få erinra derom, att på den tid, då spanmålsprotektionismen
stod i sitt högsta flor, under förra hälften af detta
århundrade, man väl insett, att sådana undantagslagar voro nödvändiga
konsekvenser af systemet, hvarför esomoftast kungörelser
förekommo, hvarigenom icke blott tallen för hela riket suspenderades,
utan äfven medgafs, att, på grund af den nöd, som rådde
i särskilda delar af landet, spanmål fick tullfritt införas der och
der och der. Men icke nog med detta; utan vi hafva mycket
nära oss för närvarande ett exempel på, hurusom man sett sig
nödsakad att af samma orsak förfara på samma sätt. I Norge
har man också spanmålstullar, fast betydligt lägre än här i landet.
Man har icke hunnit längre der än till 22 öre per kilogram för
omalen spanmål och 50 öre per kilogram för malen; men ändå
finna herrarne i Norges tulltaxa vid artikeln spanmål eu anmärkning,
hvarigenom upplyses, att råg och rågmjöl, som införas öfver
tullstationerna Hammerfest, Vardö och Vadsö, äro tullfria. Fast
norrmännen beskatta sin spanmål så lågt, ha de likväl ansett, att
invånarne deruppe, som ha så stora svårigheter af hvarjehanda
slag att bekämpa, böra få in sin nödvändiga brödföda tullfri.

Jag tror sålunda, att inga betänkligheter böra möta vid att
bifalla motionen, som ej kan draga några farliga konsepvenser med
sig. Här föreligger ett rent exceptionelt förhållande. Jag skall
derför bedja att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen i denna del.

Herr Olsson i Återstå instämde häruti.

Herr Lovén: Herr talman, mine herrar! Jag är visserligen
ingen vän af undantagslagstiftning. Men då det gäller så exceptionella
förhållanden som de, hvilka äro rådande i den del ai
Herjeådalen, hvarom nu är fråga, öfre Herjeådalen, måste dessa
principiella betänkligheter vika. På grund af egen erfarenhet,
förvärfvad under en flere månaders vistelse i dessa trakter, kan
jag betyga, att den skildring af naturförhållanden och kommunikationer
der, som herr Norberg nyss lemnade, fullt öfverensstämmer
med sanningen. Her produceras icke ett spår och kan icke
produceras ett spår spanmål. Vi hafva också hört, hvilka stora
svårigheter finnas för befolkningen att förskaffa sig sitt nödiga
behof deraf.

Under sådana förhållanden och på grund af hvad som anförts
af föregående talare ber jag att få tillstyrka bifall till herr Norbergs
motion.

Herr Beckman: Herr talman! Då äfven jag låtit anteckna

Lördagen den 18 Mars, e. m.

13 N:o 21.

mig såsom reservant i
några ord.

denna punkt, skall lag be att få yttra Ang. tullfrihet

för sparmål och
fläsk, som tiUri -

Efter den gripande skildring, som lemnats af representanten
från dessa bygder, finnes väl ingen i denna kammare, som icke
känner, att hans framställning är i högsta måtto behjertansvärd.
Denna hans skildring af en bygd, rik på försakelser och umbäranden,
var, enligt mitt förmenande, lika enastående, lika mycket
ett undantagsfall som den begäran, hvilken han i sin motion
framstält. Det har redan påpekats, att den enda egentliga betänklighet
man skulle kunna hysa mot att tillmötesgå motionärens
önskan vore faran af att slå in på eu undantagslagstiftning. Men
jag frågar er, mine herrar: är icke hela detta »nya system» med
dess lifsmedelstullar en undantaglagstiftning? Och är det icke på
sätt och vis fråga om undantagslagstiftning hvarje gång, då än
en näring, än eu annan anhåller om speciel »skydd» för sig och
sina? Men detta anses icke vara något olämpligt. Detta anses
icke innebära någon fara. Skulle det då innebära någon större
fara, om man i ett fall som det nu föreliggande kommer och
begär motsatsen, begär att blifva förskonad från en skyddstull,
som intet skyddar, befriad från en börda, onödigtvis lagd på en
fattig befolkning?

Man skulle visserligen, i synnerhet från min ståndpunkt, kunna
resonera som så: ju sämre dess bättre — eller med andra ord:
ju flera sådana här skriande missförhållanden, dess bättre; dess
förr kommer den dag, då detta system, som jag så djupt ogillar,
måste brista i stycken. Men, mine herrar, jag upprepar hvad jag
sade i förmiddags, att så länge våra finanser göra det till en
möjlighet, att vi kanske få dragas med detta systemet ännu någon
tid, är det bättre, att det ordnas så pass drägligt, som det möjligtvis
kan göras.

Det bar här af en ärad talare yttrats, att en sådan undantagslagstiftning
som denna endast borde kunna ifrågasättas i afseende
på sådana områden, som kunde ställas under tullbevakning, exempelvis
en frihamn. Men här behöfs icke någon tullbevakning!
Det är klart ådagalagdt, att en köpman icke kan importera spanmål
till Funäsdaien för att sedermera försälja den så importerade
varan till andra bygder. I stället för tullbetjening har man här
alldeles tillräcklig »bevakning» genom stora afstånd, genom svåra
samfärdsmedel. Jag anser derför, att man äfven från denna synpunkt
mycket väl kan försvara, att man här gör ett undantag.

På dessa grunder och under anslutning till hvad motionären
för sin del yttrat om förhållandena der uppe, anhåller jag, på det
bevekligaste, att kammaren ville tillmötesgå motionärens här framstälda
begäran och bifalla hans motion.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till motionen.

ket införes öfver
Funäsdaien.
(Forts.)

N:o 21 14

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. tullfrihet
för spanmål och
fläsk, som till riket
införes öfver
Funäsdalen.

(Forts.)

Med herr Beckman förenade sig herrar Waldenström, Anderson
i Hasselbol, Svensson från Karlskrona, Wavrinshj och Persson i

Tällberg.

Herr Bokström: Då jagbiträdt det beslut, hvartill utskottet
i denna punkt kommit, och sålunda är medansvarig för detsamma,
skall jag anhålla att få yttra några ord:

För min del delar jag den åsigten, att tullar å oundgängliga
lifsförnödenheter äro en svår tyngd på börda, och jag önskar
derför lifligt, att de må kunna afskaffas icke endast i Funäsdalen,
utan äfven i andra delar af vårt land.

Huruvida några alldeles särskilda förhållanden föreligga, som
företrädesvis böra kunna föranleda till ett undantag ensamt för
Funäsdalen, är icke utredt dermed, att enskild motionär derom
gjort framställning, och väl bekant är, att det för närvarande finnes
vissa hungerdistrikt i öfre Norrland, för hvilka en sådan
eftergift icke är ifrågasatt.

Den högt aktade motionären har tvärt om i sitt sakrika anförande
upplyst, att under de 31 år, han haft hushåll i Herjeådalen,
spanmålen aldrig der varit så billig som nu. En eftergift
af den numera obetydliga spanmålstullen skall ock näppeligen
kunna anses medföra någon nämnvärd lindring i de svårigheter
och kostnader, som äro oskiljaktiga från den långa transporten
från Rör ås.

Jag skall emellertid icke taga vidare illa vid mig, om kammaren
skulle afslå utskottets hemställan i denna punkt, och jag
skall icke gorå något yrkande.

Herr Forsell: Jag har eu och annan gång hört sägas,

att man i politiken icke skall låta känslan råda eller, såsom man
säger, taga öfverhand. Men jag får bekänna, att, när jag hörde
talaren från Herjeådalen skildra det lif, som befolkningen der
uppe för, jag blef rent af slagen af häpnad. Jag trodde verkligen
icke, att det fans någon befolkning i vårt land, som lefde
under sådana förhållanden som dessa arma fjellbor göra. Om
vi tänka på de förhållanden, under hvilka vi lefva, på de pris
vi betala för vår spanmål och på alla de beqvämligheter, som
äro stälda till vår disposition, samt jemföra oss med dessa menniskor
deruppe, kunna vi då hafva hjerta till att säga nej till
hvad här begäres; och är det då orätt att låta känslan taga ut
sin rätt, så att vi bevilja denna begäran?

Hvar och en må tycka härutinnan som han vill, men jag
räknar det icke för orätt, om motionärens framställning beviljas.

Jag skall sedan be att få vända mig mot herr Anderson i
Tenhult. Han talade om markegångstaxor. Om han varit med
vid någon markegångssättning, så vet han mycket väl, hvad
dessa markegångspris ha för betydelse. Jag vill fråga, om han

Lördagen den 18 Mars, e. m.

15 N:o 21.

vill sälja spanmål till det pris markegångstaxorna angifva. Om Ang. tullfrihet
man kunde köpa spanmål efter det pris dessa taxor angifva, då
tror jag verkligen, att svenska folket icke skulle behöfva tala om ketJunäldaimVer
höga spanmålspris. (Forts.)

Herr talman! Jag skall icke läugre upptaga kammarens tid,
men af själ och hjerta yrkar jag bifall till motionärens framställning
och afslag å utskottets hemställan.

Herr John Olsson: Jag skulle ha kuunat inskränka mig

till att instämma med grefve Hamilton i hans anförande; ty jag
tycker, att det yrkande, som motionären gjort, verkligen är så
billigt, att kammaren endast af billighetskänsla borde kunna vara
med om att bifalla hans motion.

Men jag begärde ordet med anledning af hvad den ärade
representanten frän Gotland nyss yttrade. Jag kan icke neka
till, att jag blef något förvånad, då jag icke återfann hans namn
bland reservanternas. Ty den ärade representanten från Visby
har så många gånger här i kammaren med värme förfäktat
gotländingarnas särskilda rättigheter och velat, att Riksdagen
skulle bevilja dem särskilda förmåner, att det synes mig underligt,
att han nu vill vägra en annan landsdel den lilla undantagsförmån,
som man der så lifligt önskar. Jag tror icke, att
den omedgörlighet, som den ärade representanten nu visar gent
emot den ogynsamt lottade landsdel, om hvilken nu är fråga, kan
göra oss synnerligen benägna att, när han framdeles kommer
och begär några särskilda förmåner för Gotland, då lemna vårt
bifall dertill.

För min del yrkar jag bifall till motionen.

Herr Anderson i Tenhult: En föregående talare frågade,

om jag någon gång närvarit vid markegångssättning. Jag får
då upplysa honom om, att jag varit det många gånger och säkerligen
flera gånger än talaren sjelf. Jag var närvarande förliden
höst, då de pris åsattes, som jag för en stund sedan tog
mig friheten nämna.

Inom den ort och det län, jag tillhör, hafva vi alltid velat hålia
oss vid de rätta och rigtiga prisen och icke sätta dem så lågt,
som det synes hafva skett på andra ställen. Jag bar således
ingenting att förebrå mig eller någon af de öfriga deputerade,
som deltagit i markegångssättningen inom min ort, att vi hafva
satt origtiga pris.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har endast begärt ordet

för att gifva till känna min förvåning öfver, huru man kan hålla
väsen för ingenting. Så snart det blir fråga om tullar, så blir
det alldeles som när man talar om bränvin — man blir litet besynnerlig.
Hvad är det nu egentligen man talar och grälar om

N:0 21. 16

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. mfrihet här? När invånare i Herjeådalen få betala 30 kronor för 100 kg.
mKwmtmEjspanm&l, hvad gör dem då den lilla tullen af 1 krona 25 öre?
ketFunäedaiJ,ier ^an man göra dem någon annan tjenst, såsom t. ex. med lättade
(Ports.) kommunikationer’, må man göra det, men hvad tullen beträffar,
hafva de af den hvarken nytta eller skada, så att det icke är värdi
att tala derom. Det synes vara ett nöje för herrarne att tala och
skrika om sådana saker. För resten är det en känd sak, huru
mycken smuggling mellan Sverige och Norge, befolkningen har
för sig deruppe. Det är icke sagdt, att de nöja sig med den
obetydliga myckenhet spanmål, som de få föra med sig öfver
gränsen, utan de taga nog med sig och föra öfver gränsen samt
vidare till sina boningar betydligt mera. Sådant går mycket lättvindigare
till, än man här velat låta påskina. Jag lägger mig för
öfrigt icke i detta. Hela frågan är en obetydlighet. Det är besynnerligt,
att man vill stifta undantagslagar i nu förevarande
fall. Men så snart tullar komma på tal, talas om både likt
och olikt.

Jag bryr mig icke om frågans utgång. Kammaren må besluta,
huru den vill för mig. Men jag tycker, att utskottet haft
rätt i hvad det i denna fråga sagt, och jag yrkar derför bifall
till dess hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Det må vara sant, att den fråga,
som nu föreligger, icke har någon egentligt stor räckvidd.
Men så stor är den dock, att man icke bör tala om de åsigter,
som uttryckts i kammaren om densamma, på ett sådant sätt, som
den senaste talaren har gjort. Hvad man än må hysa för åsigter,
bör man icke förqväfva en menniskokänsla och hindra den
att göra sig gällande. Den bör vara tillräckligt stor, för att man
skall tala om sådana saker i en annan ton än hvad här har skett.

Jag yrkar bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Herr Bexell: Jag tror icke, att invånarne i Herjeådalen

äro i den svåra belägenhet, att det är nödvändigt för staten att
träda emellan och understödja dem. Det torde nu lika litet som
förut finnas någon i Herjeådalen, som tänker lefva på spanmålsproduktion.

Jag vill fråga dessa herrar på stockholmsbänken, som tala
så varmt för motionen, om det verkligen är deras goda hjertan
gent emot Herjeådalen, som mana dem härtill. Nej, jag tror det
icke! Det är frihandlarne, som vilja skjuta bréche på vår tulltaxa.
Det är nog ingenting annat de vilja, och derför afstyrker
jag helt och hållet denna motion. Jag vill särskildt nämna, att
motionären, om jag mins rätt, sade, att billigare spanmålspris än
nu har aldrig funnits i Herjeådalen. Hvarför kommer man då
just i år och begär denna lilla nedsättning, som i alla fall ingen -

Lördagen den 18 Mars, e. in.

17 N:o 21.

ting kan inverka på spanmålsprisen deruppe. Jo, möjligtvis kan Ang. tullfrihet
det vara för en minskning i renjagten, som de framställa detta
förslag? Jag endast frågar. “rSSSSJST

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Forts.)

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och
bifall till herr Norbergs motion i förevarande del; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Herr Bexell begärde likväl votering, hvilken ock företogs,
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som vill att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i punkten 8:o mom. a) i betänkandet n:o 7, bifaller
herr Norbergs i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

. Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda
hemställan.

Omröstningen utföll med 110 Ja och 81 Nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Mom. b).

Bifölls.

Punkten 9.

Sedan herr O. Melin i en inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 89, föreslagit afskrifning af den sjöfarten under namn
af lastpenningar åliggande beskattning, hemstäldo utskottet i föreliggande
punkt,

att Riksdagen ville besluta att på det sätt bifalla ifrågavarande
motion, att den sjöfarten under namn af lastpenningar
åliggande afgift måtte under loppet af tio år afskrifvas sålunda.

att densamma måtte från och med början af år 1894 utgå

Ang. afskrifning
af lastpenningame.

(Forts.)

med 9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande år till och
med år 1903 med ett öre mindre per ton än det närmast föregå -

ende året; samt

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 21.

2

N:o 21. 18

Lördagen den 18 Mara, e. m.

Aaf iastmniZ9 från ocb med början af år 1904 alldeles upphöra.

garné,min I eu vid punkten fogad reservation hade deremot herrar fri (Forts.

) herre Barnelcow, Fock, Almström, Cavalli, grefve Klingspor, Nisser,
Treffenberg, Söderberg, friherre Alströmer och Benedicks hemstält
om afslag å motionen.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

herr Swartling, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Om det verkligen vore så, att den nu ifrågasatta afskrifningen af
lastpenningarne skulle kunna leda till gagn för den svenska sjöfartsnäringen,
så skulle jag för min del — och jag är öfvertygad
om att de flesta af kammarens ledamöter, måhända alla, skulle
handla på samma sätt — gerna vara med om denna sak. Men
nu har emellertid sjelfva den komité, som hade sig uppdraget
att undersöka sjöfartsnäringens ställning och afgifva förslag till
upphjelpande af densamma — som vi alla veta, har denna näring
arbetat under svåra förhållanden —- förklarat sig anse, att lastpenningarnes
afskaffande säkerligen icke kan för närvarande innebära
någon afsevärd fördel för den svenska rederinäringen. Vid
sådant förhållande och då derjemte tydligt och klart framhållits,
att lastpenningarnes afskaffande skulle till väsentligaste delen eller
med nära 60 % komma utländska skeppsredare till godo, under
det att endast den mindre delen af omkring 40 % skulle komma
den inländska skeppsfarten till godo, kan jag icke finna något
skäl för att bifalla utskottets hemställan.

Det är derjemte icke något litet belopp, som här är i fråga.
Lastpenningarne uppgå till omkring en half million kronor. Och
att beröfva statsverket eu sådan inkomst, utan att på samma
gång den uppkomna luckan på lämpligt sätt fylles, finner jag
vara ganska betänkligt, ja så betänkligt, att jag föreställer mig,
att Riksdagen svårligen skall vilja afgöra eu sådan fråga på förslag
af enskild motionär. Som vi alla erinra oss, var det också
år 1885, då en nedsättning från 14 till 10 öre gjordes, på grund
af eu utaf Kongl. Maj:t framlagd proposition, som sådant skedde.
Mig synes också nödvändigt, att en närmare utredning af saken
sker och att, om så befinnes lämpligt, en framställning i detta
syfte göres från regeringens sida.

På grund af det i korthet anförda yrkar jag afslag å utskottets
hemställan och bifall till den till utlåtandet fogade reservationen,
afgifven af friherre Barnekow med flere.

Häruti instämde herr Pehrsson i Norrsund.

Vidare anförde

Herr J. H. G. Fredholm: Den siste talaren grundade sitt
yrkande om afslag på samma skäl, som reservanterna från Första

Lördagen den 18 Mars, e. m.

19 N:0 21.

Kammaren, nemligen på hvad sjöfartsnäringskomitén har anförts
i sitt betänkande. Han anförde, att sjöfartsnäringskomitén, för aJ''
hvilken? yttrande finnes redogjordt i reservationen, säger, att säkerligen
skulle lastpenningarnas afskaffande icke för närvarande
innebära någon afsevärd fördel för den svenska rederinäringen».
Detta »säkerligen» torde man likväl icke få taga alldeles efter
ordet. Ty strax efter sedan komitén sagt detta, säger samma komité:

»i den mån lastningspenniugarnas afskaffande medförde någon
nytta för rederinäringen». Dessa af komitén gjorda uttalanden
stå sålunda i uppenbar strid mot hvarandra, och derför torde
man icke åt den »säkerhet», med hvilken komitén uttalar sig, få
tillmäta så synnerligen stor betydelse.

Denna fråga har så länge varit föremål för Riksdagens behandling,
att den omständigheten, att förslaget nu framkommit
från enskild motionär, icke torde göra någonting till saken. Förut
har frågan om lastpenningarnes borttagande varit framlagd för
Riksdagen såsom kongl. proposition, ehuru denna proposition då
icke blef bifallen till mera än en del.

Skälen för bifall till motionärens förslag finnas i betänkandet
fullständigt angifna. Men der saknas ett skäl, som kanske icke
är utan betydelse för en och annans uppfattning af frågan. Det
har sagts, att om lastpenningarna afskaffades, skulle denna fördel
hufvudsakligen komma de utländske skeppsredarne till godo. Det
är ett motiv, som jag för miu del.hört många gånger anföras för
att icke afskaffa lastpenningar^. Sjöfartsnäringskomitén åberopar
äfven detsamma. Men det torde väl vara alldeles uppenbart, att
det icke är eller kan vara de utländske skeppsredarne, som sjelfva
i sista hand betala lastpeuningarne, dä de gå med frakt på Sverige,
utan i regel är det nog varumottagaren och varuafsändaren,
som i förhöjd frakt få betala äfven lastpenningarne. Borttager man
lastpenningarne, kommer följden deraf att blifva den -—■ hvithet
äfven sjöfartsnäringskomitén påvisar — att frakterna skola nedgå;
men detta, säger sjöfartsnäringskomitén, kan för rederierna icke
blifva någon fördel. Dermed må nu förhålla sig huru som helst;
de som idka denna näring påstå, att de skulle hafva fördel af
lastpenningarnes borttagande; hvad som likväl är visst och hvad
hvar och en kan bedöma, det är, att om frakterna nedgå, skall
detta utan tvifvel vara eu fördel för varuemottagaren, men isynnerhet
för varuafsändaren, hvilken derigenom kan bereda sig
större vinst på sin försäljning till utlandet. Ty då priset på den
utländska marknaden icke kan undergå någon ändring genom
lastpenuingarnes borttagande, så få ju exportörerna i sjelfva verket
så mycket bättre betaldt för sin vara, som de få betala mindre
i frakt. Och för varuemottagaren är det tydligt, att det skall
vara eu fördel att kunna få varorna hitfraktade för ett billigare
pris.

Sistnämnda omständighet är i mina ögon af en icke oväsent -

. afskrifning
lastpenningarne.

(Forts.)

N:o 21. 20

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. afskrifning lig betydelse i denna fråga. Ty genom de höga tullsatser, som
al jöS1""*'' blifvit af sista lagtima Riksdagen beslutade, är importen redan
(Forts.) nu högst väsentligt betungad af indirekta afgifter. Om man nu
lättar dessa indirekta afgifter genom borttagande af lastpenningarne,
så bereder man ju importörerna eu lindring i utgifter, som
till sist kommer hela folket till godo.

Hvad det beträffar, att man genom lastpenningarnes afskaffande
skulle beröfva statsverket eu inkomst, ett skäl, som af den
siste talaren anfördes till stöd för yrkandet på afslag, så kan det
ju icke bestridas, att staten skulle förlora en inkomst. Men om
den inkomst, som statsverket genom lastpenningarne bereder sig,
grundar sig på en olämplig och origtig skatteform, så är det icke
i mina ögon något skäl att icke afskaffa denna skatteform derför,
att staten derigenom skulle gå förlustig en inkomst. Staten
får i stället skaffa sig andra inkomster, som äro mera öfverensstämmande
med en rättvis beskattning. Den omständigheten, att
lastpenningarne äro såsom skatt betraktade orättvisa, tilimäter jag
en stor betydelse såsom skäl för deras afskaffande, derför att
Riksdagen genom grundskatternas afskrifning uttalat sig för den
meningen, att skatterna skola hvila på lika och rättvisa grunder och
drabba hvar och en i förhållande till hans skatteförmåga. I öfverensstämmelse
med eu sådan uppfattning är det alldeles uppenbart,
att man måste, om man vill handla konseqvent, taga bort
lastpenningarne — en Däringsskatt, hvilken icke trycker någon
annan näring i vårt land.

På grund af de skäl, som i utskottets betänkande anföras,
och af hvad jag nu tillåtit mig framhålla, yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr Brodin: Då talaren på norrköpingsbänken framhöll
det af reservanterna åberopade utdraget af sjöfartsnäringskomiténs
utlåtande såsom skäl för afstyrkande af utskottets förslag,
så skall jag be att få påpeka, att sjöfartsnäringskomiténs majoritets
åsigt var, att sjöfartsnäringen skulle understödjas medels premiering
(och komiténs hela betänkande gick ut på att framhålla
detta så mycket som möjligt); och derigenom ansågos dessa lastpenningar
kunna bibehållas. Detta var således under antagande,
att premieringssystemet i stället skulle införas. Men då det nu
visat sig, att inga sympatier finnas för att bevilja näringen dessa
premier, så borde väl någon annan fördel i någon form komma
den till del.

Komitén och alla embetsverk, som yttrat sig, äfvensom enskilda
personer, hafva kommit till den åsigt, att denna näring är
tryckt och mera beskattad än andra. Men så snart det blir fråga
om något slags lindring, då finnas alltid förhinder. Det står i
detta utlåtande från sjöfartsnäringskomitén och framhölls äfven af
representanten på norrköpingsbänken, att de utländska redarne

21 N:0 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

skulle komma att taga större delen af denna lindring, om den abeviljades.
Det är nu visserligen sä, som det står i oetänkandet,
att transporten verkställes till ungefär 60 °/o af utländska fartyg.
Men det är att märka, att lastpenningarne uttagas vid export
endast vid första resan; vid import deremot betala fartygen vid
hvarje resa. Då det nu är svenska fartyg, som ombesörja största
delen af importen, så blir förhållandet icke såsom 60 till 40, utan
så att de svenske redarne och fartygen få betala mycket mer än
40 %. Det finnes icke någon statistik öfver detta, så att de
rätta siffrorna kunna uppgifvas. Jag har velat påpeka dessa
förhållanden, som bevisa, att det är en mycket större anpart, som
de svenska rederierna betala, än dessa 40 °/o, som bär äro i fråga.

Då det förut varit fråga om lindring för sjöfartsnäringen, så
har det alltid blifvit afslag på allting. Deremot har denna näring
blifvit omhuldad antingen i direkt eller indirekt form med nya
pålagor. Vi hafva till exempel i dag haft eu fråga före angående
kopparplåten; det blir eu ytterligare skatt på sjöfartsnäringen, om
Riksdagen i gemensam votering beslutar tull på densamma. Sjöfartsnäringen
har äfven i eu annan iorm blitvxt hugnad med något,
som skeppsredarns anse för en ganska betydlig skatt, nemligen
deri nya sjölagen, ehuru denna är en skatt endast i indirekt

form. .

Då nu inom Riksdagen har gjort sig gällande den åsigten,
att lastpenningarna böra afskrifvas i samband med grundskatterna,
och då en del af dem äfven afskrefs, då första grundskatteafskrifningen
egde rum, så synes det mig billigt och rättvist att
äfven nu fullfölja det, som Riksdagen beslutat. Det borde ju
fortfarande vara ett prejudikat, då grundskatterna äro afskrida.
På grund deraf skall jag be att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Plerr Swartling: Jag har begärt ordet med anledning af ett
yttrande från den ärade talaren på stockholmsbänken, som påstod,
att det skulle ligga eu motsägelse i sjöfartsnäringskomiténs uttalande,
då komitéa på ett ställe säger, att lastpenningarnes afskaffande
»säkerligen icke för närvarande skulle innebära någon afsevärd
fördel för den svenska rederinäringen», och i eu annan punkt
säger: »i den mån lastpenningarnes afskaffande medtörde någon

nytta för rederinäringen.» Jag kan för min del icke finna, att
det ligger någon motsägelse deri. Komitén bestrider icxe, att det
kan vara någon fördel. Den säger endast, att det icke kan vara
någon afsevärd fördel. Och då kan den också såga: »i den mån
lastpenningarnes afskaffande medför någon fördel.» Således kan jag
icke godkänna denna anmärkning. Deremot synes det mig ligga
en stor motsägelse i den ärade talarens eget påstående, då lian
säger, att det är ur rederinäringens synpunkt som skeppsredare^
önska denna förändring, derför att den skulle vara till gagn för
denna näring, men kort derefter antyder, att denna fördel blir

r. afskrifning
lastpenningame.

(Forts.)

N:o 21. 22

Lördagen den 18 Mars, e. m.

^MSl"9mycket Uten, emedan lastpenningame ingå i fraktberäkningen. Ja,
garne. så. kominer nog otvifvelaktigt att gå, ty borttagas dessa lastpen(Forts.
) ningar, blifva frakterna, åtminstone under vissa förhållanden, lägre,
och jag ber att få fråga: hvilken nytta har då sjöfartsnäringen
af dessa lastpenningars borttagande? Biir det icke att premiera
den utländska sjöfarten på vårt land? Om vi äro än så ömsinta
om den inhemska rederinäringen, icke höra vi väl vara det äfven,
då det gäller den utländska.

Den ärade talaren på gefleborgsbänken påstod, att icke siffran
för de utländska skeppsredarne skulle kunna sättas så högt som
till 60 procent af den fördel, som skulle uppkomma genom lastpenningar^
afskaffande.

Jag vill icke disputera med honom; det är ju möjligt, att
siffran kan sättas något lägre, men han bestred icke, att det var
en rätt hög procent, och äfven om denna del skulle vara mindre
än 60 procent, anser jag den dock vara för stor för att kunna
efterskänkas.

Herr Melin: Ett par af de föregående talarne hafva redan
besvarat åtskilliga af de anmärkningar, som reservanterna framställt
i denna fråga, så att jag tror, att jag kan uttala mig temligen
kort.

Jag ber då först att få vända mig till den talare, som först
yttrade sig mot lastpenningarnas borttagande. Jag förvånar mig
öfver att de, som i så hög grad intresserat sig för denna fråga
vid de många tillfällen, frågan varit föremål för kammarens behandling,
vilja envisas med att hålla på att lastpenningame till
60 procent betalas af utläudiugarne. Jag bar icke eu, utan flera
gånger sökt att få underrättelse härom i embetsverken, såväl kommerskollegium
som generaltullstyrelsen, men der finnes ingen statistik,
som lemnar upplysning om dessa förhållanden. Det skulle
blifva för besvärligt, har man sagt, att uppgöra en sådan.

Emellertid hoppar man helt lättvindigt öfyer till sådan bevisföring,
att, derför att sjöfarten bestrides med 60 procent af utländska
fartyg och 40 procent af svenska, det också är utlandet, som
betalar 60 procent af lastpenningame. Så är emellertid, efter min
förmening, icke förhållandet

Herrarne veta mycket väl, alt den regulieia traden på utlandet
bedrifves till största delen af svenska fartyg. De ångbåtar,
som gå från Stockholm, Malmö och Göteborg m. fl. platser och
som göra sina 20 ä 25 resor om året till och ifrån utländska hamnar,
de betala bvarenda gång sina dryga lastpenningar för ingående,
men icke mer än en gång för utgående.

O™ jag beräknar, att ett sådant rederi betjena!'' varutrafiken
genom att på bestämda tider öfverföra svenska varor till utlandet
äfvensom från utlandet sådana varor, som behöfva hit införas;
om, säger jag — för att taga ett exempel — detta rederi, med

23 N:o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

sina 8 båtar, betalar c:a 16,000 kronor i lastpenningar, så kan välxn,
ingen säga annat än att detta rederi lider af denna utgift på aJ
16,000 kronor? Man kan omöjligen påstå annat än att den svenske
redaren i detta fall är den lidande.

Antaga vi nu det förslag, som utskottet mycket klokt tillstyrkt,
att nemligen icke afskrifva på ett år, utan på flera år, få
vi en summa af 48,000 kronor om året. Om nu de svenska redarne
få bälften eller mer än hälften och de utländske något mindre än
hälften af denna afskrifning, är det då icke i hvarje fall en fördel
för de svenske redarne, äfven om de utländske få en liknande
fördel? _ jag påstår att dot alltid blir en fördel för de svenske
redarne.

Derjemte måste jag ihågkomma, att den svenska exportvaran
är en tung och skrymmande vara, som krafvel- en större mängd
fartyg för att utföra, och drabbar tungan af lastpenningarne i
sista hand denna svenska vara, likasom de betydande kollaster,
som föras in, vare sig lasterna gå med svenska eller med utländska
fartyg. Låtom oss taga ett exempel. Der ligger ett fartyg
i Köpenhamn, som skall gä till Norrland och lasta, det är af sådan
storlek, att det får betala i lastpenningar 300 kronor in och ut
tillsammans. Om nu befraktare!! säger till fartvgsegaren. nu
äro lastpenningarne borta, vill ni taga 300 kronor lägre frakt och
detta beviljas, så frågar jag: hvem får i sista hand betala dessa
lastpenningar, om icke den svenska varan?

Lastpenningarne hafva lör 1891 uppgått till 320,000 kronor för
inkommande och 155,000 kronor för utgående fartyg, hvilket jag
anser visa, att det är de svenske redarne, som få betala större delen.
Herrarne skola också komma ihåg, att det icke är skäl att genom
bibehållande af lastpenningarno betunga den reguliera traden, som
i så hög grad underlättar trafiken på utlandet. Då år 1885 på
grund af en kongl. proposition lastpenningarna föreslogos att afskrifvas
tillsammans med eu afskrifning af grundskatterna, beviljades
detta i Första Kammaren utan votering. När så frågau
förekom i Andra Kammaren, föreslogs det af eu framstående medlem,
herr Olof Jonsson i Hof, att denna afskrifning af lastpenningarne
icke skulle beslutas förr, än man sett att båda kamrarne
beslutat eu afskrifning af grundskatterna. Sedan detta skett, beslöts
med stor majoritet, att 30 procent af lastpenuingarna, motsvarande
lika afskrifning af grundskatterna, skulle beviljas. När
det nu under tidernas lopp visat sig, att dessa båda frågor hänga
tillsammans, synes det mig vara eu ren billighet9fråga, att, när
jordbrukarne fått sina grundskatter afskrida, dessa lastpenningar
äfven afskrifvas.

Hvad beträffar herr Swartlings åsigt, att statskassan icke skulle
hafva råd till detta, så säger jag såsom eu föregående talare, att,
om det är erkändt, att dessa lastpenningar äro orättvisa afgitter,
de endast på denna grund icke längre böra bibehållas.

i. afskrifning
lastpenningame.

(Forts.)

N:o 21. 24

Lördagen den 18 Mars, e. m.

flf lastpennin- ■ ... ^Ö'''' *ror Jag. att det är ett stort misstag att tala om

game. införande åt sjöfartspremier; sjöfartsnäringskomitén har upptagit

(Forts.) detta förslag såsom ett älsklingsämne, men anser jag, att det inga lunda

skulle blifva till nytta för sjöfarten. Eu annan sak
kan det vara, när det gäller att i ett eller annat enstaka fall bevilja
något auslag, för att t, ex. öppna eu trade på transatlantisk
namn. Ett sådaut understöd mä kunna beviljas, men jag kan
icke vara med om att åt sjöfartsnäringen öfver hufvud gifva
något skydd. Jag tror för mm del, att hvad som här behöfves,
det är att låta denna näring vara fri, låta den hafva så få afgifter
som möjligt, och gillar den åsigt, som i de flesta länder tilllämpas,
der sjöfartsnäringen står högt, att denna näring framför
andia bör vara fri. Man får icke behandla denna näring såsom
man gjort med åtskilliga andra näringar, utan låtom oss försöka
att på allt möjligt sätt utveckla den i eu sund rigtning. Det är
förvånande att man, när man inom landet bygger jernvägar åt
alla håll, icke vill på rätt sätt tillgodose sjöfarten. Man bör ejheller
anse den utländske redaren såsom eu fiende; han gör oss
stora tjenster, emedan vi med vårt lilja kapital icke kunna med
egna fartyg föra ut våra stora partier af skrymmande varor.

Hvad återigen den reguliera traden beträffar, så må herrarne
komma ihåg, att det är den svenska reguliera traden som hufvudsakligen
uppehåller trafiken under vintern. Men när öfver hufvud
taget de utländska redarne på grund af vissa förhållanden
rörande assurans etc. på hösten sluta sina turer, då är det hufvudsakligen
de svenske redarna, som med stor risk och kostnad
uppehålla traderna. — Herrarne må tro, att denna risk under
isvintrar är stor, att materielen slites orimligt, och att kostnaderna
uppgå till betydliga belopp. Det är således för landets
alla varor af stor vigt, att den reguliera traden uppehälles, och
det är den, som betalar lastpenningar^ i hög grad.''

• Denna sista vinter, den svåra isvintern, har hvar och en kunnat
märka, hvilken oro rådt öfver hela landet, när en eller annan
dag en båt ej kunnat gå ut och således den reguliera traden ej
kunnai, upprätthållas. Detta vill jag fästa uppmärksamheten på,
så att herrarne se denna fråga rätt.

Här har åberopats sjöfartsnäringskomiténs utlåtande, och det
är ordalagen i detta, som uteslutande lagts till grund för reservationen.
Jag vill emellertid åberopa ett annat ställe i samma utlåtande,
som torde vara mer lämpligt att stödja sig på, fastän
icke resevanterna gjort detta.

Komitén säger nemligen: »Med vår handelsflottas, åtminstone
den störres, mindre tillfredsställande beskaffenhet sammanhänger,
att rederinäringen hos oss icke bedrifvits på det sätt och med
den omsigt, som i åtskilliga främmande länder varit fallet. Det
har i vårt land varit ganska vanligt, att rederirörelse drifvits såsom
biaffär till andra förrättningar. Detta skedde i synnerhet

25 N:0 21.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

då handelsflottan bestod af segelfartyg och då ett fartygs befrak- Ang. afskrifning
tande i så hög grad berodde af befälhafvare^ åtgöranden. a/

De förändrande förhållanden, som numera inträda kräfva emel- (Foi-ts.)
lertid, att rederirörelsen drifves såsom en atfär för sig, och för
dess rätta handhafvande erfordras eu speciel, ingalunda obetydlig
erfarenhet och utbildning. Den omständighet, att vederbörande
redare hos oss varit mindre förtrogne med sin affär, har ock gjort,
att de ibland råkat i händerna på agenter, hvilka ådragit dem
betydliga kostnader.

Men äfven der rederirörelsen drifvits såsom en särskild affär
och redarne under ett äldre tidskifte förvärfvat sig erfarenhet och
kapitaltillgångar, hafva de mången gång dragit i betänkande att
följa med den nutida utvecklingen af skeppsfarten. Äfven yngre
affärsmän hafva härigenom afhållits från att egna sig åt rederinäringen,
i synnerhet som den samma numera, för anskaffande af
tidsenliga fartyg, kräfver långt betydligare kapital än fordom.

Exempel från England, och väl äfven från vårt grannland,

Danmark, gifva vid handen, att man bör söka ordna rederirörelsen
i större kapitalstarka företag, hvilket lättast ernås genom bildande
af bolag eller liknande associationer. Äfven i detta hänseende
torde, hvad vårt land beträffar, mycket vara öfrigt att
önska.»

Ja, mina herrar, deri tror jag, att sjöfartsnäringens räddning
ligger. Vi måste med kraft söka slå in på vägar, som vi ännu
ej tillräckligt beträdt. Vilja berrarne på det sättet visa sjöfartsnäringen
intresse och tillse, att dess utgifter må blifva sä ringa
som möjligt, så tror jag, att äfven för denna näring eu bättre
framtid skall randas.

Herrarne kunna knappt tänka sig, hvilka utgifter som drabba
våra fartyg. Jag vill ej trötta kammaren med att uppräkna dem
alla, utan vill blott framhålla eu enda post. Fartygsrederierna
erlägga ensamma hela den afgift, som utgår under namn af fyroch
båkmedel, uppgående till 1,400,000 kronor om året. Jag klandrar
visst icke, att sjöfarten betalar en sådan afgift och har vid
flera tillfällen uttalat den åsigt, att vi ej böra nedsätta densamma,
utan i stället fordra bättre materiel, d. v. s. bättre sjömärken,
fyrar, lots båtar och dylikt.

Men hvad jag vill framhålla är, att afgiften för dessa anstalter
betalas af sjöfartsnäringen ensam, oaktadt do samma äro till
nytta både för kronofartygen och fiskerinäringen m. fl.

Jag skulle kunna nämna ännu flere exempel, som borde
bringa oss att tänka på, om det ej vore skäl att lindra andra
sjöfartsnäringens bördor.

Jag har i min motion ej velat vidlyftigt ingå på frågan, såsom
tullfråga betraktad, utan jag bar hufvudsakligen velat framhålla
den synpunkten, att det vore rättvist att denna börda afskrifves,
när grundskatterna blifvit afskrifua.

N:0 21. 26

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang afskrifning På detta skål i främsta rummet och på grund af hvad jag i
gårm. (Ifrigt anfört, ber jag att få juka bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Ekström instämde med Herr Mehn.

Herr Jansson i Krakerud: För min del tror jag, att det

är med en viss tveksamhet, som man bör gifva sig in på detta
område, och att det är svårt att gifva ett bestämdt svar på frågan,
hvilken som får betala dessa lastpenningar.

Herr Swartling lemnade oss den upplysningen, att de utländska
rederiegarne skulle draga lika stor nytta af att dessa
lastpenningar borttoges, som våra egna redare. Men i sitt senare
anförande sade hau, att han trodde, att befrielsen från denna
afgift skulle blifva till föga nytta för våra rederiegare, emedan
frakterna skulle komma att nedgå och således vinsten skulle
blifva ringa för skeppsredarne.

I reservationen på sid. 31, de 3 eller 4 nedersta raderna,
finner man ett liknande uttalande. Der säga nemligen reservanterna:
»Men afgiftens borttagande skulle sannolikt förr eller

senare leda dertill, att i regel frakterna mellan Sverige och utrikes
orter i motsvarande mån nedginge, och fördelen af denna
åtgärd skulle då för skeppsrederierna öfverhufvud blifva ingen.»

För min enskilda del tycker jag, att dessa rader innehålla
de starkaste skäl för bifall till utskottets förslag.

Jag skall derjemte be att få fästa uppmärksamheten på^tt
i Europas alla protektionistiska länder äro dessa lastpenningar
borttagna. Man finner sålunda, att dessa länder hafva tänkt ej
blott på att skydda de näringar, som kunna skyddas medelst
tullar, utan äfven på att främja sina exportnäringar.

Om man nu besinnar, att vår jernindustri befinner sig i ett
mycket svårt läge, till följd af de låga prisen på tackjern, och
om det är sant, att konkurrensen skulle komma att drifva ned
frakterna med anledning af att man tager bort lastpenningar,
synes det mig, att man i exportnäringens intresse skulle kunna
vara med om att afskrifva dessa lastpenningar. Jag tror ock,
att om jordbrukarne, som exportera smör och kött på England,
skulle få billiga fraktpriser, så skulle detta ej egentligen vålla
någon skada.

Man bar sagt, att man skulle beröfva statsverket eu inkomst
genom att bifalla detta förslag. Ja, det är nog sant, att statens
inkomster derigenom skulle blifva minskade, men detta kommer
naturligtvis i stället våra exportnäringar till godo, nemligen vår
export af trämassa, jern och smör, som äro våra vigtigaste utförselartiklar.

Således synes det mig, som om man just i reservationen
hade starkaste skäl för bifall till utskottets förslag.

Jag skall dessutom be att få påpeka, att — om jag ej miss -

Lördagen den 18 Mars, e. m.

27 N:0 21.

minner mig — dessa lastpenningar hafva behandlats på ungefär Ang. afskrifning
samma sätt som grundskatterna. Hade det ej vant en urtima aflagaSmn''
riksdag, som beslutat afskrifningen af grundskatterna, utan en (Forts.)
lagtima, är jag alldeles säker på att det framkommit motion i
samma syfte som den nu föreliggande, och då lär väl svårligen
denna lagtima Riksdag kunnat besluta afskrifning af grundskatterna
utan att på samma gång jemväl borttaga lastpenningarne.

Då nu så är, att deu ena afskrifningen är skedd, så synes
det mig vara mycket oegentligt att vägra bifall till den andra.

Jag är verkligen af den åsigten, att rederiegarne ej få synnerligen
stor nytta af denna afskrifning, ty enligt min öfvertygelse kommer
konkurrensen att verka, att det blir billigare frakter. Men
det är just detta, som våra exportartiklar behöfva, ty under nuvarande
förhållanden är det svårt för dessa, såsom för vårt smör
och jern och öfriga utförselartiklar, att konkurrera på den utländska
marknaden. På grund af hvad jag nu anfört skall jag taga
mig friheten att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Swartling: Herr talman! Mine herrar! Det är ej

första gången som den siste ärade talaren deltager i diskussionen
om denna fråga, ty han yttrade sig för några år sedan i den samma.

Men hans uppfattning sedan den tiden tyckes hafva förändrat sig.

Förr ansåg han. i likhet med mig och många andra, att det
ej kunde vara skäl att till större eller mindre del bortskänka
lastpenningarne till utländska redare.

Nu deremot bar han uppgifvit den ståndpunkten, i förhoppning
att borttagandet af nämnda afgift skulle medföra lägre
frakter, hvithet skulle komma våra exportnäringar till godo.

Detta senare är godt och väl, och jag tror, att så skulle komma
att ske, men hvad har sjöfartsnäringen för gagn häraf? Icke
ett spår.

Deri ärade talaren på göteborgsbänken yttrade sig så, som
om bär i allmänhet i kammaren och särskildt hos mig skulle
råda afvoghet mot denna näring. Jag ber att få säga, att han
häri misstager sig alldeles bestämdt. Jag tror, att vi litet hvar
äro hågade att på lämpligt sätt söka upphjelpa sjöfartsnäringens
tillstånd, men vi önska och fordra, att det skall ske på sådant
sätt, att hjelpen verkligen kommer näringen till godo, hvilket
icke sker på den nu föreslagna vägen. Jag skulle vilja uppmana
den ärade talaren och motionären att i det syftet framlägga
något annat förslag. Det finnes t. ex. afgifter till sjömanshusen,
konsulatafgifter in. m. Hvarför icke föreslå eu nedsättning
i dessa? En sådan kommer endast den inhemska sjöfartsnäringen
till godo, Men lastpenningarne drabba äfven utländska
redare, och derför skulle det förundra mig, om herrarne skulle
vilja vara med om att taga bort dem.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

N:o 21. 28

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. afskrifning Herr Jans sorl i Krakerud: Jag skall be att få fästa den

aflga^nm'' sista talarens uppmärksamhet på att vi nu stå i ett helt annat
(Forts.) förhållande till lastpenningarne än vi gjorde, innan vi fått ett
fullständigt tullsystem och innan vi fått grundskatterna afskrida.
Jag skall be att få hänvisa till protokollet; jag tror, att det der
skall stå, att jag då ansåg, att sjöfartsnäringen skulle få mycket
liten nytta af lastpenningarnes borttagande, ty jag trodde, att
konkurrensen skulle drifva ned fraktprisen. Jag sade nyss, att
jag tror detsamma nu. Men derjemte tror jag, att våra exportartiklar
nu äro mera i behof af den lindring, som genom lastpenningarnes
borttagande kan beredas dem, om det påståendet
är sant, att frakterna komma att nedsättas. Komma frakterna
icke att nedsättas, få naturligtvis rederiegarne nytta af att lastpenningarne
borttagas, men gör konkurrensen, att frakterna nedsättas,
så få exportnäringarne nytta af denna afgifts borttagande.

Detta har förut varit min åsigt, och det är min åsigt äfven
nu.

Det synes mig, som om man borde bereda exportnäringarne
någon gengäld för de många obehag, som industritullarne förorsaka
dem. Säga hvad man vill, så är väl meningen med våra
tullsatser att förhöja priset på alla möjliga varor, och denna förhöjning
drabbar uppenbarligen våra exportnäringar.

Jag ber dessutom att få nämna, att man i andra länder
tänkt icke endast på de artiklar, som man kan bereda skydd,
utan äfven på exportnäringarne, och att man derför borttagit
ifrågavarande lastpenningar.

Efter hvad jag nu anfört, torde den siste talaren erkänna,
att jag icke ändrat åsigt i denna fråga.

Herr Melin: Jag ber endast att med några ord få bemöta

talarens på norrköpingsbänken sista anförande.

Jag har aldrig trott, att han är afvog! sinnad mot sjöfartsnäringen.
Men jag har uppfattat saken så, att han och hans
meningsfränder vilja truga på sjöfartsnäringen ett skydd, som
icke kan vara till nytta för denna näring, ty jag tror, att om vi
få sköta oss sjelfva, så stå vi oss bäst.

Hvad nu särskildt den föreliggande frågan vidkommer, så
ber jag att få betona, att om den svenska sjöfartsnäringen har
nytta af borttagandet af dessa afgifter och derjemte äfven de
svenska exportnäringarne hafva nytta deraf, så är det ju eu
dubbel fördel, som vinnes genom att afskrifva lastpenningarne.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag derå och bifall i stället till herr friherre Barnekows
m. fl:s vid punkten fogade reservation. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja, men som

29 N:o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag &{Ang, aftyning

eu så lydande omröstningsproposition: 1 garne.

(Forts.)

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i 9:de
punkten af betänkandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr friherre Barnekow
m. fl. vid punkten fogade reservation.

Röstsedlarna uppräknades hvar efter annan och visade:

Ja — 101;

Nej — 84;

varande i följd häraf utskottets hemställan af kammaren bifallen.

I punkten 10, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen, under förutsättning att den under 6:o a) föreslagna
tullsatsen å silke, rått, ofärgadt, af 2 kronor för kilogram,
varder af Riksdagen bestämd, tulltaxeunderrättelsernas 9 § 1 mom.
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande, utaf utländskt
råämne inrikes tillverkade varor, beviljas restitutionsvis
af tullmedlen:

för 1 kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- och kak- 28,2 öre

„ 1 d:o s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt, af ull 20 „

„ 1 d:o helsidenväfnad ..................... 1 krona 50 „

_ _ —--------------till riket infördt.

Häremot hade herrar Collander och grefve Hamilton i en
vid punkten fogad reservation hemstält:

att restitutionen vid utförsel af sidenväfnader måtte bestämmas
lika med tullen å råsilke eller till 2 kr. per kilogram.

Herr Romberg begärde ordet och anförde: Då vi nu åter

gå att bestämma de tullrestitutioner, som skola upptagas i tulltaxeunderrättelserna,
så skall jag be att här få yttra några ord.

Då Andra Kammaren under förliden lagtima riksdag stod i
begrepp att fatta beslut rörande tullrestitutionssiffran för bröd,

N:o 21. 30

Lördagen dan 18 Mars, e. m.

Ang. afskrifning andra slag, så tog jag mig friheten anmärka, att den siffra, som
lgarnemn föreslogs af reservanterna och som äfven blef af kammaren
(Forts) och derefter af Riksdagen antagen, alldeles otvifvelaktigt baserade
sig på en felaktig kalkyl.

Jag styrkte detta mitt påstående genom att hänvisa till den
beräkningsgrund, från hvilken utskottet påstod sig hafva utgått,
då det räknat ut tullrestitutionen. Denna beräkningsgrund var
den, att utskottet antog, att man af 100 kilogram mjöl erhölle
90 kilogram torkadt bröd. Följaktligen måste, som hvar och en
inser, vid export af 90 kilogram bröd restitueras så mycket tull,
som blifvit eriagd för de 100 kilogram mjöl, som åtgått till brödet,
det vill säga 2 kronor 50 öre. Gälde det åter att restituera tullen
för 100 kilogram bröd, blefve siffran naturligtvis ännu större, eller
noggrannare bestämdt, blefve den i detta fall 2 kronor 80 öre.
Den ifrågavarande tullrestitutionen uppgår emellertid nu i stället
till blott 2 kronor 30 öre för 100 kilogram. Följaktligen kommer

— jag stöder mig på den af utskottet angifna beräkningsgrunden

— exportören att på hvarje hundratal kilogram torkadt bröd, som
han exporterar, lida en förlust af 50 öre.

Denna min anmärkning besvarades af bevillningsutskottets
ärade vice ordförande, som förklarade, att han ingalunda ville förneka,
att jag kunde hafva rätt i mina beräkningar, men icke desto
mindre hemstälde han till kammaren, att kammaren för sin del
måtte antaga den af mig såsom felaktig betecknade tullrestitutionssiffran.
Detta blef också kammarens beslut.

Efter hvad som då under diskussionen förefallit och särskild 1
efter det medgifvande, som då gjordes af utskottets vice ordförande,
tog jag för alldeles gifvet, att utskottet i år skulle vidtaga
den af mig påyrkade rättelsen. Så har emellertid icke skett.
Fortfarande nödgas således exportören, i följd af för lågt beräknad
tullrestitution, vidkännas en förlust af 50 öre på hvarje 100 kilogram
torkadt bröd, en förlust, som icke skulle hafva drabbat
honom, ifall tullen icke funnits. Man säger ju, att tullarne skola
skydda och befrämja våra inhemska näringar och vår industri,
men detta synes mig vara ett besynnerligt sätt att hjelpa näringarne
och industrien.

På grund häraf har jag begärt ordet, icke för att göra något
yrkande, ty det kan jag naturligtvis icke här göra, utan endast
för att tillkännagifva, att jag fortfarande vidhåller mitt påstående,
att så vida den af bevillningsutskottet uppgifna beräkningsgrunden
är rigtig, så är den nu gällande restitutionssiffran origtig och bör
sättas till 2 kronor 80 öre i stället för 2 kronor 30 öre, såsom
beloppet nu är satt.

Herr talman, jag har, såsom jag nyss nämnde, icke något
yrkande att göra, utan har endast velat framställa en erinran om
den felaktighet, som, enligt mitt förmenande, fortfarande vidlåder
den nu gällande tullrestitutionssiffran för »torkadt bröd, andra slag».

Lördagen den 18 Mars, e. m.

31 N:o 21.

Herr Collander: Som den siste ärade talaren icke gjorde Ang. afskrifning

något yrkande, behöfver jag icke upptaga hans anförande till be- aflaga%%mn''
svarande, men vill erinra honom om att hvad han berörde, eller (Forts.)
restitution för bröd, icke föreligger till behandling, då ingen motion
derom väckts och utskottet ej heller derom begagnat sin motionsrätt.
Jag begärde ordet derför, att jag i den föredragna punkten
jemte grefve Hamilton afgifvit en reservation emot det af utskottet
föreslagna restitutionsbeloppet af tullar för råsilke, som skulle
ifrågakomma vid dess återexport i form af sidenväfnader. Här
finnes nemligen redan, såsom kammaren torde känna, eu icke så
ringa tillverkning af vissa slag af sidenväfnader inom landet,
hvilka delvis eller cirka 30 procent deraf finna afsättning i de
närmaste grannländerna, hufvudsakligen Finland, men äfven Norge
och i någon ringa män Danmark. Det är egentligen eu enda
artikel, som är egendomlig för denna inhemska sidenfabrikation
samt export deraf, nemligen hufvuddukar, hvilka användas af
allmogen på landet inom Sverige och nämnda graunländer. Då
kammaren nu för sin del beslutat, att eu importtull skulle åsättas
på råsilke, ofärgadt, af 2 kronor, och på färgadt silke af 3 kronor
per kilogram, måste man naturligtvis lemna en restitutionsafgift,
som är väl afvägd mot importtullen å råsilket. Detta har utskottet
gjort på det sätt, att det kommit till de föreslagna 1 krona 50
öre per kilogram på den grund, att en del af det färgade silket vid
fårgningen lärer tynga sig, hvaremot audra färgningsoperationer
åstadkomma att det lättna!’. Det är hufvudsakligen det svarta,
som skulle i någon betydligare grad tyngas genom färgningen,
och utskottet säger, att ungefär hälften af det siden, som exporteras,
utgöres af svart och hälften af kulört siden. Härigenom
kommer utskottet till det resultat, att 1 krona 50 öre skulle vara
eu rigtigt afvägd restitution. Nu bör man ju vara mycket försigtig
att icke skada en exportnäring, som uppkommit i landet,
och derför synes det reservanterna vara bättre att hellre medgifva
en något för hög restitution än en för låg, och man således
bör återfå samma tullsats vid exporten som erlagts vid importen.

Ett misstag kan nemligen annars lätt begås derigenom att, ehuru
för närvarande den proportion, som utskottet angifvit ega rum
emellan svart och kulört siden, lär vara den rigtiga, sådant förhållande
likväl kan ändras i och med det att modet i grannländerna
ändrar sig.

Då man ju bör vara angelägen om att befrämja en sådan
exportnäring som den ifrågavarande, så tror jag, att det är välbetänkt
att sätta denna restitutionsafgift till 2 kronor, och jag
skall derför be att få yrka bifall till utskottets hemställan med
den förändring, att restitutionen måtte bestämmas till 2 kronor, i
stället för 1 krona 50 öre per kilogram.

N:0 21. 32

Lördagen den 18 Mara, e. in.

Ang. afskrifning
af lastpenningame.

(Forts)

Herr J. H. G. Fredholm: Den förste talaren erinrade derom,
att han vid sista riksdagen gjort anmärkning emot att restitutionen
å bröd icke vore rätt åsatt, och i år anför han som skäl
derför detsamma som förra året. Jag förvånar mig öfver att han,
då han fästat sådan vigt vid denna fråga, icke inkommit med
någon motion i saken. Bevillningsutskottet hade då kunnat taga
saken i öfvervägande, men då han så icke gjort, får han finna
sig deruti, att utskottet förbigått denna sak. För öfrigt skall jag
icke längre uppehålla mig härvid, då frågan nu icke föreligger till
behandling.

Deremot skall jag, med anledning af den siste talarens yttrande,
taga mig friheten att göra reda för det sätt, hvarpå utskottet
bestämt restitutionen på sidenväfnader. Det är uppenbart,
att, då man satt tull på råvaran silke, det också skall blifva nödvändigt
att medgifva restitution på sidenväfnader, när sådana af
inhemsk tillverkning göras till föremål för export. Nu har, icke
minst från sakkunnigt håll, anmärkts, att det är förenadt med
synnerligen stora svårigheter att bestämma en rättvis restitution
på sidenväfnader, och denna uppfattning har isynnerhet framhållits
af dem, som icke vilja hafva någon tull på råsilke. Men
då utskottet har ansett det billigt och rättvist att åsätta råsilke
tull, har utskottet icke kunnat undgå att äfven söka lösa frågan
om restitution, och har för den skull utgått frän de uppgifter, som
dels lemnats till 1882 års tullkomité och dels tillhandahållits utskottet
af eu fabrikant. På grund af dessa uppgifter har restitutionen
icke blott beräknats utan ock beräknats fabrikanterna till
favör, ty det står visserligen i betänkandet, att det svarta sidenet
kan ökas i vigt ända till 200 procent, men i utskottet uppgafs
det, att denna ökning kan uppgå ända till 300 procent. Vidare
står det i betänkandet, att af svart siden exporteras mer än af
kulört siden, men i sjelfva verket uppgår exporten af svart siden
till omkring två tredjedelar af hela exportqvantiteten. Utskottet
har emellertid, på sätt af betänkandet framgår, hållit sig till de
lägre siffrorna, och trodde derför, att den af utskottet föreslagna restitutionen
af 1 krona 50 öre skulle något så när träffa det rigtiga.

Sedan frågan var i utskottet afgjord, blef jsg anmodad att
taga kännedom om böckerna hos en af våra sidenfabrikanter, och
ur dem framgick, att eu stor del af de svarta dukar, som exporteras,
äro försedda med fransar, som uppgå till dukens halfva
vigt och som utgöras af tvinnadt silke. I följd deraf kan man
icke beräkna vigttillökningen för det svarta sidenet så hög, som
utskottet antagit. Vidare visade det sig vid samma tillfälle, att
de kulörta dukarna, af liknande skäl, förlora betydligt i vigt. Sammanställer
man nu det ena med det andra, skulle en restitution
af 2 kronor gifva ett rigtigare resultat, och för den skull skall
jag icke hafva något emot att höja den ifrågasatta restitutionen
till 2 kronor.

33 N:o 21.

Lördagen den 18 Mara, e. m.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att det är Ang. afskrifning
af eu ganska ringa betydelse, vare sig man till grund förrestitu- °j
tionen lägger den ena eller den andra siffran, ty skilnaden dem (Forts.)
emellan är 50 öre per kilogram, och om man frånräknar exporten
af sidenväfnader till Norge, för hvilken ingen restitution medgifves,
så uppgår hela exporten till föga mer än 1,500 kilogram,
d. v. s. att skilnaden i restitution skulle inskränka sig till ett
belopp af 750 kronor. Vare sig att denna skilnad kommer att
drabba statsverket eller sidenfabrikanterna, blir den, i hvilket fall
som helst, eu obetydlighet. För statsverket är den utan betydelse,
och hvad beträffar sidenfabrikanterna, så vill jag framhålla, att då
man i fjol beredde sidenfabrikanterna ett ökadt tullskydd af 5,20
kronor pr kilogram, så sättas sidenfabrikanterna derigenom i tillfälle
att, äfven om man fråDräknar den tull af 2 kronor, som
man nu åsatt råvaran, på den tillverkning, som de afsätta inom
landet, bereda sig en prisförhöjning af omkring 16,500 kronor.

Om de också icke till fullo kunna göra sig hela denna prisförhöjning
till godo, så kunna de dock i alla händelser vara i tillfälle
att göra sig skadeslösa för den omnämnda förlusten på 750 kronor.

Men det vigtigaste skälet för mig att godkänna den af reservanterna
påyrkade förhöjningen är den omständigheten, att då
några anse, att den af utskottet föreslagna restitutionen icke
skulle vara tillräcklig, dessa på grund häraf måhända skulle blifva
obenägna att i den gemensamma votering, som förestår (efter som
Första kammaren icke vill vara med om tull på råsilke), rösta för
råsilketullen, och för att hafva denna betänklighet vore det måhända
bättre att sätta restitutionen till 2 kronor, i all synnerhet
som den ringa förlust, som härigenom skulle drabba statsverket,
är en bagatell i jemförelse med den genom råsilketullen för statsverket
uppkommande vinsten af 31,000 kronor.

Denna vinst skulle sätta statsverket i tillfälle att, utan kostnader
för samhällets medlemmar, dermed bestrida den nyss beslutade
utgiften för nya lagberedningen och är sålunda afsevärd,
hvarför jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan med den ändring, att orden »1 d:o
helsidenväfnad — 1 krona 50 öre», utbyttes emot »1 d:o helsidenväfnad
— 2 kronor». .

§ 3.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 21, Ang. ändring i
i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag 5 13
till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökuingslagen, än äfven
väckt motion om ändring i samma §.

Andra Kammarens Frat. 1893. N:o 21.

3

N:0 21. 34

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. ändring i Punkten 1.

§ 12 utsökning slagen.

(Forts.) Bifölls.

Punkten 2.

I motion n:o 50 inom Andra Kammaren hade herr A. Olsson
i Ornakärr föreslagit:

att Riksdagen måtte för sin del besluta, det 12 § utsökningslagen
må erhålla följande förändrade lydelse:

»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig
på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka
gäldenären hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt
bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. I fråga om gäld,
den flere gjort och utfftst sig, antingen eu hvar eller en för alla
och alla för en betala, hafve borgenär rätt att söka dem alla, der
endera af dem bor. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes
der han tinnes eller, om han utrikes är, der han inom riket senast
var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran
å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.
Bolagsmän sökas der bolaget är.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Lilienberg, Prickson
i Bjersby, Anderson i Tenhult och Petersson i Brystorp.

Efter föredragning af punkten anförde nu:

Herr Lilienberg: Jag är reservant i denna punkt af det
föreliggande betänkandet, och jag har reserverat mig derför, att
jag anser, att motionären haft fog för sin framställning. Han
vill med densamma bereda den lättnad i utsökningsmål, att, der
flere häfta för en skuld eller det är fråga om att lagsöka gäldenär
och löftesmän, man icke skall behöfva lagsöka hvar och eu, der
han bor, utan man skall kunna söka alla, der endera bor. Som
vi veta, är syftemålet med den exekutiva processen att bereda
ett skyndsammare förfarande, så att uti sådana klara skuldfordringsmål,
som äro föremål för denna process, fordringsegaren lättare
skall få ut sin rätt. Detta syftemål tillgodoses nu mycket illa
med det förfaringssätt, som för närvarande måste iakttagas i
sådana fall, som motionären afser, i det att man måste söka hvarje
person, der han bor. Denna olägenhet, som alltid förefunnits,
synes hafva blifvit ännu mycket större, sedan nya utsökningslagen
tillkom. Sedan dess hafva vi fått eu öfverexekutor i snart sagdt
hvarje stad, då deremot förut Konungens befallningshafvande var
öfverexekutor för hela länet. Enligt utsökningslagen af år 1877

Lördagen den 18 Mars, e. in.

35 N:0 21.

är nemligen magistraten i hvarje stad nu öfverexekutor. Deraf Ang. ändring »
följer — jag vill taga ett exempel — att om gäldenären bor i ens 12 iag°mmn<l>''
stad, ena löftesmannen bor på landet, strax utanför staden, och (Forts.)
den andra löftesmannen i en annan stad, helt nära den förra,
måste fordringsegaren, för att utsöka sin fordran hos dessa tre
personer, vända sig till icke mindre än tre öfverexekutorer samt
lösa utslag hos hvar och en af dessa. Detta synes mig vara en
omgång, som väl borde afhjelpas, och jag har derför, såsom sagdt,
ansett, att motionären haft goda skäl för sin framställning.

Nu har kammaren emellertid nyss antagit Kongl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen, just den §, i
hvilken motionären vill hafva en förändring i en annan rigtning.

Det torde då icke vara lämpligt, att kammaren nu beslutar ändring
i den nyss antagna lydelsen af denna §, i all synnerhet som det
ju icke är nödvändigt, att ett sådant stadgande, som motionären
afser, införes i denna §, utan möjligen kan få någon annan plats
i utsökningslagen. Jag vill derför hemställa, att kammaren måtte
i så måtto beakta motionärens förslag, att kammaren nu beslutar:
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande
derom, att i utsökningsmål, der fråga är om gäld, den flere gjort,
borgenär må söka dem alla, der endera bor.

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman! På samma gång jagber
att få instämma i häradshöfding Lilienbergs anförande, vill jag
också förena mig i hans yrkande på en skrifvelses aflåtande till
Kongl. Maj:t i detta ämne.

Jag anhåller sålunda, att herr talmannen måtte framställa
proposition på bifall till herr Lilienbergs förslag.

Herr Restadius: Med fog kan man på lagstiftningen ställa
det kraf, att den skall vara beqväm d. v. s. att de rättsökande
skola kunna med minsta omgång och besvär utfå sin rätt. Utgående
från ett sådant åskådningssätt är det uppenbart, att jag
instämmer i det syftemål, som med förevarande motion är afsedt,
i synnerhet som nya utsökningslagen tillskapat svårigheter, som
förut icke förefunnos, i det att förutom vederbörande Konungens
befallningshafvande öfverexekutor finnes i alla städer, som hafva
magistrat. Att jag nu emellertid icke kan lemna min röst för motionärens
förslag, sådaut det nu föreligger, kommer sig af den farhåga,
jag hyser, att i vissa enstaka fall göra undantag från gällande
regler angående myndigheters kompetens. Jag anser det nemligen
vara af lagutskottet till fullo ådagalagd t, att det stöd, som
motionären velat för sitt förslag finna i 10 kap. 6 § rättegångsbalken,
är icke der att hemta. Jag tror emellertid, att det af
motionären eftertraktade målet inom en icke allt för aflägsen framtid
skall uppnäs. På befallning af Kongl. Maj:t har nemligen

'' N:0 21. 36

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. ändring i nya lagberedningen utarbetat ett förslag till vissa ändringar i

2 lagar ''1"" gällande lagbestämmelser angående underdomstolarnes kompetens.

(Forts.)! Jag vet visserligen icke, huru långt detta förslag sträcker sig,
men säkert är, att den i 10 kap. 11 § rättegångsbalken gifna
kategoriska bestämmelsen, att »ej må någon sak, utan i rättan
domstol, upptagas, ändå att parterna sjelfva om annan rätt åsämjas
vilja, utan Konungen finner skäl gifva der lof till», torde blifva
betydligt modifierad. Likväl tror jag, att det är temligen klart,
att det af motionären och mig önskade målet lättast vinnes genom
aflåtande af en så beskaffad skrifvelse, som herr Lilienberg föreslagit,
hvarför jag ansluter mig till det af honom framstälda
yrkandet.

Herr Wester: Det är visserligen sant, att eu lagförändring i
det syfte, motionären påyrkat, skulle vara till förmån för lagsökande
fordringsegare, ehuru nog icke i den grad, som man här
tyckes föreställa sig, ty äfven derigenom skulle uppstå olägenheter.
Men då man stiftar lag, måste man, enligt mitt. förmenande,
äfven taga hänsyn till den andra parten, gäldenären, samt till
den grundsats, hvarpå lagen i allmänhet hvilar. Och ser man
saken ur dessa synpunkter, torde det möta stora betänkligheter att
göra ett sådant undantagsstadgande, som motionärens förslag innefattar.
I nu gällande lag finneä antagen den till sin rigtighet allmänt
erkända grundsats, att hvar och en är berättigad att dömas vid
det forum, der han eger sitt bo och hemvist, och det är endast
särskilda och mera tvingande omständigheter, som föranleda
undantag från denna regel. Motionärens förslag skiljer sig från
nu gällande lag deri, att han vill hafva ett tillägg till 12 § utsökningslagen
af det innehåll, att då två eller flere personer åtagit
sig eu gäld, den de utfäst sig, antingen en hvar eller en för alla
och alla för en, betala, skulle fordringsegaren hafva rätt att lagsöka
dem alla, der någondera af dem bor. Motionären stöder detta
sitt yrkande derpå, att 12 § utsökningslagen derigenom skulle
komma i närmare öfverensstämmelse med 10 kap. 6 § rättegångsbalken;
men, enligt min åsigt, skulle den af motionären föreslagna
förändringen icke medföra nämnda resultat, utan 12 § utsökningslagen
skulle då komma att stå rakt i strid mot den hittills i
rättegångsorduingen gällande grundsats.

10 kap. 6 § rättegångsbalken innehåller nemligen, att i fråga
om tvist angående gäld, som flera gjort och den de förbundit sig
att betala eu för alla och alla för en, eger fordringsegaren att
söka hvilkendera af dem han vill, men alltid vid den domstol der
gäldenären bor. Sedan kommer ett annat mom., deri säges att,
om de icke förbundit sig att betala eu för alla och alla för en,
och det yppar sig tvist om skuldens rigtighet eller hvarderas del
deri, eger borgenären söka dem alla vid den domstol, der endera
af dem bor. Det är gifvet, att vid dylika tvister måste alla på

Lördagen den 18 Mars, e. m.

37 N:0 21.

en gång höras, för att tvisten skall kunna afdömas. I analogi;!
härmed skulle väl i utsökningsärende, under nyss här ofvan an-f
gifna förhållande, fordongsegaren böra få rätt att söka alla gäldenärerne
hos en öfverexekutor. Men detta fall kan i verkligheten ej
inträffa, tv uppkommer tvist om skuldens rigtighet eller hvarderas
andel deri, tillhör målet icke öfverexekutor, utan domstol. Om
motionärens förslag sålunda blefve lag, komma denna att stå i
strid mot stadgandet i 10 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Nu bör man ju också taga hänsyn till den andra parten,
gäldenären. Det är icke af ringa betydelse för en gäldenär att
kunna sökas endast der han bor. Han har nemligen lättare att
der åstadkomma den bevisning, han behöfver för att skydda sig,
samt att skaffa sig ombud för att bevaka sin rätt, än om han
skulle svara inför öfverexekutor å ort aflägsen från hans hemvist.
Jemväl skulle ökade kostnader derigenom komma att förorsakas
gäldenär.

Men icke heller för fordringsegaren skulle fördelarne af den
ifrågasatta lagförändringen blifva så stora, som man synes antaga.
Enligt nu gällande utsökningslag kan öfverexekutor, då han finner
gäldenärens eller borgesmännens förklaringar otydliga eller ofullständiga,
inkalla parterna till muntligt förhör för erhållande af
närmare upplysning; och icke sällan vinnes derigenom sådan utredning,
att ärendet kan af öfverexekutor afgöras. Men om inställelse
vid sådant skulle för gäldenär medföra betydligare kostnad,
torde öfverexekutor draga i betänkande att inkalla till förhör, utan
föredraga att förklara ärendet tvistigt, och då har fordringsegaren
icke haft stor nytta af sin lagsökning. Sålunda äro fördelarne
för fordringsegaren af ifrågasatta lagförändring icke heller så synnerligen
stora.

Af hänsyn dertill, att man bör fasthålla vid förutnämnda, i
lagen antagna grundsats samt att gäldenärs rätt bör lika mycket
som fordringsegares fördel beaktas, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Bruzelius.

Herr Sjö: Ehuru jag från början tänkt yttra mig något utförligare
i denna fråga, skall jag dock vid denna sena timma
icke tillåta mig detta, utan, då jag hört de af herrar Lilienberg
och Eestadius framhållna skäl för aflåtande af en skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t, vill jag, som äfven önskar få till stånd
en dylik skrifvelse, förena mig med dem och anhåller sålunda om
bifall till det af herr Lilienberg framstälda yrkandet.

Herr Lilienberg: Jag vill endast, i anledning af talarens på
hallandsbänkeu yttrande, fästa uppmärksamheten derpå, att här är
icke fråga om att bringa 12 § i utsökningslagen till öfverensstäm -

.g. ändring i
12 uUölcningslagen.

(Forts.)

N:0 21 38

Lördagen den 18 Mars, e. m.

inain urnkmngim^G med 10 kaP- 6 § rättegångsbalken, ehuruväl det äfven
lagen. 0 kunde vara skäl att taga i närmare öfvervägande, huru sistnämnda
(Forts.) stadgande rätteligen bör tolkas. Men meningen är nu endast att
få ett nytt stadgande i utsökningslagen, som mera öfverensstämmer
med den exekutiva processens karaktär, än de stadganden,
som vi för närvarande hafva.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
det af herr Lilienberg under öfverläggningen framstälda
förslag.

§ 4.

Föredrogos hvart för sig och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:r 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till odlingslånefonden; och

n:o 32, i anledning af väckt motion om afskrifning af oguldna
återstoden af ett Vesans kärr- och siöuttömnings- samt odlin^sbolag
beviljadt lån.

§ 5.

Slutligen företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande,
n:o 9, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

J

Ang. begärd ut- JPuuktOH 1,

redning om vilkorligt
förbud för

ffrTedjting °af * ^ en blom Andra Kammaren af herr E. Thermcenius väckt
destillerade aiiL- motion, n:0 191, i hvilken 18 af kammarens ledamöter instämt,
både föreslagits:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t skyndsamt låta verkställa och för Riksdagen
framlägga en utredning om, på hvilka grunder och efter
huru lång tids förlopp all tillverkning och försäljning af destillerade,
alkoholhaltiga vätskor för andra än medicinska och tekniska
ändamål må kunna varda helt och hållet förbjuden».

Under förevarande punkt bemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Thermsenius: Herr talman, mine herrar! Jagskall
försöka fatta mig så kort och så på sak som möjligt, på det att
mitt anförande icke måtte blifva för långt.

Som herrarne torde finna, har utskottet på sidan 9 icke ens

Lördagen den 18 Mara, e. m.

39 N:o 21.

omnämnt, att bär i år anförts några skal för det förslag, som jag
har återupprepat — det förslag nemligen, som jag väckte vid farligt förbud för
föregående års riksdag angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med °$

begäran om utredning rörande införande af s. k. bränvinsförbud.

Utskottet bar endast sagt, att jag åberopat de skäl, som anförts vätskor.
i denna fråga vid riksdagen maj—juli 1887 äfvensom vid 1892 (Torts.)
års lagtima riksdag.

Då denna sak förekom i bevillningsutskottet, yrkade jag visserligen,
att det skulle göras så pass stor ändring i utskottets
referat, att deraf måtte framgå, att jag haft några nya skäl att
anföra utom dem, som förekommit förut. Men detta yrkande
vann icke utskottsmajoritetens bifall. Dock måste jag erkänna,
att vice ordföranden i det fallet ville gå mig så till vida till mötes,
att det åtminstone skulle med några ord antydas, att äfven nya
skäl blifvit anförda. Han ansåg till och med att hela motiveringen,
sådan jag framstält den, borde kunna intagas i betänkandet.

Men detta yrkande vann, som sagdt, icke utskottsmajoritetens
bifall. Vid sådant förhållande, och då det är en temligen enastående
sak, att en motionär af ett utskott behandlas på det sätt
jag nu omnämnt, skall jag tillåta mig att begagna några få minuter
för att uppläsa dels de skäl, som vid föregående riksdagar
blifvit i denna fråga andragna, dels hvad jag anfört i år. Detta
äfven derför, att jag icke vågar tro, det kammaren kan ha i minnet,
hvad som förut blifvit sagdt rörande den nu ifrågasatta skrifvelsen
till Kongl. Maj:t.

I den motion, som afgafs vid 1887 års riksdagar, anfördes
följande ord: »Bland de ''dåraktiga och skadliga begärelser, Indika
sänka menniskorna i förderf och förtappelse’ och medfört de största
olyckor för samhället under de två sista århundradena, är begärelsen
till starka spritdrycker utan tvifvel en af de farligaste och
mest i ögonen fallande. Statistiska uppgifter och den dagliga
erfarenheten tala ett högt och oförtydbart språk om den uppenbara
skada, som denna begärelse åstadkommer; och de heliga
skrifter, som svenska staten erkänner såsom grundvalen för menniskans
tro och hopp vittna: ''drinkare skola icke ärfva Guds
rike’. Det måste vid sådana förhållanden djupt beklagas, att
lagstiftningen under senare tider icke utvecklats i syfte att ställa
handeln med destillerade spritdrycker under giftstadgan. Att
denna handel haft och har sin förnämsta rot i vinstbegäret, så
väl hos staten och kommunerna som hos enskilda, torde väl icke
kunna förnekas. Det är dock kristna samiund ovärdigt att ockra
på en last, som i stället borde på alla sätt motarbetas. Det är
dock ovärdigt, ja orättfärdigt att straffa förseelser, hvartill staten
sjelf kan sägas inleda i frestelse, och af hvars utöfning enskilda,
kommuner och staten vänta väsentliga bidrag för sitt ekonomiska
bestånd. Om sådaua penningar kunna med skäl sägas: ''det
är blods värde’.»

N o 21. 40

Lördagen den 18 Mara, e. ro.

fedn%ne°om va • ^ ^eu mo^ou ja£ afgaf förlidet år, anförde jag hufvudsak MiotförbiJför

ligen innehållet i eu petition, som kommit mig till hända rörande
''ffreäijnZ «/ denna sak- Deri yttrades: »Då endast ett nyktert folk kan re»inspektera
landets lagar, frukta Gud och ära Konungen, så tränger
vätskor.a sig med magt fram hos hvarje sann fosterlands- och nykterhetslogs.
) vän den frågan: huru länge skall rusdryckshandteringen, sådan
den hittills i näringsfrihetens namn och under lagens skydd bedrifvits,
få fortfara inom vårt älskade fosterland? — För hvar
och en, som med vaket sinne aktgifver på rusdryckernas verkningar,
är. det utan tvifvel klart, att moraliskt och ekonomiskt
förderf följa dem i spåren. Fattigdom och brott, mödrars och
barns tårar och förbannelser hafva varit deras ständiga följeslagare.
Hos det folk, som i nödens tid och farans stund varit landets
värn och tronens stöd, förderfva de karakteren och tillintetgöra
den moraliska kraften. Derigenom befordra de ock i mycket
hög grad den närvarande tidens omstörtningsrörelser, som skaka
staterna och förorsaka regeringarne mycket bekymmer.»

För sådana ord, uttalade från sådant håll och på sådant
sätt, kunna de lagstiftande myndigheterna icke, utan att ådraga
sig moraliskt ansvar, i längden tillsluta sina öron. Man kan
säga, att det vore sann, verklig konservatism, att det vore egnadt
att bevara vårt folk och dess frihet att liberalt gå dessa önskningar
till mötes. De ådagalägga nemligen en omsorg om fosterlandet,
som är värd ett bättre omdöme och ett annat svar än
det, som ännu så ofta kommer dem till del.

Slutligen förekomma i detta års motion följande ord:

»Denna kammares ärade talman har inför dess ledamöter vid
denna riksdags början yttrat, att vi, medan vi voro samlade vid
den urtima riksdagen, ’i viss mån afskräde ett kapitel i vår politiska
historia’.

Utan att på minsta sätt underkänna betydelsen af det kapitlets
innebörd, vågar jag dock påstå, att det kapitel i vår historia,
af hvilket dessa rader utgöra en ringa del, är vida vigtigare än
det nyss afslutade. Inga skatter tynga nemligen svenska folket
så liårdt som rusdrycksskatten, ingen fiende har någonsin farit
eller kommer någonsin att fara så förhärjande fram inom våra
landamären som dryckenskapen. Hvad äro grundskatte- och krigsmillionerna
för eu ringa summa, jemförd med den, som offras på
rusdrycker! Huru obetydlig deu skada, som åstadkommes genom
krigets gissel, i jemförelse med den förödelse, som alkoholen medfört
och ännu medför!

När koleran förlidet år befarades komma att öfverskrida våra
gränser, huru handlade man då? Jo, landets yppersta krafter
uppkallades för att förebygga den dödsbringande farsotens invasion,
och man stälde utan ringaste tvekan de medel till vederbörandes
förfogande, som den striden kräfde.

Det var ett skönt exempel af offervillig sjelfbevarelse. Månne

Lördagen den 18 Mars, e. m.

41 No 21.

dryckenskapen skördar färre offer än koleran ? Aro kolerans Ang._ begärd, ut»sviter»
värre än alkoholens? Långt derifrån! koriigtMbudför

I Hamburg, den stad, der den svåra farsoten härjade så ^TäljningZf
grymt, lärde man för ett högt pris pesthärdens betydelse för do- destillerade aikodens
skördar, och den lärdomen löd: Bort med den orenlighet, väskor"
som i sig innesluter det dödande giftet! (Forts.)

Och så få vi ej heller låta detta rop mot alkoholgiftet tystna.

Äfven i Riksdagen måste det upprepas, till dess det öfverröstat
ropet från en förderfbriugande vinst- och njutningslystnad, till
dess hörandet deraf tager gestalt i afslutandet af ännu ett kapitel
i vår historia, kapitlet om alkoholgiftets förvisande till apotekarnes
giftskåp. Och det kapitlet kunde nog också vara värdt sin
urtima riksdag.»

Sedan jag nu refererat motionerna, skall jag anhålla att med
afseende på utskottets föreliggande betänkande få säga, att hvad
deri har anförts såsom skäl för afslag, kan sammanfattas i följande
4 punkter. För det första säger utskottet, att det numera
icke håller det omöjligt att reglera frågan med afseende på den
ekonomiska synpunkten. Vidare säger utskottet, att det skulle
vara nästan omöjligt att göra ett sådant förbud effektivt. Så
talar utskottet om att nykterhetsarbetet frambringat ett vackert
resultat utan något egentligt ingripande från statens sida. Slutligen
anser utskottet på grund deraf, att man icke bör gripa in
i enskildes sjelfbestämningsrätt.

Jag vill då till en början fästa mig vid den ekonomiska sidan
af saken. Utskottet anser visserligen, att man bör kunna reglera
densamma, men jag vill dock fästa någon uppmärksamhet dervid.
•—- Herrarne ha utan tvifvel varit i tillfälle att passera sådana
ställen här i staden, der utskäukuing af spirituösa drycker
eger rum. I synnerhet i södra stadsdelarne är det ganska vanligt,
att man der utanför ser större eller mindre grupper af personer,
hvilkas utseende nogsamt vittnar om hvad denna skatts utkräfvande
af dem vållar. Och jag vill med afseende derpå anföra
hvad jag här om dagen hörde någon yttra, att då man tager
inkomster af dessa fattiga, förnedrade menniskor, för att dermed
fylla statens behof, så bär man sig åt ungefär som den menniska
skulle göra, hvilken för att uppehålla sitt eget lif åte sitt eget
kött och blod.

Utskottet sade vidare, att det skulle vara nästan omöjligt
kunna göra ett sådant förbud, som här är ifrågasatt, effektivt,
och anser derför, att man icke alls bör lagstifta i sådan rigtniug.

Med afseende härpå vill jag fråga: hvilka lagar äro af sådan beskaffenhet,
att det kan sägas, att de kunna förekomma de brott,
mot hvilka do äro stiftade? Om man t. ex. tänker på lagen mot
tjufnad, icke kan den lagen sägas vara fullt effektiv i don meningen
att, derför att lagen tiuues till, det skulle blitva slut med all
tjufnad? Sammaluuda förhåller det sig med afseende på förfalsk -

N:0 21. 42

Lördagen den 18 Mars, e. ro.

Än^d^tningar’ Det fiunes. lsgbud också deremot. Men de höra, dessa
kärligt förbud för brott, nu nästan till ordningen för dagen; och ingen kan göra
SS °åf sådana om intet dermed, att ett lagbud finnes deremot. Icke kan
destillera^ aiko- man nu derför fä påstå, att det icke bör finnas lagar som förbjuda
stöld och förfalskningar!?

(Forts.) Likaså gifves det lagar med afseende på förhållandena rö rande

äktenskapet. Äktenskapsbrott äro förbjudna, men det är
ty värr en alltför vanlig sak, att sådana förekomma. Den lag,
som förefinnes mot sådana, kan icke förhindra dessa brotts framträdande.
— Således, det skälet att förbudslagar icke skulle kunna
affattas på sådant sätt, att de vore egnade att alldeles göra om
intet brott mot dem, anser jag icke vara något sådant, som med
fog kan anföras mot deras stiftande. Jag anser, att man på lika
goda grunder skulle kunna säga, att man bör upphäfva lagarne
mot tjufnadsbrott, förfalskning och annat sådant, emedan dessa
lagar ju ändå öfverträdas och icke äro fullt effektiva.

Så talar utskottet också om det vackra resultat, som nykterhetsarbetet
utan statens mellankomst har åstadkommit. Ja, det
må nu så vara, att nykterhetsarbetet vunnit åtskilliga vackra
resultat.. Det kan icke förnekas. Men det resultatet torde kanske
kunna liknas vid det, som åstadkommes af en dålig broms på
ett i alltför stark fart varande tåg, d. v. s. den kan hejda farten
något litet, men den tjensr icke till att stanna tåget i dess lopp.
Så är^ det också med nykterhetsarbetets resultat. Hade vi icke
hatt detta arbete ibland oss, skulle väl ställningen varit vida
sämre, än hvad den nu är.

Vidare — och det är väl utskottets vigtigaste skäl och det
enda, som utskottet sjelf gör någon affär af — är det sjelfbestämningsrätten,
som skulle lida ett väsentligt intrång, om man dekreterade
eu sådan lag som den nu ifrågasatta. Med afseende
på sjelfbestämningsrätten kan man ju i allmänhet säga det, att
åtminstone ingen borde tillåtas gorå något, som skadar vare sig
en annan eller eu sjelf. Det tillåtes t. ex. icke, att man utan
vidare på apotek får köpa arsenik, ehuru, det vågar jag påstå,
detta på långt när icke skulle leda till sådana missbruk och sådan
skada, om den handeln vore fri, som missbruken i afseende
på alkoholhandeln föra med sig. Antifebrin och andra sådana
ämnen få icke heller köpas af hvilken som helst utan recept,
ehuru jag icke tror, att man i afseende på dylika gifter kan
säga annat än att de icke äro på långt när så farliga som alkoholen.
Och om någon af herrar jordbrukare vill taga sig före
att med åberopande af sin sjelfbestämningsrätt försälja förskämda
födoämnen, så gripa vederbörande in och säga: sådant får icke
förekomma, emedan det är till skada för andra.

Jag skall be att få anföra några exempel, som visa hvarthän
det leder, när sjelfbestämningsrätten får hafva fria händer. Jag
har fått några uppgifter derom ur ett lagförslag, som den kej -

43 N o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

serliga tyska regeringen framlagt med afseende på hämmandet Ang. begärd utaf
dryckenskapslasten i Tyskland. ledigt/oXa/s»-

i Preussen dogo utaf fyllerivausinne:

under år 1877............ 1,165 personer, och destillerade aiko »

» 1885............ 1,439 » S"

Angående de anledningar, som förorsakat sjelfmord i Tysk- (Fort8-)
land, nämnas att sådana, som härrörde af alkoholmissbruk, föröfvades:

år 1873 af 325 personer och
» 1885 » 603 »

På Tysklands sjukhus intogos för kronisk alkoholism och
delirium:

år 1881 .................. 4,143 personer och

» 1885 .................. 10,160 »

År 1889 begingos i tyska riket 369,642 brott, och deraf tillskrefvos
alkoholens inverkan 70 % eller 258,750 fall.

I tyska riket förbrukades i rundt tal år 1889:

vin för 300 millioner mark,

Öl » 1,400 » »

bränvin » 700 » » eller

tillsammans 2,400 millioner mark, d. v. s. 6 gånger
hela det belopp, som tyska militärbudgeten gick till.

Jag skall vidare be att få anföra några ord utaf predikanten
vid fängelset i Örebro med afseende på rusdryckernas verkningar.
Han säger i sin 1892 till fångvårdsstyrelsen afgifna berättelse:
»Att rusdryckerna bära det ojemförligt drygaste ansvaret för så
många menniskors undergång, det är en sanning, som omöjligen
kan vederläggas. Jag vet nog, att det finnes optimister äfven på
detta område; men jag kan icke tro, att dessa se saken rätt eller
att olyckliga medmenniskors nöd går dem tillräckligt djupt till
hjertat. Den deremot, som nästan dagligen måste so den förbannelse,
som denna rusdryckshandtering sprider omkring sig,
huru den ödelägger familjer och enskilda, utsuger dem både till
kropp och själ, ja, huru tusentals ynglingar och unge män ibland
oss årligen drunkna i denna ohyggliga syndaflods brännande
vågor, han kan icke sluta sig till dem, som med blida eller likgiltiga
ögon se detta i lag tillåtna menniskoförstöringsarbete».

Detta är nu hårda ord, han uttalar, men jag tror att de
äro sanna.

Slutligen vill jag endast — såsom en öfvermåttan sorglig,
men slående illustration till hvad jag nu sagt med afseende på
det förderf, som rusdryckshandteringen förer med sig — påminna
om hvad herrarne känna genom tidningarna från i går,
nemligen om den afrättning, som då egde rum på fängelsegården
i Gefle. Den lärer väl säkert hafva till sin närmaste anled -

N:0 21. 44

Lördagen den 18 Mara. e. m.

Ang. begärd ut- ning just den fria åtkomsten af det gift, hvarom den föreligkärligt
förbud för gande motiODeii hancilar.

SZ «/ Då auser- att a^oholen bör förvisas till sin rätta plats,
rfagmAotoMmligen att höra under giftstadgan, skall jag derför, herr talman,
mtskor’’ anhålla att, på grund af hvad jag yttrat, få yrka afslag å ut(Forts.
) skottets hemställan och bifall till den af mig väckta motionen.

Herr Johansson i Noraskog: Jag begärde ordet egentligen
för att denna fråga åtminstone icke skulle sakna ett svar från
utskottets sida, då motionären nu har upptagit kammarens tid
åtminstone mycket längre än han först tänkte.

Jag skall icke uppehålla mig så synnerligen länge vid de
äldre och nyare motiv, som anfördes i saken; men då jag lade
märke till ett af de yttranden, som motionären här fälde och som
äfven återfinnes i ett anförande från ett föregående år, nemligen
att ingen skatt är sä betungande som spritdrycksskatten, så vill
jag medgifva, att detta är fullkomligt sant; men å andra sidan
är det fullkomligt lika sant, att ingen skatt gör man sig så lätt
fri från som just spritdrycksskatten. Om man blott undviker att
använda vare sig det ena eller det andra slaget af spritdrycker,
är man ju icke betungad af denna skatt, och det förefinnes icke
heller något tvång för någon att underkasta sig denna beskattning.

Vidare gifver mig den omständigheten, att motionären med
mycket lätt hand vidrörde den ekonomiska sidan af saken, anledning
att påvisa, att den ekonomiska sidan här vid lag dock torde
spela eu vida större roll än hvad man kanske i allmänhet antager.
Motionären har nu hänvisat till den urtima riksdag, som vi hade
i höstas. Jag skall med anledning häraf be att fä erinra derom,
att de skatter, som då voro föremål för afskrifning, utgjorde ett
sammanräknadt belopp på ungefär 7 millioner kronor. Motionären
känner nu lika väl som vi, som sitta i bevillningsutskottet, iivilka
svårigheter vi hafva att kämpa emot, då det är fråga om att söka
åstadkomma någon förändring, vare sig i bevillningsförordningen
eller i andra bevillningsafgifter, i syfte att öka inkomsterna för
statens räkning för att derigenom fylla de gluggar i statskassan,
som den urtima Riksdagens beslut om skatteafskrifning m. m.
kommer att medföra. Och ändock utgjorde det belopp, som dä
var i fråga, endast 7 millioner kronor, under det att det belopp,
som är ifrågasatt att afskrifvas på den urtima riksdag, som motionären
ifrågasätter och som man skulle kunna kalla nykterhetsriksdagen,
går till vida större summor. Jag vill endast erinra
derom, att för närvarande — eller om jag tager uppgifterna för
år 1890 — utgöra statens inkomster af tillverkningsskatten icke
mindre än 15,700,000 kronor och tullen på spirituösa ensamt en
summa af 1,500,000 kronor, d. v. s. sammanlagdt öfver 17 millioner
kronor. Detta är en siffra, som spelar eu betydligt större
roll i fråga om statens finanser, än de 7 millioner, som genom

45 N:o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. in.

urtima Riksdagens beslut i höstas blefvo afskrifna. Men icke nog Ang-,_ begärd ta härmed:

man måste ytterligare tillägga 7 millioner, eller just det farligt förbud för

belopp, som för närvarande utgår i utskänknings- och andra

afgifter och hvilken summa till hufvudsaklig del går till kommu- destillerade alfa norna,

landstingen och hushållningssällskapen. Och dessa inkom- Våuu°a

ster, som lör närvarande inflyta till deras kassor, har det sig åtmin- (Forts.)

stone icke lätt att få ersatta. Om man nu bifölle motionärens

förslag om en utredning, — hvilken jag då förmodar skulle öfver lemnas

åt eu komité —, på hvilket sätt man skulle kunna fylla de

luckor, som sålunda komme att uppstå i statens, kommunernas

m. fl. kassor, så misstänker jag, att denna komité skulle få en

ganska kinkig uppgift att lösa. Jag tror till och med, att det skulle

blifva kinkigare för denna komité att fylla dessa stora gluggar,

än det borde hafva varit för den komité, som för några år sedan

tillsattes med uppgift att placera de öfverskott i statskassan, som

väntades härflyta af de ökade tullinkomsterna, att fullgöra detta

sitt uppdrag. Men då till och med denna sistnämnda komité icke

kunde komma till rätta med sitt ärende, så misstänker jag, att

den komité, som motionären torde hafva tänkt sig, skulle få ännu

svårare att lösa sin uppgift.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden,
och jag är säker om att den eller de, som under de närmaste
åren komma att sitta i bevillningsutskottet, skola nog få se, att
det icke har sig så lätt att åstadkomma rättelse, vare sig i det
ena eller andra hänseendet, vare sig i de nu föreliggande förhållandena
eller i de skatteförhållanden, som hafva blifvit en följd
af urtima Riksdagens beslut. Det är med anledning af dessa förhållanden,
som jag helt enkelt tillåter mig anhålla, att kammaren
ville bifalla utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Jag skall endast
be att få till protokollet antecknadt, att jag inom utskottet icke
deltagit i behandlingen af det nu föreliggande betänkandet.

Herr Wavrinsky: Jag plägar hvarken genom många eller
långa anföranden taga kammarens uppmärksamhet i anspråk, och
jag hyser derför den förhoppning, att jag — trots att det är sent
på aftonen, och trots det, att denna fråga icke eger kammarens
sympatier —- utan att ådraga mig allt för mycken ovilja kan få
säga några ord.

Det förefaller mig. som om den ringaktning, som kammaren
tycktes visa motionären vid hans anförande, hvilket visserligen
var iågmäldt och kanske ur många synpunkter icke egnadt att
väcka intresse — att, säger jag, denna ringaktning dock drefs för
långt. I allmänhet är ju intresset för dessa frågor icke stort; men
det är i alla fall lätt förstådt, att dessa intressen dock kräfva
allvarlig aktning af kammarens ledamöter. Det är ju icke någon

N:o 21. 46

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. begärd ut- skyddsåtgärd, sotn vi bär önska få genomförd för våra egna
lenHigtfårimi/örintressen, utan det gäller allmänna intressen; och om vi misstaga
^försäljning °af oss om vägen, så handla vi dock i ett syfte, som jag hoppas att
destillerade alko* kammarens ledamöter veta att inom sig sjelfva rättvist beakta.
^vtuskmj Det var ock derför det smärtade mig att se så många löjen och
(Forts > så mycken ringaktning i uttrycken på kammarledamöternas ansigten
— det föreföll mig åtminstone så. Om jag misstager mig,
så ber jag om ursäkt, men jag egnade vid detta tillfälle ett noggrant
studium åt kammarledamöternas anletsdrag för att derigenom
kunna döma, om frågan möjligen vore föremål för något djupare
intresse inom kammaren. Jag hoppas emellertid, att den verkligen
är förtjent af större uppmärksamhet än den hittills lyckats
ådraga sig.

Jag är såsom nykterhetskämpe icke för min del belåten med
ett sådant kraf, som motionären här framstäf, hvilket icke heller
är förhållandet med de föreningar, som kämpa i denna rigtning,
och detta emedan vi förmena, att det är ringa bevändt med det
yrkande, han här framställer. Det är ju icke fråga om att söka
frammana eu lagstiftning i förbudsrigtning, det är endast fråga
om att begära en utredning. Jag tillåter mig dock att instämma
med motionären.

Jag menar, att denna fråga ju kunde kräfva eu utredning
äfven från statsmagternas sida, då den så länge förut behandlats
af nykterlietsvänner och nykterhetsföreningar. Då emellertid den
utredning, dessa sökt åstadkomma, i många hänseenden måste
vara både bristfällig och af ringa effekt; hvarför skulle då icke
statsmagterna egna så mycken uppmärksamhet åt frågan, att man
kostar på den en utredning — resultatet må sedan blifva hvilket
som helst? Om denna utredning skulle leda till, att Kongl. Maj:t
och Riksdagen finge en annan blick på åtskilliga saker, som för
närvarande icke ådraga sig deras uppmärksamhet, så kunde detta
åtminstone aldrig skada, och det vore att nedlägga något arbete
och omtanke på en sak, som det dock icke är sä litet värde med,
som man i allmänhet förmenar. Det är ju möjligt, att denna
utredning skulle leda till det resultat, att en sådan åtgärd som
ett bränvinsförbud bär i landet icke kunde ifrågasättas — det
bör dock kunna ifrågasättas, då det blifvit icke blott ifrågasatt,
utan äfven realiseradt i vissa andra länder, och då det, för att
endast nämna eu enda stat, t. ex. Maine, der ett dylikt förbud
infördes år 1851, ledt till ett resultat, som i alla hänseenden varit
välsignelsebriugaude, trots det att denna åtgärd — jag erkänner
det — inneburit ett starkt våld på den personliga sjelfbestämningsrätten.

När jag blef nykterhetskämpe, föreföll det mig mycket motbjudande,
att nykterhetssträfvandets mål skulle kunna och behöfva
vinnas på den vägen; och än i dag har jag icke öfvervunnit den
motviljan. Men konsekvenserna af betraktelser i denna fråga

Lördagen den 18 Mars, e. m.

47 N:o 21.

leda slutligen derhän, att den, som gifver sig in i agitatorisk verk- Ang. begärd utsamket
för nykterheten, måste medgifva, att ingen annan utväg koMgtf&rbudftfinnes
att tillgripa. Det må tjena som ursäkt för att jag, om
än med motvilja, dock med bestämd öfvertygelse kämpar derför, destillerade cdkoDå
jag det gör, synes det icke vara ur vägen, att jag här sekun- hnå£a

derar motionären med yrkande, att kammaren måtte för sin del (Forts.)

bifalla förslaget om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att
vinna en utredning i denna vigtiga fråga. Derom nog.

Till sist vill jag till herr vice ordförandens i bevillningsutskottet
inlägg i diskussionen öfver denna fråga foga några ord.

Han påvisade i sitt anförande — något som är alldeles rigtigt —
att det skulle vara enorma summor, som behöfde ersättas, om
man fråntoge statsverket denna inkomstkälla. Men han berörde
icke med ett enda ord de i sanning stora och vigtiga förmåner,
som derigenom skulle kunna beredas. Endast en utredning skulle
kunna visa, hvilka besparingar man skulle kunna vinna på dessa
områden, der nu kolossala utgifter måste göras och oerhörda
summor utgå af statskassan. Jag säger icke, att frågan dermed
är tillräckligt motiverad. Den ekonomiska sidan är icke den enda
afgörande. Men det är dock ganska mycket, som redan ur den
synpunkten är egnadt att motväga, hvad af bevillningsutskottets
vice ordförande blifvit framhållet.

För att emellertid ej längre upptaga kammarens tid och
uppmärksamhet, skall jag inskränka mig till att, då jag instämt
i motionen, yrka bifall till densamma.

Herr T herm genius: Det var med anledning af herr vice
ordförandens i bevillningsutskottet yttrande, jag begärde ordet
för att säga, att orsaken till att jag med så lätt hand vidrörde
fråga n om den stora förlust i statsinkomsterna, som skulle blifva
en följd af det i motionen ifrågasatta förbudet, var helt enkelt
den, att utskottet sjelft förklarat, att »det ur synpunkten af landets
ekonomiska förhållande skulle kunna låta sig göra» att jemföra
ett sådant förbud; hvaremot utskottet talat om »ingreppet i den
enskildes sjelfbestämningsrätt» och om de »nästan oöfvervinneliga
svårigheterna i att göra ett dylikt förbud effektivt» såsom dess
egentliga skäl för afslag på motionen.

Jag har för öfrigt förestält mig, att man så småningom, med
anledning af den allt större kännedom, som vinnes om dryckenskapens
sorgliga verkningar, skulle lära sig förstå, att det icke
finnes någon så grumlig källa att ösa statsinkomster ur som just
denna källa. Det skall dock — derom är jag fullt öfvertygad
— eu gång komma derhän, att statens inkomster skola hemtas
ur renare och bättre tillflöden än dem, om hvilka här nu är
fråga.

Herr Waldenström: Så snart det blir fråga om denna

sak, talas idet alltid mycket vackert om den enskildes sjelfbestäm -

N:o 21. 48

Ang. begärd utredning
om vilkorligt
förbud/Öl
tillverkning och
försäljning af
destillerade alkoholhaltiga

vätskor.
(Forts.)

Lördagen den 18 Mars, e. m.

ningsrätt, som man icke får träda för nära. Men utan tvifvel
■ är det egentliga skälet för afstyrkande ock afslag — eller åtminstone
ett af de väsentligaste skälen — tanken på de stora
summor, som statsverket skulle förlora, om det blefve af med
den skatt, som nu ingår från detta håll.

Jag kar alldeles nyss i tidningarna sett en uppgift om förhållandena
i England. Der beklagar man ock lifligt rusdryckernas
härjningar. Men så snart det blir fråga om att inskränka
eller taga bort deras bruk, så uppstår genast den frågan: Hvar

skall man få penningar att fylla den lucka i statskassan, som
uppstår, om bränvinsinkomsterna gå sin kos? Man tänker, såsom
herr Wavrinsky sade, allenast på de summor, som bränvinet
inbringar åt statskassan, men icke på de oerhörda och ojemförligt
mycket större summor, som både direkt och indirekt gå
förlorade för landet och för folket genom rusdryckerna.

Jag omtalade här i kammaren för några år sedan, huru det
gick till, när staten Kansas i Amerika införde rusdrycksförbud.
Då skickade bränvin spatronerna och krögarne och andra sådana
en deputation till guvernören med anhållan om ersättning för
de stora förluster, de ledo. Guvernören svarade: »Jag skall låta
räkna ut beloppet af den skada, I hafven gjort, och den förlust,
I nu liden. Fån I då någonting att fordra, kunnen I lita på
att det skall blifva utbetaladt till sista centen». Men ingen kom
tillbaka för att fråga, huru räkningen slagit ut.

Jag tror, att om man kunde blifva af med rusdryckerna,
skulle landets välmåga växa på ett sådant sätt, att det blefve
lätt att många gånger om ersätta don förlust, statskassan skulle
göra genom att blifva af med dessa penningar, som — säga hvad
man vill — icke äro någon välsignelse för den svenska staten.
Det är likasom för den enskilde, så ock för statsverket, alldeles
icke likgiltigt, af hvad beskaffenhet de penningar äro, som man
har i sin pung. Ty eu orättfärdig penning gnager hål på den
starkaste pung, går sjelf ut och drager också andra slantar med
sig. Det går så i den enskildes hushållning; det kommer att
gå så äfven i staternas hushållning. Snart växa rusdryckerna
de moderna kultursamhällena öfver hufvudet på ett sådant sätt,
att man står alldeles rådlös och icke ser annat, än att de måste
stupa ned i fullständig undergång.

Jag skall be att för miu enskilda del få yrka bifall till
motionärens framställning. Så mycken uppmärksamhet kan denna
sak förtjena, att man åtminstone anser den vara värd en utredning.
Utredningar hafva ofta skett angående saker, som varit
ofantligt obetydliga i jemförelse med denna; hvarför skall man
då motsätta sig, att en utredning verkställes äfven i denna så
utomordentligt vigtiga fråga?

Utskottet säger: »Äfven det vackra resultat, som nykter hetsvännerna

utan något egentligt ingripande från statens sida

Lördagen den 18 Mars, e. m.

49 N:o 21.

åstadkommit i fråga om nykterhetens befrämjande, utgör för Åug._ begära ututskottet
ett skäl mot inskränkning af den enskildes sjelfbestäm- kärligt förbud,för
ningsrätt i förevarande hänseende.» Jag tackar allra ödmjukast °af

för sådana granna fraser. Det är hvad man blir afspisad med: destillerade aii-oatt
nykterhetsvännernas arbete gör så mycken nytta, att det är vätskor.

alldeles obehöflig! att staten vältar undan de hinder, som ligga i rörts )

vägen för framgången af deras arbete. Utskottet bör veta, att
vi, om vi skola säga hvad vi tänka, icke känna oss mycket tacksamma
för sådana der komplimenter.

Herrar Anlin, Dahlstedt och iMnchtröm instämde häruti.

Herr Johansson i Noraskog: Jag har begärt ordet för

andra gången, derför att den ärade talaren på stockholmsbänken
anmärkte mot mig, att då jag talade om statens inkomster af
bränvinsmedlen o. d., glömde jag att på samma gång framhålla
de stora förmåner, som skulle beredas, om man finge den åtgärd,
som med motionen afses, genomförd. Han talade för sin del om
kolossala summor, som för närvarande skulle gå lorlustiga för
statsverket — jag förmodar just genom det sätt, hvarpå staten
anses omhulda vare sig den ena eller den andra spritdryckshandteringen.
Dessa kolossala summor förstorades ytterligare i
den nästföregående talarens mun, som förklarade dem helt enkelt
vara oerhörda. Men ingendera talaren kunde gifva en närmare
beskrifning och säga, i hvilken form staten gör dessa oerhörda,
kolossala förluster. Om jag skulle försöka att utforska, hvilka
uppoffringar staten anses göra i detta hänseende, så skulle dessa
väl egentligen visa sig i de belopp, som utgå under andra hufvudtiteln
— denna hufvudtitel omfattar ju rättsväsendet i sin helhet
— och det så väl i de löner, som utbetalas till domare, som de
omkostnader, som i och för straffens verkställande erfordras.

Men ser jag på denua slutsumma, så finner jag, att den uppgår
till knappa 4,000,000 kronor, hvilket är ett ringa belopp i jemförelse
med de 16- eller 17 millioner kronor, som af dessa medel
ingå till statskassan. Håller man sig uteslutande till denna sak, så
tror jag, att statsverkets uppoffring icke är så stor, så oerhördt
stor, som man sökt framhålla. För min del skall jag upprigtigt
tillstå, att jag icke har något emot den utredning, som motionären
afser kunna bringas till stånd, men jag misstänker, såsom
jag anmärkte i mitt första yttrande, att det går med denna utredning
precis på samma sätt, som det gick för den komité,
hvilken hade att uppgöra förslag med afseende å användandet
af de förmodade öfverskotten på tullmedlen, nemligen att den komme
att stanna i sitt arbete och icke förmådde föra fram saken. Det
år min enskilda tanke i detta fali. Jag upprepar för öfrig! hvad
jag sade förra gången, att det finnes inga skatter, som man så
lätt kan undandraga sig, som just skatten på spritvaror, helt

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 21. 4

N o 21. 50

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ang. begärd ut- enkelt derigenom, att man använder sin »enskilda sjelfbeståndkorligt
förbud för ningsrätt» och låter bli att begagna det ena eller andra slaget
MsäiS, °a} af dem- — „Det är dessa förhållanden, som göra att man, såsom
destiuerade alko- saken nu stål’, godt kan bifalla utskottets förslag.

holhaltiga °

vätskor.

(Forte.) Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med

de yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
afslag derå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen.
Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i lista
punkten af betänkandet mo 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr Th erm remi i ämnet väckta motion.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 106 ja och
67 nej; i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Efter föredragning vidare af punkten 2, deri utskottet hemstält,
att eu inom Andra Kammaren af herr J. A. Johansson i
Strömsberg väckt motion, n:o 137, med förslag till ändrade
bestämmelser rörande fördelningen af inflytande bränvin s försäljningsmedel,
icke måtte af Riksdagen bifallas, begärdes ordet af

Herr Eriksson i Elgered, som yttrade:

Herr talman, mine herrar! Jag hoppas, att man må egna
mig någon liten uppmärksamhet, då jag lofvar att icke länge upptaga
kammarens tid.

Såsom herrarne finna af utskottets betänkande, har herr Johansson
i Strömsberg i sin motion med afseende å fördelningen
af influtna afgifter enligt 22 § i 1885 års förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. m., hemstält, att 2%ou
eller med andra ord 2/io skulle ingå till statsverket under särskild
benämning för att sålunda der förblifva.

Att rusdryckshandteringen är en sådan rörelse- och näringsgren,
som med afseende på sina verkningar för såväl individen
som samhället i dess helhet, medför de vådligaste följder och ska -

Lördagen den 18 Mars, e. m.

51 N:o 21.

dor, är ett faktum, som knappast någon i denna kammare kan Ang. begärd utmed
fog bestrida. De orsaker, som ligga till grund för rusdrycksrörelsen
och som göra att den kan existera och ega bestånd
oaktadt den kamp, som från nykterhetsvännernas sida pågått för <kstaierade Modess
bekämpande, äro tvenne: å ena sidan den vinst, som denna h°l[l£!-a
rörelse medför till fromma för alla parterna, och å den andra, (Ports.)

sidan det förfärliga begär, som åstadkommes hos konsumenterna
af denna vara. Med afseende å den förra hafva herrarne hört
åtskilliga sifferuppgifter. Statsverket har årligen cirka 14,000,000
kronors inkomst af denna rörelse. Finansministern upptog summan
år 1892 till 13,700,000 kronor, men den utgjorde dock under
nämnda år vida mer. Utom hvad staten sålunda hade i inkomst
af skatten för derma försäljning, så belöpte sig försäljningsafgifterna
till ett sammanlagdt belopp af 5,706,448 kronor för år
1890. Dessa fördelades enligt 22 § så, att städerna fingo behålla
3,863,961 kronor, landtkommunerna 798,971 kronor och landstingen
1,043,516 kronor eller tillsammans 5,706,448 kronor — sålunda ett
icke ringa belopp! Sammanlägger jag dessa belopp, nemligen försäljjringaafgifterna,
med hvad som ingått till statsverket, får jag en summa
af cirka 20,000,000 kronor. Detta representerar det belopp, som
staten och kommunerna äro i stånd att förtjena på denna nesliga
handtering eller näring. Sedermera tillkomma åtskilliga faktorer, som
icke låta i officiella statistiken bevisa sig, t. ex. hvad våra bränvinsbrännare
och derefter våra bränvinsbolag samt de öfriga personer,
som drifva denna rörelse, varit i tillfälle att på denna handel stoppa
i sina fickor. Jag bar icke tillnärmelsevis hört hvad dessa belopp
gå till, och jag skall heller icke försöka göra upp någon
beräkning i detta afseende. Det är emellertid icke underligt, om
under sådana förutsättningar, för hvilka vice ordföranden i bevillningsutskottet
redogjorde, både finansministern och regeringen
samt äfven de herrar, som sitta i utskottet, skulle anstränga sig
af alla krafter för att denna rörelse fortfarande må hafva sin
gång, ty det synes i sanning svårt att fylla de luckor, som skulle
uppstå i budgeten, om dessa belopp borttoges.

Hvad angår den andra orsaken, begäret hos konsumenterna
efter rusgifvande drycker, behöfver jag icke skildra något i detta
afseende. Herrarne känna nogsamt till, att den, som en gång
fallit offer för denna last, sätter icke i fråga, huru han skall fä
sitt begär tiilfredsstäldt, utan så länge det står i hans förmåga
att förskaffa sig dessa spritdrycker, så gör han det, till dess han
slutligen har förderfvats i moraliskt, fysiskt, ekonomiskt och andligt
afseende. Det är detta förskräckliga begär efter spritdrycker,
som just är sjelfva roten till hans förderf.

Den verksamhet för att bekämpa rusdryckerna, som i synnerhet
under senare tider med kraft pågått, är nykterhetsrörelsen.

Denna har, såsom herr Waldenström påpekade, fått allt erkännande
af utskottet i mycket vackra fraser, men den behöfver någon an -

N o 21. 52

Ang. begärd utredning
(ym vilkorligt
förbud fö,
tillverkning och
försäljning af
destillerade alkoholhaltiga

vätskor.
(Forts)

Lördagen den 18 Mars, e. m.

lian och större hjelp. Oaktadt alla ansträngningar, nykterhetsarbetet
utvecklat, står saken på den ståndpunkt, att staten, kommunerna,
bränvinsbränuarne och bo vet hvilka, som äro inblandade
i denna affär, förtjena enorma summor, och de olyckliga
offren få betala kaiaset. Jag skulle kunna förstå, att dessa summor
skulle medföra rikedom för alla parter, som i första hand
synas gorå vinst, om det vore här, som då tullfrågan behandlades,
att de herrar, som tro på välsignelsen af dessa penningar,
kunde med minsta spår af rättvisa åberopa, hvad tullvännerna
försäkrade i tullstriden, nemligen att utlandet betalar tullen —
något som åtminstone hade .sken af sanning — men något liknande
föreligger icke bär. Derför, kundo och kan det med hopp
om framgång bevisas, att konsumenten får betala tullen, så kan
det med långt större säkerhet, ja utan någon som helst motsägelse,
bevisas, att lian här får betala skatten å den konsumerade
varan, och följaktligen måste dessa penningar tagas ur svenska
folkets fickor. Jag förmodar, att många skulle ega bättre förmåga
att Betala sina skatter til! stat och kommun, om de icke voro
slafvar under denna förfärliga last. — Hvad som derför är nödvändigt,
när de enskilde icke kunna åstadkomma någon förändring
i de nuvarande förhållandena, är, att lagstiftningen ingriper i
någon män åtminstone. Jag vet väl, att de herrar, som särskildt
framhållit frihetssystemet eller frihetspriucipen, skola säga, att ett
sådant ingripande voro ett intrång på den personliga friheten och
äfven ett intrång på näringsfriheten, hvilket vore otillbörligt. Ja,
det finnes intrång på många områden, och det beror endast på.
från hvilken synpunkt man i dessa fall betraktar saken. Om vi
bo a strafflagen, skola vi finna, att deri tillätes icke månggifte och
i Ke heller andra brott. Der finnas upptagna ganska många handlingar,
som äro belagda med straff. Man kan med samma rätt säga, att
dessa stadgande» innebära ingrepp på den personliga friheten,
faktum är i alla fall, att alla stater begagnat sig af sådana intrång.
Dem, som yrka på den större friheten, skall jag be att
få hänvisa till Nordamerikas förenta staters lagstiftning. Denna
tillstäd jer icke mormonerna månggifte, hvarför de också måst
utvandra från Utah. Visar detta icke äfven, att staten gör inskränkningar
för den enskilde, när det gäller sedlighet och moral ''
Jag undrar, om icke det sedligtetsförderf, som finnes här i lan
det och so in har sin orsak i rusa ryckshandter ingen, är af sådan
beskaffenhet, att staten nödgas i mer eller mindre mån ingripa?
Och har icke staten redan ingripit? De steg, som staten tagit för
att mer och mer inskränka bränvinsrörelsen, hafva ju bevisat, att
den redan ingripit.

För stafjande af denna förfärliga last har staten två utvägar
att välja på, utvägar, på hvilka den redan slagit in. Den ena är
att fördyra varan och på sådant sätt göra det omöjligt för mången
olycklig konsument att tillhandla sig deraf; den andra är atl

Lördagen den 18 Mara, e. in.

53 K:0 21.

eljest försvåra åtkomsten af varan. Hvad det förra eller varans ^ninbe9f"1
fördyrande angår, har jag visat, att till 20 millioner kronor kan ''foriiffförbudför
man taga ut dylik skatt af svenska folket. Men rusdrycksrörel- °$

sen kommer derför ej att upphöra, utan den fortfar det oaktadt. tfesMBero*oh»-Att fortgå längre pa denna väg är emellertid, enligt mitt förme- vätska^?

ilande, ej klokt. Det skulle blott vara att ockra på lidelserna; och ''Fort*.)

hvem som Unge vinst deraf, icke tjenade svenska staten på det,
och icke blefve det någon välsignelse med de penningar man sålunda
erhölle.

Man måste derför slå in på den andra vägen, det vill säga
på att försvåra sjelfva åtkomsten af varan. Man har ock boträd!
denna väg i någon mån. När man t. ex. dragit utskänkningsrörelsen
från landsbygdskommunerna och förflyttat den till städerna,
har icke detta redan varit att försvåra åtkomsten af varan,
att minska tillgången på platser, hvarest den kan erhållas? Men
jag tillåter mig säga, att, om man skall kunna med framgång
fortgå vidare på denna väg, det torde vara nödvändigt att se efter,
hvilka intressen, som ligga bakom, hvad som är den djupaste
orsaken till att hvarje stad har dylik rörelse, under det att landsbygden
icke har det. Jo, det är just den inkomst våra städer ha
af rusdrycksrörelsen, dessa 3,863,961 kronor för år 1890, af hvilka
Stockholms stad både en million tvåhundratusen kronor. Dessa
intressen ligga bakom och göra sig alltid gällande. Naturligtvis
är det mycket behagligt för städerna att få begagna s;g af dessa
tillgångar. Hvad som derför är behöflig?; och nödvändigt är, att
man så småningom indrager städernas inkomster af bränvinsförsäljningsmedel
och öfverflytta!'' dessa inkomster i stallet på statsverket.
Detta går mycket väl för sig, om man verkställer öfverflyttningea
proportionsvis, så att man icke tager ett för stort steg
på en gång. jag tvifla!'' på möjligheten af ett »rusdryeksförbud»:
sådant är icke möjligt, så länge eu så stor del af svenska tolket
begagnar sig af rusdrycker. Alla förslag derom äro för närvarande
idel teorier och idéer, som icke låta utföra sig i praktiken.

Men en samverkan mellan lagstiftaren och staten å ena sidan
samt nykterhetsföreningarna ä den andra kan låta sig göra; och
eu sådan skulle då försiggå proportionsvis, så att man indroge
denna rörelse, rusdrycksrörelsen, i de mindre städerna, och finge
den inskränkt till de större städerna t. ex. Stockholm, Göteborg
och Malmö. Jag antager, att man slutligen skulle kunna få det
derhän, att rörelsen vore förlagd till endast dessa städer.

Jag är viss om att, i fall man derjemte gjorde det svårare
för konsumenten att förskaffa sig varan, fordrade t. ox., att han,
såvidt möjligt, skulle antingen sjelf inställa sig för att hemta deri,
eller föreskrefve, att varan finge säljas endast i så stora qvantiteter,
att man både svårt att samla i hop penningar dertill, af dessa
åtgärder skulle följa på eu hel mängd ställen, der man nu begagnar
sig af dessa drycker, att bruket deraf upphörde. Men det

N:o 21. 54

Lördagen den 18 Mars, e. m.

redning om vtK nödvändigt också att så småningom indraga städernas andel
kärligt förbud för m i ö rsälj mngsmedlen, och det är ett steg i denna ristning som
formlig «/ j*5™ Johansson föreslagit i sin motion. Derför skulle i al’ vika
bl,tn S1 ban''? motion’ om -iaS skulle uttala, hvad lag egentligen
vätskor. vill. Men sakens nuvarande läge gör, att jag icke gerna vill

(Forts.) yrka bifall till densamma. Jag kan icke göra det med något

hopp om att dermed föra frågan framåt; ty dels är det icke eu
enda ledamot i bevillningsutskottet, som reserverat sig, och att
gent emot hela bevillningsutskottet, komma med en sådan hemstädan,
torde vara väl styft; dels har ju urtima Riksdagen nästlidet
år beslutit och pålagt en tung börda, som blifvit vältrad på
staderna; och sålunda torde städerna i närvarande stund ha tunga
nog, utan att de förlora dessa inkomster af bränvinsförsäljningsrnedlen;
dels tillåter Konungens administrativa lagstiftningsrätt härvidlag
de respektive landshöfdingarne att fälla utslaget, rörande
försäljningsställenas. vara eller icke vara, äfven om detta skulle
ko“mf fU £å 1 strid med kommunernas uttalade åsigt, och detta
sakförhållande torde göra förslaget mera motbjudande. Landshötdingarnes
magt i administrativt hänseende måste först inskränkas.

i Jhar, derför’ mine herrar, utan att kunna framställa något
yrkande, velat uttala detta, och jag gör det sä mycket hellre,
som jag vet, att oenna uppfattning delas af hundratusental i vårt
land, och att bakom min rygg stå de, som sändt mig hit. Jag
vet, att jag talar i deras namn, icke blott i de orepresenteradesT
utan äfven i mina valmäns.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 3.

Bifölls.

Ang. bernmmcm- Punkten 4.

de genom, allmän
omröstning om in tuom-forsuij-

Herr J. Anderson i Tenhult hade i eu inom Andra Karnmsmugsmiien.
reu yäckt motion, mo 130, föreslagit, att Riksdagen måtte besluta.

att ingå nu befintliga eller ifrågasatta nya spirituosaförsäljniugsställen
inom eu kommun må efter viss tid, t. ex. efter den 1 januari
1894, få utöfva sin verksamhet förr, än sådana omröstningar
försiggått, som i motionen blifvit antydda och i hvilka alla
välfrejdade män och qvinno!-, som fylt 21 år, skulle ega att deltaga.
ö

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande motion ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

55 N o 21.

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Efter uppläsandet af denna hemställan anförde:

Ang. bestämmande
genom allmän
omröstning om in -

Herr Auderson i Tenhult: Herr talman, mine herrar! Den Utösa-försälj-tj:de
mai förlidet år yttrade jag i denna kammare åsigter alldeles
lika med dem, som jag nu i min motion framstält. Under den ''■Forls''

tid, som sedan dess förflutit, har min uppfattning icke på något
sätt blifvit rubbad. Jag anser nemligen fortfarande, att de förslag,
som jag i min motion framstält, äro de, till hvilka vi böra
sträfva, och derför har min motion framkommit.

Under den senare tiden hafva dels från enskilde, dels tran
nykterhetsföreningar, dels från goodtemplare och dels från blåbandister
ankommit tio särskilda adresser, i hvilka den önskan
uttalats, att Riksdagen måtte bifalla min motion. För omkring eu
månad sedan läste jag i en tidning, att underhuset i Englan
den 27 sistlidne februari vid första behandlingen antagit en lag
i ungefär samma syfte som det jag i min motion framstält.
Sedermera har jag sett, att krögarne i England hållit möten och
protesterat mot det framburna lagförslaget samt kallat detsamma
ett attentat mot deras hederliga näringsfång. Vi se således, att
äfven på andra orter man söker göra den åsigt gällande, att allmänheten
och folket bör få besluta, huruvida krogar och spmtuosaförsäliningsställen
må förefinnas eller icke.

Då man vet, att köpingar och större jernvägsstationssamhallen,
hvilka ha större folkmängd än en stor del af Sveriges
städer, kunna undvara krogar, föreställer jag mig, att äfven städerna
mycket väl kunna reda sig dem förutan. Under den tid
jag varit här i Riksdagen har jag alltid stält mig vid deras sida,
som velat fördyra spirituösa och försvåra åtkomsten deraf. Min
motion har just detta till hufvudsyfte.

Då min uppfattning är sådan, att jag anser det vara behofiigt
och nyttigt, att ett förslag, sådant som det jag i min motion
framstält, blir af Riksdagen antaget, ber jag att få yrka bifall

till min motion.

Herr Beckman: Herr talman! När man i likhet med mig
hyser den uppfattning, att man på detta område bör söka åvägabringa
eu restriktiv lagstiftning, en lagstiftning, som är restriktiv
så långt som det är förenligt med den allmänna opinionen, äldst
ganska naturligt, att man hyser sympati för det här framlagda
förslaget. Det är tydligt, att, om eu lagstiftning, som på detta
sätt ingriper i de enskildes bestämmanderätt, icke skall blifva ett
band, som brister, eller en mur, som öfverträdes, så måste den
hvila på en stark allmän opinion. För att utröna opinionens
styrka är det icke här, såsom i många andra fall, nog att söka
denna opinions uttryck i riksförsamlingen. Emedan de följder,
hvilka man söker undanrödja genom den restriktiva lagstiftning,
hvarom här är fråga, sä djupt ingripa på det enskilda lifvets om -

K o 21. 56

Lördagen den 18 Mars. e. m.

man välja formen af en allmän folkomröstning. Folket
omröstning om in- SJ Glit bor direkt bestämma, om den farliga drycken skall få fritt
tuom-för sälj- *'' utskiinkas eller icke. Motionären bär erinrat derom, att denna
niwmiun. väg redan i ett annat land utpekats såsom den rätta Framstå ''FoTts

) ende statsmän hafva i utlandet upptagit denna tanke. Så i Fin land

och i Belgien.

Ehuru det sätt, hvarpå motionären framstält denna tanke,
krafvel- förbättring, är jag öfvertygad om, att hans förslag dock
är ett frö, som skall bära frukt. Det är denna väg, som man bör
pell skall gå. Det har icke heller undgått utskottet, att eu rigtig
idb ligger till grund för motionärens yrkande. Utskottet säger
nemligen, att det kan »med skäl sättas i fråga, om ej i nu berörda
angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsigt». Redan detta, att man fått ett slikt
enhälligt uttalande från utskottet, innebär ett mycket bestämdt
erkännande af denna nya princip.

Det är, herr talman, för att i min män gifva ett erkännande
åt denna princip, som jag tillåter mig instämma i motionens syfte;
och då endast ett yrkande, nemligen om bifall till motionen, hittills
blifvit framstäldt, skall jag be att få förena mig i detsamma.

Häruti instämde herrar Ektnctn, Jakob Erilcson och John
Olsson från Stockholm, Sjö, Sjöberg och Nordin.

Herr Hedlund: Herr talman! För min del har jag funnit
denna motion beaktansvärd, särskilt af den anledning, att den
utgör eu utgångspunkt till anordnande af olika kommunalrösträtt
för olika ändamål. Detta är något, som icke är främmande i
den utländska kommunallagstiftningen, exempelvis i England, der
man bär lika kommunal rösträtt, undantagandes i smärre kommuner,
vid val till fattigvårdsstyrelse och val till vägstyrelse, der
eu röstskala från 1 till 6 tillämpas. Ett sådant förhållande är
icke heller utan motstycke i vår svenska lagstiftning, nemligen
inom den kommunala kyrkoförvaltningen. Vi veta, att de ekonomiska
frågorna på det kyrkliga området afgöras på allmän kyrkostämma
efter den vanliga formögenhetsskalan, medan åter prestval
är grundadt på samma röstskala med vissa modifikationer, och
medan åter, till sist, vid val af elektorer för utseende af ombud
vid kyrkomöte, lika rösträtt gäller.

Om någonstädes man skulle afstå från tillämpning af det
kommunala förmögenhetsväldet, förefaller det mig, att det bör
vara i afseende å sådana områden, som röra utskänkningsväsendet
mler med andra ord vården om nykterheten inom kommunerna.
Det finnes intet sammanhang mellan detta ärende och beskattningsväsendet,
som annars ju utgör stödjepunkten för vår kommunala
röstskala jemte det magtin tresse, som ligger i valen tilllandstingen,
hvilka i sin ordning tillsätta ledamöter i Första Kammaren. Det

Lördagen den 18 Mara, e. in. 57 N:o 21.

finnes visserligen ett förstucket och allt annat än sundt samman- Ang. beatämmanhang
deremellan, men i sakens natur ligger det ej. Och då borde tmnMnimomiuväl
i en sak, som icke rör pengar, utan endast personer, personorna
få råda och icke pengarna. Ur den synpunkten har jag »immtäiim.
ansett motionen betydelsefull, på samma gång det väl är rigtigast, (Forts )
att förslaget då borde framkomma i form af lag, så att det icke,
såsom här skett, behandlas af bevillningsutskottet, utan af lagutskottet
på samma sätt som frågor om den kommunala rösträtten
för öfrig!.

Herr Fälle förenade sig med herr Hedlund.

Herr grefve Hamilton: Jag kan i allt väsentligt instämma
i hvad alla de tre föregående talarne yttrat, men jag kan ändå
icke komma till samma resultat som motionären och min värderade
kamrat på stockholmsbänken. Jag förmodar också, att, om
kammaren tagit full kännedom om hvad motionärens förslag innebär,
den icke skall ifrågasätta att med ett slag införa en sådan
ändring i kommunernas rätt att bestämma om sina angelägenheter,
att afgörande! af dessa frågor öfverlemnas åt en folkomröstning,
i hvilken skall ega deltaga hvarje välfrejdad man och qvinna, som
fylt 21 år, icke blott inom sjelfva kommunen, utan äfven inom
angränsande kommuner. Det förefaller mig som om den ärade
motionären borde inse, att, om utskottet tillstyrkt ett sådant förslag,
vi icke skulle hafva gjort honom någon tjenst. Det är alldeles
gifvet, att eu sådan hemställan skulle Minut af Riksdagen förkastad.
Majoriteten inom utskottet hyste verkligen stora sympatier
för denna motion, men just derför ansågo vi oss böra gå mycket
försigtigt till väga. Det är ju så, att, om ock icke i denna kammare,
man dock på annat håll hyser stora betänkligheter att göra
en förändring i de bestämmelser, som finnas angående den kommunala
rösträtten. Det gälde då att få in ett uttalande så försigtigt
affattadt, att det kunde, utan att gifva anstöt, tjena som ett första
uppslag till afvikelse? i denna punkt, och vi kunde icke då göra
annat än att taga in den lilla fras i motiveringen, som talaren
på stockkolmsbänken uppläst.

Denna fråga är för öfrigt icke så lätt löst. Utskottet har
just med afsigt i sitt betänkande afskrifva alla de paragrafer, som
i bränvinsförsäljningsförordningen afse rätten till minuthandel
eller utskänkning, lör att visa huru många och mångskiftande
frågor det här gäller. Jag ber att få fästa motionärens uppmärksamhet
exempelvis på § 6, der det talas om den rättighet till
minuthandel med eller utskänkning af bränvin, som i stad innehafves
på grund af burskap eller särskild! privilegium. Der hafva
vi genast eu fråga, till hvilken han i sin motion icke tagit någon
hänsyn. Med andra ord: det har varit fullkomligt omöjligt att
tillstyrka en sådan motion som den af den ärade motionären

N:o 21. 58

Lördagen den 18 Mars, e. in.

Ana. bestämma,,- framstälda. Jag och utskottets öfriga ledamöter hafva derför ansett,
tiSSffld!"8tf man bäst skulle befrämja målet genom att få fram ett utta^aB(^e
till förmån för motionens syfte, i förhoppning att motionären
mngsstäUen. måtte återkomma för att på ett lämpligare sätt söka vinna fram(Forts.
) gång för saken.

Jag ber att få på dessa skäl yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin: Om i enlighet med det yrkande, som här blifva
framstäldt, kammaren, om Riksdagen skulle bifalla motionärens
förslag, vore dermed absolut intet vunnet, ty derigenom hade
intet beslut fattats, som det vore möjligt att verkställa. Således
måste jag säga, att yrkandet på bifall till motionärens förslag
betyder något såsom uttryck af sympati för syftet i motionen,
men dess antagande intet såsom effektiv åtgärd, ty för att kunna
sätta den nya valmanseorpsen eller röstegarecorpsen i tillfälle att
utöfva en sådan rätt, som motionären ville gifva den, måste först
stadgas några regler för utöfvande! af denna rätt. Ett bifall
från Riksdagens sida till motionen är något, som alldeles icke
kan komma att göra den tillämplig, om det icke finnes några
myndigheter, som ega att sätta beslutet i verket, om det icke
linnes några regler, efter Indika beslutet skulle komma att utföras.
Således finner jag för min del, att utskottet under nuvarande
omständigheter icke kunna.! göra något annat än hvad utskottet
gjort, nemligen att hemställa om afslag. Möjligen skulle utskottet
kunnat hafva något mera bestämdt uttalat sina sympatier för
motionen, hvilket jag mycket gerna skulle hafva sett, men för
min del finner jag mig skäligen belåten med att utskottet, på
samma gång utskottet af styrkt motionen, hvilket var rent af nödvändigt,
dock låtit framskymta en icke så liten grad af benägenhet
att lyssna till en blifvande framställning i samma ämne. Jag
har tagit till ordet för att för min ringa del uppmana min gamle
vän, motionären, att komma igen med detta förslag, men då så
utarbetadt, att det kan tjena till underlag för ett Riksdagens
beslut, som kan leda till någon effektivitet. I sjelfva verket
kräfver ett utarbetadt förslag i sådan rigtning, som motionären
åsyftat, ganska mycket öfvervägande och förutsätter en temligen
omfattande kännedom om förhållandena i landets olika delar och
en deraf följande förmåga att på förhand någorlunda se konseqvenserna
af hvad man kommer att besluta.

Det är alldeles gifvet, för att nu fästa mig vid en enda
detalj i de antydningar mer än förslag, som motionären lemnat,
att om det kan vara rigtigt att låta med den kommun, som saken
närmast gäller, andra angränsande kommuner deltaga i omröstningen,
detta väl bör inskränkas — förmodar jag — till att låta
de angränsande kommunerna få veto mot öppnandet af spirituösaförsäljningar
i den kommunen. Men att låta de angränsande
kommunerna, såsom, man af ordalagen kan sluta till, deltaga i

Lördagen den 18 Mars, e. m.

59 N:0 21.

den ifrågavarande kommunens omröstning, så att genom de förres Ana- beatämmanröster
den ifrågavarande kommunen skulle kunna påtvingas en tmrSingomfneller
flera spirituosaförsäljningsställen, kan dock icke vara rigtigt.

Således redan här hafva vi uti bestämmandet om, i hvilken grad ningmtaUm.
angränsande kommuner skola få deltaga i den särskilda kommu- (Forts.)
nens beslut om ett sådant ärende, en af de detaljer, som skola
kräfva ganska mycket öfvervägande, för att man icke må komma
till orimliga eller åtminstone olämpliga bestämmelser. Och sä
förhåller det sig utan tvifvel med frågorna om regler för rösträttens
utöfvande och om de omständigheter, under hvilka denna
apparat skulle sättas i gång. Man kan göra sig den frågan: när
spörsmål om spirituosaförsäljning inom en kommun uppstår, skall
den då afgöras ensamt och uteslutande och definitivt genom eu
sådan omröstning, som den motionären ifrågasatt ? Eller skall en
sådan omröstning komma till stånd först sedan några myndigheter
inom kommunen, t. ex. kommunalnämnden eller möjligen
kommunalstämman, redan yttrat sig? Eller skall man, för
att denna folkomröstning må få ega ruin, afvakta yrkande derpå
af ett visst antal af kommunens efter de nya reglerna röstberättigade
medlemmar? Skall det gifvas dem veto? Eller initiativ
med fullständigt undanskjutande af andra bestående kommunala
myndigheter? Allt frågor, som förtjena öfvervägande och som jag
för min del icke är beredd att besvara.

Således, på samma gång jag anmärker, att saken behöfver
noggrant öfvervägas och att det icke är tillräckligt att stadga i
några få ord eller rader, att för att afgöra den eller den saken
böra alla de som höra till den eller den kategorien få deltaga i
omröstningen, på samma gång kan jag icke underlåta att uttala
såväl min alldeles af gjorda sympati för hufvudsyftet i motionärens
förslag som den önskan, att han väcker det å nyo, men då så
utarbetadt och förberedt och så pass detaljerad^ att man kan
begära, att ett utskott skall underkasta det en granskning, som
kan leda till ett eventuel! beslut från Riksdagens sida af den
beskaffenhet, att det sedermera han sättas i verket.

För min del tror jag icke, att man kan helt och hållet godkänna
det utskottets skäl för utslag, att den föreslagna anordningen
»uppenbarligen skulle innebära en allt för stor afvikelse
från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens afgörande».

Detta skulle bättre låtit sig sägas, om vi hade en mindre orimlig
kommunal-rösträtt än den nu gällande, om vi icke särskild! i
landtkoinmunerna hade det minoritetsherravälde, som nu der råder
vid afgörandet af kommunens alla angelägenheter, och som vi
förmodligen ej kunna blifva godvilligt af med, så länge Första
Kammaren existerar. Dock torde möjligen lättare kunna vinnas
Första Kammarens och Kong], Maj:ts bifall till en afvikelse från
gällande kommunala grundsatser med afseende på frågan, huru

N;o 21. 00

Lördagen den 18 Mars, e. m.

amn aii T''n ?n • kommun genom ett mera utsträckt omröstningssätt skall blifva
omröstning om in- i tillfälle att skydda sig mot olägenheterna af bränvinsmissbruk.
räumm-föriäij- „ all<^1''a sidan bör man ej frukta, att genom en lagstiftning
ningmtäiie,i. i sådant syfte som den föreslagna göres någon betänklig inskränk(F°rts.
) ning på statens uniformerande lagstiftningsrätt. Man diar så betydande
föredömen från andra länder, att farhågan i det fallet
icke borde vara synnerligen stor. Jag vill nu icke tala om ett
land sådant som Schweiz, der hela det representativa styrelseskicket
såväl i förbundet som i de särskilda kantonerna blifvit i
så hög grad modifieradt genom folkomröstningar, men om ett
sådant land som England och t. ex. den lag, som antogs
för 11/-2 år sedan att gälla för Wales, hvilken lemnar åt de sär -

skilda lokaliteterna rättighet att besluta just i det ämne, hvarom
här är fråga, att bestämma genom omröstning, huruvida de vilja
tillåta spirituosaförsäljning eller icke.

Man har i England tillämpat dessa grunder på andra områden,
så att man der afgör genom ett slags kommunalt referendum,
huruvida t. ex. kommunal-bibliotek skola upprättas eller
icke. Likaså i Amerika, der man också har detta system af
»local option», eller de särskilda lokaliteternas rätt att sj elfva
bestämma, huruvida de vilja antaga den eller den anordningen
eller icke. Med afseende å värt förevarande ämne kan utan

tvifvel tillämpas hvad Laveley yttrat, att det finnes åtskilliga
lagar, som hafva mycket ringa effektivitet, om de icke hafva sitt
förnämsta stöd i den »lokala allmänna opinionen». Det lär väl
knappast finnas någon del af lagstiftningen i vårt land, hvarom
detta gäller i högre grad än försäljning af starka drycker. Och
det kan nog hända, att, om man gjorde ett försök i den rigtning
motionären velat, det skulle synas fördelaktigt att äfven införa
detta system på andra områden, der icke statens öfverhöghet och
enhet kräfva, att staten behåller i sin hand att lagstifta uniform t
för hela riket.

På grund af det sagda vill jag vända mig till motionären
med en liflig uppmaning att komma igen en annan gång med
ärendet utarbetadt i detalj, så att det biir lättare att öfverskåda
och bedöma i sina enskildheter. Men för närvarande kan jag
icke tillstyrka bifall till motionärens förslag. Ett bifall till detta
från Riksdagens sida vore under nuvarande omständigheter ett
nonsens, hvadan jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag författade min motion
var jag öfvertygad, likasom nu, att bevillningsutskottet har
motionsrätt, så att utskottet, om det hade sympatier för min
motion, kunde formulerat lagförslag i motionens syfte. Jag kunde
visserligen, såsom förra gången då jag hade ordet, yrka återremiss,
men då Första Kammaren redan lärer bifallit utskottets hemställan,
anser jag det icke tjena någonting till. — Min mening med niotio -

Lördagen deu 18 Mars, e. in

61 N:o 21.

nen var att, om den ej nu blir bifallen, få höra, huruvida några Ang. bestämma^

.. (... P | . o -i , /. n i i , » n de genom allmän

sympatier tor saken tunnos, och i saclant tall ett annat ar tram- omröstning omin
komma med en motion i ärendet mer utarbetad än den jag i är
framlagt. mngsstaUm.

Herr Wavrinslcy: Blott några få ord. Jag behöfver icke
uttala mina sympatier för motionen. Det är ju alldeles gifvet
att jag hyser Jern, men jag har dock kommit till samma resultat
som herr Hedin och kan sålunda icke yrka bifall till motionen.
Jag vill emellertid i sjelfva saken be att få gorå en erinran.
Jag är nemligen af den uppfattning, att afgörandet, huruvida
minutering^- och utskänkningsställen skola få finnas inom en ort,
icke bör kunna fattas genom enkel majoritet. Skulle man komma
derhän, att man endast med några få rösters pluralitet afgjorde
denna fråga, kunde lätt bittra strider uppstå, och följden skulle
säkerligen icke alltid blifva fördelaktig för oss nykterhetskämpar.
Jag känner mig mycket tveksam vid att beträda en sådan väg,
och jag vill hänvisa till en bestämmelse i detta hänseende i det
engelska lagförslaget, hvarigenom fordras ~/s majoritet för att
dylikt beslut skall gälla som lag. Genom antagandet af ett sådant
stadgande försvåras nog arbetet för nykterhetsvännerna, men å
andra sidan förvärfvas en stabilitet, som eljest vore svår att ernå;
hvad man en gång vunnit blir lättare att hålla kvar.

Såsom jag redan angifvit, kan jag, oaktadt de stora sympatier
jag hyser för motionärens förslag, icke instämma i hans yrkande
om bifall till detsamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5.

Ang. ändring iS

I en inom Andra Kammaren af Herr P. Waldenström jemte a6 irum. t af
72 andra af kammarens ledamöter väckt motion, n:o 193, hade

fÖreslagits, ningen.

att § 26 mom. 4 i bränvinsförsäljningsförordningen måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på
framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller
kommunalnämnds hörande, derom förordna,

äfvensom att, i händelse denna framställning bifölles, orden
»i allmänhet» måtte ur mom. 2 och 3 af samma § borttagas.

Utskottet hemstälde emellertid, att ifrågavarande motion ej
måtte bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Jansson i Krakerud.
Olsson i Sörnäs och Beckman.

N:0 21. 62

Lördagen den 18 Marg, e. m.

Ang. ändring i j
26 mom. 4 af
bränvinafömätjningsförordningen.

(Forts.)

*■ Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Alex andel’son: I bevillningsutskottets betänkande
n:o 7 vid 1885 års riksdag linnes intaget ett yttrande af dåvarande
statsministern, deri lian uttalar sig i samma" syfte som föreliggande
motion. Min största betänklighet att gå motionären
till mötes liar legat i farhågan, att allmänna folkmedvetandet ej
ännu är moget för eu så pass restriktiv bestämmelse, och en lagstiftning
före sin tid är mera till skada än gagn.

Ehuru sjelf icke absolutistisk nykterhetsvän, respekterar jag
den nykterhetsvänliga rörelsen och är beredd att visa det med
handling.

De vanliga krogarna äro stängda på söndagen, tydligen af
sedlighetsskäl, men hvarför då göra undantag för de ställen, som
företrädesvis besökas af de mera bemedlade. Skall inskränkningen
gälla en klass af medborgare, bör densamma rimligtvis gälla
för alla — i så fäll må för det allmännas skull den ena samhällsmedlemmen
lika väl som den andra bringa detta offer, om
det såsom sådant uppfattas. Jag har svårt att förlika mig- med
undantagslagstiftning. Är det rätt att stänga krogarna för eu
klass af medborgare — hvarför skall staten ej visa sig lika mån
om alla? Hvarför ej uppmuntra samhörighetskänslan och låta
den ene offra något för dem, som i sin svaghet kunna taga anstöt?
Kan det eljest hafva välsignelse med sig att dagtinga med
hvad man anser vara rätt derhän, j att lagbudet icke blir lika
gällande för den ena kategorien som den andra? Jag tror dessutom
icke att nationen blir fattigare derför, att den blir nyktrare
och likstäld inför lagen.

Herr talman I Jag vet ej säkert, om nationens stora flertal
är moget för lagstiftningen, sådan motionären begärt den, men
att döma af den stora tillslutning motionen fått, ser det så ut,
och då vill jag visserligen icke heller motsätta mig den, utan är
beredd att skänka den min röst.

Herr Falk instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottet har begagnat som
motivering för afslag ä motionen hvad som i sådant syfte anfördes
vid 1891 års riksdag.

Efter att hafva framhållit olämpligheten af att tillstyrka
motionen, emedan lefnadsförhållandena och lefnadsvanorna hos
befolkningen i skilda trakter skulle vara så olika, hvadan samma
tidsbestämmelser för alla icke borde fastslås, säger utskottet:
»Säkert är att det i många fall skulle verka ett högst onaturligt
tvång, om så hos oss skedde, och följden häraf blefve
helt visst, att lagen komme att på mångfaldigt sätt såväl öppet

Lördagen den 18 Mars, e. m.

03 N:o 21.

som hemligt, öfverträdas, utan att ordningsmagten skulle känna Ang. ändring is
sig uppfordrad att beifra sådana öfverträdelse!''.» btäminsfSrstaj Dä

man vet att Konungens befallningshafvande medgifva ,n"°’{g™d
utsträckning utöfver den i lag stadgade tid endast åt sådana (Forts.)
utskänkningsställen, som besökas af de mera bemedlade, förvånar
det mig att utskottet yttrar sig så. Vid tiden för gällande förordnings
antagande hade man icke förestält sig, att det skulle
blifva så allmänt undantag. För min del kan jag icke tro, att
de samhällsklasser, som besöka dessa lokaler, skulle öfverträda ett
af regering och Riksdag utfärdadt förbud, ej heller att ordningsmagten
skulle underlåta att fullgöra sin skyldighet, om öfverträdelse!''
egde rum.

Det må för öfrigt gå huru som helst med lefnadsvanorna,
jag håller strängt på, att likheten inför lagen må i detta som
andra fall göras gällande, och om några samhällsklasser derigenom
skulle blifva rubbade i sina lefnadsvanor, så har det icke
för mig någon vigt.

Jag yrkar utslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Waldenström: Jag skall också be att få yrka bifall till
motionen och afslag på utskottets hemställan. Jag anser, att
denna sak är af en utomordentligt stor vigt för nykterhetssakens
framgång i vårt land. Så länge Konungens befallningshafvande
kan på hemställan af vederbörande inom de särskilda kommunerna
medgifva suspension af de bestämmelser, som en af Konung
och Riksdag beslutad lag innehåller, kan man icke göra sig stora
förväntningar om ändring i nu rådande förhållanden. Det var
man särskilt i tillfälle att se, då Riksdagen sist beslöt, att krogarna
icke skulle få öppnas förr än klockan 9 på morgonen, i
stället för att de förut fått öppnats klockan 7. Yi inbillade oss,
att den förändringen skulle komma att verka godt. Men jag vet
ingen stad, der den haft någon verkan alls. Det kan ju finnas
någon, men jag vet åtminstone ingen. Konungens befallningshafvande
har suspenderat lagen. Jag mötte en dag i fjor somras
härvarande öfverståthållare. Jag frågade honom: »Huru kommer
det till att krogarna äro öppna lika tidigt som förr, fastän den
nya lagen redan trädt i kraft?» »Det var en allt för orimliglag»,
svarade han. »Det var då märkvärdigt», genmälte jag, »att
när Konung och Riksdag förena sig för att föra nykterheten
framåt, så skola vederbörande befallningshafvande komma och
säga: »det bry vi oss icke om, utan vi låta det bli vid det

gamla.»

År 1885 påpekade dåvarande statsminister detta och framhöll,
att om denna rättighet för Konungens befallningshafvande,
hvars borttagande han hade föreslagit, komme att fortfara, skulle
det leda till betänkliga följder.

No 21 64

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Ma. muiring i $ Utskottet säger, att motionärerna ej kunnat påvisa, att Konunbränvimför*ätj-
gens befallningshafvande icke med tillbörlig'' samvetsgrannhet utöf"''"linoen.
''1 vat den ,ua8''t’ som ligger i deras hand. Men det kan väl utskottet
(Forts) och för öfrigt hvem som helst begripa, att man icke i en motion

kan gifva sig till att tala om en sådan sak. Dock tror jag, att
herrarne skola gifva mig rätt, om jag säger, att icke hafva nykterhetsvännerna
haft mycken hjelp af Konungens befallningshafvande
i vårt land att glädja sig'' öfver. Det är tyvärr förhållandet.
att de med få undantag haft mycket mer anledning till
ledsnad än till glädje öfver deras åtgöranden.

Utskottet säger vidare, att lefnadsvanorna äro mycket olikartade
hos olika samhällsklasser. Det är ju sant, men deraf
följer alldeles icke. att det skall gifvas olika lagar för den ena
parten och för den andra. Det kunde vara mycket helsosamt,
om genom lag sattes en damm mot vissasa, mhällsklasser slefnadsvanor,
i synnerhet i de större städerna. Hvarifrån är det vi få
alla dessa förlorade existenser, alla dessa fin-de-siecle-herrar, som
våra städer äro så rika på? Skulle det vara olämpligt, om genom
en lag en damm sattes mot utvecklingen af förhållanden, som
verka allt annat än godt på vår uppväxande ungdom, och i synnerhet
för unga medlemmar af den mera burgna och bildade
klassen innebära den allra största fara? När det visar sig, att
arbetarklassen villigt finner sig i, att de lokala myndigheterna
rätt tidigt stänga de utskänkningsställen, som äro för den afsedda,
nog borde man då af de bildade klasserna kunna vänta
så pass mycket, att de för det allmännas väl uppgåfve lefnadsvanor,
som allt sundt förnuft måste inse vara förderfliga ovanor.
Men vilja de det icke, så måste i alla fall lagen gälla.

Jag beklagar, att utskottet säger, att en sådan lag »komme
att på mångfaldigt sätt såväl öppet som hemligt öfverträdas,
utan att ordningsmagten skulle känna sig uppfordrad att beifra
sådana öfverträdelser». År det verkligen så illa stäldt med ordningsmagten
i vårt land, då är det icke mycket värdt att väcka
motioner eller resonera om saken alls. Om vår ordningsmagt
icke bryr sig om en af Konung och Riksdag beslutad lag, hvad
kan man då uträtta? Men vilja bara de, som hafva magten,
gorå något, nog går det. Emellertid inser jag, att det icke är
mycket att hoppas för denna motion nu, men man får väl komma
igen, och om och om igen. Jag har alltid betraktat den här
föreslagna förändringen som en rigtig lifssak för nykterhetsarbetets
framgång.

Jag gjorde i somras ett år sedan en resa från Göteborg till
England. Kaptenen på ångfartyget berättade för mig, att han
hade en egendom på landet i vestra Sverige. Det hade alltid varit
en mycket stilla trakt. Men så var det några herrar, som hittade
på att i kommunen skulle inrättas en liten kuranstalt. Kronofogden
var intresserad i saken. Man gick in till Konungens

Lördagen den 18 Mars, e. m.

66 N:o 21.

befallningshafvande och begärde utslränkningsrättighet vid anstalten.
Det beviljades. »Men sedan», sade kaptenen, »var det slut
med stillheten; vi hafva ingen hand med vår ungdom längre,
vi stå alldeles rådlösa och veta icke hvad vi skola taga oss
till.» Sådant är intet allenastående exempel. Herr talman! Jag
yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.

Med herr Waldenström förenade sig herrar Alsterlund, Andersson
i Ölsund, JButse, Anderson i Hasselbol, Thermcenius, Hanson
i Berga, Göransson, Hammarström, Odell, Westerberg, Halvar
Eriksson, Dahlstedt, Olsson i Mårdäng, Nordin, Aulin, Persson från
Arboga, Carlsson, Bomberg, Nydahl, Persson i Tallberg, Norman,
Norberg, Wallbom, Back Per Ersson, Ollas A. Ericsson, Olsson i
Ornakärr, Truedsson, Palm, Lundström, Olsson i Kyrkobot, Nilsson,
Vrängebol, Andersson i Lysvik och Jansson i Saxhyttan.

Vidare anförde:

Herr Svensson från Karlskrona: Då Konung och Riksdag
1885 antogo den förordning rörande bränvinsförsäljning, som nu
gäller, stadgades i 2 mom. af § 26 att försäljning af bränvin i
allmänhet ej skulle fortfara längre än till kl. 10 i stad eller
köping och å landet till kl. 8 på aftonen. Mom. 4 säger, att
»der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt
efter magistrats eller kommunalnämds hörande derom förordna.»
Denna bestämmelse i mom. 4 afser uttryckligen undantagsfall
och kunde kanske vara berättigad såsom sådan, men den tillämpning
detta 4 mom. af § 26 fått, har visat, att det icke blifvit i
undantagsfall, utan såsom allmän regel. Men såsom flere talare
redan påpekat, har det icke galt alla försäljningsställen, utan
endast sådana, som varit afsedda för de mera bildade klasserna,
under det att de ställen, som voro afsedda för de lägre afdelningarna
af samhället, voro stängda och i allmänhet stängda
tidigare än lagen stadgar. I det samhälle, jag tillhör, är det bestämdt,
att bränvinsförsäljningsställena stängas under vinter kl, 8
och sommartiden kl. 9 på aftonen, under det att för de bättre
ställena tiden utsträckts till i början kl. Va 11 och sedan till
kl. 11 och för vissa ställen ända till kl. Va 12. Då den lägre
befolkningen underkastar sig villigt den i lag bestämda stängningstiden,
hemställer jag, om man icke har rätt att fordra, att äfven
de i samhället, som hafva en helt annan ställning, underkasta
sig någon försakelse, om det nemligen är någon försakelse, att
icke få spirituösa på en så sen tid som nu är i fråga.

Jag vill icke längre upptaga tiden i denna sena timme på
natten, iitan inskränker mig till att yrka bifall till motionen och
afslag på utskottets hemställan.

Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 21.

Ang. ändring i $
26 mom. 4 af
bränvinAförsälf
ningsförordningen.

(Forts.)

ö

N:0 2)1. *66

Lördagen den 18 Mars, e. m.

Aw. ändring i $ Herr grefve Hamilton: En ärad talare har ganska skarpt

tommintfäriiälj-''protestera! mot ett i utskottets betänkande förekommande uttryck,
mitni>igmrd nemligen hänvisningen dertill, att lefnadsvanorna och lefnadstForts.
) förhållandena äro olika hos befolkningen i skilda trakter af landet.

Het förefaller mig dock, som om en blick på klockan ofvanför
talmannens hufvud borde kunna öfvertyga honom om, att detta
påstående icke är så alldeles orimligt. Det är nog så, att vi
arbeta här i Stockholm under förhållanden, som ofta äro väsentligt
olika förhållandena i andra delar af riket. Just med hänsyn
till dessa särskilda lefnadsförhållanden, under hvilka vi arbeta,
skall jag icke heller längre upptaga kammarens tid. Jag skall
blott erinra om, att endast två år hafva förflutit, sedan denna
kammare, sammansatt alldeles som nu, efter en mycket grundlig
debatt, förkastade detta förslag. Jag kan visserligen förstå, att
man upprepar ett förslag gång på gång i förhoppning att till
slut få hvad man vill, men man kan väl ändå icke begära, att
kammaren under samma valperiod skall, utan att nj*a skäl tillkommit,
ändra åsigt. Jag skall icke vidare inlåta mig på frågan,
utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Folke Andersson: Med anledning af hvad föregående
talare anfört, skall jag be få yrka af slag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Pettersson i Österhaninge: Då jag icke varit i tillfälle
att underteckna motionen, skall jag be att få förena mig
med dem, som yrkat afslag på utskottets hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Såsom af betänkandet synes, har jag
afgifvit min reservation mot utskottets yttrande i denna punkt,
och får jag derför förena mig med dem, som yrkat afslag på
utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Bese 11: Det är verkligen beklagligt, att en person
sådan som herr grefve Hamilton, hvilken är vald af de djupa
leden, kan uppträda här och försvara de olika stängningstiderna.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen gaf propositioner
i enlighet med dessa yrkanden och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren af slår bevillningsutskottets hemställan
i 5:te punkten af betänkandet n:o 9 och bifaller herr
Waldenströms in. fl. i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 18 Mars, 6. m.

■67 Nso ''21.

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Efter röätsedlärnes uppräknande befans, ätt 92 ledamöter
röstat ja och 78 nej; hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet
med japropositionens innehåll.

Punkten 6.

Bifölls.

§ 6.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. Hedin, hvilken
nu aflemnade en motion med anledning afKongl. Maj :ts proposition,
n:o 37, angående ändrad lydelse af 74 § regeringsformen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer!! 219, begärdes
på bordet och bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromål beviljades :

herr J. Eliasson i Skuttungeby under 10 dagar fr. o. m. den

25 dennes;

» N. Svensson i Olseröd under 12 dagar fr. o. m. den 25 d:s.

»	N. Nilsson i Skärhus		12	»	» » » » 24	»
»	A. GumrAius	»	3	»	» » » » 22	»
»	N. Åkesson	»	14	»	» » » » 23	»
»	N. Persson i Vadensjö	»	14	»	» » » » 21	»
»	A. Svensson i Bossgården	»	14	»	» » » » 29	»
och »	J. Andersson i Olsund	»	14	»	» » » » 20	»

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 11, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen, och

n:o 12, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kong]. Maj:t med begäran om dels revision af riksdagsordningens
valbestämmelser, dels ock utarbetande och framläggande af förslag
till valbestämmelser, åsyftande att trygga omröstningens
hemlighet vid riksdagsmannaval;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 36, med förslag till voteringsproposition, i anledning af
kamrames skiljaktiga beslut i en fråga rörande riksgäldskontor et s
förvaltning;

n:o 37, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

N:0 21. 68

Lördagen den 18 Mars, e. m.

n:o 38, med förslag till åtskilliga stadgande^ hvilka böra
införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda proposition
angående pension å allmänna indragningsstaten för verkmästaren
vid Mariebergs ammnnitionsfabrik, Anton Georg Wallin;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster;

n:o 41, i anledning af väckt motion i fråga om anstånd i
vissa fall med erläggande af arrende för kronoegendomar; och
n:o 42, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser röi’ande auktioner för kronoegendomars utarrendering;
samt

bankoutskottets memorial:

n:o 5, angående inköp af tomt och uppförande derå af ett
hus för riksbankens afdelningskontor i Hernösand;

n:o 6, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga
fordringar, tillhörande afdelningskontoren i Göteborg, Malmö,
Jönköping och Kalmar; och

n:o 7, angående afskrifning ur afdelningskontorets i Visby
räkenskaper af dess fordran för tvenne vexlar.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman,
träde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser, nemligen från statsutskottet:

n:o 13, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan
ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor;
samt från sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af
verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken och riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lemnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdagsoch
riksbankshus; och

n:o 15, till fullmägtige i riksbanken, angående samma ämne.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,15 på natten.

In fidem

_ Hj. Nchrman.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1893.