1893. Andra Kammaren. N:o 16

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. N:o 16.

Lördagen den 11 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsutskottets
memorial n:is 20, 21 och 29, bevillningsutskottets memorial
n:o 4 och bankoutskottets memorial n:o B föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat
stridiga beslut, samt denna dag blifvit bestämd för omröstning
Öfver de olika besluten, så anstäldes nu sådana omröstningar, enligt
nedan intagna voteringspropositioner, i följande ordning, nemligen
:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 20.)

Den som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Haj-.ts
framställning i ämnet, för nya lagberedningen å extra stat för år
1894 anvisar 35,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit så väl utskottets hemställan
som Kongl. Majits i ämnet gjorda framställning.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 87 Ja och 130 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
■enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Andra Kammarens Prof. 1893. N:o 16. 1

Gemensamma

omröstningar.

Sso 16. 2

Lördagen den 11 Mars.

Gemensamma

omröstningar.

(Ports.)

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 117 Ja och 20 Nej,,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 87 Ja och 180 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 204 Ja och ISO Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 21, punkt. 1.)

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 14 januari innevarande år
ifrågasatta ändringar i staten för landtbruksstyrelsen och i vilkoren
och förbehållen för åtnjutande af de deri upptagna löneförmåner,
från och med år 1894 höjer anslaget till landtbruksstyrelsen
från dess nuvarande belopp 27,800 kronor, till 28,800 kronor, eller
med 1,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits;

kommande i sådant fall anslaget till landtbruksstyrelsen att
i riksstaten för år 1894 uppföras med oförändradt belopp, 27,800
kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfversom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 55 Ja och 184 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 55 Ja och 164 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 168 Ja och 190 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen

fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Lördagen den 11 Mars.

3 K:o 16.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 21, punkt. 2.)

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Den som vill, att Riksdagen för anordnande af högre undervisning
i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut för år
1894 anvisar å extra stat ett anslag af 10,000 kronor, röstar

Vinner Nej har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt af Riksdagen bifallits, att Riksdagen för anordnande af
högre undervisning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut,
för år 1894 anvisat å extra stat ett anslag af 8,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 33 Ja och 188 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 98 Ja och 39 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 33 Ja och 188 Nej a

sammanräkningen visar.................................... 131 Ja och 227 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Den, som vill, att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, men med afslag å de i ämnet väckta motionerna,
till understöd åt svenska mosskulturföreningen, på extra stat för
år 1894 anvisar ett anslag af 10,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottes memorial n:o 21, punkt. 3.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ji:o 16. 4

Lördagen den 11 Mars.

Gemensamma Vinner Nej, bär Riksdagen bifallit den af berr Benedicbs
omröstningar.fp j ämnet väckta motion och följaktligen till understöd åt
C °r s.) svens]ja mosskulturföreningen på extra stat för år 1894 anvisat
ett anslag af 15,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 143 Ja och 75 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 65 Ja och 68 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 143 Ja och 75 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 208 Ja och 143 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 29, punkt. 1.)

Den, som vill, att, i enlighet med statsutskottets hemställan,
Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det sätt bifalles, att
undervisaren i fiskodling friherre Gustaf Carl Ulrik Cederström
jnå från och med månaden näst efter den, hvarunder han från sin
befattning erhåller entledigande, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af 800
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit såväl utskottets hemställan
som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 62 Ja och 155 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Lördagen den 11 Mars.

5 J*:o ie.

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 24 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster, eller................................................... 62 Ja och 155 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 175 Ja och 179 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 29, punkt. 2.)

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifalles, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus Robert
Ericsson må från och med månaden näst efter den, under hvilken
han från befattningen entledigas, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 1,000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att beridaren vid Ottenby stuteri Magnus Robert
Ericsson må från och med månaden näst efter den, under hvilken
han från befattningen entledigas, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 800 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 31 Ja och 184 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 101 Ja och 39 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 31 Ja och 184 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 132 Ja och 223 Nejj

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen

fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Ji:o 16. 6

Lördagen den 11 Mars.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 29, punkt. 3.)

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepöt Carl Axel Johan von
Zweigbergks enka Maria Malin von Zweigbergk, född Hyllén, må,
så länge bon förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 400 kronor, att utgå från och med juli månad
år 1892, röstar

Vinner Nej, bar Kongl. Maj:ts förevarande framställning på
det sätt bifallits, att stuteriveterinären vid Flyinge hingstdepöt
Carl Axel Johan von Zweigbergks enka Maria Malin von Zweigbergk,
född Hyllén, må, så länge hon förblifver enka, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 300 kronor, att utgå
från och med juli månad år 1892.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 126 Ja och 91 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 126 Ja och 11 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 126 Ja och 91 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 252 Ja och 102 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

(enligt statsutskottets memorial n:o 29, punkt. 4.)

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
adjunkten vid universitetet i Upsala Fredrik Georg Afzelius må
från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från adjunktsbefattningen
kan varda honom beviljadt, under sin återstående lifstid
uppbära, utöfver den honom enligt kongl. brefvet den 6 juni 1873
tillkommande pension å allmänna indragningsstaten af 2,500 kronor,

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

8:de omröstningen:

Lördagen den 11 Mars.

7 S:o 16.

«n pensionsförhöining af 500 kronor, eller tillsammans 3,000 kronor, Gemensamma
röstar omröstningar.

(Ports.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Haj:ts förevarande framställning ej af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 83 Ja och 137 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 109 Ja och 28 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 83 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 192 Ja och 165 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

9:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 29, punkt. 5.)

Den, som vill, att för docenten Karl Piehl vid universitetet i
XJpsala inrättas en personlig extra ordinarie professur i egyptologi
och för detta ändamål på allmänna indragningsstaten anvisas årlig
lön till belopp af 4,000 kronor, deraf 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
med rätt för Piehl att efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring erhålla ålderstillägg å lönen med 500 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd

och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren in -

N:o 16. 8

Lördagen den 11 Mars.

Gemensamma gått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
omrwitnxngar. fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 96 Ja och 121 Nej,

_ Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 100 Ja och 39 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 96 Ja och 121 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 196 Ja och 160 Nej;.

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

10:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 4.)

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att § 2 af
ifrågavarande författning skall erhålla följande lydelse:

§ 2.

Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas efter
de för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att ett hundra
kilogram råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af
nio kilogram socker, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren,
beslutit, att ifrågavarande paragraf skall lyda sålunda:

§ 2.

1. Med det i mom. 2 omnämnda undantag beräknas det enligt
§ 1 beskattningspligtiga råsockret efter de för tillverkningen
använda betornas vigt sålunda, att ett hundra kilogram råa (ej
torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af nio kilogram socker,

2. .Anlägges ny fabrik på mer än 30 kilometers afstånd från
annan i gång varande hvitbetssockerfabrik, beräknas utbytet af
ett hundra kilogram råa (ej torkade) betor vid den nya fabriken
utgöra under de tre första tillverkningsåren två och under de
derpå följande tillverkningsåren ett kilogram mindre än det högsta
utbyte, som beräknas vid någon äldre fabrik inom riket. Anlägges

9 N:o 16.

Lördagen den 11 Mars.

ny fabrik inom 30 kilometers afstånd från äldre, i gång varande Gemensamma
hvitbetssockerfabrik, beräknas utbytet vid den nya fabriken utgöra omr?pt0n™g)ar''
det högsta, som skall beräknas vid någon inom detta afstånd från
den nya fabriken belägen äldre fabrik.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning, och utföll omröstningen med 133 Ja och 85 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 42 Ja och 95 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 133 Ja och 85 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 175 Ja och 180 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverenstämmelse med nej-propositionens innehåll.

lille omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial n:o 3.)

Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Andra Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens för år 1892 bokförda vinst
ett belopp af 2,000,000 kronor öfverlemnas till statsverket och att
återstoden eller 801,446 kronor 57 öre för riksbanken bibehålies,
äfvensom att statsverkets andel af bankovinsten för 1892 skall af
fullmägtige i riksbanken tillhandahållas statskontoret och utgå med
en fjerdedel under loppet af hvarje af månaderna januari, april,
juli och oktober år 1894, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren,
beslutit, att riksbankens för år 1892 bokförda vinst, 2,801,446 kronor
57 öre, skall öfverlemnas till statsverket, och att bankovinsten
för år 1892 skall af fullmägtige i riksbanken tillhandahållas statskontoret
och utgå med en fjerdedel under loppet af hvarje af månaderna
januari, april, juli och oktober år 1894.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd

och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren in -

N:o 16. 10

Lördagen den 11 Mars.

Gemensamma gatt, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
^(Fortso” jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande

och uppräkning, och utföll omröstningen med 119 Ja och 101 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 17 Ja och 121 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 119 Ja och 101 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 136 Ja och 222 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.

§ 3.

Efter ^föredragning åt Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 3, i anledning af väckt förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående statens bekostande af medellöse sinnessjukes
vård m. m., begärdes ordet af

Herr Öl. Olsson från Stockholm, som yttrade: Jag skall
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets i nämnda
utlåtande gjorda hemställan; och skulle detta beslut, jemlikt 63 §
3 mom. Riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ 4.

Om lagstift- Föredrogs vidare Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
ZÄffande n\° 5’, 1 anled.ning af vackt motion om lagstiftning till
margarins'' förekommande åt margarins missbruk vid beredning af och handel
missbruk vid med Ost.
beredning af

^mefost^ ^ed föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af Herr

me os. Persson i Vadensjö väckta motion, N:o 134, hemstälde ut skottet:

“att kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade,
efter vidtagande af erforderlig utredning, taga under öfvervägande,
huru vida tillverkning af och handel med ost, hvari ingår annat
fettämne än sådant, som blifvit framstäldt af mjölk, må kunna
underkastas kontroll till förekommande af missbruka

Efter uppläsande häraf anförde:

11 N:o 10,

Lördagen den 11 Mars.

Herr friherre Nordenskiöld: Herr talman, mine herrar! Om lagatift Det

nu föreliggande förslaget förevar såsom bekant redan vid förra
riksdagen. Det föll då på grund af olika beslut i de båda kam- \nargarins
rarne, i det att Första Kammaren efter omröstning med 65 röster missbruk vid
emot 30 vägrade att ingå på det af Andra Kammaren antagna beredning af
skrifvelseförslaget, som var af följande lydelse: “att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af nådig (Forts.)
förordning, hvari de bestämmelser, som meddelats till förebyggande
af margarins missbruk vid beredning af och handel med smör, i
tillämpliga delar utsträckas att jemväl gälla vid beredning af och
handel med ost, hvari ingår annat än af mjölk fram3täldt fettämne“.

De 30 rösterna i Första Kammaren voro för ett skrifvelseförslag
med samma lydelse som det utskottet nu framlagt. I Andra Kammaren
bifölls" det dåvarande utskottets förslag, såsom herrarne
torde erinra sig, utan votering. Huru utskottet på grund häraf
kunnat i sitt korta betänkande påstå, att “i Riksdagen fans en
majoritet som hyste den uppfattningen, att någonting borde göras
i motionens syfte1'', är för mig oförklarligt; tvärt om tyckes det
hafva funnits en majoritet emot något skrifvelseförslag i ämnet.

När nu detta oaktadt en motion i samma syfte framkommit och
blifvit af utskottet tillstyrkt, skulle man kunna tro, att under det
gångna året någonting särskildt inträffat, något missbruk förekommit,
som kunnat föranleda, att man åter framkommit med det
gamla förslaget; men något sådant anföres hvarken af motionären
eller af utskottet, och, så vidt jag har mig bekant, har icke heller
i pressen något klagomål försports öfver fabricerandet och försäljningen
af ost, beredd af skummjölk med oleomargarin. I stället
för att man nu åter kommit fram med en motion, åsyftande att
försvåra oleomargarinens användande till beredande af födoämnen,
skulle man snarare väntat sig, att under det nu gångna året den
panik, som för några år sedan grep allmänheten emot detta nya
slag af näringsämnen, som är i fråga, skulle hafva lagt sig och
att man, långt ifrån att ytterligare skärpa de föreskrifter, som försvåra
oleomargarinens användande vid födoämnens beredande,
skulle hafva föreslagit någon modifikation i den förra, i och för
sig nog stränga förordningen af den 11 Oktober 1889.

Det kan väl numera anses till fullo erkändt — hvilket det
icke var år 1889 — att margarinsmör och flere andra produkter,
beredda med oleomargarin, lemna goda, närande och helsosamma
födoämnen. Såväl margarinsmör som margarinost öfverträffa i
hygieniskt afseende betydligt natursmör och den vanliga osten.

Hvar och eu, som tagit reda på den rol mikroorganismerna spela
i våra födoämnen, kan icke undgå att godkänna den åsigten, att
det smör och den ost, som beredes med oleomargarin, äro, om
också icke lika välsmakliga, så dock lika helsosamma som vanligt
smör och vanlig ost. Vid lagstiftning i hithörande frågor bör man
dessutom erinra sig, att produkterna af oleomargarin säljas billigare
och begagnas hufvudsakligast af de mindre bemedlade klasserna.

Jag tror derför, såsom jag nämnde, att, i stället för att skärpa bestämmelserna
om oleomargarins användande och begagnande, det

N:o 16. 12

Lördagen den 11 Mars.

Om lagstift- nu är tid på att söka lindra dessa bestämmelser, och då jag står
"kZmande0™/^ .deij ståndpunkter kan jag naturligtvis icke vara med om en
margarinsJ skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionens syfte, äfven om den blir
missbruk vid så modifierad, som utskottet i sitt betänkande föreslagit.
beredning af Man har till försvar för den åtgärd, hvilken utskottet tillmedost
styrkt> saPt'' att ,det icke är fråga om att lägga några hinder i
(Forts.) vägen för fabrikationen, af hvad man skulle kunna kalla margarinost,
utan att det endast är fråga om att tvinga fabrikanten att
beteckna produkten med dess rätta namn, för att derigenom så
att säga legalisera försäljningen af sitt fabrikat. Man har påstått,
att, såsom förhållandena nu äro, skulle hinder för sådan osttillverkning
finnas dels i margarinförordningen och dels äfven i stadgandet
i 13 § 22 kap. strafflagen rörande säljande af “mängdt för
omängdt". På detta har dock vid förra riksdagen gifvits ett svar
af herr Kockum i Första Kammaren. Han visade, att olika ostsorter
beredas på mycket olika och vexlande sätt, och att man
vanligen icke plägar beteckna ostsorten efter det sätt, hvarpå den
tillverkas utan — när man har fått en god ostsort — efter fabriken
eller den trakt, der osten blifvit beredd. Ostfabrikationen beror
i hög grad på lokala förhållanden, så att en ostsort, som kan framställas
i en trakt, icke derför kan framställas i en annan. Orsaken
härtill torde vara den lokala förekomsten af mikroorganismer och
svampar, som kunna vara fördelaktiga för vissa ostsorter och gifva
dem deras bestämda smak och omtyckta egenskaper. Under sådana
förhållanden finner jag det icke vara något skäl att särskilt tvinga
dem, som af skummjölk — i stället för den som hvar och en vet
ytterligt dåliga skummjölksosten — framställa en bättre och mera
närande vara genom tillsättande af oleomargarin, att ovilkorligen
beteckna denna produkt efter tillverkningssättet, utan jag anser,
att de böra hafva rätt att hitta på hvilket namn de vilja, såsom
förhållandet nu är vid de flesta äldre ostfabriker, hvilkas vara
endast undantagsvis benämnes efter beredningssättet.

Jag vill för öfrigt fästa uppmärksamheten på, att det qvantum
oleomargarin, som vid ostberedningen tillsättes till skummjölken,
icke är synnerligen betydligt, och att man äfven vid beredande af
de flesta andra ostsorter tillsätter åtskilliga främmande ämnen för
att gifva osten de egenskaper, som man önskar. På grund häraf
anser jag det vara alldeles onödigt att gå till Kong]. Maj:t med
en sådan skrifvelse som utskottet föreslagit, hvilken också, för att
lända till önskad påföljd, skulle föranleda ej så små utgifter. Ty
en lagstiftning i den här ifrågasatta rigtning förutsätter åtskilliga
förberedande undersökningar, hvilka knappast kunna utföras utan
komitéer och anslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka afslag på
utskottets hemställan.

Herr Persson i Vadensjö. När man hör professor Nordenskiöld,
synes det vara tydligt, att han är utomordentligt förtjust
i margarinost, och för min del må han gerna vara det. Men jag
vill fråga, om han föreställer sig, att dessa ostfabriker alla be -

Lördagen den 11 Mars.

13 JN;o 16

gagna oleomargarin för beredningen af sin ost. Det göra de visst Om lagstifticke,
utan somliga begagna olja och somliga begagna flott; det är™mmaJTaf
nemligen endast fråga om, att tillsätta ett fettämne till skum- margarins
mjölken för att få den ost, som beredes, fetare. En sådan ost missbruk vid
anser jag böra benämnas vid sitt rätta namn. I Amerika ned- beredning af
smälter man hela boskapshjordar till flott, hvaraf mycket kommer °fnlJaonJel
öfver till Sverige. Dervid sker likväl ingen orättvisa, ty detta (Forts j
flott säljes till Sverige såsom vagnssmörja. Men jag vill fråga
den ärade herr professorn, om han känner en enda^i Sverige, som
utsålt sådan vara under namn af vagnssmörja. Nej, den går ut
under namn af födoämne, och det är af denna orsak jag ansett,
att denna margarinost bör säljas under sitt eget namn och under
ett eget märke. Då kan den, som är lika förtjust i denna ost som
professor Nordenskiöld, äta sådan margarinost, men den, som icke
vill, han må få slippa. Hvad för öfrigt beträffar det utomordentliga
födoämne, som herr professorn sade skulle finnas i denna ost, tror
jag dock, att annan ost kan utgöra lika godt födoämne. _

Då man talar om, att man bör taga vara på skummjölken och
söka få ett hyggligt pris på denna vara, så tror jag likväl, att
man i första hand bör tänka på den söta mjölken och se till, att
de mindre landtbrukarne få betaldt för densamma. Ty det är de
mindre landtbrukarne, som äro hänvisade till beredning af sötmjölksost;
och för denna ost är det just margarinosten, som fördérfvar
marknaden. Här gäller det icke de störa godsegarne, ty
de hafva råd att bygga mejerier på sina egendomar, d.er det kan
gå fabriksmässigt till väga, utan det gäller de små jordegarne.

Bor då eu sådan mindre landtbrukare dertill i en trakt, der egendomarne
ligga vidt åtskilda, så att ej heller flera sådana små
egare kunna slå sig tillsammans och bygga ett mejeri, blir han,
som sagdt, uteslutande hänvisad att ysta sin mjölk till sötmjölksost
för att kunna existera. När han sedan skall sälja sin vara, måste
han täfla med denna margarintillverkning, ehuru hans vara naturligtvis
har ett helt annat värde än margarinosten. Det är just
det som är hårdt mot de mindre landtbrukarne. Man bör icke
vara så fasligt rädd för, om en eller annan kanna skummjölk icke
inbringar så högt pris, som den nu gör, ty det är en sak, som
endast rör de större mejeriegarne. För de mindre landtbrukarne
och de mindre mejeriegarne är det deremot alldeles omöjligt att
använda sin skummjölk till beredning af ost, ty derför äro de
nödiga maskinerna alltför dyra, och produktionen måste ske i stor
skala för att det skall kunna bära sig.

Jag skall icke längre uppehålla tiden utan ber endast, herr
talman, att få anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall icke inlåta mig på

frågan om värdet af margarin såsom näringsämne, men nog tror
jag, att det kan vara klart för hvar och en, att ost, som är beredd
af skummjölk med tillsats af ett fettämne, blir i afseende på
näringsvärdet betydligt bättre, än om man uteslutande skall använda
skummjölk. Jag kan derför icke underlåta att göra några

!*:o 10. 14

Lördagen den 11 Mara.

Om lagstift- invändningar mot hvad den siste talaren yttrade. Han anförde
”kommande™}s^som vigtigt skal för erhållande af kontroll vid tillverkningen
margarins'' margarinost, att man måste skydda den mindre landtbrukaren,
missbruk vid ty han måste isynnerhet taga vara på den söta mjölken, och för
beredning af honom betydde det föga, om man får några öre mer eller mindre
°ined<oi>fel ^etaldt för skummjölken. Men så är icke förhållandet, ty för de
''Forts.'') personer, som sälja sin mjölk till större mejerier, betyder det
ganska mycket om mejeriegaren får mera betaldt för sin skummjölksost,
ty då kan han också betala mera för den söta mjölken
till producenterna.

Talaren sade äfven att tillverkningen af sådan margarinost
icke kan åstadkommas på andra ställen än vid de stora mejerierna
eller de större gårdarne. Jag tror likväl icke, att så är förhållandet.
Ty jag känner till åtskilliga mejerier och mycket små
sådana, der man har lagt an på tillverkning af margarinost, och
der det går så hyggligt och ordentligt till, att jag ej tror någon
skulle draga i betänkande att äta af deras tillverkning. Men
hvad som är säkert, det är, att om vi nu skulle försvåra denna
tillverkning genom en sådan kontroll, som nu är i fråga, det blefve
omöjligt för de små mejeriegarne att tillverka margarinost. För
de stora mejeriegarne, som drifva tillverkningen i stor skala, gör
det ingenting om en sådan kontroll kommer till stånd, men för de
små skulle det vara svårt. De skulle då icke kunna uppehålla
denna industri. Jag skall be att få instämma med herr Nordenskiöld
i yrkandet om afslag å utskottets hemställan.

Herr J. H. Gr. Fredholm: Jag är visserligen af princip vän
af att man icke skall inverka reglementerande på näringslifvet,
men detta hindrar icke, att jag kan vara med om, att man vidtager
åtskilliga inskränkningar i den fria verksamheten, om man nemligen
kan påvisa, att verkliga olägenheter uppstått derigenom
att man låtit verksamheten vara fullständigt fri. Derför anser jag
också, att om lagstiftningen bör på något sätt ingripa i den tria
näringsverksamheten, så måste det vara till följd af några verkligen
föreliggande faktiska missförhållanden; men, såsom den förste
talaren redan framhållit, har i detta fall hvarken motionären eller
utskottet påvisat, att några sådana faktiska olägenheter i verkligheten
förefinnas.

De hafva grundat sin framställning endast och allenast på
antaganden, att olägenheter under vissa förhållanden skola kunna
uppstå genom att lemna tillverkningen af margarinost okontrollerad.
I hvilken fråga som helst kan man ju framkonstruera möjligheter
för att missförhållanden kunna uppstå, men icke utgöra
sådana blott och bart teoretiska spekulationer någon tillräcklig
grund för att derpå bygga en lagstiftning.

Det förefaller mig underligt att man just i fråga, om osttillverkningen
skall vara så angelägen att ställa den under kontroll, oaktadt
man ej kunnat eller velat påvisa att friheten dervidlag medfört
några olägenheter för den förbrukande allmänheten, under det
man beträffande korftillverkningen aldrig föreslagit något liknande;

Lördagen den 11 Mars.

15 N:o 16.

och dock hafva helsovårdsmyndigheterna mångfaldiga gånger fram- Om lagstifthållit
huru helsovådlig denna tillverkning är, sådan som den rmnins tiU f°re''
bedrifves. Denna tillverkning synes mig derför utgöra ett fält, C°margarins^
der det vore mycket mera befogadt att inskränka den fria verk- missbruk vid
samheten än i fråga om osttillverkningen. beredning af

Motionären säger, att det vid tillverkningen af sådan ost, och hand<''1
hvarom här är fråga, kan användas för helsan skadliga ämnen, TFortT^
hvilka man icke kan se, då osten utbjudes till salu. Ja, det är 1 S’''
nog sant, att man icke kan se, om en ost innehåller några skadliga
ämnen, men man torde likväl med tillhjelp af lukten och
smaken kunna komma något så när till rätta med den frågan, så
att icke behöfver man ställa osttillverkningen under kontroll derföre
att man icke kan se om osten är god eller dålig.

Innehåller en ost sådana skadliga ämnen som motionären uppgift,
eller vagnssmörja och en del liknande saker, då torde man
väl kunna med lukt- eller smaksinnet upptäcka att så är förhållandet;
och sådant fabrikat lär väl icke kunna göras till föremål
för afsättning.

Skulle man nu underkasta denna fabrikation, som ännu är i
sin linda — jag tror att det icke finnes mera än åtta fabriker —
sådana inskränkningar i tillverkningen, som här ifrågasatts, då
kunde man lätt förqväfva denna uppväxande industri eller hindra den
i sin utveckling. Jag föreställer mig, att detta skulle vara till stor
skada för jordbruket, ty det torde för jordbrukaren vara en fördel
att på flere olika sätt kunna tillgodogöra sig sina produkter. Om
han jemte tillverkningen af sötmjölksost och smör äfven kan, genom
tillsättning af ett billigt fettämne till skummjölken bereda en
välsmakande skummjölksost, då har han ju naturligtvis mycket
större utsigt att på ett fördelaktigt sätt kunna tillgodogöra sig
sina ladugårdsprodukter, än han i annat fall skulle hafva.

Med anledning af hvad jag nu yttrat, skall jag be att få instämma
i det yrkande, som gjorts af den förste talaren i denna fråga.

Herr Redelius: Jag skall endast be att på utskottets vägnar
få säga några ord såsom förklaring hvarför betänkandet har fått
det innehåll och den form, som det har. Jag skall icke upprepa,
hvad som i denna fråga yttrades under förra årets riksdag, när
detta ärende var före, utan endast påpeka, att då uppträdde blott
en enda talare mot förslaget i fråga, nemligen den förste talaren i
ämnet på stockholmsbänken. De öfriga talarne, som yttrade sig,
talade till förmån för motionen och utskottets hemställan, hvilken
äfven af kammaren biträddes utan votering, ehuru denna hemställan
då gick ännu längre i motionens syfte än nu är fallet.

Vid sådant förhållande, att motionären haft så stor framgång med
sin motion i fjol, kan man ej klandra, att han kom igen med densamma
vid en annan riksdag.

Den förste talaren anmärkte mot utskottets motivering, att
det icke vore riktigt då utskottet säger, att det vid förra årets
lagtima riksdag fäns en majoritet, som hyste den uppfattningen,
att något borde göras i motionens syfte. Jag kan åtminstone icke

N:o 16. 16

Lördagen den 11 Mars.

Om lagstift- inse annat, än att så var förhållandet, ty denna kammare var ju
"kommande"af''1 s*n helhet, när som P& en talare för motionen och af Första
margarinsJ Kammarens ledamöter var en tredjedel för densamma. Detta har
missbruk vid utskottet också trott skulle kunna rubriceras såsom majoritet inom
beredning af Riksdagen.

‘"mesost1 Under sådana förhållanden syntes det utskottet icke vara
(Forts.) annat att göra, än att likasom förlidet år tillstyrka motionen,
men göra det under eu sådan form, att, om äfven i år det skulle
finnas en majoritet inom Riksdagen, som ville frågans framgång i
motionens rigtning, kamrarne då skulle kunna förena sig derom.
Detta är, såsom också i betänkandet tydligt uttalas, det verkliga
skälet för att motiveringen fått en sådan form som den har.

Hvad sjelfva saken angår, vill jag derpå icke mycket inlåta
mig. Jag vill endast hänvisa, såsom äfven utskottet gjort, till
förlidet års utskotts motivering i denna fråga. Der uttalas tydligt
och klart, att om sådan ost, som här är i fråga, tillredes af goda
ämnen, så förefinnes intet skål att lägga hinder i vägen för sådan
varas tillverkning, försäljning eller användning. Men nog är det
väl eu sak, som skulle kunna förtjena uppmärksamhet, eller den, att
varan icke finge utgifvas för annat än hvad den är, och att det derför
borde undersökas, huruvida det icke kunde finnas några åtgärder
för att så blefve förhållandet. Då man nu i fogliga ord endast
vill föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om att
Kongl. Maj:t måtte, efter vidtagande af erforderlig utredning,
taga under öfvervägande om så icke kunde ske, ser jag deri
ingen fara, hvarken för handeln eller för tillverkningen af ost i
vårt land.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Yadensjö: Det var på grund af herr Anderssons
i Nöbbelöf yttrande, som jag begärde ordet. Då man hört
hans och herr Fredholms yttrande i denna fråga, märker man
strax, att dessa herrar hafva helt och hållet missuppfattat min
motion. Herr Anderssons yttrande gick ut på, att det skulle
blifva för dyrt med kontrollanter, och att, om en sådan kontroll,
som föreslagits, skulle komma till stånd, skulle icke denna tillverkning
kunna existera. Herr Fredholm anmärkte, att man icke
borde göra någon inskränkning i osttillverkningen. Nej, mine
herrar! Jag har i min motion hvarken begärt några kontrollanter
eller någon inskränkning i osttillverkningen utan jag har endast,
på ett enkelt sätt, anhållit, att varan måtte få säljas för hvad den
verkligen är och ej för något annat. Yi hafva genom margarinlagen
fått exempel på, att margarinsmöret icke biifvit tillbakasatt
derför att en paragraf i denna lag bestämmer, att sådant smör
skall säljas för hvad det verkligen är. Kan det icke vara samma
förhållande med osttillverkningen? Det är, jag upprepar det, icke
fråga om någon inskränkning eller kontroll för osttillverkningen,
utan endast att varan i bodar skall säljas för hvad den verkligen
är. Det har aldrig varit tal om några kontrollanter.

Lördagen den 11 Mars.

17 N:o 16.

Herr grefve Hamilton: Herr talman, mine herrar! Lika Om lagstiftlitet
som utskottets ärade ordförande vill jag klandra motionären n^J^d{6raf
derför, att han vid denna riksdag återkommit med sin motion, då Margarins
han trott, att utsigterna i år voro goda för motionens framgång. missbruk vid
Men deremot tror jag, att man med skäl kan uttala någon för- beredning af
våning öfver det sätt, hvarpå denna motion behandlats af det ärade ^a^ost1
utskott, som haft den på sin lott. Likasom utskottets ordförandes ’(Forts.)
yttrande endast utgjordes af en beräkning, huruvida motionären
haft skäl för att återkomma med sin motion och huruvida man
kunde hafva skäl att antaga, att stämningen inom Riksdagen i år
skulle vara för eller mot motionen, så utgöres detta utskotts utlåtande,
hvilket skall vara en utredning af motionen, af endast ett
slags probabilitetskalkyl, huruvida man kan antaga, att Riksdagen
i år är för eller mot denna motion. Något spår till utredning
finnes icke annat än i en antydan om hvad som förekom vid föregående
riksdag, när samma motion var före. Men såvidt jag har
mig bekant förekom icke heller då någon verklig utredning, ådagaläggande
att några sanitära olägenheter uppkommit genom den
osthandtering här är fråga om.

Jag tror att jag icke misstager mig, om jag säger, att det
hufvudsakligen är i södra Sverige, eller i Skåne, som denna osttillverkning
förekommer i afsevärd mängd. Nu hafva vi nyss hört,
att i denna landsdel olika meningar råda om behofvet af kontroll
öfver tillverkningen, och då tror jag att det vore lämpligt att låta
frågan hvila ännu ett år, på det att den ärade motionären må
blifva i tillfälle att skaffa bättre bevis än han nu haft för kontrollens
behöflighet, och måhända äfven derför, att motionen då
kunde blifva öfverlemnad till ett utskott, som kunde vara i tillfälle
att lemna en bättre utredning än nu varit fallet.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Månsson: Då denna fråga förra riksdagen behandlades
här i kammaren, tillät jag mig icke att begära ordet derför, att
jag ville höra hvad Första Kammaren, dit frågan sedermera skulle
passera, hade att yttra i detta ämne.

Jag vill emellertid nu, då frågan å nyo är före, säga min mening
om densamma, och den blifver i hufvudsak lika med den siste
talarens. Jag tror, lika med honom, att det icke skadar om frågan
får hvila till ett annat år, så att vi ännu någon tid kunna försöka
att praktisera i denna tillverkning, och se hvad vi deraf kunna
lära. Skall man gå till väga på det sätt, som utskottet och motionären
föreslagit, eller att ställa osttillverkningen och osthandeln
under kontroll, då tror jag att denna kontroll blefve så dyr, att
ingen kunde idka denna näring, att så att säga förbättra skummjölken
och draga den största möjliga nytta af densamma, utom
de större inejeriegarne. För de mindre landtbrukarne blefve detta
alldeles för dyrt. Om man derför kan förbättra skummjölken och
derigenom åsätta den ett högre värde — och detta kan man göra
genom tillhjelp af en emulsor — så är detta icke farligt, såsom
denna fabrikation nu bedrifves. Det är tvärtom af så stort naAridra
Kammarens Prot. 1893. N:o 1(1. 2

-\'':o 16. 18

Lördagen den 11 Mars.

Om lagstift- tionelt värde för oss, att man icke bör inskränka denna tillverk”kommandeaf
’ oc^ ^er^ör tror jag icke det brådskar med lagen.

margarins^ Jag förstår nog min ärade grannes välmening i detta afse missbruk

vid ende, och jag vet nog, att han med sin motion icke vill åstadberedning
af komma vare sig någon inskränkning i osttillverkningen eller ost^neäost1
handeln, men jag är rädd för, att man genom en dylik kontroll
(Forts.) Pa tillverkningen för våra mejerier omöjliggör att tillgodogöra sig
nyttan af sknmmjölken. Och säkert är, att, såsom herr Andersson
i Nöbbelöf anmärkte, ett högre pris på skummjölken ovilkorligen
betingar ett högre pris på den söta mjölken, och att detta högre
pris kommer landtbrukaren till godo.

Det är af denna anledning som jag tror att det icke brådskar
med en lagstiftning i detta ämne, och att det icke skadar, om
kammaren afslår utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering blef likväl begärd och
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens andra tillfälliga utskott
hemstält i nu föredragna utlåtande n:r 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Omröstningen visade 98 ja men 111 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kong. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående statsbidrag för utrotande af
ollonborrar.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 6.

Härefter företogs till behandling statsutskottes utlåtande
n:o 26, angåe nde riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som

Lördagen den 11 Mars.

19

N:o 16.

förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Bifölls.

Punkten 4.

Sedan Riksdagens senast församlade revisorer anmärkt, att en Ang. Vesterås
erinran borde göras till domkyrkokommissionen i Vesterås om domkyrkas
verkställande af någon afbetalning å ett vid 1859—60 års riksdag
anvisadt lån å 28,000 riksdaler för utförande af vissa reparationsarbeten
å Vesterås domkyrka, samt domkyrkokommissionen i anledning
häraf afgifvit förklaring, hemstälde utskottet i föreliggande
punkt, att revisorernas förevarande framställning icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herr Andersson i Högkil,
hvarjemte herr von Frusen låtit anteckna, att han icke deltagit i
ärendets handläggning inom utskottet.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson i Högkil: Herr talman! Uti denna punkt
bar jag inom statsutskottet.hatt en från utskottets majoritet afvikande
mening. Jag har nemligen icke funnit domkyrkokommissionens
förklaring tillfredsställande och med bästa vilja i verlden kan
jag deruti icke läsa hvad utskottet påstår sig der hafva funnit,
nemligen att ännu återstår en del af det reparationsarbete, för
hvars fullbordande ifrågavarande lån å 28,000 kronor beviljats. Under
sådana förhållanden synes det mig icke vara fullt rätt, att domkyrkokommissionen
allt fortfarande skall slippa från sin återbetalningsskyldighet
till staten.

Ifrågavarande lån å 28,000 kronor utlemnades af riksgäldskontoret
år 1860, men under hela denna långa tid, som sedan dess
förflutit, har icke ett enda öre blifvit återbetaldt.

Nu är att märka, att lånet är helt och hållet räntefritt, samt
att för alla de nitton byggnadslån, som efter 1860 utlemnats från
riksgäldskontoret, återbetalning i mer eller mindre grad egt rum.

Anmärkas bör också, att alla efter 1860 utlemnade lån äro räntebärande.
— Ifrågavarande lån till Vesterås domkyrka är således
det äldsta af byggnadslånen, är det enda, som är räntefritt, och
det enda, för hvilket någon återbetalning icke skett. Jag tror
således, att en erinran i likhet med den af statsrevisorerna föreslagna
är fullt befogad och lämplig, hvarför jag skall taga mig

N:o 16. 20

Lördagen den 11 Mars.

Ang. Vesterås friheten yrka, att Riksdagen, med afslag å statsutskottets hemdomkyrkas
Sällan i denna punkt, ville besluta att anmoda fullmägtige i riks(Forts)
gäldskontoret att hos domkyrkokommissionen göra erinran om verkställande
af någon afbetalning å domkyrkans i Yesterås skuld
till riksgäldskontoret.

Häruti instämde herrar von Friesen, Hedin, Erickson i Biersby
och Sjö.

Herr Waldenström yttrade: Herr talman, mine herrar! Yesterås
domkyrkokommission har uti sin förklaring sagt att, innan någon
afbetalning på lånet kan ske, åtskilliga reparationer ännu måste
utföras å kyrkan, och dertill hör anbringande af ny stenfot af granit,
rengöring och fogstrykning af kyrkans ytterväggar, invändig
skrapning och vattrifning samt dekorering af hvalf och fönster.

När jag läste detta, tänkte jag, att det är då väl, att våra
barnbarn hafva utsigt att få något från Yesterås. Men då nu herr
Andersson i Högkil ansett, att man borde tänka på att litet tidigare
få någon afbetalning på lånet, så skall jag be att få instämma
häruti. Det synes mig nemligen vara ganska olämpligt, att kommuner
och sällskap, som låna penningar af statsverket, sedermera
så fasligt litet bry sig om att återbetala erhållna lån.

Herr Anderson i Hasselbol förenade sig med herr Waldenström.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Ömhet
funnes utsigt för att staten skulle kunna få tillbaka detta till
Vesterås domkyrka lemnade lån under den närmaste tiden, så tror
jag för min del, att staten också borde vidtaga åtgärder för att
få in dessa medel, men det lärer ty väg: väl icke vara förhållandet;
man lärer väl svårligen under den närmaste framtiden kunna hysa
någon tanke eller förhoppning i det hänseendet.

Såsom herrarne torde erinra sig, är den förbindelse, som
Vesterås domkyrkokommission afgifvit, af ganska klen beskaffenhet
i afseende å den juridiska skyldigheten. Domkyrkokommissionen
har nemligen endast åtagit sig att återgälda lånet i den mån, domkyrkatis
inkomster framdeles dertill lemna tillgång. Detta är hela den
skyldighet, som åligger kommissionen. — Ifrågavarande lån har
lemnats för att verkställa reparationer, deribland omläggning af
taket på domkyrkan och reparation af stengrunden, men ännu återstår
ostridigt en del af dessa reparationsarbeten, hvilka ännu icke
blifvit fullbordade. Utskottet har dock icke hyst den uppfattning,
som domkyrkokommissionen haft, nemligen att alla i domkyrkokommissionens
förklaring öfver revisorernas anmärkning uppräknade reparationsarbeten
skulle först utföras för en summa af omkring 50,000
kronor, innan det kunde blifva någon tanke på någon återbetalning,
utan utskottet har ansett, att en del af dessa reparationsarbeten
äro af beskaffenhet att icke kunna hänföras till de ursprungliga
reparationsarbetena, hvarför lånet en gång blifvit beviljadt, utan att
församlingsmedlemmarne borde sjelfva utgöra kostnaden för några

Lördagen den 11 Mars.

21 N:o 16.

af dessa reparationers utförande. Dit hör det mesta af det af herr Ang. Vesterds
Waldenström nyss omnämnda, nemligen invändig inredning af kyr- dom]j*kas
kan, rengöring och fogstrykning af kyrkans ytterväggar, invän- (port''8.)
dig skrapning och vattrifning samt dekorering af hvalf och fönster.
Dessa saker har man trott borde bekostas af församlingen
sjelf. Man har således icke velat fastslå det som domkyrkokommissionen
framhållit, nemligen att nödvändiga reparationsarbeten
först borde utföras till ett belopp af omkring 50,000 kronor, innan
det kunde blifva en tanke på någon återbetalning. Deremot har
utskottet varit af den mening, att de återstående nödvändiga reparationsarbeten,
för hvilka lånet ursprungligen beviljats — och
dit hör enligt utskottets uppfattning anbringande af ny stenfot af
granit — borde utföras, innan man med den klena rätt, staten har
att återfå sitt lån, kunde ifrågasätta någon afbetalning, då kommissionen
icke har någon annan skyldighet än att betala i den
man, domkyrkans inkomster dertill framdeles lemna tillgång.

Det är ju sant, att det finnes en behållning, som skulle kunna
användas. Domkyrkans behållning hade nemligen under år 1891
stigit från 11,477 kr. 93 öre vid årets början till 18,180 kronor vid
dess slut. Men då, såsom jag nämnde, det återstår åtskilliga reparationer
af beskaffenhet, hvarför lånet ursprungligen beviljats,
har utskottet ansett att ännu icke någon framställning borde göras.

Under sådana förhållanden tror jag det finnes goda skäl att för
närvarande bifalla utskottets hemställan, hvarom jag ber att få
framställa yrkande.

Herr von Fries en: Herr talman! Jag har icke inom utskottet
deltagit i behandlingen af detta ärende. Om jag det hade
gjort, så skulle jag, såsom redan framgår af mitt instämmande med
herr Andersson i Högkil, hafva slutit mig till den mening, som af
honom blifvit uttalad.

Det är sant, som den siste ärade talaren, statsutskottets vice
ordförande, nämnde, att detta lån är lemnadt mot en förbindelse
af mycket len beskaffenhet. Men så mycket mera tyckes då grannlagenheten
hos låntagaren böra bjuda att i den mån, sådant blir
möjligt, återgälda skulden.

Det förslag, som herr Andersson i Högkil här har väckt, innebär
ingalunda någon stränghet. Det innehåller endast, att någon
afbetalning bör göras. Om man skulle tänka sig en 3 eller 4 procent
årligen, så skulle afbetalningen icke minska domkyrkans inkomster
i så afsevärd mån, att icke de nödvändiga reparationerna det oaktadt
skulle kunna fortgå.

Man kan visserligen tycka, att detta är en ringa sak. Men en
erinran medför alltid den fördelen, att känslan af betalningsskyldigheten
liksom hålles vaken, att vederbörande få en känsla af att
de en gång böra betala sitt lån. Annars är det mycket troligt,
att de fortfara med sina reparationsarbeten, såsom talaren på gefleborgsbänken
antydde, och slutligen komma att begära efterskänkandet
af lånet.

Detta vore icke något ovanligt för Vesterås domkyrka. Ty

>'':o 16. 22

Lördagen den 11 Mars.

Ang. Vesteråsdet har den gjort en gång förut, år 1876, då den på ett annat
*-£*» statslån hade en återstående skuld af 13,594 kr. 10 öre. Den be(Fortsl
gärde då, att detta lån skulle efterskänkas; och Riksdagen beviljade
denna begäran, men med bland annat det vilkor, att domkyrkokommissionen
skulle bekosta kyrko- och torntakens omläggning
med kopparplåt. Detta ville icke domkyrkokommissionen
åtaga sig, och derför blef då verkligen ingen påföljd af efterskänkningen,
utan domkyrkan gjorde afbetalningar under en följd afår.
Men sedan kom man 1886 och säde: "‘nu hafva vi uppfylt vilkoret;
nu hafva vi belagt taken med kopparplåt och nu begära vi,
att det återstående af lånet skall efterskänkas.“ Skulden hade då
gått ned till 3,914 kr. 32 öre jemte ränta från den 1 januari 1886.
Ja, då ansåg sig Kong!. Maj:t berättigad att på grund af förenämnda
1876 års riksdagsbeslut bevilja denna efterskänkning; och
sedan kommo riksgälasfullmägtige till 1887 års Riksdag och begärde,
att förenämnda summa skulle få ur riksgäldskontorets räkenskaper
afföras. Det gick då Riksdagen in på. Det synes mig
derför, att Riksdagen verkligen har gent emot Vesterås domkyrkokommission
stält sig på en ganska liberal ståndpunkt. Men då
synes det också som om det icke vore för mycket begärdt, att, när
tillgångarna ett år stigit från 11,477 kr. 93 öre till 18,180 kronor, åtminstone
någon afbetalning göres på detta lån af 28,000 kronor, om
icke för annat, så för att — så att säga — vidmagthålla krafrätten.

Herr talman! Jag anser den fordran, som herr Andersson i
Högkil framstält, ingalunda vara sträng och ber derför att få yrka
bifall till hans förslag.

Herr Lyttkens: Ja, det är så vanligt och har blifvit ett så
gängse uttryck i Sverige, att “kronan är den bästa långifvare; ty
om man vill betala, så får man, och om man icke vill, så slipper
man." Så resonera alla, från och med Vesterås domkyrka ända
till Vesans sjösänkningsbolag, och emellan dessa båda ytterligheter
ligga en hel mängd inrättningar och jernvägar, som absolut
icke bry sig om att betala, utan en del af dem använda pengar
till en hel del andra företag; och jag skulle specielt kunna nämna
jernvägar, som icke betala en enda skilling, utan använda pengarne
till hamnbyggnader, ångbåtsföretag och dylikt, som nog kan vara
bra, men icke ligger inom deras befogenhet, förrän de först betalt
staten dess rätt. Nå det är ju icke underligt, när staten icke gör
något vid det, utan endast infordrar förklaringar och, sedan förklaringar
kommit, låter saken bero dervid. Jag påminner mig
bland andra Höganäs rika bolag, som ännu ej betalt och aldrig
lärer komma att betala sin skuld till staten, på grund af att ingen
revers kunde återfinnas i riksgäldskontorets kassanvalf.

När man ser, att statens fordringar på det sättet handteras,
och ser de anspråk, som oupphörligt göras på att slippa betala
staten, så måste man anse det vara rätt att visa någon stränghet
och antaga herr von Friesens yrkande, att de få något betala, eljest
går det derhän, att litet hvar börjar betala rakt ingenting. Och
med de många företag, som understödjas af staten med lån, i syn -

Lördagen den 11 Mars.

23 N:o 16.

nerhet de många odlingslånen, är det nödvändigt att ej genom för-slug. Vesteris
hoppning att få lånen efterskänkta inlocka en mängd menniskor i dom^kat
företag, som måhända vore bäst om de aldrig blifvit af. (Forts.)

Jag anhåller om bifall till herr von Friesens yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
det af herr Andersson i Högkil under öfverläggningen framstälda
yrkande.

Punkterna 5 och 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Bifölls.

Punkterna # och 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Bifölls.

§ 7. Om inköp af

den s. k. vest I

ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 27, kustbanan.
i anledning af väckt förslag om inköp af den s. k. vestkustbanan.

Uti detta utlåtande hemstälde utskottet, att en inom Andra
Kammaren af herr Ivar Månsson m. fl. i ofvanberörda ämne väckt
motion, n:o 187, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Dahn: Ja, mine herrar, man behöfver blott kasta en blick
på kartan öfver vestra och södra Sverige, för att öfvertyga sig
om hvilken betydelse denna vestkustbana har och ännu mera kommer
att få. Hen förmedlar, såsom vi se, ej blott förbindelsen mellan
Sveriges sydligaste och folkrikaste provins med dess många
lifaktiga handelsstäder vid den stora stråkvägen Öresund å ena
sidan och Sveriges andra stad Göteborg, den gamla Gröta-bygden,

Bohuslän med dess fisken och Bergslagen å andra sidan. Utan den
utgör äfven en internationel förbindelseled mellan två andra länders
hufvudstäder, Köpenhamn och Kristiania. Och då ifrågavarande
jernvägars styrelser, såsom vi i motionen äfven framhållit, ega rätt
att med främmande jernvägsförvaltningar ingå aftal och förbindelser,
som icke annat än medelbart och i ringa mån af staten kunna

X:o 1(5. 24

Lördagen den 11 Mars.

Om inköp a/regleras, oaktadt dylika aftal och förbindelser kunna utöfva ett icke
r*Dga in%tall^e på statens egen jernvägsindustri, så är väl just
(Forts.) '' detta ett vigtigt skäl för inlösen af dessa banor, helst nu då det
kan ske för ett någorlunda skapligt pris.

Skulle denna vigtiga förbindelseled icke komma att inlösas
under nästa år, så kan det vara fara för, att det Forenede Dampskibsselskab
kan komma att blifva aktieägare i bolagen och leda
dem till sin och Köpenhamns fördel.

Apropos Köpenhamn skall jag be att få återgifva, hvad en på
detta område sakkunnig person har yttrat i afseende på Köpenhamns
utrikeshandel och särskildt den roll, denna förbindelseled
härvidlag spelar:

“Man vill från dansk sida hafva monopol på handeln med
Sverige. Danmarks hela ekonomiska politik under de sista 15 ä
20 åren har ej haft annat syfte. Frihamnsanläggningen i Köpenhamn,
fusionen af de små danska ångbåtsbolagen till ett enda
stort, försöken med de direkta ångbåtslinierna till Levanten och
norra Amerika, de danska statsbanornas hela tarilfväsende och
skötsel i öfrigt, ångfärjeförbindelsen öfver Öresund, intrigerna
mot de svenska planerna om inrättande af direkta ångbåtsförbindelser
med Tyskland, mycket annat att förtiga, äro blott yttringar
af en och samma grundtanke, så lydande: “Genom Köpenhamn
skall den svenska utrikeshandeln förmedlas”.

Det har sagts, att det vore orättvist mot dessa bolag, om de
skulle nödgas underkasta sig, att staten inlöste deras jernvägar.
För min del kan jag icke finna det, ty då funnes det ju ingen mening
i den bestämmelse, som finnes intagen i koncessionen, att staten
skall inom 10 år hafva rätt att på vissa vilkor inlösa dessa
banor.

Och skall en inlösning ske, så bör den efter min tanke komma
att ske ända ner till Malmö, så att hela den stora vestra pulsådern,
om jag så får säga, som förmedlar vårt affärslif, blefve en
statens tillhörighet.

För att skaffa penningar till detta företag, ha motionärerna
föreslagit, att ett inhemskt lån skulle uppläggas och dess obligationer
i främsta rummet erbjudas åt sparbankerna, som genom sista
sparbankslagen hafva sig ålagdt att placera en del af insättarnes
medel intill 10 % i sådana obligationer som dessa eller dermed
likartade. På grund häraf skulle säkert ej någon svårighet uppstå
att inom landet anskaffa penningar till inlösning af dessa banor.

Jag skall för öfrigt, då jag ej har någonting emot att en noggrannare
utredning kommer till stånd beträffande en så viktig sak
som denna, icke göra något yrkande, i förhoppning att regeringen
skall åstadkomma den ytterligare utredning, som kan erfordras, och
till nästa Riksdag, som är den sista, der beslut om inlösning af en
del af denna bana efter de grunder, som gälla för första tioårsperioden,
kunna ega rum, framlägga förslag om inlösning af banan.

Jag har som sagdt intet yrkande att göra.

25 N:o 16.

Lördagen den 11 Mars.

Herr Persson i Mörarp: Då den siste talaren icke gjorde Om inköp af

något yrkande, så kunde det väl vara öfverflödigt att något »är- ^Jtianan
mare taga utskottets förslag i försvar; men det torde ej vara ur (Forts.)
vägen att belysa frågan, efter som det må hända torde vara en
ganska allmän uppfattning inom Andra Kammaren och kanske
äfven inom den Första, att denna så kallade vestkustbana är af
beskaffenhet att den borde vara i statens ego.

Jag vill icke förneka att ju icke åtskilliga skål kunde tala
för den saken, men då man framhåller det ekonomiska resultatet,
och företrädesvis detta, samt påpekar den vinst det af motionärerna
ifrågasatta förslaget skulle medföra, så skall jag just med anledning
deraf be att få yttra några ord.

Det är icke första gången som ett förslag, sådant som detta,
blifvit ifrågasatt. Staten har, som man vet, inköpt åtsailliga
enskilda jernvägar. Hvarje gång, som något sådant ärende förelegat,
hafva de utredningar, som då förekommit och i de flesta
fall, med ett eller annat undantag, blifvit framlagda från regeringens
sida, varit — de ärade motionärerna få icke förtänka mig
att jag säger det — lika fullständiga och tillitsfulla, som den utredning,
med hvilken de ärade motionärerna nu framkommit, åtminstone
lära de billigtvis icke kunna göra anspråk på. att denna
deras utredning bör hafva större vitsord än de utredningar, som
vid föregående tillfällen blifvit från regeringen framlagda. Jag
skall be att få nämna att år 1883, då Riksdagen första gången
beslöt att inköpa en jernväg i Norrland, nemligen den så kallade
Söderhamns-banan, beräknades att denna bana skulle kunna gifva
en mycket god inkomst. Dennä bana hade under år 1880, då den
var i det enskilda bolagets hand, gifvit icke mindre än 8,56 %.

Någon tid derförut, eller år 1872, hade den till och med gifvit
öfver 16 % ; hvadan man naturligtvis beräknade, att banans inköpande
skulle blifva en särdeles god affär för staten. Men det
har sedermera visat sig, att staten för tidsperioden 1886—1890
haft af denna bana en medelinkomst af 2,27 % samt för år 1891
af 1,38 %.

Går jag vidare till Sundsvall—Torphammar-banan, som inköptes
år 1884, så beräknades kostnaderna för denna jernväg efter
dess ombyggnad till 5 millioner kronor, samt att ränteafkastningen
derå skulle blifva 4 %. Den ränta, staten på den tiden beräknade
för upptagna jernvägslån, var 4,32 % och närmade sig då den beräknade
af kastningen af banan statens egen ränteutgift. Affären
ansågs således icke vara dålig. Men ehuru det var jemväl andra
skäl, som talade för inköpet af den jernvägen, så vill jag nu betrakta
frågan endast ur synpunkten af dess ekonomiska resultat,
hvilket ju också motionärerna hufvudsakligen framhållit som skäl
för sitt förslag. Sundsvall—Torpshammar-banan kostade 3,660,000
kronor. Den har lemnat en nettobehållning i medeltal under aren
1886—1890 af l,c7 %, och för år 1891 0,i»o %, ehuru, såsom jag
nyss nämnde, det var beräknadt att banan, med den högre kostnaden
af 5 millioner, skulle derå gifva 4 %.

Går jag vidare till bandelen Hudiksvall—Näsviken, så beräk -

>T:o 16. 26

Lördagen den II Mars.

Om inköp af nades äfven den komma att lemna en ganska respektabel afkastLltianlT''ning
I)å det kapital, som staten skulle erlägga. Denna afkastning
(Forts.) beräknades till 5,8 %, men uppgick för åren 1889—1890 i medeltal
till endast 2,89 % samt för år 1891 till 2,3? %.

Men man torde härvid sannolikt saga, att jernvägarne i Norrland
icke äro jemförliga med jernvägarne söderut, samt att dessa
senare i ekonomiskt hänseende sannolikt skola lemna betydligt
bättre resultat. Går jag då ett stycke söderut, exempelsvis till
Hallsberg—Motala-banan, så finner jag, att denna bana vid den
tidpunkt, då den inköptes af staten, beräknades komma att gifva
en ganska ansenlig ränteafkastning. Trafikstyrelsen beräknade,
att om denna bana komme i statens händer, så skulle sjelfva utgiftsbeloppet
kunna nedbringas till 184,800 kronor och utgiftsprocenten
nedgå till 53,9 % samt nettobehållningen blifva nära
160,000 kronor. Emellertid har det visat sig, att trafikkostnaden
uppsatt till 275,000 kronor i stället för beräknade 184,800 kronor
samt utgiftsprocenten i medeltal till 72 % i stället för 53 % i
rundt tal räknadt. Nettobehållningen, som beräknades till 160,000
kronor, bär äfven gått ner till 102,000 kronor. För de sista åren
har jag icke några siffror att åberopa, men jag har anledning antaga,
att dessa säkerligen icke ställa sig bättre, utan snarare sämre.
Banan i fråga beräknades skola gifva 5 % på ett inköpskapital
af 6 millioner. Den köptes för 4 millioner och har i medeltal gifvit
2,7 för perioden 1880—1885, för perioden 1886—1890 1,67 %
samt för år 1891 1,53 %. Detta resultat synes mig sålunda icke vara
synnerligen lockande för att man, ur ekonomisk synpunkt, skulle
vidare fortgå på den vägen att staten skulle inköpa enskilda jernvägar.
Jag vet icke hvarest felet ligger, mer det torde vara förhållandet
här, såsom. med allting annat, att det faller sig något
dyrare för staten att inlåta sig på dylika affärer. Anspråken på
komfort och beqvämlighet blifva större, då en enskild jernväg kommer
i statens hand. Förvaltningskostnaderna lära ock sannolikt
.ställa sig dyrare, ehuru motionärerna framhållit motsatsen; men,
som sagdt, det ekonomiska resultatet har visat sig betydligt klenare
än när banorna befunno sig i de enskilda bolagens händer.

Nu hafva motionärerna framhållit nödvändigheten för staten
att inlösa det ifrågavarande enskilda bolagets jernväg innan de
tio år gingo till anda, under hvilka staten förbehållit sig inlösningsrätt
på vissa i koncessionen nämnda vilkor och hvilka vilkor
motionärerna ansett ställa sig billigare för staten, än som
blefve förhållandet efter tio års förlopp sedan banan öppnades för
allmän trafik, om andra vilkor skulle läggas till grund för inköpspriset.
Det skulle ju kunna vara intressant att göra eu fullständigare
utredning om den saken. Jag har papper i min hand, hvilka
innehålla uppgifter meddelade af en med jernvägsförhållandena
fullt förtrogen person, som måhända är lika fullt förtrogen med
dessa förhållanden som den person, motionärerna åberopat såsom
sin auktoritet. I anseende till den långt framskridna tiden vill
jag dock icke upprepa allt, som i dessa uppgifter förekommer, men
tabellerna visa emellertid, att, om banans inlösen skulle ega rum

27 N:o 16,

Lördagen den 11 Mars.

först efter det den trafikerats i tio år, inköpspriset sannolikt icke Om inköp oj
blifver så högt som det af motionärerna nu beräknade. Lösesumman
skall i så fall enligt koncessionen bestämmas att utgå — (Forts.)
efter aktieinnebafvarnes val — antingen med ett belopp, motsvarande
två gånger det under närmast föregående tio år lemnade
driftöfverskottet, eller ock efter värdering, verkstad af en härför
tillsatt nämnd enligt i koncessionen lemnade. bestämmelser. Äfven
om aktieegarne skulle anse det vara med pin fördel förenligt att
välja det sista alternativet, nemligen anlitande af en uppskattningsnämnd,
så lärer denna nämnd icke kunna hålla sig till någon
annan grund än den, som förekommer i det första, nemligen nettoinkomsten.
Någon annan norm kan man icke hafva vid uppskattningen
af en jernväg. Inkomsterna hafva hållit sig temligen stabla
och kostanta under de senare åren vid ifrågavarande jernväg.

(Jag ber härvid få säga, att jag i begreppet vestkustbanan icke
kan innefatta någon annan jernväg än den från Göteborg till
Helsingborg.) Skåne—Hallands-banan har haft en nettoinkomst
under år 1889 af 277,000 kronor, under år 1890 af 287,000
kronor, under år 1891 286,000 kronor. För år 1892 har denna
nettoinkomst beräknats uppgå till 286,000, kronor eller tillsamma
belopp som för år 1891.

Mellersta Hallands jernväg har häften nettoinkomst af 154,000
kronor under år 1889, under år 1890 utgjorde den 185,000 kronor
och under 1891 har den sprungit upp till 227,000 kronor, hvaremot
den för år 1892 nedgått till 212,000 kronor. Samma förhållande
har inträffat vid Göteborg—Hallands-banan. Den lemnade
år 1889 278,000 kronor, år 1890 320,000 kronor och år 1891 341,000
kronor, men för år 1892 är den beräknad att lemna endast 296,000
kronor. Man finner af nu nämnda siffror, att nettoinkomsten har
hållit sig temligen konstant, åtminstone har det icke visat sig någon
tendens till något bättre resultat, utan snarare till det sämre
under det sista året. Om man lägger dessa siffror till grund för
banans inlösen, så skall man enligt gjorda uträkningar och hvilka,
som sagdt, blifvit verkstälda af en med förhållandena temligen
bra förtrogen person, kunna köpa denna jernväg för ungefär 2
millioner kronor billigare pris än motionärerna föreslagit; och
detta ehuru sista alternativet, som finnes i denna jernvägs koncession,
nemligen vilkoren för inlösningen efter det jernvägen
varit i gång öfver tio år, lägges till grund för inköpet.

Uträkningen visar också, att denna jernvägs nettoinkomst
skulle kunna stiga med ungefär 45 % utöfver den närvarande,
innan lösningspriset blefve större än det motionärerna föreslagit,
nemligen 18,800,000 kronor.

Det torde således icke vara skål att hasta med ifrågavarande
affär, med hvilken man synes mig kunna låta tills vidare anstå.

Jag vet för öfrigt för min del icke, i hvilka eventualiteter Riksdagen
skulle komma, om den började att på detta sätt inlåta sig
på att inköpa enskilda jernvägar, och jag hyser den fruktan, att
Riksdagen i så fall kommer in i en labyrint, hvarifrån man kan
få ganska svårt att komma tillbaka. Herrarne veta att vi hafva

N:o K». 28

Lördagen den 11 Mars.

Om inköp af många och dåliga jernvägsföretag i vårt land. Öppnar man ännu
äT V'' "!i’mera dörren för inköp af dylika företag, så befarar jag att man
(Fortsbeträder en bana, hvilken skall leda till dåliga ekonomiska resultat
för staten.

Beträffande motionärernas förslag om inlösen af ett par andra
jernvägar utom kustbanan från Göteborg till Helsingborg, så skall
jag för närvarande icke inlåta mig på den delen af frågan. Men
jag bar för min del icke kunnat se något skal, som skulle kunna
tala för inlösen af dessa två jernvägar, nemligen Landskrona—
Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar, särskildt ur den
synpunkt, som motionärerna framhållit, nemligen att dermed bereda
staten ökade inkomster.

Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herrar Peterson i Hasselstad och Göransson instämde häruti.

Herr Eliasson i Oktorp yttrade: Efter den utredning, som
af statsutskottets _ vice ordförande blifvit gjord, torde det vara
öfverflödigt för mig att yttra något i frågan, men då jag fått ordet,
skall jag be att få säga några ord. Motionärerna säga, att
den summa, hvarmed den ifrågavarande jernvägen enligt bestämmelserna
i koncessionen skulle inlösas, skulle uppgå till 18,800,000
kronor, och att i afkastning härpå man skulle kunna påräkna
4,78 %. Denna beräkning är emellertid förslagsvis uppgjord, och
det är väl antagligt, att den icke komme att hålla stången. Motionärerna
hafva äfven glömt att taga i beräkning ett vigtigt plus
i denna sak, nemligen de kostnader, som tillkomma för att banan
skall kunna uppfylla de fordringar, man ställer på en statsbana.
Banan behöfver t. ex. en ny öfverbyggnad, enär den öfverbyggnad,
som den nu har, är af för klen beskaffenhet för att i det
skick, den nu befinnes, kunna befaras af statens lokomotiv. Dertill
kommer, att jernvägen icke har några egna stationer vare
sig i Göteborg, Yarberg, Halmstad eller Helsingborg. Den kostnad,
som sålunda ytterligare skulle tillkomma för staten, derest
den öfvertoge banan, uppgår till 7 ä 8 millioner kronor, hvadan
totalsumman af kostnaderna för öfvertagandet komme att belöpa
sig till nära 27 millioner kronor. Fördelar man sedan inkomstsumman
på detta belopp, så tror jag, att inkomstprocenten kommer
att betydligt minskas. Detta gäller nu kostnaderna för inlösen
af vestkustbanan.

På samma gång föreslå motionärerna inlösning af bandelarne
Malmö—Billesholm, Landskrona—Engelholm och Billesholm
—Skrufva—Engelholm, hvilkas längd sammanlagdt utgör 121 kilometer.
Någon utredning af detta förslag föreligger emellertid icke,
och jag tror också att det var försigtigast, då, efter hvad jag försport,
dessa bände ar. bära sig mycket dåligt.

Motionären föreslår vidare att upptaga lån för att betacka
kostnaderna. Ja, att ^upptaga lån går väl an, men att förränta

29 >T:o 1<>.

Lördagen den 11 Mars.

och återbetala dem har sig värre, och det talar man så litet om Om inköp aj

° '' den s. k. vest som

möjligt. . A .. . , , kustbanan.

bkola vi inlåta oss pa dylika äfventyrhga jernvagsspekula- (Forts.)
tioner, hvarför taga vi icke då steget ut med en gång och inlösa
hela jernvägssträckan ända upp till Norge och öka statsskulden
med cirka 100 millioner? Skola vi inslå på en sådan rigtning och
åsamka oss sådana skulder, hvart komma vi då hän?

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Williamson: Jag hade egentligen icke behöft yttra
mig i nu föreliggande fråga, då så väl den näst föregående som
den senaste talaren så klart och tydligt och så fullständigt framstält
faran för staten af att kasta sig in i så vidlyftiga affärer
som dessa jern vägsköp, i'' synnerhet om man tager hänsyn till
den fortsättning, som kommer att följa. Ty skulle staten inlösa
denna vestkustbana, så finnes ingenting naturligare, än att staten
äfven tager bergslagsbanan, eller åtminstone den del deraf, som
leder åt Kristiania, för att erhålla en fullständig kommunikation
med Norge.

Jag har begärt ordet egentligen derför, att jag representerar
en del af provinsen Halland, och jag velat betona, att hvad motionärerna
föreslagit visst icke utgör något önskningsmål för länet.
Från länet har hvarken begärts eller önskats någon inlösning
af dessa banor.

De ärade motionärerna hafva sökt påvisa behofvet och nyttan
af en dylik inlösning. Hvad då först behofvet för staten deraf
beträffar, så vet jag verkligen icke, hvari det skulle bestå. Det
torde nemligen vara allmänt erkändt, att dessa banor äro så väl
skötta, att trafiken näppeligen kan på ett lämpligare sätt ordnas.

Jag tror icke, att, om staten egde dem, en mer genomgående trafik
skulle kunna anordnas.

Och hvad angår den nytta, som motionärerna förmenat att
inlösningen af dessa banor skulle medföra för staten, så har det,
såsom redan föregående talare genom sina kalkyler påvisat, visat
sig, att när dylika banor komma i statens hand, skötseln blir
dyrare. Yi skola veta, att tjenstemännen vid en jernväg från
stationsinspektorerna till banvakterna hafva mycket större anspråk
i fråga om aflöningsförmåner, om banan tillhör staten, än om den
eges af ett enskildt bolag. Och utom på högre aflöning lomme
tjenstemännen äfven att göra anspråk på pension. Jag tror derför,
att skötseln komme att blifva betydligt dyrare än den nu är,
om jernvägen öfvertoges af staten.

Jag kan icke neka till att icke Halland har inkomst af denna
jernväg. Men, mine herrar, landstinget voterade 1879 en million
för att erbjuda staten att bygga denna bana. Svenska .Riksdagen
sade nej, den tyckte troligtvis, att denna bana icke skulle komma
att bära sig och att den icke behöfdes. Detta har haft den följd,
att Halland, dess landsting och dess kommuner till ytterlighet ansträngt
sig för att fä banan till stånd. Och nu, när man fått banan
till stånd, så väckes förslag, att staten skall inlösa den. En

Jf:o 16. 30

Lördagen den 11 Mars.

Om inköp »/''inlösning komme att verka ganska ofördelaktigt på kommunerna.
f/e" vest-De lån, som upptagits för denna jernväg, äro nemligen icke betal(Fort"T
bara förrän om 30 ä 36 år. Skulle man nu under tiden få dessa
penningar på sig, så vore det rätt svårt att få tillfälle att låna
ut dem. Halland har en obligationsskuld på 1,200,000 kronor, som
ej är betalbar på många år. Det finnes kommuner inom min trakt,
som tecknat ända till 60,000 kronor. Skulle nu de få ut dessa
60,000 kronor, komme de att göra stor förlust, då deras lån icke
får återbetalas på 36 år.

Det är på denna grund, herr talman, som jag ber att få yrka
bifall till utskottets afstyrkande af den ifrågavarande inlösningen.

Herr Månsson: Jag skall såsom motionär be att få yttra
några ord i den föreliggande frågan.

Att de båda sista talarne, ehuru de representera den provins,
genom hvilken banan är dragen, icke önska att banan måtte öfverlemnas
åt staten, oaktadt denna lemnar full valuta och ersättning
för densamma, är någonting ovanligt i jemförelse med hvad som
ifrågakommit, då det förut varit fråga om att staten skulle öfvertaga
en jernväg. Ty då har det vanligtvis varit så, att ortens
befolkning velat sälja banan och komma ifrån den. Men då hafva
äfven förhållandena varit helt andra. Det har varit sådana
banor, som gifvit dåliga resultat och tillskyndat innehafvarne förlust,
men här är det ett helt och hållet omvändt förhållande. Härvilja
aktieegarne och intressenterna i banan visst icke släppa den,
utan behålla den för sig och af densamma draga den stora ekonomiska
fördel i framtiden, som hvar och en, som närmare granskar
saken, kan se skall komma att vinnas.

Jag skall be att med anledning af den ärade vice ordförandens
i statsutskottet yttrande få säga några ord. Innan jag gör
det, ber jag dock att få säga, att det hade varit önskligt om de
siffror, som han tycktes hafva i beredskap och af hvilka han anfört
en del, hade varit vidfogade utskottets betänkande, så att man
kunnat se dem och sätta sig in i dem äfvensom bemöta dem. Nu
är det deremot åtminstone för mig omöjligt, då siffrorna framdrogos
inför kammaren, att se, huru det med dem förhåller sig, och
svara på dem. Hvad nu beträffar förhållandet med vissa norrländska
jernvägar, som staten inköpt och af hvilka rftskottets vice
ordförande nämnde några, så ber jag att få säga, att det var under
något andra förhållanden, som staten köpte dessa, än dem som eu
föreligga. Det fans icke några koncessionsvilkor, som lågo till
grund för statens öfvertagande af dem, men så är här förhållandet.
Hvad särskildt Sundsvall—Torpshammar-banan beträffar, så vet
man, att då den kom i statens ego var den smalspårig och betaltes
ohyggligt dyrt, 1,200,000 kronor, säges det, mer än den borde
kostat.

Sedan måste staten bygga om banan till bredspårig, och att
under sådana omständigheter inkomsterna icke kunde blifva så
stora, är ju solklart. Det är sådana omständigheter, som hafva

Lördagen den 11 Mars.

31 N:o 16.

gjort att öfriga af staten inköpta banor gått dåligt, men bär före-Om inköp «/
ligger något annat, nemligen att praktisera en sak, som Riksdagen*''1 s-k vest''
för snart tio ar sedan stipulerat, da koncessionen ror ifrågavarande (Forts.)
jernväg beviljades. I denna koncession bestämdes nemligen, att
staten skulle ega rätt att, om staten så funne lämpligt, inlösa banan
inom de första tio åren och på de i koncessionen angifva vilkor.
Nu gäller det. huruvida staten skall tillämpa dessa bestämmelser
eller icke. För min del får jag säga, att om någonsin dylika
bestämmelser skola tillämpas, så är det väl just då det gäller
en bana af så stor internationel betydelse som den ifrågavarande,
och berrarne kunna vara öfvertygade om, att det i en framtid
kommer att framställas anspråk på att staten bör inlösa denna
bana. Frågan gäller således endast, om staten skall lösa till sig
banan inom de tio första åren på de i koncessionen bestämda vilkoren
eller vänta tills denna tid är förliden. Nu har herr Anders Persson
sagt, att om staten väntade, så skulle betalningsvilkoren ställa
sig billigare för staten. Det är för mig alldeles obegripligt, hur
man kan komma till ett sådant resultat, då det i koncessionen är
bestämdt, att betalningsvilkoren efter de 10 åren skola afgöras genom
en kompromiss eller nämnd, hvilken i första rummet skall
tillgodose bolagets intressen. Då denna nämnd skall upptaga och
beräkna allt, kan man lätt tänka sig, att eu inlösen då skulle
blifva betydligt dyrare, än hvad vi i motionen angifvit. I koncessionen
bestämmes att, derest staten nu vill inlösa banan, bolaget
skall ersättas kostnaden för banans byggande, räntan på
dessa medel och kostnaden för trafikens upprätthållande, med afdrag
åt trafikinkomsten under hela den gångna tiden. Detta är
ju rena och bestämda vilkor. I den redogörelse, som vi lemnat i
motionen, hafva vi i afseende på inkomstberäkningen ingalunda
gjort oss skyldiga till någon öfverdrift, utau tvärtom hållit oss
inom så måttliga gränser som möjligt. Nu vet man, att ifrågavarande
bolag under senare tiden betydligt förbättrat materielen,
och detta till den grad, att jag vågar påstå, att man i hela landet
icke träffar på en finare jernväg. Men derigenom att så stora kostnader
nedlagts på materielen har trafikinkomsten icke blifvit synnerligt
stor, och det är just hvad bolaget åsyftat, ty det har nog
haft i perspektiv den tanken, att staten skall öfvertaga banan.

Emellertid torde det nog vara för kammaren bekant, att hufvudsyftet
med vår motion varit att påvisa nödvändigheten af att,
om staten vill inlösa banan, detta bör ske innan de i koncessionen
bestämda vilkoren för dylik inlösen inom de första 10 åren upphöra
att vara gällande. Detta kommer att inträffa om ett år,
och vi hafva således ingen tid att förlora. Vi hafva trott oss
böra fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden, på det att
man icke sedan må komma och fördra, att staten skall inlösa banan
för ett betydligt högre pris än det, för hvilket staten nu kan förvärfva
densamma. Min bestämda åsigt är, att staten i alla fall
icke slipper ifrån att i en snar framtid öfvertaga denna bana. Den,
som lefver, får väl se, om ej så kommer att inträffa, men då komma
vilkoren att blifva högre.

X:o 16. 32

Lördagen den 11 Mars.

Om inköp af Nu har man sagt, att om vi nu inköpa denna bana och deri^kustbanan
* Senom sa att saga öppna dörren, skola så många dylika anspråk
(Ports.) framkomma, att Riksdagen svårligen skall kunna stå emot dem.

Detta synes mig icke behöfva blifva förhållandet, ty Riksdagen har
ju alltid i sin hand att tillbakavisa dylika anspråk. Mig synes
dock alldeles uppenbart, att denna bana skulle för staten blifva
en god affär och på samma gång en berättigad sådan. Ty då
jernvägsbolaget får betaldt för alla häfda utgifter, och halländingarne
få hafva banan qvar, har man från denna sida ingenting att
beklaga sig öfver. Hela affären synes mig vara mycket enkel, ty
då man ser, att banan ger nog inkomst för att förränta och amortera
det kapital, som staten skulle utgifva för inlösen af banan,
blir detta väl en god affär för staten, som efter amorteringstidens
slut har banan till skänks. De kalkyler och sifferuppgifter, motionärerna
framlagt, och hvilkas rigtighet jag ej tror att man kan
jäfva, visa ju obestridligen, att banan kan förränta och amortera
köpesumman. Staten skulle på detta sätt kunna af denna bana
påräkna en säker inkomst, som skulle i någon mån kunna godtgöra
den dåliga afkastning, som jernvägarne i Norrland nu lemna.
På detta sätt hafva vi tänkt oss saken.

Yi hafva med synnerlig glädje funnit, att statsutskottet med
stor välvilja behandlat denna motion. Då man först läser utskottets
utlåtande, kan man icke föreställa sig, att utskottet skulle
komma till det resultat, hvartill det nu kommit. Man förmodar,
att utskottet skulle föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att han måtte låta undersöka förhållandena samt till nästa
Riksdag framkomma med det förslag, som Kongl. Maj:t funne lämpligt.
Utskottet syftar, efter hvad jag kan finna, alldeles på en
sådan framställning, men denna har dock icke framkommit. Mig
synes dock att det i alla fall varit lämpligt, om statsutskottet förfarit
på detta sätt, så att ett bestämdt uttalande i ämnet kommit
från Riksdagen. Jag skall emellertid icke nu framställa något yrkande
i detta afseende. Det torde för närvarande vara nog med att
saken blifvit uppmärksammad, och det må nu bero på nästinstundande
Riksdag, om den vill låta den i koncessionen bestämda tiden
gå förbi utan att inlösa banan eller icke. För min del hoppas
jag, att så icke måtte ske, utan att Riksdagen äfven i detta afseende
skall beakta statens intresse och, medan tid är, tillämpa de
vilkor, som koncessionen innehåller.

Jag skall, såsom sagdt, nu icke framställa något yrkande.

Med herr Månsson förenade sig herr Östberg.

Herr Hammarström: Då så mycket redan blifvit yttradt i
denna sak, skall jag inskränka mig till att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Bexell: Äfven jag skall yrka bifall till utskottets förslag,
och jag gör det så mycket hellre, som motionen uppenbar -

Lördagen den 11 Mara.

33 J(:o 16.

ligen är tillkommen för att rädda åtskilliga skuldsatta jernvägsbolag
i Skåne.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,40 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Om inköp af
den s. k. vestkustbanan.

(Ports.)

Andra Kammarens Prat. 1893.

N:o 16.

3