1893. Andra Kammaren. N:o 14

ProtokollRiksdagens protokoll 1893:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1893. Andra Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 4 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående § 2 af det i bevillning;;- An9- ny förutskottets
betänkande, n:o 3, framlagda förslag till förordning om be- lre^attn°n
skattning af hvitbetssockertillverkningen i riket; och lemnades der- af hvitVetavid,
enligt förut gjord anteckning, ordet till sockertill verkningen

i

Herr Andersson i Nöbbelöf, som anförde: Herr talman, mine
herrar! Jag kan icke neka till, att, då jag fick se detta bevillnings- { r ''
utskottets betänkande, det väckte min förvåning, att finna, att nästan
alla af utskottets ledamöter reserverat sig mot den nu föredragna §.

Jag kan dock förstå det derför, att största delen af utskottets
ledamöter icke hafva haft någon kännedom vare sig om hvitbetsodlingen
eller om sockertillverkningen i vårt land. Ty, hade de det
hatt, borde de hatva kunnat ena sig något mera än de nu gjort.

Jag kan icke förstå, att man nu vill söka skapa åt oss nya
monopol. Jag hade trott, att den tid för länge sedan var förgången,
då man ville i vår lagstiftning införa undantagsbestämmelser, som''
derest de komma att tillämpas, skola göra en så vigtig tillverkning
som sockerindustrien till monopol för de nu befintliga sockerbruken.

Jag förstår det icke derför, att, om man vill taga i betraktande
afstånden mellan de olika sockerbruken i Skåne, jag tror att man
skall finna, att icke något enda bruk ligger längre än 20, somliga
knappast mer än 10 kilometer från det närmast belägna sockerbruket.
Nu vill man föreskrifva, att ett nytt sockerbruk icke får
läggas på kortare afstånd än 40 kilometer från annat i gång varande
sockerbruk, derest det nyanlagda bruket skall under de första åren
af sin verksamhet komma i åtnjutande af någon lindring i beskattningen.
Jag kan icke förstå hvad de, som utarbetat detta förslag,
mena med en sådan bestämmelse.

Här har sagts: vi skola icke slå in på eu sådan bana, att vi
slutligen förderfva hela vår sockerindustri. Detta är nog på sitt
sätt rigtigt, och jag skulle villigt erkänna det rätta i ett sådant
uttalande, derest man hade låtit hela frågan vara öppen utan att
Ändra Kammarens Prot. 1893. N:o 11. 1

N:o 14. 2

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ana m för- gorå några restriktioner i accisen för socker. Men, då vi ha sä hög
ordning om accis på hvithetssockertillverkningen som för närvarande, samt då
beskattning vi nu stå i begrepp att gå ett steg längre och ytterligare höja acaf
hvitbeta- cjgen) då är det min öfvertygelse, att vi hafva kommit derhän, att
verkninaen i sockerindustrien blifvit beskattad så mycket som den tål vid, och dä
riket. skall man tro, att någon går och lägger ned. millioner kronor, ty
(Forts.) bär gäller det icke småsummor, i nya sockerfabriksföretag, derest lian
icke sjelf anser sig skyddad från konkurrens med de närmast belägna
äldre fabrikerna. Jag tror, att det är nyttigt, att det finnes eu rimlig
beskattning på sockerindustrien här i landet, så att det icke på
detta område blifver en fri och öppen konkurrens. Ty skulle tillverkningen
lemnas fri, sä att det icke funnes någon accis, är det
tydligt, att med nuvarande höga tull å socker, skulle spekulationerna
inom denna industri blifva så stora, att vi kunde komma derhän, att
vi finge för många sockerbruk, men med den nu föreslagna beskattningen
tror jag icke att det är någon fara.

Jag har derföre tänkt mig, att saken skulle kunna ordnas genom
eu lagom anpassad beskattning för samtliga sockerbruken, de
må vara belägna hvar som helst. Jag kommer för den skull att göra
ett yrkande om ett tillägg till utskottets förslag. Det är egentligen
Kongl. Maj ds förslag med några förändringar i 2:dra momentet.
Detta moment skulle enligt mitt förslag lyda sålunda: anläggcs ny
fabrik, skall utfyytet af 100 kilogram råa (ej torkade) betor vid fabriken
beräknas utgöra under de fyra första tillverkning sår en ö och under
de derpå följande fyra tillverkningsåren 7 kilogram råsocker. Efter
hvad jag har mig bekant, har Första Kammaren icke antagit den nu
föredragna paragrafen såsom utskottet föreslagit densamma att lyda,
utan sådan den blifvit affattadaf eu utaf friherre Barnekow m. 11. afgifven
reservation. Om nu denna kammare behagade fatta ett sådant
beslut, som jag föreslagit, är det möjligt, ja, det är till med mycket
antagligt, att en sammanjemkning skulle kunna komma till stånd,
på så sätt att Första Kammaren afstode från afståndsbestämmelsen
och Andra Kammaren på den längre tid, som är föreskrifven innan
det föreslagna högsta utbytet skall beräknas utgå.

Jag tror, att detta skulle vara eu ganska lycklig lösning, och
jag ber för den skull, herr talman, att få yrka bifall till det af mig
nyss upplästa förslaget.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus och Truedsson.

Herr Månsson yttrade: Jag skall äfven be att få instämma i
det af herr Hans Andersson gjorda yrkandet. Jag tror nemligen,
att det vore det rättaste och klokaste Riksdagen under nuvarande
förhållanden kunde göra, om den enade sig om ett sådant förslag till
lydelse af 2 § 2 inom., som herr Andersson framstält.

Jag är öfvertygad om, att vi alla i denna kammare sätta ett
stort värde på sockerbruksindustrien i vårt land och jag är också
öfvertygad om att den medför för landet gagn och nytta. Det är
visserligen sant, att vi genom att uppmuntra denna industri haft
minskade statsinkomster, men det är lika sant, att denna industri

3 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

tillför oss guld och väl de. Jag är derför öfvertygad om, att vi alla Ang. ny förvilja,
denna industris framgång och val, men skola vi utveckla den till ordning om
den grad, att den kan förse vårt land med allt socker, som det är i beskattning
behof af, då måste vi också förutsätta, att, såsom det härför uppgifvits sockertillvara
behöflig!, 70 proc. af Skånes jord blifver använd till betodling. verkningen i
Men, mine herrar, om vi taga det förslag, som vare sig Kongl. Maj:t riket.

eller utskottet föreslagit, är det min lifiiga öfvertygelse, att vi komma (Forts.)

att stanna på den ståndpunkt, der vi nu äro, och icke gå vidare framåt.

Ty om till en så hög beskattning, som redan finnes, skall, såsom
här är föreslaget, läggas ett ytterligare plus af nära 50 proc. genom
att utbytesberäkningen af råsocker för 100 kg. betor höjes från 6,25
kg. till 9 kg., och om denna beskattning skall börja tillämpas så
snart som utskottet föreslagit, är det min öfvertygelse, att folket
icke vågar taga befattning med denna mycket riskabla industri. Vi
skola komma i håg, att denna industri icke, såsom mången annan,
står på eu sjelfständig fot, utan den är beroende på, om andra personer
vilja tillföra fabrikerna råvaror och derigenom göra det möjligt
för dem att kunna bestå. Såsom det nu är stäldt med betodlingen,
tror jag på grund af de många uttalanden, som gjorts från
den provins der sockerindustrien bedrifves, att det är mycket knappt
med betalningen för råbetor. Det är svårt, att med de dyra arbetspris,
som nu äro, och med de stora omkostnader som i öfrigt erfordras
för ett sockerbruks drifvande, få det att gå i hop. Ofverskottet
blifver ej stort.

Om vi skulle lägga så hårda vilkor pa denna industri, så är
det klart, att betpriset, i stället för att höjas, skulle komma att
falla. Men hvad blir då följden? Jo det blir eu stoppning i afseende
på betodlingen, och det blir en tillbakagång i fabrikationen af hvitbetssocker;
och det tror jag att vi böra akta oss för. Hvad jag för
min del åsyftar, det är att gifva de nya fabrikerna eu längre respittid
i afseende på skatterna, än utskottet föreslagit. Jag tror, att
Kongl. Maj:t i det fallet träffat det rätta med sitt förslag, och det
är också det, som herr Andersson i Nöbbelöf med sitt förslag åsyftat.
Vi böra vara ense om, vi alla som äro måna om jordbrukets
framgång, att icke vara afundsamma på hvarandra. Det är min
lifliga öfvertygelse, att i samma mån det blir möjligt att framkalla
eu annan art af betor, så att sockerhalten framträder lättare, blir
det äfven möjligt att producera betor långt högre upp i vårt land
än nu är händelsen, åtminstone i hela Götaland. Men då sä är,
kunna vi väl äfven vara ense om, att vi böra bidraga till att uppmuntra
denua industri. Kongl. Maj:t har föreslagit, att de nyanlagda
fabrikerna skulle fä skatta efter beräkning af ett lägre utbyte än
äldre fabriker under de åtta första åren, men sedan blifva fullt beskattade.
Om vi då tänka på de gynsamma förhållanden, under hvilka
de nuvarande fabrikerna arbeta, så är väl detta icke mer äu billigt.

Det är min lifliga öfvertygelse, att om hvitbetssockerfabriker skola
kunna uppstå i andra provinser än Skåne, såsom i Östergötland,

Blekinge eller Gotland, är en sådan respittid i afseende på beskattningen
alldeles nödvändig för att få folket att vänja sig vid denna
odling och våga sig på den.

Njo 14. 4 Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- Men det är äfven en annan omständighet, som måste tagas i
ordning om betraktande, och det är frågan om afståndet, på hvilket en ny fabrik
beskattning skulle ligga från en i gång varande för att komma i åtnjutande af
sockertill- respittiden i afseende på beskattningen. Detta afstånd har Kong!.
verkningen iMaj:t föreslagit till 40 kilometer, och reservanten från Första Kamrat.
maren herr Barnekow till 30 kilometer. Trettio kilometer motsvara
(Forts.) ungefär 3 mil. Om det således ligger 2 hvitbetssockerfabriker på
ett afstånd af 6 mil från hvarandra, och jag tänker mig en plats
midt emellan dem, så skulle jag der ej kunna anlägga en ny fabrik,
emedan afståndet måste vara mer än 3 mil. Fattas ett sådant beslut
om afståndet, tror jag derför, att det ej blir möjligt att anlägga
någon ny fabrik inom Malmöhus län. Der hafva vi en fabrik ungefär
1 mil norr om Lund, eller vid Kjeflinge, och utefter kusten norrut
hafva vi fabriker på så korta afstånd — i Helsingborg och Engelliolrn
— att, med iakttagande af ofvannämnda bestämmelser, ingen
ny fabrik kan anläggas utefter kusten. Gå vi 3 mil norrut från
Kjeflinge inåt landet, så komma vi upp till skogsbygden, och att
anlägga någon fabrik der, det torde vara omöjligt; der kan ingen
betodling blifva af. Alltså om jag fäster mig vid detta stadgande
om 30 km. afstånd, tror jag att det, som sagdt, blifver omöjligt att
åstadkomma en en enda ny fabrik i Malmöhus län. Vill man derför
monopolisera hvitbetssockertillverkningen för de nuvarande fabrikerna,
ja då skall man antaga en sådan bestämmelse i afseende
på afståndet. .lag förstår nog, att det finnes intressen här i Riksdagen,
som gå i den rigtningen, men jag undrar dock, om denna
kammare bör vara med om en sådan bestämmelse, och om det
kan vara klokt och rätt att så monopolisera de gamla fabrikerna.
Jag tror det icke, och det skulle förvåna mig, om kammaren fattade
ett sådant beslut. Vi hörde af herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet, i dag på förmiddagen, att han icke höll så
starkt på denna fråga om afståndet, då han talade om att betorna
icke tålde vid så lång transport. Ja, det är en vigtig sak. Skall
man köra betorna eu mil, då är det omöjligt att odla betor. Skall
man köra en half mil och sedan forsla dem på jernväg, är det också
svårt. Det är derför en fullkomlig nödvändighet att sådana fabriker
ligga alldeles i närheten af en jernväg.

Med kännedom om alla dessa förhållanden hoppas jag, mine herrar,
att vi icke mä lagstifta på ett sådant sätt, att vi omöjliggöra
en vidare utveckling af denna industri genom att uppställa bestämmelser,
som rent af monopolisera de nuvarande fabrikerna; utan jag
hoppas vi skola lagskifta så, att vi fritt kunna få utveckla oss i
detta afseende i den mån sådant är möjligt. Att skatten höjes så,
att skilnaden mellan tullen ä det utländska och accisen å det inom
landet tillverkade sockret mer än nu är förhållandet utjemnas, det
kan jag vara med om; men jag vill icke vara med om att monopolisera
'' de gamla fabrikerna och göra det omöjligt för nya att vidare
komma fram.

Med anledning af hvad jag nu sagt i industriens sanna intresse
och i hela landets intresse — jag vågar påstå det — skall jag be
att få förena mig i det af herr Andersson i Nöbbelöf gjorda yrkandet,

5 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

i förhoppning att denna kammaren äfven skall ena sig derom, och Ang. ny föratt
en sammanjemkning med Första Kammaren derefter skall komma ordning om
till stånd på den basis, som herr Andersson tänkt sig att det skulle
kunna ske. Jag ber, .som sagdt, herr talman, att få yrka bifall till {oc)tertm.
herr Anderssons i Nöbbelöf förslag. verkningen i

riket.

Herr Åkesson förklarade sig instämma med herr Månsson. (Ports.)

Vidare anförde:

Herr J. H. G. Fredholm: Inom bevillningsutskottet tillhörde
jag deras antal, som icke önskade monopolisera hvitbetssockertillverkningen
i Skåne, och för den orsakens skull yar jag i princip
icke obenägen att. medgifva eu lindring i beskattningen för nyanlagda
fabriker, emedan detta, enligt min mening, är ett vilkor
för att få sådana till stånd i andra delar af riket än i Skåne.

Fn sådan lindring i beskattningen önskade jag icke för att bereda
fabrikerna tillfälle att få ersättning för sina organisationskostnader
eller för införande af nya tillverkningsmetoder, hvilka vid sockerfabriker
liksom vid andra fabriker medföra vissa utgifter, innan
man kommer i gång, emedan det synes mig som sockerfabrikerna
icke skulle hafva större rätt än andra fabriker att få dessa kostnader
af staten ersatta; icke heller derför att denna lindring skulle utgöra
en ersättning för ett i början mindre sockerutbyte än hvad sedermera
kunde vinnas, ty äfven i det fallet gäller om sockerfabriker
detsamma som andra fabriker. Nej, anledningen hvarför jag ville
vara med om en lindring var den, att derigenom skulle under några
år beredas tillfälle att få till stånd en hvitbetssockerodling i fabrikernas
omgifning, en odling så stor att den kunde motsvara fabrikens
hela afverkningsförmåga. Sockerfabrikerna måste nemligen med
stora kostnader anläggas efter en viss måttstock, men kunna icke
tillgodogöra sig hela sin tillverkningsförmåga förr än några år förflutit
från anläggningens början. Detta derför att endast erfarenheten
kan lära flertalet af jordbrukare att inse nyttan af betodlingen
och förmå dem till odling i större skala.

Men deremot kunde jag icke vara med om det sätt, som Kong!

Maj:t föreslagit för att lösa denna uppgift; icke heller om det sätt,
reservanterna föreslagit för samma lösning. Detta på grund af tvä
skäl. För det första derför, att jag ansåg, att den föreslagna .lindringen
vore tilltagen alltför stor. Jag tror nemligen, att det icke
behöfves 8 år för att få till stånd en betodling på trakter, der den
förut icke existerat. Jag tror, att man med någon ansträngning —
och det krafvel'' jag åt fabrikerna oah jordbrukarne, när de få statsbidrag
— inom fyra år skulle kunna komma så långt, att fabrikerna
kunde förskaffa sig tillräckligt behof af betor. Således ville jag inskränka
tiden till fyra år. Mitt andra skäl var det, att jag icke
ville göra lindringens utgående beroende af en mindre sockerhalt
hos betan, utan anser bättre att, i likhet med hvad reservanterna
frän Första Kammaren föreslagit, under de tvä första åren sätta
sockerutbytet till tvä procent mindre än det lagstadgade samt under de
två derpå följande åren till eu procent mindre än det lagstadgade.

N:o 14. 6

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- Mina värsta betänkligheter gälla dock uppdragandet af ett geo ordning

om metriskt streck, utom hvilket fabrikerna böra anläggas för att komma
* åtnjutande af skattelindring. Att uppdraga sådana geometriska
sockertill-'' gränsskilnader vare sig på 30 eller 40 kilometer eller något annat
verkningen i afstånd, det är i mina ögon ett mycket dåligt sätt att lösa frågan.
rikei. Jag kunde dervid visserligen icke förbise den fara för äldre fabri(Forts.
) ker, som kunde uppstå derigenom, att man medgåfve skattelindring
för en ny fabrik, som anlades i närheten af en äldre, men jag trodde,
att man skulle kunna lösa denna del af frågan på ett annat sätt.
Inom utskottet framhölls att, om man, erkännande denna fara, icke
ville vara med om att lösa frågan på föreslaget sätt, gjorde man
anläggandet af nya fabriker till en omöjlighet, och då man ville
söka bereda åtminstone Gotland tillfälle att anlägga en sockerfabrik,
emedan en sådan anläggning der varit länge påtänkt, så var det
några, som föreslogo att göra ett undantag för Gotland.

Icke heller detta kunde jag gilla, ty jag kan icke vara med om
en undantagslagstiftning för en af rikets provinser, afsedd att bereda
denna skattelindring i högre grad än andra provinser, som lämpa
sig för betodling i lika .hög grad som Gotland, t. ex. Blekinge,
Halland och hvarför icke Östergötland?

Men om man begränsade skattelindringen till fyra år och för
öfrigt icke satte den högre än jag tagit mig friheten framhålla,
tror jag, att man icke behöfde befara, att en ny fabrik skulle anläggas
i närheten af de gamla, och icke heller att dessa .senare
skulle genom anläggande af filialer i fabrikens omedelbara närhet
söka göra sig en icke afsedd vinst på skattelindringen.

Jag tror således, att, om man icke medgifver större lindring
än den jag föreslagit, man skulle kunna tillåta fabrikers anläggande
hvar som helst.

Då jag emellertid inom utskottet icke kunde vinna understöd
för dessa mina åsigter, så återstod för mig intet annat än att yrka
afslag å Kongl. Maj:ts förslag, och dertill hade jag ett ytterligare
skäl, det nemligen att, då det vill synas förefinnas ett stort intresse
inom landet att anlägga sockerfabriker inom andra delar af riket än
Skåne, jag hoppades att, om man icke medgåfve någon lindring för
nyanlagda fabriker, de för sådanas tillkomst intresserade skulle kunna
till nästa år så upparbeta opinionen, att frågan då ånyo kunde
komma på tal. Man skulle då måhända hafva större utsigt att
kunna genomföra den beskattningsform, som jag anser vara den
enda rätta, nemligen att beskatta sjelfva arbetsprodukten. Derigenom
skulle man vara fullkomligt fritagen från sådana undantagsbestämmelser,
som de nu föreslagna, vare sig med afseende å sockerutbyte
eller afstånd.

Det är på grund af dessa skäl, som jag inom utskottet ansett,
att man för närvarande icke borde antaga Kongl. Maj:ts förslag, och
det är på samma skäl, som jag nu anhåller att få yrka afslag såväl
å Kongl. Maj ds förslag i denna punkt som å den af några utaf
första kammarens ledamöter inom utskottet vid samma punkt afgifna
reservation.

7 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Herr Collander: Den förste talaren på skånebänken i (lagAng. ny föryttrade,
att den föreslagna beskattningen vore så hög, att den i ordning om
Skåne uppstämma sockerindustrien vore mycket hotad i sitt bestånd. hvitbetsDen
kunde antagligen under mindre gynsamma förhållanden, hvari- Jsockertui.
bland han nämnde om sockerpriset sjönk, äfventyra att gå under, verkningen i
ilen icke desto mindre tillstyrkte han utskottets förslag till beskatt- riket.
ning i denna andra paragraf. Sedermera har under aftonen ett par ta- (Ports.)
lare på samma bänk uttalat allehanda betänkligheter mot den föreslagna
beskattningen samt framhållit, att densamma kunde blifva ödesdiger
för hvitbetssockerindustrien; men huru samme herrar från denna
utgångspunkt kunna komma till att vilja förorda en premiering åt
nyanlagda fabriker, det kan jag icke förstå; ty om staten sätter beskattningen
så hög för nuvarande fabriker, då är det så mycket
farligare, ja oförsvarligt att genom premiering uppmuntra anläggande
af nya sådana på orter, hvarest icke förhållandena i odlingsafseende
äro mycket gynsamma; det är att fresta till okloka företag! Nej,
jag tror alldeles icke, att den föreslagna beskattningen är för hög.

Man kan finna detta af den utredning, som lemnats utaf den
af Kongl. Maj:t tillsatta komitén och man kan vara alldeles förvissad
om, att denna komité, om man uppmärksamt genomläser dess betänkande,
icke varit ogynsamt stämd för hvitbetssockerindustrien
utan tvärtom. Derför, när berörda komité kommit till detta resultat,
nemligen att denna näring kan väl bära den af Kongl. Maj:t
föreslagna beskattning, tror jag, att man ej behöfver frukta för
att den skall drabba för hardt.

Kapitalet hade sannerligen icke under senare tider strömmat
in så villigt och så hastigt för dessa anläggningar, om de icke
hade lemnat utsigt till en mycket stor förtjenst, som derför väl tål
vid att minskas något. — Det förefans verkligen inom utskottet en
betänklighet för att nu antaga det hela, den nemligen, att man ansåg,
att det föreslagna beskattningssystemet, att grunda afgiften
på råvaran, icke var det rätta, utan att beskattningen borde träffa
den färdiga produkten. Men då införande af sådant system erfordrar
en förnyad utredning, ville man icke riskera ett, uppskof med
frågans lösning, derför att hvitbetssockerindustrien kommit i ett
så gynsamt läge, att frågan om dess högre beskattning icke längre
kunde uppskjutas, utan borde så snart som möjligt afgöras, på det
att statens inkomst af sockertullen ej skulle oskäligt minskas. Det
är emellertid beklagligt, att komiterades utredning icke slutat med
det resultat, att det vore produkten som borde beskattas, ty detta
är, såsom både utskottet och Kongl. Maj:t nämnt, det teoretiskt
rätta och det hvartill man måste komma, då man nått en sådan utveckling,
att tillverkningen motsvarar landets behof. En annan fördel
med tillämpning af produktbeskattningen både varit, att man derigenom
hade fått bättre reglerad beskattningen af nya fabriker,
hvilka icke genast kunna komma upp till det sockerutbyte, som de
äldre uppnått.

Det är visadt af komitén, att man inom Skåne tätt i sockerutbyte
mer än b procent, ja till och med kommit upp öfver in procent.
På en del ställen i utlandet, särskild!, i Tyskland, har man

N:o 14. 8

Lördagen den 4 Mara, e. m.

Ang. ny för- kommit upp till 12 %. Mellan dessa nu föreslagna 9 % och 12 °/0
ordning om ligger en skilnad i beskattning af icke mindre än 33 1/.s %! Då
af hvitbeta- man lÄU?re fram i ti,len kommer att bär i Sverige närma sig sådant
sockertill-'' utbyte af 12 %, så kommer man nog på nytt att väcka frågan
verkningen i om att se till, att det icke blir för mycken vinst för betsockerriket.
fabrikerna. Då kommer härom att uppstå en agitation. Hade vi
(Forts.) deremot produktbeskattning, så reglerade saken sig sjelf, och industrien
har framför allt behof af att få vara i fred lör jemna omkastningar.

Nu äro emellertid, såsom nämndt, förhållandena sådana, att
man icke kan komma från saken, utan man måste fatta sitt beslut,
och då, det är min öfvertygelse, kan man icke komma till något bättre
än hvad utskottet föreslagit i denna paragraf. Jag tror att utskottet
här just träffat det rätta, så mycket hellre som dessa många förslag,
som framkommit för att åstadkomma en ändring, tydligen bevisa
osäkerheten i åsigterna om huru saken bör ordnas. Det är ju alldeles
tydligt, att om Kongl. Maj:ts förslag antagits, hade man haft
någon kontroll öfver den lindring, som borde medgifvas nyanlagda
fabriker. Tager man bort Kongl. Maj:ts pröfningsrätt, så måste,
såsom redan påvisats af grefve Hamilton och herr finansministern,
den svårigheten uppstå, att om man antager reservanternas förslag
eller herr Redelii eller andras, hvilkas förslag innehålla bestämmelsen
om 30 knes afstånd, så kommer man alltid in på frågan, huru
man skall bestämma afståndet: det finnes icke uppgifvet i reservanternas
eller här väckta ändringsförslag, om det är fågelvägen eller
efter jernvägslinien eller någon annan väg. Sådana svårigheter
kommer man då in i.

Jag kan icke förstå, att de nya fabrikerna skulle behöfva detta
skydd. Ty det är dock visadt i komiténs utredning, att det går
ganska raskt att nå fram till de antagna nio procenten af sockerutbyte.
• Detta är visadt för alla fabriker, såsom herrarne kunna
finna af de bilagor, som åtfölja komiténs betänkande. På 3 år hafva
de nått upp till den procent, som de ungefär kunna tillgodogöra
sig. Då kan jag icke förstå, att man skulle behöfva för denna industri
mer än för någon annan underlätta de första åren. Hvarje
industri får vara beredd på att kämpa fram sin kamp; detta må då
äfven denna industri få göra. Under sockerindustriens hittillsvarande
utvecklingsskede har icke funnits någon sådan premieriug
för nya fabriker. Den äldre fabriken har utan tvifvel haft ett stort
öfversteg öfver den senare tillkomna i högre betkultur och sådant;
men ändå har det gått mycket bra för de senare tillkomna och kommer
nog att gå bra fortfarande. Jag tror derför, som jag nämnde,
att utskottet har träffat det rätta, då det i andra paragrafen har
föreslagit ett uteslutande af andra momentet i Kongl. Maj:ts förslag;
och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedlund: Af eu bland bilagorna till komitébetänkandet.
framgår, att hela den inhemska förbrukningen af raffineradt socker
är omkring 53 mill. kilo, den inhemska tillverkningen och importen
sammanräknade. Sirapen åter är ej tagen med i räkningen. Be -

9 N:o 14.

Lördagen den 4 Mara, e. m.

räknar man svenska folket till i rundt tal 5 mill. invånare, blir det Ang. ny/oren
förbrukning af 10,6 kilo per invånare om året, och det gör för ordning om
en familj på man, hustru och tre barn 53 kilo. beskattning

Hvitbetssockerfabrikerna åtnjuta ett tullskydd af 11,75 öre per kilo, a{0ckertilloch
när den inhemska tillverkningen ej fyller behofvet, utan import verkningen i
från utlandet är af nöden, tages nog denna tullskatt ut till sista riket.
öret. Det gör en årlig skatt till dessa fabriker af kr. 1,25 pr år (Forts)
och invånare och af kr. 6,25 för en familj af fem medlemmar.

Denna beskattning är lagd på en förnödenhetsvara, i denna sin
egenskap väl kommande icke långt efter spanmål, kaffe 0. d. Och
den gäldas af det öfriga svenska folket till eu jemförelsevis ringa
befolkning i Sveriges förmögnaste provins. Orättvisan af ett sådant
tillstånd ligger ju i dagen.

Statens förlust på skyddet för den inhemska hvitbetssockertillverkningen
skulle under första öfvergångsåret efter den nya beräkningsgrunden
blifva 4 ''/2 mill. kr. och sedan den nya beräkningen
trädt fullständigt i kraft 3 */2 mill. Denna förlust skulle inträda
på en som sannolik antagen årlig utverkning af 300,000 tons betor.

Senaste tillverkningsåret voro åtta fabriker i gång. Stannar det
vid detta antal, kommer alltså staten att underhålla den inhemska
hvitbetssockertillverkningen vid dessa åtta fabriker med, så att säga,
ett årsanslag af 4 */2 millioner kr. under första afverkningsären,
och, när den nya beskattningsgrunden blifvit genomförd, 3 >/2 millioner.
Dela vi dessa summor på de åtta fabrikerna, så få vi ett statsunderstöd
per fabrik af resp. 560,000 och 440,000 kr. i medeltal. Ökas
antalet fabriker och tillverkningen på fabrikerna icke minskas, så
ökas också detta statsbidrag i samma mån.

Är nu detta understöd af motsvarande gagn för industrien och
jordbruket? Hvad industrien vidkommer, påstår man det ej, men
väl i afseende på jordbruket. Jag är ej fackman och kan ingenting
yttia härom, men måste dock hysa mina tvifvel om, att jordbruket
i de hvitbetsodlande trakterna nått en utveckling, som närmelsevis
gifver igen de stora kostnader, staten offrar på hvitbetssockernäringen.

Det anmärkes, att härvid också bör tagas i betraktande och
afräknas den inkomst, staten å andra sidan skördar af näringen. Ja,
häi- hafva vi för det första åtta fabriker, af herr Fredholm beräknade
att kosta i anläggning eu million kr. hvar, alltså 8 millioner
kr. Det gör eu fastighetsskatt af 8,000 kr. Dessa fabriker uppskattas
för eu ärlig inkomst af sammanlagdt något mer än 1 */2
million kronor. Det gör eu årlig inkomstskatt af 15,000 kr. Vidare
skatta en del tjensteman och högre aflönade arbetare för sina löner;
massan af arbetarne, särskildt de många qvinnor som användas
vid hvitbetsodlingen, skatta nog ingenting, annat än den tullskatt
de erlägga för sina förnödenheter. Detta allt uppgår emellertid
ju icke närmelsevis till belopp, motsvarande det kolossala statsunderstödet.

För öfrigt bör man komma i håg, att ett bland de europeiska
land, som hafva att uppvisa det högst uppdrifva jordbruk, är England.
Men det frihandlande England har ingen hvitbetsodling. Man

N:o 14.

Ang. ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen
i
riket.
(Forts.)

10 Lördagen den 4 Mars, e. m.

är berättigad att häraf draga den slutsatsen, att jordbruket under
gynsanmia förhållanden kan utveckla sig till en hög ståndpunkt
äfven utan denna hvitbetsodling.

Man talar om »förklädnad och skyddande likhet». I detta fall,
med afseende på denna hvitbetssockerbeskattning, kan man nästan
snarare tala om afskräckande förklädnad och skrämmande likhet.
Den framstår nemligen såsom en lieskattning och uppväcker derigenom
hos dem, som icke närmare satt sig in i förhållandena, ovilja
eller i alla händelser allt annat än understöd. I sjelfva verket föreligger
emellertid en så stor statspresent, som jag knapt tror att
någon annan svensk industri är i åtnjutande af.

För min del får jag yrka bifall till det förslag, som går längst
i att inskränka denna statspresent, nemligen herr Fredholms reservation.

Herr Bengtsson: Då jag i förmiddags hade ordet, gjorde
jag icke något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.
Men jag förklarade, att det var nödvändigt, att man äfven biföll ett
sådant förslag, som af Kongl. Maja framstälts i andra delen af andra
paragrafen, nemligen om någon lindring för nyuppkomna fabriker.
För min del tror jag, att det förslag, som är framstäldt af herr
Hans Andersson, bör af kammaren antagas. Jag tror för min del
icke, att man behöfver stipulera något bestämdt afstånd för de
nya fabriker, som uppstå, för att de må erhålla denna lindring.
Man behöfver icke frukta, att någon ny fabrik skall uppstå i närheten,
som gör skada åt de gamla. Hvar och en, som är inne i
hvitbetssockerfrågan i Skåne, är fullkomligt öfvertygad, att ett sådant
resonnement är alldeles obehöflig!. Ty skulle en ny fabrik
uppstå och kapitalister vara med om ait anlägga den, så lägga de
den icke i närheten af en gammal. Skulle nemligen någon kapitalist
vilja lägga ned sitt kapital i en ny fabrik i Skåne i närheten
af en gammal, så måste han derpå nedlägga så stor kostnad, att
företaget icke kommer att löna sig; han måste nedlägga så stort
kapital, att han står alldeles sjelfständig, och det blefve så stor

kostnad, att det icke kommer att uppvägas af det öfverskott, han

får under de närmaste åren. Ingen raffinadör skulle vilja köpa hans
vara: han komme att stå alldeles för sig sjelf.

Hvad vidare afståndet beträffar, så är det alldeles omöjligt att
här stipulera några distanser. Herrarne må icke tro, att det går
an att, då jag gått 10, 15, 20 km. från en fabrik, säga, att jag nu
är på det afstånd, som här stipulerats.

Nej, mine herrar, det går icke an att anlägga en sockerfabrik

i Skåne på en bestämd punkt på vissa kilometers afstånd från eu

annan, ty en dylik fabrik kan icke anläggas på någon annan plats
än der det tinnes jernväg och vattentillgång. Hvar och eu som
känner förhållandena och vet, huru stort qvantum vatten åtgår fölen
dylik fabrik, skall inse, att det är mycket svårt att uppleta platser
i Skåne, der man med fördel kan anlägga en sådan fabrik och
få tillräckligt med vatten för densammas behof. Man kan icke heller
anlägga en sockerfabrik på något nämnvärdt afstånd från jernväg,

11 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

ty en sockerfabrik kan kräfva omkring 300 tunnor stenkol i dygnet, Ang. ny föroch
det är tydligen icke möjligt att transportera en sådan mängd ordning om
stenkol på landsvägen. Om man nu inför sådana bestämmelser, att beskattning
det icke blir möjligt att anlägga någon sockerfabrik i Skåne på a{0cklrtiUannat
ställe än inom ett visst afstånd från annan fabrik, så är det verkningen i
min fulla öfvertygelse, att man dermed bär åstadkommit, att ingen riket.
ny fabrik kan uppstå i Skåne. Vill man gå den vägen, att man (Forts.)
önskar förbjuda all sockertillverkning utöfver den, som redan bedrifves,
då, mine herrar, bör man vidtaga sådana åtgärder, ty följer
man strängt denna väg, kan icke sockertillverkningen utveckla sig
öfver den ståndpunkt, hvarpå denna industri för närvarande befinner
sig.

Herr Collander yttrade, att han icke ville vara med om någon
lindring för dn nya fabrikerna derför, att de gamla fabrikerna uppnått
sä goda resultat, att eu dylik lindring syntes honom öfverflödig,
och han åberopade till stöd härför komiterades förslag. Jag
ber få nämna för herr Collander, att komiterade icke tagit hänsyn
till några andra än de fem äldsta fabrikerna i Skåne. Med den
beräkning komiterade gjort i fråga om dessa fem fabriker, har man
kommit till det lyckliga resultat, hvartill herr Collander hänvisade;
men man har alldeles glömt bort de fyra yngsta fabrikerna i Skåne.

Finnes här någon i kammaren, som kan visa, att dessa fyra fabriker
hittills kunnat uppnå ett rendement, uppgående till 9 °/0? Nej;
den fabrik, som nämndes sist, nemligen Örtofta, och som drifvits 2
ä 3 år, har icke lemnat större utbyte än 8,57 °/0, och de tre öfriga
fabrikerna, Engelholms, Jordberga och Kjeflinge, hafva lemnat ännu
mindre rendement. Jag tror derför, att om man vill införa dylika
bestämmelser för sockerfabrikerna, så skall icke någon ny fabrik
hädanefter tillkomma. Man måste göra någon lindring.

Då jag i förmiddags icke gjorde något annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, skall jag, herr vice talman, jemte det
jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag, anhålla
att få förena mig i det förslag, som af herr Hans Andersson framlagts,
såsom utgörande ett tillägg till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Under diskussionen i denna fråga
har man ganska sparsamt yttrat sig om huruvida den föreslagna
skatten vore för hög eller för låg, och vid sådant förhållande torde
man få antaga, att den åtminstone icke är för hög, så att någon
nedsättning deraf icke torde komma i fråga. De olika meningar,
som här uttalats, gälla endast det, huruvida man bör medgifva de
nya fabiiker, som torde komma att anläggas lör tillverkning af
socker, en lägre skatt än de gamla under en viss öfvergångstid.

Jag för min del ställer mig på deras sida, hvilka yrka, att dessa
fabriker må tillerkännas denna rätt, och derför kommer jag att
förena mig i det yrkande, som .senast framstälts af herr Hans Andersson
och hvari en annan talare instämt.

Jag anser för min del, att all denna tvist, som blifver en följd
af de olika sätt, hvarpå de nya och de gamla fabrikerna få erlägga
skatt för sin tillverkning, skulle hafva förekommits, om man vält

N:o 14. 12 Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- en annan väg för denna beskattning, men det hade sig svårt för

ordning om att icke saga omöjligt för Kongl. Maj:t eller utskottet att fram beskattning

komma med ett sådant förslag. När man läser komiterades betänsockertill-''
kande och den kongl. propositionen eller till och med utskottets utlåtande
verkningen ii denna del, så finner man, att uttalandena gå i den retning, att
riket. eu annan form för beskattningen borde hafva valts för att träffa

(Ports.) det enda rätta. I komiterades betänkande läses å sid. 39: »En

produlitbeslcattning eller beskattning af den färdiga varan, såsom i
Sverige sker vid bränvinstillverkningen, synes väl vara det teoretiskt
rigtiga. Rättvisare än på förut nämnda sätt träffas den färdiga
varan. Några dolda premier förekomma ej, och hvarken inverkar
beskattningen på betornas odlingssätt eller nödvändiggör
den mer invecklade och kostsamma fabriksinrättningar och arbetssätt
än sådana, som af förhållandenas egen natur betingas och
skulle användas, äfven om icke någon sockerskatt funnes.» Vidare
yttra koniiterade å sid. 62 i betänkandet: »Särskild! för svenska förhållanden
erbjuder denna den fördel, att fabrikerna i den gamla hvitbetsodlande
trakten få betala skatt för allt, hvad de tillverka, och
att fabriker i orter, der betodlingen införes, icke få betala för ett
högre utbyte, än de i början verkligen kunna åstadkomma.» Går
man sedan till den kongl. propositionen, finner man der, att detta
beskattningssätt är infördt i åtskilliga andra länder, men här i
Sverige har icke detta sätt valts, ehuru nu ett nytt förslag är framlagdt
angående beskattning af sockertillverkningen. Jag tilltror
mig visserligen icke att framställa något yrkande beträffande denna
sak, enär detta icke skulle tjena till annat än att öka antalet af
de många yrkanden, som redan framstälts; men det förefaller mig,
som om detta sätt vore det enda rigtiga, hvilket ock framhålles i
de uttalanden, jag uppläst.

De skäl, som utskottet anför för afslag å lindring i beskattningen
för de nya fabrikerna äro, efter mitt sätt att se saken, fullständigt
vederlagda i motiveringen till den reservation, som friherre
Barnekow m. fl. afgifvit mot utskottets hemställan. Jag vill emellertid
icke upptaga tiden med att uppläsa densamma. För mig äro
emellertid de skäl, som i reservationen anföras, så talande, att jag
icke kan annat än ansluta mig till det yrkande, som framstälts åt
herr Hans Andersson och som går i denna retning. De nya fabrikerna
komme härigenom icke i åtnjutande af andra förmåner än dem, som
förut rättvisligen medgifvits de gamla, ehuru visserligen dessa åtnjutit
betydligt större lindring än den, som nu ifrågasatts för de
nya fabrikerna, och det är icke mer än rätt att låta samma fördelar
komma dessa till del.

Ett annat förslag har framstälts under diskussionen och finnes
äfven i utskottets betänkande i form af reservation, undertecknad
af grefve Hamilton in. fl. Detta förslag, som åsyftar att tillskynda
endast en särskild landsdel, eller Gotland, eu viss fördel, kan jag
för min del icke biträda. Jag kan icke heller finna, att Gotland
är i behof af en dylik fördel, ty om man tager kännedom om de
kalkyler, som äro uppgjorda öfver sockerhalten hos de gotländska
och de skånska hvitbetorna, tror jag, att denna undersökning skall

13 5:o 14,

Lördagen den 4 Mars, e. m.

gifva vid handen, att betorna på Gotland hafva större sockerhalt Ana. ny förän
de i Skåne, och häraf torde framgå, att någon särskild undan- öfning om
lagslag icke är erforderlig för Gotland” “S

Grefve Hamilton har yttrat såväl i motiveringen till sin reser- sockertillvation
som i dag i sitt anförande, att enligt formuleringen af det verkningen i
förslag han uppsatt den ifrågasatta lindringen skulle träffa endast riket,
en fabrik. Jag för min del kan emellertid icke läsa texten så, att (Forts.)
endast en fabrik här skulle komma i fråga, utan lindringen skulle
nog komma alla fabriker till de!, som på Gotland torde komma att
anläggas. Emellertid föreligger denna fråga icke nu till behandling;
men i händelse en diskussion kommer till stånd, då denna punkt
föredrages, är det möjligt, att jag kommer att framhålla, på hvad
sätt jag kommit till den slutsatsen, att icke en fabrik, utan flere
skulle komma i åtnjutande af den ifrågasatta lindringen.

Jag slutar med att, som sagdt, yrka bifall till det af herr Hans
Andersson framstälda yrkandet.

Herr Johansson i Noraskog: Då debatten om det här föreliggande
förslaget har fortgått så länge, som här varit fallet, torde
det icke vara för tidigt, att en af de få ledamöter af utskottet, som
tillhört dess majoritet och dikterat det förslag, som här föreligger,
nu tager till orda i denna fråga. Jag skall då till en början be att
få erinra den näst föregående talaren derom, att hvad han yttrade
angående skilnaden mellan produktbeskattning och råämnesbeskattning
har utskottet utförligt behandlat å sid. 8—9 af betänkandet i
denna fråga. Emellertid föreligger detta icke nu till behandling,
utan först då 1 § blifvit föredragen. Utskottet har emellertid ansett,
att öfvervägande skäl tala för att fortfarande bibehålla den
nuvarande råämnesbeskattningen, men har på samma gång uttryckt
önskvärdheten deraf, att Ivongl. Maj:t vid utfärdande af blifvande
ordningsstadga ville tillse, att sådana föreskrifter deri komme att
inflyta, att en öfvergång (ill produktbeskattning icke måtte omöjliggöras.
Detta med afseende å sättet för sjelfva beskattningen.

I afseende åter å de yrkanden, som blifvit framstälda, jag vill
icke säga på rent bifall till Kongl. Majds förslag i 2 § 2 mom.,
utan snarare på bifall till de många yrkanden, som från skilda håll
blifvit framstälda om eu modifiering af samma moment, afseende
gynsammare beskattningsvilkor för nyanlagda fabriker, skall jag be
att, just i fråga om denna sak, som jag vill kalla vid dess enkla
och rätta namn, eller prcmicring af nya fabriker, få söka öfversätta
hvad denna premiering i sjelfva verket innebär, dels efter friherre
Barnekows m. flis reservation, hvilken Första Kammaren gjort till
sitt beslut, och dels efter de förslag, som i detta fäll närmare ansluta
sig till Kongl. Maj:ts förslag. Jag skall då be att få erinra
derom, att, om man ser efter i komiterades betänkande, så skall man
finna, att under 1891 8 fabriker voro i verksamhet, hvilka 8 fabriker
tillsammans afverkade hvitbetor till en myckenhet af 272,000 ton,
d. v. s. i medeltal 34,000 ton vid hvarje fabrik, och att utbytesprocenten
vid denna utverkning utgjorde icke mindre än 10 proc., således mer
än hvad utskottet föreslagit som högsta utbytesprocent. Jag skall

N:o It. 14

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ant/, ny för- nu icke utgå frän denna medelsiffra, 34,000 ton, i fråga om de nuordning
om varande gamla fabrikerna, men om jag antager, att en ny fabrik
beskattning aniäg-ges, som redan under sitt första år kan afverka 30,000 ton
asockerm-''betor, huru mycket tro herrarne, att denna fabrik kommer att taga
verkningen ii premier i beskattningsväg med hänsyn till det förslag, som bär
riket, framstälts af herr Hans Andersson och som i detta hänseende sluter
(Forts.) sig till Kongl. Maj:ts förslag? Jo, om vi jemföra en af de gamla
fabrikerna med den nya och antaga, att båda kunna afverka 30,000
tons betor, så får den gamla fabriken för dessa 30,0o0 tons betor efter
den 1 september 1893 betala 264,000 kronor i skatt., under det att den
nya fabriken slipper undan med en skatt af 176,000 kronor, d. v. s.
premien för den nyanlagda fabriken uppgår under detta år till 88,000
kronor. Följande år, då den gamla fabriken i öfverensstämmelse
med det af utskottet framlagda öfvergångsförslaget får betala eu
skatt af 290,000 kronor för samma 30,000 tons betor, betalar den nya
fabriken fortfarande sin till 176,000 kronor uppgående skatt, och
skilnaden blir då naturligtvis ännu större, eller 114,000 kronor per
år. Ocli fortsätter jag med dylika beräkningar för de närmast följande
åren, visar det sig, att den nya fabriken till följd af detta
premieriugssystem har en direkt fördel af icke mindre än 457,000
kronor under loppet af 4 år, d. v. s. i medeltal omkring 114,000
kronor om året. Nu kan man visserligen säga, att jag räknat alldeles
för högt och att en ny fabrik aldrig kommer derhän, att den
kan afverka 30,000 tons betor om året; men låtorn oss då taga hälften,
d. v. s. 15,000 tons. Vi få i alla fäll en premiesumma, uppgående
till hälften af den nyss beräknade d. v. s. i medeltal öfver
50,000. kronor om året. Till så höga belopp kommer man enligt
Kongl. Maj:ts förslag och enligt herr Hans Anderssons förslag i afseende
å premieringen, Indika båda gä derpå ut, att nyanlagda fabriker
under de 4 första åren skulle betala sin skatt först efter 5 proc.
och sedermera efter 7 proc. sockerutbyte.

Denna premiering är således jemförelsevis ofantligt hög. Den
är emellertid ganska väsentligt mildrad i den reservation, som blifvit
antagen af Första Kammaren och hvilken utskottets ordförande framlagt,
ty der föreslås, att utbytet vid ny fabrik skulle under de tre
första tillverkningsåren beräknas till två och under de två derpå
följande tillverkningsåren till dt kilogram råsocker mindre än utbytet
under dessa perioder författningsenligt skall beräknas utgöra vid
äldre fabriker. Om jag här med hänsyn till reservationen gör samma
beräkning, som jag nyss gjorde med afseende å Kongl. Maj:ts
förslag i denna punkt, skall jag finna, att om jag utgår från samma
tillverkningsförmåga, 30,000 tons, skilnaden mellan 7,5 kg, sonr är
författningsförslagets siffra, och 5,5 kg, som är den i reservationen
föreslagna, betyder detsamma som 2,35 kr. per ton eller för 30,000 tons
icke mindre än 70,500 kronor, hvilken premie således komme att utgå
under loppet af 3 år Under de närmast följande åren skulle
denna skilnad endast uppgå till hälften, d. v. s. 1,17 kr. per ton och
för 30,000 tons till en summa af 35,100 kronor per år.

Man kan äfven här säga, att jag räknat för högt och icke bort
taga mer än hälften. Låt oss då göra det! Låt oss säga, att icke

15 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

de nya fabrikerna kunna afverka mer än 15,000 tons, under det d% Ang. ny förgamla
också afverka 15,000 tons. Då är premien för de tre första °f ^ $ ■om
åren icke mindre än 35,000 och några hundra kronor. af hvithets Jag

skulle vilja fråga: om det här i kammaren förelåge förslag sockertillatt
efter det beslut, som Första Kammaren fattat, till eu ny fabrik i verkningen i
Skåne betala 35,000 kronor för att den kommer till stånd, hvad \lket skulle

väl kammaren svara på en sådan framställning? Framställer (Forts.)
man saken så, som den bör framställas, så som den kommer att
gälla för statens kassa, så är jag förvissad om, att denna kammare
kommer att säga nej. Jag behöfver icke erinra om mer än det beslut,
som för några få dagar sedan fattades här, då det gälde eu
precis lika stor summa, nemligen anslaget till nya lagberedningen,
det anslaget rök den gången. Lät oss se denna premiering sådan
den i verkligheten är, och då är jag fullt förvissad om, att man
skall besinna sig eu stund, innan man går in på vare sig det förslag,
som framstälts af Kongl. Maj:t i andra momentet af andra paragrafen
i hans förslag, eller det beslut, som antagits af Första Kammaren.

Jag har för min del stält mig på den ståndpunkt, hvilken finnes
framlagd i utskottets förslag, derför att man icke velat höja den nu
utgående tillverkningsskatten allt för brådstörtadt, utan, såsom herrarne
torde finna af öfvergångsstadgandena å sid. 201, det är föreslaget
en öfvergångstid af 4 år, innan man kommer till den högsta
utbytesprocenten, som författningsförslaget upptar, nemligen 9 proc.

Jag har stält mig på denna ståndpunkt hufvudsakligen derför, att
man derigenom skulle bereda de äldre fabrikerna ännu någon tids
rådrum, innan den högsta beskattningen skulle komma i fråga, hvarjemte
denna öfvergångstid äfven skulle blifva förmånlig för de nya
fabriker, som möjligen skulle komma att uppstå. Jag har trott, att
man i detta hänseende måste se mera på statsverkets intresse än
på de respektive industriidkarnes och jordbrukarnes.

För öfrigt skall jag be att få tillägga en sak, och det är, att
dä man nu talar om, af hvilket intresse denna sak bör vara för jordbrukarne,
detta är ett tal, som varit ytterst vanligt under de senare
åren. Man skjuter alltid jordbrukarne framför sig, då det är fråga
om att åt vissa industriidkare vinna åtskilliga förmåner. Hvem drog
största fördelen af mjöltullen? Var det jordbrukarne kanske, eller
var det månne icke fast mer de stora qvarnegarne, som skjutit jordbrukarne
framför sig, och som visserligen kalla sig deras tjenande
bröder, men som i sjelfva verket äro deras förtjenande bröder?

Ungefär på samma sätt förhåller det sig med livitbetssockerindustrien.

Man skjuter jordbrukarne framför sig, men de, som taga förtjensten,
det är sockerpatronerna. Jag skulle kunna uppräkna mångfaldiga
sådana fall. Jag skulle kunna erinra om bränvinsstriden i forna
dagar för att icke tala om åtskilligt annat.

Som ett bevis på, att hvad jag yttrat i detta afseende ändå icke
är så alldeles origtigt, skall jag be att få taga fästa på ett yttrande,
som fäldes af den talare, som öppnade debatten i denna fråga. Han
uppgaf nemligen, att den skatt, som för närvarande betalas af dessa
sockerbruksidkare, uppgår till något öfver 1,213,000 kronor, och att
den skatt, som de komme att erlägga, om det föreliggande förslaget

N:o 14. 16

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Ang. ny för-b\efve antaget, skulle uppgå till 2,105,967 kronor, om jag fattade
ordning om siffror rätt, och lian ville fasta kammarens uppmärksamhet vid,

af hvitbeta- dessa sockerbruksidkare skulle få betala skilnaden, omkring

sockertill- 892,000 kronor, i ökad skatt. Ja, detta blir, när författningen kornverkningen
i mer i full tillämpning, då den kommer att tillämpas i sin fulla
riket. stränghet. Men hvar stanna dessa 892,000 kronor under tiden?

(Forts.) Månne icke i sjelfva sockerbruksegarnes fickor? lian har således,
så vidt jag kan förstå, gifvit mig ett fullständigt erkännande deri,
att, som skatteförhållandena med afseende på hvitbetssockertillverkningen
nu äro ordnade, den största vinsten tillfaller sockerbruksegarne
och icke jordbrukarne.

Jag skall slutligen be att få yttra ännu ett ord om en annan
sak. Då man talar om, att man skulle taga vare sig herr Hans
Anderssons förslag eller någonting annat, har man förestält sig, att
man sedan skulle kunna åstadkomma en sammanjemkning med Första
Kammarens beslut. Jag skall nu icke bestämdt yttra mig om den
saken, huruvida så pass olika beslut kunna blifva föremål för sammanjemkning
i bevillningsutskottet, men det förefaller mig snarare,
som om hvad de båda kamrarne i denna fråga komme att besluta,
särskildt beträffande andra paragrafen, är af så utpreglad bevillniugsnatur,
att en olikhet i besluten måste slitas genom gemensam
omröstning. Den frågan, huru beskattningen å hvitbetssockertillverkningen
bör ordnas, är af så genomgripande betydelse för statens
finanser, att jag tror, att man icke kan släppa den, utan att den
måste afgöras genom gemensam omröstning liksom andra bevillningsfrågor.
Jag ber herrarne lägga märke till detta förhållande, så att
man icke här i kammaren stannar vid ett sådant beslut, att det blir
allt för stora ytterligheter, vare sig i det ena eller andra afseende!,
som man kommer att votera emellan.

Det är med afseende dels på dessa förhållanden och dels på de
stora premier till denna näring, som särskildt det af herr Hans
Andersson framstälda förslaget innebär, som jag ber att få hemställa
om bifall till utskottets förslag oförändradt i alla dess punkter.

Herr Henricson: Då jag har den uppfattningen, att produktbeskattning
är mera lämplig och rättvis än råämnesbeskattning, så
kan jag icke underlåta att gifva denna uppfattning till känna. Jag
tror mig äfven finna stöd för denna mening i den utredning af frågan,
som föreligger. Jag skall emellertid icke trötta kammaren genom
att upprepa dessa skäl, då de helt nyss framlagts af en talare
på skaraborgsbänken.

Här har af några reservanter föreslagits en undantagslag för
Gotland, åsyftande premiering endast af derstädes anlagda nya fabriker.
Jag är öfver hufvud taget icke någon vän eller beundrare
af sådana undantagslagar, men skall en sådan premiering, en sådan
undantagslag komma till stånd, så bör den väl icke vara till förmån
för en enda provins, helst som denna provins icke har bättre betingelser
för att odla betor än flera andra delar af vårt land.
Komiterade hafva augit vit, att de klimatiska förhållandena på Gotland
skulle vara synnerligen gynsamma för en dylik fabrikation.

17 Jf:o 14.

Lördagen den 4 Mara, e. m.

För min del tror jag. att det finnes andra platser i vårt land, som Ana. ny föri
det fallet hafva lika gynsamma förhållanden. Komiterade hafva ordning om
sagt, att medeltemperaturen i Skåne är + 6,6 °, på Gotland + 6°. ^skattning
Enligt de uppgifter, som jag fått från meteorologiska anstalten, är sockertill-''
medeltemperaturen i Halmstad + 7 °; således är denna ort ur den verkningen i
synpunkten betydligt fördelaktigare än någon annan. niet.

Likaledes tror jag, att det finnes jord i andra provinser, som (Ports.)
är lika lämplig för betodling som den gotländska. Jag skall tillåta
mig att i det afseendet nämna Östergötland, som jag sjelf närmare
känner. Jag var för några år sedan på en resa tillsammans med
vårt lands förnämste betodlare — det var i Vadstenatrakten. der vi
på 1870-talet hade ett sockerbruk, sorgligt i åminnelse. Denne betodlare
förklarade, att vestra Östergötland, den del af provinsen, som
ligger närmast Vadstena, egde den för betodling mest lämpliga jord,
som man kunde få. Skulle man nu inskränka den ifrågasatta undantagslagen
till Gotland, så skulle naturligtvis de andra provinser,
som ega lika stora betingelser för betodling, anse sig vara styfmoderligt
behandlade.

Dessutom hafva reservanterna anfört, att detta skulle vara ett
kraftigt medel att höja Gotlands jordbruk. Konungens befallningshafvande
i nämnda län har emellertid sagt, att jorden der är för
grundt plöjd, ofullständigt afdikad. otillräckligt gödslad och full af
ogräs. Tro herrarne, att det är möjligt, att en sockerfabrik skall
kunna existera, der jordbruket bedrifves på sådant sätt? Den gotländska
jorden lämpar sig synnerligen väl för kornodling. Det finnes
intet korn, som är så begärligt i vår marknad som det gotländska.

Den jordbrukare, som har att handskas med en jord, som kan frambringa
eu sådan vara som det gotländska kornet, och ändå sköter
den så, att den kan befinna sig i sådan kultur, som nyss nämndes,
lian kan icke odla betor, lärer sig det icke heller, det är min öfvertygelse.
I teorien kan det nog låta bra, att blott man anlägger
sockerfabrik, så höjes jordbruket, men i praktiken går det icke under
förutnämnda förhållanden

Jag anser derför, att det vore föga lämpligt att stifta en undantagslag
ensamt för Gotland. Skall man åter ha eu undantagslag, så
bör den rättvisligen gälla för alla provinser, der man anser sig kunna
anlägga dylika fabriker.

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber om ursäkt, att jag ännu
en gäng har begärt ordet i denna fråga. Jag har gjort det med
anledning af ett yttrande af herr Hans Andersson. För sä vidt jagrätt
uppfattade hans yttrande, sfi yrkade han bifall till andra momentet
i Kongl. Maj ds förslag, men med den inskränkning, att han
strök Kongl. Majds pröfningsrätt. Jag får för min de! säga, att
jag tror, att man bör betänka sig mer än en gång, innan man bifaller
ett sådant yrkande. Jag har inom utskottet icke kunnat vara
med om Kongl. Majds förslag i denna punkt, men det må jag säga,
att hellre än att vara med om ett sådant förslag som det som herr
Hans Andersson framstälde, vill jag taga Kongl. Majds förslag oförändradt.

Andra Kammarens Prat. 1893, N:o It.

2

>’;o 14. 18 Lördagen den 4 Mars, e. in.

Ang. ny för- Man bör nemligen tänka sig, hvad följden skulle bli, om man
ordning om antager herr Hans Anderssons förslag. Man bör äfven taga hänsyn till
fhdbVs- ~ Ja£ ber om ursäkt, att jag säger det — att alla, som äro hemma
sockertill- i den orten, tyckas hafva stort intresse för nämnda förslag. Detta
verkningen i ger mig anledning att tänka litet närmare på saken. Och gör man
riket. (jet. så skall man finna, att man åtminstone har anledning misstänka,
(Forts.) att, om detta förslag antages, följden kommer att blifva den, att
just i de trakter, der man redan har dylika fabriker anlagda, man
kommer att göra sig nytta af detta premieringssystem, derför att
det icke finnes något län i Sverige, som kan konkurrera med de
län, der fabriker redan finnas anlagda.

Följaktligen blir det endast de gamla fakrikerna, som komma
att bygga filialer så nära de förut varande som möjligt, och då
komma dessa filialer i alla fall att få åtnjuta de 8 friåren. Men
inom de andra länen, der dylika fabriker eljest skulle kunna anläggas,
skall man icke våga sig derpå annat än möjligen i undantagsfall.
Ty det är så med en affär, att den, som är fullt inne deri, kan
sköta den bättre än den, som icke alls känner till densamma.

Om man sålunda vill till en del ingå på Kongl. Maj ds förslag,
bör man, enligt mitt förmenande, antaga detsamma helt och håller,
ty då vinner man den fördelen, att man icke får sä mänga dylika
fabriker i Skåne, utan man kan få några äfven i andra län. _ Jag
har visserligen dels af de principiella skäl, som jag förut angifvit,
och dels derför att jag icke vill uppamma eu industri, der den icke
bär sig, icke kunnat biträda Kongl. Maj ds förslag; men, såsom sagdt,
hellre än jag stryker denna, den vigtigaste delen af författningen,
som skulle hindra en monopolisering inom ett enda län af denna
fabrikation, antager jag Kongl. Majds förslag i sin helhet,

Herr Persson i Stallerhult ansåg, att, då de gamla fabrikerna
haft så stora fördelar, borde äfven de nya komma i åtnjutande deraf.
Men jag ber få fästa hans uppmärksamhet derpå, att de fabriker, som
hädanefter anläggas, icke komma att arbeta under samma förhållanden
som de på 1870-talet anlagda, tv dä var man okunnig om
såväl betodlingen som sockerfabrikationen. Detta kan man se .af
bevillningsbeloppen för dessa fabriker. År 1891 började en kvitbetssockerfabrik
i Helsingborg sin verksamhet och redan första året
var den bevillningstaxerad för ett inkomstbelopp af 112,327 kronor.
Man finner deraf, att på grund af den erfarenhet, man vunnit både
beträffande sockerfabrikationen och betodlingen, behöfver man numera
icke ens första året arbeta under samma svåra förhållanden,
som då denna fabrikation först började hos oss.

Alla, som i dag yttrat sig i denna sak, hafva erkänt, att utskottets
förslag icke innefattar någon för hög beskattning, utan är
normalt, Åsigterna äro endast skiljaktiga deruti, att somliga vilja
bibehålla premierna för nya fabriker i 8 år, andra deremot icke.
Då man nu ser, att denna fabrikation icke är för hårdt beskattad,
hvartill skall det då tjena att premiera nya fabriker? Det synes
mig, som om man mycket väl skulle kunna enas om att i denna del
antaga utskottets förslag, som, enligt min öfvertygelse, icke kommer
att vålla någon som helst skada för sockerfabrikationen i Skåne.

Lördagen den 4 Mars, e. m. 19

Jag är icke fackman och kan derför icke, såsom många andra, förstå,
att lika många nya fabriker skola anläggas, vare sig man antager
herr Anderssons i Nöbbelöf eller utskottets förslag; men min
åsigt är, att. om Riksdagen antager herr Anderssons förslag, skall
det otvifvelaktigt uppstå mänga flera fabriker än annars. Men om
dessa fabriker icke skulle kunna bildas på ett eller par år, vore väl
derigenom ingen skada skedd. Då hade man emellertid vunnit erfarenhet
och kunde se, huruvida det vore nödigt att sänka beskattningen
för att få flera fabriker till stånd. Men att redan nu gå in
på denna väg, synes mig allt för hastigt.

Jag yrkar alltså fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Beckman: Herr talman! Det har under denna diskussion
med rätta framhållits, att det är två parter, som i främsta
rummet skörda fördelar af denna industri. Den ena parten är fabriksegarne.
Dessa hafva hittills af sin näring haft en vinst, som
man med skäl kan kalla orimlig. Detta kan man så mycket tryggare
påstå som sjelfva chefen för finansdepartementet i sitt anförande till
statsrådsprotokollet uttalat, att nu en “rimlig11 gräns uppenbarligen
måste sättas för statens uppoffringar för landets betsockerindustri.
Den åderlåtning, som man i viss mening kan säga att statskassan
får vidkännas, har nemligen beräknats till icke mindre än 3 å 3 V2
millioner kronor årligen!

Den andra parten, som har afsevärd fördel af betsockerindustrien,
är hvitbetsodlaren. Han får lätt afsättning för en vigtig
jordbruksprodukt och hans jord förberedes genom betodling äfven
till andra läkare skördar till följd af den noggranna skötsel, som
jorden vid betodlingen klöfver.

Beträffande fabrikanten, står man nu i begrepp att taga bort
så pass stor del af hans premievinst, som anses oskälig; man vill
gifva honom en rimlig vinst och icke något vidare. Men, frågar
man sig, är det icke då, under dessa nya förhållanden, stort skäl att
till fromma för både betesodlare och fabrikanter på allt sätt söka
uppamma nya fabriker? Vore det icke skäl att framlocka denna industri
på alla de trakter af vårt land, der det är möjligt att odla
hvitbetor? Är det icke lämpligt att gifva densamma sådana förmåner,
att man förmår kapitalet att hastigt strömma till för anläggande
af allt flera stora betsockerfabriker? .Jo, naturligtvis — för
så vidt saken endast gälde de två nyss nämnda parterna. Men nu
är förhållandet det, att det jemte de två parter, som hafva fördel af
denna näring, också tinnes tvä, som hafva nackdel deraf. Den ena
af dessa är staten. Statskassans af mig redan omnämnda förlust
på millioner kronor blir åter medelbarligen en pålaga på den andre
af dessa parter: den öfriga delen af landets befolkning. Såsom finanserna
här i landet nu äro och väl länge komma att blifva, måste
vi stödja oss på sockertullen såsom eu af de vigtigast.e inkomstkällorna
för vår budget. Om man således skall kunna uppmuntra
till anläggande af nya sockerfabriker utan att än ytterligare derigenom
betunga staten och landets icke betodlande befolkning, måste
man undvika att i samma progression som hittills för ändamålet

N:o 14.

Ang. ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen
i
riket.
(Forts.)

N:o 14. 20 Lördagen den i Mars. e. m.

Ang. ny för- “beskatta1- det allmänna. Finnes det då något sätt att göra detta?
ordning Kan man undvika att gifva premier i den form och till den utsträck6fattning
ni som hittills skeft, och sålunda komma ifrån att ytterligare besocklrtill-''skatta
de öfriga samhällsklasserna? (Jag vill i förbigående säga
verkningen ratt. då man i dag talat om, att betsockerindustrien gitvei föidelai
riket. åt “jordbrukarne*, så är detta visserligen rigtigt, men endast be(Forts.
) träffande en del jordbrukare; ty det finnes många delar af vårt land,
der en betindustri omöjligen kan komma att uppstå.) Nå väl, finnes
det någon väg, hvarpå man skulle kunna ordna saken så, att
man uppmuntrade denna näring i de trakter, der den kunde anses
naturlig utan att, såsom nu sker. betunga det allmänna? Jo, vägen
är i min tanke att, i stället för att beskatta råämnet, beskatta
den färdiga produkten. Vägen heter produkfbesltaUning.

Mot eu dylik anordning har emellertid gjorts åtskilliga invändningar.
Man har sagt, att kontrollen skulle blifva oangenäm; man
måste omgifva fabriken med en mur o. s. v. Kontrollen skulle också
blifva synnerligen dvrbar. Men dessa invändningar äro emellertid
enligt mitt förmenande af den art, att man icke just mycket behöfver
fästa sig vid dem. Låt vara att kontrollen blefve i någon män
oangenäm, men så äro deremot de fördelar, som vår lagstiftning
skänker dessa fabriker, som skola kontrolleras, i stället så mycket
angenämare. Låt vara att kontrollen blir dyrbar, men den skulle
dock ur det allmännas synpunkt blifva billig, då man betänker hvad
staten nu får betala.

Fn annan och vigtigare anmärkning är, att införandet af produktbeskattning
skulle förhindra den utveckling af jordbruket, som
betodlingen nu medför. Men jag vill mot denna uppfattning anföra
ett yttrande af en vittnesgill auktoritet, nemligen sjelfva den
komité, på hvars betänkande såväl Kongl. Majds proposition som
utskottets hemställan är grundad. I komiténs utlåtande heter det
nemligen om just denna sak, “att enär betodlaren för frambringande
af möjligast sockerrika och i öfrigt godartade betor icke har full
frihet att välja betsort, gödningsmedel och odlingssätt till erhållande
af största möjliga mängd betor, utan måste i viss mån åsidosätta
qvantiteten för qvaliteten, erhåller han på en gifven jordrymd
icke blott mindre foderämnen, utan äfven mindre socker, än om han
finge så bedrifva betodlingen, att han på samma areal skördade eu
större qvantitet, men mindre sockerrika betor.“

Det synes mig ganska märkligt, att just dessa sakkunnige —
motståndare som de faktiskt äro till produktbeskattning — dock framlagt
en sådan uppfattning af denna fråga. De hafva ytterligare
tillagt, att en råämnesbeskattning skulle medföra kostnader för fabriksegarne
derigenom att dessa, för att vinna största möjliga sockerutbyte,
föranledas till begagnande af dyrbara fabriksinrättningar
samt omständligare och kostbarare arbetsmetoder, än de möjligtvis
annars skulle begagna.

Genom att införa en beskattning på den färdiga varan, undginge
man först och främst dessa s. k. “dolda“ _ premier, Indika
uppstå derigenom att betornas sockerhalt vexlar på grund åt olika
naturförhållanden och man finner en fastare grund för beskattningen.

21 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Jasr ser icke, hvarför det vore mera omöjligt hos oss än i andra Ang. ny förländer
att införa ett sådant system för beskattning. Det medgifves «««“**om
ju i utskottets utlåtande likasom i komiterades betänkande, att af hvitletl
detta beskattningssätt är “teoretiskt14 rigtigt. sockertill

Men är det verkligen blott eu teori, som icke kan omsättas i verkningen i
praktik? Kan man påstå detta, då eu sådan art af beskattning är ™ket.

införd i Frankrike, i Tyskland, i Österrike-Ungarn, i Ryssland och i t* orts.)
vårt grannland Danmark. I Tyskland har man fordom haft samma
beskattningsmetod, som nu tillämpas hos oss, men man har der öfvergått
till produktionsbeskattning. Danmark har haft produktionsbeskattning
i många år, och dock lärer betodlingen der hafva gått framåt
i betydlig grad. Det är sålunda omöjligt att med något fog påstå,
att beskattning af den färdiga produkten endast är en kammarteori.

Man kan ju tvärtom uppvisa, att det finnes flera länder, som faktiskt
antagit detta beskattningssätt.

Man skulle vidare — och det var härtill jag ville komma —,
om man välde denna metod för beskattningen, vinna den fördelen,
att man sluppe ifrån bekymmer med särskilda premier, särskild fritid
och särskildt »frimil» i fråga om nyblifvande fabriker. Denna fördel
vore i och för sig synnerligen beaktansvärd. I andra industrier, som
stå på på en naturlig och sund grundval, låter man nykomlingarne
pröfva sina egna krafter, de få sjelfva sträfva och arbeta sig fram i
konkurrensen med de äldre. Här åter vill man på konstladt sätt
stärka dem och drifva dit kapitalet hastigare, än jag åtminstone tror
vara nyttigt för samhällets ekonomi.

.Tåg förstår väl, herr talman, att det icke lönar sig att framställa
något yrkande i den rigtning, i hvilken jag här uttalat mig.

Men då vi dock ovilkorligen en gång måste öfvergå till ett rationelt,
teoretiskt rigtigt och från praktisk synpunkt — åtminstone praktisk
sÅaWesynpunkt — fördelaktigare skattesystem, har jag ansett önskligt,
att så många röster som möjligt här höjdes till uttalanden i
denna rigtning. Ty åt det hållet, jag upprepar det, skall dock en
gång vägen gå.

Jag vill slutligen tillägga, att icke heller utskottet synes velat
underkänna denna uppfattning. Utskottet liar nemligen endast sagt,
att det för närvarande icke kan tillstyrka ett ombyte af skattemetod.

Det liar på de grunder komitén anfört icke ansett skäl förefinnas
att »för närvarande» införa produktbeskattning. Jag vet visserligen,
att man lyckats att i Första Kammaren borttaga denna del af motiveringen
; men just derför hoppas jag, att denna kammare måste
bibehålla den; och om något yrkande här framkommer om dess borttagande,
så skall jag anhålla att få yrka på dess qvarstående.

För (ifrigt, herr talman, yrkar jag — på de grunder, som anförts
af herrar Fredholm, Hamilton med flere — bifall till utskottets hemställan
i denna punkt,

Herr Lasse Jönsson: Jag har länge dragit mig för att begära
ordet i denna fråga, derför att jag fruktar, att den betraktas som
en uteslutande skånsk fråga. Det är många talare, som lagt an på
att visa, att bär endast gäller, huruvida de skånska betsockerfabri -

N;o 14. 22

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- kerna skola premieras eller icke. Det är sålunda en ganska besvärordning
om lig ställning, man intager i denna fråga, då man representerar det
^7^''tTt9 narnnt^1 landskapet. Jag ber emellertid att få upplysa, att i den
sockertill-'' ort ja£ tillhör det icke finnes någon betsockerindustri, och att vi
verkningen i knappast hafva något hopp om att få en sådan heller. Annars har
riket. diskussionen förts med lugn och utan den hetsighet, som förekommit
(Forts,) vid andra tillfällen, då frågan varit före i denna kammare. Det har
dock varit mycket få utom provinsen, som hafva, åtminstone med
rigtig talang, försvarat denna ömtåliga och för vårt land vigtiga
fråga. År 1882, då frågan var före. är jag säker på, att den. som
räddade denna industri, var en man från Norrland, känd som ifrig
frihandlare och allmänt aktad och värderad inom kammaren. Han
steg då upp och förde med största värme denna industris talan
och han, som i Tyskland under många år deltagit både i betodling
och betsockerfabrikation och derför kände till saken mycket
väl, han upplyste om nödvändigheten af frihetsår, för att åstadkomma
utveckling, och visade derefter hvilken lyftning för jordbruket
och nytta för landet i sin helhet, denna industri frambringat.
Af de förut befintliga sex betsockerbruken voro då redan fem fallna,
och det sjette, som ännu återstod, hängde, som man säger, på ett
hår att göra detsamma. Men då blef det stadga i beskattningen,
och den höjning, som hotade att falla öfver denna industri, undansköts
tills vidare, och skatten bibehölls vid 2af tullen såsom förut.
Detta hade till följd, att sedermera flera bruk uppstått och att betodlingen
stigit icke blott till qvantiteten, utan äfven, hvad som är
ännu vigtigare, till qvaliteten.

Här har en talare, nemligen bevillningsutskottets vice ordförande,
äfven talat om de premier, som skulle komma att tilldelas de nya
bruken, och sagt, att de skulle få skatta för så och så många ton,
då de äldre skatta för så och så många ton, och så ton och ton
hela vägen, men icke ett enda ord, om huru mycket sämre de betor
äro till sin qvalitet som lemnas från dem som "icke förr odlat betor.
Tro herrarne, att de på många år skola lyckas få en betsamling
med 9 procent sockerhalt? Nej, detta de icke, förr än betodlarne
lärt sig genom en längre praktik inse. hvilka sorters artificiella
gödningsämnen passa för deras jord, och i hvilken myckenhet dessa
skola användas, och då blir det förlust för det bruket i stället.

Jagc skall omnämna, huru det har varit med denna sockerhalt
förut. År 1869, då denna accis först uppkom och frågan väcktes
på tal, undersöktes den mycket noga, och de kemister, som hade
saken om hand. kommo till det resultat, att medeltalet af sockerhalten
utgjorde 6.25 proc. Några år derefter anstäldes ny undersökning
af kontrollbyrån, och det framgick af densamma, att sockerhalten
då (1882) endast ökats till 7,40 proc. Huru lång tid tro
herrarne, att det kommer att taga, om en fabrik anlägges i en ny
ort, innan det af utskottet beräknade procenttalet uppnås?

Hvad som i synnerhet oroat mig under diskussionen, var talarens
på göteborgsbänken häftiga anfall mot skåneintresset. Han sade,
att här icke var fråga om något annat än att premiera Skåne, och
visade, till huru höga belopp denna premiering skulle gå. Detta

23 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

liknade de anföranden, som 1869, 1882 och hvarje gäng denna fråga .in?, ny förvarit
före allt ifrån dess första början hållits från göteborgsbänken, ordning om
i syfte att nedtrycka denna näring, som eljest säkerligen skulle hafva hvithet*-fått en större utveckling. Den nämnde talaren yttrade, att det som lockertnistaten
hade i inkomst genom denna näring, vore en obetydlighet i verkningen i
jemförelse med hvad den på densamma förlorade. Han medgaf riket.
visserligen, att dessa fabriker betala inkomstskatt samt fastighets- (Forts.)
skatt och att tjenstemännen och några få arbetare skattade till
staten för sina '' inkomster vid fabrikerna, men påstod tillika, att
flertalet af bruksarbetarne icke betala någon skatt, och att staten
af dem alltså icke har någon inkomst. Jag kan icke underlåta att
uttala min förvåning öfver ett sådant uttalande, hvilket står i tydlig
strid med den lära, som nämnde talare omfattar, nemligen att
konsumtion sskatterna äro de vigtigaste. Om icke dessa bruk funnits
till och iemnat sysselsättning åt dessa tusentals personer, som der
ega anställning, så hade dessa varit utom landet, och då hade staten
gått miste om den konsumtionsskatt, som de erlägga för kaffe,
socker, sprit, kläder, ja. jag skulle till och med kunna tillägga, lifsmedel.
Om man kunde beräkna denna indirekta skatt, som de
erlägga till statsverket, så tror jag, att man visst icke skulle komma
till sådana summor som de, till livilka talaren beräknade premieringen
af dessa fabriker. Det förefaller mig derför, som om det
endast skulle vara för att väcka misstro och ondsinthet mot den
provins, der dessa fabriker till största delen äro belägna, som man
vill locka folk att tro, att de ega denna stora inkomst, och om
herrarne då dräpa denna näring, så skulle det visst icke förundra
mig. Men man bör ej resonera så, att här föreligger ett lokalintresse.
ty skulle vi alltid så göra, så komme de olika landsdelarne
många gånger att stå emot hvarandra. Staten lemnar ju bidrag till
jernvägar, vägförbättringar, nyodlingar, myruttömningar. Icke får
man dä komma och saga: detta ligger icke i vårt intresse eller är
till nytta för min ort, utan man måste tänka på landet i dess helhet.

Och här föreligger en fråga, som är åt stor betydelse för landet i dess
helhet, ty faller denna näring, så kommer följderna deraf att drabba
hela landet, och drabba det ganska hardt.

Jag skall nu sluta med att yrka bifall till det af herr Hans
Andersson framstälda förslaget.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag skall endast taga mig friheten
att besvara ett [tar anföranden under eftermiddagens plenum.

Det yttrades af herr Collander, att, vi sagt, att den föreslagna
beskattningen skulle vara ödesdiger, och han tyckte, att det var
besynnerligt, att vi, om denna förutsättning vore rigtig, ville vara
med om att premiera anläggandet af nya fabriker och sålunda skapa
till eu industri, som skulle operera under ödesdigra förhållanden.

Jag ber då få påpeka, att jag icke sagt, och efter hvad jag kunnat
höra, ej heller någon annan, att denna beskattning skulle blifva
ödesdiger. Hvad jag sade var, att med den föreslagna beskattningen
tror jag, att betsockerindustrien är ålagd så stor beskattning, som
den tål vid. Men jag tror fortfarande, att inga nya sockerbruk

N:o 14. 24

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- komma att uppstå, om mall borttager den föreslagna lindringen för
ordning om de nya bruken under den tid de behöfva för att upparbeta sig si elfva
af hvithet*- och jordbruket i närheten, ty det förhåller sig icke så, att man kan,
sockertill- i likhet med hvad förhållandet är med andra industriella inrättningar,
verkningen i hvilka kunna hemta sin råvara från aflägsnare orter, anlägga en
riket. betsockerfabrik hvar som helst, utan dessa betsockerbruk måste'' taga
(Portsd sin råvara från den allra närmaste orten, ty den kan icke forslas
lång väg. Det blir derför ganska dyrt att först skapa betodling,
hvilket man måste göra, innan bruken kunna bära sig.

En talare påstod, att ingen sådan premiering skulle behöfvas,
emedan under de senaste åren många nya sockerbruk uppstått,
ehuru icke någon dylik lindring nu finnes. Ja, det är sant, att
åtskilliga nya bruk på de senaste åren uppstått, men det har varit
under helt andra förhållanden än de nu föreslagna. Hittills har
beskattningen egt rum efter en beräknad sockerhalt af 6,28 proc.,
nu är denna föreslagen att beräknas till 9 proc. Detta är en ganska
stor skilnad.

Det nämndes från göteborgsbänken, att detta vore en stor
premiering från statens sida till de provinser, der betsockertillverkning
bedrifves. Ja, det beror på, huru man ser saken, om det är
premiering eller icke. Om vi kunna taga bort sockertullen, så är
här fråga om en tunga för de obemedlade, och då föreligger här en
premiering; men kunna vi icke borttaga sockertullen, så lida icke
de mindre bemedlade ett tecken mera om de köpa den inom landet
producerade varan, än om de köpa af den importerade. Det blir ovilkorligen
samma pris. Premieringen skulle då ligga deri, att staten
får minskade inkomster. Men jag vill fråga herrarne: tro herrarne,
att det ur rent nationalekonomisk synpunkt är lämpligare att köpa
23 millioner kilogram socker utomlands och skicka guld utrikes i
liqvid härför, eller att minska statsinkomsten med dessa 2 ä 3
millioner?

Tro herrarne för öfrigt, att sockerbruken hafva denna summa i
ren förtjenst? Låtom oss komma ihåg, under hvilka helt andra
förutsättningar deras konkurrenter i Tyskland och Danmark arbeta,
hvilka kunna erhålla ett utbyte af 12—14 proc, medan vi blott
kunna få 9 proc. Detta är en betydlig skilnad, till hvilken man
äfven måste taga hänsyn.

Herr Johansson i Noraskog talade äfven om den stora premieringen
och sade, att det var orimligt, att en ny sockerfabrik, som
afverkade 30,000 ton betor om året, skulle hafva så stor förtjenst.
Jag får säga, att jag tror, att det aldrig kan förekomma, att en
nyanlagd sockerfabrik har eu så stor afverkning, och herr Johansson
har ju för öfrigt sjelf tagit tillbaka sitt påstående, när han strax
derpå sade, att lian endast ville antaga eu hälften sä stor afverkning.

Han gjorde äfven en jemförelse med mjöltullen och frågade hvem
det är, som egentligen har förtjena! på den. Denna jemförelse är
emellertid enligt min tanke icke lägligt lyckligt vald.

Vare sig mjöltullen kommer jordegarne '' eller qvarnegariie till
godo, så är dock att märka, att mjöltullen kommer att räcka för
framtiden, men den här lindringen för sockerfabrikerna, den skall

Lördagen den 4 Mars, e. in. 25 K:o 14. i

deremot endast gälla den föreslagna terminen, och sedan är det slut. Ang. nyförHuru
många sockerfabriker tror herr Johansson det blir som få ordning om
något gagn häraf? — Nej den förskräckelsen, den behöfver kamma- beskattning
ren icke vara rädd för. Den premieringen blir icke stor, det kan a{ockertill-''
jag lofva. verkningen i

Likaledes var det eu af utskottets ledamöter, nemligen herr Jansson riket.
i Krakerud, som talade om att han mycket hellre ville vara med om (Forts.)
Kongl. Maj ds förslag än om det här af mig framstälda förslaget,
derför att, om mitt förslag skulle blifva Riksdagens beslut, så skulle
de gamla fabrikerna anlägga filialer i sin närhet för att under några
år slippa den högre beskattningen. Detta bevisar alltför tydligt,
att herr Jansson i Krakerud icke har det ringaste reda på förhållandena,
rörande huru eu sockerfabrik skall drifvas. Det bevisar, att han är
fullständigt okunnig derom. Hade lian det icke varit, sa kunde han
omöjligen hafva talat om något sådant; ty de gamla sockerfabrikerna
behöfva sitt område sjelfva för att skaffa material för drifvande af
sin egen verksamhet.

Det yttrades från stockholmsbänken, af herr Beckman, att andra
industrier, som stode pa eu sund och rigtig grund, fingo sjelfva upparbeta
sig och blefvo icke premierade. Jag tror att förhållandet är
motsatt. Denna industri har väl det skydd, som är gifvet genom
tullsatsen; men den får också betala eu särskild afgift, för att den
har detta skydd. De öfriga industrierna deremot, Indika hafva tullskydd,
betala ingen särskild afgift, ingen accis, för denna förmån.

Således står hvitbetssockerindustrien icke i det lyckliga läge, som
öfriga industrier.

Jag skall, herr talman, fortfarande be att få yrka bifall till
Kongl. Maj ds förslag med den af mig gjorda förändringen.

Herr Jonsson i Hot’: Herr talman, mine herrar! Vi hafva nu
behandlat denna paragraf i goda fyra timmar, och mig förefaller det,
som om vi nu snart skulle kunna afgöra densamma; ty vi hafva allt
mycket annat, som tager sin tid för att blifva klareradt i kammaren.

Det är egendomligt med denna situation. Ingen nekar att icke
den förhöjning i skatten, som Kongl. Majd föreslagit, är välbetänkt
och betingad af förhållandena. Och hvarför? Jo, å ena sidan derför,
att staten i annat fall skulle göra för stora förluster på den
minskning i inkomster, hvilken annars skulle ega rum; men kanske
lika mycket a andra sidan derför, att om man låter denna premiering
blifva så stor, som den är, man slutligen kan komma derhän,
att sockerfabrikerna, konkurrera ihjel sig sjelfva, så att staten slutligen
får premiera utförseln af öfverskottet af socker. Således är
det klart, att skatteförhöjningen är nödvändig både för betodlarne
sjelfva och för staten. Likaväl vill man dock göra det möjligt att
anlägga nya fabriker genom särskilda skattelindringar på det ena eller
andra märkvärdiga och konstlade sättet. Men det strider ju totalt
mot den princip, som föranledt skatteförhöjningen, .lag tycker, att
det ligger eu motsägelse deri, att man å ena sidan erkänner att man
bör stoppa eller hejda farten, under det man å andra sidan är färdig
att begifva sig in i den irrgång, hvari man skulle råka genom att

N: o 14. 26

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Ang. ny för- acceptera Hans Anderssons förslag, som skulle leda derhän att man
ordning om komme att ambulera i det oändliga med nyanlagda sockerfabriker.
lfhat-tTt9 ^ fabrikanterna äro nog sä kloka, att de förstå arrangera det sä
sockertill- me(l anläggning af nya fabriker genom flyttning af maskiner och dyverkningen
i likt, att de oupphörligt skulle få erlägga den lägre accisen under 4
riket. ä 8 års tid.

(Forts.) Således tycker jag att det är temligen klart, att vi kunna votera
om denna paragraf och tala om det öfriga, när vi komma dit. Jag
anhåller om bifall till denna paragraf i utskottets förslag.

Herr grefve Hamilton: Blott några ord, herr talman! Här
har från skånebänken framstälts ett förslag, gående derpå ut, att
man skulle acceptera Kongl. Maj:ts förslag till mom. 2 af paragraf 2
med strykande af så val Kongl. Majds pröfningsrätt som restriktionen
af visst afstånd från annan i gång varande fabrik. Jag kan
nu aldrig föreställa mig att Andra Kammaren skulle kunna vara med
om ett dylikt förslag, hvarigenom, som jag i mitt föregående anförande
redan framhöll, man skulle vända upp och ned på hela denna lagstiftning,
så att den, i stället för att minska de olägenheter, som den
nuvarande accisen medfört, skulle komma att i hög grad öka dessa
olägenheter. Men jag kan i alla händelser icke underlåta att med
afseende å detta, från skånebänken framlagda förslag, yttra några ord.

Så vidt jag fattat rätt, har detta förslag omfattats från skånebänken
med mycket stort intresse derför, att om detsamma antages.
skulle naturligtvis den konkurrens mellan fabrikerna, som deraf skulle
framkallas, mynna ut i en konkurrens om betodlarne, och följaktligen
skulle betodlarne härigenom erhålla ett mycket starkt stöd i den
kamp, hvilken de just för närvarande, enligt hvad vi af tidningarne
erfarit, hafva upptagit med fabrikerna. Jag ber dock med anledning
häraf få fästa uppmärksamheten på, att det dock icke är så alldeles
gifvet, att en höjning af skatten ovilkorligen skulle resultera i en
sänkning af betprisen. Ty det är visserligen sant, att dessa fabriker
äro mägtiga och hålla väl tillsammans, men — såsom under en
föregående diskussion i detta ämne med mycken styrka framhållits
från skånebänken — öfver dem sväfvar dock ständigt den faran, att
om de sätta ned sitt pris öfver höfvan. sa odlar man icke längre
hvitbetor. Den historik, som komiterade framlagt, ådagalägger också
detta. Komiterade säga nemligen på sidan 56 i sitt utlåtande: »Enligt
öfverenskommelse, som tillverkarne årligen sig emellan träffa,
betala de samma betpris och lemna i allmänhet odlarne samma förmåner.
Åren 1876—1883 utgjorde höstpriset 1 krona 88 öre och vinterpriset
2 kronor 12 öre allt för deciton. 1886 betaides i höstpris 1
krona 76 öre och i vinterpris 2 kronor. 1885 nedsattes priset till 1
krona 65 öre om hösten och 1 krona 90 öre om vintern, men detta
medförde en sådan minskning af betodlingen, att ehuru hösten 1885
fabriken vid Staffanstorp med ett nytt område för betodling tillkommit,
betafverkningen, som 1884/85 uppgick till 47.173 ton, 1885/86
nedgick till 43,259,6 ton. Tillverkarne måste derför höja höstpriset
till 1 krona 75 öre och vinterpriset till 2 kronor, hvarvid det med
ett mindre undantag förblef till 1889, då höstpriset uppgick till 1

27 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

krona 85 öre och vinterpriset till 2 kronor 10 öre». Enligt livad mig Ang. ny förmeddelats,
äro dessa sista pris de, som fortfarande gälla, och märk, ordning om
mine herrar, detta ehuru vi år 1891 höjde skatten från 2/s till 1/2 af
sockertullen. Den förhöjning, som då egde rum, fingo således het- sockertill-''
odlarne icke vidkännas. verkningen i

Nu sade en ärad talare på skånebänken — och det var egent- riket.
ligen med anledning af hans yttrande, som jag begärde ordet — att (Forts.)
vi, som icke närmare känna till denna fabrikation, lefde i den föreställningen,
att de nya fabrikerna der nere i Skåne mycket snart
Ange samma utbyte som de gamla, och att det derför vore lätt för
dem att reda sig. Men det finge de visst icke, sade han, och derför
hade de stora svårigheter att bekämpa.

Ja, det ha de haft under gamla tider, men så är för närvarande
icke förhållandet. De yngre fabrikerna ha med afseende å rendementet,
så att säga, trädt till clukadt bord, och beviset derför kan jag
prestera, ehuru jag icke är sakkunnig. Af de officiella tabeller, som
bifogats komiténs betänkande, framgår, att Säbyholms fabrik, som
började arbeta år 1883. redan under tredje året hade ett rendement
af 9,15 procent, att Staffanstorps fabrik, som började 1885, redan under
andra året hade ett rendement af 9,79 procent, att Trelleborgs
fabrik, som började år 1888, redan under första året hade ett rendement
af 9,56 procent, och att slutligen Helsingborgs fabrik, som började
år 1890, redan under sitt första arbetsår hade ett rendement af
10,06 procent. Häraf torde herrarne finna, att detta tal om, att anläggande
af nya fabriker i de gamla hvitbetsdistrikten i Skåne skulle
möta särdeles stora svårigheter med afseende å rendementet, icke eger
ringaste grund. Jag ber på grund häraf, herr talman, att fortfarande
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag begärde ordet
med anledning af herr Hans Anderssons i Nöbbelöf yttrande. Han förmenade,
att hvad jag sagt bevisade, att jag icke det ringaste begriper
denna sak. Jag får erkänna, att om ett sådant yttrande gälde
endast mig, skulle ett dylikt slagord vara kraftigt nog; men detta
yttrande drabbar också herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
tv han sade på förmiddagen, att han ansåg denna pröfningsrätt
böra tillkomma Kongl. Magt just derför, att de gamla fabrikerna
icke borde få komma i tillfälle att bygga nya filialer och på detta
sätt komma i åtnjutande af premiering. Om det således är rigtigt,
som herr Andersson i Nöbbelöf säger, så förhåller det sig äfven så,
att herr statsrådet icke heller begriper denna sak i ringaste mån.

Jag tror, att detta är nästan för mycket sagdt, ty jag föreställer
mig, att herr Hans Andersson erkänner, att innan Kongl. Maj:t kommer
fram med ett sådant förslag, så sätter Kongl. Maj:t sig in i förhållandena.
Och det har Kongl. Maj:t också gjort hvad beträffar
denna fråga, ity att Kongl. Maj:t tillsatt en komité, som utredt densamma.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner på godkän -

N:o 14. 28

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- ilande af l:o) utskottets förslag-; 2:o) herr Dahns; 3:o) herr Redelii och
ordning om 4;o) herr Anderssons i Nöbbelöf ändringsförslag; och fann herr talbeskattning
mannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besocicertill-
svara(l- Votering begärdes. Med anledning häraf upptog herr talverkningen
i mannen, för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo hvart och ett
riket. af de återstående yrkandena, af hvilka det som afsåg bifall till herr
(Forts.) Anderssons i Nöbbelöf ändringsförslag nu förklarades hafva flertalets
mening för sig. Som emellertid jemväl i fråga om kontraproposition
votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition i denna votering
antagits det af herr Redelius framstälda yrkande, nu först uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvndvoteringen angående § 2
i föreliggande författningsförslag antager det af herr Hans Andersson
i Nöbbelöf framstälda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af herr Redelius under öfverläggningen framstälda
yrkande.

I denna votering afgåfvos 66 ja-röster men 127 nej-röster; i följd
hvaraf propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Den, som godkänner bevillningsutskottets förslag till lydelse af
§ 2 i föreliggade författning, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit det förslag till lydelse af
nämnda paragraf, som innefattas uti det af herr Redelius framstälda
yrkande.

Denna senare votering utföll med 153 ja mot 37 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ I Godkändes.

29 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Herr Johansson i Noraskog begärde härefter ordet och yttrade: Ann. ny förJag
skall taga mig friheten anhålla, att de följande paragraferna icke ordning om
måtte uppläsas, utan endast föredragas genom angifvande af deras beskattning
nummer. Då debatten redan blifvit så långvarig, kunde derigenom go^rtiU-''
förhandlingarna något förkortas och sammanträdet hinna afslutas nå- verkningen i
got förr, än eljest skulle blifva fallet. riket.

(Forts.)

Denna hemställan bifölls.

§§ 3—5 äfvensom rubriken till art. I, §§ 6—12, rubriken till
art. Il, §§ 13—19, rubriken till art. III, §§ 35—36 äfvensom rubriken
till art. V godkändes.

Slutligen hade utskottet föreslagit ett så lydande öfvergångsstadgande: Denna

förordning träder i kraft den 1 juli 1893; dock att det i
§ 2 omförmälda utbyte skall beräknas

intill den 1 september 1895 till 7,5 kilogram och
intill den 1 september 1897 till 8,25 kilogram, allt för 100 kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor.

Häremot hade särskilda reservationer afgifvits:

af herr J. II. G. Fredholm, som hemstält:
att den i slutet af författningsförslaget intagna bestämmelsen om
tiden för författningens trädande i kraft måtte utbytas mot följande
stadgande:

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1893;

af herr Collander, med hvilken instämt herrar Andersson i Intagan
och Jansson i Krakerud, och hvilken ansett, att utskottet bort
föreslå följande lydelse af ifrågavarande punkt:

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1893; dock att det i
§ 2 omförmälda utbyte skall beräknas

intill den 1 september 1894 till 7,5 kilogram och
intill den 1 september 1895 till 8,25 kilogram, allt för 100 kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor;

samt af herr grefve Hamilton, med hvilka instämt herrar Bokström,
Olsson i Maglehult, Andersson i Intagan, Collander, friherre
von Schiverin och Olsson i Sörnäs, och hvilken yrkat, att vid författningens
slutmening måtte fogas ett tillägg af den lydelse, nedanstående
formulering angifver:

Denna förordning-------(ej torkade) hvitbetor;

skolande likväl inom Gotlands län utbytet af ett hundra kilogram
råa (ej torkade) betor beräknas utgöra under fyra år, räknade från

>T:o 14.

Anq. ny förordning
om
beskattning
of hvitbetssockertillverkningen
i
riket.
(Forts.)

30 Lördagen den 4 Mars, e. m.

och med den 1 september detta år, då derstädes fabrik för tillverkning
af hvithet ssocker från första gången sättes i gång, 5 kilogram
och under de derpå följande fyra tillverkningsåren 7 kilogram råsocker.

I fråga härom anförde:

Herr Bokström: Då undantagsbestämmelserna rörande Gotlands
län flere gånger under dagens lopp varit på tal, utan att något
ord yttrats derom från gotlandsbänken, skall jag, synnerligen som
denna fråga för detta län egen stort intresse, anhålla att vid denna
punkt få besvära kammaren med att yttra mig i frågan.

Den komité, som haft sig uppdraget att utreda frågan om hvitbetssockertillverkningen
i riket, hav funnit sig föranlåten att i sitt
betänkande framlägga de skäl, som tala för att, utom Skåne, Gotland
skulle vara den af rikets provinser, som företrädesvis lämpar sig för
betodling; och har komitén med fästadt afseende derå framstäf sitt
förslag beträfiände de skattelindringar, som enligt komiténs åsigt borde
tillkomma nyanlagda fabriker i riket. Sedan Kongl. Maja öfver
detta förslag hört så väl sin befallningshafvande i Malmöhus och
Gotlands län som äfven hushållningssällskapet i detta sistnämnda
län, har Kongl. Maj:t med hänsyn till dessa senare myndigheters yttranden
ytterligare jemkat skattelindringsförslaget för nyanlagda fabriker
efter behofvet och förhållandena i Gotlands län. Kongl. Maj:ts
regering har derigenom visat en omvårdnad om den minsta och
svagaste medlemmen i statsfamiljen och visat en tilltro till dess
växande lifskraft, som inom den ort jag tillhör framkallat den lifligaste
glädje liksom ock förhoppningar om, att denna provins ändtligen
skall kunna taga den anpart i det nationella, produktiva arbetet,
som den med hänsyn till klimatiska förhållanden och jordmånens
beskaffenhet är anvisad att intaga, och hvarigenom densamma för
den svenska staten skulle få ett vida högre värde än för närvarande.
Jag anhåller att få begagna detta tillfälle att till Kongl. Maj ds
regering och särskild! till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
hembära den afskilda, ja afspärrade provinsens tacksamhet
för den omvårdnad och det intresse, som sålunda blifvit densamma
visade.

Innan jag nu går in på sjelfva frågan, anhåller jag att få nämna,
att jag inom bevillningsutskottet sökt främja antagandet af Kong!.
Maj ds förslag i 2 paragrafen 2 momentet, och först sedan det visat
sig, att detta förslag icke kunnat vinna allmännare understöd, har
jag anslutit mig till det yrkande, som blifvit inom utskottet framstäldt
af herr grefve Hamilton och som af honom under förmiddagens
lopp närmare motiverats.

I fall någon skulle fästa sig vid, att jag i denna fråga (häfver
ett lokalt intresse, så ber jag att få nämna, att det för representanten
understundom finnes lokalintressen, som äro lifsintressen för den
ort han tillhör, och att det under sådana förhållanden är hans grundlagsenliga
pligt och rätt att efter förmåga framhålla dem.

Som väl är bekant inom denna Kammare, äro de naturliga för -

31 N:o It.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

utsättningarna för eu betodlingsindustri: de klimatiska förhallandena, Ang. ny förjordmånens
beskaffenhet och jordens kultur. Dessa båda förstnämnda ordning om
naturliga förutsättningar förefinnas, kan man saga, i hög grad inom beskattning
Gotlands län och enligt hvad det vill synas, fullt ut i så hög grad
som i Skåne. Vi veta ju alla, att Gotland har förmånen af ett full- verkningen i
ständigt insulärt läge. Det har varma, solklara somrar och milda riket.

höstar, som sent afklippas af nattfrosterna. Man ser också, att (Forts.)
Gotlands klimat frambringar växtformer, som först under eu sydligare
breddgrad påträffas. Valnötsträdet växer der högre än eken och
lemnar liksom mulbärsträdet nästan årligen mogen frukt. Vinrankan
uthärdar der på kalljord äfven vintertiden och lemnar icke sa sällan
mogen frukt. Derjemte •— hvilket af dem som äro kännare i betodling
framhålles — förekommer på Gotland en maltkornsodling af
den beskaffenhet, att den till om med kunnat våga upptaga täflan med
Skånes... Ehuru Gotlands öppna åkerjord icke är mer än en fjerdedel
af Östergötlands, ställer sig likväl enligt den officiella statistiken
kornodlingen i Gotlands län så i förhållande till Östergötlands, att
under det att skörden i Gotlands län i medeltal.åren 1880—1892
varit 873,454 kubikfot, har det fyrdubbelt större Östergötland haft
att uppvisa ett. medeltal af 1,008,031 kubikfot under samma tid.

Dessa förhållanden hafva redan länge rigtat uppmärksamheten på
möjligheten och lämpligheten af att på Gotland framkalla en betsockerindustri.
Redan på 1850-talet gjordes undersökningar och försöksodlingar
derstädes i icke så liten skala, men först i senare tider
har förhållandet dermed blifvit fullt utredt derigenom att saken
lyckats tillvinna sig uppmärksamhet af landtbruksakademiens kemist,
professor Nilsson, som åren 1890 och 1891 dels samlat uppgifter rörande
klimatiska förhållanden på Gotland och beträffande de odlingsförsök,
som der förut med hvitbetor blifvit gjorda, dels ock sjelfständigt
företagit undersökningar med betodling sfi väl på gammal odlad jord
som utdikad myrjord, hvarjemte lian förskaffat mvrjord från olika
trakter på Gotland till landtbruksakademiens experimentalfält, hvarest
i ganska stor skala ytterligare betodlingsförsök gjorts, som utfallit
på synnerligen gynsamt sätt. Sin erfarenhet har professor Nilsson
framlagt i en broschyr, som jag har här i min hand. Det skulle
vara mycket frestande att i exakta siffror framlägga resultatet af
hans utredning. Men som jag icke vågar dermed inkräkta pa kammarens
redan strängt upptagna tid, skall jag icke gifva vika för
denna frestelse. För den af kammarens ledamöter, som skulle vara
hågad att taga närmare kännedom derom, finnes den här till hands.

Men om (let kan anses utredt, att Gotland i fråga om klimatiska
förhållanden och jordmånens beskaffenhet kan anses vara fullt lämplig
för betodling, sä kan det med allt fog anmärkas, att i fråga om jordens
kultur det. finnes ett »hak», som dock lyckligtvis är af tillfällig
och öfvergående natur. Som bekant, fordrar odlandet af hvitbetor
— något som redan af talaren på östgötabänken blifvit med kraft
framhållet, under1 aftonnes lopp — eu väl afdikad, djupt plöjd, väl
gödslad och från ogräs omsorgsfullt rensad jord. I detta hänseende
lemnar visserligen Gotlands jordbruk för närvarande och i jemförelse
med Skånes mycket (''ifrigt att önska, men dock icke sa mycket, att

N:o 14.

Ang. ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen
i
riket,
(Forts.)

32 Lördagen den 4 Mars, e. in.

icke enligt sakkunniges bedömande hvitbetsodlingen skulle kunna
införas, om nemligen denna industri Ange åtnjuta de skattelindringar,
som af Kong! Maj:t ansetts vara nödiga för ändamålets vinnande.
Man skulle visserligen kunna invända, att. när nu så är, att Gotland
är så gynnadt med hänsyn till klimatiska förhållanden samt jordens
beskaffenhet, det är befolkningens eget fel. att dess jordbruk icke
står högre än det gör. Till dem, som luta åt den meningen, ber jag
vördsamt att få hemställa, om de tänkt något på. hvad det vill säga.
att under århundraden hafva varit så skild från gemenskap med den
öfriga verlden, som Gotland varit, och om de veta, hvad dessa svårigheter
med att få arbetsprodukten i marknaden, betyda? Huru
mycket blir väl qvar under sådana omständigheter för odlaren till ersättning
för hans möda, och hvad betyder det icke för en ort att vara
i saknad af impulsgifvande föredöme? Hvilken skilnad har icke i
detta afseende förefunnits mellan Gotlands län och t. ex. Skåne, sä
väl med afseende på kommunikationer som impulser? Om sistnämnda
landskap icke haft dessa företräden, månne det då skulle stått på
den utvecklingsgrad, som det nu gör, och särskilda om det icke haft
impulser från det närbelägna Danmark och dess i högre kultur stående
jordbruk? Det är under sådana förhållanden icke lätt för en
ort, sådan som Gotland, att finna en industri, som passar den. När
derför en sådan industri, hvarom här är fråga, är funnen, tål det
kanske att tänka på, huruvida man icke bör ställa sä till. att denna
ort bör komma i åtnjutande af densamma.

Jemte det afskilja läget är det ock en annan omständighet, som
vållat, att Gotland med sitt jordbruk står efter de öfriga delarne af
riket. Sedan 1827 års skiftesstadga kom ut, så gånge de laga skiftena,
som äro ett vilkor bland andra för ett ordnadt jordbruk, öfver vårt
land på 1830-, 40- och 50-talen. Hvad Gotland angår, så suspenderades
denna stadga genom ett kongl. bref är 1832, och först med
1866 års skiftesstadga återfick skiftesvitsordet äfven der gällande
kraft. Först efter 1866 hafva skiftena der kunnat med kraft bedrifvas
och hafva äfven så kraftigt bedrifvits, att nu två tredjedelar af länet
äro skiftade, visserligen med en relativt större kostnad, än som
drabbade öfriga delar af landet. Indika fått sina egor skiftade efter
eu taxa som är betydligt lägre än numera är förhållandet, _ Hvad
särskild! denna sak betyder, ber jag få nämna med stöd af statistiska
uppgifter i ämnet. Skifteskostnaderna för Gotland, d. v. s. arfvoden
till landtmätare och gode män, — tegarnes omläggning in. in. deri
icke inräknadt — hafva under åren 1867 till 1890 kraft en summa
af 1,713,000 kronor, under det att — för att göra en jemförelse —
samtidigt denna kostnad för Blekinge belöpt sig till 77,421 kronor
Hvad Blekinge betalat under alla dessa är i detta hänseende utgör
således endast årskostnaden för Gotland. Jag behöfver icke för kammaren
vidlyftigt framhålla, hvilken kraftuttömning detta varit för eu
så liten ort som Gotland. Samverkande med låga spanmålspris har
detta vållat en emigrationsström från Gotland sä betydande, att
folkmängden, som under 1879 der utgjorde 55.281, var vid 1891 års
slut allenast 51,337 personer, det vill säga, att Gotland årligen minskats
med numerären af en kyrksocken. Om det under sådana för -

33 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

hållanden påvisas ett medel, som skalle vara egnadt att åstadkomma Ang. ny för
lyckligare omständigheter för denna provins, så tror jag, att äfven ordning om
ur statens intresse kan det vara skäl att tänka derpå, Enligt beskattning
sakkunniges omdömen skulle denna hvitbetsodling, i fall den der a{0cklriillvunne
inträde och Ange framgång, just vara ett sådant medel. —verkningen i
Det säger sig sjelft, att detta icke kan ske utan betydlig skatte- riket.
lindring, men man får dock komma i håg. att Skåne uppnådde sin (Forts.)
höga ståndpunkt såväl i detta hänseende som beträffande jordbruket
derigenom, att detta landskap under tjugu år. från 1853 till 1873.
hade fullständig skattefrihet för sin betindustri och derefter en accis
i lindrigt stigande skala.

Nu är åt reservanterna ifrågasatt, att hvitbetsodlingen på Gotland
skulle för första der upprättade fabrik under de första fyra
åren beskattas efter den tariff, som var gällande för Skåne under
åren 1879—1891. d. v. s. efter 5 kronor 87 öre per ton och derefter
under de fyra följande åren efter 8 kronor 22,6 öre per ton. Det
är nu tyvärr, äfven om denna skattelindring medgifves, alldeles icke
någon afgjord sak, att hvitbetsodlingen skulle komma till stånd på
Gotland — detta är emellertid en fråga, som här icke föreligger —
ty det beror på kapitalisterna, om de vilja vedervåga att börja detta
företag. Men derigenom skulle beredas ön möjlighet för en sådan
industri, och det är just för denna möjlighets åstadkommande, som
jag anhåller om kammarens medverkan. Kommer fabriken icke till
stånd, är någon uppoffring icke heller gjord från statsverkets sida
och kommer den till stånd, blir denna uppoffring blott för eu enda
fabrik, såsom ock herr finansministern framhållit, icke af någon särdeles
stor betydelse för statsverket.

Det har under diskussionens lopp flere gånger framhållits, att
det skulle vara synnerligen principvidrigt att etablera eu undantagslagstiftning
för Gotland — det later ju säga sig — men jag ber
dock fä nämna, att hela den lagstiftning, hvarom vi under dagens
lopp talat, kan sägas vara en undantagslagstiftning, så att vi redan
äro inne på detta område.

Dessutom torde det icke vara ur vägen att nämna, att Gotland
har haft en undantagslagstiftning från år 1811 till och med år 1892
i annat hänseende till sin nackdel, i fråga om värnpligtens utgörande.
Tilläfventyrs torde det då icke vara alldeles obilligt att
begära, att det eu gång finge en undantagslagstiftning, som kunde
vara denna provins till någon förmån.

Första Kammaren har redan antagit det förslag, som innehälles
i herr grefve Hamiltons m. fl. reservation, och vid sådant förhållande
vågar jag till kammarens bedömande och behjertande hemställa,
huruvida icke denna kammare också dertill skulle kunna
skänka sitt bifall. Jag anhåller att derom få framställa yrkande
på de skäl jag nu anfört och på de skäl, som utförligare och bättre,
än jag kunnat göra det, blifvit framstälda af herr grefve Hamilton.

Herrar Jakob Erikson, Larsson i Fojé och Norrby förenade sig
med herr Bokström.

Andra Kammarens Prof., 1893. N:o 14.

3

N:o 14. 34

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- Herr vice talmannen Danielson yttrade: Herr talman!

ordning omMine herrar! Jag tänkte icke begära ordet nu; men då den förebeskattning
gående talaren så framhållit Gotlands behof af detta understöd, kan
sockertiU-''jaff icke ailIia! an saga, att ett sådant understöd då äfven skulle
verkningen ivara fullt berättigadt i andra landsorter. Jag tillhör också en såriket.
dan landsort. Och jag tror, att Gotland har bra mycket större för (Forts.

) delar från statsverkets sida än den ort, jag tillhör. Som herrarne
erinra sig, gör ju staten för Gotland så stora uppoffringar, att ön
har egen länsstyrelse, egen stiftsstyrelse, eget fullständigt högre
allmänt läroverk och, om man så får säga, egen härordning. Om
man lägger ihop det der, representerar det icke obetydliga summor.
Vilja nu herrarne gifva denna ös jordbruk sådant premium, som här
är ifrågasatt, tycker jag också, att den ö, jag tillhör, bör komma i
fråga att erhålla sådant. Jag tror, att vi äfven der ha jord, som
är lämplig till hvitbetsodling. Sedan kammaren strukit 2 mom. i
2 §, enligt Kongl. Maj ds förslag, skulle det förundra mig, om herrarne
skulle bevilja för Gotland denna särskilda förmån. Är hvitbetsodlingen
sä ofantligt vigtig för jorbruket der, bör den väl vara
lika vigtig för jordbruket på andra håll.

Det har åberopats såsom skäl för den gjorda framställningen
— representanten från Visby tycktes lägga mycken vigt dervid —,
att Gotlands folkmängd minskats. Ja, samma förhållande är det på
den ö jag tillhör. Då jag första gången blef vald såsom ombud för
ön, hade den nära 40,000 invånare, och nu har invånareantalet gått,
ned till omkring 34,000. Folkmängden har således, såsom vi se,
äfven der gått ned ganska betydligt, så att ett dylikt förhållande
väl icke är något, som gjort sig gällande endast på Gotland.

Om kammaren bifaller förslaget om undantag för Gotland —
jag har velat säga detta för att förvara denna mening —, må herrarne
icke blifva öfverraskade, om det kommer fram ett dylikt yrkande
från annat håll ett annat år och man så får undantagslagstiftning
på flere håll än detta. Jag trodde, då kammaren biföll
2 § i utskottets förslag med uteslutande af hvad som var föreslaget
af Kongl. Maj:t i 2 mom. att denna fråga dermed var afgjord. Är det
emellertid icke så, vill jag som sagdt förvara den mening, att denna
förmån må kunna komma äfven andra orter till godo, och att vi sålunda
kunna få flere undantagsfall. Om denna förmån kan lyfta
jordbruket så ofantligt mycket, bör den väl icke komma endast
Gotland till godo, utan vi böra väl då litet hvar hafva rätt att få
komma i samma lyckliga läge.

Det förundrar mig högeligen, att representanten från Visby,
som, då vi haft andra frågor före beträffande jordbrukets hjelp och
bästa, icke velat vara med om någon sådan hjelp, nu har hittat på
något som skulle kunna rycka upp hela Gotlands jordbruk och göra
gotländingarne synnerligt belåtna, såsom han tror. Jag tror icke
med visshet derpå. Det vore emellertid godt, om det lyckas! Jag
vill gerna, att jordbruket skall höjas så mycket som möjligt. Men
jag vill icke inskränka förbättringarna till blott en provins, och det
till på köpet eu provins, för hvilken staten redan gjort många uppoffringar
och hvilken har förmåner i många hänseenden, som icke

35 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

andra orter ha, och väl då icke bör beredas ytterligare förmån genom Ang. ny föruppoffring
från statens sida. ordning om

Jag yrkar bifall till utskottets förslag; men skulle kammaren bfSk^-!lmtg
bifalla sista talarens yrkande, hoppas jag, att kammaren en annann\.ockelrtiii-''
gång hjelper också andra orter. verkningen i

riket.

Herr Pelirson i Törneryd: Herr talman! Det är då för led- (Forts.)
samt, hvad Blekinge har otur för hvarje gång det råkar blifva jemfördt
med någon annan provins eller landsdel i vårt land. Af en
viss del af den diskussion, som förts i denna fråga, påminnes man
om, hurusom för några år sedan eu jemförelse gjordes på detta rum
af en talare på norrlands-bänken, som då behagade ära provinsen
Blekinge genom att jemföra denna med ett län i Norrland. Jemförelsen
utföll på det sätt, att talaren i fråga efter mycket noggrant
studium fann, att han kunde stoppa provinsen Blekinge i sin
rockficka. Denna gång har det anstälts en jemförelse mellan Gotland
och Blekinge med afseende å kostnaderna för laga skiften.

Dervid har befunnits, att dessa kostnader under eu viss period icke
bestigit sig till mer än några och 70 tusen kronor i Blekinge, under
det de samtidigt uppgått till detta belopp årligen på Gotland. Ja,
det är mycket enkelt och lätt förklaradt, hvarför en sådan skilnad
förefinnes. Det är derför, att Blekinge fått vidkännas dessa kostnader
långt förut. Laga skiftena voro i allmänhet undanstökade
i Blekinge innan den tidsperiod inträdde för Gotland, som omnämndes
af representanten från Visby.

Men jag har egentligen icke begärt ordet för att säga detta,
utan ännu mer för att erinra om en annan sak. Den undantagsbestämmelse,
som man nu söker få genomförd för Gotland,
innehåller detsamma som det kongl. förslaget uti lagens 2 § 2 mom.,
undantagandes föreskrift om det afstånd, som enligt det kongl.
förslaget skulle finnas mellan två fabriker. Mot det kongl. förslagets
bestämmelser härutinnan och de fördelar, som dessa skulle
innebära för de nya fabrikerna, har utskottet anfört på sidan It)
i betänkandet: “Antagandet af ett sådant stadgande, som det
sist omförmälda“, — d. v. s. det, som jag nyss citerade, nemligen
att de nyanlagda fabrikerna skulle hafva en lägre beskattning
under åtta års öfvergångstid — “skulle innebära återupplifvandet
inom vår näringslagstiftning af grundsatser, som af densamma
längesedan öfvergifvits. Att på det sätt, den föreslagna bestämmelsen
angifver, genom konstlade medel söka uppamma en industri
ä orter, som måhända icke ega de naturliga betingelserna för dess
fortfarande bestånd, synes utskottet icke vara förenligt med sunda
lagstiftningsprinciper. Den lockelse till kapitalplacering, som den
föreslagna skattelindringen skulle medföra, synes nemligen utskottet
synnerligen betänklig“. Denna motivering, som jag för min del
ogillar, ligger till grund för utskottets beslut att afstyrka lättnader
för nyanlagda sockerfabriker i allmänhet. Med anledning häraf finner
jag för min del tillräckliga skäl att yrka på, att kammaren icke
inå bifalla reservationen i fråga.

N:o 14. 36

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Ang. ny f örordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen
i
riket.

(Forts.)

Herr Henneson: Herr talman! Det uttalande, jag hade för
en stund sedan rörande denna punkt eller undantagslagstiftningen
för Gotland, grundade jag på den erfarenhet jag liar såsom jordbrukare
och såsom betodlare. Jag ber derför gotlandsjordbrukarne
att icke taga någon sorts anstöt af detta uttalande, utan betrakta
det endast såsom ett gif akt. i fåll det blir fråga om, att de skola
underteckna ett kontrakt om betodling, derest kapitalister skulle
föranledas att anlägga en fabrik på Gotland.

Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Pa sätt af detta utskottsbetänkande
framgår, har jag till denna punkt fogat en reservation
hvari jag tillåtit mig framhålla, att man utan fara bör kunna
tillämpa den förhöjda beskattningen genast. Mot den beräkning,
som jag i min reservation lagt till grund för dessa antaganden, har
man både här i kammaren och i den Första framstält anmärkningar.
Man har nemligen påstått, att jag skulle hafva gjort mig skjddig
till missräkning. Dä jag blifvit satt i tillfälle att taga del af de
gjorda anmärkningarna, är jag i stånd att förklara, att det icke
föreligger någon missräkning, men väl ett missförstånd. Och då det
är möjligt, att detta missförstånd gör sig gällande äfven hos andra
och då ett sådant måhända skulle kunna menligt inverka på det
beslut kammaren kommer att fatta, anhåller jag att få klargöra
frågan härom.

Jag har i reservationen antagit, att för sex fabriker den afverkade
betmängden uppgått till ett sammanlagdt belopp af 215,500
ton. Om man deremot ser efter i kapitalkontot till rikshufvudboken
för är 1891. skall man finna, att der lins redovisad en afverkad
betmängd af 272,400 ton. Här föreligger således en skiljaktighet i
uppgifter. Om man jemfor den af mig beräknade afverkningsqvantiteten
med den i verkligheten afverkade, är skilnaden forsta
halfåret högst oväsentlig; men deremot visar sig hela skilnaden
på hösten. Detta är beroende derpå, att jag icke upptagit i min
beräkning mer än sex fabriker, under det att på hösten tvä nya
tillkommo. Skilnaden mellan den i verkligheten afverkade betqvantiteten
och den af mig beräknade utgör den af dessa nytillkomna
fabriker afverkade. Således den grund, från hvilken jag utgått,
är fullt rigtig och följaktligen också de beräkningar. Indika jag
derpå byggt.

Men, kan man fråga, hvarför bara taga sex fabriker och icke
alla de åtta som voro i gång på hösten? Att jag gått tillväga på
detta sätt, har kommit sig deraf att min uppgift var att undersöka,
om den föreslagna beskattningen skulle kunna inverka ruinerande
på fabrikernas inkomster. Då kunde jag naturligtvis icke räkna
med andra fabriker än dem, för Indika i det hänseendet nödiga uppgifter
förelågo; och det är icke att tillgå några uppgifter angående
inkomsterna för de två nyanlagda fabrikerna, men väl för de sex
äldre. Beträffande dessa finnas fullständiga uppgifter i komitébetänkandet.

Af den anmärkta missräkningen vill jag dock begagna mig för
att visa, att, äfven om man skulle beräkna skatten på hela den

Lördagen den 4 Mars, e. m.

37 N:o 14.

under år 1891 afverkade hvitbetsqvantiteten, men låta endast och Ang. ny för allenast

de sex fabriker, som jag räknat med, betala densamma, ordning om

dessa i sådant fall detta oaktadt skulle hafva haft mer än åtta beskattning

procent i behållning. Nu har jag beräknat behållningen till 11 a{ockertill-~

procent. Deraf kunna herrarne finna, att det icke kan vara förenadt verkningen i
med någon fara att skänka bifall till min reservation. riket.

Nu anfördes visserligen af herr statsrådet och chefen för finans- (Forts.)
departementet på förmiddagen, om jag förstod honom rätt, att om
man skulle låta beskattningen genast träda i kraft, skulle det kunna
gå för sig beträffande de gamla fabrikerna, men icke så med de nya.

Han anförde, att inkomsterna för en af de nya fabrikerna icke uppgått
till mer än 24,000 kronor, och det räcker ju icke till räntor
och ännu mindre till amortering. Ja väl, men kan det finnas någon
förbindelse för staten att, särskild! hvad sockerfabrikerna angår, se
till, att de få ränta och amortering redan första året af sin verksamhet.
Jag kan icke inse, att staten har några förpligtelse!’, att
sätta dessa fabriker i en gynsammare ställnig än andra, ty det veta
vi litet hvar, att det ofta inträffar att en nyanlagd fabrik icke ger
den ringaste behållning vare sig första eller andra eller tredje året.

Men icke utgör denna omständighet någon anledning för staten att
i sådana fall gripa in och i form af skattebidrag medgifva fabrikerna
ersättning. Och för öfrigt, äfven om detta skulle vara förhållandet,
icke kan det vara rätt och klokt att, för att sätta en eller två fabriker
i stånd att få en påräknad behållning redan första året, för den
skull låta 8—9 fabriker komma i åtnjutande af ett sådant betydligt
skattebidrag, som förhållandet skulle blifva, om man utsträckte tiden
för denna beskattnings tillämpning så, som Kongl. Maj:t föreslagit.

På grund af hvad jag tagit mig friheten anföra anhåller jag
herr talman om afslag på såväl Kongl. Majrts som utskottets förslag
och bifall till den af mig afgifna reservationen.

Herr grefve Hamilton: Då det är vid denna punkt, som min
reservation är fogad, ber jag få säga några få ord.

Det är naturligtvis mycket svårt att bemöta sådana invändningar
som de, livilka framstälts af herr vice talmannen. Han säger:
»här vilja ni gifva en fördel åt Gotland, men jag försäkrar att
Öland är i lika stort behof af denna fördel.» Det kan jag naturligtvis
icke jäfva, derför att jag icke känner till förhållandena på Öland,
men jag ber dem som framställa dylika invändningar tänka sig
sjelfva i den positionen, att de under "flera år arbetat för en åtgärd,
som skulle främja kulturen i deras hemort, och de så stode inför
det ögonblick då de möjligen kunde få det handtag de behöfde. Jag
undrar om de dä skulle godkänna en sådan invändning som denna.

Jag undrar om de skulle känna sig på något sätt öfvertygade om
det oberättigade i deras önskningar endast deraf, att det här i kammaren
uppstode en representant från en annan landsdel som förklarade:

»detta skola vi icke göra ty hemma hos oss behöfs också hjelp?»

Herr vice talmannen sade, att man till och med borde föredraga
Öland framför Gotland, då gotländingarne fått så stora andra fördelar.
De hafva egen härordning och egen biskop, sade han. Men

N:o 14. 38

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Ang. ny för-om det varit någon fördel för jordbruket på Gotland att ön haft eu
ordning om särskild härordning, kvilket val för öfrigt torde vara mer än tvifvelbeskattning^
aktigt, så blef den af med den fördelen vid urtima riksdagen; ock hvad
sockertill- biskopen beträffar, tror jag icke, att kan med alla de förtjenster han
verkningen ieger, kar bidragit så synnerligt mycket till höjande af jordbruket.
riket. Dessa fördelar skulle kanske Gotland för öfrigt vilja öfverlemna
(Ports.) till Öland mot att Gotland kunde få den fördel jag förordat.

Här kar mycket talats om, att det förslag, som innefattas i
reservationen, skulle vara en undantagslagstiftning ock att man icke
borde gynna blott en landsdel. För alla dem som uttalat sympatier
för Kongl. Maj:ts förslag och de modifikationer af detsamma, som
här ifrågasatts, borde detta, förefaller det mig, icke vara något skäl,
ty det torde dock innebära bra mycket mindre motsägelse att bevilja
eu exceptionel ock öfvergående fördel åt en landsdel för ett
särskilt ändamål, än att undantaga en landsdel, Malmöhus län,
från den lagstiftning, som skall gälla för landet i öfrigt. Jag ber
också att få erinra alla de herrar, som varit med om att införa det
nu rådande ekonomiska systemet, kur många gånger de här voterat
tullsatser, som notoriskt varit afsedda att endast öka inkomsterna
för en eller tvä existerande fabriker, utan att man kunnat påvisa,
att dessa fabrikers tillvaro eller större vinst inverkat på höjandet
af kulturen i den landsdel, der de varit belägna, eller att dessa fabriker
eljest varit af någon nämnvärd betydelse för landet. Hur är
det möjligt att de, som utan tvekan varit med om dylikt, kunna
finna det olämpligt att på sätt jag förordat komma ett helt län
till hjelp?

Att mitt förslag innebär ett afsteg från den princip, som kammaren
häfdat i sitt beslut om § 2, det medgifver jag mycket villigt.
De, som vilja förskansa sig bakom denna princip, hafva onekligen
en lätt försvarad position. Men nog synes det mig vara en smula
hårdt. att vi, endast för vår principfasthets skull, skola döma oss
ur stånd att lemna Gotland denna hjelp, som öns invånare sä länge
eftersträfvat och som för dem skulle vara af så stor betydelse.

Här har visserligen antydts, att denna hjelp skulle vara bortkastad,
emedan odlandet af sockerbetor på Gotland skulle möta de
största svårigheter och i alla händelser måste föregås af åtskilliga
vigtiga åtgärder, som gotländingarne försummat. Jag undrar dock,
om man icke här gör gotländingarne orätt. Representanten för Visby
har redan omnämnt, att sedan år 1890 omfattande analyser och undersökningar
under sakkunniges ledning pågått. Men, säger man, detta
är ingalunda nog. Det vigtigaste är att få större rymder odlade af
jordegarne på Gotland. Innan detta skett, kan man ej fälla något
omdöme om utsigterna för betkulturen på Gotland. Konungens Befallningshafvande
i Gotlands län meddelar emellertid i den senaste
femårsberättelsen, att redan före år 1890 hushållningssällskapet arbetat
på — och arbetar faktiskt fortfarande på — att få jordbrukarne
att i större omfattning odla foderbetor, som bör vara eu förberedande
åtgärd för sockerbetsodlingen. Jag tror derför, att man
icke kan anklaga gotländingarne, att de icke hafva förfarit med tillräcklig
omsorg och icke förberedt sig för detta företag.

89 K jo 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

.Tåg kan med allt skäl säga. att jag icke har något personligt Ang. ny förintresse
i denna fråga. Ett nederlag bär jag mycket lätt, och jag ordning om
erkänner villigt att mina ärade motståndare hafva åtskilliga principiella
skäl, som kunna väga ganska tungt. Men för mig har denna ,0ckertill''
fråga synts som en samvetssak, som en sak hvilken jag icke har verkningen *
hjerta att neka gotländingarne, då de så lifligt önska den. Det har riket.
varit min position och den bibehåller jag. (Forts.)

Medan jag har ordet vill jag slutligen yttra några ord om en
annan sak. Jag har, såsom herrarne se. fogat mitt förslag om Gotland
vid den slutmening, som upptager öfvergångsbestämmelserna. Med
afseende å dessa öfvergångsbestämmelser föreligga emellertid äfven
två andra reservationer, den ena af herr Fredholm, som icke vill
medgifva någon öfvergångstid alls, den andra af herr (biländer, som
vill förkorta densamma. Jag medgifver gerna att minnet af huru
det gick med Riksdagens beslut af år 1869 kan komma en att med
eu viss misstänksamhet mottaga förslag om dylika bestämmelser.

Jag tror äfven att, såsom komiterade framhållit, de äldre fabrikerna
mycket väl skulle kunna bära rendementets höjande i ett slag till
9 procent. .Tåg har emellertid ansett mig icke kunna biträda något
af de gjorda yrkandena i detta afseende och det af följande skäl.

Herr Fredholm har i sin reservation gjort vissa beräkningar, dervid
han tagit de sex äldre fabrikerna och beräknat deras inkomster för ett
år samt dervid kommit till det resultat, att de, äfven med full tillämpning
af den nu ifrågasatta beskattningen, skulle lemnat 11 proc. i
vinst. Herr Fredholm har sagt, att han gjort detta derför att det
icke fans några fullständiga uppgifter rörande de fyra yngre. Men
den omständigheten är dock af största vigt, ty Kongl. Maj:t
har föreslagit öfvergångsbestämmelserna just med hänsyn till dessa
lyra yngre fabriker. Vidare får man ej förbise, att herr Fredholm
ej blott utgått från förhållandena under endast ett år utan äfven i
fråga om vinstens beräkning slagit ihop alla fabrikerna. Komiterade
ha förfarit på ett, helt annat sätt, som synes mig rigtigare. I
komitén voro tillkallade sakkunnige för sockerindustrien; de uppgjorde
en beräkning, som återfinnes på sid. 65 i komitébetänkandet,
men denna beräkning refuserades af komitén såsom allt för partisk.

Då uppgjorde komitén eu annan beräkning, der man icke slog ihop
hela vinsten för alla fabrikerna, utan tog medeltalet för fyra år förvissa
namngifna fabriker,..och dä komrno komiterade till det resultat,
att t. ex. fabriken vid Örtofta skulle, om man lågt ett rendement
af 9 proc. till grund för beskattningen, hafva gjort en förlust af

47,000 kronor. Det är hvad man har att hålla sig till. Under sådana
förhållanden och då dessa fabriker arbetat på grund af en situation,
som lagstiftningen sjelf skapat, kunde jag icke vara med om eu
sådan brusque behandling som den herr Fredholm förordat. Man
kan möjligen anse att denna öfvergångstid bör förkortas. Det är
en sak som jag icke kan bedöma. Derom vill jag icke yttra mig.

.lag har endast velat förklara, hvarför jag icke instämt i dessa reservationer.
Och derför, herr talman, ber jag att fä yrka bifall till min
reservation på det sätt, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag
med det af mig gjorda tillägget.

N:o 14. 40

Ang. ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertilloerkningen
i
riket.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har nödgats begära

ordet med anledning af herr grefve Hamiltons yttrande. Han påstod
att jag talat om Gotlands biskop. Det har jag visst icke gjort, utan
antingen har herr grefve Hamilton icke hört hvad jag sagt eller
ock har han fått tag i biskopen af egen tillskyndelse. Hvad jag
framhöll var, att om Gotland finge den förmån, som här är ifrågasatt,
skulle samma förmån kunna anses böra lika mycket tillkomma
andra landsorter; och med hänsyn till det handtag grefve Hamilton
ville gifva Gotland, skulle jag vilja bedja herr grefven att vid andra
tillfällen, då det gäller andra orter visa den vänligheten att gifva
äfven dem ett sådant handtag.

Nu sade herr grefven att han icke kände till, om Öland behöfde
detta handtag. _Men om herr grefven skulle vilja göra sig lika väl
underrättad om Öland, som han nu anser sig vara det om Gotland,
så tror jag han skulle finna, att detta handtag behöfdes lika så väl der,
och kanske på samma sätt med andra orter. Långt ifrån att missunna
gotländingarne, vill jag blott att samma förmåner, som beviljas
dem, må komma andra landsändar till del.

Det är med mycket nöje jag finner herr grefve Hamilton nu stå
på samma sida som vi med afseende å främjandet af jordbrukets
bästa. Då vi förut haft före andra frågor om jordbruket, har den
värde talaren haft en annan mening. Långt ifrån att misstycka
hans uppträdande nu, skall jag endast be att få påräkna herr grefvens
samma välvilja, när det kan gälla den ort jag tillhör och andra
orter inom landet.

Herr Johansson i Xoraskog: Det undantagsförhållande, som
egde rum under förmiddagen, då kammaren upplöstes midt under
brinnande sammanträde, för att se på något, som icke kan anses
tillhöra Eiksdagens angelägenheter, gör att tiden är dyrbar nu, och
jag skall derför icke spilla många ord på den undantagslagstiftning,
som är i fråga. Men för att man skall komma till något så när
billig uppgörelse med afseende å det föreliggande öfvergångsstadgandet,
så ber jag få tillkännagifva, det jag under för handen varande
omständigheter skall understödja herr Fredholms förslag, på det att,
om kammaren bifaller detta förslag, man i utskottet må hafva något
att sätta emot Första Kammarens beslut i denna punkt. Det blir
då kanske möjligt att åstadkomma sammanjemkning med afseende
å öfvergångsstadgandena af den beskaffenhet, att man icke behöfver
frukta för att öfvergångsåren blifva allt för många eller svårigheterna
för de gamla fabrikerna allt för stora. Derför förordar jag
herr Fredholms reservation i denna punkt.

Herr Henricson: Fn föregående talares yttrande har gifvit
mig anledning att begära ordet. — Det framhölls att, såsom en förberedande
åtgärd för sockerbetsodlingen på Gotland, landtbrukarne
derstädes odlat foderbetor. I anledning häraf vill jag upplysa, att
det är så stor skilnad mellan sockerbets- och foderbetsodling, att de
icke kunna jemföras, och att foderbetsodlingen således icke i all -

Lördagen den 4 Mars, e. in.

41 »T: o 14.

mänhet kan betraktas såsom eu förberedelse för odlingen af socker - Ana. ny för -

Herr C o 11 an der: Då här blifvit af herr Fredholm framstäldt verkningen i
förslag, att den beslutade skatteförhöjningen skulle genast vidtagas, rikeL
så vill jag nämna, att jag är gerna med på denna sak, men jag har (Forts.)
icke hört, huruvida här är någon sympati för vidtagande åt denna
mer radikala åtgärd. Här har väl af vice ordföranden inom bevillningsutskottet
blifvit framhållet att han, för att dermed kunna komma
till eu samman jemkning inom utskottet, är med om nämnda förslag.

Är det så att kammaren hyllar herr Fredholms åsigt, är jag dermed
som sagdt mycket belåten.

Vice ordföranden inom bevillningsutskottet sade. att det kunde
vara möjligt att få en sammanjemkning inom utskottet. Det står
alltid, synes mig, i vida fältet, om man kan få sådan till stånd i
bevillningsfrågor, utan man blir der nog hänvisad att lösa frågan
genom gemensam omröstning. Under sådana förhållanden och för
den händelse flertalet ej skulle vilja gä så långt som herr Fredholm,
yrkar jag bifall till den reservation, som jag jemte ett par andra
ledamöter i utskottet afgifvit, nemligen att den af Kong], Maj:t
föreslagna öfvergångstiden för de nuvarande fabrikerna blir nedsatt
från 4 år till 2 år. Det är nemligen af Kongl. Maj:t föreslaget två
år för hvardera nedsättningen, och jag har velat att man skulle
besluta nedsättning med ett år för hvarje period eller till 1895. —

Skulle detta vinna kammarens bifall, har man åtminstone kpmmit
till något bättre resultat, synes det mig, än om man antoge Kongl.

Maj:ts förslag, som förutsätter fyra år.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Herr talman, mine herrar! Under den föregående diskussionen
i dag har intresset mycket lifligt omfattat frågan om nya fabrikers
gynnande eller icke. Det har nu, trots starka protester, blifvit
beslutadt af kammaren, att de nya fabrikerna icke skulle gynnas,
och man har ansett det vara farligt att locka in på anläggningar i
stor skala genom lindring i skatten. Det må nu vara, jag vill icke
vidare uppehålla mig vid hvad som är beslutadt.

Nu behandlas en fråga, som förefaller mig i högsta grad vigtig
för de nyare fabrikerna. Det kan icke förnekas, och det visar sig
äfven af de siffror jag under förmiddagen till en del anförde, att de
senast anlagda fabrikerna arbeta under ogynsammare förhållanden än
de gamla. Egarne af dessa nyanlagda fabriker hafva naturligtvis
påräknat, att icke hastiga rubbningar skulle inträffa med afseende ä
skatteförhållandena. Vi torde alla väl minnas, huru, när Riksdagen
beslöt den skrifvelse, som gifvit anledning till detta förslag, Riksdagen
äfven beslöt, att skatten skulle höjas till halfva tullen. Redan
detta var ett betydligt steg. Vidare beslöt Riksdagen att skrifva till
Kongl. Maj:t och begära utredning med afseende å rendementet. Detta
har skett, men Kongl. Magt har ansett det billigt och rättvist att
gå varsamt tillväga. Jag medgifver att, sedan man en gäng slagit

betor.

Jag yrkar afslag å reservationen.

ordning om
beskattning
af hvitbetssockertill -

Jfso 14. 42 Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för-in på den vägen att premiera denna industri, man väl kan beklaga
ordning om detta, men att göra en så hastig brytning med det bestående, som
beskattning j^j. ifrågasatts i synnerhet i herr Fredholms förslag, synes mig vara
sockertill- hardt slag för dem, som anlagt sådana fabriker och dervid påverkningen
»räknat, att icke några starkare brytningar skulle inträffa. Det är
riket. alldeles säkert att såväl denna industri som jordbruket skulle lida
(Forts.) häraf, och vi kunna icke påstå, mine herrar, att icke hvitbetssockerfabrikationen
i främmande länder blifvit i högsta grad gynnad, ty
annars skulle icke denna industri der uppnått den ståndpunkt som
den gjort. Derför synas goda skäl tala för att icke handla sä brådstörtad!
som här ifrågasatts, utan låta billighet och, om jag så får
säga, någon rättvisa vederfaras de nu befintliga fabrikerna. Det blir
en uppoffring för tillfället, men den försvinner snart nog inom några
fa år.

Hvad Gotland beträffar, sä medgifver jag visserligen, att det är
en nu för tiden sällsynt och för oss främmande sak att använda en
undantagslagstiftning, men jag kan dock icke anse det annat än såsom
önskvärd! att, da man icke kan eller vill bereda samma lättnad
åt andra provinser, åtminstone Gotland måtte komma i åtnjutande
af denna förmån. Denna sak har med styrka framhållits af representanten
för Visby, och säga hvad man vill så är Gotland mera missgynnadt i
afseende å sin ställning till fosterlandet än någon annan landsdel.
Vi veta ju, hurudana kommunikationerna just nu denna vinter äro,
och huru gotländingarne, bundna af isbandet och skilda från oss, hvarken
kunna komma hit eller dit. Vi höra binda Gotland närmare vårt
land, ty denna ö har förut varit mera skild från oss än någon annan
landsända. Jag anser det derför vara mycket önskvärdt, om Gotland
kunde få denna billiga förmån, och framtiden skall icke ångra hvad
nutiden gör i detta afseende, det är min öfvertygelse.

Herr Beckman: Såväl af det anförande som nyss hållits af herr
statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet som af åtskilliga
.yttranden, Indika fälts under förmiddagen, har jag ytterligare stärkts
i min förut fattade mening, att det vore lyckligt, om vi kunde på
något sätt särskildt understödja Gotland. A den andra sidan har
jag samma uppfattning, som eu kamrat på stockholmsbänken, nemligen
att man redan tidigare än som nu är föreslaget kunde ålägga
fabrikerna den högre beskattningen.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig yrka bifall till herr
Fredholms reservation men med det af grefve Hamilton i hans reservation
föreslagna tillägg rörande Gotland.

Herr Bengtsson: Hvad beträffar den föreslagna förmånen för
Gotland, så vill jag icke motsätta mig den. Deremot kan jag icke
neka till att det förefaller mig besynnerligt att herr Fredholm skall
hålla på sin reservation angående tiden för tillämpningen af detta
beslut. Han sade i sitt anförande, att staten icke hade skyldighet
att gifva något understöd åt de på senare åren anlagda fabrikerna,
om dessa icke kunde bära sig redan under de första åren. Jag skulle
icke säga något härom, om dessa fabriker nu komme och begärde

43 N:o It.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

understöd; men. sä är ej förhållandet, man anhåller blott om att hela Ang. ny förfabrikationen
ej skall allt för hastigt bli ålagd en förhöjd skatt, som ordning om
de sist anlagda fabrikerna ej förmå att bära. De första som de sista
af dessa fabriker hafva icke uppvuxit under oskydd, utan de hafva sockertill-''
alla uppvuxit under det af Riksdagen förut bestämda skyddet. Att verkningen i
man nu skulle komma och taga bort detta skydd, eller pålägga dessa riket.

fabriker i Skåne, på hvilka nedlagts millioner kronor i kostnader, en (Forts.)

så hög beskattning, att de skulle gå under, detta är för hårdt, helst
man icke kunnat ådagalägga, att dessa sist anlagda fabriker haft så
stor förtjenst pa sin verksamhet, utan tvärtom, som visadt är, en af
de sist anlagda fabrikerna, den vid Örtofta, på ett år skulle förlorat

47,000 kronor om den nu föreslagna skatten skulle varit tillämpad.

Jag kan icke anse det vara Riksdagen värdigt att försöka qväfva
en industri, som uppvuxit under det skydd vi hittills haft. Jag har
icke protesterat mot denna beskattning på de äldre fabrikerna, ty jag
medgifver, att de haft stor vinst och kanske kunna bära denna börda,
men, såsom jag på förmiddagen sade, tror jag knappt, att de fabriker,
som på sista tiden uppstått i Skåne, skola förmå att bära den
skatt,..som vi i dag pålagt.

Ännu en gång upprepar jag, att jag anser det Riksdagen ovärdigt,
om den skulle så hastigt pålägga denna skatt, att de fabriker,
som uppkommit under senare åren skulle gå under.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och afslag å herr Fredholms
reservation.

Herr C o Handel’: Då jag biträdt grefve Hamiltons reservation
om ett undantag för Gotland, men, om kammaren skulle dela min
åsigt om öfvergångstidens inskränkning till två år. jag icke samtidigt
härmed yrkat, att undantagsbestämmelsen f ör Gotland skulle få följa
med, hvilket säges vara nödigt då båda tillhöra samma punkt, så ber
jag att få återtaga mitt förra yrkande och anhåller om bifall till såväl
min reservation om öfvergångstidens inskränkande till två år
som grefve Hamiltons reservation angående särskild bestämmelse för
Gotland.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:
bo) bifall till utskottets förslag; 2:o) bifall till herr grefve Hamiltons
under öfverläggningen framstälda förslag; 3:o) bifall till herr
J. H. G. Fredholms reservation; 4:o) bifall till herr Beckmans under
öfverläggningen väckta förslag och 5:o) bifall till det af herr Bollander
i hans senare anförande framstälda förslag. Herr talmannen upptog
till proposition hvart och ett af dessa yrkanden och fann svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Fredholms reservation.
Då votering likväl begärdes, gaf herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, förnyade propositioner å de äterstaende
yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till utskottets förslag,
nu förklarades hafva de flesta rösterna för sig. Men jemväl i fråga
om kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf, och sedan
till kontraproposition i denna votering antagits bifall till grefve Ha -

N;0 14. 44

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. ny för- miltons förslag, nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lyordning
om dande omröstningsproposition:
beskattning

a{ockertill- Den, som till kontrapoposition i hufvudvoteringen angående det
verkningen »vid föreliggande författningsförslag ifrågasatta öfvergångsstadgande
riket. antager yrkandet om bifall till utskottets förslag, röstar
(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af herr grefve Hamilton under öfverläggningen framställa
yrkande.

I den votering, som anstäldes enligt denna voteringsproposition,
röstade 119 ledamöter ja och 59 nej; och erhöll alltså propositionen
för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren beträffande lydelsen af det vid föreliggande
författningsförslag ifrågasatta öfvergångsstadgande bifaller
herr J. H. Gr. Fredholms vid bevillningsutskottets betänkande n:o 3
fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit utskottets förslag till lydelse
af nämnda stadgande.

Denna senare omröstning visade 133 ja mot 47 nej; hvadan kammaren
bifallit herr Fredholms reservation.

Rubriken till författningsförslaget godkändes.

Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan förklarades
vara genom kammarens redan i ämnet fattade beslut besvarad.

Härefter föredrogs

Punkten 1,

som lades till handlingarna.

45 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg vidare sammansatta bevillningsoch
lagutskottets betänkande, n:o 1, rörande vissa delar af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny förordning om beskattning
af hvitbetssockertillverkningen i riket.

Sedan uti förenämnda proposition Kongl. Maj:t, under åberopande
af densamma bifogadt protokoll öfver finansärenden för den 16 december
1892, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket, hade bevillningsutskottet, till hvilket omförmälda proposition
blifvit hänvisad, ansett nödigt att med afseende å art. IV,
om ansvar för öfverträdelse af förordningens föreskrifter, sammanträda
till öfverläggning med lagutskottet; med anledning hvaraf nämnda
del af ifrågavarande författningsförslag blifvit, i den ordning 47 §
riksdagsordningen föreskrifver, behandlad af sammansatt bevillningsoch
lagutskott.

I föreliggande betänkande hemstälde det sammansatta utskottet:

att Rikdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts förslag till art.
IV i förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket
icke kunnat oförändradt bifallas, måtte för sin del antaga ett inom
utskottet utarbetadt förslag till bestämmelser uti ifrågavarande afseende.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall tillåta mig hemställa,
att, för tids vinnande, paragraferna i det föreliggande författningsförslaget
icke må uppläsas, utan endast numren uppropas.

Om ansvar
för öfverträdande
af
föreskrifterna
i föreslagen
ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen

i riket.

Den sålunda gjorda hemställan bifölls af kammaren, hvarefter
§§ 20—27 godkändes.

För § 28 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom koutrolltjensteman,
vare förbjudet att röja tillverkares yrkeshemlighet eller
affärsförhållanden. Gör han detta och framgår ej af omständigheterna,
att han om den hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit
kännedom å tid, då han dylik befattning ej innehaft, straffes med
böter från och med etthundra till och med ettusen kronor. Sker
det för att göra skada eller begagnar han sig af berörda yrkeshemlighet
eller affärsförhållanden till egen eller annans fördel, då må till
fängelse från och med en månad till och med två år dömas, der ej
efter allmän lag högre straff följer.

Hav i nu omförmälda hänseenden genom kontrolltjenstemans
åtgöranden skada uppkommit, vare han ock skyldig den till fullo
godtgöra.

N:o 14.

Om ansvar
för öfverträdande
af
föreskrifterna
i föreslagen
ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssoclcertillverkningen

i riket.
(Forts.)

46 Lördagen den 4 Mars, e. in.

I fråga härom anförde:

Herr Lilienberg: Jag bär i paragraf 28 ett yrkande att
framställa. Jag vill nemligen yrka, att de föreslagna bötesbestämmelserna
måtte blifva i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag.
Utskottet har gjort den ändring, att latituden satts från 100 till

1,000 kronor i stället för såsom den i Kongl. Maj ds förslag är satt
frän 50 till 1,000 kronor.

Denna paragraf, som innefattar straff för förseelse af kontrolltjensteman,
är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande
paragraf i lagen om skydd mot yrkesfara i afseende på
yrkesinspektör; och ansvarsbestämmelserna i afseende på böterna
der äro bestämda från 50 till 1,000 kronor.

Det synes mig vara skäl, att när utskottet i öfrigt tagit innehållet
ordagrant från denna lag, man då äfven bibehåller bötesbestämmelserna
sådana de äro i denna lag om skydd mot yrkesfara
affattade.

Ett liknande yrkande, som jag nu framstäf, har blifvit framstäldt
i Första Kammaren och är af den kammaren bifallet.

Jag yrkar derför, att i afseende på bötesbestämmelserna Kongl.
Maj ds förslag måtte bifallas.

Herr ^Vester: Med anledning af det yrkande, som blifvit
gjordt af herr Lilienberg, får jag upplysa, att utskottet gjort sådan
ändring, som blifvit omnämnd, i följd deraf, att utskottet ansett det
rättast att bringa § 28 i öfverensstämmelse med § 24, som redan
är antagen. Bötesansvaret är i sistnämnda paragraf stadgadt från
100 till 1,000 kronor.

Då emellertid Första Kammaren har antagit den föreslagna
förändringen för att bringa paragrafen i öfverensstämmelse med,
såsom det nämnts, lagen om yrkesfara, får jag, efter samråd med
mina kamrater i lagutskottet från denna kammare, förklara, att vi
icke hafva något mot en sådan förändring.

Herr Lilienberg: Jag ber att få förtydliga mitt förra yrkande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag endast med den förändring,
att ordet »etthundra» måtte utbytas mot »femtio».

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, godkändes
paragrafen med den af herr Lilienberg föreslagna förändring, eller
att ordet »etthundra» utbyttes emot »femtio».

§§ 29-31.

Godkändes.

Beträffande § 32, innefattande utskottets förslag till bestämmelser
rörande fördelningen af de böter, som enligt den föreslagna
nya förordningen kunde komma att ådömas, anförde:

Lördagen den 4 Mars, e. m.

47 N:o 14.

Herr Persson i Ställhult: Med afseende derå, att det i §
32 är föreslaget, att af de böter, som komma att ådömas enligt
denna lag, en tredjedel skall tillfalla kronan och två tredjedelar
åklagaren, kan jag icke finna annat, än att samma fördelningsgrund
bör följas här som i åtskilliga andra författningsförslag, som af
Riksdagen under de senare åren antagits, eller att hela bötesbeloppet
tillfaller kronan.

Jag tager mig derför friheten yrka, att böter, som enligt denna
förordning ådömas, tillfalla kronan.

Om ansvar
för öfverträdande
af
föreskrifterna
i f öreslagen
ny förordning
om
beskattning
af hvitbetssockertillverkningen

i riket.

(Forts.)

Herr grefve Hamilton: Beträffande en sådan författning som
denna, finnes det väl dock särskilda skäl, hvarför man vill lemna
åklagaren en uppmuntran till åtal. För öfrigt ber jag få fästa
uppmärksamheten på att man vid denna författnings omarbetning
sökt bringa densamma i närmaste öfverensstämmelse med bränvinstillverkningslagen.

Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes med den lydelse,
som af utskottet föreslagits.

§§ 33 och 34 äfvensom rubriken till art. IV.
Godkändes.

§ 3.

Föredrogs vidare Andra Kammarens första tillfälliga utskotts An9- vidtautlåtande
n:o 2, angående vidtagande af anordningar för att bereda9ande
beväringsynglingar kunskaper i rätt- och välskrifning samt i räkning. gatt bereda

Uti en till utskottet öfverlemnad motion, n:o 184, har herr G. beväringsW.
Svensson i Rydaholm hemstält, »att Riksdagen ville i under- ynglingar
dånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan kunskaper i
anordning, att beväringsynglingar, som icke hafva nöjaktiga kun-rXffiå
skaper i rätt- och välskrifning samt räkning, måtte beredas tillfälle samt i räkatt
minst 2 timmar dagligen under den på exercisplatsen bestämda ning.
öfningstiden erhålla kostnadsfri undervisning i nämnda ämnen».

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke mätte föranleda till någon kammarens åtgärd.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar Hammarlund,
Fr. Berg och Norman hemstält:

»att kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke sådan anordning kan vidtagas, att beväringsmän, som
sakna nöjaktiga kunskaper i rätt- och välskrifning samt räkning,
må under vapenöfningstiden erhålla undervisning i nämnda ämnen.»

N: o 14. 48

Ang. vidtagande
af åt
gärder för
att bereda
beväringsynglingar

kunskaper i
rätt- och val
skrifning
samt i räkning.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Svensson i Rydaholm: Da jag år 1890 första gången

framkom med denna motion, gjorde jag det derför, att jag insåg behofvet
af en repetitionskurs för till mera mogen ålder komna ynglingar
särskild! i de ämnen, räkning och skrifning, som äro mest
'' behöfliga för det praktiska lifvet.

Det utskott, som år 1890 behandlade min motion, yttrade sig
ganska välvilligt om densamma, men ansåg sig böra afstyrka den
derför, att tiden för beväringsöfningarne vore för kort, och att så
mycken tid som möjligt måste egnas åt de militära öfningarne. Detta
var hufvudskälen för utskottets afstyrkande år 1890 af min motion.

Då nu, genom nästlidet års urtima riksdags beslut, värnpligtstiden
blifvit mer än fördubblad, ansåg jag mig hafva tillräcklig anledning
att ånyo framkomma med motionen. Emellertid har det
nuvarande utskottet behandlat densamma ganska ogunstigt. Det
anför för afslag alla möjliga, jag höll på att säga både rimliga och
orimliga skäl. Jag tror likväl, att saken är ganska behjer tans värd
och att den för tjena! ett välvilligare bemötande från utskottets sida
än den fått. Det är alldeles säkert, att eu anordning i det syfte
jag föreslagit skulle mottagas med mycken tillfredsställelse af de
beväringsynglingar, som äro i behof af en dylik undervisning. Jagskall
icke tillåta mig att vid denna sena timme ingå i någon granskning
af utskottets betänkande. Jag vill medgifva, att mitt förslagom
två timmars daglig undervisning gar väl långt.

Då nu vid betänkandet finnes fogad en reservation, som går i
en ganska moderat rigtning, och mot hvilken reservation jag icke
har något att anmärka, skall jag be att få yrka bifall till denna
reservation och afslag på utskottets betänkande.

Herr Zotterman: Utskottet har ansett sig icke kunna till styrka

bifall till den föreliggande motionen om beredande af undervisning
i vissa ämnen åt beväringsynglingar på de skäl, som i utlåtandet
här blifvit anförda. Hufvudskälet för utskottets afstyrkande
har dervid varit den omständigheten, att vi i vårt land hafva obligatorisk
folkskoleundervisning, att folkskolestadgan föreskrifver en bestämd
minimikurs, före hvikens inhämtande ingen tillerkännes rätt
till afgångsbetyg från folkskolan, och att i denna minimikurs ingå
just de ämnen, hvarom motionen talar, eller kunskaper i rätt- och
välskrifning samt räkning.

Vi veta alla, hvilka stora afgifter äro afsedda för folkundervisningen,
och vi veta äfven, huru stora kostnaderna äro för
de militära öfningarne. Då nu den tid, som på beväringslägret är
afsedd för beväringarnes militära öfningar, anses — enligt hvad alla
fackmän förklarat — vara alldeles nödvändig för att bibringa be vä -ringen det minimum af militära färdigheter, som erfordras för att
han skall kunna med framgång deltaga i försvaret af sitt fosterland,
har utskottet icke ansett det vara lämpligt att genom anordnande
af folkskoleundervisning för beväringen borttaga något af denna tid
och således äfven indirekt af det anslag, som för de militära öfnin -

Lördagen den 4 Mars, e. in.

49 >'':o 14.

garne är afsedt. Ty det torde vara gifvet, att det är nödvändigt, Ang. vidtaga
hvarje anslag användes för sitt särskilda ändamål. gande af åt Vidare

synes icke motionären i sin motion hafva helt framhållit, 9ä,rJd^r/gr
hvad han verkligen afser med densamma. Han har icke sagt. Indika bwäringZ
kurser som skulle genomgås med beväringsynglingarne, ej heller för ynglingar
Indika af dem hau fordrar undervisning. Han har icke heller sagt. hvad kunskaper i
han menar med uttrycket »nöjaktiga kunskaper». Men utskottet har rätt- och Talför
att erhålla nödvändiga upplysningar gått till de handlingar, af Samtirakhvilka
man kan få eu någorlunda klar uppfattning om de för första ning_

gängen vapenöfvade beväringsskyldiges kunskaper, eller kongl. krigs- (p0rts.)
vetenskapsakademiens handlingar. Om man ser efter i dem. finner
man. att år 1883 befunnos af 25,504 i skrifning pröfvade 7,781 eller
30,5 procent hafva god färdighet, 16,770 eller 65.7 procent ha någorlunda
färdighet och 953 eller 3.8 procent sakna färdighet. Af 29.329.
som ar 1885 pröfvades, hade 9.694 eller 33.i procent god färdighet.

18,983 eller 64.7 procent någorlunda färdighet och 652 eller 2.2 procent
saknade färdighet. År 1890 åter hade af 23,331 pröfvade 9,460
eller 40.54 procent god färdighet, 13,617 eller 58,37 procent någorlunda
färdighet och 254 eller 1.09 procent saknade färdighet.

Hvilka af dessa är det nu motionären menar skulle underkastas
den föreslagna undervisningen i skrifning? År det de, som -sakna
färdighet» eller Loa procent af de beväringsskyldige, som motionären
menat, har det synts utskottet, att anordning af undervisning för
ett sadant fatal vore alltför besvärlig, och att inga åtgärder derför
torde böra vidtagas. Har åter motionären afsett dem, om hvilka
krigsvetenskapsakademien begagnat uttrycket någorlunda öfvade».
blir det 58 procent af de beväringsskyldige, som skulle undervisas,
eller med tillägg af de nära 2 procent, som »sakna färdighet», inalles
60 procent af hela antalet. Skola vi dä undervisa i skrifning och
räkning dessa 60 procent, d. v. s. 60 beväringar af 100, framställer
sig genast den frågan, hvarest vi skola undervisa dem.

Kan det gå för sig i kasernerna eller i barackerna? Svaret derpå
lär blifva nekande. Man måste således hafva särskilda undervisningslokaler,
men kostnaderna för dessa lokaler med tillbörlig materiel
äro icke på minsta vis antydda eller beräknade i föreliggande motion.

Man kan således säga, att frågan föreligger i ett alltför outredt
skede för att man med fog skulle kunnat tillstyrka bifall till motionen.

I)a vidare undervisningen i de 3 ämnen, om hvilka motionen
talar, naturligtvis skulle afse beväringens praktiska nytta för framtiden,
har det förefallit utskottet, som om motionären glömt något
väsentligt, något som utgör sjelfva grunden för förmågan att uppsätta
eu handling, nemligen konsten att läsa väl innantill och
af det upplästa fatta innehållet. Men någon sådan undervisning
förutsätter icke motionären, och detta torde få betraktas som eu
brist i hans motion.

Utskottet har här i sitt betänkande anfört, huru pröfningen i
skrifning med de beväringsskyldige utfallit. Om deras kunskaper
i räkning har man deremot icke kunnat fä eu sådan utredning.

Det kommer sig deraf, att en sådan utredning icke har skett i allmänhet,
men utskottet har ansett sig med fullt skäl böra antaga,

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 14. 4

N:o 14 SO Lördagen den 4 Mars, e. m.

Ang. vidta- att den skulle ställa sig ungefär enahanda som i fråga om skickliggande
af åt- het i skrifning. Emellertid kan detta förhållande icke på något
tidrder för sätt inverka på det antal, som enligt utskottets förmenande bör delbevårings-
taSa i en sådan undervisning. Motionären har för ifrigt framhållit
ynglingar såsom ömkligt och gifvet, att de, som förut egde färdighet, icke
kunskaper i behöfde undervisas. Gent emot detta kan man säga, att skola 60
rätt- och ml- &f ^qq beväringsynglingar så att säga tvingas till skolbänken, men
samt i rak-4® yngling^1’ på 100 vara fria, då frågas, om man i detta fall kan
’ ning. '' tänka sig, att det goda, som motionären åsyftar, nemligen att göra
(Forts.) vistelsen på lägret angenäm, kommer att förverkligas. För dessa
60 ynglingar, som skola sitta inne och arbeta och derunder måste
tänka på de 40, som gå fria, tror jag ej, att denna undervisning
blir så tilltalande.

Men utskottet har för sin del icke kunnat annat än erkänna
det goda syftet med motionen, nemligen att göra vistelsen vid lägret
så angenäm som möjligt, och utskottet har ansett, att man borde
anordna föreläsningar i allmännyttiga ämnen, hvarunder man icke
behöfde skilja de 40 från de 60. Alla kunde deruti deltaga och
åhöra föredrag, bildande för dem "alla, och man behöfde dä icke
ställa i utsigt särskilda uppotfringar för anskaffande af undervisningslokaler.
Hade motionären åsyftat något sådant, förefaller det
mig. att utskottet hade kommit att tillstyrka en skrifvelse i den
rigtningen. Hvad åter beträffar reservationen, så förefaller det mig
att, om också densamma innehåller eu afvikelse från motionen,
nemligen i det afseende, att reservanterna icke vilja bestämdt förorda
två timmars daglig undervisning, så står dock det faktum qvar,
att då de tillstyrkt anordnande af undervisning i skrifning och räkning,
så ha de också i och med detsamma tillstyrkt de stora kostnaderna
för anskaffandet af de behöfiiga undervisningslokalerna med
dem tillhörande behöflig undervisningsmateriel.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och afslag å reservationen.

Herr Hammarlund: Herr talman! I denna sena timme skall
jag icke säga många ord i frågan. Jag vill endast erinra derom, att
omedelbart efter urtima riksdagens beslut om de 90 dagarna var
det en officer, som i eu tidskriftsuppsats iemnade eu skildring åt
beväringslifvet, sådant det skulle gestalta sig under de 90 dagarne.
Efter att hafva framhållit, att den värnpligtige får kläder, föda,
husrum o. s. v., yttrar författaren, löjtnant C. A. Wulff, följande
beaktansvärda ord:

»Derjemte får den värnpligtige undervisning. Denna är dels
ailmänbildande, dels militär. Den allmänbildande utgöres af repitition
i läsning, hvari kunskapen för många vid ankomsten är ganska
klen. Uti undervisningen inflickas vårt lands geografi, historia,
umgängeslära, hvarjemte särskild uppmärksamhet egnas karakterens
utbildning. Man söker bibringa ynglingen hederskänsla, öppenhet,
ärlighet, pålitlighet, nykterhet, sedlighet, ordning, fosterlandskärlek
och gudsfruktan — med ett ord, de ädlaste känslor, som äro nedlagda
uti ett menniskobröst, söker man här komma att gro och
skjuta växt. Detta blir ock i högre grad möjligt, då öfningstiden

51 N: o 14.

Lördagen den 4 Mara, e. m.

blir förlängd, t}'' utan att ynglingen kommer i besittning af sådana Ang. vidtaegenskaper,
som dessa dygder alstra, kan den värnpligtige ej bligande tf sten
''god soldat’. — Han undervisas äfven uti sjukdomslära, får lära gnat''t %1,-ida
att praktiskt anlägga förband och sköta sin kropp, så att han dels beväringskan
förekomma sjukdom, dels förstå att reda sig vid sjukdomstill- ynglingar
fälle, såsom sårad o. s. v.» . *

Nu har eu motionär här i kammaren sökt att i någon ringa mån ^ skrifninq
förverkligadt detta vackra framtidsperspektiv. Han har velat, attsamtJi räkden
värnpligtige skulle utbildas, såsom de.i nyss citerade författaren ning.
säger, till en »god soldat» och derför föreslagit, att undervisning i (Forts.)
i skrifning och räkning skall meddelas honom utöfver den rent militära
bildningen. Men då kommer utskottet och säger: det går icke
au. det finnes icke några lokaler; ej heller finnes någon tid öfrig
till denna undervisning o. s. v.

Jag för min del tror dock, att om det funnes god vilja, det
vore möjligt att gima något i den retning, som här ifrågasatts.

Det är visserligen rigtigt, såsom en föregående talare sagt, att
frågan är outredd, men just derför att den är outredd, hafva reservanterna
tillstyrkt eu skrifvelse i mycket allmänna ordalag. Yi
hafva icke ifrågasatt en eller två timmars undervisning, utan öfverlernnat
frågan i hela dess vidd till Kong!. Maj:t och hemstålt, det
Ivongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke en sådan
anordning kan vidtagas, att beväringsmän, som sakna nöjaktiga
kunskaper i rätt- och väl skrifning samt räkning, må under vapenöfningstiden
erhålla undervisning i nämnda ämnen. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona och Norman.

Herr A Ister lund yttrade: Herr talman, rnine herrar! Beväringsöfuingarna
pågå, såsom många af herrarne torde veta, under
söckendagarne 8 timmar och under helgdagarna i allmänhet 2 timmar.
Dertill kommer den tid, som åtgår för persedelvård, putsning och
snygghet i barackerna o. s. v., så att man kan sägal_att beväringsynglingarne
äro upptagna 10 1/2 timmar om dagen. Ofningarna
äro för dem ganska tröttande just derför att de äro ovama dervid,
och det visar sig också att, när beväringarne blifva fria frän öfningarna,
de öfverlemna sig åt hvilan. . .

Jag tror icke att, om man sökte införa undervisning i de ämnen,
som motionären föreslagit, och derigenom ökade öfningen med
ett par timmar om dagen, den trötte beväringsmannen skulle hafva
någon nytta deraf. Dessutom förhåller det sig verkligen så, att
del, saknas lokaler, ty det är ju icke någon liten styrka, som skulle
komma i fråga att öfvas. Antalet uppgafs af herr Zotterman till
58 ‘V,,, således öfver halfva antalet af de beväringsynglingar, som
äro på hvarje öfningsplats. Det beliöfs lokaler för att anordna sådan
undervisning, men sådana finnas, som sagdt, icke, och det skulle
blifva alldeles för dyrt att anskaffa sådana.

Motionären yttrade, dä han hade ordet, att han trodde, att om
man införde den undervisning under vapenöfningarna, som han åsyfta -

>’:o 14 52

Ang vidta
gande af åi
gärder för
att bereda
beväringsynglingar

kunskaper
rätt- och väl
skrifning
samt i räk
ning.

(Forts.)

Lördagen den 4 Mars, e. m.

- de, det skulle helsas med mycken glädje af beväringsvnglingarna.
‘-Jag tror icke det. Jag tror tvärtom, att de 60 eller 58 % af bevä''
ringsmännen, som, när de militära öfningarna för dagen eller för en

viss öfningstid afslutats, skulle tvingas att gå til! sådana öfningar
motionären föreslagit, skulle göra det mycket ogerna, da de sågo,
lätt en stor del af kamraterna voro fria.

Herr Hammarlund läste nyss upp en berättelse ur en tidning
..af en löjtnant Wulff, hvari denne säger, att de värnpligtige skola,
sedan nu de 90 dagarna blifvit antagna, få öfning i fäderneslandets
historia, i läsning, skrifning och räkning o. s. v. Jag vet icke,
hvarifrån löjtnant Wulf fått detta, men säkert är, att han icke är
någon auktoritet att sätta tro till i detta fall. Jag anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedlund: Herr talman! Vi stå nu inför inlösandet af
många vackra löften i afseende å vår beväring, men får man döma
af utskottets utlåtande, synes liqvideringen icke blifva den lättaste
och snabbaste. Jag skall emellertid be att få påpeka, att sådan
utbildning, som af reservanterna och motionären begäres. ju har
sin betydelse äfven i rent militäriskt afseende. Det är ju icke tu
tal om, att den värnpligtige under krigstid kan komma i tillfälle
att göra sitt land goda tjenster genom att han förstår skrifva
några ord på en papperslapp eller läsa skrifvet — hvilket ej på
långt när så många kunna som att läsa tryckt — eller äfven genom
att. kunna göra några enkla räkningar. Framför allt bör detta vara
af betydelse för trängen, hvars manskap så godt som uteslutande
består af värnpligtige.

Ur den synpunkten, nemligen att den af motionären föreslagna
undervisningen gäller färdigheter, som kunna blifva af gagn under
krig, skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hedin: Jag vet icke, herr talman, huruvida den af eu
föregående talare åberopade löjtnanten kan anses vara eu auktoritet
i frågan eller icke, men det vet jag, att han icke är ensam om den
mening, han uttalat, utan att den af militärer, och högre militärer,
har predikats i öfver 18 år, nemligen att, om man erhölle en någorlunda
betydlig utsträckning af beväringsöfningarna, dessa skulle
blifva en > folkhögskola*. Men det var på den tiden, det var — före
urtima riksdagen.

Herr Carl Ericson: Herr talman! Endast ett par ord för
att framhålla, att det syfte, som uttalats i motionen, måste tilltala
armén på det lifligaste. Det är glädjande för armén, att en sådan
motion framkommit, ty denna motion utgör — det kan icke förnekas

— ett tecken, att landet hyser förtroende för den utbildning, som
medd las de unge männen i arméns skolor. Detta förtroende har
naturligen vunnits af den erfarenhet, hvartill man kommit beträffande
våra volontärs- och korporalskolor.

Men, såsom utskottet säger, under den tid, då öfningarna icke
äro utsträckta till mer än 90 dagar, behöfves denna tid, derom ber

53 N:o 14.

Förlägen den 4 Mars, e. m.

jag herrarne vara öfvertygade, mer än val till de rent militära An9- vidtaöfningarna.
Det finnes måhända mången, som föreställer sig attj^rJerYsr"
då det regnar en eller flera dagar, man då icke på lämpligt sätt kan att bereda
sysselsätta de unga beväringsmännen, men det är ett misstag. Jag bevärdigakan
försäkra, att om det regnar hela dagen, en. två eller tre dagar, ynglingar
så användas dessa dagar det oaktadt för det militära på ett frukt - rätt-och välbärande
sätt. Inne i kasernen grupperas de värnpligtige med ett skrifning ''
befäl i hvarje grupp; i eu grupp genomgår befälet soldatinstruktionen, samt i räkredogör
och förklarar densamma; i en annan grupp är geväret framme, ning.

och befälet tager sönder detsamma och förklarar, huru dess olika (Forts.)

delar verka, huru det åter hopsättes, inoljas, skall skötas och dylikt.

I en annan grupp genomgås de enklaste begreppen för bevakning
såväl under marsch som under hvila. Slutligen har man alltid
tillfälle att dels i barackerna och dels i marketenterierna anställa
rigtöfningar. Med ett ord, äfven då regniga dagar inträffa, äro de
militära öfningarna fullt fruktbärande.

Ja, det är visserligen sant, som en talare nyss nämnde, att vi
alltid framhållit, att den dag, då de värnepligtiges öfningar blefve
väsentligen utsträckta, skulle dessa öfningar blifva gagneliga icke
endast ur rent militärisk synpunkt, utan äfven för den allmänna
bildningen, och det stå vi allt fortfarande fast vid, och hoppas, att
den dag förr eller senare skall komma, då vi få tillfälle att äfven
i handling ådagalägga detta; men så länge tiden för de värnpligtig
öfning ännu är inskränkt till 90 dagar, ligger det icke inom möjlighetens
område, och har, savidt jag vet, icke heller’ framhållits, att
någon utbildning vid sidan af den militära skulle under dessa förhållanden
kunna åstadkommas. Den dag åter igen, då landet är moget
för eu verklig, utsträckt värnpligt, den dag, dä landet vill se sin
armé uteslutande bestående af värnpligtige, då blir öfningstiden
gifvetvis så lång, att man både under höst-, vinter- och vårmånaderna
med säkerhet kan använda 2 å 3 timmar dagligen dels till
slöjd och dels till sådana ämnen, som eljest kunna vara för det allmänna
lifvet gagneliga. Och dä skall verkligen armén kunna blifva
en fortsättningsskola och lända landet till gagn icke allenast genom
det skydd den lemnar, då krig utbryter, utan såsom en utbildande
anstalt jemväl för fredens värf. Jag ber herrarne vara öfvertygade
om, att armén då skall efter sin bästa förmåga söka motsvara ett
sådant förtroende från landets sida.

Herr Östberg: Herr talman! Jag skall med största villighet
erkänna, att till grund för motionen ligger en god tanke, och jag
tror, att I alla, rnine herrar, vilja erkänna detsamma, eller att man
bör sträfva derhän, att vid beväringsöfningarna undervisning måtte
meddelas icke uteslutande i vapenöfningar, utan äfven i någon mån
i sådana saker, som kunna vara nyttiga för medborgare i allmänhet.

Jag vill icke säga som den näst föregående talaren, att man ovilkorligen
måste vänta dermed, tills vi fått, vida längre utsträckt öfningstid
än 90 (lagar; men jag tror ä andra sidan icke, att man bör
bifalla motionärens eller reservanternas yrkanden. Ty för der, första
anser jag, att det icke är rigtigt att tänka sig en undervisning,

J«’:o 14. 54

Lördagen den 4 Mars, e in.

Ang. vidta- uteslutande inskränkt till skrifning och räkning — detta ärjufolkgandeaf
åt- sk0lesaker, och jag tror, att man kan använda tiden bättre — och

att bereda ^ör det andra får jag säga, att det förefaller mig något stötande

bevärings- att tänka sig, att blott en del eller ungefär hälften af de värn yngiingar

pligtigtige skulle deltaga i denna undervisning, men deremot den

kunskaper i andra delen icke. Denna undervisning komme ovilkorligen att få
skrifning strafflektioner, och jag tror, att den i stället för attväl samt

i rak- komnas snarare skulle väcka motvilja hos dem, som skulle tvingas
ning. att deltaga i dessa lektioner, under det att deras kamrater vore fria.

(Ports.) Jag tror slutligen, att man bör vänta något med saken, till dess man
fått öfningarna i verkligheten utsträckta till 90 dagar och till dess
krigsstyrelsen fått tillfälle att ordna den rent militära sidan af saken.
Då blir det lättare att se, huruvida och i hvilken utsträckning man
kan införa undervisning i det syfte, som motionären har föreslagit.
Jag får på dessa grunder yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag skall ej vid denna sena timme vidlyftigare
inlåta mig på diskussionen i denna fråga; men så mycket kan jag
icke underlåta att såga, att jag hyser stora sympatier för motionens
syfte. Man kan väl icke förneka, att om vi kunde komma derhän,
att beväringsynglingarne kunde få, så att säga, någon personlig
nytta af vistelsen vid mötet, så skulle denna vistelse af dem betraktas
med blidare känslor, än hvad nu är fallet. Jag är öfvertygad om
att derest man vill, så kan man också använda någon timme för att
meddela en sådan undervisning, vare sig så som motionären föreslagit
eller på något annat sätt. Vi veta, att fotfolksbeväringen icke har
mer än 8 timmars exercis på dygnet, och de återstående 16 timmarna
behöfver icke en yngling vid 21 års ålder använda till hvila. Således
torde man nog kunna använda 2 eller åtminstone 1 timme på dygnet
till en dylik undervisning.

Hvarför, mine herrar, har Danmarks folk med sådan kärlek
omfattat sin exercistid? Jo, derför, att man der har inrättat ett
slags skola, der en dylik undervisning meddelas de värnpligtige, och
om äfven vi i någon mån kunna sträfva hän i denna rigtning, torde
det gå lättare att få en verklig utsträckt värnpligt till stånd, men
förrän vi slå in på den vägen, torde det blifva svårt att komma ett
fjät längre. Jag tror, att denna sak är så allvarsam, att förslaget
väl tål att tänka på. Säkert är, att det är nödvändigt för oss att
få eu varm känsla väckt hos beväringsmanuen, och ett medel härtill
torde vara att sysselsätta honom äfven med något annat än det rent
militära eller exercis, undervisning om geväret o. s. v.

Jag ber, herr talman, till den kraft och verkan det hafva kan,
få yrka bifall till reservationen.

Herrar Linder och John Olsson instämde häruti.

Herr Svensson i Rydaholm: Jag lofvar herrarne att icke

komma med något långt anförande, men jag anser mig dock böra i
någon mån bemöta herr Zottermans vidlyftiga resonnement. Han
klandrade mig först derför, att jag icke bestämdt angifvit de kurser,

55 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. in.

hvari undervisning skulle meddelas de värnpligtige. Jag vill fråga, Ang. vidtaherr
Zotterman, huru det här är möjligt att fastställa bestämda gande af dtkurser,
och hvartill skulle detta tjena? Vidare har han klandrat gärder för
mig derför, att jag icke anstalt beräkningar öfver de kostnader, som
en sådan anordning skulle medföra. Huru skulle det kunna vara ynglingar
möjligt för en enskild motionär, som icke är fackman på det militära kunskaper i
området, att anställa en sådan beräkning? Det är ju fråga om att ''rätt-och inlägga
saken i Kongl. Maj:ts hand, och Kong], Maj:t är ju i tillfälle
att låta anställa dylika beräkningar. ning.a

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren (''Forts^
afslog utskottets hemställan och antog det förslag till beslut, som
innefattades i den af herr Hammarlund m. fl. vid utlåtandet fogade
reservation; och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 4.

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets memorial,
n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af utskottets utlåtande n:o 1 rörande väckt motion om ändrad lydelse
af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Sedan kamrarne stannat i olika beslut beträffande utskottets i
dess utlåtande n:o 1 gjorda hemställan i anledning af en inom
Andra Kammaren af herr E. Norman väckt motion om ändring i nu
gällande bestämmelser rörande sättet för utseende af kamrarnes
talmän och vice talmän, hade utskottet, till sammanjemkning af de olika
meningarne i nu föreliggande memorial hemstält:

att kamrarne, hvar för sig med frånträdande af sitt ifrågavarande
beslut, måtte antaga ett af utskottet formuleradt förslag till ändrad
lydelse af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen att hvila
tills vidare grundlagsenlig behandling, enligt hvilket förslag, med
bibehållande af konungens rätt att utse kamrarnes talmän, hvardera
kammaren skulle ega att inom sig utse vice talman; hvarjemte,

vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice tal mannen

i någon af Riksdagens kamrar, en af kammarens öfriga ledamöter
skulle af kammaren utses att tjenstgöra såsom talman.

I fråga härom anförde:

Herr L jungman: Utskottet har, med anledning af riksdagsordningens
föreskrift, ansett sig skyldigt att framlägga ett sammanjemkningsförslag;
men då detta förslag redan blifvit förkastadt af
Första Kammaren, och dä det vidare — med hänsyn till det beslut,
kammaren förut fattat i frågan — icke kan vara något skäl för

kammaren att afgifva eu opinionsyttring i den rigtning, samman jemkningsförslaget

angifver, skall jag inskränka mig till att yrka
afslag å utskottets förslag.

>:o 14. 56

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Då
utskottet hemstält. att kamrarne måtte antaga det föreliggande
sammanjemkningsförslaget. anser jag, att utskottet förfarit i tull
öfverensstämmelse med grundlagens stadgande. Då kamrarne stannat
i olika beslut, i det att Andra Kammaren i hufvudsak antagit
motionärens förslag i frågan, men deremot Första Kammaren endast
har antagit en del af hvad motionären föreslagit, så var det enligt
min uppfattning utskottets pligt att i enlighet med § 63 riksdagsordningen
söka sammanjemka de olika besluten, äfven om det resultat,
som af denna sammanjemkning kunde framgå, i väsentlig mån
afveke från utskottets egen uppfattning i sjelfva saken.

Då jag inom utskottet förordat ett försök till sammanjemkning,
har jag velat tillkännagifva att, enligt min uppfattning, det icke
är beroende på utskottets godtycke, huruvida ett försök till sammanjemkning
skall af utskottet tagas i öfvervägande eller huruvida
det resultat i frågan, som af sammanjemkningen blifver en följd,
öfverenstämmer med utskottets uppfattning, utan fast mera derpå,
huruvida de olika besluten stå i det förhållande till hvarandra, att
de kunna, utan att grundlagens bestämmelser i detta afsende förryckas,
sammanjemkas Det blir kamrarne som må afgöra, om ett
dylikt försök till sammanjemkning skall leda till något resultat.

Hvad nu sjelfva frågan angår, så skulle jag under vissa förhållanden
vara villig tillstyrka utskottets hemställan. Jag hör icke
till jern, som vilja dekretera den satsen: allt eller intet, enär jag håller
före, att kammaren, när den fattar sina beslut, bör taga all möjlig
hänsyn till medkammarens uppfattning i samma fråga. Derest
Första Kammaren antagit utskottets hemställan, skulle jag ansett
mig böra hemställa, att jemväl denna kammare bort antaga utskottets
hemställan, då förslaget går i den rätta rigtningen, och den olägenhet
som kan inträda, derest både talmannen och vice talmannen få
förhinder — en olägenhet, som kan leda derhän, att den ena eller
andra kammarens förhandlingar kunna för en tid omöjliggöras —,
skulle afhjelpas. Jag skulle, säger jag, om Föräta Kammaren varit
med om ett sådant förslag, för min del ej haft något emot att i så
fall visa medkammaren tillmötesgående och biträda dess beslut.

Men nu föreligger icke ett sådant förhållande. Första Kammaren
har nemligen afslagit utskottets sammanjemkningsförslag, och
under sådana förhållanden kan jag ej finna något skål. hvarför jag
från min ståndpunkt skulle tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Jag får derför, herr talman, yrka afslag.

Vidare anfördes icke. Utskottet hemställan afslogs.

§ 5.

inq ändrad Föredrogs vidare konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 7, i anlydelse
af ledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 80 regeringsformen.
§ 80 rege ringsfor-

£ en jQom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
men'' hänvisad motion. n:o 7, hade herr A. V. Ljungman föreslagit, bland

57 N:o 14.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

annat, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad ly- Ang. ändrad
delse af § 80 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig lydelse af
behandling. s so rege nngsfor men.

§ 80- (Forts.)

1. Hvarje svensk man är pligtig deltaga i fosterlandets försvar
från och med det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år,
till och med det, under hvilket han fyller fyrtio. Huru denna värnpligt
skall utgöras, fastatälles i af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag.

2. Grunderna för ordnandet af krigsmagten till lands och sjös
jemte de för krigsväsendets underhåll oundgängliga anslagen fastställas
äfvenledes genom lag.

Utskottet hemstälde emellertid i föreliggande utlåtande:

»att Riksdagen måtte allenast på det sätt bifalla herr Ljungmans
motion i förevarande del, att följande förslag till ändrad lydelse
af 8 80 regeringsformen antages att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

(Nuvarande lydelse:)

§ 80.

Krigsmagten till häst etc. (lika

med motstående lydelse)---

samfäldt.

(Föreslagen lydelse:)

Andra Kammarens Prof. 1893.

Hvarje svensk man är pligtig
deltaga i fosterlandets försvar.
Huru denna värnpligt skall fullgöras,
derom stadgas i lag som af
Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftas.

Krigsmagten till häst och fot
så väl som båtsmanshållet af rotering
och indelning förblifver vid
de med landet och städerna upprättade
kontrakter och indelningsverk,
hvilka till deras hufvudgrunder
skola orubbade vara intill
dess Konungen och Riksdagen
finna nödigt någon ändring deruti
samfäldt att göra; kunnande ingen
ny eller tillökad rotering, utan
genom Konungs och Riksdags sammanstämmande
beslut, tillkomma.

Varder genom särskild lag, med
indelningsverkets upphäfvande,
annan grund lagd för ordnandet
af krigsmagten till lands och sjös,
då må ej ändring i sådan lag göras
utan af Konungen och Riksdagen
samfäldt».

N:o 14. 5

NT:o 14. 58

Ang. ändrad
lydelse af
§ 80 regeringsformen.

(Forts.)

Om ändrad
lydelse af
§ 73 regeringsformen.

Lördagen den 4 Mars, e. m.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Månsson: Jag får saga. att det förefaller mig besynnerligt,
att vi skola göra en sådan grundlagsförändring som den här
föreslagna. Det är, så vidt jag kan se, den förändringen att stadgarna
för värnpligten skulle intagas i grundlagen och att för öfrigt
de gamla bestämmelserna om knektekontrakten och indelningsverket
skulle stå qvar. Jag tycker, att om man skall vidtaga en grundlagsförändring
i dessa afseenden, så skulle man taga bort dessa
gamla föråldrade bestämmelser om de nämnda förhållandena. Jag
kan icke se, att man, när man skall ändra grundlagen, kan behålla
qvar dessa gamla bestämmelser. Det är detta — a.tt dessa bestämmelser
stå i grundlagen — som i alla tider legat till grund för att
desamma ej kunnat borttagas ur våra beslut, då det galt att reglementera
förhållandet med rust- och rotehållare. Ja, nu skola vi
göra en grundlagsförändring och så skola vi skrifva in dem i grundlagen
igen. Jag kan för min del icke vara med härom, utan jag
tycker att, om man skall vidtaga någon förändring, man kunde stryka
dessa föråldrade bestämmelser. Jag skall derför be att få yrka
återremiss på detta betänkande, så att utskottet måtte få taga det
i förnyadt öfvervägande. Jag har icke stillatigande kunnat låta det
passera, utan ber att få vidhålla mitt yrkande om återremiss.

Herr Ljungman: En återremiss skulle i sjelfva verket ingenting
tjena till; ty hvad angår de af herr Månsson i Träa klandrade
senare momenten, så ligger i dem alls intet hinder för indelningsverkets
afskaffande; det sista momentet har till och med skrifvits
just för det fall, att man skulle komma att tröttna på indelningsverket.
Att dessa moment skulle kunna ersättas med vida kortare
bestämmelser, medgifver jag gerna, och jag har till och med sjelf
föreslagit något sådant, men då mången håller på dessa moment och
de dessutom icke medföra någon olägenhet, fingo de stå qvar. Jag
yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad, och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Skedde föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 73 regeringsformen.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att herr A. V. Ljungmans
ofvanberörda motion, n:o 7, i hvad den afsåge förevarande ämne,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan ntskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Lördagen den 4 Mara, e. ni. 59

Herr Ljungman, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu anförde: Med anledning af de förslag, jag väckt i
afseende å 74 och 80 §§ regeringsformen, och då det icke kan vara
lämpligt, att några paragrafer i nämnda grundlag stå i strid mot
hvarandra, så har jag framstäf detta förslag om ändring jemväl af
73 § regeringsformen, och jag hade så mycket mera skäl dertill,
som 73 §, sådan den nu är alfattad, är mycket svår att tillämpa och
måste öfverträdas redan året efter det den skrefs; men då Första
Kammaren nu afslagit motionen, skall jag icke göra något yrkande.

Herr Elowson yttrade. Då motionären icke gjort något
yrkande, skall jag inskränka mig till att hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande
ilo 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 42 Riksdagsordningen,
i hvilken utlåtande utskottet hemstälde, att herr
A. V. Ljungmans förutnämnda motion, n:o 7, i föreliggande del
icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd, anförde:

Herr Ljungman: Äfven denna motion är väckt med hänsyn

till det förslag, som jag framstält till ändring i 80 § regeringsformen.

Slutorden i första momentet af riksdagsordningens 42 § äro
efter den nuvarande ordalydelsen så otydliga, att ingen kan komma
med annat än gissningar angående deras betydelse. Man har gissat,
att här skulle afses den lagstiftning, som omnämnes i 80 § regeringsformen,
och afser ändring af grunderna för indelningsverket
eller införande af »ny eller tillökad rotering», men, såsom vi torde
erinra oss, har den hithörande lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
när den först stiftades, behandlats af statsutskottet
och icke af lagutskottet.

Hvad åter angår den andra sorts krigslag, hvarpå man gissat
att ifrågavarande ord skulle syfta, nemligen bevärings- eller värnpligtslagen,
så är bibehållandet i 42 § riksdagsordningen af en
bestämmelse om. att denna lag hör »under civil- och kriminiallag»
och alltså stiftats af Konung och Riksdag gemensamt, icke nödvändig,
dä dels regeringsformens 80 § enligt (let nya, af kammaren godkända
förslaget innehåller en tydligare bestämmelse härom, dels
punkten i fråga innehåller de orden, att den skall gälla endast för
»delar» af krigsförfattningarna, ocli man deraf möjligen skulle vara
berättigad att draga den slutsatsen, att af de lagar, som enligt
denna bestämmelse böra hänvisas till lagutskottet, skulle Riksdagen
endast ega att bestämma öfver vissa »delar». Jag tror derför, att
det hade varit klokt att antingen utesluta dessa ord eller ock omskrifva
dem så, att meningen hade blifvit tydlig.

N:o 14.

Om ändrad
lydelse af
§ 73 regeringsformen

(Forts.)

N:o 14. 60

Lördagen den 4 Mars, e. in.

Om ärdrad
lydelse af
§ 73 regeringsformen.

(Forts.)

Då emellertid Första Kammaren afslagit motionen, skall jag
icke göra något yrkande.

Herr Elowson: I sin motion har motionären gjort framställ ning,

att sista stycket af första momentet i 46 § riksdagsordningen
måtte helt och hållet utgå. Konstitutionsutskottet har emellertid
afstyrkt denna förändring, emedan den enligt dess uppfattning
skulle rubba magtfördelningen mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen.
Sedan emellertid motionären afstått från sitt ursprungliga förslag
och i sin reservation blott föreslagit en modifikation af den nuvarande
lydelsen, hvilken modifikation endast har tormell betydelse,
och då jag anser densamma vara af så ringa vigt, att den ej påkallar
någon grundlagsändring, så hemställer jag, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Slutligen föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 54
riksdagsordningen.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr P. G. Näslund under 14 dagar från och med den 15
dennes; och

herr J. 0. Domeij under 14 dagar från och med den 15 dennes.

§ io.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 26, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

n:o 27, i anledning af väckt förslag om inköp af den så kallade
vestkustbanan; och

n:o 28, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag i
syfte af statens öfvertagande utaf städernas utgifter för rättskipning,
kronouppbörd och exekutionsväsen m. m.;

61 N:o

Lördagen den 4 Mars, e. m.

bankoutskottets memorial n:o 3, med förslag till omröstningsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
bankovinstens användande;

lagutskottets utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 3 kap. 1 § handelsbalken; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts betänkande n:o 6,
angående herrar Chr. Biilows och A. Hahns motioner rörande fattigvårdsinspektion.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammaträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,14 på natten.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. 1893

Ko 14.

6