1892. Första Kammaren. N:o II (Riksdagens protokoll 1892:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o II.

Onsdagen den 2 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr vice talmannen ledde kammarens förhandlingar.

Upplästes två inkomna läkarebetyg, så lydande:

Att herr grefve G. Lagerbjelke till följd af förkylning är tills
vidare förhindrad att lemna sina rum, intygar
Stockholm den 1 mars 1892.

A. Werner,
legitimerad läkare.

Statsrådet friherre F. v. Essen, som lider af influenza, är af
denna anledning hindrad att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare och
måste hålla sig på sina rum, intygar
Stockholm den 1 mars 1892.

Thorbjörn Hvass,

legitimerad läkare.

Justerades protokollet för den 24 sistlidne februari.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
till Gefle stad af den s. k. Fredriksskansholmen;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga kronan tillhöriga, till begagnande af artilleribatteriet
i Hernösand upplåtna byggnader och lägenheter;

n:o 21, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från häradshöfdingebostället 1 mantal Vassmolösa
n:o 5 i Kalmar län;

n:o 22, i anledning af väckt motion om bibehållande vid hittills
Första Kammarens Frat 1892■ N:o 11. 1

N:o 11.

2 Onsdagen den 2 Mars.

utgående belopp af vakansafgifterna för soldatrotarne inom Hellestads
f. d. bergslag;

n:o 23, 1 anledning af väckt motion om beviljande af vederlag
till länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet
gods; samt

n:o 24, i anledning af väckt motion om beviljande af vederlag
till länsmannen N. M. H. Sunding för mistad åklagareandel i förbrutet
gods.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 14—17.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 27 nästlidne februari och den 1 innevarande mars bordlagda
utlåtande n:o 18, angående riksgäldskontorets_ förvaltning under den
tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor.

1—4 punkterna.

Lades till handlingarna.

5 punkten.

Hvad utskottet tillstyrkt bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
den 27 sistlidne februari och under gårdagen bordlagda utlåtande
n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken
och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande
af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Herr talmannen öfvertog nu ledningen af kammarens förhandlingar.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 27 nästlidne februari
och den 1 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 2, angående
vissa delar af tullbevillningen.

Onsdagen den 2 Mars. 3 N:o 11.

Herr Ryding: Herr talman! Det kommer att föresläs i Andra

Kammaren — derest det icke redan är föreslaget — att punkterna
2 och 3 i det nu anmälda betänkandet skola först företagas till behandling;
och vid ett sammanträde mellan åtskillige ledamöter från
Första Kammaren rörande den fråga, som nu föreligger, har jag fått
i uppdrag att här i denna kammare väcka enahanda förslag.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande först behandlat under
punkten 1 Kongl. Maj:ts proposition n:o 8 angående nedsättning under
innevarande år i tullen å vissa slag af spanmål m. m. samt derefter
i punkterna 2, 3, 4 och 5 behandlat tullsatserna å råg, hvete, mjöl
och gryn för år 1893, hvarvid i olika punkter skilnad gjorts mellan
årets första och senare halfår. Den rätta och naturliga ordningen
hade väl ändå varit att först söka bestämma hufvudrigtningen för
framtidens tullpolitik och att på innebörden af beslutet derom låta
bero, om eller i hvilken mån en nedsättning i de för innevarande år
redan bestämda tullsatserna kan eller bör ega ruin. Det principiella,
regeln, sjelfva grunden är väl det, som först bör diskuteras och afgöras.
Härom synes mig att vi alla kunde vara enige, utan afseende
på hvilket parti i tullfrågan vi tillhöra.

Genom ett bifall till mitt förslag skulle dessutom måhända kunna
undvikas den oegentligheten att, såsom bevillningsutskottet ifrågasatt,
tulltaxan komme att stadga olika tullsatser under ett och samma år
å en och samma vara — en oegentlighet, desto mera i ögonen fallande,
som hvarken Kongl. Maj:t eller någon enskild motionär föreslagit
något sådant. I alla händelser låter det icke gerna gå för sig
att särskildt behandla punkten 2 och särskild! punkten 3, då de begge
afse samma vara för ett och samma bevillningsår, utan måste väl
dessa båda punkter behandlas i ett sammanhang. Enahanda är förhållandet
med punkterna 4 och 5; men med afseende å dessa förekommer
derjemte såsom anmärkningsvärdt, att i punkten 4, som afser
.1893 års första halfår, behandlas spanmål, malen, mjöl och gryn,
alla slag, under det att samma varor, då man kommer till sista halfåret
1893, fördelas på två särskilda punkter, 5 och 10, af hvilka
punkten 5 afse:- spanmål, malen, mjöl och gryn, af råg och hvete,
och punkten 10 afser spanmål, malen, mjöl och gryn af andra slag
än råg och hvete. Det torde följaktligen af samma skäl, som nyss
nämndes angående punkterna 2 och 3, blifva nödvändigt att behandla
jemväl punkten 10 i sammanhang med punkten 4, hvilket naturligtvis
ej hindrar, att särskilda propositioner kunna framställas rörande
de olika varuslagen, derest sådant befinnes nödvändigt.

Med anledning af hvad jag nu anfört och för att vinna likformighet
med det föredragningssätt, som i Andra Kammaren efter all
sannolikhet kommer att beslutas, tager jag mig friheten yrka, att till
behandling må företagas först punkterna 2 och 3 i ett sammanhang,
derefter punkterna 4, 5 och 10 i ett sammanhang och sedan punkten
1 — ett yrkande, herr talman, på hvilket jag anhåller om proposition.

Herr Reuterswärd: Bland de skäl, som den siste talaren an förde

för att Första Kammaren skulle besluta ett föredragningssätt,
som strider mot utskottets i betänkandet framstälda uppfattning, var

Onsdagen den 2 Mars.

äfven det, att Andra Kammaren skulle hafva tänkt sig föredragningssättet
på ett helt annat vis. Detta kan dock icke vara något skäl
för oss, utan jag anser, att betänkandet, tillräckligt inveckladt förut,
åtminstone bör punktvis föredragas, och att början göres med punkten
1. Deremot skall jag, medan jag nu har ordet, bedja att få föreslå,
att punkterna 2 och 3, som gälla 1893, måtte sammanföras under en
punkt, likasom ock punkterna 4 och 5 under en punkt; och när tiden
blir, skall jag göra skriftlig framställning till herr talmannen om, huru
jag önskar, att punkten 2 skall komma att se ut i beslutet. Men det
är emellertid så godt att genast nämna min mening. Punkten 2
skulle nemligen ha följande lydelse: »att spanmål, omalen, råg och
hvete, måtte för tiden till den 1 juli åsättas en tull af 1 krona 50 öre
samt för tiden från den 1 juli 1893 till årets slut eu tull af 2 kronor
50 öre, allt per 100 kilogram». Då innefattas häri både punkten 2
och punkten 3. När vi komma till punkten 3, skulle jag yrka afslag,
ty den är då redan afgjord. Samma blir förhållandet, när vi komma
till punkterna 4 och 5. De skulle sammanslås till en punkt och lyda:
»att spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte för tiden till den
1 juli i 893 åsättas en tull af 2 kronor 80 öre samt för tiden från den
1 juli till årets slut en tull af 4 kronor 30 öre, allt per 100 kilogram».

Jag anhåller, att herr talmannen måtte framställa proposition på
mitt yrkande, att betänkandet punktvis föredrages, att vi börja med
punkten 1 och genomgå betänkandet i den ordning, hvari utskottet
uppstält det, samt att, när punkterna 2, 3, 4 och 5 förekomma, det
förslag, jag här tagit mig friheten väcka, måtte komma under kammarens
pröfning.

Friherre Barnekow: Så mycket hellre instämmer jag med den

förste talaren, som det inom utskottet varit Första Kammarens ledamöters
mening, att dessa punkter, 2 och 3, böra sammanslås, äfvensom
punkterna 4 och 5. Det har aldrig varit vår mening annat än
att de skulle höra till samman, utan det har varit Andra Kammarens
ledamöter, som hindrat detta. Derför gläder det mig, att ett förslag
i denna rigtning kommer från Andra Kammaren. Äfven hvad punkten
10 beträffar, kan jag instämma deri, att den kan behandlas med
punkterna 4 och 5. Deremot kan jag ej instämma med den förste
talaren deri, att vi skulle börja med punkten 2; jag inser nemligen
ej, hvarför vi skulle gå ifrån hvad utskottet föreslagit. Jag yrkar
derför, i likhet med den siste talaren, att vi gå i den ordning utskottet
liemstält och börja med punkten 1.

Herr Unger: Jag finner det vara så mycket större skäl att

börja med punkten 1, som det skulle vara oegentligt att först fatta
beslut angående år 1893 och då kanske taga 1 krona 50 öre med risk
att derefter till äfventyra, vid föredragning af punkten 1 få nuvarande
tullsatsen 2 kronor 50 öre bibehållen, ehuru just för 1892 kongl. proposition
om och skälig anledning till tullens sänkning föreligger.
Antao-lio-t är att, om protektionisterna skulle stanna vid 2 kronor 50
öre för° 1892, vilja de äfven hafva 2 kronor 50 öre för 1893. Jag

N:o 31.

Onsdagen den 2 Mars.

hemställer derför, att betänkandet måtte föredragas i den ordning
utskottet, efter tidsföljd, rätt uppstält detsamma.

Sedan öfverläggningen rörande sättet för föredragningen af nu
förevarande betänkande förklarats härmed slutad, yttrade” herr talmannen,
att i sådant afseende yrkats dels, af herr Byding, att betänkandet
skulle företagas punktvis till afgörande i sådan ordning,
att först föredroges 2 och 3 punkterna i ett sammanhang, vidare 4,

5 och 10 punkterna gemensamt och derefter första samt öfriga punkter
i nummerföljd, dels ock, af herr Beuterswärd, att betänkandet
skulle punktvis föredragas, dock så att 2 och 3 punkterna företoges
till afgörande i ett sammanhang äfvensom 4 och 5 punkterna i ett
sammanhang.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda
yrkanden; och förklarades propositionen på bifall till herr Reuterswärds
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

1 punkten. Nedsättning

af spanmäls Mom.

a). ■ twl}ar f°r,en

del af ar

tt „ . . 1892.

Hans excellens herr statsministern Boström: Då nu till af görande

föreligger bevillningsutskottets betänkande med anledning
af Kongl. Maj:ts proposition och väckta motioner om tullsats på spanmål,
omalen, råg och hvete, samt malen, mjöl, alla slag, så anhåller
jag. att få något närmare redogöra för de åsigter, som inom regeringen
varit gällande i denna fråga.

Kammarens ledamöter torde erinra sig all den oro, som uppstod
i sinnena, när det blef'' bekant, att förbud skulle utfärdas mot utförsel
af spanmål från Ryssland, hvarifrån vårt land varit vant att hemta
största delen af sitt behof af främmande spanmål. Helt naturligt var,
att en sådan åtgärd skulle åstadkomma en förhöjning af spanmålsprisen.
Och denna höjning stegrades än mer genom spekulationer,
äfvensom af farhågor för, att skörden af höstsäd i vårt eget land
skulle utfalla olyckligt. Uttryck af denna oro såg man i tidningspressen,
i petitioner samt mångenstädes eljest. Men under tiden pågick
dock en mycket stor spanmålsinförsei såväl från Ryssland, innan
exportförbudet trädt i kraft, som från andra länder; och farhågan för
brist på spanmål aftog allt mer och mer. Upplysningar, som inhemtades
rörande utsigterna för vår egen skörd — och de inhemtades,
såsom herrarne minnas, rätt ofta — gåfvo äfven allt mer vid handen,
att denna skörd skulle utfälla rätt gynsam. När sålunda några farhågor
för befarad spanmålsbrist ej förefunnos, fans icke någon anledning
för regeringen att omedelbart vidtaga någon åtgärd för underlättande
af spanmålsinförseln. Faktiskt är för öfrigt, att sedan skörden
kommit in och man fått se, huru lyckligt den utfallit, sjönko
prisen icke oväsentligt. Men då de dock fortfarande stodo ''ganska
högt, kunde man väl med skäl taga i öfvervägande, huru vida icke en
tulmedsättning borde föreslås, som ej skulle kunna på något vis lasdera
jordbrukarnes berättigade anspråk på skäliga pris för sina alster.

N:o 11. 6 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning Regeringen hade då att taga i öfvervägande, i hvilken form en sådan
af spanmåis- nedsättning skulle kunna ske. Då det var klart, att orsaken till denna
tUdel ffr° m ovanlig11 prisstegring låg i de säregna förhållanden, som inträdt genom
1892ar det ryska exportförbudet, syntes det vara af omständigheterna påförts.
) kalladt att inskränka sina åtgärder för närvarande till den tid, under
hvilken detta förbud ansågs kunna göra sig gällande. _ Derför inskränkte
regeringen sig till att föreslå en suspension till 1892 års
slut, öfverlemnande åt nästa års Riksdag att vidtaga de åtgärder, som
kunde påkallas af de förhållanden, som då kunde hafva uppstått.

Det förslag Kongl. Maj:t sålunda framlagt har ej vunnit utskottets
gillande; men man kan likväl med log säga, att det i princip blifvit
godkändt, då ju utskottet äfven föreslagit en suspension af tullen,
ehuru till ett lägre belopp och till en längre utsträckning i tiden,
nemligen till den 1 juli 1893, och de ledamöter, som dikterat detta
utskottets beslut, i en reservation föreslagit bibehållande derefter af
den nu gällande tullsatsen. Och dertill hafva de lagt ett uttalande,
att nästa års Riksdag nog kommer att taga i öfvervägande, om ändring
då befinnes af förhållandena påkallad. Jag kan mycket väl förstå,
hvad som gifvit utskottet anledning att föreslå en mindre nedsättning
än Kongl. Maj:t — nemligen den omständigheten, att priset på spanmål
sjunkit, sedan den kongl. propositionen afgafs. Och det förefaller
mig då helt naturligt, att man gifvit denna nedsättning en
längre tidsutsträckning än Kongl. Maj:t, som för den större nedsättningen
bestämt en kortare tidrymd.

°I eu punkt har Kongl. Maj:ts förslag icke vunnit någon som
helst tillslutning från utskottets sida, nemligen rörande det moratorium,
som Kongl. Maj:t föreslagit, eller att den förändrade tullen
å mjöl skulle tillämpas först två månader efter det den nedsatta
tullen å omalen säd trädt i kraft. Man har förmenat, att en sådan
åtgärd vore till förmån uteslutande för qvarnindustrien och att derigenom
den tid skulle undanskjutas, då konsumenterna komme i åtnjutande
af den med nedsättningen afsedda fördelen. För min del
kan jag icke tro, att en sådan uppfattning är fullt befogad. Först
och främst är det klart, att när spanmålstullen nedsatts, kommer med
detsamma också priset på mjöl att sjunka. Det visar sig bäst deraf,
att våra qvarnegare redan vid kontraktsenliga uppgörelser erbjudit
sig att, omedelbart sedan nedsättning af tullen å spannmål inträdt,
nedsätta priset på mjöl. Och det är ju också klart, att de då icke
kunna hålla sina högre pris uppe. Men deremot har saken nog en
annan sida. Jag kan nemligen tänka mig, att en qvarnegare skulle
kunna finna med sin fördel förenligt att t. ex. till Danmark, der
tullfrihet eger rum, exportera mjöl vid den tid, då denna tullförändring
träder i kraft. Efter gällande bestämmelser är han da berättigad
till restitution, som kan beräknas till 3 kronor 75 öre för rågsigt
och 3 kronor 33 öre för hvetesigt. Sedan kunde han naturligtvis
omedelbart införa mjöl, som skulle kunna förtullas för 2 kronor
80 öre. Det är gifvet, att skilnaden mellan dessa siffror icke helt
och hållet blir affärsmannens vinst, tv han får ju äfven vidkännas
kostnaden för frakt, lossning och lastning m. m. Men i alla fall är
skilnaden så stor, att man skulle kunna tänka sig en dylik transak -

Onsdagen den 2 Mars. 7

tion. Derigenom att mjöltullen inträder senare, såsom nu föreslås,
måste emellertid qvarnegaren hyra sig magasin i det främmande
landet; och det torde i icke ringa mån förminska utsigten till vinst.
Men, skulle man knnna invända, han uppskjuter transaktionen, tills
mjöltullen trädt i kraft. Dervidlag torde jag dock få erinra om ett
par omständigheter. Den ena är den, att han ej får restitution för
mjöl, som förmalts af från nederlag förtullad spanmål, och ej heller
för spanmål, som införts längre tid tillbaka än sex månader innan
utförseln egde rum. Om jag antager, att denna tull på spanmål
kommer att tillämpas t. ex. den 1 april, skulle nedsättningen i mjöltullen
komma till stånd den 1 juni; och det är knappt antagligt, att
någon spanmålshandlare tagit in spanmål efter den 1 januari, som
han ej lågt på nederlag. Och följaktligen är det klart, att utsigten
till att göra sådana operationer och på sådant sätt bereda sig inkomst
på statskassans bekostnad är väsentligen reducerad. Jag tror derför,
att den åtgärd regeringen här föreslagit icke saknar ail befogenhet,
men å andra sidan erkänner jag gerna, att, sedan utskottet föreslagit
en väsentlig mindre reducering af tullsatserna, utsigterna för en
dylik affärstransaktion förminskats, om ock icke alldeles försvunnit.
Jag vet, att det initiativ, regeringen i denna fråga tagit, blifvit från
många håll klandradt, men jag hemställer till eder, mine herrar, när
priset på en vara, som är föremål för så stor konsumtion som spanmål,
stigit till sådan höjd, som här egt rum, och många klagomål
förspörjas — är det då ej regeringens skyldighet att tillse om dessa
klagomål äro berättigade och, i så fall, i hvad mån en rättelse derutinnan
må kunna vidtagas? När dertill kommer, att inga andra åtgärder
kunna vidtagas i sådant syfte, än tullreduktioner, och när
man vidare är på det klara med att sådana kunna genomföras utan
att, såsom jag nyss nämnde, lasdera jordbrukarens berättigade anspråk
på skydd för sin näring, så synes det mig hafva varit regeringens
oafvisliga pligt att här taga initiativ. Att ej regeringen härigenom
i någon mån velat frånträda sin ståndpunkt i tullfrågan, derom tror
jag att herrarne kunna vara öfvertygade, och huru än regeringens
förslag må bedömas, hoppas jag dock att ingen skall finna skäl att
misskänna regeringens afsigter.

Jag kan också tillägga, att regeringen haft ett annat syfte med
sitt förslag, eu önskan att åvägabringa ett närmande mellan de olika
meningarne i tullfrågan, och Indika skiljaktigheter äfven gjort sig
gällande i andra frågor än de rent tullpolitiska. Det är ock med
tillfredsställelse man ser framgå af utskottets betänkande och reservationerna
dervid, att en benägenhet för tillmötesgående och sammanslutning
förefinnes, en sammanslutning af personer, hvilka hafva endast
det målet i sigte — att arbeta för foserlandets väl. Om detta
alltid må anses nödvändigt, så är det ändå nödvändigare under tider
så allvarliga som de närvarande.

Jag har nu, mine herrar, sökt angifva de skäl och synpunkter,
som varit för regeringen bestämmande vid afgifvande af detta förslag.
Det tillhör nu Riksdagen att besluta, och jag skall ej deltaga
i diskussionen om föreliggande betänkande, derest ej några särskilda
anledningar dertill skulle kunna komma att yppa sig.

N:o 11.

Nedsättning
af spanmålstullar
för en
del af år

ma.

(Forts.)

N:o 11.

Nedsättning
af spanmålstullar
för en
del af år
1892.
(Forts.)

Onsdagen den 2 Mars.

Friherre Barnekow: Då mitt namn står under föreliggande
betänkande, må det tillåtas mig att inför kammaren något redogöra
för huru detta besynnerliga betänkande tillkommit.

Jag vill då till en början påpeka, att när vi började våra arbeten
inom utskottet, voro inom detsamma två ungefär lika starka partier
representerade. Det ena höll bestämdt på tullfrihet och det andra
höll på de nu gällande tullsatserna. Men der funnos äfven röster,
som höjdes för att understödja regeringens förslag om nedsättning,
men detta moderata parti kunde ej vända sig till den frihandelsvänliga
sidan, ty från det hållet proklamerades på det bestämdaste,
att så länge ett öres tull finnes på spanmålen, skulle de söka kämpa
deremot. Man gick så långt, att man iörklarade, att under sådana
omständigheter som de nuvarande, då två partier så hårdt strida med
hvarandra om magten, måste all moderation och alla moderata åsigter
trampas under fotterna och undertryckas. Med den sidan kunde
alltså icke några underhandlingar ske. Då vände de moderata sig
till andra sidan, till dem, hvilka önskade de nuvarande tullsatsernas
bibehållande. Dessa båda åsigter voro derutinnan öfverensstämmande,
att de båda voro protektionistiska. För att då, när våra motståndare
höllo tillsammans med så stor enighet, kunna bestå, var det klart att
också vi å vår sida måste hålla i hop för att icke blifva besegrade.

Under sådana förhållanden framkom det förslag, som reservanterna
ifrån Första Kammaren här yrka bifall till. Man enades om
att för 1892 nedsätta tullen för råg och hvete till 1 krona 50 öre,
för första halfåret 1893 till 1 krona 50 öre, och för sista halfåret
skulle tullen åter uppgå till den nu gällande.

När detta förslag framkom inom utskottet, mötte det en skarp
opposition från våra motståndares sida. Man sökte på allt sätt sönderrifva
det, och detta lyckades äfven så till vida, att man lyckades framdrifva
två voteringar om punkten 3, och så framkom detta missfoster,
hvilket icke någon af oss vågat understödja, nemligen en tullsats
af 1 krona och 50 öre för första halfåret och tullfrihet för det
sista halfåret af 1893. När vi då hade kämpat och stridt ■—• ty
striden har varit hård inom utskottet — märkte äfven våra motståndare
att striden varit häftigare än den bort vara. Då kommo de till
besinning och då framlades icke ofientligt utan enskildt det förslag,
som i form af reservation från 9 af Andra Kammarens ledamöter här
återfinnes. Men då var beslutet redan fattadt och öfverenskommelse
träffad, och beslutet kunde icke upprifvas annat än efter derom uppnådd
fullständig enighet inom utskottet; någon sådan kunde naturligtvis
ej vinnas — och beslutet blef sådant det nu är.

Det är naturligt, att vid sådant förhållande kommer klander att
i främsta rummet drabba ordföranden, och derför har jag bedt att
för kammaren få afgifva denna förklaring. Jag kan ej sjelf bedöma
min förmåga såsom ordförande, men jag vet att jag har sökt och
kämpat för en sak, som jag ansett vara rättvis, för en sak, som jag
trodde skulle vara gagnelig för mitt fosterland, och då jag har den
uppfattningen att, när i denna stund två partier stå stridande mot
hvarandra, jag fruktar en dylik strid skall kunna blifva till skada
och men för vårt land i dess helhet, har jag kämpat för samman -

Onsdagen den 2 Mars. 9 N:o 11.

jemkning af de olika åsigterna. Men felet hos mig har bestått deri, Nedsättning
att jag sökt sammanjemka saker, livilka icke kunna sammanj em k as,
och såsom lön derför har jag nödgats sätta mitt namn under detta ^ af år
betänkande. 1892.

Då jag erhöll enhällig kallelse att blifva utskottets ordförande, (Ports.)
trodde jag möjligen, att, då mina moderata åsigter voro kända, jag
skulle i något hänseende få understöd, men jag misstog mig; så blef
ej förhållandet. Jag har arbetat, såsom jag trott, för landets val, och
då förslaget om moderation från Första Kammarens ledamöter inom
utskottet "framkom var det icke möjligt att då framkomma med något
mera moderat förslag, och jag kan försäkra att det finnes många
bland tullvännerna, som anse att vi vid antagandet af detsamma gått
för långt uti moderation.

Nu har jag förklarat, huru detta betänkande tillkommit, och det
återstår för kammaren att härom yttra sig. Medan jag har ordet ber
jag att hvad denna punkt beträffar, första punkten mom. a), få yrka
bifall till densamma. Hvad angår artikeln mjöl, så förekommer den
först i b), och om det dertill blir anledning, skall jag bedja att få
tillkännagifva min uppfattning derom vid föredragning af det momentet.

För närvarande yrkar jag, som sagdt, bifall till mom. a).

Herr Lithander: Det är känd!, att ganska olika meningar varit
rådande i afseende på det sätt, hvarpå Riksdagen borde bifalla den
af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättning af nu gällande tullsatser för
råg, hvete och mjöl. Först efter flera öfverläggningar i ämnet mellan
Första Kammarens ledamöter inom bevillningsutskottet kunde vi
komma till en sammanstämmande åsigt härutinnan. Denna åsigt har
i det framlagda betänkandet fått sitt uttryck dels i form af direkta
förslag, dels i form af reservationer från Förstakammarledamöterna.

Att Andra Kammarens representanter inom utskottet icke skulle i
någon mån eller någon form lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition
var desto mera påtagligt, som de från första början af utskottets
sammanträden på det mest bestämda sätt förklarade, att på
någonting annat än fullständig tullfrihet kunde de ej ingå. Det var
oss alltså en ganska stor öfverraskning, då, sedan beslutet redan var
fattadt, Andra Kammarens ledamöter, i stället för det af oss beslutade
förslaget om tullnedsättning till 1 krona 50 öre för omalen och 2
kronor 80 öre för malen säd, i form af reservation föreslogo för den
förstnämnda kategorien 1 krona 25 öre samt för den senare 2 kronor
50 öre, fäst tull för hela året 1893. Jag vågar icke uttala mig
om, huru vida detta deras förslag skulle hafva kunnat tillvinna sig
någon anslutning, derest det framkommit tidigare, men att upprifva
ett en gång fattadt definitivt beslut lät sig icke gerna gorå. Dessutom
hade, det må jag upprigtigt tillstå, förslaget, såsom bemedlingsförslag
betraktadt, för oss mindre värde derför, att det framkommit först
sedan votering egt rum emellan fullständig tullfrihet och 1 krona 50
öre. För min del får jag dock säga, att jag skulle ansett det i
högsta måtto önskvärdt, att en öfverenskommelse kunnat träffas mellan
båda kamrarnes ledamöter, så att samstämmighet vunnits och dermed

N:o 11. lo Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning utsigt till ett enigt riksdagsbeslut varit öppnad. Ty — man må vara
tull vän eller motståndare till tullar — man kan dock icke vara blind
del af år för högre intressen än de ekonomiska bär stå på spel, om ej
1892. denna oenighet bilägges, och att Riksdagens hela arbete med lösnin(Forts.
) gen af andra vigtiga frågor förryckes, derest tullstriden icke kan utjemnas,
eller ömsesidigt tillmötesgående uppnås.

Jag finner mig föranlåten säga, att min egen personliga åsigt
om behofvet af tullskydd och nyttan deraf för Sveriges näringar ej
i ringaste mån undergått någon förändring. Jag anser, att 1888 års
beslut om införande af ett moderat tullskydd för den vigtigaste af
våra näringar, nemligen jordbruket, varit till gagn för fosterlandet.
Otvifvelaktigt har så varit förhållandet, om än verkan af detta skydd
blifvit bestridd, och dess vrångbilder på det mest hänsynslösa sätt
begagnats såsom agitationsmedel. Genom detta beslut lifvades åter
det sjunkna modet hos våra jordbrukare och de gjorde nya samt
framgångsrika ansträngningar, hvaraf resultatet också blifvit, att förhållandet
inom vårt land i dess helhet under de senaste fyra åren
varit vida bättre än under de nästförutgångna. Den som vill hålla
sig till sanningen måste jemväl erkänna, att tillfället till arbetsförtjenst
äfvenledes varit betydligt större. Jag vet att mången helt och
hållet vill förneka detta, men med den kännedom jag förvärfvat om
förhållandena i landet, har det för mig blifvit ett faktum, att jordbruksnäringen
genom detta skydd vunnit direkta samt landets öfriga
näringar indirekta fördelar.

Nu stå vi emellertid inför helt andra förhållanden än 1888,
livilket ock föranledt fråga om ändring af de då fattade besluten.
Missväxt och nöd i Ryssland med deraf följande exportförbud och
måhända äfven spekulationen ha tidtals uppdrifvit spanmålsprisen
enormt. Detta är exceptionella förhållanden, hvilka mana till vidtagande
af extra åtgärder. Kongl. Maj:ts regering har icke heller
underlåtit föreslå sådana, och för min del skulle jag anse det lyckligt,
om Riksdagen beslöte sig för att, i öfverensstämmelse med hvad
utskottet här föreslagit, nedsätta tullen till 1 krona 50 öre för omalen
samt 2 kronor 80 öre för malen spanmål. Detta må emellertid icke
uppfattas såsom ett frånträdande af skyddssystemet.

Angående bevillningsutskottets nu föreliggande betänkande har
utskottets ärade ordförande redan yttrat sig, hvarför jag här måhända
ej behöft begära ordet. Dock vill jag, på tal om det rättvisa
klander, som redan kommit och tvifvels utan skall komma detta utskottsbetänkande
till del, ej underlåta nämna, att detsamma, i saknad
som det är af all enhet och konseqvens, ej heller tillfredsstälde utskottets
ledamöter sjelfva. Då tullskyddets nytta häfdades på ena
sidan och tullfrihetens fördelar på den andra, var något sammanhang
eller någon konseqvens i ett fall som detta ej att påräkna, utan resultatet
af utskottets arbete framstod såsom en helt naturlig följd deraf,
att slumpen i form af den förseglade sedeln i de flesta och vigtigaste
fallen afgjorde utgången.

Det har varit utskottets uppgift att utreda och undersöka alla i
sammanhang med frågan varande förhållanden, på hvilka det sedan
haft att grunda sitt förslag; men frukten af ett sådant arbete kom -

Onsdagen den 2 Mars. 11 N:<> U mer

under förhållanden som de för handen varande, då slumpen fält Nedsättning
utslaget, icke till heders. Det är att beklaga att så förelupit, och tuUaffiören
jag kan försäkra eder, mine herrar, att tillfredsställelsen att hafva ^ *r
varit med om det arbete, som utredningen af denna fråga kraft, är 1892.
under sådana förhållanden ganska ringa. Utskottets ärade ordförande (Ports.)
beklagade sig ock deröfver. Jag tror att ingen af utskottets ledamöter
från denna kammare skall förneka hans bemödanden att hafva
sökt åstadkomma enighet inom utskottet; han har i det fallet gjort
hvad på honom ankommit.

Jag nämnde att det var först efter flera öfverläggningar, som
man uppnådde enighet om hvad här borde föreslås. Jag vill dermed
hafva sagt, att detta beslut ingalunda är i hast tillkommet. Utskottet
har tagit alla omständigheter i noggrant och samvetsgrant
öfvervägande, och det är på den grund jag nu anser mig böra yrka
bifall till utskottets förslag i den föredragna punkten.

Friherre Klinckowström: Under den tid protektionistiska regeringar
omvexlat med hvarandra i vårt land, eller från år 1888,
har jag städse sökt att i min ringa mån, så vidt det varit mig möjligt,
understödja desamma och icke genom mina anmärkningar mot Kongl.

Maj:ts nådiga propositioner, synnerligast beträffande statsverkets tillstånd
och behof, vara för samma regeringar i någon mån obehaglig.

Om jag i dag nödgas afvika från detta handlingssätt, sker det, mine
herrar, derför att jag finner den föreliggande frågan vara såväl af
regeringen som af bevillningsutskottet behandlad på ett sätt, som
gifvit mig en osökt men sorglig anledning att uppträda med mina
anmärkningar. Jag vill icke genom en kritik af utskottsbetänkandet
i fråga lägga för utskottet hvad man säger sten på börda, då jag mycket
väl inser7 att, om detta betänkande till såväl form som innehåll är
en ytterst bedröflig produkt, det är ej ledamöternas från Första Kammaren
fel att så är förhållandet. Ty, på sätt både bevillningsutskottets
ordförande af den siste talaren redan framhållit — det kunde icke
blifva annorlunda, när den förseglade sedeln afgjorde de flesta besluten,
så att den ena gången vunno protektionisterna, den andra frihandlarne.
Det hade för sjelfva sakens skull liksom för öfverläggningarnc
inom Riksdagen varit bättre, derest antingen de förra, eller
ock de senare fått ensamt diktera besluten.

Som bekant hafva dessa beslut rörande lifsmedelstullarne föranledts
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 13 sistlidne januari,
hvilka beslut i sin ordning voro en följd af herr statsrådets och chefens
för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet, uti
hvilket statsrådets öfriga ledamöter instämde.

Denna proposition, mine herrar, anser jag vara af en högst beklaglig
betydelse för oss och för hela landet. Det är en brandfackla,
som derigenom blifvit inkastad i Riksdagen, af den beskaffenhet, att
den har tändt en eld, hvilken måhända regeringen, när den insett
det, och faran blir allt för stor, har svårt för att släcka. Det är ett
ordspråk, som säger, att när man sår vind, får man ofta skörda storm,
och, om någonsin, har detta ordspråk här sin betydelse. Jag fruktar
att den vind, regeringen utsått med denna proposition, skall inom

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning kort växa upp till en storm, som kommer att bortsopa den nuvarantullar^för^en^6
regei''il:lgeri> hvilket efter mitt förmenande vore mycket att bedel
af år klaga.

1892. Hvad nu beträffar chefens för finansdepartementet yttrande till

(Forts.) statsrådsprotokollet, hvilket yttrande åtföljer den kongl. propositionen,
så måste jag närmare kritisera detsamma, emedan det är en alltför
vigtig statshandling att med tystnad förbigå.

Det allmänna intryck, som detta statsrådets, eller regeringens,
yttrande till statsrådsprotokollet på mig gjort, är att regeringen icke
förstått den fulla innebörden af den stora och allvarliga frågan. Ty
säkert är, att om hon det gjort, kunde hon icke framkommit med
den proposition, som här föreligger. Departementschefen börjar nemligen
på pag. 2 i sitt yttrande att söka utreda orsaken till och afsigten
med att lifsmedelstullarne i sin tid pålades. Ja, mine herrar,
om det är någon i denna kammare, som kan göra reda för den saken,
så är det otvifvelaktigt jag. Ty redan år 1880 började jag, ensam
då bland tullskyddsvännerna, att agitera för denna fråga. Men när
departementschefen framställer sådana åsigter, som att åtgärden var
förorsakad af de låga pris, hvilka jordbruksprodukterna länge betingat,
och af den bekymmersamma ställning, landets hufvudnäring
derigenom iråkat, och säger, att afsigten med lifsmedelstullarne var
att genom ett måttligt skydd mot utländsk konkurrens söka åt jordbrukets
alster vinna afsättning till ett i förhållande till produktionskostnaderna
någorlunda tillfredsställande pris, så kan jag med full
säkerhet förklara, att detta är ett stort misstag af departementschefen.
Jag måtte, om någon, veta orsaken, hvarför vi skaffade oss dessa
jordbrukstullar. En följd af dem blef den, som departementschefen
säger, men orsaken var icke denna, utan orsaken var helt enkelt, att
man derigenom ville vinna framgång åt den protektionistiska saken.
Ty jag insåg mycket väl, och jag lyckades att vinna majoritet för
denna åsigt, att utan att få jordbrukarnc inom Riksdagen med oss
hade det varit faktiskt omöjligt att genomdrifva det protektionistiska
systemet. Detta var den rätta grunden och orsaken, mine herrar,
och derför har jag rätt att säga, att regeringen har icke fullt förstått
innebörden af denna stora och vigtiga fråga. Om vi genom
obetänksamma eller gagnlösa förslag nu komma att stöta oss med
jordbrukarne, så varen öfvertygade om, mine herrar, att hela vårt
tullpolitiska system kommer att störta samman, och hvad då kommer
att följa, det inse herrarne mer än väl. Det är derför denna fråga
i sina följder innebär, icke att skaffa de fattiga konsumenterna billigare
lifsmedel, nej, mine herrar, regeringen har, utan att förstå
saken och oafsigtligt, hoppas jag, gått frihandlarnes ärenden i denna
fråga. Ty det är helt enkelt en magtfråga de två stora partierna
emellan, och vi protektionister äro nära att förlora magten genom
våra obetänksamma åtgärder. Då komma herrar frihandlare att iå
magten. De äro mycket hyggliga, det erkänner jag, och jag håller
mycket af dem, men icke vill jag se endast frihandlare i regeringen,
ty det vore för landet mycket att beklaga.

Jag måste nu bedja herrarne gifva sig till tåls, att jag litet närmare
kritiserar detta så högst vigtiga regeringsbeslut, ty det torde

Onsdagen den 2 Mars. 13 N:o 11.

ingen annan göra, om jag icke gör det. Departementschefen vill i Nedsättning
fortsättningen af sitt betänkande, på sidan 3, lemna bevis på, huru
lifsmedelsprisen under senare åren på ett högst betänkligt sätt stigit, ^ år
och såsom bevis derpå anför han börsprisen i Stockholm och Göte- 1892.
borg. Ja, mine herrar, den som närmare studerat denna fråga, såväl (Forts.)
hemma som i främmande länder, måste högt beklaga, att regeringen
icke lemnat oss något annat bevis på lifsmedlens höjning, än dessa
två stora städers börsnoteringar, då likväl det hade varit så lätt för
regeringen att skaffa sig andra och bättre upplysningar i detta fall.

Jag skall blott bedja att exempelvis få nämna, huru andra regeringar,
hufvudsakligen den tyska, bära sig åt för att skaffa sig sjelfva och
sitt eget land fullt tillförlitliga upplysningar i detta vigtiga fall.

Herrarne veta litet hvar, att frihandlarne — och jag klandrar
dem icke för det — begagnat just lifsmedlens så kallade dyrhet för
att agitera mot oss protektionister, och de hafva gjort det med skiftande
framgång i olika landsändar. Detta har skett derför att vi
icke här i landet hafva, såsom till exempel i Preussen, månatliga
upplysningar från de största handelsstäderna och de största marknadsplatserna
i landet på de skiftande lifsmedelsprisen. I Preussen äro
sådana upplysningar från 165 olika ställen i landet sammanförda i
statens statistiska byrå och utlemnas till allmänheten, för att den
måtte kunna få ett rätt omdöme i frågan. Jag har för ett år endast
tagit med mig dessa sammandrag och dessa upplysningar för att visa,

— det finnes ingen regeringsledamot här beklagligtvis -— huru den
preussiska regeringen behandlat denna så vigtiga fråga. Dermed har
den visat, att allt det skrik, som på vissa orter uppstått mot lifsmedlens
dyrhet, det är lokalt skrik, som icke har någon betydelse.

Ty tager man medelprisen för hvarje månad inom handelsmarknaden,
visar sig, att de skilja sig högst obetydligt från hvarandra. Herrarne,
som följt med i denna fråga under den senaste tiden, veta, att
det uppväcktes en stor agitation i Preussen i maj månad förlidet år
för att få tullen på lifsmedel nedsatt inom den tyska monarkien.

Denna agitation tillstäldes af socialister och frihandlare — jag beklagar
föreningen dem emellan, men så är det i alla fall. De hade
genom storartade petitioner, storartade i jemförelse med våra hopkrympta
petitionslistor, genom offentlig agitering i tidningarne, genom
broschyrer etc. och äfven genom öfverläggningar inom Riksdagen
sökt förmå regeringen att nedsätta lifsmedelstuilarne. Regeringen
lät göra minutiösa undersökningar i hela landet och genom sina agenter
i främmande länder, sökte få reda på verkliga förhållandet med
lifsmedelsprisen och tillgången, i synnerhet på spanmål, i alla länder
samt den utsigt, som fans att få lifsmedel importerade till Tyskland,
och följden blef, att, oaktadt detta våldsamma skrik från frihandlarnes
sida, ingen nedsättning af tullen kom i fråga. Men, säga frihandlarne,
tullen är ändå till en viss grad nedsatt i Tyskland. Ja, mine
herrar, men den, som sysselsatt sig med dessa frågor, vet mer än
väl, att denna nedsättning förorsakats af tulltraktaterna mellan Tyskland,
Österrike, Schweitz och Italien, den har varit icke så mycket
en kommersiel fråga som icke mera en politisk fråga af den största
betydelse. Afsigtcn har nemligen varit att isolera Frankrike från

N:o 11. 14 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning den öfriga europeiska kontinenten och derigenom försvaga detta lands

af spanmals- kommersiella förhållanden och dess förmögenhet. Då dessa traktater

Udel af''år''1 naturligen endast gälla för de länder, med hvilka Tyskland slutit
1892. traktaterna, och för de länder derjemte, som skola enligt äldre trak(Forts.
) tater behandlas lika med den mest gynnade nation, är det alldeles
icke någon allmän nedsättning, och nedsättningen har hvarken den
vidd eller det värde, som här är i fråga. Jag betviflar också, att ens
tyska regeringen har vunnit det politiska ändamålet med dessa nedsättningar,
nemligen att försvaga Frankrike. Det blefve för vidlyftigt,
om jag här skulle inlåta mig på ett bevis derför, men Frankrike
har lyckats för sin del också sluta handelstraktater med icke så få
länder, hvilka traktater motväga de här ifrågavarande från Tysklands
sida.

Hvad nu lifsmedlen beträffar, säger departementschefen, sedan
han redogjort för prisen från och med augusti till och med den 15
december 1891 såväl i Stockholm som i Göteborg, beträffande artiklarne
hvete och råg, att för hvete har i den större marknaden priset
i december månad stält sig till 19 ä 20 kronor per 100 kg. eller
24,7 0 å 26 kronor per gammal tunna, och för råg till 18 å 19 kronor
per 100 kg. eller 21,60 å 22,80 per gammal tunna, hvilka pris,
säger departementschefen, måste betecknas såsom ovanligt höga. År
det nu verkligen sant? Hans excellens herr statsministern har nyss
för oss förklarat, att sedan detta betänkande i januari uppgafs till
Riksdagen, hvarvid det grundades å prisen i medio af december 1891,
hafva spanmålsprisen sjunkit. Ja, mine herrar, men icke endast det,
utan under den tid, då börsprisen i Stockholm och Göteborg voro
så höga, som här är antecknadt, så, om regeringen hade behagat
taga reda på, hvad marknadsprisen voro i landet vid de större marknaderna,
skulle regeringen fått se, att der voro de mycket lägre.
Jag vill, för att icke trötta kammaren med mina uppgifter allt för
mycket, endast nämna, att vid Vimmerby marknad den 25 sistlidna
november såldes tunnan råg för 15 ä 16 kronor, och om man undersökt,
såsom det enligt mitt förmenande varit regeringens pligt att
göra, äfven prisen i öfriga landsorter, skulle man funnit, att dessa
betydligt understiga börsprisen i Stockholm och Göteborg. Orsaken
dertill är mycket naturlig, det är den, att å dessa marknader i landsorten
mötas i allmänhet producenter och konsumenter och göra utbyte
af varor mot penningar. Der finnas i allmänhet inga så kallade
mellanhänder. Det är dessa mellanhänder, nemligen handelsklassen,
som skor sig på konsumenternas och producenternas bekostnad, och
äfven i det afseendet vore det värdt mödan att undersöka detta högst
vigtiga förhållande. Men hvarken tidningarne eller regeringen, hvilken
dock är den myndighet, som närmast och bäst skulle kunna
genom sina underordnade myndigheter taga reda på ett sådant förhållande,
har brytt sig om att deråt egna den minsta uppmärksamhet.
Om man skulle undersöka dessa förhållanden, skulle man finna mellan
konsumenterna och producenterna en klass, som skor sig på bådas
bekostnad med ända till 40, 50, 70 procent af varans värde, och det
vore lönt att taga reda på ett sådant förhållande och framlägga bevis
derför, så att icke folk blefve bedragna på prisen och antaga, att

Onsdagen den 2 Mars. 15 N:o 11.

det är tullen, som förökar prisen, då det verkligen icke är förhållan- Nedsättning
det, hvilket jag här skall bedja att med några fakta få visa icke till
frihandlarnes upplysning, ty de låta icke upplysa sig, utau för att™fal af''år*
den stora pluraliteten af kammarens ledamöter, som jag hoppas ännu 1892.
äro tullskyddsvänner, måtte bli upplyst i frågan. (Forts.)

Hvad då beträffar dessa pris, hafva vi sett af de bevis, jag från
landtmarknaderna har lemna!, att rågen såldes i Vimmerby för mycket
billigare pris än på Stockholms och Göteborgs börs. Men departementschefen,
som säger i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att
dessa pris, hvilka han angifver på hvete och råg per gammal tunna,
kunna betecknas såsom ovanligt höga, han skulle, om han ser tillbaka
några år, kunna finna, att de alldeles icke böra betecknas såsom ovanligt
höga. Ty de hafva under föregående tider, till och med under
frihandelstiden, varit högre än dessa af honom såsom ovanligt höga
betecknade pris. Jag vill här endast nämna, att enligt de årliga
markegångstaxorna var medelpriset å en tunna hvete 1855: 31 kronor
50 öre, 1856: 32 kronor 10 öre, 1857: 25 kronor 74 öre och 1861:

29 kronor 4 öre. Och hvad mera är, om man tager saken i stort
och söker medelpriset för landet, de tidsperioder, då olika tullförhållanden
egt rum beträffande spanmål och mjöl, så finner man, att
under åren 1838—1841, då tullen var 1 krona 25 öre per tunna hvete,
var medelpriset enligt markegångstaxan för hela o riket varierande
mellan 18 kronor 16 öre och 22 kronor 11 öre. Åren 1842—1848,
då tullen var 3 kronor per tunna hvete, varierade priset mellan 15
kronor 26 öre och 19 kronor 68 öre. Der se herrarne, att den högre
tullen har minskat o priset på varan. Jag skall komma med ännu
flera bevis härpå. Åren 1849—1857, då tullen var 2 kronor 25 öre
per tunna hvete, var priset varierande mellan 16 kronor 95 öre och
32 kronor 20 öre, åren 1858—1875, då all spanmål var tullfri — deri
hade nog herr Bennich sin lilla del — varierade priset emellan 16
kronor 38 öre och 29 kronor 4 öre. För rågen på samma sätt. Jag
framställer det derför, att det icke är en hazard utan en genomgående
verkan af andra förhållanden. Spanmålsprisen betingas af
andra förhållanden än tullarne, hvilka man framför allt framhåller,
frihandlarne i ond mening och skyddstullvännerna emedan de tro
derpå i sin enfald. För rågen var åren 1838—1841, då tullen var
88 öre, priset varierande mellan 12 kronor 65 öre och 16 kronor 32
öre samt sålunda medelpriset 14 kronor 15 öre per gammal tunna;
åren 1842—1848, då tullen var 2 kronor, varierade priset mellan 10
kronor 41 öre och 15 kronor 68 öre, så att medelpriset var 13 kronor
74 öre, således lägre än när tullen var endast 88 öre; åren 1849—

1857, då tullen var 1 krona 50 öre, var priset varierande mellan 11
kronor 55 öre och 20 kronor 39 öre, samt medelpriset sålunda 16
kronor 4 öre; och slutligen åren 1858 —1875, då tullfrihet egde rum,
varierade rågpriset mellan 12 kronor 53 öre och 22 kronor 30 öre
per tunna, så att medelpriset var 15 kronor 94 öre. Af dessa variationer
visar sig, att det icke är tullen på spanmål, som föranleder
dess ökning i pris, utan andra förhållanden, till hvilka jag sedan
skall komma.

Detta visar sig äfven i främmande länder; i Tyskland hållas två

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

1892.

(Forts.)

Nedsättning stora marknader: Neusser Fruchtmarkt och Köhlner Fruchtmarkt, der
afspanmals- priseu noga antecknas sedan ett stort antal år tillbaka, och beträffande
de!afnu ifrågavarande artiklar, hvete och råg, visar sig "enom dessa an''—
teckningar, att år 1879, då det var satt 1 marks tull per 100 kg. på

hvete och råg, var medelpriset å Neusser-markt, för hvete 20 mark
30 pfennige och för råg 15 mark 4 pfennige; år 1885, då tullen ökats
till 3 mark från 1, var hvetet per 100 kg. värdt 16,5 0 samt rågen
14 mark 11 pfennige, således nära 4 marks skilnad per 100 Eg.,
hvad hvetet beträffar; år 1887, då 5 mark var satt såsom tull per
100 kg. råg och hvete, då var medelpriset på Neusser Fruchtmarkt
16 mark 95 pfennige för 100 kg. hvete och för 100 kg. råg 12
mark 86 pfennige, då rågen deremot med 1 marks tull kostade 15
mark 4 pfennige. På samma sätt förhåller det sig å Köhlner Fruchtmarkt.
Der var 1883, med 1 marks tull, hvetepriset 19 mark 94
pfennige och rågpriset 15 mark 50 pfennige per 100 kg. År 1885,
med 3 marks tull, var hvetepriset l6 mark 56 pfennige, och rågpriset
14 mark 62 pfennige, och år 1887, då 5 mark var satt såsom
tull å spanmål, var hvetepriset 18 mark och rågpriset 14 mark 6
pfennige. Dessa pris äro noterade efter ofantliga qvantiteter, som
köpas och säljas på dessa stora marknader, och anteckningen sker
med högsta grad åt noggrannhet. Detta gifver ett nytt bevis för min
åsigt, att det icke är tullen, som sänker eller höjer, i nämnvärd grad,
priset på de produkter, som kunna produceras i det egna landet,
utan att det är andra förhållanden. Hvilka äro nu i allmänhet dessa
andra förhållanden? Jo, det ena är naturligen missväxt eller öfverflöd
på brödsäd, och det andra är handelsklassens oskäliga ingrepp, beträffande
prisen, och den, som noggrannare följer med dessa förhållanden,
finner ofta i tidningarne, huru många otillåtliga medel börsspekulationen
begagnar för att på ett falskt sätt uppdrifva eller nedsänka
spanmålsprisen för sin vinst och fördel.

Innan jag slutar denna så högst vigtiga fråga om börsprisen och
huru vida regeringen haft full insigt i frågan, när hon trott, att sänkning
af tullen på råg och hvete samt deraf kommande mjöl skulle
i nämnvärd grad sänka prisen för de fattiga konsumenterna, vill jag
framhålla, huru som regeringen bort, såsom den preussiska regeringen,
enligt hvad jag nyss nämnt, har gjort, skaffa sig en öfversigt öfver
verldsproduktionen i nämnda två afseenden. Det hade icke varit svårare
för regeringen än för mig, fattig stackare, som lyckats anskaffa
en sådan. I »Deutscher Handels Ärchiv» för januari 1892, lista
delen, pag. 63, förekommer nemligen en uppgift, hemtad ur den
engelska tidningen »Evening Corn Träde List» som är det förnämsta
organet för allt hvad spanmålsproduktion heter i hela verlden, och
som redigeras och tryckes i London, enligt hvilken uppgift hveteproduktionen
utgjorde i Europa: år 1891 400,055,000 hectoliter, 1890

434,237,000 hl. och 1889 420,228,800 hl., i utom-europeiska länder:
1891 380,915,000 hl , 1890 300,527,000 hl., och 1889 338,598,200 hl.,
summa på hela jorden: 1891 780,970,000 hl. 1890 774,764,000 hl.
och 1889 758,727,000 hl. — Nämnda engelska tidning har äfven,
efter de bästa hittills åtkomliga upplysningar, redogjort för hela jordens
konsumtion af samma artikel hvete; och utgjorde denna: 1891

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

789.525.000 hl., 1890 784,450,000 hl., och 1889 782,275,000 hl. Så-Nedsättning
ledes, säger den engelska tidningen, uppkom en brist i hvetekon- tf spanmatssmntionen
af, 1891 8,555,000 hl. 1890 9,686,000 hl. och 1889 It''*T

23.548.000 hl. — Deraf finner man, att bristen i hela jordens hvete- 1893.

konsumtion år 1891 är något mindre än bristen år 1890 och nära tre (Forts.)

gånger mindre än bristen år 1889. Denna brist måste ersättas af de
öfverskott, som funnos från åren 1887 och 1888, hvilka utgjorde för

1887 46,000,000 hl. och för 1888 7,400,000 hl. Först när dessa förråd
upphöra, och en stor missväxt i de större sädesproducerande
länderna förekommer, kan man börja diskutera frågan, om verklig
brist på brödsäd eger rum; men för närvarande är så icke förhållandet.

Innan jag slutar denna fråga om priset på brödsäd och hvaraf
detsamma beror, måste jag, för att bringa kammaren i godt humör,
anföra något ur en tidning, som säkerligen icke kan anses vara protektionistiskt
sinnad, nemligen Stockholms Dagblad för den 28 augusti
1888 — jag har noga antecknat datum, så att hvar och en kan
verificera mina uppgifter. Sedan tidningen af andra skäl än de fattige
konsumenternas bästa — jag tror att vi då befunno oss i en valperiod
till Andra Kammaren — låtit påskina att höga tullar icke i allmänhet
kunde nedtrycka prisen på lifsmedlen, slutar den med uppgift
derom, att efter införandet 1879 af tyska skyddstullsystemet
priset å hvete, beräknadt efter 1,000 kilogram, utgjorde år 1880 —
då var nyligen satt en tull af 1 mark — 209,8 M-— År 1885 — då
var satt en tull af 3 mark — 143,2 ?/g., och år 1887 — då var tullen
5 mark — 141,5 //$:. Med råg, korn och hafre förhöll sig enligt
Stockholms Dagblad —■ erkefrihandlarnes organ, såsom I, mine herrar,
torden känna — på alldeles samma sätt. »Häraf framgår till
fullo», säger tidningen, »att tullförhöjningarne 1879, 1885 och 1887
icke förmått skrufva upp spanmålsprisen i Tyskland högre, utan att
tvärt om prisen sedan 1879 gått allt mer tillbaka, ehuru det icke varit
brist på dåliga skördeår i Tyskland.» Hvad sägen I, mine herrar,
härom? Hvad säger herr Bennich härom?

Jag ber kammaren om ursäkt, att jag så länge sysselsatt mig
med denna fråga om prisen, men det är verkligen bedröfligt, att
regeringen trott sig genom nedsättning af tullen kunna inverka på
prisförhållandena. Såsom jag hoppas hafva visat, är det helt andra
förhållanden, som dervid göra sig gällande; och jag anser mig hafva
rätt att säga, att regeringen icke förstått den fulla innebörden af
denna för landet så vigtiga fråga.

Jag vill, till den kraft och verkan det kan hafva, å nyo vördsamt
uppmana regeringen att l:o låta upprätta periodiska uppgifter å de
vigtigare lifsmedlen i landets större städer och marknadsplatser,

2:o söka utreda och upplysa folket om huru handelsklassens mellanhänder
fördyra varorna för konsumenterna och 3:o utreda genom
sina ut- och inrikes underlydande myndigheter hvem som i verkligheten
betalar tullen på alla de importerade produkter, som äfven vårt land
producerar. — Jag har under 20 år samlat alla uppgifter, som jag
kunnat komma öfver, och många bevis föreligga för att det med
afseende å de produkter, som af eget land tillverkas, är, icke den

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 11. 2

N:o 11. 18 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning gom importerar varan, utan den utländske exportören, som betalar
af spanmåis- tullen. Det bar dock icke lyckats mig att fullt utreda denna fråga.
deTa/dr” Och, om jag icke alltför mycket bedrager mig, har föreningen mot
1892. lifsmedelstullar sedan många år utfäst pris för utredandet af denna
(Forts.) fråga; men jag tror icke, att föreningen ännu lyckats vinna sitt
syftemål.

Om, såsom regeringen föreslagit och såsom, fastän i olika form
och för olika tid, majoriteten i bevillningsutskottet föreslagit, ifrågavarande
tullnedsättning skulle ega rum äfven under år 1892, skulle detta
enligt mitt och mångas med mig förmenande medföra eu betydlig minskning
i statsinkomsterna för samma år. — Af uppgiften öfver exporten
och importen i landet för år 1891 har jag tagit reda på, att tullnedsättningen,
enligt regeringens förslag, å spanmål, råg hvete, samt mjöl
af dessa båda produkter skulle för 1892 bestiga sig till 4,688,622
kronor. I torden litet hvar, mine herrar, finna att eu sådan brist i
tillgångarne, när dessa öfver fyra och en half millioner kronor äro
af sedda och af Riksdagen disponerade för visst statsändamål, skall
vålla en ofantlig rubbning i statsregleringen. Detta säger sig sjelft.
Och några positiva förslag, huru denna brist skall fyllas, föreligga
icke. Man har i förbigående nämnt olika sätt, såsom att öka tullen
på lyx- och öfverflödsartiklar, men med den sammansättning, Riksdagen
nu har, är det icke för någon menniska möjligt att säga, huru
en sådan fråga skulle slå ut. Det kan hända, att tull till ett värde af
tre ä fyra millioner kronor blir satt, men det kan också hända, att ingen
tull blir satt. Skall bristen då fyllas genom nya skatter i annan väg,
genom ölskatt och sockerskatt? Hvad vet jag? — Det är också ganska
svårt att fylla denna brist för innevarande år, då ännu intet steg
blifvit taget i den rigtningen. — Det finnes samlade fonder, som regeringen
har till sin disposition. Skall regeringen deraf afskilja fyra
å fem millioner kronor för att täcka denna brist? Jag tror ej, att
regeringen utan Riksdagens tillstånd har rätt att göra något dylikt.
Eller skola nya lån upptagas? Vanskligt är att upptaga lån för en
så beskaffad sak. Vi hafva ju såsom regel haft att icke upptaga lån
för annat än jernvägsanläggningar. Med ett ord sagdt, alla sätt att
fylla bristen sväfva i luften.

Vidare är det en sak, som regeringen och äfven bevillningsutskottet
ganska litet tänkt på, nemligen den rubbning en sådan
nedsättning af tullen för 1892 skulle komma att medföra i bestående
kontrakt, aftal etc. enskilda personer emellan beträffande uppköp
eller försäljning af spanmål och mjöl, hvilka aftal röra affärer på
ganska betydliga belopp. Denna rubbning kunde må hända verka
olycksbringande för vissa handelskorporationers och enskilda handlandes
hela välfärd. Skäl vore väl ändå att tänka på denna sak,
innan Riksdagen går att fatta ett beslut, som så rörer enskildes rätt
och bästa, synnerligast när desse enskilde slutit sina aftal i förlitande
på helgden af grundlagens bud — hvarom jag strax skall mera i
detalj yttra mig — att den bevillning, som en föregående Riksdag beslutat,
skall bestå intill utgången af det år, hvarunder ny bevillning
åsättes.

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Slutligen har departementschefen det kanske märkligaste ytt- Nedsättning
randet i hela denna märkliga proposition. Han säger nemligen &nf spanmaissidan
7: »Såsom kändt, hafva olika uppfattningar uttalats i fråga ^ujja.r en
om möjligheten att nedsätta tullbevillningen under den tid, för J8M

hvilken densamma blifvit till utgående faststäld. Beträffande Kongl. (Forts.)
Maj:ts rätt i sådant hänseende, om hvilken jag för min del ej
hyser något tvifvel, är det emellertid ej behöfligt att vid detta
tillfälle ingå i någon undersökning, enär det nu, då Riksdagen
inom kort är samlad och då nedsättningen skulle komma att gälla
större delen af det löpande budgetåret samt omfatta artiklar, af
h vil kas förtullning en betydande statsinkomst påräknats, icke bör
ihåga.sättas annat, än att åtgärden göres till föremål för pröfning
ej. mindre af Kongl. Maj:t än äfven af den nu sammanträdande
Riksdagen.» Att döma af detta yttrande, anser departements chefen,

att regeringen icke vore skyldig att hänskjuta frågan till
Riksdagens pröfning. »Båda statsmagternas rätt», fortsätter departementschefen,
»att under ofvan afgifna tid förändra eller borttaga en
afgift af bevillnings natur har visserligen blifvit motsagd, men denna
uppfattning har alltid blifvit bestridd^och har aldrig blifvit af Riksdagen
godkänd».

Jag förmodar, att departementschefen och den kongl. regeringen
hemtat . denna åsigt från synnerligast en broschyr, som af professor
Alin blifvit på trycket utgifven och kallas »Om Kongl. Maj:ts rätt i
fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter». Jag har tre gånger
med mycken uppmärksamhet genomläst denna broschyr och kan icke
underlåta att loforda den samvetsgranhet och noggranhet, hvarmed
professor Alin sökt åstadkomma bevis för denna Kongl. Maj:ts så
kallade rätt; men olika med honom finner jag de resultat, hvartill
han kommit, vara alldeles origtiga. Här kan icke vara fråga om att
ingå. i närmare recension af hans skrift — hvartill jag annars vore
färdig — men jag kan försäkra herr professorn, att jag icke ett ögonblick
varit af olika tanke med den, jag år 1865 framstälde i ett på
riddarhuset fäldt yttrande, hvilket herr professorn haft den godheten
anföra, nemligen att just den omständigheten att rikets ständer endast
hvarje gång öfverlemnade denna rätt åt Kongl. Maj:t för en
eller flere riksdagar bevisar bäst, att Konungen icke sjelf hade denna
rätt sig tillerkänd utan fick den af Riksdagen.

Hvad nu. anmärkta yttrande af departementschefen beträffar,
berör det enligt, min uppfattning den allra vigtigaste delen af hela
frågan, mycket vigtigarc än den, som rör den tillfälliga suspensionen
af tullarne. Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter säger i inledningen,
att statsråden skola »uti förekommande regeringsärenden,
af hvad beskaffenhet de vara må, efter bästa förstånd och öfvertygelse
råda Konungen till det, som rikets grundlagar likmätigt är, samt
i öfverensstämmelse med dem, Konungens och rikets förmån befrämja».
Hvad bestämma nu rikets grundlagar i förevarande fråga?

Jo, i § 60 regeringsformen uppräknas hvad som anses såsom bevillning
och nämnas dervid främst tullmedlen, hvarjemte sägs, att »Ej
må några allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som helst,
utan Riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande och

N:o 11. 20 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning utgående spanmål allena undantagen». Häraf har det parti, som vill
af spanmals- tillerkänna Konungen rätt att sänka tullen, betjenat sig och sagt, att
iUdelllär står endast taladt om, att Konungen ej får höja andra tullar än
61892. dem på spanmål; och han har således sig tillerkänd rätt att sänka

(Forts.) tullarne. Detta är falskt, ty i § (51 regeringsformen säges uttryckligen:
»Alla afgifter, som Riksdagen under de i föregående § nämnda
titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp
den nya bevillningen af Riksdagen faststäld blifver.» Här är, om
någonsin, grundlagen klar och oförtydbar; och då enligt § 84 regeringsformen
grundlagarne skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt
fall tillämpas, så finner jag, att hvarken Riksdagen eller regeringen
eget- rätt att rubba den bevillning, som en föregående Riksdag
sig åtagit för att dermed bestrida -det kommande årets statsutgifter,
således i detta fall den ^bevillning, som föregående Riksdag
satt, och som skall utgå intill slutet af innevarande år. Så litet
afseende har fästs vid denna grundlagens alldeles oförtydbara föreskrift,
att hvarken regeringen eller Riksdagens bevillningsutskott
gittat slösa ett enda ord på densamma. Och dock gäller det här den
måhända vigtigaste frågan af alla. Vi hafva alltid trott, och jag tror
så fortfarande, att svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta skulle
blifva ett nonsens, om Riksdagen tillerkände regeringen magt att nedsätta
bevillningarne. Denna rätt är ett af de skönaste smycken
folkmagten har i sin hand, och Gud må veta att den har icke många
rättigheter gent emot regeringens magt. Och Riksdagen har illa nog
ännu icke kommit till fullt medvetande om all den magt, grundlagen
lagt i folkets hand genom Riksdagen såsom folkets representanter.
Utan att träda konungamagtens rättigheter för nära har — det måtte
väl vara oomtvistligt — dock svenska folket rättigheter, ty eljes t
vore det icke ett fritt folk. Om man vill söka i grundlagarne, skall
man finna att folkets rättigheter icke äro små och obetydliga, och
bland dem är rättigheten att sig sjelf beskatta och icke tillåta
konungamagten att nedsätta en eu gång åtagen bevillning. Illa nog
är, att"icke Riksdagen sökt bilda en magt gent emot konungamagten.
Hittills har Riksdagen i allmänhet icke uppträdt på annat sätt än
som hjelphustru åt regeringen, och det anser jag icke vara densamma
värdigt. ;

Jag ber om ursäkt, att jag alltför länge upptagit kammarens tid
med detta anförande, men jag skall hädanefter under behandlingen
af de öfriga punkterna icke mycket besvära kammaren. Jag har
velat uttala min mening, ty dertill har jag rätt såsom den, hvilken
så länge sysselsatt sig med denna fråga, och jag har velat, åtminstone
hvad på mig ankommer, bjuda till att åt svenska folket bevara
dess dyrbaraste rättighet och att bevisa huru origtigt hela frågan
blifvit af såväl regeringen som bevillningsutskottet uppstäld.

Jag får nu sluta på följande sätt: Då den ifrågasatta nedsättningen
af åtskilliga lifsmedelstullar sannolikt ej kommer att sänka
lifsmedelsprisen i detaljhandeln för konsumenterna; då denna åtgärd
deremot säkert kommer att med flera millioner kronor minska statens
tillgångar vid regleringen af 1892 års statsutgifter, utan att visst är
huru denna brist skall täckas; då alla enskilda aftal, kontrakt och

Onsdagen den 2 Mars. 21 N:o 11.

överenskommelser på ett betänkligt sätt komma att rubbas beträf-Nedsättning
fande spanmåls- och mjölhandeln och stora förluster sannolikt deraf''af spanmalsblifva
en följd, och då slutligen åtgärden att under år 1892 söka
rubba den vid 1891 års riksdag beslutade tullbevillningen är, såsom 1892.
stridande mot § 61 regeringsformen, olaglig, yrkar jag härmed afslag (Forts.)
å såväl Kongl. Maj:ts proposition som ock bevillningsutskottets förslag
i denna punkt och bibehållande af de nuvarande tullsatserna.

Herr Bennich: Jag skall icke, såsom den föregående talaren,

låta förleda mig att taga kammarens tid i anspråk hvarken för att behandla
förhållandena i Vitnmerby — hvilka äro bekanta sedan Sjövalls
dagar — eller åtskilliga andra punkter i hans anförande. I olikhet
med honom vill jag deremot erkänna, att regeringens proposition,
om jag ock icke i allt kan gilla densamma, dock vittnar om en
vakenhet och en uppmärksamhet, hvarför regeringen icke bör uppbära
klander. Jag tror och är förvissad derom, att från Ystad till Haparanda
icke finnes mer än en mening om, att den tullbeskattning å
lifsmedel, som sedan 1888 varit hos oss rådande — den må hafva
tillkommit i bästa afsigt och under inflytande af den stora nöd, som
den tiden ansågs trycka landtbruket — i närvarande stund med dess
uppdrifna spanmålspris — hvilka ingen kan förneka, knappast den
siste talaren — är en orimlighet, ett förtryck, som ingen med sinne
för det allmänna bästa borde kunna försvara.

Helst skulle jag yrka, att beslut fattades om full tullfrihet å
spanmål för innevarande år, men då jag befarar, att detta yrkande
icke kom me att vinna understöd, skall jag inskränka mig till att
hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts förslag, att tullen å råg och
hvete må för innevarande år nedsättas till 50 öre för 100 kilogram
och å mjöl i förhållande dertill.

Herr Reuterswärd: Efter den siste ärade talarens yttrande

skulle hvar och en, som hyser motsatt åsigt mot hans, icke hafva
något rimligt sinne för det allmänna bästa. Jag vill icke underskrifva
en så hård dom. Jag tilltror mig hafva både rimligt och
varmt intresse för det allmänna bästa och just derför är jag protektionist.

Mot den punkt, som nu föreligger, nemligen mom. A i första
punkten, har jag icke någon anmärkning att göra utan kommer att
yrka bifall till densamma. När jag begärde ordet, visste jag emellertid
icke, huru vidsträckt omfattning diskussionen skulle taga, men
jag önskade att icke allt för sent taga till ordet, enär mitt helsotillstånd
måhända icke tillåter mig att stanna till dess diskussionen afslutats;
och då jag icke vill trötta kammaren med att begära ordet
flera gånger, så anhåller jag att få göra några erinringar mot den nu
föredragna första punkten i dess helhet.

Jag har nyss förklarat, att jag icke har någon anmärkning att
göra mot mom. a) utan kommer att sluta mig till dem, som yrka
bifall derå.

Mot mom. b) har jag den lilla anmärkningen att göra, att, då
Kongl. Magt icke föreslagit suspension af en del af tullen på gryn

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

tullar för en
del af år
1892.
(Forts.)

Nedsättning utan blott på spanmål, så böra orden nock gryn» utgå. Det finnes
nemligen derom ingen proposition, och jag kan icke förutsätta, att
Kong! Maj:t afsett, att gryn skulle följa med i suspensionen. Om
ingen annan gör det, kommer jag derför att, när detta moment förcdrages,
yrka att orden »och grym må utgå, men att momentet för
öfrigt måtte bifallas.

Mot mom. c) har jag ingen anmärkning att framställa, men,
hvad beträffar mom. d) har jag mina stora dubier vid att bifalla
hvad bevillningsutskottet deri föreslagit. Jag vill i förbigående nämna,
att jag äfvenledes der vill yrka, att orden »och grym på sista raden
må uteslutas i konseqvens med hvad jag nyss yttrat beträffande mom. b.
Jag kan icke neka till, att när jag läste utskottets betänkande, som
helt enkelt går ut på, att icke allenast den förändrade tullsatsen å
mjöl utan äfven nedsättningen i tullrestitutionen för bröd skola tilllämpas
samma dag som Kongl. Maj:t suspenderar en del af tullsatsen
på omalen spanmål, jag icke kände mig dermed tillfredsstäld. Jag
är för litet hemmastadd i den saken för att kunna säga, huru förhållandena
skulle gestalta sig exempelvis för våra qvarnegare i allmänhet,
men jag har hört sägas, att vid stora qvarnar förmalas flera
hundra tunnor om dygnet. De måste ständigt ligga inne med betydliga
lager af mjöl för att kunna tillfredsställa sina kunder. En dag
beslutar nu Riksdagen tullnedsättningen. Beslutet expedieras till
Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t beslutar att det i morgon eller i öfvermorgon
skall träda i kraft. Jag vill icke vara med om, att Riksdagen
i ett penndrag, utan att några tvingande omständigheter föreligga,
framkallar ruin för qvarnegare. Det är ett så hänsynslöst sätt att gå
till våga, att jag hoppas, att mina meningsfränder icke vilja vara med
om sådant.

Men icke nog med dessa större qvarnegare, utan det finnes, såsom
vi veta, en massa landthandlare och smärre mjölhandlare i småstäderna,
som måste hålla på lager större eller mindre qvantiteter
mjöl. Jag hemställer, om icke man bör ömma äfven för dem. Beslutar
Riksdagen på sätt utskottet föreslagit, blir skilnaden mellan den
af utskottet föreslagna tullsatsen å mjöl, eller 2 kronor 80 öre, och
den nu gällande tullsatsen, 4 kronor 30 öre, 1 krona 50 öre pr säck.
Om då en liten landthandlande har ett par hundra säckar hemma, och det
måste han hafva, der kommunikationerna icke äro synnerligen lätta,
tager Riksdagen i ett penndrag från honom flera hundra kronor,
kanske det enda kapital han eger. Samma förhållande är det med
mjölhandlande i städerna.

Jag tänker derför föreslå kammaren, att mom. d) måtte återremitteras,
på det utskottet måtte bättre utreda frågan än det gjort
i detta betänkande, ty utskottet säger med några få ord, och detta
gissningsvis, att den befarade förlusten för qvarnindustrien af en
samtidig nedsättning i tullen å omalen och malen spanmål komme
att uppvägas, när tullarne åter samtidigt höjas efter år 1893. Men
hvem garanterar, att så blir förhållandet? Jag vill icke vara med
om att på så lösa grunder illstyrka detta förslag. Nu har jag emellertid
hört sägas, att en af bevillningsutskottets ledamöter ämnar
föreslå den medelväg, att beslutet skulle, beträffande malen spanmål,

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

träda i kraft först efter en månad, sedan tullsatsen å den råa spån- Nedsättning
målen blifvit suspenderad. I afvaktan att få höra detta afstå! jag nu af spanmalsfrftn
ordet och yrkar bifall till mom. a. Ufcl aflir*

1892.

Herr Unger: Jag kan icke dela en föregående talares åsigt (Forts.)

derom, att det skulle vara olagligt, om regering och Riksdag beslöte
att för innevarande år till större eller mindre del suspendera nu
åsätta tullsatser. Vore stadgandet i 61 § regeringsformen att tullbevillningsafgifter
skola utgöras intill slutet af det år, under hvars
dopp ny bevillning af Riksdagen faststäld varder, af privaträttslig
matur, till skydd för enskildes intressen, kunde visserligen icke ett
beslut om nedsättning af åsätta tullar gifvas tillbakaverkande kraft å
tid, för hvilken tullsatserna redan blifvit ovilkorligt bestämda, men
då nu detta stadgande till sin natur är statsrättsligt och statsfinansielt,
lärer väl regering och Riksdag hafva rättighet att gemensamt besluta
om tullarnes nedsättande, derest så skulle finnas lämpligt. I fråga
deremot om regeringens rätt att ensidigt, utan Riksdagens medgifvande,
nedsätta tullbevillningsafgifter, delar jag förenämnde, högt ärade talares
åsigt, att regeringen icke eger sådan rätt, och eftersom regeringen i
kongl. propositionen om tullnedsättningen vidrört det ämnet, anser
jag mig böra, med anförande af skäl för densamma, gifva denna min
åei<rt till känna.

Det omförmälda stadgandet i 61 § regeringsformen, att bevillningsafgifter
skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp ny
bevillning faststäld varder, hvilket stadgande, enligt mitt förmenande,
innefattar förbud för ena statsmagten att utan den andlös medgifvande
nedsätta dessa afgifter, har man sökt bortresonnera med den invändningen,
att, enär särskilt förbud gifvits för regeringen att utan Riksdagens
samtycke förhöja några allmänna afgifter, tullen å spanmål
allena undantagen, men något förbud deremot icke gifvits regeringen
att nedsätta sådana afgifter, följde deraf att det vore tillåtet för regeringen
att nedsätta dem, ty, frågar man, hvarför skulle det eljest vara
särskildt förbjudet att förhöja afgifterna? Skälet dertill synes mig
dock ingalunda vara så obegripligt, att man för att förklara förbudet
emot bevillningars höjande må vara berättigad draga den slutsatsen,
att bevillningens nedsättande, såsom icke särskildt förbjudet, skulle
vara tillåtet, ty det verkliga, i sakförhållandet grundade skälet är väl
det, att eftersom de af Riksdagen beslutade bevillningar »utgöras» då
de förhöjas, men icJce utgöras då de nedsättas, och 61 § alltså innefattade
förbud mot nedsättning, men icke emot förhöjning, erfordrades
särskildt förbud emot förhöjning, men icke emot nedsättning.

Vidare, hur skulle det kunna stå väl tillsammans med Riksdagens
rätt att utöfva svenska folkets sjelfbeskattningsrätt, att regeringen
skulle ega rättighet att nedsätta en tullsats? Jag hoppas att enhvar,
hvad åsigt han i öfrigt än omfattar, medgifver att Riksdagens beskattningsrätt
innefattar rätt att bestämma, ej blott huru mycket, som
skall gifvas i skatter, utan äfven huruledes och efter hvilka grunder
dessa skatter skola utgå. Om således Riksdagen för detta år beviljar
anslag å tillsammans 100 millioner kronor samt tillika ålägger tullar,
genom hvilka 40 millioner kronor beräknas skola utgå, men regerin -

N:o 11. 24 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning gen nedsätter tullarne till hälften, så att nästa år en statsbrist upptullarnförenS.
ikx 20.millioner kronor, som måste på annat sätt fyllas, förmenar
del af år att. Riksdagens beskattningsrätt derigenom blefve för nära trädd.

1892. Nej, säger man, det kan ju icke vara meningen att regeringen

(Forts.) skulle ega rätt att på det sättet nedsätta tullarne, utan den skulle
blott ega rätt . till nedsättning af desamma, i fall öfverskott å den
beräknade bevillningen uppkomme. Detta är dock först och främst
en mycket godtycklig och arbiträr tolkning, hvartill grundlagen icke
gifver någon anledning, och för öfrigt vet jag icke, att regeringen
har någon större rätt att förfoga öfver öfverskott å statsregleringen
än öfver andra af Riksdagen anvisade medel.

Slutligen har . man anfört, att det i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter icke funnes straff bestämdt för den händelse regeringen
skulle, ensidigt nedsätta tullar. Så är visserligen förhållandet,
men ehuru jag väl ofta hört det påståendet upprepas, att hvad som
med afseende å rikets styrelse icke är regeringen förbjudet, vore
tillåtet, har jag dock icke hört någon vilja påstå, att allt, som i
ansvarighetslagen icke är med straff belagdt, för regeringen är tillåtet.
Det ifrågavarande beviset torde således föga gagna den sak. det
skulle stödja.

Hvad till sist beträffar de af den omtalade broschyrförfattaren
anförda rättsfall eller sätt, på hvilka man förr gått till väga med afseende
å tullbevillningens nedsättande, finner jag, i likhet med friherre
Klinckowström, den omständigheten att Riksdag efter Riksdag måst
»öfverlemna till» eller anhålla hos Kongl. Maj:t att efter sig företeende
omständigheter emellan riksdagarne nedsätta tullarne, just
bevisar att Kongl. Maj:t icke grundlagsenlig! haft denna rätt, utan i
hvarje fall för sig fått den af Riksdagen sig tillerkänd. Vid en och
annan riksdag har ock fråga varit att intill nästa riksdag åt Kongl.
Maj:t »öfverlåta» denna rättighet, ehuru Riksdagen dock, för att ej
inlåta sig på sjelfva tvistefrågan huru vida Kongl. Maj:t lagligen hade
rätt att nedsätta tullafgifter, vanligen stannat vid att »anhålla», det
Kong], Magt måtte begagna sådan rätt. Förslag hafva äfven å andra
sidan varit å bane om anmälan mot ledamöter af regeringen, derför
att tullar blifvit nedsatta, och 1840 års konstitutionsutskott förordnade
om åtal emot ledamöter af regeringen, hvilka voro ansvarige för nedsättning
af en faststäld tullafgift, ehuru detta åtal ej ledde till någon
påföljd,, just derför att ansvar ej blifvit i ansvarighetslagen stadgadt
för dylikt regeringsbeslut.

Den åsigt, som jag nu förfäktat, har jag ansett mig böra framlägga
af det skal, att det i en framtid icke må kunna sägas, att Riksdagen
godkänt den uppfattning att regeringen skulle ega rätt att
ensam nedsätta tullafgifter, eftersom denna rätt ej blifvit i Riksdagen
bestridd.

Jag vet väl, att jag i denna sak har emot mig hela regeringen,
och jag ställer dess auktoritet mycket högt, men i fråga om sådana
spörsmål som det ifrågavarande, kan jag icke böja mig derför. Och
vidare, vet jag, att jag har emot mig hela skaran af opportunitetspolitici,
hvilka, utan att närmare pröfva rättsgrunden, förmena, att
det vore lämpligt att regeringen hade den ifrågavarande rättigheten,

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

då man ju icke behöfde befara missbruk deraf. Men för min del är Nedsättning
jag öfvertygad, att jag har Sveriges rikes grundlag med mig, och jaga/spanmalsvågar
derför, herr talman, uttala och fä i protokollet förvarad miri
åsigt, att regeringen icke eger grundlagsenlig rätt att utan Riksdagens 1892.
medgifvande nedsätta af Riksdagen åtagna tullbevillningsafgifter. (Forts.)

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Gåva 11 i: Huru utdebatterad denna fråga än må vara, hoppas
jag, att kammaren icke må finna olämpligt, att någon af ledamöterna
i utskottet från denna kammare söker att, om också icke klargöra,
så dock något utreda de grunder, som varit bestämmande för den
ställning, dessa utskottsledamöter intagit gent emot det föreliggande
förslaget. Innan jag dertill öfvergår, skall jag dock med anledning
af herr Reuterswärds till utskottets ledamöter rigtade fråga bedja att
få afgifva den förklaring, att bestämmelsen om den tid, då den föreslagna
nedsättningen i tullen å mjöl skall träda i kraft, icke inom
utskottet beslutits enhälligt, ehuru någon reservation icke blifvit
deremot afgifven. Vid behandlingen af mom. d) af den föredragna
punkten skall jag ock tillåta mig att framkomma med yrkande
om en ändring i utskottets förslag, hvarigenom jag hoppas att en
återremiss af denna lilla fråga ej vidare skall anses behöflig.

De tullsatser, som nu äro föremål för kammarens öfverläggning,
hafva under årslånga strider blifvit betecknade med ett gemensamt
namn: rågtullen. Frågan om denna »rågtull» befinner sig nu i ett

annat läge än förr. Då, vid tiden före införandet af dessa tullar,
ville våra motståndare icke medgifva, att någon som helst tullsats,
huru ringa den än måtte vara, finge fisättas spanmål. Nu gäller
frågan icke längre tullsatsens vara eller icke vara, utan endast dess
belopp, och antalet af de Riksdagens ledamöter, som skulle vilja vara
med om att med ens borttaga spanmålstullarne, torde icke vara synligen
stort. Må det vara tillåtet att häraf draga den slutsats, dels
att denna strid, hvilken så skarpt söndrat vårt politiska Rf och hvars
verkningar trängt ut i så vida kretsar och till så många områden,
numera förlorat sin skarpaste udd och är på god väg att utjemnas,
och dels att grundad förhoppning finnes derom att vår modernäring,
jordbruket, skall få behålla något skydd, så länge detta är för näringen
behöfligt.

FMr dem bland oss skyddsvänner, hvilka visserligen önska
skydd, men icke mer än ett väl afvägdt skydd för hvarje naturlig
svensk näring, hafva de pris, som nu gälla och en tid
galt för de i vårt land till brödsäd mest använda sädesslagen,
råg och hvete, måst utgöra anledning till allvarligt öfvervägande,
huru vida ej den vid 1888 års riksdag å dessa sädesslag satta tullsats
nu skulle utan skada för jordbruket kunna i någon mån nedsättas.
Då vid denna undersökning med hvarandra jeutföras produktionskostnaden
och försäljningspriset för det sädesslag, som för vårt
land i dess helhet är det säkraste och naturligaste, nemligen rågen,
så visar det sig, att försäljningspriset så pass mycket öfverstiger pro -

N:o 11. 26 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning duktionskostnaden, att det med äfven något lägre tullsatser torde för
<rfsponmats-jordbrukaren löna sig att odla råg.

^del ctfår^ För ^eD> som i tullfrågor står å den af mig angifna ståndpunkt,
1892. som jag skulle vilja kalla den moderata, är det under omförmälda
(Forts.) förhållanden tydligt, att en nedsättning af gällande tullsats å råg och
hvete nu både kan och bör ske, ehuru nedsättningen icke bör ega
rum i större omfattning, än förhållandena oundgängligen kräfva.
Med tillämpning häraf samt med iakttagande af den i all tull-lagstiftning
så ytterst vigtiga principen att undvika starka omkastningar,
som vålla rubbningar i näringslifvets jemna gång, hafva utskottets
ledamöter från denna kammare kommit till det nu föreliggande förslaget
om en nedsättning i tullsatsen å omalen spanmål, råg och hvete,
från två kronor femtio öre till en krona femtio öre för 100 kilogram.

Sedan dessa utskottsledamöter omsider enats i denna del, återstod
för dem att taga i öfvervägande, huru vida nedsättningen borde
gälla för så lång tid, som denna Riksdag eger besluta öfver, d. v. s.
till 1893 års utgång, eller om tiden borde bestämmas något kortare.
Att härutinnan komma till enighet visade sig svårare än i sjelfva
hufvudfrågan, och det torde icke vara obekant, att det föreliggande
förslaget utgör resultatet af en kompromiss, för hvars vinnande en
och hvar måst göra större eller mindre offer af egna meningar. Sådant
förslaget nu föreligger, torde det emellertid i närvarande stund
vara det enda, som kan samla en majoritet i denna kammare, och
jag får på grund häraf, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan
i det nu föredragna momentet.

Herr Sandberg: Det finnes ett gammalt välbekant ordspråk,
som lyder: »Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender skola
vi nog sjelfva komma till rätta med». Detta ordspråk framkom
ofrivilligt för mitt minne, då det otroliga ryktet blef'' verklighet,
och regeringen framstälde proposition om nedsättning med icke
mindre än 80 procent af våra nuvarande tullsatser på hvete och råg
samt på af dessa sädesslag beredt mjöl, hvilken nedsättning skulle
gälla till innevarande års slut. Förgäfves sökte jag finna något för
mig giltigt skäl till en sådan proposition. Att en gifven följd af
det ryska exportförbudet skulle i vårt land, som i andra länder,
blifva höjda pris å spanmål och mjöl, var ju naturligt. Sedan en
nyktrare besinning inträdt, hafva dock prisen å dessa varor småningom
sjunkit, och från skilda delar af vårt land har jag hört uppgifvas,
att landtbrukarne hafva rätt svårt att få mera än 14 å 15 kr.
för en gammal tunna råg, hvilket pris visst icke är för högt. Det
ryska exportförbudet synes mig snarare vara en maning för oss att
icke genom borttagande eller nedsättning af våra tullar hämma eller
åtminstone lägga hinder i vägen för den uppblomstrande odlingen
af höstsäd. Det borde väl för oss alla vara ett önskningsmål, att i
vårt land odlades så mycken höstsäd, som vårt folk behöfde, och
detta mål skulle inom få år vara uppnådt, om blott de nuvarande
tullsatserna finge bibehållas. Om deremot tullarne nedsättas eller
borttagas och i följd deraf odlingen af höstsäd utbytes mot hafreodling,
kan det lätt inträffa, att vi, i händelse af ett nytt ryskt ex -

Onsdagen den 2 Mars. 27 N:o 11.

portförbud, nödgas äta hafrebröd, eller åtminstone tvingas att för råg Nedsättning
och hvete betala så höga pris som aldrig någonsin förr. tulla^för^en

Det är för mig väl bekant, att genom tidningspressen, yrkes- ay rar 1
politici och andra agitatorer — agenterna för den för sin kraftiga, om 1892.

också ofta med mindre blanka vapen bedrifna agitation all heder (Forts.)
värda föreningen mot lifsmedelstullar icke till förglömmandes — har
hos en icke obetydlig del af vårt folk blifvit utspridd den falska
opinionen, att de höjda spanmåls- och mjölprisen hufvudsakligen
berott på tullarne. Denna opinion är emellertid ingalunda så stark
och allmän, som mången föreställer sig på grund af det stora
väsen eller rättare oväsen, den fört på folkmöten och i tidningspressen.
Att för denna upplysta kammare framlägga några bevis
för att ifrågavarande opinion är falsk och origtig, synes mig alldeles
öfverflödigt.

Ofta ordas i tidningar och på folkmöten om nöden i landet.

Det är dock besynnerligt med denna nöd. ty under densamma stiga
insättningarna i våra sparbanker och särskilt i postsparbanken, som
ju är arbetarnes sparbössa. På landsbygden är den ekonomiska ställningen,
enligt min öfvertygelse, nu bättre än under frihandelsregementet.
Möjligen tillväxer deremot nöden i städerna, men denna
tillväxt vore säkerligen lika stor, om icke tullarne funnes, beroende,
som den är, på helt andra förhållanden. De bättre, kraftigare elementen
på landsbygden stanna i sina hemorter eller emigrera eller
söka anställning vid de med så svindlande fart bedrifna jernvägsarbetena.
De, som flytta till städerna, utgöras i allmänhet af de
sämre elementen, ofta sådana personer, som genom lätja, slöseri eller
dåligt lefnadssätt gjort det omöjligt att på landsbygden skapa sig en
dräglig existens. Att dessa element skola öka arbetslösheten och
nöden i städerna, är något, som skulle inträffa lika väl, om inga
tullar existerade.

Då man i Tyskland, med dess blidare klimat och i allmänhet
bättre jordmån, icke vågat nedsätta tullarne lägre än till 3 mark 50
pfennige, motsvarande 3 kr. 15 öre, per 100 kilo, och fastslagit denna
tullsats för eu tid af 12 år, så borde väl icke den nu gällande tullen
i Sverige, som är 65 öre lägre per 100 kilo, anses vara öfverdrifvet
hög, eller utgöra för stort skydd för våra jordbrukare, då klimatet
här är hårdare och jordmånen i allmänhet kargare än i Tyskland.

Jag är hvarken jordbrukare eller industriidkare, icke ens spanmålshandlare
eller qvarnegare. Min protektionism härleder sig helt
enkelt derifrån, att jag är svensk och älskar mitt fosterland. Mitt
omdöme förvillas derför icke af något privat intresse. Men jag kan
icke underlåta att vid detta tillfälle uttala den kända sanningen, att
(lön seger, som protektionisinen för några år sedan vann, berodde
på ett förbund emellan jordbruksprotektionister och industriprotektionister.
Om deremot nu de ingalunda höga spanmålstullarne nedsättas,
huru kan man då vänta eller ens begära, att våra jordbrukare
skola rösta för industritullar. Vårt parti har förut uppträdt starkt
och rnägtigt, men upplöser det sig i skilda flockar, ligger segern i
frihandlarnes händer. Till en sådan upplösning vill jag icke medverka.
Om vid en blifvande gemensam omröstning det kommer att

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning röstas emellan status quo och nedsättning af tullarne, så kan ju intet
tullarV*''rre ’ntr^a’ an om v'' ledan nu besluta en sådan nedsättning. Om
del af deremot den gemensamma omröstningen kommer att gälla status
1892. quo eller tullarnes borttagande, så är det väl antagligt att de så
(Ports.) kallade moderata protektionisterna skola rösta för den förra meningen.

På grund af hvad jag nu i korthet anfört yrkar jag, att nu gällande
tullsatser må bibehållas oförändrade.

Herr Ekenman: Jag skall icke följa den siste talaren i hans
funderingar om huru saken kunnat arrangeras på ena eller andra
sättet, utan endast med några få ord häfda min ställning i frågan.

Jag följer vid bestämmande af min mening häruti icke någon
intressepolitik, utan ställer mig uteslutande på rättens ståndpunkt.
Om den nu gällande tullen af 2 kronor 50 öre för 100 kilogram
omalen spanmål, när den infördes, var, såsom man då å vår sida
påstod, rigtig och väl afpassad för att bereda landtbruket skydd, så
kan man icke säga att den under de förändrade förhållanden, som
numera inträdt, vidare är det. Rättvisan fordrar eu modifikation af
denna tull. Om det funnes en siffra, som fullt tillfredsstälde alla,
så borde den naturligen väljas, men en sådan finnes af lätt begripliga
skäl icke. Så mycket är emellertid visst, att med detta förslag, om
en nedsättning af tullen till 1 kr. 50 öre, från moderat protektionistiskt
håll en hand till försoning utsträckts åt det andra hållet.
Jag hoppas ock att förslaget måtte så uppfattas, och skärpan mellan
partierna mildras till det helas fördel, särskildt i betraktande af de
i politiskt hänseende allvarliga tider, hvaruti vi för närvarande lefva.

Härjemte vill jag fästa uppmärksamheten på, såsom skäl för bifall
till den nu föredragna punkten, att man äfven i utlandet, i de
stora kulturstaterna, funnit sig nödsakad att göra modifikationer i
tullsatserna å spanmål. I Tyskland är tullnedsättning vidtagen delvis
i ungefär samma proportion som här föreslagits, och i Frankrike
har nedsättning skett i precist samma proportion.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till föredragna
punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande det nu föredragna momentet yrkats dels bifall till hvad
utskottet i afseende derå hemstält, dels, af herr Bennich, att Kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad, dels ock afslag å utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klinckowström begärde votering, i följd hvaraf herr talmannen
upptog hvartdera af de båda öfriga yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition
i nämnda votering, samt förklarade sig finna de härå afgifna

N:o it

Onsdagen den 2 Mars.

svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville Nedsättning
till kontraproposition antaga ufslag å utskottets hemställan. tullarltören

Herr Bennich yrkade emellertid votering jemväl angående kon- del °r
trapropositionens innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades 1892.
och anslogs en så lydande omröstningsproposition. (Forts.)

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till bevillningsutskottets
i afseende på mom. a) i 1 punkten af dess betänkande
n:o 2 gjorda hemställan kontrapropositionen skall innehålla afslag å
utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits afslag å utskottets hemställan, så vidt den skiljer sig från
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifall till denna framställning
oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—87;

Nej—38.

På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i afseende
på mom. a) i 1 punkten af sitt betänkande n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej,"afslås utskottets hemställan.

Vid'' slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—118;
Nej—7.

Mom. b).

Friherre Barnekow: Då af herr Reuterswärd yrkats, att gryn

N:o 11. 30 Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning här bolde undantagas, och momentet erhålla denna lydelse: »b) att

tullar"för en ^eD en^St sainma tllxa för spanmål, malen, mjöl, alla slag, bestämda
de^a/år*1 tullsats må för nyssnämnda tid nedsättas till 2 kronor 80 öre per 100
1892. kilogram», så skall jag bedja få förena mig i detta af herr feeuter(Forts.
) svärd framstälda förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i fråga om föreliggande moment endast yrkats, af friherre
Barnekotv, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att orden »och gryn» uteslötes.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan oförändrad och vidare på godkännande af
nyssnämnda yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Mom. c).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. d).

Herr Cavalli: Hans excellens herr statsministern yttrade i sitt
anförande, att regeringens förslag om den tid, då den nedsatta tullen
å mjöl borde vinna tillämpning, icke vunnit något understöd inom
utskottet. Det ser ock så ut i betänkandet, efter som icke någon
reservation afgifvits emot utskottets förslag härutinnan, men jag har
för min del inom utskottet yrkat bifall till detsamma, om också med
någon ringa ändring.

I den kongl. propositionen är föreslaget, att tullen å spanmål,
omalen, råg och hvete, skulle nedsättas till femtio öre per 100 kilogram
och för spanmål, malen, mjöl, alla slag, till en krona fyratio
öre per 100 kilogram, samt att den förändrade tullsatsen å mjöl
äfvensom nedsättningen i tullrestitutionen för bröd skulle tillämpas
från det att två månader förflutit, sedan den nedsatta tullsatsen å
omalen råg och hvete trädt i kraft. Utskottet har deremot i det nu
föredragna mom. d) föreslagit, att den förändrade tullsatsen å mjöl,
äfvensom nedsättningen i tullrestitutionen för bröd skall tillämpas
från och med den dag, då den nedsatta tullen å omalen råg och hvete
träder i kraft. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har i sitt vid den kongl. propositionen fogade yttrande till statsrådsprotokollet
anfört skälen till det kongl. förslaget, i det han påpekat,
hurusom en samtidig nedsättning af tullen å omalen och malen spannmål
icke kunde ske, utan att idkarne af qvarnrörelse kommo att lida
förlust å den förtullade omalna spanmål äfvensom å de mjölpartier,
som hos dem inneligga vid den tidpunkt, då tullnedsättningen skulle
träda i kraft. Till förebyggande af förlust af denna orsak har finansministern
derför ansett sig böra föreslå, att, efter det tullnedsättningen
för den omalna spanmålen inträda nödigt rådrum blefve qvarn -

Onsdagen den 2 Mars. 31 N:o 11.

innehafvarne beredt, innan nedsättningen i tullen å mjöl gjordes gäl- Nedsättning

lande. _ t{llar7ören

Till dessa skäl kunna fogas åtskilliga andra, och jag ber att bland ^el af år
dem få anföra följande, att åtskilliga handlande i olika delar af lan- 1892.
det till följd af kommunikationsförhållanden varit nödsakade att redan (Forts.)
under förliden höst förse sig med förråd af mjöl, hvarför den högre
tullsatsen måst erläggas, till så stor myckenhet att förrådet kan räcka
till den tid under innevarande år, då sjöfarten åter öppnas; att afsättningen
af mjöl i följd af den väntade, tullnedsättningen varit ringare
än man kunnat beräkna; samt att den inhemska varans afsättning
skulle mycket försvåras, derest det på nederlag vid tiden för
tullnedsättningen liggande utländska mjölet genast kunde släppas ut
i marknaden emot erläggande af den lägre tullsatscn.

Jemför man nu dessa skäl med utskottets, finner man, att
utskottet till stöd för sitt förslag anfört, att utskottet icke ansåge den
befarade förlusten för qvarnindustrien af en samtidig nedsättning i
tullen å omalen och malen spanmål kunna blifva af någon mera
nämnvärd betydelse, samt att utskottet vidare såsom sin åsigt uttalat,
att om tullsatserna å både malen och omalen spanmål åter höjdes,
förlusten komme att motvägas derigenom, att de förhöjda tullsatserna
trädde i kraft samtidigt, i likhet med hvad egde rum, då år 1888
tull åsattes spanmål, omalen och malen.

Som herrarne finna, innefattar detta resonnement ett påstående
och en förhoppning, men icke några verkliga skäl, och jag har derför
för min del funnit de till stöd för det kongl. förslaget anförda skälen
vara af vida större tyngd.

Utskottet har emellertid i sitt förslag om tullnedsättningens belopp
icke gått så långt som Kongl. Maj:t. 1 den kongl. propositionen
föreslogs en nedsättning i fråga om omalen spanmål från två kronor
50 öre till femtio öre per 100 kilogram; utskottet har deremot föreslagit
och kammaren nyss antagit en nedsättning af denna tull till
en krona 50 öre per 10Ö kilogram. Under sådana förhållanden torde
vara tydligt, att lika lång tid emellan tillämpningen af tullnedsättningarne
å omalen och malen spanmål som den Kongl. Maj:t föreslagit
icke är erforderlig, utan att en begränsning af denna tid kan
ega rum. Jag har förestält mig och har anledning att antaga, att
det skulle vara tillräckligt, om tiden bestämdes icke till två månader,
utan till en månad.

Då vid behandlingen af mom. b) kammaren beslutit, att orden
»och gryn» skulle utgå, och dessa ord således ej heller böra i förevarande
mom. bibehållas, får jag, på grund af hvad jag anfört, hemställa,
att kammaren måtte, med anslag å utskottets hemställan i mom.
d), i stället besluta, att den förändrade tullsatsen å mjöl äfvensom
nedsättningen i tullrestitutionen för bröd skola tillämpas från det att
en månad förflutit, sedan den nedsatta tullsatsen å omalen råg och
hvete trädt i kraft.

Herr Reuterswärd: Jag skall bedja att till alla delar få instämma
i det förslag, som herr Cavalli framstält. Den tid, som han föreslagit,
är ingalunda för drygt tilltagen; och då man utesluter orden

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Nedsättning »och gryn»
afspanmåls-[c^e nj^on
tullar för en r- i D
del af år forslllS''

1892.

— för hvilket jag egentligen begärde ordet — har jag
anmärkning att göra, utan yrkar bifall till herr Cavallis

(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,

att i afseende på det nu föredragna momentet endast blifvit yrkadt,
af herr Gavalli, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att orden »och gryn» uteslötes samt att orden »från och med
den dag, då» utbyttes mot orden: »från det att en månad förflutit,
sedan».

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan utan förändring och vidare på godkännande
af nyssberörda yrkande, hvilken senare proposition förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.

Tull å orna- 2 och i sammanhang dermed 3 punkten,

len rag och

Herr Reuterswärd: Jag tager mig friheten föreslå — mod anledning
af det beslut kammaren fattat att sammanföra 2:dra och 3:dje
punkterna — att 3:dje punkten måtte ur betänkandet utgå, och att
2:dra punkten måtte få denna förändrade lydelse, att spanmål, omalen,
råg och hvete, måtte för tiden till den 1 juli 1893 åsättas en tull af
1 kr. 50 öre samt för tiden från och med- den 1 juli till årets slut
en tull af 2 kr. 50 öre, allt för 100 kilogram.

Herr Dicks on, Charles: Så hafva nu dessa olycksaliga spanraålstullar
åter kommit på dagordningen. De hafva under de senast
förflutna åren sannerligen väckt så mycken split och oro i landet och
icke minst i riksförsamlingen, der de på ett betänkligt sätt i snart
sagdt de allra flesta frågor, som förekommit, i mer eller mindre
väsentlig mån tryckt sin pregel på desamma.

Med den ståndpunkt, jag alltid intagit i afseende på tullpolitiken
och särskildt med hänsyn till lifsmedelstullarne, är det naturligt, att
jag med förkärlek begagnar detta tillfälle att uttrycka min förhoppning
och önskan, att detta trätofrö snart måtte försvinna ur tulltaxan.
Jag kan för min del icke annat än finna, att alla lifsmedelstullar
icke blott äro i hög grad orättvisa och okloka, utan jemväl stå
i fullkomlig strid med den kristna moralens fordringar. Jag vill nu
mycket gerna medgifva, och åtskilliga reservanter från denna kammare
hafva äfven i sin vid betänkandet fogade reservation anfört den
omständigheten — som dessutom blifvit af en talare i dag, friherre
Klinckowström, på ett ganska klart sätt ådagalagd — att vi ganska
ofta, alldeles oberoende af spanmålstullar, hafva haft höga pris på
lifsmedel, ja understundom lika höga och till och med högre än de
nuvarande; men, mine herrar, det har berott på helt och hållet andra,
naturliga orsaker. Det har någon gång behagat den, som styr folkens
öden, att hemsöka länder och folk med missväxt, hunger och dyr
tid, och när en sådan hemsökelse kommer och man har att slitas
med höga pris, då är det hvarje kristens skyldighet att med undergifvenhet
foga sig i försynens skickelse. Men, mine herrar, nog

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

måste det kännas upprörande, att menniskorna skola genom konstlade
medel fördyra brödet för den hungrande, och att lagstiftningen
skall i så väsentlig mån försvåra existensvilkoren för en så stor del
af landets invånare. Härvid drabbas ju äfven hårdast de personer,
som i kampen för tillvaron hafva största svårigheten att draga sig
fram. Det är detta, mine herrar, som kännes så upprörande, och
ingen må väl undra på, om dessa åtgärder hafva väckt och fortfarande
väcka en hög grad af förstämning, jag vill nästan säga förtrytelse,
just hos de personer, som drabbas af dessa åtgärder. Jag
vill dock härvid icke begå den orättvisan att kasta hela skulden för
den närvarande arbetslösheten på systemet, ty den arbetslöshet, som
finnes och öfver hvilken man nu klagar, är till stor del oberoende
deraf. Att protektionismen har del deri kan icke förnekas, men den
delar ansvaret med de protektionistiska strömningarna i flera andra
länder, och det är ganska troligt, att der protektionismen införts,
affärsverksamheten snarare minskats än ökats, och en viss förlamning
och slapphet inträdt. Arbetsklassen inom landet har känt denna förstämning
och denna förtrytelse i ännu högre grad, då den funnit sig
fullkomligt gäckad i den förhoppning, som tullskyddsvännerna så förtröstansfullt
framhållit, nemligen att om systemet komme till användning,
skulle arbetarne i rikare arbetstillfällen och rikare arbetsförtjenst
finna full ersättning för den ringa tillökningen i lefnadskostnader.
Hvar äro nu de utlofvade fördelarne? De stå icke till
finnandes. Men, mine herrar, detta olyckliga trätofrö, det finnes
fortfarande, och deri ligger en verklig fara för samhällets lugna utveckling.
Det är icke obekant, att denna tryckta stämning, denna
oro hos folket begagnats af socialistiska agitatorer för att hos dessa
personer, som tryckas af de höga prisen, utså sina samhällsomstörtande
läror, och genom dessa lagstiftningsåtgärder och lifsmedelstullar
hafva vi sannerligen beredt en god jordmån för dem och uti
dessa agitatorers händer satt ett farligt vapen. Då jag önskar, att
fred och endrägt må råda inom folket, och då jag hatar all split,
måste jag äfven på det lifligaste önska, att detta trätofrö, detta farliga
sprängämne på det skyndsammaste aflägsnas. Det är väl möjligt,
att detta icke nu omedelbart skall kunna ske, men jag förutser,
att den dag icke skall vara långt borta, då i vår tulltaxa dessa saker
skola rubriceras fria, och den tidpunkten inväntar jag med förtröstan.
På grund häraf och ehuru jag medgifver, att jag icke har någon
synnerlig förhoppning om framgång, får jag, herr talman, då det nu
är fråga om 2:dra och 3:dje punkterna och den föregående talaren
yrkat, att 3:dje punkten skulle helt och hållet borttagas och 2:dra
punkten få den af honom förändrade redaktionen, med omkastning
af förhållandena yrka, att 2:dra punkten måtte helt och hållet utgå
och 3:dje punkten få följande redaktion, att spanmål, omalen, råg och
hvete, förklaras tullfria under hela år 1893.

Herr Spånkorg: Ehuru jag hyser samma uppfattning och till

alla delar instämmer med den siste ärade talaren, får jag dock för
min del, då från frihandlarnes sida handen blifvit utsträckt till en
försoning, som tydligen är af behofvet högeligen påkallad, hos kamFörsta
Kammarens Prof. 1892. N:o 11. 3

Tulla omalen
råg och hvete.
(Forts.)

N:o 11. 34 Onsdagen den 2 Mars.

Tulla omalen maren anhålla om bifall till den af reservanterna från Andra Kärnrag
och hvete. Inaren afgifna reservationen, eller att spannmål, omalen, råg, hvete,
(Forts.) korn, majs, ärter och bönor, må åsättas en tull af 1 krona 25 öre för
100 kilogram under hela året 1893.

Herr Reuterswärd: Jag har redan framstält ett yrkande, som

går ut på att tullen, på sätt utskottet föreslagit, må utgöra 1 krona
50 öre till den 1 juli 1893 och derefter, såsom Kongl. Majrt på sätt
och vis föreslagit, utgå med nuvarande belopp. Jag är för min del
alldeles öfvertygad, att om vid den tidpunkt, då Kongl. Maj:t aflat
den nådiga propositionen till Riksdagen, förhållandena varit sådana
som i närvarande stund, hade måhända den Kongl. propositionen
aldrig framkommit; och hade den icke framkommit, är jag också
öfvertygad om, att ingen skulle knappast satt i fråga i denna kammare
att rubba de tullsatser, som för närvarande äro gällande.

Den näst siste talaren rigtade några anmärkningar mot systemet.
Det behagar honom icke, det vet jag, och jag beklagar, att så är förhållandet,
ty systemets anhängare skulle gerna vilja räkna honom
bland sina bundsförvanter. Han talade vidare om att han var en
försoningens man, och att han önskade få lefva i frid och ro på sin
ålderdom. Ja, det önska vi litet hvar, men vill han rigtigt komma
i frid och ro i detta afseende, då skall jag råda honom att gå ut ur
föreningen mot lifsmedelstullar, ty denna förening har framkallat den
mesta oredan här i landet.

Samme talare yttrade äfven, att tullarne strede mot den kristna
moralen. Det var sorgligt att höra, och ändock hafva snart alla
kristna länder tullar. Jag frågar: är det mera ömmande beträffande
råg och hvete än beträffande kläder och skodon? Kaffe, socker och
tobak äro visserligen icke absolut nödvändiga, men kläder och skodon
måste i alla fall i vårt klimat vara lika nödvändiga som födan.

Emellertid kan jag icke finna, att hvad den näst siste talaren
yrkade har något skäl för sig, hvadan jag fortfarande yrkar bifall,
på sätt jag föreslagit, till 2:dra punkten.

Herr Ryding: Jag tror, att ett stort steg framåt till mildring

i sinnena skulle tagas, i fall vi enades om en stadigvarande utjemning
af spanmålstullarne. För att för min del söka bidraga härtill, tager
jag mig friheten föreslå, såsom möjligen här antagligt, att tullen å
spanmål, omalen, råg och hvete, för hela nästa år måtte bestämmas
till 1 krona 50 öre för 100 kilogram.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
som återtagit ledningen af förhandlingarna, att i fråga om
nu föredragna 2 och 3 punkterna, om hvilkas godkännande i oförändradt
skick ingen af kammarens ledamöter gjort framställning,
yrkats: l:o) af herr Reuterswärd, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan i 3 punkten, skulle besluta, att spanmål, omalen,
råg och hvete, skulle för tiden till den 1 juli 1893 åsättas en tull af
1 krona 50 öre, samt för tiden från och med den 1 juli till årets
slut en tull af 2 kronor 50 öre, allt per 100 kilogram; 2:o) af herr

Onsdagen den 2 Mars. 35 N:o 11.

DicJcson, Charles, att kammaren ville besluta, att spannmål, omalen, Tullåomalen
råg och hvete, skulle för år 1893 vara tullfri; 3:o) af herr Spånberg, rå9och hveteatt
för spanmål, omalen, råg och hvete, måtte för år 1893 bestämmas (Forts.)
en tull af 1 krona 25 öre för 100 kilogram; samt 4:o) af herr
Ryding, lika med herr Spånberg med den skilnad, att tullsatsen skulle
bestämmas till 1 krona 50 öre.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner å dessa fyra yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall lill herr Reuterswärds
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvart och ett af de "öfriga yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
voteringen, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spånbergs yrkande i ämnet.

Herr Bennich begärde emellertid votering jemväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf, och sedan såsom kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Dicksons förslag, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till herr
Reuterswärds yrkande i afseende på 2 och 3 punkterna i bevillningsutskottets
betänkande n:o 2 kontrapropositionen skall innehålla bifall
till herr Spånbergs yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till herr Charles Dicksons yrkande i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunrios rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—32;

Nej - 94.

Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvotcringen:

Den, som vill, att, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält
i 3 punkten af betänkandet n:o 2, spannmål, omalen, råg och
hvete, skall för tiden till den 1 juli 1893 åsättas en tull af 1 krona

N.o 11. 36 Onsdagen den 2 Mars.

50 öre, samt för tiden från och med den 1 juli till årets slut en
tull af 2 kronor 50 öre, allt per 100 kilogram, löstalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att spaumål, omalen, råg och
hvete, skall för år 1893 vara tullfri.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—88;

Nej—38.

Tull å mjöl 4 och i sammanhang dermed 5 punkten.
och fjryn.

Herr Reuterswärd: På grund af hvad jag förut angående

denna punkt yttrat, anhåller jag få föreslå, att spanmål, malen, mjöl
och gryn, alla slag, måtte för tiden från den 1 januari 1893 till den
1 juli samma år åsättas en tull af 2 kronor 80 öre, samt att för spanmål,
malen, mjöl och gryn af råg och hvete, tullen från och med den
1 juli 1893 till årets slut måtte bestämmas till 4 kronor 30 öre, allt
per 100 kilogram.

För att derpå fästa de herrars uppmärksamhet, som kanske icke
så noga observerat det, ber jag få nämna, att vi nu i behandlingen
af betänkandet äro inne på år 1893, och således oförhindrade att föreslå
hvilken tullsats som helst, oberoende af Kongl. Maj:ts framstälda
förslag rörande delvis suspension af de för år 1892 gällande tullar,
och på denna grund tager jag mig friheten att hemställa om bifall
till mitt förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu föredragna punkterna endast blifvit yrkadt, af herr
jReuterswärd, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan i 5
punkten, måtte besluta, att spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
skulle för tiden från och med den 1 januari 1893 till den 1 juli samma
år åsättas en tull af 2 kronor 80 öre, samt spanmål, malen, mjöl
och gryn af råg och hvete, för tiden från och med den 1 juli 1893
till årets slut en tull af 4 kronor 30 öre, allt per 100 kilogram.

Detta yrkande blef härefter på gjord proposition af kammaren

Tulla omalen 6 punkten,

hafre och

Herr Cavalli: Som herrarne finna af den vid betänkandet fo -

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

gade reservationen, hafva Andra Kammarens ledamöter i denna punkt Tullåomalen
varit de, som med tillhjelp af den förseglade sedeln kunnat i utskot- kåfve ock
tet genomdrifva sin åsigt. Jag får derför hemställa, att kammaren, ^rT\

med afslag på utskottets hemställan i denna del, beslutar, att å spån- ^ 01 s''
mål, omalen, hafre och vicker, måtte, i enlighet med hvad Kongl.

Maj:t föreslagit, sättas en tullsats af 1 krona för 100 kilogram.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föreliggande punkt endast yrkats, af
herr Cavalli, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla den framställning, som innefattades i den af friherre Barnekow
med flere vid denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan och vidare på godkännande af nyss nämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

7—10 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.
11 punkten.

Tull å bröd.

Herr Philipson: Då 2 och 3 liksom 4 och 5 punkterna på en

gäng behandlades, anhåller jag, att äfven 12 punkten i sammanhang
med den nu upplästa måtte få föredragas och behandlas.

Denna hemställan bifölls.

Sedan härefter jemväl 12 punkten upplästs, anförde

Herr Cavalli: Jag tillåter mig hemställa, dels att kammaren

ville bifalla den föredragna 11 punkten och dels att, hvad punkten
12 beträffar, kammaren ville, med afslag å utskottets hemställan,
bifalla den vid betänkandet fogade reservationen, i hvilken
reservanterna från denna kammare hemstält, att å bröd, andra
slag, som införes från och med den 1 juli 1893, måtte bestämmas
jemväl den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 4,3 öre för 1 kilogram
.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu föredragna 11 och 12 punkterna endast blifvit yrkadt,
af herr Cavalli, att kammaren skulle bifalla hvad utskottet hemstält
i It punkten och, med afslag å utskottets hemställan i 12 punkten,
besluta, att å bröd, andra slag, som införes från och med den 1 juli
1893, skulle bestämmas den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 4,3
öre för 1 kilogram.

På gjord proposition biföll kammaren detta yrkande.

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

Tullrestitu- 13 punkten,
hon för bröd.

Herr Cavalli: I föreliggande betänkande bar utskottet före slagit

dels tull på spanmål under den första hälften af 1893 och dels
tullfrihet under den senare delen af samma år, och i följd deraf
hafva skäl saknats att föreslå tullrestitution för bröd under sist
nämnda tid. Som kammaren emellertid beslutit, att spanmål jemväl
under senare hälften af nämnda år skall draga tull, tillåter jag mig,
herr talman, hemställa, att kammaren ville besluta,

att för bröd, andra slag, som tillverkas inrikes af utländskt råämne
och under år 1893 före den 1 juli utföres, skall under de vilkor i
öfrigt, som i 9 § 1 mom. tulltaxeunderrättelserna stadgas, restitutionsvis
af tullmedlen utbetalas 2,5 öre per kilogram, samt

att för bröd andra slag, som, tillverkadt inrikes af utländskt rå.
ämue, efter den 1 juli 1893 utföres, skall, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 4 öre per kilogram.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats, af
herr Cavalli, att kammaren måtte besluta, att för bröd, andra slag,
som, tillverkadt inrikes af utländskt råämne, före den 1 juli 1893
utföres, skulle, under de vilkor i öfrigt, som i 9 § 1 mom. tulltaxcunderrättelserna
stadgas, restitutionsvis af tullmcdlen utbetalas 2,5
öre per’ kilogram, samt att för bröd, andra slag, som, tillverkadt inrikes
af utländskt råämne, efter den 1 juli 1893 utföres, skulle, på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 4
öre per kilogram.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

14—16 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull ä
potates.

17 punkten.
Mom. a).

Herr Cavalli: Jag yrkar, att kammaren ville med afslag å
utskottets hemställan bifalla den vid betänkandet fogade reservationen,
som angår förevarande punkt, och enligt hvilken samma tull,
som för närvarande är åsatt potates, äfven krossad eller rifven, utgörande
50 öre för 100 kilogram, äfven för nästkommande år måtte
blifva gällande.

Herr Almén: Under vanliga förhållanden införes till vårt land

endast en procent af den myckenhet potates, som inom landet pro -

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

duceras och förbrukas. Vare sig tullen är hög eller låg, kan den, då
införseln icke är större än jag nu nämnt, naturligtvis icke inverka på
priset af en vara, som till 99 procent produceras inom landet.

Något annorlunda kan emellertid saken gestalta sig under ovanliga
förhållanden. Under missväxtår, antingen skörden slår fel i anseende
till potatesens allt för ringa mängd eller underhaltiga beskaffenhet,
kunna potatesprisen stiga så högt, att säljarne af denna
vara böra nöja sig med de sålunda redan till följd af missväxten förhöjda
prisen. 1 alla händelser blifva potatesprisen då ofta så höga,
att en stor del af folket, särskildt den mindre bemedlade delen, under
ett hälft års tid, under våren och den tidigare delen af sommaren,
nödgas undvara den till följd af missväxt fördyrade potatesen, oaktadt
denna eljest utgör en af våra vigtigaste lifsförnödenheter. Härtill
kommer, att under missväxtår mången landtbrukare saknar duglig
sättpotates och nödgas från utlandet inköpa sådan, hvarvid äfven han
får betala den varan åsätta tullen. Endast under dessa mindre vanliga
förhållanden komma således potatesprisen att påverkas af tullen.

Då denna tull under vanliga förhållanden intet uträttar till förmån
för dem, den är afsedd att gagna, och potatesprisen under missväxtår
äfven den förutan äro tillräckligt höga, och dertill kommer, att
samma tull under sådana omständigheter drabbar de mindre bemedlade,
ja, undantagsvis äfven jordbrukarne, synes det mig, att potates aldrig
bort åsättas tull samt att denna tull nu bör upphäfvas; jag tillåter
mig derför att yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag måste erkänna, att den tull,

som hittills varit satt på potates, alldeles icke förefaller mig för hög;
ej heller torde den i allmänhet förorsaka potatesens fördyrande. Deremot
skulle jag, om jag suttit i bevillningsutskottet, eller om någon
motion af mig i sådant afseende haft utsigt att vinna framgång, hafva
föreslagit en delning af tullen på inkommande potates i tvenne olika
delar. Det är nemligen så stäldt, att redan i juni och juli månader
skickas på oss hufvudsakligen från Liibeck massor af så kallad tidig
potates, hvilken egentligen är en lyxartikel och såsom sådan har stor
afgång i de större städerna, hufvudsakligen här i Stockholm.
Det är med hänsyn härtill, som ifrågavarande tull borde sättas
ganska hög, exempelvis 2 ä 3 kronor för tunnan, för att skydda
cn näring, som bedrifves särskildt i det härad jag tillhör och
som är af ganska stor betydenhet för dervarande både större och
mindre jordbrukare. Hvad tullen på denna tidiga potates beträffar,
skulle äfven 2 ä 3 kronor för tunnan vara en bagatell, ty de tyska

importörerna sälja den tidiga potatesen under hela juni samt äfven

under första delen af juli för omkring 30, 20 eller 15 kronor för
tunnan. Jag är i min ort en icke obetydlig odlare af sådan tidig
potates, men det är visst icke för egen skull jag pläderar för en högre

tull å sådan potates, utan det är för dein, som jemte mig bo i hela

häradet och hvilkas produktion och hela hushållning jag noga känner.
Vi kunna aldrig med den tidiga potatesen, som jag erkänner är cn
lyxartikel, komma i marknaden förr än 14 dagar senare än den tyska,
som i hela ångbåtslastcr hitsändes och bemägtigar sig hela marknaden.

Tull å
potates.
(För s.)

N:o 11.

Tull å
potates.
(Torts.)

Tull å ätbara
rötter.

40 Onsdagen den 2 Mars.

Såsom jag. redan sagt, har jag endast upplysningsvis velat nämna
.detta; för ölrigt får jag hemställa och bedja, att ifrågavarande tull
måtte blifva satt såsom här står föreslaget.

Herr Almén: Att en ifrig tullvän skulle kunna nöja sig med

de tullar vi redan hafva, har icke kunnat falla mig in att förutsätta.
Jag tillåter mig dock att med hänsyn till den siste talarens yttranden
gorå den anmärkningen, att äfven om vi kunde få tullen satt icke
2 a. 3 kronor, utan 20 å 30 kronor för tunnan, så skulle vi dock
aldrig i verlden få svensk potates att mogna lika tidigt som den
tyska. Den omständigheten, att vi i vårt land icke kunna få potatesen
.färdig så snart som det är möjligt i Tyskland, utgör dock intet
rimligt skäl att åsätta potates en för hela året gällande tull.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande det nu föredragna momentet yrkats dels
bifall till utskottets deri gjorda hemställan, dels ock, af herr Cavalli,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den
framställning, som innefattades i mom. a) i den af friherre Barnekow
med flere vid denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af det yrkande,
som af herr Cavalli framstälts, vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b.)

Herr Cavalli: På grund af kammarens nyss fattade beslut

yrkar jag afslag å den nu föredraena punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu föreliggande moment endast blifvit yrkadt, att
utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, hvilken senare proposition förklarades
vara med öfvervägande ja besvarad.

18 punkten.

Herr Cavalli: Då kammaren vid föregående moment beslutit,

att potates skall draga tull, torde det väl vara rimligt, att »rötter, ej
specificerade, ätbara» jemväl åsättas tull. Jag ber derför att få hemställa
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i detta hänseende om
åsättande å sagda artikel af en tullsats utaf 50 öre för 100 kilogram.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande den nu förevarande punkten endast
yrkats, af herr Cavalli, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla den framställning, som innefattades i den af
herr Pock med flere vid denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets

Onsdagen den 2 Mars. 41

hemställan och vidare på godkännande af nyss nämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ia besvarad.

19 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

20 punkten.

Herr Sjölund: Jag har endast begärt ordet för att göra en

liten rättelse och anmärkning emot motiveringen i föreliggande fråga.
Här står nemligen nederst på sid. 22 i betänkandet angående tull''å
kött: »denna tull anses behöflig till skydd för de norrländska jordbrukarne,
hvilka i sin kreatursafvel före tullens åsättande hade att
utstå en svår konkurrens från Finland, hvarifrån kött i ganska stor
myckenhet infördes». Mot detta påstående her jag att få ställa min
erfarenhet som landtbrukare i Norrland. Jag har nemligen aldrig
försport någon klagan der öfver införseln af kött från Finland; ty
det kött, som derifrån införes, kan icke komma till Sverige annat än
med ångbåtar, d. v. s. sommartiden, och det är dessutom vanligen af
dålig beskaffenhet, dels magert och ofta genom den långa transporten
skadadt. Men hvilka är det som använda detta kött? Jo,
det är hufvudsakligen de arbetare, som ifrån alla landsändar sommartiden
komma upp till Norrland för att söka arbete. Dessa arbetare
hafva ett tungt arbete och behöfva derför en jemförelsevis kraftig
föda, på samma gång som de äro nödsakade att söka få den så
billigt som möjligt. Följden blir, att dessa arbetare nöja sig med
det billigare köttet. Den bättre lottade allmänheten i Norrland såväl
å landsbygden som i städerna köper sitt kött från södra och mellersta
Sverige, dit man har lättare kommunikationer, dels under sommartiden
med ångbåtar, som passera linien Sundsvall och Hernösand, och dels
naturligtvis med bantåg. Om vi norrländske jordbrukare skulle behöfva
något skydd uti ifrågavarande hänseende, så vore det egentligen
för det kött, som kommer från södra och mellersta Sverige,
ty det kan man icke täfla med, men det som kommer från Finland
kan man mycket väl konkurrera med.

Jag har intet yrkande att göra, men har icke kunnat låta dessa
rader i år , som i fjor stå ovcderlagda i motiveringen.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föreliggande punkt hemstält.

21 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

22 punkten.

Mom. a.)

N:o it.

Tull å kött.

Tull å fläsk.

N:o 11. 42 Onsdagen den 2 Mars.

lull å fläsk. Friherre Barnekow: Jag skall be att i denna punkt få yrka

(Forts.) bifall till Kongl. Maj:ts förslag eller att tullen å fläsk må sättas till
10 öre per kilogram.

Herr af Burén: Då jag i denna punkt reserverat mig, skall jag

anhålla att på de skäl, som i min reservation finnas angifna, vördsamt
få hemställa, att denna kammare måtte stanna vid en nedsättning af
fläsktullen med 25 °/0 och sålunda besluta, att tullen å »fläsk, andra
slag» för år 1893 bestämmes till 15 öre per kilogram.

Herr Almén: Kroppsarbetaren behöfver fett lika mycket och

lika väl som någon annan. Hans ekonomiska ställning nödgar honom
att uppsöka det billigaste fett som finnes, och en mångårig erfarenhet
har lärt honom, att med hänsyn till näringsvärde och pris intet
billigare fett finnes än det amerikanska fläsket. Att under sådana
förhållanden en vara, som för arbetaren och den mindre bemedlade
är en nödvändighetsvara, belägges med tull, uppgående till 30 å 40 °/0
af priset, skall, det måste man erkänna, för denne kännas bra tungt,
tungt i och för sig genom tullens storlek men också tungt med
hänsyn till några andra omständigheter, af hvilka jag vill nämna
ett par.

Denna tull gagnar ingen. Priset på svenskt fläsk beror ingalunda
af tullen; det beror nästan uteslutande på priset å verldsmarknaden,
särskildt i England, der priset på svenskt fläsk är dubbelt så högt som
på det amerikanska. Då nu jordbrukaren icke har något gagn af tullen,
fråga sig särskildt dessa mindre bemedlade: hvarför i alla lifvets
dagar skola vi plågas dermed? Det är svårt att gifva dem ett nöjaktigt
svar på den frågan.

Vidare bör beaktas, dels att denna tull, såsom jag redan nämnt,
i allmänhet drabbar de i afseende å förmögenhetsvilkoren mindre
lyckligt lottade, dels ock att den särskildt och nästan uteslutande
drabbar befolkningen i Norrland, hvilken är hårdare beskattad än
någon annan del af Sveriges befolkning till följd af spanmålstullarne.
Dessa får man bära för modernäringens skull; men nog skall det
kännas hårdt för dem, som framför alla andra få bära denna tunga,
att ytterligare beskattas genom en fläsktull, som icke gagnar jordbrukaren.

Af dessa skäl tillät jag mig förliden riksdag hemställa om cn
nedsättning i tullen på fläsk. Tullens bibehållande påyrkades då af
cn aktad ledamot af denna kammare under förklaring, att den ifrågavarande
tullen för den inhemska näringen haft den med densamma
afsedda verkan, nemligen minskning af importen och ökning af exporten.
Han ville icke erkänna denna omständighet vara en följd
af konjunkturerna, utan förmenade, att den berodde på tullen. Erfarenheten
vederlägger honom emellertid alldeles obestridligt. Jemföra
vi uppgifterna på införsel och utförsel, skola vi finna, att införseln
af amerikanskt fläsk 1890 var 800,000 kilogram större än 1887;
1890 hade vi denna höga tull, 1887 var fläsk tullfritt. 1891 har importen
visserligen minskats, men var dock Vs million kilogram större

Onsdagen den 2 Mars. 43 N:o 11.

än 1888; 1891 hade vi likaledes denna höga fläsktull, 1888 var fläsket Tull å fläsk.
tullfritt. Så förhåller det sig med införseln. (Forts.)

Går man sedan till utförseln, så skulle man nog kunna tro, att
den ärade talaren haft rätt, så mycket mera som reservanterna på
sid. 33 i betänkandet åberopa bland annat följande uttalande: »Det
lärer icke heller kunna bestridas, att förstnämnda handtering (svinafveln)
efter fläsktullens införande gjort icke obetydliga framsteg.

Derom vittnar icke allenast den tilltagande exporten utan äfven det
växande antalet svinslagterier inom landet.» Se vi emellertid efter,
huru det förhåller sig med denna export, så finna vi visserligen, att
en högst betydlig ökning egt rum under 1889 och 1890, men att,
under de tre år som vi haft denna tull, exporten stadigt sjunkit ifrån
7V* millioner till icke fullt 5 millioner kilogram, d. v. s. exporten
har helt enkelt minskats med ]/3, allt under det att dessa höga tullar
å fläsk varit gällande Exporten var för öfrigt under 1891 föga större
än 1888, då fläsket var tullfritt.

Men, säger man, detta missförhållande har kan hända hjelpts upp
dermed, att utförseln af svin varit så mycket större. Jemförmande
officiella uppgifterna härom, skall man finna, att utförseln af svin
1891 utgjorde någol mer än 7,000 stycken, 1887 var den 37,000 stycken,
d. v. s. mer än 5 gånger så stor; 1891 hade vi hög tull, 1887 fans icke
någon tull å fläsk. Jag frågar då: är det rimligt att säga, att tullarnc
haft den påstådda effekten? Denna finnes alldeles icke, och det är
helt naturligt. Ingen lär väl inbilla sig, att denna fläsktull bestämmer
storleken af fläskproduktionen inom landet. Denna produktion
beror mera på ställningen inom mejerihandteringen, ty med affallet
derifrån är det som svinen hufvudsakligen uppfödas, medan mejeriernas
smörproduktion i sin ordning beror på fodertillgången, spanmålsprisen,
priset på kraftfoder o. s. v., och derför stiger och faller
svinafveln samtidigt med vexlingarna härutinnan. Man kan visserligen
säga, att detta är icke något nytt. Det kan nog hända, att så
icke är, men det ser åtminstone så ut, då reservanterna åberopa sådana
förhållanden, som mig veterligen icke existera. Jag skall
icke trötta kammaren med en uppläsning af hvad utskottet säger
på sid. 23, men ber att få hänvisa dit.

Ett omdöme, som man icke sällan får höra om donna fläsktull
och hvilket icke saknar skäl för sig, är följande: »denna tull är eu
okynncstull, eu dum tull». Och frågar man: huru så? så får man
det enkla svaret: en tull som icke gagnar landtbruket, men skaffar
tullvännerna ett ökadt antal motståndare, en sådan tull borde man
icke bibehålla; ty har man icke något gagn af den, bör man icke
gifva motståndarne ett så användbart vapen i händerna. Jag tycker
derför, att klokheten bör bjuda alla att taga bort fläsktullcn; och då
den dessutom så uteslutande drabbar norrläudingen, som redan är så
liårdt beskattad genom spanmålstullarnc, kräfver äfven den enklaste
rättvisa denna tulls afskaffande. Tullvännerna äro så öfvermägtiga i
denna kammare, att jag knappt förstår, hvarför de vilja begagna sin
magt på ett område, der de sielfva ingenting vinna. Vore det icke
noblare att låta denna tull falla? Det skulle äfven vara ett bevis på

N:o 11. 44 Onsdagen den 2 Mars.

Tull ä fläsk, ett tillmötesgående, som af många skulle högt uppskattas. Jag till(Forts.
) låter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Öländer: Jag är visserligen frihandlare, men en mycket
moderat sådan, och jag hade derför icke tänkt kasta mig in i don
tullpolitiska striden. Men då den föreliggande frågan utgör en lagfråga
för Norrland och således äfven för det län, hvilket jag representerar,
har jag icke kunnat underlåta att i densamma yttra några
ord.

Det är hufvudsakligen två skäl, på grund af hvilka jag, för min
del, skulle vilja yrka fläsktullens totala afskaffande. Det ena är, att
denna tull icke utgör, hvad den bör utgöra, nemligen ett skydd för
den inhemska svinafveln. Nu kunna herrar protektionister, kanske
med fog, fråga, huru jag vet detta, då jag icke sysslar eller någonsin
sysslat med en dylik handtering. Derpå svarar jag, att bevillningsutskottet
har sjelft talat om det för mig i sitt betänkande vid
förra riksdagen. Det kan ju hända, att det icke var dess mening
att det skulle så förstås, men jag har icke kunnat förstå det på annat
vis. Den utredning, utskottet deri lemnat, visar nemligen, att importen
af fläsk efter fläsktullens införande icke minskats det ringaste,
utan tvärt om något ökats; och då vill jag fråga: hvilket skydd har
denna tull beredt, eller till hvilken nytta har den varit? Icke heller
kan jag rigtigt förstå, hvarpå herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
grundar sitt, påstående i det af honom afgifna yttrandet
till statsrådsprotokollet den 13 januari, deri han säger, att den
ifrågavarande handteringen »efter fläsktullens införande gjort betydliga
framsteg» —- så vida han nemligen dermed menar, att detta skulle
varit fläsktullens förtjenst. Att den gjort framsteg är obestridligt,
men den gjorde icke mindre framsteg före tullens införande. Tager
man nemligen kännedom om vår export under de närmast före fläsktullens
införande förflutna 10 åren, skall man finna, att denna export,
deri inberäknade äfven lefvande svin, under slutet af 1870-talet icke
utgjorde mer än 1 million kilogram, under det den under sista frihandelsåret
uppgick till mellan 5 och 6 millioner kilogram. Dessa
framsteg synas således hafva varit oberoende af tullen; och om de
också fortgått äfven efter tullens införande, så har dock väl denna
ringa eller ingen del deri. Att sålunda fläsktullen icke gifver något
skydd synes mig vara tomligen uppenbart; och det är också alldeles
naturligt att den ej kan gifva det. Ty den vara, som tullen är åsatt,
är i sjelfva verket icke densamma, som den, hvilken skall utgöra
föremål för skyddet. Det amerikanska fläsket är ju det, som faktiskt
drager denna tull, hvaremot det är det inhemska fläsket, som skall
skyddas. Men det amerikanska och det inhemska fläsket äro två
skilda varor, som icke kunna utbytas mot hvarandra; och härmed
kommer jag in på det andra skälet, hvarför jag önskar fläsktullens
upphäfvande. Detta skäl är, att tullen, oaktadt den sålunda icke gör
den ringaste nytta, likväl förorsakar stor skada, icke blott för en hel
folkklass, nemligen arbetsklassen, utan äfven för eu hel landsdel,
nemligen Norrland. Man må säga huru mycket man vill, och man

Onsdagen den 2 Mars. 46 N:o 11.

må upprepa det huru ofta man vill, att arbetaren kan utbyta det Tull å fläsk.
amerikanska fläsket emot det svenska, så kan han det dock icke — (Forts.)
åtminstone icke i Norrland. Detta bevisas tydligen af den utaf tullen
oberörda importen. Jag känner icke arbetareförhållandena i andra
delar af landet, men jag vet att i Norrland det amerikanska fläsket
är arbetarens förnämsta, värdefullaste och hufvudsakligaste föda. Om
man går in uti en norrländsk arbetares bostad, skall man på hans
tarfliga middagsbord finna, möjligtvis litet smör och litet bröd, men
hufvudsakligen det amerikanska fläsket. Brödet och smöret gifva
väl icke mycken styrka; det är från det amerikanska fläsket han skall
hemta sin hufvudsakliga näring. Han kan ej undvara det, han älvan
vid det; och detta är, mine herrar, verkligen icke en ovana, som
han kan vänja sig af med, det är en vana, grundad på behof. Arbetena
vid sågverken, i de stora norrländska skogarne, vid de stora
vattendragen äro tunga arbeten, som kräfva styrka och uthållighet;
och dessa kräfva i sin ordning en närande föda. I sådant afseende
kan icke uppvisas en vara, som i näringsvärde paradt med prisbillighet
öfverträffar det amerikanska fläsket. Att fördyra detta genom
tull är, det får jag säga, det nya systemets mörkaste skugga; och
den faller hufvudsakligast och närmast öfver Norrland. Ty om jag
icke bedrager mig, gå 9/10 af allt det till Sverige importerade fläsket
till norrländska hamnar, och det betyder, mine herrar, att det är den
norrländska arbetaren, som får betala 9/10 af hela denna tullinkomst.

Hela den norrländska arbetarebefolkningen och äfven den öfriga
befolkningen i Norrland, hvilken naturligtvis för sina industrier är
beroende af arbetarne och de vilkor, uti hvilka de lefva, skulle derför
helt säkert vara protektionisterna tacksamma, om de i denna
punkt ville gå frihandlarne till möte. Jag hyser visserligen icke
någon stor förhoppning derom, men icke dess mindre vågar jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Den siste ärade talaren yttrade, bland

annat, att det vore det nya systemets största skuggsida att belägga
fläsk med tull. Denna fläsktull, mine herrar, har sin egen historia,
sora kanske icke alla af herrarne erinra sig. Det var nemligen under
frihandelns häftigaste eller mest hetsiga tid, nemligen år 1887, som
från fribandlarnes sida yrkades tull på fläsk, och detta af en ledamot
i Andra Kammaren. Jag minnes nu icke hans namn. Det var således
under det gamla frihandelssystemet, som först fråga om denna
tull väcktes. Då denna önskan utgått från frihandelslägret, synes
det mig att det nya systemet icke haft något skäl att frånträda, hvad
dess vänner frihandlarne i detta afseende önskat.

Här talas så mycket om att Norrland är i ett oundgängligt behof
af det amerikanska fläsket. Jag betvifla!'' visst icke detta, men
jag vill upplysa eder, mine herrar, om att det finnes provinser i
mellersta Sverige, exempelvis Småland, och vissa härad, som, snart
sagdt, tigga och bedja att få behålla denna tull på fläsk. Svinafveln
är nemligen en af dervarande landtbruks vigtigaste binäringar. Det
är hufvudsakligen på denna grund, som jag kommer att förena mig

N:o 11. 46 Onsdagen den 2 Mars.

Tull å fläsk, med herr af Burén i hans reservation, att tullen å fläsk, andra slag,
(Ports.) måtte bestämmas till 15 öre per kilogram.

I detta anförande instämde friherre Klinkowström.

Friherre Klingspor: En föregående talare har yttrat, att priset
på fläsk i Sverige icke beror af tullarne utan af priset å verldsmarknaden,
ett yttrande hvilket innebär en sanning med modifikation.
Ty det har visat sig, åtminstone hvad mellersta Sverige beträffar, och
om man fäster afseende vid den export som skett genom slagterierna,
att under flera månader föregående år prisen i Stockholm varit sådana,
att om man uppköpt fläsk efter de prisen, så hade det medfört
förlust att skicka fläsket till England. Detta är alldeles säkert, och
deraf synes, att fläskpriset i Stockholm icke är fullständigt kommenderadt
af verldsmarknadens pris.

Hvad som gjort att vi önska tull är otvifvelaktigt öfvertygelsen,
att den skulle vara till gagn för vårt land; och den är det också,
derför att genom denna tull det amerikanska fläsket kommer att i
Sverige stå i ett pris någorlunda motsvarande hvad vårt eget salta
fläsk skulle betinga. Af noteringarne, om man fäster sig vid dessa,
såg jag för en tid sedan, att det amerikanska fläsket då stod i 87
öre per kilogram, under det att det svenska stod i 80 öre a 1 krona
5 öre per kilogram. Då priset sålunda är någorlunda detsamma, har
man tillfälle att välja och taga det som hvar och en anser smakligast;
och detta lemnar ju större utsigt för att det svenska skall blifva i
större omfattning konsumeredt af allmänheten, än om det amerikanska
stode vid ett konstant, betydligt lägre pris än det svenska, och det
har också visat sig under de senaste åren, att det svenska fläsket
verkligen fått större marknad än förut.

Att exporten ökats ådagalägger, att ändamålet med tullen vunnits,
nemligen att uppmuntra svinafveln och derigenom äfven
mejerihandteringen. Härigenom hi fva vi fått en fläskexport, som
fullt uppväger importen, något som ur nationalekonomisk synpunkt
är en stor fördel.

Jag ber att få instämma med herr Reuterswärd derutinnan, att i
vissa delar af vält land svinafveln är af mycket stor betydelse just
för småfolket. Om vi icke fästa oss vid mejerihandteringen, som ju
vanligen ligger i de större jordegarnes händer, så är det i alla fäll
för småfolket en vigtig näring särskilt i mellersta Sverige. I alla
tider har svinafveln stått högre i närheten af större afsättningsorter,
såsom i trakterna kring Göteborg och Stockholm m. fl. platser, samt
i fattigare bygder, såsom Småland och vissa delar af Vestergötland,
än på andra orter, men arbetet går ut på att få den att drifvas
mera allmänt äfven i våra öfriga norr derom belägna provinser, och
för att de;ta arbete icke skall afbrytas för hastigt, är det önskligt,
att icke någon större nedsättning i fläsktullen sker; ty dess ändamål
har verkligen icke förfelats, utan den har visat sig motsvara hvad
som med densamma afsetts.

Att arbetarne i de norrländska skogarne föredraga det amerikanska
fläsket, må vara sant, men, om de än skulle få betala en liten

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars

premie för en fördel, som tillskyndas mellersta Sveriges jordbrukare,
så är detta icke för mycket, synnerligen då deias aflöningsförmåner
äro vida högre, än hvad jordbruket kan bestå sina arbetare. Jag erkänner,
att jag icke kan acceptera de teorier, som frihandlarnp drifva,
och enligt hvilka det tyckes, som om det vore dem alldeles likgiltigt,
om mellersta Sveriges jordbrukare få lefva eller icke, blott våra producerade
varor säljas billigt. Ur statsekonomisk synpunkt betyder
det mycket att jordvärdet kan upprätthållas, och detta värde beror
dels på produktionsförmågan, dels på de pris, våra produktur kunna
betinga. Jag anhåller att få instämma med herr af Buren i hans
yrkande om åsättande af en tull af 15 öre per kilogram.

Herr Almén: Jag antager, att den siste ärade talaren menade

mig, då han talade om »sanning med modifikation». Det gläder mig
att han erkände, att det åtminstone finnes någon sanning i hvad jag
yttrade.

Hvad beträffar hans uppfattning af frihandlarenas ståndpunkt, att
vi icke skulle vilja låta mellersta och södra Sverige också lefva, så
frågar jag honom hvad tanke han har om norrländingarne, som skola
köpa sitt fläsk nerifrån Sverige eller också från utlandet. Jag hade
trott, att de, som producera fläsk till afsalu, skulle hafva lättare att
lefva än norrländingarne, som måste köpa denna vara och dertill en
stor del af brödfödan. Han påstod vidare, att fläskpriset på verldsmarknaden
icke har något inflytande på det svenska priset, och att
det vore fördelaktigare att sälja svenskt fläsk i Stockholm än i Engluud.
Det kan ju hända, att priset i Stockholm är högre än i England,
men det faktum står dock qvar, att det svenska fläsket i
England är betydligt dyrare än det amerikanska, så ock att priset i
Stockholm måtte vara mycket högt, då denna marknad föredrages
den engelska.

Han be. ick vidare ett fel, som är mycket vanligt, men som
också är mycket stort. Han jemförde nemligen priset på det amerikanska
fläsket med priset på det svenska, utan att fästa afseende
dervid, att det förra är hårdt saltadt, nästan vatten- och ben-fritt,
innehållande nästan uteslutande fett, hvarigenom det amerikanska fläsket
får ett vida högre värde, än svenskt fläsk, med dess relativa mängd
af vatten och ben. En sådan jemförelse är derför icke hållbar. M<?n,
säger man, detta är endast teorier. Då frågar jag: har icke norrländingen
sundt förnuft? Han har köpt det amerikanska fläsket i många år.
Han vet att han mått bra deraf och att det smakar honom bättre och
dessutom, är billigare än det svenska fläsket. Tror man att folket i
dessa orter är så enfaldigt, att det köper en vara, som det gör förlust
på. Det vet. bättre än så. Det vet, att det amerikanska fläsket är
drygare och i näringsafseende har större värde än det svenska.

Jag kan således icke finna annat, än att den siste ärade talarens
hela argumentation var felaktig. Slutligen vädjar jag till honom
sjelf: om nu tullen har uträttat så mycket, hvarför kommer man då
med dessa officiella uppgifter, som utdelas vid riksdagen och visa att
importen ökats och exporten minskats, båda högst väsentligt under
de två sista årens höga fläsktullar.

Tull å fläsk.
(Ports.)

N:o 11. 48 Onsdagen den 2 Mars.

Tull å fläsk. Herr af Burén: Den föregående talaren har framhållit den

(Forts.) åsigten, att en vara fördyras med tullens hela belopp. Denna åsigt
kan jag åtminstone icke biträda. Långt ifrån att den af Kongl. Maj:t
för år 1893 föreslagna stora nedsättningen af fläsktullen med icke
mindre än 50 procent kommer att gagna den konsumerande allmänheten,
är min öfvertygelse den, att den hufvudsakligast kommer att
gynna ett fätal mellanhänder, som handla med denna vara.

Hvad beträffar det påståendet, att tullen icke gjort någon verkan,
litar jag fullkomligt på hvad herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrat. Han säger nemligen: »det lärer icke heller
kunna bestridas, att förstnämnda handtering (den inhemska svinafveln)
efter fläsktullens införande gjort icke obetydliga framsteg. Derom
vittnar icke allenast den tilltagande exporten, utan äfven det växande
antalet svinslagterier inom landet.»

Jag yrkar bifall till min reservation.

Herr Almén: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång tager

till ordet, men den siste talaren åberopade ett yttrande af herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet. Jag måtte icke hafva tagit
rigtigt reda på denna del af frågan, ty jag trodde att det var tullkomiténs
betänkande, hvilket den siste talaren citerade. De af mig
åberopade uppgifter om införseln och utförseln af fläsk återfinnas
emellertid i den under pågående riksdag utdelade uppgiften härom
för de sistförflutna 5 åren 1887—1891.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på det nu föredragna momentet yrkats dels
bifall till hvad utskottet deri hemstält, dels, af friherre Barnekow, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, dels ock, af herr af Buren, bifall
till hans vid denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvartdera af de båda öfriga yrkandena med hemställan, huru vida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i nämnda
votering, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr af Burens yrkande.

Friherre Akerhielm, Gustaf, begärde emellertid votering jemväl
angående kontrapropositionens innehåll, till följd hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till bevillningsutskottets
hemställan i 22 punkten mom. a) i betänkandet n:o 2

N:o 11.

Onsdagen den 2 Mars.

kontrapropositionen skall innehålla bifall till herr af Buréns vid denna Tull å fläsk.
punkt angifna reservation, röstar (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits afslag å utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—53;

Nej-—60.

På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i mom. a)
i 22 punkten af sitt betänkande n:o 2, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—37;

Nej—79.

Mom. b.)

Friherre Barnekow: Då kammaren i den föregående punkten

beslutat åsätta saltadt fläsk en tull af 10 öre per kilogram, hemställer
jag om afslag på den nu föreliggande punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande moment endast yrkats, att hvad utskottet
hemstält skulle afslås.

Första Kammarens Prof. 1892- N:o 11.

N:o 11. 50 Onsdagen den 2 Mars.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

23—32 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

33 punkten.

Lades till handlingarna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Treffenberg från
och med morgondagen till och med den 14 i denna månad samt herr
von Stapelmohr under fjorton dagar från och med den 4 i samma
månad.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr talmannen hemstälde, att, som föredragningslistan för dagen
nu blifvit genomgången, de till sammanträdets fortsättande utfärdade
anslagen måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 3.58 e. m.

In fidetn

A. von Krus enst]ernå.

Rättelser

i Första Kammarens protokoll n:o 9.

(Herr Wieselgrens anförande.)

Sid. 47 rad. 12 nedifrån slär: mistning och
läs: mistning af

» 48 » 11 » står; fångvårdspersonalen

läs: fångpersonalen

» 51 » 17 » står: medföra

läs: medfört

» 52 » 21 » står: inom styrelsen

läs: inom styrkan.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1892.