1892. Första Kammaren. N:o 43 (Riksdagens protokoll 1892:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

___________

1892. Första Kammaren. N:o 43.

Onsdagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

■ /

Justerades protokollen för den 11 i denna månad.

'' ■ - -51 > V- ‘ -■ ■''i . :od«''"tv •< • W/ai: _•!•

''i.* iilO ''Sitt i() i <*V!'' ‘t i- • - ! i} :j: •, ''j] • i* .i. rt ■ *:• i t.-v/Ttj ■■

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 81, med förslag till åtskilliga stadganden,
hvilka böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
och ''»''U / >. •, . _,->rr.•>. • .i ;••,.> ■•■i .,.?i .

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 4, i anledning
af väckta förslag om åtgärder för spridande inom landet af
svenska statens obligationer.

Herr talmannen tillkånnagaf, att friherre af Ugglas och herr
Stråle anmält sig vara af sjukdom hindrade att bevista dagens
sammanträde. i vivi

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa så
kallade folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar; n:o

73, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap 24 § strafflagen; samt

n:o 74, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i
fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur.

Första Kammarens rrot. 1892. N:o 43.

N o 43.

Om förslagsunslagens
uppförande
i riktstaten
med belopp,
motsvarande
de verkliga
utgifterna

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtanden n:is 2 och 3 samt bevillningsutskottets
betänkanden n:is 19 och 20.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 16 och 17 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 80, i anledning af väckt förslag om vidtagande
af åtgärder för att förslagsanslagen må i riksstaten upptagas
med belopp, motsvarande de verkliga utgifterna.

Herr af Burén: Vid 1888 års riksdag väckte jag en motion
om att förslagsanslagen å ordinarie stat måtte upptagas till belopp,
motsvarande de verkliga utgifterna. Med anledning af denna min
motion höjdes tre förslagsanslag med 956,510 kronor, motsvarande
de dåvarande utgiftsbeloppen. Men icke dess mindre öfverskredos
dessa anslag påföljande år med 962,744 kronor 67 öre och år 1890
med icke mindre än 1,084,024 kronor 57 öre. Detta torde, efter
min mening, vara anledning nog att skrifva till Kongl. Maj:t. Men
icke allenast detta, utan statsutskottet säger år 1888 i sitt betänkande
n:o 3: »med erkännande af det oegentliga deruti, att utgifterna å
riksstatens ordinarie förslagsanslag i sjelfva verket betydligt öfverskrida
de belopp, hvarmed dessa anslag funnits och ännu finnas i
riksstaten uppförda, anser utskottet dock, att man icke lämpligen
kan utan vidare, såsom motionären föreslagit, för att afhjelpa missförhållandet,
bestämma förslagsanslagen till de belopp, med hvilka de
i medeltal under senaste femårsperioden utgått. Innan man med
anslagsbeloppen vidtager någon förändring, bör, enligt utskottets förmenande,
tillses, om icke till äiventyrs besparingar å anslagenjkunna
göras. En sådan utredning i den omfattning, motionären framstält,
skulle dock icke af ett Riksdagens utskott kunna göras, utan att
tiden för Riksdagens sammanvaro derigenom skulle ansenligt förlängas,
hvaremot densamma lämpligast torde verkställas af Kong].
Maj:t.» Vid behandlingen af denna fråga i Första Kammaren afslogs
den med 48 ja emot 39 nej. Friherre Leijonhufvud yttrade
nnder diskussionen: »då denna framställning återkommer för hvarje
hufvudtitel, ber jag få säga, att herr Burén enligt min åsigt har
fullkomligt rätt, men å andra sidan får jag fästa uppmärksamheten
på, att statsutskottet väl har sig ålagdt att tillse, det nödiga besparingar
blifva vidtagna, men statsutskottet har tvekat, om det egde
skyldighet att föreslå höjning af ett anslag, som ej af Kong]. Maj:t
ansetts erfordra förhöjning, eller åtminstone har det trott, att man
först borde tillse, om ej möjligen någon besparing å utgifterna kunde
ega rum, innan anslaget förhöjdes.» Således ansåg äfven friherre
Leijonhufvud, att Kong!. Maj:t var den, som borde utreda ett sådant
förhållande.

Herr Hans Forssell yttrar sig i ungefär samma rigtning och
säger: »skilnaden mellan de nu uppsatta förslagsanslagen och de
verkliga utgifterna är ganska betydlig; den belöper sig, såsom herrarne

N:0 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. in.

behagade se af motionen, till omkring 100,000 kronor. Att bestämma Om förtlagtett
förslagsanslag 100,000 kronor under det belopp, hvarmed det
verkligen kommer att utgå, år och blir ingenting annat än en miss-e„''ed beräknings.
lopp, motsva I

samma anda uttalar sig äfven herr Reuterswärd. rande de verk Den

brist som då fans på 2 millioner har nu stigit öfver detta
belopp. Under sådana förhållanden har jag trott, att jag hade goda (Forts-)
skäl att förnya min motion.

Hvarför har utskottet då afslagit densamma? Utskottet säger,
att sKongl. Majtts uppmärksamhet redan är fäst å det förhållande,
att förslagsanslagen öfverskridas och att chefen för finansdepartementet
framhållit, att åtskilliga af förslagsanslagen under de olika
hufvudtitlarne vore i riksstaten upptagna till belopp, väsentligen understigande
de utgiftssummor, som från samma anslag i verkligheten
utginge. En höjning af dessa anslag till erforderliga belopp skulle
undanrödja den med det nuvarande förhållandet förenade olägenhet, "
att, derest icke bristerna å förslagsanslagen uppvägdes af motsvarande
öfverskott å den beräknade afkastningen af statsinkomsterna,
statsregleringen i dess helhet komme att sluta med en brist till större
eller mindre belopp. Då bristen å förslagsanslagen årligen plågade
uppgå till ganska betydande belopp, insåges lätteligen vigten deraf,
att statsregleringen genom nämnda anslags höjande bringades till att
bilda ett i möjligaste mån exakt uttryck för statens hushållning».

Nu säger statsutskottet, att då Kongl. Maj:t står i beredskap att
ändra detta förhållande, torde icke någon skrifvelse i denna ^fråga
behöfva aflåtas. Jag förmodar dock, att just detta hvad Kongl.

Maj:t yttrat om förslagsanslagen betyder, att Kongl. Maj:t och
regeringen vill hafva en bestämd och fast grund att stödja sig på
för en utredning. Det finnes, mine herrar, icke mindre än 77 förslagsanslag
på den ordinarie budgeten, och då de flesta mer eller
mindre öfverskridas, inverkar detta högst betydligt på debet och
kredit, då riksstaten skall göras upp. En enskild man uraktlåter
icke att för ett kommande år bestämma sina utgifter i öfverensstämmelse
med dem han haft under föregående år. Jag tror, att
det vore i Riksdagens intresse att få reda på, huru landet ligger
i detta fall. Och jag tror, att Riksdagen icke kan vara belåten med
att budgeten år ifrån år blir illusorisk genom att förslagsanslagen
icke upptagas till sitt verkliga belopp.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra ber jag att få yrka
bifall till min motion, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte, så snart ske kunde, vidtaga
de åtgärder, som kunde finnas erforderliga, för att de ordinarie förslagsanslagen
måtte i riksstaten uppföras till belopp så nära som
möjligt motsvarande de verkliga utgifterna.

Friherre von Kncmer: I motsats mot den siste talaren an håller

jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Jag får till en början påpeka, att statsutskottet vid behandlingen
af den andra hufvudtiteln, der det första förslagsanslaget förekom,
yttrade, att utskottet, efter genomgående af alla hufvudtitlarne,

N:0 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om förslags- skulle inkomma med utlåtande angående herr Burens motion. Man
"förandet rik*- kunde naturligtvis vid det först förekommande förslagsanslaget icke
»taten med be- bedöma, huru vida det vore skäl att föreslå någon allmän reglering af
lopp, mottva- dessa anslag eller icke. Sedan nu hufvudtitlarne äro genomgångna,
rande de verk- har statsutskottet kommit med detta sitt yttrande i saken.
liga utgifterna. Jag får då påpeka, att statsutskottet, med stöd dels af herr
(Forts., Buréns motion och dels af Kongl. Maj:ts förslag, hemstält dels om
minskning och dels om ökning i förslagsanslag vid alla dp punkter
i budgeten, der utskottet ansett sådant vara påkalladt. Så har utskottet,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, satt ned »förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll». Vidare har förslagsanslaget
»ersättning åt domare, vittnen och parter» ökats med 35,000 kronor,
förslagsanslagen till »beväringsmanskapets vapenöfningar» ha ökats
på fjerde hufvudtiteln med 72,000 kronor och på femte hufvudtiteln med
27,600 kronor. Dessutom föreslog statsutskottet i fråga om anslaget
till inqvarteringskostnader en ökning af 10,000 kronor, hvilket belopp
Riksdagen sedermera höjde till 20,000 kronor. Slutligen har statsutskottet
föreslagit, och det har blifvit Riksdagens beslut, att det
så kallade kreditivet till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering, och till fyllnadspensioner, måtte förvandlas till
förslagsanslag och, i enlighet med Kong]. Maj:ts förslag, ökas med
45,000 kronor, emot föregående år. Statsutskottet har således haft
denna sak i åtanke, och vid alla de punkter, der utskottet ansett
det vara skäligt och af behofvet påkalladt, föreslagit förändring. Att,
enligt hvad herr Burén föreslagit, skrifva till Kong]. Maj:t och anhålla
om en allmän reglering af förslagsanslagen, det har deremot
statsutskottet icke ansett tillrådligt.

Jag vill för öfrigt påpeka, att detta skrifvande till Kong], Maj:t
har tagit en nästan för stor utsträckning. Man borde, synes det mig,
i åtanke af Riksdagens egen värdighet, akta sig att skrifva till Kongl.
Maj:t angående reglering af anslag, om man icke är besluten att,
i fall Kongl. Maj:t, i anledning af skrifvelsen, äskar en betydlig påökning
i dessa anslag, också bevilja densamma. Jag betviflar på det
högsta, att, om Kong!. Maj:t, på grund af en sådan skrifvelse, begär
en påökning i förslagsanslagen med t. ex. 2,500,000 kronor, med
hvilket belopp de uti 1891 års statsreglering öfverskridits, Riksdagen
skall bifalla denna framställning.

Slutligen vill jag påpeka, alt herr Burén har sjelf lemnat ett,
i mitt tycke, värdefullt och betecknande bidrag till utredningen af
denna såk, då han yttrar i sin förevarande motion: »med anledning
af min motion n:o 9 vid riksdagen 1888 angående förslagsanslagens
uppförande i riksstaten med belopp, motsvarande de verkliga utgifterna,
höjdes ordinarie förslagsanslaget ''Ersättning till städerna
för mistad tolag’ från 1,640,000 till 1,900,000 kronor, ordinarie förslagsanslaget
''Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor’
från 3,193,000 till 3,500,000 och ordinarie förslagsanslaget ''Allmänna
indragningsstaten’ från 1,310,490 till 1,600,000 kronor.’ Såsom herrarne
finna — en rätt betydlig tillökning. »Men», tillägger motionären, »afsigten
med min motion har ingalunda vunnits, ty bristen är nu lika
stor som då och, hvad värre år, just dessa anslag, som, för att mot -

N:0 43.

Onsdagen den 18 Maj., f. m.

svara ungefärliga utgifterna, höjdes med tillsammans 956,510 kronor, Om fönlags hafva

1889 öfverskridits med 962,744 kronor 67 öre, och år 1890

med icke mindre fin 1,084,034 kronor 57 öre.» staten med be Derefter

fortsätter motionären: »man skalle vid sådana förhål- lopp, motsvalanden
vara frestad antaga, att det icke finnes någon ^räns, inom rande de verk.
hvilken utgifterna å förslagsanslagen kunna beräknas.» Jag vill visst )erna''

icke instämma i detta hans yttrande. Men nog tror jag det kanske (torts.)
kan vara farligt att, så snart det visat sig, att ett förslagsanslag
öfverskrides, genast höja detsamma. Många behof kunna, vara ganska
bealctansvärda, men derför icke oundgängliga, och om icke.så stora
förslagsanslag finnas uppförda, är det ej osannolikt, att åtskilliga utgifter
mera begränsas, än om förslagsanslagen genast ökas, så snart
utgifterna öfverskrida desamma.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrar sig i
finansplanen, angående förhållandet med förslagsanslagen, hvilket
yttrande, som kammaren ser, är citeradt i utskottets betänkande.

Det är således tillkännagifvet, att saken är föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning; och jag kan då ej finna något skäl för en skrifvelse i
denna sak.

Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Herr af Burén: Jag har icke begärt aflåtande af någon skrifvelse
i och för att förslagsanslagen skulle ökas, utan för att en utredning
måtte ske, huru det står till med dessa anslag och om ej besparningar
derå kunna ske. Just det, som den föregående talaren åberopade
från min motion, tyckes mig vara en anledning för Kiksdagen att
skrifva till Kongl. Maj:t, så att, såsom jag nämnde i mitt förra anförande,
Kongl. Maj:t måtte få en anledning att låta verkställa en utredning
af dessa förhållanden. Han nämnde vidare, att i år hafva
5 förslagsanslag blifvit höjda med belopp motsvarande utgifterna.
Hvad firo dessa fem emot de 77, som finnas på budgeten. Det synes
mig således vara af behofvet påkalladt, att en utredning kommer till
stånd. Jag tror, att regeringen skulle vara tacksam, om den fick
stöd af en skrifvelse i och för verkställande af en sådan utredning.

Jag fortfar att yrka bifall till min motion.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af herr af Burén, bifall till hans i ämnet
väckta motion.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt deesa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannfimnda,
den 16 och 17 innevarande månad bordlagda betänkanden:

n:o 21, angående hvitbetssockertillverkningeafgiften; och

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

n:o 22, angående beräkning af vissa bevillningar för år 1893,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

Om utarbetande
af för
slag till fullständigt
ordnande
af
lärdt- och sjöförsvaret.

J öredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 16
och 17 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 15, angående skrifvelse
till Konungen om tillsättande af en komité för utarbetande af
förslag till fullständigt ordnande af landt- och sjöförsvaret.

iriherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Vid remissen af
ifrågavarande motioner uttalade ett par talare ett beklagande öfver
att dessa motioner blifvit väckta. En talare menade, att de framkommit
allt för sent för att kunna grundligt behandlas under den
återstående korta delen af denna riksdag. En annan fruktade att
de skulle kunna föranleda hinder mot ett nytt framläggande af det
förslag i håror dningsfrågan, som af detta årets Kiksdag Slef afslaget,
och hvilket enligt hans förmenande varit så nära att lösa hela försvarsfrågan
på ett nöjaktigt sätt. Denna tanke var ock uttalad i
statsutskottets betänkande och har sedan blifvit upprepad i vissa
pressorgan. Låtom oss se huru dermed kan förhålla sig!

Förslaget om beväringsöfningarnes utsträckande till 90 dagar
var ju nära att gå igenom, ty det fattades endast att 5 röster gått
öfver från nej till ja. Afskrifning en af grundskatter och indelningsverk
hade nog äfven blifvit bifallen af Kiksdagens båda kamrar;
den till 50 Öre förhöjda dagaflöningen till beväringen likaså. Men
huru det hade gått med de af Kongl. Makt såsom ytterligare vilkor
begärda förstärkningarne af försvaret i Norrland, den tredje trängbataljonen,
fördelningsintendenterna med mera, derom veta vi i verkligheten
ingenting säkert. Kanske hade, när allt kommit omkring,
majoriteten i Andra Kammaren, sin vana trogen höll jag på att sä^a,
afprutat dessa förslag! Hvad hade då följden blifvit? hivad hfTde
Första Kammaren gjort? Och regeringen? Jag skall ej försöka besvara
dessa frågor.

Men jag vill nu antaga, att statsutskottets förslag i sin helhet
vunnit båda kamrarnes bifall. Hade vi dermed verkligen uppnått
en nöjaktig lösning af försvarsfrågan? Det är en fråga, som väl kan
förtjena något närmare granskas, och jag ber att deråt få egna några
ord, utan att ingå i några närmare detaljer, utan endast hållande
mig till hufvudsaken.

Uti statsrådsprotokollet af den 14 mars 1891 yttrar statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet, att han »för sin del vore
oförhindrad att inom den närmaste framtiden förelägga Kongl.
Maj:ts förslag till propositionen om fullständig ombildning af försvarsväsendeU.
Men som någon tid torde åtgå att inhemta myndigheternas
yttrande om det af den senaste landtförsvarskomitén uppgjordahärordningsförslag,
ansåg han i>lämpligare att frågan i hela
sm vidd hänskjutes till en kommande Riksdag». I det stället föreslog
bär, ätt då genast skulle framläggas ett förslag till endast någon
»utsträckning af de värnpligtiges tjenste- och öfmngstido samt xtill

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N o 48.

ökande af de i Norrland förlagde truppförbandens styrka, ZlT/%-

den blifvande grunden för en ny försvarsorganisation icke behof de ^

beröras och sättet för ordnande af försvaret i dess helhet följaktligen ständigt ord.
fortfarande skulle stå öppet». nande af

'' '' Uti statsrådsprotokollet af den 4 januari 1892 se vi huru chefen

för landtförsvarsdepartementet framlade och förordade ett fullständigt
förslag till försvarets ordnande på basis af allmän värnpligt och i
hufvudsak öfverensstämmande med det s. k. generals-förslaget. Men
h. ex statsministern och statsrådets öfriga ledamöter voro af den åsigt
att samma förslag, som afsåg, att med frångående af den grund,
hvarpå landets försvarsorganisation hitintills hvilat, endast i mycket
ringa mån hade hopp om framgång, hvarför de afstyrkte samma
förslag och i det stället föreslogo att den omtvistade organisationsfrågan
skulle lemnas åsido; den bestående organisationen tages till
utgångspunkt och åtskilliga förändringar och förbättringar deruti
föreslås. Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet fann
sio- föranlåten att acceptera de skäl af politisk natur, som af hans
excellens gjorts gällande, men hoppades att genom föreslående af åtskilliga
betydande förbättringar uti landets nuvarande försvarsvåsende
^hinder icke skulle kunna anses uppstå för försvarets definitiva ordnande
på den af honom föreslagna eller annan mera lämplig befunnen

gnmdsåledes, att regeringen ingalunda framstält de så väl
1891 som 1892 framlagda propositionerna till försvarets stärkande,
såsom en verkligen nöjaktig lösning af försvarsfrågan, utan endast
såsom eD partiel förbättring i vår härordning. Och denna sm karakter
af endast partiel förbättring förlorade förslaget ej genom de
tilläwo-, det erhöll i statsutskottets betänkande, hvarken genom att förvandla
de skånska rytteri-regementena från indelta till värfvade,
hvartill ju i alla fall rätta motivet år erkåndt vara att vinna de
skånska rösterna för beväringsöfningarnes utsträckning; ej heller
genom att sätta 989 nummer af indelta armén i mellersta (sverige
på vakans; eller genom att bevilja bevåringen 50 öres dagaflönmg,
och lika litet genom den endast principielt föreslagna fördelningen
af artilleriet i sex regementen — med afslag å Kongl. Majrts proposition
om fästningsartilleri på Karlsborg — eller öfriga mindre
förslag. Äfven efter antagandet af statsutskottets förslag hade vi
således ej uppnått målet, ens hufvudsakligen, af en nöjaktig på fast

basis grundad härordning ,

Att så blifvit förhållandet, derom kunna vi ock lätteligen öfvertyga
oss, om vi jemföra huru en mobilisering skulle taga sig ut efter
antagande af statsutskottets förslag, med de fullständiga mobiliseringstabeller,
som åtföljde så väl 1875 års som 1883 års förslag, och nu
senast finnas bifogade det s. k. generalsförslaget.

Så vidt jag kan döma, skulle vi, efter antagande af statsutskottets
ifrågavarande förslag, fortfarande befunnit oss i ett mycket otillfredsställande
läge, så väl i militäriskt som finansielt och politiskt
hänseende. -lag skall bedja alt med några ord få närmare visa

Vi få då en beväring, som, ehuru den undergått 90 dagars öfning,

S:0 43. 8 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om Marie- visst icke är färdig att fylla de anspråk nutidens taktik ställer på
27 m Ml- °?h ten enskild krigare, äfven då han har bredvid sig en jem ständigt

ord- förelsevis fåtalig stam af väl öfvade soldater.

nande af Beväringens organisation är ännu ofulländad och mycket felar

iandt- och sjö- densamme. Först befäl Inskrifnings-områdes-befälhafvaren, den ende
tFoTT’ han har att gÖra med efter slutad beväringsexercis, är ej afsedd att
C j f5ra befäl öfver sin beväring i krig, och om han är militär, blir han
genast bortkallad, så snart stammens kadrer skola formeras. Sedermera
finnes ingen som tar hand om beväringen. Beväringsynglingen
vet väl, att han är skyldig utföra hvad slags tjenst som kan komma
att åläggas honom, men sin blifvande befälhafvare känner han ej,
under hvem han skall lyda vet han ej. Ej heller hvad plats och
befattning han kan blifva delad till.

Ben indelta stammen är för fåtalig att utgöra stam och ledare
för det årligen växande antalet beväringar, och blefve genom utskottets
förslag ännu minskad med nära 1,000 man! Det kan ej heller
förnekas, att skall den kunna fylla sin plats, måste de brister, som
för närvarande vidlåda honom, afbjelpas genom nya ordningar.
Karlens tjenstetid förkortas; anledningar till tvister emellan rusteller
rotehallaren och soldaten eller befälet i möjligaste måtto undanrödjas;
den ökade kostnad för karl och rote, som uppstår genom den
indelte soldatens förlängda tjenstgöring vid beväringens 90 dagars
öfning, ersättes. Det vill säga att i sjelfva verket indelningsverket
måste undergå en nyfödelse, hvarförutan det ej i militärisk mening
kan fylla sin uppgift.

Den värfvade stammen komme att ganska betydligen ökas, och
dörren öppnas till påyrkande af dess ytterligare tillväxt, såsom jag
strax skall visa. Men all anledning finnes att den aldrig skulle blifva
fulltalig, utan ständigt förete ett vådligt antal vakanser. Ingen garantilag
för dess fullständigande finnes eller kan finnas, och vid oroliga
eller hotande tider komme värfningen sannolikt att alldeles
afstanna. Man torde invända, att då ynglingen i alla fall i följd af
beväringslagen^ måste inträda i ledet, så skall han lika gerna göra
det frivilligt såsom värfvad. Men deremot svaras, att endast en mindre
del af de värfvade rekryterna uppnått beväringsåldern, och ej
träffas af värnpligtslagen, och således deras anställning helt och hållet
komme att bero på deras fria vilja. Men svenska ungdomen är
numera ej krigisk, och de krigiska äfventyren äro obestridligen mindre
lockande, da kriget skall föras i eget land, än då man påräknar
dess förande i främmande land. Det värfvade manskapet är nu och
blefve fortfarande i allmänhet underåriga — 18 ä 20-åringar, som
ej äro fullt utvuxne och således sakna den fysiska uthållighet och
den motståndskraft, som fordras för att kunna uthärda krigets alla
vedermödor. I det stället skulle de i stor mängd fylla sjukhusen.
Tänkom oss ett fälttåg, ej i augusti och september, under den årstid
då vara fredsöfningår ega rum, utan i februari och mars, liksom
1808 och 1809. Det fordras män i sin fulla kraft för att hålla ut
dermed.

ud de Eyare förslagen så mycket påräknade f. d. värfvade
soldaterna, som ända till sitt 32:a år äro skyldiga att ingå i företa

Onsdagen den 18 Maj, f. in. 9 Jf:0 43.

uppbådet, hafva ej hela det värde man vill tillägga dem. Många af Om utarbedem
skola hålla sig undan, anseende sig moraliskt berättigade att ej*"fullblifva
sämre lottade än deras jemnårige, som ej varit värfvade. Och stllndi9torddå
man slutligen får reda på dem, eller eu del af dem samlade till nande af
deras förra truppförband, hafva de förlorat en stor del af den dug- landt- och sjölighet
de förut egde, och som under 6, 8, 10 år ej blifvit genom några försvaret.
repetitionsöfningar underhållen. _ ( orts'')

Bristen på befäl och underbefäl blefve ej afhjelpt. Det lilla
tillskott af befäl, som skulle kommit de norrländska regementena till
godo, hade på intet vis räckt till och ej haft det minsta inflytande
på mellersta och södra regementena. Mobiliseringsplanerna utvisa
en brist på 400 fast anstälde officerare, utöfver de 600 som man tror
sig möjligen kunna erhålla bland i arméen qvarstående officerare,
eller bland de värnpligtige.

Vissa vapenslag hafva stort behof att ökas, såsom artilleriet,
så väl fältartilleriet som fästnings- och positionsartilleriet, ingeniörstrupperna
och trängen.

Men äfven i finansielt hänseende kommer landtförsvaret i en
mycket dålig ställning. De föreslagna hastiga afskrifningarna af
återstående 70 procent af grundskatterna och indelningsverket komme
att, såsom ock af finansministern framhållits, fordra nya skattepålagor.

Denna utväg, om ock oundgänglig, blefve dock alltid mött med motvilja
och de nya skatterna blefve endast till yttersta nödtorft beviljade.
Under en följd af flera år hade vi att motse svårighet att få
statsregleringen att gå ihop, och under sådana tider är det alltid
fjerde och femte hufvudtitlarne som mest äro utsatta för afprutningar
och afslag å begärda anslag. Till ökad ersättning åt rust- och rotehållarne
för den stigande tungan af besväret med soldatens anskaffande
och aflöning torde nog penningar komma att anskaffas, men
till de nya organisationer, som af krigsministern måste begäras och
till de ytterligare förbättringar, som försvarsväsendet kräfver, dertill
finges sannolikt mycket litet —- kanske intet alls, för att ej tala om
hvad som alltjemt behöfdes till krigsmaterieleD och befästningarne.

Och orsaken härtill vore den alltför hastiga afskrifningen jemte den
million om året, som utan gagn utginge till beväringens dagaflöning.

Slutligen synes mig, att äfven i politiskt hänseende militärfrågan
skulle kommit att inträda i en allt annat än lugn och fredlig tid.

Mången i denna kammare är antagligen upptröttad vid denna ståndigt
återkommande försvarsfråga — och redan af det skälet benägen
att taga hvad som bjudes, och lemna ansvaret åt regeringen, utan
att vidare granska förslaget. Men fred vunne vi ej! Vi veta mycket
väl att landtmannapartiets program, som fast vidhålles ai majoriteten
i Andra Kammaren så länge något hopp om dess uppnående finnes,
är, att jordbrukaren skall bli alldeles fri från allt besvär med soldatens
antagande, aflöning och underhåll, och allt detta öfverflyttadt
omedelbart på kronan genom att göra truppen värfvad. Om det omtalade
föslaget blifvit antaget, skulle vi redan nästa riksdag fått börja
striden mot deras anspråk i den rigtningen, och de skulle ej släppt,
förr än de fått sin vilja igenom. Det är endast det första steget som
kostar, heter det! Och sedan skåneka rusthållarne fått sin önskan upp -

N:0 43.

It)

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt- och sjöförsvaret.

(Forts)

Onsdagen den 18 Maj, f. in.

fyld, skulle de öfriga yrka på samma förmån med så mycket större
kraft, och slutet blefve, att vi om några år finge se hela indelta arméns
manskap utbytt mot värfvadt folk, utan garanti för dess fulltalighet,
och i afseende på möjlighet af dess så väl aflöning som
underhåll och öfning beroende af de årliga anslagen, motvilligt beviljade
eller afprutade.

Nu svarar säkerligen mången varm vän af indelningsverket i
denna kammare: Derhän får det ej Itömma! Vi värdera för högt
denna ganska fosterländska institution för att låta den sålunda förstöras!
Och just nu dertill, då vi måste frukta att oro sprider sig
äfven till våra förr så fredliga bygder, är det godt att hafva stadiga
och pålitliga soldater på landsbygden, som vi i nödens stund kunna
påkalla till hjelp för lugnets upprätthållande eller återställande. De
indelta soldaterna springa ej bort med socialisterna eller anarkisterna,
och vi behöfva ej heller befara, att de såsom ordningsmagtens biträden
skola förifra sig och öfverträda landets lagar. Men huru det
komme att gå i det ena som det andra fallet med de unga värfvade
soldaterna, det kan man ej så noga veta. Men om ock vi, som nu
utgöra ledamöter i denna kammare, så tänka och åro beslutna att ej
göra ett sådant utbyte af indelt trupp mot värfvad, så kunna vi dock
ej svara för hvad som kan ske här om några år, då kammarens nu
varande ledamöter kunna vara borta och andra komma i deras ställe.
År vägen väl beträdd, så är det svårt att afvika derifrån! Liksom
strömmen, då den väl börjat skära sig en ny våg, snart af egen kraft
tager rigtningen med hela sin ström i den nya fåran, så går det ock
i politiken, och hvad vi nu medgifva såsom undantag, kommer snart
att öfvergå till lag.

Sträcker jag nu min blick framåt några år, t. ex. de 10 åren,
hvarunder afskrifningen skett, och söker förutse huru vårt försvarsväsende
då gestaltar sig, så är synen alls ej glädjande. Vi skulle
visserligen hafva 90 dagars öfning för vår beväring, men också ej mera,
samt en stam af värfvade trupper, som aldrig blefve fulltalig, utan
företedde stora och betänkliga luckor — i all synnerhet vid tider,
då de egentligen behöfdes. Men för resten qvarstode samma brister
och fel i vårt försvarsväsende som nu! Samma brist på befäl och
underbefäl, samma ofullständiga organisation! Sträcker man nu blicken
än ett stycke längre fram i tiuen — kanske behöfver man ej se
rätt långt — så möter en mobilisering, och då framstå med ens fel
och brister i all sin nakenhet! Alla menniskor skola peka på dem
och häftiga förebråelser skola regna öfver regering och krigsstyrelse,
som ej med nog kraft och ihärdighet arbetat på att skaffa oss en
fullständig hårorganisation. En mobilisering i våra dagar måste gå
hastigt, och i de krigsberedda länderna räknar man tiden åt den i
dagar och timmar, så att den magt, som hinner blifva färdig 24
timmar före sin motståndare, anses derigenom ha vunnit en väsentlig
fördel. Hos oss komme en mobilisering att draga ut ej i veckor,
utan i månader, om vi ej äro bättre beredde ån nu. Tänkom oss
endast några få drag af en sådan operation. Fyra — fem — sex
klasser beväring sammandragna, utan att snart sagdt någon enda
man vet under hvad befäl han skall stå, eller till hvilken truppenhet

11 N;0 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

han skall höra. Vidare hopsamling och placering af de spridda per- Om utarbeeoner
som äro skyldiga att tjenstgöra i olika befattningar, konstitue- ffff

ring och utnämning af flera hundrade officerare och lika många ständigt ordunderofficerare.
Den samlade beväringens fördelning till »stridande» nande af
och »icke stridande», uttagning af det stora antal individer som på-landt och tjöräknas
från beväringen att tjenstgöra såsom läkare, auditörer, prester, /‘"•svaret.
skrifvare hos intendenterna, magasinsfolk in. in. Fördelning till (Forts.)
första linien, till reserven, till depoterna, till de många transporterna
såsom ammunitionskolonner för artilleriet, ammunitionskolonner för
infanteriet, proviant och fourragekolonner, sjuk-kolonner, tross och
utredningstransporterna. Ordnandet af staber och träng, m. m., m. m.

Detta är allt sådant, som för oss alltid och under hvad förhållanden
som helst fordrar mycken tid och mycket arbete. Men hafva vi ej
beredt oss derpå så mycket som vi under freden kunna göra det, så
är tidsbehofvet flerdubbelt större och arbetet öfver mensklig förmåga.
»Mobiliseringen går sönder». Och midt under det vi hålla på dermed,
få vi fiender i landet, och dermed är villervallan fullständig!
Mobiliseringen blir afbruten och vi måste gå mot fienden sådana vi
äro, men med största sannolikhet att endast möta motgångar och
nederlag, som hade kunnat undvikas, om vi varit bättre beredde.

Hvad jag nu framstält är ingalunda någon pessimistisk fantasi, utan
helt och hållet taget ur den reella verkligheten.

Huru lugnt jag söker betrakta vår försvarsfråga, så kommer
jag till den uppfattningen, att vi för närvarande äro stadde på en
felaktig väg. För min del har jag derom en brinnande öfvertygelse!

Det är af vigt att vi komma från detta svajande från den ena
grunden till den andra, hvarigenom endast allmänhetens omdöme
förvirras. Att vi upphöra med dessa partiella försök, som medtaga
våra tillgångar utan att lemna något fullgodt resultat, som sakna
fast grund och säkert mål och derför ej ingifva förtroende, ej ens
åt en stor del af dem, som af ett eller annat skal rösta för desamma.

Det är af vigt, att regeringen ej går bakom Riksdagen för att lyssna
till hvad den ena eller andra fraktionen derinom tycker eller önskar,
utan att den träder fram i spetsen för försvarsfrågan med ett klart
och bestämdt program.

Det är denna min öfvertygelse, som förmått mig att deltaga i
denna motion, hvars mål ju är att bedja regeringen framlägga en
fullständig och nöjaktig (jag undviker med afsigt det gamla uttrycket
»fullt betryggande») plan till försvarets organisation och deruti äfven
intaga det gamla indelningsverket till grundval, sä långt det ännu
kan fylla detta uppdrag, sedan det erhållit de förbättringar, hvaraf
det är i behof för att svara mot nutida fordringar.

Skulle nu regeringen efter moget öfvervägande komma till den
slutsats, att hon ej på den basen kan åstadkomma ett nöjaktigt och
bestående ordnande af vårt försvar, må hon då redogöra för sina
skäl dertill och framlägga bevisen derför, samt derefter öfvergå till
en annan grund för härordningen, hvilken grund knappast kan blifva
någon annan än den rena värnpligten, och sedan kraftigt fasthålla
dervid. Genom ett sådant sätt att gå till våga skall regeringen vinna

N o 43

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt* och sjöför
sr ar et,
(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

ej endast några tvifvelaktiga segrar vid voteringarne i kamrarne, utan,
^hvad vida mera är, fäderneslandets fortfarande tacksamhet.

För närvarande får jag bedja om proposition på bifall till motionen.

Herr Abelin: Det sått, hvarpå försvarsfrågan under en följd

åt år behandlats, har icke undgått att väcka allvarliga bekymmer;
å ena sidan en sorglöshet utan like och en fordran att utan "hänsyn
till att något afsevärdt vinnes för försvaret ernå oskäliga förmåner
såsom vederlag för sina knappa medgifvanden, å andra sidan en obestämdhet
i göranden och låtanden i förening med en benägenhet för
eftergifter, som haft och måste hafva till följd ökade fordringar hos
dem, som i lösningen af försvarsfrågan sätta den egna vinningen
såsom det förnämsta målet. Intet under då, om de finnas, som, bekymrade
öfver ett sådant frågans läge och de befarade följderna
deraf, velat gifva ett uttryck på samma gång åt sina bekymmer och
åt sin önskan, att åt försvarsfrågans lösning måtte gifvas en bestämd
och praktisk till ett önskvärdt mål ledande form. Långt ifrån sålunda,
att man haft anledning att beklaga eller beskärma sig öfver tillkomsten
af den motion, som afser att i skrifvelse till Kongl. Maj:t gifva
ett uttryck åt det ena och det andra, hade man, synes det mig, inom
denna kammare bort mera allmänt egna den sina sympatier och sin
anslutning, helst kammaren derigenom endast häfdat sin ställning och
det anseende, som kammaren, genom en fortsatt mindre nöjaktig
behandling af försvarsfrågan, äfventyrar att förlora.

Man förebrår mig och dem som, i likhet med mig, motsätta sig
förhastade och ödesdigra beslut att fördröja, ja kanske omöjliggöra
frågans lösning. Men tror man då, jag blott frågar den ärade kammaren,
att det är genom obestämdhet i tanke och handling, genom
opåkallad tjenstaktighet åt ena och andra hållet eller genom eftertergifter
för hugskotten för dagen, som man gifver det stöd som erfordras
för en lycklig lösning af den högvigtiga i alla våra samfundsförhållanden
djupt ingripande försvarsfrågan? Jag tror det icke!
Jag behöfver endast erinra om denna kammares tillvägagående vid
1885 års riksdag, då i strid mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit och i strid
mot allt hvad som sedan många år tillbaka ansetts såsom en trosartikel,
kammaren, för att tillmötesgå en från ledamöter af Andra
Kammaren utgången framställning, beslöt att åldersklasserna i beväringen,
eller de vid fältarmén tjenstgöringsskyldige värnpligtige skulle
begränsas till 6 i stället för till 12, som Ivongl. Majrt föreslagit, och
hvarom bestämmelse ingått i al''a från och med 1871 afgifna förslag
till försvarets ordnande, och om tillvägagåendet vid denna riksdag,
då kammaren, äfvenledes detta i strid mot Kongl. Majrts förslag,
för att som man trodde tillmötesgå en önskan från de skånska representanterna
i medkammaren och i akt och mening att vinna Andra
Kammarens bifall till öfriga delar af det då föreliggande förslaget,
beslöt vakanssättning af de indelta skånska kavalleriregementena och
manskapets anskaffande förmedelst värfning. Jag behöfver endast,
säger jag, erinra om dessa två fall för att visa, att kammaren icke
alltid i hit hörande frågor iakttagit den fasthet och det förutseende

N:0 43

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

som varit att förvänta och ärendets vigt bjudit, och att kammaren^» »!«*■
derigenom långt ifrån lemnat det erforderliga stödet för en lycklig
lösning af frågan. Ty genom beslutet af 1885 stå vi, så länge dets?t9ändigt „?d.
år bindande, i händelse af krig i fråga om ersättningsmanskap för ilande af
den stridande armén så godt som redlösa, och genom beslutet \iålandt- och sjödenna
riksdag har kammaren, vid det förhållandet att beslutet icke försvaret.
vann åsyftad verkan, blott gifvit dem, som, obekymrade om försvaret, (corta,)

i frågans lösning se ett medel till egen vinning, en anledning till
nya ökade anspråk och till förhoppningar att få dem uppfylda, utan
att besinna, att det ifrågavarande beslutet, om det kommit till utförande,
endast verkat att förrycka det bestående utan att närma oss
det mål som allena, i händelse den bestående grunden öfvergifves,
bör eftersträfvas, eller ett försvar, på den rena värnpligtens grund.

Det var en tid, den tiden är lyckligtvis förbi, då man inom
vissa ledande kretsar gjorde sitt allt för att nedsätta den indelta armén.
Det var icke nog med att förringa dess värde såsom en integrerande
del i organisationen af vårt försvar, det var nödvändigt
att äfven nedsätta individen, befäl som trupp, derinom, ja, man gick
slutligen så långt, att man förnekade den indelta arméns historia,
obekymrad om man derigenom betog svenska folket en del af dess
bästa’ och ädlaste minnen. Om än motiven dertill i någon mån kunna
sökas i obekantskap med förhållandena inom indelta armén, lärer
dock ingen tvekan vara derom, att man hade för afsigt att genom en
förkrosssande dom öfver indelningsverket bana väg för en rationel
betryggande härordning på den allmänna värnpligtens grund. Det
var, såsom kammaren täcktes finna, en dålig taktik; men den fick
passera. Frukterna deraf uteblefvo icke! Man tog fasta på de förklenande
omdömena och sökte med stöd af dem göra indelta armén
omöjlig. Men långt ifrån att dermed bana väg till den allmänna
värnpligten, syntes motståndet mot densamma snarare vid den tiden
tillväxa. Så inträffade vid 1875 års riksdag under debatten i Andra
Kammaren om déchargebetänkandet, att en mycket framstående ledamot
af kammaren tog sig anledning uttala sin förkastelsedom öfver
Ivongl. Maj:ts då föreliggande synnerligen förtjenstfulla förslag, fotadt
såsom bekant, på en följdrigtig tillämpning af den allmänna värnpligten,
förmenande att regeringen sjelf skulle tveka att sätta förslaget
i verkställighet och att man af dess framläggande liksom ur detsamma
kunde hemta skäl till anmärkning enligt 107 § regeringsformen.

Det förtjenstfulla förslaget kom icke till omröstning i någondera
kammaren. Härmed har jag icke velat säga, och än mindre är det
bevisadt, att icke förslaget, derest det oförändradt år efter år återkommit
utan att, såsom sedermera skett, tillgångarne af indelningsverk
och grundskatter i större eller mindre mån antingen rent åt
efterskänkts eller lemnats såsom vederlag för mer eller mindre afsevärda
försvarsförbättringar, i detta nu kunde hafva varit antaget.

Det är min tro att så varit fallet.

Jag har vidrört dessa förhållanden icke för att uppröra obehagliga
minnen, men för att varna för dermed liknande tillvägagåenden,

Jag har nemligen hört sägas, att de finnas inom Riksdagen, som, med
erkännande af att det förslag till försvarets ordnande som förelegat

N o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbe- till denna Riksdag var otillfredsställande och, hvad särskild! beträffar
till Juli- utsk°ttets, i vissa delar outförbar^ likväl uttalat den mening, att det
‘ständigt ord- 8enare förslaget bort oförändradt antagas; ty så lär det heta: »ju
nande af dyrare och svårlöstare, dess bättre, enär vi på det sättet skola tvinlandt-
och sjö- gas till en god organisation på den enda rätta grunden». Men man
försvaret, misstager sig helt visst häri och medlet är för hvarje fall förkastligt.

(Forts.) Liksom de, hvilka förklenade indelta armén i förhoppning att på
den vägen vinna en stark organisation på den allmänna värnpligtens
grund, förfelat målet, så skeda äfven de, som nu, med eftergifvande
af alla statens tillgångar i grundskatter och indelningsverk ifra för
antagandet af ett ofullständigt förslag i förhoppning att de nödiga
förbättringarne deri sedermera skola följa såsom af sig sjelfva, helt
visst ock förfela målet.

_ Det är ett sådant frågans läge, som jag har ansett böra så vidt
möjligt undanrödjas, och detta år anledningen hvarför jag sökt verka
för motionen. Drabbas jag dervid af mina ärade kammarkamraters
ogillande, skall jag bära det med jemnmod, ty jag anser mig i min
protest mot det sätt, hvarpå försvarsfrågan behandlats, förestafvad som
den varit af den varmaste önskan att se Irågan på ett tillfredssällande
sätt löst, endast hafva gjort min pligt.

Herr talman! Jag vet väl att, huru beslutet öfver denna motion
än må komma att utfalla, någon vidare behandling af ärendet inom
denna riksdag icke torde ifrågakomma. Men af aktning för motionens
syfte och i den förhoppning, jag delar med en ärad reservant,
att motionen, i synnerhet om den tillstyrkes af denna kammare, icke
skall lemnas obeaktad, tillåter jag mig yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Casparsson: Då jag erfor, att några och femtio leda möter

af denna kammare ville aflifva motionen utan dom och ransakning
— ett tillvågagående, som saknar motstycke i våra parlamentariska
annaler — och jag sedan erfor, att jag var ämnad blifva insatt
i det tribunal, som var prredestineradt att afkunna dödsdomen öfver
motionen, får jag bekänna, att jag tyckte det var litet hemskt. Jag
fann snart, att min ställning inom utskottet icke kunde blifva annan
ån att söka få domen afkunnad i så hyggliga ordalag som möjligt.
Och det har verkligen lyckats. Utskottet anför nemligen såsom skäl
för sitt afstyrkande helt enkelt det, att, då Kongl. Maj:t under alla
förhållanden icke lär underlåta att fortfarande egna all möjlig uppmärksamhet
åt lösande af den stora fosterländska frågan, anser utskottet
den af motionärerna föreslagna skrifvelsen icke erforderlig.
Ja, i den motiveringen kan jag instämma. Jag hade litet betänkligheter
mot ordet »fortfarande», hvilket jag ansåg borde utgå; men det
gick icke, hvarför jag fick finna mig deri. Beträffande den re^it, som
utskottet uppstält, har jag några anmärkningar att göra, hvilka jag
omnämnde i utskottet och dervid sade, att jag komme att opponera
mig deremot i kammaren, emedan jag ansåge framställningen icke
vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Utskottet framställer
det påståendet, att vid intet tillfälle har Riksdagen eller någon
af dess kamrar afgjordt uttalat sig emot användandet, i större eller

No 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

mindre omfång, af en vårfvad stam såsom grund för den nya armé- Om utarbeorganisationen.
Att den icke uttalat sig mot värfning i mindre om- t^det^{
fång, kan jag hålla med om, och jag för min del anser, att värfning ord kan

i mindre omfång något utstr&ckas; men deremot har Första Kam- nande af
maren bestämdt uttalat sig emot vårfnings användande i större omfång, landt- och sjöDet
skedde vid både 1878 och 1883 års riksdag. Vid 1883 års riks- f»rsvarttdag
vände sig Första Kammarens öfverläggning uteslutande omkring (Forts.)
40 § i lag om härordningen. Första momentet af denna paragraf
lydde: »Härens stamtrupp antages genom frivilligt aftal och mot den

aflöning, som kan blifva erforderlig.» Detta afslogs i Första Kammaren.

Dermed har enligt min uppfattning Första Kammaren bestämdt uttalat
sig emot en större utsträckning af värfningen såsom grund för stamtruppens
anskaffning. Vidare nämner utskottet här: »Deremot lärer

ej kunna förbises att Riksdagen i sin helhet och Andra Kammaren
upprepade gånger uttalat den mening, att indelningsverket ej borde
bibehållas som beståndsdel af den nya härordningen.» Det är fullkomligt
sant. Riksdagen i sin helhet har gjort ett sådant uttalande
år 1873 i den skrifvelse, som då afläts, och resultatet af denna skrifvelse
känna vi mycket väl. Andra Kammaren har både förut och
efteråt uttalat sig emot ett bibehållande af indelta armén, men får man
läsa mellan raderna, hafva motiven till detta uttalande emot indelningsverket
till stor del varit, att man icke velat ingå på en utsträckning
af den allmänna värnpligten. Sedan Andra Kammaren instämt i 1873
års skrifvelse och uttalat sig emot indelningsverket för att få framlagdt
ett förslag på den rena värnpligtens grund, rönte detta förslag det mottagande
i Andra Kammaren, som den föregående talaren framhållit,
ocn af det Kongl. förslaget återstod icke så mycket, som jag kan taga
i min hand. Det led ett förkrossande nederlag. Allt så har Andra Kammaren
uttalat sig bestämdt både mot indelningsverket och mot att bygga
på den rena värnpligtens grund, och Första Kammaren har uttalat sig
emot försvarets byggande på värfvad stam. Då återstår icke någon annan
organisationsform än stammens anskaffande genom lottning; och huru
något sådant skulle komma att upptagas, derom tror jag vi kunna
vara ense, och det framgår äfven deraf, att den senaste generalskomitén
i sitt utarbetade förslag icke vågat föreslå lottning, utan i
stället föreslår att uttagningen skulle ske genom inskrifningsnämnderna.
Så förhåller det sig med den saken.

Nu har man sagt, att vi skola gå de partiella förbåttringarnes
väg. Ja, det år mycket bra, om man blott på samma gång beträffande
skatteafskrifningen också går de partiella afskrifningarnes väg.

Men att beträffande försvaret gå de partiella förbättringarnes väg och
beträffande afskrifning och skattelindringar erbjuda allt hvad man
har att gifva, anser jag, när man nu en gång stålt sig på köpskapens
grundval, icke vara klokt. Dessutom åro de hår partiella förbättringarne
en mycket dyr metod. Jag tror att, om någon tänker uppföra
ett hus, går han tillväga på det sätt, att han först uppgör en bestämd
plan och derefter uppför huset på en gång, och icke såsom gamle
cursor Ilergholm i Upsala, hvilken år efter år tillbyggde ett ruin då
och då efter som han hade råd.

Jag skall anföra ett exempel. År 1871 uppgick den fjerde

S o 43

Onsdagen den 18 Maj. f. in.

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt- oeh sjöförsvaret.

(Forts.)

hufvudtiteln till 9,676,400. Det då framlagda förslaget, fullständigt
'' utarbetadt och genomtänkt, skulle medföra en ökad kostnad af 2,808,000
kronor. Lägger man dertill indelningsverket, med en beräknad kostnad
af 4,500,000 kronor, kommer man till en summa af 16,984,000
■kronor eller i rundt tal en kostnad af 17,000,000 kronor. Jag får
dock göra den erinran, att i denna siffra ligger icke aflöningen till
den indelta arméns befäl, hvilken aflöning då utgick från de indelta
boställena. Jag vet icke bestämdt hvad denna siffra kan uppskattas
till, men tager jag den till 2,000,000 kronor, tror jag. att jag snarare
tagit till för högt än för lågt. Således utgjorde hela kostnaden

19.000. 000 kronor, och detta för ett fullständigt ordnadt försvar.
Huru förhåller det sig i närvarande stund? I det betänkande, som
statsutskottet snart kommer att inlemna, äro de ordinarie utgifterna
under fjerde hufvudtiteln upptagna till ett belopp af något öfver

21.000. 000 kronor. Lägger man dertill de återstående 70 procenten,
som lindringarne af rustnings- och roteringsbesvären skulle komma
att medföra, uppgående till en summa af 6,100,000 kronor, så äro vi
uppå på en siffra af öfver 24.000.000, utan att dock i denna siffra
är inbegripen den kostnad, som de ökade öfningarne, beklädnad och
utredning skulle komma att medföra. Jag antager, att vi då skulle
komma upp till åtminstone 25,000,000 kronor, om icke mera. Jemför
man då den ökning, som de partiella förbättringarne medfört, från
1871 till 1892, tror jag, att man verkligen bör gå försigtigt tillväga
med dessa så mycket beprisade partiella förbättringarne.

Att handla utan plan är det dyraste af allt. Det se vi både på
landtförsvaret och sjöförsvaret, Se vi på det anslag, Danmark lemnar
till sitt sjöförsvar, så är det icke högre än hvad vi lemna till vårt,
men dess flotta är i mycket bättre skick än vår. Det är det planlösa
famlandet, som är förstörande både för försvarsfrågan och våra
finanser. Här är det många, som äro lika ifriga som någon för försvarets
stärkande, men anse, att kan man blott få de nittio dagarnes öfning,
är allt väl bestäldt. De anse denna utsträckning såsom ett
slags med mystisk kraft utrustad »opus operatum». Men det är icke
nog med de nittio dagarne. Ty ha vi icke tillräckligt och vål utbildadt
befäl, en tillräcklig och väl öfvad stam att sätta in de vårnpligtige i,
så ha vi i alla fall icke fått något betryggande försvar. Och jag
tillägger, att ha vi icke tillgodosett det fasta försvaret med befästningar,
bakom hvilka dessa otillräckligt skolade värnpligtige kunna
i händelse af nederlag få skydd, så är försvaret i alla fall icke tillgodosedt.

Om försvarsfrågan i sin helhet vore mycket att tala, men
när det blott år fråga om den föreliggande skrifvelsen, vill jag icke
längre upptaga kammarens tid. Jag har blott velat angifva både den
ståndpunkt, jag i fråga om motionen, och den ståndpunkt, jag inom
utskottet har intagit. Utskottet säger på ett ställe, att det icke tillkommer
utskottet att uttala något omdöme beträffande det system,
hvarpå försvaret bör grundas. Det må så vara. Men olyckan är, enligt
min åsigt, att det är ingen eller åtminstone högst få, som anse sig böra
uttala något omdöme. Alla säga sig vilja försvarets stärkande, men
på hvilken väg man för målets vinnande bör gå, derom är det mycket

Onsdagen den IS Maj, f. m.

N:0 43.

få, som hafva en bestämd åsigt. Till och med inom Konungens råds- Om utarbe■knrnmare
tyckas åsigterna vara mycket delade, åtminstone att döma*"**
efter det märkvärdiga statsrådsprotokollet för den 4 januari 1892 och syndigt ordden
märkvärdiga dialog, som der förekommer mellan chefen för landt- nande aj
försvarsdepartementet och hans excellens herr statsministern Såsom landt- och sjusagdt,
hvart man blickar, är det ingen, som vill uttala något bestämdt försvaret.
omdöme om det slutliga målet. Det är felet och, enligt min åsigt, (Forts.)
är detta också orsaken, hvarför vi icke komma ur fläcken. Jag har
icke något särskilt yrkande att framställa.

Herr Forssell: Jag hörde icke till dem, som ville vägra re miss

å den ifrågavarande motionen; men erkänner, att när jag såg,
att 57 högt aktade ledamöter af denna kammare förenat sig om en
motion sådan som denna, gick det mig som den ärade talaren på
uplandsbänken vid remissvägran: Jag tyckte att det var — hemskt.

Hemskt — ty jag sade mig: om, efter all denna långa tid af vacklande
osäkerhet och slapphet i försvarsfrågan, det slutligen är ett
sådant program som tillvinner sig ett sådant understöd, — då ser det
verkligen dystrare ut än någonsin för försvarets stärkande. I den
ifrågavarande motionen talas åtskilligt om försvarsfrågans lösning-,
men det år märkvärdigt litet taladt om försvarets förstärkande. Der
talas mycket om lättnader och lindringar i bördor, ja, så mycket, att
det ser ut, som om just det, som i den Andra Kammaren hittills varit
driffjedern för försvarsfrågans förande framåt, nu skulle hafva blifvit
drifkraften äfven i denna kammare. Der talas deremot ofantligt litet,
ja, nästan intet, om det vigtigaste af allt, om värnpligtens och den personliga
medborgerliga vapenpligtens utsträckning. Vid sådant förhållande
torde det vara tillåtet att yttra några ord, framställa några
anmärkningar emot det program, som de ärade motionärerna framstält,
ett program, som vi på 1870-talet skulle hafva kallat »indelningsveikets
vänners» program, och hvars för ögonblicket mest betydande
punkt väl dock ligger i den med kursiv stil utmärkta protesten
mot — det skånska kavalleriets sättande på vakans.

För några årtionden sedan, herr talman, var det se d att loforda
bofastheten, torpsystemet såsom det mest utmärkande, det förträffligaste
draget hos vår indelta svenska armé. Då voro de fleste, ja,
nästan alla militärer ense om att för oss civile framhålla de oöfverträffliga
fördelarna af detta torpsystem. Då betraktades de svenska
krigare, som ej voro bofaste eller suto på torp. om ej som odugliga,
åtminstone såsom en sämre klass soldater, som trupper af mindre
pålitlighet och styrka, I denna uppfattning har — jag tror icke
någon skall bestrida det — under senare tider en väsentlig förändring
inträdt. Man vågar icke längre påstå, att de indelta soldater, som
sakna egen bostad eller torp, dier att våra garnisonerade regementen
måste bilda sämre trupper än de indelta på torp bofaste soldaterna.

Många, ja kanske de fleste militärer i våra dagar och framför allt
mdlitärer af hög och obestridlig krigsbildning gifva oss nu för tiden
sådan föreställning om den verkan torpsystemet utöfvar på stammens
organisation, att man deraf ovilkorligen måste draga den slutsatsen:

Första Kammarens Prat. 1802. N:o 43. 2

K:o 43. 18 Onsdagen den 18 Maj, f. in.

Om utarbe- en på torp sittande stam måtte vara den af alla minst lämpliga — till
tanda af /^''krigsbruk. En högt ärad och insigtsfull talare på östgötabänken har
1 eländigt ord- visserligen nyss klagat öfver den dåliga taktik, hvartill sådane milinande
af tärer gjort sig skyldige, då de icke skytt för att nedsätta den indelta
landt- och sja- arméns krigsduglighet och då de ej ens visa tillbörlig respekt för denna
förevara, arm^8 historiska minnen. Jag föreställer mig, att de militärer af en
(Forts.) annan skola, som icke kunna loforda den indelta armé, som har sitt lifs—
vilkor i torpsystemet, kunna med lugn svara den vördade talaren: man
behöfver visst icke förneka flintlåsgevärets relativa och historiska värde
för att döma det odugligt för nutida krigsbruk; man bestrider visst
icke, att Sveriges arméer vunnit vackra segrar med flintlåsgevär och
bajonett, når man påstår, att nutidens stridssätt fordrar ett annat gevär
än det som för två hundra år sedan var förträffligt. Ty den indelta
arméorganisation, som hvilar på torpsystemet, den torde till
nutidens på värnpligt grundade arméorganisationer förhålla sig ungefär
så som flintlåsgeväret till bakladdaren eller repetergeväret.

För några årtionden sedan, herr talman, var det också mycket
vanligt att framhålla just den långa tjenstetiden såsom ett utmärkande
och förträffligt drag hos den svenska indelta armén. Det påstods,
att den långa tjenstetiden var ett vilkor för arméns disciplin och sammanhållning
och dermed för dess krigsduglighet; och man kunde få
höra mycket poetiska utgjutelser öfver den blågula fanan, som fladdrade
öfver far och son i samma krigareled. Äfven den uppfattningen
torde i senare tider hafva fått vika för ett helt nytt tänkesätt. Man
ser icke längre i den långa tjenstetiden en stor fördel, utan en stor
olägenhet. Insigtsfulle militärer erkänna, att den långa tjenstetiden
är en börda, en svaghet, ett slöseri. Tjenstetidens förkortning har
upptagits på programmet till och med af indelningsverkets vänner.
Och under det de 57 motionärerna i år ej vågat säga ett enda ord
till försvar för torpsystemet, under det de ännu mindre vågat begära,
hvad man förr så modigt yrkade, uppsättning af nya nummer med
torp, så hafva de ock erkäct, att den långa tjenstetiden icke är någon
fördel.

Det år således icke torpen, icke heller den långa tjenstetiden,
som motionärerna hålla på, när de tala om vår förträffliga indelta
arméorganisation. Nej, det är något annat, det är dess dyrbara egenskap
af att vara indelt och — icke värfvad. Sådan är den sista
position, som indelningsverkets vänner länge intagit och ännu intaga,
låtom oss för all del, säger man, icke taga emot en värfvad stam;
Låtom oss hellre behålla den goda indelta stammen!

Den som så talar utgår tydligen från föreställningen och förutsättningen,
att den indelta stammen icke är värfvad. Men ordet
värfva betyder ju rekrytera mot betalning, det betyder att mot penningar
eller penningars värde lega män, som frivilligt åtaga sig
att försvara fosterlandet; huru kan man då uppställa en dylik begreppsskilnad
mellan indelt och värfvad armé? Obestridligt är ju, att den
indelte på torp sittande soldaten år fullkomligt lika mycket legd till
fosterlandets försvar som den garnisonerade soldaten i Stockholm.
Förklaringen å gåtan ligger helt enkelt deri, att man vid talet om
iudelt och värfvad armé inlägger i ordet värfvad en ny betydelse.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

N o 43.

Indelte eoldaterne äro nog legde de också, men legde af rust- och Om utarberotehållare.
Men v ärfva de äro de soldater, som legas af kronan och ta,ndet^{
genom dess för det ändamålet utsände skaffare. Och fullkomligt ord''

rigtigt och sant är det vidare, att det för kronan möter stora svång- nande aj
heter att värfva rekryter i stort antal, och att det för kronan blir lar,dt- och tjainycker
dyrt att värfva genom sina uteliggare; då deremot för de fSrivaretmånga
i orterna spridda rutt- och rotehåHarne legningen är en jern- (Forts.)
förelsevis billig affär. De ega kännedom om, hvarest unga soldatämnen
stå att få i orterna och de hafva ett rent personligt och mycket
kraftigt intresse vid att lega dem för billigt pris. Detta rust- och
rotehållares intresse står såsom en garanti emot den oskäliga stegringen
af kostnaderna för stammens anskaffning. Med ett ord, frågan
om värfning eller icke värfning, om värfning genom kronan eller
värfning genom rust- och rotehållarne, är helt enkelt en finansiell
fråga; och indelta arméns företräde framför den värfvade armén i
detta hänseende är helt och hållet ett finansielt företräde.

Nå väl, herr talman, denna den sista positionen, från hvilken
den indelta stammen kan försvaras såsom en fördelaktig arméorganisation,
den hafva nu de ärade 57 motionärerna, mer eller mindre
medvetet, men så mycket mera fullständigt öfvergifvit. Ty hvad är det
de 57 nu föreslå? Jo, de föreslå, att rustnings- och roteringsbesväret
bör fixeras och staten öfvertaga den del af kostnaden, som öfverskrider
det fixerade beloppet. Nu torde det för kammaren vara bekant,
att af rustnings- och roteringskostnaden är det egentligen en
enda del, som är vexlande och omöjlig att på förhand beräkna: det
är rekrytanskaffningskostnaden. Att fixera rustnings- och roteringskostnaden
till ett visst belopp betyder således ej något annat, än att
staten betalar allt hvad det utöfver rekrytkostnadens en gång fixerade
belopp kostar att för hvarje gång ånyo lega eller värfva rekryt. Så
vidt jag kan förstå, är detta ur finansiel synpunkt precis detsamma
som att sätta hela indelta armén på vakans. Rust- och rotehållarnes
befattning med rekryteringen skall, vill man kanske säga, fortfarande
qvarstå: de skola vara berättigade och skyldige att anskaffa karlar
och framställa dem till mönstring, men de skola ej vara skyldige att
betala längre än till ett visst belopp, och resten betalar staten. Hvart
tager det då vägen? Jo, rust- och rotehållarne, som ej längre hafva
något intresse af att hålla rekryteringskostnaden lågt, emedan det ej
gäller deras pung, utan statens, ställa rekryteringen på det för sig
beqvämaste sätt. De anskaffa rekryter, men de behöfva icke se på
kostnaden, ty de få skrifva räkning på statsverket. Jag hemställer,
om ej ur finansiel synpunkt detta vore det sämsta system af alla för
anskaffning af de 5—6,000 rekryter, som svenska armén behöfver.

Ställer jag mig på denna ståndpunkt, måste jag således ovilkorligen
föras fram — till 1871 års förslag, enligt hvilket det ju ej blir rustoch
rotehållarne, som i sista hand rekrytera, utan staten sjelf skall
öfvertaga rekryteringen af de soldater, som skola tjena åt rust- och
rotehållarne.

Jag tror derför, att jag har rätt karakteriserat detta program,
då jag säger, att det öfvergifvit den sista och kanske mest hållbara
af den indelta arméns positioner och att det fört oss fram till det

K:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbetande
af förslag
till fuVståndigt
ordnande
af
landt och fjöfö~svaret.

(Forts.)

lena värfidngssystemet — detta system, som de ärade motionärerna
dock trott sig böra utdöma.

Motionens närmaste uppgift skulle ju vara att afgifva en protest
emot det förslag till vakanssättning af skånska kavalleriet, som för några
veckor sedan i kammaren behandlades och då vann bifall af ej
mindre än 94 röster. Jag ber herrarne svara mig: skulle det, om
det nu af motionärerne föreslagna systemet genomfördes, verkligen
komma att finnas någon den minsta skilnad mellan det skåDska kavalleriet,
satt på vakans efter statsutskottets förslag, och det skånska
kavalleriet, reformeradt efter motionärernas förslag? Den skånska
kavalleristen sitter icke på torp. Han är »indelt» endast derutinnan
att han värfvas och underhålles af rusthållaren, som är skyldig att
svara för, att karlen blir anskaffad. Men befria rusthållaren från
det pekuniära ansvaret för att rekryten varder anskaffad; låt staten
mot en kontant för alltid fixerad summa af rusthållaren öfvertaga
samma ansvar! Jag kan ej förstå annat än att hvad som derigenom
försiggår i verkligheten blir en vak afsättning, och att man på det
sättet upprättar ett af staten värfvadt skånskt kavalleri. Enda skilnaden
blir ju, att de, som yrka att skånska kavalleriet må sättas
på vakans, alltid tänkt sig, att rekryterna skulle hållas i garnison
med lång öfningstid och kort tjenstetid. Med bibehållandet till namnet
af den indelta truppen, bibehåller man deremot den korta öfningstiden
och den långa tjenstetiden.

Jag kan icke se, att Första Kammaren skulle göra vare sig Kongl.
Maj:t eller försvarssaken eller statens finanser någon tjenst med att
understödja ett program af denna beskaffenhet. Jag kan icke heller
annat än beklaga, att så många högaktade motionärer ha kunnat så vidlyftigt
behandla en för hela vårt fosterland så vigtig fråga som denna
utan att tala om värnpligten annorledes än i förbigående och likasom
med en misstrogen axelryckning. Om motionärerna, i stället för
att sätta värnpligtens fullständiga utveckling såsom ett lätt öfverhalkadt
alternativ i början af motionen, hade satt den i slutet såsom
motionens kärna och kläm; om de hade framhållit sina förhoppningar
och fordringar med afseende å det minsta måttet af värnpligtsöfning,
som må anses erforderligt för försvarets stärkande, då hade i
ett sådant uttalande från Första Kammarens mest betydande ledamöter,
med hvilka jag förmodar att alla de öfriga då förenat sig,
verkligen gifvits så väl en uppmuntran åt försvarsrörelsen i landet,
som äfven en god hjelp åt Kongl. Maj:t i striden mot svagheten,
likgiltigheten och fördom arne, hvilka tyvärr ännu alltför mycket bestämma
försvarsfrågans öde i vårt land.

Under beklagande af denna brist i motionen tillåter jag mig,
med stöd af hvad jag nu anfört, yrka bifall till utskottets yrkande
och afslag å densamma.

Herr Brehmer: Emedan ju här gäller att afhandla frågan

om den grundval, hvarpå ett definitivt ordnande af vårt försvar hör
hvila, vill äfven jag, så godt jag för tillfället förmår, uttala mina
åsigter i saken, hvadan jag anhåller om kammarens uppmärksamhet
för några ögonblick.

Onsdagen den 18 Maj, f. m. 21 N;0 43.

Då man vill uppställa grunder för en nutida härordning, måste Om utarbeman
naturligtvis se tidens kraf lätt i ögonen i afseende på taktikens full och

krigföringens nuvarande ståndpunkt och följaktligen hemta lär -“ständigt orddomar
utur den allra nyaste tidens krigshistoria. Derur framspringer nande af
intet stöd för principen »stam och beväring». Nej! derur måste man landt- och sjömed
tydliga drag erfara, att endast den härordning kan för ett land försvaret.
blifva fullt betryggande, som grundas på allmän värnplikt, så tilläm- (Foits.)
pad, att hvarje enskild man i fältarmén verkligen blir fullt öfvad
och disciplinerad, och så konseqvent i öfrigt, som med landets förmåga
och förhållanden är förenligt. Man beköfver ovilkorligen för
att föra krig nu för tiden massor af folk och massor af fullt öfvadt
och disciplineradt folk. Vårt gamla indelningsverk kan ej motsvara
detta kraf hvad massorna beträffar. Det besitter nemligen det stora
felet att endast uppställa en allt för fåtalig styrka och egen ej förmåga
att vid krigstillfälle svälla ut genom i landet befintliga, lika väl
utbildade reserver; och detta med anledning af den långa tjenstetiden,

30 år. Man kan också med hänsyn härtill säga, att indelningsverket
i förhållande till den valuta det lemnar i antal öfvadt folk är den
dyraste härordning som flas. Ty under 30 år kan man icke komma
till högre resultat än indelningsverkets fåtaliga numerär, under det
att, om tjenstetiden skulle kunna nedsättas t. ex. till 6—-10 år, man
under samma tidrymd skulle kunna öfva 5—3 gånger så stor styrka
för alldeles samma kostnad. Jag vågar nemligen påstå att, sedan
den indelta soldaten tjenat i åtminstone 10 år, är all den öfning, man
sedan gifver honom, bortkastad. Han blir icke bättre, snarare förslappas
hans intresse mer och mer med åren. Nu kan man emellertid
icke nedsätta tjenstetiden så effektivt, att det i militäriskt hänseende
skulle ega någon betydelse, med bibehållande af det nu i
allmänhet gällande aflöningssättet medelst torp. Ty man kan ju icke
antaga en soldat och göra honom bofast på ett torp för så kort tid
som 6—10 år, för att, sedan den tiden är slut, köra bort honom.

Men tager man fullständigt bort torpsystemet, så tager man också
bort det vackra och egendomliga i sjelfva grundvalen, hvarpå indelningsverket
hvilar, hvarigenom det i socialt hänseende är så synnerligen
beaktansvärdt, och föga mer skulle af detsamma kunna återstå
än rust- och rotehållarnes skyldighet att anskaffa karl; men denna
skyldighet kunde väl knappast heller qvarstå, emedan den blefve
allt för betungande vid en lörkortning af tjenstetiden. Man kan
visserligen reformera indelningsverket i ekonomiskt hänseende på så
sätt, att dess börda aflyftes och fördelas på alla skatteföremål, men
vill man reformera det i militäriskt hänseende genom nedsättning i
tjenstetiden — och huru skall man väl i längden kunna undgå att
göra detta — då laborerar man helt enkelt bort detsamma, och produkten
blifver en värf-* ad stam. Men en sådan är ju så väl i ekonomiskt
som socialt hänseende förkastlig. Fasthåller nan emellertid
envist vid principen stam och beväring, då måste man också vara
beredd på att förr eller senare öfvergå till värfvad stam, men då
kommer man just dit, hvarthän man icke vill.

Af härordningar, grundade på allmän värnpligt, kan man särskilja
tvenne slag eller system: kadersystemet och milis systemet.

N:0 43.

Om utarbetande
af för
slag till full
ständigt ordnande
af
landt- och sjö
försvaret.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Kader systemet består deri, att af den åldersklass, som första gången
| inskrifves, uttages en mindre del, som erhåller en kortare öfning, då
deremot den. återstående större delen erhåller en längre och följaktligen
grundligare öfning. Den längst öfvade delen af de värn''
pligtig08 yngre årsklasser är det, som vid en mobilisering år afsedd
att utgöra den egentliga fältarmén med sina inom landet befintliga,
lika lång tid utbildade reserver af de närmast äldre årsklasserna.
Den en kortare tid öfvade delen af de värnpligtige afses att begagnas
till besättningstrupper å fästningar och å befästade orter,° t?ll
etapptjenst, det vill säga sådan tjenst, som afser att förmedla förbindelsen
mellan fälthären och operationsbasen och vidare bakåt till de
centrala förrådeD, äfvensom till trängtjenst i allmänhet. Det kan
också hända, i fall behof att uppbringa fältarmén till större styrka
under krigets gång skulle uppstå, att delar af denna kategori öfvade
dit utsändas, men då utgör fältarmén den fasta kader eller ram, som
omsluter detta mindre tal ofullständigt öfvade, och deraf härleder sig
namnet: »kadersystemet». Slutligen har man i detta system landstormen,
bestående af de äldsta årsklasserna och afsedd för hembygdens
försvar. Milissystemet består deri, att alla värnjdigtige erhålla
en lika lång öfning, men under kortare tid. Man öfver massor, men
på grundlighetens bekostnad. Derigenom att alla skola hafva lika
lång öfning måste öfningstidm inskränkas, tv intet land har hittills
ansett sig vara så rikt, att det kan påkosta alla sina manliga medlemmar
en så lång utbildning, att de kunna anses vara fullständigt
öfvade och disciplinerade; och det behöfs ej heller. Vid detta system
finnes äfven landstorm, bestående af de äldsta årsklasserna. Milissystemet
år mest konseqvent genomfördt i Schweiz och Norge. Och
vår egen beväringsinrättning år icke något annat ån ett milissystem,
visserligen kompletteradt af indelningsverket, hvarigenom vår härordning
gifvit upphof till benämningen af ett särskilt slag af sådan,
nemligen (len som år grundad på principen »stam ock beväringr.

Nu gifves det icke något tvifvel om, hvilketdera af dessa system
är det fördelaktigaste. Vid kadersystemet öfvar man rätt och jemnt
så stor styrka fullständigt, som landet behöfver uppställa i fältarmén.
Man har emot detsamma anmärkt svårigheten att urskilja dem, som
skola erhålla den kortare öfningen, från dem. som skola erhålla den
längre. Men jag tror mig kunna försäkra, att det kan med full trygghet
öfverlemnas åt de årliga inskrifningsmyndigheterna. Jag når
sjelf erfarenhet från behandlingen i inskrifningsnämnderna, emedan
jag i flera år varit ordförande i en sådan. Med skärpta bestämmelser
i afseende på läkarebesigtning af de värnpligtiges kroppsbeskaffenhet
och genom uttagning af sådana ,som anses utgöra familjestöd, med flera
föreskrifter, skulle detta urskiljande kunna med full trygghet anförtros
åt dessa myndigheter utan fara för ett spår af go Itycke eller
mannamån.

Hvad .emellertid vår nuvarande härordning beträffar, så, äfven
om med bibehållande af indelningsverket beväringens cfningar ökas
till 90 dagar, blir det blott en milisarmé. Beväringen erhåller en
allt för knapp utbildning, och det är dock den, som vid en mobili -

Onsdagen den 18 Maj, f, m.

N o 43.

sering kommer att utgöra hufvudmassan af armén. Man får ej in- Om utarbevägg!
sig i den föreställningen, att den fåtaliga indelta.truppen
skulle kunna komma att utgöra något synnerligt stort moraliskt stod mndigt ord.
för den ofullständigt öfvade bevåringsmassan. Enligt hvad som upp- nande af
lystes under debatten om försvarsfrågan, kommer ett fåltstarkt in-landt och »jofanterikompani
på 200 man att bestå af 147 bsväringar och 53 soldater.
Men vid den låkarebesigtning, som alltid i sammanhang med
mobilisering eger rum, kommer nog en del af de 53 att utgallras
såsom för samla och skröpliga att utstå ett fälttågs besvärligheter, och
beväringarnes antal ökas i förhållande dertill. Jag tror således, att
man kan påstå, att det fåtal indelta soldater, som kommer att såsom
menige insättas i fältarmén, blir en så försvinnande liten del af det
hela, att man ej kan säga, att dessa komma att utöfva något moraliskt
stöd eller inspirerande inverkan på den ofullständigt öfrade bevåringsmassan.
Dessutom kräfva nutidens 6trider ovilkorligen, att hvarje
enskild man i fältarmén är fullständigt öfvad och disciplinerad.

Man framför nu för tiden icke trupperna i striden i slutna
formationer under direkt kommando af befälet. Infanteriets stridssätt
är eldstriden, och formationen är den spridda ordningen. Redan på
så stora afstånd som 2—3,000 meter från en fiendtlig, ställning, förutsatt
att ett anfall måste ske öfver öppna fältet, måste den främsta
stiidslinien spridas i skyttelinier. Den framgår då från den ena. eldstationen
till den andra, efterföljd af reserverna, hvilka framskickas
för att fylla luckorna i de främre linierna och pressa dessa, framåt
till förnyade ansatser. På detta sätt växer anfallsrörelsen i styrka
för uppnående af den sista eldstationen, snabbeldshållet, som förlågges
så nära den fiendtliga ställningen som möjligt. Genom bakom varande
reservers ytterligare påträngning bildas nu, sedan snabbelden gjort
sin verkan, en så öfverväldigande stötkraft att, såsom en författare
säger, »massan måste bana sig väg liksom floden under islossningen».

För ett oinvigdt öga ter sig ett sådant stridens ögonblick såsom idel
villervalla och oordning. Och oordning är det, ty kompanier, bataljoner,
regementen äro blandade om hvarandra. Och dock gifves det
ordning i d> t hela. Den ordningen uppehållande kraften är just .utbildningen
och öfnitfgen hos hvarje enskild man i ledet, utan hvilka
befälets åtgöranden skulle vara fruktlösa; och de fåtaliga indelta soldaterna,
hvilka kunna finnas spridda här och hvar, de kunna icke
heller uträtta några trollkonster. Den enskilde mannen har nemligen
erhållit en så lång öfning och utbildning, att han känner sig såsom
soldat: han besitter hvad man kallar »truppvana», det vill säga han
vet att finna sig till rätta, äfven om oordning uppstår; han besitter
hvad man särskilt kallar »elddisciplin», han har öga för fienden och
öra eå vidt möjligt år för befälet. Han vet, att han såsom cn del af
nå<*ot helt måste underordna sina känslor och intryck under det hela
och ht>n vet när han kan och bör handla sjelfständigt och när han
måste lyda. Ilar man med sådana trupper uppnått snabbeldshållet,
då är också vanligtvis fiendens motståndskraft bruten. Men tror
någon, att man skulle kunna uppnå detta med 90 dugars öfvade beväringar?
Man säger, att de 90 dagarne äro minimum. Jag tror, det
är så godt först som sist, att erkänna, att denna öfning är otillräcklig.

>7:0 43,

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

taZe''17''tör-^ [Öra, fram ®ådana trupper vore, som man säger, att föra dem till
slag till full-6^gtbänken. Anfallsrörelsen skulle nog i sådant fall snart urarta till
ständigt ord- en rörelse bakåt i stället för framåt med dess förskräckliga följder,
nande af nederlag och manspillan. Då frågar jag: vore det ej obarmhertigt’
lanfLZref'' ^C,nt “f uPPröran(le att Pa detta sätt prisgifva landets söner, och borde
(FortsV 1CkC 8n?rare hyarje tänkande menniska och i synnerhet alla föräldrar
säga: vi fordra, att våra söner skola få all den öfning och utbildning
som kräfves för de omständigheter, hvaruti de kunna°råka.

Med hvad jag nu sagt har jag velat påvisa, att indelningsverket
såsom organisationsform vid ett definitivt ordnande af vårt försvar är
olämpligt, att öfver hufvud principen stam och beväring »är förkastlig?.,
och slutligen att man ej bör invagga sig i den tro, att försvarsfrågan
skulle bil löst genom någon som helst utveckling af vårt nuvarande försvar
på det beståendes grund och med endast 90 dagars öfning för beväringen.
Detta blir endast en partiel reform, en nödfallsåtgärd för
tillfället, för hvilken man dock skulle vara beredd att uppoffra millioner
i grundskatter och omkostnader för aflyftande! af indelningsverkets
ekonomiska börda, under det att försvarsfrågans lösning fortfarande
blefve lika sväfvande som hittills och endast kan vinnas
genom en på allmän värnpligt grundad härordning.

Så väl representationen som landet i sin helhet torde dock någon
gång ^behöfva veta hvad som kräfves, för att vi med något hopp°om
framgång skola kunna värna om vår sjelfständighet, Hasthålles icke
grundvalen,_ hvarpå man bör_ bygga, orubbligt och utan tvekan, utan
inan fager intryck af den politiska konjunkturen inom Riksdagen, huru
vida det eller det härordning,-förslaget, den eller den partiella reformen
har utsigt att för tillfället arbeta sig igenom och derefter rättar
grundval eller makar den ligtiga åt sidan, då har man enligt min
åsigt ^ råkat in på afvägar, och försvarsfrågan når sent eller aldrig
sin lösning. De gångna årtiondenas erfarenhet visar bäst, hvarthän
detta vacklande hit och dit i afseende på grundvalen ledt.

Det förslag, som af den nuvarande regeringen framlagts, förra
året och i år, för att föra arémfrågan åtminstone något steg framåt
ur det förtviflade läge, hvari den råkat, har, såsom vi alla veta, ej
vunnit Riksdagens bifall. Då nu så är, då def fortfarande visat sig,
att man ej kommer långt på de partiella reformernas väg, och då jag
för min del tror, att det förslag hädanefter ej har den minsta utsigt
att gå igenom, som innehåller ringaste spår af att fastslå indelningsverket,
har det förefallit mig, so.n vore det bättre och för våra samveten
mera tillfredsställande, om vi finge förena oss om att understödja
ett på allmän värnpligt grundadt härordningsförslag. Detta
vore åtminstone i militäriskt hänseende det enda rigtiga — och hvarför
ej också ur politisk synpunkt? Hvad som i realiteten är rätt och
år och blir väl i längden äfven det politiskt klokaste. Det
är visserligen sant, att ett sådant förslag ej skulle ha’ hopp att
vinna framgång det första året, icke det andra, kanske ej heller det
tredje eller det fjerde; men genom enighet och ihärdighet hos alla
försvarsvänner inom Riksdagen och framför allt genom orubbligt fasthållande
af grundvalen skulle nog omsider ett sådant förslag aibeta.
sig till framgång. Och hade 1875 års förslag fatthållits — detta.

S.o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

förslag, som (lock var hänsprunget utur kompromissen, såsom ett Om utarbeuttryckligt
vilkor för densamma, och framlagts riksdag efter riksdag,
så hade, enligt min åsigt, allmän vårnpligt no varit genomförd i ttä,naigt ordvårt
land. _ nande af ^

Den allmänna försvarsföreningen skulle också kunna uträtta landt- och sjömycket
till häfvande inom landet af fördomarne emot den allmänna för snål et.
värnpligten, om den ginge mera rakt på saken. Men de i orterna \ 01tSkringresande
ombuden framhålla icke eller få icke framhålla, emedan
detta strider emot denna förenings program, sättet huru och genom
hvad medel arméfrågan skall lösas, utan predika hufvudsakligen, att
vi äro försvarslösa. Derför mötas dessa ombud också ofta nog af
den invändningen: huru är det möjligt att vi kunna vara försvarslösa,
då vi offra sä och så många tiotal milkoner på vårt försvar ? Det
blir naturligtvis ytterst svårt att gifva ett dräpande svar på den invändningen,
så vida man ej med kraft och skärpa framhåller, att
hvad vi behöfva är ej så mycket mera kontanta anslag utöfver hvad
vi nu utgifva för försvaret, utan massor åt fullt öfvadt och disciplineradt
folk och att detta endast kan vinnas derigenom, att hvarje
svensk man med sin person gifver insats till det gen ensamma försvaret.
Och hvad ligger det väl egentligen för oerhördt i den allmänna
värnpligtens konseqventa genomförande? Hvarigenom den
värnpligtige från samma tid som det vanliga tjensteiret börjar, så att
såga, tager tjenst hos staten, för t. ex. 10 ’/ månad, under hvilken
tid han erhåller föda, kläder, husrum, någon om än ringa aflöning,
således i det närmaste samma förmåner som i enskild tjenst, men
derutöfver en utbildning och öfning, hvaraf hun sjelf kommer att
draga nytta för lifvet, och jemväl fosterlandet såväl direkt som indirekt
gagnas. Jag vågar fortfarande påstå trots alla invändningar,
att 90 dagars öfning sommartiden, låt vara fördelad på 2:ne år,^ är
för den värnpligtige ett vida betänkligare afbrott i hans vanliga
lefnadsförhållanden än om han, som sagdt, tager tjenst hos staten
för en längre tid. Märkliga uttalanden i den ristningen göras ofta
nog af de värnpligtige sjelfva vid de årliga inskrifningarna, och särskildt
lär detta ha’ varit fallet i år med de 90 dagarne i perspektiv.

Man hör så ofta nu för tiden den invändningen, att det blott
är ett krig, som kan framtvinga den allmänna värnpligten. Det
kan nog hända, att det behöfs ett krig, för att man i allmänhet fullt
skall inse den allmänna värnpligtens nödvändighet, men nog tror jag
att det vore klokt att, medan tid år, före ett krigs utbrott göra klart
för sig och söka uppnå hvad som bräfves för att möta eu sådan
händelse, ty hvar och eu borde väl vara män om att från sitt samvete
kunna afvälta ansvaret, då det ropet: »för sent», en gång kan komma
att genljuda inom lundet. Och icke behöfva väl Riksdagens förs val svänner
påtryckningen af krig för att inse det rätta. Men då måste
man någon gång gripa verket an. Skjuter man undan frågan gång
efter annan under den förevändning att det går ej, det är omöjligt
att genomföra och dylikt, kan man ju svara, att man aldrig någon
trång5 med energi och kraft försökt. Och då kan man väl också
fråga: når skall man en gång börja? Aldrig! Ty motstånd kommer
det° adtid att bli. Jo, invänder man åter, vi skola låta ett krig lära

N:0 43.

Om utarbetande
af förtlag
till fullståndigt
ordnande
af
landt och sjö•
försvaret.

(Forts.)

Onsdagen den IS Maj, f. m

oss. Jag vill åtminstone för min del reservera mig emot ett så sorglöst
sätt att gå till väga, då det gäller landets lifsfråga, försvarsfrågan.

Om man vågade betrakta ett sådant förslag som det i år framlagda
såsom endast en öfvergångsform, en koncentrering mot målet,
då kunde ju allt vara godt och väl bestäldt. De klinga visserligen
vackert dessa ord: koncentrering mot målet, men jag har för min
del ej kunnat frigöra mig från farhågan, att då man inbillar sig gå
fram emot för att slutligen uppnå målet, så endast undanskjuter eller
aflägsnar man detsamma, i fall man i allt för stor skala och med
uppgifvande af den trumf man har på hand inlåter sig på de partiella
reformernas väg.

Då jag emellertid icke kan antaga, att Första Kammaren nu
skulle vara beredd att uttala sig för, att ett rent värnpligtsförslag
måtte framläggas, må mitt anförande endast gälla såsom ett uttryck
för min åsigt i försvarsfrågan. Hvad den föreliggande motionen
beträffar, år ju dess innebörd, såsom dess frambärare vid remissdebatten
också tydligt betonade, att få utrönt, huru vida indelningsverket
vid ett definitivt ordnande af vårt försvar hade stöd eller icke
inom Första Kammaren. Då jag för min del anser indelningsverket
under sådant förhållande olämpligt, och principen stam och beväring
i öfrigt förkastlig, är jag af denna min uppfattning oförhindrad att
yrka afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Liss Olof: Motionärerna hafva här föreslagit

två nya stora komitier, nemligen en bestående af sakkunnige, som
skulle utreda vårt försvars ordnande, och en finanskomité. Mig synes,
att om ett land kunde försvara sin frihet och sjelfständighet med
komitier, utredningar, diskussioner och förslag, så skulle vårt försvar
vara det bästa i verlden; ty sådant har icke saknats. Emellertid
tror jag för min del, att några nya komitier för detta ändamål icke
alls äro behöfliga. Erfordras några ytterligare utredningar utöfver de
som redan finnas, kan nog regeringen åstadkomma dessa utan nya
komitier. Når försvarsfrågan under denna riksdag afgjordes så som
skedde, hade man eller åtminstone jag den glädjen, att det såg ut
som om frågan fallit framåt, och det högst betydligt. Den klyfta,
som funnits mellan Första och Andra Kammaren i fråga om försvarets
ordnande, hade så nära utjemnats, att blott några få röster fattades,
för att resultatet hade vunnits; och vi hafva icke vid något tillfälle
varit det så nära. När så dessa motioner kommo fram, och jag fick
läsa dem, får jag bekänna, att det var med mycket stor smärta, som
jag tog del af deras innehåll. Ty enligt min åsigt skulle man genom
ett bifall till dessa två motioner föra försvarsfrågan bakåt och så långt
bakåt, att jag fruktar att af oss, som nu äro här, knappt någon enda
skulle kunna få vara med om att föra den åter så långt fram, som
den varit under den nu snart förflutna riksdagen. Man kan nemligen
icke hafva någon den ringaste förhoppning om, att motionerna skulle
hafva vunnit något bifall i Andra Kammaren, äfven om de bifallits
här i denna kammare. Men följden skulle blifva den, att klyftan
mellan de båda kamrarne, som man nu varit så nära att komma

S o 43

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

öfver, skulle hafva vidgats så, att det skulle hafva räckt mycket länge, Om utaruinnan
man skulle kunna komma så nära, som man nu varit frågans

lösning. _ _ ständigt ord Man

säger, att man vill ha ett fullständigt och ett fullt be- nande af

tryggande försvar. Ja, jag kan icke bedöma, när ett förslag till ett landt- och sjöfolk
betryggande försvar kan framläggas, och jag tviflar på, att ens
fackmän kunna göra det, ty de kanna icke kommendera öfver tiden 1 01 s >
och utvecklingen. Derför föreställer jag mig att, hvilket förslag som
än framlägges, kan det icke blifva sådant, att vare sig regeringen eller
herrar militärer kunna komma och säga till Riksdagen: »nu kan ni
vara fullt trygga i tio, tjugu, femtio år framåt, bara vi få igenom
detta förslaget». Jag tror att, om man skulle lofva något sådant,
skulle man icke kunna hålla det löftet, och för resten finge man nog
ingen att tro på det heller.

Man säger, att man söker lösa frågan på orätt väg, då man

söker lösa den partielt och så småningom. Jag för min del åter tror
— och jag stöder min mening på erfarenhet från flera riksdagar —-att kunna vi icke få försvaret partielt förbättradt, så icke blir frågan
fullständigt löst på en gång, ty försvaret är väl som allt annat, eu
fortgående utveckling, beroende af omständigheter, hvaröfver vi ej
vi ej ensamt råda. Skall man komma till ett tillfredställande resultat,
måste det ske på den partiella vägen. År 1885 företer just ett talande
bevis på, att man på den vägen kan vinna åtminstone något, och icke
så litet heller. Hade man då sagt: vi taga icke detta, ty dermed

löses icke frågan i hela sin vidd, hade vi nu stått på samma punkt som

före 1885, i stället för att, såsom då skedde, taga ett betydligt steg
framåt. År 1875, 1878, ja 1883 hade man framlagda fullständiga förslag;
— medelst hvilka man trodde sig kunna på en gång lösa den stora
försvarsfrågan, och landet få ett fullt betryggande försvar, men hvad
blef resultatet? Ingenting, och man hade ej kommit ett fjät framåt;
det var först 1885, då icke ett fullständigt förslag förelåg, utan endast
ett partielt, som man lyckades föra frågan ett godt stycke framåt.

Anledningen, hvarför jag begärde ordet, var ock den att få
uttala mitt beklagande öfver hvad som nu förekommit och nästan
alltid förekommer, då försvarsfrågan är före, nemligen att från fackmännen,
som bäst böra förstå saken, alltid få höra uttalas den åsigt, att
vi äro rent af försvarslösa och icke kunna mobilisera det lilla vi ha,
hvadan vi hafva att emotse nederlag på nederlag vid minsta anfall af
fienden. Nu vill jag icke påstå, att försvaret är sådant det borde vara,
långt derifrån; men jag vill säga, att efter min erfarenhet från landsbygden
och Andra Kammaren, finnes intet, som gör folk mera tveksamt och
mindre villigt till nya uppoffringar för försvaret än detta ständiga
tal, att allt hvild vi hafva i försvarsvåg år rakt ingenting. Man vet
att vi nu årligen uppoffra mellan trettio och fyratio millioner kronor
på försvaret. Det är stora summor. Men, säger man, oaktadt dessa
summor är vårt försvar i det eländiguste skick och duger till intet.

Om desse höga militärer i stället sökte öfvertyga folket att vårt försvar
år det bästa möjliga, som kan åstadkommas för de anslagna
penningarne, och att dessa äro väl använda, men, att försvaret är
icke tillräckligt, utan måste utvecklas äfven det, såsom allt här i tiden,

y-.o 43.

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
lan dt- och sjöförsvaret.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

då alla ö fri ga folk göra det! Når rean nu talar aå, att allt hvad vi
hittills gjort för försvaret är till ingen nytta, kan man icke aäga folket,
att det blir nra beståldt, om vi få några dagars ökad värnpligtsöfniDooch
någna bataljoner hår och några der. Icke tror folket, att de
medel, aom derför erfordraa, skola blifva mer tillräckliga och bättre
använda än de, som redan utgå. Utan det tänker, att når försvaret
^ . en^ förut, oaktadt de stora kostnaderna, aå hjeJper denna lilla

tillökning icke mycket.

Det är detta jag velat framhålla. Aldrig kan det falla mi<r in
att tro, att dessa framstående män göra sina uttalanden i någon som
helst afsigt att skada försvaret, men jag vågar bestämdt påstå, att
resultatet af det ständiga talet att vi äro försvarslösa oaktadt alla de
uppoffringar, som göras, är, att folket på landet, som icke är inne uti
ifrågavarande förhållanden, afskräckes från hvarje nytt förslag'' om
förbättringar i försvaret. Vill man vinna framgång inom landet för
sina förslag, bör man icke föra, synes det mig. ett sådant språk. Detsamma
kan ock sägas derom, att när Kong]. Maj:t framlägger ett
förslag, som, låt vara, icke är det mest fullständiga och kraftigaste
i herrar fackmäns ögon, dock är det bästa möjliga som kan vinna
framgång, så söka dessa fackmän att i de mest hjerta färger framhålla
lörslagets möjliga brister, att icke säga oduglighet, och detta
gör att de tveksamma bli än mera tveksamma, under det att de som
icke vilja göra något för försvaret, såsom gagnlöst, deraf hemta stöd
för sm åsioft.

Regeringen har innevarande riksdag frandagt eit försko-, hvar,
^cn vit?ser%en icke säger att det innebär en fullständigt lösning
åt försvarsfrågan — och, efter hvad jag redan sagt, kan jag icke
nnna annat, ån att det år ett klokt ti.lvägagående att icke såöra att
det innebär en fullständig lösning — men detta förslag innebär dock
ett betydligt steg framåt och så långt som det är möjligt komma i
ett tag. Djupt skulle jag beklaga, om Första Kammaren bifölle ifrågavarande
motion, ty derigenom skulle lysningen af försvarsfrågan ännu
mer försvåras.^ Min tanke är, att, om regeringen håller fasr vid det
förslag, som i år var så nära att afgå med seger i båda kamrarne.
med iakttagande af de anmärkningar som blifvit gjorda och möjligen
kunna göras, särskildt i afseende å de skånska kavalleriregementenas
försättande på vakans utan att likväl rubba förslaget i dess helhet,
skulle det hafva stor utsigt att vinna framgång äfven i Andra
Kammaren. Deremot skulle ett förslår, sådant som motionärernas,
icke hafva den allra ringas e utsigt att vinna bifall i Andra Kammaren.
^ Det är på grund häraf, som jag för min del yTrkar afslag å
motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag före kl. 2 e. m. utfärdats
till samanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Björnstjerna: Ingen kan lifligare än jag dela de all varliga

bekymmer, som af de tre första talarne blifvit uttalade öfver
det sorgliga skick, hvari vårt försvar ännu befinner sig, och öfver
att efter tjugu års strider vi icke hunnit mer än några få steg framåt.

?i:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. in

Jag kan äfven dela den kärlek de uttalat för den indelta armén. Om utarbsJag
har sjelf i fem och tjugu år tjenat i densamma, och jag värderar
högt de tjenster, den gjort fäderneslandet. Men att numera någon *händigt ''ordutsigt
finnes att bygga ett tillfredställande försvar på denna armé, nande aj
derpå tviflar jig. Hittills har jag kunnat följa de värde talarne, men öm*- oeh sjöicke
längre. De hafva mycket klandrat de olika regeringarna under
de senaste 20 åren för deras vacklande, deras handlande utan plan. (Forts.)
»Regeringen skulle hafva framlagt ett fullständigt, väl utarbetadt förslag,
den skulle hafva framlagt det år efter år, så skulle Riksdagen
hafva slutat med att antaga detsamma», såges det.

De två första ärade talarne nämnde 1875 års förslag, utarbetadt
på värnpligtens grund, såsom varande önskvärdt att uppnå. Nå väl,
låt oss då se huru, i fall regeringen verkligen hållit fast vid och
framlagt nämnda förslag år efter år, ett sådant tillvägagående skulle
hafva aflupit. Ilade vi i sådant fall kommit längre än vi nu kommit?

Jag tror det icke.

Utskottet har gifvit en kort redogörelse för huru försvarsfrågan
vid de senare årens riksdagar blifvit afgjord. År 1875 hade Första
Kammaren stannat vid en skrifvelse af innehåll, att Riksdagen anhöll,
det Kongl. Maj t behagade låta utarbeta och framlägga ett nytt förslag,
»hufvudsakligen fotadt. på nu framlagda grunder». Ja, vore det
endast Företa Kammaren man hade att göra med, då ville jag instämma
med de värde talarne, att skäl kunde vara att gång på gång
framlägga samma förslag. Alen nu hafva vi äfven en annan faktor
att räkna med, utan hvilken målet icke kan nås, och det är Andra
Kammaren. Andra Kammaren anhöll 1875 om ett förslag bygdt på
följande grunder: »a) öfningstiden för de värnpligtige blifver lika
för alla och bestämmes till högst 90 dagar, b) stamtruppen ombildas

i öfverensstämmelse med krigskonstens utveckling —---sedan

rustnings- och roteringsbesvären i sammanhang med grundskatterna
blifvit afskaffade». Nå väl, skulle regeringen året derpå hafva kommit
fram med samma förslag, sedan Andra Kammaren med stor majoritet
så bestämdt uttalat sig deremot? Hade det haft den allra ringaste
utsigt att gå igenom? Vid 1877 års riksdag framlade regeringen ett
öfvergångsförslag, som gick i samma rigtning som 1875 år förslag.

Den tog en sjettedel af hvad som var beiäknadt att ernå och hemstälde,
att Riksdagen skulle bifalla det mot afskrifning af grundskatter och
indelningsverk till motsvarande belopp. Med detta steg förstördes
ingenting af den nuvarande organisationen, utan, efter att hafva tagit
nämnda ”steg, kunde man följa hvilken väg som helst. Jag anser
mycket klokt af regeringen detta att söka vinna något, att söka komma
ett steg framåt på den råtta vågen. Förslaget bifölls också af
Första Kammaren med den största majoritet, som, så vidt jag vet, något
förslag hittills vunnit i nämda kammare, nemligen med 99 röster mot
20. Andra Kammaren deremot enades om en skrifvelse, hvars syfte gick
ut på, att indelningsverket skulle småningom afskrifvas och den indelta
stammen ersättas af en igenom frivilligt åtagande bildad, af
statsverket aflönad stam, bestående af befäl och trupp, uppgående
till ungefär den nuvarande stammens styrka, hvilken till så stor del
som möjligt förlägges och fördelas på landsbygden».

N o 43.

Onsdagen den 18 Mai, f. m.

j Vid riksdagen år 1878 väcktes af ett stort antal ledamöter inom
slag till full■ Kammaren 102 eller 104, om jag minnes rätt — motion

ständigt ord- härens sammansättande dels med en fast anstäld befälskader af

nande af yrkesmän, dels af en ur de värnpligtiges led anskaffad stamtrupp
landt- och Sjö- och dels af beväring, dock endast under förutsättning af grundskattertForis)
t^8 °C^ roteriDg«bördans afskrifning, båtsmanshållets upphörande o. s. v.

'' Tror någon, att, om regeringen vid nämnda riksdag framlagt 1875
års förslag, vi både.kommit ett flat framåt? Nej, den skulle hafva
gjort sig rent af löjlig genom att fasthålla ett förslag, som visat si<r
vara omöjligt att genomdrifva. Sedan förnämnda massmotion fallit
genom borsta Kammarens anslag, blef den af Andra Kammaren antagen.

Sedan kom 1880 års riksdag. I stället för att då, såsom här yrkats,
framlägga samma 1875 års förslag, som icke hade den ringaste utsigt
att blifva antaget, valde regeringen den utväg att för Riksdagen framlägga,
ett förslag, som afsåg endast värnpligtslagen och införande
deruti af de grunder, som båda kamrarne vid flera föregående tillfällen
hvar.för sig godkänt, jemte välbehöflig skärpning af kontrollen
öfver beväringsmanskapets inskrifning och redovisning. Hela den årliga
kostnaden för förslagets genomförande beräknades till endast
50,000 kronor. Någon bestämmelse om ökad vapenöfning för bevärin •
gen ingick ej i lagförslaget, men någon afskrifning af grundskatter
och indelningsverk föreslogs ej heller. Till och med en så ringa förbättring,
som ^ berörda ändringar i värnpligtslagen innefattade, som
medförde så ringa kostnad, och som båda kamrarne flere gånger förklarat
vara behöflig, kunde, såsom bekant, icke uppnås, utan, sedan
förslaget med stor röstöfvervigt, 88 mot 41, antagits af Första Kammaren,
förkastades det af den andra. Så har det varit hela tiden.
Icke den minsta förbättring har, äfven om den inom båda kamrarne
erkänts vara behöflig, kunnat ernås utan att köpas medelst eftergifter
på grundskatterna och indelningsverket.

Jag vill icke besvära eder, mine herrar, med att uppläsa något
vidare^ ur betänkandet. Här står den sorgliga historiken öfver hvad
som tilldragit sig. Och jag tviflar på, att, om någon af de talare,
som yrkat på att samma förslag skulle år efter år framlagts, suttit i
Kongl. Majjts regering under ifrågavarande tid, han skulle tillstyrkt
Kong!. Maj:t att år efter år framkomma med samma förslag, ett
förslag, om hvilket man pa förhand visste, att alldeles otänkbart var,
att det skulle kunna drifvas igenom. Jag tror, att regeringen handlat
mycket rätt och klokt i att icke se på hvad som vore önskvärdt att
uppnå men påtagligen aldrig stod till att vinna, utan i stället bjuda
till att få hvad som är någon möjlighet att genomdrifva i kamrarne.
Ty om vi icke taga hvad som möjligen står att få, utan hålla fast
vid det omöjliga, lära vi aldrig få någon förbättring i försvaret.

Jag öfvergår nu till motionärernas förslag. Utskottet har ansett
sig, vid bedömandet af detsamma, böra vara fullkomligt opartiskt och
icke yttra sig till förmån för hvarken det ena eller andra systemet.
På grund häraf har utskottet måst till besvarande upptaga en enligt
utskottsmajoritetens åsigt missledande slutsats, som framstålts i motionen.
Der står: »Tvenne gånger, 1878 och 1883, har Riksdagen likväl förkastat

Onsdagea den 18 Maj, f. m. 31 Nso 43.

förslå^, Bom afsett en uteslutande värfvad stam, och likaledes tvenne Om ulari‘-gånger, 1889 och 1892, förkastat förslag till partiel ombildning af stammen,
på värfningens grunds. Detta är ju rigtigt, men motionärerna fortsätta: ord.

j>Då dertill kommer, att erfarenheten mer än tillräckligt visat omöjlig- nande af
heten af att utsträcka vårfningen väsentligt längre än redan skett, anse vi^ndt- ochsjodenna
grund icke längre höra ifrågakomma*. Dessa sista ord åro ''

kursiverade, hvilket visar, att motionärerna dervid fäst synnerlig vigt. ,t0 3->
Derefter öfvergå motionärerna till följande påstående: »Bibehållande
af stamsystemet fordrar derför med nödvändighet stammens bildande

Eå indelningsverkets grund, hvilket likväl ingalunda hindrar lättnad i de
ördor, det medför». Denna bevisföring haltar. Den omständighet,
att Riksdagen fyra gånger förkastat förslag, byggda dels på värfvad
stam och dels på partiel ombildning af 6tammen på värfningens grund,
måtte väl icke bevisa, att Riksdagen önskar ett förslag, grundadt på
indelningsverket. På sätt utskottet i sin redogörelse framhållit, har
nästan vid hvarje riksdag från och med 1871 Andra Kammaren förklarat,
att försvaret icke bör byggas på indelningsverkets grund.

Utskottet framhåller, att ingen af kamrarne någonsin uttalat en bestämd
förkastelse öfver att till större eller mindre mån bygga försvaret
på’ värfningens grund. Herr Casparsson ville påstå,
att Första Kammaren vid 1883 års riksdag hade ett sådant bestämdt
uttalande. Men deri misstager han sig. Första Kammaren afslog det
då föreliggande förslaget i den punkt — förslagets 40 § —som innehöll
följande: »Härens stammanskap antages genom frivilligt aftal och
mot den aflöning, som kan blifva erforderlig». Med 70 röster mot
63 afslogs denna paragraf; men kammaren hade alldeles icke något
uttalande om, att något förslag icke skulle få byggas på angifva
grund. Någon enskild talare kunde visserligen yttra sig i sådan rigtning,
men kammaren har aldrig fattat ett sådant beslut. Och kammaren
afslog nämnda 40 § först efter det Andra Kammaren genom de
beslut, som der fattades, tillintetgjort hela förslaget. De af eder, mine
herrar, som då voro riksdagsmän, kunna påminna sig att man här i
kammaren talade fram på femte dagen, för att afvakta Andra Kammarens
beslut. Hade Andra kammaren antagit förslagit oförändradt,
så är det föga tvifvel, att Första kammaren jemväl gjort det. Det
fattades nemligen endast några få röster, och flere med mig förklarade,
att de skulle rösta för förslaget, i fall Andra Kammaren antoge
det oförändradt. I Andra Kammaren egde den afgörande voteringen
rum vid § 1, som lydde sålunda: »Hären består på fredsfot
af linietrupper och landstorm. Då hären sättes på krigsfot, tillkomma
depöttrupper, samt vid förstärkt krigsfot dessutom reservtrupper».

Denna paragraf förkastade Andra Kammaren med 153 röster mot 44
och beslöt utstryka hela reserven. Derjemte nedsatte Andra Kammaren
med 140 röster mot 31 kavalleriregementenas antal från 10 till
8. Jemväl artilleribatterierna nedsattes med ett visst antal, äfvensom
trängbataljonerna nedsattes från 6 till 3. Tillika beslöt kammaren,
att den årliga kontingenten, hvilken enligt förslaget var bestämd och

faranterad att utgöra 5,500 man skulle utgöra högst 5,500 man.

''urat sedan nämnda nedsättningar gjorts i Andra Kammaren, förkastade
Första Kammaren förslaget, men detta kan ingalunda tydas

N:o 43.

Om utarbetande
af för
slag till fullständigt
ord
na r de af
lanJt och sjöförsvaret.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj. f. in..

som ett beslut, att icke något förslag skulle få byggas på ifrågavarande
grund. Då deremot Andra Kammaren gång på gång förklarat, att
.något förslag icke finge byggas på indelningsverkets grund, torde det
väl vara uppenbart för hvilken som helst, att alldeles omöjligt är att
-i Andra Kammaren genomdrifva en så beskaffad skrifvelse, som den
motionärerna föreslagit.

Såsom jag nyss nämnde, har utskottets betänkande hållits fullkomligt
opartiskt, så att uts'' ottet knappast uttalat någon enda mening,
utan inskränkt sig till eu historisk redogörelse. För min del
hade jag önskat, att utskottet uttalat sig litet utförligare om det föreliggande^
förslaget, och särskilt hade jag önskat, att utskottet uttalat
sig angående sjelfva det af motionärerna gjorda yrkande, nemligen:
»att Riksdagen må i underdånig skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla,
att en komité af sakkunnige män måtte tillsättas med uppdrag att
utarbeta och så tidigt till Kongl. Maj:t inkomma med förslag rörande
fullständigt ordnande af landt- och sjöförsvaret, att ett sådant förslå»
kan till antagande föreläggas den Riksdag, som sammanträder den
15 januari 1893». Om man vill vinna ett sådant mål, bör man icke
blanda in ännu flera svårlösta frågor, än som redan äro dermed förknippade.
Jag har således yrkat på införande i utskottets betänkande
af följande: »Motionärernas yrkande att den ifrågasatta komitén borde
vara gemensam för armén och flottan samt inkomma med förslag rörande
fullständigt ordnande af såväl landt- som sjöförsvaret synes
utskottet, långt ifrån att underlätta och påskynda frågans lösning,
vara egoadt att motverka och fördröja ett sådant afgörande.
Med rätta har framhållits såsom orsak, hvarför ordnandet af landtförsvaret
ej kunnat ernås, det förhållande att så många frågor dermed
blifvit sammankopplade, hvilka hvar och en för sig ställa störa fordringar
på statens tillgångar. Skulle nu de utan tvifvel ganska betydliga
och berättigade anspråken för ejövapnets förstärkning samtidigt
framläggas för Riksdagen, blefve kostnaden än mer afskräckande, och
följaktligen utsigterna allt mindre att få någotdeia vapnets mest
trängande behof tillgodosedda. I alla händelser torde en gemensam
komité vara föga lämplig, utan blott förorsaka onödig kostnad och
tidsutdrägt, då förmodas kan, att flottans representanter skulle taga
ringa del i de vidlyftiga förhandlingarna om landtförsvarets ordnande,
liksom arméns målsmän när det rörde flottans ma‘eriel och öfriga
angelägenheter. Långt bättre vore då tillsättandet af en särskild
komité för hvardera vapnet, med bemyndigande för dem att gemensamt
öfverlägga när så påkallades. Så var förhållandet med de båda
komitéer, som förordnades år 1880, och att intet vidlyftigt samarbete
dem emellan erfordrades, kan slutas af den ifrågavarande sjöförsvarskomiténs
betänkande, hvari omförmäles, att komitén en gång sammanträdt
med landtfCrsvarskomitén, och att samfälda öfverläggningar förevarit
med bemälda komités utskott angående förslaget till värnpligtslag,
hvarjemte ett gemensamt sammanträde egt rum med såväl landtförsvarssom
skatteregleringskomitén.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Äkerhielm, Gustaf: Allt från det jag för mer än

>:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m

trettio år sedan förslå gången deltog i offentliga förhandlingar, Om utari-.-h‘<r jag sökt att göra mig till en regel att vid offentligt uppträdande tande af föralltid
visa aktning för allas, äfven de mest olika tänkaudes meningar• Vrrf*

Jag har deraf funnit mig väl. Och esomoftast har jag rönt gengäld nande af
— dock icke alltid. landt och in under

dagens öfverläggning angående det tillfälliga utskottets förnär*t.
nu föreliggande"betänkande har man ingått i granskning af och om- (Forts.)
döme om" len öfverläggning, som inom kammaren egde rum, då
motionen till u!skottet remitterades. Man har dervid sagt, att denna
remissdebatt afsåg att »utan dom och ransakning aflifva motionen»,
och man har kallat detta ett tilltag utan motstycke, i våra parlamentariska
annaler. Domen öfver motionen föll vid voteringen om
frågan, till hvilket utskott den skulle remitteras, och sedermera vid
omröstningen vid tillsättandet af ledamöterna i utskottet. Ransakningen,
om än icke så grundlig som den sönderplockning, hvilken i dag
egt rum, ransakningen angående motionens berättigande och dess
lämplighet egde rum under remissdebatten. Och jag vågar för min
del stå för de ord, jag dervid fälde, emdan jag vid genomläsandet
af mitt yttrande funnit, att jag iakttagit all den aktning, jag är skyldig
de fosterlandsälskande män, hvilka underskrifvit motionen. Och jag
kan icke gå in på, att det skulle vara utan motstycke i våra parlamentariska
annaler att, då en motion föreligger, som icke kan remitteras
till annat än tillfälligt utskott, yrka på att genast inom kammaren
få behandla densamma. Sådant har skett mer än en gång.

Det har icke skett under det gamla statsskicket, ty det kände icke
, denna form. Men den nya riksdagsordningen har infört densamma,
har uttryckligen förbehållit kammaren rättighet att, i fråga om motion
af nyss angifven beskaffenhet utan remiss, väl icke bifalla men afstå
densamma.

Jag hoppas, att den värde falare, jag åsyftar, vill i likhet med
mig räkna äfven Andra Kammarens protokoll till Riksdagens annaler.

Vill han det, vågar jag bestrida att hans uttryck år rigtigt. Det var
icke ett tilltag utan motstycke i våra parlamentariska annaler, då jag
tillät mig yttra, att jag fann helt naturligt och rigtigt, att motionen
genast afgjordes. Dervid står jag ännu i denna stund, under vidhållande
af att jag visat all aktning mot de olika tänkande.

Skulle man vilja använda uttrycket utan motstycke i våra parlamentariska
annaler och hålla sig endast till denna kammares annaler,
skulle jag tro, att man hade mera skäl att såga, att denna massmotion,
som i tysthet utarbetats, och till hvilken i tysthet samlats underskrifter,
samt hvilken kommit fram i riksdagens elfte timme, år
utan motstycke i denna kammares annaler. Och jag vill hoppas, att
den blir så behandlad, att ett slikt förfarande icke må mana till efterföljd.
Jag anser det icke lyckligt, att motionen kommit fram i Första
Kammaren, och detta uttryck står jag för. Förhandlingarna under
dagen bevisa bäst, att det icke varit lyckligt att så skett. Jag tror
icke, att ställningen inom Första Kammaren kan i dagens plenum —
så pass mangrant kammaren än år samlad — fullt säkert utrönas,
och jag tror icke, att Första Kammarens ställning gent emot Andra
Kammaren härigenom blifver på ett så bestämdt och klart sätt accenFörsta
Kammarens Prof. 1802. N:o 43. 3

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbe- tuerad, att frågans lösning kan sågas vara fallen framåt. Ja er tror»
X «K/^att.man 1 Andra Kammaren kan få ett intryck, som kan vara ofördelitåndigt
ord- artigt för frågans lösning, och jag tror icke att, om det beslötes att
ilande af bifalla^ motionen, derigenom skulle <jifvas Konungens rådgifvare ett
landt- och sjö- Stöd till att i bestämd rigtning utarbeta ett nytt härordningsförslag,
försvaret. Bom _ qu(j vete nar — kunde blifva antaget.

(Forts,) . Under anhållan om förbiseende för att jag till bemötande upptagit
ett yttrande, som gått mig personligen nära och på grund deraf
berört remissdebatten, yrkar jag, att utskottets hemställan måtte
bifallas.

Herr Casparsson: Med anledning af den siste ärade talarens

anförande vill jag svara, att jag mycket väl erinrar mig från början
af 70-talet, att det några gånger, ja, kanske flera gånger, inträffade, att
utlåtanden, som kommit från Andra Kammarens tillfälliga utskott, hår
affärdades utan bikt och absolution. Het skedde merendels på yrkande
af en ledamot, som numera icke längre tillhör kammaren och
icke på. länge gjort det. Men kammaren fann ganska snart det —
jag vet icke hvilket ord jag skall använda för att icke såra — olämpliga
deri, och sedan har, så vidt jag nu minnes, ett sådant förfaringssätt
icke förekommit. Deremot tror jag mig icke fela mot sanningen,
då jag säger, att det aldrig inträffat, att en inom denna kammare
väckt motion här vägrats remiss till vederbörligt utskott. Jag kan
åtminstone icke. erinra mig något sådant. Det är i korthet det svar,
jag har att afgifva.

Hvad beträffar den ärade utskottsordförandens påstående, att
ingendera kammaren skulle afgjordt uttalat sig mot en värfvad stam
såsom grund för organisationen, så har jag för min del den uppfattningen,
att ett afslag på ett förslag år detsamma som ett underkännande
af förslaget, och den uppfattningen vill jag icke stödja på min
egen svaga auktoritet, utan på en auktoritet, som både af mig och
kammarens ledamöter högt aktas, nemligen — ordförandens i det tillfälliga
utskottet. Då frågan förekom vid 1883 års riksdag, yttrade
han den 21 maj, beträffande det då framlagda förslaget om att grunda
försvaret på värfvad stam: »Jag begagnar tillfället att uttrycka min
erkänsla till landtförsvarskomitén för det sätt, på hvilket den löst
sitt svåra arbete, då den hade att bygga hela organisationen på en
grund, som jag anser vara falsk». Jag anser för min del, att detta
yttrande innefattar ett ganska starkt underkännande af grunden, och
han säger i samma anförande: »Jag har hört detta bär upprepas
många gånger, men man har verkligen glömt tillägga, att äfven detta
förslag blifvit förkastadt år 1878. ehuru i något olika form, och att
just detta är nära nog det enda förslag, som blifvit af denna kammare
förkastadt». Jag vill endast framhålla detta till stöd för mitt
påstående, att en uteslutande på värfning grundad stam blifvit af denna
kammare underkänd och förkastad.

Jag var egentligen uppkallad af den ärade talaren på gefleborgsbånken.
Han sade, att indelningsverkets anhängare hålla på torpsystemet.
Jag räknar mig visserligen till indelningsverkets anhängare»
men på torpsystemet håller jag icke så mycket, men väl på bofast -

N:0 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

heten. Det är den, som utgör det väsentliga, och om man med torp- Om utarbésystemet
menar, hvad som dermed bör menas, jordtorpsystemet,
anser jag icke icke detta vara af si stor vigt. Ett af våra regemen- ‘ händigt or liten,
som har bland andra den vackraste krigshistoria, nemligen Uplands nande af
regemente, har nu mera icke några jordtorp, men det har dock fasta landt- oeh sjibostäder,
och de skånska kavalleriregementena, som skulle sättas på förråret.
vakans, innehafva i allmänhet icke torp, men ryttarne måste dock bo (Forts.)
på bestämda ställen, der de alltid kunna anträffas vid mobilisering.
Det är således bofastheten, som jag anser utgöra det bestämmande.

Talaren på gefleborgsbänken betviflade äfven, att den nuvarande
organisationen skulle vara krigsduglig, och jemförde den med de gamla
flintlåsgevären. Jag vet icke, om denna jemförelse är uppfunnen af
talaren sjelf, år ett foster af hans egen fantasi, eller om den är en
reminiscens från en broschyr af år 1876, der indelta armén äfven
jemföres med ett flintlåsgevår. Man kan ju göra en sådan jemförelse,
men jag tror. att hvilken militär som helst, äfven om han är en vedersakare
till indelta armén, skall svara, att jemförelsen, såsom blottad
på allt verkligt innehåll, är alldeles rasande.

Samme talare omnämnde äfven, att man skalle hålla så mycket
på den långa tjenstetiden. Man kan få för mycket af allt godt, och jag
medgifver villigt, att en af indelningsverkets svagaste punkter är den
allt för långa tjenstetiden, och derför hafva också motionärerna framhållit,
att den behöfde förkortas. Men deraf följer icke, att man
behöfver inskränka tjenstetiden till ett eller två år.

En auktoritet, som jag förmodar att talaren icke vill jäfva, nemligen
Napolen den förste, sade, att mellan 30 och 50 år är mannens
kraftigaste ålder, då han är bäst egnad för kriget, och man bör derför
göra allt för att qvarhålla soldaten under fanorna. Det kan
hända att Napoleons auktoritet förbleknat under de nya erfarenheterna
från 1870 års krig, men jag tror nog, att han står sig i alla
fall, och vill dessutom erinra, att äfven inom tyska armén håller man
strängt på rekapitulanter.

Den ärade talaren sade äfven, att en värfvad eller indelt armé
är egentligen endast en finansiel fråga. Enligt mitt förmenande är
det dock en ofantlig skilnad, om anvärfningen sker genom några utskickade,
som på krogar och marknader skola uppsöka de blifvande
rekryterna, eller om några och tjugu tusen rust- och rotehållare skola
anställa dem. De känna sitt folk, de taga icke andra än sådana
hvilka de veta hafva ett godt vitsord, de anställa godt och pålitligt,
folk, och det är just denna omständighet, som åt den indelta armén
gifvit dess goda karakter och dess goda egenskaper. Det är icke en
blott finansiel fråga, utan den går mycket djupare, och det förvånar
mig, att den ärade talaren med sin skarpsinnighet icke förmått inse
detta.

Han talade äfven om den föreslagna fixeringen. För min del
får jag bekänna att, huru mycket jag än skulle önska att en sådan
kunde åstadkommas, tror jag att det nu mera år svårt, om icke omöjligt.
Men derom år jag fullkomligt ense med honom, att det sätt,
hvarpå han ville åstadkomma en fixering, »är det sämsta af allt». Ett

N o 48.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt och sjöförsvaret.

(Forts.)

helt armt sätt för fixeringen hade man tänkt sig i det förslag, som
framlades vid 1871 års riksdag.

Talaren sade äfven, att denna motion vore en protest mot det i år
framlagda förslaget till försvarets stärkande. Hvad de öfrige motionärerna
tänkt, kan jag naturligtvis icke svara för, men hvad mig sjelf beträffar,
har det från min sida icke varit någon protest mot det framlagda
förslaget. Men det har varit en protest mot den, enligt hvad
mig synes, mycket klena valuta, man fick af det framlagda förslaget,
och jag har i den delen framlagt min åsigt i den reservation, jag afgifvit
till 1891 och 1892 års statsutskotts utlåtande. När man skall
ingå på köpenskap, måste man se till, att man köper klokt och icke
får eu underhaltig vara, då man betalar en fullgod köpeskilling. I
det afseendet ienebär mitt instämmande i motionen en protest.

Talaren har äfven beklagat, att icke motionärerna mera framhållit
betydelsen af värnpligten. För min del har jag gjort det af
den orsak, att om man af det förflutna får döma till det kommande,
så tror jag icke. och har aldrig trott, att ipan under våra förhållanden
kan på den rena värnpligtens grund erhålla ett fullt betryggande
försvar. >Ser man på huru de sakkunnige tänkt sig denna sak, så
finner man, att 1865 års landtförsvarskomité höll före, att skulle man
utbyta indelningsverket mot ett rent värnpiigtssystem, så kunde man
icke ställa fordringarna lägre än till två års förberedande tjenstgöring.
Det var då åsigten bland de ledande männen inom armén. 1874 års
komité, som likaledes bestod af arméns mest framstående män, föreslog
tjenstetiden för infanteriet till 10 */, månader med derpå följande
repetitionsöfningar, för kavalleriet till 17 månader samt för artilleriet
och ingeniörstrupperna till 12 månader. Man hade redan då nedsatt
anspråken, men det sammanhållande cementet i denna organisation
skulle utgöras af eliter, som skulle tjena i två år. och en mycket
stark befälskader. Generalskomitén 1891 både gått ytterligare resan
utför. Den hade nedsatt öfningstiden för alla vapen till 10 ’/., månader,
den hade en svagare befälskader, och eliterna voro ersatta af en
mycket svag stamtrupp. Jag är fullkomligt öfvertyged om, att det
kommer att fortgå på samma väg. Nya generalskomitéer komma att
ytterligare nedsätta anspråken; Andra Kammaren sätter sig i efterhand,
afslår och afslår, och när man så kommit till en öfningstid
af 4 å 5 månader utan stam, då kan hända att det går. Jag tror
visserligen icke, att våra fackmän af bristande insigt skulle gå in på
detta nedprutande af de militära fordringarna, men det sker under
förhoppning att, får man systemet väl en gång fastslaget, så får man
nog öfningstiden sedermera ökad. Huru kommer det att gå i det
fallet? Jo, få vi fortfarande fred, då är det icke tänkbart att få någon
ökning, och fä vi krig, då hinder det att vi få betala denna organisation
med förlusten af några provinser.

Det år af denna orsak som jag alltid fruktat att med upphäfvande
af vår gamla krigsförfattning slå in på den rena värnpligtens
väg, och jag tillåter mig i detta afseende anföra några ord, yttrade
af en, hvars stämma länge sedan tystnat i denna kammare, men
som, medan den der ljöd, vare sig från östgötabänken eller från vice
talmannens plats, alltid åhördes med den största uppmärksamhet. Han

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

säde med anledning af 1873 års skrifvelse i fråga om den s. k.
kompromissen och förkastandet af den indelta armén: »I samma ogon ^
blick man lyckades sammanbinda armeorganisationsfragan med den händigt ordom
grundskatterna och, i och för sådant ändamål, började ackordera nande af
— var Första Kammarens förut hjelpliga position förlorad. Men lanf‘-°cJef~
ännu något mera förlorades dervid, och detta är vårt nuvarande, ,pQrts,
om ock svaga, försvar. Man behöfver nemligen icke vara någon
klyftig profet för att kunna förutsäga, att vål indelningsverket sopas
bort, men att något dugligi ej kommer i stället». Dessa ord yttrades
för 18 år sedan och det ligger en profetisk klang i dem. Det är af
samma anledning som jag alltid motsatt mig alla försök att upprifva
det bestående, såsom utgörande den enda grunden, hvarpå för närvarande
kan byggas ett betryggande försvar.

Herr Falk, Helmer: Herr talman, mine herrar! Jag år när mast

uppkallad af två talare från Gefleborgs lån, men jag är i så
väsentlig grad förekommen af den näst föregående talaren, att jag
kan inskränka mig till helt korta antydningar iör att bemöta deras
anföranden.

Den förste ärade talaren har förebrått motionärerna, att motionen
icke innehåller något förslag till försvarets stärkande. Jag ber
dock att få fästa hans uppmärksamhet på, att motionärerna icke
framlagt eller velat framlägga något organisationsförslag,, utan att
deras hemställan endast går ut på tillsättande åt en komité, hvilken
skulle erhålla uppdrag att utarbeta förslag till t fullständigt ordnande
af landt- och sjöförsvaret».

Han bär äfven sagt, att motionärerna ej ifrågasatt någon utsträckning
af värnpligren. Svaret härpå ligger i hvad jag nyss kar
sagt; men jag ber likväl få erinra, att motionärerna uttryckligen sagt, att
försvarsfrågans lösning endast kan på tvenne vägar vinnas, antingen
genom följdrigtig tillämpning af allmänna värnpligten eller genom
användande af systemet »stam och beväring». Den anmärkningen
är således fullkomligt obefogad.

Vidare har han ordat åtskilligt om »torpsoldater». Delta är ett
uttryck, som går igen från början af 1870-talet. Jag skulle önskat,
att det ej hade här blifvit upprepadt, ty det ligger en missaktning
deri. Hvad han nu rörande torpsoldaten sagt, kan ju vara ganska
intressant såsom ett bevis på hans uppfattning i frågan, men jag
tviflar på, att det har något annat intresse, och med den fråga, som
nu föreligger, har det ej något sammanhang. Motionärerna hafv«,
såsom jag nyss erinrat, begär t tillsättande af en komité och ingenting
annat. Det kan väl icke vara talarens mening, att torpsoldater
skola sättas in i komitén.

Talaren i fråga har äfven sökt åstadkomma en skarpsinnig
bevisning om, att motionärerna, på samma gång de utdömt den värlvade
stammen, likväl förorda ett förslug, som skulle leda till just
en värfvad stam. Detta är alldeles ej förhållandet; men jag anser
rnig ej böra upptaga kammarens tid med att påvi-a orimligheten af
hans argumentation. Endast derom vill jag erinra, att i fall man
utsträcker begreppet värftir.g derhän, att hvar och en, som frivilligt

N :0 48.

Om utarbetande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt- och sjöförsvaret.

; (Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

åtager sig en tjenst för ersättning, skall anses värfvad, då är den
■ ärade talaren också sjelf värfvad, hvilket han förmodligen likväl icke
''vill gå in på.

En annan talare på gefleborgsbänken har i sitt långa anförande
•hufvudsakligen talat om taktik och organisation. Jag kan emellertid
ej finna, att dessa saker höra till den nu föreliggande frågan, hvilken
ju gäller tillsättande af en komité. För att icke trötta kammaren,
vill jag således icke uppehålla mig vid hans anmärkningar.

Medan jag har ordet, må det emellertid tillåtas mig att yttra
några ord om det utskottsbetänkande, som här föreligger. Såsom
herrarne allt för väl finna, är det ingenting annat än en Historik rörande
försvarsfrågans behandling under de sista två och tjugu åren.
Man har i största möjliga korthet redogjort för alla de olika förslag,
eom under loppet af de nämnda åren varit framlagda; men det är väl
alldeles uppenbart, att denna historik ej på allra minsta vis förminskat
giltigheten af motionärernas påstående, att försvarsfrågans lösning
blott på tvenne vägar kan sökas, nemligen antingen genom
tillämpning af den allmänna värnpligten eller genom användande af
systemet stam och beväring, likasom att, för så vidt man behåller
stamsystemet, måste stammen vara antingen indelt eller värfvad.
Utskottet har emellertid vändt sig mot motionärernas uttalande, att
Riksdagen två gånger, 1878 och 1883, förkastat förslag, som afsett en
uteslutande värfvad stam, och likaledes två gånger, 1889 och 1892,
förkastat förslag om partiel ombildning af stammen på värfningens
grund. En föregående talare har redan bemött utsaottets invändningar,
och jag kan derför lemna dem å sido; men jag vill lika med
honom betona, att då Riksdagen ovedersägligen åren 1878 och 1883
förkastat förslag, som afsågo en uteslutande värfvad stam, då måste
ovilkorligen hvad motionärerna sagt ega sin giltighet, ty ett förkastande
af förslag, som afse värfvad stam, kan ju omöjligen annorlunda
uppfattas än som ett uttalande mot användande af en sådan
stam, och protokollen för de ifrågavarande riksdagarne flöda för
öfrigt af vittnesbörd derom, att det just varit den värfvade stammen,
som utgjort hufvudmotivet för förslagens förkastande.

Om nu utskottets inledning är temligen lång, så år dess motivering
för sitt afstyrkande så mycket kortare. Den lyder så här:
»På grund af det ofvan anförda, hvaraf framgår, att flerfaldiga utredningar
rörande försvarets förstärkande på ena eller andra grunden
redan verkstälts, samt då Kongl. Maj:t under alla förhållanden icke
lår underlåta att fortfarande egna all möjlig uppmärksamhet åt lösande
af den stora fosterländska frågan, anser utskottet den af motionärerna
föreslagna skrifvelsen icke erforderlig». Det är ju alldeles rigtigt, att
en stor mängd förslag och mycket goda utredningar föreligga, men de
tillhöra alla den förflutna tiden. Frågan är nu att finna ett förslag,
som är lämpligt för den närvarande situationen och som möjligen
kunde förena de skilda meningarna i ett antagligt förslag, och ett
sådant förslag är det som motionärerna ansett att det borde öfverlemn"8
åt en komité att utarbeta. Motionärerna underkänna på intet
«ds Kongl. Maj:ts förmåga att framlägga ett sådant förslag, som de
åsyfta: men det kan väl ej förnekas, att om i en sådan komité, som

Onsdagen den 18 Maj, f. in. 39 N:o 43.

motionärerna föreslagit, skulle ingå lämpliga ledamöter från Riks- Om »tarbedagens
båda kamrar, så skulle sådant bereda ökad sannolikhet för °£g fuhframgång
åt ett af en dylik komité utarbetadt förslag. _ ständigt ord Jag

tror mig emellertid icke taga alldeles miste, om jag för- nanie af
modar, att utskottet icke i de nyss anförda orden har sagt allt hvad landt- och sjödet
menar. Jag tror nemligen, att man mellan raderna kan läsa ett fö,,mre*''
motiv, som icke uttalats, och jag tror det så mycket säkrare, som (torts.)
jag på enskild våg hört flera uttalanden derom, och det för öfrigt
äfven af en reservant inom utskottet antydningsvis omnämnts. Jag
föreställer mig, att utskottets hufvudskål varit, att sedan en lösning
af försvarsfrågan på grund af det förslag, som af statsutskottet blifvit
tillgjordt, varit så nära, borde man icke vidtaga någon åtgärd, som
på minsta vis vore egnad att undanskjuta eller försvåra en lösning
af frågan på denna grund. I fall jag misstager mig, ber jag utskottet
om ursäkt, men jag har goda skäl att antaga, att detta varit utskottets
mening, och visst är, att många af kammarens ledamöter
hysa denna uppfattning — en uppfattning, som en årad talare på
kronobergsbänken också alldeles uttryckligen har sagt sig dela.

Detta är verkligen, enligt mitt förmenande, frågans kärnpunkt, och
alla de försök, som gjorts af en talare på gefleborgsbänken att leda
frågan på afvägar, skola icke locka mig in på några sådana.

Det må då tillåtas mig att i största korthet till besvarande
upptaga denna fråga: år då verkligen den lösning af försvarsfrågan,
som statsutskottet föreslagit, sådan, att den kan anses tillfredsställande?
Ja, nog är det en lösning, om man så vill, men tillfredsställande
år den icke, så vidt dermed menas en sådan, som, lämpad för
våra förhållanden, skänker oss en betryggande och på fast grund
hvilande försvarsorganisation. Jag skall emellertid ej nu inlåta mig
på någon detaljerad granskning af utskottets förslag. Men det måste
jag säga, att jag uttryckligen skiljer mellan Kongl. Maj:ts förslag
och statsutskottets. Kongl. Maj:ts förslag innebär en verklig förbättring,
dels genom ökande af bevåringsklassernas antal och dels
genom° ökande af öfningstiden för de värnpligtige. Men det var
otillräckligt och ofullständigt, emedan det saknade sådana organisativa
anordningar — i främsta rummet i fråga om befälsorganisationen —
som varit nödiga för att af de ökade öfningarna kunna draga full
nytta. Hade utskottet fortgått på den af Kongl. Maj:t inslagna väg
och sökt afhjelpa de brister, som vidlådde det kongl. förslaget, bvilket
utskottet varit fullt befogadt att göra på grund af de i ämnet
väckta motioner, så skulle utan tvifvel på sådant sätt kunnat framläggas
ett antagligt organisationsförslag. Utskottet gjorde emellertid
icke detta, utan slog in på den, enligt mitt förmenande, mycket beklagliga
vakanssättningens och värfningens väg, en väg som genom
sina konseqvenser ovilkorligen måste ieda till det farligaste af allt,
nemligen en värfvad stam, såvida man nemligen finge någon stam
alls, ty det kunde mycket väl hända, att man finge en stamorganisation,
der stammen till största delen utgjordes af vakanser, och der
beväringen vore alldeles otillräckligt öfvad. Utskottet har således,
enligt mitt förmenande, så långt ifrån förbättrat Kongl. Maj:ts förslag,
att det tvärtom brutit ned kanske mer än hvad Kongl. Maj:ts

X:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. in.

«°l a7^ förslag , Då jag eäger detta, erkänner jag likväl på samma

slag tillfull- g.ang’ .att.J utskottets förslag fans en ansats till något båttre,
ständigt ord- såsom i iraga om artilleriets organisation, men i dsn form, som för«ande
af slaget i nämnda hänseende framkom, kan det ej tillerkännas annan
?LZ\T: b(;!''7<leIse ä!! ett princip-betänkande, emedan det saknade de nödio-a
(FortsT" ,oren för dess bringande till verkställighet. Slutomdömet rörande

'' utskottets förslag måste således blifva, att det innebär en bestämd
försämring af det kongl. förslaget, och således ännu mindre ån detta
var egnadt att utgöra en tillfredsställande lösning af försvarsfrågan.
Uttrycket kan måhända synas hårdt, men frågan år utomordentligt
vigtig,_ och jag tror, att en representants pligt är att utan fruktan
för misshag uttala sin mening rent ut — och här står jag och kan
icke annorlunda.

Det är emellertid märkligt, hvad vissa ord och uttryck i vår
tid spela för. en stor roll. Bland dessa kan jag inrangera uttrycket
»lösning af försvarsfrågan», som man under senaste tiden
sa osta hört. upprepas. Det . halkar, så lätt öfver låpparne och kommer
så lätt in i ledande tidningsartiklar, men jag fruktar för, att de
fleste, som begagna detta uttryck, ej hafva gjort sig reda för dess
djupa innebörd. Jag ber att få i minnet återkalla 1885 års Riksdag;
äfven då. utgafs fältropet »lösning af försvarsfrågan», och nå^ot hvar
torde minnas, med hvilket jubel Riksdagens beslut då helsades, ett
jubel, som till och med fick sitt uttryck i ett i början af 1886 hållet
offentligt föredrag, der det högstämd! och entusiastiskt hette, att
knappast hade nyårsnattens sista tolfslag förklingat, förrän 100 ä
150,000 stridbare svenske män trädde in i arméns led, färdiga att
under fosterlandets, fanor kämpa för dess trygghet och sjelfständighet.
Detta lät ju ofantligt vackert och kunde också i viss mån sägas vara
en sanning, eftersom 6 beväringsklasser den 1 januari 1886 inträdde
i - landstorm^; men.jag fiågar: huru mycken realitet med hänsyn
till försvarsfrågans lösning låg väl deruti? Svaret härpå ligger i den
närvarande situationen, då vi alla stå här nedtyngda af bekymmer
öfver försvarsfrågans tröstlösa läge.

Jag tror, mine herrar, att lika visst som den lösning af försvarsfrågan,
som man 1885 sökte vinna — eller rättare sagdt den skuggbild
deraf — når man ville gripa den, vek undan och sedan allt
jemt har vikit undan, lika visst skulle en lösning af försvarsfrågan
pa sätt statsutskottet föreslagit inom kort komma att visa sig vara
blott en bedräglig illusion, som måhända skulle föra försvarsfrågan i
ett läge sämre ån någonsin förut.

Under sådana förhållanden, och då man eger denna uppfattning,
är det verkligen underligt eller klandervärd:, att många ledamöter
af denna kammare ej velat lemna riksdagen utan att gifva åtminstone
ett uppslag till ett förnyadt__arbete på försvarsfrågan och till
en verklig lösning ef densamma? Är det underligt, att de velat få
ett slut på den halfhet i åtgärder, som karakteriserat alla förslag i
denna fråga, hvilka under de sistförflutna 9 åren sett dagen? Är aet
underligt eller klandervärd^ att de velat påminna om den nästan
bortglömda sanningen, att vi ej kunna stödja oss blott på landtföisvaret,
utan äfven måste tänka på vårt sjöförsvar ? Jag tror icke, att

fi:0 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

det är hvarken klandervärd! eller underligt, utan jag är på det lifligaste
öfvertygad om, att motionärernas förslag är både rätt och
klokt, och jag anhåller således, herr talman, att få yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr Wennerberg: Jag ber att få helt och hållet instämma

i hvad de två förste talarne här hafva yttrat angående vårt försvarsväsen
i allmänhet och särskild! i hvad de yttrat rörande det nu
senast till Riksdagen framlagda förslaget till försvarets stärkande. Jag
tror ock, att de fleste skola med mig instämma i att vi i dessa båda
personer se våra sakkunnigaste militärer; jag åtminstone vågar icke
i någon enda punkt uppträda mot dem, och jag behöfver det ju icke
heller, då jag helt och hållet instämmer med dem, icke blott med afseende
å hvad de yttrat om vårt forna försvar, utan ock i fråga om
det vi för närvarande ega, liksom äfven i hvad de nämnde om den
hotande framtidens. Jag kommer således nu egentligen blott att
fästa mig vid några andra yttranden, som blifvit fälda af aktningevärdq
personer, men hvilka jag dock tror mig befogad att i någon
mån upptaga till besvarande och söka att gendrifva.

Det förhåller sig visserligen så, som de båda förste talarne påminte
om, att det står mycket beklagligt till med vårt försvar; och
det kan det icke nekas, måste en hvar, som uttalar detta, med full öfvertygelse
att så förhåller sig, erfara en beklämmande känsla. Den närvarande
svåra belägenheten Sxtola vi likväl icke helt och hållet skylla
på oss sjelfva, på vår regering eller på vår Riksdag. Största skulden
ligger på ett håll, med afseende hvarå vi icke kunnat ens i någon
mån hindra, att hvad som der åtgjorts lagt sig såsom ett stort block
i vägen för våra egna försvarssträfvanden. Jag syftar på de ansträngningar
vi se nästan öfver allt på senare tider hos öfriga stater
att för bevarandet af sin sjelfständighet i största möjliga mån stärka
sitt försvar. Når vi se, huru nästan otroliga dessa ansträngningar
hos dem äro för att kunna åstadkomma längre öfningar, bättre materiel
och starkare befästningar, och dermed jemföra, huru det stått
och står till hos oss, är det icke så underligt, om man stundom förtviflat
och varit fallen att tro, att här vore så godt att ingenting alls
göra. Men då uppreser sig å andra sidan sjelfmant den frågan: äro
då vår sjelfständighet, vår frihet, våra lagar och vårt jemförelsevis
goda sociala samhällsskick icke värda någon uppoffring? Jo visst.
Jag tror att hvar och en måste erkänna, att det finnes intet offer för
stort för bibehållandet åt oss of dessa ovärderliga och dyrbara skatter.

Men hafva vi tänkt så, handlat så? Nyss har här en läuskamrat
uttalat sitt bekymmer öfver hvad han skulle kunna svara folket
i hembygden på dess frågor om vårt försvorsväsende, då det idkeligen
finge höra både af militärer och andra, att hvad de offrat för
försvaret ingenting vore värdt, ingenting tjenade till. Jag delar hans
sorg vid tanken på detta, men i afseende på svarets innehåll äro vi
säkert af mycket olika mening. Detta skall vara sanning, och då
stå han och hans meningsfränder svarslösa, när de tillfrågas, om de
alltid offervilligt gått till mötes hvad Konungen äskat och regeringen
föreslagit? Eller kan det med sanning sägas, att vi alltid gifvit de

Om utarbeiande
af förslag
till fullständigt
ordnande
af
landt- och sjöför
sva? et.

(Forts.)

N:o 48.

Om utarbetande
af förslag
till fullståndigt
ordnande
af
landt- och sjöförsvaret.

(Forts.)

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

6umm0r, som erfordrats för att ernå ett någorlunda godt försvar?
. Ack, visst icke. Häri har vårt fel börjat, häri har det fortfarit länge
och fortfar ännu, bådande föga godt för framtiden. Vi äro också nu
bragta i en sådan belägenhet, att, om en krigsförklaring skulle kom''
ma före årets slut, en så allmän villervalla skulle inställa sig, att den
enda frågan skulle bli: För huru mycket kan freden köpas? Huru
mycket af vårt land skall af trädas? Kunna vi jemföra vår armés
öfningar med. andra länders, vår beväpning och krigsmateriel med
deras? Nej, icke med de staters, från hvilka vi möjligen kunna hotas
med ett anfall.

Och då vår ställning år sådan, framkommer ett förslag till
Riksdagen, som, om det ock må hafva inneburit ett steg i den^ätta
rigtningen och, i fall det blifvit antaget, hade fört saken något framåt,
likväl såsom sådant måst anses otillfredsställande. Jag vill icke
heller helt och hållet neka till att från statsutskottets sida föreslogs
åtskilligt, som kunde hafva utgjort en förbättring af Kongl. Majfts
förslag, om det varit stödt på ett tillräckligt fundament och egt någon
garanti samt hade angifvit bestämda summor, som Kong!. Maj:t
kunde fått använda. Vid sådant förhållande åter, som nu egde rum.
hur skulle Kongl. Maj:t med detta förslag hafva redt eig vid en
krigsförklaring? Hvarifrån skulle Han då kunnat i hast tåga penningar
för att värfva långt mera manskap, än som redan nu med
svårighet kan värfvas? Jag inser det icke, och till min glädje hafva
icke heller de sakkunnige militärerna kunnat se det.

Det gjordes af en talare här i kammaren ett skarpt anfall på
indelningsverket. Denne talare är känd för sin dialektiska förmåga,
och det lider intet tvifvel att, när han får goda verktyg om händer
han sköter dem på ett sätt, att han icke lätt kan vederläo-cras eller
rubbas i sin ställning. Då han nu deremot tyckes hafva fått någorlunda
klena, så har resultatet blifvit derefter, och jag tror att man
kan med framgång våga något skärskåda hans yttranden.

Till en början gjorde han en håntydan om, att det från motionärernas
sida endast skulle varit fråga om att taga upp och förorda
det gamla indelningsverket såsom grund för försvaret och endast söka
förbättra det. Jag skall taga mig friheten med anledning häraf att
läsa upp hvad motionärerna verkligen sagt: »Denna lösning kan endast
på tvenne vägar sökas, nemligen: antingen genom en följdrigtig
tillämpning af den allmänna värnpligten och dermed förenadt större
mått af vapenöfning för de värnpligtige eller genom användande af
systemet ’stam och beväring’, vid hvilket man kan nöja sig med en
mera begränsad utsträckning af vapenöfningarna. »Här är icke endast
taladt om indelningsverket såsom basis för armén, utan det talas
äfven om den allmänna värnpligten såsom sådan, och jag erkänner
öppet, att jag bland motionärerna ifrigt yrkat på att denna skulle
framhållas. Såsom bevis på, att jag äfven förut varit af samma åsigt,
skulle jag kunna åberopa ett mycket godt vittne, den nuvarande chefen
för landtförsvarsdepartementet. Han skulle kunna intyga, att, medan
jag ännu stod qvar i Konungens råd, jag på det lifligaste understödde
hans mening att för Riksdagen framlägga det s. k. generalernas förslag.
Jag beklagar att så icke blef händelsen; men när så är, och då man

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

vet att det icke är värdt att hoppas, att Riksdagen skall ingå på den Om utarbe-.
allmänna vårnpligten, åtminstone icke på en mycket lång tid, så hafva s“" fjj
ju motionärerna icke haft annat att göra än. att upptaga den andra ständigt ordoch
enda återstående utväg, som kunnat sättas i fråga. Detta år anled- nande af
ningen till att motionärerna äfven vidrört utvägen »stam och beväring.» lank- och sjöDenna
är visserligen framhållen med flera ord, men är icke satt ‘G™**?™/’
framför den andra. Valet af det ena eller det andra organisationssättet •>

år öfverlemnadt till Kongl. Maj:ts nådiga afgörande. Hvad är då
således den innersta kärnan i motionen? Jo, den, att motionärerna
undanbedja sig ett förslag, lika beskaffad! som det vid denna riksdag
accepterade, d. v. s. statsutskottets, men att de sedan önska fram
gång åt hvilket förslag som helst, som på de angifna grunderna må
komma.

För mig ställer sig sedan långe saken så, att förrän den rätte
motionären kommer, blir hår icke fullt allvar med ordnandet af vårt
försvar, och denne motionär, han heter lerig, och må Gud bevara oss
från honom. Det finnes dock äfven annat, som vi lika varmt må
bedja Gud bevara oss ifrån, och det år den dåsiga försoffning, som
hos oss inträdt och utvecklat sig under en lång fredstid, hvilken vi
numera utan skäl hoppas att fortfarande få behålla.

Den samme ärade talaren på gefleborgsbänken nämnde vidare
trenne band, som hittills uppehållit indelningsverket,, och sade först
att den tid vore förgången, då »hvar och en, som icke hade torp,
ansågs oduglig till krigstjenst». Mitt minne sträcker sig längre än
hans, och jag har aldrig hört talas om att den, som icke hade torp,
derför icke skulle dugs till krigstjenst; men deremot minnes jag väl
en tid, då den, som hade torp, derför icke ansågs oduglig, och så
torde man böra anse saken ännu i dag. Bofastheten var nu ett af
de band, som talaren ansåg skulle lösas upp.

Vidare sade han, att det fans en tid, då en lång tjenstgöring
ansågs såsom något förträffligt. Jag erkänner att man så ansåg, och
det med allt skäl, ty en fortsatt tjenstgöring betydde en fortsatt öfning.
Men efter det fransk-tyska kriget hafva åsigterna ändrat sig
på ett fruktansvärd! hastigt sätt. Vi hafva haft en konung, som
skrifvit om och önskat »ett litet, men godt» försvar; nu duger icke
detta, det måste vara ett stort och godt försvar. Detta måste hvar
och en af den senare krigshistorien hafva lärt sig inse. I stället för
den långa tjenstgöringstiden för ett fåtal måste nu komma den kortare
och mera koncentrerade öfningstiden för alla. Man måste ju
erkänna, att 90 dagars öfningstid är bättre än 45 dagars; det tror
jag vi icke behöfva disputera om. Men hur ställer sig saken, då vi
jemföra — icke 90 med 45 såsom hos oss — utan de 90 dagande
med den tid, som är anslagen i andra länder, med två, tre, ända till
fem år? Hur pass mycket betyda då 90 dagar? Det är då vordet
litet igen och otillräckligt. Emellertid är det något bättre än förut;
och då man icke kan få allt, så får man nöja sig med något mindre.

Den långa tjenstgöringstiden var nu det andra bandet, som talaren
fann färdigt att upplösas.

Slutligen nämnde han — och detta var det tredje bandet, som
skulle befinnas upplöst, så att vi blefve helt och hållet fria från in -

.N:o 43. 44 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbe- delningsverket — att, om rust- och rotehållssystemet genomfördes och
full- ^xera<^es’ ^an icke kunde finna någon skilnad på indelt och värfvad
ständigt ord- 8tam- Den ena vore värfvad så vål som den andra. Särskilt var
nande af han obeskedlig nog att starkt sätta i fråga rust- och rotehållarnes
lanot och sje- ärlighet, ända till den grad, att han tog för gifvet att, såsom han
försvaret. 8ade, kammaren borde kunna inse, hvilka räkningar de skulle kom•*=
(^orts.) ma att skrifva, om de finge löfte om hjelp och lättnad från kronan.

Jag tror icke, att rust- och rotehållarne åro mera än andra rnenniskor
benägna för att skrifva orättfärdiga räkningar. För öfrigt hörde
jag att han, hvad detta beträffade, enskildt fick ett svar af den förste
talaren, som gick till honom och sade: »herr presidenten har inte
fattat skilnaden emellan indelt och värfvad stam». Efter det sätt,
hvarpå han yttrade sig härom, tror jag icke heller att jag behöfver
gifva vidare skål för påståendet, att han icke fattat denna skilnad.

Den talare på stockholmslänsbänken, som i dag uppträdt, har
egentligen icke anfört annat än en föiklaring öfver sitt yttrande, då
fråga var om motionens remiss. Han förklarade nemligen mycket
högtidligt för kammaren, att han under sin långa offentliga bana gjort
det för sig till en bestämd regel att respektera med honom olika
tänkandes åsigter. Hans vackra och långa anförande om denna hans
åsigt kan jag icke finna vara annat än en sådan förklaring, på hvilken
man kan tillämpa det gamla kända uttrycket: »Qui s’excuse,
s’accuse». Nog hafva åtminstone vi motionärer mycket svårt att inse,
hvilken aktning han visade oss, då remissfrågan var före, liksom ock
jag har svårt att tro, att det skulle ligga något fortsatt bevis på
aktning i det korta och bestämda afslagsyrkande, som derefter ett par
ledamöter af kammaren funno lämpligt att framställa. Hvad som förekommit
har emellertid låtit oss inse, huru frågan ligger, och hvilket
namn vägran att remitteia motionen förtjenar att få.

Och nu, herr talman, antingen här tillstyrkes bifall eller afslag
å skrifvelseförslaget, är det för mig alldeles likgiltigt. Det vigtiga
är här, att saken varit före och det faktum att ett antal män i Första
Kammaren, kvilka jag tror ingen af kammarens ledamöter vill tillvita
brist på vare sig fosterlandskärlek eller sakkunskap, hafva ytirat
sin åsigt i den vigtiga frågan. Jag hoppas att, såsom en reservant
har sagt, deras yttranden skola i alla fall tränga fram till Kongl.
Maj:ts kännedom och kanske i någon mån bidraga till framkallandet
af ett förslag, hvilket bättre tillgodoser det allmänna försvarskrafvet
än det som sist varit före, och hvilket icke antogs af skål, som vi
alla känna, men icke alla godkänna.

Jag bär intet yrkande att framställa; jag har blott velat uttala
mig i en fråga, som ligger mig varmt om Ljertat och har nu nått
detta mitt mål.

Herr Anderson, Albert: Den ärade talaren på uplandsbänken
har karakteriserat det afslagsyrkande, som framstäldes af mig vid remissdebatten,
såsom »ett tilltag». Då jag vid remissdebatten slutligen fann
mig föranlåten att framställa detta — jag medgifver det — ovanliga
yrkande, skedde detta derför, att jag ansåg motionen alldeles för
sent framkommen och i öfrigt olämplig. Det var min grundlags -

4:>

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

enliga rätt att göra detta yrkande. Jag höll mig inom grundlagens Om utarUbud,
och jag hemställer till honom, huru vida icke det uttryck han
begagnade om afslagsyrkandet var något för starkt, ja obefogadt. ständigt ord J«or

har frågat mig hvad afsigten egentligen är med denna mo- nande af
tion. De” år hos alla kammarens ledamöter i friskt minne, huru som landt- och sjöunder
förra året den s. k. generalskomitén afgaf utlåtande med ■r^svaret''
förelag till ny härordning. Detta förslag är grundad! på allmän ( OT s >
vämpfigt. Om motionärerna afsett att få ett förslag grundad på allmän
värnpligt, måste de vara missnöjda med generalskomiténs förelag
och anse detsamma behöfva omarbetas. Men jag har ingen anledning
att antaga detta, då ordföranden i generalskomitén är den, som främst
undertecknat motionen. Motionärerna såga sjelfva uttryckligen, att en
härordning på grundvalen af värfvad stam icke bör ifrågakomma. Det
återstår då naturligen icke annat att välja på än indelningsverket.

Det är sant — och jag undgifver det gerna — att indelningsverket
under förflutna tider gjort landet stora tjenster, men jag vågar
påstå att det icke längre är tidsenligt. Den styrka, som ned indelningsverket
kan uppställas, är derjemte alldeles för liten, då man nu
mera för i fält härar, som till antalet kunna jemföras med medeltidens
folkvandrigar. Om en nation, och framför allt en liten nation, vill
bevara sin sjelfständighet, så måste den vara ett folk i vapen. Nu
hafva motionärerna antydt några grunder, efter hvilka indelningsverket
skulle ombildas. Dessa grunder åro redan vidrörda af en
talare på gefleborgsbänken, hvilken blottat bristerna i detta program,
så att dervid icke är mycket att tillägga. Jag fäster mig dock vid,
att man vill förebygga anledningarna till stridigheter mellan rust- och
rotehållaren och soldaten. Jag tror att man äfven på andra områden
vill förbygga stridigheter, men huru man lyckas, det är en annan
fråga.

Vidare säga motionärerna, att rust- och rotehållsbesväret bör
fixeras och staten öfvertaga den del af rust- och rotehållskostnaden.
som öfverskrider det fixerade beloppet. Den ärade talaren på gefleborgsbänken
har redan visat, att under sådana förhållanden staten i
sjelfva verket skulle blifva den, som betalar legan till soldaten. Denne
får sin aflöning af rust- och rotehållaren och fyllnaden af staten.

Jag kan då icke finna annat, än att soldaten är att jemföra med en
vanlig värfvad soldat. Och huru förhåller det sig med dessa soldattorp,
som man finner vara så vigtiga och utgöra en integrerande del
af indelningsverket? Enligt landtförsvarskomiténs betänkande af år
1882 funnos af effektiva nummer 14,934 med torp, som voro bibehållna
och brukade af soldaterna, under det att 8,387 nummer voro
utan torp. När så förhåller sig, och om man skulle tillika fixera
rust- och rotehållarnes skyldigheter, så blefve den indelta armé, som
man på detta sätt skulle erhålla, åtminstone till största delen ingenting
annat ån en ren värfvad armé.

Jag är ingalunda likgiltig för försvaret. För mig är den tanken
ohygglig och olidlig att vi hafva en lag, på grund af hvilken, om
krig inträffar, man uttager våra unga män utan att de fått ens tillnärmelsevis
erforderlig öfning, så att de kunna skydda sig och verksamt
försvara sitt land. De få nu 42 dagars öfning. Förslaget vid

N:o 43. 46 Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Om utarbe- denna riksdag innebär utsträckning af de värnpligtiges öfningar till
Tåg m full- daSar- Om detta också icke är tillräckligt, så är det dock ett
ständigt ord- stort 8tfg framåt. Jag vill vidare erinra derom, huru som vi under
nande af många år behandlat flera olika, på andra grunder än de nu gällande
landt- och sjö- byggda fullständiga härordningsförslag, utan att något blifvit antaget.
tv TT -k)etta beklagliga förhållande beror på dels likgiltigheten förförsvaret
(rorts.) många håll, dels äfven, till stor del, den betänksamhet, som all tid

hos den svenska Riksdagen gjort sig gällande, då fråga uppstått att
kasta bort det gamla och taga något nytt och oförsökt. Jag är derför
öfvertygad, att man bör försöka fortgå på de partiella reformernas
väg.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre von Krremer: Blott tio ord! Jag tror att för svarsfrågans

ställning nu är ytterst kritisk. Jag tror att under sådana
förhållanden det icke kan vara skäl hvarken att, såsom en talare
antydde, »undanbedja sig» något visst förslag till nästa Riksdag, eller
att Mfbedja sig något sådant, utan jag anser det utan all jemförelse
klokast att öfverlemna saken till kronolotsens bedömande och låta
honom sätta kursen. Så skola vi, det är min tro, säkrast föras till
det af oss alla åtrådda målet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Treffenberg: Jag skall icke lofva på förhand att in skränka

mig till »tio ord». Mitt yttrande blir måhända något längre,
men jag skall dock icke länge upptaga tiden. Shakspeare talar om
ett rum, som är golflagdt med goda föresatser, och varnar derför.

Jag är närmast uppkallad af friherre Akerhielms yttrande. Jag
måste nemligen berigtiga den föreställning, han gjort sig angående
tillkomsten af den föreliggande motionen. Han ordade om en »massmotion»,
hvilken blifvit »förberedd i tysthet» — förmodligen för att
dermed motivera, att den också borde begrafvas i tysthet. Detta är
en alldeles origtig uppfattning af friherren. Det är ju gifvet att,
när fråga är om att åstadkomma en massmotion, såsom här varit
fallet, så kallar man icke genast från början tillsammans hela massan
på en gång — och allra minst hade väl herr friherren funnit sig trakterad
af att bortblandas i en sådan massa -— utan man tillkallar några
få personer, som öfver hufvud hafva sammanstämmande åsigtser, och
sedan åsigterna dem emellan dryftats och kantigheterna affilats, så vidgar
man kretsen af liktänkande, hvarefter under den ytterligare behandling,
som frågan då får, hufvudkonturerna allt skarpare framträda, till dess
att frågan slutligen antager formen af motion. Jag var nu en bland
dem, som först funderade på om det icke vore skäl att redan vid
denna riksdag söka få ett nytt uppslag i försvarsfrågan för att möjligen
förbereda till nästa Riksdag en lycklig lösning af densamma,
och jag har derför temligen väl reda på de förarbeten, som undangjordes,
innan man kommit på den punkt, att motionen var färdig
att framläggas; och herrarne må tro att det icke varit så lätt arbete
att formulera motionen så, att den kunde i ett temligen vidt nät infånga
alla dem, som man ville hafva med. Man fick lof att vädja

Onsdagen den 18 Maj, f. m. 47 N:0 43.

till dem, aom voro vänner af ajöföravaret, till dem, som önskade ut- Om utarbesträckt
värnpligt, och till dem, som voro vänner af indelningsverket.

De enda, som uteslötos, voro de, som ville bygga försvaret på värfvad ständigt ordstam.
Det är emellertid så litet fallet att denna motion förberedts nande af
»i tysthet», att jag — för att låna ett vid annat tillfälle begagnadt tale- lemdt- och sjösått
af herr erkebiskopen — »gick såsom en tiggare från man till man försvaret.
i kammaren» och presenterade motionen för alla, osom deraf önskade (Forts.)
taga kännedom. Att jag icke gick till friherre Akerhielm erkänner
jag, men långt ifrån att detta härledde sig från missaktning för honom
eller derifrån att jag ringaktade betydelsen af att få en så framstående
bundsförvandt, så var det af pur grannlagenhet, emedan jag trodde,
att han skulle finna sig besvärad af att biträda ett förslag, som i så
väsentlig mån stod i strid mot det förslag, hvilket herr friherren
år 1890, då han stod i spetsen af regeringen, sjelf framlade. Detta
är »der langen Rede kurzer Sinn».

Jag kunde väl hafva ett ord att saga dem — lyckligtvis år det
icke mer än två — som hår yrkat på att remiss skulle vägras denna
motion, och likaså kunde jag väl hafva något att säga äfven dem,
som understödt detta yrkande, så att remiss af motionen icke beviljades
med mer än 5 å 6 rösters pluralitet; men tiden år långt framskriden
och i riksdagens sista timme förefaller det mig vidrigt att
här uppröra sinnena, helst mitt eget sinne år upprördt af den hart
när skymfliga behandling, som från dessa håll mött oss motionärer.

Jag hade dock förestält mig, att både motionärernas antal och mina
medmotionärers politiska och moraliska qvalifikationer, deras anseende
och deras antecedentia hade bort freda dem från en sådan behandling,
men jag skall icke hår vidare sysselsätta mig med denna brännbara
fråga. Jag är glad deröfver att, efter det, enligt mitt förmenande,
framgångsrika försvar, som kammarens helt visst insigtsfullaste
försvarsvänner här egnat åt motionen, hvarigenom också påvisats att
motionen varit berättigad, jag kan sluta i den vissa och kära förhoppning
att, på sätt den talare på kronobergsbänken, hvilken hade
ordet, yttrade — utgången må blifva hvilken som helst — i allt fall
innebörden af motionen icke skall gå regeringen spårlöst förbi. Jag
är också öfvertygad derom, att alla de upplysningar, som under dagens
debatt från ena eller andra sidan här meddelats, och de olika
uppfattningar, som härunder uttalats, skola utgöra värdefulla bidrag
till frågans lösning för regeringen, då den nästa gång tager under
ompröfning hvad i denna fråga är att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande ntlåtande hemstålt och vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

Ang. utredning Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 16 och
frågannom 17 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 16, angående tillsättande
grundskatter- af ®n komité för utredning af frågan, inom hvilken tid tillväxt i statsnas
af skrif- verkets af nya eller ökade skatter oberoende tillgångar kan medcrifva
ning. grundskatternas afskrifning.

Herr Wmrn: Med den utgång, den förra frågan erhållit, är
det icke skäl att gorå något yrkande i den nu föreliggande eller att
vid denna sena timme besvära kammaren med något utförligare yttrande.
Jag måste likväl säga några ord för att icke anses öfverbevisad
af utskottets motivering. Utskottet, yttrar sig på följande
sätt:

«Utskottet, som i öfrigt får hänvisa till nämnda af skatteregleringkomitén
verkstälda utredning, finner sig böra framhålla, huru
svårt,, ja, nästan omöjligt, det i sjelfva verket är att för en längre
framtid verkställa tillförlitliga beräkningar, vare sig i det af motionärerna
föreslagna syfte eller öfver den ökning i statsutgifter, som
efter hand må komma att ega rum. På grund häraf och då dylika
beräkningar, der de anses behöfliga, kunna verkställas med mera
sakkännedom inom vederbörande embetsverk än af en komité, får
utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.»

Motiven äro således två, det ena: svårigheten att verkställa tillförlitliga
beräkningar, och det andra: den större sakkännedomen hos
embetsverken.

.Hvad då först det förra motivet angår, så är det icke af någon
verklig betydelse. Den anförda svårigheten ligger helt och hållet i
den betoning, man ger åt ordet »tillförlitliga!), men det är icke fråga
om absolut noggrannhet af de siffror, som kunna komma att lernnas,
utan om att erhålla en god ledning för omdömet. Inom beräknino-ar
för framtiden kunna blifva absolut tillförlitliga, men då de behöfvas,
måste de det oaktadt ske, och allt hvad man i detta afseende kan
säga om dem är derför, att ju större tillförlitlighet man kan få, desto
bättre är det. Beträffande det andra motivet, som afser att dylika
beräkningar »verkställas med mera sakkännedom inom vederbörande
embetsverk än af en komité», så är detta rätt i vissa fall, men i
många är det icke så. Hvarför tillsattes 1882 års skatteregleringskomite,
om embetsverken ansetts kunna göra ifrågakommande utredningar
bättre? Och med den allra största aktning för statskontorets
tjensteman, måste jag dock hemställa, huru vida icke just i de beräkningar,
hvilkas behöflighet blifvit särskilt af utskottet anförd,
nemligen »öfver den ökning i statsutgifterna, som efter hand må
komma att ega rum», statsutskottets ledamöter måste anses hafva
större sakkännedom och tillförlitligare omdöme än statskontoret; och
all den stund statsutskottets ledamöter omöjligt äro åtkomliga på annat
sätt än att de insättas i en komité, så måste en komité i detta fall
blifva bättre än vederbörande embetsverk.

Herr Anderson, Albert: Den förre ärade talaren yttrade,

då motionen remitterades, om jag icke misminner mig, att den förslagna

N:o 43.

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

tiden för afskrifning af grundskatterna vore för kort. Häruti in- Ang. utredning
stämmer jag med honom, och jag ber att få erinra att den befattning,
jag haft med frågan om afskrifning af grundskatterna, varit af den /run9dakatter.
beskaffenhet att, medan 1873 års Riksdag i sin bekanta skrifvelse nas afskrifansåg
att grundskatter och indelningsverk borde afskrifvas på 33 l/3 ”-ing.
år, så föreslog jag utsträckning af denna tid till 37 år. Anledningen, (Förtal
hvarför jag böjt mig för den kortare afskrifhingstiden, är icke någon
annan än den önskan, jag hyser för att erhålla ett förbättradt försvar.

För det ändamålet får man naturligen underkasta sig olägenheter,
som man eljest icke skulle underordna sigt.

Jag anhåller om proposition på bifall till utskottets hemställan.

Herr Öländer: Jag har underskrift den nyss behandlade

motionen, men jag har icke tecknat mitt namn under den nu föreliggande,
och jag ber att få anföra skälet härtill;

° Ino-en kan misstänka mig för att icke vara en varm vän af
rrrundskatteafskrifning, och jag har tillförene både talat och röstat
derför. Men den föreliggande motionen stadgar eller förutsätter ett
vilkor, som säkerligen icke någonsin skall kunna uppfyllas. Grundskatteafskrifning
har förut varit sammanbunden med ett annat vilkor,
den har gjorts beroende af en statsutgift, nemligen til! försvaret.

Nu vill man gå i en motsatt rigtning och föreskrifva, att afskrifning skall
ega rum först när statsverkets tillgångar, oberoende af skatteökningar,
sådant medgifva, och man har begärt tillsättandet af en komité för
att utreda, när detta skall kunna ske. Jag tror, att en sådan komité
skall bli öfverflödig. Man kan derförutan med full säkerhet säga,
att deu tidpunkten aldrig skall inträffa.

Detta vilkor skulle emellertid helt enkelt döda hela grundskatteafskrifningsfrågan,
i stället för att lösa den. Antingen äro grundskatterna
rättvisa, och då bör ingen afskrifning ske, eller ock äro de
orättvisa — och derpå har man ju redan gifvit på hand — och då
bör ej för deras afskrifvande uppställas oöfverstigliga vilkor.

Det är derför, att jag icke velat binda mig vid ett dylikt vilkor,
som jag ej underskrifvit motionen, och jag yrkar således bifall till
utskottets kläm, om jag också ej kan vara med om dess motivering.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets memorial:

n:o 82, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
utskottets utlåtande n:o 75, i fråga om anordnande af en förbättrad
post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten; samt
Första Kammarens Prof,. 18.92. N:o 43. 4

NiO 43, 50

Onsdagen den 18 Maj, f. m.

bevillningsutskottets memorial n:o 23, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande 120 punkten af utskottets betänkande n:o 9
angående tilllbevillningen.

Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.49 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, John Björkmans tr., 1892.