1892. Första Kammaren. N:o 39 (Riksdagens protokoll 1892:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 39.

Torsdagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående anordnande af en förbättrad post- och personförbindelse
mellan Sverige och kontinenten jemte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets memorial n:o 13, i anledning af kamrarnes
beslut rörande dels 3 punkten mom. d) och dels 120 punkten af
utskottets betänkande n:o 9 angående tullbevillningen;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 1, med anledning af väckt motion angående upphörande af
de enskilda bankernas rätt att utgifva banksedlar å 10 kronor; och
n:o 2, med anledning af väckta motioner angående vidtagande
af åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfverskiljemynt;
samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utfärdande af en särskild
ordningsstadga för hafsfisket vid rikets vestkust.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 6 a, i anledning dels af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställningar angående
anslagen till lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt till sjöbeyäringens
vapenöfningar, dels ock af Kongl. Maj:ts särskilda proposition
angående förhöjning i sistnämnda anslag, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis''till afgörande statsutskottets
memorial n:o 73, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i
åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Första Kammarens Prot. 1892. N:o 39.

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

1 punkten:

Herr vice talmannen: Då jag jemte flere kamrater i utskottet

afgifvit vår reservation mot den föredragna punkten, torde det vara
min skyldighet att här framställa det yrkande, som innefattas i
reservationen, och i korthet motivera denna vår reservation.

Kammarens ledamöter behagade erinra sig, att kamrarnes beslut
i den fråga, som ligger till grund för den föredragna punkten, eller
elementarlärarnes aflöning, äro hvar andra fullt lika utom i det hänseendet
att, då Första Kammaren utan vilkor bifallit anslaget, så
har Andra Kammaren för sitt bifall uppstält ett visst vilkor, hvilket
jag icke torde behöfva här uppläsa. Nu kan icke någon anmärkninggöras,
synes det mig, mot en voteringsproposition, derför att vilkor
uppställas för bifall till anslag. Kammaren har inånga gånger bifallit
voteringspropositioner, då sådana vilkor blifvit gjorda, och kommer
säkerligen för framtiden många gånger att fatta dylika beslut. Men
det beror, synes mig, icke derpå, att ett vilkor blifvit satt för bifall
till ett anslag, utan på naturen af detta vilkor, huru vida en gemensam
votering bör ega rum eller icke. Nu föreliggande vilkor eger
icke ett organiskt sammanhang med anslaget och är dessutom, enligt
min åsigt, af den art att, för att framkalla ett Riksdagens uttalande
i hvad det afser, båda kamrarnes sammanstämmande beslut erfordras.
Skulle deremot detta vilkor få ingå i voteringspropositionen och derom
voteras, så skulle för ett Riksdagens uttalande i saken endast fordras
ett flertal inom riksdagen. Det synes mig då att den väg, på hvilken
man vill framkalla ett sådant Riksdagens beslut icke är öfverensstämmande
med grundlagens föreskrifter i denna del.

Då kamrarnes beslut måste sättas mot hvarandra och jag icke
har rätt att afskilja något, som icke ingår i Första Kammarens beslut,
så återstår för mig endast att yrka afslag å den föredragna punkten.

Herr Ryding: Mot den uppfattning, som nyss blifvit uttalad

af herr vice talmannen, anhåller jag att få rigta några ord. Om
innehållet eller befogenheten af det i statsutskottets utlåtande n:o 9
uppstälda och sedan af Andra Kammaren godkända vilkoret vill jag
likväl icke yttra mig, ty derom är enligt mitt förmenande mer än
nog debatteradt, utan vill jag blott försöka att i korthet antyda den
konstitutionella och politiska betydelsen af ärendet i det skick, hvari
det nu föreligger, och jag skall dervid röra mig med så lättfattliga
satser som möjligt.

Eu af dessa mina satser är att, enligt 69 § regeringsformen,
Konungen har ovilkorlig rätt att fordra att på en af honom framstäld
proposition i en anslagsfråga erhålla svar af Riksdagen, åstadkommet
antingen genom kamrarnes sammanstämmande beslut eller genom beslut
fattadt genom gemensam votering. Intetdera blefve emellertid förhålhållandet,
om reservanternas mening i denna kammare skulle blifva
gällande. Anslagsfrågan komme då helt enkelt att förfalla utan att
hafva blifvit behandlad på det i grundlagen förutsatta sätt.

Man frågar sig då helt naturligt: Hvad har inträffat, som skulle
kunna berättiga till ett afvikande från den ordning, hvilken är i

Torsdagen den 12 Maj. 3 N:o 39.

grundlagen förutsatt för anslagsfrågors behandling? Jo, Andra Kam- Ifrågasatt
maren har vid sitt beslut fogat ett vilkor, som förmenas strida mot gemensam
89 § regeringsformen. Hvartill leder det då, om blott denna omstän- ingående
dighet får anses utgöra binder för gemensam votering? Så vidt jag lönereglering
förstår, leder det dertill, att vi öfverlemna oss bundna till händer för lärarne
och fötter åt medkammarens godtycke. Vid hvarenda anslagsfråg
som icke smakar densamma, kommer den att foga ett mer eller verj,
mindre beskt vilkor, och om Första Kammaren fortfar att svara, att (Forts)
vilkoret, såsom stridande mot 89 § regeringsformen, hindrar gemensam
votering, så är segern å Andra Kammarens sida alldeles säkert
vunnen. Alla de röster, som Första Kammaren kan disponera öfver,
blifva annullerade och ett enkammarsystem blir här i riket faktiskt
upprättadt i öppen strid mot grundlagens mening. Redan vid 1890
års riksdag hade jag tillfälle att uttala detta i Andra Kammaren och
jag har icke sedan dess haft anledning att ändra åsigt.

Vidare erinrar jag, att Riksdagen obestridligen är berättigad att
säga nej till en kongl. proposition. Nå väl: ett ja med hvithet märkvärdigt
vilkor som helst kan omöjligen vara sämre än ett Ueklagdt nej.

I förra fallet står det ju Konungen öppet att pröfva vilkoret och om
pröfningen utfaller så, att han icke vill acceptera vilkoret, så förkastar
han det och frågan förfaller. Men derigenom är i alla fall cn större
handlingsfrihet åt Konungen öfverlcmnad.

Under debatten den 4 maj, då hufvudfrågan förelåg, yttrades
mer än en gång, att accepterandet af det utaf statsutskottet uppstälda
vilkoret, skulle vara ett intrång på Konungens, genom grundlagen
honom tillförsäkrade rätt. Men jag hemställer, om det kan etableras
ett större intrång i denna rätt än genom godkännandet af en procedur,
enligt hvilken alla anslagsfrågor blefve hemfallna åt den ena
kammarens ensidiga åtgärd. Den ena kammaren skulle ju blott behöfva,
såsom redan förut är antydt, att vid en anslagsfråga foga ett
vilkor, som den vore öfvertygad om icke öfverensstämde med
medkammarens åsigt. Om medkammaren då, såsom nu ifrågasatts,
helt beskedligt svarar: »detta vilkor godkänna vi icke, vi votera icke
derom!» och detta blir regeln i kamrarnes politiska mellanhafvande,
så är dermed en visnepolitik införd, hvars följder vi nu icke kunna
öfverskåda.

Slutligen tager jag mig friheten fästa kammarens synnerliga uppmärksamhet
derpå, att begge kamrarnes talmän redan framstält proposition
på statsutskottets utlåtande n:o 9, i hvilket detta mycket
omtalade vilkor var bifogadt anslaget. Kamrarnes talmän hafva
således sammanstämmande pröfvat, att detta vilkor icke är stridande
vare sig mot grundlagens anda och mening eller mot dess lydelse,
och ett förkastande af den af statsutskottet nu föreslagna voteringsproposition
skulle efter min uppfattning vara ett rätt skarpt desavouerande
af talmännens uppfattning af grundlagens innehåll. Jag
vill i sammanhang härmed öppet erkänna, att det är för mig oförklarligt,
huru de ledamöter af statsutskottet, som varit med om att
uppställa detta vilkor och följaktligen då icke funno detsamma grundlagsstridigt,
nu hafva kunnat vilja förkasta gemensam votering.

För min del fruktar jag, att denna fråga är till sina konscqven -

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt ser en af de vigtigaste, som vi haft att handlägga under innevarande
gemensam riksdag, och jag ber att ännu en gång få upprepa att, om Första
ingående Kammaren biträder reservanternas mening, har kammaren dermed
lönereglering gifvit till spillo icke blott Konungens rätt att på en anslagsfråga få
för lärarnc svar på det sätt, grundlagen föreskrifver, utan äfven Första Katnmavid
vissa all- rens rätt att vid afgifvande af detta svar få tillgodoräkna sina röster.
märlverkär0 Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Friherre von Kraemer: Efter det föredrag, som den siste ta laren

hållit, är det visserligen mycket svårt att tillägga något väsentligt,
men då han uttryckte en undran deröfver, att ledamöter af statsutskottet,
hvilka varit med om att ursprungligen uppställa den 10
punkten i utskottets betänkande rörande åttonde hufvudtiteln, ändock
icke velat biträda förslaget om gemensam votering, ansåg jag mig
framkallad att tillkännagifva, för den händelse kammarens ledamöter
icke redan insett detta af betänkandet, att jag åtminstone instämt i
det förslag, som utskottet härutinnan förelagt kammaren. Jag anser
detta förslag vara i full konseqvens med det förra förslaget.

Frågan huru vida det uppstälda vilkoret står i strid emot 89 §
regeringsformen har blifvit så vidlyftigt omhandlad, att jag blott ber
att få påminna derom, att, såsom jag äfven framhöll vid anslagsfrågans
behandling, det står i vilkoret, att anslaget till elementarlärarnes
löneförhöjning beviljas under vilkor att den ifrågasatta ändringen i
läroplanen vidtages och att det således icke alls i punkten föreskrifvits,
att ändringen skall vidtagas. Huru vida ändringen kommer att
ske, är helt och hållet öfverlemnadt åt Ivongl. Maj:t att afgöra, och
jag kan icke fatta att Kongl. Maj:ts rätt blifvit genom vilkorets uppställande
i det allra minsta trädd för nära. Deremot tror jag i likhet
med den siste talaren, att, i fall den föreliggande voteringspropositionen
skulle afslås, detta skulle leda till ledsamma följder. Det vore
visserligen kanhända angenämt, om Första Kammaren kunde förbehålla
åt sig rätt att neka gemensam votering då den finner ett vidfogadt
vilkor oantagligt; men man bör komma i håg, att detta ej låter
sig göra. I fall Första Kammaren inför en sådan praxis, kommer
Andra Kammaren ej att underlåta att, när det för densamma passar,
göra sammaledes. På detta sätt kan den för vår grundlag egendomliga
och enligt min åsigt lyckligt funna institutionen gemensam votering
slutligen blifva alldeles neutraliserad. Denna utväg att få ett
slut, som i den gamla ståndsrepresentationen kallades förstärkt statsutskott
och i den nya införts under den förändrade formen af gemensam
votering, har räddat oss från att råka i det tillstånd, hvilket
herrskar i vårt grannland, såsom äfven den nämnde talaren antydde.
Genom den gemensamma voteringen afgöras frågorna ena gången till
Första Kammarens belåtenhet och andra gången till Andra Kammarens;
men i alla händelser vinnes ett afgörande. Det är på detta sätt
vi hafva undgått, att våra riksdagsförhållanden såsom i grannlandet
gått, som man säger, »i baklås», jag tror således att det är mycket
farligt att förgripa sig på denna dyrbara institution.

Den skilnad man här gjort, då man sagt att gemensam omröstning
får ega rum om anslag med vidhäftade vilkor, när vilkoret är

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

af den natur, att det står i organiskt sammanhang med sjelfva saken,
men deremot icke får ske, när vilkoret icke är af sagda natur, den
skilnaden anser jag vara så hårfin, att det nästan blott beror på godtycke,
huru vida man skall uppfatta vilkoret så, att gemensam votering
får ega rum eller icke. Det är alldeles omöjligt att uppstalla
en uttömmande definition på vilkor, som äro af den natur att icke
hindra gemensam votering. Såsom ett alldeles färskt bevis på, huru
lätt det med en sådan uppfattning hos Riksdagen om verkan af vilkor
kan gå för sig att omöjliggöra en sak, vill jag påminna herrarne om
en annan fråga, som också upprört känslorna vid denna riksdag, försvarsfrågan,
och om herr Gunnar Erikssons motion, som innehöll,
»att alla de af Kongl. Maj:t begärda anslag på fjerde hufvudtiteln,
hvars beviljande gjorts till vilkor för afskrifning af grundskatter och
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, måtte af Riksdagen bifallas
endast under uttryckliga vilkor», hvilkas sammanlagda innehåll
var rust- och rotehållets sättande på vakans. På detta sätt skulle
man ju kunna omintetgöra hvilken anslagsfråga som helst. — Jag
vill ock påminna, om att Kongl. Maj:t uppstälde en massa vilkor
för grundskatternas afskrifvande och lindring i rust- och rotehållarnes
besvär, och jag vill alldeles lemna derhän, om det är möjligt att
säkert uppleta ett s. k. organiskt sammanhang emellan frågorna om
grundskatternas afskrifvande och förbättringar af landtförsvaret.

Slutligen ber jag att få påpeka ännu eu sak, ehuru den visserligen
är i minsta möjliga måtto afgörande för denna fråga. Det förefaller
mig nemligen, att om Första Kammaren verkligen är angelägen
om att den mening, som här segrade den 4 maj, d. v. s. lönereglering
under vilkor allenast af läsårets förlängning till 39 veckor, skall
blifva Riksdagens beslut, Första Kammaren borde medgifva gemensam
votering, ty mig förefaller det sannolikt, att denna mening äfven
i en sådan votering skulle segra. Här i kammaren lära nog icke
afgifvas många röster, hvilka icke tillfalla kammarens föregående beslut,
och jag tviflar på, att en motsatt enighet kan uppnås i Andra
Kammaren, der så många skolman hafva plats.

Det är, synes det mig, icke synnerligen tillfredsställande att vid
slutet af riksdagen blicka tillbaka på hvad som derunder gjorts och
finna, att icke något enda större resultat vunnits. Den föreliggande
frågan är den sista af någon betydenhet, i hvilken det ännu står Riksdagen
öppet att efterlemna ett praktiskt godt resultat. Jag påminner än
en gång om, att, hur än den gemensamma voteringen utfölle, så blefve
lärarnes löneförbättring beviljad. Skulle jemte löneförbättringen vilkoret
om inskränkning i latinläsningen bli den segrande meningen,
kan ju visserligen en och annan komma att misstycka detta, men
dessa böra lätt nog kunna trösta sig, om de tänka på tidsrigtningen
och att frågan om en sådan inskränkning blott är en kort framtidsfråga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Törnebladh: Då jag såväl på afdelningen som inom
plenum i statsutskottet deltagit i frågans behandling och förenat mig
med reservanterna, så anhåller jag att få redogöra för de grunder,

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

Torsdagen den 12 Maj.

som bestämt mig i frågan. Jag ber att få förutskieka den anmärkning,
att jag här icke kommer att yttra mig om sjelfva saken. Här
är icke fråga om vilkoret i och för sig utan om den konstitutionella
och politiska betydelsen af det beslut, som kammaren kan komma
att* fatta. Jag hade helst sett, att någon sammanjemkning kunnat
åstadkommas, i hvilken hvardera kammaren offrat något af sin särskilda
mening; men någon sådan sammanjemkning ansågs icke möjlig.
Den försöktes icke ens officielt, af det skäl, att man antog, att
Andra Kammaren ville fasthålla vilkoret och att Första Kammaren
icke skulle vilja acceptera denna form. Om sjelfva saken har det
således icke varit allvarsam fråga. Icke heller kan jag bedöma denne
fråga från synpunkten af antagligheten af att vilkoret skall gå igenom
i voteringen eller icke, ty derom är icke heller nu fråga. Frågan
är, om saken är af beskaffenhet att höra genom gemensam votering
i sitt nuvarande skick afgöras.

Den andre talaren i ordningen sade, att Kongl. Maj:t eger rätt
att få ja eller nej såsom svar på den fråga, han stält till Riksdagen.
Jag kan vara med om det. Kongl. Maj:t eger få svar på den fråga
han stält till Riksdagen, men kan icke fordra att få svar på en
annan fråga, än den han verkligen stält till Riksdagen. Kongl. Maj:t
har mer än en gång begärt anslag med förklarande, att det skulle
användas på det eller det sättet, och särskildt vid löneregleringar har
det uppstälts det eller det vilkoret. Kongl. Maj:t har i detta fall
uppstält - ett vilkor. Kongl. Maj:t är i alla dessa fall berättigad att
få svar på den fråga, han framstält. Men här gäller det icke att
svara på hvad Kongl. Maj:t frågat utan att svara på något annat
och mera.

Redan denna anmärkning torde vara tillräcklig att bemöta samma
talares andra invändning, att man kan säga ja med vilkor, ty det
vore icke sämre än nej. Jo, med förlof! Det är verkligen, om ej
liktydigt med nej, må hända sämre, ty ett svar, som säger ja med
tillägg, förutsätter att detta tillägg skall vara af Riksdagen i fullt
grundlagsenlig ordning beslutadt. 1 annat fall får Kongl. Maj:t från
Riksdagens kamrar ett uttalande under form af gemensam votering
om ett anslag, hvilket uttalande i sjelfva verket rör något annat än
anslaget. Jag vill i förbigående anmärka, att i fråga om sjelfva anslagssumman
och beloppet, — om det finnes något sådant, då frågan
rör löneförhöjning och ökning af de enskilda lärarnes löner, — föreligger
lika beslut af båda kamrarne. Om således detta uttalande
skulle framkomma, skulle Kongl. Maj:t komma att pröfva ett af Riksdagen
gjordt uttalande i en organisationsfråga, på sådant sätt att
icke båda kamrarna derom fattat sammanstämmande beslut, men väl
ett sådant beslut, som är reserveradt för anslagsfrågor. Jag kan icke
finna annat, än att detta skulle vara ett intrång på Konungens rätt att
få pröfvad hvar sak i laglig ordning och äfven på Riksdagens båda
kamrars rätt, ity att, såsom det rigtigt sades i ett bevillningsutskottets
betänkande år 1884, den ena kammaren har lika behörighet som
den andra. I dessa frågor, der det icke gäller anslag, utan ett uttalande,
bör Andra Kammaren lika väl som den Första och den Första
lika väl som den Andra få uttala sin mening och om dessa menin -

Torsdagen den 12 Maj. ^ N:o 39.

<rar öfverensstämma, då framkommer ett uttalande till regeringen i Ifrågasatt
Sen rigtiga formen. Då jag nu uppehållit mig vid detta, så har ja<r gemensam
dermed i sjelfva verket bemött den invändning, som blifvit gjord °^ådend<f
derom, att talmännen i kamrarne skulle, om de ansett förslaget lönereglering
mindre grundlagsenligt, vägrat proposition. Nej, det är icke stri- för lärarne
dande mot grundlagen, att Riksdagen, på sätt grundlagen sjelf stad- vid visso, allgar
genom sammanstämmande beslut af båda kamrarne framför enmän™^lar0''
önskan till regeringen. Hade således uttalandet blifvit sammanstäm- ,Fortg>
mande, så hade det skett i antaglig form och af Kongl. Maj:t bort
upptagas och pröfvas, så som beslutets innebörd och betydelsen af
Riksdagens sammanstämmande åsigt kräfva.

Det har vidare blifvit anmärkt, att de utskottsledamöter, som i
plenum motsatt sig gemensam votering, skulle förfarit inkonseqvent.

Af hvad jag redan haft äran anföra, torde framgå, att denna beskyllning
icke är rigtig. Deremot kan jag icke förstå könseqvensen i den
åsigt, som röstar för gemensam votering i fråga om denna punkt, men
motsätter sig votering i fråga om första klassens indragning, hvarom
Första Kammarens ledamöter varit enige. Jag kan icke tro, att i
detta fall något opportunitetsskäl varit verkande, ty det eger man
icke rättighet att förutsätta. Hvar sak skall naturligen pröfvas efter
de formdia grunderna derför. Någon skiljaktighet i det hänseendet
torde så mycket mindre förefinnas, som beträffande första klassens
indragning det uttryckligen var fråga om ett bestämdt penningbelopp.

Jag kan sluta dermed, att då det är alldeles klart, att frågan bör
afgöras utan afseende på hvad som skall framgå ur en möjligen blifvande
gemensam votering eller icke, så bör man här vid lag icke taga
hänsyn till annat, än hvad man anser lagligt eller rätt, och huru svårt
valet må vara, ber jag dock att få erinra, att i hvilketdera fallet som
helst man befinner sig på ett sluttande plan, ty då man frågar: hvart
skall det leda, om den ena kammaren vägrar proposition, så frågar
jag deremot: hvart skall det leda, om kammaren i detta fäll bifaller
voteringen? Kammarens ledamöter må icke tro, att vägen öppnas
nu, ty den har funnits och finnes i viss mån redan genom affattningen
af § 65 riksdagsordningen. Jag har nu, likasom år 1890, alltför
hög tanke om Andra Kammaren för att antaga, att den skulle försöka
— lika litet som jag tror, att den Första Kammaren i framtiden
skall göra — att på en väg, som den sjelf funne origtig, tillintetgöra
hvarje anslag, som vore den misshagligt. Och det är ett
misstag då man säger, att detta skulle ske, derigenom att man till
ett anslag, som man vill kullkasta, tillknyter ett vilkor, som man
anser icke öfverensstämmande med medkammarens förmodade tycke,
tv Första Kammaren handlar icke efter den mening, att den förkastar
anslaget, derför att den icke tycker om vilkoret i och för sig, utan
för att den anser grundlagen för nära trädd.

Jag instämmer med vice talmannen i yrkande om afslag å utskottets
förslag.

Friherre Klinckowström: Efter det i mit tycke utmärkta anförande,
herr Ryding haft, hvari han kom till den slutsats, att en

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lär ar ne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

8 Torsdagen den 12 Maj.

gemensam votering i denna punkt borde ega rum, har jag icke något
att tillägga i frågan utan ber att få förena mig i hvad nan yttrade.

Herr Törnebladh frågade nyss, hvartill det skulle tjena, att en
sådan gemensam votering nu komme till stånd. Jo, det skall tjena
till något efter mitt sätt att se saken ytterst vigtigt, nemligen att
Kongl. Maj:t får svar på sin till Riksdagen framstälda fråga. Genom
en gemensam votering blir ärendets afgörande lagdt i Kongl. Maj:ta
hand, ty om regeringen fortfarande skulle anse sig icke kunna godkänna
det vilkor, som Andra Kammaren uppstält för löneförbättringen
åt elementarlärarne, så eger Kongl. Maj:t förkasta vilkoret.
Skulle deremot Kongl. Maj:t till följd af det behjertansvärda ändamålet
med en tillökning al lärarnes löner kunna ändra sin uppfattning
om läroplanen i enlighet med Riksdagens åsigter, har ju Kongl.
Maj:t äfven i detta fall, i händelse en gemensam votering eger rum,
full frihet att fatta sitt beslut. Mig synes att den, som är en sann
rojalist, ovilkorligen bör medgifva den här ifrågasatta gemensamma
voteringen.

Friherre Barnekow: Frågan, huru långt gemensam votering
skall utsträckas, är en fråga, hvilken ofta varit före i Riksdagen.
Här har nu. blifvit ifrågasatt, huru vida, om man till beviljandet af
ett anslag bifogar ett vilkor, denna begäran skall kunna blifva föremål
för gemensam votering. Om detta icke skulle gå för sig, skulle
ju deraf följa att den, som vill hindra ett anslags beviljande blott
behöfde dermed förena ett vilkor, för att frågan om anslaget icke
skulle kunna komma under gemensam votering.

Af hvad. jag nu anfört, skulle kunna tyckas framgå, att jag ansluter
mig till statsutskottets förevarande förslag, men så är icke
fallet. Ty jag anser att frågan, huru vida gemensam votering i det
förutsatta fallet skall ega rum, helt och hållet beror deraf, hvad slags
vilkor man bifogat anslaget samt om man bifogat ett vilkor, som är
af bada kamrarne antaget, så att de stannat i olika beslut endast i
anslagsfrågan, ty i så fall bör väl gemensam votering ega rum, men
har deremot vilkoret, som här är fallet, blifvit godkändt blott af den
ena kammaren, då anser jag att frågan om detta vilkor i och med
detsamma har förfallit och att den andra kammaren afslagit det. Kan
under sådant förhållande den kammarens beslut, som bifogat vilkoret,
vara liktydigt med ett afslag, hvilket jag dock ej bestämdt vågar påstå,
då skulle väl i så fall voteringspropositionen uppsatts på rent
afslag mot rent bifall utan vilkor, men som utskottet uppsatt den nu
föreliggande voteringspropositionen, får jag, herr talman, anhålla om
afslag å densamma.

Herr B ilning: Redan hafva ett par talare på ett sätt, som jag
anser fullkomligt. öfvertygande, ådagalagt, att enligt grundlagen gemensam
votering icke kan anställas i den form, som här blifvit föreslagen.
Då jag är viss derom, att åtskilliga andra talare skola komma
att ytterligare häfda denna uppfattning på ett långt bättre sätt, än
jag skulle kunna göra det, skall jag icke upptaga kammarens tid
med att vidare argumentera i den nu angifna rigtningen, utan an -

N:o 30.

Torsdagen den 12 Maj.

håller jag att i stället få besvara några af de invändningar, som från
den motsatta sidan blifvit gjorda.

En talare har sagt, att skilnaden mellan de vilkor, som kunna
få bifogas en anslagsfråga och de, som icke kunna bifogas, är hårfin.
Den, som läser statsutskottets nu föreliggande betänkande, torde visserligen
också komma till insigt om, att det finnes personer, som icke
kunna göra skilnad emellan organiska vilkor och alldeles oorganiskt
påhängda vilkor. Jag syftar härvid på, att man kunnat vara med om
att föreslå gemensam votering i fråga om latinvilkoret, men icke i
fråga om första klassens indragning. Men folk i allmänhet lärer väl
icke hafva så svårt att skilja mellan med en sak organiskt sammanhängande
vilkor och sådana, som icke stå i dylikt sammanhang. Om
man t. ex. ville vid beviljandet af anslag till Karlsborgs befästningar
foga vilkoret om allmän rösträtt, måste det vara tydligt för hvar och
en, att det vore ett fullkomligt oorganiskt sammanhang emellan anslagsfrågan
och vilkoret. Men lika oorganiskt är sammanhanget i
den föreliggande punkten. Det är till och med i detta fall ännu
mycket sämre, att ett sådant vilkor som det ifrågavarande blifvit uppstäldt
från Riksdagens sida, enär Riksdagen icke har någon som helst
befogenhet att derom besluta.

Den, som åhört argumentationen från den motsatta sidan, måste
hafva funnit, att den sidans talare allt jemt stält sig på en opportunitetsståndpunkt.
Man har, synes det mig, icke argumenterat från
hvad grundlagen säger, utan tagit sin utgångspunkt från de faror,
som skulle vara förenade med afslag å den föreliggande voteringspropositionen.
Den af desse talare, som har argumenterat klarast
och skarpast, har framhållit såsom sådana faror uppkomsten af ett
enkammarsystem och eu deraf lätt följande visnepolitik, och han har
sett garantien emot enkammarsystemet och visnepolitiken i de gemensamma
voteringarna. Jag tror dock icke, att man der har att
söka denna garanti, åtminstone icke i en sådan gemensam votering,,
som här blifvit föreslagen. Garantien mot den förespeglade faran
anser jag böra ligga på helt annat håll, nemligen i vederbörande talmäns
rätt och pligt att vägra proposition på obehörigen uppstäda
vilkor.

En annan talare har såsom skäl för att man icke skulle behöfva
förkasta den förevarande voteringspropositionen anfört, att Konungens
magt icke skulle genom den föreslagna voteringen inskränkas. Han
sade, att Kongl. Maj:t ju hade magt att tillbakavisa vilkoret. Men
jag anser att det icke blott är Kongl. Maj:ts rätt och skyldighet att
öfvervaka, att grundlagen hålles i helgd, utan att det lika mycket
tillkommer Riksdagen att det göra. Riksdagen bör icke fatta beslut,
som stå i strid mot grundlagen eller om hvilka alla måste medgifva,
att de åtminstone tangera att bryta grundlagen, i förhoppning att
Kongl. Maj:t vakar bättre än Riksdagen öfver grundlagen och att
han skall göra rättelse, om grundlagen blifvit genom Riksdagens beslut
för nära trädd.

Slutligen har det opportunitetsskälet blifvit anfördt, att, om vi
icke gå in på voteringspropositionen, frågan om lärarnes lönereglering
förblifver oafgjord och lärarne komma att kanske för lång tid

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarn e
vid vissa all
manna läro
verk.

(Ports.)

Torsdagen den 12 Maj.

sakna sin löneförbättring. Jag hoppas att det i alla fall icke skall
dröja så länge, innan de få den, men, alldeles bortsedt från denna
min förhoppning, anser jag det vara fullkomligt obefogadt att taga
hänsyn till den saken, när fråga är om hvad vår grundlag bjuder
eller förbjuder. Ingen kan mer än jag beklaga, att jag måste komma
■hem till de många lärare, för hvilka jag är målsman, med det budskapet,
att deras rättmätiga anspråk icke heller nu blifvit tillgodosedda.
Men derom är jag öfvertygad, att dessa lärare skola anse
långt bättre, att de få vänta på sin löneförhöjning, än att grundlagen
för deras skull skulle blifva trädd för nära.

Jag yrkar, att kammaren måtte med ogillande af den föreslagna
voteringspropositionen förklara frågan om gemensam votering i denna
punkt hafva förfallit.

Friherre von Kr sa mer: Den andra punkten af detta betänkande

är visserligen icke föredragen, och jag skall naturligtvis icke heller
göra något yrkande i afseende å densamma, men jag nödgas i anledning
af ett par talares yttranden anställa en liten jemförande textkritik
mellan lista och 2:dra punkten.

I den första heter det: »samt med vilkor att sådana förändringar
i stadgan för rikets läroverk före utgången af 1893 vidtagas.»
Att vidtaga dessa ändringar öfverlemnas således till Kongl. Maj:t,
men i andra punkten föreslås, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att den nuvarande första klassen vid rikets allmänna
läroverk indrages. Här föreslås således, att Riksdagen måtte besluta
en verkställighet, och detta i ett mål, der Riksdagen icke
eger att besluta annat än »föreställningar och önskningar». — Detta
är en så väsentlig formel olikhet, att man berättigadt kan vara
af den meningen, att om lista punkten kan voteras, men icke om
den 2:dra. Jag tillbakavisar derför den anklagelse för bristande
konseqvens, som mot mig rigtades först af talaren på stockholmsbänken
och sedermera ytterligare accentuerades af talaren här på
vestmanlandsbänken. Jag skulle dock icke hafva upptagit tiden med
omhandlandet af denna mot mitt förfaringssätt rigtade anmärkning,
om jag icke ansett, att derigenom ytterligare tydliggjordes, att en
gemensam votering angående första punkten icke kan vara stridande
mot grundlagen.

Grefve Lagerbjelke: Sista momentet i § 63 riksdagsordningen

lyder: »hvad kamrarne sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut. Blifva kamrarne ej, efter den behandling ofvan är nämnd, om ett
beslut ense, skall frågan, utom i de fall 65 § upptager, anses hafva
för den riksdagen förfallit.» 65 § innehåller: »när i fråga om statsutgifter
eller bevillning eller angående riksbankens eller riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat o. s. v».

Nu förekomma i de voteringspropositioner, som äro under behandling,
tvenne frågor, den ena angående en statsutgift och således

Torsdagen den 12 Maj.

en fråga, hvarom votering efter 65 § eger rum. Men i denna fråga
äro kamrarne icke af olika mening, ty båda kamrarne hafva beviljat
anslaget, och således skulle derom i och för sig någon votering icke
uppkommit. Den andra frågan rörer tiden för latinläsningen vid de
allmänna läroverken; men detta är en fråga, som obestridligen hör
under den först upplästa 63 §:s sista moment, och skulle derom nu
voteras, så vore det derför att man förbundit den med en fråga, som
visserligen är en voteringsfråga, men om hvilken vid detta tillfälle
eljest icke skulle voteras. Voteringen skulle således anställas i och
för frågan om latinläsningen. Det har många gånger liändt, att man
voterat om vilkor, men dessa hafva alltid varit sådana, som stått i
organisk förening med besluten om anslaget, men deremot har, så
vidt jag kan påminna mig, aldrig voterats om vilkor, som vant
fristående från anslagsfrågan. Så t. ex., om man vid ett beslut om
anslag till kanoner skulle fästa det vilkoret, att de skulle ligga på
jernlavetter, blefve det föremål för gemensam votering, men om man
såsom vilkor för ett anslag till kanoner skulle uppställa, att Ivongl.
Maj:t antoge en af Riksdagen föreslagen ny organisation för armén,
kunde derom gemensam votering icke förekomma.

Man har sagt, att det vore angeläget att icke afvisa votermgspropositionen,
äfven om det vid anslagets beviljande fästa vilkoret
vore något främmande för sjelfva saken, derför att den ena kammaren
skulle kunna taga sig före att vid beslutet om anslag, som den
icke ville vara med om i stället för att afsla, liellre sätta ett vilkor,
som den Andra Kammaren icke kunde gå in på, hvarigenom frågan
förfölle och således anslaget icke blefve af. Om i denna sak någon
fara ligger, så är dock den mycket större, som läge deruti, att det
för en^tillfällig majoritet inom ena kammaren blefve möjligt genom
sättande vid ett anslag af vilkor, som för dess ändamål vore alldeles
främmande, att drifva till gemensam votering nästan hvilket förslag
denna majoritet behagade, kongl. Maj:t kunde då genom gemensamma
voteringar blifva tvungen att antaga, dessa förslag, så vida han
icke skulle blifva alldeles utan penningar, i fall vid de. flesta anslag
vore fästa sådana vilkor. I alla händelser bör man icke tänka så
mycket på hvad i förekommande fall är opportunt; man bör främst
tänka på hvad grundlagens mening och anda bjuder, och. i detta fall
synes det vara alldeles gifvet, att grundlagen icke tillåter att i
gemensam votering afgöres, huru vida latinet skall läras i den ena
eller andra klassen.

Jag anhåller derför vördsamt om afslag på den föredragna voteringspropositionen.

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

Herr Forssell: Herr talman! Det torde icke böra lemnas utan

allt afseende, att frågan om gemensam votering denna gång föreligger
i ett helt annat skick, än då samma fråga år 1890 framstäldes till
kammarens afgörande. Då kunde det af några talare framhållas, att
det vilkor, som var häftadt vid anslaget, icke blifvit genom särskild
motion vederbörligen framstäldt, icke varit i utskottet eller af borsta
Kammaren diskuteradt och att således sjelfva vilkoret icke blifvit
grundlagsenlig! bchandladt. Något sådant kan nu icke sågas. Det

N:o 39. 12 Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt ifrågavarande vilkoret har obestridligen i alla nu nämnda hänseenden
omröstning blifHt vid denna Riksdag fullständigt och i grundlagsenlig ordning
angående behandladt. Det gifves nu för oss ingen sådan undflykt. Ett afslagslönereglering
yrkande kan nu icke stödjas af hänvisning å tillfälliga brister af
för lärarne sekundär art. Ett afslag å den gemensamma voteringen kan icke ske
manna Mro-''under nå§ra förmildrande omständigheter. Till afgörande föreligger
verk. derför nu principfrågan allena; och såsom prejudikat för framtiden
(Forts.) är således detta afgörande af synnerlig vigt.

Hurudan är då, herr talman, denna princip, som nu lär böra af
Första Kammaren häfdas gentemot statsutskottets yrkande å gemensam
votering.'''' Hvad är det för ett ostridigt grundlagens bud, som
skall upprätthållas gent emot de opportunitetshänsyn, hvilka en
talare nyss så högtidligen fördömt? Icke kan det väl kallas en
orubblig princip, att vilkor, som stå i organiskt samband med
ett anslag, skola utgöra föremål för gemensam votering, men att
vilkor, som icke stå i organiskt samband med anslag, skola förhindra
den gemensamma voteringen. Sjelfva den pröfningen, huru
vida ett vilkor är mer eller mindre organiskt förenadt med anslaget,
lemnar ju rum för ett subjektivt godtycke, som sannerligen
icke är mindre betänkligt än opportunitetspröfningen. Allra minst
kan man för en sådan princip finna stöd i våra grundlagar. Derom
filis icke ens en antydan vare sig i 63 § eller i 65 § riksdagsordningen
ej heller mig veterligen i någon annan grundlagsparagraf. Gemensam
omröstning skall anställas, heter det i 65 § riksdagsordningen, när
kamrarne fattat »stridiga beslut i fråga om statsutgifter». Kamrarne
hafva nu i fråga om statsutgiften till läroverken fattat visst icke — såsom
en högt vördad talare nyss yttrat — samma beslut, utan tydligen
alldeles stridiga beslut. Ty hvad den ena kammaren har bifallit med
vissa vilkor, det har den andra kammaren bifallit, men endast med
tillägg af ännu ett vilkor. Att detta senare vilkor är mindre organiskt
förbundet med anslaget än de förra, det kan för visso icke
minska den beslutens stridighet, hvarom allena 65 § riksdagsordningen
talar.

Nej, herr talman; det principiella yrkandet måste ju stödja sig på
något helt annat än ett mer eller mindre godtyckligt särskiljande af
organiska och icke organiska vilkor. Det måste grunda sig på det
antagande och den föreställning, som här också flera gånger gjort sig
gällande, att beviljandet af ett anslag under vilkor innefattar två olika
beslut, nemligen ett beslut om anslaget, ett annat om vilkoret. När
då vilkoret innefattar t. ex. en framställning till Konungen, sådan
som 89 § regeringsformen omtalar, då säger man: en så beskaffad
framställning kan icke göras till föremål för gemensam omröstning.
Den faller icke under 65 § riksdagsordningen utan under 63 §, som
stadgar, att frågan förfallit, då kamrarne ej blifvit om beslut ense.

För min del vågar jag nu visserligen hålla före, att denna uppfattning
är fullkomligt origtig, att föreställningen om de två besluten,
som skulle innefattas i beslutet om anslag med vilkor, beror på ett
tankefel, och att derför 63 § riksdagsordningen icke har den ringaste
tillämplighet i ett fall sådant som det nu föreliggande. För denna
min åsigt har jag vid 1890 års riksdag i denna kammare utförligen

Torsdagen den 12 Maj. 13 N:o 39.

redogjort, och för densamma framlagt skäl, hvilka man ännu icke nu Ifrågasatt
försökt att vederlägga. Jag skall icke besvära kammaren med att gemensam
ännu en gång upprepa dessa skak _ ''”angående’

För denna gång skall jag i stället gå mina ärade motståndare lönereglering
till mötes med det antagandet, att denna deras föreställning vore för lärarne
rigtig och att här verkligen är fråga icke blott om eu statsutgift, vl(l visso allutan
äfven om en framställning till Kongl. Maj:t efter 89 § regerings-r0
formen, om en kamrarnes anhållan, att latinet må uppflyttas till sjette (Forts.)
klassen. Under denna förutsättning skulle ju kamrarne, enligt 63 §
riksdagsordningen, icke få gemensamt rösta om denna anhållan. Men
lika visst är dock å andra sidan, att kamrarne, enligt 65 § riksdagsordningen,
måste rösta gemensamt i fråga om statsutgifter. Och allra
säkrast är, att båda dessa frågor, båda dessa beslut äro, i sakernas
nuvarande läge, fullkomligt oskiljaktiga. Det samband dem emellan,
som Andra Kammaren åstadkommit genom att göra den ena till
vilkor för den andra, har hittills icke kunnat i någondera kammaren
upplösas och kan allra minst nu tillintetgöras. Alltså begifver det
sig, att kamrarne icke kunna ställa sig 63 § riksdagsordningen till
efterrättelse och vägra att votera gemensamt i fråga om framställningen
till Kongl. Maj:t rörande latinet, utan att på samma gång
bryta mot stadgandet i 65 § riksdagsordningen, enligt hvilket de skola
votera gemensamt i fråga om statsutgiften. Och tvärt om: det visar
sig, att kamrarne icke kunna votera gemensamt om den senare frågan
jemlikt grundlagens ena bud, utan att tillika också votera gemensamt
om den förra frågan emot samma grundlags andra bud.

Kammaren befinner sig sålunda, under nu nämnda antagande, inför
ett kollisionsfall, inför nödvändigheten att välja mellan tvenne
stridiga pligtbud. Och i en sådan ställning förefaller det mig, som
om kammaren vore icke blott berättigad, utan skyldig att öfverväga,
hvilketdera af dess pligtbud är det vigtigaste, hvilketdera grundlagsstadgandet
har den största politiska betydelsen och hvilketdera stadgandets
öfverträdande är med största politiska vådor förenadt. En
sådan opportunitetspröfning, herr talman, är för visso fullt befogad.

Ja, sanningen är helt enkelt, att en dylik opportunitetspröfning efter
politiska beräkningsgrunder är just hvad som allt hittills bestämt och
äfven i detta ögonblick, mer eller mindre medvetet, bestämmer det
motstånd mot den gemensamma voteringen, hvilket, under lifligt
åberopande af den ena grundlagsparagrafens helgd, mycket obesväradt
skjuter den andra grundlagsparagrafen å sido.

Och denna politiska beräkning, herr talman, den finner vanligen
sitt uttryck i en fråga, som lyder ungefär så här: »Om Andra Kammaren
vid det ena anslaget efter det andra fäster vilkor om Konungens
bifall till lagar eller organisationer af hvarjehanda slag; om den får
drifva dylika med anslag förknippade lagstiftningsbeslut eller med
lagstiftningsvilkor förknippade anslag till gemensam votering och dervid
för sina åsigter vinner tillräckligt stor minoritet i Första Kammaren;
om på sådant sätt Riksdagen får vanan att på en omväg söka
framdrifva sina önskningar, hvart skall sådant bära hän?

Svaret på donna fråga, borr talman, är ju mycket lätt funnet. Det
bär hän jcmnt upp så långt som — Kongl. Maj:t tillåter. I våra dagar

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

Torsdagen den 12 Maj.

är det vanligt nog att från visst håll föra talas med ytterlig ringaktning
om konungamagten. Man bestrider i det längsta dess rättigheter
eller man betviflar dess förmåga och vilja att göra sina rättigheter
gällande. Men hvad som omöjligen kan bestridas, det är dock, att
Sveriges grundlag åt Konungen förvarar rättigheten att på Riksdagens
framställningar af nu ifrågavarande art fästa det afseende, han för
godt finner; och misstro till Kongl. Maj:ts förmåga att häfda denna
sin grundlagsenliga rätt borde väl allra minst i denna kammare och allra
minst i detta ögonblick vara rådande. Ty vid Konungens rådsbord sitta ju
lör närvarande män, hvilka åtnjuta denna kammares synnerliga förtroende
och fullkomligt uppfylla dess anspråk på en stark och kraftig regering.

Och likväl — för den ytterliga förskräckelse, hvarmed man
betraktar dylika på omvägar tillkomna framställningar af en riksdagsmajoritet,
gifves det i sjelfva verket icke någon annan rimlig grund
och förklaring än en lika ytterlig och ännu mera oberättigad misstro
till Kongl. Maj:ts rätt och magt, till regeringens hållning och styrka.

Men då man sålunda, drifven af misstroende till konungamagtens
motståndskraft, tycker sig finna den största af alla politiska vådor i
den gemensamma voteringen om vilkorliga anslag och i det så kallade
ingrepp i administrationen, som denna votering antages skola medföra,
så glömmer man, märkvärdigt nog, alldeles bort den långt större
politiska och administrativa våda, som ofelbarligen måste uppstå
genom Första Kammarens vägran att i sådan gemensam votering deltaga.
Det nu föreliggande fallet lemnar derutinnan det bästa och
mest åskådliga exempel.

Man afböjer den gemensamma voteringen af fruktan dels för att
den gemensamma majoriteten möjligen skulle bifalla anslaget — såsom
Andra Kammaren vill — under vilkor af latinets uppflyttande
till sjette klassen; dels för att Kongl. Maj:t derefter skulle finna sig
nödgad att uppfylla detta vilkor för att komma i åtnjutande af
anslaget. Man tror sig genom vägran af gemensam votering befria
Kongl. Maj:t från en frestelse eller åtminstone från förlägenheten att
nödgas sjelf välja mellan läroplanens och lärarecorpsens kraf. Men man
förbiser, att Första Kammaren genom denna vägran beröfvar Kongl.
Maj:t för det första möjligheten att redan vid denna riksdag vid den
gemensamma voteringen erhålla anslaget utan vilkor, och för det
andra, — hvad ännu vigtigare är — all utsigt att i framtiden erhålla
samma anslag utan detta vilkor. Jag beder kammaren allvarligt
betänka, hvilken oöfvervinnelig svårighet den just härutinnan skulle
bereda Kongl. Maj:t genom ett beslut att vägra gemensam votering.
Hvad betyder det i sjelfva verket, om vid gemensam votering Andra
Kammarens majoritet och Första Kammarens minoritet skulle lyckas
att med några få rösters öfvervigt förbinda det nämnda vilkoret med
läroverksanslaget? Ingenting annat, än att Konungens rådgifvare med
jemförelsevis stort lugn kan tillstyrka Konungen att afböja vilkoret
och dermed afstå anslaget för denna gång. Han kan då säga sig
»bättre lycka nästa gång» och beräkna att vid en följande riksdag på
ett eller annat sätt, för ett anslag utan detta vilkor, vinna det behöfliga
röstetalet, om icke i den Andra Kammaren, så åtminstone i den
Första.

Torsdagen den 12 Maj.

15 N:o 39.

Men om deremot den gemensamma voteringen vägras, om Första Ifrågasatt
Kammaren dermed nu och förmodligen för all framtid frånsäger sig
rätten att inverka på anslagsfrågans utgång, — och detta endast der- angående
för att Andra Kammaren vid anslaget behagat fästa ett vilkor, hvad lönereglering
inträffar då? Jo, naturligtvis icke blott att anslaget för denna gång för lärarne
förfaller, utan äfven att det äfven framgent omöjligen kan erhållas, “äro förr

än Kongl. Maj:t uppfyller vilkoret. Ty ingen Konungens råd- verk
rifvare lär kunna hoppas att i detta stycke öfvertyga eller öfvertala (p0rts.)
eller på något annat sätt rubba den majoritet i Andra Kammaren,
som fordrar latinets uppflyttande till sjette klassen.

Hvad gör man sålunda, när man vägrar den gemensamma voteringen?
Jo, af fruktan att vid denna gemensamma votering möjligen
varda öfvervunnen, bortkastar man frivilligt utsigten att vinna och
förvandlar tillika det tillfälliga nederlaget i den ena kammaren till
ett definitivt nederlag i riksdagen! Af fruktan för ett möjligt ingrepp
i Konungens förordningsrätt, som skulle kunna afböjas genom en ny
vädjan till båda kamrarnes anslagsbevillning, utsätter man Konungen
för alldeles samma ingrepp i hans förvaltningsrätt, — men utöfvadt
enväldigt af den ena kammaren genom en anslagsväsrran, mot hvilken
icke gifves något val. I sanning en mera raffinerad ändamålslöshet
och ändamålsvidrighet kan man icke tänka sig i politiskt handlingssätt.

Men det vigtigaste af allt är, att ett dylikt tillvägagående, tänkt
såsom prejudikat "för alla dylika frågor, väsentligen förändrar det
svenska statsskicket, i det att derigenom Andra Kammaren emot
grundlagens anda och bokstaf insättes till enväldig herre öfver
anslagsbevillningen. Medgifvandet af gemensam votering öfver anslag
med vilkor kan, äfven om det anses vara ett emot 63 § riksdagsordningen
stridande missbruk, dock icke medföra andra vådor än sådana,
mot hvilka konstitutionen erbjuder ett korrektiv i konungamagtens
ostridiga rättigheter. Men vägran att anställa gemensam votering
öfver kamrarnes stridiga beslut om statsutgifter står icke blott i
uppenbar strid mot riksdagsordningens 65 §, den borttager äfven det
enda korrektiv, som konstitutionen erbjuder mot den politiska våda,
som heter: den ena kammarens envälde i anslagsfrågor.

Jag tänker icke mindre högt än den ärade talaren på stockholmsbänken
om medkammaren; men erfarenheten har visat mig, att den
fullt så väl som Första Kammaren vet att taga vara på sin magt och
sina fördelar. Det skulle strida mot alla politiska naturlagar, om den
icke förr eller senare kom under fund med den politiska betydelsen
deraf, att Första Kammaren afstår från sin grundlagsenliga rätt att
inverka på anslagsbevillningen, så snart Andra Kammaren finner för
godt att vid anslaget fasta ett vilkor, som icke står i organiskt samband
dermed. Frestelsen att på detta beqväma sätt förvärfva politiskt
envälde skall näppeligen kunna motstås, om och när en gång kammare
kommer att stå emot kammare eller Andra Kammaren emot regeringen.
Då, om icke förr, skall man fråga sig: hvad var det för en
märkvärdig ande af magtlös envishet, som på 1890-talet förmådde
Riksdagens Första Kammare att afsåga sig sitt positiva politiska inflytande,
sin rätt och magt att i anslagsfrågor stödja en regering, och
det endast för nöjet att få näpsa Andra Kammaren med ett nej, och

N:o 39. 16 Torsdagen den 12 Maj.

Ifraga.8a.tt
omröstning Men flå ska11 d.et antagligen också vara för sent att godtgöra hvad
angående som nu varder feladt, om Första Kammaren förkastar denna voteringslönereglering
proposition.

för lärarne Det är med tanken fäst på denna framtid, som iag besvärjer

Slännatäro kammaren att nu antaga utskottets förslag.
verk.

(Ports.) Herr Annerstedt: Här hafva redan klart och tydligt blifvit

utvecklade de skäl, hvarpå man bör grunda yrkandet om afslag å
de nu framlagda voteringspropositionerna, såsom stridande mot grundlagen.
Det kan icke falla mig in att här upprepa hvad som°redan
blifvit bättre uttaladt. Jag anhåller endast, att med anledning af
den siste talarens anförande i denna fråga få foga ett tillägg till hvad
som förut blifvit anfördt. Denne talare har yttrat, att om han öfvergåfve
sin egen ståndpunkt och stälde sig på den ståndpunkt, som
hans motståndare intaga, skulle här föreligga ett kollisionsfall. Men,
enligt min uppfattning föreligger icke här något kollisionsfall. Riksdagsordningens
63:e §, sista punkten, innehåller tydligt och klart
hufvudreweln. Från denna hufvudregel stadgar sedan 65:e § ett undantag,
till hvilket undantag förstnämnda paragraf uttryckligen hänvisar.
Deraf följer, att den hufvudregel, som förbjuder gemensam
votering, skall tillämpas i alla sådana fall, der icke en grundlagsenlig
tolkning af 65:e § medgifver undantag. Nu synes det vara tydligt
ådagalagdt, att 65:e § icke utan bestämdt förtydande af dess ord medgifver
en sådan tolkning, att under der upptagna fall kan subsumeras
något sådant som det, att vid beviljandet af ett anslag är af den ena
kammaren fogadt ett vilkor, som med anslag icke har något organiskt
sammanhang.

Det har mot denna åsigt blifvit erinradt, att gränsen understundom
kali blifva svår att angifva mellan de vilkor, om hvilka gemensam
votering kan ega rum, och dem, der detta icke bör vara fallet.
Men denna skilnad synes mig i verkligheten alldeles icke vara svår
att uppställa. Med användande af vanligt tillvägagående och vanliga
tolkningsregler och för att subsumera ett konkret fall under en abstrakt
rättsregel tror jag icke, att det skall möta den ringaste svårighet
att för hvarje i verkligheten förekommande vilkor temligen
lätt afgöra, huru vida vilkoret är sådant, att det står i organiskt
sammanhang med anslaget eller af politiska skäl vidfästats detsamma.

För att anföra ett exempel: under den diskussion, som i läroverksfrågan
förekom, har af ingen bestridts, att uppställandet af det
vilkor, som nu är i fråga, alldeles icke skett från Andra Kammarens
eller dess ledamöters i statsutskottet sida på den grund, att det skulle
stå i organiskt sammanhang med ifrågavarande anslag. Nej, enskildt
och offentligt har detta ganska tydligt uttalats, och det hår till och
med stått att läsa i statsutskottets, af majoriteten dikterade motivering
i betänkandet, att vilkoret tillagts hufvudsakligen på den grund,
— visserligen en origtig grund — att Riksdagen icke hade annat
medel att göra sin vilja med afseende på läroverksorganisationen

fällande än att vid anslaget fästa detta vilkor. På samma sätt mötte
et icke någon svårighet att afgöra, hvilka vilkor i de af en före -

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

gående talare framstälda exempel, hemtade från anslag å fjerde hufvudtiteln,
voro utan organiskt sammanhang med sjelfva anslaget; och
likaledes skall det i framtiden för denna kammare icke komma att
uppstå någon svårighet att i de särskilda fallen skilja vilkor, som
äro af beskaffenhet att organiskt hänga tillsamman med anslaget,
från dem, hvilka utan att ega organiskt sammanhang med anslaget,
endast af politisk hänsyn vidhäftats detsamma.

Om man således vågar utgå derifrån, att det, så tydligt ske kan,
blifvit för kammaren ådagalagdt, att uppställande af ifrågavarande
vilkor är stridande mot den rätta tolkningen af 63 och 65 §§ riksdagsordningen,
torde det icke vara af nöden att tillägga något vidare
än en erinran, att den största vådan för det politiska lifvets utveckling
ligger deri, att man icke rätt tillämpar gällande lag. Under
det man tror sig förekomma vådor, derigenom att man afviker från
grundlagens rätta tillämpning och på sådant sätt för ögonblicket
räddas ur svårigheter, vitsordar erfarenheten, att ett sådant tillvägagående
alltid hamnar sig sjelf, och att de svårigheter, i hvilka man
råkar genom en origtig tillämpning af lagen äro vida farligare än
de, som följa af dess rätta tillämpning. Och det är icke svårt att
finna att så skulle blifva förhållandet i det fall, som här föreligger.
Mot de befarade vådor, som den föregående talaren framhöll, kunna
med skäl framställas de vådor, som skulle blifva en följd af det af
honom förordade tillvägagåendet. Ty först och främst hvad beträffar
den af denne talare befarade våda, har redan vid 1890 års riksdag
af en talare på göteborgsbänken framhållits, att grundlagens origtiga
tillämpning i detta fall icke åstadkommer någon visshet, att den befarade
vådan förekommes och att sålunda det åsyftade ändamålet
vinnes. Ty oaktadt det af honom förordade tillvägagåendet, kan
Andra Kammaren, om den vill tillämpa grundlagen origtigt, göra sig
till ensam herre öfver de fall, då gemensam votering skall komma
att ega rum och sålunda äfven hos oss införa en »visnepolitik».

Denne talare påpekade nemligen, att samma resultat kan vinnas
derigenom, att Andra Kammaren helt enkelt afslår statsutskottets
hemställan om gemensam omröstning; och kan man förutsätta, att
de politiska lidelserna i Andra Kammaren någonsin skola nå den
höjd, att den systematiskt tillfogar obehöriga vilkor till anslagsfordringar
för att förhindra dem komma under gemensam votering, då
är man också berättigad att antaga att, om denna metod icke finnes
leda till målet, man derstädes skall anse det vara fullt lika rigtigt
att begå den afvikelse från grundlagens anda och mening, att i fråga
om gemensamma voteringar formelt rigtiga voteringspropositioner
ufslås. Den ena utvägen är icke mera origtig än den andra.

Då den föregående talaren tänkt sig förhållandena i framtiden
och den fara, som för Första Kammaren möjligen skulle uppkomma
genom afslag å voteringspropositioner så beskaffade som förevarande,
må det äfven tillåtas att tänka sig in i framtiden, huru förhållandena
skulle gestalta sig, om det blefve grundlagsenlig praxis, att votering
om anslag och dervid häftade vilkor skulle få ske, vilkoren må vara
hvilka som helst. Det synes vara påtagligt, att man på detta sätt
åstadkommer just den utveckling af den konstitutionella rätten, som

Forsta Kammarens Frat. 1892- N:o 39. 2

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

N:o 30. 18 Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt den föregående talaren befarade skulle blifva följden, om voteringsgemensam
pr0positionen icke gillades. Det är nemligen gifvet, att man på detta
angående sMt skall komma till ett enkammarsystem, der pluraliteten i Andra
lönereglerna Kammaren, om den har det ringaste understöd af minoriteten i Första
för lärarne Kammaren, skall kunna förvandla rikets styrelse och Konungens be^liännalärofattn*ng
me<^ styrelsen i öfverensstämmelse med § 89 regeringsformen,
verjc så att, i stället för att ärendena afgöras af Konungen, såsom nämnda

(Forts) § föreskrifver, efter hörande af sina rådgifvare och sålunda under

full konstitutionell garanti, förändring i rikets styrelse och allmänna
inrättningar skulle kunna på de gemensamma voteringarnas väg åstadkommas
efter tycket eller godtycket af den tillfälliga majoritetens
ledare.

Detta senare har grundlagen velat förekomma derigenom, att
grundlagen hittills fordrat båda kamrarnes sammanstämmande beslut,
för att framställningen skall frambäras till Konungen och hafva den
betydelse, som otvifvelaktigt hvarje framställning från Riksdagen till
konungen i vår tid har.

Man må icke leka med ord. Det förefaller mig, att den icke
tagit kännedom om samhällsutvecklingen och magtfördelningen i våra
dagar, som på allvar talar om, att det vore ingen skada skedd, om
Riksdagen framkomme till Konungen med en i icke grundlagsenlig ordning
tillkommen framställning, emedan Konungen kan vid framställningen
fästa det afseende han finner för godt. Men tror man, om
en framställning i icke grundlagsenlig ordning tillkommit och häftats
såsom vilkor vid ett anslag, som är alldeles nödvändigt för riksstyrelsens
fortgång, alldeles nödvändigt för rikets försvar o. s. v.,
att regeringen i våra dagar har annat att göra än att foga sig efter
vilkoret och — möjligen afgifva en platonisk protest.

På dessa skäl anser jag från den synpunkt, som den siste talaren
framhöll, vara politiskt klokt liksom politiskt rätt, att Första Kammaren
vid detta tillfälle afslår den voteringsproposition, som här af
statsutskottet föreslagits. Då Första Kammaren gör detta, följer den
en princip, som Riksdagen en gång förut godkänt. Jag behöfver i
detta afseende icke åberopa annat än Riksdagens skrifvelse 1874, då
fråga var om anslaget till allmänna läroverken och dess användning.
Riksdagen ansåg då, att gemensam omröstning icke kunde ega rum
i organisationsfrågan beträffande läroverken. Jag skall bedja att få
uppläsa hithörande del af denna skrifvelse. Den innehåller: »Uti en
den 2 sistlidne februari till Riksdagen afiåten nådig proposition har
Eders Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med hvad ett den nådiga
propositionen bilagdt statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden den
31 december 1873 innehåller föreslagit Riksdagen, att det i nu gällande
riksstat uppförda anslag till elementarläroverken måtte af Eders
Kongl. Maj:t disponeras till genomförande i den mån sådant lämpligen
kunde ske af den anordning af dessa läroverk, som voro angifna
uti det i bilagan B. till nämnda protokoll framstälda förslag
till normalstat för elementarläroverken.» — — — — — — — — —

»Vid behandlingen af denna nådiga proposition hafva Riksdagens
kamrar i afseende å lista punkten — eller framställningen derom, att
det nu i gällande riksstat uppförda anslag till elementarläroverken

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

måtte af Eders Kongl. Maj:t disponeras till genomförande i den
mån sådant lämpligen kunde ske af den anordning af dessa läroverk,
som var angifven uti det i bilagan B. till statsrådsprotokollet framstälda
förslag till normalstat för elementarläroverken — stannat i
olika beslut af den beskaffenhet, att jemlikt 63:e § riksdagsordningen
frågan till följd deraf för denna Riksdag förfallit.» Och denna skrifvelse
är af Riksdagens båda kammare godkänd. Med stöd af detta
prejudikat och under påstående att den fråga, som i dag är föremål
för Riksdagens afgörande, är precis densamma, som 1890 af denna
kammare pröfvades och afgjordes på det sätt, att gemensam votering
då ansågs icke böra derom ega rum, tillåter jag mig yrka afslag på
förevarande voteringsproposition. Den antydan, som en föregående
talare gjort derom, att vissa detaljer i frågan nu skulle vara olika,
tror jag icke bör anses såsom tillräckligt skäl för den åsigten, att
den fråga, som afgjordes 1890, var en annan än den nu föreliggande.
För att bevisa detta ber jag att få hänvisa till det yttrade, som vid
1890 års riksdag afgafs i frågan af dåvarande vice talmannen, densamme
som nu intager talmansplatsen. Han uttalade då i oförtydbara
ord samma grundtanke, som här förut i dag af en föregående
talare — den som förut varit kammarens talman — vidare utvecklats.
Läser man detta yttrande, skall man finna, att det enda af honom
åberopade skälet var, att gemensam omröstning om ett vilkor sådant
som det förevarande icke grundlagsenligen kan ega rum, och jag
tror mig icke säga för mycket, då jag påstår, att detta yttrande legat
till grund för kammarens beslut i frågan.

På grund af nu anförda skäl anhåller jag att få förena mig med
dem, som yrkat afslag på statsutskottets betänkande.

Herr Sundberg: Det är numera, sedan flere föregående talare

yttrat sig för afslag på utskottets hemställan, för mig temligen öfverflödigt
att tillägga något till hvad af dem, som haft detta yrkande,
redan är anfördt, helst jag i allo delar deras öfvertygelse. Men
några ord från min sida må dock anses påkallade af det enkla skälet,
att flere bland kammarens ledamöter hafva enskildt frågat mig såsom
gammal talman och således grundlagstolkare, hurudan min uppfattning
af föreliggande voteringsproposition är. Lika gerna som jag
svarar hvar och en enskildt, kan jag på en gång offentligt här svara
dem alla. Min uppfattning af frågan är alldeles densamma som min
gamle kollegas, Grefve Lagerbjelkes. Jag kan icke af det allra
vackraste och talangfullaste resonnement, som här af den ärade
vännen på gefleborgsbänken förts, öfvertyga mig derom, att i den
fråga, hvarom vi nu tala, skulle föreligga ett kollisionsfall, som
skulle lemna Riksdagen temligen fria händer att behandla sjelfva
frågan på det ena eller andra sättet. Jag erkänner icke någon sådan
kollision. Jag uppmanar hvar och en åt eder, mine herrar, att helt
enkelt läsa innantill rätt 63:e § riksdagsordningen och jemföra den
med 65:e § och sedan på samvete svara, huru vida detta eller förslaget
att ställa nu ifrågavarande sak under gemensam omröstning kan försvaras.
Det här är ju två alldeles olikartade ting, kopulerade med
hvarandra. Det ena är en anslagsfråga till förmån för lärarne vid

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid vissa allmänna
läroverk.

(Forts.)

N:o 39. 20 Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt de allmänna läroverken och deras aflöning. Det andra är en rent
omröstning administrativ lagstiftningsfråga, och en sådan fråga kan enligt 63 §
angående ^e ställas under gemensam omröstning. Om Andra Kammaren icke
lönereglering desto mindre kopulerar såsom skett, kan icke jag hjelpa det. Jag
för lärarne beklagar, att det skett. Nu har dessutom här både af den ärade
männa^äro-talaren På gefleborgsbänken och af flere andra blifvit yttrade åtskilliga
verk. vackra tankar om politisk klokhet och den politiska betydelsen af
(Forts.) att välja den ena eller andra utvägen. Nej, mine herrar, för min
del erkänner jag ingen politisk betydelse, när det är fråga om att
helt simpelt, såsom grundlagen sjelf föreskrifver, tolka dess innehåll
efter bokstafven. Hvilken effekt deraf kan följa, är en sak, som
man får lemna å sido, men lyda skall man, det är hufvudsaken, ty
kastar man sig in på godtyckets och opportunitetens bana af hvarjehanda
klokhetshänsyn, då förirrar man sig i en oberäknelig öken.

Det var något annat, som den ärade talaren yttrade sig om, men
det är redan af den näst föregående talaren upptaget, och jag behöfver
således icke vidare dermed sysselsätta mig. För resten skall
jag icke längre upptaga tiden, men jag skall följa gefleborgstalarens
exempel och komma med ett högtidligt slut. Han besvor kammaren
på de skäl han anfört att godkänna föreliggande voteringsproposition.
Jag besvärjer kammaren att afslå densamma, om vi icke skola komma
in på enligt min tanke grundlagsvidriga afvägar.

Herr Trelfenberg: Jag skall börja med att adressera mig
till herr talmannen personligen med en vördsam anhållan, att herr
talmannen icke måtte anse den uppfattning af förevarande fråga,
som jag nu kommer att söka, i den mån mina krafter räcka till,
göra gällande, innefatta vare sig någon som helst missaktning för
den uppfattning i saken, som jag antager vara herr talmannens egen,
och ännu mindre innebära något som helst klander af herr talmannens
förfarande, i det att herr talmannen ansåg sig böra framställa
proposition på statsutskottets förslag i aflöningsfrågan, då den frågan
bär förekom till behandling. Det är nemligen nödvändigt för mig,
för att kunna klargöra min ställning till den nu föreliggande hufvudfrågan,
huru vida gemensam votering bör cga rum eller icke, att
äfven uttala min åsigt om den frågan, huru vida proposition bort
vägras på statsutskottets nyssnämnda förslag, helst jag anser, att det
kollisionsfall, hvarom en föregående talare yttrade sig, och hvilket
äfven jag anser vara för handen, eger sin upprinnelse just i den
omständigheten, att proposition icke blifvit vägrad.

Efter mitt förmenande, herr talman, bör på hvarje yrkande af
sådan beskaffenhet, att detsamma icke kan ingå såsom membrum eller
alternativ i en gemensam votering, proposition ovilkorligen vägras. Al''
sådan beskaffenhet är, enligt min uppfattning hvarje yrkande om
bifall till anslag, vid hvilket, såsom här är fallet, ett oantagligt vilkor
fästats, oantagligt icke i materielt, utan i formelt hänseende, i det
att nemligen samma vilkor afser att på Konungen utöfva tryck inom
ett område, der grundlagen förbehåller honom uteslutande pröfningsrätt.
Jag vet mycket väl, att herrar talmän, här och i modkammaren,
kunna åberopa till sitt skydd 61 § riksdagsordningen, der det stadgas,

Torsdagen den 12 Maj. 21

att talman må icke vägra proposition, utom när han finner väckt
fråga strida mot grundlagens »lydelse». Och då det icke är stridande
mot grundlagens lydelse att vid beviljande af anslag fästa hvilket
vilkor som helst äfven af den mest orimliga beskaffenhet, hafva förmodligen
herrar talmännen ansett sig icke hafva grundlagsenlig rätt
att vägra proposition på statsutskottets förslag. Men, mine herrar,''
vi skola läsa litet längre ner i samma paragraf, der det står, att om
talmannens vägran icke gillas af kammaren, och följaktligen frågan
blir hvilande, konstitutionsutskottet har att yttra sig och »inkomma
med motiveradt och bestämdt utlåtande öfver frågans stridighet eller
enlighet med grundlagen». Herrarne finna att här medgifves en
latitud för pröfningen, som kompletterar och närmare bestämmer
grundlagens stadgande på det förra stället, hvarest endast talas om
grundlagens »lydelse», under det att, enligt stadgandet på det senare
stället, konstitutionsutskottet och följaktligen äfven talmannen måste
anses hafva rätt att pröfva, huru vida frågan är stridande icke blott
mot grundlagens ordalydelse, utan äfven mot dess andemening. Rigtigheten
af denna min uppfattning stärkes ytterligare, när jag läser
följande passus: »å hvad utskottet förklarat icke vara mot grundlag
stridande kan proposition sedermera ej vägras». Äfven der talas
icke om lydelsen, utan blott om frågans stridande mot grundlagen.

För bestyrkande af min mening skola herrarne tillåta mig framhålla
ett, såsom jag tycker, temligen analogt exempel. Vi skola antaga,
att i en vid det s. k. dechargebetänkandet grundlagsvidrigt
fogad reservation anmärkning framställes med yrkande om riksrätt
mot någon Konungens rådgifvare, och att samma anmärkning, då
betänkandet debatteras i kammaren, vidhålles, och yrkande framställes
om proposition derpå. Jag föreställer mig likväl, att ingen talman
skall tillåta sig att framställa proposition på ett sådant yrkande.
Men hvarför icke? Det står ju icke på något ställe i grundlagen förbjudet,
att reservationer få fogas till konstitutionsutskottets dechargebetänkande.
Men hvarför då vägra proposition? Jo, derför att ett
motsatt förfarande strider mot grundlagens anda, och skulle kunna
leda dertill, att hela statsrådsprotokollet i form af reservationer blir,
i uttrycklig strid med grundlagens föreskrift, publiceradt för allmänheten.
Det visar sig häraf, att talmannen har att pröfva ett yrkandes
beskaffenhet, icke blott huru vida det strider mot grundlagens
ordalydelse, utan äfven mot dess anda.

Men, säger man, hvad vore väl den praktiska vinsten af att i
det nu föreliggande fallet vägra proposition? Alla de, som ville
hafva fram vilkoret, skulle ju naturligtvis, om de icke finge rösta
om detta, afslå anslaget. Ett sådant rcsonnement bevisar bra litet
menniskokännedom. Jag har också för min del en hel del önskningar
i dessa undervisningsfrågor. Så skulle jag t. ox. gerna se att utanläsningcn
i katekesen blefve inskränkt; att den idolatri, som nu bcdrifves
med det kära modersmålet, en gång upphörde, så att dertill
anslagna undervisningstimmar betydligt reducerades, och att man i
stället forcerade undervisningen i lefvande språk, så att de från våra
läroverk afgående alumnerna kunde upplåta munnen till samtal med
de talrika utländingar, som alla tider på året besöka vårt land, då

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
lönereglering
för lärarne
vid tåssa allmänna
läroverk.

(Forts.)

N;o 39. 22 Torsdagen den 12 Maj.

Ifrågasatt dessa alumner nu endast med yttersta möda kunna framstamma ett
omröstning 8var e^er §?ra en ft''åga- Men om jag icke finge fästa dylika vilkor
angående ?ller önskningsmål vid mitt votum, tro herrarne icke, att jag, stäld
lönereglering i valet mellan att rent afslå eller utan vilkor bevilja en af förhållandena
för lät ar ne högt påkallad löneförbättring åt lärarne, skulle göra det senare? Jo,

vid visso oW-Qeh många andra rättsinniga menniskor med mig. Klämmer man
manna laro-i, .. ■ P . ° . .. , , & . „

verlC'' blott ngtigt etter samvetet, sa tanker nog litet hvar sig före, innan

(Ports.) han afslår så billiga anspråk som dem, hvarom här är fråga.

Enligt min tanke — jag upprepar det — är sålunda ursprunget
till »kollisionsfället» att söka i den omständigheten, att icke proposition
redan från början vägrats. Jag förfäktade under 1890 års
riksdag precis samma ståndpunkt, och jag vidhåller den ännu. Emellertid
har till följd af den deviation, som nu en gång inträffat derigenom
att proposition icke vägrats, denna fråga blifvit införd på en väg,
der det icke återstår oss annat val än att, så vidt möjligt är, bota
en oregelbundenhet genom en annan, eller genom anställande af
gemensam votering, just till undvikande af en tredje, ännu större
oregelbundenhet, den nemligen att Första Kammaren i annat fall
sjelf skulle annullera sin magt öfver budgeten eller, med andra
ord, uppoffra sin af grundlagen påbudna likställighet med medkammaren.
Och hvad blifver för öfrigt äfventyret, om vi votera? Vinna
vi, så är ju allt väl. Tappa vi åter, så kan jag icke föreställa mig,
att en regering, som har någon aktning för sig sjelf, skall kunna
acceptera ett vilkor af sådan beskaffenhet, som Andra Kammaren
fästat vid anslaget. Jag får således för min del påyrka godkännande
af den föreslagna voteringspropositionen.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Casparsson: Som den ställning, jag intager till denna

fråga, är angifven i den reservation som finnes bifogad statsutskottets
utlåtande, och denna ställning så väl häfdats af föregående talare,
har jag i det afseendet intet vidare att tillägga. Hvad som närmast
uppkallat mig, är ett anförande af en talare på gefleborgsbänken, af
hvilket tycktes framgå, att han är stark, mycket stark i politiken,
men jag är icke fullt säker, att han är lika stark i logiken. Han
talade bland annat om eu stark regering och den ställning, den skulle
kunna intaga till denna fråga. Jag hemställer dock, huru vida icke
Konungens rådgifvare, stälde, som de skulle blifva, i valet mellan å
ena sidan en misshandlad högt aktad samhällsklass och å andra sidan
ett misshandladt läroämne, i sjelfva verket skulle komma i en mycket
svår ställning. Jag tror, att det tillhör Första Kammaren att, då så
ske kan, söka undvika, att Konungens rådgifvare läggas på ett sådant
halster. Man har talat om de svårigheter, som skulle uppstå genom
att vilkoret icke antages. Jag är öfvertygad, att i Andra Kammaren
skall finnas tillräckligt förstånd och godt omdöme för att den framdragna
konseqvensen icke skall uppkomma. Jag yrkar bifall till
reservanternas förslag och afslag på den framlagda voteringspropositionen.

Torsdagen den 12 Maj. 23

Herr talmannen äskade nu medelst klubbslag ljud och yttrade:

N:o 39

Ifrågasatt

gemensam

omröstning

angående

Då det af Andra Kammaren uppstäda vilkor för ifrågavarande anslags
beviljande innehåller sådana uttalanden angående grunderna
för de allmänna läroverkens ordnande, derom beslut icke kan af lönereglering
Riksdagen fattas genom gemensam votering, anser jag nu föreliggande för lärarné
fråga till följd af föreskriften i § 63 riksdagsordningen genom kam-^d vissa_ all
rarnes olika beslut hafva förfallit, och förklarar mig förhindrad att 0,0

framställa proposition på bifall till den af statsutskottet i denna punkt ^01.ta)
föreslagna voteringsproposition.

Sedan öfver läggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att af de derunder framstälda yrkandena återstode följande:
l:o) att utskottets föreliggande förslag till voteringsproposition skulle
afslås, och 2:o) att kammaren, med ogillande af ifrågavarande voteringsproposition,
skulle förklara förevarande fråga hafva förfallit.

Derefter gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på afslag å den föreslagna voteringspropositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

2—5 punkterna.

Lades till handlingarna.

G punkten. Ifrågasatt

gemensam

Grefve Lagerbjelke: Det torde vara af en hvar erkändt, att omröstning
en allmän författning icke kan ändras genom gemensam votering. sfadsbidrag
Så skulle likväl här blifva händelsen, om denna voteringsproposition fm kofoders

antoges. Det är nemligen genom allmän författning föreskrifvet, att uigörande åt

skoldistrikt skall gifva till lärare kofoder in natura eller ersättning foljtakdtederför;
men genom detta förslag skulle författningen angående skol- aiare''

distriktens skyldighet i detta hänseende omintetgöras, i händelse
distrikten för denna skyldighet skulle få en ersättning af 66 kronor

67 öre. Man har visserligen sagt, att det endast är fråga om en

lindring i skoldistriktens besvär, men jag hemställer till herrame, om
man icke på detta sätt skulle komma att upphäfva en lag eller ett i
författningen föreskrifvet åliggande, i fall man lemnade motsvarande
ersättning för hvad åliggandet kostar. Jag kan således icke finna,
att detta är en fråga, som kan blifva föremål för gemensam votering.

Jag vet visserligen, att det någon gång voterats angående ersättning
i fråga om skoldistriktens skyldighet att lemna lön åt läraren. Man
måste likväl, då man framhåller detta såsom ett skäl för antagande
af den nu föreslagna voteringspropositionen, medgifva, att prejudikat
dock icke är lagföräudring. Och om vid något föregående tillfälle
misstag blifvit begånget, så är det så mycket angelägnare att icke låta
ett sådant misstag fortsättas, utan rätta detsamma. Jag anhåller derför
vördsamt om proposition på afslag å denna voteringsproposition.

Herr vice talmannen: Naturligtvis är det ytterst obehagligt

för mig att i denna fråga uppträda med en olika mening mot den

N:o 39.

Ifrågasatt
gemensam
omröstning
angående
statsbidrag
till kofoders
utgörande å
folkskolelärare.

(Forts.)

Torsdagen den 12 Maj.

föregående talaren, till hvars omdöme kammaren liksom jag hyser
det största förtroende. Jag anser mig dock skyldig att uppträda för
att framställa frågan såsom den stält sig för utskottet, och jag skulle
vara glad, om jag kunde öfvertyga kammaren om att utskottet icke
kunnat göra annat än hvad utskottet gjort.

Såsom Andra Kammarens beslut förut var formuleradt skulle
det föranleda en förändring i § 1 i kongl. kungörelsen den 5 juni
1885 angående aflöning åt skollärare och skollärarinnor på landet i
så måtto, att ersättning för kofoder skulle utgå icke såsom nu är stadgadt,
utan med ett fixeradt belopp af 100 kronor; och jag skulle på
den grund ansett, att gemensam votering icke kunde ega rum. Nu
deremot har Andra Kammaren icke så affattat sitt beslut, utan med
bibehållande af hela stadgandet oförändradt endast beslutit, att 2/3
af den beräknade kostnaden eller 66 kronor 67 öre skulle lemnas
såsom statsbidrag till ändamålet. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att i samma kongl. kungörelse förekommer en punkt
»angående bidrag af allmänna medel till lärares och lärarinnors aflöning,
hvarom är särskild! stadgadt». Hela kungörelsen förutsätter sålunda,
att dessa kostnader för folkskoleväsendet skola bestridas af
kommunerna med bidrag af statsmedel, och hvad som här föreligger
är ingenting annat, än att ytterligare ett belopp af kronor 66: c 7
skulle af statsmedel för ändamålet utgå. Det är således en ren anslagsfråga
som föreligger, och vid sådant förhållande har jag för min
del icke ansett mig kunna motsätta mig gemensam votering. Den
föregående talaren har anfört, att så har frågan också förut varit behandlad.
Vid 1875 års riksdag, då kamrarne stannat i olika beslut
rörande ett likartadt af enskild motionär väckt förslag, röstade kamrarne
efter en voteringsproposition af följande lydelse: »Den, som

vill, att till aflöning åt hvarje examinerad, vid folkskola antagen
lärare eller lärarinna, som i årlig lön, beräknad efter stadgade grunder,
åtnjuter utom husrum, vedbrand och kofoder minst 500 kronor
samt meddelar undervisning i skolan minst 8 månader af året, skoldistriktet
skall ega att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande
två tredjedelar af den lön, läraren eller lärarinnan förutom
husrum, vedbrand och kofoder åtnjuter, hvilket bidrag dock icke må
öfverstiga 400 kronor; och att anslaget till lönetillskott åt lärare vid
folkskolor skall med 373,200 kronor förhöjas, röstar Ja; Den, det ej
vill, etc.

Jag tror, att den väg 1875 års Riksdag beträdde var rigtig. Här
»aller det endast en ren anslagsfråga; här gäller icke förändring i
författningen. Det förutsättes nemligen, att kofoder in natura eller
ersättning derför skall lemnas genom kommunernas försorg med bidrag
af statsmedel. Skilnaden är således endast beloppet hvarmed
statsmedlen skola utgå. Ehuru jag i sjelfva saken är motståndare
mot förslaget, har jag dock ansett, att nu uppstälda voteringsproposition
borde framställas. Jag anhåller om bifall till punkten.

Herr Sundberg: Herr talman, mine herrar! Jag kan icke bi träda

den föregående talarens åsigt, att bär endast vore fråga om ett
anslag, som skulle utgå såsom bidrag från staten till kommunen.

N:o 39.

Torsdagen den 12 Maj.

Denna uppfattning är icke rigtig. Hade det vant på det sättet, skulle Ifrågasatt
för visso icke grefve Lagerbjelke motsatt sig bifall till det förslag, gemensam
som nu af utskottet framlagts. Men han har mycket rigtigt fäst ingående
uppmärksamheten derpå — och det gör jag för min del också — statsbidrag
att här är fråga om något mer än ett anslag; här gäller verkligen till kofoders
en lagförändring. Ingenstädes i nu gällande lag står föreskrifvet, förande
att kofoder skall ersättas med 100 kronor, utan der står, att kofoder ''''bärare.
skall lemnas till visst belopp; för öfrigt kunna läraren och försam- (ports)
lingen komma öfverens om den ersättning, som skall utgå. Här gör
man sålunda på en gång en lagförändring och lemnar i sammanhang
med att denna blir genomförd den lilla nätta uppmuntran af dessa
2/8 och tillskyndar staten en utgift på 350,000 kronor. Men detta
hör icke dit. Hufvudskälet till mitt motstånd mot förslaget är i
verkligheten det, att liksom vid förra tillfället äfven nu en lagfråga
är kopulerad med en anslagsfråga, och dertill har Riksdagen ingen
befogenhet. Jag nödgas i likhet med grefve Lagerbjelke yrka afslag.

Herr Törnebladh: I motsats mot den siste talaren ber jag få

erinra, att lagen icke skulle blifva genom detta anslag förändrad, ty
hvarje skollärare skulle ega rätt att få kofoder in natura efter den
nu gällande lagen, under det statsanslaget gäller för båda fallen.
Jag tror således, att vid detta, liksom vid föregående tillfällen, då
det voterats om lönetillskott till lärares aflöning, man endast har framför
sig en anslagsfråga. Jag yrkar bifall till den af statsutskottet
föreslagna voteringspropositionen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på
godkännande af den i förevarande punkt föreslagna voteringsproposition
och vidare derpå, att densamma skulle afslås, samt förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Sundberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner den i 6 punkten af statsutskottets memorial
n:o 73 föreslagna voteringspropositionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås nämnda voteringsproposition.
Första Kammarens Prof. 1892. N:o 39.

N:o S9.

Torsdagen den 12 Maj.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—50;
Nej—54.

7 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 74.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af utskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningen,
godkändes de i memorialet föreslagna voteringspropositioner.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 61, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 2 angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885.

Herr talmannen tillkännagaf, att, efter träffad öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, de omröstningar enligt 65
§ riksdagsordningen, hvilka komme att anställas öfver de för sådant
ändamål af båda kamrarne denna dag godkända voteringspropositioner,
skulle taga sin början vid kamrarnes till morgondagen utsatta
sammanträden.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Torsdagen den 12 Maj. 27

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst bland utskottsbetänkandena
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.3 6 e. m.

N:o 39.

In fidem

A. von Krusenstjerna.