1892. Första Kammaren. N:o 34 (Riksdagens protokoll 1892:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 34.

Lördagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen tillkännagaf, att hans excellens friherre Bildt
skriftligen anmält sig vara af illamående hindrad bevista dagens
sammanträde -

Justerades protokollen för den 30 sistlidne april.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
memorial och utlåtanden n:is 69—71, bevillningsutskottets
betänkande n:o 10 och Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
u:o 12.

Fortsattes föredragningen af bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, angående tullbevillningen.

Punkten 19.

Herr Almström: Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
som upptager en tull af 10 procent på elektricitetsmätare, och ber
att få påminna, att denna artikel nu drager 15 procent. Tullkomitén
bar ansett, att en tull af 10 procent bör åsättas åtskilliga
instrument, på hvilka det möter svårighet att bestämma den efter
vigt. Elektricitetsmätare är ett af dessa. Jag yrkar bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Tull å
elektricitetsmätare.

Herr Almgren, Oscar: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Dessa elektricitetsmätare äro afsedda för rent praktiska behof
och tillverkas ej inom landet; och ingen utsigt fins att det
framdeles kommer att ske.

Första Kammarens Prot. 1892. N:o 34.

If:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Herr Reuterswärd: Jag föreställer mig, att då den förste
ärade talaren ej stält sina anspråk högre än bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i detta afseende, och synnerligast då detta är en nedsättning
med 5 procent af nu gällande tull, man icke kan begära mer
åtminstone från vår sida.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält och vidare på antagande af Kongl.
Maj:ts förslag i detta ämne; och förklarades aen senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 20—22.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tutt å fyr- Punkten 23.
apparater.

Herr Almström: Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
som upptager en tull af 10 procent, och ber att få påminna, att
nu gällande tull utgår dels med 15 procent af värdet, dels, när det
kan utrönas, med tullsatsen på det ämne, af hvilket varan hufvudsakligen
hestår.

Herr Wsern: Den beskattning, som här uppkommer, tynger
egentligen kommunerna. Den fördyrar visserligen äfven statens
fyrapparater, men staten får igen det i tullen. De kommuner deremot,
som hålla sådana apparater, få dem fördyrade. Och då jag
ej anser det vara skäl att med onödiga kostnader belasta dem,
anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Reuterswärd: Den siste talaren har anmärkt, att kommuner
få bekosta dessa apparater, och jag anser, att kommunerna ha
bättre förmåga att betala denna obetydliga tull än hvad enskilda
personer ha. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan och
vidare på antagande af det utaf Kongl. Maj: t i ämnet framstälda
förslag; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Tull å gasoch
vattenmätare.

Punkten 23.

Herr Almström: Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag
om en tull af 10 procent af varuvärdet på denna artikel.

>'':o 34.

Lördagen den 7 Maj. 3

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt endast yrkats, att kammaren
skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Punkten 26.

Mom. a).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull å
fönster- och
spegelglas,
oslipade
m. m.

Herr talmannen: Jag ber att få fästa talarens uppmärksamhet
på, att endast momentet b) nu är föredraget.

Herr Almström: I den nu föredragna punkten b) yrkar jag
afslag å utskottets förslag och bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr Almgren, Oscar: Jag skall be att få yrka bifall till
hvad utskottet föreslagit. Den af utskottet föreslagna tullen af
7 öre utgör redan för närvarande såväl för mindre som för större
dimensioner 30 procent af varans värde. Skulle den nu komma
att höjas till 10 öre, blir det en tull på 45 procent. Det ligger i
öppen dag, att en så hög tull ovilkorligen skall verka tyngande
på byggnadsverksamheten. Det blir en beskattning af fönster,
som vi hittills icke känt till i vårt land. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner gjordes, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande moment hemstält och vidare på
antagande af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, hvilken senare proposition
förklarades vara tned öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Herr Almström: Jag ber att i dessa punkter b) och c) få
yrka bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit och till den reservation,
som Första Kammarens samtliga ledamöter i bevillningsutskottet
afgifvit. Den upptager på oslipade och ofolierade glas en tull af
7 öre för mindre och 10 öre för större dimensioner öfver l/2 qv.-m.
yta, samt för ofolierade, mattslipade eller slipade och polerade
glas 20 öre för mindre samt 30 öre för de större, likasom slutligen
30 öre för de folierade af mindre och 50 öre för de folierade af
större dimensioner.

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull &
fönster- och
spegelglas,
slipade m. in.

Tull å
handskar.

Mom. c).

Herr Almström: Jag ber att i dessa punkter få yrka bifall
till Kong! Maj:ts förslag, nemligen i de två första punkterna: 20
öre i stället för 15 öre och 30 öre i stället för 25 öre samt i de
två senare punkterna: 30 öre i stället för 25 öre och 50 öre i
stället för 40 öre.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande moment endast yrkats antagande af
hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Mom. d).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 28.

Herr Wsern: Kollegierna, der också generaltulldirektören satt,
anmärkte särskilt vid artikeln handskar den stora fara för smuggling,
om tullen sattes så hög som till 6 kronor, och föreslogo. derför
3 kronor. Under diskussionen i går angående band af sidenväfnad
anmärkte en talare, som icke ansåg att faran för smuggling
vore så stor, att smuggling kunde ske lika väl vid lägre som högre
tull. Jag har icke drifvit någon smugglings affär, men är nog
gammal affärsman för att förstå, att det är omöjligt att inrätta en
sådan affär utan ganska betydligt kapital och mycket stor risk samt
äfven icke utan att man garanterar ersättning åt det folk, som dervid
sysselsättes, för de straff och den skada, som kunna personligen
drabba dem, om smugglingen upptäckes. För att lemna ränta å detta
kapital och betäcka alla dessa kostnader samt dessutom lemna ett
afsevärdt öfverskott, måste den vinst, som genom smugglingen kan
erhållas, vara ganska stor, och den blir naturligtvis större, ju högre
tullen är. Är tullen ej högre än att den vinst, som kan erhållas,
är obetydlig, så blir ingen smuggling såsom affär af, men är tullen
så hög, att en mycket stor vinst genom smugglingen kan erhållas,
så blir frestelsen dertill för samvetslöse affärsmän oemotståndlig
och större i den mån smugglingen med lätthet kan ske, således i
all synnerhet beträffande eu så lätt smugglad artikel som handskar.
Jag skall gifva herrarne ett exempel från norska gränsen, huru
omöjligt det är att förekomma smuggling. Dalslands kanal utmynnar,
som herrarne veta, i sjön Stora Lee, som är 8 mil lång.

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

Eu ganska betydlig och bred vik af denna sjö går in i Norge.
Den kommer der så tätt intill en kanal, som från Eredrikshald
går norrut, att innan Dalslands jernväg var färdig, infördes allt
timmer från Sverige till de stora sågverken vid Fredrikshald på
den vägen. När nu den norska kanalen är så nära den svenska,
och de svenska tullmyndigheterna ej kunna utöfva ringaste kontroll
öfver hvad som sker vid den inom Norge belägna delen af nämnda
sjö, är det ofantligt lätt att smuggla, och de svenska myndigheterna
kunna icke vidtaga någon åtgärd deremot. Inläggas handskarne i
packar af juteväf, lika dem som vid de talrika fabrikerna vid
Dalslands kanal begagnas för afsändning af trämassa, så blir det
hardt när omöjligt att, äfven sedan de inkommit i Sverige, urskilja
och lägga beslag på dem. Detta är endast på ett ställe af gränsen.
Att all håg till smuggling nu skulle vara borta, vederlägges bäst
deraf, att man i förra veckan fick i tidningarna läsa om en storartad
smuggling från bränvinscisterner under offentlig kontroll här i
Stockholm. Jag vet nog, huru kammarens beslut i denna fråga
kommer att utfalla, men vill icke på mitt samvete hafva att bidraga
till den depravation hos folket, det förakt för lag och de frestelser
till ännu större brott, som smuggling medför.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Almström: Jag skall be att få påminna derom, att

före franska traktaten utgjorde tullen på denna artikel 3 rdr per
skålpund, d. v. s. 7 kronor 6 öre per kilogram. Den nu föreslagna
tullen 6 kronor kommer att enligt tullkomiténs utredning höja
priset på manshandskar med 15 å 16 öre och på fruntimmershandskar
med 10 öre paret. En tillverkning af handskar, till värde af 520,000
kronor, eger rum i landet, och man kan med temligen stor säkerhet
antaga, att de handskar, som importeras, till största delen utgöras
af de finare slagen. Värdet på sådana handskar belöpa sig per
kilogram från 108 till 120 kronor. Den föreslagna tullen skulle
således icke utgöra mer än 4 å 5 procent.

Den siste ärade talaren har framhållit faran för smuggling.
Ja, jag medgifver, att nog kan denna artikel insmugglas, men någon
smuggling i större, skala deraf än af andra artiklar torde knappast
vara att befara. Äfven den tull han föreslagit, eller 3 kronor, utesluter
icke möjligheten af smuggling. Jag vill påpeka, att från
den sidan, som önskar tullfrihet, eller så låga tullar som möjligt,
anför man ofta, när icke något annat skäl finnes, faran för smuggling
såsom mycket talande. Jag anser dock, att man ej behöfver
tillmäta den så stor betydelse som de med oss oliktänkande framhålla.

Jag yrkar bifall till Kong! Maj:ts förslag.

Friherre Klinckowström: Det är i allmänhet tre gamla

käpphästar eller krakar, på hvilka frihandlarne gerna rida upp, när
de skola föra krig med tullskyddsvännerna. Den ena heter smuggling,
den andra heter stabilitet i tulltaxan och den tredje hette
franska traktaten, men sedan denna traktat lyckligtvis tilländalupit,

Tull å
handskar.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å
handskar
(Forts.)

vill man åtminstone uppkalla spöket deraf, såsom en illuster talare
i går afton bjöd till att göra. Hvad den jemförelse beträffar, som
den förste talaren gjorde mellan det olyckliga förhållandet med
bränvin på lager här i Stockholm och smuggling på norska gränsen,
kan jag för min del icke finna någon jemförelse dem emellan.
Litet hvar, som följt med hvad tidningarna berättat om den olyckliga
bränvinsaffären, finner, att det var ren stöld och icke något
annat, och att detta omöjligen kan jemföras med vanlig smuggling.
För öfrigt, skola vi icke kunna sätta tillräcklig tull för arbetets
skydd på en hop lyxvaror, derför att man befarar smuggling, så
skulle vi snart sagdt icke få sätta några tullar alls på dessa öfverflödsvaror.
Det fins ett mycket verksammare sätt mot smuggling,
mine herrar, och det vore att lagstifta mycket högre straff derpå,
än som för närvarande finnes åsatt. Hvad denna titel handskar
beträffar, har jag mycket sysselsatt mig dermed jemte öfriga lyxartiklar
i den detaljerade motion, som jag för många år sedan
aflemnade till Riksdagen, och deri jag gjorde mig mycken möda
att både väga och räkna förhållandena mellan värdet och tullen på
en stor mängd öfverflödsartiklar, hvaribland äfven förekommo
handskar. Såsom en talare här midt emot näst före mig mycket
rigtigt upplyst, blir det en obetydlig tull — när man räknar per
par — om vi nu öka tullen från hvad den är, nemligen 1 krona
80 öre, som verkligen är en tull att skratta åt, till 6 kronor, hvilket
på långt när icke är hvad som borde åsättas denna öfverflödiga
lyxartikel. Yi finna nemligen, att i Finland är den högre, i Ryssland
går den till nära 20 kronor per kilogram, i Spanien till 23
kronor per kilogram och i Nordamerikas fristater ända till 50
procent af varans värde. Under sådana förhållanden tycker jag,
att det är mycket modest och bevisar mycket undseende för det
svagare och vackrare könet att vi icke höja tullen mer än till 6
kronor; och jag får vördsamt anhålla om bifall till det af Första
Kammarens ledamöter åstadkomna förslag att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition om en tull af 6 kronor per kilogram för handskar.

Herr G a valli: Äfven jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts

förslag. Den föreslagna tullsatsen belöper sig till 5 ’/2 procent af
värdet för manshandskar och 5 procent af värdet för fruntimmershandskar.
Jag undrar just, om dessa siffror erbjuda så stora
lockelser till smuggling för den, som eljest icke har lust derför.

Den förste talaren lemnade en ganslra intressant redogörelse
för smuggleriets historia och hvad dermed sammanhänger, men han
slutade sitt anförande med att förklara, att det vore omöjligt förhindra
smuggling. Jag undrar, om han icke med hvad han sade
ådagalade just hvad jag påstod i går, då jag yttrade, att båda
tullsatserna, så väl den högre som den lägre, äro af beskaffenhet
att förleda till smuggling den, som i öfrigt icke derifrån hindras
af sitt samvete. Jag har icke funnit mig öfvertygad af hvad han
sade, utan jag har tvärtom deruti funnit ytterligare stöd för min
uppfattning.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj. 7

Herr Almgren, Oscar: Den förste ärade talaren angaf, att
den förhöjda tullen på handskar icke skulle komma att utgöra
mer än 10 å 15 Öre för paret och stödde sig dervid på den omständigheten,
att importen skulle bestå nästan uteslutande af finare
slag. Men jag vågar bestrida detta. Det importeras äfven mycket
stora partier af billigare handskar för den anspråkslösare befolkningen,
och der ställer sig faktiskt förhållandet annorlunda. Der
går det icke några 60 par per kilogram såsom i afseende på de
superfina s. k. franska handskarne. — Det är en annan orimlighet,
hvarpå jag vill fästa uppmärksamheten. Man föreslår en förhöjd
tull af 65 öre per kilogram på råvaran till handskar, men samtidigt
höjer man tullen för det färdiga fabrikatet ända till 6 kronor per
kilogram, alltså en premie från 65 öre till 6 kronor för den inhemska
arbetslönen, hvilken icke går på långt när upp till ett belopp, som
står i förhållande till denna stora skilnad. Det är den omständigheten,
som jag äfven velat påpeka.

Jag yrkar bifall till den af ledamöter från Andra Kammaren
afgifna reservation.

Herr Almström: Den förmodan jag uttalade, att det var

endast finare slag af handskar, som utgör största delen af importen,
stödde jag på den utredning, som blifvit gjord af tullkomitén. Jag
har sedermera fått bekräftelse derpå af kommerskollegiets statistik
rörande 1890 åys handel och sjöfart. Deraf inhemtas, att år 1890
infördes 10,000 kilogram handskar med ett tullvärde af 746,000
kronor, hvilket gör 74 kronor per kilogram. Om äfven en del af
dessa importerade handskar är billigare vara, så framgår dock häraf,
att största delen utgöres af finare sorter. Jag har begärt ordet
för att mot herr Almgren få uttala detta och anhåller fortfarande
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wtern: Jag vill icke förlänga diskussionen genom att

tala mera om denna artikel eller möjligheten af lurendrejeri, men
anser mig skyldig både mig sjelf och mina meningsfränder att
tillbakavisa det yttrande, hvilket fäldes af den talare, som efter
mig hade ordet, då han sade, att smuggling endast skulle vara en
förevändning, hvarmed frihandlarne komma fram, då vi vilja hafva
låga tullar. Jag vill då svara honom, att det icke var min åsigt,
som jag anförde och på hvilken jag grundade mitt yrkande, utan
det var den, som uttalats af de båda embetsverken generaltullstyrelsen
och kommerskollegiet, hvilkas alla ledamöter voro protektionister
utom jag. Jag frågar herrarne: är det skickligt att komma
fram med sådana insinuationer, att man icke skulle mena hvad
man säger?

Herr Lundin: Jag kan icke finna, att denna fråga gäller

annat än en lyxartikel, nemligen finare handskar, af hvilka det
går en ofantligt stor mängd par per kilogram, hvadan tullen här
icke kan anses spela någon roll.

Tull å
handsliar.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å
handskar.
(Forts.)

Tull å hattar.

Jag intager i detta afseende samma ståndpunkt, som jag kade
i går afton, ock yrkar vördsamt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen ansetts kärmed slutad, yttrade kerr
talmannen, att i fråga om den nu föredragna punkten yrkats dels
bifall till utskottets kemställan, dels ock, af kerr Wtern, att tullsatsen
å kandskar, alla slag, skulle bestämmas till 3 kronor per
kilogram.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, ock förklarades
propositionen å bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 29.

Herr Lithander: I denna punkt anhåller jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag ock på samma gång upplysa, att
mot utskottets förslag hafva alla Första Kammarens ledamöter i
bevillningsutskottet reserverat sig, ehuru det, antagligen i följd
af något förbiseende, endast blifvit antecknadt tre reservanter.
Utskottet yttrar kär i sitt betänkande: »Mot hvad Kongl. Maj:t i
fråga om artikeln hattar föreslagit kar utskottet icke funnit något
annat att erinra, än att den föreslagna tullsatsen under rubriken
198, för så vidt den afser med blommor, plymer eller spetsar monterade
fruntimmershattar, måste anses allt för låg i förhållande till
varuvärdet. Utskottet är af den mening, att å dylika hattar skäligen
bör sättas en tull af 4 kronor per stycke. Med erinran att
den nu förordade ändringen jemväl påkallar en i vissa delar ändrad
redaktion af taxeförslagets bestämmelser rörande artikeln hattar i
sin kelhet, får utskottet alltså hemställa» etc. Oaktadt utskottet
således förklarar sig icke kafva något att erinra mot Kongl. Maj:ts
förslag, kar dock utskottet på två slag af hattar satt helt andra
tullsatser än hvad Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen på hattar försedda
med foder etc. kar utskottet föreslagit 60 öre emot de af
Kongl. Maj:t föreslagna 75 öre, ock på hattar utan dessa beståndsdelar
40 öre, då Kongl. Maj:ts förslag innehåller 50 öre. Det är
rätt anmärkningsvärdt, att utskottet sålunda och utan att angifva
det ringaste skäl derför föreslår dylika förändringar uti de af
Kongl. Maj: t föreslagna tullsatser. Det lilla skydd, Kongl. Maj:t
föreslagit till fromma för den inhemska hattfabrikationen, synes mig
fullkomligt berättigadt. Denna fabrikation är hos oss äunu temligen
ny, men ingenting bör kunna hindra dess utveckling till större
betydenhet, så framt icke den svenska marknaden blir öfverfull
med importerade varor af detta slag. För hvar och en, som gjort
sig reda för huru denna fabrikation står hos oss, bör det vara
nogsamt bekant att för igångsättande af de hattfabriker som finnas
i Sverige och för fabrikatets förande i marknaden hafva stora
uppoffringar varit af nöden. Utan att tala om stora kostnader för
uppförande af byggnader och för inköp af dyrbara maskiner, vill

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

jag erinra om huruledes alla arbetare, hvilka i början sysselsattes Tull å hattar.

inom denna fabrikation, måst införskrifvas från utlandet för att (Forte.)

inlära de svenske arbetarne. Gifvet är ju, att under de första åren

har ett förstklassigt fabrikat icke kunnat ernås, utan det har till

en början naturligtvis blifvit utskott som måst säljas till enormt

billigt pris. Derjemte är det för en ny industrigren icke lätt att

föra ut sitt fabrikat i marknaden och der täfla med förut bekanta

och välkända importerade fabrikat. Jag känner speciel^ att en

stor hattfabrik i Sverige har för att få en dylik fabrikation i gång

och derför vinna marknad nödgats offra flera hundra tusen kronor.

Under sådana förhållanden synes det mig ganska billigt att man,
sedan en sådan fabrikation kommit i gång i vårt land, söker att
bibehålla deri, och det är ju icke något stort kraf man framställer,
då man blott begär ett skydd af 50 och 75 öre för i Sverige
fabricerade hattar.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till Kong!. Maj:ts förslag.

Friherre Barnekow: Här föreligger ett missförstånd af den

siste talaren, då han yrkade bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Sannolikt kommer det sig deraf, att reservationen innehöll yrkande
om bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Förhållandet var emellertid,
att Första Kammarens ledamöter yrkade bifall till utskottets förslag
med den skilnad, att i de båda sista punkterna, der uttkottet
föreslår: »hattar försedda med foder» etc. »1 st. 60 öre» och: »utan
något af dessa tillbehör 1 st. 40 öre», föreslå Första Kammarens
ledamöter på det första stället 75 öre och på det senare 50 öre.

Herr Wsern: I de fall, då jag har anledning att föra konsumenternas
talan, gör jag det, och med synnerlig förkärlek då det
gäller nödvändighetsartiklar, hvartill hattar äro att räkna. Nu är
frågan, om de i Sverige uppkomna hattfabriker behöfva annat
skydd än de redan hafva. Ja, man måste då undersöka deras
vilkor. Jag tror, att den lemnade utredningen är fullt tydlig. Då
tullkomitén förordade tull på hattar, upplystes det att år 1885 utgjorde
införseln 676,000 och 1888 icke fullt 356,000 st. men komitén
tillstyrkte dock tull, emedan tillverkningsvärdet 1888 visade en
minskning från 1887 af nära 200,000 kr. När embetsverken senare
behandlade frågan, upplystes deremot af senare statistik, att denna
minskning endast var tillfällig, ty år 1889 var tillverkningsvärdet
941,000 och 1890 1,060,000 kr. Tillverkningen tilltager således
med en svindlande fart, då deremot liktidigt införseln har aftagit,
ty denna var 1888 353,000 och 1890 349,000 st.

Utförseln har tilltagit från 68,000 st. år 1888 till 99,000 år
1890, och när hattfabrikerna kunna täfla med våra grannar, måtte
de också kunna täfla inom Sverige.

Att nu lägga tull på någonting, som hvar och en måste hafva
— alla menniskor äfven de fattigaste måste hafva någon hufvudbonad
— att pålägga denna hufvudbetäckning eu skatt till förmån
för en industri, som visar sig gå hastigt framåt och som arbetar
under så utomordentligt goda vilkor som vår svenska hattfabrika -

N:o 34.

Lördagen den 7 Haj.

Tull å hattar, tion, finner jag origtigt, hvarför jag yrkar bifall till utskottets
(Forts.) förslag.

Herr Almström: Jag vill blott påpeka, att under n:is 200
och 201 i Kongl. Maj:ts förslag till tulltaxa förekomma icke blott
billigare af yllefilt tillverkade hattar, utan äfven sådana som tillverkas
af hår.

Tillverkningen af dessa finare och dyrbarare hattar är icke
gammal i vårt land. Deras värde är betydligt högre än det på
vanliga hattar, och man har derför begärt särskilda högre tullsatser
för dessa. Men i likhet med många andra artiklar, der man skulle
önskat olika tullsatser på olika fabrikat, har det mött motstånd
från tullmyndigheternas sida, enär det skulle möta svårighet att
vid förtullningen skilja mellan de olika sorterna. Dermed har
man fått nöja sig och till följd deraf sätta samma tullsats på varor
af olika värde, dem man önskat få belagda med olika tullsatser.
Mot den siste talarens invändning, att införseln af hattar är i aftagande,
vill jag påpeka, att den år 1889 utgjorde 337,000 kr. och
1890 349,000 kr. Detta är en ökning i importen af 12,000 kr.
för sagda år. För fem sex år sedan var dock införseln större.

Herr Lithander: Då jag i mitt yrkande icke inbegrep fruntimmershattar,
anhåller jag att få instämma med friherre Barnekow
i det af honom framstälda yrkande.

Friherre Barnekow: Jag vill icke upptaga kammarens tid
mycket i striden mellan frihandeln och protektionism, men det är
något, som jag måste bemöta, och det är den uppfattning på frihandelssidan,
att när importen minskas och exporten ökas, då kan
man sätta ned tullskyddet. Jag kan icke fatta detta, ty tvärtom,
det förhållandet bevisar just att tullsatsen har gjort den nytta man
åsyftat. Vi vilja hindra importen, och faran för oss, om tullarne
äro för höga, är att icke få någon export. Men när importen
minskas och exporten ökas, visar det att vi hafva träffat råtta siffror.

Angående den lilla artikeln album säga frihandlarne: »vi vilja
hafva nedsatt denna tullsats, som är oskäligt hög». Men dervid
fästa de sig blott vid varans pris utan ringaste afseende vid huru
det verkar i nationalekonomiskt hänseende. Huru verkar nu artikeln
album i sådant hänseende? Jo så, att när jag bibehåller
den höga tullen, har staten, oaktadt importen minskas, större inkomst.
Det är ju en fördel för staten. Hvad inträffar vidare?
Jo, i stället för att vi köpa denna vara från utlandet för 163,000
kr., så köpa vi nu blott för 88,000 kr. — skilnaden mellan dessa
båda siffror är vinsten för landet, vi slippa skicka dessa penningar
till utlandet. När en tullsats verkar så, är det väl icke skäl att
nedsätta den.

Jag har blott velat göra denna gensaga emot en dylik uppfattning,
ty vår åsigt är, att om vi kunna få blott samma inkomster
till staten, minskad import och ökad export, måtte det väl vara
anledning till tullsatsens bibehållande.

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få bemöta den siste

ärade talarens yttrande, särskildt beträffande det exempel, han
framdrog, nemligen album, såsom bevis på att eu högre tull skulle
vara välgörande och nyttig i dubbelt afseende. Jag tror, att anledningen,
hvarför importen af album så väsentligen minskats på
senare tiden, är, icke att de utgöra föremål för en ökad tillverkning
inom landet, utan att modet med fotografier är på upphällningen.

Friherre Barnekov: Det är mycket orätt att disputera i

denna fråga. Särskildt jag borde allra minst göra det, som har
erfarenhet af, huru litet man vinner dermed. Jag må anföra, såsom
protektionist, de allra bestämdaste saker, så säger man alltid
från frihandelssidan, att det är icke tullen som gör det, utan något
annat. Jag har nyss visat, att i och med det, att tullsatserna på
album infördes, har importen fallit och exporten stigit. Genast
kommer en frihandlare och säger: det har icke vållats af tullarne,
utan deraf att man mindre begagnar album. Om jag nu visar,
att med tullen på t. ex. hattar har importen fallit och exporten
stigit, så säga frihandlarne: det är icke tullen som gjort
detta, utan det är, att nu begagnar man mössor i stället för hattar
o. s. v. En verklig frihandlare erkänner aldrig nyttan af någon
tullsats.

Herr Almström: Herr Almgren säger, att den minskade

importen af album beror derpå, att man nu icke begagnar dem i
så stor mängd som förr. Det kan man saga, men det lärer
vara ganska svårt att bevisa. Det är ett faktum, att importen
sjunkit till hälften, under det att bokbinderirörelsen, för hvilken
tillverkning af album är eu artikel af viss vigt, har ökats så, att,
då tillverkningsvärdet 1887 utgjorde 657,000 kronor, det 1890 uppgick
till 1,018,000 kronor. Jag tror att denna ökning är ett tillräckligt
bevis på, att den tull, som blifvit satt icke blott på album,
utan äfven på andra artiklar, som falla inom denna handtering,
har haft åsyftad verkan, den att inom landet bereda ökadt arbetstillfälle
för utöfvarne af handteringen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af friherre Barnelcow, bifall till utskottets
hemställan med den ändring i afseende på de två sista i punkten
föreslagna tullsatserna, att dessa höjdes från 60 öre och 40 öre
till respektive 75 öre och 50 öre.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af friherre Barnekows
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 30—32.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull å hattar.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å sulläder
m. m.

Punkten 33.

Herr Wasrn: Sulläder har varit underkastadt mycket täta

förändringar, och efter en ganska hård strid 1885 blef den nuvarande
tullsatsen faststäld. Sedan dess har importens ökning
upphört. Våra fabriker ha fått det skydd, de då begärde; och det
har haft den verkan, som det åsyftades hafva, att stäfja den ökade
importen. 1885 förhöjdes tullen med 9 öre, nu vill man hafva en
ytterligare förhöjning af 16 öre, och det på ett material, som är
det allra nödvändigaste, och hvars fördyrande måste föranleda, att
många blifva mer eller mindre utan eller få gå med dåliga skodon,
i stället för att skaffa sig nya. Kan detta vara rätt? Hvarför
kunna icke våra läderfabriker tillverka sulläder lika billigt, som
andra? Det beror derpå, att de alls icke vilja använda den nya
metoden, den s. k. snabbgarfningen. Man har skyrlt mycket på
hemlocksbarken; den innehåller dock icke mera garfämne än granbark,
och skälet, hvarför sulläder kan göras billigare och har gjorts
billigare i ^ utlandet, än i Sverige, är det, att man utomlands använder
garfämnesextrakt i stället för att slå barken på huden, och
undviker den långa tid, som erfordras, för att den fasta barken
skall upplösas först, för att gå in i huden sedan. Genom att upplösa
den särskild! för sig kan man sedan göra garfningen mycket
snabbare och lädret blir icke derigenom sämre. Ökning af den
nuvarande tullen är således endast en uppmuntran för läderfabrikanterna
att ej slå in på den väg, som följes i andra länder,
hvilkas läder är billigare och dock lika godt, om icke bättre än
det svenska. Hvar och en, som sysselsatt sig med kemiska processer,
bör dock kunna förstå att, om man vill behandla ett råämne
med ett kemiskt ämne, som innehålles i ett annat råämne,
det är bättre att först utdraga det kemiska ämnet ur sin råvara
och sedan använda det, än att lägga båda råämnena tillsammans
och afvakta tiden, då det kemiska ämnet — här garfämnet —
hunnit att utsöndras ur sitt råämne — här barken — för att sedan
intränga i eller upplösa det andra råämnet — här huden. Men
våra fabrikanter vilja ej göra det. De anse förmodligen, att det
fordrar förändringar i fabrikationssättet, som de ej äro vana med;
derför göra de det icke, utan försöka i stället att få förhöjd tull,
för att på det sättet skydda sig mot all konkurrens, och kunna
sitta i godan ro med den gamla metoden. Kör min del kan jag
icke anse detta uppmuntransvärdt, helst när det gäller en så nödvändig
artikel som denna, hvarför jag yrkar bifall till utskottsledamöternas
från Andra Kammaren reservation.

Herr Almström: Före 1857 utgick tullen på sulläder med
37V2 öre per skålpund, d. v. s. 882/10 öre per kilogram; den nedsattes
1857 till 55 öre och sedermera, i sammanhang med den franska
traktaten, först till 35 öre, sedan ytterligare till 23 öre och slutligen
1875 till 14 öre. A läder »andra slag» utgick tullen 1850
med 1,48 å 1,76, 1860 med 94 öre och har under de sista årtiondena
varit satt till 47 öre, allt per kilogram. Den svenska garfveritill -

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

verkningen sysselsatte 1874 2,009 arbetare och lemnade en produkt
af 8,357,000 kronors värde. 1888 var produktionen 4,957,000 kronor,
samt arbetarnes antal 1,689. Införseln belöpte sig 1861 till
ett värde af 747,863 kronor, 1874 till 3,715,066 kronor och 1888
till 7,441,846 kronor. Under det tillverkningsvärdet vid de i kommerskollegii
statistik upptagna fabriker under åren 1874—1888
stigit med omkring 25 procent och arbetareantalet vid dem ökats
med en tredjedel, har lädertillverkningen nedgått med en tredjedel
och arbetarnes antal äfven minskats. Ser jag särskildt på sullädertillverkningen,
så ställer sig denna ännu ofördelaktigare, i det den
1861 uppgick till 2,751,819 kronor, 1874 till 3,552,171 kronor och
år 1888 endast till 1,008,231 kronor. Importen af sulläder, som
1861 hade ett värde af 502,230 kronor och 1870 af 522,242 kronor,
steg deremot 1875 till 2,409,972 kronor och 1888 till 4,229,530
kronor. Jag tror, att dessa siffror vältaligt ådagalägga hvart det
leder, om man behandlar en näring så som denna för att, som det
uppgifvits, skaffa andra näringar bättre vilkor. Denna handtering
anses dock i andra länder såsom en bland de vigtigaste och är i
de flesta europeiska stater, med undantag af England, Belgien och
Norge, skyddad genom högre tullsatser än den här gällande. Den
är vigtig icke blott derför, att sulläder är en stor förnödenhetsvara,
utan äfven derför, att i åkerbrukande länder denna näring
bereder åkerbrukarne tillfälle att utan mellanhänder och till högre
pris få afsättning för sina ladugårdsprodukter af hudar och skinn.
Detta bör för närvarande särkildt beaktas i Sverige, sedan exporten
af lefvande kreatur blifvit afstängd eller förminskad och synes
vara på väg att förbytas till utförsel af kött.

Det har sagts, att anledningen till det tryckta läge, i hvilket
denna handtering befinner sig, ej skulle vara att söka i den ringa
tullen, utan i de dåliga metoder, som användes af garfveriidkarne
och dessas liknöjdhet eller oförmåga att tillegna sig nya och bättre
arbetssätt. Den siste ärade talaren var så god att lemna dem ett
recept, huru de skulle drifva sin handtering. Det är med sådana
lättvindiga recept, som motståndarne till tullarne stundom lyckats
ingifva föreställningar, hvilka varit allt annat än gagneliga för
yrkena. Det går så lätt för en i ett yrke okunnig person att med
stöd af hvad han läst eller hört säga, att om den och den metoden
begagnas, så skolen I kunna konkurrera med andra länder, men i
praktiken ställer det sig på annat sätt.

Inom detta yrke finnes dessutom ännu qvar en tillverkning
af ypperlig beskaffenhet, som bedrifves i 2 å 3 fabriker i landet.
Varan blir dock relativt dyr och har derför en begränsad afsättning,
men tillverkningen deraf har dock, oaktadt tullnedsättningen,
åtminstone kunnat fortlefva, om ock med obetydlig förtjenst. Den
stora tillverkningen af billigare artiklar har deremot dukat under
i kampen, och äfven om det skulle ligga någon sanning i hvad
den siste talaren nämnde, att det är brist på initiativ och yrkesskicklighet,
som vållat, att den gått under, så vill jag hemställa
till honom och alla, som vilja rättvist bedöma saken, om man
billigtvis kan begära, att kapital, tid och arbete skola offras på

Tull

å sulläder
m. m.
(Forte.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

ä sulläder
m. m.
(Forts.)

företag, för hvilka efter allt hvad man kan se det icke finnes
någon utsigt till framgång. Detta har här vid lag varit fallet, den
utländska konkurrensen har varit öfvermägtig.

Den tull, som nu föreslås, har ingen inverkan på de bästa sulläderslagen.
Dessa kosta något öfver 3 kronor per kilogram, då
amerikanskt läder kan importeras till l,so ä 2 kronor. Men den
skulle komma de garfverier, hvilka tillverka de vanliga billigare
slagen, som hafva den största afsättningen, till stort gagn.

Den siste ärade talaren påpekade, att läder var en nödvändighetsvara,
som det var orätt att fördyra för den fattigare befolkningen.
Äfven inom utskottet har vid behandlingen af denna fråga sagts,
att det var orimligt och omenskligt att lägga högre tull på en
vara, som är föremål för så stor förbrukning, men detsamma har
sagts om andra varor, hvilka rimligtvis dock icke kunna anses
såsom annat än lyxföremål. Hvad ifrågavarande artikel angår, så
tror jag att det blir svårt att uträkna, huru mycket ett par skodon
skulle fördyras genom den föreslagna förhöjningen. Men deremot
vågar jag påstå, att genom att ej lemna tillräckliga skyddstullar
för våra näringar, tages brödet från munnen på våra egna arbetare
och lemnas till utländingen.

Det har, då spanmålstullarne förevoro, af en talare på göteborgsbänken
förehråtts oss, att vi genom dessa tullar försvårade
vilkoren för den arbetande klassen. Samma förebråelse har vid
flera tillfällen offentligt och enskildt rigtats mot oss protektionistiska
industriidkare. Jag skall med anledning af detta bedja
att till herrarnes vetskap få bringa några förhållanden. År 1887
belöpte sig sammanlagda tillverkningen vid svenska fabriker till
191 millioner kronor. Under åren 1888, 1889 och 1890 steg den
till 269 millioner. Det är en ökning i tillverkningsvärde af 78
millioner, eller omkring 40 procent, en ökning, som ingen föregående
period icke ens liknelsevis har att uppvisa. Här man
dessutom vet, att i dessa uppgifter tillverkningsvärdena i regel
upptagas lägre, än de i verkligheten äro, så finner man, att ökningen
är högst betydlig. Af denna ökade tillverkningssiffra vågar
jag påstå, att bortåt hälften utbetalats i ökade arbetskostnader.
Under sagda år ökades ock arbetarnes antal i fabrikerna från i
rundt tal 74,000 till 98,000, d. v. s. med 24,000 eller omkring 32
procent. Jag tror, att, om man väger den ökade kostnad, som
arbetsklassen haft att utgifva till följd af spanmålstullarna med
den ökning i arbetslöner, som inom industrien, landtbruket och
handtverkerierna kommit arbetsklassen i sin helhet till godo, så
skall utgiften fullt ut vara betäckt. Mu kan man fråga hvarför
högre tullar begäras, när tillverkningsvärdet under dessa år stigit
så högt. Derpå vill jag svara, att, om också tillverkningsvärdet
stigit högt, har ej vinsten varit motsvarande. Under dessa år har
den ej varit högre, utan, jag vågar säga det, lägre än förut, detta
i vissa fall i följd af högre arbetslöner, i andra af högre pris på
bränsle och råmaterial. Jag skall också, dä jag kommit in på
detta ämne, begagna tillfället att, då så mycket klander uttalats
mot vårt s. k. nya system, fråga dem, som så bittert och äfven

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

hånligt yttrat sig om detta, om de kunna uppvisa, att under någon
föregående period så mycket tillfälle till arbetsförtjenst beredts åt
svenska arbetare, och om ej detta utgör ett bevis derpå, att genom
att lemna skydd åt den stora näringen landtbruket tillfälle till
arbetsförtjenst beredts våra arbetare i andra yrken, på samma gång
våra penningar stanna inom landet. Jag her att få nämna detta,
emedan den förebråelsen blifvit rigtad mot oss, att vi ej tänka på
de fattigare klasserna. Jo, det hafva vi gjort, men vårt mål är
att genom ökade arbetstillfällen och derigenom ökad arbetsförtjenst
bereda landets alla barn tillfälle till utkomst och bergning.
Det är endast på detta sätt som välstånd kan beredas dessa
klasser, och erfarenheten har visat, att det ej kan ske utan att ett
väl afvägdt skydd beredes det svenska arbetet emot den utländska
konkurrensen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Cederberg: Den ärade talare, som nu slutade, begag nade

uttrycket »lättvindighet» om något, som yttrades härifrån.
Jag undrar, hvad man skall säga om de ord, han åtskilliga gånger
under debatten upprepat, äfven nu senast. Han säger, att herrarnes
system behållit de svenska penningarna inom Sveriges gränser.
Mine herrar, hafva herrarne observerat de båda sista bankoutskottsutlåtandena
i afseende på riksbankens styrelse och förvaltning,
hafva herrarne möjligen observerat, huru dessa utlåtanden besannat
detta tal. Har Sveriges riksbank, har landets penningeställning
i förhållande till utlandet blifvit bättre under de sista åren, sedan
herrarnes system antogs, eller har den det icke? Jag tror icke, att
iag behöfver besvara denna fråga, svaret är för herrarne lika väl
bekant som för mig. Jag vill icke gå in längre på denna fråga.
Jag tycker, att här hafva vi fakta, som bevisa, huruvida talet om
lättvindighet, kan rigtas endast mot oss.

Herr Reuterswärd: Den siste värde talaren ville bevisa

rigtigheten af den teori, han drifver, genom att hänvisa till riksbankens
närvarande ställning och de upplysningar, som från bankoutskottet
blifvit lemnade. Enligt hans mening leddes deraf tanken
derhän, att det nya systemet hade försatt vårt lands penningeställning
i sämre tillstånd än förut. Jag frågar honom: huru tror
han att landets ställning skulle hafva varit, om vi icke 1888 hade
slagit in på det nya systemet? Min fullkomliga öfvertygelse är,
att derest så ej skett, vårt land nu hade stått på branten af ekonomisk
undergång.

Herr Waern nämnde, att, om man satte tullen så hög, som
här ifrågasattes, så blefve följden den, att fabrikanterna lade armarna
i kors och gjorde ingenting för industriens utveckling. Med
den erfarenhet, jag sjelf haft och har, hvilken är ganska vidsträckt,
får jag säga att just i en handtering, som bär sig, är lusten stor
att utvidga den, och benägenheten större att öka arbetslönerna.
I eu industri deremot, som balancerar mellan att lefva eller do,

Tull

å sulläder
in. in.
(Forts.)

Jf:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å sulläder
m. m.
(Forts.)

der är ingen företagsamhet och der blifver ej heller någon ökad
arbetsförtjenst.

Jag såg, att en och annan ruskade på hufvudet, när herr Almström
yttrade, att, sedan tullsystemet införts här i landet, det lemnat
bröd åt ett ökadt antal arbetare. Detta är en absolut sanning,
om ock så icke varit förhållandet här i staden, dit en mängd personer
draga sig, hvilka sedan icke vilja lemna det trefliga Stockholm.
Om här varit arbetsbrist, så kan jag upplysa om, att vi på
landet haft brist på arbetare hela vintern, och hafva det ännu i
denna stund. Dit vilja icke de, som dragit sig till hufvudstaden,
vända åter, och derför bedömas förhållandena här olika med dem
i andra trakter af landet. Men jag är öfvertygad att om detta
system får orubbadt fortfara ett eller annat decennium eller lika
länge som frihandelssystemet varat, så skall landets ställning blifva
en helt annan än den var, när frihandlarne förlorade magten.

Herr statsrådet friherre von Essen: Den näst föregående

talaren yttrade, att ett bevis på, att sedan tullar blifvit beslutna
1888 på vissa produkter, vårt finansiella system skulle hafva undergått
en förändring till det sämre, förefunnes i riksbankens rapporter.
Jag förmodar, att han funnit skälet till detta påstående deri, att
riksbankens rapporter innehålla upplysning derom, att hvad som
räknas till guldkassan och dylika valutor, så betydligt har nedgått
från det år, då dessa tullar pålades, eller 1888. Om man ställer
siffrorna mot hvarandra, är det ganska rigtigt, att de gifva anledning
till en sådan supposition. Jag ber om ursäkt, om jag något
tager fel på siffrorna, men om jag minnes rätt, var det så, att
resultatet salderade med en guldkassa och motsvarande valuta af
omkring 34 millioner kronor vid 1888 års ingång, och nu skulle
detta samma saldo vara endast 20 millioner kronor, och följaktligen
är detta högst beklagliga förhållande synligt för hvar man, att
guldkassan fallit med ej mindre än 14 millioner kronor. Men detta
nakna faktum måste betraktas från olika håll. Förhållandet är,
att under denna period har den utländska lånerörelsen betydligt
minskats. Det är en väsentlig skilnad, om landet tillföres guld
genom lån utifrån eller icke. Jag har här i min hand en uppgift
i den vägen, som visar, att från år 1880 till år 1887 var den utländska
upplåningen icke mindre än 6,300,000 kronor årligen, då
åter från 1888 till 1890 densamma uppgick till omkring 4,900,000
kronor. Således har upplåningen under de sista åren varit mindre.
Men det är dessutom att märka, att, med undantag af hvad, som
upplånats för Gellivarabanan eller 7,200,000 kronor, och 300,000
kronor, som togos upp utomlands 1889 eller sålunda tillsammans
7,500,000 kronor, den sista upplåningen å 19,600,000 kronor i öfrigt
upptagits här i landet under de senaste åren. Detta inverkar
naturligen ganska väsentligt på guldkassans ställning, då man
måste, såsom vi, betäcka annuiteterna till utlandet, uppgående för
riksgäldskontor!; och hypoteksbanken till ungefär 18 å 24 millioner
kronor, med guld. Att nu betala dessa annuiteter med guld eller
dess valutor och icke få föra in några penningar från den utländska

Lördagen den 7 Maj.

N:o 84.

marknaden, det svider naturligen, medan det pågår, och försvårar
naturligen statens ställning till utlandet. Men detta är icke tullsystemets
fel, utan det är det finansiella systemets fel — eller förtjenst,
det kommer deraf, att man ändrat upplåningssystemet. Jag
tror, att det vore mycket önskligt att fortsätta med att taga upp
sina lån inom landet och upphöra med att taga upp penningar från
utlandet. Jag säger, att de årliga annuiteterna uppgå till omkring
18 å 24 millioner kronor. Vår skuld till utlandet är omkring 600
millioner kronor, d. v. s. att hypoteksbanken och riksgäldskontoret
tillsammans äro skyldiga det beloppet. Det är icke sagdt, att dessa
600 millioner kronor nu för närvarande ligga helt och hållet i utländska
händer, en del har naturligen blifvit förflyttad till svenska
händer, så att annuiteter utgå äfven här till eu mindre del. Vidare
ber jag få tillägga, i afseende på tullsystemet, att tullarnes inverkan
på sjelfva de finansiella förhållandena kan ju i sjelfva
verket omöjligen beräknas, förrän några år efter deras påläggande.
Hvad är det för stora tullsatser, som skulle verka på finanssystemet?
Jo, det är naturligen jordbrukstullarne. Men om man 1888 lägger
på en spanmålstull, så skulle ju dermed åsyftas, att de spanmålssorter,
som blifva skyddade, skulle komma att odlas i större grad
inom landet. Men hvar och en, som har kännedom om landtbruk,
vet, att man kastar icke om det på ett par år, utan dertill fordras
flera år. En tryggare ställning och fördelaktigare pris, som jordbrukaren
har att vänta för sin vara, kunna föranleda honom att
förändra omloppstiden för sitt jordbruk. Eörändringen måste gå
så småningom. Effekten af en tullsats kan icke genast visa sig,
det fordras dertill flera år. Meningen vaT ju, att tullsatserna skulle
föranleda till, att man först skulle fylla sitt eget behof inom landet
och slippa importera, och sedan så småningom kunna exportera,
i hvilket fall man sluppe köpa med guld, hvad man behöfde, men
i stället finge mottaga liqvid i guld för hvad man exporterade.
Det är mycket begärdt, att en sådan tull skulle kunna verka ögonblickligt
på den finansiella ställningen, och jag påstår, att under
de första åren kan den icke hafva något inflytande i ena eller
andra afseendet. Det är, som sagdt, lånesystemet och annuiteterna,
som hafva verkat, att guldkassan icke är af den betydenhet nu,
som den var 1888.

Eriherre Barnekow: Jag skall endast be att i något hänseende
få bemöta den talare, som talade om arbetarne. Tror den
ärade talaren, att de hattar, som här i landet produceras, tillverkas
af personer, som äta sina middagar på Hasselbacken, eller af personer,
som endast hafva att klippa sina kuponger? Nej, så är
icke fallet; utan det är arbetarne, som tillverka hattarne. Och när
genom tullsatser flera hattar blifva tillverkade i landet, måste dermed
flere arbetare sysselsättas. Tager jag en annan produkt, t. ex.
krita, i fråga om hvilken, sedan tullen införts, importen minskats
och exporten ökats, tron I då, mine herrar, att det är godsegaren,
som går och bryter kritan. Nej, det är misstag. Det är arbetaren.
Och således hafva genom tullsatser flere arbetare fått arbete.

Första Kammarens 1''rot. 1892. Å:o .''i-i.

Tull

å sulläder
m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Tull

å sulläder
ra. rn.
(Forts.)

18 Lördagen den 7 Maj.

Jag skulle kunna anföra flera fall, men det nämnda må vara
nog. Jag började såsom frihandlare, men ju mera jag läst, ju
mera jag satt mig in i frågan, har jag kommit till det resultat,
att jag tror, att ingen skall blifva så angelägen om tullskydd som
arbetaren, ty det är just arbetet, som dermed blir skyddadt från
utländsk konkurrens.

Herr Wsern: Jag begärde ordet med anledning af herr Almströms
yttrande om de briljanta verkningarna af 1888 års tullförändring,
men jag har nu ingenting att säga, ty herr Almström har
blifvit så grundligt vederlagd af herr finansministern, att jag omöjligen
kunnat göra det bättre. Herr finansministern utredde så val,
att man icke kunnat vänta några verkningar af det nya tullsystemet
på dessa få år. Herr Almström deremot ansåg, att det försatt
vårt land i vida bättre tillstånd, än det någonsin förut befunnit
sig. Med afseende härå vill jag erinra om perioden 1871—1874.
Jag tror att ställningen var vida bättre då än nu. För öfrigt är
de olika näringarnes ställning till den grad beroende af konjunhturförhållandena,
att sådana allmänna slutsatser, som att det är just
det, som gjort det och det, äro fåfänga.

Herr Almström yttrade vidare, att arbetarnes antal vid våra
verkstäder, sedan det nya tullsystemet införts, ökats med 24,000.
Jag hemställer, huruvida han undersökt, huru mycket deraf kommer
på exportindustrien, hvilken, långt ifrån att hafva nytta af
tullsystemet, måste deraf haft skada.

Friherre Barnekow yttrade, att det icke vore de, som gå på
Hasselbacken och äta middag, som göra hattarna. Ja, det är sant,
och det har heller ingen påstått. Men, när man vill hafva billig
tull för konsumenterna, är det icke för nämnda herrars skull, utan
för de många tusen arbetare, som behöfva hattar och icke förfärdiga
dem.

Herr statsrådet friherre von hissen: Han siste värde talaren
ville försöka att ställa mig i motsats mot den talare, hvars påståenden
han ville bestrida. Jag skall dock be att få ställa mig
på dennes sida. Och när sparbankslagen förekommer till behandling
— hvad det nya systemets tullsatser verkat, det må då bedömas
— skall jag visa, hvilka förändringar inträdt i afseende på
arbetsklassens insättningar i sparbankerna, och hvilka förändringar
äro så betydliga, att de torde visa, att det icke varit brist på
arbetsförtjenst de senare åren. Om man vill bedöma saken utan
siffror, så måste man medgifva, att den talrika mängd arbetare,
som 1887 öfver hela landet saknade arbetsförtjenst, var vida större
än den, som sistförflutna vinter här i Stockholm saknade arbetsförtjenst.
1887 års och 1892 års arbetsbrist kunna icke jemföras,.
man må nu anse att tullen verkat härutinnan eller icke. Åtminstone
på landsbygden är ställningen nu väsentligen olika mot förr.
Min mening är den, att de högre prisen på landtmannaprodukter
hafva verkat hos jordbrukaren en större tilltro till framtiden, så
att han vågat företaga det ena eller andra att förbättra sitt jord -

Lördagen den 7 Maj.

K:o 34.

bruk och göra kapitalnedlägg, hvaraf föranledts ökad arbetsförtjenst.
Förut har han hyst. misstro till framtiden. Och det är hoppet på
framtiden, som stärker modet och gör, att man vågar företaga sådant,
som för vårt land är nyttigt.

Jag vill icke taga tillbaka ett ord af hvad jag nyss sade och
anser icke, att deri ligger en vederläggning af herr Almströms
påstående. Med hvad jag yttrade har jag endast velat säga, att
guldkassans ställning i vårt land, enligt min mening, varit beroende
af helt andra faktorer, ehuru jag visserligen icke vill förneka,
att allmän välmåga och högre export kunna derpå öfva inverkan.
Det har emellertid väsentligen varit lånesystemet, som
verkat guldkassans ställning. I afseende på upplåningen i utlandet
skall jag be att få tillägga, att vi under de sista fyra åren derstädes
icke upplånat mer än 7,500,000 kronor, och deribland äro de
7,200,000, som erfordrades för Luleå—Ofotenbanan, och som visserligen
lånats utom landet, men genast liqviderats genom qvittning
och således icke verkat vare sig gagneligt eller skadligt på guldkassans
ställning. Hela den summa, som för öfrigt under dessa
år upplånats, har tagits inom landet.

Herr Cederberg: Mot den talare, som närmast efter mig hade
ordet, ber jag att få erinra, att mitt påstående var icke, att betalningsbalansens
försämrade ställning efter det nya systemets införande
förorsakats af det nya systemet, utan mitt påstående var,
att det nya systemet icke förmått hindra, att betalningsbalansen
ställer sig ogynsamt. För öfrigt tror jag mig kunna skilja mellan
post och propter, och jag skulle önska, att andra kunde göra detsamma.

Hvad från statsrådsbänken yttrats om upplåningen i utlandet,
gäller endast statens upplåning. Och intill dess här förekommit
en noggrann utredning om landets samtliga upplåning i utlandet,
enskilda bankinrättningars såväl som statens, intill dess vill jag
icke yttra mig om huruvida upplåningen i utlandet verkligen
minskats eller icke. Vid bedömandet af denna fråga bör man för
öfrigt tänka på icke endast sättet huru och stället hvar lånen upptagas,
utan också hvar de obligationer, som upplagts än här, än
der, befinna sig under den ena eller andra perioden. Om ett lån
upptages här i landet, är det mycket rigtigt att, så länge obligationerna
befinna sig här, lånet är upptaget inom landet. Men i
samma ögonblick obligationerna börja exporteras, är lånet till
större eller mindre del förvandladt till ett utländskt lån. När
utredning föreligger om huru stor del af vår obligationsskuld är
placerad inom och huru stor del utom landet, då först kan man
tala om, huruvida upplåningen skett inom eller utom landet.

Här har vidare talats om, att den s. k. handelsbalansen skulle
hafva så mycket förbättrats, sedan det nya systemet infördes. Efter
hvad jag tror, är det alldeles för tidigt att ännu derom yttra sig.
Man kan enligt min mening icke tillförlitligt bedöma saken, förr
än man har medeltalet för en lång följd af år. Så mycket kan
jag säga, att för de år under det nya systemet, för hvilka handels -

Tull

å sulläder
m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å sulläder
m. m.
(Forts.)

Tull å
instrument,
kirwrqiska,
m. m.

balansen är för mig känd, bar den stält sig högre än medeltalet
för densamma under de 10 k 12 sista åren af frihandelsperioden.

Herr Reuterswärd: Yi hafva nu att behandla rubriken hudar
och skinn. Jag tager mig friheten att fästa uppmärksamheten derpå,
att, efter hvad jag tror, denna artikel icke lämpar sig för att rifva
upp himmel och jord, och att tala om det ena eller andra systemets
förträfflighet eller skadlighet. Viljen I, mine herrar, att vi
skola gifva oss in på den saken, kan jag försäkra er, att vi vid
hvar enda punkt skola få tillbaka den gamla tullstriden från 1888
och få hålla på i veckotal med detta betänkande. Jag hemställer,
om icke herrarne skulle kunna behålla sina finansiella kalkyler
och beräkningar, hvar och en inom sitt parti, och låta oss hålla
oss till dagordningen och behandla betänkandet punkt för punkt.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner gjordes,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemstält och vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den vid punkten afgifna reservation;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 34 och 35.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 36.

Mom. a).

Herr Almström: Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Jag medgifver, att det kan göras den anmärkningen, att
man genom att åsätta den föreslagna tullsatsen fördyrar instrumenten
för vetenskapsidkare. Men då frågan förekom inom tullkomitén,
framhölls, att det just af vetenskapsmän uttalats, att det
vore önskligt att få till stånd en instrumenttillverkning inom
landet, på det att de måtte här kunna få utförda de nya konstruktioner,
de önskade, äfvensom större reparationer verkstälda. Af
sådan anledning föreslog komitén den tullsats, som jemväl Kongl.
Maj:t sedan föreslagit, och som utgör 10 procent af varans värde.
Denna tullsats ställer sig — jag medgifver det — i fråga om vissa
artiklar, såsom t. ex. finare kemiska vågar, ganska hög. Men införseln
af så dyra instrument är mera sällan förekommande, och
de skäl, som anförts i komitén till stöd för önskvärdheten att inom
landet få till stånd en instrumenttillverkning, torde kanske böra
väga mer än den ökade kostnad, som vetenskapsmännen i ett och
annat fall få vidkännas.

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande moment endast yrkats antagande af
Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Mom. b). juli å

. instrument,

Herr Almström: Utskottet har föreslagit en uppflyttning optiska, m. m.
af vissa instrument, mikroskop och manometrar, till näst föregående
nummer och på denna yrkat tullfrihet. Kongl. Maj:t har
på dem föreslagit en tullsats af 2 kronor per kilogram, och dertill
anhåller jag om bifall.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande det nu föredragna momentet endast
blifvit yrkadt, af herr Almström, att kammaren skulle antaga hvad
Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på godkännande af herr Almströms yrkande,
hvilken senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja
besvarad.

Punkten 37. Tull

å lokomotiv

Herr Fränekel: Jag skall be att få yrka bifall till den af **''
Första Kammarens ledamöter i afseende å jernvägsmateriel afgifna
reservation, enligt hvilken, lika med Kongl. Maj:ts förslag, hemstälts
om en tullsats af 10 procent af sådan materiels värde. Jag
kan icke se, att det i fråga om denna sak, hvilken redan är föremål
för så stor tillverkning inom landet, och beträffande hvilken
vi med våra små resurser hafva ganska svårt att konkurrera med
utlandet, är skäl att frångå Kongl. Maj:ts förslag.

Herr AV so r n: Jag är ordförande i en jernvägsstyrelse och har
såsom sådan köpt lokomotiv dels från England och dels i Sverige.

Förra året, då en beställning skulle göras, fingo vi från England
en uppgift, enligt hvilken priset å. lokomotiv med 6- å 8,000
kronor öfversteg det pris, hvarför man här i landet kunde få sådana
af lika storlek och godhet tillverkade. Således är det fullkomligt
obehöfligt att lägga tull på lokomotiv. Våra svenska
lokomotiv äro af utmärkt beskaffenhet och mycket billigare än
de utländska. Det kan emellertid inträffa att nya uppfinningar
ega rum i utlandet. I sådant fall skulle vi för att kunna få lägga
oss till med dessa nödgas betala 10 procent af värdet i tull, hyll -

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

lokomotiv
m. m.
(Forts.)

ket i fråga härom icke är en småsak. Derjemte måste det för
vår svenska lokomotivtillverkning vara gagneligt, om från utlandet
inkomma några nya uppfinningar. Då få våra tillverkare se dessa
uppfinningar, få kännedom derom och kunna sedan tillämpa dem.
Att nu pålägga en onödig tull af 10 procent kan endast försinka
införandet af de förbättringar, som göras i utlandet, hvarför jag
anhåller om tullfrihet å lokomotiv.

Herr Reuterswärd: Den siste värde talaren började med att
nämna, att han var ordförande i en jernvägsstyrelse. Jag är också
ordförande i styrelsen för ett jernvägsbolag. Den styrelsen och
det bolaget hafva existerat i 27 år, och alla de lokomotiv, som
af denna jernväg användts, hafva varit svenska lokomotiv, tagna
från Munktells verkstad i Eskilstuna. Och jag kan försäkra er,
mine herrar, att några bättre maskiner än dessa får man söka
efter. Här de behöft repareras, hafva vi haft den fördelen att
kunna skicka dem till denna inhemska verkstad, der modeller
finnas till de delar, som behöft göras nya eller repareras, och
kostnaderna härför äro billiga. Och i längden hafva dessa lokomotiv
varit oss mycket billigare, än om vi tagit dem utifrån. Följaktligen
tror jag icke, att de skäl, som anförts af herr AVsern, fullt
hålla streck. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Fränekel: Den näst siste talaren synes såsom skäl till

att han icke ville hafva någon tull på lokomotiv anse, att han
ansåg att man derigenom hindrades importera lokomotiv från
utlandet, hvilken import vore önskvärd af det skäl, att vi här i
landet icke voro i stånd att tillegna oss de förbättringar, som i
utlandet göras. Jag kan icke förstå, huru han kommit till denna
slutsats. Den tillverkning af lokomotiv, som på 1860-talet under
ganska svåra omständigheter började här i landet, har dock utvecklat
sig på ett sätt, att den af alla fackmän måste få stort beröm.
Under sådana förhållanden synes mig den beskyllning, som den
ärade talaren rigtade mot den svenska lokomotivindustrien, icke
vara förtjent.

Lika med den siste värde talaren tror jag, att de jernvägar,
som under de senare åren användt svenska lokomotiv — låt
vara att de stått i något högre pris — funnit detta vara i jernvägens
intresse. I skolen icke tro, mine herrar, att de utländska
lokomotiv, som, då fråga är att nedpressa prisen på den svenska
tillverkningen, till så billigt pris här i landet utbjudas, äro. af
bästa slag. De äro vanligtvis af andra eller tredje klassens tillverkning.
Jag ber exempelvis att i detta hänseende få påminna
om, att då Borås jernväg en gång bestälde lokomotiv i England,
voro dessa så slarfvigt utförda, att cylindrarne alls icke passade
till maskinerna i öfrigt.

Om ock ifrågavarande tillverkning —- såsom jag nyss nämnde,
under särdeles svåra förhållanden — nu kunnat nå den fulländning,
att det kan sägas höra till undantagen, att lokomotiv numera
importeras för våra svenska jernvägars behof, torde det dock, med

Lördagen den 7 Maj.

K:o 34.

den utsträckning denna tillverkning i andra länder hunnit, vara
af behofvet att tillverkningen, för att ostördt kunna utveckla sig,
får åtminstone det tullskydd, som föreslagits.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Wsern: Jag tror icke, att jag är till den grad lågmäld,
att personer, som sitta helt nära eller midt emot mig, icke skulle
kunna böra det ringaste af hvad jag säger, om de blott ville böra
på mig. Men de hafva gjort upp ett schema för sig: Hen der

frihandlaren, mena de, kan icke påstå något annat, än att utländska
varor äro bättre eller billigare än svenska; detta måste vi bemöta.

Jag sade, att de svenska lokomotiven voro utmärkta, och att
de voro mycket billigare än de utländska.

Den siste talarens slutsats, att, alldenstund vår svenska lokomotivtillverkning
stigit så mycket och gått så bra, den nu förtjenar
att få 10 procents tillökning, den slutsatsen kan jag icke
gå in på. Här tillverkningen utan tullskydd kommit så långt, att
den slagit utlandets tillverkning ur brädet, synes mig, att det
goda förhållandet kunde få fortfara. Och jag vet icke, hvarför
den borde få tillfälle att böja sina pris, då den mycket väl kunnat
existera med de pris, den haft.

Det sades, att jag såsom skäl för mitt yrkande om tullfrihet
skulle påstått, att de svenska lokomotiven voro dåliga. Hej, det
har jag visst icke sagt. Jag sade, att man icke bör hindra möjligheten
af att nya uppfinningar på detta område inkomma i landet.
Om styrelsen för ett jernvägsbolag kommit under fund med att
utomlands finnes något slags lokomotiv, som bättre än den inländska
modellen passar för dess bana, bör den icke hindras att införa
dessa lokomotiv. Och genom deras införande uppstår en vinst
för de svenska fabrikerna, tv dessa få då lära känna dem och
kunna sedan göra efter dem. — Jag vet ej, om i England eller
Amerika nu brukas lokomotiv af någon ny konstruktion. Sådana
uppfinnas dock rätt ofta, och de svenska jernvägsbolagen höra ej
hindras från att genast göra sig dem till godo. I alla händelser,
hvad tjenar det till att göra det nödvändigt för våra svenska
fabriker att skicka ut personer till utlandet för att göra sig underrättade
om de nya konstruktionerna? Hej, låt de nya lokomotiven
komma hit. Då få våra fabriker reda på dem utan omvägar, göra
efter dem och förtjena ännu mera penningar.

Herr Reuterswärd: Jag förmodar, att den siste ärade talarens
pik var rigtad mot mig, som icke skulle hafva nog uppmärksammat
och åhört honom. Jag medgifver, att detta varit ett förbiseende å
min sida, men jag är så van att, när herr Wsern yttrar sig, hans
åsigter gå i den rigtningen, att jag icke kan vara med om desamma.
Och om jag också kan nu vara med om en del af herr Wserns
resonnement, så kan jag dock icke vara med om alla de skäl han
åberopat och icke heller till det slut hvartill han kommit.

Det är fullt rigtigt allt hvad herr Wrorn yttrade i början af
sitt anförande om den svenska tillverkningen, men han tilläde, att

Tull

ä lokomotiv
m, m.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å lokomotiv
m. m.
(Forts.)

Tull å
kemiskt-tekniska
preparat.

om tull åsättes ifrågavarande artiklar, så att man icke kan i landet
införa sådana, så kunna icke heller de svenska verkstäderna följa
med uppfinningarna i utlandet. Jag ber att få försäkra herr "Whern,
att de svenska mekaniska verkstäderna i tid göra sig underrättade
om alla förbättringar å det mekaniska området, så att för den
sakens skull behöfver man icke vara rädd. Blifva några betydliga
och väsentliga förbättringar uppfunna inom den civiliserade verlden,
så nog taga våra verkstäder äfven reda derpå.

Jag anhåller att fortfarande få yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
derunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare på antagande
af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet; och förklarades den senare proprositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 38.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40-42.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 43.

Herr Waern: Vi komma nu till en ny sida af de föreslagna

tullarne. Förut hafva vi behandlat lyxtullar och tullar på föremål
för allmän konsumtion. Nu komma vi in på råämnena. Jag vill
då hemställa, om det kan vara skäl att fördyra dessa ämnen. För
öfrigt har tullkomitén icke alls specificerat, hvilka ämnen det här
är fråga om att åsätta tull. Komitén har från den hittills varande
rubriken kemiskt-tekniska preparat plockat ut några af dessa
ämnen och för dem föreslagit nya tullsatser samt derefter för
samtliga de öfriga under bibehållen benämning af kemiskt-tekniska
preparat föreslagit en generel tullförhöjning från 5 till 15 procent
af varuvärdet. Komitén har tydligen resonnerat så: »Vi hafva
lagt tull på all ting annat, då bör också på dessa ämnen, som
förmodligen äro utan betydelse, sättas någon tull; den, som behöfver
ämnena, tål nog vid att betala tullen.» Men icke utgör väl detta
tillräckligt skäl att tredubbla den nuvarande tullen. Het synes
mig, att tullkomiténs sätt att behandla denna fråga ådagalägger, att
komitén mycket lättvindigt och hänsynslöst beslutit den här föreslagna
tullen. De fabriker, som använda dessa artiklar, äro lika
mycket i behof af dem såsom råämnen betraktade, som öfriga industrigrenar
af de kemiskt-tekniska preparat, hvilka tullkomitén

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

tagit i särskildt betraktande, och med afseende å hvilka komitén
dels låtit det förblifva vid den gamla tullen, dels i vissa fall föreslagit
lindringar eller förändrat tullarne till vigttullar, dels ock
slutligen velat alldeles borttaga tullen.

Jag finner detta tillvägagående orättvist, och jag är öfvertygad
om att det här ingalunda är fråga om någon ovigtig sak, utan att
den här föreslagna tullen särskildt är af största betydelse för de
många och storartade industrier i vårt land, hvilka arbeta för
export. Dessa fabriker hafva redan lidit mycket af de tullförhöjningar,
som å deras produkter blifvit beslutade i utlandet, och
deras industrier hafva under de sista åren haft att göra utomordentliga
ansträngningar till följd af nödvändigheten att oupphörligen
arbeta billigare och billigare. Nu frågar emellertid utskottet
icke det ringaste efter exportindustrierna, som dock äro lika vigtiga
för landet som andra industrier. Det tyckes hafva varit utskottet
alldeles likgiltigt, om de ämnen, exportindustrierna behöfva, blifva
fördyrade.

Så fort det varit fråga om tullbeskattning af jordbrukets
behof, har tullkomitén icke varit obillig, och utskottet ännu mindre.
Så hafva superfosfater och smörfärger blifvit gjorda alldeles tullfria,
derför att jordbruket så önskade, men när det gäller exportindustrier,
om hvilka man icke har någon vidare kännedom, tycker
utskottet, att tull förhöjningar ingenting betyda, oaktadt de stora
svårigheter, dessa industrier haft och fortfarande hafva att bekämpa,
bort utgöra tillräckligt skäl att ej tredubbla tullen på några af
deras råämnen.

Det talas mycket om handelsbalansen. Jag är ingen vän af
den frasen eller talet om den saken. Men här kan jag icke underlåta
att för dem, som vid handelsbalansen fästa stor vigt, påpeka
att dess ställning har två sidor. Det är den ena af dessa, hvilken
här uteslutande brukar framhållas, nemligen huru importen skall
kunna minskas, men jag hemställer, om icke en ökad export för
handelsbalansen är af lika stor betydelse, och om det ej derför vore
skäl att taga någon hänsyn till vår export samt att derför ej fördyra
för densamma behöfiiga råämnen. När frågan om tull på
svafvelsyrad lerjord förekommer, skall jag vidare yttra mig härom.

För min del kan jag ej annat än önska, att den nuvarande
tullen på de kemiskt-tekniska preparaten måtte bibehållas, och får
derför yrka bifall till den reservation, som vid denna punkt är
afgifven af utskottsledamöterna från Andra Kammaren.

Herr Almström: Den siste talaren förebrådde tullkomitén,

att den skulle på ett lättvindigt sätt hafva behandlat frågan om
tull på kemiskt-tekniska preparat. Jag ber derför att få relatera,
huru frågan behandlades i komitén. Innan denna fattade beslut
i frågan, tillkallades representanter såväl för de exportindustrier,
som använde de vigtigaste af dessa kemiskt-tekniska preparat, som
ock för den kemiskt-tekniska industrien. Dessa representanter
sammanträdde sins emellan och diskuterade frågan, innan de
kallades inför komitén. Till följd af deras uttalanden beslöt

Tull å
kemiskt-tekniska
preparat.

(Forts.)

N:o 84.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å
kemiskt-tekniska
preparat.

(Forts.)

komiten att alldeles stryka tullen på många vigtiga kemiskttekniska
artiklar, som användas i andra industrier och hvilka förut
dragit en tull af 5 procent af varuvärdet.

Jag kan icke gå in på att detta komiténs förfarande är hänsynslöst;
jag tror tvärtom, att det var mycket hänsynsfullt.

Beträffande öfriga artiklar under denna rubrik tog komiten
i betraktande, huruvida tillverkning af artiklarne förefans inom
landet. Då sådan tillverkning förefans, ansåg komiten artiklarne
lika berättigade till skydd som förut. Af denna anledning bibehölls
en del redan tidigare åsätta tullsatser. Man genomgick derefter
förteckningen på alla öfriga preparat, hvilka spela någon
rol, och sedan detta var gjordt, hemstäldes om en tull af 15 procent
på hvad som återstod. Jag vågar säga, att denna tull icke är för
hög för dessa artiklar, af hvilka icke synnerligen mycket kan tillverkas
af hvarje slag och kvilkas tillverkning fordrar en rätt stor
skicklighet.

Jag tillbakavisar således beskyllningen emot tullkomitén så
väl för hänsynslöshet mot exportindustrierna som ock för lättvindighet
vid frågans behandling. Komitén har med omsorg utredt
frågan och dervid tagit den hänsyn till exportindustriernas berättigade
anspråk, som rättvisligen hunde tagas.

Jag tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr Wsern: Långt ifrån att jag skulle hafva sagt, så som

den siste talaren påstod, att tullkomitén skulle i allt visat hänsynslöshet
i fråga om kemiskt-tekniska preparat, anförde jag tvärt
om, att i fråga om dem, rörande hvilka komitén tagit någon särskild
kännedom, komitén i många fall föreslagit borttagande af
tullen eller lindringar deri eller dess förändring till vigttull, men
komitén har förfarit hänsynslöst, då den kommit till de öfriga
kemiskt-tekniska preparaten, om hvilka hvarken den eller de särskilt
tillkallade personerna egt kännedom. Jag ber att få hänvisa
till hvad komitén sjelf härom yttrat: »Komitén är öfvertygad om
att icke någon industri använder hithörande artiklar i så stor
myckenhet, att en måttlig förhöjning af tullsatsen derå kan i någon
afsevärd mån verka betungande.» Det är detta resonnement utan
angifvande af några skäl, hvilket jag afsåg, då jag benämnde
komiténs förfarande hänsynslöst. Ty nog lära de, som begagna
ifrågavarande artiklar, vara lika berättigade som andra att icke
onödigtvis belastas med tull.

Bör öfrigt, är tullen så obetydlig, att den icke är betungande,
så medför den icke heller någon uppmuntran. Men komitén tyckes
anse, att derför att den icke närmare känner till förhållandena och
en tull möjligen kan verka uppmuntrande, derför böra de, som
verkligen begagna ifrågavarande preparat, betala tre gånger så hög
tull derå, som hittills galt.

I mitt yttrande till embetsverkens utlåtande har jag i detta
ämne framhållit, att det måste anses såsom ett osäkert beräkningssätt,
då man från det förhållande, att man icke känner något om
användningen af dessa kemiskt-tekniska preparat, sluter sig till

Lördagen den 7 Haj.

N:o 34.

myckenheten eller litenheten af hvad som användes. På detta
sätt kan man icke komma till annat än en subjektiv uppfattning
hos komiterade och deras meningsfränder om att artiklarnes användning
vore obetydlig. Men antåg att deras användning nu vore
obetydlig, så skulle genom denna tullförhöjning bestämmas eu gräns
för utvidgningen af de fabriker, der dessa kemiskt-tekniska preparat
användas.

Jag vidhåller hvad jag sagt, att jag icke finner andra skäl
anförda för den ifrågasatta höjningen än det, att då man höjer
tullen på allt annat och dessa ämnen äro så obetydliga, man hör
höja tullen på dem också.

Herr Almström: Har någon subjektiv uppfattning här blifvit

uttalad, så är det ovilkorligen af den siste talaren. Den utredning
tullkomitén åstadkom var fullt objektiv. Det tillkallades, som jag
redan nämnt, ett antal yrkeskunniga män, representerande olika
handteringar. Alla de kemiskt-tekniska preparaten genomgingos,
och sedan de vigtigare undantagits och specificerats, föreslogs denna
tullsats för de öfriga. Om den siste talaren har något att anmärka,
så beder jag honom påvisa en enda artikel af dem, hvarom nu
fråga är, som härigenom fått en obehörig tullsats. Jag skall då
genast gifva med mig. Men jag är säker, att han ej kan nämna
någon sådan artikel, och fasthåller således, att hans yrkande
endast grundats på hans egen subjektiva uppfattning, ej på verkliga
förhållandet.

Herr af Buren: Jag ber att få tacka herr "Wsern för hans

medgifvande, att tullarne verka derhän att importen minskas, men
han framhöll, att det vore önskligt, att de också hade den verkan
att exporten ökades. Jag vill derför påpeka, att verkligen tullarne
äfven haft denna verkan. Med afseende å jern visade jag i går,
huru importen minskats både af stångjern, göten och plåt, och jag
her nu att få nämna, huru exporten af jern ökats. Af göten exporterade
vi före tullen år 1886 4,109,912 kilogram, efter tullen har
exporten deraf uppgått år 1889 till öfver 8 millioner kilogram eller
8,528,711 kilogram. Hvad plåt beträffar, uppgick exporten förut till
3 millioner kilogram om året, men har nu efter tullen stigit till
7 millioner kilogram, af stångjern från 165,000,000 kilogram till
200,000,000 kilogram.

Dessa siffror tyckas mig bevisa rigtigheten af min uppgift, att
tullarne hafva den verkan att exporten ökas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att beträffande den nu föredragna punkten
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock af herr Wcern,
att kammaren, med afsteg å samma hemställan, skulle bifalla den
vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och

Tull å
kemiskt-tekniska
preparat.

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å kläder.

förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 44.

Herr Almgren, Oscar: I likhet med hvad jag yttrade vid

punkten rörande broderier, anser jag, att utskottet äfven i denna

Eunkt saknat allt giltigt skäl att föreslå en så stor förhöjning, som
är ifrågasatts.

Söker man efter motivet till denna förhöjning, måste man gå
till sjelfva urkällan, d. v. s. tullkomiténs betänkande. Her finner
man, att motivet är, att införseln af kläder skulle vara så stor, att
det vore alldeles nödvändigt att gifva ökadt skydd åt de fattiga
arbetare, som sysselsätta sig med sömnad. Detta resonnement påminner
mig om en episod från ståndsriksdagarnes tid på 1840-talet,
när man i riksdagen behandlade frågan om aflyftande af den prohibitiva
tull, som då var lagd på ljus. Under diskussionen i borgarståndet
utropade en dåtidens prohibitist: »Men betänk de många
fattiga enkor; som i vårt land hafva sitt bröd af sysselsättningen
att stöpa ljus!» Härtill svarade en annan mera frihandels vänlig
ledamot i ståndet: »Betänk de ännu flera fattiga enkor i vårt land,
hvilka behöfva bränna ljus!»

Det är här alldeles samma förhållande. Utskottet har af ömhet
för sömmerskorna föreslagit en högst väsentlig förhöjning af
tullen å kläder. Dessa sömmerskor voro dock förut ej utan allt
skydd; man hade en förhöjning af 20 procent å varutullen. Den förhöjning,
hvarom utskottet nu hemstält, kommer ock att drabba en
vida större klass än den, som skulle hafva fördel deraf, nemligen
alla dem, som icke blott sy kläder, utan behöfva köpa sådana.
Förhållandet är, att importen af kläder icke, såsom man i allmänhet
tror, hufvudsakligen utgöres af artiklar från Bon Marché, från
modeskräddare i Paris, London och Hamburg. Om man gör ett
besök i våra tullpackhus, skall man finna, att hit regelbundet inkomma
stora sändningar af enklare kläder. Hit införas manskostymer,
som köpas i Berlin för 30 kronor. Dessa äro mycket efterfrågade
af våra arbetare. Vidare anspråkslösa koftor och kappor,
som användas af våra tjenstflickor. En stor artikel utgöres af halsdukar
för män och qvinnor samt mössor af allra billigaste slag för
våra arbetare.

Kan man då säga, att importen af kläder är eu import, som
bör stäfjas på den grund, att det är lyxartiklar, som importeras?
Jag vågar påstå, att en förhöjning af tullen här vid lag kommer att
drabba mera arbetarebefolkningen än de förmögnare klasserna.

Under sådana omständigheter tror jag en sådan förhöjning icke
vara påkallad, i synnerhet som det bland vår arbetarebefolkning
för närvarande råder tryckta förhållanden, ty i motsats mot hvad
en talare förut sagt, vågar jag påstå, att, långt ifrån att arbetslönerna
på senaste tiden väsentligen höjts, såsom han påstod hafva
skett, lönerna knappast kunnat bibehålla sig. Och de rikligare arbetstillfällena,
hur står det till med dem för närvarande? Jag för

Lördagen den 7 Maj.

>’:« 34.

min del kan icke fullt sysselsätta min personal, utan måste inskränka
arbetstiden. Huru är det i Norrköping? Der är öfver allt
minskad sysselsättning. Ingenstädes har jag försport att utsigterna
blifvit bättre för arbetarne. Talet om förbättrade arbetstillfällen
tror jag derför icke vara hållbart.

Såsom konseqvens af hvad jag yttrat borde jag föreslå bibehållande
af den nu gällande tullen på kläder, men då jag erfarit
att man i Andra Kammaren ämnar föreslå en något förhöjd tullsats,
ber jag att få förena mig om den åsigt, som der blifvit omfattad,
och får jag i enlighet dermed föreslå den ändring af nu
föreliggande punkt att i första och sista stycket siffran 50 utbytes
emot siffran 25.

Herr Cavalli: De artiklar, om hvilka öfverläggningen nu

rör sig, äro visserligen af stor betydelse för den förbrukande allmänheten.
Frågan om tullen derå har ock blifvit i utskottet vidlyftigt
behandlad, kanske alltför vidlyftigt, då den der behandlades
flere dagar. Mot slutet af våra öfverläggningar, som till följd af
utskottets sammansättning i allmänhet icke ledde till någon enighet,
sökte man dock att åstadkomma jemkningar å ömse sidor, dels
för att vinna något å båda sidor, dels för att något begränsa de
gemensamma voteringarna. Herrarne finna att vid denna punkt
icke blifvit antecknad någon reservation, och den talare, som nyss
hade ordet, har således för sitt yrkande icke något stöd hos reservanter
från Andra Kammaren.

Han anförde att det här icke vore fråga om några lyxartiklar,
och deri gifver jag honom i det stora hela rätt, men hvad beträffar
hans yttrande att, om man såge efter i packhusen, man skulle
finna att det vore mestadels enklare klädespersedlar, som infördes,
undrar jag, om icke alla dessa mössor, kappor, halsdukar o. s. v.
skulle kunna här göras till lika billigt pris som det, hvarför de
nu importeras från Tyskland.

Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på en liten
inkonseqvens, som jag tror att den ärade talaren gjorde sig skyldig
till. Kär det var fråga om tull på symaskiner, hette det nemligen:
»Nej, för all del, låt oss icke beskatta de fattiga sömmerskorna».
Nu, när det är fråga om att pålägga en tull för att skydda det
svenska arbetet och bereda förtjenst icke blott åt sömmerskorna
utan äfven åt de manliga arbetarne, som sysselsätta sig med förfärdigande
af kläder, då säger man: »Nej, låt oss icke fördyra kläderna
för den stora allmänheten» Jag vet väl att vi här icke
kunna öfvertyga hvarandra, men jag vill påstå, att dessa båda uttalanden
innebära en inkonseqvens.

Det är naturligtvis icke något skäl för en tull, att man genom
att besluta densamma tror sig kunna undvika en gemensam votering,
men då samtliga utskottsledamöterna förenat sig om denna
tullsats, undrar jag, om det vore klokt att nu rifva upp frågan, i
synnerhet som den ärade talarens ändringsförslag icke var synnerligen
vidtgående.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Tull å kläder.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tullåhläder. Herr Almström: Jag ber att få bemöta ett yttrande af min

(Forts.) vän här midt emot. Han sade att jag yttrat, det arbetsklassens
ställning var god. Nej, något sådant har jag aldrig sagt. Jagvisade
endast, att år 1890 vid fabrikerna sysselsatts 24,000 arbetare
mera än år 1887, och att det var antagligt att under de tre åren
1888, 1889 och 1890 utbetalts bortåt hälften af det under dessa
år ökade tillverkningsbelopp i ökad arbetskostnad endast i de yrken,
som upptagas i kommerskollegii berättelse. Jag vet lika väl som
någon, att vårt land för närvarande undergår en kris och att ställningen
för våra arbetare nu icke är god, men jag anser icke, att
detta förhållande bör utgöra anledning att yrka på nedsättning af
de föreslagna tullarne, och derigenom ytterligare förringa möjligheten
att erhålla arbete.

Granskar man nu den ifrågavarande tullsatsen, så står den i
logiskt sammanhang med tulleu på råämnet. Det föreslås nu för
kläder eu förhöjning af 50 procent i tullen å det tyg, hvaraf kläderna
bestå. Den behandling kläder undergått, när de komma ur
skräddarens hand, medför väl, då affall från material och arbetslöner
m. m. beräknas, en ökning i värdet af ungefär 50 procent.
Hvad åter de kläder angår, som äro försedda med broderier, fransar,
snörmakerier o. s. v. och för hvilka föreslagits 100 procents
förhöjning, tror jag icke att herr Almgren skall kunna tala om de
fattigare klassernas intresse. Jag betonar gent emot honom, att
den nuvarande krisen gifver ökad anledning att skydda arbetet
och bereda ökadt tillfälle till detsamma.

Herr Philipson: Då utskottets alla ledamöter i denna punkt

varit ense, hade jag icke förestält mig att man skulle här behöfva
orda om densamma, och jag skulle ej hafva begärt ordet, om jag
icke blifvit dertill uppkallad af en ärad talare, representanten på
stockholmsbänken, herr Almgren, som här angifvit huru dåliga
tiderna voro och dervid antydt sorgliga arbetareförhållanden icke
blott vid härvarande fabriker, utan äfven vid dem i Norrköping.
Jag ber att dervid få nämna, att beträffande arbetarnes i Norrköping
sorgliga förhållanden sådant endast i viss, mån kan sägas
vara fallet. Det är visserligen sant att en del fabriker arbeta på
kortare tid, men jag tror icke att ännu något antal arbetare, som kan
anses nämnvärdt, måst lemna fabrikerna. Så var dock förhållandet
under frihandelstiden. Det var under åren 1878—1879, liksom äfven
senare, mycket värre, och man lyckades likväl öfvervinna svårigheterna.
Ställningen är nu vida bättre än den då var. Att kriser
måste inträffa icke blott i fabriksverksamheten, utan äfven i andra
näringar, derom har man tillräcklig erfarenhet, och jag tror icke, att
i eu tid som denna, då fabrikanter och andra hafva svårigheter,
det är arbetarne som hafva det värst.

Här har förslagits eu tull, som är i visst fall högre än den
Kongl. Maj:t ifrågasatt. Man har inom utskottet tänkt sig, att
man skulle härigenom bereda en hel del menniskor ökadt tillfälle
till arbete och till följd deraf större arbetsförtjenst. Man har väl
vetat, att vid tillverkningen af kläder och dylikt det icke allenast

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

iir tyget, utan mycket mera, som sätter pris på varan. Vidare blir
det, då tygstycket sönderklippes, åtskillig spillning och frånfall, som
måste tagas med i beräkningen.

Hvad beträffar »gångkläder och andra klädespersedlar, af annat
ämne än linne eller bomull, samt delar af sådana: försedda med
broderier, fransar, snörmakerier, spetsar eller blonder» o. s. v., sä
är det en känd sak, att hittills billiga sådana persedlar af bomull,
ylle eller linne intagits försedda med broderier, fransar, snörmakerier
och spetsar, och att man gått så långt, att dessa efter införseln
frånskilts de klädespersedlar, hvarå de anbragts, och särskild! för
sig försålts.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr Wsern: Jag ber att få understödja herr Almgrens för slag.

Att icke Andra Kammarens ledamöter reserverat sig beror
af den kompromiss, som blifvit ingången för att förekomma allt för
många voteringar, men deras eftergifvenhet i detta fall har väckt
mycket ogillande af en stor del andra representanter, hvadan ganska
säkert frågan kommer upp äfven i Andra Kammaren och der
med större eftertryck och sannolikt med annan utgång än här i
Första Kammaren. Jag fäster uppmärksamheten på att, när här föreslagits
att gångkläder och andra klädespersedlar, försedda med broderier,
fransar o. s. v. skulle förtullas med 100 procents förhöjning
i tullen för tyget, har utskottet haft den förtjensten, att det lyckats
skilja dessa dyrbarare artiklar, som komma in från Bon Marché
m. fl. modemagasin i Paris, Hamburg eller andra platser till personer,
som hafva råd att bestå sig finare saker, från sådana, som
den stora allmänheten behöfver. Det gäller nu, om simpla kläder
skola förtullas med 50 procents förhöjning. För mig har det uppgifvits
och äfven utförligt upplysts vid en nationalekonomiska föreningens
sammankomst, att en mängd kläder, som inkomma under
denna rubrik, äro så billiga, att tullen går ända till 100 eller åtminstone
80 procent utaf värdet. Mig förfaller det orimligt att
lägga så hög tull på nödvändighetsvaror. Representanten på malmöhusbänken
anmärkte, att det skulle vara så inkonseqvent att yrka
tullfrihet på symaskiner och icke på dessa artiklar. Vi önska, att
en hvar må få frihet att arbeta utan att åläggas skatt, och derför
måste vi vara motståndare till tull på symaskiner, men att man
derföre skall lägga tull på kläder det går öfver min horizont. Det
är ett idkeligen upprepadt argument, att blott man ålägger tullar,
så leder det till ökade arbetstillfällen. Det förefaller mig dock,
som om man icke kunde ens jemföra den förtjenst, som några
sömmerskor skulle få, med fördelen för den fattiga befolkningen
att erhålla billiga kläder. Det är icke möjligt annat än att det
blir en himmelsvid skilnad, om man uppställer en jemförelse mellan
hvad förhöjningen på kläderna går till och den förtjenst, Sömmerskor
skulle få på de artiklar, som de genom denna tull skulle

Tull ä kläder.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å krita. ytterligare få att tillverka. Jag erinrar, härvid att äfven de fattiga
(Forts.) sömmerskorna behöfva kläder lika väl som andra.

Jag förenar mig i herr Almgrens yrkande.

Herr Almgren, Oscar: Jag har af ett par talare fått före bråelse

för att jag skulle så litet ömma för de fattiga sömmerskorna,
genom att föreslå nedsättning i det skydd, som de så väl
behöfva. Jag fäster uppmärksamheten på att jag icke föreslagit
någon nedsättning, utan 5 procents förhöjning.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på föreliggande punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af herr Almgren, Oscar, bifall till utskottets
hemställan med den ändring, att procenttalet 50 i såväl
förra som senare delen af denna hemställan utbyttes mot talet 25.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Tull å Punkten 46.

knifvar.

Friherre Barnekow: Jag skall be att få yrka bifall till re servanternas

förslag, som är i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
proposition. Detta yrkande innebär, att »knifvar: rak- och penn-»
sammanslås och få en tull af 3 kronor per kilogram; att de i mom.
b) upptagna »knifvar: tälj-, sjömans- eller gröfre arbets-», åsättas en
tull af 50 öre för 1 kilogram och att tullsatserna i mom. c) sättas
till resp. 1 krona 50 öre och 50 öre.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i fråga om förevarande punkt endast yrkats antagande
af Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda förslag.

Derefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nämnda yrkande, hvilken
senare proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 47—49.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull å krita. Punkten 50.

Herr Ca v alli: Om man i detta långa och i mångas tycke

säkert ointressanta betänkande genomläser reservationen vid denna
punkt af Första Kammarens ledamöter, så finner man, att der finnes
intagen en ur 1882 års tullkomités betänkande hemtad redo -

Lördagen den 7 Maj.

N:o 84.

Rörelse för de svenska kritbruken och särskildt de skånska. Der Tull å krita.
förmäles om deras ställning följande: (Forts.)

»Tillverkningen är till hela sitt omfång rent svensk, emedan
allt som förbrukas, exempelvis 20,000 staf om året, tages inom
landet, hvilket genom krittillverkningen i materialier, transporter
och arbetslöner tillskyndas en årlig vinst af öfver 100,000
kronor. I de skånska kritbruken är placeradt ett kapital af 400,000
kronor. Hela afsättningen representerar ett värde af 150,000 kronor,
men kunde, om tillräcklig afsättning förefunnes, nppdrifvas
till ett värde af 400,000 kronor. Yaran är af utmärkt beskaffenhet,
emedan den skånska kritan håller 99 procent kolsyrad kalk, under
det den danska håller 95 procent och Motalakritan endast 87
procent.

Detta allt oaktadt, gå kritbruken i Skåne med förlust och
komma med all sannolikhet att nedläggas, om ej tull kan åsättas
krita; ty skall nemligen den påbörjade exporten kunna fortsättas,

■så är det för denna ett vilkor, att tillverkningen skall kunna stödja
sig på den inhemska förbrukningen. Nu kunna de ej uppehålla
sig i konkurrensen särskildt med Danmark, fastän de lemna bättre
vara, och detta af följande skäl. I Danmark och äfven i Tyskland
ligga kritbruken vid hamn, och kritlagren befinna sig ofvan jord.

I Skåne deremot ligger kritan under jordytan och bruken långt
ifrån hamn, i följd hvaraf der såväl arbets- som transportkostnader
måste blifva större, hvilket förhållande, med afseende å en så billig
och tung vara som krita, spelar en afgörande roll. Med undantag
för Norge och Tyskland hafva alla andra länder, äfven
Danmark, till hvilka export härifrån kan ifrågakomma, tull på
denna vara.»

Mot denna, af komitén utan anmärkning lemnade utredning
torde någon erinran icke vara att göra. Numera finnas i Skåne
8 kritbruk. Det i dem nedlagda kapitalet uppgår till omkring
500,000 kronor. Tillverkningen uppgår till 12—15 millioner kilogram
årligen.

Meningen om behofvet af tullskydd för denna industri gjorde
sig allt mera gällande, så att för fyra år sedan höjdes tulien å
denna vara från 50 öre till 1 krona pr 100 kilogram. Verkningarna
visade sig snart. Ser man på siffrorna i betänkandet, så
finner man, att införseln i runda tal utgjorde år 1887 106,900 kilogram;
år 1888 hade den nedgått till 76,900 kilogram; år 1889
utgjorde den 77,300 kilogram och år 1890 58,200 kilogram. Utförseln
utgjorde år 1887 3,200,000 kilogram, år 1888 3,600,000
kilogram, år 1889 5,700,000 kilogram och år 1890 nära 6,000,000
kilogram.

Det visar sig häraf att, sedan tullförhöjningen skedde, exporten
stadigt och jemnt ökats, medan samtidigt importen stadigt
och jemnt minskats. Utskottet har icke kunnat förneka detta
faktum, men säger att »den år 1888 inträdda tullförhöjningen lärer
icke kunna anses hafva nämnvärdt inverkat på införseln, utan
har dess storlek otvifvelaktigt reglerats af andra förhållanden».

Det är verkligen mycket beqvämt att, när man icke kan för Första

Kammarens Prot. 1892. N:o 34. Ä

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å krita, neka ett faktum, uppgifva, att det berott på »andra förhållanden»,
(Forts.) och j synnerhet är det beqvämt att icke säga, hvari dessa bestå.

Men, kan man säga, det är icke nog att utskottets resonnement
icke håller streck, det kräfves jemväl att visa, att den nuvarande
tullsatsen är för industrien behöflig. I detta afseende ber
jag få anföra följande: De skånska kritbruken äro belägna vid

vår sydligaste kust, och dess närbelägna konkurrenter på andra
sidan sundet hafva ett tullskydd af 4 kronor 16 öre för 100 kilogram.
Här är det nu blott fråga om 1 kronas tull. Den danska
tullen verkar som importförbud för den svenska kritan, under det
att den danska varan, hvilken, såsom jag sagt, är af sämre qvalitet,
kan kastas in i den svenska marknaden. Ett land, Ryssland,
dit den svenska kritan hittills kunnat exporteras, torde ej längre
erbjuda någon afsevärd marknad, ty sedan kritlager upptäckts söder
om Moskwa, utgör tullen nu mera 15 kopek i guld per bruttopud
eller ungefär 3 kronor för 100 kilogram.

Här är icke fråga om att höja tullen, utan endast att bibehålla
den, som nu gäller; hvilket också är nödvändigt, såvida man
icke vill i det närmaste förstöra denna industri.

Jag anhåller om proposition på bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
d. v. s. en tullsats å krita af 1 krona för 100 kilogram.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna punkten endast yrkats, af herr
Cavalli, att kammaren skulle antaga hvad Kongl. Maj:t i ämnet
föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssberörda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Punkterna 51—55.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 56.

Tullålerjorcl, Herr Wsern: Kär vi talade om kemiskt-tekniska preparat,

svafvelsyrad, slutade herr Almström sitt anförande med en uppmaning till mig,
m- m- att jag skulle nämna dem bland dessa artiklar, hvarå förhöjningen af
tullen skulle blifva till skada för exportindustrier. Hvad jag
yttrade gälde kemiskt-tekniska preparat i allmänhet, och när tullkomitén
och utskottet icke specielt nämnt några sådana, så kunde
jag icke heller göra det. Mig synes att onus probandi låg på den
sidan, som önskade förändringar; men här är en artikel, som jag
kan namngifva och om hvilken jag kan lemna utredning, nemligen
svafvelsyrad lerjord och alunkakor.

Det finnes en fabrik för svafvelsyre- och superfosfattillverkning
i Helsingborg. Den egentliga hufvudartikeln är superfosfat,
för hvilken utskottet föreslagit tullfrihet, men fabriken har der -

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

jemte såsom en biförtjenst äfven -slagit sig på tillverkning af svaf- Tull åler jord,
velsyrad lerjord. För denna artikel, som förut varit åsatt tull af svafvelsyrad,
fem procent å värdet, föreslå reservanterna en tull af 50 öre per
100 kilogram, men utskottet föreslår, att den skall fördubblas, så °r
att tullen blefve 1 krona för svafvelsyrad lerjord äfvensom för
alunkakor. Jag har mot embetsverkens utlåtande öfver tullkomiténs
förslag reserverat mig i allmänna ordalag mot tullarne å
kemiskt-tekniska preparat, och hvad särskildt angick alunkakornas
likställighet med svafvelsyrad lerjord, anförde jag endast, att då
de voro en särskild vara och det alls icke vore utredt, att de icke
hade särskildt värde och särskild användning, det anförda skälet
derför, att hufvudbeståndsdelen i dem var svafvelsyrad lerjord,
vore allt för svagt för att derpå grunda en betydande tullförhöjning.
Jag har nu skaffat mig fullständigare upplysning i ämnet
och kan derför nu säga, att hvad beträffar resonnementet, att alunkakor
skulle vara likstälda med svafvelsyrad lerjord, så förhåller
sig härmed på samma sätt som om man sade, att talg borde i tullhänseende
blifva likstäld med stearin, derför att hufvudbeståndsdelen
i talgen vore stearin.

Så har man aldrig resonerat förut och det förefaller väl strängt.

Jag har, såsom nämndt, nu fått närmare reda på dessa förhållanden
och vill för deras räkning, som kunna önska jäfva vittnesmål,
nämna, att de upplysningar jag erhållit blifvit mig lemnade
af min egen handelsfirma i Göteborg, Wsern & C:o. Det var för
en pappersfabriks räkning, som denna firma i oktober sistlidet år
importerade alunkakor. För en post på 50,955 kilogram kom kostnaden,
fritt om bord i engelsk hamn, på 2,413 kronor, och frakten gjorde
457 kronor. Med frakten blef kostnaden således 5kronor 44 öre per 100
kilogram i Göteborg. Tullen belöpte sig derför till 18 procent, men med
tullen följde packhuspengar, som uppgingo till 100 kronor 38 öre,
och när dessa tilläggas, blir det 22 procent. En fabrik, som importerade
50 tons eller 50,000 kilogram alunkakor, fick följaktligen
betala mer än 600 kronor i tullumgälder, och kostnaden för varan
blef inalles med öfriga utgifter i Göteborg 6 kronor 83 öre per
100 kilogram. Samma fabrik har gjort försök med så kallad svafvelsyrad
lerjord från Helsingborg. Denna vara kostade i Göteborg
8 kronor, hvilket således var mer än 1 krona per 100 kilogram
dyrare än den utländska varan. På anmärkning derom
svarade naturligen fabriken i Helsingborg, att den svenska varan
var bättre än den utländska, men vid pappersfabriken fann man
genom flera försök, att när de båda varorna hvar för sig användes
till limkokning, så åtgick precis lika mycket af Helsingborgs-varan
som af den engelska, innan limmet blef sådant det borde vara.

Således har tullförhöjningen blott gifvit en alldeles imaginär fördel
åt fabriken i Helsingborg, men pappersfabriken har haft eu
förlust på en enda införselpost af mer än 600 kronor. Det skulle
vara en tull af 2 ''/2 å 3 kronor eller 50 ä 60 procent för att Helsingborgs-fabriken
skulle hafva någon nytta deraf. Jag bestrider,
att det är så rigtigt, att, derför att någon säger sig vilja försöka
det eller det, man derför skall lägga skatt på andra. Som det för

Nio 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tullå lerjord,
svafvelsyrad,
m. m.
(Forts.)

närvarande är ganska svåra tider för pappersfabrikerna, så är en
dylik tillökning som den ifrågavarande i beskattningen på dem
mycket betydande. Den svenske fabrikanten kan tydligen icke
göra något liknande den engelska varan. Han kallar sin vara för
svafvelsyrad lerjord. Efter de engelska journalerna är värdet af
svafvelsyrad lerjord 5 pounds per ton, under det alunkakornas
värde beräknas till 2 pounds 10 shillings per ton, hvartill den
post, om hvilken jag har erfarenhet, blifvit inköpt. Att nu åsätta
dessa lika tull kallar jag att skada de industrier, som arbeta för
export, och det förefaller mig oförnuftigt och orättvist. Blott man
begär det eller det skyddet utan den allra ringaste nytta för industrien,
så får man det.

Jag anhåller, att ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till
50 öre eller samma belopp som Andra Kammarens reservanter föreslagit.

Herr Almström: Till en början ber jag att få nämna, att

vid frågans behandling inom utskottet reserverade sig till en början
samtlige dess ledamöter från Andra Kammaren mot denna tullsats,
men vid närmare eftertanke fann halfva antalet af dem, att
det icke var med klokhet och billighet förenadt att nedsätta denna
tullsats, som åsattes 1888 och som då var föremål för lifliga strider,
och hvilken sedermera, såvidt man kunnat inhemta, icke haft
någon menlig inverkan på pappersfabrikationen.

Beträffande nu alun, så bär Jen siste ärade talaren gjort en jemförelse
mellan talg och stearin samt alun och alumcakes. Jag tror icke,
att denna jemförelse var/lycklig. Alumcakes förvandlas genom en
enkel upplösning och kristallisation till färdig vara, men talg
måste undergå en ganska dyrbar procedur för att man derur skall
vinna stearinet. Denna jemförelse håller således icke streck. Den
föreslagna tullen utgör, om priset på oren svafvelsyrad lerjord är
8 kronor, 12Y2 procent och på ren vara, med ett pris af 11 kronor
75 öre, 10 procent, och detta är ju tullsatser, om hvilka man åtminstone
(enligt min uppfattning) icke har rätt att säga något.
Det är hvad som behof?es för att denna näring skall härå sig.

Beträffande svårigheten för pappersfabrikerna att betala tullsatserna,
ber jag att få hänvisa till tullsatserna i andra länder.
Den är på denna artikel 2 kronor 64 öre i Tyskland och 2 kronor
67 öre i Österrike. Från dessa länder försiggår dock en kolossal
pappersexport, men jag tror ej, att anmärkning der har gjorts mot
tullsatsen. Man anser, att det är bättre, att äfven denna fabrikation
har rätt att åtnjuta skydd mot den engelska konkurrensen.

Den siste talaren föreslog en nedsättning i tullen, jag tillåter
mig tillstyrka bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsatsen
af 1 krona per 100 kilogram.

Herr C a valli: En föregående talare har redan upplyst om

och rättat den missägning, som förekom i en annan talares yttrande,
då han sade, att alla utskottsledamöterna från Andra Kammaren
reserverat sig mot här föreslagen tullsats. Det var icke

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

alla, utan endast 5 af desse, som hade en från utskottets afvikande Tullålerjord,
mening; de öfrige talade visserligen om att reservera sig, men de svafvelsyrad,
skäl som anfördes för tullen gjorde intryck, och de afstodo från (Forts")
att biträda reservationen.

Af hvad den förste ärade talaren anförde, fick man det intryck,
åtminstone fick jag det, dels att det här vore fråga om en
tullförhöjning å svafvelsyrad lerjord och dels att alunkakor förut
varit tullfria. A den förra artikeln är den nu föreslagna tullsatsen
precis densamma, som finnes i nu gällande tulltaxa, och
denna vilja reservanterna hafva nedsatt, och alunkakor draga jemväl
nu tull, ehuru artikeln icke stått under särskild rubrik. Samme
talare förmälde, att tillverkningen af svafvelsyrad lerjord utgjorde
en biförtjenst vid de fabriker, som tillverka denna vara. Det är
visserligen sant, att deras verksamhet hufvudsakligen afser
andra fabrikat, men icke har förtjensten på det ifrågavarande varit
stor, ty enligt uppgift från den förnämsta af dessa fabriker förlorade
den på denna del af sin verksamhet år 1887 18,251 kronor,
år 1888 10,680 kronor, år 1889 5,000 kronor, år 1890 var hvarken
vinst eller förlust, och år 1891 förtjenades 1,500 kronor.

Det hufvudsakliga skälet, som den ärade talaren anförde, var,
att härigenom pappersfabrikationen skulle beskattas, men det får
ihågkommas, att precis samma tull, som förut varit gällande å svafvelsyrad
lerjord, är föreslagen att bibehållas, och att jemväl i papperstullen
någon förändring icke föreslås.

Det synes mig derför icke vara skäl att nedsätta tullen på
ifrågavarande artikel, utan genom bifall till utskottets förslag bibehålla
densamma vid det nuvarande beloppet.

Herr Waern: Sedan vi fått höra, att den fabrik, som till verkar

svafvelsyrad lerjord, år för år gjort förlust på denna del af
af sin verksamhet och efter flerårigt arbete kommit till en vinst
af 1,500 kronor om året, förmodar jag det för hvar och en är klart,
att denna industri för vårt land icke är passande och således icke
bör genom tull uppmuntras.

I reservationen nämnes, att enligt de uppgifter, som 1888 års
bevillningsutskott erhållit, pappersbruken i Sverige årligen förbrukade
700,000 kilogram af nämnda vara. Den efter flera års
förlust uppkomna vinsten af 1,500 kronor för lerjordsfabriken har
således årligen kostat pappersfabrikationen mellan 7- å 8,000 kronor.
Hela systemet förefaller mig förvändt, och jag hemställer till
kammaren, om detta kan vara en klok hushållning. Kan det
vara rätt att, derför att en fabrik begär skydd, behandla andra med
en sådan hänsynslöshet. »Papperstullen är icke förändrad!» Hej,
det är visserligen sant, men hvad som betyder mer: våra många
och stora fabriker för en vara, som i myckenhet exporteras och
betalar vår nödvändiga import, komme att lida stor skada af den
här föreslagna tullen.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att i afseende på förevarande punkt yrkats dels

N:o 31.

Tull å lervaror,
rör och
rördelar.

Tull å likör.

38 Lördagen den 7 Maj.

bifall till utskottets hemställan, dels ock, af herr Wcern, bifall till
den vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 57.

Herr Almgren, Oscar: Jag vill endast yrka bifall till den

af utskottsledamöterna från Andra Kammaren afgifna reservationen,
att de under gruppen lervaror upptagna artiklar, rör och rördelar,
måtte förklaras tullfria.

Herr Reuterswärd: Jag skall blott bedja få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare på bifall till
den vid denna punkt afgifna reservation; och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 58.

Herr Lindahl: Såsom af utskottets betänkande på annat

ställe kan inhemtas, har utskottet förbehållit sig att framdeles inkomma
med förslag angående tullsatser å kaffe och tobak. Detta
tydligen af det skäl, att i händelse framdeles vid budgetens uppgörande
det skulle befinnas, att några högre finanstullar böra komma
i fråga, utskottet i detta fall skulle hafva fria händer. Men
här finnes en annan artikel, som lika väl eller med ännu större
skäl lämpar sig för en högre beskattning i fall af behof, och det
är artikeln bränvin och sprit. Men om Riksdagen, innan frågan
om den inhemska bränvinstillverkningsafgiften afgöres, på något
sätt binder sig i afseende på tullsatserna å artiklar, som
kunna hänföras till bränvin och sprit, har utskottet icke vidare
den frihet, som jag anser utskottet böra hafva att i fall af behof
föreslå Riksdagen förhöjning i tillverkningsafgiften för bränvin.
Om denna afgift höjes med t. ex. 5 öre per liter, och det årliga
tillverkningsbeloppet utgör 30 millioner liter, komme statsinkomsterna
att derigenom ökas med lx/j million kronor, och höjes den
såsom sista gången med 10 öre, blir ökningen icke mindre än 3
millioner. Som nu den föreslagna tullsatsen på likör står i ett
bestämdt förhållande till tullarne å bränvin och sprit i allmänhet,
och dessa tullar böra stå i ett visst förhållande till tillverkningsafgiften,
hemställer jag, att nu förevarande artikel måtte till utskottet
återremitteras, på det utskottet måtte hafva fria händer, då
frågan förekommer om de egentliga finansiella tullsatserna. Jag
vill dermed icke hafva sagt, att jag anser denna skatteförhöjning

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

nödvändig, men om så skulle vara, anser jag bränvin och sprit
vara under nuvarande förhållanden mera lämpligt föremål för
finansiel tullbeskattning än kaffe och tobak.

På denna grund anser jag punkten böra till utskottet återremitteras.

Friherre Barnekow: Hvad utskottet beträffar, har det redan
tagit den af herr Lindahl antydda möjligheten under öfvervägande.
Då fråga uppstod om att uppskjuta behandlingen af tullarne å
kaffe och tobak, föreslogs äfven, att behandlingen af bränvin och
sprit skulle uppskjutas, men utskottet fann icke skäl att göra det.
Skulle kammaren nu önska en återremiss, får utskottet naturligtvis
återupptaga frågan; men för min del får jag yrka bifall till utskottets
vid denna punkten gjorda kemställan.

Herr Reuterswärd: Liksom den förste ärade talaren tager
jag mig friheten att yrka återremiss, icke derför att jag vill förhöja
ifrågavarande tull — jag skulle under andra förhållanden gerna
antaga densamma — men vi veta icke i denna stund, huru statsverkets
debet och kredit kommer att gestalta sig. Skulle det
någon tid härefter, då beräkningarna kunnat göras mera korrekt,
visa sig, att statsbrist vore att förvänta, är jag med den förste
talaren ense derom, att icke så mycket artikeln likör som icke
mer sprit och bränvin i allmänhet äro lämpligare föremål för hög
beskattning än de för så många nödvändiga artiklarne kaffe och
tobak. Jag tror att, i fall statsbrist skulle visa sig, det vore
mycket mer välkommet för landet, om tull och tillverkningsskatt
på nämnda konsumtionsartiklar höjdes, än om man skulle lägga
den erforderliga skatteökningen ensamt på den allmänna bevillningen.
På dessa skäl anhåller jag om återremiss.

Herr Cavalli: Jag undrar, om det är skäl att återremittera
denna punkt. Utskottet har, om jag icke missminner mig, förut
höjt tullen på denna artikel från det af Kongl. Maj:t föreslagna
belopp af 1 krona 50 öre till 2 kronor. Tullen på likör torde
dessutom icke vara af så stor betydelse, att den spelar någon roll
för ett eventuelt fyllande af statskassans behof. En annan synpunkt,
som icke är att förbigå, är traktaten med Frankrike. Denna
tull är nu höjd; skulle den höjas ännu mer, vore detta måhända
betänkligt. Jag anhåller således om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde friherre Klincliowström.

Herr Reuterswärd: Jag uppträder i allmänhet mycket ogerna
mot mina meningsfränder, och då nu tvenne af utskottets ledamöter
undanbedt sig denna återremiss, så undrar jag vist icke
derpå, med kännedom om allt det obehag och den möda, det kostat
att få utskottets betänkande så godt som det nu i verkligheten
föreligger, och jag förstår deras önskan att så fort som möjligt få
slut på saken. Men jag hoppas, att utskottet icke skall hafva

Tull ä likör.
(Forts.)

N:o 84.

Lördagen den 7 Maj.

Tull & likör.
(Forte.)

Tull

å maskiner.

någon olägenhet häraf, då en återremiss måhända icke kommer
att göra någon förändring i utskottets hemställan, så vida icke
sådana förhållanden inträffa, hvarom nyss nämndes. Någon skada
sker icke härigenom, men det är en försigtighetsåtgärd, som Första
Kammaren bör iakttaga, och derför vågar jag fortfarande yrka
återremiss.

Herr af Buren: Jag har i utskottet föreslagit, att i samband
med bestämmelserna om kaffe och tobak frågan om tullen på sprit
skulle ur sammanhanget med de öfriga artiklarne utbrytas och
behandlas särskild^ men jag lyckades icke vinna majoritet för
min åsigt. Då ett bifall till herr Lindahls yrkande skulle gifva
oss fria händer att göra och låta såsom omständigheterna påkalla,
ber jag få instämma i yrkandet om återremiss.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen, jemlik! derunder framstälda yrkanden, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält
och vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet, samt
förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
58 af sitt betänkande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — Öl;

Nej — 53.

Punkten 59.

Herr Philipson: Då jag liksom denna kammares öfrige ledamöter
i utskottet reserverat mig mot utskottets beslut rörande
denna punkt, anhåller jag att till hvad i reservationen anförts få
yttra några ord.

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

För hvar och en, som har någon kännedom om våTt land
med dess rika tillgångar på malmer af allahanda slag, dess många
och stora vattendrag, dess tillgångar på bränsle och dess på sista
tiden uppförda stora etablissement för tillverkning af jern, stål,
koppar samt andra metaller, måste det ovilkorligen väcka förvåning,
att af det behof af maskiner, redskap och verktyg, som inom
landet förefinnes, och hvilket enligt hvad af den i denna del något
ofullständiga statistiken kan ses uppgå till ett värde af mer
än cirka 45 millioner kronor om året, icke mindre än en tredjedel,
eller för 15 millioner kronor, från utlandet hit införes, under det
samtidigt exporten uppgår till ett värde af endast 3 millioner
kronor. Den, som icke satt sig in i våra förhållanden, skulle
otvifvelaktigt förmoda, att vi här i landet sakna de tillgångar,
vare sig af teknisk skicklighet, arbetskraft eller uppfinningsförmåga,
som äro erforderliga för att med utlandet kunna täfla i
tillverkning af dylika artiklar, och att vi sålunda här icke egde
de förutsättningar, hvilka erfordras för att producera sådana af
den goda beskaffenhet, som vid en dylik täflan är af största vigt.
Man skulle ju förmoda detta, då man tror sig veta, att af det
jern, det stål och de andra metaller, som årligen från landet utföras,
stora qvantiteter åter hit införas i förädladt skick i form af
maskiner, verktyg och redskap, och man måste sålunda fråga sig:
är det verkligen aflarsskicklighet, företagsamhet eller duglige arbetare,
som vi för denna fabrikation sakna? Ett obetingadt nej
kan härtill svaras. Redan finnas i landet mer än 200 mekaniska
verkstäder och gjuterier, många anlagda med stora kostnader,
skötta af dugliga och insigtsfulla män, och med eu arbetsstyrka
uppgående till cirka 15,000 personer, hvilka i allmänhet visa skicklighet
i sitt yrke och hvilka, när de af brist på arbete här i landet
gå till andra land och der söka och finna anställning, ofta
lofordas för sin duglighet. I de särskilda delarne af landet finnas
tekniska skolor, liksom i hufvudstaden en teknisk högskola, alla
understödda af staten. Den lärdom och deu bildning, som der
erhållits och eThålles, har låtit flera derifrån utgående elevers
namn ljuda med god klang bland namnen på nutidens uppfinnare
och mekanici. En så stor import, som den af mig anförda, vore
således obehöflig och skulle icke heller i så hög grad ega rum,
derest man gåfve denna näring, liksom öfriga näringar i vårt land,
skydd genom åsättande af lämpliga tullsatser på dess alster; ett
skydd, som enligt mitt förmenande är ytterst väl behöfligt. Det
är oss alla bekant, mine herrar, att många af dessa mekaniska
verkstäder och gjuterier arbeta under svårt betryck; icke blott
den inhemska, utan fastmer den utländska konkurrensen, för att
icke tala om andra omständigheter, hvilka förhindra de goda
fabrikatens billiga tillverkning, bidrager härtill, och den öfverproduktion,
som numera tyckes vorden permanent vid utlandets
fabriker, föranleder dessa att för denna öfverproduktion söka afsättning
i de länder, der tullfrihet för deras alster råder, äfven om
icke någon direkt vinst genom denna afsättning för dem uppstår.
En låg tullsats, sådan som den af Kongl. Maj:t föreslagna, skulle

Tull

maskiner.

(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å maskiner.
(Ports.)

icke i någon nämnvärd mån fördyra de goda och solida maskiner
och redskap, som här i landet fabriceras, men den skulle genom
minskad import öka våra verkstäders sysselsättning och måhända
derigenom äfven göra deras fabrikat något billigare. Den skulle
sätta dem i stånd att behålla och måhända äfven’ öka antalet af
sina arbetare samt möjligen komma en hel del personer att frångå
den osunda vanan att köpa billigt och dåligt. Visserligen skall
man säga mig, att en hel del maskiner, i synnerhet sådana, som
äro afsedda för textil- och pappersindustriernas behof, icke kunna
inom landet tillverkas, och häri har man onekligen fullkomligt
rätt. Men jag vågar dock häremot invända, att om kostnaden för
dylika maskiner äfven skulle ökas med 10 procent å fakturavärdet,
innan de blifvit uppsatta och monterade — hvarför kostnaden liksom
kostnaden för transporterna är vida högre än mången föreställer
sig — så kunna dock dessa maskiner användas i många
år, och antager man att de kunna användas 10 år, (eu af mig
allt för kort antagen tid) så skulle den ökade årskostnaden ju endast
blifva en obetydlighet. Men tullsatserna bestämmas ju icke blott
för detta och nästkommande år, utan de borde åtminstone få ega
bestånd under en längre tid, och likasom det för några år tillbaka
otänkbara inträffat, nemligen att man här i landet kunnat tillverka
lokomotiv, lokomobiler, symaskiner, stickmaskiner, extraktorer,
separatorer m. m., m. m., som jag icke kan uppräkna, af
yppersta beskaffenhet, så kunde det i en icke aflägsen framtid
inträffa, att en del af de maskiner, som nu tillverkas i utlandet,
äfven blefve föremål för våra verkstäders sysselsättning. Men
härför behöfva de uppmuntran — denna uppmuntran att hålla sig
uppe och vara i verksamhet, som ligger i ett lämpligt skydd — och
detta skydd är så mycket mer berättigadt, som redan nu en hel
del af för tillverkningen af maskiner, verktyg och redskap erforderliga
råämnen äro med tull belagda. I denna kammare har
talet ofta rört sig om den högst sorgliga emigrationen och anledningarna
dertill. Statistiken uppgifver visserligen antalet emigrerade
arbetare, som tillhöra industrien och näringarna, men visar
icke antalet af dem, som tillhöra de af mig nu ofta berörda etablissementen.
År jag likväl icke origtigt underrättad, har antalet af
dessa på senare tider varit icke obetydligt. Jag behöfver helt
säkert icke framhålla för eder, mine herrar, hvilka ofta hafven
visat eder lifliga sträfvan att förskaffa våra arbetare arbetstillfällen
och derigenom utkomst och bergning för sig och de sina, att det
här, utöfver det högst berättigade och nödvändiga understödet för
våra mekaniska verkstäder, äfven gäller tillvaron och välgången
för ett antal af icke mindre än 15,000 arbetare med mångdubbelt
flera munnar att mätta, för att jag förgäfves skall våga hoppas på
kammarens understöd, då jag, herr talman, vågar anhålla om afslag
på utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Bennich: Jag har nästan gjort det till regel för mig
att icke deltaga i diskussionen om tullfrågor vid innevarande
riksdag, emedan jag funnit det vara ett lönlöst arbete i denna

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

kammare. Men det är omöjligt att fullfölja denna afsigt vid ett
tillfälle, sådant som detta, och efter åhörandet af ett föredrag sådant
som den siste talarens. Han erkände att våra mekaniska
verkstäder hafva under senare tider utvecklats i högst betydlig
mån, och att deras tillverkningar stiga i förträfflighet. Han erkände
tillika, att det dock finnes vissa maskiner, såsom för textilindustrien
och, jag tror han nämnde äfven, pappersmassefabrikationen,
som icke äro föremål för tillverkning inom landet. Det är ingalunda
obetydliga industrigrenar, hvarken textilindustrien eller pappersmassefabrikationen.
Att dessa industrigrenars maskiner måste
tagas utifrån, eftersom de icke tillverkas inom landet, förmenar
han icke betyda så mycket. Endast 10 procent af värdet efter
fakturan. Det är ju ingen affär. Naturligtvis icke. Han tilläde,
att dertill komme frakten, som är betydlig, ty det är skrymmande
gods. Men då observerade han icke, att till det faktiska värdet
skall läggas frakten för varan, hvilket tillsammans utgör grund
för förtullningen. Således kommer den höga frakten att också läggas
till det faktiska värdet och ingå i beräkningen af den procent af
varuvärdet, som importören har att erlägga. .Tåg har äran upplysa,
att textilindustrien på senare tider vunnit en ganska stark
utveckling. Jag känner specielt en branch deraf, bomullsspinnerierna,
för Indika man allt som oftast nödgas införskrifva nya maskiner.
De äldre kasseras, ty de äro icke tidsenliga och kunna
icke producera så mycket, som andra fabriker med nya maskiner
kunna åstadkomma. Följaktligen måste maskinerna, ehuru icke
utslitna, ofta ersättas med nya och mera tidsenliga. Detta ökar
naturligtvis betydligt kostnaden för textilindustrins maskiner. Jag
tror, att förhållandet är detsamma beträffande pappersmassefabrikationen,
men det känner jag icke närmare. Hvad som emellertid
är faktiskt, det är, att våra maskinverkstäder hafva nått en utveckling
och förmåga af tillverkning, så vacker, att de fullt ut kunna
täfla med andra länder i afseende på de föremål, med hvilka våra
maskinverkstäder sysselsätta sig. Det är endast så beskaffade
maskiner, som i vårt land behöfvas för vissa industrier, ehuru icke
i så hög grad att det lönar sig att börja med eu dylik fabrikstillverkning,
som derför måste införskrifvas från utlandet. Men
icke nog dermed, mine herrar, att våra maskinverkstäder utvecklat
sig och det på ett högst förtjenstfull sätt, under den långa tullfrihetsperioden;
de tillverka icke blott för de inhemska fabrikerna,
de tillverka äfven för de inhemska liandtverkerierna, för alla olika
brancher åt näringsverksamhet. Derför heter det också i tullbetänkandet
»maskiner, redskap och verktyg eller delar deraf, ej
specificerade». Vilja lierrarne nu till förmån för dessa starkt utvecklade
maskinverkstäder belägga: icke allenast storindustrien med
ganska dryga afgifter för dess maskiner, som måste tagas från
utlandet, utan också beskatta handtverkarne och arbetarne med
afgifter för deras verktyg och redskap ? Menar man att beskattningen
icke träffar dem? Jo, det träffar dem i första hand, och
huru mycket de få igen, beror icke på hvad vi lagstifta. Jag kan
icke se annat, än att det ligger någonting orimligt i yrkandet på

Tull

maskiner.

(Forts.)

Nso 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å maskiner.
(Forts.)

tullskydd för dessa maskinverkstäder, som redan visat sig utan
tullskydd kunna bestå i konkurensen, och icke blott bestå, utan
till och med i många fall utesluta främmande konkurens. Vi
hafva exempel derpå, och jag ber att i det fallet få fästa uppmärksamheten
på tillverkningen af symaskiner. Såsom herrarne veta,
är det en temligen ny uppfinning. Till en början infördes symaskinerna
från Amerika,, och kunde icke göras här. Nu tillverkas
symaskiner i Sverige till sådan fulländning och till så låga pris,
att all konkurrens från utlandet mer och mer uteslutes. Det behöfs
numera icke att taga symaskiner utifrån eller att gå öfver ån
efter vatten. Det kan icke vara rätt att för så beskaffade verkstäder
tillskapa ett tullskydd, hvaraf de icke äro i behof, men som
å andra sidan kommer att mer eller mindre hårdt tynga på många
industrier och näringar i landet. Jag kan icke tro, att det ligger
sund politik, icke ens ur protektionistisk synpunkt, uti att fördyra
redskapen för svenska näringar, och derför tillåter jag mig yrka
bifall till utskottets förslag, ett förslag som icke är nytt, utan "som
har sin grund i en 30-årig lagstiftning, en lagstiftning, som medfört
endast fördelar, icke olägenheter.

Herr Ekenman: Om det gälde att endast söka inverka på

det beslut, som Första Kammaren i denna fråga kommer att fatta,
skulle jag icke upptaga tiden med något anförande, men om man
tänker på den gemensamma voteringen i anledning af Andra Kammarens
redan fattade beslut och det beslut, denna kammare kommer
att fatta, torde det icke anses som förspild möda, om man
söker i någon mån ytterligare utreda föreliggande fråga. Då jag derför
nu tillåtit mig taga till orda, ber jag, särskilt med fästadt
afseende på den stora vigt och betydelse den föredragna punkten
har, hvadan vid den, mer än vid de flesta i betänkandet, tillåtet
bör vara att tala om hithörande förhållanden i allmänhet, att det
måtte medgifvas mig att åtminstone i förbigående få yttra några
ord om en annan del af betänkandet.

När vi genom traktaternas upphörande blifvit frigjorda från
det inflytande, som genom dem var på vår handlingsfrihet, är det
ju uppenbart, att det tillkommer representationen att handla med
afseende på de nya förhållanden, som sålunda inträda Deri kan
jag icke finna annat än livad ren statsklokhet bjuder. Dervid
hafva vi äfven att fästa oss vid lyxtullarne. Lyxtullarne äro enligt
min uppfattning att i främsta rummet betrakta såsom finanstullar,
och jag har för min del den uppfattningen, att de äro en
lämplig beskattningskälla, emedan de i synnerhet träffa de förmögna.
Naturligtvis bör man sätta gränsen så, att kontrollen icke blir för
besvärlig.

Jag tror dock, att flere än en af våra motståndare origtigt bedöma
denna sak, då understundom i en lyxtull ingår ett, så att
säga, protektivt moment. Men mig synes, att äfven från det hållet
bör lyxtullen hufvudsakligen betraktas såsom en lämplig finanstull
och ej afböjas derför, att den på samma gång kan vara skyddstull.

Efter denna lilla korta utflygt öfvergår jag till det område,

Lördagen den 7 Maj. 45

hvartill föreliggande fråga hör, nemligen de rena skyddstullarnes.
Om de anmärkningar, som innefattas i utskottets betänkande och
den siste ärade talarens anförande, tror jag. att man i allmänhet
kan säga, att de flesta och tyngst vägande skälen bland dem äro
sådana, som kunna anföras mot hvarje tullskyddad industrigren.
Det är dessa skäl, som förekomma i motståndarnes stora arsenal och
som af dem användas med mycken skicklighet. Jag skall emellertid
icke gifva mig in på detta tvistiga område eller söka utreda fördelarna
af det ena eller andra systemet. Enligt min uppfattning är
det icke heller här behöflig!. Det är ett faktum, att sedan lång
tid tillbaka vi hafva här i landet ett protektionistiskt system, äfvensom
att på den tiden, då vinden blåste från annat håll, det
aldrig varit ifrågasatt att upphäfva detta system. Hvad man åsyftade
var att modifiera gällande bestämmelser. Har jag rätt i denna
uppfattning, och det tror jag svårligen kan förnekas, följer deraf,
att det spörsmål, som nu föreligger, är egentligen det, då öfriga
svenska industrier blifva tullskyddade, skall då denna industri lemnas
utan tullskydd? Går jag till tullkomiténs utlåtande, så har
jag svårt att finna ett enda land med iprotektivt system, som icke
tillgodosett maskinfabrikationen med tullskydd. Bör Sverige gå
en annan väg? Enligt min uppfattning icke. Vi hafva utmärkta
materialier, de yppersta i verlden utan öfverdrift, just för denna
industri. Hvad är naturligare och rigtigare, än att vi försöka förädla
dessa råvaror och i förädlad form göra oss dem till godo?
Jag kan icke finna det rigtigt, att under angifna förhållanden man
skjuter undan denna stora vigtiga industri och icke låter komma
den till godo det skydd, som andra industrier erhållit. Häruti
ligger, enligt min tanke, hufvudsaken, och har man den uppfattningen,
kan man icke komma till något annat resultat än att bifalla
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag vill till slut erinra derom, att man bör icke förbise, att
vid denna industri äro sysselsatte eu ofantligt stor skara arbetare.
Detta bör äfven i sin mån inverka på frågans afgörande.

På grund af hvad jag anfört, tillåter jag mig, herr talman,
att på det varmaste förorda bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Eränckel: Innan jag tager mig friheten öfvergå till

diskussionen om den föreliggande punkten, kan jag icke neka mig
nöjet att till herr Bennich aflägga min tacksamhet, derför att han
redan vid den förste talarens anförande ansåg, att han på grund
af de motiv, som den förste talaren angaf för åsättande af den af
Kongl Maj:t föreslagna tullsatsen, måste deremot göra en gensaga,
ty, mine herrar, derigenom visade han öppet, hvarför denna punkt
fått det intresse i den nu pågående debatten, som den verkligen
synes hafva fått. Det är nemligen vid denna tull å maskiner
och redskap — om hvilken tull från protektionistisk synpunkt det
icke kan finnas något tvifvel — som frihandlarne ansett den största
möjligheten finnas att skilja industriidkarne fråu jordbrukarne.
Kunde man bland jordbrukarne på detta sätt göra många proselyter,
då vore segern vunnen. Jag tror, att just af det skäl, som

N:o 34.

Tull

å maskiner.
(Forte.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

maskiner.

(Forts.)

den ärade talaren anförde, Läst skall finnas, att åtminstone inom
denna kammare detta icke torde lyckas. Den ärade talaren har
först och främst tagit sig anledning att motsätta sig tullen deraf,
att den förste talaren framvisade hvilken utveckling de mekaniska
verkstäderna inom landet redan vunnit, och drog han deraf den
slutsatsen, att då detta varit möjligt, behöfdes icke tullen. Denna
fråga har flera gånger behandlats, och det har påvisats, att denna
utveckling icke varit naturlig. Denna utveckling har nemligen
herott på, att maskinverkstäderna på grund af den stora utländska
konkurrensen fört ett tynande lif, och, för att åstadkomma någon
afkastning på det nedlagda kapitalet, hafva de måst försöka öka
antalet af sina fabrikat och nöja sig med en mindre vinst på hvar
och en af dem. Jag tror, att vi hafva att emotse eu rekyl på
denna utveckling hos de mekaniska verkstäderna, om de icke få
något stöd. Jag tror, att den utveckling, som de mekaniska verkstäderna
vunnit, har berott på, att de ökat antalet af sina tillverkningar,
men att nu afsättningen för dem allt mer och mer börjar
utsina. Exporten har, såsom herrarne finna, minskats, och landets
förmåga i detta fall att använda de maskiner, som tillverkas, hlir
mindre och mindre, i fall importen, såsom nu är fallet, stiger år
efter år. Och det är ju helt naturligt, ty om man ser på våra
mekaniska verkstäder, hvilka för våra förhållanden kunna anses
ganska stora, kan det icke nekas, att de vid minsta jemförelse med
motsvarande i andra länder äro små. Om nu dessa mekaniska
verkstäder under tiden för sin utveckling genom det tålamod, den
energi och den skicklighet, som de utvecklat, hafva kunnat nå en
ståndpunkt, hvarigenom de i qvalitativt afseende kunna täfla med
utlandet, frågas, om det icke vore skäl att med så litet tullskydd
som här är föreslaget taga den under armarna. Jag tror för min

del, att det vore mycket på sin plats, men oberoende häraf är det
alldeles klart för hvar och eu, att ett väl afpassadt tullskydd är
af nöden för att i vårt lilla land hvilken industri som helst skall
kunna komma upp och blomstra, och det är då sä mycket naturligare,
att en storindustri, som sysselsätter cirka 15,000 arbetare och
hvars tillverkningssumma uppgår till 1/T af hela landets tillverkningar,
i främsta rummet bör förses med skydd. Ser jag vidare,
huru detta skydd förhåller sig till arbetarne sjelfva, så finnes det
väl knappast någon industri, inom hvilken olika yrkesidkare af
så olika slag vinna sin bergning, som i den, der det tillverkas
maskiner och redskap.

Om jag nu går till den af den ärade talaren berörda sidan af
saken, att man på detta sätt fördyrar maskiner och redskap för

dem, som skola använda dem, så ligger det uti sakens natur, att
så måste ske så länge, till dess konkurrensen inom landet tvingat
ned priset, och det är ju det syfte vi sträfva efter: ett lämpligt
afpassadt tullskydd för alla olika industrier, så att den ena industrien
skall kunna tåla skyddet för den andra. Vidare har från
frihandlaTehåll påvisats, att skälet, hvarför icke tullskydd borde
åt de mekaniska verkstäderna gifvas, vore det, att de icke kunna
tillverka alla de maskiner och verktyg, som för de olika industri -

Lördagen den 7 Maj.

X:o 34.

erna behöfvas. Jag hemställer till herrarne, om, trots den utveckling,
som denna fabrikation vunnit, det finnes något enda land
i verlden, som icke måste för vissa industrier importera speciella
verktyg från andra länder. Tro herrarne icke att, om England
kan få en bättre pappersmaskin från Frankrike, det tager den
från Frankrike och tvärtom? Jo, det är alldeles gifvet.

Jemför jag tullsatsen i andra länder, hvilka finnas angifna å
de tabeller, som åtfölja tullkomiténs betänkande, så finnes det knappt
något land, med undantag af England, Norge och Nederländerna,
som icke har tull på maskiner och redskap. Jag vill icke tala om
den utveckling, som maskinindustrien numera vunnit i Nordamerika
med en tullsats af 45 procent. Med ett ord sagdt, vilja protektionisterna
ställa sig på rättvis grund, måste de medgifva, att
med den föreslagna tullen, som vi nu för första gången hafva tillfälle
att fritt uppgöra, utan att vara bundna af några traktater, är
ett stort steg taget, och de skola då finna, att ingen tull kan vara
mera rättvis än denna. De protektionister, som måste använda
dessa redskap i sina näringar, veta mycket väl, att hvad de gjort
för arbetarne och hvad de gjort för industrien i denna branch,
kommer dem sjelfva till godo. Jag är öfvertygad, att så vidt icke
de protektionistiska grundsatserna skola rubbas och partiets framgång
gå om intet, måste denna tull beslutas, och jag yrkar således
bifall till Kongl. Maj:ts och reservanternas förslsg.

Friherre Klinckowström: Efter den sakliga utredning,

som af den näst föregående talaren blifvit gjord, har jag just icke
så särdeles mycket att tillägga. Att jag med lif och själ gynnar
det skydd, som det svenska arbetet kan hafva rätt att påfordra,
det faller af sig sjelft. Man säger, och den förste talaren har äfven
nu yttrat, att den mekaniska industrien kan mycket väl bestå
utan något skydd. Jag vill i det afseendet endast göra honom
uppmärksam derpå, att flera af våra mest betydande etablissement
gått sin ruin till mötes, såsom de i Motala, Nyköping, Lindholmen
och det stora Atlas strax bredvid Stockholm. Det måtte vara
mer än tillräckligt bevis på, att det just icke är så väl bestäldt
med förhållandena, i fall man icke skulle besluta att skydda alla
dessa stora verkstäder. Gå vi till 1891 års tullkomités betänkande
och den tablå, som der förekommer på sid. 130 — 131 rörande
det skydd, som åtskilliga andra länder lemna åt de talrika artiklar,
som förekomma inom denna jernindustri, visar det sig, att, med
undantag af, såsom den siste talaren nämnde, England, Nederländerna
och Norge, nästan alla länder åstadkommit mer eller
mindre skydd för denna industri, och ofta större än hvad här är
fråga om att åstadkomma för densamma. Jag vill blott påminna
dem af herrarne, som äro gamla riksdagsmän, att i forna tider,
under frihandelsregimen, så intogs allt hvad till jernvägskonstruktioner
och rullande materiel behöfdes ifrån främmande länder, och
det var knappast möjligt att få se ett svenskt jernvägslokomotiv.
.lag, och många med mig, som äro protektionister, men icke kunde
råda öfver tulltaxans förändringar, hade likväl det nöjet att kunna

Tull

:t maskiner.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

maskiner.

(Forts.)

utfästa det vilkor vid åtskilliga anslag för jernvägarne, att man
skulle söka erhålla synnerligast lokomotiv, men äfven andra delar,
som tillhöra jernvägsdriften, från våra inhemska verkstäder. Resultatet
deraf finna vi nu med glädje. Hundratals lokomotiv äro
tillverkade inom landet och annan jernvägsmateriel derjemte. Det
skulle vara bedröfligt, om denna stora industri, som närer och
uppehåller så ofantligt många arbetare med deras familjer, genom
brist på det skydd, som den så väl behöfver gent emot utlandet,
skulle alldeles förtvina och upphöra. Om vi deremot gifva den
det skydd, som Kongl. Maj:t här begärt, skulle vi kunna utveckla
denna industri i många rigtningar och derigenom umbära importen
från utlandet.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Stephens: Herr talman, mine herrar! Såsom redan af

flere talare blifvit upplyst, lider intet tvifvel, att våra mekaniska
verkstäder i de flesta fall arbeta under ogynsamma förhållanden
med ringa eller ingen vinst. Undantag från denna regel gifvas
dock. Således finnas verkstäder som, till följd af sitt fördelaktiga
läge vid platser, der större förbrukning af maskiner eger rum och
der reparationer å desamma sålunda förekomma, äro i tillfälle erhålla
lönande arbete, oberoende af den i allmänhet rådande stora
konkurrensen. Äfven finnas verkstäder, som intaga en undantagsställning
till följd deraf, att de ega besittningsrätten till värdefulla
patenträttigheter för tillverkning af mycket efterfrågade maskiner.
Äfven finnes ett tredje slag, sådana nemligen, hvilkas föreståndare
ega den stora förmågan att genom skicklighet och handelsduglighet
kunna skaffa verkstadens produkter allmänt förtroende och således
för verkstaden vinna en rikligare afsättning. Men, mine herrar,
frånsedt dessa af mig nu omnämnda undantag, är den stora mängden
af mekaniska verkstäder och gjuterier i den ställning, att de
arbeta under mycket ogynsamma förhållanden. Anledningarna
härtill äro flera. En är den, att vår inhemska marknad är alldeles
för liten, för att det skall löna sig för våra verkstäder att, under
konkurrensen med utlandets stora verkstäder med deras vidsträckta
omsättningsområde, anskaffa de kostbara modeller, specialmaskiner
och verktyg, som behöfvas för tillverkningen af en hel del dyrbara
maskiner, för hvilka afsättningen inom landet kan vinnas endast
för ett fåtal af hvarje slag. Som vårt land vidare icke eger några
kolonier eller vidsträckta handelsförbindelser med utlandet i förening
med regelbundna ångbåtslägenheter på aflägsna länder, kan
någon större export för närvarande svårligen komma till stånd.
Således äro vi hänvisade till vår egen marknad, och för att få behålla
denna, är det nödvändigt att vi skaffa den mekaniska industrien
något skydd. Andra anledningar finnas äfven, som orsaka
att våra mekaniska verkstäder hafva svårt att med fördel kunna
arbeta sig fram, bland dessa den omständigheten, att vid anläggning
här i landet af stora industriella etablissement nödgas man
inrätta dessa efter utländska mönsterfabriker för att vara i stånd
konkurrera med dessa. Följden häraf blir den, att nästan allt

Lördagon den 7 Maj.

N:o !14.

som för eu sädan anläggning behöfves i maskinväg tages från utlandet.
Så bär förhållandet varit vid anläggningen af'' de många
stora sockerbruk, valsqvarnar, bryggerier, pappersmasse- och pappersfabriker,
väfverier och andra textilfabriker, som under de senaste
15 åren här i landet uppförts. Då en så beskaffad anläggning
skall komma till stånd, så, för att erhålla byggnader och anordningar
tidsenliga samt maskiner och redskap af nyaste och bästa
slag, går man vanligen så till väga, att man vänder sig till någon
utländsk fackman eller agent, som anskaffar de kostnadsförslag och
ritningar som behöfvas samt betingar sig rätt att från utlandet
lemna allt för anläggningen behöfligt maskingods. Bland detta
räknas en del specialmaskiner, som vi icke här i landet kunna
tillverka af den nya konstruktion och godhet samt till det billiga
pris, som de stora utländska maskinverkstäderna kunna lemna dem,
men den öfvervägande största delen sådant maskingods, såsom ångmaskiner,
vanligare arbetsmaskiner, axelledningar, remskifvor, lagerbockar
och en hel massa byggnadsgjutgods, kan erhållas här i
landet lika bra, om icke bättre, än från utlandet samt till lika så
billigt pris. Men, mine herrar, då det icke finnes tull på dessa
artiklar, faller det sig lika billigt och beqvämare att, på sätt jag
nyss nämnde, taga allt detta genom utländske agenter. På så sätt
förlora våra mekaniska verkstäder de största, bästa och reelaste
beställningar, som vårt land har att bjuda.

För att nu hindra, att så mycket maskinarbete, som skulle
kunna lemna vårt folk en hel del lönande arbete, tages från främmande
land samt för att söka bringa vår maskinindustri i bättre
ställning än den för närvarande har, är det nödvändigt, att denna,
den största industri vårt land eger, genom ett verksamt tullskydd
sättes i stånd att konkurrera med utlandets i många afseenden
bättre lottade maskinfabriker.

Man har talat om storleken af vår mekaniska industri. Våra
mekaniska verkstäder, gjuterier, om vi dertill lägga metallfabriker,
uppgå till omkring 220 stycken, sysselsätta 17,000 arbetare samt
tillverka varor för öfver 40 millioner kronor årligen. Således använder
denna industri Ve af heda landets fabriksarbetare samt producerar
varor till ett värde, motsvarande V7 af hela Sveriges industriela
tillverkning.

Utskottet har sagt, att bästa beviset på, att våra mekaniska
verkstäder icke skulle behöfva något skydd, vore den omständigheten,
att deras tillverkning under en följd af år så betydligt ökat
sig. Men enligt min tanke bevisar detta alldeles icke, att verkstäderna
erhållit någon nämnvärd '' behållning. De hafva för att
skaffa sig vinst sökt genom en ökad produktion att nedbringa tillverkningskostnaden
på sina tillverkningar så mycket som möjligt,
då det är en känd sak, att en hel del administrations- och andra
kostnader ställa sig lika höga, tillverkningen må vara stor eller
liten. Till följd häraf har man, tvingad af konkurrensen, sökt
producera billigt genom att producera mycket. Följden har blifvit
en stor ökning i tillverkningsvärdet, men min fulla öfvertygelse
är, att den behållna inkomsten är lika ringa nu som förut. För

Första Kammarens Prat. 1892. N:o 34. 4

Tull

ä maskiner.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å maskiner
m. m.
(Forts.)

att råda bot på dessa af mig antydda, för vår mekaniska industri
så ogynsamma förhållanden, ber jag att få yrka afslag på utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Almgren, Oscar: Såsom väfnadsfabrikant anser jag

mig böra yttra några ord om den stora betydelse, som den ifrågavarande
tullen skulle hafva för våra fabriker och den menliga inverkan,
den ovilkorligen kommer att medföra.

Det är förhållandet, att de maskiner, som användas för väfnadsindustrien,
icke tillverkas inom landet, liksom att det knappast
finnes någon industri, der så stor del af rörelsekapitalet är nedlagdt

i’ust i maskinerier som inom denna industri: måste man nu beräkna
:apitalet 10 procent större än förut, följer naturligtvis deraf, att
konkurrensförmågan blir försvagad. Detta är särskildt att taga
hänsyn till med afseende å våra konkurrensförhållanden med Norge.
Det pågår nemligen för närvarande en mycket skarp strid mellan
väfnadsfabrikerna i Norge och Sverige, och ledsamt nog, mine
herrar, ser det ut, som om Sverige dervid skulle komma att draga
det kortaste strået. Af ylleväfnader importera vi från Norge för
6 millioner kronor, under det vår export till Norge, oaktadt vår
gamla utvecklade ylleindustri icke uppgår till mer än 3 millioner.
I afseende å bomullsindustrien ställer sig förhållandet något fördelaktigare;
vi exportera till Norge för något öfver 3 millioner, men
importera för något under 3 millioner. Det ligger i öppen dag, att
i händelse tull på väfnadsmaskiner införes i Sverige, kommer den
svenska väfnadsindustrien i en ännu ogynsammare ställning, ty
det är en sannolikhet för att Norge kommer att bevara sin tullfrihet
i detta hänseende. Detta är ett förhållande, som jag skall
be att få påpeka gent emot herr Ekenman, som menade, att det
kunde vara rättvist, att en så stor grupp af industrien som den
nu i frågavarande, de mekaniska verkstäderna, komme i åtnjutande
af samma skydd, som redan kommit öfriga industrier till del.
Men af det anförda exemplet finna herrarne, att det låter sig visserligen
icke göra utan att mycket allvarliga rubbningar uppstå.

Det är äfven i ett annat afseende, som den ifrågavarande tullen
skulle komma att blifva af en högst menlig inverkan, och det är
på textilfabrikationens framtida utveckling. Eu driftig fabrikant,
som vill följa med sin tid, står redan nu mycket tveksam inför
inköpen af de dyrbara maskiner, som den utländska uppfinningsförmågan
år efter år frambringar i en oafbruten följd. Okas nu
denna tvekan derigenom, att till det redan förut höga priset måste
läggas ytterligare 10 procent i tull, så afstår han tills vidare från
inköpet af den dyrbara maskinen, och söker draga sig fram så godt
han kan med den gammalmodiga han har, men ett stillestånd uppstår
derigenom i utvecklingen, och stillestånd är detsamma som
tillbakagång. Samma är förhållandet med en hel del andra industrier,
sockerindustrien, pappersindustrien, ja till och med jordbruket.
Det lär väl ingen kunna bestrida, att den stora utveckling, jordbruket
på de senaste decennierna vunnit, till en god del kan tillskrifvas
det hastiga införandet af maskiner, men detta hastiga in -

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

förande skulle aldrig hafva egt rum, om icke maskinerna kunnat
erhållas till så billigt pris. Dervid är äfven att märka, att sedan
genom detta oförhindrade införande maskinerna vunnit en allmännare
spridning och ett allmännare behof i detta hänseende börjat göra sig
gällande, så uppstod också så småningom helt naturligt fabrikation
inom landet utan något skydd. Ifrån att reparera maskiner, ifrån
att tillverka reservdelar började man, sedan fabriksföreståndare och
arbetare sålunda gjort sig förtrogna med maskinerna i deras minsta
detaljer, öfvergå till tillverkning af sjelfva maskinerna; och detta
gick helt lätt och naturligt. Utvecklingen derutinnan har äfven
gått så framåt, att enklare jordbruksmaskiner numera tillverkas i
fullt tillräckligt antal inom landet och till och med utgöra föremål
för export. Men tendensen inom jordbruket är densamma som inom
industrien; den går i den rigtningen, att man använder allt större
och mera komplicerade maskiner. Det är den store godsegaren,
som här är banbrytare liksom fabrikanten på sitt håll; har han nu
att vid inköpet af maskiner taga i betraktande ett fördyrande,
stannar han i samma tvekan, som jag nyss nämnde beträffande
fabrikanten.

Man har yttrat något om den stora betydelse frågan har äfven
för våra handtverkerier, och jag skall be att få ytterligare betona
den. Inom handtverkerierna har på de senare åren en glädjande
rörelse gjort sig märkbar derutinnan, att de intelligentaste bland
handtverkarne sökt skaffa sig de maskiner, som i utlandet så mycket
användas som hjelpmaskiner inom handtverkeriet. Det fordras
ofta många år af besparingar för en handtverkare, innan han kan
skaffa sig en sådan maskin. Fördyrar man den nu för honom, så
uppskjutes tidpunkten, då han kan anskaffa den. Äfven på det
hållet visar sig sålunda ett hämmande och stillastående.

Hittills har man följt en stor och vacker princip, som tillämpats
långt före franska traktatens tid, ja, ända sedan 1856—1858 årens
riksdag, att maskiner och redskap för industriens och näringarnas
behof skola vara tullfria, att den som arbetar med sina händer
också skall hafva rätt att få sina verktyg så billigt som möjligt.
Denna princip vill man nu frångå. Jag tviflar högeligen på att
det kommer att lända till gagn för våra mekaniska verkstäder, men
hvad jag är säker om, är, att det kommer att högst väsentligt
hämma utvecklingen af såväl öfriga industrier som handtverkerierna.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Waern: Herr talman, mine herrar! En så vigtig fråga,

som denna, kan jag icke undgå att något utförligare beröra, dervid
särskildt fästande mig vid de argument, som blifvit anförda mot
den af utskottet önskade tullfriheten.

Herr Philipson började med att nämna, att 10 procent icke
skulle vara någon nämnvärd förhöjning. Mine herrar, sådana maskiner,
som användas vid pappersindustrien och många andra industrier,
kunna kosta flera hundra tusen kronor, och jag hemställer
till hvar och en, om 25 å 30,000 kronor äro en småsak, då det är
fråga om att anlägga en fabrik. Jag tror, att en sådan tull tvärt

Tull
å maskiner
m. m.
(Forts.)

N:o 84.

Tull

maskiner
m. m.
(Forts.)

52 Lördagen den 7 Maj.

om skulle blifva en mycket stark hämsko för utvecklingen, ett förhållande,
som jag icke tror man kan afvisa med påståendet, att
dessa 10 procent icke vore någon nämnvärd kostnad; tvärt om skulle
de blifva en mycket tung och svår kostnad, som skulle betydligt
fördröja utvecklingen.

Vidare nämnde samme talare, att då man införde en maskin,
skedde detta icke för någon kortare tids bruk, utan det vore meningen
att hafva den i många år; och fördelades nu denna tullsats
på hvarje år, så blefve det i sjelfva verket mycket litet man betalade
i tull. Herr Philipson har redan biifvit vederlagd af herr
Bennich, som fäste uppmärksamheten på, att om man införde en
maskin till en fabrik, så var icke förhållandet, att man sedan satt
lugn och trygg och hade den, tills han var utsliten. Jag vet icke,
hvilken herr Philipsons erfarenhet är i detta hänseende, men i all
industri jag har reda på går något sådant icke an. Vare sig man
vill eller icke, så blir man genom konkurrensen tvungen att införa
nyheter och förbättringar; man måste skaffa sig nya maskiner,
följa med utvecklingen, det är rent af omöjligt annat. Sålunda
blir kostnaden oupphörligt ökad. Hvem har väl varit delegare i
en fabrik och vet icke, att man icke kan utdela hela den vinst
den gifver, och om vinsten är liten, så är det omöjligt att göra
någon utdelning alls. Ofta har redan under det löpande året behof
af nya maskiner eller maskindelar uppkommit, och säkert befinnas
vid uppgörande af förslag för ett kommande år behof af
kapitalafsättning för sådana. Den skall användas till än det ena
än det andra, än behöfs det komplettering, än beliöfs det nytt.
Detta är en så logisk och af erfarenheten bekräftad sats, att det
förvånar mig, att den ärade talaren syntes främmande för densamma.

Herr Ekenman ansåg, att inga andra skäl biifvit anförda eller
kunnat anföras mot denna än mot hvarje annan tullsats. Jo, mine
herrar, det visar sig deraf, att redan när man 1782, således för
öfver 100 år sedan, och under en tid, då landets tullpolitik var
starkt protektionistisk, skulle bestämma tullen på maskiner, redskap
och verktyg, så inskränkte man sig till 5 och 3 procent. Och
då 1858 tullfrihet infördes, var det icke frihandlarne, som dertill
voro orsaken, utan det var något som helt enkelt tvang sig fram.
Man hade redan långt förut varit tvungen att tillåta tullfri införsel
af maskiner af nyare konstruktioner, för att icke industrien skulle
stå stilla; nya uppfinningar gjordes, och med dem kommo nya maskiner.
Och äfven i de fall, då det var tydligt, att inhemska
maskiner icke kunde tillverkas för jemförlig! pris mot hvad utlandet
kunde göra, ej heller på så kort tid, måste tullfrihet eller
nedsättning i tull medgifvas. Det hefans dä snart, att den i tulltaxan
utsatta tullen sällan tillämpades och att stor osäkerhet rådde,
om hvilka maskiner skulle erlägga tull eller vara tullfria, och det
var detta, som 1858 tvang fram tullfrihet, och icke någon strid
mellan protektionister och frihandlare. Vidare sade herr Ekenman,
att tull borde åsättas, emedan man derigenom skulle skaffa arbete
åt en sådan mängd arbetare. Mine herrar, maskinindustrien är af

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

den beskaffenhet, att den arbetar för samtliga andra industrier.
Jag vill då fråga, om det kan anses befordra arbetet, att man hämmar
dessa andra industrier i deras utveckling genom att försvåra
möjligheten för dem att utveckla sig. Bevisar icke den framgång,
som de mekaniska verkstäderna haft i vårt land, att det ingalunda
varit brist på arbete för dem. Herr Philipson sökte vederlägga
detta genom att påpeka den stora emigration af arbetare, som egt
rum från de mekaniska verkstäderna. Ja, att sådan emigration
förekommer, är visserligen ett faktum, men den har icke käft eller
åtminstone sällan haft den orsak, som herr Philipson velat framhålla.
Orsaken dertill har varit, att arbetarne genom bref från vänner eller
väns vänner fått veta, att de i Amerika kunnat få högre löner;
detta har i allmänhet varit anledningen, men icke någon brist på
utvecklingen af de mekaniska verkstäderna. Det är något, som
vi icke kunnat eller för framtiden kunna hjelpa.

Herr Fränekel har den vanan att alltid börja sina tal med
insinuationer mot sina motståndare. Denna punkt skulle nu icke
i sig sjelf vara af någon betydelse, utan blott af oppositionslusta
gjorde frihandlarne den till en hufvudpunkt. Jag måste tillbakavisa
insinuationen. För min del yttrar jag mig icke i någon sak
utan att jag anser, att hvad jag säger är rätt. Herr Fränekel slutade
för resten sjelf med att uppmana alla protektionister att fast
sluta sig kring denna punkt, ty derpå skulle protektionisternas
intressen i så hög grad bero. Detta är hans sätt att se hvad som
är lämpligt, icke mitt. Jag anser, att hvar sak bör få tala för sig.

Man anför andra länders exempel, särskildt Nordamerikas Förenta
stater. Det landet har 62 millioner invånare och derför en
högst betydande inhemsk industri, men en jemförelsevis obetydlig
utförsel af fabrikat. Denna är hos oss i förhållande till folkmängden
mycket större, och vi måste derför göra ett afseende på
konkurrensen med utlandet, som i Förenta staterna är obehöfligt.

Jag glömde att taga med mig ett papper, som styrker rigtigheten
af min uppgift i nämnda hänseende, men faktum är, att
Sveriges export af industrialster är vida större än Nordamerikas,
i förhållande till de båda ländernas folkmängder.

Jag skall icke uppehålla herrarne länge. Några ord måste
jag dock säga om den deduktion, som herr Stephens gjorde, att
man måste sätta tull på maskinerier, redskap och verktyg för att
gynna de mekaniska verkstäderna, emedan det för dem var nödvändigt
att utveckla sig på det sätt, att de nöjde sig med en mindre
förtjenst på hvarje artikel och i stället ökade produktionen.
Detta är en erfarenhet, som icke gäller de mekaniska verkstäderna
ensamt, utan som gäller all industri. Konkurrensen är så stor,
att vill man hafva någon förtjenst att lefva af, så måste man utvidga
sin verksamhet, öka tillverkningen, men minska priset och
således äfven förtjensten på hvarje tillverkad ton eller hektoliter
eller stycke. Om så har varit i alla tider, vet jag icke, men att
det är förhållandet i våra tider är säkert. Skulle man nu af denna
orsak lägga tull på maskiner, redskap och verktyg för att på det
sättet bringa de mekaniska verkstäderna eu hjelp, så skulle man,

Tull

å maskiner
m. ni.
(Forts.)

N:o 84.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

å maskiner
m. m.
(Forts.)

utom den skada man gjorde andra industrier genom att kämma
deras för dem lika nödvändiga utveckling, äfven motarbeta sitt
eget syfte, ty de mekaniska verkstädernas utveckling är beroende
af öfriga industriers. Är det åter berr Stephens åsigt, att tullförböjningen
skulle afse att hjelpa de mekaniska verkstäderna
genom att göra det möjligt för dem att minska sin produktion för
att i stället förtjena så mycket mer på hvarje artikel? Detta skulle
efter mitt förmenande vara en mycket osund utveckling, som synnerligen
menligt skulle återverka på öfriga fabriker. Dessa äro icke
fiender till maskinfabrikerna, och de senare hafva snarare ett
intresse af att så mycket som möjligt befordra öfriga fabrikers
utveckling. När dessa behöfva några maskiner, är det alldeles
naturligt, att de, om de kunna få dem till samma pris, helst skola
taga dem från de inhemska verkstäderna. Det är icke af lättsinne,
såsom berr Stephens tycktes anse, man beställer och tager maskiner
från utlandet. Om man får en maskin från en inhemsk verkstad,
så kan man med större säkerhet, på kortare tid och i allmänhet
med mindre fraktkostnad få en maskindel, som gått sönder
eller blifvit utsliten, ersatt med en ny. Det är således alltid en
stor fördel att hafva inhemska maskiner. Men hvad man icke vill,
är att, när man behöfver en maskin från utlandet, blifva ålagd
betala 10 procent till staten. Det är en förlust man gör, som går
till statskassan. Denna beskattning hafva reservanterna särskildt
hänvisat på, då de säga att man genom tullen skulle tillföra statsverket
en inkomst af betydenhet, som särskildt torde vara förtjent
af uppmärksamhet i en tid, då nya skattekällors anlitande ställes i
utsigt. Ja, det kan ju tyckas, att en statsinkomst af 1,200,000
kronor icke är att försmå, och äfven att det vore en förmån, att
den icke skulle drabba den stora allmänheten, utan blott de industriidkare,
som behöfva utländska maskiner, men en så uppenbarligen
orättvis klassbeskattning kan dock icke vara förtjent af gillande,
och jag har derför med ledsnad sett detta motiv vara af
reservanterna anfördt. Skall det, som befrämjar landets industri,
särskildt skattläggas för att statsverket behöfver penningar? På
det sättet måste landets förmåga att bära skatter snart aftaga.

Min åsigt är, att åsättande af tull på maskiner, redskap och
verktyg icke skall blifva till verkligt eller varaktigt gagn för de
mekaniska verkstäderna. I alla civiliserade länder ske ständigt
nya uppfinningar, göras ständigt nya och ändamålsenligare maskiner,
nya och bättre redskap. Och ju förr de uppfinningar, som
göras i utlandet, blifva bos oss införda, desto bättre är det för
våra mekaniska verkstäder. En sådan uppfinning var den mekaniska
trämasseindustrien. Så länge den var föremål för patent,
kunde de derför behöfliga maskinerna icke göras i Sverige, enär
icke blott fabrikationen af dem bär var okänd, utan ock derför,
att den utländske patentinnehafvaren blott på det vilkor medgaf
patenträtten, att maskinerna genom honom bestäldes. Men sedan
de utländska maskinerna blifvit införda, bar industrien hastigt
spridt sig och nu blifvit af den vigt för de mekaniska verkstäderna,
att flera bland dem, exempelvis Eorsviks mekaniska verk -

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

stad, väsentligen existerat på tillverkning af maskiner för denna
industri.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag har sorgfälligt undvikit att kasta

mig in på sjelfva stridsfrågan. Den siste talaren påstod, att denna
fråga var så vigtig, att han icke kunde underlåta att yttra sig i
densamma. Han bär dock icke försmått att taga till ordet i flera
andra frågor, så att det är således icke blott denna fråga, som han
lagt på sinnet.

Hvarför jag egentligen begärde ordet, var för att vända mig
mot den ärade talaren här strax till höger. Han, likasom den siste
talaren, yttrade, att våra protektionister söka fördyra produktionen
genom att lägga tull på maskiner och redskap. Det må nu vara
sant, att produktionen något fördyras för producenten, men hvad
hafva vi icke gjort för att denna förlust skall kunna blifva uppvägd
af de tullar, som äro åsätta de produkter, med hvilka just
dessa industrier sysselsätta sig. Den ärade talaren har opponerat
sig emot en förhöjning af denna tull, men jag tror, att om han för
sin väfnadsindustri behöfver importera en eller annan maskin,
skall han få ersättning för den förhöjda tullen blott genom det
öfverskott, som han får på de tullar, som vi nu välvilligt, men
emot hans vilja, lemna hans industri. Följaktligen har jag icke
alls någon ömhet om dessa fabrikanter. Om de, för att skaffa sig
en nödvändig och tidsenlig maskin, för denna få betala en liten
tull, skola de blifva rikligt ersatta derför.

Men, mine herrar, hvarför jag egentligen begärde ordet, det var
derför, att här är å bane, jag vågar säga, ett attentat mot det s. k.
nya systemet. Fastän en och annan af de uppträdande säger det
mera ’en passant’, är det dock, mine herrar, eu anlagd plan inom
hela frihandelslägret att göra en attack på den hörnsten inom det
nya systemet, som just innefattas i denna punkt. Lyckas de i
detta afseende, kunna herrarne vara öfvertygade om, att de hafva
åstadkommit en svår och obotlig remna i vårt skyddssystem. Det
är derför jag tager mig friheten att uppmana alla vänner af systemet,
äfven dem, som äro temligen ljumma för detsamma, men ändock
anse att det icke bör kastas öfver bord, att stå såsom en man
och rösta för den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsatsen å maskiner,
redskap och verktyg.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag har med uppmärksamhet
åhört den diskussion, som i dag försiggått i denna fråga, för att
höra, om några nya skäl skulle från frihandlarnes sida kunna förebringas.
Men jag får säga, att de hvarken varit nya eller bättre
än de, som förut varit förebragta. Emellertid hafva herrar frihandlare
med eu ihärdighet, som förtjenar allt beröm, framhållit
sina satser, såsom nu särskildt den näst siste talaren. De hafva
nog icke mycken förhoppning att i denna kammare blifva de vinnande,
men de söka att åtminstone om möjligt göra någon betydelsefull
lucka i systemet, för att sedan säga till dem, som gått

Tull
å maskiner
m. m.
(Forts.)

>T:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull

maskiner
m. m.
(Forte.)

miste om. tullskydd: Se nu, huru ni blifva behandlade af det protektionistiska
partiet! Och så hoppas de splittra dem, som vilja
skydda landets egna näringar! Med uppmärksamhet har jag, som
sagdt, åhört diskussionen i kammaren, och jag är icke litet förvånad
öfver en del satser, som uttalats från frihandlarnes sida. Då det
var fråga om siden, uppträdde man från den sidan och ville förbarma
sig öfver bondqvinnorna på landet och de fattiga i städerna
och arbetade för att de skulle få siden för billigt pris. Det skulle
för deras skull vara så nödvändigt att icke åsätta hög tull på siden.
I dag, då vi kommit till artikeln »kläder», ömmar man för de
stackars arbetarne, som skola hafva kläder, och säger: huru kan
man väl lägga tull på en sådan vara? Så har det gått hela vägen.
Då man kom till läderfabrikationen, hette det, att det icke går an
att fördyra skodonen för våra arbetare. Men dessa samma herrar
fråga icke efter, om arbetarne kunna få något att köpa kläder eller
skodon för. De säga på samma gång åt skräddaren, att det ej
skall vara någon tull på läder eller skodon, ty det fås billigare
från utlandet än här i Sverige, och åt skomakaren att det ej skall
vara tull på kläder, ty sådana fås billigare utifrån, och så undan
för undan, så att till sist blir det den utländske arbetaren, som
får göra allt arbetet och taga hela arbetsförtjensten ifrån vårt lands
arbetare. De vilja låta påskina, att de och endast de äro arbetarnes
välgörare, och det är deras rätt de vilja försvara, när de
fråntaga dem all möjlighet att erhålla arbete, liksom om arbetaren
skulle kunna lefva på sysslolöshet. Och så säga de till hvar och
en: Nej, det skall icke vara någon tull på hvad ni tillverkar, ty
de artiklar ni tillverkar kan ni köpa billigare från utlandet. Till
slut blir det utländingen, som tillverkar alltsammans, och våra egna
arbetare få endast gå och beskåda dessa kläder, läderstycken och
skodon och andra förnödenheter, som utländingen tillverkat. Men
icke blifva arbetarne nöjda eller betjenta med att blott få se på
allt detta, om de icke hafva något att köpa för. Om våra inhemska
varor också skulle vara något dyrare, torde det väl dock vara bättre,
att arbetaren har något att köpa dem för, än att han bara får gå
och se på varor, som han icke kan skaffa sig.

Under tullstriden år 1887 var jag i tillfälle att närvara på
några af de möten, som då höllos. Der uppträdde agenter, utskickade
af en känd förening här i hufvudstaden, och jag kommer
mycket väl i håg, att på ett ställe uppträdde en skräddare och en
hattmakare, som sades vara utskickade af denna förening. Desse
hade fått en promemoria hvar, som de inlärt och kunde läsa upp
så ledigt som sitt fader vår, men då skräddaren läste upp sin promemoria,
förekom der aldrig ett ord om tullen på kläder, men väl
att det vore obilligt att ha tull på hattar. Då åter hattmakaren
läste upp sitt anförande, var der uteslutet allt tal om tullen på
hattar, men deremot var det himmelskriande, att kläder skulle
draga tull. Ahörarne tyckte nog, att icke kan man väl begära,
att man skall gifva skydd endast åt skräddare och hattmakare,
ty alla arbetare kunna icke blifva skräddare eller hattmakare,
utan det finnes äfven andra yrken, som behöfva statens skydd

Lördagen den 7 Maj.

lika Yäl som dessa handtverkeri!-. Då man kom till artikeln lokomotiv,
sade man, att dessa göras både bättre och billigare i Sverige,

* men icke ens der ville frihandlarne vara med om att ålägga någon
tull. De erkände sjelfva, att den gör icke någon skada, men det
var väl för att få en lucka i systemet, som de ville utesluta denna
fabrikation. I ett fall har jag kunnat förstå frihandlarne, då de
velat borttaga tullen å artikeln krita. Det har varit frihandelsregimens
ständiga lära, att man skall lefva på lån och förbruka
utländska produkter. Det var länge som frihandlarne drefvo den
satsen, att ju mer man lånade, ju rikare blef man, och att den
ökade importen och förbrukningen af utlandets alster var ett bevis
på landets välstånd, med ett ord, man uppmanade det svenska
folket att »lefva på krita» och låna allt hvad det behöfver. Jag
undrar derför icke på, om man yrkar en nedsättning i tullen å krita.

Vidare säger man om den nu föreliggande punkten, att om
man sätter tull på maskiner, som införas från utlandet, försvårar
man möjligheten för de större industrierna, äfvensom för handtverkerierna,
att skaffa sig de maskiner, som de behöfva. Ja, man
skulle kunna vara med derom, i fall denna tull i någon afsevärd
mån höjde priset på dessa maskiner. Men jag tror, att konkurrensen
är så stor, att det icke är någon fara för en prisförhöjning. Och
om också en sådan förhöjning skulle ega rum, så blir det dock,
genom de å olika varor åsätta tullsatser, tillfälle till större afsättning
af de varor, som de producera med dessa maskiner. Frihandlarne
säga, att vi skola få köpa maskiner för billigt pris, men d.e
ställa så till, att allt hvad som skall produceras med dessa maskiner
kommer att tagas från utlandet. Hvad gagnar det att få
maskiner för billigt pris, om det icke finnes någon sysselsättning
för dem. Men hvad gör det, å andra sidan, om dessa maskiner
blifva något dyrare, om man i sammanhang dermed bereder ökade
tillfällen för producenter att vinna afsättning för sina varor inom
landet och hindrar de utländska varorna att öfverflygla dem, som
af honom produceras.

Mig synes, som om hela denna strid emellan tullvänner och
frihandlare bestode deri, att under det tullvännerna vilja söka
bereda arbete åt svenska näringar och svenska arbetare, på det
att desse skola kunna förtjena något och ha något att köpa för,
så synas frihandlarne åter endast hafva det målet att få allting
billigt, utan afseende på om man kan förtjena något eller icke.
Deruti synes mig ligga hela skilnaden emellan de båda systemen.
Jag har, för min del, alltid anslutit mig till den förra åsigten.
Hufvudsaken är, att vi kunna få arbete för våra industrier och
näringar och att man kan bereda afsättning inom landet af de
produkter, som här tillverkas. Deraf följer välsignelse för landet
i allmänhet och särskildt för arbetarne. Jag tror, i likhet med
en föregående talare, att den dag skall komma, då man icke längre
kan förvilla våra arbetare och drifva dem till att, såsom hittills,
anse dem för sina fiender, hvilka vilja skaffa dem arbete.

Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

N:o 34.

Tull

å maskiner
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 7 Maj.

Herr Philipson: Jag har begärt ordet endast för att fö
svara på de anmärkningar, som af herrar Bennich och Wsern rigtades
emot mitt förra anförande.

Herr Bennich har mycket rigtigt sagt, att transportkostnaden
hör läggas till fakturan, innan man beräknar tullen å varan, men
herr Bennich bär missförstått min mening så till vida, att, då ju
icke alla fabriker ligga vid hamnar, der tullplatser finnas, utan
maskinerna måste transporteras från dessa hamnar in i landet,
denna transportkostnad icke blir obetydlig för dessa maskiner, och
denna transportkostnad ingår dock icke i det belopp, hvarå tullen
beräknas.

Jag har af båda dessa värde herrar, och jag är tacksam derför,
fött en liten lärdom i hvad som tarfvas för textilindustrien.
Man lär så länge man lefver, heter det ju. Men jag tillstår upprigtigt,
att om jag velat öka den erfarenhet, som jag i denna väg
eger, hade jag väl icke sökt denna källa.

Herr Wasrn anförde, att en maskin för pappersindustrien skulle
uppgå till ett värde af flera hundra tusen kronor. Detta måste
ovilkorligen bero på något misstag. Jag har del i en pappersfabrik,
den största som finnes i Skandinavien, och der hafva vi
nyligen infört den största pappersmaskin, som för närvarande finnes
i landet. Jag tror, att kostnaden för densamma uppgick till 4,000
pund sterling, d. v. s. omkring 72,000 kronor. Denna pappersmaskin
har nu varit i gång under några år, och vi hoppas att den skall
kunna gå ännu i 12 å 15 år. Fördelar man då den kostnad, som
genom en tullsats af 10 procent skulle uppstå på hvart och ett af
dessa 12 å 15 år, blir den, såsom jag redan sagt, en obetydlighet.
Man har äfven talat om väfnadsindustrien. Jag ber då att fö upplysa,
att eu väfstol af det dyraste och bästa slaget ifrån Chemnitz
kostar 1,500 å 2,000 kronor. Denna väfstol anses med fördel kunna
begagnas under loppet af 10 till 15 år. Jag torde dessutom icke
behöfva upplysa dem af herrarne, som känna till förhållandena,
att hvad beträffar åtskilliga ångmaskiner, ångpannor, turbiner och
dylikt, som hit införas, man, snart sagdt, icke kan tala om huru länge
de begagnas, men det är en orimligt lång tid. Den ökade årskostnaden
skulle således, som jag en gång förut anfört, icke blifva
af någon betydelse.

I fråga om den af mig omnämnda emigrationen har herr Wasrn
anfört, att skälet härtill icke vore arbetsbrist, utan det, att vänner
och väns vänner skrifvit till dem, som emigrera, och bedt dem
komma öfver. Jag befarar dock, att han der vid lag icke har alldeles
rätt, utan att skälen allt äro flera. Det inträffar dock ty värr
ännu,, att. åtskilliga arbetare afskedas från mekaniska verkstäder
och gjuterier. Vi hafva, sorgligt nog, i dagarne ett färskt exempel
derpå. Hvart skola dessa taga vägen? De öfriga verkstäderna
äro glada, om de kunna gifva tillräckligt arbete åt det antal arbetare,
som de för närvarande hafva, och de lära väl icke kunna
sysselsätta dem.

Ur Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning skall jag be att
få uppläsa något, som måhända kan vara en liten illustration till

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

den verkliga ställningen vid våra mekaniska verkstäder och gjuterier.
I numret för förliden tisdag heter det:

»Vid Lindholmens mekaniska verkstad har under normala förhållanden
en arbetsstyrka på omkring 1,000 man varit sysselsatt.
I veckorna före påsk voro ännu öfver 900 man i arbete derstädes.
Sedan dess har emellertid en stor del entledigats, och order lära
nu vara gifna af vederbörande egare att inom de närmaste dagarne
totalt nedlägga arbetet, allt efter som pågående reparationer blifva
färdiga.

Man kan med skäl fråga: hvad skall blifva af denna stora
skara arbetare, jemte deras hustrur och barn, som nu nästan på
en gång ställas utan uppehälle? Sjelfva motse de den ovissa framtiden
med stor oro, och saken bör vara föremål för bekymmer af
samhället i dess helhet.»

Här har, gent emot hvad af de protektionistiske talarne blifvit
anfördt, mest framhållits maskiner. Men herrarne hafva alldeles
förglömt, att importen af verktyg och andra alster äfven är ganska
betydande. Det är sålunda icke endast maskiner, som innefattas
i denna grupp och som egentligen äro de som gå till ett värde af
15 millioner, utan det är äfven spadar, grepar, skyfflar, yxor och
många flera artiklar, som deri ingå.

Herrarne hafva här velat ömma för dem, »som arbeta med sina
händer», att de skola fä sina verktyg så billigt som möjligt, men
herrarne hafva icke tänkt på dessa, som, i brist på sysselsättning,
icke kunna behålla sin arbetsförtjenst. För dem tycks känslan
vara ganska ljum.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag
och afslag på utskottets hemställan.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Casparsson: Det påskyndade riksdags- och utskottsarbetet
har förhindrat mig att, med den noggrannhet jag hade önskat,
sätta mig in i alla punkter af detta digra betänkande. Hvad den
ifrågavarande punkten beträffar, har jag dock sett mig om så mycket,
att jag känner den ofantliga import, som ifrån utlandet eger rum
på detta område, och det stora fält, som här skulle yppa sig för
det inhemska arbetet. Då protektionismens uppgift är att skydda
och befrämja det inhemska arbetet, tvekar jag icke att ansluta mig
till hvad Kongl. Maj:t här föreslagit.

Här har talats om den skada, som den ifrågavarande tullen
skulle medföra för väfnadsindustrien, och det har framhållits olägenheter,
som skulle möta för eu export på Norge. Ja, derom vill
jag icke tvista. Men då man ser den stora import af väfnadsindustriens
alster, som ifrån utlandet eger rum till Sverige, kan
man med säkerhet påstå, att der skulle inom landet yppa sig en
riklig ersättning för en möjligen uppkommande förlust i exporten
af dessa varor på Norge, i händelse vår väfnadsindustri får ett
ökadt skydd.

En ärad ledamot har talat om att denna tull skulle hafva en

Tull

i maskiner
m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Tull

å maskiner
m. m.
(Forte.)

Tull

å tack- och
barlastjern
m. in.

Lördagen den 7 Maj.

menlig inverkan på jordbruket. Jag har varit jordbrukare i nära
40 år och jag tror mig något känna till såväl jordbruket som jordbrukare.
Jag har användt både utländska och inhemska maskiner
för mitt jordbruk, men jag föredrager obetingadt de inhemska; och
hvad beträffar förhållandet med jordbrukarne, åtminstone inom det
län jag närmast representerar, vågar jag påstå, att flertalet af dem
icke skall hafva den minsta betänklighet emot att betala den förhöjning
af 10 procent på maskiner, som nu ifrågasättes, fullt öfvertygade
om, att den uppstående inhemska konkurrensen snart skall
utjemna denna förhöjning. All uppfostran, vare sig för individen
eller för industrien, kostar penningar, det kan icke hjelpas. Men
om denna uppfostran är sund och rigtig, betalar den sig.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med hvad
derunder yrkats propositioner, först på bifall till utskottets i föreliggande
punkt. gjorda hemställan och vidare på antagande af
Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda förslag, hvilken senare proposition
förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 60 och 61.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 62.

Mom. a).

Herr Stephens: Ifrån äldsta tider har tackjernstillverkningen
vant en naturlig näring i vårt land. Vi ega riklig tillgång på
jernmalm såväl i våra berg som sjöar och ingen brist på skog
tjenlig till kolning. Dertill kommer, att största delen för denna
handtering nödiga arbeten, såsom kolning, malmens brytning och
upplandning, jemte transporterandet af de dels skrymmande, dels
tunga varor, som densamma fordrar, med största fördel kunna ske
på eu årstid, då jordbruksnäringen ligger nere och många fattiga
mindre bönder och torpare på landet sakna tillfälle till arbete och
förtjenst. Följaktligen är denna handtering för vårt land med
sina långa vintrar samt stora tillgång på råämnen af största betydelse.
Den har fordom spridt välmåga och välsignelse med sig
på många orter, der numera den fattiga befolkningen har svårt
att draga sig fram af brist på lönande vinterarbete. På 1860-talet
importerades tackjern årligen i medeltal till omkring 50,000 decitons.
Denna import har undan för undan stigit så, att den numera
uppgår till ett betydligt belopp, ja, öfver 011,000 decitons om
året. Samtidigt härmed ligger en stor del af vår jernmalm obegagnad
samt den vid bergshandtering vane arbetaren allt mer och
mer försvinner. Utskottet säger, att våra träkol äro alldeles för
dyra för att det skulle löna sig för oss att använda dem till tillverkning
af .gjuttackjern. Men vi ega jernmalmer, som egna sig

Lördagen den 7 Maj. 61

särskildt till frambringandet af gjuttackjern, men äro för fosforhaltiga
för att kunna användas till det fosforfria exporttackjernet.
En del af dessa malmer ligger i de södra delarne af landet långt
från bergslagen och de rena jernmalmerna. I närbeten af dessa
malmer finnes tillgång på skogar, passande för kolning, och det
lönar sig ej att föra dessa kol till aflägset liggande jernverk, som
tillverka stål, smidesjern och exporttackjern. Följden häraf blir
den, att våra naturliga produkter få ligga obegagnade, derför att
det är billigare att importera det engelska stenkolstackjernet.

På så sätt handla icke andra nationer. De söka använda sina
råämnen samt skaffa sina arbetare förtjenst och sina jernvägar
transporttillfällen genom åsättande af skyddstullar på utländska
produkter.

Således har Tyskland en tackjernstull af 88 öre, Österrike 1,42,
Frankrike 1,44, Spanien l,so, Amerika 2,48 samt Ryssland 4,30, allt
per 100 kilogram.

Dessa länder ega tillgång på mineralisk! bränsle, passande att
smälta malmen, hvilket vårt land saknar. Men detta oaktadt finna
vi det med vår fördel förenligt att importera öfver 31,000,000 kilogram
tackjern om året, samtidigt med att våra fattiga arbetare under
den strängaste årstiden få lida brist på arbete och bröd. Utskottet
säger, att vi icke kunna tillverka dugligt gjutjern, att vårt tackjern
icke är tillräckligt kiselhaltigt eller tillräckligt lättflytande.
Men, mine herrar, så är icke förhållandet. Ur den småländska
sjömalmen erhålles det yppersta gjuttackjern, som i smält tillstånd
flyter som vatten, och hvaraf man i blandning med bättre malms
jern tillverkar det yppersta gjutgods, långt öfverträffande det, som
det engelska jernet kan åstadkomma.

Bästa beviset på vårt svenska tackjerns värde är, att i närvarande
stund betalas det småländska tackjernet med 7 kr. per
100 kilogram, medan det engelska blott gäller 4,25, men naturligtvis
är, till följd af det högre priset, afsättningen högst ringa.
För att således kunna uppmuntra en industri, som för vårt land
är naturlig och förr har spelat en roll men numera håller på att
do, om icke något snart göres, yrkar jag, att den tull som Kongl.
Maj:t föreslagit, oaktadt den är alldeles för låg för att lemna det
behöfliga skyddet, bör antagas derför, att den är ett steg i rätt
rigtning och vi kunna hoppas på att längre fram få den ökad.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag på
utskottets hemställan.

Herr Lundström: Såsom hufvudsakligt skäl för sitt afstyrkande
utlåtande af Kongl. Maj:ts förslag har utskottet åberopat
den reservation, som finnes bifogad tullkomiténs betänkande i
denna punkt.

Denna reservation torde nog kunna anses väga ganska tungt,
helst om man betraktar det namn, som står under densamma.

Jag vågar dock deremot göra några erinringar.

Reservanten anmärker först och främst, att en tillverkning af
ett så kiselhaltigt tackjern, som det engelska gjutjernet är och bör

N:o 34.

Tull

å tack- och
barlastjern
m. m.
(Forts.)

>'':o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull vara, icke skulle kunna ega rum i Sverige under andra vilkor, än
ä tack- och a^t dervid användes de nya varmapparaterna, hvilka äro så dyrjh
nf,n bara och hvilka finnas blott på två ställen i vårt land, och att
(Forts.) således, om en tillverkning af sådant tackjern skulle kunna hos
oss åvägabringas, det blott skulle kunna ske vid dessa två verk.
Häremot får jag erinra, att dessa varmapparater uppförts icke uteslutande
för tillverkning af gjuttackjern, utan för helt andra ändamål,
nemligen för den stora tillverkning af bessemertackjern, som
vid dessa verk eger rum. Då vi hafva flera andra stora bessemerverk,
är det icke någon omöjlighet, att äfven dessa kunna uppföra
sådana apparater och sedan drifva gjuttackjernstillverkning såsom
eu binäring. Vidare säges, att den tull, som nu ifrågasättes, skulle
vara allt för låg samt att priset på det engelska gjutjernet i Sverige
står mycket under det svenska på vissa orter, t. ex. i Stockholm.
Det kan ju vara möjligt, att så är förhållandet i åtskilliga kuststäder,
men jag är öfvertygad om att på många ställen inom landet
förhåller det sig helt annorlunda, då man betänker, att detta jern
skall fraktas från kusten långt in i landet och kostnaden för denna
frakt skall läggas till det ursprungliga priset. Åtminstone vet jag,
att för några sådana mekaniska verkstäder in i landet man försökt
att vid närbelägna masugnar tillverka gjuttackjern, och att detta
jern blifvit icke mycket dyrare än det engelska som dit införts.
Vidare säges: »att använda ett så rent och dyrbart bränsle som träkol
för tillverkning af gjuttackjern är för öfrigt ett slöseri». Man
borde, enligt hans förmenande, använda detta bränsle för tillverkning
af sådana ädlare produkter, som betalas bättre och som nödvändigt
fordra ett renare bränsle än cokes. Detta är fullkomligt
rigtigt, om dessa produkter verkligen kunna med fördel afsättas,
men under sådana förhållanden, som ofta ega rum, att sådana fabrikat
icke kunna afsättas till lönande pris, förefaller det mig,
som vore det bättre att kunna tillverka åtminstone det tackjern,
som för våra egna behof erfordras. Vidare upptages frågan om
anläggning af cokesmasugnar, och anmärkes, att en enda sådan ugn
skulle kunna tillverka hela vårt behof af gjutjern, om den anlades
åt det hållet. Ja, det erkänner jag också, om en sådan anlägges
tillräckligt stor, men detta är ju ej så alldeles nödvändigt, och för
öfrigt föreställer jag mig, att en sådan masugn icke behöfver uteslutande
drifvas för tillverkning af gjuttackjern, utan att der äfven
andra produkter kunna tillverkas

Slutligen säges, och det är det väsentligaste, att en tackjernstull
skulle åstadkomma en märkbar prisstegring å allt gröfre gjutgods.
En så liten tull, som nu är föreslagen, tror jag dock icke
skulle hafva någon märkbar inverkan. Om den föranledde, att man
i stället för det engelska tackjernet komme att använda- betydligt
mera svenskt, så vill jag erinra, att det svenska är betydligt starkare
och har derigenom ett gifvet företräde framför det engelska
samt att gjutgodset till följd häraf i allmänhet bör kunna göras
uti mindre dimensioner och således väga mindre, än om det fabriceras
af svagare tackjern.

Ett annat skäl, som äfven anförts, är, att det engelska gjut -

Lördagen den 7 Maj. 63

jernet för oss skulle vara alldeles oumbärligt, emedan det är så
kiselhaltigt, att det icke blir bårdt vid omsmältning, och sä fosforhaltigt,
att det flyter mera qvickt och vid gjutning mera fullständigt
fyller formarne. Att det engelska jernet eger dessa egenskaper
är nog rigtigt, men jag tror, att vi skulle kunna tillverka
ett gjuttackjern, som åtminstone för de flesta behof kunde fullkomligt
ersätta det engelska. Jag vill i detta afseende erinra, att
vi hafva de bästa råmateriel dertill i mellersta Sverige, nemligen
vid Grängesberget, af hvars malmer många skulle vara särdeles
lämpliga för detta ändamål. Vi hafva dessutom, såsom en föregående
talare redan erinrat, sjö- och myrmalm i många trakter af
vårt land. Det var en tid, då dessa malmer gåfvo upphof åt eu
för den tidens förhållanden icke obetydlig industri, hvilken dock
småningom nedgått och nu nästan upphört. Enligt Kongl. kommersekollegii
berättelser om bergshandteringen, upptogs under
åren 1858—1862 årligen icke mindre än 12,643 tons sjö- och myrmalm,
sedermera oupphörligen mindre, och år 1890 endast 812 tons.
Det jern, som tillverkas af dessa malmer, har allmänt erkänts vara
ett utmärkt gjuttackjern och i allmänhet starkare än det engelska.
Häraf torde framgå, att vi utan tvifvel kunna tillverka ett godt
gjuttackjern, som åtminstone till stor del kan ersätta det engelska.
Under sådana förhållanden och då således eu gjuttackjernstiilverkning
kan åstadkommas i Sverige, hvarigenom det engelska jernet
skulle till stor del blifva obehöflig!, då 1888 års Riksdag förut
beslutat eu tull af 80 öre på sådant tackjern, ehuru den då på
andra skäl icke kunde sanktioneras, och då kammaren nyss beslutat
tull på maskiner och redskap, så är det icke mer än billigt,
att denna lilla tull också pålägges tackjernet, och att äfven denna
vår industri derigenom får någon hjelp.

På grund häraf vågar jag anhålla om afslag å utskottets förslag
och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wmrn: Klockan går starkt på 5 och vi kunna alla

vara trötta, hvarför jag ej vill förlänga diskussionen, blott yttra
några tå ord. Jag vill blott påpeka, att här är fråga om råämnen,
som höra till en betydlig industri och äro högst behöfliga för densamma.
Då synes det mig, som man icke borde fästa afseende vid
hvad en talare nyss säde, att det tinnes ställen i Sverige, der
frakten skulle göra det engelska jernet lika dyrt som det svenska,
då så ofantligt många industriidkare i andra delar af vårt land
hafva det engelska billigare än det svenska. Hvad talaren yttrade
om möjligheten att framdeles få ned priset och den utländska införseln
ersatt med jern af sjö- och myrmalm, är väl en förhoppning,
och det vore mycket kärt om så kunde ske, men för min del kan
jag icke anse, att man för denna möjlighets skull bör fördyra ett
så nödvändigt råämne och under tiden sätta alla de industriidkare,
som använda det, i mindre gynsamma förhållanden. En stor del
industriidkare, hvilka använda detta jern, producera deraf artiklar,
hvilka täfla med utlandets och måste täfla med utlandets, då de
eljest icke finge någon afsättning. Det är omöjligt för den svenske

N:o 34.

Tull

å tack- och
barlastjern
m. m.
(Forts.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Ma],

Tull

å tack- och
barlastjern
in. in.
(Forts.)

fabrikanten att betala tull på det utländska råämnet och sedan
exportera sina varor. Han skulle komma i ett mycket ogynsamt
konkurrensförhållande. Jag anser den industri, som behöfver ifrågavarande
råämne, vara så betydande, att den icke för framtida förhoppningars
och möjligheters skull bör särskildt beskattas.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Spånberg: Jag kunde inskränka mig till att på grund

af de skäl, som anförts af utskottet samt af reservanterna i tullkomitén,
yrka bifall till utskottets förslag. Men då den näst siste
talaren yttrade, att man genom att använda svenskt gjutjern skulle
kunna göra gjutgods tunnare och derigenom vinna besparing, och
då samma yttrande äfven förekommer i tullkomiténs betänkande,
och således borde vara öfvertygande, så ville jag endast anmärka,
att det i verkligheten förhåller sig alldeles tvärt om hvad handelsgjutgods
beträffar.

Såsom varande en af de större konsumenterna i Sverige af
engelskt gjuttackjern, torde jag känna till sanna förhållandet. Det
svenska tackjernet är så trögflytande, att det handelsgjutgods, som
deraf tillverkas, måste göras tjockare, hvilket naturligtvis gör det
tyngre och dyrare och således svårare att sälja.

Enligt min uppfattning är denna tull eu ren finanstull, som
skadar den svenska industrien, och dertill vill jag icke bidraga
med min röst.

Jag yrkar derför bifall till utskottets afstyrkande förslag.

Herr Reuterswärd: Jag hade verkligen tänkt yttra mig

rörande den reservation, som af den mycket framstående reservanten
blifvit bifogad tullkomiténs betänkande, men den har redan blifvit
bemött af en ärad talare, som förstår den saken vida bättre än jag.
Sedt från vetenskaplig synpunkt, är han rätte mannen här att yttra
sig om saken, och jag har intet att tillägga. Alldeles visst är, att
den nämnde reservanten, herr Styffe, betraktat hela saken uteslutande
ur vetenskaplig synpunkt Men några tackjernsaffärer torde
han icke hafva gjort, ty då skulle han finna, att hans ord vore
mycket välgrundade, om nemligen alla våra bergslager läge utefter
kusterna. Men då så icke är förhållandet, utan de tvärt om äro belägna
i våra obebyggda eller åtminstone minst bebyggda orter, der
nästan hvarje hemman är indeladt i s. k. hyttebruk, under det att
jordbruket i dessa trakter endast undantagsvis kan komma till
någon större utveckling, enär de fruktbara jordlapparna ligga inpressade
eller inflätade mellan bergen, så ställer sig saken helt
annorlunda.

Det är för bergsmannen den enda produkt, som man kan säga
att han tillverkar och hvaraf han året om skall lefva. Att taga
bort tullen på tackjernet för honom är ungefär detsamma som att
säga, att mjölnaren skall hafva tull på mjöl, men bonden, som producerar
den råa spanmålen, får icke förmånen af någon tull, derför
att spanmålen är en råvara, som det heter på det WaerAska språket,

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

men det är icke mjölet. Herr Waern säger, att tackjernet är eu
råvara. Det må så vara. Men stångjernet är då också en råvara
till manufaktur]ernet, ja, det är råvaror hela vägen fram ända tills,
vi komma till synålar och stålpennor.

Detta material, jernet nemligen, lämpar sig för de allra minutiösaste
tillverkningar på industriens område; skall nu derför
icke det nationella arbete, som nedlägges på en förädlande process
af denna vara, få njuta rättvisa, derför att fabrikanter finnas, hvilka
förädla den i högre grad och vilja hafva sin råvara så billig som
möjligt, men icke försmå den tull, som lägges på deras förädlade
fabrikat. Jag har vid en föregående riksdag, jag tror det var 1888,
sökt bevisa, att tackjernet icke kan betraktas såsom råvara i dess
ursprungliga bemärkelse, och när man tager i betraktande hvad vi
protektionister eftersträfva.

Det är ju att skydda det svenska arbetet, det må nu nedläggas
på råvara eller halffabrikat eller 3/4-fabrikat, eller hvad herrar
frihandlares konstspråk behagar kalla det, ty konstiga uttryck begagna
de, likasom då det gäller talet om finanstullar. Finanstullar
äro alla tullar, som lemna inkomster till statskassan. Enligt
herr Spånbergs och andras åsigt skulle det vara en olycka för den
svenska jérnhandteringen, att det svenska jernet är för godt att
använda, och att man derför bör importera det sämre. I sanning en
skön tanke! Men jag kan upplysa den ärade talaren om, att i fall han
lagt ner mycket penningar på att fabricera gjutjern och det har
misslyckats för honom, så har under den tid af 13 år, då jag hade
den äran vara direktör i Motala bolag, der användts till alla dess
utomordentligt grannlaga maskiner icke ett enda skålpund engelskt
jern, utan svensk myrmalmsjern, blandadt med bergslagsjern, och
det gaf denna verkstad dess anseende öfver hela verlden — ty
det finnes ingen verldsdel, till hvilken icke detta bolag, när det
hade sin bästa tid, lemnade sina produkter — och det var derpå
den lefde och utvecklade sig, på samma gång som den svenske
tillverkaren af gjuttackjern fann sig väl af att hafva denna verkstad
som kund.

Här hemma blef konkurrensen, snart sagdt, omöjlig inom maskinindustrien,
ty i vårt land skall ju allting vara utländskt; »billig
und schlecht», det är frihandlarnes valspråk.

Jag hörde någon begära ordet, sannolikt för att vederlägga mig,
men jag skall kunna bevisa, att det är fullkomlig sanning, likasom
jag kan säga, att redan under det man väntade på att tackjernstullen
år 1888 skulle af Kongl. Maj:t fastställas, fråga varit om
att bilda bolag i och för tillverkning hufvudsakligast af gjutjern,
hvartill vi ega våra utmärkta sjö- och myrmalmer, samt stora
malmfält med särdeles passande malmer för gjutjernstillverkning.

Emellertid får jag säga eder, mine herrar, att om I tagen
bort eller nedsätten tullen på tackjern, så rycken I bort den andra
hörnstenen i systemet, och derför är det som jag nu beder eder,
mine meningsfränder, att enhälligt rösta bifall äfven till denna
punkt.

Första Kammarens Prot. 1892. N:o .''14.

Tull

å tack- och
barlastjern
m. m.
(Forts.)

>T:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å tackoch
harlastjern
m. m.
(Forts.)

Herr Unger: Jag vill ej tvista med de lärde, huruvida tack jern

är råvara eller icke. Det beror väl på, för hvilket afseende
man gör sin definition. Jag menar dock att ur den synpunkten
är det icke råvara, att derpå är nedlagdt arbete — mycket och hårdt
arbete — och då arbete bör skyddas, synes jemväl tackjern böra
falla under den kategori, der skydd bör lemnas. Det införes 25,000
tons gjuttackjern om året till vårt land,''till vårt jernbärarland, och
det är obestridligt, att detta tackjern kunde tillverkas i Sverige,
t. ex. vid Grängesberg, hvars malm lämpar sig fullkomligt för detta
ändamål. Kunde man genom att skydda denna industri framkalla
en tillverkning i Sverige af dessa 25,000 tons gjuttackjern, vore
det väl ändå en minskad import till ungefärligt värde, D/2 million
kronor. Men, säger man, det skulle ej inverka å afsättningen eller
priset på tackjernstillverkningen i öfrigt. Ja, man kan visserligen
ej så noga beräkna, huru mycket det kunde verka. Men om
vi, i stället för att importera 5—6 procent af årliga tackjernstillverkningen,
som utgör omkring 450,000 tons, sjelfva tillverkade
landets behof af gjuttackjern, verkade det väl ändock något på tackjernspriset
inom landet, eftersom mindre tillgång och större efterfrågan
ju alltid måste enligt all erfarenhet och all mensklig beräkning
verka till prishöjning. För öfrigt har ingen klagat öfver
denna tull. Ingen enda egare af gjuteri eller mekanisk verkstad
bär beklagat sig deröfver, utan sedan dessa fått sitt tullskydd,
unna de gerna tackjernstillverkarne sitt.

Tackjernstillverkningen har inga stora målsmän, i synnerhet icke
inom denna kammare, men, på sätt herr Reutersvärd erinrat, utgör
den dock existensmedlet för en stor del af vår befolkning, och jag
kan icke se något skäl, då icke ens de, som närmast beröras deraf,
klaga öfver den föreslagna tackjernstullen, att undanhålla tackjernstillverkarne
det skydd, på hvilket de, tåligt fördragande andra
tullar, af hvilka de ingen nytta haft, i afbidan på traktaternas upphäfvande
länge väntat.

Jag tillstyrker alltså, herr talman, bifall till reservanternas
förslag.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Stephens: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om icke
för att med några ord bemöta en talare. Herr Spånberg har upplyst,
att han är den näst störste importören af tackjern och att han
icke kan drifva sin rörelse utan det engelska tackjernet. Det är
väl egentligen derför, att han icke kan drifva sin rörelse med den
vinst han beräknar, om han icke köper det billigaste jern hankan
få. En föregående talare har upplyst, att för 40 eller 50 år sedan
upptogos öfver 12,000 tons myrmalm i de småländska sjöarna. Det
var på en tid, då vi använde mycket litet gjutjern, i jemförelse
med vårt nuvarande behof. Den nämnda qvantiteten malm representerar
mellan 4,000 ä 5,000 tons gjutjern, och då vi veta att det
småländska jernet är så lätttlutet, att det låter blanda sig med 2/3
bergmalmsjern för att få ett lämpligt jern till gjutgods — om ock

Lördagen den 7 Maj.

N:o 34.

de deraf tillverkade spisande kanske icke blifva fullt så dåliga och
tunna som de, hvilka nu för tiden tillverkas — så kan jag af denna
anledning icke finna, hvarför vi numera icke skulle kunna liksom
förr tillverka tillräckligt inhemskt lättflutet tackjern för att dermed
kunna åstadkomma hela vårt behof af gjuttackjern.

Herr Spånberg: Jag begärde ordet derför, att herr Reuter swärd

tycktes vilja öfvertyga kammaren om, att denna tull skulle
vara till någon fördel för den nuvarande jernindustrien i Sverige.
Han tycktes drifva saken derhän, att det engelska gjuttackjernet
konkurrerar med tackjernstillverkningen i vårt land. Så är dock
ej förhållandet. Den ringa del gjutjern, som tillverkas vid våra
svenska hyttor, användes nästan uteslutande till artiklar, som i och
för bruksdriften behöfvas på platsen, och att t. ex. vid Grängesberget
eller andra hyttor inuti landet, der lämplig malm finnes,
försöka framställa gjuttackjern i större qvantiteter och till billigt
pris skulle icke låta sig gorå till följd af den dyra frakten på cokes
från England.

Vid Domnarfvet har man på senare tiden lyckats tillverka ett
någorlunda godt gjuttackjern, men nästan alla de gjuterier, som
tillverka handelsgjutgods, äro belägna i södra Sverige, hvarför den
höga frakten omöjliggör dess användande. Erakten från Domnarfvet
uppgår till öfver en tredjedel af värdet af det engelska gjuttackjernet.

Den föreslagna tullen skulle icke i minsta grad inverka till
fördel för vår jernhandtering; det blir i hvarje fall billigare att
använda engelskt gjuttackjern, och när detta på samma gång är för
ändamålet bättre, är det gifvet att någon konsumtion för. detta ändamål
af det svenska gjutjernet icke kan ega rum. Endast i det
fall, att nya masugnar anläggas vid kusterna af södra Sverige, der
coksen kan erhållas till billigare pris, skulle det svenska gjuttackjernet
möjligen kunna konkurrera med det engelska. Detta lönar
sig å andra sidan icke, ty den qvantitet gjuttackjern, som från
England hit importeras, är i sjelfva verket förhållandesvis obetydlig.
Ett enda verk af nyare konstruktion skulle icke hafva fullt arbete
med att uteslutande fabricera samma qvantitet gjuttackjern.

Herr Ericsson: Då herrarne med så stort tålamod hafva

hört på en tillverkare af gjutjern, hvilken häruti misslyckats, torde
herrarne egna åtminstone några få ögonblick åt en, som med framgång
idkat dylik tillverkning. Jag vill icke ingå på eller upprepa
hvad här är sagdt, troligen bättre, om också med lägre röst, än jag
kan åstadkomma, men jag måste yttra några ord i afseende på den
siste talarens första yttrande. Han nämnde, att han måste hafva
engelskt jern, ty han behöfde till sina spisar och annat handelsgjutgods
begagna sådant jern för att få dem så lätta och tunna
som möjligt. Ja, då är det heller icke svårt att inse, af hvilken
beskaffenhet och styrka de kunna vara, ty då det engelska gjutjernet
är mera kol- och kiselhaltigt än svenskt, så förbrännes det
också fortare än vårt svenska. Dessutom måste handelsgjutgodset

Tull å tackoch
iarlastjern
m. m.
(Forta.)

N:o 34.

Lördagen den 7 Maj.

Tull å tackoch
barlastjern
ro. ro.
(Forts.)

göras så lätt, billigt och dåligt sola möjligt, ty det säljes företrädesvis
genom mellanhand af jernhandlare, och dessa betinga sig,
som vi veta, en mycket stor rabatt, ända från 30 till 45 procent,
hvilken rabatt våra gjuteriegare med största beredvillighet bevilja
desse, under det att, om andra personer vända sig direkt till gjuteriegaren
för att köpa en spis, få de icke ett enda öres rabatt.
Just för denna höga rabatts skull och icke för att åstadkomma
något durabelt behöfva gjuterierna det engelska jernet.

Men gå till herrarne Bolinder och fråga, om de ej begagna
svenskt jern. Jo, mine herrar, de använda ganska stora partier
deraf. Under 50 års tid hafva min far och jag nästan årligen till
dem levererat svenskt gjutjern till icke obetydliga belopp. Visserligen
användes äfven vid deras gjuteri uteslutande engelskt jern
till vissa behof, och detta för konkurrensens skull, men vid alla
artiklar, som erfordra styrka, blandas detta med inhemskt jern.
Också åtnjuta de Bolinderska spisarne ett välförtjent renommé.

Om man nu finge en tull—jag säger icke, att den här föreslagna
är tillräcklig, den betyder ingenting, säger herr Spånberg
— vore det dock ett första steg att gifva våra gjuttackjernstillverkare
någon ersättning för de tullar, hvilka de erlägga till alla
andra industriidkare. Det är blott det första steget som kostar,
och det första steget kommer nog att efterföljas, om skyddstullssystemet
genom denna och många andra tullar vinner stabilitet,
så att man törs våga en tillverkning i större skala af svenskt gjuttackjern.
Dertill behöfvas icke några engelska cokesmasugnar, ty
de äro nu för tiden så stora, att några få af dem uppväga hela
den svenska tackjernstillverkningen. Man kan med fördel dertill
använda våra små masugnar, blott man har tillgång på prisbilliga
och lämpliga malmer, såsom t. ex. Stråssas kiselhaltiga och Grängesbergs
fosforhaltiga, som blandas med hvarandra och smältas med
uppoffrandet af litet mera kol än till vanligt smidestackjern, och
det blir då ett jern, hvaraf man kan gjuta både spisar och annat
handelsgjutgods. Det är blott den der egennyttan att vilja förtjena
några fattiga öre mera på den litet vägande och bräckliga spisen,
som gör, att man icke vill använda det dyra svenska jernet.

Hvad blifver följden, om vi bestämma en tull till måttligt belopp?
Jag antager t. ex. att man blott blandar 1 j0 engelskt jern
till det svenska, och då har jag hört af en i gjutning erfaren man,
att han mycket väl skulle kunna reda sig, och följden skulle blifva,
att i stället för spisar, som man nu tidt och ofta måste byta om
och snart nog får kasta på sophögen, man finge spisar, som skulle
räcka många år längre än de nu vanliga, och vi tackjernstillverkare
i bergslagen, som snart nog icke torde med någon fördel
kunna afsätta vårt jern, vi behöfde blott få afsättning för det tackjern,
som våra gjuterier behöfva, sedan importen af engelskt jern
blifvit inskränkt till det allra nödvändigaste.

Jag vet icke, om jag törs fortsätta längre, och det är kanske
nog för den, som jag nu liör begära ordet. Liksom eu föregående
talare sagt, att efter klockan vore så mycket, ville han icke vara
mångordig, så vill äfven jag inskränka mig till hvad jag vid före -

Lördagen den 7 Maj.

N:o 84.

gående tilltfällen yttrat, nemligen att man bör lemna bergslagen Tull ä tackoch
deras tullvänner tillfälle att också lefva. Jag beder således eder, °ch barlastmine
herrar, att tillmötesgå deras välberättigade önskningar genom m- matt
afstå utskottets föreliggande förslag och godkänna Kongl. Maj:ts. °rt8''

Herr Spånberg: Den siste talaren yttrade, att han icke hört
några gjuteriegare protestera mot denna tull. Tvärt om hafva alla
gjuteriegare protesterat deremot, och då Riksdagen för ett par år
sedan beslöt tull å tackjern, så hade två af bevillningsutskottets
ledamöter, nemligen herrar Tham i Första samt Sandwall i Andra
Kammaren, båda gjuteriegare och dessutom protektionister, reserverat
sig deremot.

Det har äfven sagts, att Bolinder nästan uteslutande använde
svenskt jern. Detta är dock ej förhållandet. Till maskingods använder
Bolinder svenskt jern med tillsats af engelskt, men till
handelsgjutgods uteslutande det senare.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes, jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
på antagande af Kongl. Majrts förslag i ämnet; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Som tiden var långt framskriden, uppsköts, på hemställan af
herr talmannen, den fortsatta behandlingen af förevarande betänkande
till nästa sammanträde.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 §
riksdagsordningen komme att anställas vid kamrarnes sammanträden
onsdagen den 11 i denna månad öfver de voteringspropositioner
för sådana omröstningar, som dessförinnan blifvit af båda kamrarne
godkända.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:r 42, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
^gående dispositionen af Ottenby kungsladugård med

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 72, i anledning af Andra Kammarens
återremiss af mom. b) och d) under punkten 20:o af utskottets
utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens åttonde hufvudtitel; och

bevillningsutskottets betänkande n:o 11, i anledning af väckt
motion om nedsättning i portot för lokalbrefkort.

Första Kammarens Prat. 1892. N:o 34.

N:o 84.

Lördagen den 7 Maj.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag får härmed hemställa, att på föredragningslistan till nästa
sammanträde måtte uppföras främst de ärenden, som denna dag
bordlagts första gången, derefter bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, angående tullbevillningen, till fortsatt handläggning, vidare
statsutskottets memorial och utlåtanden n:o 7 a samt n:is 62—71 i
nummerföljd, sedermera konstitutionsutskottets utlåtande n:o 15 och
derefter öfriga bordlagda ärenden i den ordning, hvari de förekomma
å dagens föredragningslista.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

Kammaren åtskildes kl. 4.so e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.