1892. Första Kammaren. N:o 32

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:32

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 32.

Onsdagen den 4 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande no 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

10 punkten.

Mom. a).

•

Friherre Klinckowström: Denna fråga har så många gånger
blifvit debatterad, dervid i allmänhet herrar pedagoger haft högre
främsta rösten och äfven till en del afgjort beslutet, att det torde na läroverken.
vara tid på, att äfven andra personer, föräldrar och målsmän, (Forts)
måtte kunna få ett ord med i laget, när det rörer deras barns
och myndlingars framtid och uppfostran. Det är på denna grund
jag ber kammaren tillåta äfven mig framställa mina åsigter i
stort i denna fråga. Jag erkänner villigt, att jag icke skall ingå
i några detaljer, och detta af flera skäl, som här äro öfverflödiga
att omnämna.

På förmiddagen har bland andra eu talare, herr Billing,
uppträdt mot det, som han förmenade, så väl grundlagsvidriga som
moraliskt origtiga i att neka elementarlärarne den af Kongl. Maj:t
begärda tillökningen på deras löneförmåner, så vida ett vilkor dervid
fästes. Jag erkänner att jag med mycken omsorg under den
lediga tiden i dag studerat § 89 regeringsformen, hvilken skulle
förbjuda att fästa detta vilkor vid aflöningens beviljande, men jag
erkänner villigt, att jag har svårt att finna någon sanning i detta
herr Billings uttalande. Vi veta litet hvar — och vi behöfva icke

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 32. 1

N:o 32. 2

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

^rarmvid {ie länge vant riksdagsman för att veta det — att vilkor vid

högre och fem- aflöningar mycket ofta fästs. Det har skett snart sagdt beständigt,
HnaS\9ärorerkmnnär nya aflöningar beviljats, att vilkor fästs för tillgodonjutande
(Forts) deraf. Denna fråga är således icke utan prejudikat. Jag erkänner
väl, att grundlagen icke bör veta af några prejudikat, men
jag finner § 89 icke förbjuda det tillvägagående i denna vigtiga
fråga, som statsutskottet nu tillåtit sig.

Derjemte nämnde herr Billing, att det vore, såsom jag tror
uttrycket föll sig, omoraliskt att vilja sätta eiementarlärarne på
svältkur, genom att förmena dem den tillökning, som här ifrågasatts.
Äfven för den frågan bar jag sökt göra mig reda, så vidt
det varit mig möjligt. Jag bar nemligen jemfört den aflöning, i
lön, tjenstgöringspenningar in. in., som nu tillgodokommer elementarlärarne
i olika klasser och under olika benämningar, på sätt
finnes upptaget i Kougl. Maj.-ts statsverksproposition till denna
riksdag, 8:de hufvudtiteln sid. 21—23, med det belopp, som så väl
Kongl. Maj:t nu föreslagit å sid. 14 i det föreliggande betänkandet
som statsutskottet förordat på sid. 56, bvilka äro nästan identiska
belopp. Det är endast det vilkor, under hvilket statsutskottet
blott ansett skäligt att bevilja dessa tillskott, som så djupt upprört
vissa personer i kammaren. Vid denna jemförelse finna vi,
att tillskotten icke äro så betydliga, att man behöfver precis befara,
att eiementarlärarne, ifall de icke nu få dessa tillskott, skola
svälta ihjel; långt derifrån! Om man bår i kammaren vill, enligt
min anvisning, jemföra hvad lärarne hafva nu mot hvad de skullo
få, så skall litet hvar icke jäfva hvad jag nämnt. Det både varit
rigtigt, synes mig, att statsutskottet på en tabell uppstält en jemförelse
öfver hvad eiementarlärarne nu hafva i diverse löneförmåner
och hvad de skulle få enligt förslaget, ty då både enhvar
af Riksdagens ledamöter kunnat göra sig klart begrepp om det
förtjenade namnet svältkur, ifall man vid denna riksdag vägrade
förhöjningen.

.Hvad sjelfva frågan beträffar och de två stora momenten i
denna punkt, nemligen latinberraväldet och indragningen af elementarläroverkens
första klass, ber jag att få derom nämna några
ord. Jag finner, att om man vill se klart, latinherraväldet numera
är oberättigadt. Att ett studium af latinet skall ega rum
och måste ega rum för vissa personer, som egna sig åt åtskilliga
yrken, finner jag vara alldeles naturligt, exempelvis för dem, som
vilja gå den teologiska, den juridiska eller läkarevägen. Det är
de tre stora afdelningar, der måhända latinet beböfves såsom specialstudium;
men hvad beträffar det af chefen för ecklesiastikdepartementet
uppgifna så kallade filologiska studiet, så tror jag,
att så få personer deråt egna sig, att derom icke är något att
säga. Och, mine herrar, den stora del af lärotiden, som egnas
åt detta latinstudium — efter hvad man sagt mig är det ungefär
en dryg fjerdedel af både lärarnes krafter och lärotiden, som

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

3 No 32.

egnas åt detta ämne — finner jag vara af beskaffenhet att kräfva
en stor förändring. Hvarför skulle man icke kunna — och jag
har eu ganska stor auktoritet att åberopa härför — upplåta i
vårt land några läroverk, der uteslutande klassiska studier bedrefves
— åtta å tio läroverk sade min illustre sagesman — och
deremot utesluta dessa studier vid alla andra?

Dervidlag, såsom alltid då han gifver ett råd eller framställer
ett förslag, finner jag det klokt och väl betänkt.

Andra Kammaren har icke först nu, utan sedan lång tid tillbaka
intagit den ståndpunkt, på hvilken jag bekänner mig äfven
stå i denna fråga, nemligen först att folkskolan bör vara ensam
bottenskola samt att de klassiska studierna böra begränsas till
rena specialstudier.

Vidare har Andra Kammaren flere gånger förordat, att den
första och nedersta klassen i elementarläroverken skulle indragas,
men också verkligen indragas och icke blott flyttning ske, så att
indragningen blefve i andra ändan af läroverket i stället för der
den skulle vara, samt att inträdesåldern skulle ökas au niveau
med folkskolans kurs.

Vidare har Andra Kammaren så långt tillbaka som vid 1868
års riksdag beslutit och vid 1890 års riksdag ånyo beslutit, att
latinstudiet skulle uppskjutas till sjette klassen, och redan vid 1880
års riksdag har samma kammare beslutit och vid 1881 års riksdag
förnyat sitt beslut, att samtliga universitetsexamina måtte,
med bibehållande af den dermed följande kompetensen till statsembeten,
få afläggas af realstudenter, utan kunskaper i latinet eller
pröfning i detta ämne. Latinet synes såsom tvångsämne böra
upphöra vid hvarje universitetsexamen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet har i ett formfulländadt
och vackert tal på förmiddagen i dag sökt försvara dels latinstudiet
i dess helhet och dels dess ovilkorliga början med den
fjerde klassen. Och oaktadt jag med största nöje hört hans anförande,
måste jag bekänna, att jag deraf icke funnit mig i minsta
mån öfvertygad. Jag erkänner villigt, att jag är så mycket barbar,
att jag icke kan inse livad nytta de klassiska studierna, sådana
de af flertalet af lärjungarne vid elementarläroverken bedrifvas,
hafva för det praktiska lifvet och uppfostran. Jag kar
genomlefvat ett långt lif i arbete och möda och varit använd på
mångahanda tjensteområden och äfven såsom representant under
några och tjugo riksdagar. Jag har icke så litet sysslat med
literära forskningar och publikationer, men jag bekänner, att jag
icke alls funnit någon saknad af att icke vara hemmastadd i de
så kallade klassiska studierna.

Jag är, det erkänner jag villigt, barbar, men det hindrar mig
icke att hafva verkat ganska mycket i lifvet, och jag har icke
funnit, att den så kallade klassiska bildningen är nödvändig för
det praktiska lifvet, med undantag för de män, som egna sig åt

Lönereglering för
lärame vid de
högre och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

N o 32. 4

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

LwmnwMde v*ssa yrkeu, hvilket jag nyss hade äran omnämna. Hvad är det
högre och fem- de klassiska studierna skulle lära oss, som vi icke skulle kunna
lära oss På annan väg? Litet hvar af herrarna, som är något
(Forts.) bevandrad i vetenskaperna, vet att litet hvar af de klassiska författarne
är öfversatt och förtjenstfull! öfversatt på de flesta lefvande
språk. Äfven i Sverige hafva vi massor af klassiska författare
öfversätta och i Frankrike, Tyskland och England finnas
de allra flesta öfversätta på dessa länders språk, så att studiet
af dessa författare på latin synes mig icke vara så nödvändigt eller
saknaden deraf så oersättlig.

Om jag nu sammanfattar min åsigt i denna fråga, ty jag
vill icke pröfva kammarens tålamod alltför länge, så anser jag,
att undervisningen bör vara allmänt medborgerlig; att undervisningen
bör vara egnad att hufvudsakligen utveckla ynglingen för
det praktiska lifvet; att undervisningen bör omfatta och utveckla
ynglingens kroppsliga helsa och förmögenheter; att undervisningen
bör afse äfven uppfostran och derför verka i samband med hemlifvet,
med familjens förmildrande inflytande; att undervisningen
bör upptaga äfven hemslöjden bland sina läroämnen och att föräldrar
och målsmän böra bära en god del af kostnaden för elevernas
undervisning.

Om Första Kammaren, såsom jag icke betviflar, kommer att
afslå statsutskottets betänkande i denna punkt, så kommer Andra
Kammaren utan tvifvel att godkänna dessa moment i punkten
10, och då skall mellan besluten skiljas genom gemensam
votering.

Om en sådan komnmr att ega rum, så tror jag att elementarlärarne
icke skola komma i åtnjutande af den tillökning i löneförmåner,
som herrarne sagt dem så väl behöfva. Det synes
mig derför vara klokt, att Första Kammaren bifaller detta moment
och äfven det följande i punkten 14 på sidan 95, der sjelfva
penningefrågan förekommer, ty jag tror att elementarlärarne skulle
vara deraf bäst betjenta.

Jag yrkar bifall till ifrågavarande moment af punkten 10.

Herr Kajerdt: I denna kammare fäldes för omkring tre
månader sedan det yttrandet, att sammankopplingen af grundskatternas
afskrifning med påläggandet af skatter och tullar, hvilka
mest trycka de fattige, var eu neslig handling. Mig synes, herr
talman, att den sammankoppling, till hvilken statsutskottets
majoritet i denna fråga gjort sig skyldig, kan förtjena en lika
sträng benämning. Man har påstått, men ingalunda förmått bevisa,
att grundskatterna äro sekelgamla orättvisor; att elementarlärarnes
aflöning, jemförd med andra med dem jemnstälda embetsoch
tjenstemannacorpsers, är en tjugu- till trettioårig orättvisa, behöfver
icke bevisas, det ligger i öppen dag. Nu har statsutskottet
erbjudit desse lärare eu liten löneförhöjning, visserligen icke sam -

Oasdagen den 4 Maj, e. m.

5 N:0 32.

mankopplad med någon beskattning af andra samhällsmedlemmar,
ty dessa lärare äro dock, trots sin fattigdom, lika väl som andra högre ochjem-^
menniskor, föräldrar och målsmän till de ynglingar, som skola na läroverken.
betala de förhöjda afgifterua; men i stället sammankopplad med (Forts.)
en omstörtning af undervisningsväsendet i Sverige, sådan att den
lindrigast sagdt är opröfvad bland alla bildade nationer. Man
fordrar att lärarne skola blifva renegater, det vill säga, de skola
öfvergifva sin tro på rigtigheten och rättmätigheten af sitt hittills
nedlagda arbete såsom bildningsdanare. Detta är priset för den
brödbit, som bjudes dem. Stöld i detta tunga val kan jag icke
ett ögonblick tveka att min pligt likmätigt uttala min öfvertygelse
och i öfverensstämmelse dermed göra mitt yrkande.

Med mina åsigter om språkundervisningens rationella bedrifvande
vill jag icke i dag besvära kammaren. De återfinnas i
1890 års riksdags protokoll. Endast det vill jag hafva sagt, att
min åsigt i väsentliga delar, om än icke i allo, öfverensstämmer
med den märkliga motion, som utan framgång framburits i Andra
Kammaren af herr Lyttkens.

Medan jag har ordet, ber jag att få omnämna några af de
yttranden, som förut här afgifvits. Eu höglärd försvarare af
statsutskottets betänkande yttrade bland annat, att det vore så
fördelaktigt att hafva förvärfvat sådana kunskaper, som vid jernvägsresor
och andra tillfällen kunde göra gagn och nytta. Jag
ber att deremot få ställa hvad vår störste historieskrifvare en
gång yttrade: »Det är icke de vackra färdigheterna som göra
mannen.» Man begagnade ock förr uttrycken »romaresinne» och
»mannen med romareviljan». Dessa uttryck, stälda tillsammans,
synas utvisa halten af det slags bildning, som förordas i de yttranden
jag omnämnde.

Samme högt ärade talare yttrade, att man borde biträda Andra
Kammarens bifall till utskottets betänkande för att sedermera latinet
skulle få vara i fred i sin afskilda vrå i de fyra högsta klasserna.

Min öfvertygelse är att detta skulle vara detsamma som att genom
ett onämndt tvång låta latinet sotdö, ty vi veta alltför väl, att
det stora pedagogiska misstag, som skulle ligga deri, att låta
latinstudiets väljande på detta stadium bero på lärjungarnes
vilja eller deras föräldrars önskan, skulle leda derhän, att latinet
skulle sina ut genom dessa för latinets första inhämtande medelmåttigt
begåfvade ynglingars motstånd, hvilka icke skulle släppa taget,
förr än de blefve qvitt bördan att på ett sådant stadium inhemta
ett så svårlärdt språk.

Den näst föregående talaren begagnade ett uttryck, mot
livilket jag måste protestera. lian talade om latinherraväldet.

Men något sådant herravälde finnes icke numera. Vill man taga
ett schema och jemföra ett vigtigare ämne, som genomgår läroverkets
alla klasser, med latinet, så skall man finna, att det förra

N:o 32. 6

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Lönereglering för har mycket större herravälde, utan afseende å den inskränkning,
hög™ochdfém- som bär föreslagits för latinet.

Samme talare nämnde såsom skäl för Första Kammaren att
(Forts.) ingå på statsutskottets förslag, att Andra Kammaren många gånger
fattat det beslutet, att latinet skulle inskränkas. Jag ber att också
få erinra derom, att samma kammare ännu flere gånger vägrat
att skaffa landet ett betryggande försvar. Vi kunna häraf se,
hvad ett så många gånger fattadt beslut så väl i ena som i andra
afseendet kan halva för betydelse. Förunderlig synes mig i sanning
den svenska Riksdagen — ty så måste man ju benämna
majoritetens beslut — i sin djerfva och sorglösa sjelftillit att försmå
eller förakta andra folks lärdomar. Så vägrar Riksdagen ena
dagen att göra landets ungdom krigsduglig, ty den tror sig slippa
kriget och dess följder; en annan dag vägrar den att göra landets
ungdom bildad på det sätt och i den ordning, som gäller
hos de förnämsta kulturfolken, ty den tror sig begripa den saken
bättre än dessa kulturfolk. Våra krigande förfäder sjöngo med
ära och sanning: »Förfäras ej, du lilla hop!» Våra samtida lagstiftare
tyckas vilja sjunga detsamma. Gifve Gud att det icke
blifver parodi på både äran och sanningen! Jag önskar långt mera
än jag hoppas, att framtidens skördar af samtidens sådd icke
måtte blifva allt för bittra så i ena som andra hänseendet.

Hvad mitt yrkande beträffar, så, ehuru jag trodde mig veta,
att Kongl. Maj:ts proposition skulle kunna oförändrad antagas,
förenar jag mig, efter de upplysningar iag erhållit, i det yrkande,
herr Biliing framstält.

Herr Boström, Filip: I anledning af herr Billings yrkande
att det förslag, jag i mitt förra anförande framstält, skulle så" ändras,
att kammaren måtte antaga utskottets hemställan i punkten a)
med utbytande af orden »med vilkor» mot orden »under förvissning»
skall jag bedja att få återtaga mitt yrkande och förena
mig med herr Biliing. Kongl. Maj:t har nemligen förklarat sig
ingå på ett sådant uttalande af 1890 års Riksdag, och då kan
man vara förvissad att Kongl. Maj ds beslut äfven nu blir enahanda.

Jag yrkar att orden »med vilkor» i utskottets hemställan i
punkten a) utbytas mot orden »under förvissning».

Herr Nyström: Jag skall bedja att få till protokollet anfördt,
att jag för min ringa del måste — jag vill denna gång
tillägga ty värr — motsätta mig hvarje skolreform, som innebär
en förlängning af lärjungarnes lästid och en förkortning af den
fritid, som våra barn nu åtnjuta, och hvars bibehållande synes
mig vara för dem af ojemförligt större vigt än det tvifvelaktiga
plus i kunskaper, som reformen kunde medföra.

”Vidare ber jag att få säga, att det synes mig att i herr

7 N:o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Lyttkens’ vidlyftiga plan för ordnandet af undervisningen vid de Lönereglering för
allmänna läroverken finnes mer än en tanke, som är värd att ''4“7ooA/mtagas
till vara, särskildt hvad angår förslaget att skolan skulle o^aaum»^
för de ynglingar, som ärna egna sig åt praktiska yrken, vara (Forts.)
afslutad vid sjette klassen. Jag tillägger, att detta dock blott
låter sig göra under förutsättning att vid dessa ynglingars efter
skolan fortsatta utveckling den anglosachsiska grundsatsen »praktik
först, teori sedan» också här i landet vinner tillämpning. Endast
i fall denna grundsats, som redan här i Sverige blifvit införd på
två, måhända tre områden, kommer att iakttagas i allt flera afseende^
kunna framtidsplanerna i herr Lyttkens’ program komma
till en lyckobringande tillämpning.

Sedan jag nu gjort dessa uttalanden, vill jag tillägga, att
jag icke kommer att framställa något slags yrkande, emedan jag
i min ringa mån framför allt vill undvika såväl att än ytterligare
tilltrassla denna skolfråga som ock att lägga ytterligare svårigheter
i vägen för den man, ecklesiastikministern, hvars syften jag
tvärtom på det ifrigasto önskar befrämja.

Jag vill blott ytterligare säga, att då en talare jäfvat det
yttrande, som här fälts af herr Billing, att det vore omoraliskt
att sammankoppla lärarnes berättigade kraf på löneförbättring
med frågan om eu reform af skolväsendet, den talarens uppträdande
fört mig i minnet, huru han vid eu föregående riksdag
sagt, att man borde använda skolmännens nöd såsom en trumf
att dermed framtvinga den skolreform, som han och hans meningsfränder
önska. Men, mine herrar, detta kort är icke någon
trumf, det är — då man vill använda lärarnes nöd som pressionsmedel
_ ett sannskyldigt misérekort, och jag tror icke att denna
kammare vill spela med sådana kort.

Herr Kerfstedt: Då jag deltagit i denna frågas behandling
i andra utgiftsafdelningen och i utskottet, hoppas jag det skall
tillgifvas mig, att jag yttrar några ord. Jag skall icke länge upptaga
kammarens tid.

Hvad som förmått mig att ställa mig på den ståndpunkt,
att jag vill bibehålla latinet i den klass, der detta språk nu börjar
att studeras, har i viss mån varit min egen erfarenhet såsom
yrkesidkare beträffande nödvändigheten för dem, som egna sig
åt detta yrke, att i god tid inhemta den nödiga underbyggnaden
i latin. Livad mitt yrke angår, har det visat sig nödvändigt att
hafva under minst fyra år studerat latin, för att man skall kunna
med framgång börja arbeta i yrket. En framställning har för
några år sedan blifvit gjord hos regeringen om att kompetens
för vinnande af inträde på apotek skulle utsträckas till studentexamen,
men regeringen afslog denna framställning, emedan det
ansågs, att apotekseleverna i sådan händelse skulle blifva för
gamla. Genom den förändring af läsordningen, hvad latinet

N o 32 8

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

L^ZemM9d!rangkr’ som lltskottet föreslagit, skulle emellertid eleverna tvingas
högre och fem- att aflägga studentexamen, innan de blefve mogna att böria sin
verksamhet på apoteken. Detta är alldeles tydligt, ty om latinet
(Forts.) skall börja att läsas först i nedre sjette klassen, måste eleverna,
för att erhålla sin fyraåriga kurs i språket, genomgå nedre sjette,
öfre sjette, nedre, sjunde och öfre sjunde klasserna, således aflägga
studentexamen, innan de begynna sin långsamma 3''rkesbana.
Såsom yrkesidkare anser jag eu sådan förändring olämplig.

Hvad saken i öfrigt angår, så anser jag det vara djerft att
förminska studiet af latinet i våra skolor, när vi icke hafva ledning
af någon erfarenhet från andra länder, hvilken visar, att en
sådan förminskning går för sig. Jag har nyligen i tidningarna
sett, att innan danska riksdagen upplöstes, der till behandling
förelåg ett förslag om löneförhöjning till lärarne vid deras latinläroverk,
och att danska folketinget, i likhet med Andra Kammaren
hos oss, för medgifvandet af eu löneförhöjning åt lärarne
uppstält vilkoret af eu minskning af latinstudiet, ungefär i samma
omfång som här blifvit föreslagen. Men löneförhöjningen beviljades
.slutligen af folketinget, som släppte förslaget om minskning
i latinundervisningen, och detta beslut fattades kort innan
folketinget upplöstes. Detta fall visar, att man i Danmark icke
vågat taga det steg, hvilket föreslagits af utskottsledamöterna från
Andra Kammaren och åtskilliga ledamöter från denna kammare.

Det är dessa förhållanden, som hafva föraniedt mig att ställa
mig på den ståndpunkt i frågan, som jag intagit; och inskränker
jag mig att yrka bifall till herr F. A. Boströms m. fl. reservation,
sådan denna nu blifvit af honom modifierad.

Friherre von Krsemer: Då jag på förmiddagen så länge

upptog kammarens tid, skall jag försöka att nu fatta mig kort,
men det har förekommit några gen-anmärkningar, hvilka jag anser
mig för sakens skull, icke för min egen personliga skull, böra upptaga
till besvarande.

Herr Törnebladh sade, att om icke latinstudiet medförde annan
nytta, så lärde det dock eleverna kunskapen om en rätt begränsning.
Möjligen kan latinet lära eu begränsning i uttrycket, men
säkerligen icke i periodbyggnaden, ty den ohyggliga, långa periodbyggnaden
med en mängd mellanmeningar, den härstammar säkerligen
egentligen från det gamla Rom, om vi också fått den till en
del via Tyskland.

Vidare sporde samme talare i anledning af min tvekan, huru
man skulle uttala en latinsk vers, så att accent och qvantitet kunde
försonas, om jag kunde uttala första versen i Tegnérs »Svea», så
att accent och qvantitet försonades. Jag vill härvid först anmärka,
att den svenska versen icke är byggd på qvantitet, icke alls! Den
ifrågavarande versen skall naturligtvis uttalas:

»Jord, aom mig föstrat har och fädrens aska gömmer»

9 N:0 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

i enlighet med ordaccenten. Men, svaras det kanske, då öfverens''
stämmer versen icke med det så kallade jambiska schemat, ty högre och femefter
detsamma borde den uttalas: »Jord, söm» etc. När dock
man, som sagdt, i stället uttalat: »Jord, som mig» etc., så är (Forts.)

detta eu ytterst vanlig rytmisk figur, som i musik kallas synJcop
och som består deri, att den föregående svaga taktdelen får taktslaget
i stället för den efterföljande annars starka taktdelen. Eu
modern dansk verslärare, Ernst von der Kccke, har till och med
velat utsträcka ombytet af taktslagets ställe till alla delar af den
jambiska versen. Han har dock grundat sin åsigt på eu invecklad
dipodi-teori, som jag tror är en sämre tolkning af saken än den
från musikläran liemtade, hvilken jag anfört.

Herr biskop Billing påstod, att utskottets förslag vore grundlagsvidrigt,
såsom stridande emot 89 § regeringsformen, hvilken
handlar om den så kallade ekonomiska lagstiftningen. I denna
paragraf heter det: »Riksdagen ege dock icke magt att i dessa

mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar,
att hos Konungen anmälas, och hvarå Konungen, sedan statsrådet
deröfver blifvit hördt, göre det afseende Han för riket nyttigt finner.»

Men, mine herrar, om vi här besluta att skollärarne skola få den
och den löneförhöjningen under vilkor att vissa förändringar göras
i läroverksstadgan, så beror det ju på Kongl. Maj:t att sedan göra
förändringarna eller icke. Jag kan icke inse, att genom ett sådant
Riksdagens beslut det ringaste ingrepp skulle ske i Kongl. Maj:ts
rätt. Det är icke vi, som besluta att förändringen skall göras,
utan vi bevilja anslaget under vilkor att förändringen göres, och
derom får Kongl. Maj:t besluta, sedan han hört statsrådet.

Samme talare förklarade, att hvarje vilkor vore omoraliskt.

Ja, derom kan hvar och eu hafva sin egen tanke. Jag har sjelf
tagit mig friheten på förmiddagen att säga, att jag icke anser kompromisser
vara rigtigt bra, men de äro nu eu gång så inrotade i
vårt politiska lif, att man icke kan blifva af med dem, och för det
fall, att man, såsom jag här, önskar båda de hopbundna sakerna,
så vore det opraktiskt att förkasta dem blott för det att de äro
hopbundna. Herr Billing ansåg sig kunna hjelpa saken och borttaga
det omoraliska i utskottets förslag genom att insätta orden
»under förvissning» i stället för »med vilkor». Jag tycker att
skilnaden mellan dessa uttryck är i sak så liten, att genom denna
förändring förslaget åtminstone ej blir mer än lialfmoraliskt. Om
Riksdagen säger »under förvissning», så är detta icke mycket bättre
än att säga »med vilkor». Det ena uttrycket är ungefär lika
bindande för Kongl. Maj:t som det andra. »Under förvissning»
är en litet artigare fras, det medgifver jag, men icke mer. Kan
det nu vara skäl att för eu så liten ordskilnad sätta på spel lärarnes
löneförhöjning, som vi ju anse behöflig? Yi veta, att Andra
Kammaren utan att ens göra sig mödan af en votering antagit utskottets
förslag. Om nu kamrarne stanna i olika beslut, så torde

N:o 32. 10

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Ljärea™’vid döcr hela förslaget hafva fallit. Det är nio utsigter mot eu att, såsom
högre och fem- skedde 1890, en sammanjemkning icke kan komma till stånd.

Ar det då skål omintetgöra lärarnes lönereglering genom att hålla
(Forts.) på en liten ordskilnad blott för att uppskjuta ändringen i läroverksstadgan
några år, ty förr eller senare kommer den med all
säkerhet att gå igenom.

Herr Biliing bröt äfven mycket skarpt stafven öfver »de 18
i utskottet», Indika varit med om motiveringen i utskottets betänkande,
särskildt derför, att de således också måtte varit med om
uttrycket å sid. 46, der det står »då slutligen Riksdagen i fråga
om undervisningsplaner vid de allmänna läroverken icke bar annat
tillfälle att för sina önskningar vinna afseende, än vid anslagsfordringars
beviljande» o. s. v. Jag medger att detta är ytterst fult
skrifvet, jag både så när sagt att det är gement. Men då herr
Biliing räknade mig för eu af de 18, som varit med om detta
uttalande, så visar detta, att han icke sträckt sin lektyr af betänkandet
ända till reservationerna, ty då skulle lian funnit att jag,
på sid. 191 i betänkandet, reserverat mig mot vissa delar af motiveringen
till 10:de punkten, och det var just på dessa ord, som
jag dervid tänkte. Jag tror således, att jag för min del icke drabbas
af hans klander.

Herr Kerfstedt sade, att om latinstudiet uppskötes till sjette
klassen, skulle ingen kunna få anställning såsom apotekselev, som
ej tagit fullständig afgångsexamen. Detta är visserligen mycket
behjertansvärdt, men det förefaller mig som om det skulle * vara
tillräckligt, om de, som ville blifva sådana elever, geuomginge efter
eller vid sidan af skolan någon helt liten särskild kurs, tillräcklig
för att de skulle kunna läsa det der stubbsvansade latinet på
burkarne. Hans yttrande erinrade mig om ett ställe i Coopers
roman »Susquehannas källor». Der berättas om ett samqväm i
ett nybygge vid Susquehannas källor hos ställets egare, kretsdomaren
Marmaduke Temple. I sällskapet kom man på något sätt
att tala om latinet, och då sade eu närvarande farmaceut: »Latin,
det är ett besynnerligt språk, ty far. av. det betyder hafremjöl.»
— Eu sådan latinkunskap, tyckes mig, skulle till och med kunna
inhemtas rent mekaniskt utan någon längre skolkurs.

Herr Nyström sade, att hans tanke var, att man i allmänhet
alltid först borde studera eu sak praktiskt och sedan lära sig sakens
teori. Jag förundrar mig på det högsta, att han med eu sådan
åsigt ändock slutade med att motsätta sig den mening, jag hyser
i frågan, i stället för att med mig anse, att man först bör studera
grammatikan på svenska språket. Att så göra är ju att på det
praktiskt bekanta materialet, modersmålet, lägga den teoretiska
mallen grammatiken, i stället för att, om man börjar med latinet,
man har att inhemta teorien om ett obekant material.

En aktad skolman, herr Kajerdt, anförde att Geijer sagt, att
det icke är färdigheterna, som göra mannen, och detta citerade

11 N:o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

lian i anledning af mitt yttrande, att man icke hjelper sig fram
på jernvägsresor med latin. Det kan nog så vara, att färdigheterna högre och jmicke
g fira mannen, men säkert är också, att den som färdas på
jernväg i främmande land utan att ega färdigheten att tala ett (Forts.)

utländskt språk, den reser icke som eu man, utan som en kappsäck.

Samme talare sade vidare, att det vore hårdt om föräldrar,
som det önskade, icke skulle hafva ett latinläroverk, dit de kunde
skicka sina söner. Han borde dock ändra ordet föräldrar till
fäder, tv möjligt är ju att fäder vilja hafva sådana läroverk. Men
säkert är, att om mödrarna finge rösta i frågan, skulle den snart
vara afgjord.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Annerstedt: Redan under, förmiddagens diskussion

fästes uppmärksamhet derpå, att den fråga, som nu föreligger till
Första Kammarens afgörande, utom de först i ögonen fallande sidorna
om löneförbättring åt lärarne, och den af statsutskottet föreslagna
ändringen i läsorduingen, äfven har eu tredje, som torde
vara den vigtigaste. Statsutskottets pluralitet har nemligen föreslagit
Riksdagen — och således äfven Första kammaren såsom den
ena halfparten af Riksdagen — för första gången, såvidt jag vet, att
fatta beslut i den riktning, att såsom vilkor för beviljandet af anslag
till löneförbättring åt tjensteman foga införandet af en viss
organisation af en allmän inrättning. Det är sant, att vilkor vid
löneregleringar ofta förekommit, men hittills hafva vilkoren alltid
varit sådana, att de egt ett organiskt samband med den löneförbättring,
som varit i fråga. Såsom sådana vilkor har fästs bestämmelser
om införandet af nya skyldigheter för de tjensteman, om
livilkas löneförhållanden det varit fråga, eller ock bestämmelser,
afseende att skaffa medel till löneförbättringen, t. ex. angående
lösen för handlingar, vissa afgifters utgående i stämpelpapper o. s. v.

Men här har statsutskottet gått vidare och såsom vilkor fölen
förbättring af aflöningen åt lärarne vid de allmänna läroverken
uppstält fordran på en viss orgnaisation af dessa läroverk. Det
har redan förut blifvit påpekadt, att ett sådant vilkor, fogadt till
frågan om eu lönereglering, icke är annat än ett kringgående af
89 § regeringsformen, och i detta påstående instämmer jag till
alla delar. I 89 § regeringsformen uttalas tydligt och klart, att i
fråga om grunderna för allmänna inrättningar af alla slag eller
som det i slutet af samma § heter »något, som rikets allmänna
styrelse rörer», Riksdagens magt är att i skrifvelse till Konungen
anmäla sina föreställningar och önskningar, hvarefter sådana frågors
afgörande tillkommer Konungen; dervid han å framställningen gör
det afseende han för riket nyttigt finner. I paragrafen tillägges
slutligen att, om Konungen uti sådana frågor framställer förslag
till Riksdagen, förslagen der skola béliandlas såsom lagfrågor. Af
dessa bestämmelser i grundlagen framgår tydligt, att ett förslag,

N:0 32. 12

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

“SS*''sådant som det nu föreliggande, deruti statsutskottet för bifall till
mfsi åchaUmän en löneförbftttring uppstält vilkor, som icke stå i något organiskt
na läroverken. ''samband med denna fråga, utan hafva betydelse endast för orga(Forts.
) nisationen af eu allmän inrättning, det uppstälda vilkoret rörer
ordningen och läsplanen i skolorna, icke kan vara rigtigt, och att
detta utskottets förfarande står i bestämd strid med grundlagens
andemening. Huruvida icKe detsamma också strider mot grundlagens
bokstaf, tillhör kammarens talman och kammarens majoritet
att afgöra.

Häremot har nu blifvit invända att Riksdagen icke beslutar
något i ärendet, utan hemställer till Kongl. Maj:t att deri besluta,
endast vid äfventyr att, om Kongl. Maj:t icke fattar beslut i den
retning, Riksdagens skrifvelse framhåller, anslaget skall hafva förfallit.
Jag hemställer emellertid, om denna form för ett beslut af
Riksdagen är något annat äu en förklädnad för Riksdagens afgörande
af frågor, dervid Konungens fria pröfningsrätt, om icke helt
och hållet uteslutes, dock så väsentligen inskränkes, att det väl
kan sägas, att, om Första Kammaren lånar sig till ett sådant ''tillväga
gående, och detta följaktligen vinner burskap i Riksdagen,
dermed Konuugens hela administrativa myndighet och ekonomiska
lagstiftningsrätt är utstruken ur Sveriges grundlagar, väl icke på
papperet, men i verkligheten.

Vill Första Kammaren icke för sin del bidraga till eu sådan
utveckling af den svenska statsrätten — en utveckling, hvilken
hvarje undersökning af förhållandena i andra länder eller af vår
egen äldre historia tydligt ådagalägger långt ifrån innebära ett
framsteg, utan utgöra ett återfall i förhållanden, under hvilka
landet förr lidit, om hvilka 1809 års gruudlagsstiftare egde full
kännedom och hvilka de sökt att förekomma — vill Första Kammaren
icke bidraga till eu sådan utveckling af vår statsrätt, så
bör Första Kammaren ovilkorligen afslå det vilkor, som här fogats
till den föreslagna löneregleringen. Det är i detta fall som i andra
af största vigt att — då här är fråga om latinet må det tillåtas mig
att anföra ett latinskt uttryck: »principiis obsta» — sätt dig
till motvärn i början. Ty ett felaktigt formelt tillvägagående har
i likhet med andra felaktiga gerningar den följd, att det första
felsteget drager med sig ett annat och så vidare i ökad progression,
och att man slutligen kommer till ett sådant tillstånd,
om hvilket med ett gammalt uttryck kan sägas, att man hvarken
kan fördraga det onda eller botemedlen derför.

På dessa skäl vågar jag vördsamt hemställa, att Första Kammaren
— kammaren må hafva hvilken åsigt som helst i latinfrågan
och anse att latinläsningen bör börja i den ena eller andra
klassen eller kanske helt och hållet uteslutas från skolan — ville
endrägteligen sammansluta sig om det beslut att bifalla statsutskottets
förslag i punkten a), med uteslutande af orden »med
vilkor att sådana ändringar i stadgan för rikets allmänna läroverk

13 N:0 32,

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

före utgången af år 1893 vidtagas, att dels, i öfverensstämmelse
med chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 februari 1890 framstälda åsigt, det nuvarande na läroverken.
latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttages, dels (Fort?.)
latinets inträde i läroverken uppskjutes till nuvarande sjette klass,
utan att de åt detta språk i de fyra öfre klasserna nu anslagna
lärotimmar ökas.»

De öfriga af statsutskottet uppstälda vilkoren äro, enligt mm
åsigt, af den beskaffenhet, att de stå i organiskt sammanhang med
löneregleringsfrågan. Läsetermiuernas ökning innebär nemligen
detsamma som ökad tjenstgöringsskyldighet för lärarne, och höjningen
af terminsafgifterna kan betraktas såsom eu utväg att anskaffa
medel till löneregleringens genomförande.

Herr Sundberg: Diskussionen har redan fortgått så länge,

att den, som i likhet med mig så här sent får ordet, svårligen
kan hafva något nytt att andraga, utan antingen måste åberopa
hvad redan af liktänkande under diskussionens fortgång blifvit
sagdt, eller ock rent af bli eu repetitör. Men det oaktadt anser
jag det likväl för min skyldighet att yttra några ord för att dermed
angifva min ståndpunkt i frågan. Jag anser en sådan
skyldighet åtfölja det embete jag innehar, och den erfarenhet på
skolans område, som jag under en snart femtioårig verksamhet
hunnit förvärfva. Jag anser mig då i främsta rummet höra
uttrycka min glädje deröfver, att statsutskottet åtminstone behjertat
lärarecorpsens ställning och tillstyrkt den aflöning, som Ivongl.

Maj:t under vissa gifna förutsättningar har föreslagit. Men på
samma gång jag uttalar min glädje deröfver, får jag upprigtigt
säga, att det icke blott smärtar mig, utan att jag derjemte måste
inlägga eu protest mot, att utskottet till sitt tillstyrkande fogat
ett vilkor, som, enligt min tanke, är omöjligt att antaga. Hvarför
det är omöjligt, är redan flera gånger under dagens lopp angifvet,
och särskildt har den siste ärade talaren närmare påvisat, huru
och hvarför det icke gerna kan antagas, såvida man icke godtyckligt
vill ingripa i Kongl. Maj ds lagstiftningsrätt. Och detta
är ju mycket lätt att förstå och skulle hafva förståtts af alla, som
i utskottet handlagt ärendet, om man icke hade en förunderlig
lust att med vårdslöshet och godtycke handtera affärer, så snart
det rörer skolan och undervisningsväsendet, under det man på
andra områden skyggar tillbaka för dylika kombinationer, som
här äro gjorda. Om fråga vore, att domarenas aflöning i landet
skulle förhöjas, och man skulle såga: får gå, vi äro villiga att
bevilja denna löneförhöjning, men med vilkor, att lagen, efter
hvilken domarena skola döma, i det eller det stycket ändras; eller,
låt oss taga ett annat exempel, om fråga vore att förhöja sjöofficerarnes
aflöning. Sade man då: ja bevars, de må få hvad åt
dem är begärdt, det är billigt, men med vilkor att vissa paragrafer i

f

N:o 32. 14

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Li^a^Tidde navigationsreglemeiitet ändras. Hvem bland eder, mine herrar,
högre och/em- skulle icke finna en dylik kombination af olikartade ämnen rent
na läroverken. af löjlig? Men här tycker man icke att det är löjligt.

(forts.) Hvad dessutom sjelfva saken vidkommer, som detta så kallade

vilkor handlar om, tror jag icke, att om vilkoret godkändes, den
derpå skulle kunna något vinna, utan tvärtom betydligt förlora.

Det vore orätt af mig att försöka så här sent på aftonen
öppna ett latinkrig eller fortsätta ett latinkrig, som haft sina små
ansatser under dagens lopp. Det skulle tjena till rakt ingenting.
Dem som veta, hvad latinet duger till, behöfver man icke säga
det. Dem åter, som icke förslå det, icke hafva sinne derför,
hjelper ingenting. Men så mycket kan jag dock i allra största
korthet yttra, att med denna uppflyttning af latinet till 6:te
klassen skulle hela undervisningen i detta språk så påtagligen
förlora, att blott ett par ord antydningsvis böra vara tillräckliga.
Först och främst skulle dermed det pedagogiskt uppfostrande
inflytande, som detta språk i undervisningen ostridigt har, gä
förloradt, om sjelfva elementerna skulle inhemtas först då detta
inflytande skulle som bäst göra sig känbar! och visa sina yttringar.
Tro herrarne för öfrigt, att det skulle vara mycket smakligt fölen
yngling vid den ålder, som sjetteklassister hafva, att börja på
med sjelfva elementerna i ett så svårlärdt språk som latinet. Det
skulle blifva eu odräglig börda för dem. Och jag tror, att den
kunskap, som de efter fyra år skulle hafva förvärfvat, skulle
vara så knapphändig, att den alldeles icke såsom latinkunskap
skulle hafva det värde man åsyftade, och som man måste försöka
åstadkomma för den del af lärjungarne, som gå till universitetet
för att studera vidare, särskil dtsådana ämnen som teologi, filologi,
filosofi och historia. Friherre Klinckowström nämnde, att de
nog skulle hjelpa sig ändå. Jag ber om ursäkt, att jag har eu
annan tanke.

Och hvad grekiskan vidkommer, hur skulle det gå med detta
språk? Skulle latinet flyttas till G:te klassen, skulle naturligtvis
grekiskan flyttas upp till 7:de klassen. Den får således på sig
två års tid. De, som skola börja detta språkstudium vid 18 års
ålder, börja med sjelfva alfabetet, tro herrarne, att de skulle göra
det med mycken lust? Tro herrarne, att framstegen skola blifva
nämnvärda efter två års läsning? Det är tvärtom mycket lätt
att inse, att, som detta språk är för ett ganska stort antal studenter
alldeles nödvändigt, så blefve följden af hela anordningen,
att man finge en temligen vidsträckt skolkurs Överflyttad från
skolan på universitetet, och en sämre anordning än eu sådan
öfverflyttning är knappt tänkbar. Man bör tvärtom försöka ställa
elementarläroverkens undervisning så, att såvidt görligt är, alla
preliminärstudier och examina vid universiteten blifva öfverflödiga,
och fackstudierna genast kunna taga vid. Men när man ser på
hela denna sak, med hvilken man så märkvärdigt handskas och

15 No 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

i hvilken man icke vill lita till någon auktoritet, och icke vill
lemna Kongl. Makt oqvald den rätt han har och han ensam kan högre och femnöjaktigt
till undervisningens fromma utotva, gor man sig ovii- na läroverken.
korligen den frågan: hvad är innersta meningen med alla dessa (Forts.)
försök? Jag tror icke, att man misstager sig, om man säger, att
meningen är att så småningom strypa hela den klassiska bildningen.
Man har nu börjat med eu ny taktik för detta strypningssystem,
ity man vill använda snöret på den penningpung,
man håller i handen, för att åstadkomma den önskade effekten.

Latinets tillstånd är redan, enligt min uppfattning, icke obetydligt
försvagadt genom den uppflyttning det fått vid allmänna läroverken
från lista till
svagande ske genom dess uppflyttande till 6:te klassen, och hvad
grekiskan vidkommer, så, i samma ögonblick den uppflyttas till
7:de klassen, kan den anses ligga i själtåget. Jag vet icke, mine
herrar, om detta kan vara ett sätt att sörja för landets högre
andliga odling, om detta kan vara sättet att hålla vårt folk, som
ju är ett kulturfolk, hvilket i närvarande ögonblick står i jemhöjd
med alla öfriga Europas kulturfolk — jag vet icke, om detta
är sättet Utt låta det bibehålla denna ställning. Jag tror tvärtom,
att den andliga odlingen på det viset skall sjunka och sjunka
betydligt. Låt oss för öfrigt, mine herrar, icke alldeles glömma
bort, hvad Sveriges störste skald säger i ett af sina tal, jag tror
i hans sluttal till studenterna i Lund. Låtom oss komma i håg,
säger han, att den klassiska bildningen har två gånger räddat
Europa från barbariets öfvermagt. Den dag kan komma, då det
sker för tredje gången, så mörk än utsigten må se ut. Och kommer
denna dag, skall det slägte, som då lefver, med icke så liten
förvåning och kanske icke heller så litet förakt om dem, som
under förflutna tider varit den klassiska bildningens motståndare
och fiender, fråga: hur hette det?

Jag skall icke upptaga tiden med att yttra något vidare, ty
kammaren vet mycket väl, hvilken min ställning till frågan är.

Jag har att framföra, mine herrar, alldeles samma yrkande som
näst föregående talare, d. v. s. att utskottets förslag godkännes
med uteslutande af de ord i klämmen, som handla om det omtalade
vilkoret. Här har under öfverläggningens lopp ett annat
förslag blifvit framstäldt, hvilket i och för sig visserligen kan
vara antagligt, men jag erkänner, att det behagar mig icke rigtigt,
derför att det innehåller eu onödig krumelur, eu krumelur, som
nästan ser ut som ett »Bauernfängerei», och det tycker jag icke
om. Derför är det mycket bättre att rätt och slätt säga: vi
bifalla utskottets förslag med uteslutande af vilkoret. Jag har
icke något vidare att tillägga.

Herr Bergström: Den femte talaren i ordningen, herr

Billing, ansåg det resonnement af utskottet, som förekommer

N:o 32. 16

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

LiZameevMder^Yers^ å ^6 sidan af betänkandet, vara af den upprörande
uaJst ‘aa/imim keskafFenhet, ätt det borde icke få ligga doldt i utskottets betänna
läroverken. '' kande, utan införas i kammarens protokoll. En ledamot af ut(Forts.
) skottet till och med förklarade samma resonnement vara gement.

Det var friherre von Krsemer, som karakteriserade det så. Vare
det fjerran från mig att nyttja ett sä strängt uttryck, men
liksom herr Billing finner jag, detta resonnement upprörande, för
att icke säga brutalt, ty de, som vilja åt latinet, begagna sin
stora numeriska öfvermagt för att genomdrifva sin vilja. De
ledamöter af Andra kammaren, som i statsutskottet lika med hrr Olof
Jonsson i Hof och Ivar Månsson i Träa och öfriga stora skolreformatorer
från Andra Kammaren fört det af herr Billing klandrade
resonnementet, äro: herrar grefve Piper, von Hedenberg,
Bohnstedt, friherre Klingspor och Fränekel, för att icke tala om
friherre v. Kramer, som hade nog naiv tillförsigt att, oaktadt han
så strängt ogillade det grundläggande resonnementet, söka på det
varmaste försvara sjelfva hemställan i betänkandet. Hvad den
af honom åberopade reservationen mot utskottets motivering
angår, så må den gälla hvad den kan. Han förklarade, att det
var just ofta berörda resonnement, som hans reservation afsåg.
Dermed må förhålla sig huru som helst, så visar det sig, att han
i detta fall hör till dem, som vilja att yxan skall gå, men icke
vilja hålla i skaftet. Det motiverande resonnementet är nemligen
att anse som skaftet, och sjelfva hemställan som yxan.

Under den föregående öfverläggningen har man sökt visa,
att ifrågavarande vilkor är stridande mot regeringsformen. För
min del vågar jag icke bestämdt frånkänna vare sig statsutskottet
eller denna kammare formel befogenhet att uppställa ett sådant
vilkor. Jag är nemligen förvissad, att den svenska representationen,
lika väl som den engelska, är benägen att tillerkänna sig
egenskapen af »omnipotens» och deraf härflytande rättighet att
göra hvad den behagar; men visst är, att det strider mot grundlagens
anda och mening att, för beviljande af ett anslag, uppställa
ett sådant vilkor som det förevarande, ett vilkor, som ingriper i
Konungens administrativa lagstiftningsrätt. Redan det särskilda
utskottet vid 1890 års riksdag gick ganska långt i detta afseende.
Reservanterna mot utskottet gingo ändå längre, och Andra Kammaren
gick längst, och just Andra Kammarens beslut i denna
fråga är det, som statsutskottet nu har upptagit. Hvad skall det
taga vägen, herr talman, om Riksdagen sätter sig som uppfostringskomité
och bestämmer, huru stort antal lärotimmar skall anslås
åt det ena eller andra läroämnet. Det är just hvad statsutskottet
föreslagit Riksdagen att göra. Det har icke ens nöjt sig med att
föreslå latinets uppskjutande till 6:e klassen. Det har tillika sagt:
»utan att de åt detta språk i de fyra öfre klasserna nu anslagna
lärotimmar ökas». Det synes mig vara höjden af inkräktning på
Konungens lagstiftningsområde. Detta vilkor måste bort. Det

17 N o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

öfverensstämmer med denna kammares traditioner, med dess
värdighet, att icke tillstädja, att ett sådant vilkor må frambäras högre och fm till

Kongl. Jvlajit. na tärorertxn.

Eu af mig städse hyllad åsigt, som kanske låter ytterst (Forts.)

kättersk i denna kammare och kanske ännu mera i den Andra,
måste jag vid detta tillfälle uttala, den nemligen, att statens
första pligt i fråga om undervisningsväsendet är att sörja för, att
de blifvande funktionärer, som en gång skola utföra statens värf
och realisera dess ändamål, skola erhålla derför erforderlig, nöjaktig
bildning. En sådan grundsats har också från början varit
bestämmande för vår skollagstiftning. Jag vill med detta icke
hafva sagt, att icke staten både bör och måste sträcka sina omsorger
om undervisningsväsendet vida längre, och således äfven
sörja för undervisningsanstalter, afsedda att meddela medborgerlig
bildning. Men staten är, menskligt att tala, evig och måste således
städse sörja för, att dess ändamål realiseras. Dertill behöfver
staten funktionärer och dessa äro embetsmännen. Hvartill leder
nu statsutskottets hemställan, om den af Riksdagen gillas? Jo,
till att beröfva de blifvande statsfunktionärerna erforderlig insigt
i latinska språket., Jag kan för min del icke tänka mig möjligheten
af, att eu stat i våra dagar kan nöjaktigt uppfylla sina
ändamål, med mindre dess embetsman besitta grundlig kunskap
i det latinska språket. Måtte den dag i vårt land aldrig randas,
då våra domare, åtminstone de högre och de högsta, icke skulle
ega förmåga att på originalspråket studera den romerska rätten,
denna aldrig utsinande källa för rätt och lagstiftning. Jag vill
icke tänka mig möjligheten, att det en dag skulle finnas andliga
i landet, som icke egde förmågan att på grundspråket läsa vår
kyrkas symbola — de äro skrifna på latin — och jag vill icke
heller tänka mig, att läkare skulle finnas, som icke kunde latin.

Bifall till statsutskottets vilkor gör slut på latinstudiet. Man kan
nemligen icke lära sig latin nöjaktigt och tillfredsställande på 4
år. Men icke nog dermed. Huru skall det, såsom den näst föregående
talaren anmärkte, vid sådan anordning af latinstudiet gå
med grekiskan? Läsning deraf skall efter nu gällande lagstiftning
börja i (ide klassen, men är det möjligt att införa två
klassiska språk samtidigt? Nej, grekiskan måste, såsom den näst
föregående talaren anmärkte, uppskjutas åtminstone till 7:de klassens
nedre afdelning. Huru skall det då gå med detta herrliga språk,
titan insigt hvari, jag säger det öppet, skönhetsverlden icke för
någon fullständigt upplåter sig. Det språk, som sångmön älskade
högst och som gracerna talade, skall det tillintetgöras i vårt land?

Det är nog statsutskottets mening. Allt skall förstöras. För min
del bekänner jag mig till den gamla åsigten, att all högre bildning
står och fäller med studiet af de klassiska språken. Af allt
hvad jag nu sagt följer, att jag vill, att vilkoret om latinets
uppskjutande till fide klassen skall strykas. Deremot har jag i

Första Kammarem Prof. Ift02. K:o 82. ‘4

N:o 32. 18

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Lönereglering för
Uirarne vid de
högre och femklass
iga allmänna
läroverken.
(Forts.)

■ likhet med herr Billing ingenting emot, att det latinska stilprofvet
i mogenhetsexamen utbytes mot prof å öfversättning från latin
till svenska, men jag vill icke bibehålla orden med »vilkor». Det
är mycket rigtigare att uttrycka sig som han föreslagit. Det
behöfver strängt taget icke talas derom i detta betänkande, ty
vi hafva hört från regeringsbänken och från föregående ecklesiastikminister,
att latinska stilprofvet skulle utbytas mot ett prof å
öfversättning från latin till svenska. Detta är således snart sagdt
ett fullbordadt faktum, och jag vet sannerligen icke, hvarför det
skulle hafva sin plats i detta betänkande. Enligt min åsigt är det
mycket rigtigare att begagna orden »med förvissning» än »med
vilkor». Äfven från teoretisk synpunkt är det rigtigare att det
uteslutes, ty ett sådant vilkor är otillständigt.

Jag instämmer i det yrkande herr Billing gjort.

Friherre Klingspor: Då jag är eu af de 18 ledamöterna i
statsutskottet, som föreslagit det mycket omordade vilkoret för
lärarelönernas höjande, torde det vara min skyldighet att något
beröra min ställning till latinfrågan.

För min del har jag tyckt utskottets försök att så ställa med
denna fråga, att dess lösning icke vore omöjlig, vara värdt erkännande,
men denna åtgärd har blifvit ganska illa kritiserad. Det
förefaller mig dock icke såsom något förhäfvande af utskottet, om
det velat i någon mån ingripa i frågan om skolundervisningens
ordnande, då vi så tydligt hafva framför oss det mångläseri och
den stora kostnad, som är förenad med det sätt, hvarpå undervisningen
nu är organiserad; detta mångläseri, som genom nya,
oupphörligen tillkommande ämnen ökas, under det att kurserna
i redan befintliga förstoras. Antingen måste derför de ämnen,
som i tidernas längd visat sig blifva af mindre betydelse, uteslutas,
eller också arbetet vid skolorna förökas till längd eller intensitet.
Också visar det sig, att kraf på terminernas förlängning framträdt,
och jag vågar påstå, att det är med mycket blandade känslor
som litet hvar mottagit underrättelse, att man i detta hänseende
påtänkt förändringar. De stora kostnader, som äro förenade med
åtskilliga läroverk, och som i förhållande till undervisningens
resultat äro alldeles orimligt höga, hafva i dag vederbörligen påvisats
af herr Boström. Det framgick härvid, att vid åtskilliga
af de högre läroverken tiden kunde vara inne, att indragningar
eller åtminstone förändringar vidtoges. Hvad dessa läroverk i
allmänhet beträffar, har man dock anledning att icke vara allt för
noga dermed, att kostnaderna ställa sig höga, ty dels bilda de
genomgångna kurserna ett afslutadt helt, och dels förmedlas öfvergången
genom dem till universiteten. Men hvad de 5-klassiga
angår, kan jag icke annat finna, än att de af staten äro upprättade
i en sådan mängd, att det icke kan i någon mån rättfärdigas
eller att nyttan motsvarar kostnaden, som i öfvervägande mån

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

19 N:o 32.

vexlar mellan 300 och 000 kronor för hvarje lärjunge. Sålunda iperegien^smblir
kostnaden så stor, att om också icke hvarje lärjunge kunde högre och femhafva
eu lärare för sig, åtminstone, om två och två sloge sig till- u™siarom™an.''
sammans, det på ganska många håll skulle kunna genomföras att (Forts.)
de finge en särskild lärare. Det är känslan af nödvändigheten
att vidtaga kraftiga åtgärder för afhjelpandet af dessa missförhållanden,
som i någon män torde kunna rättfärdiga, om dessa åtgärder
möjligen blifvit af något grof natur.

Den siste ärade talaren behagade draga fram oss ledamöter
i statsutskottet, såsom varande förtjenta af prickning för vårt förhållande
till frågan. Jag ber då att något få tala om hans yttrande
i denna fråga. Han har nyss sjelf åter vidrört samma
ämne. Förra gången denna fråga var före i kammaren nämnde eu
vetenskapsman, en läkare, att han visserligen var så hemmastadd
i latinet, att han flytande kunde tala detta språk, men att han
under hela sin långa verksamhet såsom läkare icke haft stor nytta
deraf, men deremot mycket saknat, att han icke lärt sig de moderna
språken, ty dels hade han derigenom kunnat komma i
närmare beröring med folk, som kunnat vara honom nyttiga,''och
dels hade det underlättat studiet af hans vetenskap. Då denne
talare gick från talarestolen, yttrade herr Bergström, att det icke
kunde falla honom in att låta sig behandlas af eu läkare, som
icke vore hemmastadd i latinet. Han har nyss förklarat, att latinets
qvarhållande i hela dess vidd vore för läkarne så nödvändigt.

Hvilkens omdöme kan här väga mest, läkarens eget eller herr
Bergströms? Det är ju möjligt att det ligger någon öfverdrift i
åsigter, som yttra sig på detta sätt, och jag tillåter mig draga
den slutsatsen, att liksom det är möjligt att den, som sedan sin
ungdom och under hela sitt lif svärmat för latinet, något öfverdrifver
dess betydelse, är det äfven möjligt att vi å vår sida gjort
oss skyldiga till öfverdrift. I alla fall är det säkert, att dessa
dubbla linier vid läroverken i hög grad bidraga till kostnadens
ökning, och hvad de 5-klassiga angår, hafva de för dem ansetts
nödvändiga, förmodligen derför, att man velat bibehålla sambandet
med de högre läroverken och underlätta lärjungarnes öfvergång
till de senare från de förra. Jag tror att, utom de svårigheter,
som ligga i sakens egen natur, tillkommer i afseende på de lägre
läroverken lokalpatriotismen, och denna torde äfven böra tagas i
beräkning såsom eu ganska vigtig faktor vid försöken till förändringar
i afseende på dem. Jag skulle för min del kunna gå in
på en sådan anordning, att latinundervisningen öfverlemnades till
några enbart för detta ändamål upprättade läroverk, ty undervisningen
vid det stora flertalet läroverk skulle då icke behöfva störas
af latinets nu öfverallt förherskande inflytande. Genom eu förändring
i den retning, som här är angifven, och hvars genomförande
nog torde stöta på svårigheter af invecklad natur, blefve
fältet dock temligen fritt för vidare reformer. Men utskottets för -

N:o 32. 20

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

ItärarmTvui a'' s^aS *''or^e i praktiken lättare kunna genomföras, då lokalintressena
högre och Jern- bär hölles utanför frågan, som då uteslutande skulle gälla möjlig;Ä*r
beten att någorlunda nöjaktigt kunna inrymma latinstudiet inom
(Forts.) de 4 sista årskurserna, hvarigenom äfven den stora fördel skulle
vinnas, att den afslutningskurs för utträde i praktiska lifvet eller
inträde i fackskolorna, som öde klassen skulle lemna, otvifvelaktigt
, i än högre mån skall kunna motsvara sitt ändamål.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Ganska skarpa anmärkningar hafva framstälts
mot statsutskottets åtgörande att vid sitt tillstyrkande af Kong!.
Maj ds proposition foga vilkoret om latinläsningens framflyttande
till öde klass. Det bär sagts, att det skulle strida mot 89 §
regeringsformen på den grund, att det der vilkoret, om jag förstod
talaren rätt, icke skulle höra till den del af läroverksorganisationen,
beträffande hvilken Riksdagen har grundlagsenlig rätt att stipulera
vilkor — utan skulle helt och hållet ligga utanför Riksdagens befogenhet.
Jag tror, att detta sätt att se saken är något ytligt.
Jag behöfver väl knappt erinra, att Riksdagen ganska ofta gör
sitt bifall till Kongl. Maj ds anslagskraf beroende af vilkor, hvilka
röra sig inom området för hans sjelfständiga ekonomiska lagstiftningsrätt
— det är så vanligt och så ofta förekommande, att vi
om det förfarandets grundlagsenlighet väl icke behöfva strida.
Skulle dock möjligen anmärkningen afse, att denna undervisningsfråga
icke alls eller icke på samma sätt som t. ex. frågan om
terminernas utsträckning tillhörde sjelfva läroverksorganisationen?
Jag tror likväl att den gör det, och det både nära och innerligt,
om man blott vill tillse, hvad det der vilkoret egentligen innebär.
Det betyder ingenting annat än att, om Riksdagen bifaller statsutskottets
betänkande, och skrifvelse i öfverensstämmelse dei’med
inkommer till Kongl. Majd, har svenska Riksdagen dermed sagt,
att Riksdagen, med fäst afseende på tidsförhållandena och den
allmänna bildningens kraf, finner här ifrågavarande skolor icke
längre böra betraktas såsom förberedande embetsmannabildningsanstalter,
bottenskolor för den högre bildning, som bibringas vid
universiteten; utan att svenska Riksdagen önskar, att vid anordningarna
inom de allmänna läroverken större hänsyn än hittills
tages till den allmänt medborgerliga bildningens nuvarande behof.
Så vill jag öfversätta det i den föredragna punkten mötande, här
kanske något vårdslöst uttryckta vilkoret, att latinet icke skall
läsas förrän i 6:te klassen. Ty, mine herrar, för den allmänt
medborgerliga bildningen i våra dagar behöfves icke latinet såsom
det behöfdes förr. Den nuvarande tiden har helt andra behof,
helt andra kraf. Dessa fordra allt mera kraftigt, att det för alla
gemensamma bildningsmåttet vid läroverken utsträckes att omfatta
ej blott såsom nu de 3, utan de 5 lägsta klasserna af läroverket.
I och med detsamma latinet öfverflyttas till 6:te klassen, utvidgas

21 N:0 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

förberörda område och framflyttas det tvång af arbetets fördelning, Lönereglering för
som i den kongl. propositionen angnves ligga till grund för sar- högre och fe raskil
jandet vid läroverken af en real och eu klassisk linie. Val
är arbetets fördelning någonting godt och bra; men det är icke (Forts.)
välbetänkt, att man låter den börja för tidigt. Det är bättre att,
med hänsyn till den stigande nivån för allmänbildningen i landet,
öka antalet af de klasser, som äro fritagna från splittringen i sagda
båda linier. Deraf blir naturligtvis följden, att den klassiska linien
undantränges; ja, det är sant. Meu dermed är icke sagdt att,
såsom här påståtts, den allmänna bildningsnivån i landet i följd
deraf skulle sjunka. Om jag skulle hafva den uppfattningen,
skulle äfven jag tillbakavisa utskottsförslaget, såsom någonting
olycksdigert och olycksbringaude; men jag har icke denna uppfattning.
Och jag tror, att de herrar ledamöter af statsutskottet,
hvilka nyss här blefvo utstådda »att skämmas», kunna med lugn
bära detta sitt skamstraff, ty det skall nog icke dröja många år,
innan deras namn i protokollet bemärkas i ett helt annat syfte,
än det, hvilket ditfört dem i kväll.

Det har föreslagits, att man i fråga om latinet skulle utbyta
ordet »vilkor» mot »förvissning». Dermed skulle man undvika
att såra för grundlagens helgd ömtåliga samveten. Metoden erinrar
mig om en anekdot, som afhandlade, hurusom två personer under
en ordvexling önskade hvarandra, den ene »katten» och den andre
»lön» i våld, dervid, på anmärkning att det dock vore oanständigt
att tillönska en menniska det sistnämnda, den sålunda klandrade
svarade, att hans lön i sjelfva verket icke vore värre än
den andres katt. Jag tror det vore eu mycket barnslig utväg att
genom ordet »förvissning» söka komma ifrån det kinkiga i saken;
ty jag frågar eder, mine herrar: hvad skulle Kongl. Maj:t kunna
gorå, om det föreslagna ordutbytet skedde? Skulle han icke
känna sig böra vara lika samvetsöm som Riksdagen, och finna
sig förhindrad att begagna sig af den erbjudna lönestaten, då han
ser, att Riksdagen beviljat den »under förvissning» att han ställer
sig till efterrättelse Riksdagens uttalade önskan om latinets undanskjutande?
Verkan blir nog densamma, antingen Riksdagen skribler
»med vilkor» eller »under förvissning». Längre fram i detta betänkande
pag. 183 hemställes, att Riksdagen måtte anvisa ett
belopp af 20,000 kronor för anordnande af föreläsningskurser för
arbetsklassen, dock »under följande vilkor» etc. Det är samma
förhållande. Vill icke Kongl. Maj:t antaga vilkoret, så kan han
icke mottaga anslaget. Men kali »vilkoret» stå i ena punkten,
kan det också stå i den andra.

Det har vidare sagts, att man genom att framskjuta latinet
till 6:te klassen skulle ålägga skolynglingarne i sagda klass eu
rent af »odräglig börda». Då för tio eller tolf år sedan Riksdagen
också behandlade denna fråga — jag tillhörde dä Andra Kammaren
— tillät jag mig påpeka, att genom latinets framflyttande

N:0 32. 22 Onsdagen den 4 Maj, e. in.

de studenter- s?m egnade sig åt klassiska studie]-, tvingas
högre och jern- att använda längre tid under sin universitetsvistelse, än annars
knoSiärov!i’kcn‘'' skulle beköfts, för att evertuera sig i latinet. Men jag tänkte
(Forts.) härvid på den ekonomiska sidan af saken, på* den förökade
kostnaden, som eu förlängd akademisk kurs skulle för dem medföra.
Det skälet har nu förlorat sin betydelse. Då kunde man
ju ännu tvista om skolafgifterna. Nu, då Konung och Riksdag
enat sig om dessas påläggande, ställer sig saken annorlunda.
»Bördan» möter ju redan i skolan. Men i fråga om sjelfva inlärandet
af språket vågar jag påstå, att bördan, om den pålägges först
i sjette klassen, skall kännas långt mindre odräglig än i de lägre
klasserna. Ty om det någonsin är »eu odräglig börda», så är
det just för de små, för dessa tio-, elfva-, tolfåringar, som finna
sjg underkastade att studera latin. De förstå icke hvad det studiet
tjenar till, de ega inga förutsättningar för detsamma, och det anförda
uttrycket passar derför alldeles utmärkt för att beteckna
hvad de anse om saken. Men de äldre, som redan hafva någon
kännedom om det gamla samhället, som redan inhemtat nog
mycket om antiken, för att vilja lära känna den bättre, och som
veta, att man får inträde dit genom studiet af de klassiska språken,
för dem kännes det studiet på helt annat sätt. Jag åberopar
härför den stora mängd af bondsöner, som först vid äldre år
vunnit inträde vid läroverken. Huru raskt och väl hafva de ej
skött sitt latinstudium? Har det för dem visat sig vara någon
»odräglig börda»? Nej! Min egen erfarenhet från skoltiden vittnar
ock, att var det några, som läste latin med allvar och lust, sa
var det just dessa äldre kamrater, under det att vi yngre sträfvade
dermed under mycken suckan och utan intresse. Jag ber äfven
att få påpeka, att med den förändrade anordningen i afseende på
stilprofvet vid maturitetsexamen bör också latinundervisningen i
skolorna blifva i hög grad förändrad. Den terra, tröttande, alldeles
mekaniska tankegymnastik, till hvilken latinstudiet genom ett oaflåtligt
grammatiserande användes, bör icke vidare der ifrågakomma.
Men sker blott så, lägger man bort dessa blott i formelt afseende
försvarbara, tidsödande och otidsenliga »duggningar» i fråga om
subtiliteter på grammatikans område, blir hufvudsaken för de
unge att lära sig läsa och förstå språket, i syfte att taga kännedom
om den latinska literaturen och den gamla verld, som af
denna representeras, så skall för den mognande ynglingen latinstudiet
visserligen icke blifva någon »odräglig börda».

Med ett par ord ber jag få vända mig mot den föregående
talare, som sade, att han icke ville tänka sig den dag, då våra
domare icke skulle kunna på grundspråket studera den romerska
rätten och då läkarne icke skulle kunna läsa sina latinska författare
på grundspråket o. s. v. Den dag är redan inne, om man fattar
yttrandet i en mening; den dag skall aldrig komma, om man
fattar hans yttrande i en annan mening. Afsåg hans yttrande

23 N o 32.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

hela hopen af våra domare, piaster, läkare och embetsman — då Lt’™*n,TrM;''"r
är den dagen redan för handen. Ty det torde nog \ ara det vanliga,
att desse icke kunna läsa sina klassiska auktorer på grundspråket. na iärmerkm.
Men den dag skall säkerligen aldrig komma, då icke något antal
af dem skall kunna det — äfven om latinstudiet framflyttas till
sjette klassen. De, som uppbära landets lärda odling, skola alltid
komma att hafva insigt i dessa döda språk, emedan man icke
kan tänka sig eu verklig humanistisk bildning utan en grundlig
kännedom af just de klassiska språken.

Utan att anse mig böra vidare upptaga kammarens hd med
att klargöra min ställning i frågan, slutar jag med att förklara
mig beredd att rösta bifall till den föredragna punkten.

Herr Törnebladh: Jag skall icke upptaga tiden länge;

lag skall endast tillåta mig att klarera ett och annat missförstånd,
och först och främst vill jag något tala om frågans behandling i
statsutskottet. Häri har jag deltagit både på afdelnmgen och i
utskottet och kan säga, att det för mig vant ganska pinsamma
dagar, icke minst derför, att jag i betraktande af frågans störa
vigt för våra lärare inom mig en och annan gång tvekade, huru
lag rätteligen skulle uppfatta den nuvarande ställningen, och om
det icke kunde vara nödvändigt att gifva efter på hvad man sjel
ansåg vara rätt och för undervisningens främjande förmånligt
Jag har på afdelningen, liksom i utskottet, fört striden med en åt
mina bästa personliga vänner, och jag har måst känna ansvaret
af att i eu så vigtig stund uppträda för den ena eller andra sidan,
och likaväl är jag öfvertygad att hvar och eu, som mom statsutskottet
— på afdelningen så väl som inom plenum — ha t att
behandla denna fråga, känt sitt ansvar och sm pligt och liksom
jag skyldigheten att följa sin öfvertygelse. Min öfvertygelse bär
stadgats på den grund, att jag icke kunnat anse den föreslagna
förändringen innebära någon fördel för läroverken, utan tvärtom
skada för både den klassiska och reala linien. Ty sant kan det
visserligen vara, att det stora flertalets rätt skall tillgodoses, nvilket
också af utskottet uttalats, men den får icke tillgodoses pa
sådant sätt, att den högre bildningen så väl på den ena limen
o om på den andra lider deraf. Om kammarens ledamöter tro att
det linnés mångläseri blott på latinlinien, misstaga herrarne sig
fullständigt Det finnes och måste finnas äfven på den reala linieu
derför att vår tids kraf på kulturens målsmän äro så stora,
att det sannerligen fordras ganska allvarsamma ansträngningar
för att tillfredsställa dem. Och uppställer man för de 5-klassiga
läroverken hufvudsakligen den uppgiften att genomgå en hel,
för sig afslutad mera »praktisk» lärokurs, skadas den reala limen,
särskildt i sin öfverbyggnad, helt visst lika mycket som latinlinien.
Det är också ett misstag, att latinet skulle upptaga eu
fjerdedel af hela undervisningstiden i skolan; jag vill icke uppe -

N:o 32. 24

Onsdagen den 4 Maj, e.

(Forts.)

lärarnc vid de kammaren genom att andraga de kit hörande siffrorna • den
!?m hade P^tåendet, torde kunna rätta sin missuppfattna
inverken. nmg blott genom att se efter hvad skollagen härom föreskrifter
Jag vill icke heller disputera med friherre von Krtemer om
accent och qvantitet eller tonstyrka i vers; han visade sjelf, att
dyhka motsatser kunna i versbyggnaden mycket väl förlikas med
hvarandra. Lika litet vill jag uppehålla mig vid hans jemförelse
mellan den, som vid eu jernvägsresa kan latin, och den, som är
hemma i de moderna språken, ty denna jemförelse har här ingenting
att betyda. Det är lyckligtvis icke så, att latinet utesluter
studiet af de moderna främmande språken, ty den, som lärt
fe.™ i allmänhet fullkomligt lika bra som de andra
otta bättre. ^ Det beviset är således icke af någon betydelse.

, , Ja£ tillåter mig äfven fästa uppmärksamheten derpå, att vissa
talare bestämdt visat sig hafva missförstått herr Billings yrkande
Herr Billmg har föreslagit ett utbyte af orden »med vilkor» mot
orden »med förvissning om» blott i fråga om latinskrifningen eller
Wn Th ?0m chefen för ecklesiastikdepartementet både i år och
lbyo förklarat skola ske. »Förvissningen innebär derför ingenmg
annat, än att man tager fasta på ett yttrande i statsrådsprotokollet,
och uttrycket torde således vara fullt berättigad^ men
deremot innefattas icke i hans yrkande ett sådant utbyte i fråga
om det stora vilkoret eller angående latinets uppflyttning till 6-te
klassen och de som tro, att han gjort ett sådant yrkande, hafva
tullstand^t misstagit sig; jag har ansett det vara af vtterstavigt,
att detta under diskussionen upplyses.

Jag vill äfven tillägga, att om man nu tager bort latinet i
4:de och o.te klasserna, kommer alltid spörsmålet, huru det skall
ga med alla dem, som beliöjva studera latinet, vare sig det är för
dem i lag föreskrifvet — och bör vara det — eller derför, att det
ligger i sakens natur med afseende på deras tilltänkta lefnadsbana,
åtde skola göra det. Friherre Klinckowström var så liberal
att lian till dessa räknade jurister, medicinare och teologer. För
min del tror jag, att det finnes ett slag af jurister, som kan reda
sig utan latin men jag accepterar gerna hans utsaga. Jag tror,
att man till dem, som studera latin, kan lägga spräkvetenskapsmannen
— ty för dem är latinet ett behof - samt äfven bistorici
och filosofer I alla fall äro de ganska många, för hvilka
det ar af vigt att lära sig latinet på sådant sätt, att de verkligen
deraf hafva nytta både i skolorna och vid universitetet och slippa
att tor den skull förlänga sin universitetskurs. I det fallet vill
jag mot den siste talaren, som påstod att latinstudiet icke vore
någon börda för dem, som hunnit till äldre år, citera ett Yttrande
af eu talare i Andra Kammaren 1880, eu talare, som torde vara
honom mycket val bekant. Han säger så här: »Inskränkerman
»atmstudiet eller de döda språkens studium till 6:te och 7:de
iasserna, så kommer detta att hafva en verkan, som möjligen

25 N:0 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

icke skall kännas så svår inom elementarläroverkens salar, men L^^M!de
som deremot skall göra sig märkbar såsom starkt hinderlig vid
universitetsstudierna. Det finnes ingen möjlighet att i ett fläng'' na läroverken.
komma öfver det mekaniska i detta språkstudium. Studiet af ett (Forts)
språk, och latinska språket i synnerhet, är sannerligen icke så
lätt, att det icke kräfver en dryg tid, och har man icke under de
år, då minnet är friskast, förvärfvat den mekaniska delen af sitt
kunskapsförråd, kommer det att kräfva vida längre tid, då man
sedermera vid mera framskriden ålder skall inhemta densamma.»

Orden uttalades i Andra Kammaren den 5 maj 1880 af då varande
representanten för Göteborg, herr Wieselgren. Det är visserligen
nu sagdt af talaren, att förhållandena äro förändrade,
men de äro det icke derigenom, att latinskrifningen kommer att
afskaffas i studentexamen. Ty skrifning måste i alla fall ega
rnm i skolan, och språkets studium bör, såsom förberedande för
universitetet, alltid bedrifvas grundligt och ordentligt. De äro
icke heller förändrade genom terminsafgifternas förhöjning, ty om
afgifter, som böra i skolorna erläggas, blifva större, är det så
mycket mera skäl att gifva full valuta derför i skolorna, äfvensom
icke öka de för den studerande oundvikliga utgifterna både
i skolan och vid universitetet.

Stödjande mig således bland annat på de skäl, som af honom
blifvit 1880 anförda, tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
förslag med den förändring, som af herr Billing föreslagits.

Herr Borg: Oaktadt jag kunde nöja mig med att instämma

i hvad friherre v. Krtemer och herr Wieselgren så förträffligt anfört,
hvilket jag nästan i alla delar gillar, tillåter jag mig dock
att göra några anmärkningar; jag skall blifva helt kort.

Jag kan icke föreställa mig, nu lika litet som förut, då det
varit fråga om förändringar i undervisningen inom de allmänna
läroverken, att den högre kulturen eller »den klassiska bildningen»
skulle råka i någon fara, om latinundervisningen toge sin
början först i 6:te klassen, eller att det vore en större fara att
nu uppflytta latinet till 6:te klassen, än förut till 4:de, helst om
den latinska stilskrifningen, som upptagit så mycken tid, komme
att minskas. Jag är lifligt öfvertygad om, trots herrar pedagoger
kanske betrakta alla omdömen i denna fråga af eu icke fackman
såsom ringa vägande, att de, som genomgått den 5:te klassen
och der sysselsatt sig med franska och engelska, framför allt
med franska, skola på 4 år makligen kunna lära sig den kurs,
som fordras för de ändamål, hvilka föreligga vid akademien. De
bestå studier, som bedrifvas vid akademien, äro, enligt min tanke,
fullt betjenta af den undervisning i latin, som under 4 år kan
lemnas.

Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten derpå, att i
eu flickskola här i Stockholm, den Wallinska, der lärjungarne

N o 32. 26

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

‘f^artfädde kunna taga studentexamen äfven på den klassiska linien, äro
högre och fem- icke iller än 4 år anslagna åt latinet. Om nu qvinnorna —
M™niZoierke!u som ju i allmänhet äro männen så ofantligt underlägsna i intel(Forts
) ligens och kraft i studier — kunna på 4 år medhinna sina latinkurser,
så frågar jag eder, mine herrar, om icke ynglingarne
kunna utföra detsamma, utan att man ställer alltför stora anspråk
på dem.

Inom min verksamhetskrets har jag träffat och träffar dagligen
och stundligen personer, både äldre och yngre, hvilka tagit
studentexamen, och som förklara, att den tid, de användt på det
latinska språket, varit den sämst använda i deras lif, och att de
skulle tackat sin Gud om de i stället för latinet fått lära sig något
af de moderna språken. Jag vill ock fästa uppmärksamheten
på ett faktum, som många af herrarne känna till, nemligen huru
tarfligt många af våra lärde, professorer, lektorer och adjunkter,
taga sig ut i främmande länder, då de skola reda sig med det
främmande språket. Det är sorgligt för fosterlandsvännen att
träffa på så mycken okunnighet i att tala lefvande språk, som
man gemenligen får bevittna hos landsmän, hvilka erhållit till
och med en god »klassisk» bildning.

Likaledes ber jag att få anmärka, att om latinet flyttas upp
till öde klassen, och det visar sig att de 4 åren icke räcka till,
är det väl icke något hexmästeri att åstadkomma, att, under ganska
långa ferier, en timme om dagen egnas åt latinet. Det gör
med 3 månaders ferier 90 timmar om året och på 2 år således
180 timmar, under hvilka, om så behöfdes, man kunde supplera
den bristande insigten i latinet, och jag är fullt öfvertygad om,
att den sålunda vunna kunskapen i de flesta fall skulle räcka till.

Att det för öfrigt icke torde vara synnerligen svårt för den,
som vid IT eller 18 år börjat inhemta ifrågavarande språk, att deri
skaffa sig erforderliga kunskaper under loppet af 4 år, det har
herr Wieselgren redan antydt, liksom det ock utan tvifvel är sant,
hvad samme talare yttrat, att för 12- och 13-åringar är latinet ej
sällan en plåga.

Långt ifrån således, att detta språk genom den föreslagna
reformen skulle komma att gå tillbaka, anser jag, och det är min
lifligaste öfvertygelse, att det skulle gå framåt. Det skulle lyfta
upp latinet, som i stället för att vara ett tvångsämne skulle blifva
mera fritt och med glädje idkas, icke af dem allena, som deri önskade
skaffa sig djupare och vidsträcktare insigter. Reformen
skulle påtagligen heller icke på något vis sänka den allmänna
bildningsnivån.

På grund af dessa i korthet framstälda rapsodiska anmärkningar
anhåller jag, herr talman, om bifall till utskottets förslag
i punkten a.

27 N:o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Herr Fränekel: Jag hade knappast trott, att jag skulle

komma att yttra något i denna fråga, om hvilken jag naturligtvis
har eu liten specialkännedom. Jag hade trott, att man här skulle na läroverken.
behandla frågan på samma sätt som i statsutskottet, att man lät (Fort?.)
den lärda sidans män tvista, man vägde sedan deras skäl och motskäl
mot hvarandra, och slöt sig till den sida, som man ansåg hade
förebragt de bästa skälen. Så tror jag också, att de bland herrarne
hafva gjort, som här af en medlem från den lärda sidan
blifvit utpekade såsom om de icke hade i detta fall gått nog samvetsgrant
tillväga. Men då så skett, och då en af den lärda sidans
män här har behagat låta oss veta, att vi i detta fall icke hafva
gjort hvad vi bort göra, torde tidpunkten vara inne att, i den
män det är möjligt för hvar och eu af oss, få för kammaren förklara,
på hvilka grunder vi slutit oss till det förslag, som här

Om jag då jemför det sätt, på hvilket ifrån statsrådsbänken
i förmiddags hela denna fråga blifvit bedömd, med det sätt, på
hvilket förmiddagens talare bedömde statsutskottets majoritet, framträder
eu stor skilnad. Från statsrådsbänken hörde man, att åsigterna
visserligen varit olika om det slut, hvartill utskottets majoritet
kommit. Man gaf skäl och man bestred de skäl, som utskottet
anfört, men någon bitterhet fans icke. Huru ha deremot
den andra sidans män, som i frågan haft ordet, behandlat statsutskottets
majoritet. Jo, beskyllningarna från denna sida hafva
varit ganska många och icke minst den, att de, som från denna
kammare icke reserverat sig, skulle hafva biträdt ett förslag, som
de från början visste icke vara grundlagsenligt.

Om jag betraktar den åttonde hufvudtiteln, som nu föreligger,
och derom nämde också herr statsrådet i förmiddags, torde man
icke kunna bestrida, att det statsutskott, som behandlat denna
hufvudtitel, visat, att det haft mycken känsla för bildningens utveckling,
och att det icke velat tillråda Riksdagen att undandraga
sig nästan hvilka uppoffringar som helst för att hålla bildningen
i vårt land au niveau med öfriga länders. Om man då i eu punkt,
som denna, har varit af olika åsigt, synes mig det sätt, på hvilket
eu ärad talare yttrade sig, minst sagdt otillständigt, då han utkastade
förebråelser mot de ledamöter, som biträdt eu annan åsigt

Jag tager mig nu friheten att få öfvergå till sjelfva lrufvudpunkten,
och ber då att få relatera, att af de skäl, som från utskottsmajoritetens
sida anfördes, var det hufvudsakliga det, att
från skolorna utgå 75 procent af elevernas antal redan i femte
klassen och att således de, som derefter skola tillgodoses, utgöra
endast 25 procent. Då ställer sig frågan så: bör undervisningen
gå i den rigtning, att den tillgodoser dessa 75 procent, eller bölden
tillgodose de 25? Men, mine herrar, det gäller icke att slutligen
tillgodose ens dessa 25 procent. Ty om vi se till, huru

N:o 32. 28

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

n"f*'' stor del af dessa -5 procent, som stannar qvar i skolan för att
hägn och. jern- taga studentexamen, skola vi finna, att de minskas ungefär till
hälften. Jag gör mig då den frågan: huru bör jag ställa, för att
jag åt det största antalet må kunna på den föreskrifna lärotiden
lemna den bästa undervisningen? Då har man, från den praktiska
sidan sedt, ansett, att man gjorde klokast i att ställa sig på den
sidan, der man tillgodosåge de 75 procenten. I viss mån hallien-
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet på förmiddagen
medgifvit, att vissa af dessa satser äro rigtiga. Han
har för sin del påvisat att, då det gäller att sammanföra folkskolan
med elementarläroverket, det vore ett ytterst litet antal,
som gick öfver från folkskolan till de allmänna läroverken. På
den grund ansåg han, att man borde vidtaga särskilda anordningar
för dessa. Detta har man också velat tillämpa på de nu
ifrågavarande latinklasserna. — lian sade vidare, att man tyckt sig
finna, att man ville gynna latinundervisningen på realundervisningens
bekostnad. Derom har icke ordats, men det torde vara obestridligt,
och det har flera gånger i dag påståtts, att om man
fortsätter med latinundervisningen i fjerde och femte klasserna,
och då en viss lärotid tillmätes åt de lärjungar, som der finnas,
man måste genom denna undervisning borttaga ett antal timmar,
hvilka, enligt vårt förmenande, kunde användas på bättre sätt.

Herr statsrådet sade vidare, att det vore lämpligt att bibehålla
vid skolan hvad som för skolan vore naturligt. Ja, just
på denna grund hafva vi stält oss på den ståndpunkt, på hvilken
vi nu stå.

Ett vigtigt skäl, mine herrar, har dock varit den saken, att
vi, lika som jag tror hela kammaren här, känt vigten af att lärår -nes löner blefve förbättrade. Vi hafva också sökt, hvilka medel
som vore lämpliga för att vinna detta mål. Vi hafva varit stälda
i valet mellan det förslag, som nu föreligger, att uppflytta latinet
till sjette klassen, och reservanternas förslag att helt simpelt draga
in 10 latinläroverk. Vi föredrogo det föreliggande förslaget, isynnerhet
som detta hade större utsigt att vinna framgång i Andra
Kammaren. Det har vidare sagts, att det vore olämpligt att med
denna löneregleringsfråga förbinda detta så kallade vilkor. Jag
vill gerna medgifva, isynnerhet efter de upplysningar, som lemnats
af herr Annerstedt, att detta kan hafva formella betänkligheter,
men jag ber att få upplysa, att dessa formella betänkligheter
behandlades icke alls eller åtminstone högst obetydligt
inom statsutskottet; och jag medgifver, att om de på det
sättet blifvit frambragta, som här har skett, skulle jag åtminstone
blifvit tveksam. A andra sidan torde det dock ursäktas oss, om
vi i detta fall låtit leda oss af Kongl. Maj:t sjelf, som fästat vissa
vilkor vid denna lönereglering. Då dertill kommer, att med löneregleringen
skall vara eu viss tjenstgöring förenad, är det väl icke så
underligt om man försökt klargöra för sig, på hvilket sätt denna

29 N:0 32.

Onsdagen den 4 Maj,, e. m.

tjenstgöring skall användas på bästa sätt i skolan. Så mycket L1äramcvidde
mera som detta evolverar kostnadsfrågan. Med ett ord, vi,
varit utskottets majoritet, hafva insett den stora vigten af att lÖSa na läroverken.
den löneregleringsfråga, som nu föreligger, och hvilken svårligen (Forts.)
i längden kan uppskjutas. Jag vågar påstå, att om denna fråga
uppskjutes, så förderfvas faktiskt undervisningen vida mer genom
ett sådant uppskof, än genom latinets uppflyttande till sjette klassen.
Det torde således vara klart för dem af herrarne, sona vilja
bedöma dem af kammarens ledamöter, hvilka hafva biträdt utskottets
förslag något mildare, än deu nyssnämde talaren gjorde,
att vi hafva haft goda anledningar att sluta oss till det förslag,
som här föreligger. Jag kan derföre, herr talman, icke annat än
yrka bifall till utskottets förslag.

Iierr vice talmannen: Jag hade icke ämnat yttra mig i

denna fråga, tv jag har icke något inlägg att göra, då jag icke
har någon egen erfarenhet i hithörande frågor, och jag är icke
anspråksfull nog att anse min skyldighet vara att i kammarens
protokoll bevara min mening i denna fråga. Men här ha förekommit
saker under diskussionen, hvilka jag anser, att statsutskottets
ordförande icke bör lemna alldeles obeaktade. Men
innan jag dertill öfvergår, anser jag mig böra, efter jag bär ordet,
motivera den reservation, som jag vidfogat utskottets utlåtande.

Jag vill då uttala såsom min mening, att jag finner det i
hög grad olämpligt att göra uppflyttandet af latinet till sjette
klassen såsom ett vilkor för löneregleringen. Man erkänner från
alla håll befogenheten af att eu lönereglering sker och äfven att
den sker på det sätt, som här är föreslaget. Att då tillägga ett vilkor,
som icke beror på lärarne sjelfva att fullgöra, anser jag vara olämpligt,
likasom jag anser det vara olämpligt att inlägga ett dylikt,
som så nära berör 89 § i regeringsformen. Hvad sjelfva saken
angår, har jag icke heller kunnat dela den mening, som utskottet
här flttalat. Jag delar deremot den åsigt, som återiinnes i den
reservation, hvilken afgifvits af några ledamöter från denna kammare
inom utskottet. På detta område erfarne skolman, den
klassiska bildningens målsmän, hafva sagt oss, att uppflyttandet
af latinet till sjette klassen skulle medföra väsentliga olägenheter
inom skolorna och menligt inverka på den klassiska bildningen.

Att likväl gå den vägen anser jag icke vara rätt; man bör, synes
mig, tillgodose realbildningen på ett annat sätt eller genom att
öka antalet realskolor och minska antalet af dem, som meddela
undervisning i latin. Den vägen kan jag tänka mig att man kan
gå. Jag tycker, att hvar och eu linie bör få ordna sin undervisning
på det sätt, som lämpar sig bäst för den. Att påyrka, det undervisningen
å den klassiska luden skall ordnas på ett sätt, som dess
målsmän anse förkastligt, anser jag vara ett förtryck, och att realundervisningeu
skall kunna förtrycka den klassiska undervisningen

N o 32. 30

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

lomme vid de anser jag lika orätt, som att den klassiska undervisningen skulle
Sr!£förtrÄ deu rada. Dessa äro mina åsigter i frågan.

färorerken. Det var emellertid icke endast detta jag ville uttala. En leda(Foris.
) mot har här velat till kammarens protokoll bevara namnen på
dem, som delat utskottsmajoritetens mening. Jag tror icke, att
någon åt mina med mig olika tänkande kamrater i utskottet i
någon män känner sig obehagligt berörd af att hans namn blifvit
under öfverläggningen nämndt derför, att han hyst den eller den
meningen. Jag tror nemligen, att hvar och en af dem gerna står
för sin mening i denna fråga så väl som i alla andra. Hvad som
deremot obehagligt har berört dem, och jag vågar påstå eu mängd
af kammarens ledamöter, har varit det sätt, hvarpå detta omnämnande
skedde. Jag tillåter mig uttala såsom min och, jag är
öfvertygad derom, äfven kammarens mening, att kammarens öfverläggnmgar
icke skulle lida, om de präglades af något mera aktning
för olika tänkande.

Efter detta anförande hördes starka bifallsrop.

Herr Alin: Efter den utredning af det af statsutskottet framstälda
förslagets konstitutionella beskaffenhet, som herr Annerstedt
lemnat, både jag icke tänkt yttra mig i denna fråga. Jag har emellertid
blifvit förmådd att uppträda af ett argument gent emot herr
Annerstedts bevis, som framfördes af herr Wieselgren. Herr Wieselgren
påpekade, att utskottets vilkor i fråga om latinets framflyttning
var en organisationsfråga. Det har visserligen ingen
bestrida med hvad man bestrider är, att detta vilkor står i organiskt
samband med frågan om höjande af elementarlärarnes löner.
Herr Fränekel nämnde om det vilkor Kongl. Maj:t fäst vid ifrågavarande
förhöjning. Detta är ett vilkor, som står i organiskt samband
med förhöjningen, nemligen ökad tjenstgöringstid. Ökad
lön betingar ökad tjenstgöringstid och tvärt om. Men står deremot
frågan, i hvilken klass ett språk skall börja, visserligen
icke i något organiskt samband med frågan om ändring i bestämmelserna
om beloppet af lärarnes löner. Herr Wieselgren framhöll
hvad han ansåg som den egentliga innebörden i ett godkännande
från Riksdagens sida af ett sådant vilkor som det statsutskottet
fäst vid bifall till den kungliga propositionen om höjande
af lärarnes löner; det skulle innebära, att Riksdagen härmed
uttalat den önskan — jag tror jag kan sammanfatta hans
ord så — att våra skolor skulle förvandlas från att vara ernbetsmannabildningsskolor
till allmänbildningsskolor. Nå väl! Men
hvilken är den grundlagsenliga formen för frambärande af Riksdagens
önskningar i sådana frågor? Den grundlagsenliga formen
är den, att eu dylik önskan uttalas genom en skrifvelse, åvägabragt
genom sammanstämmande beslut af båda kamrarne. Hvad
är åter den grundlagsenliga formen för uttalande af Riksdagens

31 N:0 32

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

mening i anslagsfrågor, då kamrarne stannat i olika beslut? DetL?ZeÅTviddlr
är den gemensamma voteringen. Genom att utskottet i sitt förslag
sammanfört eu anslagsfråga och eu organisationsfråga, som na läroverken.
icke står i organiskt samband med anslagsfrågan, bar utskottet (Forts.)
gjort sitt till för att, om kamrarne stanna i olika beslut, strid
skall komma att uppstå, huru dessa olika beslut skola behandlas,
för att deraf skall framgå ett Riksdagens beslut. Detta hade icke
skett, i fall utskottet iakttagit den regel, som i 55 § riksdagsordningen
finnes stadgad i afseende å motioner, enligt hvilken »ej
må i en skrift flere mål af olika beskaffenhet sammanföras», eu
regel, som enligt mitt förmenande, bör iakttagas icke blott af
motionärer, utan, för så vidt det dermed afsedda ändamålet skall
kunna vinnas, naturligtvis äfven af utskott och kamrar.

Jag anhåller, herr talman, få förena mig i det yrkande, som
framstälts af herrar Annerstedt och Sundberg.

Herr Bergström: Herr vice talmannen fann tillständigt att
i en skolmästrande ton uppträda emot ett yttrande, som jag haft.

Jag kan icke inse, att jag i något hänseende felat emot parlamentarisk
takt och ordning eller brustit i aktning emot olika
tänkande. Insåge jag detta, skulle jag icke ett ögonblick tveka
att öppet erkänna det och bedja om ursäkt derför. Mam strider
icke endast emot resonnementer, äfven i parlamentarisk strid
strides man emot man. Jag kan icke finna något brottsligt eller
föraktligt deri, att jag uppgifvit de ledamöter i kammaren, som
inom utskottet understödt en mening och fört ett resonnement,
som jag på det högsta ogillar. Äfven om herr vice talmannen
understöddes af ännu högljuddare bravorop, än dem, som egnades
hans anförande mot mig, kan jag dock icke erkänna, att han haft
befogad anledning att uppträda såsom skolmästare, vare sig det
nu skett af egen drift eller på uppmaning af de herrar, som
blifvit af mig nämnda. Jag tillbakavisar hans opåkallade tillrättavisning.

Herr Sandberg: Att en löneförbättring är väl behöflig för
och väl förtjent af den klass, jag tillhör, torde icke af någon
kunna bestridas. Men mitt samvete hindrar mig att köpa en
sådan förmån för mig och mina embetsbroder genom att bifalla
åtgärder, som synas mig skadliga och olycksbringande för den
bildningssökande ungdomen.

Då i det nu föredragna momentet införts bestämmelser om
särskilda terminsafgifter till statsverket, vill jag taga mig friheten
yttra några ord i denna sak, enär det torde vara för sent att i
denna fråga framställa något yrkande, när mom. c) förekommer,
om punkten a) redan af kammaren antagits.

Det har varit en ära och en lycka för vårt land, att den
allmänna undervisningen hos oss varit kostnadsfri eller åtminstone

N o 32. 32

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

belastad med afgifter till statsverket. Genom detta förhål
/Sia lande. har det varit för äfven den fattigaste att erhålla

na läroverken. bildning och nå statens och kyrkans högsta värdigheter. Nu skall
(Forts.) ett sådant förhållande förändras, och ståndscirkulationen, hvilken
lag anser så ytterst vigtig, hindras. Detta afhjelpes icke genom
att ett visst procentantal skall kunna befrias. Såsom förhållandena
nu äro, och med de afgifter som nu erläggas till läroverken,
är intet sådant procentantal bestämdt, utan det beror på lärjungarnes
förmögenhetsvilkor, huruvida de skola vinna befrielse från
någon del af eller alla dessa afgifter. Förhållandena i detta afseende
äro mycket vexlande, den ena tiden kan det vid ett läroverk
vara många fattiga, som behöfva lindring, ett annat år
färre. Beträffande den ifrågasatta nämnden, som nu skall bestämma
hvilka lärjungar, som skola erhålla half eller hel befrielse
från afgiften till statsverket, så synes den mig ytterst tungrodd.
Den skall bestå af »läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren
för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje
särskildt fall gäller, samt eu af läroverksstadens kommunalstyrelse
och två af vederbörande landsting valda ledamöter». Skola
dessa af landstingen valda ledamöter resa omkring till alla läroverk
inom landstingsområdet, så måste de väl hafva ersättning,
och då kanske eu betydlig del af de afgifter, som skola påläggas
lärjungarne, deraf medtages. Jag yrkar afslag på förslaget om
införande af afgifter till statsverket.

Herr Wennerberg: .Jag har med flit afhållit mig från att
begära ordet i denna fråga, i hvars behandling jag ofta deltagit
och i hvilken jag förr måst tala både länge och kanske ofta
tröttande. Under dagens lopp hafva meningarna brutits mot hvarandra;
allt hvad som rimligen kan sägas för Kongl. Maj ds proposition
har blifvit sagdt, allt hvad som rimligen kan sägas för
statsutskottets förslag har också blifvit sagdt.

Vi få icke taga striden om latinet som en onödig strid. Den
försiggår nu på flera ställen i Europa, och den har försiggått
flera år i Tyskland. Der finnes till och med ett parti, som stält
upp. vår skolstadga såsom ett mönster, och detta är ett stort
parti; det finnes jemväl ett annat, som fäster öfvervägande intresse
vid studiet af klassiska språk; detta är qvalitativt mest
betydande, och striden pågår ännu med stor hetta.

Det förslag, som nu framlagts af Kongl. Maj:t, är nästan ordagrant
detsamma, för hvilket jag lyckades få hans bifall att framföra
till 1890 års Riksdag. Det må således ingen undra på, om
jag till punkt och pricka gillar och instämmer i detta förslag.

I den förklaring, med hvilken den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
inledde diskussionen i morse, instämmer jag också
helt och hållet. Han lyckades på eu kort stund framlägga hela
betydelsen af statens skyldighet att icke endast tillgodose den

33 N:o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

störa allmänna folkbildningen, eller den mera på det praktiska
lifvet rigtade bildningen, utan också den s. k. lärda bildningen, högre och femhet
finues intet land, mme herrar, der eu åt dessa utan ett häråt na läroverken.
bakslag blifvit eller skall blifva kastad å sido. (Forts.)

Vi hafva för folkundervisningen här i Sverige gjort så mycket,
att det är eu heder för vårt land, detta erkännes också af andra
nationer, och ändå återstår ganska mycket att göra. Men det
har icke fallit någon in att säga, att de summor, som offrats på
elementarläroverken, borde offrats, äfven de, på den allmänna folkundervisningen,
på grund deraf att undervisningen der gäller
hundratusental, när den i andra fallet eller vid elementarläroverken
endast gäller tusental. Nej visst icke! Man har insett behofvet
äfven här, och Riksdagen har frikostigt gifvit medel dertill, ja till
och med någon gång mer än hvad som behöfts, men det har
icke varit Kongl. Maj:ts fel, utan Riksdagens eget att så skett.

Det linnés dock ännu en bildning att tillgodose. Men — då vi
nu vilja tala om dem, som för den vetenskapliga utbildningen
skola fortsätta sina studier vid universitetet, är det icke längre
fråga om hundratusental eller tusental; då gäller det endast några
hundratal. Men skulle staten derför icke hafva skyldighet tillse,
att också detta statsändamål blir tillgodosedt? Jo, redan konseqvensen
af hvad jag sagt fordrar, att så måste vara. Men vi
hafva härvid också att se till, huru förhållandena i detta hänseende
äro i andra länder. Ingenstädes vanvårdas den klassiska
undervisningen hos något folk, som sätter värde på att få räknas
bland Europas mest bildade nationer. Och vi hafva ännu den
äran, mine herrar, låt oss icke spilla bort den! Vi hafva spilt
bort så mycket annat, att vi derigenom måst stiga ned i ett andra
led. Låtorn oss icke göra detta äfven i afseende på den högre
undervisningen genom förhastadt försök att insätta något nytt,
för livilket man icke tillräckligt rådfrågat den allmänna och enskilda
erfarenheten.

Jag vill upprigtigt säga, att jag med sorg läst statsutskottets
utlåtande. Den säkerhet, med hvilken utskottet tillbakavisar såväl
departementschefens som äfven skolkomiténs åsigter, är nästan
omöjlig att begripa hos andra personer än dem, som ställa tycken
och syften högre än insigt och erfarenhet. På andra ställen tager
man till största delen sakkunnige, då det gäller att bedöma eu
fråga, för hvilken den allmänna bildningen icke är tillräcklig. Har
det varit fallet här? Huru göra vi, om vi vilja hafva ett särskildt
utskott i försvarsfrågan? Utesluta vi derifrån nästan alla militärer?

Nej visst icke! Huru har nu denna fråga blifvit behandlad? Den
har blifvit bedömd inom ett utskott som — med allt det värde
jag sätter på personerna inom detsamma och med all den respekt
jag är villig och skyldig att hysa för dessa personers åsigter —
saknar erforderlig sakkunskap, då det inom sig från denna kammare
räknat endast en pedagog närvarande vid öfverläggniugarna,

Förda Kammarens Prat. 1892. N:o 32. 3

N:0 32. 3''1

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

1 Tid de 0°k denne ^iar också stält sig på den ståndpunkt, hvilken jag
högre och fem- anser vara den rigtiga. Detta om insigten. Och huru står det
knaSiä?owrke“"''vidare till med erfarenheten? Ilvilket land har statsutskottet att
(Forts.) åberopa för eu så genomgripande reform som den föreslagna?

Intet! Man har gjort ett klent försök att få fram Danmark, men
man har glömt berätta, att redan vid inträdet i skolan är genom
dyr privatundervisning undangjord eu hel hop, som vi göra undan
nästan kostnadsfritt i de lägre klasserna.

Det fans eu tid då jag — och jag tror med orätt — klandrades
såsom latinfiende; det ansågs nemligen såsom eu skada, att
latinet flyttades fram till 4:de klassen. Jag tackar Gud, att det
visat sig, att det gick för sig till stor fromma för undervisningen
i dess helhet. Nu säger man emellertid, att klockan är slagen
för latinet; men då bör man också säga hvad hon är slagen. Så
gör man i det praktiska lifvet. Den frågan kommer i allmänhet
och med allt skäl fram, då man säger, att klockan är slagen:
hvad slog hon ? Och hon slår efter tidsberäkuing lika i alla land.
Mine herrar! Ännu har icke klockan slagit i något af våra civiliserade
länder det slag som anger, att latinet skall ur elementarundervisningen
försvinna eller ens uppskjutas till de fyra högsta
klasserna.

På hvilken grund skola de herrar då stå, som nu vilja riskera
denna farliga reform? Jag beklagar den departementschef, som,
ifall det blefve Riksdagens beslut att gå in på statsutskottets förslag,
skulle sätta ihop eu läsordning, duglig för den blifvande
undervisningen i våra skolor. Jag anser det rent af omöjligt.
Det skulle åstadkomma eu omkastning i afseende å läroämnen,
som skulle göra det omöjligt att till eu början få eu god läsordning;
och äfven sedan med eu sådan skulle lärarne finnas vara
oberedda att efter tillräckligt god pedagogisk metod och med godt
resultat sköta undervisningen.

Min granne här har påpekat origtigheten af att gripa in i
Kongl. Maj ds af grundlagen honom gifna rätt i ett ärende sådant
som detta. Jag tror han har fullkomligt rätt. Men äfven om ett
sådant vilkor som det ifrågavarande skulle kunna sättas, befarar
jag deraf stora olägenheter, ifall det skulle intagas i Riksdagens
beslut; och ifall Kongl. Maj:t af barmhertighetskänsla för dessa
lärare, hvilkas knappa lönevilkor begagnas nära nog som ett
slags tumskruf för att få den ifrågasatta organisationen fram,
skulle anse sig böra lemna sitt bifall dertill, då skulle den skada,
som tillfogats den s. k. lärda bildningen, efter min åsigt, icke
kunna repareras.

Det har nämnts, att man icke tillgodosett den reala bildningen.
Må det ursäktas mig, om jag säger, att eu sådan beskyllning
icke kan träffa mig. Den reala bildningen har vid
våra allmänna läroverk framgått med stora steg under de 19 år
som förflutit, sedan den skolordning bestämdes, som ännu följes

85 N;o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

och som — ursäkta ett ytterligare skryt — slutligen fått sig öppnad
tillgång till våra universitet. Hade det nu icke varit utskottets högre och femskyldighet
att framlägga ett förslag till ny Oordning, då utskottet na läroverken.
ansett sig ha skäl att klaga öfver, att den reala liuien icke kan (Forts.)
bära tyngden af att bredvid den går en bilinie för dem, som vilja
läsa latin i 4:de och 5:te klasserna, utan att detta på något vis
skadligt griper in på den reala linien? Så länge vi hafva denna
bilinie qvar, säger utskottet, kunna vi aldrig inrätta det ordentligt.
Hvarför har utskottet då icke kommit fram mod ett läsordningsförslag
för de fem lägsta klasserna? Detta hade då kunnat
visa, huruvida, med den läsordning utskottet anser bäst för den
reala linien och således af praktiskt större betydelse än den, som
nu finnes, icke äfven en latinlinie kunde fortfarande existera. Det
har icke skett! Och det är dock just det, som hade bort ske.

Jag skall nu sluta. Jag lägger denna fråga på herrarnes
hjertan. Den är vigtig, för mig den vigtigaste näst efter försvarsfrågan;
ty detta är också en försvarsfråga. Det är en fråga, der
det gäller, huruvida vi skola kunna värna vår plats i de bildade
nationernas första led, eller om vi skola stiga ned. Och här
gäller nu först ingenting annat, än huruvida vi vilja låta äfven
en basis för lärda bildningen få finnas, på hvilken denna kan
utveckla sig. Sverige har visat sig mägtigt nog att ega män,
sådana som hela Europa erkänt stå i främsta ledet bland bild
ningens män. Vilja vi, mine herrar, riskera att för framtiden
detta icke skall inträffa? Äfven om vi skulle kunna få fröjda oss
åt eu större praktisk lifaktighet, en större mängd dugliga och
förträffliga industriidkare, än vi nu hafva, men tillika skulle finna,
att våra vetenskapsmän blefve allt färre och obetydligare, hafva
vi gjort någon vinst då? Jag vill nu som sagdt sluta. Jag ber
blott att få förena mig med dem som, med uteslutande af vilkoret,
för öfrigt icke hafva något att invända mot den föredragna punkten,
och yrkar jag således bifall till herr Annerstedts förslag.

Herr af Buren: Jag vill i denna fråga icke föra min egen

talan, utan mina söners. En strid uppstod mellan dem och mig,
då de skulle välja mellan den latinska och den reala linien. De
fingo icke uppfylla sin önskan att gå den reala linien, utan måste
gå den latinska. De äro nu studenter ocli ute i praktiska lifvet,
och då jag nu frågar dem: Var det någon olycka för eder att gå
den latinska linien? så svara de mig: »För att en byggnad skall
kunna bestå måste den hvila på en fast grund. Om grunden är
dålig, så faller hela huset. Latinet har varit grundläggande för
oss och vi tacka vår far som uppmanade oss att gå (len linien.»

Do både eu helt annan uppfattning än herr Borg, då lian sade,
att det var det sämsta, eu yngling kunde använda sin tid på, och
likaså eu annan än herr Wieselgreu, som sade, att latinet var
motbjudande för pojkar. Nej, de öfvertygado mig och sig, att de

N o 32. 36

Lönereglering för
lärame vid de
högre och femklassiga
allmänna
läroverken.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Maj, e. ra.

vält den bästa vägen, och jag tror för min del att vi göra detsamma,
om vi låta våra söner fortfarande studera latin. Jag har
intet yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande moment yrkats:
l:o) bifall till hvad utskottet hemstält; 2:o) af herr Annerstedt,
med hvilken herr Sundberg med flere förenat sig, bifall till utskottets
hemställan med uteslutande af det af utskottet föreslagna
vilkor om ändringar i läroverksstadgan beträffande latinska språket;
3:o) af herr Billing, med hvilken herr Boström, Filip, jemte andra
instämt, »att Riksdagen, med bifall till Kong!. Majts proposition,
men med afslag å herrar I. Månssons och J. Nydahls i ämnet
väckta motioner, må — under förutsättning ej mindre att lästiden
vid de högre och femklassiga allmänna läroverken så utsträckes,
att lärarnes tjenstgöringstid kommer att uppgå till 39
veckor om året, än äfven att Riksdagen beslutar införandet af
särskilda terminsafgifter, på sätt i denna punkt under mom. c)
föreslås, samt under förvissning att sådan ändring i stadgan för
rikets allmänna läroverk vidtages, att, i öfverensstämmelse med
chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet
den 7 Februari 1890 framstälda åsigt, det nuvarande latinska
öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttages, — för
lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken bestämma
följande löneförmåner, att gälla från och med år 1893:»
etc. (i likhet med utskottet); samt 4:o) af herr Sandberg, att utskottets
hemställan måtte bifallas med uteslutande af ej mindre
den af utskottet tillstyrkta förutsättning om införandet af särskilda
terminsafgifter än ock det af utskottet föreslagna vilkor om ändringar
i läroverksstadgan beträffande latinska språket.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af herr Annerstedts förslag vara med öfvervägande ja
besvarad.

Friherre von Krcemer begärde votering, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition dervid antagits bifall till utskottets
hemställan, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a) i
10 punkten af sitt utlåtande n:o 9 med uteslutande af det af utskottet
föreslagna vilkor om ändringar i läroverksstadgan beträffande
latinska språket, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

37 N:0 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 31.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c.)

Herr Boström, Filip: Som kammaren behagade finna harjg
statsutskottet, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition, allmänna läro■
i de 2 sista momenten föreslagit:

»att lärjunge, som ej före läseterminens utgång erlagt stadgade
afgifter, skall från läroverket uteslutas, intill dess den resterande
afgiften blifvit gulden; samt

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blilvit
från läroverket utesluten, önskar erhålla afgångsbetyg, sådant må
för honom utfärdas; dock att å detsamma skall antecknas den
skuld, i hvilken han häftar på grund af uraktlåtenheten att erlägga
de stadgade afgifterna.»

Mot den sista af dessa två punkter har mom Andra Kammaren
ganska stort motstånd egt rum. Man önskade att den förändring
skulle vidtagas, att det ej gjordes en sådan anteckning
på afgångsbetyget, utan, om en lärjunge önskade afgå från läroverket,
skulle han få ett särskildt betyg af läroverkets rektor,
att afgiften ej vore till fullo gulden. För antagande af denna
förändring af Andra Kammaren uppträdde herr ecklesiastikministern
och förklarade, att han för sin del ej hade något emot en
sådan. Den ifrågavarande ändringen af sista mom., hvilken Andra
Kammaren ville antaga, har följande lydelse: »att lärjunge, som
bevistat allmänt läroverk, skall, om han söker inträde vid annat
allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det läroverk
han lemnat häftar i skuld för oguldna terminsafgifter.»

Genom eu sådan förändring slipper han ifrån, att uti afgångsbetyget
intages att han försummat denna inbetalning, men han
skall dock styrka med särskildt betyg, att den är verkstäld för att
han skall kunna blifva antagen i annat läroverk.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att, med afslag å sista
mom. af den föredragna punkten, yrka bifall till det af mig nu
upplästa ändringsförslag.

N:0 32. 38

Onsdagen den 4 Maj, e. m.

»Tjärn*?Z_ Herr Törnebladh: Jag anhåller att få instämma med herr
aUmäverk läro'' Poström; Jag anser den föreslagna förändringen fullkomligt oskad(Forts.
) % och i det hela kanske bättre.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föreliggande moment endast yrkats, af herr
Boström, Filip, bifall till utskottets hemställan med den ändring,
att sista stycket erhöllo följande lydelse: »att lärjunge, som bevistat
allmänt läroverk, skall, om han söker inträde vid annat allmänt
läroverk, med intyg styrka, att lian ej vid det läroverk han
lemnat häftar i skuld för oguldna terminsafgifter.»

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nämnda yrkande''; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Mom. d).

^ Ifrågasatt in- Herr Törnebladh: Jag skall icke upptaga tiden länge.

sta klassen vid de Jag tillåter mig att, med åberopande hufvudsakligen af de

skäl- 11 vilka på förmiddagen af herr ecklesiastikministern anförts,
*<■»• anhålla att kammaren måtte afslå det förslag, som innefattas i mom.
d) och till hvad då blef sagdt endast lägga det, att enligt min
åsigt skulle indragningen af första klassen, hvaremot alla Första
Kammarens ledamöter i utskottet reserverat sig, vara för läroverket
skadlig, såsom föranledande genom lagbestämd förkortning af
lärotiden för den ensMlde ofta en faktisk förlängning af densamma,
i det han ej medhinner sitt kunskapsmått på föreskrifven tid,
likasom ock indragningen, enligt min åsigt, för folkskolan ej skulle
vara nyttig.

Herr Wieselgren: Jag instämmer uti den föregående talarens
yrkande; men jag vill på samma gång nämna att jag gör
det från precist samma principiella grund, hvilken jag intagit vid
behandlingen af den föregående punkten. Det skulle, efter mitt
förmenande, icke vara gagneligt för den afdelning af de allmänna
läroverken, hvilken man enligt första punktens syfte anslår åt den
allmänt medborgerliga bildningen, att indraga folkskolan såsom
bottenskola för denna; men en sådan åtgärd skulle deremot å folkskolan
utöfva ett lika menligt inbytande som det, hvilket elementarläroverket
såsom bottenskola för universiteten fått röna af dess
studentexamens kraf. Vida bättre är det, att i möjlig mån låta
hvarje afdelning af dessa bildningsanstalter hafva sitt sjelfständiga
mål, der och i den mån det är möjligt.

På denna grund, som sagdt, instämmer jag i den föregående
talarens yrkande.

39 N o 32.

Onsdagen den 4 Maj, e. in.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på det nu föredragna momentet endast
yrkats afslag å utskottets hemställan.

Derefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå; och förklarades den senare
propositionen vara med ja besvarad.

Mom. e).

Herr Boström, Filip: Då Riksdagen nyss afslagit den föregående
punkten, tillåter jag mig blott yrka att orden »i öfrigt» i
denna punkt måtte utgå, då dessa motioner till alla delar äro
afslagna.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i föreliggande moment gjorda hemställan med uteslutande af orden
si öfrigt».

På hemställan af herr talmannen uppsköts den fortsatta behandlingen
af förevarande utlåtande till nästa sammanträde.

Herr talmannen liemstälde, att på föredragningslistan till
nästa sammanträde skulle bland utskottsbetänkandena uppföras
främst de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och
näst derefter statsutskottets utlåtande n:o 9, angående anslagen
under riksstatens åttonde hufvudtitel, till fortsatt handläggning,
samt vidare bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningen.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 10.14 e. m.

In (idem

A. von Krusenstjerna.