1892. Första Kammaren. N:o 24

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 24.

Torsdagen den 7 april.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 55, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens sjunde hufvudtitel; och

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts särskilda propositioner
angående pensioner för akademiadjunkten L. Edman, provinsialläkaren
K. F. Willd, landshöfdingen grefve N. H. R. B. Horns
enka U. G. Ch. C. Horn, född Sjöcrona, och f. d. öfversten A. J.
Wästfelts enka L. S. Wästfelt, född Greijer; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt fråga om ändring i gällande bestämmelser rörande
ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsmän.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 24, till Konungen, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 10
och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 45—52.

Vid föredragning af statsutskottets sistlidne dag bordlagda
memorial n:o 53, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift
å förändringar år 1891 i statsverkets inkomster af för dess
Första Kammarens Prof. 1802. N:o 24. 1

N:o 24. 2

Torsdagen den 7 April.

Ifrågasatt
ältande af lev
äring smanskapets
daga/-löning m. m.

rakning utarrenderade kronoegendomar m. m., lades nämnda memorial
till handlingarna.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
under gårdagen bordlagda memorial n:o 54, med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens femte hufvudtitel.

1—4 punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

5 punkten.

Lades till handlingarna.

6 punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredh’ogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 37 och 38.

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 39,
angående ordnande af landtförsvaret.

Punkten I.

Mom. k).

Herr Bolinstedt: Jag anhåller, herr talman, att få yrka
afslag å punkten k.)

Herr Larsson, Liss Olof: Jag för min del skall taga
mig friheten att yrka på bifall å punkten. Det leder visserligen
icke till något resultat numera, sedan hufvudfrågan fallit genom
Andra Kammarens beslut, men jag tror mig veta, att bland andra
svepskäl, som åberopades för afslag å utsträckt värnpligtsöfning,
är äfven det, att man icke kunde lita på att erhålla den föreslagna
dagaflöningen, då frågan derom förekommer i Första Kammaren.
Jag skulle derför önska, att det icke gifves någon förevändning
att skylla på i detta afseende och att Första Kammaren
icke, om ej i förargelse, så dock af sorg öfver utgången i Andra
Kammaren i går, skulle låta förleda sig att fatta ett beslut, som

Torsdagen den 7 April.

3 iN:o 24.

skulle gifva dem, som äro motståndare mot förslaget, stöd för en ifrågasatt
sådan åsigt. Jag anser det derföre önskligt, att Första Kammaren ok“n.de af he''
nu visar, att den vill vara med om förslaget, så väl om dagaflö-skapets^dagafning
som om öfriga förslag, som med försvarsfrågan samman- Våning m. m.
hänga, på det att icke några skäl må i detta afseende anföras (Ports.)
till stöd för den åtgärd, som i går beslöts af Andra Kammaren.

Landet skall ock derigenom tydligen inse, att Första Kammaren
gjort allt hvad göras kan för frågans framgång, och man skall
då också veta, hvem som bär ansvaret, om olyckan inträffar.

Jag yrkar bifall å punkten.

Herr vice talmannen: Jag har instämt i detta utlåtande
och således bidragit till affattandet af den föredragna punkten.

Jag skulle också rösta för den, om någon utsigt förefunnes till
att beslutet skulle blifva Riksdagens; men att bifalla punkten
såsom bevis på hvad kammaren skulle hafva gjort, om härordningsförslaget
bifallits, tror jag vara hvarken lämpligt eller nödigt.

Jag yrkar afslag å punkten k).

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de derunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i nu förevarande moment hemstält och vidare på afslag
derå, och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Mom. I)—o).

Hvad utskottet hemstält afslogs på derom af herr vice talmannen
beträffande hvarje moment framstäldt yrkande.

Det i ingressen förekommande vilkor.

Godkändes.

Utskottets i afseende på punkten i sin helhet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragning
af punktens särskilda delar.

Punkten II. Om beredande

af ökad till Herr

Casparsson: Försvarsfrågan är tyvärr fallen vid inne-gdIa pf
varande riksdag, men da jag i min reservation loreslagit åtgärder, vi(i incieua
afseende nästkommande riksdag, så tillåter ja^ mig yrka bifall infanteriet
till densamma och detta så mycket hellre som jag vunnit under- m- mstöd
från flere håll i kammaren.

Ser man på befintliga befälstillgången, så utgör vid hvarje af
de större infanteriregementen sammanlagda antalet officerare, underofficerare
och korporaler 187. Enligt generalkomiténs förslag fordras
för mobilisering af ett regemente på 3 fältbataljoner en be -

5:o 24. i

Torsdagen den 7 April.

Om beredande fälsstyrka på 290 man. Det återstår således vid hvarje rege“/
menta en brist att fylla på öfver 100 man befäl, och som det

och3underbeföl^-nries 27 eller rättare 27\/2 regementen, om man räknar 2:ne
vid indelta corpser för ett regemente, så blir bristen cirka 2,700 man befäl.
infanteriet Enligt generalkomiténs uppgifter, utgör för närvarande antalet
“• **• officerare 1,744, underofficerare 1,557 och korporaler 3,822 eller
(. or s.; tillhopa. 7,123 man befäl. I de olika förslag, som framlagts till
försvarets ordnande eller stärkande, hafva befälskadrerna alltid
varit betydligt större, såsom synes af nedanstående tabell.

Officerare..................... Underofficerare ......... Korpraler.....................	Nu	1871 års förslag.	1873 års förslag.	1878 års förslag.	1883 års förslag.	1891 års förslag.
1,744 1,557 3,822	1,763 1,591 8,404	2,659 3,955 8,624	2,659 3,955 8,624	2,162 3,603 7,922	2,149 1,662 5,895
Summa	7,123	11,758	15,238	15,238	13,687	9,706

I 1871 års förslag upptogs sålunda befälet till sammanlagdt
11,758 man; enligt 1874 och 1878 årens förslag utgjorde antalet
15,238 man; i 1883 års förslag upptogs en befälsstyrka af 13,687
man; i generalkomiténs förslag af år 1891 var antalet befäl satt
till 9,706. Det är således odisputabelt att det för närvarande
förefinnes en stor befälsbrist och när man är betänkt på åtgärder
till försvarets stärkande, så bör det erinras derom, att denna brist
är eu af de allra förnämsta. Jag är visserligen öfvertygad, att
den skrifvelse, som jag föreslagit, icke kan föranleda till någon
Riksdagens åtgärd, men jag föreställer mig, att det vore välbetänkt
om Första Kammaren för sin del uttalade sina sympatier
för vidtagande af en åtgärd i syfte att vinna befälskadrernas förstärkande.
Och ur denna synpunkt yrkar jag bifall till min reservation.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Då jag i går
fann mig nödsakad att uppträda och göra anmärkningar emot flera
punkter i statsutskottets förslag, är det mig i dag ett synnerligt
nöje att få instämma i herr Casparssons reservation, och yrkar
jag således bifall till densamma.

Herr vice talmannen: Jag tror icke, att kammaren kan

misstänka mig att sakna intresse för försvarets utveckling, då jag
nu ber få hemställa, att kammaren måtte bifalla den nu föredragna
punkten II. Jag tror det icke vara lämpligt eller behöfligt, att
kammaren gör något uttalande i detta syfte. Kammarens försvarsvänlighet
torde i alla fall vara till fullo känd.

Jag yrkar bifall till punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats dels bifall till

Torsdagen den 7 April.

5

N:o 24.

hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Casparsson, att kammaren
skulle bifalla det förslag, som innefattades i hans vid
samma punkt afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten III.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande stats- Om af skrit ■
utskottets den 1 och 2 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 40, m.n9 /V * ?
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning ar/^e ^rundde
å viss jord hvilande grundskatter m. m. äfvensom inom riks- skatter m. m.
dagen väckta förslag i dithörande ämnen.

Punkten Ap

Herr Waern: Då föregående utlåtande angående ordnande
af landtförsvaret föredrogs, anmälde jag, att jag icke kunde rösta
för bifall till detsamma, emedan det såsom förutsättning hade bifall
till det, som nu föredragits. Genom Andra Kammarens beslut
har frågan om försvarets stärkande och således äfven om
grundskatternas afskrifning förfallit.

Det tyckes således, som om jag dermed skulle vara nöjd, men
det är likväl icke med oblandad tillfredsställelse jag hört resultatet.
Visserligen hafva många röstat afslag på de kongl. propositionerna
på de skäl, som jag anfört, men det har varit andra
och jag fruktar flere, som röstat för afslag å desamma, emedan de
önskade större eftergifter, än Kongl. Maj:t föreslagit, för att de skulle
ingå på de 90 dagarnes vapenöfning, och andra åter, emedan de
begära samma eftergifter för ett mindre antal vapenöfningsdagar.

Detta är för mig ett beklagligt förhållande och jag anser det vara
den naturliga följden af den kompromiss och det köpslående, som
uppkommit i denna fråga. När man uppgör ett köp, skall det
alltid blifva frågan om ett pris, ett mer eller mindre. Derom
uppkomma olika meningar, som icke borde inverka på frågan om
fäderneslandets försvar. Jag hoppas, att Kongl. Mayt måtte finna
utväg att framlägga åtgärder till landets försvar, utan att frågan
derom skall komma under auktion — man kan icke kalla det
annat.

Många bland dem, som dela mina tänkesätt i afseende å grandskatterna,
hafva sagt, att de det oaktadt röstade för det kongliga
förslaget. “Frågorna äro nu en gång sammankopplade med hvarandra“,
säger man. Det är en olycka! Men jag kan dock erkänna

N:o 24. 6

Torsdagen den 7 April.

Om afskrifning
af de å
viss jord hvi
lande grundskatter
m. m.
(Forts.)

slutsatsens rigtighet, ty då frågorna förekommo vid de riksdagar,
:som föregingo sistlidne riksdag, var det endast ifrågasatt en afskrifning
af grundskatterna på 37 år. Man kunde då förutsätta
eller åtminstone antaga såsom möjligt och med afseende fäst å
statsverkets utveckling komma till den åsigten, att grundskatterna
kunde afskrifvas, utan att denna börda derigenom blefve lagd på
andras axlar. I så fall skulle jag icke hafva något emot en sådan
afskrifning. Jag har varit med om många lindringar i grundskatterna
och mycket betydande sådana. Sjelf har jag två gånger
motionerat i detta syfte i fråga om upphäfvande af tackjernstionden
och hammarskatten, hvilka kunde anses såsom grundskatter.
Jag har icke något emot en afskrifning af dessa skatter,
när statsverkets tillgångar medgifva det, men jag har ofantligt
mycket emot, att de vältras på andra skuldror.

Då jag nu yttrar mig om den reduktion till 10 år af de 37
år, under hvilka det vore sannolikt och i hvarje fall mycket möjligt
att afskrifva grundskatterna, så anser jag det vara en stor
olycka, att förslag härom framkommit. Det har gjort orättvisan
af att påbörda allmänheten, som till väsentlig del består af mindre
väibergade eller rent af fattiga personer, skatter för att derigenom
rikta rika eller väibergade jordegare, hvilkas egendomsvärden
skulle höjas, ovilkorlig, och i praktiken har det nu två år å rad
visat sig ej leda till det åsyftade målet, stärkande af fäderneslandets
försvar, utan endast stegra anspråken hos dem, hvilkas
bifall man derigenom velat vinna.

Finansministern har i sitt anförande till statsrådsprotokollet
visat, att grundskatteafskrifningen jemte den dermed förenade ersättningen
till rust- och rotehållare under en tidrymd af tio år
skulle medföra en mistad årlig tillgång af tillhopa 6,700,000 kronor.
Detta, ansåge han, innebure icke något i och för sig afskräckande.

För mig är det deremot i tillägg till de högst betydligt
ökade anslag, som försvaret liktidigt skulle kräfva, derjemte den
ökning af statsutgifter, som på sätt vi alla veta, utvecklingen af
samhällslifvets behof ovilkorligen riksdag efter riksdag årligen
frambure, mycket afskräckande. Jag kan derför icke vara med
derom. Om deremot, såsom finansministern vidare säger och som
jag hört, att han i Andra Kammaren ytterligare utvecklat, man
kunde påräkna en betydlig ökning i statsverkets inkomster af
skogs-, post-, telegraf- och telefonmedlen samt flera andra redan
befintliga inkomsttitlar, och om verkligt vunnen erfarenhet visat,
att denna ökning varit så betydlig, att den ensam vore tillräcklig
att betäcka statsverkets förlust genom grundskatternas upphörande,
då skulle ju ställningen blifvit förändrad, då kunde aet blifva
möjligt för staten, att på grund af ökningen af sådana inkomster
nedsätta och efter hand afskrifva grundskatterna. Deremot kunde
icke vara något att invända, men som meningen nu är att förfara,
eller att utan visshet om nämnda öknings inträffande och än mindre
möjlighet att beräkna dess belopp, genom lag stadga en totalafskrifning
på 10 års tid, är förslaget mycket afskräckande.

Torsdagen den 7 April.

7 X:o 24.

Går jag nu öfver till en granskning af finansministerns moti- Om afskrifvering,
möter jag der till en början en beräkning af huru många ^{/hviprocent
grundskatterna utgöra af samtliga statsinkomster. Men iande grundbör
verkligen möjligheten att undvara en nu befintlig statsinkomst skatter m. m.
och dess ersättande med skatter till motsvarande belopp bedömas (Forts.)
efter beloppets förhållande till andra statsinkomster, och icke efter
de nya skatternas egen beskaffenhet och den börda, man genom
dem pålägger folket? Det belopp af enbart grundskatterna, som
skulle förekomma till afskrifning, uppgår enligt af finansministern
gjord kalkyl till 4,59 procent af samtliga statsinkomster. Att denna
qvot blifvit så låg, har sin närmaste anledning i den ökade tullbeskattning,
som beslöts 1888. Tullinkomsterna hafva efter officiella
uppgifter från 1889 till 1890 stigit med helt nära tolf millioner.

Derigenom har således qvoten blifvit nedsatt. Men antag nu att,
i stället för att tullinkomsterna ökats med 12 millioner, tullnedsättningar
skett, så att inkomsterna minskats med lika stort belopp.
Qvoten var 1889 5,3 procent; den har nu blifvit nedsatt, på
sätt finansministern meddelat, till 4,c, men hade tull änne i stället
nedsatts med 12 millioner, så hade qvoten 1890 varit 6,2 procent.

Nu anser finansministern att, derför att qvoten i detta fall är 4,6
i stället för 6,2 procent, så är det icke afskräckande att afskrifva
grundskatterna. Men jag frågar, om det icke skulle varit vida
mindre afskräckande, om man i stället för tullförhöjningar gjort
skattelindringar? Skulle icke folket bättre kunnat bära den skatteökning,
som måste blifva en följd af den genom afskrifningen minskade
tillgången, om denna ökning kommit straxt efter en betydande
nedsättning af skatter, än då, såsom nu är fallet, den skulle
blifva ett tillägg till den betydande skatteförhöjning, som skett?

Jag tror det vara en gifven sak. Häraf framgår, att denna qvotberäkning
icke är tillämplig; den har icke med saken att göra.

Dernäst säger finansministern, att “med säkerhet kunde antagas,
att statsinkomsterna, särskilt skogsmedlen och jernvägstrafikmedlen,
äfven under nästa årtionde skola komma att stiga11.

Grunden till detta antagande, i hvad det rör skogsmedlen, hade
jag nöjet höra af finansministern i går utvecklas i Andra Kammaren.
Det var, att ganska betydande skogsparker blifvit afvittrade
i norra delarne af riket och att således en större tillgång timmer
skall finnas att sälja. Det är ett mycket godt och rigtigt antagande,
och efter all sannolikhet hafva efter tio år inkomsterna af
skogsmedel blifvit ökade. Men förslaget afser, att nästa år skulle
afskrifvas 20 procent, derpå följande år 10 procent och sedan hvart
annat år 10 procent. Huru är det då möjligt att med någon säkerhet
beräkna skogsmedlens motsvarande och lika snabba tillväxt?
Ser jag efter hvad statskontoret i afseende härpå sagt, så
finner jag, att statskontoret blott beräknat skogsmedlen år 1893
till samma belopp som för innevarande år, och i sin för 1892 års
statsreglering afgifna skrifvelse säger statskontoret: “Denna statsinkomst
beror emellertid af en del förhållanden, som icke på förhand
med någon säkerhet kunna förutses, hvadan och då dessutom
konjunkturerna för trävarurörelsen, efter hvad som försports, för det

N:o 24. 8

Torsdagen den 7 April.

Om afskrifning
af de d
viss jord hyllande
grundskatter
in. m.

(Forts.)

närvarande kunna gifva anledning till det antagandet, att en minskning
i ifrågavarande statsinkomst under de närmaste åren är mera
sannolik än en ökning. Statskontoret finner sig nu icke böra förorda
någon förändring i den för år 1891 antagna beräkningen".
Inkomsten af skogsmedlen är således oviss. Blir nu detta afhjelpt
derigenom att vi erhållit ökade kronoparker? Dåliga konjunkturer
gifva anledning till icke blott att man får lägre pris, utan äfven
att det köpes mindre virke. Det bjelper således icke mycket, att
man bär mera skog till försäljning.

Jag har gjort dessa anmärkningar, derför att beräkningen synes
mig något vansklig, men jag betviflar ingalunda, att herr finansministern
efter en längre eller kortare tids förlopp kommer att få
rätt i sitt antagande, att inkomsten af skogsmedlen kommer att betydligt
stiga. Då den tiden kommer, kan dock må hända denna
inkomst behöfvas för då uppkommande statsbehof och bör således
ej nu tagas i anspråk för någon grundskatteafskrifning.

Hvad jernväg strå fik- och postmedlen beträffar, vill jag ej yttra
mig öfver deras upptagande uti ifrågavarande kategori, emedan
jag ej känner de förhållanden, hvilka gifva anledning till antagandet,
att dessa medel skola bereda betydligt ökade statsinkomster.

Hvad telefoninkomsterna angår, så hörde jag med nöje i herr
finansministerns anförande, att statstelefonerna redan lemnat en
vacker vinst, som gifver anledning till vidare förhoppningar. Detta
är mycket glädjande.

Men, mine herrar, månne ej den ökning i inkomster, som kan
erhållas af dessa och öfriga redan kända medel, med allt skäl bör
och måste vara att påräkna för fyllande af den ökning af statsutgifterna,
som är den naturliga följden af utvecklingens framsteg?
På nästan alla områden komma ökade anslag att behöfvas. Vi
veta alla, huru stora ökningar, som årligen behöfvas på fjerde,
femte, sjette och åttonde hufvudtitlarne. Och ändock hafva vi redan
ej sällan svårt att anskaffa de medel, som behöfvas, och för
att få debet och kredit att gå i hop, finner statsutskottet sig ofta
nödsakadt att föreslå betydliga prutningar i begärda anslag.

Det är ju gifvet, att vi icke kunna inställa anslag till andra
behof för iandtförsvaret än vapenöfningarne eller till sjöförsvaret,
till kulturändamålen under åttonde hufvudtiteln, eller till befrämjande
af jordbruket och industrierna under sjette hufvudtiteln.

Yi kunna således ej säga, att, derför att vi af de ofvannämnda
medlen hafva att inom kortare eller längre tid påräkna ökade
statsinkomster, vi hafva tillgångar att inom tio år afskrifva samtliga
grundskatterna, utan för att förvissa oss om tillgångar för
att hastigt möta så stora nya behof, måste vi utfinna förut ej kända
och beräknade inkomster.

Af sådana nya statsinkomster nämner finansministern först
beskattning af maltdrycker, en äfven enligt min åsigt mycket lämplig
skatt, och då statsverket kommer i behof af ökade skatter, har
jag ingenting att invända emot införandet af en sådan beskattning.
Men nog är det vanskligt att påräkna, att vi verkligen nästa år
skola genom en lag om sådan beskattning ovilkorligen erhålla

Torsdagen den 7 April.

9 N:o 24.

ökade statsinkomster i den omfattning, som finansministern antagit, Om afskrifoch
mycket förhatligt synes det mig att pålägga en dylik skatt
för att skaffa inkomster till grundskatternas afskrifvande. Under VtoJe°grundsådana
förhållanden vill jag säga, att maltdrycksbeskattningen, skatter m. m.
ehuru i sig sjelf lämplig, är oegentlig. Skulle deremot med en (Forts.)
sådan beskattning kunna betäckas hvad vi behöfva för försvaret
och å andra sidan domänskatteu stiga till så högt belopp, att denna
skatt medgåfve grundskatternas afskrifning, vore det en annan sak.

Dessutom är att märka den omständigheten, att vi ännu icke hafva
någon lag om maltdrycksbeskattning och således ännu icke några
medel att verkställa en afskrifning. Riksdagen beslutar ej genast
hvad som föreslås, utan vill först ha skäl att antaga, att förslaget
är godt. Jag anser det derför mycket osäkert, att Riksdagen skulle
antaga en lag om sådan beskattning, vare sig första gången, den
föreslogs, eller ens andra, och osäkert är, om den ens beviljas tredje
gången, lagförslag derom framkommer.

Jag kommer nu till en skatt, hvars berättigande är mycket
omtvistadt, ehuru den mångenstädes förekommer, och hvilken jag
anser vara mycket betänklig. Jag syftar på den utveckling af stämpelskatten,
hvarigenom finansministern ytterligare tänkt sig att fylla
behofvet af nya statsinkomster. Såsom skål för stämpelskatten
anföres, att den är en skatt, som skall träffa det rörliga kapitalet
och derigenom skipa rättvisa emellan de rika kapitalisterna och
andra skattskyldige, särskild! de fattige. Den rike, som undandrager
sig att till beskattning uppgifva inkomsten af sina kapital
och således ej nås af inkomstskatten, honom skall man komma åt
på denna väg.

Hvad detta skäl beträffar, så anser jag det vara rent af omoraliskt
att lägga en särskild skatt på kapitalisterna, derför att åtskilliga
bland dem underlåta att uppgifva sina tillgångar till beskattning,
ty derigenom förstör man deras begrepp om skyldigheten
att uppgifva kapitalinkomster, som, derest de ej uppgifvas,
undgå beskattning. Man lägger i sjelfva verket en särskild skatt
på den ärlige, som ordentligt uppger sina inkomster, och just derför
skulle fä skatta dubbelt mot den, som icke uppger dem. Genom
sådan beskattning uppmuntrar man direkt kapitalisten att angifva
sina inkomster för lågt. Det måste således ur denna synpunkt
verka rent af skadligt att införa en sådan beskattning.

Men vidare måste jag fästa herrarnes uppmärksamhet på, att
det icke är en blott doktrinär regel i fråga om all beskattning att
man bör ställa så, att hvarje skatt träffar de skattskyldige i mån af
hvars och ens förmåga att bära den, utan rättvisan bjuder, att
skatten blir, så vidt möjligt, derefter afpassad. Fäster nu stämpelskatten
afseende vid den skattskyldiges betalningsförmåga? Nej,
den är i detta afseende fullkomligt hänsynslös. Den frågar icke
efter, om den skattskyldige är rik eller fattig, om han blir ruinerad
genom skatten eller om den för honom betyder ingenting. Han
skall betala skatten, vare sig den medtager en stor del af hans förmögenhet
eller den för honom är en bagatell. Fn stämpelskatt

Nso 24. 10

Torsdagen den 7 April.

Om afskrifning
af de d
viss jord himlande
grundskatter
m. m.
(Forts.)

strider således helt och hållet emot grundsatsen, att skatten skall
rätta sig efter förmögenheten.

Hvad skulle nu denna skatt, om den pålades, hafva för verkningar? Först

nämner finansministern såsom objekt för stämpelbeskattning
inrikes vexlar. Jag tror, att många af herrarne varit så länge
med i affärer, att de erinra sig den tid, då sådana vexlar ej voro i
bruk, och huru omständligt och besvärligt det var, då man alltid
behöfde använda kontanta penningar vid affärsuppgörelser. Då
kunde en fabriks- eller industriidkare, som var i behof af penningar
för sin industri, icke få dessa penningar förr än han levererat
varorna till köparen, utan måste, om han dessförinnan behöfde
medel, vända sig till en förlagsgifvare, som för sina försträckningar
skulle hafva en provision. Var denne mycket förmögen, kunde
han möjligen sjelf lemna penningarne, eljest måste de af honom mot
provision upplånas, och på detta sätt betungades näringarne, till
följd af nödvändigheten att anskaffa kontanta penningar, genom
stora utgifter ej blott för räntor utan ock för förlagsprovisioner
och mäklarecourtage eller bankkommissioner. Sedan inrikes vexlar
kommit i bruk, kunna deremot näringsidkarne erhålla penningar
genom att utställa och blott med ränteafdrag diskontera vexlar,
som ställas att betalas på de tider, då tillverkningen af varorna
medhunnits och de kunnat levereras. Affärsverksamheten har häraf
haft en ytterst stor nytta.

Nu frågar jag: är detta begagnande af inrikes vexlar verkligen
så allmänt, bär det så genomträngt våra industriella förhållanden,
att man kan säga, att ytterligare spridning af bruket deraf
ej behöfver uppmuntras, utan tvärt om lämpligen kan genom beskattning
hämmas? Jag tror, att en skatt på dessa vexlar skulle
lända till skada för vår affärsrörelse. År det dessutom befogadt
att säga, att de, som på förnuftigt sätt uppgöra affärer, böra betala
något till grundskatternas afskrifning.

På samma sätt förhåller det sig med dep o sition sins och bankanvisningar,
hvarom finansministern vidare talar. Hvad som här i
första rummet skulle beskattas, vore sparsamheten och klokheten,
skatten skulle drabba dem, som vilja använda sina besparingar på
bästa vis och..gorå utbetalningar utan att bära stora kontanta summor
på sig. Äfven dessa depositionsbevis och bankanvisningar funnos
icke för några år sedan, och bruket af dem är långt ifrån att
hafva så trängt igenom, som det borde. Icke kan det vara klokt
att hämma den vidare spridningen af detta bruk genom att derå pålägga
en särskild skatt.

Såsom föremål för stämpelskatten nämnes härefter obligationer.

Afses här att beskatta kapitalet, den rike, eller hvem är det
meningen att skatten skall träffa? Tror någon, som vet hur det
går till, att obligationer utgifvas af personer, som på det sättet
söka användning för sina kapital, och att dessa kapitalister finge
betala en skatt, som pålades obligationerna? Jag tror, att ett sådant
antagande måste förefalla hvarje affärsman såsom en vidunderlig
tanke. Obligationer utgifvas aldrig för att placera ett kapi -

11 N:o 24.

Torsdagen den 7 April.

tal, utan för att skaffa kapital. Ett rikt bolag utger kanske någon Om afskrift
gång obligationer för att derigenom anskaffa medel till betydligt “ord
förstorande af dess rörelse, men i de allra flesta fall utgifvas obliga- lande grundtioner,
när ett bolag fått så stor sväfvande skuld, att dess existens skatter m. m.
blir beroende deraf, att det kan omsätta skulden till fast med be- (Forts.)
stämda amorteringstider i stället för ovissa uppsägningar. Då
träffar bolaget aftal med kapitalister, att de öfvertaga bolagets
obligationer, dervid bolaget naturligtvis icke får särdeles förmånliga
vilkor. Är nu meningen, att de, som lemna ett sådant bolag
penningar för dess obligationer, skulle betala stämpelskatten på
dem, om sådan infördes? Nej, det komme aldrig i fråga. Bolaget,
som var i trångmål och penningeförlägenbet och derför måst utgifva
obligationer, blefve ovilkorligen den, som finge betala skatten.

En stämpelskatt på obligationer blefve en skatt på penningeförlägenheten,
på den reducerade och antagligen mindre förmögenheten,
ingalunda på det samlade kapitalet.

Vidare vore meningen att lägga stämpelskatt på aktier,
men de penningar, som för dem utgifvas, äro i väsentlig mån besparingar
af mindre bemedlade, som äro i behof af större afbastning
af dem än den ränta, bankerna betala. Derigenom skulle man
också hämma företagsamheten, som dock är något önskligt och i
sig sjelf lofvärdt samt i vårt land ingalunda för stor.

Finansministern säger, att stämpelskatten har den egenskapen
att träffa de mera välmående klasserna. Jag medger också, att
den kan sägas hafva denna egenskap, men den har den då på ett sätt,
som väl ej kan anses önskvärd!, i det att skatten verkar derhän,
att affärstransaktionerna inskränkas till dem, som äro förmögna.

Der en sådan skatt af större betydenhet finnes, kan icke den
mindre bemedlade göra någon affär, utan man måste hafva en stor
rikedom, innan man kan börja någon affärsverksamhet. Och om
förhållandena utveckla sig på det sätt, att de mindre bemedlade ej
få vara med om affärer, så kommer nog stämpelskatten att blott
drabba de mera förmögna, men den gör detta på ett för landet
mycket skadligt sätt. Man säger i England, der stämpelskatten
såsom bekant är mycket hög, att samhällsskicket är sådant, att de
rike blifva rikare och de fattige fattigare. Hvarje åtgärd, som har
en tendens att framkalla sådana verkningar, anser jag vara förderflig,
och stämpelskatten har denna tendens. Den hämmar företagsamheten,
omtänbsamheten och sparsamheten samt träffar ytterst
sällan annat än orättvist, emedan den, såsom jag framhållit, ej
fäster ringaste afseende på den skattskyldiges förmögenhet eller
förhållanden i öfrigt. Den är eu dålig skatt.

Det finnes ett föremål för stämpelbeskattning, hvilket finansministern
ej nämnt, men som tagits i anspråk i andra länder och
derför ej bör här förbigås, nemligen assuransbref. Jag hemställer,
om det ej är farligt att belägga sådana med skatt. Det förefinnes
i vårt land allt för många tillfällen, der försäkring bort ske, men
uraktlåtes. En skatt på assuransbref skulle ytterligare minska
försäkringarnes antal. Den blefve en skatt på omtänksamheten,
och jag frågar, om eu sådan beskattning är klok.

JsT:o 24. 12

Om afskrifning
af de ä
viss jord hvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 April.

Jag skall nu lemna stämpelbeskattningen och kommer då till
tullbevillningen. Jag skall härvid ej alls ingå på tullpolitiken, utan
jag skall genast, för att förebygga alla misstankar derom, antaga,
att alla pålagda tullar äro rena finanstullar, som ej hafva något
med “skydd" att göra. Under ett sådant antagande äro tullar en
mycket lämplig skatteform, när de icke drifvas till en höjd, som
föranleder lurendrejeri, eller lemnar mindre statsinkomst än en
lägre tull i följd af en då större konsumtion skulle gifva. Man
får nemligen ihågkomma, att det ingalunda är säkert, att man får
större statsinkomster, ju högre tullar man åsätter. Eljest äro tullar
såsom sagdt en god skatt, emedan den skattskyldige rättar sin
konsumtion af de varor, som draga tullen, — jag talar här om
allmänna konsumtions- och lyxartiklar — efter sina omständigheter,
och då tullen således i likhet med inkomstskatten träffar en
hvar efter hans förmåga att utgöra skatten, till och med ännu säkrare
än inkomstskatten. Den skattskyldige rättar sina varuinköp
efter sin förmögenhet; har han ej råd att köpa siden, köper han
linne eller ylle; kan han ej köpa ylle, så köper han bomull, och
om äfven detta skulle blifva honom för dyrt, får han nöja sig med
något än billigare ämne, såsom vadmal eller skinn. Men just
derför att konsumtionen af de tullpligtiga varorna blir afpassad
efter de skattskyldiges konsumtionsförmåga, är det mycket vanskligt
att antaga, att följden af en större tullförhöjning skall blifva
ökade statsinkomster. Inkomsterna kunna tvärt om sjunka och
sjunka mycket lätt på grund af höjning af tuliarne, och det ärtemiigen
klart att så skall vara förhållandet, ty icke kan man väl
antaga, att i och med detsamma tuliarne höjas, alla menniskor
skola lefva öfver hvad de dittills ansett sig hafva råd att utgifva.
Härtill äro de lyckligtvis allt för kloka, och följden blir, att när
man tror sig öka statsinkomsterna genom tullförhöjningar, beräkningen
slår fel och man, i stället för nya millioner, möjligen får
minskade inkomster.

Jag har kanske uppehållit herrarne allt för länge, men jag har
ansett mig böra yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt,
icke derför att den antagna förutsättningen för bifall bortfallit,
utan på grund af rena sakskäl, hemtade ur förslagets egen beskaffenhet.

Herr vice talmannen: Då statsutskottet gjort hemställan om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna del, endast i den händelse
kamrarne samstämmigt bifalla bland annat värnpligtslagen, och
den vigtigaste paragrafen af denna i går föll i medkammaren, hafva
förutsättningarne för bifall bortfallit, hvadan jag anhåller om afslag
å denna paragraf.

Herr Treffenberg: Det är ju en billig begäran af mig att
något få motivera den kanske af en och annan af herrarne eller
må hända för de fleste besynnerliga ståndpunkt, som jag intagit,
då jag i går förklarade mig ännu rösta mot så väl samtliga de af
Kongl. Maj:t framlagda förslagen som äfven utskottens deraf

Torsdagen den 7 April.

13 N:o 524.

föranledda betänkanden. Det är dock gifvet, att, sedan genom Om afakrifvärnpligtslagens
fall i medkammaren egoismen och radikalismen "frddehvf

deras bekanta »alliance toute moralen der uträttat detsamma, som \ande ‘grundpatriotismen
i denna kammare, sådan nemligen jag förstår densamma, skatter m. m.
här bort åstadkomma, så kan mitt inlägg i frågan nu blifva både (Forts.)
mera begränsadt till omfånget och till sin karakter något mindre
aggressivt, än hvad som möjligen varit nödvändigt, i händelse vi
haft att behandla en ännu öppen fråga. Mitt anförande skulle till
och med må hända kunnat blifva ännu kortare och kanske äfven frommare,
om jag icke tillika hade ett praktiskt syfte med detsamma,
hvilket af slutet på anförandet skall framgå.

Det är, mine herrar, en egendomlig och, efter mitt sätt att se
saken, tillika sorglig företeelse, att under de fortsatta striderna
om de med hvarandra förbundna försvars- och skattefrågorna, och
i synnerhet efter det bekanta beslutet vid 1885 års riksdag, man
vid dessa frågors behandling allmänneligen, jag kan nästan säga
uteslutande, framhållit frågornas dels militäriskt-tekniska och dels
finansiella eller statsekonomiska natur, under det att den moraliska
"sidan af saken allt mer och mer fått träda i bakgrunden. Ett
slående och på samma gång nedslående bevis derför lemna så väl
Kongl. Maj:ts propositioner i ämnet vid denna och den förra riksdagen
som ock vederbörande utskottsbetänkanden, jemte de vid
dessa betänkanden fogade reservationer, bland hvilka senare blott
en enda berör den moraliska innebörden af frågan, hvilken äfven, åtminstone
förefaller det mig så, blifvit väl mycket undanskjuten under
sjelfva debatten i denna kammare och äfven i medkammaren, så
vidt jag nemligen kunnat följa densamma, bland annat, genom tidningarne.
Enahanda förhållande återspeglas äfven, såsom herrarne
torde hafva observerat, i vår press, åtminstone i den delen af
pressen, som jag nästan uteslutande läser, eller den aktningsvärda,
försvarsvänliga pressen. Så hafva vi sett, huru som en tidning,
som hör till denna rigtning, i dessa dagar antydt, att man knappast
kunde vänta andra angrepp på ifrågavarande förslag än af
finansiel och militär natur. En annan lika aktad tidning anmärker,
att alla afslagsyrkanden i frågan förmodligen komme att utgå
antingen från dem, som öfver hufvud taget icke vilja göra något
för försvaret, eller ock från indelningsverkets motståndare eller
ändtligen från dem, som ville göra vakanssättning till vilkor för
ett förstärkt försvar. Jag får bekänna, att, ehuru jag beslutit
mig för att rösta för afslag på det kongl. förslaget, jag likväl
icke kan finna mig i att inregistreras i någon af dessa kategorier, tv
jag vet med mig sjelf — och det torde äfven vara bekant för
åtminstone några bland eder, mine herrar —, att jag är en varm
försvarsvän, liksom också en varm vän till det gamla indelningsverket,
äfvensom att jag afskyr en värfvad stam såsom pesten. Det
skulle ju kunna hända, att det utom mig finnes en och annan
Sonderling i denna kammare, hvars vofum i frågan bestämts och
fortfarande bestämmes af den önskan att, så vidt numera ske kan,
från denna kammare afvärja både skammen och skadan af kompromissen,
som redan stiftat så mycket ondt, bland annat genom

N:o 24. H

Torsdagen den 7 April.

0?/i afskrifning
af de å
viss jord hvilande
grundskatter
m. in.
(Forts.)

att fördröja försvarsfrågans lösning, och framdeles säkerligen kommer
att medföra ytterligare olyckor, i fall man äflas att vidhålla
denna grund för försvarets stärkande. Ty denna grund är ur moralisk
synpunkt lindrigast sagdt — vi hålla ju på med lindringar
— af tvetydig beskaffenhet, ja, af så tvetydig beskaffenhet, att tvenne
af denna kammares högt aktade ledamöter, som nog, tror jag, gjort
sig kända för att kunna skilja rätt från orätt, hafva förklarat, den
ene under debatten i försvarsfrågan vid förra riksdagen, att han
icke ansåge sig kunna “med beder“ rösta för Kongl. Maj:ts då
framlagda, på kompromissens grund hvilande försvarsförslag, och den
andre vid remissen af statsverkspropositionen i början af denna
riksdag, att kompromissgrundsatsernas häfdande uti de kongl.
propositionerna under nuvarande förhållanden måste betecknas
såsom en “neslig handel11.

Mine herrar! Det finnes kompromisser af två slag, ett äkta
och ett oäkta. Kompromisser af förra slaget, som kunna gillas,
hafva af furst Bismarck åsatts den bekanta stämpeln: do ut des,
och ega sitt berättigande deri, att uppgörelsen sker mellan två
kontrahenter, som hvardera hafva något, som de kunna och vilja
eftergifva. Men det andra slaget af kompromisser, som måste
ogillas, innebär ett factum turpe, derför att uppgörelsen sker på
en tredje parts bekostnad, och det är härom det gäller hvad som
här under gårdagen, ehuru i annat sammanhang yttrades, att “hvad
menniskan sår, det skall hon ock uppskära,“ och jag tillägger ur
samma källa: “der man sår i kött, der skall man icke af anda
uppskära11.

Dock, mine herrar, I skolen icke missförstå mig. Domen
gäller saken, icke personerna, som hyllat och hylla kompromissen,
ty jag erkänner villigt, att de varit ledda och fortfarande äro
ledda af de bästa, fosterländska afsigter. Kompromissen är en
naturlig son till den onaturliga representationsreformen, hvarigenom
hufvudtyngden af det politiska inflytandet lades i enda
samhällsklass’ händer, i vårt gamla bondestånds. Den nya Riksdagen
— jag erinrade derom i fjol — försedd med en väldig barlast
af hemmansegare, förklarade i sin bekanta skrifvelse till
Kongl. Maj:t, att landet icke kunde hängifva sig åt utvecklingen
af sitt fredliga arbete, innan det visste sig ega ett betryggande
försvar, för hvilket man vore beredd till alla uppoffringar, som
landets tillgångar medgåfve. Kongl. Maj:t utarbetade och framlade
ett sådant försvarsförslag för Riksdagen år 1869. Det afslogs.
Ett nytt förslag framlades och afslogs vid den lagtima
Riksdagen 1871. Vid den urtima Riksdagen samma år framlades
åter ett nytt, det tredje förslaget. Äfven detta afslogs, oaktadt
förslaget medförde högst väsentliga fördelar för herrar rust- och
rotehållare och bland annat innefattade en fixering af de ovissa
besvären inom mycket måttliga belopp. Men, som sagdt, det föll.
Då började en mängd fosterlandsälskande män, hvilka satte ett
starkt försvar högre än allt annat, ana, att man måste köpa detsamma
af den nya magthafvande beståndsdelen, som kommit in i
representationen, genom att kasta den i gapet dessa grundskatter

Torsdagen den 7 April.

16 N:o 24

m. m., och så var kompromissen färdig. Dess historia är känd. Om afskrifDen
skref på sin fana: först ett starkt försvar och sedan afskrift\£d<lehvf
ning. Vi veta alla huru rolerna derefter ombytts; nu har det
länge hetat: först afskrifning och sedermera några smulor åt iör-skatter m. m.
svaret, allt under ständigt stigande anspråk från rust- och rote- (Forts.)
hållarnes sida och under ständigt vikande regeringar, vikande för
ett hänsynslöst och egennyttigt riksdagsparti, som bort genast
från början disciplineras, icke genom att smekas med hartassen,
utan genom att tuktas med skorpioner. Om våra statsmän icke
kunnat den konsten förut, så hade de kunnat lära sig den af
Bismarck i Tyskland och Estrup i Danmark, som båda genom att
klart uppställa sitt mål och med fasthet fullfölja detsamma upplöst
oppositionen i begge länderna och anvisat den kurs, efter
hvilken land och folk skall styras.

Ja, mine herrar, och så äro vi framme vid klangåret 1885, då
kompromissen för första gången omsattes i handling, med sin storprutande
krigsminister, med sina djupa både direkta och indirekta
grepp i statskassan, och sitt ömkligt lilla försvarstillskott. Men
regeringen jublade. Början till försvarsfrågans lösning var ju
gjord och öppnade ett så vackert framtidsperspektiv för en god
fortsättning. Men glädjen blef icke lång. Det dröjde icke länge,
innan man började finna, att det nu icke var nog med att köpa
hemmansegarne, utan desse började sjelfve inse, att, för att afvända
oviljan från sig, det var nödvändigt att köpa äfven de
värnpligtige genom att stryka dem om munnen med de höga dagsverkslönerna,
som vanställa och neddraga värnpligtens vackra idb
i smutsen och tillika omöjliggöra öfvergången till ett verkligt
värnpligtssystem.

Och nu stå vi der på samma punkt, som vi stodo 1885, med
— jag ber om ursäkt —- en krigsminister, som ansett nödigt, jag
vet icke af hvilka skäl, förmodligen politiska, att pålägga sig den
sjelfförsakelsen, att här i denna kammare i går formligen acceptera
en börjande tillämpning af det stambildningssystem, som
samme krigsminister endast tre månader förut ofiicielt förklarat
vara oanvändbart, emedan — jag kommer icke i håg ordalagen,
men jag hoppas att icke vanställa herr krigsministerns mening —
det vore omöjligt att i större utsträckning, än som redan skedde,
åstadkomma rekrytering af stammen medelst värfning. Ja, vi stå
der, mine herrar, med ett regeringsförslag, som nu fallit och bort
falla, just derför att det skänker bort jordskatterna, under det att
det endast till hälften löser försvarsfrågan och under det att det
lemnar oss blott någorlunda utbildade värnpligtige, men icke befäl
att handleda dem, ty, säga hvad man vill, man måste gifva den
tidning, i hvilken eljest så mycket oförstånd förekommer, fullkomligt
rätt, då den i dessa dagar stält den frågan till oss, hvad den
praktiska behållningen för försvaret af det kongl. förslaget månde
hafva blifvit, och då den tillägger: “utsträckning af öfningstid och
värnpligtstid tjenar ju till intet, om vi icke hafva en stam, ur
hvilken det kan irtbildas tillräcklig kader för den disponibla beväringsarmén".

Nio 24. 16

Torsdagen den 7 April.

Om afskrifning
af de å
viss jord hvilande
grundskatter
m. m,
(Forts.)

Alla dessa brister, de nu af mig framhållna och de af fackmännen
i går antydda, alla dessa brister i försvarsverket och
omöjligheten för oss att få dem afhjelpta, så länge vi bygga på
kompromissens grund, allt detta afsåg jag, då jag i början af mitt
anförande talade om den skada af kompromissen, som jag med mitt
votum hoppades kunna afvända. Denna skada skall aldrig upphöra
innan regering och representation besluta sig för att en gång
för alla upplösa detta olycksaliga samband mellan försvars- och
skattefrågorna, och detta är det praktiska syftet med mitt uppträdande
och anledningen, hvarför jag blifvit så lång och må hända
äfven något för varm, då jag nemligen hoppats att i min mån nu
hafva bidragit till, att förslag, byggda på kompromissens grund,
aldrig vidare skola se dagen i denna kammare.

Herr statrådet friherre Palmstierna: Den siste talaren har
i sitt varma anförande äfven behagat adressera några ord till mig,
och jag tager mig derför friheten att försöka försvara min ställning
i denna fråga. Han anslöt sig till de uttryck angående befälsbristen,
som återfinnas i en reservation, der det heter: Då
emellertid Konungens ansvarige rådgifvare icke föreslagit några
positiva åtgärder till bristens utjemnande, utan inskränkt sitt åtgörande
till ett omnämnande af de härutinnan uppstående svårigheterna,
" o. s. v. Ja, det är ju icke svårt att föreslå en mängd
åtgärder, men först och främst måste någon sannolikhet finnas för
att förslagen skola gå igenom. Hvar och en inser, att det är en
stor fördel att hafva mycket befäl, men det är icke derför sagdt,
att man kan föreslå det med utsigt till framgång. I sådant fall
borde man framställa förslag angående allt annat, som fattas i
vårt landtförsvar, sjöförsvar, undervisningsväsende m. m., som påkallar
förbättring. Nog kan man sätta upp en lång förteckning
på vigtiga önskningsmål, men hvad tjenar det till? I nu förevarande
fråga, liksom i allt annat, gäller det att så småningom
komma till målet, och jag ber att särskildt med hänsyn till befälet
få yttra några ord.

Det har flera gånger sagts, att då beväringen får 90 dagars
öfning, går det icke för sig, om vi icke på samma gång få mer
befäl. Jag förstår icke detta resonnement; vi hafva otvifvelaktigt
för litet befäl, men icke blir denna brist större, derför att truppen
blir bättre öfvad; icke blifva heller kompanierna större derigenom.
Bristerna hos vårt försvarsverk i dess helhet äro i alla fall mycket
stora, men de blefve dock genom nämnda tillökning i beväringens
öfningar relativt mindre. Nu är frågan, huru denna brist
skall afhjelpas. Huru skaffar man sig utomlands erforderligt
befäl? Jag tror, att vi i detta fall hafva litet att lära af utlandet,
oaktadt man der icke har något indelningsverk. Det är genom
att i så stor myckenhet som möjligt begagna sig af reservbefäl,
som utlandet i detta fäll afhjelper försvarets behof. Ett land
t. ex. med, proportionsvis till vår folkmängd, 2,500 officerare på
stat har 2,300 i reserv, ett annat med c:a 2,400 officerare på stat
har 2,300 reservofficerare o. s. v., och i de flesta stater utgör

Torsdag«n den 7 April.

17 N:o 24.

reservbefäiet hälften af befälet i dess helhet, och det är genom Om afskrifvärnpligten
som reservbefälet anskaffas. I värnpligtens idé ingårafrddlvi.
att i fred hafva så liten styrka som möjligt under fanan, och flere Yande grundofficerare,
än för denna styrka äro nödige, äro icke anstälde pk skatter in. m.
stat, men dessa hafva full användning hela året. Det finnes icke (Forts.)
något annat land än Sverige, som har råd att hålla sig med en
officerscorps, som icke är i fullt arbete året om. I utlandets värnpligtsarméer
äro således jemförelsevis få officerare i tjenstgöring,
men när hären vid mobiliseringen sväller ut till 6 b, 7 gånger sin
storlek i fred, är det från reserven, som den erforderliga tillökningen
af befäl och underbefäl tages. På samma gång värnpligten
sålunda medför nödvändigheten af en massa befäl, skaffar den
äfven utväg till fyllande af detta behof genom reservbefälet, och
detta är troligen ock den enda vägen, på hvilken man kan komma
till fyllande af den hos oss kända bristen på befäl. Kongl. Maj:t
har likvisst nu föreslagit c:a 100 officerare på stat, men att få
400 ä 500 till är otänkbart. Den enda möjligheten för ett fattigt
land att skaffa befäl är att införa allmän värnpligt. 90 dagar är
ganska litet och räcker icke långt, men få vi det, få vi åtminstone
derigenom några korpraler.

Samme talare sade äfven, att han var högst förvånad öfver,
att jag, som hade anfört min åsigt till statsrådsprotokollet,
kunde i går säga, att jag skulle acceptera detta utskottets förslag.

Jag skulle aldrig hafva tillrådt Kongl. Maj:t att föreslå denna
toppning af indelta armén, men en annan sak är att acceptera.

Jag tror, att hvar och en bör offra något af sin egen åsigt, för
att man må kunna få någonting. Jag kan icke tänka mig ett försvar,
bygdt på annat än någon af de tre grunderna indelningsverk,
värfning eller värnpligt eller en större eller mindre sammanfogning
af dessa. Jag är icke förtjust i det värfvade systemet, men
det kan dock användas inom vissa gränser. Jag tror mig hafva
förut uttryckt mig tillräckligt tydligt, för att hvar och en må
inse, att jag icke vill använda värfningen för hela armén. Men
hvarifrån skulle den egentliga tillökningen af försvarets styrka
tagas både efter Kongl. Maj:ts och efter utskottets förslag? På
den moderna vägen, den enda väg, som ett fattigt land kan slå
in på, den allmänna värnpligtens väg. Man har sagt, att man
borde hafva ett försvarssystem, grundadt på indelningsverket. Jag
f örstår icke, hurudan t det skulle vara. Jag kan visserligen få
ett något litet starkare försvar, än vi nu hafva, med bibehållande
af indelningsverket, men ett starkt försvar går. det icke att få på
annan än den allmänna värnpligtens väg. År det någon, som
tror, att ett system, bvgdt på indelningsverket, kan hafva någon
utsigt att blifva accepteradt i Andra Kammaren? Det skulle icke
der få 10 röster. Frågar man ledamöterna af Andra Kammaren:
hvad sägen I om det värfvade systemet, skulle kanske 2/8 svara
ja, Va nej. Gör man i denna kammare samma fråga, blefve svaret
helt säkert nej. Framlade man åter ett förslag, bygdt på allmän
värnpligt, tror jag, att det vore många i denna kammare,
som sade ja, men jag är öfvertygad om, att det vore många i

Första Kammarens Prut. 1822. N:o 24. 2

N:o 2i. 18

Om afskrifning
af de å
viss jord hvilande
grundskatter
m. m.

(Forts.)

Ifrågasatta
ändringar i
lagen om lindring
i rustnings-
och roteringsbesvären
in. m.

Torsdagen den 7 April.

Andra Kammaren, som sade nej; och således blefve det ingenting
af. Följaktligen stå dessa tre systems anhängare och tjurhålla
hvarandra, och under tiden lider vårt försvar och vi sjunka enligt
min öfvertygelse i andra nationers åsigt så, att jag icke törs
uttala min tanke derom.

Hvad är det enda möjliga sättet, såsom jag uppfattat det, att
rädda vårt försvar? Jo, att hvar och en jemkar något på sin
åsigt, på det man må kunna få en lösning af saken i gång, äfvensom
aktning för oss sjelfva samt ett betryggande försvar, om vi
än icke kunna få det bästa.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på nu förevarande punkt endast yrkats
afslag å utskottets hemställan.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till samma hemställan
och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets anmälan å sid. 4.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 1 och 2 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 41,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885
äfvensom inom riksdagen väckta motioner i samma ämne.

Punkten I.

Herr vice talmannen: Jag anhåller på skäl, som jag nämnde
vid föregående utlåtande, att få hemställa om afslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten endast yrkats afslag å
hvad utskottet hemstält.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna II och III.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

19 Nso 24.

Torsdagen den 7 April.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 1 och 2 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 32, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner dels om ändring
af § 35 mom. 2 samma lag och dels om antagande af ny värn*
pligtslag.

Herr Bergström: Såsom kammaren finner af lagutskottets
utlåtande, sönderfalla de paragrafer i värnpligtslagen, hvari lagutskottet
tillstyrkt af Kongl. Maj:t föreslagen ändring, i 2 grupper,
nemligen dels sådana, hvartill bifall icke gjorts af någon förutsättning
beroende, d. v. s. §§ 14, 16 och 17 — jag skulle vilja kalla dem
neutrala paragrafer — och dels alla de öfriga, hvari ändringar tillstyrkts
under förutsättning, att Riksdagen godkände Kongl. Maj:ts
propositioner angående dels afskrifning af grundskatterna och dels
ändring i lagen om lindring af rustnings- och roteringsbesvären.
Naturligtvis kommer ifrågavarande lagförslag liksom andra sådana
att paragrafvis föredragas. Jag tillåter mig föreslå, att de paragrafer,
hvilkas antagande af lagutskottet gjorts beroende af bifall
till Kongl. Maj:ts förut nämnda tvenne propositioner, icke må, så
vida icke någon ledamot sådant yrkar, uppläsas, enär nyss anförda
förutsättning för deras antagande brustit, men att deremot de paragrafer,
som kunna utan vilkor bifallas, må uppläsas.

Vidare ber jag att få nämna, att, ehuru § 27 tillhör de paragrafer,
hvilka endast under förberörda förutsättning äro föreslagna
att ändras, jag dock vid föredragningen af samma paragraf måste
begära ordet, emedan jag ämnar i öfverensstämmelse med det beslut,
som fattats af Andra Kammaren, yrka återremiss å nämnda
paragrafs 2:dra moment Jag skall, när vi komma till denna paragraf,
närmare utveckla de skäl, på hvilka mitt tillämnade yrkande om
återremiss stöder sig.

På gjord proposition beslöts, att ifrågavarande utlåtande skulle
punktvis föredragas och 3 punkten sålunda, att först utskottets deri
framstälda lagförslag paragrafvis afgjordes, derefter den föreslagna
lagens ingress och rubrik samt sist utskottets hemställan, äfvensom
att, med undantag af §§ 14, 16, 17 och 27, endast de paragrafer
och moment i den föreslagna lagen skulle uppläsas, beträffande
hvilka begäran derom framstäldes.

1 och 2 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

3 punkten.

Utskottets förslag till lag angående förändrad lydelse i vissa delar
af värnpligtslagen den 5 juni 1885.

§ 1, § 3 mom. I och § 6.

Ändringar
värnpligtslagen.

X:o 24. 20

Torsdagen den 7 April.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Forts.)

Afslogos på särskilda, af herr Bergström derom framstälda
yrkanden.

§§ 14, 16 och 17.

Godkändes.

§ 27.

Herr Bergström: Jag yrkar afslag å 27 §:s 1 mom., men deremot,
i likhet med hvad Andra Kammaren redan beslutit, återremiss
af 27 §:s 2 mom. Jag skall bedja att i korthet få anföra
de skäl, som föranleda detta mitt yrkande.

Yärnpligtslagen af den B juni 1885 i dess ursprungliga lydelse
stadgar i § 1, att “hvarje svensk man är värnpligtig från och med
det kalenderår, under hvilket han fyller 21 år, till och med det,
under hvilket han fyller 32 år.“ Och 27 §:s 2 mom. stadgar, att
värnpligtig, som styrker, att han vid ingången af det år, då han
fyller 21 år, varit vid sjömanshus inskrifven minst 4 år och deraf
under minst 12 månader haft anställning i utrikes sjöfart, skall
vara från öfningar under fredstid befriad; med skyldighet likväl
att för åtnjutande af sådan befrielse tillhöra flottans reserv under
hela sin värnpligtstid och derutöfver till och med det kalenderår,
under hvilket han fyller 40 år. När nu vid sistlidne års riksdag
framlades förslag till ändring af värnpligtslagen, skulle § 1 enligt
förslaget hafva samma innehåll, som nu föreslagits, nemligen att
värnpligten skulle vara till fylda 40 år. Vid sådant förhållande
behöfdes icke något särskildt vilkor för dessa vid sjömanshus inskrifne,
att de skulle qvarstå i flottans reserv till fylda 40 år,
emedan den tiden skulle vara lika för alla värnpligtige. Emellertid
blef, oafsedt att den föreslagna utsträckningen af tiden för värnpligtens
utgörande icke kom till stånd, den 27 § i sin föreslagna nya lydelse
antagen, och följden deraf blef den, att den speciella bestämmelsen,
att vid sjömanshus inskrifne skulle stå qvar i flottans
reserv till fylda 40 år, förföll. Herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet har också i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1892 anmärkt förhållandet. Jag
skall läsa upp hans yttrande i denna del:

“Slutligen ber jag att få erinra, att då Riksdagen sistlidna år
afslog förslaget om förändrad lydelse af 1 § värnpligtslagen, enligt
hvilken värnpligten för framtiden skulle komma att räcka till och
med det 40:de lefnadsåret, men samtidigt antog förslaget till ändring
af § 27, deri, med hänsigt till nyssnämnda i § 1 intagna
bestämmelse om värnpligtens utsträckning för samtliga värnpligtige,
den förut gällande föreskriften, att de, som tillhöra flottans reserv,
skola i densamma qvarstå utöfver värnpligtstiden till och med
det år, de fidla 40 år, blifvit utesluten, sistnämnda föreskrift i
och med den åt Riksdagens beslut lemnade sanktion upphört att
gälla."

Nu vore meningen med återförvisningen att få paragrafens 2

21 N:o 24.

Torsdagen den 7 April.

mom. bragt till dess ursprungliga lydelse och således förpligta de Ändringar
vid sjömanshus inskrift^ att, såsom vederlag, för det de från öf- vä™^ts
ningarna i fredstid åtnjuta befrielse, qvarstå i flottans reserv till (Forts.)
och med det 40:de lefnadsåret.

Det är på denna grund, som jag yrkar återremiss af detta
moment.

Herr Sjöcrona: Jag instämmer med lagutskottets ordförande,
men jag ber att på samma gång få erinra, att sistlidna Riksdags
Första Hammare liksom sistlidna års lagutskott och dess ordförande
icke hade någon skuld i det påpekade förbiseendet, ty 27
§:s 2 mom. upptogs då bland de s. k. neutrala punkterna, som
antogos utan något vilkor. Men innan dessa neutrala punkter antogos,
hade Första Kammaren redan antagit de icke neutrala paragraferna
och bland dem § 1, hvari Kong]. Maj:t föreslagit utsträckning
af värnpligtstiden till det 40:de året. Det kunde således icke
komma i fråga att göra något yrkande eller förbehåll vid 27 §:s
2 mom., när det föredrogs. Möjligen hade ett sådant yrkande
kunnat göras i Andra Kammaren, men här fans ingen anledning
dertill.

Såsom jag redan sagt, instämmer jag i herr Bergströms yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att, enär olika yrkanden framstälts beträffande den nu
föredragna paragrafens särskilda moment, proposition komme att
göras för hvartdera momentet särskildt.

Härefter anförde herr talmannen, att i afseende på mom. 1
endast yrkats afslag; och blef detta moment, på gjord proposition,
af kammaren afslaget.

Vidare yttrade herr talmannen, att, beträffande mom. 2 i föreliggande
paragraf, annat yrkande icke blifvit framstäldt, än att
momentet skulle visas åter till utskottet.

På derefter gjord proposition bifölls detta yrkande.

§ 28, § 33 mom. 2 och 3 samt §§ 34 och 52.

Afslogos på derom af herr Bergström framstälda yrkanden.

§ 53.

Herr Bergström: Jag hemställer om afslag å denna paragraf.

Herr Alm (in: Det må tillåtas mig att med några ord fästa

kammarens uppmärksamhet på den undantagsställning, Gotland
skulle intaga med afseende på tidpunkten, då värnpligtsåldern der
skulle börja. Enligt förslaget skulle värnpligten inträda efter 18
års ålder eller det år, under hvilket den värnpligtig fyller 19 år.

I de allra flesta af Europas öfriga stater inträder denna ålder

Jf:o 24. 22

Ändringar
värnpligfslug
en.

(Forts.)

Torsdagen den 7 April.

» icke förr än vid 21 år. Om en tidigare tidsålder anses mindre
lämplig för Europas öfriga stater, må man väl erkänna, att den
är ännu mindre lämplig för nordens söner, der utvecklingen i allmänhet
är betydligt senare. Man skulle möjligen kunna tro, att
gotländingen vore tidigare utvecklad än andra landskaps invånare,
derför att antalet kasserade af Gotlands värnpligtige är särdeles
ringa i jemförelse med förhållandet annorstädes. Men det ringa
antalet kasserade beror icke på en tidigare utveckling, utan på
andra skäl, som jag här förbigår. Under sådana förhållanden och
då en undantagslagstiftning icke bör bibehållas, så vida icke särskild!
talande skäl finnas, tycker jag, att gotländingen borde likställas
med Sveriges öfriga inbyggare, i synnerhet som andra äldre
olikheter numera äro i väsentlig mån borttagna.

Från min synpunkt vågar jag icke yttra mig, om befälet reder
sig bättre med tjuguettåringar än med nittonåringar, men jag tycker
det vore fördelaktigare, om alla svenska värnpligtige vore likstälda.
Jag vågar icke längre upptaga kammarens tid, och jag har icke
något yrkande att göra, men jag har velat fästa uppmärksamheten
vid denna speciella fråga.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Med anledning af väckt
fråga, att värnpligten å Gotland skulle inträda vid 21 års ålderistället
för vid 19 år, får jag nämna, att från militärisk synpunkt finnes
ingenting att deremot invända. Från militärisk synpunkt kan
man nemligen säga, att ju senare värnpligten böljar, desto bättre.
Men Gotlands invånares värnpligt,.är ett undantagsförhållande, som
man icke kan befria dem ifrån. Äfven om värnpligten utsträcktes
till 90 dagar, skulle gotländingarne fullgöra den på 3 år i stället
för på fastlandet på 2 år. För att öfva bataljonsexercis får man
nemligen lof att slå i hop 2 årsklasser.

När man icke har någon stam, men uppkallar många beväringsklasser,
är det ock nödigt, att de äldsta klasserna icke haft sin sista
öfning många år till baka, så att de glömt hvad de lärt.

Derför måste man ålägga Gotland något hårdare värnpligt än
det öfriga Sverige. Man frågar sig då, om man icke kan gifva en
motsvarande lindring. Det är ju gifvet, att det är en fördel för
dem att få göra undan sin värnpligt tidigare. Det blir visserligen
icke mer än ett år tidigare, eftersom de hålla på i 3 år, men de
sluta dock ett år tidigare. Skulle de börja vid 21 år, skulle de
sluta ett år senare än öfriga värnpligtige, derför att deras värnpligt
är fördelad på 3 år.

Frågas det, huru det är möjligt ur militärisk synpunkt att
medgifva befolkningen på Gotland denna fördel, så har chefen för
generalstaben i sitt utlåtande i ämnet, för hvilket i statsrådsprotokollet
sid. 27 redogöres, närmare utvecklat den saken, nemligen
att der förekomma icke dessa långa marscher, som pressa
så hårdt. Förmodligen kommer man att slås i en position eller
som man hoppas i en befästad ställning, och derför är det möjligt
att gifva dem denna fördel, Jag förstår ju icke, om det är något
särskilt skäl för att kassationsprocenten der är mindre än på

Torsdagen den 7 April.

23 N:o 24.

andra ställen, men ett faktum är det. Jag tror ock, att befolkningen
sätter värde på denna fördel. Derför är det icke skäl att
taga från dem denna undantagsställning, då det ur militärisk synpunkt
torde vara alldeles likgiltigt.

Efter härmed slutad öfverläggning afslogs den nu förevarande
paragrafen.

Ingressen och rubriken.

Herr Bergström: Jag hemställer, att lagens rubrik och ingress
måtte till utskottet varda återförvisade.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, visades nu föredragna
delar af lagförslaget åter till utskottet.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens vid föredragningen
af lagförslagets särskilda delar fattade beslut.

Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 4 och 5 innevarande månad bordlagda betänkande
n:o 4, i anledning af dels Kong]. Maj:ts proposition n:o 4
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, dels ock två inom Andra
Kammaren väckta motioner, n:o 149 af herr A. Svensson i Edum
om antagande af vissa bestämmelser rörande bevillning af jordbruksfastighet
samt n:o 168 af herr J. Bratt m. fl. om ändring i
förenämnda förordning.

Utskottets hemställan å sid. 9.

Herr Cavalli: Utskottets nu föredragna betänkande samt den
kongl. propositionen, som af utskottet blifvit behandlad, hvila på
den förutsättning, att Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna propositioner
om afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter samt
angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 skulle vinna Riksdagens bifall. I)å
detta icke skett genom de i går och i dag fattade beslut, tillåter
jag mig yrka afslag å bevillningsutskottets nu föredragna betänkande.

Efter härmed slutad öfverläggning afslogs utskottets förevarande
hemställan.

Utskottets slutliga yttrande.

Lades till handlingarna.

Ändringar i
värnpligtslagen.

(Förta.)

Om ändringar
i bevillningsför
ordningen
m m.

N:o 24. 24

Torsdagen den 7 April.

Om upphörande
af bevillningsafgifter
af frälseegendomar
och
lotshemman.

Ifrågasatt ändring
i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.

t*

Om banko -vinstens användande.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 4 och 5 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 5, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition n:o 5 till Riksdagen angående upphörande af
de enligt gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgifter af
frälseegendomar och lotshemman, dels ock en af herr J. Bratt
m. fl. inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, i hvad den
rörer samma ämne.

Herr Ca valli: På grund af de skäl, som jag vid det nyss
föredragna bevillningsutskottets betänkande n:o 4 anförde, tillåter
jag mig att yrka afslag jemväl å det nu föredragna betänkandet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, afslog kammaren
utskottets i detta betänkande gjorda hemställan.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 1 och 2 innevarande april
bordlagda utlåtande n:o 33, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 58
i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Herr Bergström: Då bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition gjorts beroende af bifall till Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i bevillningsförordningen, men denna förutsättning
brustit, ber jag att få yrka afslag å den nu föredragna
propositionen.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren utskottets
i nu föreliggande utlåtande gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nedannämnda, den
4 och 5 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 11, i anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken, och

n:o 12, i anledning af motion angående utsträckning af tiden
för återbetalning af s. k. afbetalningslån,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 4 och 5 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 13, i fråga om användandet af riksbankens vinst för år 1891.

1 punkten.

Herr Sandberg: Ingen kan varmare än jag önska, att budgeten
kunde uppgöras på ett sådant sätt, att hvarken riksbankens

Torsdagen den 7 April.

25 N:o 24.

vinst eller den för mig så förhatliga, men af många med så stor
förkärlek omfattade utvägen att upptaga nya lån och sålunda öka
vår redan allt för stora statsskuld behöfde anlitas. Men under för
handen varande förhållanden och då det väl bör vara tydligt för
hvar och en, att, till följd af de anslag, Riksdagen redan beviljat,
flere millioner måste upplånas för att betäcka 1893 års utgifter,
kan det enligt min tanke omöjligen vara ekonomiskt klokt att i
riksbanken reservera närmare två millioner af dess vinst. Genom
en sådan åtgärd stärkes icke på minsta sätt riksbankens ställning
i förhållande till utlandet, och icke heller erhåller riksbanken derigenom
någon förökning af sitt guldförråd. För all den utlåning,
som bankofullmägtige, med iakttagande af nödig försigtighet, kunna
tillåta sig, finnas redan öfverflödiga tillgångar, och det torde blifva
rätt svårt för vederbörande att bereda ens någon nämnvärd afkastning
af ifrågavarande två millioner, om de komma att bibehållas
i riksbanken.

Det är väl det svenska folket, som är principaler för så väl
statsverket som riksbanken. Om statsverket blir urståndsatt att
fullgöra sina förbindelser, kommer nog riksbanken i en brydsam ställning,
och om riksbanken icke kan uppehålla myntvärdet, kommer
nog statsverket i klämma. Det säges visserligen, att det är politiskt
klokt att, såsom under några år skett, anslå halfva bankovinsten
åt statsverket och låta riksbanken behålla den andra hälften,
men jag tviflar på, att denna politiska klokhet är så stor, då det
ju är tydligt, att man genom hela vinstens öfverlemnande till
statsverket minskar behofvet af upplåning. För upplånta medel
måste svenska staten betala en ränta mer än dubbelt så hög som
den afkomst, hvilken kan beredas af i riksbanken reserverade
medel. Om den föreslagna åtgärden bifalles, uppkommer derigenom
ovilkorligen för svenska folket en årlig förlust af 40,000 ä 50,000
kronor. Om en enskild person, som har ett kapital insatt i eu
affär, hvilken gifver en obetydlig inkomst, en ä två procent, envisas
att bibehålla detta kapital i denna affär, fastän detsamma,
utan att affären på minsta sätt skadas, kan dragas derifrån, och
i stället för sina behof upplånar medel emot dubbelt högre ränta
än den afkomst, han har af affären, kan han då påstås handla
klokt?

Inom utskottet framstälde jag äfven yrkande om hela bankovinstens
öfverlemnande till statsverket och vann äfven der något
understöd. Jag hade också ämnat att reservera mig, men uraktlät
detta på grund af en i utskottet ingången kompromiss.

Med stöd af hvad jag nu i korthet anfört, yrkar jag, att hela
bankovinsten må öfverlemnas till statsverket.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu förevarande punkt endast yrkats, af
herr Sandberg, att riksbankens vinst för nästlidna år skulle i sin
helhet till statsverket öfverlemnas.

Derefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält och vidare på godkännande af nyssnämnda yrFörsta
Kammarens Prof. 1892. N:o 24. 3

Om bankovinstens
an
vändande.
(Forts.)

Tf:o 24. 26

Om ändrad
tid för tjenstehjons
flyttning.

Torsdagen den 7 April.

bände, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 4 och 5 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 84, i anledning af väckt motion angående
ändring i legostadgan.

Herr Annerstedt: En reservant vid lagutskottets förevarande
betänkande har, då han icke sjelf är i tillfälle att vara närvarande
i afton, anmodat mig att framföra hans betänkligheter mot den
ifrågasatta skrifvelsen. I den landsort han tillhör, nemligen Östergötland,
skulle enligt hans förmenande den föreslagna förändringen
i flyttningstid en alldeles icke vara någon förbättring. Det är
gifvet, att förhållandena kunna vara olika i olika landsändar och
att således denna uppfattning kan uppvägas af en annans, som
anför, att i hans hemort en framflyttning af denna tid skulle
vara lämplig. Men säkert är, att då inom lagutskottet 8 reservanter,
således halfva antalet ledamöter, varit af den mening, att
den ifrågasatta förändringen icke är af behofvet påkallad, bör det
i en så praktisk fråga vara allt skäl afvakta, att åsigterna beträffande
förändringen blefve något mer enhälliga. Ty gifvet är,
det ett kraftigt stöd för bibehållande, åtminstone tills vidare, af
närvarande förhållanden är, att under den föregående utredningen
halfva antalet ledamöter afstyrkt det ifrågasatta skrifvelseförslaget.
På dessa skäl vågar jag yrka afslag å lagutskottets förevarande
betänkande.

I detta anförande instämde friherre Klinckowström.

Herr Claes o n: Då jag är en af de få ledamöter från denna
kammare, som inom utskottet biträdt det slut, hvartill utskottet
kommit, anser jag mig pligtig att, ehuru jag tror kammaren icke
vara road af frågan, säga några ord.

Såsom skäl för förslaget anfördes af åtskilliga motionärer
bland landtmännen i Andra Kammaren, att det för de jordbrukare,
hvilka hade att byta tjenare på hösten, vore en stor förmån, om
ej flyttningstiden inträffade förrän de i regeln hunnit undan med
höstplöjningen och andra angelägna höstgöromål. Jag tyckte, att
det skälet var godt, och de skäl, som från motsatta sidan anfördes,
vägde enligt min tanke icke så tungt.

Innan frågan förekom till behandling i utskottet, hörde jag
mig för, hvilken betydelse ett bifall till motionen skulle hafva för
den stora del af den tjenande klassen, som hane att sköta sysslor
inom hus, och det svarades mig af person, som jag måste anse

Torsdagen den 7 April.

27 !f;o 24.

sakkunnig på det området, att i det hänseendet vore det en be- Om ändrad
stämd vinst, om flyttningstiden framflyttades något, t. ex. till den för tjenst*-15 november, derför att de utflyttande tjenarne då hunne bättre
undan med de vigtigare höstsysslorna före afflyttningen. Jag (Forts.)
inedgifver emellertid, att de skäl, som framstälts af den föregående
talaren, hafva sin stora betydelse, som dock för mig ej är så stor,
att jag ej anser mig böra nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fehrsson instämde i detta anförande.

Herr Lundin: Då jag i lagutskottet var med bland dem, som
icke ville biträda skrifvelseförslaget, skall jag be att få förena
mig med den förste värde talaren. Jag tror icke det skulle medföra
någon vinst hvarken för arbetaren eller ai’betsgifvaren, att en
förändring egde rum. Dessutom anser jag, att vi äfven böra tänka
på dessa många familjer, der det finnes små barn. Det kan väl
den tiden på året, då flyttningen försiggår, vara ganska kallt och
svårt klimat. Yi hafva visserligen ett jernvägsnät, men det sträcker
sig icke öfver allt, och på många ställen äro de mindre farvattnen
tillfrusna vid den tiden, så att man ej heller kan begagna sig af
sjökommunikationer. Jag tror derför, att så många skäl tala mot
den ifrågasatta förändringen, att jag skall be att få yrka afslag på
utskottets betänkande.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i det nu föreliggande utlåtandet hemstält och vidare på
afslag derå, och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad fördragning af lagutskottets nedannämnda, den 4
och 5 innevarande april bordlagda utlåtanden:

n:o 35, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 18
kap. 1 § ärfdabalken, och

n:o 36, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§
8, 53 och 56 i skjutsstadgan den 31 maj 1878,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 25, till Konungen, angående befrielse för
rust- och rotehållare från skyldighet att bekosta soldats vård å
hospital.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre Barnekow
till och med den 20 och grefve Klinyspor till den 22 i denna månad.

28

Torsdagen den 7 April.

Justerades ett protokollsutdrag rörande statsutskottets under
gårdagen och denna dag behandlade utlåtande n:o 39 samt sju
protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, och sist
de ärenden, hvilka blifvit under dagen andra gången bordlagda.

Kammaren åtskildes kl. 9.22 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892,