1892. Första Kammaren. N:o 22

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 6 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 30 sistlidne mars.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion
om ändring af 51 m. fl. §§ i regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden och memorial

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning;

n:o 46, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för Ystad—Eslöfs jernvägsaktiebolag att till riksgäl dskon tor et inbetala
oguldna återstoden af ett bolaget beviljadt lån;

n:o 47, med anledning af väckt förslag om upprättande af ett
fullständigt register till kamrarnes protokoll med bihang för tiden
från och med år 1867;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Åkers bruksegare af kronolägenheten Djekneängen i Södermanlands
län; *

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Visingsö ekplantering äfvensom eu i samma ämne
inom Riksdagen väckt motion;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Borstatorp n:o 1 i Kronobergs
län;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af
mark mellan kronan och Linköpings stad;

Första Kammarens Prot. 1892. N:o 22.

1

N:o 22. 2

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m m.

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af viss del af myntverkets tomt n:is 1, 2
och 8 i qvarteret Bryggaren å Kungsholmen;

n:o 53, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1891 i statsverkets inkomster af för dess räkning utarrenderade
kronoegendomar m. m.; samt

n:o 54, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens femte hufvudtitel; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 37, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §
58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; och

n:o 38, i anledning af väckt motion angående ändring i förordningen
den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall m. ni.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nås 43 och 44
samt bankoutskottets nämnda dag bordlagda memorial n:o 14.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 39, angående ordnande af landtförsvaret.

På framställning af herr talmannen beslöts, att detta utlåtande
skulle punktvis föredragas och punkten I sålunda, att först skulle afgöras
de i punkten förekommande, med bokstäfver betecknade momenten,
derefter det af utskottet i punkten föreslagna vilkor och slutligen
utskottets i afseende på punkten i sin helhet gjorda hemställan.

Punkten I.

Mom. a).

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag har icke något att
invända mot denna punkt, men jag skall i alla fall anhålla att, eftersom
ärendet föredrages på en gång i båda kamrarne och det sålunda
är svårt att vara i rätt tid tillstädes på båda hållen, få begagna mig
af tillfället att yttra mig här i hufvudsak så väl öfver detta utskotts
hemställan i sin helhet som beträffande lagutskottets. Jag skall bedja
att fä yttra mig derom, oaktadt jag väl känner denna kammares stora
intresse för försvaret, hvilket bland annat visades genom den majoritet,
med hvilken Kongl. Maj:ts förslag i fjor blef af denna kammare antaget,
fastän jag vet, att många af eder, mine herrar, skulle hafva
önskat detta försvar betydligt starkare. Oaktadt jag sålunda vågar
hoppas, att så väl lagutskottets som statsutskottets förslag komma att
af kammaren bifallas, begagnar jag tillfället att förklara, att jag för
min del icke har något att invända mot de militära förändringar, som

3 Ji:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

dels lagutskottet dels statsutskottet gjort i Kong!. Maj:ts förslag.
Hvad sjelfva saken beträffar, anser jag det såsom en skyldig uppmärksamhet
mot kammaren att söka framställa de synpunkter, ur hvilka
frågan enligt min uppfattning bör ses, äfvensom att anföra några siffror,
som kunna vara åt intresse för sjelfva saken.

Afgörande och grundläggande för hela frågan är enligt min uppfattning,
huru stor här vi bära, eller rättare sagdt måste, uppställa
vid krigstillfälle. Detta måste blifver ju något hårdare för de små än
för de stora länderna. De små länderna hafva absolut taget små härar
och måste derför relativt taget mera anstränga sig för att försvara sitt
oberoende än de stora länderna, och detta måste ytterligare accentueras
i ett land sådant som vårt med dess hafomflutna läge, dess stora längd,
5 gånger så stor som bredden, samt dess långsträckta, för fienden åt
båda hållen åtkomliga kuster. Visserligen hafva vi till följd af detta
vårt läge den stora fördelen, att fienden sjövägen icke kan komma
med stora truppmassor på en gång, sannolikt ej med mera än 25,000
å 30,000 man. Men å andra sidan hafva vi äfven deraf den olägenheten,
att vi icke veta, på hvilken punkt vi blifva anfallna. Man måste söka
koncentrera så mycket trupper som möjligt på den afgörande punkten,
men å andra sidan kan man icke fullständigt blotta den öfriga delen
af landet på trupper, hvaraf således synes, att vi behöfva mycket
trupper. Man kommer snart till den slutsatsen, att vi måste ställa
upp så mycket trupper, som vi kunna, men då blir frågan, huru mycket
vi kunna ställa upp. Den bästa ledningen för besvarande häraf är att
se, huru andra länder gjort. Man kan härvid inskränka sig till att
tala om antalet infanteribataljoner, då infanteriet är hufvudvapnet och
hjelpvapnen måtte rättas derefter, samt då den mobiliserade bataljonens
storlek nu nästan öfverallt är densamma, eller omkring 1,000 man.
Man finner då, om depöttrupper och landstorm uteslutas, att de flesta
öfriga europeiska länder hafva, på en folkmängd motsvarande vår, i
rundt tal på krigsfot 125 bataljoner. Somliga små länder ställa upp
mera, såsom Schweiz 370, Bulgarien 204; sedermera kommer en grupp,
Nederländerna 115 samt Danmark, Rumänien och Norge respektive
107, 108, 109, siffror, som svenska generalskomitén kommit mycket
nära med sitt förslag om 102 bataljoner, och det är ungefär detsamma,
som 1875, 1878 och 1883 föreslogs, då siffrorna varierade mellan 98
och 102. Vi hafva således här en tydlig anvisning om, hvilken storlek
hären bör hafva. Men huru mycket kunna vi ställa upp efter vår
nuvarande organisation? Jo, 73 bataljoner, deraf 3 på Gotland. Således
endast 70 på fastlandet. Efter nuvarande organisation kunna vi
således i lyckligaste fäll endast uppställa ett betänkligt minimum. Jag
accentuerar detta nu, »men skall komma tillbaka dertill framdeles.
Men med dessa 73 bataljoner, inberäknadt specialvapen, landstorm och
depöter, kommer man ändå upp till 130,000 man. Deraf äro ungefär
50,000 man depöter och icke stridande; de stridande äro 80,000. Men
åt dessa kunna icke koncentreras på en punkt mer än 50,000 stridande,
motsvarande 3 å 4 utländska arméfördelningar. Det är således
ett ganska litet minimum. Denna siffra af 130,000 är icke obetydligt
lägre, än hvad alla de olika arméförslagen uppställ, nemligen 160,000
till 185,000 man.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. in.

(Forts.)

N:o 22. 4

Onsdagen den G April, f. ra.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

in. in.

(Forts.)

Då frågas, huru äro dessa 73 bataljoner sammansatta? När vi
skola ställa upp dessa 130,000 man, kunna vi icke skrapa ihop mer än
omkring 40,000 stam och f. d. stam. Således återstår 90,000 man beväring,
och tager man endast infanteriet, som jag nyss talade om, så
hafva vi 25,000 man stam, i rundt tal, och 70,000 man beväring. Bortser
man från den del af stammen, som måste användas som befäl och
beställningsmän, finner man, att vid det mobiliserade infanterikompauiet
stå såsom stridande menige man i ledet icke mer än 53 man stam
och 147 man beväring, d. v. s. 3/4 är beväring, och en beväring med
42 dagars öfning. Enligt min tanke och bestämda öfvertygelse ligger
häri vår armés allra största svaghet. Bataljonens öfningstid är så
liten, när 3/4 af bataljonen icke öfvas mer än 42 dagar, att medelsiffran
af öfningsdagar uppgår endast till 96 dagar eller 1/j0 af öfningstiden
vid eu tysk infanteribataljon och icke mera än hvad infanteribataljonerna
öfvas i Norge, som har den minst öfvade armé i Europa.
Stam och beväring är naturligtvis ett användbart system, men då fordras,
att det skall vara mycket stam, uppgående till åtminstone hälften,
eller också väl öfvad beväring. Ty det är gifvet, att om beväringen
utgör 3/4 af bataljonen, är det den, som sätter pregeln på bataljonen,
och öfvas denna beväring endast 42 dagar, blir denna pregel underhaltig.
Dessa 42 dagars karlar, hvaraf en stor del under 3—4 år
hunnit temligen fullständigt glömma bort det lilla de lärt, hafva ej
kunnat blifva tränade till att med tung packning tillryggalägga de
långa marscher, som äro nödvändiga vid början af ett krig. De kunna
icke sköta sig under fältlifvets besvärligheter, utan en mängd duka
under för sjukdom och ansträngningar. De kunna icke, då de skola
gå fram mot en position, söka det skydd i terrängen, denna erbjuder en
öfvad soldat, och slutligen, värst af allt, de kunna icke skjuta sin
fiende, ty de hafva icke fått någon öfning i att skjuta. Dessa 3/4 af
infanteriet blir egentligen ingenting annat än kanonmat, och frågas:
har landet rättighet att vid fredsbrott skicka ut 10,000-tal af sina
söner till en säker död utan motsvarande nytta? Vi kunna med skäl
säga, att våra specialvapen äro bättre, än de någonsin varit. Vi kunna
med skäl säga, att våra officerare och underofficerare äro bättre öfvade,
än de någonsin varit, och att man lägger ned ofantligt mycket arbete
och intresse på stammens och beväringens öfvande, och att den tillmätta
tiden blir väl använd. Men ändock måste man erkänna, att vi
aldrig gått ut vid ett krigs början med så litet öfvade trupper, som
nu relativt till våra motståndare skulle blifva fallet. Man har numera
ej någon tid till längre öfningar vid krigsrustningar. Värnpligten
kallar stora massor under vapen. Jernvägarne kunna med lätthet föra
fram dem, och reqvisitionssystemet möjliggör deras underhållande.
Härarne svälla också nu ut till en storlek utan jemförelse mot förr,
och icke bryr sig någon menniska om, om vi icke kunna följa med.
Förut kunde man under krigsrustningarnas gång under månader, kanske
halfår, hafva förhoppning att öfva upp folket. Detta går icke numera
för sig. Dessa stora folkkrig äro så förfärliga till sina verkningar,
att man försöker dels uppskjuta dem, dels göra dem så korta som möjligt.
Mobiliseringen sker derför med svindlande hastighet och kriget
genomföres med en hänsynslöshet utan like, ty man vet, att, om än

Onsdagen den 6 April, f. m.

5 N:o 22.

30 ä 40,000 man skjutas ned på en månad eller par, är det dock litet
emot dem som do af sjukdomar, om kriget drager ut i åratal. Det är
således med fullt klart medvetande kriget drifves på detta sätt.

Vi måste göra efter livad de andra göra, det kan icke hjelpas.
Något måste göras för att afhjelpa vår svaghet härutinnan; och jag
tror äfven, att hvar och eu här är fullkomligt öfvertygad derom, att
något måste göras genast, ty hvilken militär ändring vi än företaga,
dröjer det många år, innan den blir fullt genomförd. Om vi vidtaga
denna förändring om värnpligtens utsträckande till 90 dagar, dröjer
det ju 8 å 9 år, innan den går igenom ens de årsklasser, som behöfvas
för att vi skola hafva första linien fullt färdig; och innan andra uppbådet
och landstormen vore färdiga, skulle vi vara långt inne på nästa
århundrade, och hvad kan då hafva händt? Vill man förbättra bataljonerna,
finnas icke mer än två sätt: antingen öka stammens antal
eller beväringens öfningar. Ökar man stammens antal, så bör den
åtminstone uppgå till hälften. Den skulle då ökas med 14,000 man,
och det kan gå för sig på två vägar, den indelta eller värfvade. Att
öka den indelta stammen med 14,000 man för en årlig kostnad af
3,000,000 torde icke kunna ifrågasättas. Det högsta man skulle kunna
tänka sig vore att sätta upp de 2,500 anslagna och indragna numren
vid det indelta infanteriet äfvensom att uppsätta 1,100 nummer genom
att in natura uttaga den nya ordinarie roteringen. Det är allt, men
det räcker icke långt. Tanken att på indelt grund vinna en reserv
genom att förkorta den indelta arméns tjenstetid är nog militäriskt
vigtig, men dess förverkligande torde få anses som en omöjlighet, enär
detta ej skulle kunna ske utan att ålägga rust- och rotehållarne en 2
å 3 gånger starkare rekrytering än nu. Äfven har den tanke framkastats,
att låta de indelta soldater, som äro öfver 40 år, slippa öfningar
för att i stället blifva i tillfälle att bättre kunna öfva rekryterna.
Men i så fall blefve det öfver 6,000 man, som skulle göra ingenting
för en årlig kostnad af omkring 1,000,000. Detta är icke ett ekonomiskt
sätt att skaffa sig en reserv, som dessutom icke blefve en reserv;
så att på den vägen går det icke.

Då frågas: går det på den värfvade vägen? Jag behöfver icke
här yttra mig mycket om den värfvade armén, derför att den i denna
kammare icke lärer hafva stora sympatier, men jag vill dock i alla
fall framhålla några saker. Den motion, som i detta syfte framstälts
af en stor del personer i Andra Kammaren, säger, att alla för närvarande
för försvaret anslagna medel skulle Hällas till Ivongl. Maj:ts
disposition, och att derför skulle hållas en så stor värfvad armé som
möjligt. Enligt en öfverslagsberäkning skulle man då kunna komma
upp till -27,000 å 28,000 man. Men för att hålla denna styrka komplett
måste, derest ej, såsom i reservationen framhålles, stammen skulle nedsättas
till 25,000 man, om man beräknar proportionsvis samma antal
rekryter som vid våra nuvarande värfvade trupper eller i medeltal 25
procent af hela styrkan, årligen värfvas omkring 7,000 man, d. v. s.
ungefär hvar fjerde stridsduglig yngling och dubbelt så många som de
3,500, som för närvarande årligen anskaffas till den värfvade och indelta
armén. Har man någon utsigt att kunna erhålla detta antal
eller någon garanti derför? Säkerligen icke. Jag skall taga ett par

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

N:o 22. 6

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
avfvoden åt
för delning sintendenter,

in. in.
(Forts.)

exempel för att visa, hvart det tager vägen, då man söker ställa allt
på värfvad fot. Det är två länder, England och Holland, som försökt
sig på saken. England är den enda europeiska magt, som har uteslutande
värfvad armé. Dess aktiva armé är cirka 200,000 man, hvilket
proportionsvis till vår folkmängd utgör 27,000 man eller ungefär den
siffra jag nyss nämnde. Men ehuru denna armé är mycket dyr, så
att hvar karl kostar i medeltal per år, allt inräknadt, 1,500 kronor
eller ungefär dubbelt emot i eu vanlig värnpligtsarmé, hvilket under
motsvarande förhållanden skulle höja vår ordinarie budget till 42,000,000,
så finnes dock inom engelska armén omkring 5,000 vakanser och 5,000
rymmare årligen. Men hur få de folk? Jo, de taga dem så unga som
möjligt. 60 procent äro under 19 år. Man klagar ock der ständigt
öfver rekryteringen. Denna armé är icke heller ett tillräckligt försvar
för England, oafsedt dess stora flotta. Känslan deraf har gjort,
att Englands söner känt sig skyldiga att frivilligt deltaga i landets
försvar, och på sådant sätt har England fått en här af 220,000 man
frivilliga af alla vapen, motsvarande hvad vi kalla skarpskyttar, som
äro ganska väl öfvade och icke just kosta staten något.

Om vi nu gå till det andra landet, Holland, som opererar med
en gammal härorgauisation från 1815, som de för närvarande mycket
arbeta på att få ändrad och tidsenlig — och derhän lära de nog komma
förr än vi — så skall det hafva eu värfvad armé af 17,000 man, men
den har 30 procent vakanta, så att den effektiva styrkan ej utgör mer
än cirka 12,000 man. Dessutom hafva de årligen 11,000 utlottade
värnpligtige med nio månaders och ibland till och med ett års öfningstid.
Vi se dessa båda rika länder nödgas komplettera sina arméer,
det ena på frivillighetens väg, det andra genom värnpligten i dess
mest förhatliga skepnad, utlottning af ett mindre antal beväring.
Den vägen går det således icke.

Jag skulle vilja nämna ett ord till, och det är om den reservation,
som afgifvits af eu del ledamöter från Andra Kammaren inom statsutskottet.
Jag vill med afseende å densamma endast fasta mig vid
en sak,

Reservanterna säga nemligen på sid. 46 i betänkandet, att de se
ett slags garanti för möjligheten att bestrida rekryteringen af de nyuppsatta
värfvade trupperna deruti, att man skulle kunna betala en
stor lön, ty denna skulle kunna uppgå till 214 kronor för hvarje nummer,
under det densamma vid nu befintliga värfvade trupper icke har
uppgått till mer än omkring 125 kronor. Men huru har man kommit
till denna siffra af 214 kronor per man? Jo, de genom vakansafgifterna
och på annat sätt uppkommande tillgångarne skulle fördelas på
den till ett antal af omkring 16,000 man reducerade stam, som kornme
att utgöras af nyuppsatta, värfvade trupper. Men detta manskap måste
väl äfven öfvas, och hvar skall man taga de härför erforderliga medlen
ifrån? I allmänhet hade man tänkt sig, att det skulle kunna
försiggå på det sättet, att folkets aflöning minskades och de härigenom
besparade medlen användes till deras underhåll och öfning. Man blir
icke heller klok på, hvilken öfning reservanterna och motionären tänkt
sig, ty i motionen talas om 1885 års grunder samt föreslås, att den
första kapitulationen skulle något förlängas, eller till tre år, bland

7 N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. in.

au nät för bättre öfnings skull. Men om den värfvade truppen skulle Anslag till
hållas inne i tre år, hvar skulle kostnaden härför tagas eller huru al/r2tingsblefve
det då möjligt att beräkna aflöningen till 214 kronor per inan? Jintenden{et.t

Skulle det åter vara deras afsigt, att den värfvade soldaten icke m. m.

finge öfvas mer än den iudelte, så går det ändå icke ihop. Den lilla (Forts.)

öfningstid af fem månader, som kommer den iudelte rekryten till del,
kan möjligen för denne vara tillräcklig, ty han är vanligen af utvaldt

folk, bofast och gift och derigenom i besittning af vissa disciplinära
egenskaper, som göra, att man icke behöfver använda särskild tid på
bibringandet af verklig disciplin; dessutom kommer alltid tanken på
att så länge vara bunden vid fanan att verka befordrande i samma
rigtning. Så liten öfning är emellertid icke tillräcklig för den värfvade
karlen. Men äfven om man antager, att man i detta hänseende går
så långt ned som till den nämnda öfningstiden, så blir det med en
sexårig tjenstetid tre gånger så många rekryter, som nu årligen förekomma
vid den indelta armén, och öfningsanslagen räcka knappast till
för denna kontingent. Frågan, hvarifrån de nödiga medlen för den
nya stammens öfningar skola tagas, har alltså ännu icke kunnat besvaras,
och någon garanti existerar således icke heller i aflöniugens
storlek, då den uppgifvits till 214 kronor.

Häraf torde "framgå, och jag tillåter mig ytterligare betona, att
vårt försvar icke kan stärkas vare sig på den indelta eller värfvade
arméns väg, men då det måste förstärkas, finnes icke något annat
sätt än genom värnpligten eller genom ökning af beväringens öfningar.

Herrarne veta alla, och jag vill icke fördölja det, att jag helst skulle
hafva stält mig på den rena värnpligtens grund, ty jag är öfvertygad,
att vi måste komma derhän, och det enda sättet att få en här, som
kan försvara oss, är att finna häruti. Men derom kan nu icke blifva
fråga, ty Riksdagen kan icke anses mogen för ett så stort . steg. ° Då
emellertid, såsom jag sade, en förstärkning är nödvändig och icke någon
annan väg än den nyss nämnda finnes, måste vi göra något, som enligt
min tanke är ett steg i den rätta rigtniugen. Detta medför äfven
den fördelen, att verkningarna af den utsträckta öfningen gorå sig
känbara hela vägen igenom, d. v. s. man får igen beväringens öfningar
uti den ökade dugligheten hos alla årsklasser ända ut till landstormen.

Då blir frågan, huru mycket beväringens öfningar skola ökas. Jag
skulle för min del hafva velat öka dem så mycket som möjligt, men
derom torde alla hafva öfverensstämmande åsigter, att när vi behålla
stammen, kan ifrågavarande öfningstid ej föreslås längre^ än till 90
dagar. Dessa 90 dagar äro ju ganska litet, men ändock, såsom sagd!,
något. Det är icke mer än hvad generalskomitén afsett för de icke
stridande; ersättningstrupperna och reserven i Finland och Italien och
äfven något annat land, jag tror Grekland, erhålla en sa stor öfning,
under det att reserven i Tyskland och Österrike öfvas i 140 dagar.

Detta är således icke mycket, men det får deraf göras det bästa möjliga;
man kan tänka sig, att af rekryterna den bästa delen tages ut,
att de intelligentaste och starkaste karlarne öfvas särskilt i skjutning
och på annat sätt, så att, då de vid regementsmötena sättas^ tillsammans
med det gamla manskapet, de genast tillika med detta från första
dagen kunna uppträda såsom en trupp. Befälet skulle sålunda vänja

N:o 22. 8

Anslag till
avfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. m.

sig vid att kommendera och leda fältstarka afdelningar, och man
kunde hoppas få en trupp, som vore användbar genom större skjutskicklighet
och andra egenskaper. Ökad öfning för beväringen komnie
äfven att afsevärdt förstärka trängen, som nu är mycket svag, i synnerhet
som beväringen utgör 90 procent af alla hithörande trupper. Artilleriet
och fortifikationstrupperna komme likaledes att förstärkas
deraf. Äfven i afseende på den vigtiga punkten rörande reservbefälsinstitutionen
kunna de 90 dagarne göra eu hel del. Nu exercera årligen
700 studenter, och af dessa, som böra vara intelligent folk, torde
på tre månader kunna göras ett drägligt underbefäl eller åtminstone
vice korpraler. Det är gifvet, att hvad man på detta sätt möjligen

kan och måste söka åstadkomma är ett mininum, ty de 90 dagarne

äro ett minimum som är ganska litet, och jag behöfver icke förklara,
såsom jag äfven i fjor sade, att jag icke kan tillstyrka Kongl. Maj:t
att afpruta en enda dag utaf dessa 90. Det har emellertid, såsom
herrarne sett och hört, funnits de som anse, att äfven dessa 90 dagar
äro för mycket, och de hafva föreslagit, att man må gå ned till 60.

Det slutliga svaret från detta håll blir vanligen en hänvisning till

kommittenterua och ett påstående, att folket icke är benäget att göra
några uppoffringar för försvaret. Men få kunna väl sägas vara villiga
att frivilligt göra uppoffringar af denna art. Ur denna synpunkt skulle
man icke ens vara berättigad att pålägga folket skatter. Der ligger
således icke frågans kärnpunkt, utan frågan gäller, om folkets representanter
kunna få klart för sig, hvad som enligt deras öfvertygelse
är absolut nödvändigt för fäderneslandet; i enlighet härmed böra de
sjelfständigt handla och sedan stå för sitt beslut.

Man har ock velat påstå, att eu tillökning i värnpligten skulle
öka emigrationen, men detta kan icke påvisas. Utförliga statistiska
undersökningar, som varit införda i krigsvetenskapsakademiens tidskrift,
hafva ådagalagt, att ändringarna i våra värnpligtsförhållanden icke inverkat
på emigrationen; det är naturligtvis härvid icke fråga om antalet
af manliga plus qvinliga utvandrare utan om proportionen mellan
dessa båda kategorier, och denna har icke förändrats efter inträdda
skärpningar i värnpligtens utgörande.

Det är dessutom mycket olika åsigter, om hvad folket tänker i
förevarande fråga. Yi kunna uti den inom landet pågående försvarsrörelsen
se ett ganska märkligt tidstecken. Den allmänna svenska
försvarsföreningen räknar mer än 400 lokalförbund med öfver 30,000
medlemmar, oafsedt de 111 förbund, öfver hvilkas medlemsantal uppgift
icke blifvit ingifven. Denna förening sammansköt i fjor öfver
60,000 kronor och den har publikationer, som gå ut i öfver 30,000
exemplar. Den svenska qvinnoföreuingen med omkring 3,000 ledamöter
har redan samlat nära 100,000 kronor. Det är att märka, att
denna rörelse är fullkomligt frivillig, och att dylika företeelser äro
egendomliga för de skandinaviska länderna, hvarest representationerna
af olika skäl gått långsamt framåt med försvarsväsendets utveckling i
jemförelse med det öfriga Europa. Der har folket fattats af oro och
då det funnit, att dess lagliga förgångsmän gått för långsamt, har det
gått om dem genom att ålägga sig sjelf beskattning m. m. Jag tror,
att man äfven bör fästa uppmärksamheten vid detta faktum.

Onsdagen den 6 April, f. m.

9 N:o 22.

För att nu återgå till våra bataljoner, tror jag, att det icke kan Anslag till
disputeras, att dessa, som i våra föräldrars tid voro fullt jemförbara
med andra nationers, nu äro dem relativt underlägsna. Finnes då intendenter,
något annat hos vårt folk, som kan sättas i stället såsom en motvigt m. m.
och förminskar faran af ett krig? Kunna vi säga, att vi hafva mer (Forts.)

krigiska dygder nu än förr? eller att vi äro villigare än förr att offra

lif och blod för fosterlandet? Är folket mer härdadt och bättre egnadt

än förut att svälta, frysa och segra tillika? Nej, tvärt om! Vi veta

alla, att den egna fördelen sättes framför statens; vi veta att njutningslystnaden
och konstlade behof minskat förmågan att bära de offer, som
landets frihet och sjelfständighet kräfva. Men ändå äro vi icke rädda
för ett fredsbrott, utan invagga oss lättsinnigt i förhoppningar, att det
fredslugn, som räckt snart i ett sekel, skall vara ännu några årtionden
till, i stället för att längden af detta fredslugn borde-saga oss att det
nalkas sitt slut.

Enligt min uppfattning är denna dags beslut icke blott af militär
betydelse, ty deraf kommer mycket att bero Sveriges anseende bland
de öfriga Europas nationer. Ty om Riksdagen nu besluter, att svenska
folket icke kan påläggas en värnpligtsbörda, som är mindre än hvad
som pålägges den sämst öfvade milisarmé i Europa, då är fråga, om
vi fortfarande komma att räknas till de nationer, som äro lifskraftiga
eller om vi skola öfverföras på listan på dem, som anses redan förbrukat
sin kraft och äro stadda i återgång; och hvad skulle vi rätteligen
kunna invända mot en sådan dom? Ty när ett folk kommit så
långt, att individen icke vill offra lifvet för sitt land, är detta icke
värdt att hafva ett fädernesland.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Vi hafva i år åter
ett stycke arméorganisation på bordet; jag har icke räknat efter, hvilket
det kan vara i ordningen, men visst är att ordningsnumret är mycket
för högt. Det var med stor tillfredsställelse jag läste statsrådets anförande
till statsrådsprotokollet den 4 januari innevarande år, ty jag
såg deri klart och tydligt framstälda en del principer, som i alla hänseenden
äro rigtiga. Herr statsrådet bar delvis upprepat dem här i dag,
och jag får helt och hållet instämma i detta yttrande och särskildt i
den dom, som uttalades öfver det värfvade systemet såsom grund för
stammen. Denna grund är och blir således fullkomligt utdömd. Det
var också derför med en viss undran, jag är ledsen ej kunna säga
beundran, som jag läste hans senare anförande och såg honom afvika
från dessa principer och låta sig förmås att framlägga samma förslag,
som i fjor förkastades, och detta af ekonomiskt-politiska grunder men
med förbiseende af de rent militära. Ty detta förslag är i sjelfva
verket, med undantag af den förlängda beväringsöfningen, endast en
brokig lapp på vår gamla, redan allt för brokiga organisation; det
saknar en principfast grund att stå på och ett bestämdt militäriskt
organisativt mål att gå emot. Det påminner om eu liniemarsch, då
rigtroten icke fått någon fast point de vue. Rubbningar och bristande
samband uppstå snart i leden, sammanhanget mellan truppens olika
delar minskas och innan man vet ordet af, går marschen i en helt
annan rigtning än den ursprungliga.

N:o 22. 10

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arf''ooden åt
för delning 8‘
intendenter,
in. in.

(Forts.)

Att det föreliggande förslaget går ut ej endast på att öka de
värfvade truppernas antal utan ock på att förvandla redan befintliga
indelta trupper till värfvade, är något som jag på det högsta måste
ogilla. Den dörr för ökadt införande af en blandad stam, bestående
delvis af indelt, delvis af värfvadt manskap, som sålunda öppnats, har af
statsutskottet djerft passerats och vägen än vidare fortsatts genom halfva
löften och förespeglingar om värfningssystemets genomförande såsom
allmän bas för hela vår härordning, löften, på Indika ock Andra
Kammarens reservanter tagit fasta. Till sist stannar utskottet vid den
meningen, »att, sedan de af utskottet ofvan angifna förbättringar och
förstärkningar af landtförsvaret blifvit genomförda, organisationen af
armén, i stort sedt, skulle kunna anses tillfredsställande». Detta är i
synnerhet ett bevis på den naivitet och lätta sinne, hvarmed man i
år behandlat landets försvar. Jag kan icke instämma i detta yttrande.

Hvad värnpligten angår, anser utskottet, att den vidsträcktare
tillämpningen häraf, som äfven föreslås Riksdagen, skulle ansenligt
förstärka vår försvarskraft och har deruti visserligen rätt. Men då
mången tyckes tro, att med detta förslags antagande äfven försvarsfrågan
vore löst, måste jag härvid göra den anmärkningen, att man
icke må föreställa sig, att de 90 dygnen skulle vara tillräckliga eller
gifva tillräcklig fasthet och öfning åt de värnpligtige, äfven med den
stående stam, som nu bestås; långt derifrån! För att icke tala om
bristen på befäl och underbefäl, som fortfarande qvarstår, och de brister
i organisationen, som i synnerhet skulle göra sig käubara vid en
mobilisering. För 20 år sedan framlades visserligen ett arméförslag,
grundadt på stam (indelt) och beväriug, med endast 90 dagars öfning
för denna senare. Men anspråken på den enskilde mannens utbildning
äro nu helt andra, än då var förhållandet. Vigtiga förändringar hafva
inträffat under de senare åren, särskildt genom införandet af de långoch
snabbskjutande gevären samt det rökfria krutet. Eldens betydelse
och verkan under striden har högst betydligt vuxit och dermed fordringarna
på soldatens skjutfärdighet. Ett anfall med sluten trupp
på ett orubbadt fotfolk anses nästan omöjligt. Fiendens ställning och
trupp måste först bearbetas med artilleri- och infanterield, och först sedan
denna gjort stark'' verkan, kan angreppet utföras med hopp om framgång.
Infanterielden börjar numera ej först på några hundra alnars
afstånd, såsom förr var fallet, utan på ett å två tusen meters afstånd,
och endast eu god skytt kan på denna distans uträtta något med
sitt skjutvapen, huru godt detta i sig sjelft än må vara. Naturligtvis
fordras det större skicklighet hos infanteristen att kunna sköta sitt
gevär och på dessa långa distanser göra fienden verklig skada. En
större skicklighet i begagnandet af terrängen är ock nödvändig, i syunet
vid användning af rökfritt krut. Förr befuuno sig de stridande
efter några salfvor inhöljda i rök, som dels dolde fienden och mycket
neutraliserade äfven den säkraste skytts förmåga, då hau ej kunde
säkert urskilja det mål, hvarpå han sköt, dels gjorde det möjligt att
hålla den egna truppen mera samlad. Numera är fältet rent, den
gode skytten skjuter säkert och på långa distanser; och hans öfverlägsenhet
öfver t. ex. vår i skjutning mycket underhaltiga beväring
är lätt att inse. Att gå fram med slutna trupper på stridsfältet är

il Nso 22.

Oasdagen den 6 April, f. m.

icke mera att tänka på såsom förut, då det var möjligt att, så länge Anslag till
befäl och flygelkarlarne funnos qvar, i slutna led marschera fram med “!

halföfvad beväring. Nu måste man alltid gå fram i spridd ordning iZendenter,
och soldaten måste icke blott tänka på att göra fienden skada, han m. m.
måste äfven hafva en stark känsla af sambandet inom truppen. Upp- (Forts.)
hör detta, råkar allt snart i oreda och blir till en oordnad hop, som
mejas ned såsom säd för lien. De 90 dygnen äro således numera långt
ifrån tillräckliga såsom öfningstid för de värnpligtige. Jag säger detta
dels för att varna för prutförsök och dels för att påminna om att,
äfven i den händelse det nämnda förslaget skulle gå igenom, äro vi
långt ifrån på det klara med denna fråga.

Jag bör ock anmärka, att i 1870 års förslag ingick en ej ringa
ökning af indelta stammen, denom uppsättning af vakanta och indragna
rotar samt rotering af vissa delar af landet, som nu äro fria
derifrån, samt genom öfverflyttande af 2,300 båtsmansnummer till armén,
skulle den indelta stammen af fotfolk ökats med öfver 6,700 man.

Hvad min ståndpunkt till föreliggande förslag beträffar, är jag
beredd att i år som i fjor rösta för det kongl. förslaget, ehuru jag
på samma gång måste säga, att jag ej är fullt tillfredsstäld med eu
del bestämmelser deruti och framdeles kommer att yttra mig om eu
och annan af dem. Men härmed vill jag icke säga, att jag är benägen
att bifalla alla punkter i statsutskottets förslag. Några af statsutskottets
förändringar äro verkliga förbättringar, men andra äro af
den beskaffenhet, att jag för min del måste sätta mig emot dem såsom
enligt mitt begrepp felaktiga och falska. Jag vill icke heller
neka till, att mig synes, att den afskrifning af grundskatter och indelningsverk,
som pa samma gång föreslås, utgör en väl stark betalning,
och ett medgifvande härtill är så mycket farligare, som vi sedermera
icke skulle hafva något att dermed betala nya framsteg inom
försvaret, oaktadt sådana äro så väl behöfliga.

Medan jag har ordet, skall jag bedja att få göra några anmärkningar
angående en tabell, som åberopas i statsrådsprotokollet åt den 4
januari 1892, men finnes bifogad statsrådsprotokollet af den 14 november
1890. Som denna tabell, n:o 4, synes vara tillkommen efteråt, finnes
der ingen redogörelse för den, och som rubrikerna äro helt korta, är
ej lätt få fullt klart för sig huru eu del beräkningar äro uppgjorda.

Én kolumn heter: årlig kostnad per man och öfningsdag representerade
i den mobiliserade hären. Jag föreställer mig att man härvid
gått så till våga, att man tagit hela öfningskostnaden i fredstid, delat
denna med hela autalet öfningsdagar, samt derefter proportionerat sig
till hvad den funna qvoten skulle göra i förhållande till hela den vid
mobilisering påräknade styrkan. Tabellen visar t. ex. i Ryssland
ett pris af endast 0,16 kr., i Frankrike 0,2 5 o. s. v. samt i Sverige
0,8 0 per mobiliserbar man. Men mig synas dessa resultat föga bevisande.
Det behöfves ju endast, att vi öka våra vid mobilisering krigsskyldiga
beväringsklasser från t. ex. 12 till 20 och dermed den påräkneliga
mobiliserbara styrkan med 80 å 100,000 man, utan att gifva
vårt folk en enda dags mera öfning, för att få ett mycket vackrare
resultat af kostnaden — på papperet!

Eu annan anmärkning har jag ock trott mig finna, om jag eljest

N:o 22. 12

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. m.

förstått tabellen rätt. En annan kolumn upptager: kostnad per öfningsdag
per man af fredsstyrkan, beräknad efter hela budgeten.
Nu veta vi, att i de flesta länder stora lån upptagits i flera omgångar,
lån icke på millioner utan på milliarder, använda för krigsändamål,
såsom anskaffning af nytt artilleri (i ett par hela omgångar), nya
gevär, ny uppsättning af många regementen, anskaffning af krigsmateriel
af alla slag, nybyggnad af stora fästningar, samlande af ammunition
och proviant m. in. i förråd m. m. Äro nu verkligen dessa stora
summor medräknade i dessa länders budget? Och om så är, frågar jag,
äro ock de räntor, hvarmed dessa lånta penningar under flera årtionden
belasta landets budget, medräknade? Frågan är berättigad, då jemförelse
göres med vårt land, der allt måste utföras utan iån och upptagas
i årets budget.

Jag har tillåtit mig dessa anmärkningar, på det att ifrågavarande
tabeller, som ju möjligen komma att äfven framdeles åberopas, då måtte
blifva så tydliga, att intet tvifvel må uppstå om deras berättigande
vid jemförelse med våra förhållanden.

Hvad den nu föredragna punkten, angående 6 fördelningsintendenter,
beträffar, får man nöja sig med hvad som är föreslaget. Jag
får dock mot statsutskottet, som rosar sig af att hafva åstadkommit
en tillfredsställande arméorganisation, framhålla, att det icke finnes
någon generalbefälhafvare i det 4:de militärdistriktet, ej heller någon
generaladjutant. Detta har icke varit någon hemlighet för vare sig
Kongl. Maj:t eller statsutskottet, men utskottet har icke vågat tala
derom, ty det skulle icke hafva smakat de magtegande i Andra Kammaren.
Det är ju icke möjligt, att denna post skall förblifva oaflönad,
ty det är icke alltid som vi kunna beräkna att hafva en prins, som
utan ersättning bestrider med denna befattning förenade göromål och
svarar för dermed förenade kostnader.

I afseende på förevarande punkt har jag intet att invända, ty det
är alltid godt att få dessa fördelningsintendenter, äfven om generalbefälhafvare
i något distrikt skulle saknas.

Herr Abelin: Då vid förliden riksdag denna fråga förevar till

behandling inom denna kammare, uttalade jag den mening, att Kongl.
Maj:ts då föreliggande förslag icke motsvarade anspråken på en genomförd,
något så när tillfredsställande organisation af försvaret, hvilket
mål jag ansåg att man icke borde uraktlåta att uppställa, då såsom här
var föreslaget, att alla tillgångar af grundskatter och indelningsverk
lemnades såsom vederlag. Då jag detta oaktadt tillstyrkte bifall till
första punkten af värnpligtslagen, hvars öde kunde sägas afgöra förslagets
öde, skedde detta under förutsättning och förhoppning att få
sluta mig till en af herr Casparsson afgifven, vid utskottets betänkande
fogad reservation, som afsåg att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om sådan förstärkning af försvaret, att man kunde hoppas, att det
skulle fylla sin bestämmelse. Denna reservation kom emellertid icke
under kammarens pröfning, och grunden för min tillstyrkan var mig
derigenom undanryckt.

Den något förbättrade organisationsplan, som innefattas i Kongl.
Maj:ts nu föreliggande nådiga proposition, och hvilken, i betraktande

Onsdagen den 6 April, f. in.

13 N:0 22.

af de tillgångar, som offras för dess förverkligande, måste anses såsom Anslag till
slutstenen i organisationen, finner jag såsom sådan icke heller till- “rf»»*» at
fredsställande. Och att denna organisationsplan mera allmänt befunnits iZendenfer
otillfredsställande, derpå tyder icke blott en af flere ledamöter af denna m. m.
kammare vid början af denna riksdag väckt motion, afseende förstärk- (Forts.)
ning i försvarsplanen, utan äfven utskottets utlåtande, syftande till
samma mål, liksom äfven ett yttrande af herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet
den 4 januari detta år, gående derpå ut, om jag fattat hans mening
rätt, att den försvarsorganisation, som genom antagandet af Ivongl.

Maj:ts förslag skulle skapas, komme att blifva bristfällig, ja, så bristfällig,
att den vid allvarlig pröfning skulle visa sig förfela målet.

Herr statsrådet anser, vill det synas, att den bestående grunden
är oförenlig med ett tillfredsställande försvar, och att ett sådant icke
kan annorledes än på den rena värnpligtens grund vinnas. Denna
uppfattning i hvad den går ut derpå, att den rena värnpligten är den
mest rationella grunden för eu försvarsorganisation och att det jemförelsevis
starkaste försvaret kan på den grunden byggas, lärer väl icke
någon, minst en fackman, vilja bestrida rigtigheten utaf; denna åsigt
måste man skänka sitt fulla erkännande, liksom man skolat hafva skänkt
sin fullkomligaste aktning åt ett konseqvent bemödande att på den
vägen vinna målet: »tryggandet af fosterlandets oberoende». Men, om
jag således är med herr statsrådet så till vida fullt ense, kan jag dock
icke frigöra mig från den öfvertygelsen, att ett för våra förhållanden
passande, tillfredsställande försvar mycket väl kunnat och ännu kan,
om än icke med samma fördel som för tjugu år sedan, på den bestående
grunden vinnas, om nemligen de organisativa åtgärder, som
vidtagas, stödja sig på kännedom om den institution, som sammanhåller
det hela, dess inre väsen och de resurser den eger till utveckling i
kraft och tjenstbarhet, liksom på god vilja att göra sig det ena och
andra till godo.

Enligt min tanke kan således en tillfredsställande organisation
vinnas såväl på den ena som andra grunden, på den rena värnpligtens
lika väl som på indelningsverkets — en tredje grund gifves efter mitt
förmenande icke — blott man ställer målet för sig fullkomligt klart
och sedan vidhåller detsamma. Men intet kan vara olyckligare än ett
sväfvande hit och dit; det måste nemligen inträffa att eu del åtgärder,
som under sådana förhållanden vidtagas, blifva hängande i luften, att
de icke passa för den sakernas ordning som är, och knappast för det
mål som föresväfvat, hvarförutom det gifver anledning till eu misstro
och eu villrådighet, som icke kali annat än inverka ofördelaktigt för
frågans afgörande. Frukterna af de senare årens företeelser på detta
område tala härutinnan ett varnande språk; den nu uppdykande olycksbringande
tanken att man skulle ställa hela arméns stam på värfning
är en af dessa frukter. Jag vill emellertid icke vidare uppehålla mig
härvid, utan endast angifva min ställning till de föreliggande förslagen,
Kongl. Maj:ts och utskottets.

I dessa förslag möter mig genast den för mig allt jemt motbjudande
köpslagan, så mycket mera motbjudande, då, såsom nu är fallet,
hela köpesumman erlägges, utan att det derför från början afsedda

N:0 22. 14

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
jör delning sintendenter,

in. in.

(Forts.)

vederlaget annorledes än till någon ringa del vinues. Då emellertid
eu förändring derhän, att intet vidare af grundskatter och indelningsverk
efterskänkes, utan att i sammanhang dermed vinnes en fullt tillfredsställande
organisation af försvaret, icke torde stå att erhålla, men
kammaren möjligen kunde vara benägen till beslut som afse dels att
afhjelpa vissa brister i Kongl. Maj:ts förslag, dels ock att undanrödja vissa
af utskottet föreslagna afvikelser från samma förslag, skall jag tillåta
mig att i ena och andra afseendet uttala min mening och sedermera,
i öfverensstämmelse med den, för hvarje särskildt fall afge mitt votum.

För att till en början något uppehålla mig vid det vigtigaste af
allt, som de olika förslagen innehålla, eller värnpligtslagen, så är det
med tillfredsställelse jag funnit Kongl. Maj:ts och utskottets förslag
öfverensstämma i de hufvudsakligaste bestämmelserna i denna lag,
de nemligen, som angå värnpligtstiden, öfningarnas längd, samt antalet
och grupperingen af åldersklasserna. Det lider väl ej heller
något tvifvel, att inom denna kammare eu allmän anslutning kommer
att ega rum kring dessa bestämmelser. Särskildt må det vara kammaren
angeläget att genom att sluta sig till det synnerligen välbetänkta
förslaget om åldersklassernas gruppering och antal oskadliggöra
ett vid 1885 års riksdag med lätt sinne förordadt och obetänksamt
fattadt beslut derutinnan.

Beträffande de af utskottet gjorda framställningar, hvilka afse att
i vissa delar fullständiga Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
afgifna förslag, har särskildt den, som angår artilleriets förändrade
organisation och förläggning, synts mig i så väl ena som andra afseendet
välbetänkt. Genom artilleriets fördelning på sex regementen
kommer nemligen hvarje arméfördelning att tilldelas ett artilleriregemente,
bestående af 5 åkande batterier, hvarförutom första fördelningen
skulle erhålla 2 ridande batterier, så att fältartilleriet komme
att bestå af 32 batterier i stället för såsom Kongl. Maj:t föreslagit 31.
De fördelar i öfrigt utskottet framhållit af sitt förslag tror jag äfven
böra kunna vinnas, men tillåter mig påpeka, att så länge icke en bestämd
lag är gifven för den för artilleriet så särdeles vigtiga hästanskaffningen
under krigstid, så är det synnerligen otillfredsställande
sörjdt för denna angelägenhet. Skada nu blott, att utskottet så illa
sörjt för inrymmande inom de olika fördelningarna af personal, hästar
och materiel, ty så vidt jag kunnat finna af kostnadsberäkningen, begär
utskottet inga medel för uppförande af etablissement i andra och
femte fördelningen lika litet som för tillökning af etablissementet
inom .sjette fördelningen, som nu är afsedt för två, men efter det nya
förslaget skulle komma att inrymma fem batterier.

Utskottets framställning derom, att i stället för en eller flera
volontärskolor, hvarpå Kongl. Maj:ts förslag går ut, bilda en större
underbefälsskola förtjena!- allt afseende. De motiv, som utskottet anför,
äro, endast de, tillräckligt talande för förslaget; men för dem, som ega
vana vid truppföring och vid arbetet att utbilda truppförare, skall utskottets
förslag ur än flera synpunkter befinnas synnerligen beaktansvärdt.
Då utskottet gifvit den ifrågasatta nya skolan namn af underbefälsskola
i stället för, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, »volontärskola»,
trodde jag mig deri se en afsigt från utskottets sida att göra den nya

Onsdagen den 6 April, f. m.

15 N:o 22.

skolan till eu utbildningsanstalt äfven för mannen ur de djupa leden
och icke blott för dessa ynglingar, som komma och gå, och af hvilka
en stor del aldrig gör krigstjensten till sitt yrke. Jag finner likväl
icke i utskottets motivering något som gifver stöd för en sådaä uppfattning
af dess afsigt, och jag vill derför betona nödvändigheten deraf,
att här äfven åt sjelfva truppen gifves tillfälle till en sådan utbildning,
att den i högre grad än hvad nu är fallet må göras lämplig att
bekläda de lägre underbefälsplatserna inom armén, särskildt den synnerligen
vigtiga korpralsgraden, nu till stor del bestående af mognade
män, hvilka icke kunna nöjaktigt ersättas af dessa unga volontärkorpraler,
huru vackra kunskapsprof de än må hafva lagt i dagen.
Och för Riksdagen är nu ett tillfälle att, genom att biträda utskottets
förslag och dervid betona önskvärdheten af att den uva skolan
må blifva en utbildningsanstalt äfven för truppen, begära återupprättandet
af eu institution, som af 1869 års Riksdag på Kongl. Maj:ts
förslag beslutades, och som efter att i 20 år hafva verkat till fördel
icke blott som utbildningsanstalt för truppen, utan ock såsom ett kraftigt
medel att höja allmänandan inom armén plötsligt upphörde, hvarefter
korpralskolorna förlädes till mötesplatserna och såmedelst återfördes
till en derutinnan för ett par tre tiotal af år sedan öfvergifven
ståndpunkt.

Ännu eu brist i det kongl. organisationsförslaget, den betänkligaste
af dem alla, anser jag mig böra påpeka, nemligen bristen på
befäl synnerligast vid arméns hufvudvapen infanteriet. Den omständigheten,
att alla sedan några och tjugu är tillbaka afgifna härordningsförslag
med bindande skäl framhållit denna brist och att den nuvarande herr
departementschefen förklarat, att den äfven under rådande förhållanden
är påfallande, torde tillräckligt motivera angelägenheten af dess afhjelpande.
Må hända har mången gjort sig den föreställningen, att denna
brist skulle kunna afhjelpas med reservbefäl. Men utom det att detta
slags befäl icke torde stå att vinna till erforderligt antal, så kan det
icke, med den tjenstgöring det kan få sig ålagd och med den utbildning,
som är det ämnad, ersätta det fasta befälet vare sig i förmåga
att undervisa och leda eller i militär uppfattning. Jag anser det derför
af största vigt och såsom ett vilkor för att de nya bestämmelserna i
värnpligtslagen skola komma till heders, att det fasta befälet vid infanteriet
blifver ökadt. Jag skulle kunna vara villig att afgifva ett
positivt förslag i detta hänseende, men då ett sådant nu icke lärer
kunna framställas, får jag nöja mig med att sluta mig till herr
Casparssons i sina fordringar mycket anspråkslösa reservation.

Vidkommande så de af utskottet föreslagna afvikelserna från Kongl.
Maj:ts förslag, hvilka jag skulle önska få undanröjda, vill jag först
uppehålla mig vid den, som angår höjd aflöning för beväringen. Denna
utskottets framställning, gående ut på att bereda beväringen en aflöning,
som, i betraktande deraf att ynglingen under vapenöfningarna
är både klädd och född, svarar mot vanlig ersättning för ett dagsverke,
är ett medel att neddraga värnpligten — denna allas pligt och
rätt att värna landet — från dess stora och vackra idé och göra den
till en dagsverksskyldighet, hvarförutom det blefve ett hinder för utsträckning,
om så skulle behöfvas, af den allmänna värnpligten utöfver

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

N:o 22. 16

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. in.

(Forts.)

det antal dagar, som nu är ifrågasatt, till följd af de stora kostnader,
som dermed skulle vara förenade. Af denna anledning anser jag mig
böra varna för anslutning till förslaget, hvilket skulle kunna misstydas
såsom'' försök att på det allmännas bekostnad mota misstämning öfver
de magtegandes tillgodoseende af oskäliga förmåner, äfven detta på
det allmännas bekostnad.

Utskottets från Kongl. Maj:t afvikande förslag att förse Vesternorrlands
regemente med värfvad stamtrupp skulle jag icke hafva
något att erinra emot, om icke de medel, som skola förverkliga denna
organisation, skulle skaffas genom indragning af vissa indelta nummer,
ur hvilken synpunkt jag naturligtvis icke kan biträda förslaget. Denna
framställning gifver emellertid en osökt anledning att erinra, hurusom
vid 1887 års riksdag, då beslut fattades om hela båtsmanshållets sättande
på vakans, varnande röster höjdes inom denna kammare, förmanande,
att åtminstone så många nummer borde undantagas från
vakanssättning, att man kunde förse de norrländska infantericorpserna
med indelt stamtrupp — en åtgärd, om hvars lämplighet föregående
krigs- och sjöministrar varit fullkomligt ense. —• Hade man vid detta
tillfälle haft målet klart för sig och insett, att ingen nöjaktig organisation
af landtförsvaret för en längre tid framåt kunde åstadkommas
annat än på indelningsverkets grund, så hade man nu icke behöft
tillgripa det hardt när omöjliga för att få det vigtiga behofvet fyldt.

Till sist förekommer en afvikelse från Kongl. Maj:ts förslag, mot
hvilken jag måste på det bestämdaste protestera, den nemligen, som
afser de skånska kavalleriregementenas sättande på vakans och manskapets
uppsättning medelst värfning. Med den erfarenhet man eger
om svårigheten att hålla de redan befintliga värfvade regementena
fulltaliga, kan det icke annat än förvåna, att i detta nu eu framställning
i sådant syfte framkommit. Den erfarenhet, som sedan länge
vunnits, talar häremot; och herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
bekräftar detta, då han i sitt af mig först citerade anförande
till statsrådsprotokollet yttrar, att det torde vara nästan omöjligt
att till någon väsentligt högre grad än nu är fallet genom värfning
tillgodose behofvet af stamsoldater, och här ifrågasättes i sanning
eu tillökning af värfvade stamsoldater i »väsentligt högre grad», enär
det är fråga om eu tillökning, som, om de norrländska corpserna inbegripas,
skulle i rundt tal belöpa sig till 3,600 man eller nära 50
procent af den nu befintliga styrkan, 7,571 man. Herr statsrådet har
dessutom i sitt anförande i dag gifvit stöd för den uppfattningen, att
eu dylik åtgärd icke kan leda till det mål man eftersträfvar. Att
herr statsrådet det oaktadt icke funnit någon anmärkning mot utskottets
förslag, kan icke annat än väcka någon undran. Man frågar sig
under sådana förhållanden, hvilka skäl som skulle göra en så genomgripande
åtgärd af nöden. Jo, svarar man, det indelta kavalleriet är
icke tidsenligt; de militära krafven på kavalleriets krigsdugligliet kunna
icke tillgodoses med den nuvarande organisationen. Jag hade ämnat
framlägga en jemförelse mellan den utbildning, som under de första
åtta åren af hans tjenstetid nu egnas den indelte kavalleristen, och
den, som under samma tid skulle egnas det i tanken nyskapade kavalleriet,
och jag har dervid att grunda min uppfattning, hvad beträffar

17 N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. ra.

det indelta kavalleriet, på faktiska förhållanden och mig benäget meddelade
officiella uppgifter och, hvad det i tanken nyskapade kavalleriet
beträffar, på det enda material som står till buds för ledning af omdömet
derutinnan, en utskottets bilaga; men då jag erfarit, att en
annan ledamot af kammaren ämnar yttra sig i samma sak, har jag,
då det kan vara till fyllest att få frågan från endast ett håll belyst,
till honom öfverlemnat mig tillhandakomna uppgifter, och afstår för
tillfället från att vidare orda om denna sak. Om emellertid den utredning,
som följer, skulle alstra den föreställningen, att helt andra
bevekelsegrunder ledt utskottet vid uppgörandet af dess förslag, än
månhet om kavalleriets tjenstbarhet, så är felet icke mitt.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid, men innan jag
lemnar ordet, vill jag i en så vigtig fråga gifva kammaren del af det
slut, hvartill jag, efter ganska moget öfvervägande och ledd af en, som
jag vågar tro, oveldig uppfattning, kommit; och vill så förklara, att
då, i motsats till hvad nu är förhållandet, ingen garanti gifves
för att hålla de ifrågasatta nya regementena fulltaliga, men det väl
kan befaras, att den för ändamålet erforderliga kontingenten långt
ifrån icke kan anvärfvas, då jag vidare anser, att den tjenstbarhet, det
nyskapade kavalleriet efter utskottets anvisning skulle vinna, icke kan
komma att öfverträffa den, som det indelta kavalleriet redan eger och
än mindre den ökade tjenstbarhet som mycket väl åt det nuvarande
indelta kavalleriet kunde beredas, och då slutligen den ifrågasatta åtgärden
innebär början till upplösningen af den del af armén, som utgör
det hufvudsakligaste stödet för vårt försvar, och hvars upplösning
icke bör annorlunda medgifvas än i sammanhang med en garanterad,
betryggande försvarsorganisation på den rena värnpligtens grund, jag
icke kan annat än på det lifligaste protestera mot den föreslagna åtgärden.
Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Falk, Helmer: Herr talman, mine herrar! Ehuru blott
första punkten af statsutskottets betänkande föredragits, torde det likväl
tillåtas mig att yttra mig öfver det Riksdagens pröfning nu understälda
förslag i dess helhet, ty de särskilda punkterna i detsamma stå
i det sammanhang med hvarandra, att man svårligen kan diskutera
den ena utan att beröra äfven de andra.

Hvad då först beträffar Kongl. Maj:ts till Riksdagen afgifna förslag,
så är det, i dess hufvudsakliga delar, detsamma som förliden riksdag
framlades. De förbättringar, som äro vidtagna, äro nemligen af
föga betydenhet. Jag torde således kunna hänvisa till det anförande, jag
sistlidne riksdag på denna plats afgaf beträffande detta förslag; och
att jag i hufvudsak qvarstår på samma ståndpunkt, torde jag icke behöfva
försäkra. Min ståndpunkt var då den, att jag ansåg den militära
valuta, som förslaget erbjöd, så ringa, jemförd med de oerhörda
uppoffringar detsamma tog i anspråk, att det kunde uppväcka en
skälig tvekan, huruvida man borde bifalla det. Men med afseende på
tidsförhållandena ansåg jag mig böra lemna min röst för förslaget,
och kommer jag således äfven nu att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Frågan har nu emellertid råkat i ett annat läge genom de till Fänta

Kammarens Prot. 1892. N:o 22. '' 2

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

in. m.

(Forts )

N:o 22. 18

Onsdagen den 6 April, f. ra.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

ra. ra.

(Forts.)

satser till det kongl. förslaget, som statsutskottet ifrågasätter. Det
kongl, förslaget förlidet år angaf sig sjelft som ett öfvergångsförslag,
och flera ledamöter i denna kammare uttalade också, att endast
under eu sådan förutsättning kunde de lemna sitt samtycke till detsamma.
Denna karakter af öfvergångsförslag är nu icke betonad,
men man kan antaga, att regeringen betraktar saken på samma sätt.
Nu bar emellertid statsutskottet på grunden af det kongl. förslaget
uppbyggt ett nytt förslag och kommer på sid. 33 i detta betänkande
till den slutsats, som jemväl af en föregående talare redan är antydd,
»att, sedan de af utskottet bär ofvan angifna förbättringar och förstärkningar
af landtförsvaret blifvit genomförda, organisationen af armén,
i stordt sedt, skulle kunna anses tillfredsställande». Det torde
då tillhöra Riksdagen att pröfva, om så verkligen är förhållandet.
Jag skall tillåta mig ingå i en sådan pröfning och anhåller, att herrarne
ville ett ögonblick skänka mig sin uppmärksamhet; det är icke
ofta jag tager kammarens tid i anspråk, men denna gång måste jag
göra det.

I främsta rummet möter den anmärkning, att statsutskottet helt
och hållet lemnat å sido den vigtiga del af arméns organisation, som
utgöres af befälet. Endast en reservant inom utskottet, till hvilken
jag ber att få hembära min tacksamhet, har framstält ett förslag till
befälets förstärkande. Man finner således, att frågan måste hafva varit
före inom statsutskottet, ehuru utskottet icke funnit skäl att dervid
fästa afseende. Men äfven i detta fall skall jag, för att icke vara
vidlyftig och trötta kammaren med sifferberäkningar, hänvisa till det
anförande jag sistlidne riksdag hade i precis samma fråga. Jag ber
blott att i korthet få erinra derom, att alla komitéer, som haft i uppdrag
att yttra sig angående låndtförsvarets organisation, alla de förslag,
som afgifvits 1869, 1871, 1875, 1878, 1883 och 1891, alla hafva
ifrågasatt en högst betydlig tillökning af befälet, och äfven det sista
af dessa förslag, det s. k. generalskomiténs, som i afseende å befälets
antal satte ned sina anspråk långt under sina föregångare, ifrågasatte
likväl en tillökning af 404 officerare, 105 underofficerare och
2,073 korpraler.

Men icke nog med att utskottet uraktlåtit att taga befälets organisation
i allvarligt öfvervägande; förslaget kommer äfven att leda
till en mycket bekymmersam ställning för eu väsentlig del af det
befintliga befälet, nemligen den vigtiga korpralsgraden. De flesta af
eder, mine herrar, känna utan tvifvel våra indelta korpralers ställning
och att de, såväl genom arten som beloppet af sina löneinkomster,
äro till väsentlig del hänvisade att genom eget arbete förtjena sitt
och familjens uppehälle. Om nu statsutskottets förslag vinner Riksdagens
bifall, om öfningstiden för de värnpligtige utsträckes till tre
månader, måste äfven korpralernas årliga tjenstgöring utsträckas till
tre månader och derutöfver. Hela sommaren går för dessa förlorad
för eget förvärf, de kunna icke uppehålla sin familj, ställningen blir
olidlig och det kommer af denna anledning sannolikt att blifva omöjligt
uppehålla korpralsgraden. Jag ber emellertid särskildt fä betona,
att, då jag säger detta, felet icke ligger i de föreslagna vapenöfningarnas
längd, ty de skulle visst ej blifva för långa, utan felet ligger

Onsdagen den 6 April, f. m.

19 N:o 22.

i korpralernas ringa antal och den otillräckliga afiöningen. Jag ber
få erinra om huru man i föregående förslag gått till väga i detta fall.
1871 års förslag, livilket, i likhet med det föreliggande, var bygdt på
bibehållande af indelta armén som stamtrupp, förutsatte, utom en betydlig
tillökning af officerarnes och underofficerarnes antal, att korpralernas
antal skulle tredubblas, så att i stället för 6 korpraler och 6
vice korpraler'' vid hvarje kompani skulle antalet ökas till 18 korpraler
och 18 vice korpraler på hvarje kompani. Jag torde knappt behöfva
mer än nämna detta för att hvar och en skall inse den ofantliga vigt,
som ligger på en dylik anordning, icke blott för fredsöfningarna, utan
äfven för fyllande af den befälsbrist, som redan under första skedet
af ett krig skulle komma att göra sig gällande. Äfven denna omständighet
har reservanten påpekat, och jag ber att särskilt få hembära
honom min tacksamhet för att han visat sig behjerta korpralernas
ställning.

Sedan jag nu berört utskottets stora och måhända skickelsedigra
uraktlåtenhet att vid den utvidgning och förstärkning af Kongl. Maj:ts
förslag, som det företagit sig, icke taga hänsyn till befälsorganisationen,
skall jag bedja att få öfvergå till de positiva förslag, som statsutskottet
här framlagt.

I första rummet fäster jag mig vid det förslag, som rör vakanssättningar
af de skånska kavalleriregementena och deras ersättande
med värfvade trupper med en åtta-årig tjenstetid. Det är likväl här en
omständighet, som statsutskottet alls icke synes hafva tagit i betraktande.
Jag kan nemligen icke finna, att utskottet i detta fall ifrågasatt
något medgifvande från rusthållarnes sida. Jag vill dock erinra
derom, att ingen rusthållare är skyldig att utbyta den nuvarande
rustningen in natura emot en kontant afgift. Yi komma nemligen
här vid lag in på det privaträttsliga området. Tv det lärer rätteligen
icke kunna förnekas, att rusthållareinstitutionen hade den rättsliga
1carakteren af ett kontrakt emellan rusthållaren och kronan, hvari vilkoren
å ena sidan äro eu förbindelse att utgöra en viss prestation
(rustningen) och å den andra att derför lemna en viss ersättning,
hvilken, såsom bekant, består i åtnjutande af rustningsräntan (rusthållets
egen ränta) och, der denna ej uppgår till kostnaden för rustningen,
jemväl räntan från ett annat hemman, eller s. k. augmeutsränta.
Ännu gäller, mine herrar, i full kraft den af indelningsverkets
stiftare utfärdade förordningen af den 5 januari 1684, enligt hvilken,
så länge rusthållaren uppfyller sina skyldigheter, »ingen skall hafva
magt att rubba och röra honom-». Nu invänder man förmodligen, att
detta har ingen betydelse, enär rusthållarne otvifvelaktigt mycket
gerna skulle gå in på rustningen mot en kontant afgift. Ja, det kan
ju hända, att det finnes många rusthållare, som gå in derpå, men jag
är icke öfvertygad om, att det icke kan finnas andra rusthållare, som
anse det klokare, från sin synpunkt sedt, att behålla hästen än att
\emna
120 å 130 kronor om året, och sedan, när lindringen uppgått till
rustningsbesvärets hela värde, derför uppbära ersättning med 300
kronor.

För öfrigt är en annan omständighet härvid att taga i betrak -

Anslag till
arfooden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

>'':0 22. 20

Anslag till
arfvoden åt
för delning sintendenter,

m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. in.

tande, den nemligen, att det indelta manskapet icke är skyldigt taga
afsked, när helst detta påfordras. Det eger rätt att tjena, tills pensionsåldern
är inne. Sålunda kan en sådan förändring som här är i fråga
icke genomföras annat än i mån af manskapets afgång och således
under loppet af flera år. Under denna tid skulle det således ovilkorkorligen
finnas tvenne olika kategorier af manskap inom sqvadronerna,
hvarigenom uppkommer ett svaghetstillstånd i militäriskt hänseende,
som jag här icke behöfver närmare påpeka.

Äfven en annan omständighet torde förtjena att beaktas. Såsom
herrarne veta, har indelningsverket i grundlagen omgärdats med ett
särskilt hägn. I 80 § regeringsformen heter det nemligen: »krigsmagten
till häst och fot så väl som båtsmanshållet af rotering och
indelning förblifver vid de med landet och städerna upprättade kontrakt
och indelningsverk, hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbade
vara, intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt någon
ändring deruti samfäldt att göra; kunnande ingen ny eller tillökad
rotering, utan genom Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut,
tillkomma.»

»Varder genom särskild lag, med indelningsverkets upphäfvande,
annan grund lagd för ordnandet af krigsmagten till lands och sjös,
då må ej ändring i sådan lag göras utan af Konungen och Riksdagen
samfäldt.»

Nu lärer det väl vara utan allt tvifvel, att, om man upphäfver
de skånska kavalleriregementena och gör dem till värfvade, då har
man dermed upphäft 1728 och 1730 års indelningsverk för dessn
häda regementen. Sedan sådant skett, kan man icke säga, att grunden
är »orubbad». Nu invänder man: det är ju endast en del af indelningsverket,
som nu skulle rubbas, det hela står ju qvar. Ja väl, i
år rubbar man indelningsverket för de skånska regementena, nästa år
måhända för Smålands husarregemente och för Lifregementets dragoner
och husarer och sedan påföljande år för de indelta fotregementena,
och på detta sätt sönderplockar man bitvis hela indelningsverket,
och det,skydd, som grundlagen gifver åt detta verk, skulle på
sådant sätt göras fullkomligt illusoriskt. Ett dylikt sönderbrytande af
indelningsverket lärer icke gundlagsenligt kunna på annat sätt ske,
än att man i sammanhang ''dermed stiftar en sådan lag, som i 80:de
pararagrafens senare moment omnämnes, en lag som måste afse att
omgärda deii härordning, som träder i indelningsverkets ställe, med sådana,
garantier för sitt bestånd att den, oberoende af dagens skiftande
meningar och politiska partiställningar, icke skall löpa fara att i eu
handvändning slopas genom en gemensam votering i Riksdagens båda
kamrar.

Jag. återkommer till vakanssättningen, som, enligt mitt förmenande,
icke är någon verklig vakanssättning. Ty när densamma är
satt i sadant samband med lindringen i rustningsbesvären, att denna
lindring skall utgå. till besvärets fulla uppskattade värde och rusthallaren
sålunda från statsverket i lindring uppbär precis samma belopp,
som han i vakansafgift erlagt, och derjemte är befriad från
underhåll af häst och karl, så återstår för honom intet af hela rustningen,
och denna så kallade vakanssättning är således i sjelfva verket

21 N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

ingenting annat än ett upphäfvande af de skånska hav aller ir eg emen- Anslag m
tern och efterskänkande af hela rustningshesväret. “fördel»?*

En sak, som här alldeles icke är berörd, är den, huru vida detta Mendentlr,
efterskänkande skall sträcka sig äfven till de kronohemman, som äro m. m.
indelade till rustningen, och de berustade säterier, der enda rätts- (Forts.)
grunden för besittningen är rustningens utgörande. Detta är en
mycket intressant fråga, icke blott från statens sida, utan äfven ifrån
den enskildes. Särskild! tror jag att det skulle vara klokt af rusthållare,
om de toge denna sak i öfvervägande, ty den tid skulle verkligen
kunna inträffa, då de funno sig öfverraskade utaf att hafva »kastat
ut barnet med badvattnet».

Om således denna s. k. vakanssättning lemnar skäl till de största
betänkligheter, ökas dessa väsentligen, då man finner, på hvilket sätt
utskottet afsett att ersätta dessa regementen. Det skulle nemligen
ske genom värfning med en åtta-årig kapitulationstid. Nu är det emellertid
en känd sak för hvar och en, som något sysselsatt sig med hithörande
frågor, att värfningen icke kan i vårt land utsträckas utöfver
en viss gräns, så vida man ej har outtömliga tillgångar att använda,
ett fall, som utskottet så mycket mindre torde hafva förutsatt, som
man finner att årslönen för det värfvade manskapet, sedan rekrytbildningen
vore fullbordad, skulle utgöra 90 kronor, en summa, som
betydligt understiger den kontanta lön, hvilken nu i allmänhet uppbäres
af manskapet vid Skånska husar- och dragonregementena. Gränsen
för värfningen torde således redan vara uppnådd. Till bestyrkande
häraf tillåter jag mig åberopa hvad herr statsrådet och departementschefen
nyss yttrade, ty om jag rätt uppfattade honom, var hans
mening, att värfning i större utsträckning vore alldeles omöjlig. Han
har dessutom i sitt anförande till statsrådsprotokollet af den 4 december
förlidet år fält ett yttrande i detta fall, som jag ber att få
citera. Det heter der: »att genom vanlig så kallad värfning i väsentligt
högre grad än nu är fallet tillgodose behofvet af stamsoldater
torde, att döma af den erfarenhet, som under senare åren vunnits,
vara nästan omöjligt.» Om han härmed måhända afsett värfning i
större utsträckning, än nu är i fråga, då gäller omdömet otvifvelaktigt
äfven i det föreliggande fallet.

Jag skall nu bedja att få i korthet redogöra för, huru denna nya
värfning i Skåne skulle komma att ställa sig. Den nuvarande värfvade
arméns numerär utgöres af 7,591 man. Af dessa funuos den 1
januari detta år 771 vakanta, det vill säga öfver 10 procent. Detta
ehuru värfningsförhållandena under förlidet år voro mycket gynsamma,
beroende på den arbetslöshet, som herskar i de större städerna, hvilka äro
värfningens egentliga källa. Skulle man nu, såsom utskottet föreslår,
värfva ytterligare 20 sqvadroner om sammanlagdt 2,000 man i Skåne,
dertill 9 sqvadroner i Jemtland, eu trängbataljon i Norrland samt
slutligen 1,159 man stamsoldater vid de norrländska infantericorpserna,
hvilka sistnämnda väl måste anskaffas genom värfning under en eller
annan form, så skulle den värfvade armén ökas med omkring 50 procent
och följaktligen det årliga behofvet af rekryter ökas i minst
samma proportion. Men att anskaffa så stort antal rekryter torde
under alla förhållanden vara omöjligt, synnerligast då man ifrågasätter

X:o 22. 22

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

7». 772.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. m.

åtta-ärig kapitulationstid, hvilket ju skulle gälla för största delen af tillökningen.
Åttaårig värfningstid är, såvidt mig är bekant, icke försökt
hvarken härstädes eller i andra länder och det finnes således
ingen erfarenhet i den . vägen att åberopa, men väl har all erfarenhet
hittills ådagalagt, att ju längre kapitulatioustiden är, desto mera försvåras
värfningen, .emedan de anvärfde icke vilja binda sig för så lång
tid. För att bestyrka dessa mina uppgifter ber jag att fä hänvisa till
ett yttrande, afgifvet af en person, som väl måste tillerkännas vitsord
i detta fall, icke blott genom sin embetsställning, utan äfven derför,
att han under största delen af sin tjenstetid tillhört ett värfvadt regemente
och särskildt känner till förhållandena i Skåne. Kavalleriinspektören
uttalade nemligen den 6 december 1886, rörande ifrågasatt
förändrad organisation af kavalleriet, hvilken förändring skulle gå i
samma riktning som det förslag, hvarom nu är fråga, följande: »En ligt

min åsigt är en första kapitulation på 2 å 3 år mycket att föredraga
framför en åttaårig, då man derigenom kan få ett betydligt
större antal reservmanskap; värfningen skulle derigenom äfven betydligt
underlättas. Rekapitulation borde naturligtvis på vissa vilkor till-,
latas.. Jag nämnde, att en åttaårig kapitulationstid och obligatorisk
permission försvårar värfningen. De nuvarande värfvade regementena
hafva ej på många år fått rekryter på längre tid än 3 års kapitulation
och på 8 år tror jag det blifver omöjligt.»

I öfverensstämmelse härmed har mån också nödgats frångå den
normala värfningjätiden på 6 år och nedsätta den till 4, 3, ja, till
och med till 2 år; men äfven med denna korta värfningstid har det
visat sig vara med stor svårighet »förenadt att uppehålla värfningen,
hvilket framgår af det kända förhållandet vid Göta och Vendes artilleriregementen
och Kronprinsens husarregemente. Det lider väl således
intet tvifvel, att en bland de första åtgärder, som finge vidtagas
vid organisationen af det nya kavalleriet, måste blifva att nedsätta
värfniugstiden till hälften eller derunder; men derigenom fördubblas
eller flerdubblas äfven behofvet af rekryter, utrymmet i kasernerna
blir otillräckligt, alla kostnadsberäkningar rubbas och hela organisationen
sväfvar i fara.

Utskottet har emellertid beräknat det årliga rekrytbehofvet till
blott 264 man och menar, att då vid de nuvarande indelta kavalleriregementena
i Skåne i medeltal insättas 138 rekryter årligen, man
blott beböfver beräkna en årlig tillökning af 126 man. Men jag ber
att få fråga, med hvad skäl man beräknar såsom tillgång för värfning
dem, som nu tagit engagement vid de indelta regementena? Man
kan väl icke säga, att dessa annars hade varit tillgängliga för värfning.

Utskottet begår således ett dubbelt misstag, då det såsom en gifven
tillgång för de värfvade regementena beräknar de rekryter, som
annars skulle . hafva tagit tjenst vid de indelta, och då det tror, att
rekrytantalet icke behöfver öfverstiga 264 man. Detta antal kommer
utan tvifvel att fördubblas, ja, kanske fyrdubblas, och en sådan värfning
är otänkbar. För min del kan jag icke se annat än att det
värfvade kavalleri, med hvilket man vill ersätta de nuvarande skånska
indelta regementena, måste till väsentligaste delen komma att stanna

23 N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

på papperet. Jag tror, att det blifver såsom en ledamot af denna Anslag till
kammare en gång yttrade under diskussionen rörande en liknande fördeinin„s.
fråga. Han trodde, att ett dylikt kavalleri komme att utgöras af »pappers- intendenter,
husarer», hvilket ju måhända kan anses som en fördel, eftersom det m. m.
lätta kavalleriet ju spelar en så stor roll i den moderna krigföringen; (Forts.)
men jag fruktar, att dessa husarer blifva allt för lätta. Då emellertid
utskottet yttrar, sid. 20, att den af detsamma föreslagna organisationen
»säkerligen skulle ställa de tvenne nämnda regementena i främsta
ledet af vårt kavalleri», då erinras man osökt om slutstrofen i Stagnelii
lofqväde öfver sin berömda Lydia, der det heter:

»Blott ett fel, ett fel allena
Hennes lof fördunkla vill,

Denna ömma, englarena,

Sköna Lydia — finns ej till.»

Jag skall emellertid för ett ögonblick antaga, att det nya kavalleriet
verkligen kommer att finnas till. Jag ber da att få företaga
en granskning af de skäl, som utskottet har åberopat för den ifrågasätta5
organisationen. De återfinnas på sid. 20, der det heter: »Bland
de militära fördelar, som den föreslagna omorganisationen af dessa regementen
skulle innebära, vill utskottet särskildt framhålla förbättrad
hästvård samt bättre och fullständigare rekryt- och remontutbildniug».

Jag ber att få börja med den »förbättrade rekrytbildningen». Enligt
utskottets förslag, så vidt jag kunnat fatta detsamma, skulle öfmngarna
utgöras af först ett år i rekrytskolan, 365 dagar, och sedermera
under de följande 7 åren 23 dagar om året, eller tillsammans
526 dagar, hvilket gör ett medeltal, för hvarje af dessa 8 år, af ej
fullt 66 dagar. .. ..

En jemförelse mellan detta antal öfningsdagar och den öfning,
som under den nuvarande organisationen kommer de indelta skånska
kavalleriregementena till del, torde således här vara pa sin plats.

En föregående talare har i detta fall åberopat en uppgift från Skånska
dragonregementet, men öfverlemnat åt mig att gifva kammaren närmare
kännedom derom. Jag ber således att få, såsom jemförelse med
dessa 66 dagar, som skola blifva, nämna hvad som redan är. Denna
uppgift angifver två olika fall för dragoner, antagna år 1884 och, omfattande
tiden intill år 1891, således eu tjenstetid af åtta år, som i
den nya organisationen är föreslaget. Det första exemplet lyder sa.

år 1884 ..................	.................. 212 öfningsdagar
» 1885 ..................	.................. 23
» 1886 ..................	................. 96
» 1887 .................	.............. 68
» 1888 ..................	............... 23	»
» 1889 ..................	.................. 21	»
» 1890 ..................	.................. 23	»
» 1891 ..................	................. 23	» 1

sammanlagdt således under 8 år 489 dagar eller i medeltal 61 dagar
om året. Det andra exemplet lyder så:

N:0 22. 24

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

år 1884 .................................... 212 öfningsdagar

» 1885 .................................... 33 >>

» 1886 .................................... 23 »

» 18''7 .................................... 70 »

» 1888 .................................... 86 »

» 1889 .................................... 91 »

» 1890 .................................... 33 »

» 1891 .................................... 23 »

eller tillsammans 511 dagar, och således i medeltal, under eu åttaårig
tjenstetid, 64 öfningsdagar om året. Tager man sedan medeltalet mellan
61 och 64, får man 62,5. Jag nämnde nyss, att utskottet räknat nya
stammens årliga tjenstetid till 66 dagar. Vi fä således eu skilnad på
j 1''2 dagar. Dessa 3y2 dagar utjemnas emellertid genom marschdagarne
för det indelta kavalleriet. Således komma, efter dessa beräkningar,
öfningsdagarne för båda fallen att blifva precis lika. En mig
enskildt tillhandakommen uppgift på medeltalet öfningsdagar vid skånska
/»Msar-regementet upptager 484 (lagar under de sista 8 åren. Medeltalet
häraf är 61 öfningsdagar om året, och denna uppgift stämmer
således fullkomligt med den uppgift, som nyss åberopats från skånska
dragon-regementet. Men nu tillkommer en annan sak: Det är nemligen
så, att manskapet, vid det indelta kavalleriet under sin tjenstetid
vanligen ytterligare blir inkalladt till ett eller tvenne rekrytmöten.
Jag har till och med hört uppgifvas 3 å 4. Men jag skall nöja mig med
att antaga, att hvar och en gör ett förnyadt rekrytmöte. Det tillkommer
således 100 da.gar, hvilket ökar medelöfningstiden för det indelta
kavalleriet från 66 till 78 dagar om året. Härjemte tillkommer
för dem, som afses till befordran, 10 1/2 månaders kavalleri-skola; men
da sådan skola måhända äfven är afsedd för den nya organisationen,
skall, jag, vid beräkningen af öfningsdagar, icke taga densamma i beräkning.
Men härtill komma äfven andra omständigheter. Utskottet
bär sjelft uppgifvit det indelta kavalleriets medeltjenstetid till 14 år,
då deremot värfningen skulle ske på 8 år. Den indelte dragonen eller
husaren fortfar således att tjenstgöra ytterligare i 6 år, under hvilken
tid han årligen måste öfvas. Detta blir ytterligare ett plus i hans
tjenstgöringstid, i jemförelse med hvad utskottet föreslagit. Jag skall
emellertid ej heller taga denna ökade öfningstid i betraktande, utan
vill blott konstatera, att då jemförelsen iuskränkes till de 8 år, som
skola utgöra den värfvade kavalleristens tjenstetid, saken ställer sig
så, att den indelte kavalleristens medelöfningstid under dessa år blifver
78 och den värfvade kavalleristens 66. Men dertill kommer eu annan
sak, som måhända är ännu vigtigare än den långa öfningstiden. Det
är nemligen den större fasthet, den disciplinariska stadga och det moraliska,
värde, som måste tillerkännas den indelte ryttaren, som under
hela sin tjenstetid står i en ständig beröring med sitt befäl och under
dess uppsigt, i jemförelse med den värfvade ryttaren, hvilken försvinner,
sedan han gjort sitt rekrytmöte, ingen vet hvarthän, utan att befälet
kan utöfva någon uppsigt eller kontroll öfver honom, och utan att
någon garanti tinnes för att lian ens inställer sig till repetitionsöfningarna.
Sa ställer det sig i sjelfva verket med denna förbättrade

Onsdagen den 6 April, f. m.

26 A:o 22.

utbildning, då den nemligen icke ses genom fantasiens synglas, utan
skärskådas i den nyktra verklighetens ljus.

Icke bättre ställer sig frågan, då man tager den »förbättrade hästvården»
i betraktande. I detta afseende upplyser utskottets bilaga VIII,
att meningen är, att de nuvarande 3 sqvadroner af kronprinsens husarregemente,
som äro förlagda i Helsingborg, skulle förflyttas till Malmö,
och att etablissementen i Helsingborg och Herrevadskloster, det senare
efter nödig tillbyggnad, skulle användas för de tvenne nya kavalleriregementena.
I Malmö skulle ett nytt etablissement uppbyggas för
hela kronprinsens husarregemente, hvilket etablissement är beräknadt
till 800,000 kronor. I förbigående tillåter jag mig påpeka, att detta
är en siffra, som är egnad att väcka någon uppmärksamhet. Herrarne
veta alla, att på Riksdagens bord hvilar en kongl. proposition rörande
ett etablissement för lifgardet till häst, som skulle kosta i det närmaste
2 millioner för samma styrka, som kronprinsens husarer. Emellertid
har jag i arméförvaltningen gjort mig underrättad om förhållandena
och fått det besked, att etablissementet i Malmö är beräknadt för 48
man och 56 hästar per sqvadron, tillsammans således för 5 sqvadroner
240 man och 280 hästar, eller föga mer än halfva antalet manskap
och hästar. Hvar den återstående delen af manskapet och hästarne
skall vara, derom har arméförvaltningen icke lemnat någon upplysning.
Jag tror mig emellertid veta, att, sedan manskapet uttjent sin tvååriga
kapitulationstid och ytterligare rekapitulerat, skulle detsamma vara,
hvad man kallar, tvångspermitteradt, d. v. s. det skulle förbinda sig
till att icke vara qvar vid regementets etablissement, utan skaffa sig
föda, husrum och kläder hvar det kunde. För hästarne är en sådan
tvångspermittering icke rigtigt användbar. Dessa skola således blifva
utackorderade på landsbygden, hvar helst sådant kan ske. Jag nämner
detta i förbigående. Jag har blott velat konstatera, att dessa båda
etablissement, i Helsingborg och vid Herrevadskloster, lemna utrymme
blott för skolornas personal och för sammanlagdt 600 hästar, men
hvar de återstående 1,400 hästarne skola placeras, derom lemnas ingen
upplysning. En enda rad å bilagan VII säger blott, att de skola
vara »i depot och på gräsbete». Men hvad menas med att vara i
depot, när de icke skola vara samlade vid regementets etablissement
och några sådana kronans hästdepöter, som här äro i fråga, mig veterligen
icke finnas? Jo, svarar man, de skola utackorderas på landsbygden,
på samma sätt som förhållandet nu är med hästarne vid
kronprinsens husarer. Det torde med något skäl kunna ifrågasättas,
huru vida det verkligen är möjligt att i så stor skala utackordera hästar,
ty det är icke sagdt, att om detta sätt kan användas, då det är fråga
om 200 hästar, det lika lätt kan ske, då det gäller 1,400; jag skall
emellertid antaga, att det verkligen lyckas utackordera alla hästarne.
Men huru går det då med den »förbättrade hästvården», som utgjorde
motivet? Den erfarenhet, vi hittills hafva af utaclcorderingsväsendet,
är icke .synnerligen uppmuntrande, och jag ber i detta afseende
att få erinra om de upplysningar, som vid 1889 års riksdag
under remissdebatten om statsverkspropositionen, hvilken då innehöll
förslag om hela indelta kavalleriets sättande på vakans, lemnades af en
ledamot af denna kammare, som äfven nu är i kammaren närvarande.

Anslag till
arfvoden åt
f(indelning $-intendenter,
m. m.

(Forts.)

N:o 22. 26

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. m.

lian uppgaf nemligen rörande utackorderingen af hästar vid kronprinsens
husarregemente, att »af 142 utackorderade hästar vid
regementet 1886—1887 återkommo endast 66 utan anmärkning; ett
par hade störtat, andra hade vanvårdats och blifvit utmagrade, ett
trettiotal hade blifvit styfva i bogarne, ett tiotal fått senklapp, somliga
voro skadade af seldon, andra både fått öfverben- och knäskador o. s. v.»
Dessa uppgifter upprepades äfven i Andra Kammaren under diskussionen
rörande den föreslagna organisationen af kavalleriet, och de återgåfvos
äfven i pressen utan att, så vidt mig är bekant, någon invändning från
något håll skedde, och de torde således kunna antagas hafva varit
exakta. Jag vill dermed ej säga, att samma förhållande nödvändigt
skall inträffa äfven nu; tv det är ju möjligt, att utackorderingen lemnat
bättre resultat de sista åren, än som skedde 1886—1887. Men säkerligen
har något hvar af kammarens ledamöter hört, att det ej är så
alldeles helt med denna »^ackordering» eller »inackordering», och
att det således kan vara fråga om, huru vida denna förbättrade hästvård
verkligen kommer till stånd. Det har många gånger uppstälts
fordran på eu förbättrad hästvård vid indelta kavalleriet, och jag erkänner
villigt, att den ej i alla afseenden är sådan den borde vara.
Men då rusthåll shästen är rusthåliarens personliga egendom och af
honom vårdas på eget stall, samt ryttaren, som har ganska stort intresse
af hästens vård, dervid kan vara rusthållaren behjelplig, och då
befälet har ej blott rätt utan äfven pligt att genom visitatiouer öfvervaka
hästens vård, så frågar jag: är det då sannolikt, att hästvården
skall bli sämre, än om han utackorderas till främmande personer, som
för hästen ej ega annat intresse än att draga största möjliga nytta af
honom och derför antagligen skulle komma att använda honom till
hvarjehanda körslor af beskaffenhet att skada en ridhäst? Är det
sannolikt? Och denna fråga blir ändå underligare, om man besinnar,
att dessa hästar sannolikt skulle stanna just hos många rusthållare.
Man skulle då sätta i fråga, att dessa skulle bättre vårda kronans
hästar än sina egna. Om det här varit fråga om att förena regementenas
alla hästar i regementets eget etablissement, såsom nu sker vid
lifgardet till häst, vore saken en annan. Men det är det icke.

Jag tror mig nu hafva i någon mån ådagalagt, att det ej hänger
väl i hop med motivet om förbättrad rekrytutbildning och hästvård.
Detta motiv håller ej streck. Men det är ej heller underligt, ty — och
jag yppar blott en offentlig hemlighet, när jag säger det — detta torde
icke vara det enda eller åtminstone icke det väsentligaste motivet.
Här lär nemligen finnas ett annat bimotiv, men det har den ledsamma
egenskapen att icke passa i ett utskottsbetänkande. Och vi hafva alla
under riksdagens lopp man och man emellan hört talas om detta
motiv. Det är kändt äfven utanför riksdagen, ty jag har hört det
nämnas af flere personer. Jag behöfver ej närmare beteckna detta
motiv och kan så mycket hellre underlåta det här, som jag är viss
derom, att den allmänna opinionen nog i sinom tid skall beteckna det
med sitt rätta namn.

Men utskottet har sträckt sin reformatoriska ifver ej blott till
kavalleriet utan äfven till infanteriet och föreslagit, att 989 rotar vid
vissa uppräknade regementen skulle indragas, och äfven bär har den

Onsdagen den 6 April, f. m.

27 N:o 22.

förskönande benämningen »vakans-sättning» begagnats; en benämning,1 Anslag till
som emellertid är lika oberättigad bär som i fråga om kavalleriet. afr/vd°fenn
Det är likväl underligt, att då man på det båll, hvarifrån detta för- intendenter
slag leder sitt ursprung, under omkring 20 års tid i broschyrer, tid- m. m.
ningsuppsatser och tidskrifter framhållit, att systemet stam och be- (Forts.)
väring från alla möjliga synpunkter sedt är odugligt, och synnerligast
odugligt der * stammen utgöres af indelta trupper, och då, såsom en
röd tråd genom denna bevisning går det påståendet, att den indelta
stammen är så fåtalig, att, vid mobilisering, proportionen mellan stammen
och beväringen blir så ofördelaktig, att hela organisationen ej
duger till någonting, det är likväl underligt, säger jag, att just från
detta håll nu framkommer ett förslag, gående ut på att minska den
fåtaliga stammen. Om proportionen mellan stam och beväring verkligen
är ogynsam, och jag medgifver att så är, och kan i det fallet
äfven åberopa hvad chefen för landtförsvarsdepartementet alldeles nyss
anfört — om också hans yttrande förmodligen afsåg ett system af
stam och beväring med blott 42 dagars öfning, då här är fråga om
90 dagars — så är väl den naturliga konseqvensen af ett sådant förhållande,
att den indelta stammen bör ökas. Utskottet går emellertid
en motsatt väg och vill minska den. Jag förbiser ingalunda, att det
uppgifna skälet dertill är, att man härigenom skulle få medel till uppsättning
af stamtrupper i Norrland. Men de båda sakerna sakna allt
rimligt sammanhang med hvarandra; ty man kan väl ej säga, att derför
att det behöfs stamtrupper i Norrland, skall numerären minskas i
Östergötland, Småland, Vestmanland, Upland m. in. Jag tror mig
finna, att det egentliga motivet härtill är något helt annat. Frågan
har en långt djupare innebörd. Detta förslag att indraga 989 nummer
vid indelta infanteriet är icke något annat än avantgardet till
det anfall, som, sedan man lyckats skjuta grundskott på indelta kavalleriet,
skall rigtas äfven mot indelta infanteriet. Det är en »koncentrering
mot målet-» — det mål nemligen, som hägrar i herr Olof Jonssons
i Hot'' motion, för hvilken författaren af detta betänkande nästan på
hvarje sida strött blommor och tändt rökelse. Statsutskottet har sjelf
dragit försorg om bevisning, att denna min uppfattning är den rigtiga.

Det heter nemligen på sid. 28 i motiveringen för indragningen af
de 989 rotarne: »Härigenom skulle äfven den vigtiga fördel vinnas,
att, såsom herr O. Jonsson med flere föreslagit, äfven någon vakanssättning
kunde ega rum i den närmaste framtiden vid indelta infanteriet».
Den »vigtiga fördelen» skulle således vara att öppna eu väg för
herr Olof Jonssons i Hof organisationsplaner! Det står här uttryckligen.

För att återgå till stamtruppen i Norrland, erkänner jag dess gagn
och nödvändighet under vissa förutsättningar. För så vidt nemligen
det är någon mening med talet om att förändra de norrländska corpserna
till regementen, fordras det verkligen något annat och mer än
att blott öka befälskadren och t. ex. skrifva »Norrbottens regemente»,
der det förut stått »Norrbotteus fältjägarecorps». Uppsättningen är således
af behofvet påkallad, men den får ej ske på bekostnad af den
redan förut allt för fåtaliga numerären vid indelta infanteriet; ty dessa
saker hafva med hvarandra icke något organiskt sammanhang. Jag
skall einellertid bedja att få i största korthet granska de motiv, som för

N:o 22. 28

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
för delning sintendenter,

m. m.

(Forts.)

öfrigt äro anförda till förmån för denna nedsättning. Utskottet säger:
»Om öfningstiden för de värnpligtige, som nu är föreslaget, utsträekes
till 90 dagar, kommer trängen, i händelse af mobilisering, att icke
behöfva en så stor stampersonal från de indelta infanteriregementena,
som af nuvarande organisation betingas». Detta motiv förtjenar knappast
något bemötande, och det bevisar blott, huru fullständig bristen
på verkliga skäl är. Vidare heter det: »Dessa regementens styrka
skulle derför, der den öfverstiger 1,000 effektivt besatta nummer, korpraler,
vice korpraler samt volontärer å ny och gammal stat inberäknade,
utan militära olägenheter vare sig för beväringsmanskapets öfvande
eller för mobilisering, kunna minskas». De skulle således kunna »utan
militära olägenheter» minskas! År det verkligen möjligt att säga att
en minskning af den redan förut allt för fåtaliga stammen — vid
lifregementets grenadiercorps med 64 nummer, lista lifgrenadierregementet
med 142, Uplands regemente med 98, Skaraborgs med 98,
Södermanlands med 98, Helsinge med 98, Elfsborgs med 98, Vestgötadals
med 98, Vestmanlands med 98, Kronobergs med 2 och Dalregementet
med 95 — kan ske utan militära olägenheter vid mobilisering?
Man framhåller att stammen är så fåtalig, att, vid mobilisering, proportionen
mellan densamma och beväringen blir allt för ogynsam, och
likväl skulle det icke innebära några »militära olägenheter» för mobiliseringen
att minska den. Jag får tillstå, att en sådan logik kan jag
ej begripa. Lika gerna skulle man kunna säga, att om de nyss uppräknade
regementena skulle mobiliseras med sin nuvarande nummerstyrka
och i den första bataljen lida eu förlust motsvarande de siffror,
jag nyss uppläst, hvilken förlust icke skulle vara obetydlig, utan fullt
motsvara medelförlusten under många af de senaste krigens bataljer,
så skulle eu sådan minskning af nummerstyrkan icke innebära någon
»militärisk olägenhet». Det är nedstämmande att i motiveringen angående
eu så vigtig fråga finna ett dylikt uttalande, men det bevisar
bäst, att man från visst håll tror sig kunna i militära organisationsfrågor
servera Riksdagen snart sagdt hvilken anrättning som helst.

Jag lemnar nu kavalleriet och infanteriet och skall blott yttra
några få ord om artilleriet, då eu ledamot af kammaren redan yttrat
sig derom. Hvarför jag derom yttrar mig är derför, att jag vill, sedan
jag uttalat klander, äfven lemna ett erkännande åt den militäriskt
rigtiga tanke, som ligger till grund för att förvandla våra tre artilleriregementen
till sex. Tanken är således rigtig. Men jag anser mig
böra påpeka, att den för närvarande icke har någon praktisk betydelse,
emedan den ej kan sättas i verket med mindre än att det lins kaserner
för manskapet. Det är nemligen nödigt att bygga två nya kasernetablissement
för artilleriet vid andra och fjerde fördelningarna, att
betydligt utvidga etablissementet i Östersund, hvarjemte etablissementet
i Kristianstad äfven måste utvidgas för att lemna rum åt det sjunde
batteriet. Utskottet har låtit förstå, att kostnaderna härför skulle
kunna minskas genom att etablissementet i Landskrona användes för
annat statens ändamål, samt att eu större besparing kunde vinnas derigenom,
att Göta artilleriregementes nya kasernetablissement vid Göteborg
ej behöfde byggas i så stor skala, som är afsedt. Hvad det första beträffar,
så är saken, såsom af kompetenta personer försäkras, tvifvelaktig,

Onsdagen den 6 April, f. ra.

29 N:o 22*

och hvad det senare angår, lärer det icke vara tillrådligt. Jag vill nu
emellertid icke förfära kammaren med att uppräkna de kostnadssiffror,
som här verkligen hade bort stå, men icke stå. Men herrarne ha nog
erfarenhet af hvad det vill säga att hygga kasernetablissement, och då
jag säger, att här är fråga om att bygga två nya, utvidga ett och tillbygga
ett annat, kunna herrarne sjelfva finna ungefär hvad det är fråga
om. En annan sak är den, att frågan om materielen för de nya batterierna
ej är vidrörd. Men jag vill ej orda vidare i denna sak. Jag
har blott velat lemna ett erkännande af den militäriskt rigtiga tanke,
som ligger till grund för artilleriets organisation, men på samma gång
varna för den illusionen, att artilleriet dermed skalle vara klappadt
och klart och färdigt att mobilisera. Det är det visst icke.

Jag ber nu, mine herrar, att slutligen få yttra några ord om
motiveringen i betänkandet. Jag har nyss sagt, att författaren till
detta betänkande funnit lämpligt att snart sagdt på hvarje sida strö
blommor och tända rökelse för det förslag till arméorganisation, som af
herr Olof Jonsson i Hof blifvit till Riksdagens pröfning öfverlemnadt.
Hurudant är då detta förslag? Det har nyss blifvit af herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet berördt och vi känna det alla.
Det går helt och hållet ut på att afskaffa hela den indelta armén, med
rätt för Kongl. Maj:t att skaffa sig en annan stam, om han kan, och
utan att lemna någon annan anvisning, huru det skall ske, än genom
hänvisning till 1885 års grunder, d. v. s. de grunder, som lågo till
grund för manskapets anskaffning i 1883 års förslag. Nu tror man
och jag har från flera håll hört uppgifvas, att detta herr Olof Jonssons förslag
ej är något annat än 1883 års arméförslag. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten på, att detta förslag skiljer sig från herr Olof
Jonssons ungefär lika mycket som dagen från natten. 1883 års
förslag var ett i alla sina delar mycket noggrant utarbetadt förslag,
som tillgodosåg organisationen i alla dess grenar. Det förutsatte
äfven eu tillökning i befäl, så stor, att vi nu ej ens kunna drömma
derom. Det var åtföljdt af en garantilag för manskapets anskaffning
och tillgodosåg till och med anskaffning af hästar. Det var i tekniskt
afseende ett mycket omsorgsfullt och väl utarbetadt förslag, men det
hvilade på en fullkomligt oduglig grund, nemligen sättet för manskapets
anskaffning. På det skälet blef det ock af Riksdagen förkastadt,
och från den synpunkten var en sådan dom fullt berättigad. Då nu herr
Olof Jonsson hänvisar till 1883 års grunder för manskapets anskaffning,
har han tillegnat sig af 1883 års förslag det, som är absolut odugligt,
men det dugliga deri har han ej haft en enda tanke för. Härtill
kommer, att herr Olof Jonsson icke ifrågasatt någon utsträckning af
beväringsmanskapets vapenöfningar utöfver de nu bestämda 42 dagarne.
Och hvilket är nu det vitsord, som utskottet lemnar herr Olof Jonssons
förslag? Det säger, sid. 16, att det anser en organisation i denna riktning
såson en möjlig lösning af stamfrågan. Det säger, sid. 14,
hviiket är ännu betänkligare, att det ur militärisk synpunkt ej ser
någon väsentlig anmärkning deremot, och vidare, sid. 19, att utskottet
i hufvudsak delar motionärens uppfattning af det slutliga målet,
ehuru det nu ej vågar gå längre än som skett i fråga det skånska
kavalleriet och indragning af nummer vid indelta infanteriet. Detta

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenterv

in. m.

(Fort9.)

N:o 22. 30

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
<irfvoden åt
fördelningsintendenter,

ra. m.

(Forts.)

allt står i utskottets betänkande rörande ett förslag af den beskaffenhet
som herr Olof Jonssons. Om nu Riksdagen i sin helhet eller någondera
kammaren skulle fatta ett beslut, som kunde anses innefatta ett
gillande af utskottets motivering, så lärer det väl icke behöfva påvisas,
att sådant skulle komma att utgöra ett stöd och en utgångspunkt för ett
förnyadt upptagande af herr Olof Jonssons förslag, och jag är så mycket
vissare derpå som detta betänkande hack i häl följes af en reservation,
som begagnar sig just af utskottets motiv och säger, att utskottet sjelft
erkänner, att detta är slutmålet. Nu säger man måhända, att en motivering
betyder ju ingenting; men det är eu ganska allvarlig sak, och
särskild! för statsutskottet bör icke den grundsatsen vara främmande,
som bjuder att man vid motivering af vigtiga betänkanden bör söka
iakttaga all möjlig varsamhet. Till min fägnad har jag funnit, att
icke blott statsutskottets högt ärade ordförande, utan äfven flere af
ledamöterna reserverat sig mot motiveringen, och jag föreställer mig
nästan, att anledningen till att ej ännu flere gjort det är den, att de
förbisett motiveringens egentliga innebörd.

Det fins ett gammalt ordspråk, som säger, att »den som sår vind
skall skörda storm». Hvilken skörd som skall spira upp ur det utsäde,
som här är nedlagdt, vet Herren allena. Ingen af er, mine herrar,
vet det, och ej heller jag. Men så mycket vet jag, att så väl för den enskilde
som på statslifvets område herskar den vedergällningens eviga
lag, som fått sitt uttryck i det Gudasända ordet, att »hvad menniskan
sår, det skall hon ock uppskära». Och jag frågar författaren till detta
betänkande, eller författarne, i fall de äro flere, om de verkligen äro
redo att inberga denna skörd.

Slutligen, innan jag lemnar ordet, ännu en sak. Jag hade kanske
ej behöft säga det, men jag nämner ändå, att jag har inga personliga
intressen af huru dessa organisationsfrågor utfälla. Min tjenstetid är
slutet nära, den kan räknas snarare i timmar och minuter än i dagar,
och må hända är redan i den stund jag nu talar det sista sandkornet
utrunnet ur min 47-åriga tjenstetids timglas. Såsom militär har jag
således inga personliga intressen af dessa frågor, men jag står qvar
såsom representant, och i denna egenskap är det min rätt och min
pligt att uttala en protest emot det sätt, hvarpå utomordentligt vigtiga
frågor blifvit i detta betänkande behandlade; en protest mot utskottets
uraktlåtenhet att vid den organisation, som den understält Riksdagens
pröfning, taga hänsyn till den ytterst vigtiga befälsorganisationen; en
protest mot det skånska indelta kavalleriets upphäfvande och rustningens
efterskänkande, en protest mot nedsättning af nummerstyrkan
vid det indelta infanteriet, och en protest slutligen mot motiveringen
i detta betänkande, hvilken i vissa delar är sådan, att den förtjenar
det allvarligaste ogillande.

Herr talman! Jag ber att få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men jag kommer att rösta
för af slag på de förslag, som statsutskottet, vid sidan af Kongl. Maj ds
förslag, framstält rörande det skånska kavalleriet och indelta infanteriets
förminskande; och jag förbehåller mig att vid de följande punkterna
af detta betänkande få göra de yrkanden, hvartill jag kan finna
befogenhet.

Onsdagen den 6 April, f. m.

31 N:o 22.

Till den nu föreliggande punkten yrkar jag bifall.

Friherre Klinekowström: Jag skall i detta mitt anförande

fatta mig så kort som möjligt, förbehållande mig att få återkomma,
när åtskilliga andra punkter i betänkandet komma under öfverläggning.
Jag ämnar med min röst bifalla alla de delar, som statsutskottet
bär framstält af Ivongl. Maj:ts proposition rörande förstärkande af försvaret
och ökande samt uyanskaffande af viss stam. Äfven de mindre
förändringar, som statsutskottet i dessa punkter framstält, beträffande
Ivongl. Maj:ts förslag, ämnar jag med min röst bifalla. Deremot måste
jag åter begära ordet, när punkten d) förekommer, angående skånska
husarregementets och skånska dragonregementets vakanssättning, när
punkten e) förekommer, angående omorganisation af fältartilleriet, och
slutligen när punkten i) förekommer, angående vakanssättning af 989
rotar och rusthåll vid indelta infanteriet. Jag beklagar på det högsta,
att, sedan Första Kammaren, då denna fråga anmäldes till remiss, föreslagit
för dess behandling ett särskildt utskott, Andra Kammaren
skulle afslå eu så billig begäran af medkammaren, och resultatet af
detta afslag ha vi nu framför oss i det föreliggande betänkandet,
livilket, det måste jag bekänna, allt för mycket antyder, att statsutskottet,
såsom sådant, icke varit vuxet detta åliggande. Det är icke
någon anklagelse mot denna kammares statsutskottsledamöter, derför
att de kunde icke annat, de voro tvungna att behandla frågan, när
den var till utskottet remitterad; men jag beklagar, och i det fallet
är icke utskottet helt och hållet utan skuld, att utskottet gått längre
än det förslag, som den nådiga propositionen innehåller i denna fråga.
Utskottet har nemligen derjemte framstält förslag — jag fruktar något
obefogadt och på sidan om grundlagen; ty statsutskottet har dock ingen
motionsrätt, mine herrar! Utskottet har föreslagit militära organisationer,
de der hvarken såsom sådana återfinnas i Ivongl. Maj:ts proposition
eller ■ i de enskilda motioner, som afgifvits, må hända endast der
antydningsvis ifrågasatta. Deremot finner jag ganska ledsamt, att utskottet
icke fäst något afseende vid den motion, som herr Casparsson
i denna fråga afgifvit, och hvilken föranledt herr Casparsson att, sjelf
ledamot af utskottet, afgifva eu reservation, hvilken jag finner ganska
tänkvärd, och jag kan ej annat än förvåna mig öfver att statsutskottet
lemnat samma fråga utan afseende. Herr Casparsson nämner i sin
motion, att han vill hemställa, »att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t
anhålla om framläggande för nästkommande Riksdag af förslag så väl
till uppbringande af officers- och underofficerskadrerna vid indelta arméns
alla infanteriregementen till minst enahanda styrka som vid de
större indelta infanteriregementena, smil ock till ökande af antalet fäst
anstälde korpraler och vice korpraler vid samtliga nämnda regementen
samt om beredande åt desse af förmånligare aflöningsvilkor, sä att både
befälsbristen vid en skeende mobilisering må i någon mån kunna utjemnas
och tillgången på lämpligt underbefäl vid de värnpligtiges öfningar
må underlättas». Denna skrifvelse skulle jag önskat, att den
hade blifvit af utskottet föreslagen, ty hvad deruti hemställes är både
lämpligt och nyttigt. Nu har emellertid så ej skett, och jag beklagar
det på det högsta. När frågor förekomma i några senare punkter, så -

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

Kso 22. 32

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. fn.

(Forts.)

som jag nyss nämnde, om vakanssättning dels af de skånska indelta
kavalleriregementena, dels om vakanssättning af 989 rotar af indelta
armén, skall jag bedja få återkomma med de anmärkningar derom,
Indika jag anser vara nödvändiga; ty att förstöra den enda stamtrupp
vi nu ega för att få en, som man icke vet huru den kommer att i
verkligheten verka för landets väl, anser jag högst betänkligt, och statsutskottet
har icke tänkt på, huru stor och vigtig denna fråga är, synnerligast
som det blefve första steget till hela vår indelta armés förstörande,
något som jag på inga vilkor vill vara med om.

Det är besynnerligt, att utskottet ej insett det kloka och prisvärda
i Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition rörande landtförsvarets omdaning,
dervid Kongl. Maj:t helt och hållet lemnat formationen af
den blifvande stamtruppen å sido. Detta har skett, förmodar jag, af
den visa omtanken för att denna fråga, sådan den nu i Kongl. Maj:ts
proposition föreligger, skulle kunna af båda kamrarne bifallas, och det
tillägg, som utskottet gjort till denna Kongl. Maj:ts proposition, det
fruktar jag för min del kommer att hindra samma propositions antagande,
och hvilket vore mycket att beklaga. Jag hade inbillat mig,
att statsutskottet mycket väl hade kunnat och bort afslå alla de motioner,
som afsågo förändringar i stamtrupperna, ty der ligger stor vigt
uppå, att denna fråga ej vid denna riksdag uppröres, och det finnes
många, mine herrar, jag hoppas det åtminstone, som rösta för Kongl.
Maj:ts förslag i detta hänseende, men deremot bestämdt komma att
sätta sig emot det tillägg till detta förslag rörande stamtruppens organisation
och indelta arméns vakanssättning, som statsutskottet här på
egen hand och utan nödig sakkunskap företagit sig att föreslå Riksdagen.

Jag skall, såsom jag nyss nämnde, när frågan förekommer i följande
punkter, å nyo begära ordet för att yttra mig om denna åtgärd
af statsutskottet.

Jag har således ingenting annat nu att nämna, än att till alla
punkterna, utom punkterna d) e) och i), kommer jag att, i fall de underkastas
votering, rösta bifall, hvaremot, beträffande dessa tre punkter,
jag måste motsätta mig de förslag, som uti desamma blifvit framstälda.

Friherre von Kr asm er: Jag kan icke annat än börja med att

gratulera friherre Klinckowström till den skickliga manöver han nu
utfört; ty naturligtvis måste det anses vara ett särdeles kraftigt schackdrag
mot motståndaren, om man lyckas drifva bort alla hans möjliga
allierade.

Innan jag gifver mig in på frågan i dess] stora innebörd, skall jag
bedja få anföra några ord med anledning af de anmärkningar, som
här blifvit gjorda mot utskottets förslag.

Friherre Leijonhufvud yttrade bland mycket annat, att man kunde
likna utskottets förslag vid eu liniemarsch, der rigtroten icke hade
tagit något ögonmärke, utan marscherade än på en punkt, än på eu
annan. Jag tror, att denna liknelse är hemtad från den gamla
lineärtaktiken, då man slogs på öppna, vida fältet, men jag tror,
att den ärade friherren icke skulle önska, att en bataljon i bruten

33 JST:0 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

terräng eller bland hinder så marscherade fram; det skulle då lätteligen
kunna hända att rigtroten ginge rätt mot en klippa, eller till
och med att han gjorde anfall mot väderqvarnar.

En högt aktad ledamot, om hvars varma känslor för försvaret väl
ej kan uppstå det ringaste tvifvel, helst han på en framskjuten plats
förut derpå gifvit de mest talande bevis, har dock här yttrat åtskilliga
anmärkningar mot utskottets förslag, hvilka jag icke kan finna rigtiga.
Eu bland dessa anmärkningar angick den punkt, som jag nog här tror
kommer att blifva föremål för anmärkningar från flera håll, nemligen
om den nödvändigtvis, jag säger med flit nödvändigtvis, ökade aflöningen
för beväringen under öfniugsdagarne. Han anmärkte dervid,
att det var högst obilligt att beväringen skulle hafva 50 öre, när han
var både klädd och född. Ja, född är han, men jag ber få påpeka
att kläderna har han blott till låns, och jag tror ej att man nu får någon
dräng i landsorten endast för föda och kläder, som han får behålla,
mycket mindre, om han får disponera kläderna endast under arbetstiden.

Herr öfverste Falk har hufvudsakligen anfallit utskottets förslag
beträffande vakanssättniugen af det skånska kavalleriet, men, mine
herrar, den anmärkningen studsar till stor del tillbaka från utskottet
och på Kongl. Maj:ts rådgifvare, densamme, som ännu är det i militära
mål. Han har ju 1889 sjelf framlagt ett förslag om hela indelta
kavalleriets vakanssättning. Att utskottet nu icke vågat gå så långt,
det torde den ärade talaren, vid något närmare besinnande, icke böra
lägga detsamma till last. Dessutom föll detta Kongl. Maj:ts förslag,
hvilket blott lyckades tillkämpa sig ett fåtal röster i denna kammare,
föll, säger jag, på ett par hufvudfel, hvilka icke återfinnas i det förslag,
vi nu vågat framlägga. Jag tror, att det hufvudsakliga skälet
hvarför det föll med en så liten minoritet var, att i Kongl. Maj:ts
förslag 1889 förutsattes en betydlig nedsättning af numerären per
sqvadron, eventuel ända till 85 man. I detta fall kunde man med
fog säga, att sqvadronerna blefven för små. Vi hafva deremot uttryckligen
förutsatt samma numerär som förut. Vidare föreslog Kongl.
Maj:t 1889, att rusthållshästarne, öfver hvilkas skötsel man redan nu
klagade, skulle utackorderas, och med skäl befarades af mången, att
detta skulle blott resultera i en ännu sämre skötsel än förut. Hästen
är ju kavalleriets lifselement. Han skall bära ryttaren fram till seger
och ära, men är han i dåligt skick, då båta föga förbättringar i öfrigt.
Jag anser således att den betänklighet, som denna kammare då hyste,
var fullt berättigad. Vi hafva deremot föreslagit, att hästarne skola
sättas på depot, hvarigenom de ovilkorligen böra blifva bättre skötta
och alltså qvaliteten af detta för kavalleriet oundgängliga material
ökad. Den ärade talaren — jag skall icke följa honom i alla detaljer,
det vore att draga för stor vexel på edert tålamod, mine herrar
— har såsom hufvudskäl mot förslaget om dessa sqvadroners vakanssättning
framhållit, att de till stor del skulle komma att stanna på
papperet. Jag tror, att utskottet i sin uträkning, der det visas att
det blott skulle blifva ett obetydligt ökadt antal rekryter, bör hafva
lugnat för denna farhåga, helst när vi icke hafva gått längre än till
vakanssättning inom den provins, der folket alltid med glädje omfattat

Forsta Kammarens rrot. 1892. N:o 22. 3

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

N:o 2% 34

Onsdagen den 6 April, f, m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenterf

m- 77i.

(Forts.)

kavalleriet och ridsporten, och der alltså rekryteringen ovilkorligen
blifver lättast i hela landet. Men, säger ändå, om igen, den ärade
talaren, de komma att lida af samma fel som Stagnelii »Lydia» —
— de komma att »ej finnas till». Ja, nog har jag studerat Stagnelius,
och många förtjusande skönheter har han skildrat, men, så vidt jag vet,
icke om någon »Lydia» yttrat dessa ord. Må hända afsåg den ärade
talaren ett dylikt yttrande af Kjellgren, men det betyder ju icke något
i sak. Deremot betyder det ganska mycket, att den ärade talaren
framkastat ett tvifvel om det egentliga motivet för statsutskottets tillstyrkan
af denna vakanssättning. Der gjorde han eu insinuation, som
jag tycker hade varit bättre att han förvisat till de förbrukade vapnens
rustkammare. Vi hafva varit i den fullaste öfvertygelse om att genom
att sätta dessa regementen på vakans och ersätta dem, hvilket vi anse
möjligt, med värfvad stam, vårt kavalleri skulle i qvalitativt afseende
vinna betydligt, enkannerligen genom att hästarne skulle få en bättre
skötsel, än hvad nu är förhållandet. Några andra motiv behöfver
man ej här förutsätta. Att derutaf kan dragas den slutsats att, om
ett dylikt experiment lyckas, vakanssättning af indelta kavalleriet möjligen
i eu framtid kan komma att utsträckas, vill jag visst ej bestrida, men
jag hemställer, om det innebär någon olycka? Om experimentet lyckats,
hvarför skulle vi då ej utsträcka det längre, helst om vi derigenom
finge bättre kavalleri och kostnaden blefve obetydligt större?

Mycket har den ärade talaren uppehållit sig vid de blommor, som
utskottet förmenas hafva strött för herr O. Jonsson i Hof. Tankarne
härom torde dock vara delade, åtminstone synes ej herr O. Jonsson
hafva uppfattat våra yttranden såsom blommor, utan snarare såsom
tistlar. Det har icke heller varit utskottets mening att utströ vare sig
blommor eller tistlar, utan hvad utskottet afsett har varit att säga, att
äfven från eu motståndare kan komma sådant, som kan vara tänkvärdt.
Ligger väl deruti någonting orätt? Äfven om eu motståndare i något
särskildt afseende säger något rigtigt, hvarför skulle man ej erkänna
det?

Slutligen får jag yttra blott ett enda ord, eu enda betänklighet i
afseende på det första af det här afgifna ytrandet, nemligen herr krigsministerns.
Han talade oupphörligt — första gången tog jag det för
en missägning — om 73 liniebataljoner. Både enligt våra egna uträkningar
och enligt den uppgift vi fått från vederbörligt håll, skulle,
derest utskottets förslag antoges, kunna mobiliseras 78 liniebataljoner
på Sveriges fastland, såsom utskottet anfört. Men jag började nästan
tvifla på mina egna hågkomsters vittnesbörd, och derför skaffade jag
mig för några ögonblick sedan, från samma auktoritet, förnyad muntlig
uppgift om att vi, i händelse utskottets förslag antages, kunna mobilisera
78 bataljoner på fastlandet.

Att, när vi slutligen komma till de 90 dagarne, dessa måste tillstyrkas,
faller af sig sjelft, derom behöfver jag väl icke tala. Det utgör
sjelfva grundvilkoret för att dessa 78 bataljoner skola kunna blifva
stridbara. Med de tillgångar vi skulle erhålla, borde, efter den uträkning
jag låtit göra, per bataljon blifva tillgängliga cirka 240 man stam
och f. d. stam, hvarefter måste insättas cirka 560 beväringar, som ej
varit stamsoldater, om man vill ha 800 man i ledet. Det är icke

Onsdagen den 6 April, f. m.

35 N:o 22.

något önskvärdt förhållande detta; men det är ej heller så afskräckande,
då man utgår från 90 dagars beväring.

Mine herrar! Det svenska folket är af hedenhös ett folk, vandt vid
och älskande krigets lekar. Det är nog sant, som herr krigsministern
sade, att genom eu långvarig fred dessa böjelser råkat i en viss träda,
men han glömde då att tänka på Tegnérs yttrande, att »nordanvinden
är ej död ännu». Blåser krigsstormen eu gång upp, så skola nog våra
gamla instinkter vakna upp igen, och dessa 90 dagars beväringar, föregångna
af en tillräckligt öfvad stam, skola förunderligt snart blifva
verkliga soldater. Det går ofantligt fort att lära sig, när det gäller;
mycket fortare än på exercisfältet!

Men jag återkommer från dessa detaljer. Medan jag hade dem i
friskt minne, ville jag bemöta åtminstone en del af de mänga anmärkningar,
som mot utskottet blifvit framstälda. Att jag ej till bemötande
upptager de öfriga anmärkningarne, derför tänker jag att kammaren
skall vara mig tacksam. Jag vill i stället kasta eu blick på hufvudfrågan:
måste varf försvar ombildas?

Låtom oss, mine herrar, i minnet genomgå den långa lista på förslag
till förvarets ombildning, som man kan uppgöra under det sista
fjerdedels seklet: 1865 års förslag, 1871 års förslag på förra delen af
året, 1871 års förslag på hösten, 1875 års förslag, 1877 års förslag,
1878 års af enskilda motionärer framstälda förslag, 1883 års förslag,
och ändtligen 1885 års förslag, som slutligen ledde oss ett vigtigt steg
framåt, och hvarför? Jo, jag vågar säga det, derför att det egde ett
visst syskontycke med vårt nu framlagda förslag: det jemkade något,
satte icke allt på ett kort och förlorade icke heller allt. Sedan kom
1889 års förslag, som föll af de orsaker jag förut sagt, och slutligen
1891 års förslag, summa 10. Om man nu lägger detta till, så ha vi
ej mindre än 11 förslag inom ett fjerdedels sekel. Måste icke då min
första fråga: »måste vårt försvar ombildas» obetingadt besvaras med
ja? Mine herrar, jag har många gånger på detta rum tillkännagifvit,
att min lifligaste önskan vore, att den genuint svenska, gamla grunden
för vårt försvarsverk skulle kunna bibehållas — dock med en del
modifikationer! För det första att indelningsverkets ekonomiska tunga
skulle aflyftas, vidare att specialvapnen, gardena och nyuppsatta trupper
ersattes med på frivillighetens väg åstadkommen stam, medan för
massan af infanteriet de indelta soldaterna, den gamla ekskogen, skulle
stå qvar! Sådan var min dröm, men det var blott en dröm, omöjlig
att numera realisera vid den tid på dagen, så att säga, der vi nu befinna
oss. Detta torde utgöra en förklaring på att vi äfven vågat
föreslå att sätta på vakans vid några infanteriregementen de rotar,
som öfverskjuta 1,000, och som vid mobiliseringen, enligt den uppgjorda
planen, ej vore der oundvikligt nödvändiga. Men den ärade
talaren, som sä bittert klandrade detta, glömde att de förflyttas icke
till de dödas rike, såsom man tycktes tro, utan till Norrland. De ersättas
derstädes med på frihetens väg antagna stamsoldater. Om bataljonernas
stam här nere blir några man mindre talrik än nu, sä
blir den jemn! så mycket talrikare der uppe, just der den första
stöten kommer att kännas. Jag har hört klandras, att vi icke
föreslagit att Riksdagen skulle bevilja ett anslag för att nu

Anslag till
arfvoden åt
för delning sintendenler,

m. m.

(Forts.)

K:o 22. 36

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

genast sätta upp dessa nummer i Norrland, hvilket anslag sedan kunde
minskas i den mån rotarne blefve lediga på de angifna regementena,
ock vakansafgifter derifrån kunde beräknas. Mine herrar, denna vår
förmenta uraktlåtenhet har ej varit någon uraktlåtenhet, blott respekt
för grundlagen. Yi hade ju ingen motionsrätt, vi kunde ej framlägga
något sådant förslag, deremot kunde vi, med stöd af herr O. Jonssons
m. fl. motion, mycket; väl föreslå att dessa rotar skulle sättas på vakans,
dä vi ej föreslogo något anslag. I förbigående sagdt gäller detta
äfven om den anmärkning friherre Leijonhufvud gjort i afseende på
ett 6:te armébefäl. Ingen hade motionerat derom. Om den ärade
friherren önskat ett sådant, hade han kunnat väcka motion derom.
Grundlagen måste respekteras.

Men jag återvänder till det mera allmänna öfverskådandet af frågan.
Om, såsom sagdt, den frågan måste med »ja» besvaras, att vårt
försvar bör ombildas, kommer man till en annan fråga, som deraf
följer — på hvad sätt? Bör det ske genom rent värnpligtssystem,
eller bör det ske i någon sådan rigtning, som Första Kammarens reservanter
föreslagit? Eller bör det ske med iakttagande af en vördnadsfull
varsamhet med hänsyn till hvad vi ega, blott med ett litet
steg framåt, hvarvid man noga känner sig för med foten, om man har
fast mark, innan man tager steget fullt ut? Det är detta sistnämnda
förfaringssätt, mine herrar, som utskottet ansett vara dess skyldighet,
att följa. Detta ogillas af dem, som vilja ha vårt försvar grundadt på
hvad de kalla -»rent värnpligtssystem».

Det är märkvärdigt, hvilken magt kan ligga i ett uttryck! Esaias
Tegnér — jag menar icke den gamle skalden, utan hans sonson, den ännu
lefvande professorn och språkforskaren Esaias Tegnér, har skrifvit en
bok, som heter »Ordets magt öfver tanken». Ett sådant slagord, som
utöfvar eu förunderlig magt öfver tanken, är detta: »det rena värnpligtssystemet».
Mine herrar, huru är detta »rena» värnpligtssystem
beskaöädt? Jag vill, för att taga ett exempel, betrakta generalskomiténs
genom herr Bratts motion föreliggande förslag. Jo, år 1901 skulle
beväringsklassen, den till öfning skyldiga klassen, uppgå till — jag
talar nu blott i runda siffror •— 41,100 man. Men det är omöjligt
att under 12 V2 månader öfva en sådan massa. Inga finanser skulle
dertill räcka till, utan att landets förlust af arbete i dagliga lifvets
tjenst blefve outhärdlig. Så länge man håller sig till de nuvarande
42 dagarne, eller äfven vid 90 dagars öfning, ja, till och med om tiden
vore något litet mera utsträckt, är det möjligt att öfva alla dessa
41,000, men ingalunda, som sagdt, så fort det blir fråga om årslång
öfning; då är det icke möjligt. Också börjas genast afräkuingarna.
Först — jag talar allt jemt i runda siffror — skola omkring 10,000
man kasseras under allehanda förevändningar.

Dessutom hoppas man, att 2,000 skola förfallolöst uteblifva. Återstå
29,100 man i rundt tal. Men äfven det är alldeles för många!
Då flyttar man öfver 7,400 man till andra linien såsom familjestöd
och på grund af allehanda andra skäl. Ett särdeles naivt uttryck af
letandet efter anledningar att öfverflytta till 2:dra linien är, att i generalsförslagets
värnpligtslag förekommer bland de skäl, som skulle
föranleda till sådan öfverflyttning, äfven att eu beväring redan »flera

Onsdagen den 6 April, f. m.

37 N:o 22.

gånger fått uppskof». Allt nog, på ett eller annat sätt skola 7,400
man öfverflyttas till andra linien. Slutligen tillgriper man ännu en
förhoppning, nemligen att af dem, som blifvit dömda till första liuien,
skola sannolikt cirka 2,000 »uteblifva från vapenöfningarna». Ett par
tusen öfverföras samtidigt till flottan, och nu är man ändtligen vid
det önskade målet. Vid hären återstå nu, af de 41,100, blott 18,000,
som verkligen skola tagas för hufvud et och tvingas till den längre öfningen
af 12V2 månader!! Och hvem skulle göra denna vackra utgallring?
Jo, den s. k. inskrifningsnämnden, sammansatt på samma sätt som
den, hvilken vi nu hafva, af inskrifningsområdes-befålhafvare, kompaniområdes-befälhafvaren
och ytterligare en af Konungens befallningshafvande
tillsatt lagfaren ledamot, samt slutligen två af landstinget
tillsatta ledamöter. Denna nämnd, sammansatt sålunda af tre mer
eller mindre af regeringen beroende ledamöter, och blott två qvasifolkvalda,
skulle afgöra, om en person skall blifva verklig soldat och
öfvas i tio månader samt sedermera under fjerde och femte beväringsåren
på nytt ryckas från sina borgerliga sysselsättningar för att återkomma
till en månads öfning hvardera året; om han vidare skall
räknas till första linien, eller om han skall helt och hållet kasseras
eller föras till andra linien. Mine herrar, jag gick i går förbi en
skolgård; der lekte omkring 50 pojkar, och jag tänkte då: jag undrar,
hvad man skulle säga, om någon här skulle stiga upp och döma 25
af dessa till tolf månaders exercis, under del. de andra skulle slippa.
Jag undrar, om någon skulle finna detta rättvist? Jag är öfvertygad,
att om det lyckades att införa ett sådant system i vårt land, skulle
så många rykten om mannamån, om än alldeles oberättigade, uppstå,
genomila landet och utbasunas i pressen, att det icke skulle dröja
länge, förrän detta med sä mycket besvär införda system åter skulle
afskaffa. Men, säger man, kanske andra länders värnpligtssystem äro
mera »rena» än det, generalsförslaget innehåller? Nej, lierrarne veta
det alla, undantagen äro der ändå flera, ändå mindre berättigade, så
väl i Tyskland som i Frankrike och annanstädes.

Men, säger man, i ett afseende är dock generalsförslaget ett verkligt
värnpligtssystem, ty der är ingen stam. Äfven denna anmärkning
beror helt och hållet på ett misstag. Uti det föreliggande generalsförslaget
—• hvar och eu af herrarne kan sjelf se efter på sidorna 39
och 4Ö — står det angifvet, att i denna organisation ingå 2,149 officerare,
1,662 underofficerare, alla mot betalning antagna. Vidare:
korpraler 3,808, vice korpraler 2,087, och slutligen äfven »menige»
4,964, således tillsammans 14,670, mot betalning antagne stridande.
För att vara fullt opartisk, vill jag nemligen icke räkna med civilstaten.

Äfven i detta afseende är förhållandet vid andra länders s. k.
rena värnpligtssystem alldeles detsamma. Det rena värnpligtssystemet,
det finnes således icke, hvarken på papperet eller i verkligheten,
icke i generalernas pappersförslag, icke i Tyskland, än mindre i
Frankrike, der man ..dessutom har stora värfvade corpser i Algeriet.
Finnes det kanske i Österrike, Italien, Spanien? Nej. Eller kanske i
ltyssland? Nej, nej! Det finnes icke ens i de s. k. milissystemens
länder: Schweiz och Norge, ty äfven der är befälet värfvadt. Värnpligtssystemet
finnes icke »rent» i Europa. Finnes det kanske i någon

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

N:o 22. 38

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
arfvoden åt
för delning sintendenler,

in. in.

(FortsJ

annan verldsdel? Nej. Det »rena» värnpligtssystemet finnes icke!
Låt oss tala om något annat!

När således det rena värnpligtssystemet icke finnes, icke är möjligt
och, framfor allt, ej ens modifieradt är hos oss tillämpligt, så återstår
ju icke annat, än att bibehålla så mycket som möjligt af det vi nu
hafva, men tidsenligt förbättradt i de delar, som mest deraf äro i behof.
Nå väl, hvad utskottet har föreslagit går just i denna rigtning.
Att vakanssättniug af någon del af indelta armén skulle strida mot
grundlagen, lärer väl icke kunna förebäras, då 80 § regeringsformen
bestämdt medgifver indelningsverkets förändrande, så vida det sker
genom Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut; och något
annat är icke ifrågasatt.

Att vårt förslag skulle vara ett lappverk, det är ju en förebråelse,
som vi kunna taga mycket lätt, tv med det material, som oss blifvit
lemnadt, hafva vi icke kunnat åstadkomma en fullständig rustning,
men nog synes det mig ändock litet orättvist, mine herrar, att säga,
att vårt förslag icke innebär förbättringar. Om herrarne blott behaga
kasta en blick i förbigående på bilagan 18, deri vi omnämna, huru
dock, i händelse utskottets förbättringar blefve genomförda, armén
skulle kunna indelas, så finna herrarne, att äfven med dessa obetydliga
förändringar skulle man dock kunna komma till ett resultat, som
synes mig ändock icke vara så bittert klandervärdt. Man finge på
hvarje fördelning vid mobilisering 12 bataljoner, 5 sqvadroner och 5
batterier. Att icke trängen kan i hela bataljoner delas lika på alla
fördelningar, det är icke utskottets fel, vi hade icke rätt att motionera
något i den vägen, men då det blir tre trängbataljoner, blir det ju
alltid en half på hvarje fördelning. Således vinnes genom detta, att
redan i fred och vid mobiliseringens första timme befinna sig på hvarje
fördelning de trupper, som der skola vara. Det måtte väl ändock vara
ett betydligt steg framåt från det närvarande tillståndet. Jag sade
12 bataljoner på hvarje distrikt. Det kan ju hända, att herr Falk
hugger iu på mig för det yttrandet. Jag har icke glömt, att vi satt
18 bataljoner på tredje distriktet, men det är derför, att man påräknat
att från detta distrikt, som ligger mera tillbakadraget, kunna bortkommen
dera garnisoner. Vidare ligger i första distriktet vida mer
kavalleri än fem sqvadroner. Såsom första fördelningens kavalleri
äro dock blott afsedda kronprinsens husarers qvarstående 5 sqvadroner.
De vakanssatta skånska husarernas och dragonernas 20 sqvadroner
skulle bilda eu kavallerifördelning, som icke skulle höra till något
visst militärdistrikt, utan kunde skickas till de mest blottstälda
punkterna, åtföljda i galopp af två batterier ridande artilleri.

Man har så bittert klandrat att vi sagt, att det kunde vara eu
»möjlig lösning», som påpekats i herr Olof Jonssons m. fl. motion. Mine
herrar, i det skick, som förslaget frän herr Olof Jonsson m. fl. framkommit,
kan man icke nog bestämdt deröfver bryta stafveu. Han säger ju
sjelf, att stammen skall uppsättas blott så, som den med tillgängliga
medel kan åstadkommas, och han säger vidare, att värfningen måste
vara begränsad. Det är honom alldeles likgiltigt, huru talrik stammen
blifver. Så som det föreligger, är ju sålunda detta förslag eu alldeles
ny variation af systemet stam och beväring, ett system af alldeles

39 JiSO 22.

Oasdagen den 6 April, f. m.

otillräckligt öfvad beväring och en stam till större delen bestående af
vakanser. Att icke utskottet kunde fästa sig vid ett sådant förslag,
följer af sig sjelf, men äfven hos motståndare kan man väl finna,
bland många misstag, uttalad en eller annan vigtig tanke, och då bör
det väl icke vara förbjudet att deraf begagna sig. Det är detta utskottet
gjort, då det i förbigående nämnt, att vårt förslag om kavalleriets
sättande på vakans och de öfverflödiga rotarnes förflyttande till
Norrland kan grundas på herr Olof Jonssons m. fl. motion. Det är ju
blott ett enkelt faktum, som vi omnämnt, och icke något annat.

Mine herrar! Mycket skulle vara att tillägga, men tim- och minutvisarne
på klockan ''mana mig att afkorta hvad jag kunde hafva att
yttra. Det vill jag blott tillägga, att man har talat mycket om en
värnskatt; ja, i den allra egentligaste bemärkelsen skulle den utgöra
ett vederlag för dem, som skulle flyttas i andra linien, eller slippa
helt och hållet. Men jag behöfver icke inför denna församling af
praktiske män påpeka, att denna värnskatt skulle komma att utgöras
af ett fåtal, men för nio tiondedelar efterskänkas, »afkortas», på grund
af bristande tillgångar.

Nej, jag skulle vilja föreslå eu annan värnskatt. Det är ju gifvet,
att af hvem eller hur här än väckes ett förslag, äfven om det kommer
från Kongl. Maj:t, så kali det icke tillfredställa alla. Den ene har en
detaljanmärkning, den andre har en annan, alla vilja vi dock fosterlandets
bästa. Jag föreslår, att hvar och en måtte uppoffra litet af
sina partiella anmärkningar för fäderneslandets bästa. Matte herrarne
sammanskjuta denna värnskatt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Grefve Douglas: Föregående talare hafva yttrat sig om stats utskottets

betänkande i sin helhet. Jag skall bedja att få begagna
mig af samma rättighet och pa samma gång äfven fa tala om lagutskottets
utlåtande om ny värnpligtslag. Om detta lagförslag skulle
blifva antaget, komme våra beväringsmän i afseende på militär utbildning
efter slutade beväringsöfningar att stå på ungefär samma
linie som de värnpligtige i Schweiz, i det ögonblick de lemna det
första uppbådet eller s. k. Bundesauszug och öfvergå till landtvärnet. Och
då jag efter flerårig vistelse i dessa trakter tror mig ega någon kännedom
om den grad af militärisk utbildning, som kan vinnas under sådana
förhållanden, ber jag att som min åsigt fa tillkännagifva, att jag
anser denna tid vara den kortaste, som lian ifrågakomma, om man
verkligen på allvar vill tala om militärisk utbildning. Sa till vida
ställer sig för öfrigt jemförelsen mellan Schweiz och Sverige till förmån
för det förstnämnda landet, som skjutskickligheten derstädes, alldeles
oberoende af de militära öfningarna, är särdeles högt uppdrifven.
Det torde vara för herrarne bekant, att målskjutning derstädes är snart
sagdt ett nationaluöje, som drifves i nästan hvarje socken, och deraf
följer åter, att den mest tidsödande delen af den militära utbildningen,
nemligen förvärfvaudet af en viss grad af skjutskicklighet och vana
att handtera vapen, der till största delen är undanstökad. Då dessa
förhållanden äro helt olika hos oss, utgöra de ifrågasätta 90 dagarne

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendeiiter,

m. fn.

(Forts.)

N:0 22* 40 Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till ett minimum, som enligt min åsigt under inga vilkor får eller kan

afördelnings- fö*ortas med en enda dag.

intendenter, . Hvad sjelfva härordningsförslaget beträffar, sä hafva de anmärkta.
m. ningar, som blifvit rigtade mot detsamma, just nu blifvit bemötta af

(Forts.) den föregående talaren på ett så sakrikt sätt, att jag icke här vill
upprepa de skäl, som han anförde till försvar för detsamma. Som
det nu föreligger, utgör det, enligt mitt förmenande, eu i militäriskt
afseende afgjord förbättring mot förlidet års förslag, beroende hufvudsakligen
på den homogena och systematiska organisation, som blifvit
föreslagen för de sex arméfördelningarna. Och då våra motståndare
visserligen kunna vara eniga, när det är fråga om att klandra och
motarbeta förslaget, men råka i den ohjelpligaste oenighet och delvis
äfven sönderfalla i mer eller mindre prononcerade variationer af försvarsnihilism,
när det är fråga om att framträda med något positivt,
är jag för min del öfvertygad om, att detta förslag med alla sina fel,
bland hvilka jag i främsta rummet vill räkna den dryga aflöningen
för beväringsmanskapet, hvilken helt och hållet strider mot värnpligtens
väsen, dock är det enda, som under nuvarande förhållanden kan tillkämpa
sig majoritet inom Riksdagen, om blott regeringen å sin sida
vill besluta sig för att orubbligt hålla fast vid de militära kraf, som
deri framstälts, och årligen komma fram med samma förslag, om det
i år skulle falla. Ty hufvudmotståndet mot förslaget i Andra Kammaren
härleder sig ingalunda från sakliga militära skäl, utan, det bör
redan nu öppet uttalas, faller försvarsfrågan äfven i år, så är det
derför, att Andra Kammarens majoritet icke vill gå in på att vid
bedömandet af denna stora fosterländska fråga lemna ur spelet sina
partiintressen, tullpolitiska och andra. Då jag säger detta, kan det
hända, att jag. röner ogillande af mången, som kanske tror, att en
och annan odeciderad motståndare skulle känna sig stött af ett sådant
uttalande. Men det sätt, på hvilket försvarsfrågan hos oss småningom
blifvit neddragen i partistriderna och blifvit föremål för partihämd
och all slags köpslagan, är så allenastående för Sverige, att jag för
min del icke vill taga till orda i försvarsfrågan utan att höja en
öppen protest mot ett sådant sätt att gå till väga. Att det inom landet
småningom växt. upp en opinion, som allt mer yrkar på försvarsfrågans
snara och definitivt lösning och på dess frånskiljande från de öfriga
partistriderna, derom vittna bland annat de talrika försvarsföreningar,
hvilka. under loppet af några få år redan hafva samlat öfver 82,000
ledamöter, spridda öfver hela landet och tillhörande alla partier och
alla samhällsklasser. Jag begagnar detta tillfälle för att bringa till
Första Kammarens kännedom en petition, som blifvit till mig öfversäll.
af svenska qvinnoföreningen för fosterlandets försvar, och hvilken
petition är försedd med öfver 10,000 underskrifter. Jag beköfver icke
för 1 örsta Kammaren uppläsa petitionen i dess helhet, men jag är
öfvertygad om, att da densamma vid slutet säger: »svenska qvinnoföreningen
för fosterlandets försvar och andra med densamma liktänkande
fosterlandsvänner vända sig derför på detta sätt till Sveriges
nu församlade Riksdag med eu vördsam anhållan, att Riksdagen måtte,
i hvad på densamma ankommer, ofördröjligen i afseende å försvaret
träffa sådana anstalter, som fäderneslandets trygghet och ära kräfva»,

41 Ji:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

så skall en sådan vädjan icke förgäfves ställas till Första Kammarens
män. Men hvad jag särskilt ber att få framhålla, det är, att då dessa
svenska qvinnor sammansluta sig till föreningar för att öfver allt inom
landet, hvar och eu inom sin krets, verka för fosterlandet och söka
väcka känslan för dess försvar; då de genom otaliga små bidrags insamlande
dag efter dag, genom flit och genom besparingar småningom
samlat i hop eu summa af öfver 90,000 kronor, som de nu vilja öfverlemna
till regeringen för att dermed främja något med försvaret
sammanhängande ändamål; då dessa qvinnor, hvilka icke ega och icke
begära politisk rösträtt, handlat på detta sätt och äro beredda att
äfven för framtiden fortsätta med samma fosterländska verksamhet, så
utgör detta en lika enkel som kraftig protest mot den lära, som i
senare tider börjat predikas af den moderna svenska radikalismen,
nemligen att det skulle behöfvas politisk rösträtt för att vara fosterlandsvän,
och egodelar för att anse sig ega något att försvara. Mot
denna, af andra nationer med förakt tillbakavisade, men hos oss Öppet
predikade teori, att rättigheten att en gång hvart tredje, år få afgifva
sin röst vid riksdagsmannaval skulle vara det lifselixir, som kunde
till lifvet återkalla fosterlandskärleken, är det, som den svenska qvinnoföreningens
petition inlägger en lika vältalig som enkel protest. Jag
anhåller, att petitionen i fråga måtte få åtfölja dagens protokoll.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har begärt

ordet ännu en gång för att svara på några yttranden af friherre
von Krsemer, angående det s. k. rena värnpligtssystemet. Han
fäste särskild vigt vid ordet »ren» och sade, att ren värnpligt icke
finnes. Det är visserligen sant, om man tager ordet i absolut mening.
Det förhåller sig härmed på samma sätt som med L. O. Smiths absolut
rena bränvin. Det finnes icke något absolut rent. Men då värnpligten
är grunden för anskaffningen af hela den aktiva manskapsstyrkan,
kalla vi den ren värnpligt. Det är eu sådan värnpligt,
som blifvit föreslagen i det s. k. generalsförslaget, ehuru äfven
der med någon modifikation, men med uteslutande af såväl värfvad
som indelt stam, allt enligt de grunder, som meddelades komiterade.

Jag har försvarat den indelta stammen så länge möjligt varit att
på densamma bygga en god härordning. Men numera är den så
undergräfd, att jag inser det vara omöjligt att vidare försvara densamma.
Men deraf följer icke, att jag vill vara med om den värfvade
stammen eller att vi utbyta det som återstår åt indelningsververket
mot värfvad stam, hvilken jag anser vara absolut förkastlig.

Jag skall nu bedja att med afseende på generalsförslaget och värnpligten
få yttra några ord. Å sid. 12 i betänkandet säger utskottet:
»Det synes för utskottet vara tydligt, att det på rättsmedvetandet
väl grundade allmänna föreställningssättet, att den lagtvungna skyldigheten
bör vara lika för alla, skulle lägga oöfverstigliga hinder i vägen
mot eu i denna rigtning vidtagen reform, en reform, enligt hvilken,
egentligen taladt, endast hälften af de värnpligtige skulle komma att
användas till full militärtjenst.»

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenterr

m. m.

(Forts.)

K:o 22. 42

Onsdagen den 6 April, f, m.

Anslag ml Jag frågar nu, är det någonsin möjligt för eu general att ställa

Tor delning- alla individer så. att de alla få löpa samma fara eller lida lika mycket
intendenter, Detta är absolut omöjligt. Han kan icke ställa alla i första linien.

m. m. Nödvändigt är, att de i första linien stående hafva bakom sig en betydlig

(Forts.) styrka, som förser dem med proviant och ammunition, förer bort de sjuke

och sårade, som sköter trossen, ordnar depoterna, utgör reserv för första
linien o. s. v. Är icke någon indelning förut gjord, blifver följden,
att i första ledet de fysiskt bästa komma att blandas med de svagare.
Är det då icke rigtigare att från första stund på förhand se till, att

de, som äro dugliga till strid, blifva stälda i första linien, och de, som

äro mest lämpliga för trossen, blifva indelta på densamma?

Hvad beträffar proportionen mellan de olika linierna, vill jagnämna,
att geueralsförslaget beräknat antalet stridande vid en mobilisering
till 88,000 och antalet icke stridande till icke mindre än 22,000.
Är det då rätt att ställa dessa senare bland de förre? Är det icke
rigtigare att taga ut de fysiskt svage, som dock äro till militärtjenst
användbara, och placera dem vid trossen? Det är dessutom en falsk
föreställning, att dessa i andra linien stående hafva goddagar. Så är
visst icke förhållandet. De få slita lika mycket oudt som de i
första linien stående, ofta mera. De äro ofta mindre utsatta för fiendens
kulör, men dem åligger att natt och dag, i alla väglag arbeta för att
skaffa fram hvad som behöfves, att föra bort de sårade o. s. v. När
man vet, att i krig antalet af dem, som blifva skjutna eller sårade,
endast är en liten procent mot dem, som stupa af strapatser, bör man
kunna inse, att det icke är just så lindrigt att stå i andra linien.

Tydligt är också, att de, som skola stå i främsta ledet, behöfva
viss större öfning, som de, livilka skola stå i andra ledet, icke behöfva.
De behöfva förvärfva .större vana att handtera vapen, större skjutskicklighet
och manöverfärdighet. Derför är det ock nödvändigt, att
de få^komma i åtnjutande af längre öfningstid. Detta är motivet till
de två särskilda linierna.

Man kan säga, att mera rättvist vore att gifva alla lika öfning,
och att andra liniens män ej lede skada af en fullständig öfning!
Ja, det må vara sant. Men ett sådant tillvägagående liar i ekonomiskt
hänseende mot sig det, att derigenom på ett flertal individer kastas
bort kostnader, som icke äro nödiga.

. Hvarför tala om att den föreslagna värnpligteu drabbar olika.
Militärt)ensten drabbar olika i alla fall. Den som är enögd eller halt
är i alla händelser fri, oaktadt han åtnjuter samma skydd som andra.
Qvinnor och barn äro äfven fria, oaktadt de hafva samma skydd som
männen. Den absoluta jemlikheten skola vi icke tala om, då fråga
är om praktiska saker.

Utskottet åberopar 1874 års komiterades yttrande derom, att
grundsatsen af allas lika skyldigheter är den med värnpligtens idé
mest öfverensstämmande. Ja, naturligtvis är det så. Men just derför,
att man icke kan uttaga denna skyldighet af alla, har man ifrågasatt,
att de, som af en eller annan anledning icke kunde göra krigstjenst
och derför befriades från värnpligt, skulle få betala, derest de voro i
stånd, dertill. Nu klandras detta, emedan en stor del icke kan betala.
Det är alldeles på samma sätt som för närvarande med våra skatter

43 K:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. in.

till stat eller kommun. En tredjedel, hälften, tre fjerdedelar betala Anslag till
icke, och hafva ändock samma fördelar, som de andra. De betala icke,
derför att de icke hafva något, hvarmed de kunna betala. Detta kali ''intenlunte.r,
icke hjelpas. Men att den, som kan betala, skall gå fri, det är orätt. m. m.

Friherre von Kranier åberopade vidare det stora framsteg och de (Forts.)
förbättringar, utskottets förslag innebär. Jag för min del — jag kali
icke hjelpa det — kallar detta förslag ett lappverk. Det beröm friherren
ger utskottet för artilleriets fördelning skull jag en smula granska,
då den punkten förekommer, och hvad distriktsindelniugen beträftar, skall
jag derom tala, då vi komma dit.

En annan talare framhöll, hurusom i Schweiz hvarje karl vore
skjutskicklig. Ja, det är just skjutskickligheten, som här i landet felas.

Tag t. ex. fabriksarbetare och lät dem försöka skjuta.^ De äro rädda
för geväret. Och man måste öfva dem ganska länge för att de skola
kunna skjuta ett skott. Det är just detta, som gör skilnaden mellan
eu äkta och en oäkta soldat.

Herr Ekenman: Jag har, såsom kammaren torde finna, i utskottsbetänkande!
låtit anteckna, att jag i vissa afseenden icke kan
ingå på motiveringen till ifrågavarande förslag. Jag ber att få nämna,
att denna min betänklighet afser hufvudsakligen den omständighet att,
då jag vid föregående tillfällen såsom representant ansett mig pligtig
biträda af Kongl. Maj:t framstälda förslag, byggda på andra grunder,
jag ansåg mig icke kunna i alla delar gilla hvad utskottet skrifvit, så
mvcket mindre som min mening om försvarets ordnande icke i allo
blifvit tillgodosedd i förslaget.

Beträffande sjelfva saken är jag och har alltid vant vän af ett
förbättradt, ett starkt försvar för vårt fosterland. Min ställning i
denna fråga har för mig städse varit tydlig och klar. I främsta
rummet har jag stält eu förbättring, ett stärkande af försvaret, och i
andra rummet sättet, huru detta skulle åvägabringas. Försvarets system
och grunder hafva för mig icke haft samma betydelse som utsigten
att kunna vinna ett förbättradt försvarsväsen i allmänhet. När jag
nu icke kunnat finna annat, än att i detta förslag, trots de aumärkningar
som deremot blifvit framstälda, finnas afsevärda fördelar, kan
ja<* icke annat än på det varmaste yrka bifall till detsamma. Till
detta mitt yrkande vågar jag anknyta en vördsam hemställan till de
aktade och ärade herrar ledamöter i denna kammare och representationen
i sin helhet, som haft åtskilligt i kritiskt hänseende att anmärka
mot förslaget, nemligen den, om det icke ginge an att något
litet mildra sitt klander, då det dock, såsom jag tror, måste erkännas
att förslaget i hufvudsak är godt.

När dessa frågor föreligga till afgörande, kan jag för min del
aldrig underlåta att tänka på hvad det ytterst gäller, ett värnande af
fäderneslandet med dess fri- och rättigheter, med allt stort, högt och
heligt, som detta dyra ord innebär.

Den dag, som i dag är, är oss gifven att fatta beslut i och afgöra
frågan. Hvad framtiden innebär, veta vi icke. Låtom oss då väl begagna
den tid, som oss är gifven. Det är med dessa fa enkla ord,
som jag vördsamt anhåller att fä yrka bifall till förslaget.

N:o 22. U

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till Herr Borg: För att förkorta diskussionen angående ordnandet af
fördelnings- landtförsvar, _ afskrifning af grundskatter och lindring i rustnings- och
intendenter, roteringsbesvären m. m. anhåller jag att få tillkännagifva min uppm.
m. fattning af dessa frågor i ett sammanhang.

(Ports.) Det första jag dervid har att anmärka är, att Kongl. Maj:t icke

heller delgifvit innevarande Riksdag någon allmän försvarsplan för
riket, någon plan för ett kombineradt landt- och sjöförsvar, oaktadt
knappast någon riksdag gatt till ända utan att en dylik plan blifvit
med mer och mindre styrka regeringen affordrad. Ingen fordran kan
väl heller vara mera rättmätig än denna, enär på beskaffenheten af
en försvarsplan både Riksdagens förtroende för regeringens insigt och
initiativ samt Riksdagens benägenhet att lemna erforderliga medel för
detta försvar måste hvila. Än i detta ögonblick ligger den frågan
outredd, huruvida vårt lands försvar bör byggas hufvudsakligen på
armé eller flotta samt hur mycket af utgifterna för försvaret bör offras
åt hvardera. Hittills har regering och Riksdag gifvit landtförsvaret
brorslotten, men man är berättigad att, såsom herr Adelsköld den 17
mars 1891 yttrade i denna kammare, ställa i fråga, huruvida man ej
bör grunda försvaret på krigsmaskiner, det vill säga på ett flytande
försvar,^ pa örlogsfartyg, som kunna byggas i eget land och bemannas
med vara utmärkta sjömän, hvilka, på samma gång de kunna hindra
eu fiende att föra in kriget i landet, fordra ett minimum af animalisk
kraft mot den oerhörda massa af menniskor och dragare, som ett i
alla händelser ofullständigt och otillräckligt landtförsvar kräfver. »Och
jag är således», yttrade nämnde talare, »fullt och fast öfvertygad, att
ett kraftigt sjöförsvar utgör enda möjligheten att utestänga krig från
våra landamären».

»Våra föregående stora konungar Gustaf I och Karl XI hafva,
såsom vi veta, egnat all omsorg åt sjöförsvaret, hvilket de ansågo som
■»rikets tryggaste förmur, dess värn och försvar» och Sverige har
också alltid, da vi haft en flotta, med heder gått ur striden. Och
Gustaf II Adolf har yttrat: »Må svenskarne antingen skaffa sig
herraväldet öfver Östersjön genom besittningen af dess kustländer —
eller ock lemna allt, hålla en stark flotta, lägga sig inom sina svenska
klippor och skär och lefva i landet sins emellan ense, då ingen skall
dem lätteligen med fördel antasta.»

Jag känner ej, huruvida några nu lefvande militärsnillen äro större
än Gustaf I, Karl XI och Gustaf II Adolf; men hvad vi alla veta är,
att Sverges belägenhet är densamma som under nämnde regenter samt
att sålunda, under förutsättning att våra östra och södra grannar ej
utvecklat sin stridsstyrka mer till lands än till sjös, Sverige, såvidt
icke-fackmän kunna förstå, nu lika väl som på loOO- och 1600-talet
borde söka sitt försvar företrädesvis genom en passande flotta, tidsenliga
kustbefästningar o. s. v. En lika varm fosterlandsvän som nämnde
kungar och derjemte eu af de skarpsinnigaste och i krigshistorien ryktbaraste
män, som lefvat, John Ericsson, har ock uttryckligen uttalat
den öfvertygelsen, att ett ändamålsenligt, efter landets natur och tillgångar
lämpadt kustförsvar skulle så hindra, försvåra och uppehålla
fiendtlig,! angrepp, att vi i krig otvifvelaktigt finge vara i fred och ro
»inom våra svenska klippor och skär», om vi icke sjelfva obetänksamt

Onsdagen den 6 April, f. m.

45 N'':o 22.

blanda oss i striden. Eu regering borde derför, enligt min mening,
anse det som sin första pligt att få denna fråga utredd, enär nationens
sjelfständighet och välfärd kunna deraf bero. Så länge eu dylik
utredning saknas, torde man ej undra öfver, hvarken om förtroende
för försvaret i sin helhet saknas eller om man är tveksam i afseende
på lösryckta försvarsanordningars ändamålsenlighet och anslag af medel
för deras genomförande.

Men äfven om förslagen angående partiella försvarsanstalter o. s. v.
skulle kunna gillas utan att man egde en fullständig och öfversigtlig
försvarsplan; äfven om man hade ett så stort förtroende för en regerings
insigt och initiativ, att man i förlitande derpå samt med öfvertygelse
om att dessa partiella försvarsreformer dock utgjorde eu nödvändig
länk i ett försvarssystem, som regeringen uppgjort, ehuru den funnit
lämpligt att hemlighålla det för nationens ombud — äfven i så fall
måste man hysa stora betänkligheter att biträda ifrågavarande reformer,
framför allt i närvarande ögonblick och det af statsekonomiska skäl,
med hänsyn hvartill jag tillåter mig åberopa ett yttrande af herr H.
Tamm, i hans reservation till statsutskottets utlåtande n:o 53 vid 1891
års riksdag, ett yttrande som han äfven i år upprepat och som väsentligen
har tillämplighet också på nuvarande förhållanden. Herr Tamm
sade bland annat: »De ökade kostnaderna för försvaret skulle egentligen
komma att äfven de bäras af den i skatteväg mindre bärkraftiga
delen af svenska folket, då genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag jordskatterna
— 6,700,000 kronor — skola borttagas och budgeten löpa
fara att i ännu högre grad än redan nu balansera på de osäkra bevillningarna
och sådana konsumtionsskatter, hvilka träffa den stora allmänheten,
ej efter skatteförmåga, utan efter personlig konsumtionsförmåga.
I den kongl. propositionen framhålles visserligen, att andra
skatter framdeles kunna införas, men allt beror på af hvad art dessa
äro. Den bebådade maltskatten — om än önskvärd i flera hänseenden
— är äfven den en konsumtionsskatt på den stora allmänheten. En
sådan skattepolitik kan ej uppehållas och bör det ej heller; deraf
komma enligt min mening att följa allt för stora vådor för den lugna
samhällsutvecklingens gång».

Ja, mine herrar, eu så utomordentlig ökning af statsutgifterna —
man beräknar den nu till 10 millioner kronor — som den föreslagna
försvarsorganisationen dels genast, men i synnerhet genom sina konseqvenser
skulle göra nödvändig, måste i sanning medföra allt för stora
vådor för den lugna samhällsutvecklingens gång, vådor så mycket
betänkligare, som det ytterliga skyddstullsystemet nedpressat nationens
både produktions- och konsumtionsförmåga, hvarom framför allt den
ovanligt stora arbetslösheten de sista åren, trots den fortsatta väldiga
utvandringen, vittnar. Skattelindring genom den föreslagna försvarsorganisationen
vinnes visserligen af ett fåtal, men flertalet blir så
mycket mera tryckt af de nya skatter, som i stället måste upptagas
utan att detta flertal, de mindre bemedlade, får hvarken ökad produktions-
eller konsumtionsförmåga. Utsigterna tyda på motsatsen för
Sverige, liksom för Tyskland, mönsterlandet.

Hade jag dock lyckats undkomma båda förutnämnda klippor, brist
på försvarsplan och penningbrist, måste jag dock frukta att stranda på

Anslag till
arfvoden åt
fördelnitigsintendenter.

in, t?».
(Forts.)

N:o 22. 46

Onsdagen den 6 April, f. in.

Anslag till ett beräkneligt blindskär, som heter folkbrist. Från många håll och
Törddnin ''t ej m''nst landets folkrikaste provins är kändt, att jordbruket re intendentir,

dan nu ^ar svart för fä tillräcklig arbetskraft: man ger sig in till
rn. rn. ’ städerna, men än mer ger man sig af till Amerika, hellre än att bli
(Forts.) soldat, låt vara mot kläder, föda och 50 öre om dagen. Huru och till
hvad pris man under sådana förhållanden skall kunna fylla arméns
behof af manskap, lemnar jag åt herrar landtman och militärer att
grunda på. Det går dock sannolikt icke i längden att hopa folk till
soldater, i fall man ej är rik som England; till och med der går likväl
den trafiken numera ej rätt bra.

Men, antaget att vi egt en duglig försvarsplan samt tillräckligt
penningar och folk, tror någon sakkunnig, att dessa soldater skola
kunna hildas till nutida krigsduglighet på 90 dagar? Det tror ingen
sakkunnig i verlden; men med en sådan armé skulle likväl fosterlandet
försvaras!

Hvad tror herr krigsministern sjelf om saken? Herr krigsministern
sade nyss: »fem månaders öfning för den indelte rekryten är för liten».
Han har ock i statsrådet yttrat, att systemet stam och beväring enligt
nutidens militära förhållanden är odugligt; att höjandet af stammens
styrka stöter på nästan oöfverstigliga svårigheter; att en utsträckning
af beväringsöfningarna till 90 dagar skulle blifva svårare för den
stora massan än ett helt års militärtjemt; att en försvarsorganisation,
byggd på en dylik dualism, skulle förfela sitt mål, tryggandet af
landets oberoende, samt hämna sig genom onödig dyrköpthet.

En mera mördande eld mot sin egen organisation har väl sällan
någon krigsminister varit nog upprigtig att bestå.

Det enda af de nu framlagda förslagen, hvilket borde kunna komma
i fråga, om man skall fortgå på den beträdda vägen för försvar, skatteafskrifning
och skattelindring, är Andra Kammarens reservanters (herrar
A. Persson, G. Eriksson, P. Ersson, O. Jonsson, I. Lyttkens, P.
Persson, C. Persson och S. G. von Friescn), ty i detta förslag rättar
man åtminstone munnen efter matsäcken, som det heter, och inleder
försigtigtvis icke riket på oberäkneliga utgiftsvägar i en tryckt tid och
med ovissa framtidsperspektiv. Redan reservanternas anmärkning, att
stammen fortfarande som hittills skulle »till sin största del uppsättas
på indelningsverkets grund» uttalar domen öfver förslaget. Vi skulle,
enligt regeringens och utskottets förslag, kasta oss i ett utgifternas
ginungagap för ett försvar, som ej vore tryggande för landets oberoende,
men som derjemte bevarade till och med "det utdömda indelningsverket!

För ett sådant ordnande af vårt lands försvar vill jag ej gifva
min röst. Blir förslaget lag, har 1892 års Riksdag, enligt min öfvertygelse,
gjort det ödesdigraste politiska felsteg, som vår historia i detta
århundrade haft att anteckna och hvilket sannolikt skall som en svår
mara hvila öfver både det nu lefvande slägtet och de närmast kommande.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, kommer jag att yrka
afslag å såväl statsutskottets utlåtanden angående landtforsvaret, afskrifning
af grundskatter och lindring i rustnings- och roteringsbesvären
som ock å lagutskottets utlåtanden n:is 32 och 33.

47 >'':• 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

Herr Falk, Helmer: Jag stall icke yttra inånga ord. Åt en
ledamot i statsutskottet liar framstälts några anmärkningar, som jag
måste besvara för att man icke må tro att jag anser mig vederlagd.

Nämnde talare har sagt, att den vakanssättning, hvarom här är
fråga, har sin förebild i den, som ifrågasattes år 1889. Så är icke förhållandet.
De två vakanssättningarna iiro ganska olika till sin grund.
Jag gillar alldeles icke deD, som föreslogs 1889, men den var åtminstone
en verklig vakanssättning, emedan den icke var satt i något samband
med utsträckning af lindringen, då deremot den vakanssättning,
som utskottet här föreslagit, genom lindringens utsträckande till vakansafgiftens
hela belopp, icke är någon verklig sådan, utan endast är ett
maskeradt efterskänkande åt hela rustningsbesväret.

Samme talare har äfven mot min uttalade fruktan för mindre god
vård af hästarne vid de nya värfvade regementena, livilka icke hafva
stallrum, erinrat att dermed icke vore någon fara, enär hästarne skulle
komma till depoterna. Jag förstår icke hvad han här menar med
depot, ty några kronans depoter finnas icke. Meningen är ju att hästarne,
åtminstone för närvarande, skola utackorderas hvar som helst
på landsbygden, på enahanda sätt, som nu sker med kronprinsens
husarregementes hästar; och derför måste ock om vården af nu ifrågavarande
hästar gälla samma omdöme som om sist nämnda hästar.

Slutligen har samme talare, med afseende å mitt klander af att
ifrågavarande 989 nummer infanteri ställas på vakans, sagt, att berörda
åtgärd icke har någon betydelse vid mobilisering. Han medgaf emellertid,
att den vid strid skulle vara af stor betydelse. Jag frågar, hvad
menas med mobilisering, som icke afser strid? Denna åtgärd har den
allra största betydelse, ty det är icke en småsak att nedsätta en redan
förut allt för fåtalig nummerstyrka med ett så betydligt antal.

Äfven har sagts, att ifrågavarande rotar alldeles icke komma att
försvinna, utan endast öfverflyttas till Norrland. Ja, kunde de verkligen
dit öfverflyttas, och fråga vore om eu utjemning af hela rotetalet,
skulle jag mycket gerna vara med derom. Men man kan icke flytta
rotar från Södermanland, Östergötland, Vestergötland etc. till Norrbotten
eller Jemtland. Utan absolut säkert är, att dessa rotar komma
att försvinna, utan att någon garanti gifves för att de nummer, man
önskar uppsätta i Norrland, verkligen kunna uppsättas.

Jag begagnar tillfället anmärka, att i utskottets betänkande icke
finnes nämudt något om, huru förökningen i den norrländska stammen
skall kunna åvägabringas. Samtalsvis har jag hört uppgifvas, att för
utskottet föresväfvat tanken på att värfva den på samma sätt, som
sker vid Vermlands fältjägarecorps. Jag vet ej, om så verkligen varit
förhållandet, men jag anser det sannolikt. Jag ber att få säga, att
jag tror att det icke finnes inom Riksdagen, knappast inom hela landet
någon, som känner Vermlands fältjägarecorps bättre än jag, och illa
vore det, om jag icke skulle känna denna corps, då jag i åtta år haft
äran vara chef för densamma. Men just derför vet ja", att det är
förenadt med den största svårighet att hålla corpsen fulltalig. Till
yttermera visso ber jag att få upplysa om, att jag i min ficka har ett
af kompetent person utfärdadt skriftligt omdöme, af innehåll att
rekryteringen för närvarande icke lian uppehållas, åtminstone icke med

Anslag till
arfv oden åt
fördelningsintendenter,
,
in. m.
(Forts.)

N:o 22. 48

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenler,

m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 6 April, f. in.

mindre än att manskapets löner fördubblas. Under sådana förhållanden
ber jag att få säga, att jag visserligen icke vet huru en sådan förökning
som den föreslagna skall kunna utföras, men att jag skall med
glädje votera om det vore dubbla summan för att få ifrågavarande stamtrupper
till stånd. På bekostnad af indelta infanteriets numerär får
det likväl icke ske.

Som eu ärad talare nämnt några ord om indelningen i fördelningsområden
såsom ett betydande framsteg i utskottets förslag, så ber jag
att fa erinra derom, att utskottet ingalunda framstält något förslag
härutinnan. Vid betänkandet finnes allenast fogad en promemoria, som
utvisar indelningen, sådan utskottet tänkt sig densamma. Mot densamma
har jag icke något att erinra. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på, att en ändring af indelningen i fördelningar kan
Kongl. Maj:t göra å administrativ väg hvilken dag som helst utan
att fråga Riksdagen till råds. Bästa beviset derpå är, att för tre år
sedan ändrades indelningen så, att i stället för fem fördelningar blef
sex, utan att Riksdagen derom hördes. Att utskottet berört frågan
om indelningen, är således alldeles öfverflödigt.

Jag vill ytterligare säga några ord om vakanssättningen. Om det
verkligen gåfves någon garanti för att det komme att stanna vid hvad
bär är föreslaget, skulle jag möjligen kunna finna mig deri. Men I
torden finna, mine herrar, att detta är första steget till upplösning af
stammen, af den egentliga kärnan i vårt försvar, och detta första steg
måste ovilkorligen komma att efterföljas af det andra, tredje o. s. v.
Sedan de skånska kavalleriregementena efterskänkts, kommer turen
otvifvelaktigt till de öfriga kavalleriregementena och sedan till infanteriregementena.
Eu gammal erfarenhet, som många gånger bekräftats,
är, att ett steg, taget i en viss retning, äfven om det sedermera erkännes
hafva varit oklokt och förkastligt, drager med sig ett andra,
tredje o. s. v., och vanligen åberopas det första steget såsom skäl för
det följande.

Jag ber de ärade ledamöterna af denna kammare, hvilka äro kallade
att besluta i den vigtiga fråga jag här har berört, att besinna
livilket ansvar som med detta beslut är förenadt.

Friherre von Krsemer: Blott några få ord! Friherre Leijon hufvud

har emot mina anmärkningar rigtat genanmärkningar, affattacle
med den vanliga skicklighet, som utmärker denne talare, med
hvilken jag i så många hänseenden sympatiserar, fastän vi i det förevararande
fallet äro af olika åsigt.

Friherre Leijonhufvud har först och främst sagt, att det vore föga
tänkbart att det svenska folket skulle hafva något emot att de värnpligtige
delades på en första och en andra linie, af hvilka den andra
visserligen skulle hafva ett mindre ärofullt uppdrag, men deremot icke
vara utsatt för så många faror, om än mödorna icke blifva mindre.
Friherre Leijonhufvad hyste härom inga tvifvel och utgick från den
förutsättningen, att indelningen skulle ske i krig. Ja visst, i krig
skulle alldeles säkert ingen ens tänka på att göra någon som hels''t
invändning mot hvad som helst. Här är dock fråga om fredsförhållanden,
och jag undrar, om folket då skulle med tålamod åse, huru en

49 N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

sådan nämnd, sammansatt af tre utaf regeringen utsedde och två »folk- Anslag till
valde» ledamöter, godtyckligt uppdelade nationens ungdom i dessa två

kategorier. i . . intendenter,

Frågan är, som sagdt, blott , om systemets rättvisa i fred, och i m, m.

detta hänseende vågar jag påstå, att intet mera rättvist skulle kunna (Forts.)

åstadkommas än hvad som uppnåddes, om beväringens öfningstid utsträcktes
till 90, kanske 120 dagar för alla och för öfrigt de, som
behöfdes för ständig tjenstgöring, anskaffades på frivillighetens väg.

Men denna frivillighetens väg heter, såsom friherre Leijonliufvud
kallade den, legning.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att något ingå på
det personliga och fråga den ärade talaren, om icke han sjelf under
en lång följd af år varit legd, liksom äfven jag varit det under 21

år, och om vi icke, oaktadt vi varit legda, fullgjort våra skyldig heter.

Herr Borg har följt den vanliga taktiken att, när det är fråga
om förbättringar i vårt landsförsvar, påyrka förbättringar af sjöförsvaret.
Jag tror dock att ingen tviflar på, att, om här både yrkats
sjöförsvarets stärkande, han då skulle hafva begärt förbättringar af
landtförsvaret.

För öfrigt är nog sjöförsvaret af ofantligt stort värde för oss med
våra långa kuster. Men jag hemställer till herrarne, om någon kan
tro det vara möjligt att nu för tiden, då stormagterna bygga så ytterligt
dyrbara fartyg, ett litet land som Sverige skulle kunna åstadkomma
ett tillräckligt antal tillräckligt kraftiga krigsfartyg för att vi
skulle kunna möta en fiende på öppna hafvet? Jag läste här om dagen
i tidningarna, att man nu i England nybyggt ett pansarfartyg,

»Empress of India», för en kostnad af något öfver 11,000,000 kronor.

Hvart skulle det taga vägen, om vi skulle försöka bygga sådana fartyg?

Förbättringar i vårt skärgårds- och minförsvar är jag naturligtvis
i likhet med herr Borg gerna med om, men dertill måste vi inskränka
vårt sjöförsvar. Sjöförsvaret är numera så godt som en blott penningaffär,
och till hafgående sjöförsvar hafva vi icke råd.^

Herr Borg kom vidare in på statsfinansiella frågor och antydde
i enlighet med en artikel, som stått i en daglig tidning, utan att han
dock citerade den, att det föreliggande förslaget skulle vara ytterst
dyrbart, i det att detsamma skulle medföra en ökad kostnad af 10,000,000
kronor om året. Om man emellertid i detalj undersöker den omnämnda
tidningsartikeln, finner man, att der bland de ökade försvarskostnaderna
äfven upptagits utgifterna för afskrifning af grundskatterna. Det är
dock väl orättvist att, emedan grundskatteafskrifningen blifvit satt i
sammanhang med försvarsfrågan, inräkna de utaf afskrifningen orsakade
kostnaderna bland kostnaderna för försvaret. Sak samma med »lindringen»
i rustnings- och roteringsbesvären. Båda delarne äro skattereformer,
ej förbättringar i försvaret.

Yi blifva utan folk, sade ytterligare den nyss nämnde talaren.

Han menade väl, förmodar jag, det gamla skälet, att emigrationen skulle
ökas i så oerhörd grad. Denna emigration tror jag dock beror af helt
andra skäl, och om det kan påvisas att något flera utvandra i beväringsålderu,
tror jag detta beror på att detta är den ålder, da menniskan

Forsta Kammarens Vrål. 1H02. N:o 22.

N:o 22. 50

Onsdagen den 6 April, f. m.

Anslag till
ar/voden åi
fördelningsintendenter,

m. m.

(Forts.)

är rörligast; sedan kommer en tid, då hon blir rotfast som gräsen,
som d(jt står i Frithiofs saga, och stannar der hon är. Jag frågar för
öfrigt: hur är det i Norge, der man liar det der idealsystemet? Der
är som bekant emigrationen ännu större än hos oss. Och jag hemställer
vidare, om ej emigration pågår från England, der man ju icke
har någon värnpligt alls. Nej, emigrationen betingas, som sagdt, af
helt andra orsaker än värnpligten, den betingas framför allt af större
utsigter till bergning.

En glädje beredde mig herr Borg, då han sade att, enligt hans
öfvertygelse, 90 dagar icke vore tillräckliga, utan att han ville hafva
150. Tackar så mycket! Gerna för mig, om blott herr Borg kan
genomdrifva det. Stort längre tror jag dock icke att man bör gå.

Slutligen har herr Falk åter angripit förslaget om sättande på
vakans af 989 rotar vid indelta infanteriet. Han ansåg fortfarande, att
dessa rusthåll och rotar skulle komma att försvinna. Jag kan icke
förstå, huru han kan föreställa sig något sådant. Med vakansafgifterna
skulle på frivillighetens väg uppsättas volontärer och annat manskap,
som kunde utbilda sig till underbefäl vid de tre nordligaste corpserna
och Vesternorrlands beväringsbataljon. Att dessa nummer skulle försvinna
från indelta infanteriet är naturligt, men då de icke behöfvas
der, måtte de väl vara bäst använda vid sjelfva ingångsporten till
vårt land. Herr Falk ansåg att man icke får några andra i stället.
Om dessa rotar, som hafva, enligt 1885 års taxa, ett mycket högt
värde, sättas på vakans, så blir tillgänglig en summa af 161,690
kronor. Nå väl, hvarför skulle den icke räcka till att sätta upp 1,159
nummer? Om man tager de aflöningsvilkor, som gälla för gardena,
eller städja 10 kronor och 6 kronor i månaden eller 82 kronor om
året, gör det i rundt tal 85,000 kronor. Skulle då icke 161,960
kronor vara tillräckliga? Hvad Vermlands fältjägarecorps angår, vågar
jag icke bestrida herr Falks uppgifter. Han har dervid större erfarenhet.
Tager man åter 1883 års särskilda utskotts beräkningar i
detta hänseende till grund, så föreslogs deruti åt hvarje man 120

kronor. Multiplicerar man det med 1,159, så lår man 139,080 kronor.

Det räcker således ändå till. Jag tror således icke, att det är otänkbart
att erhålla det beräkuade antalet soldater der uppe i Norrland
för dessa medel.

Jag skulle ännu hafva mycket att tillägga, men jag tror icke att
mina ord kunna inverka på någons öfvertygelse; och dessutom har nog
hvar och en redan bestämt, huru han skall rösta i denna fråga. Jag
önskar blott en sak, och det är att vid det slutliga afgörandet Nelsons
gamla lösen måtte gälla: att hvar man måtte göra sin pligt! Det

tillhör icke mig att säga, hvaruti denna består, men det önskar jag

blott, att hvar man måtte tänka på det helas vigt och deremot väga
sina möjliga defafj-betänkligheter, och, sedan man sålunda rotfäst sin
öfvertygelse — göra sin pligt! Yare sig han sedan finner sig böra
rösta i den rigtning jag här förordat eller icke.

Herr Wsern: Jag vill blott tillkännagifva till protokollet att,

huru varm vän jag än är af försvarets stärkande, jag omöjligen kan
rösta för ett förslag, som står i ovilkorligt samband med hvad jag

61

N:o 22.

Onsdagen den 6 April, f. m.

anser för en orättvisa, nemligen grundskatternas afskrifning och öfverflyttandet
af motsvarande börda på andras skuldror.

Herr Treffenberg: Som, om jag icke hörde orätt, herr Borg

endast afgaf ett löfte att han ämnade yrka afslag på samtliga de
kongl. propositionerna jemte de respektive utskottsbetänkandena, men
han, om jag icke misstager mig, icke gjorde allvar af denna hotelse, i
det att han icke framstälde något formligt yrkande om afslag på den
nu föredragna punkten, så och då också jag ämnar rösta för afslag på
alla de ifrågavarande kongl. propositionerna och utskottsbetänkandena,
ehuru, såsom herrarne lätt kunna föreställa sig, på helt andra grunder
än herr Borg, nemligen de grunder, som af den näst föregående talaren
antyddes — sambandet mellan försvars- och skattefrågorna — nödgas
jag yrka afslag å den föredragna punkten, och förbehåller jag mig att
motivera detta yrkande, då vi komma till behandlingen af skattefrågan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu förevarande moment hemstält och vidare på
afslag derå; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Den vidare behandlingen af ifrågavarande utlåtande blef, på framställning
af herr talmannen, uppskjuten till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 3.19 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Anslag till
arfvoden åt
fördelningsintendenter,

in. m.

(Forts.)