1892. Första Kammaren. N:o 20 (Riksdagens protokoll 1892:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 20.

Lördagen den 2 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen tillkännagaf, att grefve Lagerbjelke anmält sig,
till följd af sjukdom, vara tills vidare hindrad deltaga i kammarens
sammanträden.

Justerades protokollet för den 26 sistlidne mars.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 23 riksdagsordningen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets
utlåtanden n:is 39—42, bankoutskottets memorial n:is 8—10
samt lagutskottets utlåtanden n:is 32 och 33.

Herr talmannen tillkännagaf, att, efter öfverläggning vid talmanskonferens
huru med hänsyn till instundande påskhelg riksdagsarbetet
för den närmaste tiden borde ordnas, blifvit bestämdt,
att före påsk något egentligt arbetsplenum icke skulle hållas senare
än lördagen den 9 april, såvida icke sådant af oförutsedda händelser
påkallades, att, under enahanda förutsättning, i veckan närmast
före påsk endast kortare plena skulle förekomma och efter
påsk första egentliga arbetsplenum hållas lördagen den 23 april,
samt att vid sistnämnda plenum skulle anställas omröstningar
jemlikt 65 § riksdagsordningen, i händelse voteringspropositioner
för sådana omröstningar dessförinnan af båda kamrarne godkänts;
hvarjemte herr talmannen meddelade, att talmanskonferensen uttalat
den förhoppning, att utskottens arbeten efter påsk måtte
Första Kammarens Prot. 1892. N:o 20.

Tf:© 20.

Lördagen den 2 April.

kunna med full kraft börja redan torsdagen den 21 april, enär
sådant vore alldeles oundgängligt, för så vidt icke riksdagen skulle
komma att högst betydligt förlängas utöfver den vanliga tiden.

Vidare hemstälde herr talmannen, att kammaren ville besluta,
att statsutskottets utlåtanden n:is 39—41, angående ordnandet af
landtförsvaret, om afskrifning af de å viss jord bvilande grundskatter
samt angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
äfvensom lagutskottets utlåtanden n:is 32 och 33, angående ändrad
lydelse dels af vissa delar af värnpligtslagen dels ock af § 58 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet, skulle uppföras på
föredragningslistan till det kammarens sammanträde, som komme
att hållas nästa onsdag.

Denna hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 29 och 30
sistlidne mars bordlagda memorial n:o 38, med förslag till åtskilliga
stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet för
riksgäldskontoret, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 och 30 nästlidne
månad bordlagda utlåtande n:o 27, i anledning af väckt motion
angående ändrad lagstiftning i syfte att frånskild hustru måtte
erhålla rätt till införsel i mannens enskilda egendom m. m., biföll
kammaren utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 sistlidne mars
ändring i be- bordlagda utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion om än stämmelserna

i gällande bestämmelser om lösöreköp.

om lösörelcöp. ° D

Herr Bergström: Den motion, som behandlas i det före dragna

betänkandet, är hvad jag skulle vilja kalla en gengångaremotion.
Den förekom första gången år 1882, men blef då, ehuru
af lagutskottet tillstyrkt, af denna kammare utan votering afslagen,
på yrkande af förre justitieministern, dåvarande justitierådet Carleson
i lifstiden. Sedermera förekom motionen år 1890, tillstyrktes
likaledes då af lagutskottet, men blef på yrkande af herrar Annerstedt
och Hasselrot samt undertecknad afslagen af denna kammare,
äfven utan votering. Nu går motionen igen för tredje gången.
Motionären uttalar i början af motionen sin förhoppning, att första
kammaren denna gång skall finna en förändring i förslagets syfte
erforderlig. Jag hoppas å andra sidan, att denna hans förhoppning
skall blifva bragt på skam. Han har ej anfört några nya
skäl för sin framställning, endast det gamla vanliga, att konkurs

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

icke kan betraktas annorlunda än såsom en generel utmätning och
att vid sådant förhållande konseqvensen bjuder att 1845 års förordning
äfven skall få tillämpning vid konkurs. Men, äfven om
man skulle vilja medgifva, att konkurs blott är en generel utmätning
— hvarom dock olika meningar råda, ty om en gäldenär afträder
all sin egendom till borgenärernas förnöjande, lär det väl
icke kunna kallas en utmätning — så följer likväl icke deraf, att
alla konseqvenser af 1845 års förordning skulle inträda vid konkurs.
Likasom motionären ej kunnat anföra något nytt till stöd
för sitt förslag, kan jag näppeligen anföra något nytt till stöd för
mitt yrkande om afslag å motionen och lagutäottets tillstyrkande
betänkande. Det blir således ett återupprepande af hvad som
förekommit vid föregående debatter.

Nu förhåller det sig så, att enligt allmän svensk rätt endast
den, som fått lösören i handom, har förmånsrätt till betalning för
fordran ur dessa lösören. Deremot kunna, enligt allmän svensk
civilrätt, lösören aldrig utgöra underpant eller hypotek för fordran.
Men ifrågavarande 1845 års förordning leder just till ett sätt att
kringgå denna den svenska lagens grundsats; ty jag påstår, och
alla de, som vetenskapligt behandlat detta ämne, påstå, att de s. k.
lösöreköpen i sjelfva verket ej äro annat än skenköp, som åsyfta
att bereda eu borgenär hypotekarisk panträtt i lösören, hvilka icke
han, utan dessas egare har i handom. Är det nu så — och jag
tror icke, att man skall kunna bestrida detta — uppstå stora betänkligheter
mot att utsträcka 1845 års förordnings tillämpningsområde
äfven till konkurs. Tvärt om, när vi nu hafva fått denna
onaturliga utväxt å vår lagstiftning, hvars motstycke, så vidt jag
vet, ej finnes i något annat lands lagstiftning, så är det väl skäl
att hålla den inom det område man afsett och ej utvidga detta.

Det skäl, som lagutskottet anfört till stöd för sitt tillstyrkande,
är det gamla väl bekanta talet om att enligt svensk rätt kan
eganderätt till lösören öfvergå till köparen utan att de öfverlemnas
till honom, d. v. s. utan tradition. Detta medgifves. Men detta
betyder icke något annat än att rättsförhållandet mellan köpare
och säljare af lösören är oberoende af tradition. Har jag vid köp
af lösören icke fått dessa till mig utlemnade, kan jag fordra, att
de traderas. Men deremot spelar traditionen i öfrigt icke någon
ringa rol i vår lagstiftning och den måste der spela en stor rol,
emedan innehaf utaf lösören är en prsesumtion om eganderätt till
desamma, så vida ej motsatsen bevisas. Således om en säljare
af lösören är oärlig nog att, sedan ett köp är afslutadt utan att
det sålda öfverlemnats till köparen, öfverlemna det till tredje man
och denne är i god tro, så är den förste köparen sin eganderätt
förlustig, och den, som i god tro fått det i sin hand, behåller detsamma.

Om 1845 års förordning infördes att gälla äfven vid konkurs,
skulle det medföra eu stor förändring i processuelt hänseende.
När det är fråga om utmätning, fredar en lösöreköpsafhandling de
köpta lösörena från utmätning, så vida med afhandlingen är förfaret
lagenligt, d. v. s. såsom 1845 års förordning föreskrifver. Om

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forte.)

nu den utmätningssökande fordringsegaren ej vill nöja sig dermed,
skall han vid utmätning stillfället göra jäf mot lösöreköpsafhandlingen
och inom viss tid fullfölja detta jäf; annars är han sin talan
qvitt. Det är således den utmätningssökande fordringsegaren,
som måste blifva kärande. Om nu 1845 års förordning förklarades
skola gälla äfven vid konkurs, skulle följden bli den, att konkursborgenärerna,
hvilka blefve likstälda med den utmätningssökande
fordringsegaren, tvunges att, för att kullslå lösöreköpsafhandlingen,
göra jäf mot densamma och inom viss tid fullfölja detta jäf. Men
när skola de göra jäfvet? Det har motionären icke tänkt på. I
fråga om utmätning är stadgadt, att jäfvet skall göras vid utmätningstillfället;
men när konkursborgenärerna skola göra sådant jäf,
derom får man af motionären och lagutskottet ingenting veta.
Under nuvarande förhållanden undgå emellertid konkursborgenärerna
att bli kärande i tvist om lösöreköpets bestånd. Om en
köpare af sådana lösören anmäler sig i konkursen och vill taga
dem samt säger: »de äro mina», kunna konkursborgenärerna helt
lugnt svara: »det är blott en skenafhandling, ett skenköp, som
egentligen åsyftar att bereda er hypotekarisk panträtt; ni får vara
så god att vid domstol söka att göra er rätt gällande». Då tvingas
denne skenköpare att bli kärande; ty det heter: »beati possidentes»,
och konkursborgenärerne innehafva — possidera — lösörena till
följd af rätt, som härleder sig från konkursgäldenärens. Det blir
derför köparen, som tvingas att bli kärande och instämma konkursboet
till laga domstol. Då gäller det för honom att der kunna
åstadkomma en bevisning, som till fyllest ådagalägger, att det varit
ett verkligt köp af lösören och att betalning för dessa egt rum.
Då det nu åtminstone i de flesta fall är blott ett skenköp, lär han
brista i bevisningen, och följden blir den, att konkursboet får behålla
sina lösören. Så vida motionären således afsett att gagna
konkursborgenärerna genom sitt förslag att äfven vid konkurs låta
1845 års förordning vara gällande, har han sannerligen förfelat
sitt syfte.

På dessa grunder yrkar jag afslag å motionen och lagutskottets
tillstyrkande betänkande.

Herr Öländer: Då jag inom utskottet biträdt det föredragna

betänkandet, torde det tillåtas mig att yttra några ord till försvar
för detsamma.

Då jag i forna dagar studerade juridik, fick jag lära mig, att
till ett köp hör två väsentliga moment. Det ena är sjelfva aftalet
mellan säljaren och köparen, hvrlket såsom sådant endast är bindande
för dessa båda kontrahenter. Det andra åter är den åtgärd,
hvarigenom åt aftalet gifves sådan offentlighet, att det blir allmänt
bekant och hvarigenom det erhåller gällande kraft äfven
emot tredje man. Denna åtgärd är i fråga om fastighet lagfart
och i fråga om lösegendom tradition, d. v. s. den lösa egendomens
öfverlemnande åt köparen. Men denna lärdom har jag icke haft
mycken glädje och nytta af åtminstone i hvad den after lös egendom.
Ty om jag skulle företaga mig att tillämpa den och med -

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

dela ett utslag, stödt på den nu angifna principen, skulle det utslaget
säkerligen blifva upphäfdt af öfverinstanserna. Man har
nemligen numera helt och hållet frångått denna princip. Men då
1845 års förordning utfärdades, gälde den ännu, och denna förordning
var allenast ett undantag från regeln. I stället för traditionen
satte den ett visst annat förfarande, afsedt, äfven det, att
göra aftalet offentligt och gällande mof tredje man, utan att derför
egendomen behöfde till köparen traderas. Men detta undantag
afsåg endast ett visst fall, nemligen då egendomen kunde blottställas
för att tagas i mät för säljarens skuld. I alla andra fall
gälde naturligtvis fortfarande traditionen. Det var således, mine
herrar, alls icke 1845 års lagstiftares mening, att säljaren-gäldenären
skulle komma i en bättre ställning, sedan han försatts i
konkurs, än derförut. Tvärt om. Han var naturligtvis i konkursen
underkastad den allmänna regeln, nemligen att blott traditionen
skyddade den försålda lösegendomen mot borgenärernes kraf. Detta
motsäges ej, utan snarare bekräftas af hvad i IT kap. 2 § handelsbalken
stadgas. Der står, att af gäldenärens bo skall först uttagas
hvad som hör annan till; och hvad paragrafen härmed afser, angifver
den tydligt, då den vidare säger, att detta utgöres af »inlagsfä,
eller det, som är satt under bolag, eller till salu, stulet,
röfvadt, lånt eller legdt gods, pantsatt gods, då lösen derför gifves,
faddergåfva, hemgift, och annat dylikt». Men, märk väl, det
står icke ett ord om någon egendom, som säljaren afyttrat, men
som ännu lins i hans besittning; nej! ty denna, såsom ännu icke
traderad, fick sannerligen icke borttagas från boet eller undandragas
fordringsegarne. Så var principen då, men nu är den en
helt annan, stadfäst af mångfaldiga prejudikat. Nu anser man
köpeaftalet såsom sådant utan tradition tillräckligt för att betrygga
eganderätten jemväl mot tredje man. Men då man med tillämpning
af denna nya grundsats skulle tolka 1845 års förordning,
råkade man in i eu återvändsgränd. Ty huru skulle man nu göra
i händelse af konkurs? Det iåns icke något rimligt skäl, hvarför
ett dylikt hemligt köp, der säljaren fortfarande var i besittning af
den försålda egendomen, skulle vara mera skadligt för en borgenär
i händelse af utmätning än för alla borgenärer — i händelse af
konkurs. Detta insåg man också mycket väl. Och man försökte
att afhjelpa denna inkonseqvens genom att förklara 1845 års förordning
äfven afse konkurs såsom varande att anse som en generel
utmätning. Det fins derå prejudikat derpå. Men slutligen drog
man sig för en så fri tolkning, och började, den nya grundsatsen
fullt trogen, att förklara ett dylikt hemligt köp vara i konkurs
bindande för tredje man såväl utan någon tradition som utan de
ceremonier, som 1845 års förordning föreskrifver. Och dermed
hade också denna förordning förlorat nästan all sin betydelse.

Det torde väl icke vara obekant, att ett lösöreköp, der säljaren
förbehållit sig att fortfarande få vara i besittning af den försålda
egendomen, i 9 fall af It) har till ändamål att skydda denna
egendom mot borgenärers kraf eller åtminstone ntt gynna en fordringsegare
på de andres bekostnad. Man kan lätt inse, att gälde -

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forts.)

Nso 20.

Lördagen den 2 April.

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forte.)

nären-säljaren vid sådant förhållande ej skall vara angelägen om
att åt ett dylikt aftal gifva den offentlighet, som 1845 års förordning
föreskrifver. Förtroendet till hans skenbart goda affärsställning
skulle derigenom betänkligt rubbas och hans kredit försvagas.
Ju hemligare derför köpet kan hållas, desto bättre. Och tack vare
det sätt, hvarpå 1845 års förordning tillämpas, lyckas honom detta
förträffligt. Hvad har nemligen en säljare, som sålt sin lösa egendom
och fått behålla den i sin vård, men ej stält sig 1845 års
förordning till efterrättelse, att frukta? Intet. Om verkligen en
fordringsegare skulle lyckas att få reda på detta hemliga, aldrig
offentliggjorda aftal, och han, troende sig tryggad af 1845 års förordning
och gäldenärens uraktlåtenhet att ställa sig densamma till
efterrättelse, söker utmätning hos gäldenären — ja, då blir visserligen
denna egendom tagen i mät; men gäldenären skyndar sig
naturligtvis att genast söka sig i konkurs, och som förordningen
icke gäller i konkurs, behåller gäldenären den försålda egendomen
midt för borgenärens näsa.

Såsom det nu är stäldt, söker lagen visserligen hindra eu
gäldenär att lura en af sina fordringsegare, men gifver honom på
samma gång anvisning, huru han skall kunna på det beqvämaste
sätt lura dem alla. Skall således 1845 års förordning hafva någon
betydelse, måste den också bli tillämplig på konkurs, och derför
yrkar jag bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Annerstedt: Såsom den förste talaren redan yttrat, är
det omöjligt att icke återupprepa hvad förut blifvit i denna fråga
anfördt, då några nya skäl ej andragits för motionen eller utskottets
betänkande. Det är redan af den förste talaren nämndt, att ett
bifall till motionen långt ifrån att ställa konkursboet i bättre ställning
än förut gent emot personer, som vilja söka undandraga egendom
från det gemensamma boet, tvärt om ställer det i en sämre
ställning. Anledningen, hvarför användningen af 1845 års förordning
inskränkts till utmätning, är den, att vid konkurs man eger
ett vida kraftigare medel till förekommande af bedrägerier än 1845
års förordning. Vid konkurs måste nemligen gäldenären sjelf uppuppgifva
sitt bo och beediga bouppteckningen. Om han sålunda
obehörigt undandrager boet någon egendom, blir han sjelf utsatt
för ansvar. Dessutom eger konkursboet befogenhet att använda
alla de vid en vanlig rättegång användbara medel att försvara den
egendom, som i boet finnes, mot dem, hvilka derpå göra anspråk.
Ställningen vid utmätning deremot är en helt annan. Dervid
kunna ju icke, såsom vi veta, de myndigheter, hvilka i första
hand handhafva detta förfarande, fästa afseende ä något annat
än formella skriftliga bevis. Häraf är tydligt, huru mycket lättare
vid konkurs å ena sidan den rätte egaren kan skydda sin
egendom, och å den andra fordringsegarne kunna förekomma, att
egendom obehörig fråndrages gäldenärs bo. Ty utgår man derifrån,
att efter vår rätt aftalet och icke den efterföljande traditionen
är det bestämmande för eganderättens öfvergång, men att
detta gäller endast om sådana aftal, hvilka äro verkliga köp, och

Lördagen den 2 April. 7

icke om sådana, hvilka i bedräglig afsigt endast ikläda sig formen
af ett köpeaftal för att undandraga egendom från konkursboet, är
det tydligt, att den formella pröfning, som tillämpning af 1845 års
förordning äfven vid konkurs skulle föranleda, komme att ställa
konkursboet i vida sämre ställning, än det nu innehade, då man
använder hvad bevisning man kan anskaffa för att ådagalägga,
huru det i verkligheten förhåller sig med det aftal, som åheropas.

Vidare torde vid den siste talarens yttrande, att rättsuppfattningen
1845 i fråga om vilkoren för köp skulle vara en annan än
den nu rådande, kunna göra en erinran. Det är visserligen sant,
att här i landet varit och i någon mån väl ännu äro olika meningar,
huruvida tradition är nödvändig för köp. Men den åsigt, som
antager, att aftalet i och för sig är tillräckligt för att konstituera
köpet, har ej uppkommit efter 1845, utan har gjort sig gällande
från medlet af förra århundradet genom den bekante Olof Rabenius.
Sedan hans tid har åtminstone halfva antalet af Sveriges jurister
fått lära sig och lär sig fortfarande, att blotta aftalet är tillräckligt
och att tradition icke erfordras för att konstituera ett köp. V isserligen
har det funnits och finnes ännu i södra delen af vårt land
en skola, som lärer, att tradition i sådant afseende är erforderlig,
men redan före 1845 tror jag, att, om man genomgår domssamlingar,
skall man finna, att besluten af öfverdomstolarne gå i den
rigtning, som icke fordrar tradition såsom vilkor för köpets giltighet.
Då 1845 års förordning skrefs, visste sålunda lagstiftarne mycket
väl, att förordningen skulle tillämpas af domare, bland hvilka ett
större eller mindre antal hyste sistuämda uppfattning i fråga om
tradition vid köpet som den nu allmännast antagna. Och om man
sålunda äfven gifver den siste talaren rätt deri, att denna åsigt är
mera spridd nu, än hvad den var 1845, synes man dock med skäl
kunna påstå, att den var så tillräckligt representerad redan för 40
år sedan, att man icke kan säga att någon förändrad uppfattning
af köpets natur kan åberopas såsom giltig anledning att tillämpa
1845 års förordning på ett gebit, der den enligt nu gällande praxis
måste anses vara främmande.

Slutligen torde böra erinras, att uppfattning om traditionens
obehöflighet för konstituerande af köpeaftalet icke med Tätta kan
sägas gynna hemliga köp. Blotta uppgiften om ett dylikt aftal är
nemligen icke tillräcklig för att i en process emellan konkursborgenärerna
och den, som gör anspråk på någon egendom i boet,
utgöra fullt bevis, att den sistnämnda är rätte egare till denna
egendom. Utan derför fordras, att han skall anskaffa ytterligare
bevis att han dertill verkligen är egare.

På dessa skäl instämmer jag i det yrkande, som framstäldes
af den förste talaren.

Herr dac son: Om jag i likhet med den förste och den tredje
talaren i ordningen kunde tro, att bifall till motionen och utskottets
hemställan skulle hafva med sig motsatt verkan mot hvad med
motionen åsyftats, d. v. s. att ställa gäldenären i bättre ställning
mot sina borgenärer än med nuvarande lag och lagtillämpniug,

N'':o 20.

Ifrågasatt

ändring i be stämmélserna om

lösöreleöp.

(Forts.)

N:o 20.

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forte.)

Lördagen den 2 April.

skulle jag ej biträda utskottets hemställan, men jag är öfvertygad
att så ej är förhållandet, utan att det i praktiken ställer sig alldeles
motsatt. Det uppgafs af den förste talaren, att de flesta af dessa
köp äro skenköp. Vidare sades, att man i konkurs hade den
tryggheten, att gäldenären skulle gå ed, och att han ej gitte gå
eden, då det varit ett skenköp. Jag tror för min del, att man
kommer sanningen närmast, om man säger, att sådana köp vanligen
äro ett mellanting mellan köp och skenköp. I de flesta fall är
betalning nog erlagd, men genom en eljest värdelös revers, och
gäldenären anser sig i sådana fall oförhindrad att beediga en
bouppteckning, der den sålunda sålda egendomen ej upptagits.
Det är då lyckligt för borgenärerna, om såsom vid utmätning denna
egendom icke anses hafva öfvergått till köparen förr än alla föreskrifna
formaliteter äro iakttagna. Då är det borgenärerna, som
hafva fördelen på sin sida. Med den föreslagna förändringen anser
jag två störa fördelar skola vinnas. Den ena är följdrigtighet. Det
är ytterligt inkonseqvent att säga, att vissa formaliteter skola fordras
för att köpet skall vara gällande mot tredje man i fråga om utmätning,
men att, om en gäldenär så föryttrar sin egendom och i följd
deraf sökes i konkurs, köpet skalf anses fullbordadt utan dessa
formaliteter, så att hela ändamålet med konkursen går förloradt.
Och icke nog med det, utan en gäldenär, som ser att han ej hinner
med dessa formaliteter, söker sig sjelf i konkurs och bereder derigenom
köparen och sig sjelf en bättre ställning än om utmätningen
fått fortgå. Den andra är, att om icke en så sträng tillämpning
af 1845 års förordning göres, så kommer deraf kreditväsendet att
betänkligt rubbas; ty då kan en person sitta med stor lösegendom
och hyra en stor våning och, när han sättes i konkurs, dock vara
utan all tillgång, derför att han i tysthet gjort lösöreköp. I de
flesta fall kan det då ej bevisas, att dessa köp äro skenköp och
olagliga; ty äro de, såsom i de flesta fall, betalda med dåliga
papper, så äro de dock verkliga köp och formelt lagliga.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets betänkande.

Herr Unger: Jag har verkligen på sin tid gått i den skola,
der det läres, att köp om lös egendom fullbordas genom aftalet
ensamt, men jag har aldrig kunnat sluta mig till den åsigten,
utan förmenar, att köp af lös egendom fullbordas först genom
tradition. Det var också orsaken, anser jag, hvarför 1845 års förordning
tillkom såsom undantag från denna regel, så att om vissa
i förordningen föreskrifna formaliteter iakttagas, skulle tradition
ej erfordras, utan köpet, fastän tradition ej egt rum, bestå emot
tredje man. Att köpet skulle vara fullbordadt genom blotta aftalet,
motsäges af flera stadganden i allmänna lagen. Så stadgas t. ex.
i 7 § 1 kap. handelsbalken med afseende på res fungibiles, eller
varor som skola vägas, mätas eller räknas, att om någon köper
sådana varor, skall säljaren vårda dem, till dess de blifvit mätta,
vägda eller räknade. Först derefter anses de tillhöra köparen och
icke säljaren. Således anses köpet ej vara så fullbordadt, att det
består mot tredje man genom blotta aftalet, utan för köpets full -

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

bördande erfordras åtminstone ett slags chimärisk tradition. Dessförinnan
är köpet icke fullbordadt och skyddar icke mot tredje man.

Ordföranden i lagutskottet anförde, att genom sjelfva aftalet
är säljaren förbunden att leverera lösegendomen, men om säljaren
derefter afyttrade egendomen till tredje man, vore köparen af med
den. Ja, detta är mycket sant, meu bevisar just, att köparen genom
blotta köpeaftalet ej förvärfvar sakrätt, utan endast, emot säljaren,
fordringsrätt.

Såsom följd häraf anser jag naturligtvis ock, att 1845 års förordning
i så måtto är tillämplig vid konkurs, att den lösegendom,
som ej är traderad, tillhör konkursboet, om den icke är emot tredje
man skyddad genom lagligt lösöreköp eller annan laga bevisning.
Jag vill nemligen ej, såsom den andre talaren i ordningen, säga,
att en dylik bevisning ej kan få annorledes än genom lagfaret
lösöreköp förebringas, men den är svår att förebringa, och derför
har 1845 års förordning anvisat ett af lagen erkändt sätt att, utan
tradition, skydda egendomen emot tredje man.

Ehuru jag således anser, att 1845 års förordning borde gälla
äfven vid konkurs, skulle jag, eftersom praxis icke är sådan, helst
velat skrifva till Kongl. Makt eller eljest besluta om lagförklaring.
Då emellertid här blifvit ifrågasatt en skrifvelse, icke om lagförklaring,
utan om lag, vill jag för min del icke motsätta mig sådan
skrifvelse, utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ordföranden i lagutskottet ansåg, att 1845 års förordning vore
en ful utväxt på vår lagstiftning. Jag kan icke finna det, men i
allt fall, äfven om det vore en utväxt, synes det mig, att den är
mycket fulare, då den icke får tillämpas konseqvent på alla förhållanden;
på generel så väl som på speciel utmätning, och hvad
vidkommer de processuella svårigheter hvarom lagutskottets ordförande
ordat, kan jag icke förstå dem, utan förmodar att konkursförvaltningen
skall emot den borgenär, som gör anspråk på bättre
rätt till annans lösegendom, bevaka de öfriga borgenärernas rätt
i konkursen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Jag hade icke tänkt yttra mig i den fråga
som nu föreligger, emedan jag väl visste, att den åsigt, jag hyser,
skulle vinna mycket kraftiga försvarare, men jag skall emellertid
bedja att få tillkännagifva, att jag till alla delar instämmer i hvad
lagutskottets ordförande samt herr Annerstedt yttrat. Jag vill
endast tillägga några ord med anledning af herr Claesons yttrande,
att den föreslagna skrifvelsen borde antagas för att derigenom
åstadkomma följdrigtighet, hvarmed han menade, att det skulle
vara följdrigtigt, om bestämmelserna i 1845 års förordning finge
gälla äfven gent emot konkurs. Jag tror, att han derutinnan misstager
sig. Den köpare af lösegendom, som låtit densamma hos
säljaren qvarblifva och iakttagit allt hvad 1845 års förordning föreskrifver,
lian är visserligen derigenom skyddad för utmätning,
d. v. s. executor måste förklara att lösegendomen icke kan blifva
föremål för utmätning; men dermed är ingalunda sagdt att icke

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forte.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ifrågasatt

ändring i be stämmelserna om

lösöreköp.

(Forts.)

en borgenär kan vid domstol anhängiggöra talan och bevisa, att
köpet är blott ett skenköp och att alltså egendomen kan få tillgripas
för gäldenärens skuld. Det är alldeles detsamma, som sker
vid konkurs. Om en borgenär då uppträder och förklarar, att en
presenterad köpafhandliug om lösegendom, som finnes qvar i gäldenärens
vård, icke är annat än ett skenköp, så blir det rättegång
om saken. Alltså torde följdrigtigheten bevaras bäst genom bibehållande
af tillståndet sådant det nu är.

På dessa samt de af lagutskottets ordförande och herr Annerstedt
i öfrigt anförda grunder yrkar jag afslag å utskottets hemställan.

Herr Öländer: Jag vill blott påpeka en omständighet, som
är förbisedd af de föregående talare, hvilka talat för bifall till
utskottets förslag. Jag kan icke fatta hvad motståndarne mena
dermed, att konkursbörgenärerna komma i eu sämre ställning, om
1845 års förordning skulle tillämpas äfven på konkurs. Det är ju
tydligt stadgadt, att man utan hinder af att med köp är så förfaret,
som nämnda förordning föreskrifver, eger klandra ett sådant köp.
Berörda förfarande innefattar således ej full bevisning om att det
är ett fullt lagligt köp, och äfven om ett sådant förfarande skett,
ega ju sålunda konkursborgenärerna, för så vidt de hafva anledning
antaga ett skenköp, att genom laga bevisning få detta aftal
upphäfdt. De komma alltså i en bättre ställning genom 1845 års
förordning. De få genom densamma en ytterligare förmån, som
de förut icke egde. Jag kan icke finna de skäl, som anförts från
motsidan, vara på något sätt bevisande, och allra minst medgifva
att, genom 1845 års förordnings tillämpning på konkurs, borgenärerna
skulle komma i en sämre ställning än de nu hafva.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de derunder framställa yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande hemstält
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Claeson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 28, röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a—45,
Nej—67.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 och 30 i
nästlidne månad bordlagda utlåtande n:o 29, i anledning af väckt
motion angående framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering
för rikets presterskap, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 och 30 sistlidne mars .. Ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 30, i anledning af väckt motion angående 57 ^förordförändrad
lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på ningen om
landet den 21 mars 1862. liommunal styrelse

Herr Bergström: Jag yrkar afslag å motionen och lag- landet.
utskottets tillstyrkande betänkande. Ett bifall till detta betänkande
skulle innebära en stor obillighet mot egare till utarrenderade
fastigheter.

Enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet får egare
af sådan fastighet icke rösta för fastigheten, utan denna rätt tillkommer
arrendatorn. Egaren står således alldeles utanför kommunens
angelägenheter. Skulle han nu, i händelse arrendatorn
icke förmår gälda kommunalutskylderna, stå såsom en borgensman
för denne och fullgöra sin borgensskyldighet, skulle detta kunna
för honom medföra stor skada. Till denna skada skulle kanske
komma också den, att han icke utfinge sin arrendefordran. Det
var dessa kortfattade grunder, som förmådde Första Kammaren
att år 1888 afslå en likartad framställning, och jag tror att de
äfven nu förslå att föranleda ett afslag.

Särskildt är att märka, att år 1888 fans ännu icke stadgad
någon förmånsrätt till betalning för kommunalutskylder. Sedermera
har genom lagen den 25 april 1889 införts förmånsrätt för
dessa. Vid sådant förhållande torde det numera vara än mindre
af behofvet påkalladt att ålägga eu egare till arrenderad fastighet
borgensansvarighet för arrendatorns skyldighet att utgöra kommunalutskylderna.

Jag yrkar afslag.

Sedan. öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande nu föreliggande utlåtande endast yrkats
afslag å hvad utskottet hemstält.

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen meddelade, att hans excellens friherre Bildt
skriftligen anmält sig af illamående hindrad närvara vid dagens
sammanträde.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 29 och 30 nästlidne
mars bordlagda memorial n:o 31, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande rubriken och ingressen till utskottets
i andra punkten af dess utlåtande n:o 20 gjorda hemställan, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Ändring af § Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 30 sistlidne mars

^ordnirumi'' ^en ^ inneyaTande april bordlagda memorial n:o 6, i anledning

g '' af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af dels utskottets
utlåtande n:o 3, rörande Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med
förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen,
dels ock utskottets utlåtande n:o 4, angående väckta
motioner om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen äfvensom
väckt motion om tillägg till Kongl. Majrts berörda förslag.

H err Alin: Det grundlagsstadgande, med stöd af hvilket

konstitutionsutskottet inkommit med föreliggande hemställan, lyder
såsom bekant sålunda: »Stanna kamrarne öfver någon fråga, deri
ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt utskott sig yttrat, uti
hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då skall utskottet
söka att de olika meningarne, så vida möjligt är, sammanjemka
och med förslag derom till kamrarne inkomma». Såsom jag i den
reservation, jag har bifogat utskottets utlåtande, framhållit, synes
mig, som om detta stadgande är så formuleradt, att det icke kan
gifva stöd åt en framställning sådan som utskottets. Stadgandet
är, så vidt jag kan finna, så formuleradt, att det påtagligen utgår
från den förutsättning, att en framställning i syfte att förena kamrarnes
olika beslut skall vara af beskaffenhet att föranleda beslut
af båda kamrarne. Äfven om jag må medgifva att ordet »sammanjemka»
kan så tolkas, att resultatet af den verksamhet det betecknar
blir sådant, att det är endast den ena parten, som jemkar med
sig, synes mig af ordalydelsen i stadgandet framgå, att detta ord
här icke är taget i denna betydelse. Det heter nemligen, att utskottet
skall inkomma med förslag till kamrarne. Äfven synes
mig, som om ett annat uttryck i stadgandet skulle gifva stöd åt
min uppfattning. Det heter, att utskottet skall söka de olika meningarne,
så vida möjligt är, sammanjemka. Tolkas ifrågavarande

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

stadgande så, att utskottet kan göra en inbjudning till den ena Ändlig af §
kammaren att, med frånträdande af sitt beslut, biträda den andra 13 riksdagskammarens
beslut, så vill jag fråga: när är det icke möjligt att
utskottet kan inkomma med ett sammanjemkningsförslag?

Nu kan man säga, att den form, som följer af den tolkning,
jag sökt framlägga, icke utesluter möjligbeten att en annan form
kan användas, nemligen den, som utskottet i detta fall ansett
kunna användas. Denna åsigt kan jag icke biträda. Ty är det
så, att grundlagen för ett visst fall föreskrifvit en viss form, kan,
så vidt jag förstår, icke någon annan form användas. Till yttermera
visso heter det i sista punkten af 63 §: »Blifva kamrarne

ej, efter den behandling ofvan är nämnd, om ett beslut ense, skall
frågan, utom i de fall 65 § upptager, anses hafva för den riksdagen
förfallit».

Motsvarande stadgande i 1810 års riksdagsordning lydde i det
närmaste på samma sätt, och det hindrade icke, att detsamma
tolkades så, att inbjudningar förekommo, hvilka voro af samma
art som den, hvilken nu föreligger. Man har ansett, att när paragrafen
med den lydelse, den både då, kunde så tolkas, må den
äfven i sin nuvarande lydelse kunna tolkas på samma sätt. Med
afseende på detta resonement vill jag till en början påpeka, att,
då grundlagarne under de första riksdagarne efter 1809 års statshvälfning
började tillämpas, var man stundom icke så synnerligen
noggrann med att strängt iakttaga de grundlagsstadgade formerna.

Från nämnda riksdagar kunna uppvisas fall, som innebära ett
större afsteg från grundlagens bestämmelser än det, som nu föreligger.
Och man kan väl tänka sig, att, då paragrafen börjat tilllämpas
på så sätt, att man ansåg utskottet kunna göra en inbjudan,
man sedermera ej hade så lätt att frigöra sig från den uppfattningen,
att den kunde så tillämpas. Hvad särskild! grundlagsfrågor
angår, vill jag erinra derom att för inbjudningar i dylika
fans under den tiden ett alldeles särskildt stöd i den lydelse,
som 56 § regeringsformen erhöll år 1815. Uttrycken i denna §
voro sådana, att de syntes direkt framkalla inbjudningar af nu
ifrågavarande beskaffenhet. För öfrigt må erinras derom, att förhållandena
under det gamla representationsskickets tid voro sådana,
att de nästan frammanade tydningar af grundlagen, som så mycket
som möjligt lättade en förening af meniugarne, lättade möjligheten
att komma till ett gemensamt beslut. Först är att märka
den omständigheten, att Riksdagen utgjordes af 4 kamrar, i följd
hvaraf maskineriet var betydligt mera inveckladt än nu, hvadan
man lätt kunde anse sig behöfva använda en form sådan som den
ifrågavarande och derför också använde den. Fn annan omständighet,
som bidrog till att man gerna använde en dylik form, var
den långa tiden mellan riksdagarna — i början fem år, efter 1844
tre år — hvaraf följde, att det var föreuadt med betydligt större
olägenheter än nu, om en fråga, hvarom meningarne i hufvudsak
voro ense, skulle komma att förfalla.

Den praxis, som rådde under tiden före 1867, synes mig emellertid
icke hafva någon egentlig betydelse för förevarande fall, ty

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af § kan det uppvisas, att en bestämd tolkning efter det nyariksdags 13

riksdags- skickets införande enligt regel gjort sig gällande, synes mig, som
(Forte)ora <ieTVi<i bör fästas så stort afseende, att man icke utan verkligen
tvingande skäl må frångå denna tolkning.

Nu är förhållandet, att under de första åren efter införandet
af 1866 års riksdagsordning synes minnet af den praxis, som förut
varit rådande, hafva utöfvat ett visst inflytande på ärendenas behandling
i förevarande afseende. Man har nemligen från 1867 ett
fall och från 1868 ett annat, då lagutskottet kommit in till kamrarne
med en framställning, som med afseende å innehåll och
form är fullkomligt likartad med den nu af konstitutionsutskottet
afgifna. Men sedermera har praxis utvecklat sig i en helt annan
rigtning, och denna praxis kan i korthet betecknas dermed, att
vederbörande utskott -— det är om lagutskottets och statsutskottets
praxis jag talar; huru bevillnings- och bankoutskotten förfarit,
har jag ej haft tillfälle att undersöka, och konstitutionsutskottet
har ej under det nuvarande riksdagsskicket inkommit med något sammanjemkningsförslag
— brukat föreslå någon kammare att frånträda
ett beslut allenast då samtidigt afsetts medgifvande från
båda kamrarne, så att t. ex., om ett sammanjemkningsförslag med
afseende å ett lagförslag förelegat, utskottet föreslagit den ena
kammaren att frånträda sin mening i afseende på eu paragraf och
den andra kammaren att frånträda sin i afseende på en annan
paragraf. Denna regel, att sammanjemkningsförslaget skall afse
medgifvande från båda kamrarne, har stundom följts med en ytterlig
noggrannhet, dag skall be att få anföra ett fall, som synes
mig vara typiskt.

Vid 1878 års riksdag inkom lagutskottet med ett sammanjemkningsförslag
af följande beskaffenhet. Andra Kammaren hade
bifallit i oförändradt skick en af utskottet gjord framställning, att
Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för
Riksdagen af förslag till förordning angående jernvägs- och kanalaktiebolag.
Första kammaren deremot hade bifallit densamma
med den förändring, att orden för Riksdagen utbyttes mot orden
för nästa lagtima Riksdag. Utskottet hemstälde då, att frågan
om Första Kammarens tillägg måtte anses hafva förfallit. Mot en
dylik framställning gjordes med fog anmärkning, och utskottets
hemställan blef återremitterad. För utskottet hade då legat bra
nära till hands att gå in till Första Kammaren med en hemställan,
att kammaren måtte frånträda sitt tillägg. Detta gjorde emellertid
utskottet icke, utan det hemstälde att meningarne måtte så sammanjemkas,
att Riksdagen skulle i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta och, så snart ske kunde, för Riksdagen
framlägga förslag till lag i ämnet. Dermed hade åstadkommits
en sammanjemkning af båda kamrarnes beslut. Det stod icke
endast för Riksdagen, ej heller för nästa lagtima Riksdag, utan det
hette: »att Kong!. Maj: t måtte, så snart ske kan, för Riksdagen
framlägga förslag».

Jag skall för öfrigt be att få anmärka, att, derest 63 § riksdagsordningen
kan och bör tolkas på sätt, nu är ifrågasatt, bör

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

utskottet också vara skyldigt att inkomma med dylika inbjudningar
och icke ega att underlåta sådant. Huru har derutinnan förfarits?
Vi hafva ett exempel från 1891 års riksdag. Inom Första
Kammaren hade väckts motion om sådan ändring i riksdagsordningen,
att Kongl. Maj:t skulle ega att utse två vice talmän i
stället för en. Inom Andra kammaren hade väckts motion i samma
syfte, men med det tillägg, att kamrarne skulle ega att utse både
talmännen och vice talmännen. Första Kammaren antog utskottets
hemställan, att Kongl. Maj:t skulle ega utse två vice talmän.
Andra Kammaren antog eu reservation, enligt hvilken visserligen två
vice talmän borde utses, men kamrarne skulle ega att sjelfva välja
desamma likasom ock talmännen. Hade utskottet då hyst samma
åsigt som nu, att en inbjudning eller hemställan sådan som den,
hvilken nu föreligger, kunnat ske och således, enligt min tanke,
äfven bort ske, hade utskottet haft att handla så, att utskottet
gått in till Andra Kammaren och hemstält, att, då dess beslut i
fråga om antalet af vice talmän öfverensstämde med Första Kammarens
beslut, men i öfrigt skilde sig ej blott derifrån, utan ock
från gällande bestämmelser, Andra Kammaren måtte, med frånträdande
af sitt beslut med afseende på den sistnämnda delen,
biträda Första Kammarens beslut i den del, derom kamrarne voro
ense. Så gjorde utkottet icke, utan utskottet ansåg, att frågan
var förfallen. Och någon anmärkning mot att utskottet icke inkom
med någon inbjudning hördes, så vidt jag vet, icke inom
riksdagen.

Mot hvad jag nu har framhållit kan emellertid anmärkas, att
från ett par af de senare riksdagarne föreligga exempel på ett
annat förfaringssätt än det, som jag uppgifvit hafva varit regel.
Dessa exempel föreligga i ett memorial af lagutskottet vid den
s. k. majriksdagen 1887 och i ett memorial af lagutskottet vid
1889 års riksdag. I båda memorialen gjordes den hemställan, att
den ena kammaren måtte, med frånträdande af sitt beslut, biträda
den andra kammarens beslut. Men om dessa afsteg från en stadgad
praxis skola åberopas såsom ledande prejudikat —hvilketjag
för min del visserligen icke anser — kunna de åtminstone icke
tjena såsom prejudikat till stöd för en framställning sådan som den,
hvilken nu föreligger. Båda dessa framställningar afsågo nemligen,
att båda kamrarne skulle fatta beslut, medan åter utskottets nu
förevarande framställning innebär en hemställan endast till den
ena kammaren.

Jag vill påpeka, att om kammaren nu skulle bifalla utskottets
hemställan, dermed påtagligen en ny ordning för riksdagsärendenas
behandling vore införd. Dermed har, på framställning af
konstitutionsutskottet, öppnats en praxis, som strider mot hvad
hittils varit regel, nämligen en praxis af inbjudningar. Jag
vill då fästa uppmärksamheten på, i hvad mån en dylik praxis
•må anses kunna medföra nytta eller skada. Enligt min tanke
skulle den nytta man deraf skulle kunna vänta, nemligen större
lätthet att förena kamrarnes meningar, mer än uppvägas af de
vådor, som deraf skulle följa. En dylik praxis skulle nemligen

Ändring af §
13 riksdagsordningen.

(Forts.,)

N:0 20* 16 Lördagen den 2 April.

Ändring af § lätt kunna hafva det inflytande, att den komme att sätta beståndet

^f !SIaf hvarje beslut, som fattats med större meningsskiljaktighet, i fara.

(Forts.) ’ Man kan mycket väl tänka sig följande fall. Ett förslag, som en
stor majoritet i en kammare bifallit och utskottet ifrigt förordat,
faller inom den andra kammaren med synnerligen liten majoritet.
Om några dagar kommer, genom beslut af en utskottsmajoritet,
en inbjudning till den sistnämnda kammaren. I följd af tillfälliga
förhållanden, hemresa eller dylikt, kan personalen inom kammaren
då vara något förändrad mot hvad den var, då beslutet fattades,
och derigenom detta beslut komma att upprifvas för att ersättas
med ett, som går i motsatt rigtning. Man kan säga, att dylikt
också kan inträffa med tillämpning af den tolkning, som jag anser
vara den rätta. Det kan nog vara möjligt, att liknande olägenheter
äfven eu kunna inträffa, men ingalunda så svåra, ty olägenheterna
förminskas högst väsentligt deraf, att det är två i stället
för en, som skola fatta nytt beslut.

Det är äfven ett annat skäl, hvarför jag anser mig icke kunna
vara med om att bifalla utskottets hemställan. Det kan väl icke
bestridas, att den praxis, som hittills följts, vunnit sådan stadga,
att den må anses såsom hvad man kallar vedertagen. Einnes,
frågar jag, då skäl att i nu förevarande fall fatta ett beslut, som
skulle införa en ordning, hvilken strider mot denna vedertagna
praxis? Enligt min tanke skulle deraf uppstå en osäkerhet i
formerna för ärendenas behandling, som skulle kunna medföra högst
menliga följder. Anser man sig kunna i ett fall bryta mot en
praxis, som är vedertagen och mot hvilken inga anmärkningar med
fog kunna göras, kommer man lätteligen till att i ett annat fall,
vid tillämpningen af en annan lagparagraf, för att i en särskild
fråga vinna hvad man anser vara önskligt, förfara på enahanda
sätt. Enligt min uppfattning måste dylikt medföra en osäkerhet
i fråga om formerna, som äfven med afseende på beslutens innehåll
kan blifva i hög grad menlig.

På alla dessa skäl får jag yrka afslag å utskottets hemställan.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jaginstämmer
i allt väsentligt i hvad herr Alin yttrat. Äfven jag hyser stora
betänkligheter vid att öppna dörren för en ny tydning af grundlagen,
då man icke vet hvart vägen skall leda. Jag har äfven ett
annat skäl att anföra. Skulle jag möjligtvis beqväma mig till att
bifalla ett sådant undantag som det föreslagna, skulle det vara i
ett fall, der icke endast en stor fördel vore att vinna, utan äfven
ett definitivt beslut skulle fattas. Detta är icke förhållandet nu.
Frågan gäller endast, om förslaget skall hvila till behandling vid
1894 års riksdag. Huru det dermed då kommer att gå, derom veta
vi icke något. Temligen kändt är, att den majoritet i Andra Kammaren,
som afgjorde frågan på sätt som skedde, alldeles icke önskade
få ifrågavarande förslag bifallet, utan endast ville komma
till ett beslut, som afvek från Första Kammarens, för att dermed
möjligen få frågan att förfalla. Om nu så inträffar, att Första Kammaren
antager denna så kallade inbjudning och förslaget blifver

Lördagen den 2 April.

5:o 20.

hyllande till 1894 års riksdag, är sannolikheten icke ringa, att det Ändring af§
då faller i Andra Kammaren just genom samma majoritet, som nu 13 riksdagsantagit
detsamma. Dermed är frågan uppskjuten på ytterligare ordningen.
tre år. Då är det bättre, att saken i följd af skilda beslut nu får (Fort9-)
falla och åter komma upp vid 1893 års riksdag och då i sådant
skick, att någon sammanjemkning icke behöfver komma i fråga.

Man kan då hoppas att år 1894 få frågan afgjord, såsom alla och
äfven jag önska. Paragrafen är, hvad jag med skäl kan kalla, eu
ful paragraf. Häraf stärkes icke min håg att få den i den form,
den för närvarande har. Under sådana förhållanden ber jag att
få rösta för afslag å detta så kallade sammanjemkningsförslag.

Herr Bergius: Då skiljaktigheten mellan kamrarnes beslut

i förevarande fråga icke är af någon väsentlig betydelse, utan endast
består deri, att riksdagsmännens antal i Andra ''Kammaren för städerna
skulle enligt Första Kammarens beslut utgöra 75 och enligt
Andra Kammarens beslut 80, samt vidare deri, att det af
Första Kammaren vilkorligt antagna tillägget till 13 § riksdagsordningen
blifvit af Andra Kammaren infördt såsom ett moment
i sjelfva paragrafen, bär utskottet trott, att man borde försöka åstadkomma
eu sammanjemkning af dessa beslut för att få en snar lösning
af denna vigtiga grundlagsfråga, som så länge stått på dagordningen.
Utskottet bär ock funnit, att man icke skulle kunna med
framgång framlägga ett annat sammanjemkningsförslag, än ett sådant,
att Första Kammaren, med frångående af sitt beslut, biträdde
Andra Kammarens beslut i förevarande hänseende, och inom utskottet
ansåg man sig hafva så mycket mera skäl att framlägga ett sådant
förslag, som man ti-odde sig veta, att det skulle anses tillfredsställande,
icke allenast af alla dem, som inom Andra Kammaren
röstat för Kongl. Maj:ts förslag, utan äfven af ett stort antal af
städernas representanter. Man trodde, att det skulle vara större
utsigt för att få denna fråga slutligen afgjord vid 1894 års riksdag,
om man redan nu antog ett förslag att hvila, än om man skulle
vänta till nästa riksdag, då antagligen många nya strider komma
att yppas.

Nu har man i formelt hänseende framstält åtskilliga anmärkningar
mot sammaujemkningsförslaget. Man har sökt göra gällande
den meningen, att den i (33 § riksdagsordningen förekommande
bestämmelse om sammanjemkning för det fall, att kamrarne stanna
i olika beslut, skulle så förstås, att någon sammanjemkning icke
kunde yga rum i annan händelse, än att eftergifter kunde ske å
ömse sidor, och att således begge de beslut, som skulle samrnanjemkas,
skulle undergå förändring. Om en sådan åsigt voro rigtig,
skulle deraf följa, att sammanjemkning icke kunde ega rum i annan
händelse, än att så stora skiljaktigheter förefunnes mellan besluten,
att de medgåfvo en eftergift å ömse sidor. Men i händelse besluten
vore mycket nära öfverensstämmande och endast skilde sig
från hvarandra beträffande någon omständighet af mindre vigt och
betydenhet och af sådan beskaffenhet, att den icke lämpligen medgåfve
någon eftergift och förändring af begge besluten, då skulle

Första Kammarens Frat. 1892. N:o 20.

X:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af § någon sammanjemkning icke kunna ega rum. För min del kan
13 riksdags- jag icke finna, att en sådan lagtolkning öfverensstämmer, vare sig
med Paragrafens ordalag, eller med lagstiftarens syftemål, som vfil
°r 8 får anses hafva varit, att man skulle söka åstadkomma sammanstämmande
beslut af kamrarne. Detta kan väl icke anses vara
skadligt, utan måste väl vara nyttigt.

Man har vidare sagt, att föreskriften i 63 §, att utskottet skall
med förslag om sammanjemkning inkomma till kamrarne, skulle
innebära, att begge kamrarne skulle fatta nytt beslut beträffande
sjelfva saken. Denna åsigt tror jag icke heller är rigtig. Utskottets
förslag skall ingå till begge kamrarne, men deraf följer ingalunda,
att begge kamrarne skola fatta nytt beslut beträffande sjelfva
saken. Är det nu så, att förslaget endast innefattar en hemställan
till den ena kammaren att frångå sitt beslut och instämma i den
andra kammarens beslut, kan det väl icke vara lämpligt, att denna
senare kammare skulle fatta nytt beslut i sjelfva saken.

För min del hyser jag visserligen den åsigten, att man vid
hvarje lagtillämpning, så väl af grundlag som af annan lag, icke
bör fästa allt för mycket afseende vid prejudikat, utan bör sjelfständigt
pröfva den fråga, som föreligger. Men då här åberopats,
att det skulle finnas eu konstitutionel praxis, som strede mot det
nu föreslagna förfärandet, så skall jag bedja att få åberopa några
fall, som visa ett motsatt förhållande. Vid 1889 års riksdag, vid
behandling af förslag till ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen,
hemstäldes, att Första Kammaren med frånträdande af sitt beslut
skulle bifalla Andra Kammarens beslut i frågan. Detta bifölls af
Första Kammaren, och utskottets hemställan lades af Andra Kammaren
till handlingarne. Under 1880 års riksdag, vid behandling
af vattenrättsförordningen, framstäldes åtskilliga sammanjemkningsförslag.
Uti en punkt hemstälde utskottet, att Andra Kammaren
med frångående af sitt beslut måtte biträda det slut, hvari
Första Kammaren stannat. Denna hemställan bifölls af Andra
Kammaren och lades af Första Kammaren till handlingarne. Den
föranledde således icke något nytt beslut af Första Kammaren
beträffande den ifrågavarande punkten. Vid 1877 års riksdag,
under behandling af förslag till utsökningslag, framlades åtskilliga
sammanjemkningsförslag, bvilka alla gingo ut på, att kamrarne
skulle frånträda sina beslut i viss mån och fatta förändrade beslut,
men i en punkt hemstälde utskottet, att Första Kammaren skulle
frånträda sitt och antaga Andra Kammarens beslut. Det var en
mycket liten fråga, den gälde endast en redaktionsförändring, men
det var det enda fall, i hvilket hemstäldes, att den ena kammaren
skulle frånträda sitt och biträda den andra kammarens beslut.
Denna hemställan bifölls af Första Kammaren och lades af Andra
Kammaren till handlingarne. Sålunda föranledde denna hemställan
icke heller nytt beslut, annat än af den ena kammaren. Nu säger
man, att en sådan hemställan låter sig göra. då beträffande samma
lag är fråga äfven om andra sammanjemkningar, men eljest icke.
Då frågar jag: Om kamrarne beträffande utsökningslagen fattat alldeles
lika beslut i alla frågor, med undantag af den obetydliga

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

fråga, soin jag nyss nämnde, skulle då någon sammanjemkning icke Ändring af §

kunnat ega rum på det sätt, att den ena kammaren frånträdt sitt 13 nksdags och

biträdt den andra kammarens beslut? Skulle detta icke

kunnat ske derför, att det icke fans några olika beslut beträffande

någon annan fråga, än den nyssnämnda, som endast angick en

redaktionsförändring? Kan en sådan lagtolkning verkligen vara

rigtig?

Jag skall bedja att få anföra ytterligare två fall. Vid 1868
års riksdag, vid behandling af en fråga om ändring af gällande
kommunalförfattningar, hemstälde lagutskottet, att Andra Kammaren
måtte förena sig med Första Kammaren. Detta bifölls af Andra
Kammaren, och utskottets hemställan lades af Första Kammaren
till handlingarne. Således föranledde denna hemställan till beslut
allenast af en kammare.

Vidare, vid behandling af fråga om ränta på ränta, äfvenledes vid
1868 års riksdag, hemstälde utskottet, att Andra Kammaren med
frånträdande af sitt beslut måtte biträda det som Första Kammaren
fattat. Denna hemställan afslogs visserligen af Andra Kammaren,
men der framstäldes icke någon anmärkning i formelt hänseende
mot sammanjemkningsförslaget.

Man har slutligen mot nu föreliggande sammanjemkningsförslag
anmärkt, att det skulle strida mot stadgad grundlagstolkning.

Jag får erkänna, att jag verkligen icke vet, när eller huru en
sådan grundlagstolkning blifvit stadgad. Det är visserligen sant,
att efter 1S67 har icke sammanjemkning egt rum i någon grundlagsfråga,
men 63 § riksdagsordningen gör icke något undantag
för grundlagsfrågor, utan beträffande sådana gäller samma stadgande
som beträffande andra lagfrågor, och att sammanjemkning
icke egt rum i någon grundlagsfråga, torde bero, icke derpå, att
sammanjemkning ej får ske i sådana frågor, utan derpå, att de
fattade besluten i grundlagsfrågor varit af sådan beskaffenhet, att
man icke ansett det lämpligt att framställa något sammanjemkningsförslag.

I fall Första Kammaren skulle afslå föreliggande förslag, vore
det att beklaga från två synpunkter, den ena och den främsta, att
det möjligen skulle kunna leda derhän, att man icke skulle anses
berättigad att framställa sammanjemkningsförslag, innefattande en
hemställan, att en kammare skall frångå sitt och biträda den andra
kammarens beslut, och den andra synpunkten är den, att jag tror,
att ett sådant beslut skulle kraftigt motverka denna rigtiga grundlagsfrågas
lösning.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Den ärade reservanten säger i sin re servation,

att det här föreliggande sammanjemkningsförslaget till
sitt värde är minst sagt tvifvelaktigt, går på sidan om lagen och
direkt strider mot stadgad grundlagstolkning. Jag kan icke dela
den ärade reservantens uppfattning, derför att jag icke kan vara
öfverens med honom i hans tolkning af 63 § riksdagsordningen.

Hvad säger denna paragraf? Den säger, att när kamrarne fattat

N'':o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af £
13 riksdags(yrdningen.

(Forts.)

olika beslut, är det utskottets skyldighet att sammanjemka dessa
beslut. Hafva kamrarne fattat olika beslut? Ja, det hafva de.
och då skall ju en sammanjemkning ske. Hvad menar man med
sammanjemkning? Man kan dermed mena, att båda kamrarne
skola frånträda sitt beslut och fatta nytt beslut. Det är en sammanjemkning.
Men den ävade reservanten har också erkänt, att
en sammanjemkning kan bestå deri, att en kammare frånträder
sitt beslut och förenar sig med den andra. Han har erkänt, att
detta är en sammanjemkning. Och. mine herrar, huru skulle det
ställa sig, om detta icke vore eu sammanjemkning? Antag t. ex.
att Första Kammaren i denna fråga besluter, att stadsrepresentanternas
antal skall utgöra 79, och Andra Kammaren, att det skall
utgöra 80. Antag vidare, att dessa beslut fattas under sista året
af en valperiod. Besluten skulle då icke kunna sammanjemkas,
om ej en kammare frånträdde sitt beslut, ty man kunde icke begära,
att vi skulle hafva 79V2 representanter. Derför måste en
sammanjemkning kunna ske derigenom, att en kammare frånträder
sitt beslut. Den ärade reservanten medgifver, att detta är en
sammanjemkning, men, säger han, när utskottet gjort en sammanjemkning,
återstår, att den skall vara en sammanjemkning af beskaffenhet
att föranleda vidare beslut af båda kamrarne. 63 § säger
dock endast, att när sammanjemkning uppställes, skall utskottet
inkomma med förslag derom till kamrarne. Hvad har utskottet
gjort? Utskottet har inkommit med förslag till kamrarne. Utskottet
begär, att Första Kammaren skall frånträda sitt beslut.
Derom besluter Första Kammaren. Utskottets hemställan går till
Andra Kammaren. Andra Kammaren har ingenting att besluta i
sjelfva saken, den har redan deri beslutit. Den besluter derföi
endast att lägga utskottets hemställan till handlingarne.

Hvad särskildt frågans innebörd beträffar, vill jag säga, att
jag icke är någon mycket varm vän af detta förslag, men jag anser
det nödigt, att vi snart få någon förändring, ty jag finner redan
ledamöternas antal för stort, och om vi vänta ännu en valperiod,
blir det ännu större, och det försvårar allt mer och mer lösningen
af denna fråga.

Vidare anser jag, att förslaget kunde vara mera enkelt i uppställningen,
men då båda kamrarne godkänt principen, vill jag
låta mina betänkligheter falla och yrkar derför bifall.

Herr Wsern: På några af de föregående talarnes yttranden

har jag tyckt mig förmärka, att deras åsigter i nu föreliggande
fråga haft inflytande af den utgång de önskat att den ifrågasatta
grundlagsförordningen skulle få. Detta kan icke vara fallet med
mig, då jag här yttrat mig för bifall till utskottets förslag, emedan
jag är alldeles decideradt emot grundlagsförändringsförslaget i afseende
på städernas representationsrätt. Men jag kan icke anse
annat, än att ett beslut här derom, att en sammanjemkning aldrig
bör ske på det sätt, att en kammare skulle antaga den andras beslut
oförändradt, skulle i sig sjelf vara skadligt, emedan det många
gånger kan hända, att detta förslag vore förti-äffligt, och att det

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

då skulle vara något hinder för en kammare att biträda den andras
beslut, tror jag blefve till binder för vår lagstiftnings godhet.

Här bar i första rummet blifvit anmärkt, att 63 § riksdagsordningen
talar om kamrarne och säger, att sammanjemkning skall ske
sså vida möjligt är». Jag vill hemställa till herrarne, huru skulle grundlagsstiftaren
hafva skrifvit, derest han velat föreskrifva, att en kammare
icke skulle kunna biträda den andras beslut. Då skulle det
blifvit en mycket vidlyftig och svårlöst paragraf, nästan lika lång
som 7 mom. § 6 i grundlagsförslaget. Det har lagstiftaren icke
gjort, enär han måste förutsätta, att en hemställan, det må vara
hvilken som helst, skall ske till kamrarne, och att sammanjemkning
skall ske, så vidt möjligt, och då det icke är möjligt, skall
utskottet förklara det. Lagstiftaren har ingalunda föreskrifvit, att
det ovilkorligen måste vara en förändring från båda kamrarnes sida.

Det har talats om de missbruk, som af inbjudningar kunde vara
att befara, och dervid varnats mot sådana missbruk som förekommit
under ståndsriksdagarnes tid. Det var detta, som gaf mig första anledningen
att vilja yttra mig, emedan jag bevistat fem ståndsriksdagar
och då ganska väl kom underfund med och nu minnes
hvari dessa missbruk bestodo. Det var icke sådana inbjudningar,
om hvilka här är fråga, eller att ett utskott hemställer, att eu del
af Riksdagen skall biträda den andras beslut, utan det var så, att
stånden inbjödo hvarandra ömsesidigt att frångå eller förändra fattade
beslut. Det hände, att när två stånd stannat mot två, och
en fråga derigenom kunde anses såsom afgjord eller ock vara föremål
för sammanjemkningsförslag af det utskott, som behandlat
den, något af stånden under tiden, innan detta skott, skickade inbjudan
till de andra att biträda sitt beslut, och att det då hände,
att, till följd af eu eller flere riksdagsmäns tillkomst eller frånvaro,
en sådan inbjudan blef antagen, utan att något utskott yttrat sig eller
utredt saken, och att det på detta sätt blef tre stånd mot ett, så att
man tick ett Riksdagens beslut. Det uppstod då mycken tvist, emedan
de, som ogillade detta beslut, påstodo, att, när t. ex. två stånd afslagit
och blott två antagit ett förslag, det förfallit och att det var
slut dermed. Men om ett stånd kunde efter inbjudning från ett
annat ändra sitt beslut, så fick man derigenom till stånd ett Riksdagens
beslut i motsatt rigtning mot hvad man förut med skäl
antagit- Detta var ett missbruk, som hade sina betänkligheter.
Men att det skulle kunna ske något verkligt missbruk derigenom,
att. då kamrarne fattat olika beslut, den ena kammaren, på utskotts
hemställan, biträder den andras beslut, kan jag icke inse.

Det kan ju hända, att det beslut, någondera kammaren fattat,
funnits i en reservation till det betänkande, som blifvit föredraget,
och att förslaget dertill således blifvit sett men icke gilladt af medkammaren;
och det kan då anses olämpligt, att eu tillfällig förändring
i den i denna kammare närvarande personalen kan föranleda
ändring i beslutet.

Men huru ofta kan det deremot icke hända, att en kammare
gör ett tillägg, en förändring, som förut icke varit föreslagen, och
som, när det kommer till slutligt afgörande, befinnes vara förträtf -

Ändrmg af §
13 riksdagsordningen.

(Fort8.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af § lig och sådan, att den andra kammaren enhälligt eller med stor
13 riksdags- pluralitet vill bifalla den. Då skulle den icke kunna göra det,
''”(Forts)” såvida man icke kunde hitta på något, så att det blefve en förändring
äfven på andra sidan. Sådana påhitt hafva praktiserats,
såsom en talare nämnde, då man ändrade orden »för nästa riksdag»
till »så fort ske kan». År det något att lägga vigt vid, kan det
förekomma vacklande åsigter eller förhastade beslut, dä man på
sådant sätt går till väga? Ett annat sätt är, när det förekommer
flera olikheter, att man gifver en kammare rätt i ett och den andra
i ett annat. Men att säga, att sammanjemkning icke bör ske,
annat än då kamrarne fattat två eller flera skiljaktiga beslut, kan
icke vara rigtigt. Mig synes, att en sådan praxis lägger hinder i
vägen för goda beslut, och derför anser jag, att kammaren icke
bör godkänna en sådan mening. Jag anser det visserligen vara
origtigt, då utskottet säger, att det hemställer till Första Kammaren,
men icke till den Andra, att fatta beslut. Det hade, enligt
mitt förmenande, varit bättre att utskottets hemställan rigtats till
båda kamrarne, men jag anser emellertid det förfarande, utskottet
använda icke inskränka kammarens rätt att fatta det beslut, den
anser lämpligt.

Jag kan icke yrka, att det ifrågavarande lagförslaget måtte
blifva hvilande, emedan jag icke önskar det, men jag tror, att om
kammaren fattade ett beslut, sådant som den förste talaren ville
hafva det, vore detta att etablera eu praxis, som lätt kunde blifva
till hinder för ärendenas behöriga gång och ändamålsenliga lösning.

Herr Berg, Grus t af: Utskottet har utgått från det antagandet,
att föreskriften i 63 § riksdagsordningen rörande sammanjemkning
af skiljaktiga beslut icke innebär, att ett sammaujemkningsförslag
nödvändigt måste innefatta en modifikation af de båda skiljaktiga
besluten. Då emellertid denna uppfattning blifvit från flera håll
bestridd, skall jag tillåta mig att framlägga de skäl, hvarpå utskottet
stödt sitt antagande.

Redan i det allmänna språkbruket ligger, att en sammanjemkning
kan ega rum genom två olika tillvägagåenden, antingen så,
att båda parterne gå hvarandra ömsesidigt till mötes, eller också
på det sätt, att den ena parteu ensidigt går den andra till mötes
i det afseende, hvaruti de båda varit af olika mening, och i båda
fallen uppnås den samstämmighet, som en sammanjemkning innebär.
§ 63 i riksdagsordningen utsluter icke heller användandet
af båda dessa sätt för ernåendet af ett gemensamt beslut. Det
heter i denna §, att utskottet skall söka att de olika meningarne,
så vida möjligt är, sammanjemka. Här förutsättes således icke
ovilkorligen, att en eftergift skall ske å ömse sidor, utan är det
möjligt att sammanjemkning kan ske på annat sätt, må vederbörande
utskott välja det sättet.

Denna uppfattning delas ock af en framstående statsrättslärare,
hvars ord jag anhåller att få anföra. Professor Rydin säger
i sitt arbete »Svenska Riksdagen» beträffande förevarande
fråga följande: »I sammanhang härmed framställer sig till besva -

Lördageu den 2 April.

N:o 20.

rande en fråga, nemligen huruvida utskottet eger att såsom resultatet Ändring af §
af sammanjemkningen framlägga ett beslut, som är nytt eller afvikande
från hvardera kammarens förut afgifna beslut». Utgår det (Forts.)
framlagda förslaget från den grundsats, som blifvit af bådadera
kamrarne antagen, hör ej något hinder »finnas för utskott att såsom
resultat af sammanjemkningen framlägga ett beslut, som är
nytt eller afvikande från hvardera kammarens förut afgifna beslut.

Men utskotten förfara dock vanligen så, att i förslag, som innehålla
flera punkter, de utesluta den punkt, hvari kamrarne vant
af olika meningar, derest denna ej utgör någon af förslagets hufvudbestämmelser.
Är frågan, att utskottet skall afgifva ett bestämdt
sainmanjemkningsförslag, så föreslår utskottet antingen att
den ena kammaren instämmer i den andras beslut, eller ock framställer
utskottet ett förmedlingsförslag, och plägar utskottet lägga
till grund den kammares beslut som mest öfverensstämmer med
dess e^ot».

Men, mine herrar, jag har äfven en annan auktoritet, hvilken
jag tror och vet är af den största betydelse i denna kammare,
nemligen ett yttrande af den man, om hvilken det med rätta
blifvit sagdt att »hans ord för oss var så godt som skrifven lag».

Vid 1878 års riksdag framlade lagutskottet ett förslag till förordning
om jernvägs- och kanalaktiebolag — samma förslag, som den
ärade reservanten i sitt anförande nyss omnämnde. Då frågan
först förekom till afgörande, stannade kamrarne i olika beslut så
till vida, att Första Kammaren till förslaget gjorde ett tillägg, som
icke förekom i Andra Kammarens beslut. Lagutskottet gjorde i
anledning häraf den hemställan, att frågan om nämnda tillägg
skulle anses hafva förfallit. Då ärendet derpå den 18 maj förekom
i denna kammare, yttrade grefve Lagerbjelke bland annat följande:
»Nu har utskottet underlåtit att försöka en sammanjemk ning.

Denna sammanjemkning hade kunnat ske på flera sätt,
såsom här förut blifvit omtaladt, dels derigenom att man försökt
att föreslå ett, från båda kamrarnes beslut hemtadt, nytt beslut,
dels derigenom att utskottet hemstält till Första Kammaren att
frångå sin mening och biträda Andra Kammarens beslut».

Här delar således denna oomtvistliga auktoritet samma uppfattning,
som varit för utskottet bestämmande i dess förevarande

förslag. . .

Den ärade reservanten från denna kammare har i sin reservation
bland annat framstält det påståendet, att ett sammanjemkningsförslag
skall vara af beskaffenhet att föranleda beslut af båda
kamrarne. Så har emellertid grundlagen icke förut tolkats, på
sätt de af utskottets ärade ordförande här nyss påvisade två fallen
från 1868 och 1880 års riksdagar utmärka. I båda dessa fall
framkom ett sammanjemkningsförslag, hvilket föranledde beslut åt
endast eu kammare, och på detta sätt åstadkoms vid dessa tillfällen
den samstämmighet emellan kamrarne, hvilken enligt 63 §
riksdagsordningen är målet för hela proceduren. Vid intetdera
tillfället höjdes någon röst mot det framlagda förslaget eller gjordes
någon antydan om att det skulle gå på sidan om grundlagen.

X:o 20.

Lördagen den 2 April.

a Mefn m“ behöfver icke gå så långt tillbaka i tiden som till
ordnfngZ de fallen för att i denna fråga få ett precedensfall;

(Forte.) man behofver endast gå till det ärende, som på föredragningslistan
tor i dag står närmast före detta ärende, det ärende nemligen,
som afliandlas i lagutskottets memorial n:o 31. I detta memorial
hemställer lagutskottet ratt Första Kammaren ville godkänna förslagets
rubrik och ingress med de af Andra Kammaren beslutade
an drul gar och sålunda jemväl för sin del i likhet med Andra
Kammaren antaga följande Lag» etc. Såsom herrarne behagade
hnna föranleder denna af kammaren nyss godkända hemställan
beslut endast åt denna kammare.

Vidare säger den ärade reservanten, att ett förfarande, sådant
som det utskottet här iakttagit, står i bestämd strid mot konstitutionel
praxis. Jag ber att få häremot erinra, att de redan anförda
exemplen visa att så icke är förhållandet, för så vidt S 63 riksdagsordningen
gäller lika väl om konstitutionsutskottet som om

an<Jja sjändiga utskotten. Deremot torde det väl kunna sägas,
att detta förfaringssätt strider emot den praxis, som konstitutionsutskottet
vanligen plägar iakttaga; men jag vågar påstå, att detta
förhållande betyder mindre, då förfarandet ej strider emot grundlagen
och skall tillåta mig att belysa detta påstående med ett
analogt fall. Det strider emot konstitutionsutskottets praxis att
föreslå Riskdagen att ingå till Kongl. Maj:t med skrivelser i grundlagsfrågor;
åtminstone äro exemplen härpå ytterligt sällsynta, sedan
nyu riksdagsordningen tillkom. Men jag föreställer mig det fall,
att till konstitutionsutskottets behandling inkomme en fråga af
den störa vigt och omfattning, att utskottet funne sig sakna Itrafter
och tid att åstadkomma en tillfyllestgörande utredning af frågan.
Om i denna händelse utskottet beslöte sig för att föreslå
Riksdagen att i ämnet ingå med en skrifvelse till Kongl. Majrt,
så kunde man väl med fog säga, att detta tillvägagående strede
emot konstitutionsutskottets vanliga praxis, men också lika säkert
påstå, att det icke strede emot grundlagen. Således finner man,
att undantag kunna göras från eu praxis, hvilka dock ej strida
emot grundlagen.

Den ärade reservanten har också framhållit de vådor, han
befarade af ett sådant förfarande som det här ifrågasatta. Jag har
dock af hvad han nyss härom anförde icke blifvit på något sätt öfvertygad
om verkligheten af dessa vådor. För min del håller jaotvärt
om före, att genom utskottets förslag icke någons rätt på det
nnSa,.ste blifvit förnärmad. Icke trädes derigenom Andra Kammarens
rätt för nära, då meningen ju är att gå Andra Kammaren till mötes
och man i fråga om dess beslut icke kan antaga annat förhållande,
än att det står en man bakom ordet. Icke är det heller Första
Kammaren hvars rätt genom utskottets förfarande blifvit trädd
för nära, då denna Kammare har beslutet i sin egen hand, och
slutligen kan det ej heller vara grundlagens helgd, som förnärmas
genom ett beslut i enlighet med konstitutionsutskottets förslag,
då derigenom blott tillägges konstitutionsutskottet samma

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

rätt, som jemlikt grundlagens föreskrift de öfriga ständiga utskotten Ändring af §
under en lång följd af år tillämpat. 13 riksdags På

dessa grunder anhåller jag att vördsamt få yrka bifall till or<^”3,e”-utskottets hemställan.

Herr Ekeninan: Då jag nu skal) tillåta mig att uttala några
betänkligheter emot det föreliggande förslaget, vill jag redan från
början nämna, att dessa betänkligheter icke röra frågan i materiel!
hänseende, om jag så får uttrycka mig. Då jag nemligen med mitt
votum bidragit till bifall af Kongl. Maj:ts proposition, kan jag icke
heller hafva så synnerligen mycket emot det föreliggande förslagets
materiella innebörd, om jag än tycker, att förslaget kunnat kräfva
en och annan modifikation. Mina betänkligheter bero helt och
hållet af sakens formella beskaffenhet. Och jag ber först och främst
att få säga gent emot de talare, hvilka yttrat sig till förmån för
utskottets förslag, att jag vid frågans bedömande icke kan tillmäta
synnerligen stor betydelse åt den omständigheten att likartade fall
inträffat på den civila lagstiftningens område, ty efter hvad jag
kunnat inhemta rörande dessa precedensfall, har dervid icke frågans
formella betydelse med afseende å grundlagens stadganden varit
föremål för särskild pröfning af Riksdagen. På grund häraf håller
jag också före, att nu, då saken förekommer såsom en stor grundlagsfråga,
det kan vara skäl att anställa en pröfning af konstitutionsutskottets
förfarande i dess förhållande till grundlagen samt närmare
iakttaga hvad grundlagens ord om de fall, då sammanjemkning
bör ske, innebära. Jag ber att i detta sammanhang fä emot utskottets
ärade ordförande, som nyss delvis byggde sin argumentation
derpå, att fall kunde inträffa då en sammanjemkning vore
omöjlig, anmärka, att detta fall är förutsedt i (13 § riksdagsordningen,
då der står »så vida möjligt är». För det fall sålunda, då sammanjemkning
icke är möjlig, måste andra konstitutionella medel tillitas.

Efter som för öfrigt redan från flera håll de anmärkningar
framstälts, hvilka jag eljest velat göra, skall jag blott hålla mig till
den omständighet, som jag anser mest afgörande och klarast visa,
att, när utskottet framlagt detta sammanjemkningsförslag, det nog,
såsom den ärade reservanten säger, gått något på sidan om grundlagen.
I den åberopade paragrafen i riksdagsordningen heter det,
att om kamrarne stanna uti olika beslut, »skall utskottet söka att
de olika meningarne, så vidt möjligt är, sammanjemka och med
förslag derom till liamrarne inkomma». Här har nu inkommit ett
sammanjemkningsförslag, men detta är stäldt till Första Kammaren
ensam. Andra Kammaren har icke fått mottaga något förslag.

Jag påstår nemligen, att utskottets hemställan, att Första Kammaren
måtte med frånträdande af sitt eget förut fattade beslut
förena sig om Andra Kammarens beslut, icke innebär något förslag,
frainstäldt till Andra Kammaren. Redan enligt svenskt språkbruk
innebär ordet förslag» något, som eu person eger vare sig
antaga eller förkasta, och så måste också förhållandet vara med de
sammanjemkningsförslag, hvarmed utskott skola till kamrarne in -

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af f
13 riksdagsordningen.

(Ports.)

komma. Ett sådant förslag måste innefatta rätt för hvardera kammaren
att antaga eller förkasta förslaget. Nu har Första Kammaren
beträffande det föreliggande förslaget denna rätt, men Andra
Kammaren har visserligen också fått förslaget till sig öfverlemnadt,
hvaremot det icke är så affattadt, att Andra Kammaren eger valrätt
emellan att antaga eller förkasta detsamma. Andra Kammaren
har således icke i detta fall erhållit den rätt, som den borde
hafva enligt grundlagen.

Jag vill nu icke hafva mina ord så förstådda, som att de skulle
innebära något klander mot utskottet för dess förfaringssätt. Jag
har den uppfattningen, att utskottet varit lifvadt af den mycket
förklarliga känslan, att det önskat att på grund af det stora intresse,
hvarmed lösningen af den stora och vigtiga fråga, som här
föreligger, omfattas, få frågan löst så snart som möjligt. Men jag
tror, att då konstitutionsutskottet anvisat denna väg till frågans lösning,
det har anvisat en genväg, som är hvarken nödig eller nyttig,
och att det varit i alla afseenden vida bättre, om förslaget framkommit
i sådan form, att hvardera kammaren kunnat deröfver
rösta. Jag anser emellertid, att möjligheten af ett sådant sätt för
förslagets framläggande ännu icke är afskuren, utan jag är tvärt om
öfvertygad, att med de krafter, hvaröfver konstitutionsutskottet disponerar,
det skulle kunna till Riksdagen i ämnet afgifva ett nytt
förslag, hvarigenom man kunde få frågan vid denna Riksdag afgjord.

Det är således på grund af eu liflig önskan att snart få den
föreliggande frågan grundlagsenligt till slut bragt som jag, herr
talman, tillåter mig att yrka, det ärendet måtte till konstitutionsutskottet
återremitteras.

Herr Samzelius: Då jag i denna fråga intagit en förmedlande
ställning allt sedan den tid, då jag insattes i konstitutionsutskottet,
är det lätt förklarligt att jag äfven vid detta tillfälle
vill, så vidt på mig ankommer, taga frågan om hand och söka
bringa den till en önskvärd lösning.

Hvad beträffar de formella betänkligheter, som man funnit
härvid möta, ber jag få i minnet återkalla, att 1810 års riksdagsordning
i sin 73 § innehöll i allt väsentligt enahanda bestämmelser,
som sedan inflöto i 63 § nu gällande riksdagsordning. Den
praxis hade utbildat sig att, för ernående af beslut af rikets ständer,
icke blott sammaujemkningar egde rum i utskotten, utan äfven
stånden inbjödo hvarandra genom deputationer, på sätt en föregående
talare äfven erinrat, och denna inbjudan gick derpå ut, att
det ena ståndet skulle med frånträdande af sitt beslut förena sig
med medstånden. Den utväg, som då fans, att i nödfall vädja
till förstärkt konstitutionsutskott, finnes dock icke numera.

Den siste talaren har väl sagt, att, om konstitutionsutskottet
icke lyckas sammanjemka, så hade det äfven haft andra utvägar.
Det vet jag icke, ty konstitutionsutskottet har lika med lagutskotett
icke någon annan utväg än sammanjemkning vid olika meningar.
De öfriga utskotten kunna i vissa frågor åstadkomma beslut

X:o 20.

Lördagen den 2 April.

genom de gemensamma voteringarna, men detta får icke ske i Ändring af §
konstitutionsutskottsfrågor liksom icke heller i lagutskottets ären- 13riksdagsden.
Den förste talaren, som sysselsatt sig med grundlagstolkning or
kanske mer än någon af oss, ansåg, att en konstitutionel praxis
vore på väg att utbilda sig bredvid grundlagen. Häremot kan
dock anmärkas, att samma praxis tillämpats under hela den tid,
det gamla representationsskieket varade, eller från 1810 till och
med år 1866. — Jag har noga genomläst motiven till det nya representationsförslaget,
och deruti förekommer icke ett enda ord,
som antyder, att den möjlighet till sammanjemkning, som förut
fans, var afsedd att minskas, utan snarare tvärt om. En af de
omständigheter, som föranledde att det gamla representationssättet
utdömdes, var just svårigheten att åstadkomma sammanstämmande
beslut; och friherre De Geer, som författade representationsförslaget,
hade långt ifrån något att erinra deremot, att ett sådant inbjudande
som det föreliggande skulle leda till lösningen af vigtiga
frågor.

Men, säger man nu, det är icke så farligt med ett dröjsmål.

Om icke förslaget kommer till stånd denna riksdag, kan det komma
att antagas vid eu annan riksdag. Det är ju möjligt, men då nu
ett förslag föreligger af den beskaffenhet, att det medför väsentliga
fördelar icke blott för Riksdagen i dess helhet, utan äfven särskilt
för denna kammare, synes det mig, att man icke borde
släppa tillfället ur händerna att få frågan närmare sin lösning.

Jag fäster emellertid härvid uppmärksamheten derpå, att, ehuru
kamrarne icke fattat skiljaktiga beslut mer än i de frågor, som
nu föreligga, man likväl måste taga i betraktande förslaget i dess
helhet för att rätt bedöma saken. Man har väl sagt att, då i 6 §
föreligger sammanstämmande beslut, man icke behöfver nu tala
derom. Jag ber om förlåtelse, men derom behöfver man visst
tala, ty den omständigheten, att man får den paragrafen antagen,
innebär för Första Kammaren eu så väsentlig fördel, att jag icke
tvekar att för att nå det målet göra uppoffringar i andra hänseenden.
Derigenom skulle vinnas den fixering af riksdagsmännens
antal, hvilken nu anses såsom önskvärd och nödvändig, om
man skall kunna åstadkomma en riksdagsbyggnad att för framtiden
inrymma rikets representanter. Antalet ledamöter skulle i
denna kammare ökas från 147 till 150. Man skulle dessutom
åstadkomma hvad som är ännu vigtigare, nemligen det konstanta
förhållande mellan kamrarne, som är af största betydelse för Första
Kammaren, om den icke skall tappa det inflytande, den i början
hade. Jag ber att få i minnet återkalla att, när grundlagsförslaget
antogs 1865, kamrarne enligt en kalkyl skulle stå till
hvarandra i förhållande af -/■ till :1/. eller, med andra ord, i
samma förhållande som var mellan banko- och riksgäldssedlarne.

Under nuvarande förhållanden, då de stora städerna tillväxa i
folkmängd och för hvarje nytt tal af DO,000 i Första Kammaren
utses en ledamot, men i den Andra tre ledamöter, är det gifvet
att, om detta längre får fortgå, Första Kammaren kommer att till
Andra Kammaren få ett helt annat förhållande än det ursprung -

X:o 20. 28 Lördagen den 2 April.

Ändring af § liga, och sålunda mer och mer erhålla ett relativt mindre infly 13

riksdags- tande vid de gemensamma voteringarna. Och ju längre man drö^(Foruo”
Jer’ desto svårare blir det att bibehålla det inflytande, kammaren
för närvarande har. Genom det nu föreliggande förslaget skulle
man söka bibehålla förhållandet ungefärligen sådant som det för
närvarande är. Första Kammarens ledamöter skulle nemligen
ökas med 3, under det att Andra Kammaren skulle ökas endast
med 2. Det är således på det hela taget en liten förbättring.
Men jag vill nu icke fästa mig vid denna enda ledamot, utan i
synnerhet dervid, att kammaren skulle komma att bibehålla den
magtställning, den för närvarande eger, vid de gemensamma voteringarna.

Man har vidare sagt, att sedan år 1867 konstitutionsutskottet
icke inkommit med förslag till sammanjemkniug sådant som det
förevarande. Ja, det är sant; men af hvad skäl? Jo, derför
att i allmänhet den ena kammaren antagit och den andra förkastat
förslagen, och någon sammanjemkning är då icke möjlig. I
detta fall deremot låg det så nära till hands, att utskottet icke
kunde undgå att göra ett försök till sammanjemkning. Lyckas
det icke, har i allt fall utskottet gjort hvad på det ankommer för
att bringa den svårlösta frågan till en slutlig lösning.

Man har mycket fäst sig vid den omständigheten att inbjudningen
fått den formen, att kammaren, med frånträdande af sitt
beslut, måtte fatta det eller det beslutet; men denna form har
iakttagits vid flera tillfällen. Memorialet är emellertid aflåtet till
båda kamrarne, och jag förmodar, att, hvilket beslut än Första
Kammaren än fattar, Andra Kammaren är oförhindrad att uttala
sig om grundlagsenligheten af utskottets åtgärd. Men att Andra
Kammaren skulle, med frånträdande af sitt nyligen fattade beslut,
slå in på något annat, det kan jag icke fatta. Fn talare antydde
visserligen, att det icke varit ett allvarligt beslut, utan ett gyckel.
Jag kan icke tro något sådant, ehuru jag visserligen hört af en
och annan stadsrepresentant, att detta af Andra Kammaren fattade
beslut för flere varit den enda utvägen att rädda sig undan den
dödsångest, som gripit dem. Man både begagnat detta sätt för att
för tillfället komma ifrån saken. År det emellertid så, vore jag
färdig att utbrista i en från barndomen inlärd sats, som vi något
hvar känna: »Lek aldrig med elden!» ty det kan komma att gå
illa.

Jag ber att ytterligare fä fästa uppmärksamheten derpå, att
här icke är fråga om att slå in på en ny väg, om det än är första
gången efter det nya representationssättets antagande konstitutionsutskottet
inkommit med ett sådant förslag som det förevarande.
Lagutskottet, som har alldeles lika behandlingsformer som
konstitutionsutskottet, har emellertid så förfarit i talrika fall. Särskilt
får jag säga, att jag beundrar fyndigheten hos utskottet och
dess mångårige ordförande, då utskottet År 1885 i fråga om värnpligtslagen,
hvarom diametralt motsatta beslut förelågo, lyckades
sammanjemka och få sammanstämmande beslut af Riksdagens båda
kamrar. Det måste ligga i sakens natur att man söker en sådan

Lördagen den 2 April. 29 NSO 20.

form, på. det att vigtiga frågor må kunna vinna sin lösning. De Ändring af§
former, som den svenska Riksdagen har att iakttaga, äro visserli- 13 riksdagsgen
i allmänhet trängre än de, som gälla enligt hvarje annan
representationsförfattning; men skola vi derför sjelfve göra dem
allt trängre och trängre? Hvar skola vi då sluta? I ett annat
land, England, förekomma exempelvis sådana inbjudningar som
den förevarande från det ena huset till det andra. Saken kan
passera flere gånger mellan husen, och på det sättet kan slutligen
uågot resultat uppnås. Det har väl sagts, att i förevarande fall
skulle af denna kammare i sjelfva verket göras en kapitulation,
men det synes mig ej vara förhållandet. Väl händer det, att Englands
öfverhus stundom nödgas kapitulera, men det är derför att
det icke har den fasta ställning som vår första kammare lyckligtvis
eger. Denna kammare hvilar nemligen på så bred basis, att
den kan med lika, om icke större rätt, säga, att det är den folkvalda
kammaren, hvilken benämning dock Andra Kammaren stundom
velat uteslutande tillegna sig. Befunne sig vår kammare i det
läge, att man ville göra troligt att det vore en moralisk omöjlighet
för oss att motstå det tryck, som utöfvas från Andra Kammaren,
så skulle jag ifrigt opponera mig mot en sammanjemkning. Yi
befinna oss dock lyckligtvis icke i samma ställning som presteståndet
1865, när tre stånd antagit det hvilande grundlagsförslaget.
Ståndet var då utsatt för ett sådant tryck, att det i sjelfva
verket icke egde något fritt val. Yi vilja deremot saken frivilligt,
och denna omständighet manar mig äfven att rösta för förslaget.
Jag röstade väl ock för det kougl. förslaget. Det har vackrare
siffror och vackrare proportioner, men jag medgifver, att det
kan ligga någon billighet deruti att stadsrepresentanterna, som nu
äro 81 och år 1894 sannolikt utgöra 86, vid sammanjemkning sättas
till 80, som är medeltalet mellan 86 och 75. Det föreligger
således häri en verklig sammanjemkning, och det kan derjemte
icke vara skäl för denna kammare att visa sig allt för hårdhändt
mot stadsrepresentanterna, ty Första Kammaren har till dem en
tacksamhetsskuld sedan den första och längsta tiden efter det nya
representationssättets införande. Genom den starka minoritet, som
stadsrepresentanterna bildade i Andra Kammaren, var det nemligen
för Första Kammaren möjligt att ganska ofta göra sig gällande.
Nu är förhållandet visserligen omvändt, men jag vill likväl
icke, att frågan afgöres efter ställningen för dagen. Valen i
städerna kunna nemligen framdeles åter gå i den rigtningen, att
Första Kammaren kan få ett verksamt stöd af minoriteten i den
Andra, och det kan då blifva af verklig nytta för Första Kammaren
att i medkammaren hafva 80 och icke 75 stadsrepresentauter.

Vi hafva vidare, på sätt jag vid ett föregående tillfälle utvecklat,
historiska skäl att icke gå allt för hårdhändt till väga mot arftagarne
efter det forna borgareståndet.

Då det är af den förste talaren antydt, att det icke är möjligt
att göra någon sammanjemkning, då besluten ligga hvarandra
så nära, måste jag på det allvarligaste opponera mig häremot.

Just när besluten ligga hvarandra nära, synes mig deremot lump -

S;0 20. 30 Lördagen den 2 April,

Ändring af § ligaste tillfället vara att göra sammanjemkning. Exempelvis, om
ordninqen 4n(*ra Kammaren beslöte, att representanterna från städerna skulle
(Forts.) bibehållas vid sitt nuvarande antal 81, men Första Kammaren
beslöte, att antalet skulle sättas till BO, skulle man då nödgas begagna
den salomoniska rättvisan och klyfva en representant midt
i tu? Skulle det icke vara förnuftigare, att den ena kammaren i
sådant fall gåfve vika för den andra? I detta fall bar Första
Kammaren, om den verkligen vill reformer, en moralisk förpligtelse
att göra eftergifter åt den andra.

Man har här yrkat återremiss, men jag vet icke hvad det
skulle tjena till. Ytterligare ändring kan icke ifrågakomma. En
sammanjemkning skulle visserligen kunna ske så att någon siffra
mellan 75 och 80 antogs, och antalet bestämdes till 78 i stället
för 80. Äfven detta var på tal inom utskottet, men vann icke
några sympatier. Återförvisas frågan i det syftet, komme det icke
att leda till något resultat.

Det finnes ögonblick i lifvet, då man måste gripa sig an.
Lemnas nu detta tillfälle obegagnadt och städernas representanter
få växa till antal undan för undan, så förutser jag icke någon
möjlighet att lösa frågan, ty den får sådana dimensioner att det
synes mig öfvergå våra krafter att lösa den. Derför och då jag
tror, att den minoritet, som röstade mot förslaget förra gången,
sannolikt emedan den hade medlidande med stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren, vid detta tillfälle bör finna sig manad att
bidraga till framgången af ett förslag, som sätter städerna i eu
bättre ställning, och att den majoritet, som antog det kong], förslaget,
icke bör af de oväsentliga jemkningar, som nu föreslagits,
finna sig förhindrade att antaga detta förslag, så anhåller jag om
bifall till detsamma.

Herr Törnebladh: Hvad sjelfva den sakliga innebörden af
detta förslag angår, skall jag erkänna att jag anser förslaget, ehuru
hvilande på en enligt min åsigt icke vigtig fixeringsprincip, likväl
vara af den beskaffenhet, att detsamma torde kunna under nuvarande
förhållanden accepteras såväl i den ena som andra kammaren.
Men här är mindre fråga om de fördelar, som kunna vara
att vänta af det sakliga resultatet, än om de fördelar eller faror,
som äro förenade med ärendets formella behandling, och i det afseendet.
är det af yttersta vigt att vid afgörandet af en formel
fråga, så ingripande som denna, man icke låter hänföra sig af den
ögonblickliga stämning, som kan finna det behöfligt att få frågan
löst för tillfället. Skattar man för mycket ät eu sådan benägenhet
att få frågan afgjord för tillfället, kan det hända att man skadar
sig högst betänkligt för framtiden.

63 § riksdagsordningen säger alldeles uttryckligt, att när eu
fråga, rörande hvilken kamrarne fattat olika beslut, återkommer
till utskottet, detta skall göra försök till sammanjemkning af besluten
och med förslag derom till kamrarne inkomma. Det har
redan blifvit accentueradt, men behöfver säkerligen ytterligare
framhållas, att då ett förslag på detta sätt inkommer till kamrarne,,

Lördagen den 2 April. 31 N.O 20*

det är en gifven förutsättning, att kamrarne ock skola ega att Ändring af §
rörande förslaget utöfva sin beslutanderätt. Eljest kan icke utskottet
sägas hafva afgifvit ett förslag, som inkommer till såväl (Fort».)
den ena kammaren som den andra. Om det nu förhåller sig så,
att grundlagarne skola tolkas efter sin ordalydelse — ett stadgande,
som är mycket svårt att tillämpa —- torde just den nämnda
paragrafen vara den, som är relativt lättast att tillämpa, så till
vida som denna § uppenbarligen skiljer emellan den första behandlingen
i kamrarne af ett ärende, efter det detsamma behandlats
af utskott, och ärendets behandling, då det andra gången inkommer
efter att hafva åter behandlats i utskott, men deremot
icke skiljer på kamrarnes rätt i det ena och andra fallet, utan
föreskrifver, att kamrarne skola i båda fallen utöfva sin beslutanderätt.

Om det nu skulle i Andra Kammaren yrkas återremiss åt
detta ärende, så förmodar jag att talmannen derstädes icke skulle
kunna vägra proposition på ett sådant yrkande, hvaremot, i fall
yrkande skulle i Andra Kammaren framställas om afslag, ett sådant
yrkande på grund af det sätt, hvarpå detta betänkande blifvit
uppstäldt, antagligen skulle blifva föremål för propositionsvägran
af talmannen. Man kan ju då, åtminstone formelt, tänka sig, att
Andra Kammaren skulle hänskjuta frågan om denna propositionsvägran
till konstitutionsutskottet, hvilket dock på sätt och vis
redan förut dömt i frågan, och detta visar, huru ytterligt vigtigt
ett uttalande är, som inkommit i ett betänkande från konstitutionsutskottet,
då ett sådant uttalande har afgörande betydelse för tolkningen
af grundlagen, och konstitutionsutskottet är, om jag så får
säga, Riksdagens samvete.

Häri ligger ock den högst väsentliga skilnaden emellan detta
och de föregående fall, som här blifvit omtalade. Om man möjligen
eu och annan gång förut, för att påskynda en frågas afgörande,
har ansett sig kunna blunda eller tycka att grundlagen
medgifvit ett förfarande, hvarigenom man skulle, jag vill ej säga
afvika från densamma, men dock gå något på sida derom, så hafva
dock dessa fall icke varit likartade med det som nu föreligger.

Jag vågar ock fråga utskottets ärade ordförande, som här nyss
åberopat sig på precedensfall, om det verkligen finnes ett enda
sådant fall, som fullt motsvarar det förevarande, eller om det icke
förhåller sig på samma sätt med de anförda fallen som med det,
som nyss åberopades af talaren på jönköpingsbänken. Han åberopade
såsom prejudikat lagutskottets hemställan i memorialet
n:o 31, hvilken dock grundar sig derpå, att frågan varit af kammaren
återremitterad till utskottet och således rör ett helt annat
fall än det förevarande. Om således de anförda fallen af samraanjemkning
under den form, som här blifvit föreslagen, skulle —
spridda som de äro — kunna åberopas såsom stöd för det nu föreslagna
förfarandet, bevisar detta blott ytterligare faran af att en
gång börja tänja på kautschukringen. Ju flere gånger sådant sker,
desto lättare händer det att ringen slutligen springer. Men grundlagen
och dess helgd och betydelse äro så vigtiga, att de icke få

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af § rubbas ens successivt genom det gamla förfaringssättet: gutta cavat

orirdmm laPidem- ^ust af dessa skal hyser jag så ytterst störa betänklighets
^ heter emot att äfveu denna gång gifva ytterligare stöd åt den uppfattning,
som börjat göra sig gällande derom, att med en sammanjemkning
af kamrarnes beslut skall kunna förstås icke en gemensamt
beslutad modifikation af båda kamrarnes beslut, utan det, att
den ena kammaren helt och hållet frånträder sitt beslut och antager
den andras, som deröfver ej å nyo hörts.

En sådan tolkning vore i detta fall så mycket mer riskabel
som, när det gäller ett förslag, hvilket såsom detta nu skulle förklaras
hvilande och först 1894 afgöras, det är synnerligen angeläget,
att förslaget förklaras hvilande under sådana förhållanden att utsigten
för dess slutliga antagande är så stor som möjligt. Med
fasthållande af denna synpunkt kan man tänka sig att, i fråga om
detta förslag, Andra Kammaren skulle mena, att Första Kammaren
denna gång skulle gifva för mycket och sannolikt icke kan inlösa
sitt löfte, när förslaget om två år återkommer.

Redan detta visar, att Andra Kammarens beslutanderätt andra
gången kan innebära något helt annat än första gången, för att
nu icke tala om att ett ensidigt beslut, som kan ske i ett obevakadt
ögonblick genom antagande af det utaf utskottet framlagda
förslaget, skiljer sig högst väsentligt från ett sådant, som blifvit
vidtaget i båda kamrarne. Jag antager, att det verkligen finnes
möjligheter till en sammanjemkning af kamrarnes beslut — exempelvis
vill jag framkasta möjligheten af en jemkning på grundvalen
af det nuvarande antalet af ledamöter, 147 i Första Kammaren
och 228 i Andra Kammaren. Andra möjligheter torde väl äfven
finnas. Hufvudsaken är emellertid för mig att vindicera den grundsats,
som här är i fara, och då jag anser, att detta kan ske genom
en återremiss, får jag förena mig i yrkandet om ärendets återremitterande
till utskottet.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Billing: Den siste talaren varnade för att i en viss
tillfällig stämning fatta beslut, för att, i syfte att vinna något som
man önskar, drifva igenom ett beslut, som man under andra förhållanden
icke skulle vara med om. Ehuru jag icke skänkt min
röst åt det kongl. grundlagsförslaget, då derom var votering i
denna kammare, har jag dock utan synnerlig tvekan i konstitutionsutskottet
bidragit till att framlägga det nu föreliggande sammanjemkningsförslaget,
och jag anhåller att få anföra mina skäl härför.
Jag ber dervid om ursäkt, att ett och annat af hvad redan af
andra ledamöter af utskottet blifvit sagdt kommer att återupprepas.

Den första fråga, som förelåg för utskottet, var naturligen den
reala, huruvida kamrarnes olika beslut voro af den beskaffenhet,
att de dock i sak kunde och borde sammanjemkas. Den första
undersökningen visade, att besluten voro hvarandra mycket lika,
och att derför en sammanjemkning, från real utgångspunkt sedt,

Lördagen den 2 April. 33 Jfjo 20.

var mycket nära liggande. Vidare insåg man mycket snart, att, Ändring af §
om en sammanjemkning skulle komma till stånd, så vore det 13 riksdagslämpligast
att uppmana Första Kammaren att biträda Andra Kam- or^mgen.
marens beslut. Då först framträdde den formella frågan, huruvida °r 8‘
mot ett sådant förslag kunde ligga binder i vägen i gällande
grundlag.

Man har sagt, att ett sådant hinder skulle finnas, och påstått,
att detta sammanjemkningsförslag går vid sidan om grundlagen.

Detta är att använda ett mycket starkt uttryck. Jag kan icke gå
in på, att det är bevisadt att förslaget går på sidan af grundlagen.
Bevisningen för den stränga tillvitelsen hemtas först och främst
från pluralformen i 63 § riksdagsordningen, der det heter: »med
förslag till kamrarna inkomma». Jag vill medgifva, att det kanske
varit eu formel vinst, om utskottets förslag hade innehållit en
hemställan till Andra Kammaren att vidblifva sitt beslut. Men å
andra sidan får det väl medgifvas, att skilnaden mellan det föreliggande
förslaget och eu sådan hemställan är försvinnande liten.

Dessutom hade det väl varit minst sagdt besynnerligt att några
dagar, efter det kammaren fattat beslutet, komma med en hemställan
till kammaren att vidblifva detsamma

Man har sagt, att 63 § med sitt uttryck »till kamrarna inkomma
med förslag» nödvändigt förutsätter, att båda kamrarna skola fatta
eller hafva tillfälle att fatta beslut. Först och främst står det icke
uttryckligen något om detta besluts fattande i det citerade stycket,
och för det andra vill jag fästa uppmärksamheten på, att Andra
Kammaren verkligen nyss fattat beslut med anledning af det från
konstitutionsutskottet inkomna förslaget. Andra Kammaren har
nemligen beslutit att lägga det till handlingarne; men Andra
Kammaren hade kunnat fatta ett annat beslut. Den hade kunnat
förkasta utskottets förslag, om den ansett detsamma vara grundlagsstridigt.
Jag medgifver således icke, att konstitutionsutskottets
förslag är åt beskaffenhet att afskära Andra Kammaren tillfälle
att fatta beslut i saken.

Vidare har man utgått från begreppet sammanjemkning och
sagt. att det innebär, att båda parterna skola afstå något eller
gifva något. Jag erkänner, att aet är den vanliga formen för
sammanjemkning, men icke att det är den enda formen för sådan.

Den bestämningen, att båda parterna skola gifva eller afstå något,
är eu tillfällig bestämning i begreppet: sammanjemkning. Det
väsentliga för detta begrepp är att vara en åtgärd, hvarigenom två

Sirter, som hafva olika meningar, blifva ense om samma mening.

etta är sammanjemkningens begrepp, och mot det strider ingalunda,
att den ena parten kan gifva helt med sig.

Vidare kan jag icke underlåta att påpeka, huru lätt en deductio
in absurdum erbjuder sig gent emot den uppfattning, mot hvilken
jag vänder mig. Om båda kamrarne fattat beslut i grundlagsfrågan
och den Första Kammaren dervid bestämt antalet stadsrepresentanter
till 75 och den andra bestämt det till 76, så skulle icke
någon sammanjemkning efter den ståndpunkten kunna ske. Alltså

Första Kammarens Prof. 1892. N:o 20.

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring af § skulle konseqvensen blifva den, att ju större likheten är mellan
13 riksdags- kamrarnes beslut, desto mindre möjlighet lins till sammanjemkning.

OfortfT Vidare har man sagt, att det af utskottet upptagna sättet för

sammanjemkning strede mot konstitutionel praxis och hotar att
införa en farlig praxis. Det har dock från den sidan medgifvits,
att det är ett arf från den gamla Riksdagen till den nya Ja, vi
hafva fått saken från den gamla riksdagsordningen. Skyldigheten
för utskotten att sammanjemka går igen från den gamla till den
nya riksdagsordningen. När man nu oförändradt intagit denna
befallning till utskotten från den gamla i den nya riksdagsordningen,
måste man väl också erkänna, att utskottet bör lyssna till
den tolkning, som den gamla Riksdagen gifvit åt denna bestämmelse.
Mig synes det derför som om man velat sätta sig emot
utskottets förslag icke derför att det strider mot gammal praxis,
utan derför att man vill sätta eu gräns för den praxis, som hittills
galt. Man är rädd för en ordning sådan som den nu i fråga
varande. För min del anser jag det i allmänhet vara eu fördel,
om kamrarne kunna blifva ense. Vidare vill jag framhålla, att
den ena kammaren har full rätt att i hvarje särskildt fall pröfva,
huruvida ett sammanjemkningsförslag är befogadt eller icke. Slutligen
tror jag det icke vara behöfligt att så mycket undersöka
denna sak, ty för mig står det klart, att 63 § riksdagsordningen
icke lemnat åt konstitutionsutskottet att undersöka hvad följden
kan blifva i det eller det fallet, utan helt enkelt ålägger utskottet
att, så vidt möjligt är, så vidt de olika meningarna ej gå åt väsentligen
skilda håll, åstadkomma en sammanjemkning. Och jag tror
icke att någon, som ser det ringaste på sakens innehåll, kan neka
till, att här varit eu möjlighet till sammanjemkning.

Det var utskottets pligt att framlägga detta förslag, och har
Första Kammaren en gång tagit det kongl. förslaget, bör den icke
tveka att bifalla detta, ty hade den kong!, propositionen föreslagit
80 representanter för städerna i stället för 75, så hade kammaren
säkerligen tagit det lika väl som det nu godkända.

Dertill kommer ännu en omständighet, den nemligen, att förslaget,
som i hufvudsak är lika med det kungliga, nu antagits och
rekommenderas icke blott af båda landtmannapartierna, utan äfven
af stadsrepresentanterna. Detta talar för framgång 1894.

Jag skulle kunna vara med om återremiss, men då Andra
Kammaren nu lagt betänkandet till handlingarna, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nyström: Det förhåller sig nog så, att det är föga skäl
att här mycket tala om realiteten, innan formfrågan blifvit utredd
och utdebatterad, och för den skull har det varit som sig bör, att
de statsrättskunnige och i konstitutionel praxis förfarne af kammarens
ledamöter drabbat samman för att klargöra frågans formella
innebörd. Mig synes dock, att denna utredning om frågans formella
sida nu kan anses i det närmaste undangjord och att man derför
skulle kunna med full kännedom om frågans beskaffenhet i sådant
afseende öfvergå till dess reala sida. Jag vill dock gent emot herr

Lördagen den 2 April.

K:o 20.

Törnebiadh, som varnade kammaren för att fatta beslut under trycket Ändring af §
af eu uppjagad stämning, invända, att nog vore det synd att säga 13 riksdagsatt
här under den förda diskussionen förnummits någon vidare hög
stämning eller uppfattning. Tvärt om bar jag funnit diskussionen °r
vara utpreglad åt den torraste formalism, möjligen då och då
genomdragen af den kautschuk, om hvilken den ärade talaren
nämnde.

Jag ber emellertid om ursäkt derför, att äfven jag kommer att
säga några få ord om det föreliggande sammanjemkningsförslagets
formella sida. Det förefaller mig klart, särskildt på grund af de
exempel, som anförts af utskottets ärade ordförande och friherre
Barnekow, att det skulle leda till rena orimligheter, om man skulle
anse en sådan sammanjemkning vara förbjuden, hvilken innebure.
att den ena af Riksdagens kamrar med frångående af sitt förut
fattade beslut förenade sig om det beslut, hvarvid medkammaren
stannat. Det är nemligen genom de anförda exemplen tydligt, att
det uppkommit och måste uppkomma många fall, der skilnaden
emellan kamrarnes beslut, ehuru må hända af rätt obetydlig art,
icke är sådan att den kan klyfvas i tu. Skulle det då vara skäl,
att konstitutionsutskottet och kamrarne, genom att i dag faststäldes
ett prejukikat att i sådan händelse sammanjemkning icke finge
ske, beröfvades möjligheten att följa den anvisning, som grundlagen
i detta afseende gifver, då grundlagen visat sig så angelägen
om sammanjemkning af skiljaktiga beslut, att den uttryckligen
säger, att sådan sammanjemkning skall försökas, då meningarna
äro skiljaktiga vare sig i hufvudsak eller i fråga om bisaker. Således
angifver grundlagens egen lydelse, att allt skall göras för att
man måtte få en sammanjemkning till stånd, hvarför det ej kan
vara skäl att i dag fastställa ett prejudikat, som i ett oberäkneligt
antal fall skulle göra sammanjemkning omöjlig. Om jag ej misstager
mig, var det ock detta argument som i utskottet blef afgörande Vidare

har blifvit sagdt, att utskottets förslag icke blifvit
stäldt till båda kamrarne, men jag vill i detta afseende hänvisa
till hvad som skett i dag, då också Andra Kammaren haft frågan
under behandling och slutligen afgjort densamma, hvarför det
måtte kunna antagas, att Andra Kammarens pluralitet icke haft
något att anmärka mot det sätt, som konstitutionsixtskottet valt för
att fullgöra sin pligt att söka sammanjemka kamrarnes stridiga
beslut. Då Andra Kammaren behandlade frågan, kunde den nemligen,
i fall den icke gillat konstitutionsutskottets tillvägagående,
förutom att välja den af herr Billing omnämnda utvägen att förkasta
utskottets förslag, hafva beslutat om återremiss af frågan till
utskottet. Andra Kammaren har emellertid beslutat att lägga betänkandet
till handlingarne och derigenom enligt min mening uttryckt
sitt gillande af konstitutionsutskottets uppfattning, samt
skild t saken från sig.

Under sådana förhållanden tror jag, att något tal om återremiss
icke bör vidare här förekomma.

Sedan jag sagt dessa ord om den formella sidan af frågan,

M:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ändring eif §
13 riksdagsordningen.

(Forts.)

anhåller jag att få återkomma till realiteten, dervid närmast upptagande
friherre Leijonhufvuds anförande. Denne talare berörde
frågans reala innebörd och angaf sina skäl, hvarför man icke nu
borde antaga detta förslag, utan fast mera vänta till år 1893.

För mig ställer sig emellertid frågan något annorlunda. Det
skulle kunna inträffa, att våra kamrater från landtmannapartiet i
Andra Kammaren vid närmare besinnande funne sig hafva medgifvit
för mycket åt städerna eller att deras valmän befunnes hafva
en sådan mening. Men om en sådan tanke skall göra sig gällande,
lärer detta icke kunna ske på annat sätt, än att vid 1893 års riksdag
i ämnet väckes ett nytt förslag, som då skulle blifva lika med
Kongl. Maj:ts proposition till denna Riksdag. Men ett sådant förslag
måste komma från Andra Kammarens landsortsrepresentanter, och
icke från oss. Kommer ett sådant förslag från Andra Kammarens
landtmannaparti, är också dess framgång betryggad, det blifver
nästa år hvilaude jemte det som möjligen i dag kommer att antagas,
och vi hafva vunnit det af Första Kammaren i första rummet
omfattade förslaget till frågans lösning. Är deremot stämningen
bland landtinannarepresentanterna i Andra Kammaren eller deras
valmän icke sådan, att ett dylikt förslag väckes, är detta ock ett
säkert tecken på att icke något mera kan vinnas än som erhålles
genom antagande af nu föreliggande sammanjemkningsförslag, och
i sådan händelse är det naturligen af yttersta vigt, att detta förslag
hålles vid lif.

Med få ord sagdt, under antydda förhållanden kan år 1893
framkomma ett förslag, som ännu bättre än det förevarande tillfredsställer
Första Kammaren, men ett sådant förslag måste komma
från landtmannapartiets majoritet. Kommer deremot icke ett
dylikt förslag, är det alldeles uppenbart att icke något annat förslag
kan genomföras än det, vi nu må hända stå i begrepp att förklara
hyllande. Jag ber härvid att å nyo få fästa uppmärksamheten
på att, om detta förslag förklaras hyllande, det ändock icke
finnes något, som hindrar att vid 1893 års riksdag förslaget n:o 2,
om det verkligen framkommer, också förklaras hyllande.

Ingenting af vigt kan således förloras genom att detta förslag
förklaras hyllande, hvaremot man vinner den fördel att, om icke
något nytt förslag framkommer, här dock finnes en fästepunkt för
de önskningar i ämnet, som jag tror temligeu allmänt omfattas i
denna kammare. Förkastas deremot det förevarande förslaget och
intet annat förslag framkommer år 1893, stå vi utan annan utväg
än att afvakta en ny valperiod, och då torde det visa sig vara för
sent att få frågan lyckligen löst. Yi hafva då försuttit våra fatalier
och detta på ett, efter min tro, ödesdigert sätt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr A lin: Jag kan icke underlåta att ännu eu gång yttra
mig med anledning deraf att det upprepade gånger framhållits, att
den grundlagstolkning, för hvilken jag är en målsman, skulle vara
orimlig derför, att om man följde den, man skulle komma till det
resultat, att ju närmare kamrarnes beslut äro hvarandra, desto

Lördagen den 2 April.

N»S«.

svårare skulle det vara att sammanjemka besluten. Det har sagts, Ändring af §

att om t. ex. den ena kammaren beslutit, att städernas representant- 13 -riksdaga antal

skulle vara 70 och den andra kammaren faststält antalet till

75, vore sammanjemkning omöjlig. Ja, den vore det. Men hvarpå

hade en dylik skiljaktighet i besluten berott? Jo, derpå, att den

ena kammaren velat förkasta förslaget. Beslutet om en sådan

siffra som t. ex. 76 hade icke varit annat än ett maskeradt afslag.

* Gent emot den ärade ledamoten af konstitutionsutskottet, som
yttrade, att hvad konstitutionsutskottet, då det ingått med förevarande
hemställan, har gjort, icke är annat än hvad andra utskott
under en lång följd af år opåtaldt fått göra, anhåller jag att få
konstatera, att åtminstone under denna debatt icke något fall blifvit
framlagdt, som visar att från något utskott sedan 1868 gjorts framställning,
som till innehåll och form är likstäld med den nu förevarande.
Samma ärade ledamot af konstitutionsutskottet yttrade,
att Första Kammaren nyss bifallit en framställning af lagutskottet,
som skulle vara lika med den nu från konstitutionsutskottet föreliggande,
nemligen då kammaren biföll lagutskottets hemställan i
dess memorial n:o 31. Detta är alldeles icke förhållandet. Lagutskottets
berörda hemställan gjordes, sedan kammaren återförvisat
den punkt, som utgjort föremålet för denna hemställan, och ett
sådant fall som det, hvilket här föreligger, förelåg således icke,
då kammaren biföll den ifrågavarande framställningen.

Det är detta jag önskat att få påpeka. Jag skall icke vidare
upptaga tiden.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande memorial yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels afslag derå, dels ock att memorialet skulle
visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf och
sedan till kontraproposition dervid antagits afslag å utskottets
hemställan, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den som bifaller hvad konstitutions utskottet hemstält i sitt
memorial n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

N;o SO.

Lördagen den 2 April.

Ändring af §
13 riksdagsordningen.

(Forts.)

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—84;

befunnos

Nej-38.

Härefter erhöll herr Ekman på begäran ordet och yttradé:
Jag anhåller att till kammarens protokoll få afgifva min reservation
mot det fattade beslutet.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 30 nästlidne mars och under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 16 regeringsformen äfvensom motion om tillägg till
samma § och till § 86 regeringsformen.

Ifrågasatt
tillägg till §
16 regeringsformen.

1 punkten.

Herr Borg: Jag ber att få instämma i den af herrar Ljungman,
Bengtsson, Björkman m. fl. afgifna reservationen.

Herr Nyström: I olikhet med den föregående talaren skall
jag bedja att få yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan.
I en fråga, som tilldragit sig så mycken uppmärksamhet, torde
det väl ändå icke vara så ur vägen att med några ord belysa den
närvarande ställningen, ty denna ställning är mycket intressant
och den har till och med tagit intryck af de förhållanden, som på
allra sista tiden uppstått. Jag lofvar att icke draga ut det
för länge.

Mig synes, att svenska medborgares församlingsrätt och församlingsfrihet
är tryggad nu, icke genom en kongl. förordning
utan genom lag nemligen strafflagens kap. 10 § 15, hvilken lag
har all den fasthet och säkerhet, som för allmän lag kan och bör
förutsättas. År nu rätten redan lagligen tryggad, har man väl fog
att säga, att denna rätt, då man ser saken från individens synpunkt,
icke hlifver bättre, med andra ord, att det för den enskilda medborgaren
blir hvarken bättre eller sämre stäldt med hans frihet
och rätt i detta afseende, om grundlagsförändringen antages. Ty
den enskilda medborgarens görande och låtande dömes ju icke
efter grundlag utan efter allmän lag och i dennas lydelse är, åtminstone
nu, ingen ändring påkallad. Således skulle man icke
förändra den nuvarande ställningen eller medgifva ytterligare förmåner
än som nu finnas. Vidare förmodar jag, att äfven om i
fråga varande bestämmelse inkomme i grundlagen, skulle grundlagsbudet
lika väl som allmänna lagens nuvarande föreskrifter behöfva
såsom appendix en ordningsstadga, och denna ordningsstadga
komme väl att innehålla ungefär detsamma som den nuvarande,
d. v. s. gifva samma — efter min tanke ogrundade — anledning till

X:o 20.

Lördagen den 2 April.

klagomål. Det synes mig sålunda, att hvad från motionärens sida Ifrågasatt
framstälts visserligen icke skulle lända dem, som i första rummet J

åsyftades, till förmån. j . fZT

Men om förslaget icke bjuder någon fördel, synes det mig (Forte.)
dock deremot innefatta betydliga olägenheter, möi ligen till och
med faror. Det kan knappt förnekas att motionen kommit fram i
olämplig tid. Det är ett faktum att församlingsrätten hos oss
missbrukats, det är sannolikt att den kommer att än mera missbrukas
i tider som stunda. Det möte från 1890, som beskrifvits i
den brochyr, som jag bär håller i handen, hade åtskilliga betänkliga
drag. Än värre gick det till för en tid sedan på Mosebacke,
der man, säges det, rent af uppmanade till mord — visserligen till
en början blott småmord, men jag förmodar att äfven dessa hafva
sina olägenheter för dem, som blifva utsatta för experimentet.

Vidare hafva vi förberedelserna till det uppträde detta år som var
rigtadt mot Stockholms stadsfullmägtige. Slutligen ett och annat
bidrag från våra strejkers historia m. m.

Allt detta, ehuru i sig betänkligt, är dock af ringa betydelse
i jemförelse med erfarenheterna i utlandet — i Spanien, Berlin,

Paris med flera ställen. Der få vi syn på ett nytt fenomen, nemligen
att bakom socialisterna arbetar sig fram ett nytt lager, anarkisterna.
Under sådana förhållanden kan det vara betänkligt att
ur lagen stryka bestämmelsen om det som »allmän ordning störer»
och likaså betänkligt att införa hithörande bestämmelser i grundlagen
och derigenom göra dem mera orörliga än må hända tidens
kraf komma att påkalla. Allmän lag har ju nödig fasthet, men
den kan dock ändras i tid, om förhållandena sådant kräfva, och
der en grundlagsändring måhända komme för sent. Det synes,
som sagdt, icke nu vara rätta tiden att orubbligt fastslå, hvad man
under möjligen kommande oroligheter kan behöfva ändra.

Då alltså enligt min tanke genom den föreslagna grundlagsförändringen
intet skulle vinnas, men väl åtskilligt äfventyras,
yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

2 punkten.

Hvad utskottet liemstält bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 30 sistlidne mars och den 1 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om
tillägg till gällande bestämmelser i riksdagsordningen rörande val
till Riksdagens Andra Kammare.

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om bestäm- i punkten,
mande af viss

,.. ,Herr BorS\ JaS ska11 ihälla att få instämma i motionärens
män till förslag om valdagens utsättande till 2:dra söndagen i september
Andra Kam- månad. Jag kan icke finna mig öfvertygad af de skäl, som konmaren.
stitutionsutskottet anfört mot ett sådant förfarande, och detta huf(Forts.
) vudsakligen af tre skäl. Utskottet säger nemligen: »många skulle
på grund af sin religiösa öfvertygelse anse sig ej kunna deltaga
i riksdagsmannaval, som anstäldes å söndag». Jag frågar, om riksdagsmannaval
kan anses vara af den beskaffenhet, att det icke eu
gång må ställas i samma kategori som kommunala och kyrkliga
val och åtskilligt annat, som å söndag förekommer i det sociala
lifvet. Det vore märkvärdigt nog, om riksdagsmannaval skulle anses
för någonting så simpelt, att det till och med bör sättas tillbaka
för kungörelser, som hvarje söndag läsas upp i kyrkorna, tillkännagifvanden
om egendoms- och kreatursauktioner o. s. v. Det förefaller
mig alldeles icke lämpligt att så betrakta denna sak. För
min del anser jag, att ett riksdagsmannaval är mycket vigtigare
än alla förutnämnda saker, och att det till följd deraf icke borde
ligga något hinder i den religiösa öfvertygelsen för att anställa
detta val på en söndag. Jag har aldrig hört några religiösa betänkligheter
vid att förrätta kommunala val på söndagen, och kan
derför icke inse, hvarför dylika betänkligheter skulle göra sig
gällande i fråga om riksdagsmannaval.

Utskottet säger vidare, att det i öfrigt vore »tvifvelaktigt,
huruvida möjlighet förefunnes att å söndag förlägga valen till sådan
tid, att gudstjensten derigenom icke stördes eller hindrades». Jag
frågar, om det skulle vara omöjligt för en prest — han må nu vara
än så beskaffad i afseende på sitt förstånd — att under 3 års tid
uttänka en metod, hvarigenom gudstjensten å en söndag icke råkade
i kollision med ett riksdagsmannaval''? Skulle icke ett sådant
val kunna hållas t. ex. vid tvåtiden, när gudstjensten hålles
klockan 12?

Något synnerligt hinder härför kan jag ej se.

Den tredje anmärkningen är den, att valet skulle blifva besvärligt
i de större städerna och der knappast låta sig göra, »då tiden för
valen derstädes måste utsträckas öfver en stor del af dagen, om
valmännen skulle beredas tillfälle att få afgifva sina röster och få
göra det på ett för dem lämpligt sätt». Enär i de stora städerna
finnas flera vallokaler, kan jag icke inse, att den anmärkningen
heller förtjenar något afseende.

Då jag således icke kan gilla någon af de anmärkningar, som
konstitutionsutskottet gjort mot motionen i denna del, får jag härmed
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Ruuebeck: Då senaste valen till riksdagsman i Andra
Kammaren förekommo, voro i åtskilliga af de allmänna tidningarna
synliga i främsta rummet stora loford öfver de valförrättare, som
bestämt söndagen till valdag, men på samma gång skarpa före -

Lördagen den 2 April. 41

bråelser till de valförrättare, som icke valt söndagen till valdag.
För min del får jag bekänna, att liksom jag då tillhörde dem,
hvilka klandrades, är jag fortfarande af den mening, att söndagen
icke hör bestämmas till valdag. Nu för tiden är det ingalunda
svårt — det visar erfarenheten — att få äfven på landet allmänheten
samlad till allmänna val hvilken dag som helst; och det
behöfves icke många och stora upprop eller ens synnerligen vigtiga
angelägenheter för att eu ganska talrik menighet skall strömma
till en sammankomst, ja, det har visat sig, att allmänheten mången
gång kommer allt för mangrant, då hvad som skall förehafvas är allt
annat än godt och saknar allt värde. Således är det icke brist på
tid och tillfälle, som hindrar valmännen att samlas äfven på en
söckendag, såvida verkligt intresse för valets utgång finnes. Jag
anser icke, att jag såsom valförrättare handlar rätt, om jag, ehuru
jag känner och vet att inom min valkrets finnas personer, som af
religiösa skäl önska att söndagen icke blir valdag, dock utsätter
valförrättningen till en sådan dag, äfv|n om ett större antal skulle
önska företrädesvis den dagen. Då man i vår tid talar så mycket
om respekt för andras öfvertygelse i religiösa frågor, kan jag icke
finna, hvarför icke deras åsigt på det religiösa området, hvilka
icke obetingadt omfattat de nya lärorna, utan hålla fast vid de
gamla, skall vinna lika mycket hänsyn som de andras. Och när
en önskan gör sig mer eller mindre gällande inom valkretsen, att
söndag icke bör tagas till valdag, anser jag för min del det såsom
en skyldighet för valförrättaren att beakta denna önskan. Denna
uppfattning leder äfven dertill, att jag icke finner det välbetänkt att
i lag föreskrifva, att riksdagsmannaval skall förrättas just på söndag.
För min egen del anser jag det visserligen icke orätt, att riksdagsmannaval
hållas på den dagen, men då jag vet, att det fiunes
många personer, som icke vilja, att den dagen skall användas för
sådant ändamål, anser jag, att deras öfvertygelse bör respekteras.

Det är äfven en annan omständighet, ehuru efter mitt förmenande
mindre betydelsefull, som talar emot motionärens förslag,
nemligen att det nog blefve svårt att finna eu dag, som skulle
passa för alla orter inom landet.

Den siste talaren yttrade, att det icke borde vara mera störande,
att riksdagsmannaval hållas på söndag än att kungörelser om auktioner
uppläsas från predikstolen. Derpå vill jag svara, att dessa
kungörelsers uppläsande från predikstolen är ingen skyldig att höra
på, utan han kan mycket väl lemna kyrkan, när dessa kungörelser
skola uppläsas. Jag förstår icke sammanhanget häremellan. Ingen
blir ju derigenom beröfvad någon rättighet. Väljer man åter söndag
till valdag, då måste en del personer antingen uppoffra sin
öfvertygelse om det lämpliga eller olämpliga i en sådan förrättning
å en dylik dag eller också uppoffra rättigheten att begagna
sig af sin valrätt.

Vidare har det sagts, att på många ställen och ganska allmänt
förekommer handläggning af kommunala angelägenheter på söndag.
Jag har i många år varit ordförande i kommunalstämma, och jag
har någon gång, fastän endast undantagsvis, tagit ärenden före på

Ifso 20.

Om bestämmande
af viss
dag för val
af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om bestämmande
af viss
dag för val
af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

söndag, men det har vant egentligen då det galt högst obetydliga
saker, fast jag derjemte gjort det ett par gånger för att se, om det
skulle föranleda dertill, att stämman blef mera besökt då än på en
söckendag. Erfarenheten har emellertid visat ett alldeles motsatt
resultat, och då jag blifvit allt mer och mer underkunnig om mångas
inom kommuuen önskan att sådaua val icke må hållas å söndag,
har jag, trots af kommunallagen medgifven rättighet att utsätta
dem då, ansett mig böra respektera andras åsigt härutinnan
och icke göra det.

Om man således håller fast dervid, att man bör respektera
andras öfvertygelse i frågor af så ömtålig art som denna, och då
ingenting egentligen vinnes genom att särskildt välja söndagen till
valdag — ty vill man bestämma eu valdag för hela riket, så kan
man ju lika gerna taga eu söckendag — får jag, herr talman, yrka
afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Friherre Barnekow: Sedan den siste ärade talaren yttrat sig,
har jag intet annat att g?5ra än att instämma i hans uttalanden.

Herr Borg: Med anledning af den näst siste talarens anförande
tillåter jag mig blott anmärka, att han icke torde haft tillräcklig
erfarenhet i afseende på folkets benägenhet att infinna sig
vid riksdagsmannaval. Statistiken visar nemligen, att ett så ringa
antal af de valberättigade infinna sig vid dessa val, att det för
nämnda kategori af landets invånare är nära nog en skam. Jag
behöfver, för att styrka mitt påstående, blott hänvisa till den officiella
statistiken, hvaraf man kan finna, huru få både i städerna
och på landet som deltaga i riksdagsmannavalen. Ur denna synpunkt
skulle det väl vara skäl att uppmuntra till ett allmännare
deltagande i dessa val, och en sådan uppmuntran skulle tvifvels
utan ligga deri, att de skedde på en dag, då valmännen disponera
sin tid, och icke såsom nu på en dag i veckan, då de fleste äro
upptagne af enskilda bestyr, som förhindra dem att infinna sig.

Denna fråga har många gånger varit före och blifvit på samma
sätt som nu mottagen både af konstitutionsutskottet och kammaren,
och det kan således icke falla mig in att ingå på en ytterligare
diskussion öfver frågans realitet, ty jag anser att med de
åsigter, som äro rådande i denna kammare, det icke i något afseende
skulle gagna. Men jag har velat uttala, att jag anser söndagens
bestämmande såsom valdag både för folket, valförrättarne,
och Riksdagen vara önskvärdt, och jag hoppas också att i framtiden
söndagen blifver antagen såsom valdag.

Då motionären icke formulerat något yrkande, och det således
kan hända vore oformligt, om jag nu skulle framställa ett sådant,
ber jag i stället få föreslå återremiss.

Herr Rudebeck: Jag ville endast säga, att valstatistiken,

som af den siste ärade talaren åberopades, alldeles icke är mig
främmande, men enligt min öfvertygelse komma siffrorna i denna
statistik icke att i nämnvärd mån förändras derigenom, att genom

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

lagbestämmelser riksdagsmannaval i hela landet utsättas till eu
söndag. Såsom min egen erfarenhet her jag att få ytterligare betona,
att kommunalstämmor som hållas på söndagar icke kalla
flere deltagare än de som ega rum på söcknedagar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Friherre Barnekow: Då det talats om erfarenhet i denna sak,

ber jag få upplysa den förste ärade talaren, att äfven jag vill tillmäta
mig sådan. Jag har under snart 25 år varit ordförande i
kommunalstämman i eu stor församling och under denna tid verkligen
varit tvungen att en eller annan gång utlysa sammanträden
att hållas på söndagar. Och vet den ärade talaren, huru dessa
försök aflupit? Jag har ibland blifvit nödsakad att gä ut på vägen
och hemta in deltagare i stämman för att icke sjelf blifva ensam
beslutande om förekommande ärenden. För egen del är jag glad
att tillhöra en församling, som håller hvilodagen i helgd och njuter
af att det finnes en hvilodag, ty då man arbetat under veckan
sex dagar, är det ett verkligt behof som tillfredsställes, då den
sjunde egnas åt hvilan. Äfven om man ringaktar religiösa föreställningar
i detta afseende, så är det i verldsligt hänseende af
obestridd nytta och gagn, att man hvilar på den sjunde dagen.
Men skall det blifva någon verklig hvila, bör hvar och en medlem
i samhället så mycket som sig göra låter den dagen känna sig fri,
och detta sker ej, om lag bestämmer, att vissa företag, som äro
verldsliga ting, på den dagen skola verkställas, och, i motsats till
den förste talaren, önskar jag, att Första Kammaren allt fortfarande
och under hela sin existens måtte vidhålla den uppfattningen, att
sjunde dagen i veckan bör vara en hvilodag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner dels på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragn- ounkten hemstält, dels ock derpå att
punkten skulle visas åter ti. utskottet; och förklarades den förra
propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Herr Rudeheck: Då jag liksom flera andra ledamöter från

denna kammare vid behandlingen af denna fråga i utskottet varit
af motsatt mening med den, som blifvit utskottets beslut, får jag
anhålla att få yttra några ord.

Motionären åberopar det förhållandet, att genom försummelse
af kommunalstämmoordförande valprotokoll utebhfvit eller inkommit
ofullständiga. Hvad beträffar valprotokolls uteblifvande, föreställer
jag mig, att det numera är mycket sällsynt, att ordföranden i eu
kommunalstämma underlåter att till domaren insända valprotokoll.
Deremot är det möjligt, att sådana inkomma ofullständiga och sålunda
icke kunna användas vid valförrättningens slutliga handläggning.
Jag betvifla!- emellertid, att någon egentlig fördel vinnes

Om bestämmande
af viss
dag för val
af riksdagsmän
till
''Andra Kammaren.

(Forts.)

Ifrågasatt
ändring af
$ IS riksdagsordningen.

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Ifrågasatt
ändring af
§18 riksdags
ordningen.
(Forts.)

genom ett förslag sådant, som det utskottet har antagit. Det skulle
enligt utskottets förslag åligga valförrättaren att bestämma viss
dag för valets afslutande, inom hvilken tid protokollen skola vara
till valförrättaren insända. Om protokollen icke dä inkommit,
skulle valförrättaren de felande skyndsamt infordra. Huru infordrandet
skulle tillgå, är emellertid icke närmare angifvet, och såsom
af utskottets motivering synes, har det varit tvekan, om härvid
kronobetjeningen skulle anlitas, eller om infordrandet skulle
ske genom reqvisition med posten eller på annat sätt. Skall emellertid
valförrättaren enligt grundlagens bestämmelse göra påminnelser
om protokollen eller infordra desamma, synes det mig, som
borde det finnas stadgad en påföljd för den händelse, att hans påminnelse
icke skulle hörsammas, ty i annat fall blir denna af föga
verkan. Valförrättaren har, då han affattar kungörelsen om valen,
enligt min uppfattning en ganska vidsträckt rätt att i denna kungörelse
gifva en vägledning åt ordförandena i kommunalstämmorna,
dels för den händelse desse icke skulle förstå, att de sjelfve skola
skicka in protokollen till domaren, och dels beträffande tiden då
valförrättningan skall afslutas, så att deraf tydligen framgår, när
protokollen böra vara insända. Så vidt jag kunnat erfara, härunder
den senaste tiden ytterst sällan och i min trakt aldrig någonsin
förekommit, att protokollen alldeles uteblifvit, hvaremot nog
inträffat, att de varit ofullständiga och derför måst kasseras. Detta
missförhållande afhjelpes emellertid icke genom den förändrade
lydelse, som utskottet föreslår af § 18 riksdagsordningen. Vill man
vinna detta mål och icke anser hvad motionären föreslagit vara
till fyllest, synes det mig liksom de öfriga reservanterna, att flera
skäl tala för en sådan bestämmelse som den, att en kommunalstämmas
ordförande skulle vara hemfallen under strafflagen, om
han vid en så vigtig förrättning som denna icke iakttoge de gifna
föreskrifterna. För att bringa enhet i sättet för de ifrågavarande
protokollens affattande och undvika de nu ofta förekommmande
olikheterna här vid lag, vore enligt min uppfattning den enkla åtgärden
tillfyllestgörande, att formulär till valprotokoll tillhandahålles
kommunalstämmornas ordförande.

Då jag således anser, att ingå bestämmelser vare sig behöfvas
eller böra i grundlagen upptagas för att afhjelpa de af motionären
åsyftade missförhållandena, tillåter jag mig att yrka afslag på utskottets
förevarande hemställan.

Herr dac son: Den nu föreslagna grundlagsförändringen stöder
sig på den berättigade fordran, att riksdagsmannauppdraget skall
vara frukten af valmännens förtroende och icke af en eller annan
kommunalstämmoordföraudes uraktlåtenhet att insända valprotokoll,
som skulle utvisat ett annat resultat. Jag är visserligen
mycket benägen att tro, att sådan uraktlåtenhet sällan inträffat,
och att det är ännu sällsyntare, att den föranleder ändring af valresultatet.
Vi veta dock, att för några år sedan det i en valkrets
i södra Sverige inträffade, att kommunalstämmoordföranden i stället
för att skicka in valprotokoll sände meddelande, huru rösterna ut -

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

fallit, i sådan form, att det ej kunde såsom valprotokoll betraktas Ifrågasatt

och att fullmagt för tv utfärdades för annan person än den som fått af

de flesta rösterna. Ed sådan händelse är eu abnormitet, som fäster ''■

sig hardt i minnet och drifver personer att påkalla afhjelpande af (Fort!)

ett slikt missförhållande. Det låter sig icke heller förneka, att

sådant kan inträffa i många valkretsar lika väl som i en, antingen

mala fide eller bona fide, ehuru, såsom jag hoppas, i de flesta fall

bona fide. Då den till grund för motionen liggande princip är

rigtig och syftemålet godt, synes det mig, att framställningen icke

bör mötas med afslag, med mindre förändringen skulle medföra

stora praktiska olägenheter, hvithet dock alls icke är händelsen.

Man har endast kunnat anföra ett verkligt skäl deremot, och det
är så fjäderlätt som möjligt, nemligen att valförrättningens afslutande
derigenom skulle fördröjas. Det är visserligen sant, att tiden
mellan det egentliga valet och valförrättningens afsilande måste,
om den föreslagna ändringen blir lag, göras något längre än nu.

Men i de flesta valkretsar skulle dock icke behöfvas längre tillökning
i tiden än 5 eller 6 dagar, ty snabb postgång finnes numera
på de flesta ställen, och vidare kunde tiden, inom hvilken valprotokollen
borde vara insända, bestämmas kortare än den tid, som nu
måste lernnas mellan sjelfva valet och rösternas sammanräknande
för att man icke skall riskera att genom knappt tilltagen tid valprotokoll
för sent inkomma. Hvad beträffar tillökningen i besväret
för valförrättareu, om man dervid vill fästa sig, blefve det ytterligt
ringa, helst påminnelser nog icke ofta skulle komma i fråga, och
för valförrättareu bör det vara mycket behagligare att kunna infordra
felande valprotokoll än att nödgas utfärda fullmagt för en
annan än den som rätteligen blifvit vald. I den afgifna reservationen
säges, att saken väsentligen kan hjelpas genom att bestämma
ansvarspåföljd för kommunalstämmoordförande, hvilka underlåta
att i rätt tid insända valprotokoll. Ja, eu sådan påföljd kunde
visserligen vara till nytta i de fall, då mala fides ligger till grund
för försummelsen, men i de flesta fall torde vederbörandes uraktlåtenhet
att sända in valprotokollen härröra af glömsKa, och vi
veta alla af egen erfarenhet, att personer, som hafva eu pligt att
uppfylla, kunna af glömska uraktlåta densamma lika väl då de
hafva att vänta straff derför, som då det icke finnes någon sådan

oaieues synes mig alla skäl tala för bifall till utskottets förslag,
hvarom jag härmed, herr talman, framställer yrkande.

Hrr Wieselgren: På det att icke den sista ärade talaren skall
synas stå ensam i kammaren om sin i frågan uttalade mening, får
jag, då jag hyser öfverensstämmande åsigter med de af honom
uttalade, instämma i det af honom framstälda yrkandet.

Herr Alin: Jag anhåller att få instämma i hvad herr Olaeson
anfört, och att lika som han få yrka bifall till utskottets förevarande
hemställan.

uåföiid stadgad

Jf:o 20.

4 f»

Lördagen den 2 April.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de derunder framställa yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält och
vidare på afslag derå, samt förklarade sig finna den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i 2
punkten af sitt utlåtande n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—35;
Nej—58.

Om åtgärder Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30
mat missbruk sistlidne mars under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 6, i anled"af
otä handel n*n£ väckt motion om lagstiftning till förebyggande af missbruk
med ost. vid beredning af och handel med ost, hvari ingår annat fettämne
än sådant, som framstälts ur mjölk.

HerrDickso n, Ro bert: Motionen och den behandling, densamma
vunnit i Andra Kammaren, antyda en önskan, att denna fråga
måtte lösas på något sätt. För min del finner äfven jag det vara
önskvärdt, att man kunde förhindra, att sötmjölksost förblandas
med margarinost. Jag inser dock, att författningen om handeln
med margarinsmör icke kan i detta fall vara fullt tillämplig. Margarin
kan ju jemförelsevis lätt skiljas från natursmör, deremot kan
margarinost skiljas från annan ost endast då den är omogen. Det
torde derför vara skäl att stämpla margarinost på ett sådant sätt,
att en köpare kan förvissa sig om hvad det är för vara han får.
Jag föreställer mig, att en kontroll här vid lag skulle kunna åstadkommas,
och jag tror att de undersökningar, som erfordras, skola
kunna verkställas genom Kongl. Maj:t.

Af sådan anledning yrkar jag bifall till min reservation.

Herr Kockum: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag. I olikhet med den föregående talaren anser jag, att Kongl

Lövdagen den 2 April.

N:o 20.

Maj:t icke skall kunna vara i stånd att göra en fullständig utredning
i denna sak. Det är nemligen icke detsamma att tillverka
smör som att tillverka ost. Tillverkningen af smör sker på rent
mekanisk väg, man samlar genom kärningen de uti mjölken flytande
smörkulorna till smör. Osten deremot beredes såsom hvar
och en vet genom en kemisk process, då genom tillsättning af löpe
ostämnet fälles ur mjölken. Detta ostämne blir då sammanfördt
genom olika manipulationer, beroende på, huruvida man vill hafva
en tät och fast massa eller en pipig massa. Tät och pipig ost
äro de två hufvudafdelningarna för ostsorterna, och sedan komma
många underafdelningar. Numera köper ingen ost annat än efter
smak eller efter de olika namn, hvarunder ostsorterna försäljas.
Man hvarken begär eller i handel utbjuder numera till salu ost
under benämning sötmjölksost eller skumost, utan begagnas vanligen
namn såsom schweitzer-, holländsk-, eidamer- eller cheddarost,
allt efter de olika namn ostsorterna hafva. Om det föreliggande
förslaget antages, torde ganska stora svårigheter uppkomma
vid osttillverkningen, ty man skulle då icke få tillsätta
ett ämne, hvarigenom ost icke blir sämre, utan tvärt om mera närande.
Det är högst få ostsorter, som bestå endast af rent ostämne.
De billiga sorterna äro ofta försatta med kummin, kryddnejlikor
och äfven konjak, allt för att göra dem smakligare. Den
nu ifrågavarande osten är tillsatt med ett främmande fettämne för
" att göra den smakligare och mera närande; detta kan man väl ej
benämna förfalskning, och ej heller kan derför behöfvas en dyrbar
och för handtering hinderlig kontroll. Den inhemska tillverkningen
skulle dessutom genom ett sådant lagförslag som det ifrågasatta
komma i en sämre ställning än den utländska. Tv huru
skall man kunna kontrollera en ost, som vid tillverkningen för
flera månader sedan blifvit tillsatt med annat fettämne än hvad
som finnes i mjölken. Jag skall be få nämna en ostsort, som de
fleste af herrarne troligen ätit, nemligen roquefort-ost. Den tillverkas
visserligen af mjölk, men icke af komjölk, utan af fårmjölk.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om bifall till
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande ifrågavarande utlåtande yrkats dels bifall
till hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Dichson, Robert,
att kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Merg, Gustaf, begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu omröstningsproposition, så lydande:

Om åtgärder
mot missbruk
vid beredning
af och handel
med ost.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
m. m.

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning hefunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—65;
Nej— 80.

Herr statsrådet friherre von Essen aflemnade Kongl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i nådiga
förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
den 14 september 1883; och

2:o) angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars
hållande.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 30 nästlidne mars och den 1 innevarande april bordlagda
utlåtande n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till
definitiv förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första
Kammarens tillfälliga utskotts den 30 sistlidne mars och under
gårdagen bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckta motioner
om ändringar i förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade icke spirituösa drycker,
den 24 oktober 1885.

Punkten I.

Herr Larsson, Diss Olof: För min del skall jag taga mig
friheten anhålla om afslag å utskottets förslag och bifall till Andra

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

41>

Kammarens beslut i frågan. Jag gör det dels för frågans egen
skull, dels af rent praktiska skid. Man torde kunna vara fullt förvissad
om, att denna fråga, som enhälligt beslutats i Andra Kammaren
i år och äfven vid föregående riksdagar, skall blifva en stående
fråga vid Riksdagen, och man skall år efter år nödgas stå
här och tala om svagdricka!. Det enda sättet att förekomma detta
och eu gång få frågan utredd är att skrifva till Kongl. Maj:t, att
Kongl. Maj:t måtte låta verkställa eu utredning i denna fråga och
utfärda författning i ämnet. År det så, att Kongl. Magt efter
denna utredning förklarar, att något sådant, som här är föreslaget,
icke kan åstadkommas, så måtte val också Riksdagen sedan i åtskilliga
år få vara i fred för denna fråga. Nu vet man icke hvad
man skall tro. Man vet icke, huruvida det är möjligt att sätta en
gräns emellan svagdricka och andra starkare maltdrycker. Den
ene sakkunnige säger, att det kan ske, den andra hyser tvifvel
derom. För att nu få en tillförlitlig utredning i denna fråga tror
jag, som jag redan sagt, att det skulle vara nyttigast, om Första
Kammaren ville biträda det enhälliga beslut, som fattats i Andra
Kammaren rörande denna punkt. Man finge då en saklig utredning,
och kan förslaget praktiskt utföras, så varder det nog gilladt
af Kongl. Maj:t, och kommer då in uti författningen. Visar deremot
denna utredning, att det är omöjligt att åstadkomma en sådan
gräns, som här är ifrågasatt, så kommer det att afslås på de sakkunniges
skäl, och då lärer väl denna fråga icke kunna återupptagas
hvarje riksdag. Det synes mig således, som om klokheten
bjöde, att Första Kammaren ville bifalla Andra Kammarens beslut,
hvartill jag anhåller om bifall.

Den omständigheten lärer väl icke heller kunna lemnas alldeles
å sido, att det i dessa frågor om vin och maltdrycker, som
ständigt återkomma, icke kan vara alldeles likgiltigt, om Första
Kammaren år efter år afslår desamma, oaktadt medkammarens
enhälligt fattade beslut och oaktadt det stora intresse, hvarmed
man på landsbygden följer dessa frågor. Det kan således, enligt
min tanke, icke vara likgiltigt, om Första Kammaren år efter årslår
döförat till i denna fråga och icke ens vill tillåta en sådan
utredning, som Andra Kammaren nu beslutat och som jag tror
gagnar alla parterna, tv det vill då synas, som om Första Kammaren
vore alldeles likgiltig gent emot de uykterhetssträfvanden, som
dess bättre göra sig gällande inom landet, och som man, enligt
min tanke, bör understödja.

Jag vrkar således afslag på utskottets hemställan och bifall
till det beslut, som i förevarande punkt fattats af Andra Kammaren.

Herr Reuterswärd: Jag är i allmänhet ingen vän af att
Riksdagen i tid och otid skrifver till Kongl. Maj:t och begär eu
utredning i det ena eller det andra afseende!. Det har nemligen
ofta visat sig, att när eu sådan utredning egt rum, vilja kamrarne
icke kännas vid sina foster. Med denna fråga är det dock det
speciella fallet, att, såsom den siste talaren anförde, den falska
föreställningen gjort sig gällande i landet, att Första Kammaren

Första Kammaren.* Prat. 1892. K:o 20.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af ritt,
maltdryckt r,
m. in.
(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
m. in.

(Forte.)

skulle vilja motarbeta den nu pågående nykterhetsrörelsen, hvilket
icke är händelsen. Derför anser jag en skrifvelse till Kongl. Maj:t
här vid lag vara lämplig, på det att det må visa sig, huruvida det
är en möjlighet eller icke att kunna göra den skilnad, som här
är ifrågasatt. Jag tror för min del icke att det är möjligt, men
det är ju tänkbart, att Kongl. Maj:t skall kunna, med de medel,
som stå regeringen till buds, åstadkomma det, som här begäres.
Första Kammaren visar då, att den icke gång efter annan svarar
ett bleklagdt nej på Andra Kammarens önskan och enhälliga beslut.
Jag förenar mig derför med herr Liss Olof Larsson i hans
yrkande om afslag å utskottets hemställan och bifall till Andra
Kammarens beslut i denna punkt.

Herr Eneroth: Jag kan icke finna, att någon utredning i detta
afseende är behöflig. Så vidt jag har mig bekant, har icke någon,
som blifvit stämd för oloflig ölförsäljning, gjort den invändning,
att han sålt svagdricka; men skulle en sådan invändning göras,
må det vara den tilltalades sak att styrka detta. Jag kan derför
icke anse skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om utredning
i detta ämne, vara behöflig.

Beträffande saken i öfrigt, helsades den kongl. förordningen
af den 4 oktober 1885 och kongl. kungörelsen af den 10 juli 1891
med odeladt bifall från landsbygden, icke derför att vinförsäljningen
derigenom skulle inskränkas, ty, så vidt jag vet, hafva
dessa förordningar utöfvat ringa eller ingen verkan på landsbygden,
der vin sällan såsom rusdryck förtäres, utan derför att man
trodde, att det var ett steg till inskränkning uti ölförsäljningen.
Jag föreställer mig, att, derest det som stadgats, i 11 § i nuvarande
förordning angående försäljning af maltdrycker, om försäljningen
af vin komme att gälla jemväl för försäljning af Öl, skulle kommunerna,
långt ifrån att helt och hållet förbjuda ölförsäljningen i
socknarne, tvärt om söka att erhålla de bästa personer till handel
med Öl i öfverensstämmelse med § 11. Funnes deremot inom kommunen
ingen sådan handlande, till hvilken kommunen hade ett
sådant föitroende, afsloges ansökningarna, och detta med rätta.
Kommuner bruka till och med föreskrifva sökandena vissa vilkor,
innan de lemna dem en sådan försäljning, och jag föreställer mig,
att kommunerna äfven i detta afseende skulle handla på samma
sätt. Kommunerna skulle sålunda bli i tillfälle att så ordna om
ölförsäljningen, att missbruk och öfverträdelse skulle komma att
höra till undantagen, då deremot de nu höra till regeln.

För min del yrkar jag bifall till slutet af mom. 1.

Herr Wieselgren: Då endast 1 punkten är föredragen, skall
jag inskränka mig till att tala några ord om denna. Dessa ord
skola icke blifva många.

Jag ber då att få fästa den förste ärade talarens uppmärksamhet
på, att önskemålet för Andra Kammarens beslut i denna punkt
naturligtvis är att få undandraga svagdrickat de bestämmelser,
som nu äro eller framdeles kunna blifva gällande för försäljning

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

af maltdrycker i allmänhet. Det har således icke någon betydelse, Om ändrinhuruvida
man i enskilda fall nu skulle vid domstol kunna försöka {/ar i förordfria
sig med något påstående, att man sålt icke Öl, utan svagdricka. ^deförsal I

sjelfva saken ber jag att få instämma med den förste ärade n[ng af vin,
talaren. Det är rätt bemärkansvärdt, att under det Första Kam- maltdrycker,
marens tillfälliga utskott, efter moget öfvervägande, kommit till »«■ luden
uppfattning, att något enkelt och i den icke tekniskt bildades (Forts.i

hand användbart medel för bestämmande af alkoholhalten hos
maltdrycker icke finnes, hafva deremot tvenne tekniskt bildade
personer, professor S. O. Pettersson och ingeniören R. Ekman, i
en utgifven broschyr framlagt en metod att hastigt och utan vidlyftigare
apparater kunna bestämma, huruvida sprithalten i maltdrycker
öfver- eller understiger en viss gräns, och de förmena sig
verkligen hafva funnit en sådan metod. Då det är så olika meningar
om hvad som i detta afseende är möjligt eller omöjligt,
hvad som kan göras eller icke kan göras, tyckes det vara ett ganska
praktiskt sätt att bifalla det nu föreliggande förslaget om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Då kan man någon gång få utredt,
huruvida det verkligen är möjligt eller omöjligt att få till stånd
önskade bestämmelser i detta afseende.

På dessa grunder ber jag att få instämma med dem, som yrkat
bifall till Andra Kammarens beslut.

Friherre Barnekow: I likhet med några föregående talare
skulle äfven jag önska att någon gång få slut på denna fråga, och
derför vill jag yrka bifall till skrifvelseförslaget. Man kan då
verkligen få veta, huruvida någon skilnad kan göras emellan de
drycker, hvarom här är fråga. Ett vet jag, och det är, att beträffande
bränvin kan en sådan skilnad göras. Så mycket har jag
behandlat denna sak, att jag vet, att man icke får sälja bränvin
med lägre sprithalt än, jag vill minnas, 45 procent. Jag skulle
gerna der vilja säga högre i stället för lägre. Kan man göra eu
sådan skilnad i afseende å bränvin, så kan man kanske utfinna
ett sätt att kunna göra eu sådan skilnad äfven i afseende å Öl
och svagdricka.

Jag yrkar bifall till skrifvelseförslaget.

Herr Dickson, Robert: Det utskott, som haft att behandla
motionerna, har sökt att på alla sätt bilda sig en föreställning om
möjligheten att verkställa eu sådan undersökning, som här är i
fråga. Om utskottet hade trott, att det funnes något tänkbart
medel, genom hvilket maltdryckens alkoholhalt kunnat med lätthet
bestämmas af andra än tekniskt bildade personer, .skulle utskottet
tillstyrkt skrifvelsen. Men såsom det nu är, blir det en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte tillsätta en
komité af kemister för att s"1 n ätt hittills okändt sätt

kända, hafva blifvit både undersökta och använda, och jag bär sjelf
sett den af en föregående talare omnämnda differential-alkoholometern,
uppfunnen af professor Pettersson och ingeniör Ekman.

att undersöka alkoholhalten

rycker.

De medel, som äro

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
mall drycker,
m. m.

(Forts.)

De hafva sjelfva förevisat den för mig, och jag har sett, huru som
den förevisande fått göra om sina laborationer, derför att han icke
iakttagit nödig försigtighet. Jag skulle dock icke våga taga befattning
med och bestämma alkoholhalten efter denna metod. Och
jag tror icke heller, att man kan sätta den i hand på en länsman,
svagdriksbryggare eller handlande på landet.

Ett bättre sätt är då att använda ebullioskopet. Det är dock
ganska dyrt, det kostar 130 kronor. Det fordrar en omsorgsfull
behandling. Termometern skall afläsas med stor försigtighet, och
man får noga tillse, att icke någon alkohol dunstar bort, ty då
blir utslaget origtigt. Om qvicksilfverpelarne rubbas, är instrumentet
i olag. Jag vill nu icke säga, att man bör vara filosofie doktor
för att behandla detta instument, men nog måste man hafva
sysselsatt sig med kemiska laborationer för att kunna sköta detsamma
så, att andra menniskor skola kunna rätta sig derefter.

Det har här blifvit sagdt, att det skulle vara lätt att undersöka
alkoholhalten i svagdricka, derför att man kan undersöka den
i bränvin. Det är dock en stor skilnad. Bränvinet är en alkoholstark
dryck, som man med lätthet undersöker med bränvinsprofvaren.
Men denna passar icke för drycker med låg alkoholhalt, såsom
maltdryckerna, helst extrakthalten låter instrumentet missvisa.

Jag tror icke, att det är möjligt att vinna någonting med
denna skrifvelse, och tycker icke det vara skäl att begära omöjligheter.
Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande nu förevarande punkt yrkats dels bifall till hvad utskottet
hemstält, dels ock, af herr Larsson, Liss Olof, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
herr Larssons förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Diclcson, Robert, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i punkten I af utlåtandet n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

Omröstningen företogs,
hafva utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos rösterna Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af em,
maltdrycker,
m. m.
(Forts.)

Ja—40;
Nej—50.

Punkten II.

Herr Öländer: Jag ber kammaren icke blifva förskräckt

öfver att jag skall komma att hålla något långt föredrag i denna
fråga. Det skall jag visst icke göra. Jag har reserverat mig emot
utskottets betänkande i nu den föreliggande punkten, och, trogen
den ståndpunkt jag under flere riksdagar intagit, har jag ansett,
att utskottet bort tillstyrka Första Kammaren att härutinnan biträda
Andra Kammarens beslut. Icke mindre än 74 af Andra
Kammarens ledamöter från skilda delar af landet hafva framburit
motionen om ifrågavarande reform. Denna omständighet torde
väl bevisa, att behofvet deraf är temligen allmänt, och vederlägger
det ofta hörda påståendet, att de missförhållanden, som reformen
är afsedd att afhjelpa, endast utgöra undantag och blott förekomma
på några få ställen. De 74 från Andra Kammaren tala ett annat
språk. Jag skall emellertid ingalunda tillåta mig att nu å nyo
upprepa de skäl, som jag vid flere riksdagar förut förgäfves anfört.
De skulle säkerligen vara för denna kammare lika litet öfvertygande
nu som då. Jag skall, herr talman, inskränka mig till
att yrka bifall till Andra Kammarens beslut.

Herr Kajerdt: Jag har endast velat tillkännagifva, att jag i
denna fråga står på samma ståndpunkt, som jag intog då detta
ärende förelåg vid förra riksdagen.

Verkliga förhållandet synes mig vara det, att flertalet kroppsarbetare
hvarken kunna räknas till drinkare eller nykterhetsvänner.
De böra räknas till den kategori, om hvilken, i ett annat
hänseende, gäller det gamla ordspråket: »tillfället gör tjufven».
Då nu Andra Kammaren, oaktadt den valcensus, som skulle göra
densamma, om jag så må säga, mera aristokratisk än Första Kammaren,
onekligen i långt högre grad än den sistnämnda hör till
den allmänhet, om hvilken utskottet säger, att »denna lagstiftning
komme att bereda allmänheten så betydande olägenheter», och
detta oaktadt Andra Kammaren i tre år enhälligt önskat dessa
olägenheter, synes det mig verkligen billigt, att, Första Kammaren,
hvars medlemmar i det fallet skulle komma att draga det
längre strået, eller mindre lida af de här omtalade olägenheterna,
förenar sig med Andra Kammaren i dess under tre år enhälligt
uttalade önskan.

Fn annan omständighet är, att utskottet säger: »15 § i nu
gällande förordning i ämnet lemnar nemligen, som bekant, kommunalnämnd
myndighet att, der handlande håller maltdrycker för
afhemtning till salu och det visar sig att genom försäljningen olof -

Jf:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
m. m.

(Forts.)

lig utskärning främjas eller oordningar eljest föranledas, för viss
tid eller för alltid förbjuda sådan handlande ali vidare försäljning
af sådana drycker»; jag skall icke yttra mig om den förra delen
af dessa ord, nemligen om »oloflig utskänkning», tv der vid lag torde
det vara lätt för vederbörande att upptäcka den brottslige, men
uttrycket »oordningar eljest föranledas» är, enligt min tanke, ett
mycket evasivt begrepp, och dessa oordningar lära väl åtminstone
i deras ögon, som lifligast önska denna förändring, kunna ske i
temligen stort omfång och under temligen lång tid, innan de åtgärder,
som här omtalas, blifva vidtagna.

Tiden är långt framskriden, och jag skall icke förlänga diskussionen
genom anförande af ytterligare skäl. Jag anhåller endast,
att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens beslut.

Herr Törnebladh: Då man genomläser Andra Kammarens
i detta ärende fattade beslut, -visar det sig ganska lätt, att det finnes
ett, för öfrigt helt naturligt, sammanhang emellan den första
och den andra punkten. Andra Kammaren har nemligen förutsatt,
att de till alkoholhalten svagare maltdryckerna skulle kunna
skiljas från de starkare, och kan, fastän det icke uttryckligen är
sagdt, anses hafva framhållit, att det hela afser, att begäran om
den inskränkning, som här har blifvit ifrågasatt i afseende på handeln
med maltdrycker, i väsentlig mån är beroende deraf, huruvida
svagdricka och svagare maltdrycker kunna skiljas från de starkare.
Kammaren har nyss gifvit sitt bifall till Andra Kammarens beslut
att underställa denna sak Kongl. Maj:ts pröfning. Men utaf
de anföranden, som då höllos till förmån för detta beslut, framgick,
att äfven åtskilliga af dem, som önskade eu sådan pröfning,
vore mycket tveksamma om i hvilken rigtning denna pröfning
skulle komma att utfalla. Mig synes under sådana förhållanden
vara klokast, att kammaren afvaktade denna pröfnings resultat
för att, sedan det blifvit kändt, vidtaga de åtgärder, som då kunna
finnas lämpliga med afseende på behandlingen af de starkare maltdryckerna.
Skulle det nemligen visa sig, att en sådan skilnad kan
göras, då är punkten 2 af en helt olika betydelse, än om motsatsen
skulle inträffa. Jag tror derför, att nödig försigtighet fordrar, att
punkten 2 i närvarande stund afslås, det vill säga att kammaren
bifaller sitt utskotts förslag och afvaktar den utredning, som kammaren
nyss begärt.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Dickson, Robert: Jag hemställer, om icke kammaren,
på de af den föregående talaren anförda skäl, ville biträda det slut,
som det andra tillfälliga utskottet i denna punkt tillstyrkt. För
min del kan jag icke föreställa mig annat än att den skrifvelse,
som i första punkten begärdes, kommer att föranleda det beslut, att
en sådan gräns, som nu ifrågasättes, icke kan uppdragas. Och kan
en sådan gräns icke uppdragas, synes det mig vara ganska betänkligt
att fatta ett sådant beslut, som det Andra Kammaren fattat

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

i denna punkt. Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Larsson, Liss Olof: Om här vore fråga om att Riksdagen
skulle fatta ett beslut, som vore bindande, så kunde saken
möjligen ställa sig annorlunda, men nu är det endast fråga om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t skall utfärda förordning
i ämnet. Kongl. Maj:t är alldeles oförhindrad att göra hvad
Kongl. Maj:t finner skäl till, då frågan kommer till honom. För
min del kan jag icke förstå, då kammaren nyss bifallit Andra
Kammarens beslut i första punkten, och frågan således i alla händelser
skall komma under ompröfning hos Kongl. Maj:t, hvarför
icke äfven den andra punkten skall få komma under Kongl. Maj:ts
ompröfning i sammanhang med den första. Icke kan det vara
något nöje att här fatta ett motsatt beslut med utsigt att få frågan
åter nästa riksdag. Då är det väl vida bättre att låta frågan
i sin helhet komma till Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med
Andra Kammarens beslut, och således få den pröfvad i ett sammanhang.
Jag behöfver knappast erinra åtminstone de äldre riksdagsmännen
derom, att Första Kammaren för öfrigt redan en gång
varit med om ett sådant beslut, som Andra Kammaren här begärt,
ehuru det då på grund af andra omständigheter icke sedan blef lag.

Då det således här endast gäller ett belut, hvilket såsom mig
synes är en följd af det som fattades i föregående punkt, och då
detta äfven står i öfverensstämmelse med Första Kammarens en
gång, låt vara för många år sedan, fattade beslut, skulle jag beklaga,
om denna kammare nu skulle afslå Andra Kammarens
förslag i förevarande ämne. Denna fråga är för vissa delar af
landet af så stor vigt och betydelse, att det är få frågor, som så
tilldragit sig uppmärksamheten som just denna, och jag tror derför,
att det också är skäl att fästa afseende dervid. Man kan visserligen
säga, att det finnes orter, der man icke har någon olägenhet
af de förhållanden, som nu existera, men de finge ej heller
någon olägenhet af ett sådant stadgande, som här är föreslaget;
ty de kunna, om de så önska, upplåta rättighet åt så många som
helst inom sin kommun till försäljning af Öl. Och det är detta
som är af vigt, att man öfverlemnar åt kommunerna magten att
bestämma och reglera saken på det sätt, som bäst lämpar sig för
hvarje kommun, hvarigenom man kan förekomma missbruk, der
man nu har svårt att göra det, med de lagstadganden man nu har.
Det synes mig således bäst, att man nu äfven bifaller Andra Kammarens
beslut i den föredragna punkten, så att Kongl. Maj:t får i
ett sammanhang pröfva dessa frågor. Jag yrkar bifall till Andra
Kammarens beslut.

Herr Sjöcrona: Äfven jag yttrade mig vid sistlidne riksdag
uti denna fråga. Jag tillät mig då fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att, om sådana lagbestämmelser som här äro ifrågasatta
skulle komma till stånd, skulle följden deraf blifva, att i
hvarje kommun, der en eller möjligen två fanatiske nvkterhets -

<)m ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
m. m.

(Forts.)

?i:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
m. m.

(Forts.)

vänner hade röstöfvervigt, all försäljning af maltdrycker till mindre
myckenhet än 10 liter helt enkelt blefve förbjuden, och ingen
menniska i en sådan kommun således skulle kunna skaffa sig ett
glas öl, icke ens ett glas svagdricka utan att resa lång väg till
någon kommun eller stad, der det funnes ett försäljningsställe, der
man fick sälja mindre än 10 liter. Detta synes mig tillräckligt
visa, hvart en sådan lagstiftning skulle leda.

Jag tillät mig för ett par veckor sedan, då en dylik fråga
förekom, nemligen om stadgande af svårare påföljd för oloflig försäljning
af vin och maltdrycker, yttra, att jag ansåg den nu i ämnet
gällande författningen så pass tillfredsställande som det med
menskliga ofullkomliga förhållanden är möjligt att åstadkomma.
Jag tror fortfarande och är fullt öfvertygad att, om de kommunala
och polismyndigheterna rätt tillämpade författningen och tillämpade
den med allvar och klokhet, missbruken kunde förekommas;
och vid sådant förhållande ser jag intet skäl för en sådan lagstiftning
som den ifrågasatta, utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr AVieselgren: Samma resonnement, som den siste ärade
talaren förde i fråga om maltdrycksförsäljningen, fördes vid 1853 och
1854 års riksdag, då det gälde bränvinet. Då fans det personer,
som ansågo det ytterst upprörande, att en kommun skulle kunna
begagna sin då föreslagna sjelfbestämningsrätt i fråga om bränvinsförsäljningen
på det sätt, att en oförvitlig man, som hörde till
>,de stilla i landene» och som vant sig att taga sin dagliga sup
till sina dagliga måltider, skulle förhindras att förskaffa sig sitt
bränvinsbehof annat än möjligen på många mils afstånd. Bestämmelsen
gick dock igenom, och jag frågar: har detta medfört några
afsevärda svårigheter för den individuella friheten V Ingen menniska
talar nu om att upphäfva kommunens sjelfbestämmelserätt i
sagda fall för att återställa denna frihet att så lätt och beqvämt
som möjligt åtkomma bränvinet.

Ku är emellertid fallet, att det spritstarkare ölet börjat blifva
en allt mera allmänt använd dryck och att det gjort sig kändt
såsom en rusdryck, hvilken anlitats i synnerhet på de ställen, der
man af eu eller annan anledning ansett sig böra inskränka bränvinsförsäljningen.
Följderna deraf hafva visat sig vara ganska
betänkliga. Då frågar jag: är det väl skäl att nu tillvägagå på
annat sätt än våra fäder vid 1853 och 1854 årens riksdag? För
min del är jag öfvertygad, att om sådana bestämmelser som de,
hvilka då rigtades mot bränvinet, nu komme till stånd emot de
rusgifvande maltdryckerna, skulle inom få år ingen menniska
hafva något att invända deremot eller vilja återställa det förra
tillståndet. Här är emellertid nu icke fråga om att fatta beslut,
utan endast om att underställa saken Kong!. Maj:ts pröfning. Och
då jag delar deras åsigt, som anse, att frågan i sin helhet bör
komma under Kongl. Maj:ts ompröfning, instämmer jag med dem,
som yrkat bifall till Andra Kammarens beslut.

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

Friherre Karnekow: I likhet med den ärade ledamoten på
kronobergsbänken tror jag det vara bäst, att dessa frågor komma
till Kongl. Maj:t i ett sammanhang. De kunna då afgöras på en
gång, så att vi till nästa riksdag kunna få ett fullständigt förslag
i ämnet. Om vi nu afslå Andra Kammarens beslut i denna punkt,
och skrifvelse sålunda kommer att afgå endast om den förra punkten,
skulle man kunna tänka sig, att Kongl. Maj:t kunde komma
tillbaka och säga, att de icke kunna skiljas, hvilket skulle medföra
ny strid, ty detta är en verklig stridsfråga. Yi, som bo på
landet, veta hvad det innebär att icke ega magt att undkomma
de svårigheter och obehag, som ofta föranledas af ölhandeln. Det
var en talare som yttrade, att kanske en enda fanatisk nykterhetsvän
skulle kunna hindra all försäljning af maltdrycker inom
sin kommun. Jag går så långt, att om det finnes en fanatisk
nykterhetsvän, så vill jag hellre understödja honom än dem som
befrämja superiet. Som det nu är, kan hvar och en, derför att
han får handla med t. ex. synålar, blott för denna lilla handels
skull sätta upp en Öl- eller bierkrog. Jag tror det är bäst, att
kommunerna få saken i sin hand. Jag är således af den åsigt,
att frågorna böra behandlas gemensamt, och instämmer derför med
talaren på kronobergsbänken i hans yrkande om bifall till Andra
Kammarens beslut äfven i denna punkt.

Grefve Hamilton: Det var säkerligen lagstiftarens afsigt,

då nu gällande författning rörande försäljning af vin och maltdrycker
stiftades, att göra ölförsäljningen likstäld med försäljningen
af bränvin i så måtto, att kommunerna tinge rättighet bestämma,
huruvida ölkrogar skulle hnnas i kommunerna eller icke. Detta
mål har emellertid icke kunnat uppnås, ty den rättighet, som
medgifves eu landthandlande att försälja Öl till afhemtning, har
föranledt. att nära nog hvilken person som helst kan under förevändning
att öppna landthandel idka krogrörelse, vid hvilken
kroglokalen visserligen icke får finnas på handlandens område,
men väl i någon grannes lokal eller i nödfall på landsvägen. Det
är sant, att kommunalnämnden eger att, för den händelse oordningar
skulle uppstå vid dylik rörelse, utfärda förbud för dess vidare
bedrifvande, men erfarenheten säger mig såsom kommunalordförande,
att det är svårt, om icke omöjligt, att förverkliga ett
dylikt förbud. Hvar och en som känner förhållandena på landsbygden
måste erkänna, att ölkrogarne äro en svår kräfta för landet,
demoraliserande för befolkningen och ledande till att arbetaren
förstör de besparingar, som han så väl behöfver. Då nu det af
Andra Kammaren fattade beslutet i frågan icke afser att förbjuda
ölförsäljning, utan blott att lägga i kommunens hand en efterlängtad,
en af behofvet påkallad rättighet att stäfja ett ofog, ett kringgående
af lagen, som lagstiftaren icke kunnat förutse, och detta
endast kommer att medföra den olägenheten, att de som önska
köpa Öl för bättre ändamål, t. ex. för sitt hushåll, måste köpa det
i den oansenliga qvantiteten af endast 10 liter, anhåller jag att
få yrka bifall till Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

första Kammarens Prut. 1802. N:o 20. 5

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
rn. m.
(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltd/rycker,
m. in.

(Förta.)

Herr Annerstedt: Det tiar af två talare förut påpekats, att
den fråga kammaren skall gå att afgöra står i ett oskiljaktigt
sammanhang med det beslut, kammaren fattat i föregående punkt;
att dess lösning är beroende på den utredning, som den begärda
undersökningen kommer att medföra, och att det således vore det
enda rätta tillvägagåendet, att Första Kammaren i denna punkt
instämde i sitt första tillfälliga utskotts utlåtande för att sedermera,
sedan den preliminära frågan blifvit utredd, fatta det beslut,
hvartill omständigheterna lämpligen kunna föranleda. Mot detta
efter min uppfattning fullt giltiga resonnement har af tvenne
efterföljande talare blifvit anmärkt, att här icke vore fråga om att
fatta beslut, utan allenast om en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men
jag vågar att mot dessa talare åberopa, att Andra Kammarens beslut
i denna punkt alldeles icke är så formuleradt som beslutet i
första punkten. I första punkten begäres eu utredning af Kongl.
Maj:t, men här begär man något annat, nemligen: »att Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i förordningen
den 24 oktober 1885 angående handeln med vin och
maltdrycker, dels att försäljningen af dessa drycker till afhemtning
ej må å landsbygden förenas med annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras, dels och att rättighet till försäljning
af maltdrycker till mindre qvantitet än 10 liter må å
landsbygden förvärfvas i den ordning, som § 11 af nämnda förordning
redan stadgar i fråga om försäljning af vin».

Det är tydligt, att i detta fall begär man icke en utredning,
utan man begär redan nu, att Kongl. Maj:t skall affatta en lag
på det sätt, som beslutet innebär. Nu hemställer jag till kammaren,
om det kan anses lämpligt, att Riksdagen, innan utredningen
försiggått, begär att Kongl. Maj:t skall utfärda en lag i
ämnet så affattad som i anförda skrifvelseförslag angifves. Mig
synes, att man för att kunna fatta beslut i denna del är beroende
af den begärda utredningen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Tamm: För mig ställer sig denna fråga ingalunda

såsom eu fråga, huruvida man bör biträda Andra Kammarens beslut
i realiteten, tv det rop, som här funnit uttryck, kommer från
helt andra lager, nemligen från de stora, breda lager, som i denna
stund mer än andra sträfva att förbättra sin såväl moraliska som
ekonomiska ställning; och det är detta rop, som äfven från oss vill
hafva ett svar. Och då jag har erfarenhet af huru genom nu
existerande förhållanden mångfaldiga olägenheter och oordningar
framkallas, då jag vidare icke kan se, att de skäl, som från andra
sidan anförts mot förslaget, hafva så gällande kraft som de, hvilka
anförts för detsamma, sluter jag mig med min röst till dem, som
biträda Andra Kammarens beslut.

Herr Sandberg: I min hembygd finnes det icke få landt handlande,

för hvilka sjelfva handeln är en bisak och som hemta
sill hufvudsakliga inkomst från försäljningen af vin och malt -

Lördagen den 2 April.

N:o 20.

drycker. Att af denna försäljning ofta uppstå svåra oordningar,
bär jag både sjelf sett och hört omtalas, och på denna grund instämmer
jag med dem som yrka, att Första Kammaren måtte biträda
Andra Kammarens beslut.

Herr Dicks on, Robert: För min del tinner jag beloppet af
10 liter icke alls så ringa; för den familj, som endast undantagsvis
använder Öl, är det alldeles otjenligt att köpa så stora qvantiteter.
Dertill kommer, att köparne antingen skola förskaffa sig det hos
de blifvande monopoliserade handlandena, i hvilket fall det kommer
att ställa sig dyrare, eller ock hemta det på långa afstånd.
Om ölhandeln icke får förbindas med landthandel, tror jag för
öfrigt icke, att det på landet kommer att blifva ondt om Öl, ty då
komma öltappare att etablera ölförsäljning, och med dem kommer
man icke så lätt till rätta. Nu kan man förbjuda en landthandlande
att fortsätta med ölhandeln, om oordningar uppstå, men förbjuder
man en öltappare, så öfverlåter han affären åt en annan, och
så går det undan för undan, och man kan alls icke utrota den.
Att öfverlåta en landthandel till annan person går icke så lätt,
ty dermed äro förenade åtskilliga andra affärer. Jag tror således
icke, att det skulle ställa sig fördelaktigt, i fall Andra Kammarens
beslut antoges.

Herr Öländer: Eu ärad talare på stockholmsbänken an märkte,

att första punkten afsåge förslag till en skrifvelse, den
andra till ett beslut, och att man således icke kunde säga, att man
genom att bifalla båda förslagen droge frågan i ett sammanhang
under Kong]. Maj:ts pröfning. Jag ber att få erinra, att detta är
en ekonomisk lagstiftningsfråga, i hvilken Riksdagen icke har rätt
att fatta beslut, och att andra punkten således de facto icke innefattar
något annat än förslag till en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, att han täcktes efter behörig utredning utfärda stadganden
af sådant innehåll, som i skrifvelsen angifves. Jag kan
således icke finna, att det är någon sådan skilnad mellan första
och andra punkten, att det skulle vara oformligt att låta båda i
ett sammanhang komma under Kongl. Maj:ts pröfning. Jag yrkar
fortfarande bifall till Andra Kammarens beslut.

Friherre Burnekow: Mot en föregående talare ber jag få

anmärka, att om det finnes en ordentlig landthandlande, kan man
mycket väl öfverlemna åt honom att sätta upp handel med Öl och
bier, men hvad vi förfäkta är, att det bör ligga i kommunens hand
att bestämma, om så skall ske eller hvem som skall få idka denna
rörelse.

Herr Reuterswärd: Jag skall blott be att med några få ord

få instämma med dem, som yrkat att Första Kammaren måtte
förena sig i sitt beslut med Andra Kammaren, .lag vill dock till
bemötande upptaga ett yttrande, som under diskussionen blifvit
fäldt, nemligen att om eu kommun skulle ega att förbjuda handel

Om ändringar
i förordningen
angående
försälj,
ning af vin,
maltdrycker,
m. m.
(Forts.)

N:o 20.

Om ändringar
i förordningen
angående
försäljning
af vin,
maltdrycker,
in. in.
(Forts.)

Lördagen den 2 April.

med Öl och vin etc., så skulle det kanske komma att hunas kommuner,
der man icke kunde få hvarken Öl eller svagdricka. Jag
tror dock, att de fleste af herrarne, åtminstone de som äro något
till åren, mycket väl påminna sig, att i landsorten kände man för
några decennier sedan icke till »köpöl», utan hvar och en bryggde
sitt Öl sjelf, och hvar och en, som kan förskaffa sig några kubikmeter
malt, kan lätt skaffa sig både Öl och svagdricka. Jag kan
försäkra herrarne, att i denna dag bland mina arbetare smederna,
som icke kunna vara utan dricka, emedan de för sin helsa icke
våga dricka kallt källvatten, brygga åt sig sjelfva. De, som vilja
hafva dricka, brygga sådant, och de, som vilja hafva Öl, brygga
detta, så att den konsten är icke utdöd i vårt land, hvarför jag
anser, att man icke träder någons rätt för nära. Jag anhåller få
förena mig med dem, som yrkat att Första Kammaren måtte biträda
Andra Kammarens beslut.

Herr Sjöcrona: En talare har mot mig anmärkt, att det var

alldeles samma förhållande på 1850-talet. Då det var fråga om
hränvinet sade man, att om en sådan lag stiftades, så skulle man
icke kunna få bränvin utan att resa långa vägar för att skaffa sig
det, och numera vill ingen återgå till det förra tillståndet. Det
har han fullkomligt rätt i. Men man skulle väl kunna tycka, att
det är någon skilnad mellan bränvin och svagdricka. Jag tror,
att äfven den ärade talaren måste medgifva, att man icke kan
åberopa hvad som passar i fråga om hränvinet såsom skäl att stifta
likadana lagar angående svagdricka.

En annan talare har fäst sig vid, att kommunerna för närvarande
icke skulle ega sjelfbestämningsrätt i afseende å ölkrogaime.
Men detta är ett fullkomligt misstag. Ty kommunerna
hafva full sjelfbestämningsrätt i afseende å ölkrogar, d. v. s. i afseende
å utskänkning af Öl till förtäring på stället. Om en landthandlande
eller en, som handlar med Öl till afhemtning, missbrukar
sin försäljningsrätt på sådant sätt, att det kan anses närbeslägtadt
med förtäring på stället, så finnes i lag bestämda medel
att näpsa honom derför.

Slutligen har eu ärad ledamot af kammaren fäst uppmärksamheten
på, att man kan brygga Öl sjelf. Jag tror visserligen, att
han har rätt i att konsten att brygga Öl icke är utdöd, men för
mig skulle det vara ganska betänkligt, om man icke kunde få
annat Öl än det man bryggde sjelf, ty i mitt hem brygges icke något
Öl; och hvad arbetarne beträffar, så är det icke sagdt, att hvarje
arbetare har råd att brygga Öl i sådana qvantiteter, som är nödvändigt
i fall man brygger hemma. Jag yrkar fortfarande bifall
till utskottets hemställan.

Herr Söderberg: Jag vet mycket väl, att det ligger i kom munalstyrelsens

och polismyndighetens hand att förbjuda handlande
att försälja vin och maltdrycker, men det kan väl ändå icke
skada att jemte det första förslaget äfven detta kommer till stånd,

Lördagen den 2 April.

Jf:o 2».

och derför yrkar jag, att kammaren måtte bifalla Andra Kammarens
beslut i förevarande punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten, yrkats
dels bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock, af herr Öländer,
att Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle biträda
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Derefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet härmed
och förklarade sig finna propositionen på godkännande af herr
Öländers yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i punkten II af utlåtandet n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—24;
Nej-53.

Punkten III.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
denna dag aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i nådiga förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14 september
1883.

Första Kammarens Prof. 1892. K:o 20.

N:o 20.

Lördagen den 2 April.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts under
sammanträdet aflemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr Sjögreen från den 7 i denna månad samt herrar af Buren
och Lundström från och med samma dag.

Justerades åtta protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att konstitutionsutskottets
denna dag bordlagda utlåtande n:o 9 skulle uppföras
främst på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Herr talmannen hemstälde vidare, att de till sammanträdets
fortsättande på aftonen utfärdade anslagen måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 4.26 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.