1892. Andra Kammaren. N:o 47

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:47

EKSDAGENS PROTOKOLL.

1892. Andra Kammaren. N:o 47.

Torsdagen den 19 maj.

Kl. 1 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 dennes.

§ 2.

Efter det herr talmannen tillkännagifvit, att, för så vidt icke yrkande
gjordes om ytterligare bordläggning af de å föredragningslistan
uppförda, en gång bordlagda ärenden, samma ärenden komme att,
för påskyndande af riksdagens afslutning, nu företagas till afgörande,
föredrogs af dessa ärenden till eu början statsutskottets memorial,
n:o 81, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i
•det nya reglementet för riksgäldskontoret; och biföll kammaren hvad
utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 3.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets
memorial n:o 82, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
statsutskottets utlåtande n:o 75 i fråga om anordnande af en
förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige och kontinenten.

§ 4.

^ Till behandling föredrogs vidare statsutskottets memorial, n:o 83,
angående statsregleringen för år 1893.

Punkterna 1—11.

Biföllos.

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 47. 1

N:o 47. 2

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. ändrade Pimsten 12.
bestämmelser

Kon^hå^ts Kongl. Maj:t hade i statsverkspropositionen föreslagit, att RiksdispositioL-
dagen måtte medgifva, att vid statsregleringen för år 1893 de i Rirått
öfver ie-kets Ständers skrifvelse den 12 maj 1841 angifpa grunder i afseende
sparingama dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande jnåtte

hufvudtitlarne.hm& gällande

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 67) hade deremot
herr A. Hedin föreslagit, att Riksdagen, vid förnyande för pasta
statsregleringsperiod af nuvarande bestämmelser om dispositionsrätten
öfver besparingarna, måtte fästa det vilkor, att Kongl. Maj:t vid nästa
riksdags början framlade fullständig specifikation öfver de af Kongl.
Maj:t under de då senast förflutna fem åren beslutade anvisningar å
besparingarna.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet:

»att Riksdagen, med afslag å herr Hedins ofvanberörda motion, må
besluta, att vid statsregleringen för nästkommande år de i Rikets Ständers
skrifvelse den 12 maj 1841 angifna grunder i afseende å dispositionen
af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande skola blifva gällande.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Andersson i Högkil, Eriksson i Mörviken, Jonsson i Hof och
von Friesen, som yrkat:

»att Riksdagen raft, med bifall till herr Hedins motion, besluta,
att — under vilkor att Kongl. Maj;t vid nästa riksdags början framlägger
fullständig specifikation öfver de af Kongl. Maj:t under de då
senast förflutna fem åren beslutade anvisningar , å besparingarna —
vid statsregleringen för nästkommande år de r Rikets Ständers skrifvelse
den 12 nraj 1841 angifna grunder i afseende å dispositionen af
besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande skola blifva gällande.»

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Andersson i Högkil: Den nu ifrågavarande motionen

innebär, enligt min uppfattning, en så billig fordran och har så
många goda skäl för sig, att jag anser, att man icke hade bort affärda
densamma så lättvindigt, som statsutskottet gjort. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten derå, att motionens kläm icke afser att
göra någon inskränkning i Kongl. Maj:ts rätt att förfoga öfver de
allmänna besparingarna i enlighet med de i 1840—1841 årens riksdags
skrifvelse angifna grunder.

Nu säger statsutskottet, att konstitutionsutskottet har att vaka
öfver att gällande föreskrifter i detta fall efterlefvas. Ja, visserligen
kan konstitutionsutskottet, om detsamma vid granskningen af statsrådsprotokollen
skulle finna, att Kongl. Magt i ett eRer annat fall handlat
i strid mot gällande föreskrifter, derom hos Riksdagen göra anmälan.
Men icke lärer det tillkomma konstitutionsutskottet att verk -

Torsdagen den 19 Maj, f. m. 3 X;o 47.

ställa de sifferutredningar och uppgöra de tabeller, som erfordras för Ang. ändrade
sådana utredningar, som dem motionären afsett. bestämmelser

Statsutskottet säger också i föreliggande betänkande, att statsutskottet
kan sjelf taga saken om hand. Ja, detta är visserligen obestridligt.
Men jag tror att statsutskottet icke har tid att egna sig åt en™« öfver besådan
utredning, öfverhopadt som det redan nu är med göromål, så,aPariH9arnu «
att behandlingen af åtskilliga ärenden i vissa fall måste allt för ^cJlufvudmarneket
forceras.^ Faktum är ock, att statsutskottet hittills aldrig fram- (Forts'')
lagt någon sådan utredning, som den, hvarom nu är fråga.

Statsutskottet säger vidare, att man för erhållande af ifrågasatta
utredningen kunde vånda sig till statsrevisorerna. Skulle emellertid
statsrevisorerna nödgas åstadkomma en utredning i ämnet, omfattande
en tid af fem år, så torde detta arbete komma att betydligt inkräkta
pa deras knappt tillmätta tid. Dessutom kan man icke vara rigtigt
säker pa, att det skall lyckas att inom revisionen genomdrifva ett
dylikt förslag, ty det är icke heller der lätt att fä någon ny sak
fram. Under den tid jag deltagit i statsrevisionens göromål har jag
emellertid egnat både uppmärksamhet och arbete åt denna fråga,
ehuru jag ännu icke _ lyckats komma till något positivt resultat. På
grund af den inblick i förhållanderut, som jag dervid vunnit, tror jag
mig kunna pasta, att den ifrågasätta utredningen skulle vara af ganska
stort intresse och leda till uppslag, hvilka torde komma att medföra
förändringar och möjligen besparingar inom statsförvaltningen.

Het är dessa skäl, som gjort att jag inom statsutskottet yrkat
bifall till herr Hedins motion och som gör att jag nu anhåller att få
vrka afslag a utskottets hemställan och bifall till den af mig med flera
afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Hedin: Jag kan icke underlåta, herr talman, att anmäla

missnöje med statsutskottets utslag och i likhet med föregående talare
anhålla, att kammaren behagade upphäfva denna dom. Det är att
beklaga, ^ att utskottets utlåtande öfver denna i sjelfva verket ganska
enkla fråga framkommit så sent, att det med något sken af skäl
kunnat göras gällande, ehuru det dock icke är rigtigt, att olika beslut
mellan kamrarne i denna fråga och en deraf följande gemensam
votering skulle förlänga riksdagen. Det är ett skrämskott, som, jag
ber att få anmärka det, icke kan med fog användas i detta fall. Om
kamrarne stanna i olika beslut, så skall statsutskottet, som, enligt
hvad af annons i tidningarna framgår, sammanträder i afton, mycket
väl kunna, hinna uppsätta proposition till gemensam votering i ärendet,
som i morgon kan godkännas i kamrarne, och om lördag kan
man då votera. Denna erinran, att man icke bör för denna sak förlänga
riksdagen, skulle jag önska att slippa höra i denna diskussion.

Jag tillåter mig, herr talman, att jemte det jag till fullo instämmer
i hvad den föregående talaren sagt, få erinra derom, att
Kongl. Maj:ts behof af rätt att disponera öfver besparingarna, framträder
i en annan dager 1111, då Riksdagen sammanträder hvarje år
med två tredjedels års mellanskof än vid den tidpunkt för femtio år
sedan, då nu gällande bestämmelser om Kongl. Maj:ts dispositionsrätt
öfver besparingarna antogs, da enligt grundlagen Riksdagen icke be -

N:o 47. 4

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. ändrade höfde sammanträda mer än hvart femte år. Derjemte får jag erinra
bestämmelser om^ att under denna långa tid af ett hälft sekel antalet af anslag,
XonTå/o”* På- hvilka besparingar uppstå, har ökats i samma mån som beloppen
dispositions- af dessa anslag ökats till en grad, som skulle hafva förvånat 1840 års
rätt öfver ^-ständer, om de kunde se vår nuvarande budget och jemföra den med
sparingama «derl; som faststäldes vid 1840—41 års riksdag.

hufvudtitlame. utom det allmänna syftemål, som jag i motionen angifvit, nem(Forts.
j iigeil sätta Riksdagen i tillfälle att bedöma, huru vida de nu gällande
bestämmelserna om Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver besparingarna
borde förändras derhän, att denna rätt blefve inskränkt,
skulle Riksdagen af den utredning, som jag begärt, kunna se, om det
icke vore skäl att iakttaga större försigtighet vid beviljandet af anslag
samt bättre begränsa dessas belopp, än hittills skett. Jag behöfver
näppeligen erinra kammarens ledamöter om, att understundom besparingar
på åtskilliga hufvudtitlar hopats till sådan grad, att Riksdagen
funnit sig föranlåten att anvisa på exempelvis åttonde hufvudtiteln
högst betydliga anslagsbelopp att utgå af dessa besparingar.
Men jag torde böra erinra om ett sådant fall, som det statsutskottet
framhöll i skrifvelsen n:o 25 år 1870, att under några år besparingarna
på femte hufvudtiteln gått upp till ett belopp af 3,664,078 kronor,
hvilken summa således, såsom statsutskottet uttrycker sig, icke varit
för sjöförsvaret behöflig!. Detta är ett exempel bland flera andra på,
huru nödvändigt det är att få kännedom om besparingarna, för att på
grund deraf kunna vid pröfningen af Kongl. Maj:ts anslagsanspråk
ej blott rätta anslagen efter bebofven, utan derjemte så att säga mun
efter matsäcken.

Utom den dispositionsrätt, som Kongl. Maj:t nu har öfver besparingarna
och som är alldeles likadan som den, Kongl. Maj:t hade
för 50 år sedan, då Riksdagen enligt grundlagen samlades endast hvart
femte år, har Kongl. Maj:t jemväl till sitt förfogande de sedan dess
icke obetydligt förhöjda extra utgiftsanslagen under hufvudtitlame.
Jag har såsom statsrevisor haft tillfälle iakttaga, att till och med expensmedelsanslag
anväudts på ett sätt, som enligt min tanke icke är
öfverensstämmande med det ändamål, för hvilket dessa anslag beviljats.
Vidare är det kändt, eftersom Riksdagen flera gånger uttryckt
sitt beklagande deröfver, att Kongl. Maj:t i stor utsträckning använder
förskottssystemet, trots de stora tillgångar, som finnas i expensanslag,
extra utgiftsanslag och besparingarna, hvilka ibland hopats ända till
millioner kronor.

Nu är det visserligen sant, att statsutskottet velat låta förstå, att
Riksdagen skulle hafva tillräckligt tillfälle att få kännedom om, hvad
jag åsyftar att genom eu utredning fa bragt till allmän kunskap.
Denna utskottets uppfattning har i det väsentligaste bemötts af den
föregående talaren, men jag vill dock tillägga några ord. Hvad då
först angår anvisningen på konstitutionsutskottet, det vill säga, att om
Kongl. Maj:t skulle tillåta sig disponera besparingar för ändamål, som
Riksdagen underkänt, konstitutionsutskottet skulle ingripa, vill jag
fästa uppmärksamheten på, att för förslag om ett sådant ingripande
finnes nog utsigt att fa understöd af konstitutionsutskottets ledamöter
från Andra Kammaren, men att det dock beror på slumplyckan, om

5 N:o 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

en sådan anmärkning kommer fram till Riksdagen eller icke, ty Första Ang. ändrade
Kammaren sätter sig vid alla tillfällen af princip — en princip, som bes‘ämmelser
icke är grundlagens — obevekligt emot hvarje anmärkning. Det torde
vara nog att påminna om att, då vid denna riksdag af konstitutions- dispositions''
utskottets ledamöter från denna kammare yrkades anmärkning mot™« öfver beden
otvetydiga grundlagskränkning, att det å tredje hufvudtiteln an -Raringarna å
visade anslag för beskickningarna m. in. af Kongl. Maj:ts disponerats/‘“jW''War”l!''
icke i statsrådet, utan på ministeriel föredragning, Första Kammarens (Fort8-)
ledamöter i konstitutionsutskottet behagade enhälligt vägra att deltaga
i denna anmärkning. Jag torde äfven få erinra om hvad som
passerade i fjor, då anmärkning väcktes och remitterades till konstitutionsutskottet
mot att chefen för sjöförsvarsdepartementet föranledt
ett embetsverk att skänka två hoöorvaltningar en betydlig penningsumma
af statens medel. Var det då möjligt att få Första Kammarens
konstituitionsutskotts-ledamöter att vara med om en anmärkning mot
ett sa exorbitant förfarande? Nej! Sålunda: denna hänvisning till
att konstitutionsutskottet nog skall göra anmärkning, när det finner
något obehörigt i detta afseende vara af Kongl. Maj:t vidtaget
på hans rådgifvares tillstyrkan, detta är en hänvisning till en ren
illusion.

Hvad nu statsrevisorerna bestraffa!-, vill jag såsom tillägg till
hvad den föregående talaren sagt erinra derom, att så länge Första
Kammaren ° der regerar i följd af ordförandens utslagsröst, så länge
man bibehåller den galna praxis att af courtoisie mot Första Kammaren
sätta en ledamot af samma kammare såsom öfverherre för revisionen,
och särskild^ så länge man till och med nekar en ledamot
af statsrevisionen att i reservationsform få fram några upplysningar
till Riksdagen, lärer icke från detta håll vara något att förvänta. Statsutskottet
lär väl icke heller hafva tid att granska ett helt års utbetalningar
af besparingarna och framlägga eu tablå deröfver för Riksdagen,
men deremot är det mycket lätt för Kongl. Maj:t att låta i
statskontoret uppgöra en dylik tablå.

Nu har autydts, att en sådan åtgärd, som den af mig ifrågasatta,
skulle kunna leda till olägenhet i stället för till den fördel, som jag
dermed afsett, om det nemligen blefve nödigt att anvisa kreditiv för
tillgodoseende af oförutsedda behof. Hvad jag begärt, är emellertid
endast en utredning, som sätter Riksdagen i tillfälle att bedöma, huru
vida den icke bör i större eller mindre mån inskränka Kongl. Maj:ts
dispositionsrätt öfver besparingarna. Jag har sålunda alls icke ifrågasatt,
att denna dispositionsrätt skulle helt och hållet upphöra, men
alldeles uppenbart torde vara, att den kan inskränkas betydligt i förhållande
till hvad som behöfdes på den tid, då vi hade riksdag endast
hvart femte, eller möjligen hvart fjerde eller tredje år. Af eu inskränkning
i Kongl. Maj:ts rätt öfver dessa ökade summor torde icke
följa, att man för åtta manader åt året måste ställa ytterligare extra
medel till Kongl. Maj:ts godtyckliga förfogande.

Jag har också enskild! hört uttalas den förmodan att, om Kongl.

Majrts dispositionsrätt öfver besparingarna iuskränkes, Kongl. Maj:t
.skulle kunna ställa så till, att — icke några besparingar uppkomma.

Hvad vill detta säga? Det vill ju säga, att Kongl. Magt skulle tillse,

N:o 47. 6

Torsdagen den i9 Maj, f. fn.

Ang. ändrade att de af Riksdagen på budgeten beviljade summor, som till äfventyrs
btTnlZ ^e^öfde gå åt för det ändamål, hvartill de begärts, ändock komme
Kong!. Maj:isa^t gå åt! Jag behöfver näppeligen karakterisera hvad man förutdispositions-
sätter såsom grund för en dylik åtgärd. Men äfven om man skulle
rätt öfver 6e-kunna tilltro Kongl. Maj:t, från moralisk synpunkt sedt, möjligheten
hufvudtuiarne^ sådant förfarande, så är detta i alla fall högst osannolikt.
" (Forts r"e''K°ngl. Maj:t skulle nemligen då genom att låta ett anslag onödigtvis
ätas upp för det ändamål, hvarför det beviljats, beröfva sig sjelf tillfälle
att kunna under tiden mellan riksdagarne disponera öfver några
besparingar; Kongl. Maj:t skulle ju då vara alldeles blankt tokig, något
som jag tills vidare icke vill förutsätta.

Jag har i min motion antydt, att Kongl. Maj:t tillåtit sig använda
af besparingarna för sådana ändamål, som blifvit af Riksdagen profvande
och underkända. Statsutskottet synes hysa någon tvekan, om
denna miu uppgift är faktiskt rigtig. Jag skall då, för att icke gå
längre tillbaka, hänvisa till de upplysningar, som i år meddelades vid
behandlingen af sjette hufvudtiteln; der kunna data och fakta inhemtas.
Beträffande olaglig användning af besparingarna vill jag äfven
erinra om, hvad Riksdagen härom nödgats att skrifva till Kongl.
Maj:t: jag hänvisar till Riksdagens skrifvelse n:o 46 år 1871, hvari
fästes uppmärksamheten på, att det icke var lofgifvet att, såsom Kongl.
Maj:t gjort, år efter år använda besparingar på femte hufvudtiteln
till löner, löneförhöjningar och arfvoden. Jag skulle också kunna hänvisa
till den lamentabla historien om uppförande för besparade medel
af en byggnad för sjökartekontoret, hvarom anmärkning gjordes af
1873 års statsrevisorer.

Nu synes det mig vara af någon vigt, att Riksdagen, eftersom
alla reformyrkanden mötas af mera och mera hårdnackadt motstånd
så väl från regeringens som från den helt och hållet förtullade Första
Kammarens sida, ser till åtminstone i hvad på Andra Kammaren ankommer,
att man icke släpper ur händerna någon del af sin finansiella
magt, ty den är snart nog det enda, som återstår af de medel,
Riksdagen har att göra sin vilja gällande.

I sammanhang härmed ber jag fä påpeka ett felgrepp, som statsutskottet
gjort sig skyldigt till vid denna riksdag. Kongl. Maj:t begärde
på andra hufvudtiteln eu förhöjning af anslaget till fångvårdsstyrelsen
för anställande af en amanuens. Jag inlåter mig nu icke på
frågan om behöfligheten af detta anslag, huru vida det bort beviljas eller
icke. Men hvad man då hade att välja emellan, var att antingen rent
afstå anslaget eller ock bevilja det med begärda beloppet eller något annat
belopp. Statsutskottet, som afstyrkt anslaget, fann emellertid lämpligt
att gifva Kongl. Maj:t ett råd eller en anvisning att på egen hand för den
ifrågasatta amanuensaflöningen disponera medel, som stodo till Kongl.
Maj:ts förfogande, nemligen medel ur fångvårdsanstalternas besparingskassor.
Man bör icke gifva Kongl. Magt sådana råd och tillstyrka Kongl.
Maj:t att utvidga sin magt öfver icke blott de medel, som mer eller
mindre tydligt blifvit stål da till Kongl. Maj:ts förfogande, utan dermed
äfven öfver sådana frågor rörande statsförvaltningen, hvilka böra
underkastas Riksdagens pröfning. Med de stora besparingar, som
Riksdagen stält till Kongl. Maj:ts förfogande'', har man gifvit Kongl.

7 it:0 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. in.

Majs! iliagt i händerna att gå utöfver sin befogenhet och att i detta Attg. ändrade
hänseende inskränka Riksdagens magt. Från den synpunkten och bésidmmelsér
icke blott från sparsambetens är den fråga, som jag tillåtit mig att jionQ^Maj-u
underställa Riksdagens pröfning, af icke så obetydlig vigt. dispositions Jag

anhåller, herr talman, att kammaren behagade, med afslag krut öfver s«-utskottets hernställén, bifalla resefVanternas förslag. spanngama å

° hilfbUdtitlarhe.

Herr Persson i Mörarp: Jag skall börja med att erkänna, att det Horts.)
ar åtskilliga af de skäl, som herr Hedin anfört för motionen, som
kunna tala för bifall till en framställning eller ett vilkor, huru man
vill kalla det, i det syfte, som han föreslagit. Det är ju alldeles
lägligt, som herr Hedin har sagt i motionen, att med inrättandet af
årliga riksdagar och med den detaljgraUskning, som Riksdagen gör i
afseende å anslags användning, behofvet af att Kongl. Maj:t har rätt
att i så vidsträckt grad, som Kongl. Maj:t nu har det, använda besparingarna
på hufVudtitlarne, icke är af den Vigt och betydelse, som
den kunde vara för femtio år sedan.

I detta afseende gifver jag erkännande åt hvad herr Hedin anfört.

Men det torde väl ändå icke vara fullt tillräckliga skäl för att gorå
ett sådant vilkor för anslags användande, som herr Hedin föreslagit i
fråga om besparingar. Om de användas för det ändamål, för hvilket
de ursprungligen äro afsedda och icke något Övergrepp i det afseende!
göres, så föreställer jag mig, att Riksdagen icke har någonting emot
att besparingarna på det sättet användas. Sker det deremot, som herr
Hedin anfört i sin motion, att de användas för ändamål, hvartill Riksdagen
har vägrat att lemna anslag, ja, då är det, enligt min uppfattning,
som delades af statsutskottets majoritet, konstitutionsutskottets
pligt att ingripa. Nu svarar herr Hedin, att med den sammansättning,
som konstitutionsutskottet har, är det icke möjligt, att man kan få
någon anmärkning från det hållet, åtminstone är det beroende på en
slump. Jag ber att få säga, att med den utsträckta reservationsrätt,
som konstitutionsutskottet faktiskt fått lihder den senare tiden, är det
icke omöjligt för den, som är missnöjd med det beslut, hvartill konstitutionsutskottet
kommer, att kunna framlägga för Riksdagen de
omständigheter, som synas honom tala för att eu anmärkning skulle
göras mot vederbörande föredragande.

Dertill kominer en annan omständighet, som talar mot bifall till
herr Hedins förslag, sådant det föreligger. Jag föreställer mig nemligen,
att Riksdagen egentligen icke kan hafva något särskild! intresse
åt'' att endast '' få se de särskilda siffrorna för dessa anslag, som äro
använda för det ena eller andra ändamålet. Det måtte vara för Riksdagen
af lika stor Vigt att få se resultatet af dessa anslags användande,
om de blifvit använda till produktiva ändamål eller icke. Om
en person fått ett anslag af besparade medel på ena eller andra liufvudtiteln
för att resa utrikes och studera något förhållande, så har
han jU skyldighet att aflemna berättelse öfver sin verksamhet och det
är icke föreslaget, att sådant skulle komma till Riksdagens kännedom.

Är det för ett nyttigt och ändamålsenligt ärende, som sådana medel
ahvändas, så föreställer jag mig, att Riksdagen icke har någonting
emot det. Jag hat förestält mig, att Riksdagen, som jag nyss antydde,

N:0 47. 8

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. ändrade icke kan vara tillfredsstäld med att endast få se dessa nakna sifferbtstammeUer
Uppgjfter, om den icke på samma gång får se resultatet, hvad som
KangiMap, bli^vit gjordt för dessa belopp.

dispositions- Nu säges det, att budgeten har stigit i så oerhörd grad, att man
rätt öfver ie-icke kunde ana det 1841, då Riksdagen först medgaf Kongl. Maj:t
spaningarna »rättighet att disponera besparingarna. Ja, det är rigtigt, det kan ingen
(FortsT"”*menniSka förneka; men jag föreställer mig, att behofven också hafva
01 9’ stigit i lika hög grad, ty annars skulle icke budgeten kunna hafva
stigit till så höga belopp, som nu skett.

Men det är också en annan sak, som jag tror att det kan vara
af vigt att här framhålla. Det har ofta inträffat, att vederbörande
regering varit angelägen att samla ihop under flera år besparingarna
på de särskilda hufvudtitlarne för att sedan få använda dem till något
produktivt företag, hvarefter mången gång inträffat, att regeringen,
den må nu hafva varit af hvilken färg som helst, framlagt förslag
om att för visst ändamål få använda medel af besparingarna på den
ena eller andra hufvudtiteln. Jag föreställer mig, att om man söker
att mycket noga nagelfara med dessa saker och i tid och otid göra
stor sak af vissa siffror utan att hafva sett resultatet af summornas
användande eller det gagn, som dermed åstadkommits, så är det åtminstone
tänkbart, att det skall kunna finnas eu regering, som anser
sig just icke hafva någon anledning att spara på anslagen, och hvad
har man väl då vunnit? Då blir det inga besparingar att tvista om,
och det tror jag icke kan anses nyttigt. Jag påstår icke, att man på
detta sätt uppmuntrar till slöseri, men då å ena sidan säges, att man
nu kan slösa med dessa besparingar i huru hög grad som helst, så kan
man äfven å andra sidan vara berättigad att säga, att om man vill
göra stor sak af ett eller annat belopps användande, så skall det måhända
icke blifva så tilltalande för en regering att samla besparingar
på de särskilda hufvudtitlarne.

Motionären beklagade, att detta ärende inkommit så sent, att det
blefve nära nog i riksdagens sista timme, som beslutet skulle fattas.
Men jag hemställer, huru vida icke sjelfva uppställningen af hans motion
är sådan, att den närmast är att hänföra till den grupp af frågor,,
som behandlas i detta betänkande. Yrkandet har nemligen följande
lydelse: att Riksdagen, vid förnyande för nästa statsregleringsperiod af
nuvarande bestämmelser om dispositionsrätten öfver besparingarna,
fäster det vilkor, att Kongl. Maj:t vid nästa riksdags början framlägger
fullständig specifikation öfver de af Kongl. Maj:t under de då senast
förflutna fem åren beslutade anvisningar å besparingarna. Det har, så
långt jag kan minnas tillbaka, aldrig framkommit och kan ju heller
icke framkomma någon fråga om statsregleringen, förrän ärendena
äro snart sagdt slutbehandlade i riksdagen. Det är visserligen sant,
att man kunnat lösbryta denna fråga och behandla den förut, men jag
tror näppeligen, att ett sådant förslag skulle hafva vunnit framgång..
Åtminstone skulle det hafva varit omöjligt att framtvinga ärendet, om
något motstånd i statsutskottet förekommit, som man har all anledning
förmoda, att det skulle hafva gjort.

Jag tror, att man mycket väl kan låta denna sak anstå till en
annan gång. Emellertid ber jag få nämna, att jag känt mig ganska

9 N:o 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

tilltalad af motionens syfte. Jag har dock trott, att man skulle kunna g■ ändrade
åstadkomma detsamma, som herr Hedin begärt, på det sätt, att man
gåfve uppdrag åt t. ex. Riksdagens revisorer att vid revisionsberättelsenKongi^iaj-ta
foga förteckning öfver besparingarnas användande. Men det var icke dispositionsnågon
möjlighet att kunna få majoritet för en sådan mening inom den™« öfver beafdelning
af statsutskottet, der frågan först behandlades, och herramesp“n”#‘?r''‘° “
veta, att en del af ärendena behandlas något skyndsamt vid slutet af4''1-''ar”*''
riksdagen, hvartill icke minst bidrager riksdagsmännens egen önskan, orts‘
att ärendena så skyndsamt som möjligt måtte hinna slutbehandlas.

Det är möjligt, att man, om man haft flere dagar på sig, hunnit
uttänka något annat förslag, som haft större utsigter till framgång.

För närvarande tror jag emellertid, som sagdt, att det är bäst att låta
frågan förfalla.

Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Ersson i Vestlaudaholm.

Herr Jonsson i Hof: Då skälen för bifall till den föreliggande
motionen redan så fullständigt blifvit angifna af två föregående talare,
så anser jag mig icke behöfva utförligare bemöta hvad den siste talaren
yttrat.

Jag ber dock få påpeka, att hans tanke, att detta värf lätt skulle
kunna fullgöras antingen af konstitutionsutskottet eller af statsrevisorerna
icke lärer hålla streck, när det kommer till kritan, ty man måste
ju räkna med de befintliga förhållandena och icke med hvad man
önskar måtte kunna göras af de nämnda korporationerna.

Hvad vidare beträffar hans anmärkning att Riksdagen icke skulle
vara synnerligen betjent med en sådan specifikation på användandet
af dessa anslag, derest icke Riksdagen också kunde få fullständigt
reda på värdet eller valutan af de af Kongl. Maj:t gjorda dispositionerna
eller hvad som för dessa medel ernåtts, så har jag för min del
fattat herr Hedins motion så, att med ordet specifikation icke endast
menas siffrorna, utan äfven uppgift om de ändamål, för hvilka de särskilda
beloppen blifvit använda. Någon vidare utredning kan Riksdagen
naturligtvis hvarken begära eller behöfva, och jag trotsar hvilken
som helst att kunna säga, att för det eller det anslaget erhållits en
tillräcklig valuta, för ett annat åter en otillräcklig. Sådana upplysningar,
som han skulle önska, lär det nog icke vara möjligt vare sig för Kongl.

Maj:t eller statsrevisorerna eller konstitutionsutskottet att prestera, utan
det beror ju i sista hand på hvar och eu sjelf att bedöma, huru vida
valutan af det använda beloppet är tillräcklig.

Jag antager för öfvigt, att meningarna icke äro särdeles delade
derom, att eu sådan specifikation bör vara af mycket stort intresse för
Riksdagen, och jag tror icke, att frågans utgång egentligen hänger
derpå, utan den beror väl mera på, huru vida ett bifall till reservationen
skulle hafva någon menlig inverkan på Riksdagens arbete och
fördröja dess afskafning. Derest Andra Kammaren bifaller reservationen,
så måste deraf följa, förutsatt att Första Kammaren bifaller utskottets
hemställan i denna punkt, att det antingen skall anställas
gemensam votering mellan de båda olika besluten, och i sådant fall

f(:o 47. 10

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. ändrade skulle det kunna hända, att Riksdagens afel utande blefve förd röj dt eu

eller så, eller också kan följden blifva, och det förefaller mig
Kong) SMaj:ts mycket mera sannolikt, att en gemensam votering icke behöfver andispdsitions-
ställas, utan de olika beslutea kunna sammanjemkas. En sådan samt-ätt
öfver 6e-manjemkning tror jag skall vara ganska lätt att åstadkomma, så lätt
spåringnrnn <hi]l oc]:1 med, att jag tror, att ett sådant förslag redan i afton vid
IT rt “T*''stetsutskottetä sammanträde skall kunna beslutas för att i morgon
'' or föreläggas katrtrarne. Det finnes olika vägar att välja vid en sådan
sammanjemkning, och jag tager för gifvet, att det icke skall blifva
svårt att vinna bifall för någon af dem, då tydligtvis den motsträfvighet,
som från Första Kammarens sida Visats mot denna sak, måste
försvinna, i och med det Andra Kammaren sätter verkställandet af
denna utredning som vilkor för Kongl. Maj:ts dispositionsrätt öfver
besparingarna. Ty vill icke Första Kammaren gä in på eu sammaiijemkuing
eller ett afgörande af frågan genom gemensam omröstning,
så skulle Kongl. Maj:t icke få någon rätt alls att disponera besparingarna.
Den motvillighet, som förefunnits från Första Kammarens sida,
måste alltså blifva utbytt mot ganska stor villighet att komma till rätta
med frågan, om Andra Kammaren nu bifaller reservationen.

Jag kall derför icke på något sätt finna, ätt ett sådant beslut i
denna kammare bör föranleda förlängning af riksdagen. Ty dess afsilning
beror icke på det arbete, som kommer ifrån statsutskottet,
utan den beror egentligen på, huru vida bevillningsutskottet hinner
klarera sina skrivelser i de ämnen, hvarom Kongl. Maj:t skall underrättas.

Ingen fara finnes sålunda derför, att Riksdagen behöfver förlängas
genom bifall till reservationen; och på denna grund skall äfven jag
anhålla om bifall till densamma.

Herr vice talmannen Danielson: Jag vill tillkännagifva, att inom
utskottet äfven jag röstat för motionärens förslag. Men jag ansåg
frågan icke vara af den vigt, att jag borde reservera mig, då yrkandet
på bifall till motionen icke blef utskottets förslag; ej heller ansåg jag,
att män kunde allvarsamt sätta i fråga, att nU i Riksdagens sista
timme afgöra denna sak genom en gemensam Votering.

Om herrarne nemligen gifva akt på, huru frågan föreligger, så se
herrarne, att det gäller, att inan skulle begära en specifikation öfver
de under de senaste fem åren utanordnade medlen på dessa besparingar.
Hvad skulle det egentligen tjena till att hafva en specifikation härpå
för de fem gångna åren? För dem har Kongl. Maj:t redan fått
decharge, och denna har blifvit meddelad, sedan konstitutionsutskottet
och Statsrevisorerna granskat förvaltningen af ifrågavarande medel
och Riksdagen godkänt densamma. Någon betydelse af att få en sådan
specifikation för de fem gångna åren finnes sålunda egentligen icke.
Hade frågan deremot varit att fä in till Riksdagen en sådan uppgift
för ett år, för det sista, gångna öret, då hade, synes mig, förslaget
värit mera lämpligt. Tv jag delar den åsigteh, att Riksdagen bör få
veta, huru besparingarna användas. Men, såsom jag sagt, anser jäg
icke frågan nu föreligga i sådant skick, att det varit skäl att reservera
sig mot det slut, hvartill utskottet kommit: Jag tror derför att man

il fc:o 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. it».

bör låta frågan anstå ett år, ty det äf alls ingenting värre å ftirde Ano- ändrdde
nu, än det varit förut. Men om man skulle besluta bifall till motio- béitä^melser
närens förslag, så är det ju klart, att man icke kan komma till något jc/rtgi Ifalla
beslut med mindre än en sammanjemkniflg eller eu gemensam vote- dispositiomring,
och något sådant kan icke ske förrän i lyckligaste fall på lördag™** öfver Seeller
kanske nästa måndag. Men dä är eu stor del af ka in mare us ft

ledamöter borta, och Under sådana omständigheter förfelas effekten n drne hvad

man vill ha fram, i ty att vid tillkomsten af ett sådant grund- orts''''

läggande beslut Riksdagen icke i sin helhet är samlad, Kan det vara
lämpligt att för framtiden bygga på ett beslut, som fattats, dä knappast
eu fjerdedel af kammarens ledamöter linnes qvar vid riksdagen? Nej,
jag tror att om man vill ha ett sådant beslut, som skall vara grundläggande
för framtiden, så bör beslutet också fattas, när Riksdagen i
sin helhet är samlad. Jag tycker derför, att man icke bör drifva fram
denna fråga sä mycket, som man nu synes vilja göra. För öfrigt är
saken icke dermed hjelpt, och de oegentligheter, som motionären vill
förekomma, lösas ej på det sättet. Jag vill nemligen påpeka, att de
dispositioner på allmänna besparingarna, som Kongl. Maj:t beslutat
gorå, redan äto af konstitutionsutskottet Under riksdagens iopp granskade
och att för dem Kongl. Maj:t redan erhållit decharge ända till
någon viss dag i januari månad detta år. Sedan déchargefrägan sålunda
blifvit afgjord, komma statsrevisorerna under oktober och november
månader att ingå på vissa saker, för hvilka Kongl. Maj:t redan
fått decharge. Det blir tal om ett och annat, som man i statsrevisionen
finner vara anmärkningsvärd^ Men statsrevisorerna kunna icke
göra någon väsentlig anmärkning, enär statsrådet redan fått decharge
meddelad. Sedan har Riksdagen att först året derpå pröfva hvad
revisorerna hemstält, och dä skall Riksdagen fatta sitt beslut i frågan.

Derför har jag, så länge jag Vant i Riksdagen, ansett, att man borde
omorganisera hela grunden och bestämma, att denna decharge icke
.skulle få meddelas annat än vilkorligt, så att först sedan revisorerna
granskat och Riksdagen godkänt den statsförvaltning, som under revi.
sionsåret förevarit, decharge skulle få beviljas. Ty annars kunna statsrevisorerna
i detta fall ej få fram någon anmärkning, när decharge
redan blifvit beviljad. Detta är en Oegentlighet, som icke kan ändras
på det sätt, som motionären föreslagit, utan endast afbjelpas genom
vissa ändringar i grundlagen. Jag tror derför, att det är skäl i att
motionären eller någon annan kommer fram med förslaget nästa år,
så att man då får det ena i sammanhang med det andra och så att,
om man finner någon åtgärd mindre rigtig, man kan besluta öfver
frågan i hela dess vidd, Men något väsentligt vinnes icke genom den
föreslagna specifikationen för de fem gångna aren. Det är att tala
om den snön, som föll i fjor. Finge man deremot årligen in en specifikation,
då kunde man ju i sammanhang med statsregleringen och
Kongl. Maj:ts statsverkspropositioh se, huru besparingarna blifvit använda
af det eller det departementet.

Det var detta, som jag ansåg vara fullt rigtigt, och det var derför,
som jag biträdde motionären i sådant syfte, men jag gjorde det under
förhoppning, att utskottet skulle blifva enigt. Du emellertid utskottet
icke blef det, tycker jag icke, att det är skäl att uppehålla Riksdagen

N:o 47. 12

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. ändrade med denna sak eller söka att nu få beslut till stånd, då gauska få af
^/råTom Riksdagens ledamöter äro närvarande. Detta är det öfvervägande
Kongl.3 Maj-tsskälet för den uppfattning jag bar. Jag tror att när det icke föredispositions-
ligger någon särskild anledning, man icke bör söka framtvinga ett
rätt öfver ic-beslut, som en stor del af Riksdagens ledamöter icke varit med om.
Tufvudtitlarne dessa af mig nu nämnda omständigheter jemte det skäl,

(Forts)™ som kerr talmannen anförde, då han företog dessa ärenden till behandling,
nemligen påskyndandet af Riksdagens afslutning, som gjort
att jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr J. H. G. Fredholm: För min del anser jag att den önskan,
som uttalas i motionen, och som vunnit understöd af reservanterna,
är förtjent af Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Jag tror, att
det icke allenast är önskvärdt utan att det fastmer''är behöfiigt att fä
en fullständig specifikation öfver det sätt, hvarpå besparingarna blifvit
använda, så mycket mera, som storleken af dessa besparingar alldeles
icke är oväsentlig. År 1890 uppgingo utgifterna från besparingarna
till omkring 315,000 kronor. Men härvid är att märka, att dessutom
hade Kongl. Maj:t till sitt förfogande de medel, som utgå under namn
af extra utgifter, hvilka utgifter uppgingo till ett belopp af omkring
140,000 kronor. Detta beträffande utgifterna.

Men reservationerna eller behållningarna på besparingarna gingo
år 1890 upp till nära 550,000 kronor, hvaraf synes att det är rätt
betydliga belopp, i fråga om hvilka Riksdagen icke vet på hvad sätt
de blifvit använda.

Visserligen yttrar utskottet, att det icke torde kunna sägas, att
Riksdagen saknar tillfälle att erhålla kännedom om det sätt, hvarpå
besparingarna blifvit använda. — Ja, det är möjligt, att det låter sig
göra under de nuvarande formerna. Men hittills har det icke blifvit
gjordt, och jag tviflar på, att det skall kunna gä så lätt för sig att
göra som utskottet förmenar.

Utskottet talar i första rummet om konstitutionsutskottet. Men
det är mycket som slinter igenom i konstitutionsutskottet, som icke
borde göra det. Jag vet specielt ett fall, då Kongl. Maj:t vid utfärdandet
af ett reglemente uti sista punkten af det kongl. brefvet slutade
med att gifva i uppdrag åt chefen för ett visst departement att fritt
förfoga öfver de medel, som hörde till det i fråga varande verkets
förvaltningsområde. — Detta är så vidt jag kan förstå fullkomligt
grundlagsvidrigt. Ty beslut om dispositioner af statsmedel kunna ju
icke fattas annat än i statsrådet. Det förenämnda fallet gjordes inom
statsrevisionen till föremål för anmärkning, fastän anmärkningen icke
rigtades mot sjelfva beslutet utan mot det sätt, på hvilket medlen
blifvit disponerade. Men anmärkningen kunde icke upptagas, emedan
den medelbart var rigtad mot ett regeringens beslut, hvarpå redan
erhållits decharge af Riksdagen. Och så var det slut med den saken.

Hvad beträffar den omständigheten, att besparingarna ofta blifvit
använda till bestridande af utgifter, hvilka Riksdagen vägrat, så vill
jag, till hvad förut i det fallet är nämndt, påminna om, huru Riksdagen
ett år, jag minnes icke hvilket, vägrade ett af Kongl. Maj:t
begärdt anslag till uppförande af ett magasin vid Ultima landtbruks -

Torsdagen den 19 Maj, f. m

13 Nso 47.

institut; men när Riksdagen var slutad, anvisade Kongl. Maj:t af be-Ang. ändrade
sparingarna medel för ändamålet och magasinet byggdes vid Ultima. be*tå™melser

En talare sade, att en specifikation af utgifterna icke skulle vara Kongl^Maj-ts
af synnerligen stort värde, om man icke kunde få del af det resultat, dispositionssom
för utgifterna vunnits. Men jag tror att en blott och bar uppgift™»* öfver beom
sättet, hvarpå Kongl. Maj:t auvändt besparingarna, skulle vara afepanngarna å
mvcket stort gagn. En sådan uppgift skulle i första rummet komma ^ “ åt arne.
att tjena till att komplettera den kunskap, som man kan förvärfva om 01 ä''
statsmedlens användande i sin helhet, en kunskap, som man nu saknar.

Om man t. ex. i statsrevisionen får till granskning en sådan räkenskap
som bibelkommissionens och finner att den slutar på en fem- å sexhundra
kronor, så anser man det icke vara mycket. Men om man
sedan finner, att på vederbörande hufvudtitels besparingsfond blifvit
utanordnadt såsom arfvoden till medlemmarne i kommissionen öfver
tio gånger så mycket eller omkring 7,000 kronor, så är det klart, att
om man i ett fall sådant som detta hade en specifikation öfver utgifterna
på besparingarna att tillgå, man då skulle få eu bra mycket
rigtigare uppfattning af hvad kommissionen kostar, än om man blott
håller sig till kommissionens räkenskaper.

Samme talare nämnde också, att han befarade, att man genom att
begära en sådan specifikation skulle motverka Kongl. Maj:ts benägenhet
för att spara — och såg deri en fara. Ja, må så vara. Men man
torde ock kunna säga alldeles motsatsen. Man skulle nemligen kunna
vända om satsen och säga, att när Kongl. Maj:t har en så okontrollerad
dispositionsrätt öfver besparingarna, ligger deri en viss lockelse att
draga in på de ordinarie anslagen sä mycket som möjligt för att
flytta öfverskotten på besparingarna, samt sedan använda dem till fri
disposition.

De två första talarne hafva enligt mitt förmenande på ett så tillräckligt
tydligt sätt utvecklat önskvärdheten och behöfligketen af att
man får till stånd en sådan specifikation som den föreslagna, att jag
icke längre skall upptaga kammarens tid med att gifva några ytterligare
skäl derför. Jag vill endast nämna att jag tror, -att det skulle
vara ett mindre lyckligt sätt att lösa frågan, om man, såsom en talare
sade, skulle gifva Riksdagens revisorer i uppdrag att upprätta förteckning
öfver utgifterna på besparingarna. Det kunde icke tillgå på
annat sätt, än att revisorerna finge anställa nya tjensteman. Men jag
tror att det arbetet lämpar sig bättre för statskontoret, med de
tjensteman, som det har att tillgå. Då blefve det säkert billigare, och
säkrare gjordt, och det skulle icke heller inkräkta på statsrevisorernas
tid, som är tillräckligt upptagen ändå.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr Hedin: Det är alldeles rigtigt, som den siste talaren

nämnde, att just den nuvarande dispositionsrätten öfver besparingarna
lockar Kongl. Maj:t att icke behörigen använda de af Riksdagen beviljade
anslagen för de af Riksdagen faststälda ändamål, detta i syfte
att arrangera besparingar i strid mot gällande bestämmelser, som
säga, att Kongl. Maj:t icke eger att använda några förväntade, några
möjliga besparingar, utan blott redan befintliga och — såsom orden

^19 ^7» 14 Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Mg. nndradelyda — »till beloppet kända» besparingar. Så gick det till, när Kongl.
Y/r^a^om" ■a.l:^ föll på den idén att bygga ett nytt hus åt sjökartekontoret.
KoJgl^MoftsSedan Kongl. Maj:t faststält utgifter och plan för sjömätningar under
dispositions- ett visst år, beslöt Kongl. Maj:t några månader derefter att inställa
ratt öfver äe-en del af dessa mätningar, för att på detta sätt bereda besparingar,
Shufvudtitlarn''sovi s^u^e an vändas till byggande af ett hus åt sjökartekontoret. Som
(Forts) sh§dt, den siste talarens anmärkning synes mig vara fullt rigtig.

Pen näst siste ärade talaren åter har tydligen missförstått syftet
med min motion. De anmärkningar, som hau framstå!! angående förhållandet
mellan statsrevisionens och konstitutionsutskottets granskningsrätt,
äro nog lika rigtiga som vigtiga. Emellertid skulle det icke
tjena till något, att jag åtminstone motionerade om ändring derutinnan t
jag tviflar på, att ens den näst föregående talaren sjelf skulle kunna
åstadkomma någon förändring i det fallet, så länge vi ha den der
kinesiska muren der borta, som sätter sig emot alla förnuftiga reformer.

Hvad nu angår det påståendet, att, om vi fattade beslut i den
rigtning, som jag föreslagit och reservanterna tillstyrkt, detta beslut
skulle hafva mindre auktoritet derför, att en del af Riksdagens ledamöter
till äfventyrs vore bortresta vid beslutets fattande, sä vill jag
endast erinra derom, att giltigheten af ett riksdagsbeslut i ingen mån
förringas derutaf, att eu del ledamöter svikit sin pligt att stanna till
riksdagens slut och varit frånvarande, då beslutet tillkommit. Men
det är för resten i detta fall ingen fara för något dylikt, då Riksdagen
genom denna åtgärd icke behöfde förlängas något utöfver den tid, den
eljest skulle räcka. Den värsta faran är den, att det skulle kunna
tänka?, att i Första Kammaren, der man i allmänhet är mera reslysten
än i den andra, ett större antal reser sin väg och utsigteu derför
blifver så mycket större för Andra Kammaren att segra i en eventuel
gemensam votering i denna fråga. Det är betänkligt nog, det medger
jag; men i mina ögon är denna betänklighet icke af den beskaffenhet,
att jag på grund deraf skulle kunna föranledas att frångå mitt
yrkande.

Här har det vidare sagts af den näst föregåeende talaren: hvad
skall det tjena till att upprätta en specifikation för de föregående fem
åren; det är ju att tala om den snön, som föll i fjor. En sådan
specifikation har jag ansett erforderlig af det enkla skäl, att, då jag
uppgifvjt syftet med min motion vara det, att Riksdagen skulle sättas i
tillfälle att vinna tillförlitligt besked om, huruvida någon förändring
borde vidtagas i de nu sedan 50 år tillbaka gällande regler för Kongl.
Maj:ts dispositionsrätt öfver hufvudtitlarnes besparingar, jag trott, att
ett sådant omdöme icke borde fällas med ledning af erfarenheten för
allenast ett enda år, utan för en följd af år. Det är det enkla skälet
för detta förslag. Men nu har, som jag sade, den näst föregående
talaren utgått från ett stort missförstånd beträffande min motions syfte.
Detta har jag nyss nämut. Och då jag för en stund sedan hade ordet,
lade jag dertill, att Riksdagen genom eu dylik specifikation bättre
sättes i tillfälle att pröfva de af Kongl. Maj:t framstälda anslagsfordringarna.
Deremot är syftet med att fä en sådan specifikation,
en sådan redogörelse alls icke och kan rimligen icke vara att derigenom
få ett medel till att ställa statsråd inför riksrätt t. ex.,

Torsdagen den }9 Maj, f. m.

15 J(;q 47*

så att de blifva dömde från ljf, ära och gods, Nej, det är icke aUs^s- ändrade
motionens syfte. V*frdW<om''

Statsutskottets vice ordförande ytfrade, om jag fattade hans mening Kongl^Vaj;^
rätt, ett statsutskottets yttrande öfver min motion framkommit i rätta dhpositiansögonblicket
och i rätta sammanhanget och att det icke vant lämpligt™® öfver ier
att lösknyta denna fråga från statsregleringsutlåtaudet. Dertill är till-®pV‘B®(“r;"“ «•
räckligt att svara, att ett bifall till denna hemställan om bestämmelser "e''

och föreskrifter, utaf hvilka Kong!. Maj:ts fria dispositionsrätt öfver °r 8''^
besparingarna hädanefter skulle blifva beroende, icke inverkar med
eft öres minskning eller ökning på stafsreglerjngen. Sådant är sambandet
mellan den fråga, som jag här väckt till lif, och statsregleringsbetänkandet.

Hap förmenade också, att det icke länder till någon synnerlig
upplysning att få en naken uppgift på, huru Kongl. Maj: t användt
besparingarna. Uppgiften behöfde icke vara så alldeles naken ändå.

Det skulle t. ex. komma att heta, att Kongl. JVlaj:t den oeh den dagen
på det och det departementets föredragning beviljat den och den
samman på de och de besparingarna för det och det ändamålet. Det
är icke någon oväsentlig upplysning att få donna uppgift. Ty först
derigenom blefve man satt i tillfälle att göra, hvad talaren ansåg att
man egentligen och i framstå rummpt borde göra, men som man nu
icke kan göra, nemligen efterforska, hvilka samhällsnyttiga resultat,
som vunnits genom de anslag Kongl, Maj:t på det sättet beviljat. Han
tpg ett exempel och säde: antåg att Kongl. Maj:t gifver ett anslag åt
en person för att denne skall få resa i utlandet och studera det eller
det ämnet. Det är då af vigt att få reda på resultatet af hans forskningar
och undersökningar, men deremot likgiltigt, om man får höra,
hvad han fått för belopp i penningar att bestrida sina resekostnader
med. Detta senare är dock icke sä likgiltigt. Man vill allt i allmänhet
gerna bedöma kostnaden i förhållande till resultatet och resultatet
i förhållande till kostnaden. Men vi hafva ju icke någon anledning
att efterforska resultatet af ett företag, om hvilket vi icke hafva
någon kännedom, Hvad Kongl. Maj:t utanordna!- på besparingarna,
det veta vi icke något om, ocli då kunna vi ju icke anställa några
efterforskningar angående resultatet i det afseendet.

Un och annan gång kan man väl få veta, huru besparingar användas,
och det händer kanske icke så sällan, att det går till på följande
sätt. Kongl. Majst beviljade t. ex. ett anslag åt en person, för
att han i utlandet skulle få studera den och den vigtiga frågan. Valet
af person väckte, vågar jag tro, allmän förvåning. Personen reste.

Hvad han studerade, vet hvarken jag eller någon annan. Sent omsider
afgaf han en s. k, reseberättelse, hvilken var af den beskaffenhet,
att när jag, som hört något talas om den och, äfven om jag det icke
gjort, skulle hafva haft mina misstänka!- beträffande densamma, infann
mig i civildepartementet för att få studera den, det befans vara alldeles
omöjligt att komma öfver den. När jag sedermera i konstitutionsutskottet,
der en fråga var före, som rörde samma person och hvilken
stod i samband med nyssnämnda reseberättelse, begärde, att konstitutionsutskottet
skulle infordra berättelsen, afslog naturligtvis utskottet
denna hemställan; ty berättelsen var i sjelfva verket af den beskatt

Nso 47. 16

Torsdagen den 19 Maj. f. m.

Ang. ändrade frihet, att den icke gerna kunde tillåtas komma under menniskors
/rdTom °80n- — 1 ag minnes också ett annat liknande fall. Jag syftar här på
Kong?9Mapsen resa> som företogs af en numera i de förenade rikenas tjenst högt
dispositions- uppsatt person. Han reste på statens bekostnad till en internationel
rätt öfver ^-konferens af den beskaffenhet, att nog förundrade jag mig och äfven
an<^ra öfver, att man kunde falla med sitt val på en i öfrigt
(FortsT"* u^an högt förtjent person, men som emellertid antagligen var

or 9-'' på det området alldeles oerfaren. Någon berättelse har sedan icke
blifvit offentliggjord.

Detta är ett par exempel, då man vet att Kongl. Maj:t användt
medel för sådana ändamål, som den ärade talaren nämnde. Men hur
Kongl. Maj:t i allmänhet användt besparingarna, vet jag icke,
och icke heller Riksdagens ledamöter i allmänhet. Huru skola de då
kunna företaga deri forskning efter resultatet, som den ärade talaren
nämnde om?

Jag anhåller fortfarande om bifall till reservanternas förslag.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad som anförts såsom
skäl för att icke bifalla reservationen, får jag säga, att jag icke kan
annat än uttala min förvåning öfver, att man framkommit med sådana
skäl, som att det icke skulle vara lämpligt, att Riksdagen nu så nära
sitt slut fattar ett dylikt beslut. Detta skäl skulle då gälla för alla
tider beträffande ett sådant ärende, som till följd af sin beskaffenhet
måste afgöras vid riksdagen slut. Jag kan för min del icke finna

annat, än att Riksdagen bör behandla alla ärenden med allvar och

grundlighet, vare sig de förekomma till afgörande vid riksdagens
början eller vid dess slut. Ej heller kan jag se något skäl för afslag

å reservanternas hemställan deruti, att anledning är att befara, det

kamrarnes ledamöter aflägsna sig från riksdagen, innan den ännu
nått sitt slut. Tvärt om hoppas jag, att kamrarnes ledamöter qvarstanna
på sin post, så länge det behöfs och icke öfvergifva riksdagsarbetet,
innan det upphört. Vi se ju också, att icke några ledigheter
i nämnvärd omfattning blifvit beviljade, vare sig i ena eller andra
kammaren. Dessutom vill jag påpeka, att Första Kammaren i dag
bordlagt detta ärende för andra gången, synbarligen i syfte att sedan
antaga samma beslut, som Andra Kammaren nu fattar. Det är ju
naturligt, att det icke å Första Kammarens sida bör finnas några som
helst betänkligheter mot att gå in på ett förslag, som innehåller ett
så billigt vilkor, som här är ifrågasatt och som i sjelfva verket icke
innebär något annat, an att Riksdagen fordrar en utredning angående
besparingarnas användning.

Derför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson från Stockholm förklarade sig instämma med herr
Ljungman.

Herr Lasse Jönsson: Herr talman! Den föregående talaren

må förvåna sig huru mycket som helst öfver, att man anfört såsom
skäl för afslag å motionen, att vi nu befinna oss i riksdagens sista
timme. Det tinnes väl ingen, som icke ger oss rätt i den punkten.

17 N;o 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Och det är eu allvarsam sak. Det må vara huru klandervärdt som Ang. ändrade
helst, att ledamöter resa utan permission; men ett stort antal riksdags- bestämmelser
män har redan rest, och många flere komma att resa snart nog, varexoP^mT-is
sig Riksdagen fattar det ena eller andra beslutet i denna fråga. Herr disposition^
Olof Jonsson tröstade oss med det, att, i händelse denna kammare rätt öfver beskulle
bifalla reservationen, statsutskottet redan i afton skulle kunna*7,arinff“m“ “
fatta beslut om sammanjemkning. Det kan nu mycket väl gå för sigjlufvudtltlarneMen
denna sammanjemkning kommer Första Kammaren i alla fall icke (Fort3,)
att gå in på. Och huru få riksdagsmän än äro qvar, så, om — såsom
jag ° antager — Första Kammaren afslår sammanjemkning, återstår
ändå en ny historia: gemensam votering måste företagas; och då
dröjer det fördenskull en och två och kanske tre dagar längre än annars
med riksdagens afslutande. De, som nu äro intresserade af att få en
skandal till stånd, de böra förstås hålla på motionärens förslag och
ställa till en gemensam votering i nästa vecka, då knappast åttondedelen
af hela antalet riksdagsmän finnes qvar här. Men är den då så
vigtig och angelägen denna fråga? Då den nu hvilat i 50 år eller
längre, spelar den väl icke eu så stor roll, att den ovilkorligen måste
nu lösas. Jag kan åtminstone icke finna, att så är förhållandet; och
jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den vid punkten fogade reservationen. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 12:te punkten af
memorialet n:o 38, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit den af herr P. Andersson m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen utföll med 108 ja mot 70 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 4, i anledning af väckta förslag om åtgärder för spridande
inom landet af svenska statens obligationer.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 47. 2

N:o 47. 18

Torsdagen den 19 Maj, f m.

Utskottet liemstälde, att herr G. Elowsons i ofvanberörda syfte
inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 117 och 118, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Elowson: Det synes mig böra vara ett synnerligen vigtigt

föremål för statsmagternas uppmärksamhet att småningom placera
någon del af Sveriges statsskuld inom landet. För att detta syftemål
måtte i någon mån befrämjas på lagstiftningens väg, har jag väckt
mina motioner. Det syfte, jag sålunda velat vinna, kan sägas vara väsentligen
ernådt genom de beslut, som redan äro fattade. För några
dagar sedan beslöts nemligen med anledning af nu ifrågavarande motioner,
att en förändring i reglementet för riksbanksfullmägtige skulle
företagas i så måtto, att fullmägtige skulle erhålla bemyndigande att
förmedla försäljningen af obligationer så väl inom som utom landet.
Derigenom är det således intet hinder för fullmägtige i riksbanken att
meddela afdelningskontoren tillåtelse att verkställa denna försäljning.

Fullmägtige i riksgäldskontoret å sin sin sida hafva afgifvit den
förklaringen, att de anse sig enligt gällande reglemente oförhindrade
att ombesörja den försäljning af obligationer inom landet, som blifvit
ifrågasatt. Och då de derjemte uttala sig för fördelen af att obligationer
säljas, så vidt möjligt är, inom landet, så är dervid ingenting
vidare att göra.

Det sammansatta utskottet har äfvenledes uttalat sig för, att den
frihet, som fullmägtige i riksgäldskontoret anse sig hafva att på lämpligaste
sätt i hvarje särskildt fall ombesörja försäljningen, bör åt dem
bibehållas. Detta är också öfverensstämmande med det syfte, jag velat
vinna genom mina motioner. Det kan naturligtvis icke hafva varit
min mening att på något sätt förpligta dem att på det eller det sättet
gå till väga, utan endast att de måtte hafva tillåtelse att genom riksbanken
åstadkomma eu försäljning. Då nu detta syfte, så vidt på
lagstiftningens väg kan ske, är vunnet, har jag icke något särskildt
yrkande att göra. Jag vill endast sluta med att uttala den förhoppningen,
att kapitalisterna inom landet småningom må gå i författning
om att köpa sådana obligationer, hvarigenom det stora målet, att statsskulden
småningom måtte blifva inhemsk, skulle realiseras.

Herr Gumse Hus: Då jag delar den siste ärade talarens för hoppning,

att hans motioner, hvilka i viss män vunnit understöd så väl
af riksgäldskontoret för dess del som af Riksdagen för dess del genom
ett härmed beslägtadt beslut på bankoutskottets föredragning, sålunda
skola leda till god verkan, hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

19 N:o 47.

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

§ 6.

*

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial n:o
23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 120:de punkten
af bevillningsutskottets betänkande n:o 9 angående tullbevillningen,
blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringsproposition
af kammaren godkänd.

I sammanhang härmed tillkännagaf herr talmannen, att gemensam
omröstning öfver den sålunda godkända voteringspropositionen koinme
att ega rum vid början af morgondagens sammanträde.

§ 7-

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 24, i
anledning af väckt motion angående särskild tilläggsbevillning till betäckande
af minskning i statsinkomster, föranledd af ändringar i vissa
delar af tullbevillningen.

§ 8.

Likaledes bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets härefter
föredragna utlåtande n:o 2, i anledning af väckt förslag om ändring i
förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883.

§ 9.

I ordningen förekom sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 3, i anleduing af väckta förslag dels om ändring i gällande
instruktion för Riksdagens revisorer, i hvad som rörer deras befattning
med statsverket, dels om antagande af instruktion för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

Efter föredragning till en början af mom. a), deri utskottet hemstält,
att Riksdagen måtte antaga ett inom utskottet uppgjordt förslag
till instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken,
begärdes ordet af

Herr Gummlius, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att
denna temligen långa instruktion, som förut varit behandlad här i
kammaren, måtte föredragas på det sätt, att endast paragrafernas nummer
uppläsas. Jag har i öfrigt intet yrkande att göra.

Denna hemställan bifölls.

Det uppgjorda instruktionsförslagets särskilda bestämmelser blefvo
härefter af kammaren godkända.

Mom. b) och c).

Biföllos.

N:o 47. 20

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 19, i anledning af
väckta motioner om införande af progressiv beskattning.

■ Punkten 1.

Bifölls.

Ang.införande Under punkten 2 hemstälde utskottet:

0beskåttrdn att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, att,

derest i och för ett fullständigt eller bättre ordnande af vårt försvar
eller för annat statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande
af nya skatter skulle erfordras, Kongl. Maj.-t täcktes taga under öfvervägande,
dels huruvida icke den direkta skatt, som för närvarande utgår
såsom bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna höjas och så
ordnas, att den bestämdes att utgå med viss procent högre för den
större och lägre för den mindre inkomsten eller olika för olika slag
af inkomst, dels ock huruvida icke för ofvanberörda ändamål arfskatten
skulle kunna i vidsträcktare omfattning än hittills tagas i anspråk,
samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga dels förslag
till ändrade bestämmelser i afseende å arfskatten, dels ock, i sammanhang
med förslag ej mindre till fortsatt afskrifning af grundskatterna
samt lindring i rustnings- och roteringsbesvären än äfven
till deraf föranledda ändringar i grunderna för nu gällande fastighetsbeskattning,
förslag till de förändringar i bevillningsforordningen, som
för vinnande af berörda syftemål kunna erfordras.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af herr
Bokström, hvilken ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke eu
lämplig arfskatt borde i vidsträcktare mån än hittills för statens behof
tagas i anspråk, och i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrade bestämmelser i afseende på sådan beskattning,
och dels äfven, i sammanhang med förslag till ej mindre
fortsatt afskrifning af grundskatter samt lindring af rustnings- och
roteringsbesvären än äfven till deraf föranledda ändringar i grunderna
för nu gällande fastighetsbeskattning, förslag till de förändringar i gällande
bestämmelser angående bevillning för inkomst af kapital och
arbete, som med bibehållande af proportionella skattebidrag kunna för
berörda syftemål erfordras.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Bokström: På det att kammarens beslut, som jag antager
kommer att utfalla i öfverensstämmelse med utskottets förslag, icke
skall blifva alldeles enhälligt, anhåller jag, herr talman, att få anmäla
min derifrån afvikande mening. Skälen härtill äro i hufvudsak anförda
i den reservation, som bifogats utskottets betänkande.

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

21 N:o 47.

Det skäl, som man allmännast får höra af dem, som på senaste^-införande
tiden blifvit så ifriga för införande af progressiv beskattning, är, att°{ progressiv
andra kulturstater begagna denna skatteform, och att vi derför böra bes°tt™"9-skynda oss att tillegna oss densamma. or 9''^

Jag tror, att de, som så talat, hafva underlåtit att taga kännedom
om vårt lands och andra länders förmögenhetsstatistik, ty det är en högst
väsentlig skilnad, som der framträder dem emellan. I Tyskland, som ju
i många hänseenden är en mönsterstat för oss, äfvensom i England är
det en mycket stor skilnad i förmögenhetsförhållandena, hvilken alldeles
icke har någon motsvarighet i vårt land. Vill man då vinna
de resultat, som i dessa länder kunna uppnås, nemligen att fä en väsentlig
tillökning i inkomstbeskattningen på samma gång man åstadkommer
en lindring för de små inkomsttagarne, är det alldeles oundvikligt
att i vårt land göra progressionen så skarp, att den måste
blifva alldeles olidlig. Ser man nemligen efter, huru det förhåller sig
med antalet skattskyldige i vårt land, så finner man, att ända till
89 proc. af dem, som betala inkomstskatt, äro sådana, som hafva bevillningsafdrag
och följaktligen icke hafva högre årlig inkomst än 1,800
kronor. Progressionen, som skall utjemna en ökad lindring på de små
skattegifvarne och på samma gång tillföra statskassan ökade inkomster,
skulle således träffa de återstående 11 proc.

Då jag alltså tror, att denna beskattning i statsfinansielt hänseende
skall komma att lemna ett högst otillfredsställande resultat och
jemväl förhindra den lättnad i den indirekta beskattningen, hvarpå de
mindre skattskyldige hafva ett oafvisligt kraf, har jag för min del icke
kunnat dela utskottets mening i detta hänseende, och jag får derför
med hänvisning i öfrigt till min reservation anhålla, att kammaren
måtte besluta en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som innefattas uti
klämmen i min reservation.

Herr J. H. G. Fredholm: Den nästföregående ärade talaren,

som yrkade bifall till sin reservation, har uti denna angifvit skälen,
hvarför han icke kunnat vara med om en progressiv beskattning. Det
förslag, ban i sin reservation framstält, skiljer sig dock endast i detta
hänseende från utskottets, så vidt jag förstår. Såsom skäl, hvarför
han ej vill vara med om progressiv beskattning, anför han i sin reservation,
att vi i början af detta århundrade hade progressiv beskattning;
men att missbelåtenheten dermed blef så stor, att den efter några år
borttogs. Tillika anför han det yttrande, som en komité år 1859 afgaf
rörande olämpligheten af progressiv beskattning. Men dessa två
skäl: erfarenheten från början af detta sekel och den åberopade auktoriteten,
hafva förlorat, såsom jag tror, ej obetydligt i vigt och betydelse
genom de bevillningslagar, som sedan dess antagits i andra länder,
der progressiv beskattning tillämpas. Den senaste lagen af detta
slag var den, som antogs i juni 1891 i Preussen; och, så vidt jag
kunnat finna, lär man i Tyskland ej vara missbelåten med denna lags
verkningar, utan anser lagen snarare erbjuda många fördelar.

Talaren åberopade slutligen ett skäl — det enda han bär anförde.

Det var att det skulle kunna vara lämpligt att införa progressiv beskattning
i länder, der förmögenheten vore större än i Sverige. Om

Jf:0 47. 22

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang.inf ärande det således kunde vara en fördel att ha progressiv beskattning i Preusaf
progressiv gen och England, så vore det icke derför sagdt, att samma fördel skulle
beskattning, tillkomma oss, och detta derför att vi sakna de stora förmögenheter,
(Forts.) gom fjunas j förenämnda länder. Jag kan icke förstå att detta argument
har den ringaste betydelse. Ty om skatten är progressiv från
det minsta inkomstbelopp som skattlägges och uppåt, så kan det väl
göra detsamma, huru långt upp på skalan man kommer. Det är ju
för statsinkomstens skull lyckligt, om man kan komma högt upp, men
systemet rubbas icke alls derigenom, att man skär bort de högsta skattebeloppen.
Jag kan icke förstå, att frånvaron af stora förmögenheter
har någon annan betydelse än den, att man då icke kan bereda statsverket
så stora inkomster af den direkta beskattningen som i annat fall.
Icke heller kan staten ernå större skattebidrag genom att antaga proportionel
beskattning.

Han påpekade också, hvad som i hans ögon vore för en rättvis
skattläggning af större vigt än den progressiva beskattningen, nemligen
att man borde tillse, att de mindre inkomsttagarne blefve lättade
i sina skattebördor. Men jag ber att få fästa hans uppmärksamhet på,
att i samma mån man befriar en större del af samhällets medlemmar
från inkomstskatt, det vill säga i samma mån man höjer det skattefria
existensminimum, blir det också nödvändigt att höja skatten för
de öfriga skattdragarne, så vidt man genom beskattningen skall få in
samma statsinkomst. Om man det gör, så frågas, är det då billigt
och rättvist att äfven höja skatten för dem, hvilkas årsinkomster icke
öfverstiga ett. normalt medeltal? Detta lär väl ingen kunna påstå.
För att erhålla eu icke minskad statsinkomst måste man således höja skatten
för dem, som ha större inkomster än det normala medeltalet, och dä
kommer man ovilkorligen just till den progressiva beskattningen.

För öfrigt kan det för närvarande vara öfverflödigt att yttra sig
om den ena eller andra skatteformens fördelar, då ju utskottet icke
begärt annat, än att denna fråga måtte göras till föremål för eu utred
ning. Och denna begäran måtte väl — om någon — vara befogad,
då man af utlandets exempel ser, huru denna skatteform alltmer
vunnit insteg. Att få en utredning till stånd torde vara vigtigt icke
minst på grund af de skäl, som af den ärade reservanten anförts. Med
anledning häraf ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.

Herrar Jansson i Ivrakerud, G. Ericsson från Stockholm, Hammarström
och Aström instämde häruti.

Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet för att yrka
afslag så väl på utskottets hemställan som äfven på herr Bokströms
reservation. Jag tror nemligen icke, att Kongl. Maj:t behöfver någon
underrättelse om dessa förhållanden, utan jag är fullt öfvertygad om,
att Kongl. Maj:t sjelf hittar på de nya skattetitlar, som erfordras, Riksdagens
bön förutan. Jag yrkar derför afslag på så väl utskottets som
reservantens hemställan och anhåller om proposition på detta yrkande.

Herr grefve Hamilton: I olikhet med den siste ärade talaren
vågar jag tro, att det vore synnerligen lämpligt, om Riksdagen gåfve

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

23 N:o 47.

Kongl. Maj:t eu underrättelse om sill uppfattning i denna fråga. Sär -Ang.inf ärande
skildt synes ett sådant uttalande påkalladt, när man erinrar sig det »f progressiv
anförande till statsrådsprotokollet, som herr statsrådet och chefen för hes
finansdepartementet hade i fråga om huru ökade statsinkomster bort '' or 8‘''
beredas i händelse försvarsfrågan gått igenom.

Jag begärde eljest ordet hufvudsakligen för att fästa uppmärksamhet
på eu meningsskiljaktighet inom utskottet, som synes så pass
märklig, att den förtjenar särskilt framhållas. Såsom herrarne behagade
finna, hafva i utskottsbetänkande! n:o 19 samtliga Andra Kammarens
ledamöter, med undantag af en, yrkat att Riksdagen skulle
uttala sig för så väl progressiv arfskatt som progressiv inkomstskatt.

Deremot hafva samtliga ledamöter af Första Kammaren, med undantag
endast af utskottets ordförande, reserverat sig och yrkat, att något uttalande
för progressiv inkomstskatt icke borde ega rum. Detta i betänkandet
n:o 19. Men så komma vi till betänkandet n:o 20, som
handlar om progressiv värnskatt. Der hafva samtliga ledamöter af
utskottet, med undantag af två från Första Kammaren afstyrkt förslag
om progressiv värnskatt, likväl under yttrande af starka sympatier för
detta slags skatt, som ju dock ej skulle vara annat än en progressiv
inkomstskatt, pålagd för samma ändamål som den progressiva inkomstskatt,
som afhandlas i betänkandet n:o 19; och tillstod derför åberopa
dessa samma herrar, som reserverat sig mot betänkandet n:o 19, ett
utlåtande, som afgafs i fjor af utskottet, uti hvilket det bland annat
säges, att »befogenheten af en skatteform, som alldeles särskildt tager
hänsyn till skatteförmågan, torde minst kunna bestridas, då det gäller
skatter för täckande af utgifter i och för försvaret. De, hvilka ega
mera att försvara, torde ock böra underkasta sig större uppoffringar
för försvaret, än de mindre bemedlade. Anlitandet af denna skatteform
skulle derför säkerligen i icke ringa män öka utsigterna till en
snar och lycklig lösning af försvarsfrågan. Dessutom får ej förbises,
att hvarje betydande utvidgning af försvaret antagligen alltjemt hos
oss kommer att göras beroende af och sammanhängande med eu afskrifning
af vara grundskatter; och det synes då billigt och för ett
väl afvägdt skattesystem erforderligt, att dessa skatter ej uteslutande
kompenseras med konsumtionsskatter, utan åtminstone i någon mån
ersättas med förmögenhetsskatter. Framläggandet af ett nytt förslag
om ordnandet af vart försvar torde således böra föregås af eu noggrann
pröfning, om och i hvilken form eu sådan beskattning, som af
motionärerna föreslagits, bör ifrågakomma.» Derefter tillägger utskottet
i år, att man behöfver icke för närvarande yttra sig om den frågan,
då, säger utskottet, »antagas kan, att för den händelse Riksdagen bifaller
utskottets, med anledning af andra inom Riksdagen väckta förslag,
gjorda hemställan om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och framläggande för Riksdagen af förslag
till förändringar i värt beskattningssyssystem, som för ordnandet af
vårt försvar eller för annat statsändamål kunna påkallas, Kongl. Maj:t
icke un deri åter att jemväl taga i öfvervägande frågan om en sådan
skatteform, som den af motionärerna nu ifrågasätta.»

Så vida man icke vill antaga, att dessa herrar ändrat åsigt under
tiden mellan de båda betänkandenas handläggning, hvilket dock synes
fast otroligt, har man svårt att värja sig för den misstanken, att deras

N:0 47. 24

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. mforande\ betänkandet n:o 20 uttalade sympati för den progressiva värnskatten

beskattning1? 1 sjelfv.a verket icke är något annat än ett litet koketteri.

(Forts.) I ifrigt ber jag endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedin: Herr talman! Vi skola icke aflåta en skrifvelse,
vare sig sådan som bevillningsutskottet föreslagit eller sådan som reservanten
vill ha den, derför att — sade den ärade ministerielle talare
som nyss hade ordet — Kongl. Maj:t nog ändå sjelf »kan hitta på»
nya skatteformer! Ja, så kort tid efter det den nya tulltaxan blifvit
voterad, och sa kort tid efter att vi hört chefen för finansdepartementet
från sin plats pa statsradsbänken tala om en hel mängd nva skatteformer,
om maltskatt, stämpelskatt o. s. v., så betviflar jag visst icke
heller, att Kongl. Maj:t nog kan »hitta på» nya skatter. »Hitta på»
— det är verkligen ordet, ehuru jag icke skulle tillåtit mig att om
Kongl. Maj:to använda ett så försmädligt uttryck. Men Kongl. Maj:t
hittar icke på sådant, som vi andre kunna vara med om; derför skall
jag för min del anhålla om bifall till utskottets förslag.

Jag kan icke underlåta, herr talman, att inlåta mig på ett litet
fälttåg mot min ärade vän, reservanten inom utskottet. Han har förordat
hvad han kallar eu jemlik eller proportionel beskattning. Med
anledning deraf tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten på, att, så
länge man stannar vid det uttrycket utan något vidare tillägg, man
i sjelfva verket icke har sagt något. Proportion uttrycker ett förhållande,
eu relation, en jemförelse mellan tvenne föremål, tvenne egenskaper,
kort sagdt ''mellan tvenne termer. Men när jag då kallar beskattningen
proportionel utan att hafva nämnt den andra termen, med
hvilken den skall jemföras, så har jag i verkligheten intet sagt.

Nu förstår jag mycket väl, att reservanten lika som andra mena
en beskattning proportionel till inkomstbeloppet. Men de säga icke
ut detta, ty genom att säga ut detta, skulle man i sjelfva verket fästa
uppmärksamheten på, hvilken rå och orättvis skatteform det är. En
skatt blir rättvis i den mån den är proportionel till skatte förmågan.
Men inkomstbeloppet utgör icke det enda, det är icke det korrekta
uttrycket af skatteförmågan, det är blott en af de faktorer, med ledning
af hvilka skatteförmågan kan bedömas. Något annat minst lika
vigtigt som sjelfva beloppet af inkomsten är inkomstens varaktighet,
trygghet och påräknelighet. Det är icke möjligt att motbevisa det
påståendet, att den skatteförmåga hos en inkomst, som beror på den
arbetskraft man har i dag, men som i morgon kanske förstöres genom
olycksfall, icke är lika stor som den skatteförmåga, hvilken ligger i
eu inkomst af fastighet eller kapital, hvilken inkomstkälla bevaras,
så vida jag icke rent af vräker bort den, icke blott i min tid, utan
äfven efter min död perpetueras och kan perpetueras i oändlighet.
Det är den skilnaden, att den som har en inkomst af detta senare
slag betryggar på ett helt annat sätt de efterlefvaudes försörjning och
sin egen försörjning på ålderdomen än den, som måste taga af sin till
äfventyrs ytterst knappa arbetsinkomst och göra afsättningar för att
betrygga sin ålderdom eller hafva något att lemna åt de efterlefvande.
Deraf torde tydligen framgå, att man icke kan säga, att med inkomstbeloppet
allenast man har angifvit skatteförmågan, skattekraften, utan

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

25 N:0 47.

beloppet såsom sådant blir blott en af de faktorer, efter hvilka skatte-Ang.införande
förmågan kan bedömas. Derifrån ledes man till olika beskattning af progressiv
olika inkomstkällor, såsom också blifvit i flera länder med framgång beskattmn9-genomfördt. (Jorts.)

Säkert är vidare, att, om jag håller mig blott till inkomstbeloppet,
jag kan icke säga, att beskattningen blir rättvis, när jag tager ut
samma procent i skatt af de olika skattebeloppen, ty skatteförmågan
växer med ökade inkomster både relativt och absolut. Jag skall icke
besvära kammaren mer än ett par minuter, om kammaren och herr
talmannen behaga tillåta mig att i allra största korthet återgifva i
öfversättning hvad den kände och allmänt ansedde nationalekonomen
Fr. J. Neumann, professor vid universitetet i Freiburg in Breisgau, i
sitt arbete »Die progressive Einkommensteuer» anför för att belysa
detta föl-hållande. Han säger: »Att 1,200 thaler i årlig inkomst för håller

sig till 12,000 thaler i årlig inkomst på samma sätt som båda
summornas återstoder, när man från hvardera summan afdragit en
tiondedel — det är ganska rigtigt. Men tager jag i betraktande, att
1,200 thaler knappt räcka till uppehället för eu tjenstemannafamilj af
medelklass och till den uppfostran åt barnen, som anses nödvändig,
medan 12,000 thaler om året är en så stor inkomst, att tusen thaler mer
eller mindre dervid spelar ingen betydande roll, så kan jag icke säga,
att de ifrågavarande, med hvarandra jemförda personernas läge blir
relativt ungefär detsamma, när jag från tjenstemannen med 1,200 thaler
årligen tager 120 och från kapitalisten med 12,000 thaler tager årligen
1,200 thaler. Den senare begår några dumheter mindre, inskränker
något litet sin böjelse för nöjen eller lyx, eller om han klaf
det slaget, att han ädelmodigt beskattar sig sjelf genom att understödja
behöfvande medinenniskor eller dylikt, gifver han framdeles ut
.något mindre till ändamål af detta slag, eller slutligen lägger han år.
igen något mindre till sitt kapital. Det må vara dermed huru som
flelst, hans yttre läge kan i grunden deraf icke lida en ändring, liknande
den, i hvilken en tjensteman befinner sig med eu aflöning af
det nämnda beloppet, när det säges honom: ''Från och med i morgon
har du icke 1,200 årligen till ditt förfogande, utan endast 1,080’».

Denne tjensteman, som blir af med dessa 120 thaler, får således alls
icke skatta i samma proportion som kapitalisten, från hvilken man
tagit samma procent.

Det synes mig vara absolut visst, att, när det är fråga om att få
en förnuftig och rättvis inkomstskatt, man bar de tvenne omständigheterna
att taga hänsyn till, nemligen dels inkomstkällornas olikhet, dels
den omständighet att högre inkomster — i allt fall när de komma öfver
ett visst belopp — ha större skatteförmåga både relativt och absolut
än lägre. Det är i sjelfva verket förvillande och skadligt att tala om
eu proportionel inkomstskatt, när man dermed menar, att det skall
vara samma proportion mellan alla inkomstbelopp och skatter. Detta
emedan ordet proportion nog låter mycket bra i mångas öron, men
är särdeles förvillande, när man icke menar något annat än en viss,
lika proportion till inkomstens belopp. Inkomstbeloppet är en faktor, men
icke den enda och icke ens alltid den vigtigaste för bedömande utaf

Jf:0 47. 26

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

Ang. m/öraradeskatteförmågan. Jag ber att få anhålla om bifall till utskottets för af

progressiv g]ag*
beskattning.

Med herr Hedin instämde herrar WavrinsTty, Fr. Berg, Olsson
från Stockholm, von Friesen, Höjer, Hammarlund, Aulin, Halm,
Persson från Arboga, Svensson från Karlskrona och Nydalil.

Herr Bokström: Jag är grefve Hamilton tacksam för hans erinran
om den motsägelse, som förefinnes derutinnan, att betänkandet
om progressiva värnskatten saknar anteckning om min skiljaktiga mening
i fråga om motiveringen. Jag erkänner min försummelse att
icke ba låtit anteckna den, men mina kamrater i utskottet kunna, såsom
jag hoppas, intyga, att jag äfven i denna del var af skiljaktig
mening med utskottets majoritet. Med anledning af hvad den senare
ärade talaren på stockholmsbänken sade, skall jag icke försöka öfvertyga
honom och de med honom liktänkande. Det kan jag icke, men
jag får bekänna, att jag hvarken blifvit öfvertygad af honom eller af
hvad jag i riksdagsbiblioteket kunnat inhemta af anhängarne för den
progressiva beskattningen. Jag har firnnit, att bland framstående nationalekonomer,
för hvilka den ärade talaren säkerligen har aktning,
finnas mycket delade meningar, huruvida den proportionella eller den
progressiva beskattningen är den rigtiga. Särskilt har jag fäst mig
vid en framstående nationalekonom, nemligen fransmannen Leroy
Beaulieu, som i ett arbete, utgifvet år 1891, således af alldeles färskt
datum, behandlat denna fråga och hvaruti han synes gifva goda skäl
mot den progressiva och för den proportionella beskattningen. En annan
vetenskaplig auktoritet, Neumann, som är en af de för den progressiva
beskattningen mest intresserade nationalekonomer, som jag
lyckats påträffa, säger uttryckligen ifrån, att i länder, der förmögenhetsförhållandena
äro mindre skiljaktiga, passar den progressiva beskattningen
alls icke.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de särskilda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 3.

Bifölls.

§ 11.

Slutligen föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande
n:o 20, i anledning af väckt motion om införande af progressiv värnskatt.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial n:o 84, angående beviljande af särskild
godtgörelse åt de i bevillningsutskottet anstälde tjensteman;

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

27 N:o 47.

bankoutskottets memorial n:o 19, angående instruktion för nästa
riksdags bankoutskott; samt

sammansatta banko- och lagutskottets memorial:

n:o 3, med anledning af kamrarnes olika beslut i fråga om väckt
förslag angående upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar å 10 kronor; och

n:o 4, angående ersättning åt sammansatta banko- och lagutskottets
sekreterare.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens under dagens
sammanträde fattade beslut.

§ 14.

Anmäldes och godkändes:

ej mindre statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser till
Konungen;

n:o 65, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvarsdepartementet;

n:o 68, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:t proposition angående anvisande
af medel till förbättrande af tullstatens enskilda pensionsinrättnings
ställning;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark samt om
beredande af nytt kasernetablissement för lifgardet till häst m. m.;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från det Ottenby kungsladugård underlydande hemmanet
Prestorp n:o 2;

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Lönneberga n:o 1 i Kalmar
län;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Kungsörn kungsladugård i Vestmanlands läu;

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter stenarbetaran Erik
Andersson;

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i nu gällande bestämmelser i fråga om de från marinregemente! till
Blekinge bataljon öfverflyttade officerares pensionsrätt;

n:o 66, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret;

n:o 67, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

N:o 47. 28

Torsdagen den 19 Maj, f. m.

n:o 70, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel; samt

n:o 89, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor
och mindre folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor;

än äfven riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 75, angående val af suppleant för fullmägtige i riksbanken i
anledning af uppkommen vakans; och

n:o 85, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafsfisket
vid rikets vestkust;

dels till Riksdagens förordnande, n:o 76, för kamreraren m. m.
Carl Erik Ekgren att vara suppleant för fullmägtige i riksbanken;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 16, angående förslag till ändrad lydelse af § 51 regeringsformen
;

n:o 17, angående bankovinsten;

n:o 18, om afskaffande af jus patronatus;

n:o 19, om ändrad lydelse af 23 kap. 7 § strafflagen;

n:o 20, om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862;

n:o 21, angående förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16,
22 och 28 riksdagsordningen;

n:o 22, angående ändrad lydelse af § 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

n:o 23, angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars
hållande;

n:o 24, om lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum;

n:o 25, angående ifrågasatt ändrad lydelse af § 53 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet; samt

n:o 26, om tillägg dels till § 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse
i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 6 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Torsdagen den 19 Maj, e. m.

29 N:o 47-

Torsdagen den 19 maj.

Kl. 8 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet.

§ 1.

Anmäldes och godkändes:

dels sammansatta banko- och lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 84, till Konungen, angående åtgärder för invexling till
pregel värdet af städadt silfverskiljemynt;

och dels bankoutskottets förslag till Riksdagens skrivelser:

n:o 86, till Konungen, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning; och

n:o 87, till fullmägtige i riksbanken, med öfverlemnande af bankoreglementet.

Härefter åtskildes kammarens ladamöter kl. 8,6 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

N:o 47. 30

Fredagen den 20 Maj, f. m.

Fredagen den 20 maj.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 13 innevarande maj.

§ 2.

Anstäldes, jemlikt 65 § riksdagsordningen, omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23 föreslagna, af riksdagens
båda kamrar godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att åt § 8 i tulltaxeunderrättelserna
gifves följande af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse:

»1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
af mer än 40 tons afgiftspligtig drägtighet, vare sig svenskt eller utländskt,
blifvit ny bygd!, förbygdt eller repareradt, vare berättigad att
för dervid använda, från utrikes ort införda tullpligtiga materialier och
skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker eller
proviantartiklar, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullafgiften,
under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel och angifning
till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom två år efter deras införsel till riket styrkes
vara i fullfärdigt skick;

c) att varfvets eller verkstadens innehafvare eller föreståndare, när
fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen aflemnar en af honom
under edlig förpligtelse afgifven och af tvenne hans biträden, som med
arbetet tagit befattning, bestyrkt noggrann förteckning öfver myckenheten
af alla till fartyget använda olika materialier och skeppsförnödenheter,
materialförlusten vid arbetet deri inberäknad, för hvilka restitution
af tullafgift sökes, jemte under samma förpligtelse afgifven försäkran,
att dessa materialier och förnödenheter äro af utländskt ursprung
och att full införseltull för dem blifvit behörigen erlagd, samt
uppgift om tiden, då de till riket inkommit, och den lägenhet, med
hvilken införseln skett; samt

31 N:o 47.

Fredagen den 20 Maj, f. m.

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt från utrikes ort
återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.»

röstar

Ja;

den, det ej vill, röstar

Nej;

vinner Nej, har Riksdagen, lika med Andra Kammaren, beslutit,
att ifrågavarande paragraf skall lyda sålunda:

»1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
af mer än 40 tons afgiftspligtig drägtighet, vare sig svenskt eller utländskt,
blifvit nybygdt, förbygdt eller repareradt, vare berättigad att
för dervid använda, från utrikes ort införda tullpligtiga materialier och
skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker eller
proviantartiklar, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullafgiften,
eller i fall, då tullafgiften icke blifvit erlagd utan allenast, på sätt
här nedan sägs, säkerhet för densamma stälts, njuta befrielse från dess
gäldande, under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödeuheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel och angifning
till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom två år efter deras införsel till riket styrkes
vara i fullfärdigt skick;

c) att varfvets eller verkstadens innehafvare eller föreståndare, när
fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen aflemnar en af honom
under edlig förpligtelse afgifven och af tvenne hans biträden, som med
arbetet tagit befattning, bestyrkt noggrann förteckning öfver myckenheten
af alla till fartyget använda olika materialier och skeppsförnödenheter,
materialförlusten vid arbetet deri inberäknad, för hvilka restitution
af eller befrielse från tullafgift sökes, jemte under samma förpligtelse
afgifven försäkran, att dessa materialier och förnödenheter äro af
utländskt ursprung och att full införseltull för dem blifvit behörigen
erlagd eller af generaltullstyrelsen godkänd säkerhet för densamma
stäld, samt uppgift om tiden, då de till riket ankommit, och den lägenhet,
med hvilken införseln skett; samt

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

Varfs- eller verkstadsinnehafvare, som önskar anstånd med erläggande
af tullafgiften för materialier och skeppsförnödenheter, som i
detta moment afses, till dess frågan, huru vida befrielse från afgiften
ma njutas, blifvit afgjord, kan, efter hos generaltullstyrelsen gjord anhållan,
erhålla sådant anstånd, om han för samma afgift ställer säker -

N:o 47. 32

Fredagen den 20 Maj, f. m.

het, som generaltullstyrelsen finner betryggande; skolande angående
tullverkets rätt att, efter utgången af den tid, för hvilken anstånd
med tullafgiftens erläggande beviljats, af sådan säkerhet göra sig betäckt
för belöpande tullafgift i tillämpliga delar gälla de i § 31 tullstadgan
meddelade föreskrifter.

2. De skeppsförnödenheter, hvarmed ett svenskt, från utrikes ort
återvändande fartyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 43 Ja och 88 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld,

hade utfallit med...................................................... 47 Ja och 34 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster

eller ................................................................. 43 Ja och 88 Nej,

sammanräkningen visar .......................................... 90 Ja och 122 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 84, angående
beviljande af särskild godtgörelse åt de i bevillningsutskottet anstälde
tjensteman, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 4.

Likaledes bifölls bankoutskottet härefter föredragna memorial n:o
19, angående instruktion för nästa riksdags bankoutskott.

§ 5-

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta banko- och
lagutskottets memorial n:o 3, med anledning af kamrarnes olika beslut
i fråga om väckt förslag angående upphörande af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor.

§ 6.

Föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets memorial
n:o 4, angående ersättning åt sammansatta banko- och lagutskottets
sekreterare.

33 N:o 47.

Fredagen den 20 Maj, f. m.

§ 7-

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen Folke Andersson på grund af sjukdom är hindrad
närvara vid Riksdagens Andra Kammares sammanträde denna dag,
intygas. Stockholm den 20 maj 1892.

F. Lennmalm.

Med. d:r, professor.

§ 8.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 69, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; och

från lagutskottet:

n:o 90, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i
fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa
olika trosbekännare, skola uppfostras.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,2 7 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. N:o 47.

3

N:o 47. 34

Fredagen den 20 Maj, e. m.

Fredagen den 20 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet.

§ I Till

bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

n:o 85, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 86, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och

n:o 87, angående den nya riksstaten;

sammansatta stats- och bankoutskottets memorial:

n:o 5, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckta
förslag dels om ändring i gällande instruktion för Riksdagens revisorer,
i hvad som rörer deras befattning med statsverket, dels om antagande
af instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken;
och

n:o .6, angående anvisande af ersättning till sammansatta statsoch
bankoutskottets kansli; samt

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 25, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande;

n:o 26, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 15 i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för
Riksdagen af förslag i fråga om eu frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk
frihamn vid Öresund; och

Fredagen den 20 Maj, e. m.

35 N:0 47.

n:o 27, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 19 i anledning af väckta motioner om
införande af progressiv beskattning.

§ 2.

Anmäldes och godkändes:

dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen,
nemligen:

från statsutskottet:

n:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom
i Konstantinopel hörande bodlägenheter;

n:o 91, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande upplåtelse
af kronolägenheten Stenbrottet i Stockholms län i och för uppförande
derstädes af ett nytt centralfängelse för kvinnor och ett nytt cellfängelse
för nämnda län m. m.;

n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anordnande
af en förbättrad post- och personförbindelse mellan Sverige och
kontinenten;

n:o 93, angående beräkningen af statsverkets inkomster;

n:o 94, angående de i 63 § regeringsformen föreskrift^ kreditivsummor;
och

n:o 96, angående statsregleringen för år 1893 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp; samt

från bevillningsutskottet:

n:o 98, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

n:o 99, angående förhöjning af bevillningsafgiften för spelkort;

n:o 100, angående vilkoren för försäljning af bränvin; samt

n:o 101, angående stämpelafgiften;

och dels Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

n:o 27, om lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å
vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga penningeinrättningar; n:o

28, angående statsregleringen;

n:o 29, angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885;

n:o 30, angående disposition af besparingarna å hufvudtitlarne;

N:0 47. 36

Lördagen den 21 Maj.

n:o 31, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret; n:o

32, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 33, angående statsregleringen; samt

n:o 34, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,18 e. m.

In fidem

Hj. Nehrmcm.

Lördagen den 21 maj.

Kl. V22 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 14 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
memorial:

n:o 85, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 86, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret; och

n:o 87, angående den nya riksstaten.

§ 3.

Till behandling förekom härefter sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 5, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3 i an -

Lördagen den 21 Maj.

37 N:0 47.

ledning af väckta förslag dels om ändring i gällande instruktion för
Riksdagens revisorer, i livad som rör deras befattning med statsverket,
dels om antagande af instruktion för Riksdagens revisorer af stats-,
banko- och riksgäldsverken.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 22) hade herr
P. Andersson i Högkil föreslagit, att Riksdagen ville besluta, att § 5
uti instruktionen för Riksdagens revisorer, i hvad som rörer deras befattning
med statsverket, skulle upphöra att vara gällande, och i motion
(n:o 92) inom samma kammare hade herr J. H. G. Fredholm
föreslagit Riksdagen att antaga det af sammansatta stats- och bankoutskottet
vid 1885 års riksdag framlagda sammanjemkningsförslag till
instruktion för Riksdagens revisorer, med den ändring att i stället för
den der föreslagna § 15 skulle införas motsvarande stadgande i nu
gällande instruktion för Riksdagens revisorer af statsverket.

Med anledning häraf hade sammansatta stats- och bankoutskottet
i utlåtande n:o 3 hemstält:

i punkten a): att Riksdagen måtte antaga en i punkten intagen
instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken; i

punkten b): att Riksdagen, vid bifall till utskottets hemställan
under mom. a), måtte upphäfva de nu gällande instruktionerna för
Riksdagens revisorer af statsverket enligt kongl. kungörelsen den 17
maj 1867 med deri sedermera verkstäld ändring enligt kongl. kungörelsen
den 25 maj 1869, af bankoverket enligt kongl. kungörelsen
den 29 maj 1874 med deri sedermera verkstäld ändring enligt kongl.
kungörelsen den 19 maj 1876 samt af riksgäldsverket enligt kongl.
kungörelsen den 22 maj 1868 med deri sedermera verkstäld ändring
enligt kongl. kungörelsen den 19 maj 1876, äfvensom det enligt kongl.
kungörelsen den 13 juli 1887 till nämnda instruktioner fogade tilläggsstadgande;
och

i punkten c): att Riksdagen måtte vid anmälan hos Kongl. Maj:t
af Riksdagens beslut vid mom. a) och b) auhålla om offentliggörande
af den njm instruktionen i vanlig ordning.

Enligt utskottet tillkandakomna protokollsutdrag hade Andra
Kammaren bifallit, men Första Kammaren afslagit hvad utskottet sålunda
hemstält.

I nu föreliggande memorial anmälde utskottet, att frågan, till följd
af kamrarnes skiljaktiga beslut, enligt utskottets åsigt förfallit.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Andersson i Högkil: Genom den utgång, som föreliggande

fråga kommer att få, har i sjelfva verket min motion icke blifvit af
Riksdagen besvarad. Sammansatta stats- och bankoutskottet framlade
först i öfverensstämmelse med herr Fredholms motion ett fullständigt

N:o 47. 38

Lördagen den 21 Maj.

förslag till helt och hållet ny instruktion för revisionen af stats-, banko- och
riksgäldsverken, men till följd af kanirarnes skiljaktiga beslut blef detta
förslag förkastadt. Jag åter har föreslagit, att en enda paragraf i instruktionen
för revisionen af statsverket måtte upphäfvas, men att instruktionen
i öfrigt måtte blifva oförändrad, och deröfver har Riksdagen
icke haft tillfälle att yttra sig. Jag vet emellertid, att nu ingenting
är att göra vid frågan, och jag får derför naturligtvis finna mig i att
den för denna gång får förfalla.

Emellertid visar den utgång, som denna fråga erhållit, eu egendomlig
skilnad mellan ridderskapet och adeln vid t. ex. 1840—41 årens riksdag och
Första Kammaren under det nya systemets femte regeringsår. Intill
nämnda riksdag var statskontorets sekreterare sjelfskrifven sekreterare i
statsrevisionen, och Konungen hade skyldighet att förordna ett ombud i
revisionen, utan att det tans några föreskrifter om, på hvad sätt detta
ombud skulle deltaga i arbetet. När nu skrifvarvälde och konunginflytande
hotade att blifva för mägtiga inom revisionen, då var det,
som ridderskapet och adeln togo saken om hand, och Rikets Ständer
med anledning af en inom nämnda stånd väckt motion om förnyad
instruktion för Rikets Ständers revisorer i hvad som rörde deras befattning
med statsverket, vid togo den förändringen, att revisorerna
sjelfva fingo välja sin sekreterare, och Konungens skyldighet att sända
ett ombud förvandlades till rättighet, med den bestämda föreskriften,
att om han begagnade sig af denna rättighet, det utsedda ombudet
skulle diktera sina upplysningar till statsrevisorernas protokoll. Det
är denna qvarlefva af gångna tiders föråldrade stadganden, som Första
Kammaren lyckats konservera, oaktadt densamma blifvit utdömd af
en kunglig komité, och ett förslag till dess upphäfvande, som Kongl.
Maj:t sjelf framlagt för Riksdagen, redan blifvit tvenne gånger af
Andra Kammaren och en gång till och med af Första Kammaren
antaget.

Under sådana förhållanden kan samarbetet mellan kamrarne icke
blifva, hvad det kunde och borde vara, nemligen godt.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Herr Hedin instämde häruti.

Herr Gumaelius yttrade: Inom det sammansatta stats- och

bankoutskottet har jag framstält den meningen, att ett sammanjemkningsförslag
borde framläggas för Riksdagen. Jag uttalade också der
samma åsigt, som den siste talaren hade, eller att motionen i sjelfva
verket icke blifvit besvarad. Jag hade förestält mig, att en sammanjemkning
skulle kunnat uppgöras på den grundvalen, att Kongl. Maj:t
skulle fä bibehålla sin rättighet att fä tillskicka statsrevisionen en
rådgifvande och öfvervakande tjensteman, dock med förbehåll att någon
särskild ersättning af statsmedel icke borde utgå för detta hans uppdrag,
eftersom han kunde anses vara ersatt med sin ordinarie lön.
Jag vet visserligen icke, huru förslaget skulle hafva blifvit på denna
sena timme af Riksdagen upptaget. Inom utskottet rönte detsamma
icke något principielt motstånd, och det är icke osannolikt, att detsamma
kunnat föranleda någon ändring. Men man antog, att, om

Lördagen den 21 Maj.

39 N:o 47.

något förslag härom skulle inkomma till kamrarne och föranleda till
olika beslut kamrarne emellan samt blifva föremål för gemensam votering,
detta ärende skulle komma att ligga efter, sedan alla de öfriga
blifvit afslutade och derigenom komma att något försena riksdagens
afslutande. Till förekommande häraf ansåg utskottet det vara rigtigast
att för denna gången låta udda vara jemnt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, lades memorialet
till handlingarna.

§ 4.

Efter föredragning vidare af sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 6, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets kansli, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

§ 5.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande
n:o 25, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

Föredrogos, hvart för sig, och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial:

n:o 26, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 15 i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande för
Riksdagen af förslag i fråga om.en frilagersinstitution och dels föranstaltande
af utredning beträffande frågan om inrättande af en svensk
frihamn vid Öresund; och

n:o 27, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 19 i anledning af väckta motioner
''om införande af progressiv beskattning.

§ 7-

Justerades protokollsutdrag angående kammarens under dagens
.sammanträde fattade beslut.

§ 8.

Anmäldes och godkändes:

dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen,
nemligen:

N:o 47. 40

Lördagen den 21 Maj.

från statsutskottet:

n:o 95, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret;
och

n:o 97, med ny riksstat; samt

från bevillningsutskottet:

n:o 102, angående tullbevillningen; och

n:o 103, angående bevillning af fast egendom och af inkomst;

och dels Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

n:o 35, om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot
skada af hundkreatur;

n:o 36, angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;

n:o 37, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

38, angående kreditivsummorna;

n:o 39, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

n:o 40, angående förhöjning af bevillningsafgiften för spelkort;

n:o 41, angående vilkoren för försäljning af bränvin;

n:o 42, angående stämpelafgift en; samt

n:o 43, angående åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt
silfverskiljemynt.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,55 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Söndagen den 22 Maj, e. m.

41 N:o 47.

Söndagen den 22 maj

kl. half 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

n:o 44, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 45, angående tullbevillningen;

n:o 46, angående anslag till Luleå—Gellivara-banan;

n:o 47, angående utveckling af statens telefonväsende;

n:o 48, angående statsregleringen; och

n:o 49, om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari
barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare, skola uppfostras.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 6 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. 1S92. N:o 47.

4

N:o 47. 42

Måndagen den 23 Maj.

Måndagen den 23 maj.

Kl. half 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 16 innevarande maj
förda protokoll.

§ 2.

Ordet begärdes af

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman,
mine herrar! Jag vågar hemställa, att herr talmannen behagade föreslå,
att kammaren ville besluta att uppdraga åt representanterna för Stockholms
stad och de öfrige ledamöter af kammaren, som efter riksdagens
afslutande kunna vara qvar i hufvudstaden, att justera de kammarens
protokoll, som ännu ej hunnit justeras.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls.

§ 3.

Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att
denna dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å rikssalen,
der riksdagen kommer att afslutas, afgingo nu till nämnda
kyrka för att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo
sig kammarens ledamöter till rikssalen, hvarest, sedan kamrarnes undersåtlig
vördnad och välönskningar blifvit inför konungatronen af herrar
talmän framförda, chefen för kongl. civildepartementet, hans excellens
herr statsministern, som dertill erhållit Kongl. Maj:ts förordande,
förklarade riksdagen vara afslutad.

Sedan derefter herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter med följande ord:

Mine herrar! Riksmötet är slutadt och med glesnade led samlas
vi här i salen nu blott för att säga hvarandra farväl.

Dock har jag för min del ännu ett ord jag gerna ville säga. Det
ordet är ett enkelt, hjertligt tack. Lifligt minnes jag denna riksdags
början, minnes all den tveksamhet och farhåga, hvarmed jag intog

43 N:o 47.

Måndagen den 23 Maj.

denna plats. Jag insåg ju, huru möjligheten för mig att fylla dess
grannlaga pligter helt och hållet komme att bero af eder välvilja, edert
förtroende till mig. Med varm tacksamhet mot eder alla blickar jag
tillbaka öfver dessa gångna månader. Oafbrutet har jag här inne haft
den tryggande förnimmelsen af att vara i en enda krets af vänner.
Med den känslan är ingen uppgift svår.

Längre än vanligt har vårt arbete dragit ut. Kanske skall mången
ibland oss icke kunna värja sig mot tanken, att det långa arbetet
blott satt ringa frukt. Men äro vi äldre, hafva vi länge sedan erfarit,
att det intrycket är oskiljaktigt från all mensklig sträfvan. Det är en
känsla väl egnad att göra oss ödmjuka, men göra oss modlösa får den
ej. Hvad vi ha att tillse är, att sträfvandet är ärligt och träget.
Kraften, som bringar växtlighet och mognad, den är ej vår. Men den
finnes, finnes innerst i mensklighetens lif, liksom i naturens. Den
hoppas vi på, den tro vi på; och just derför är det som vi, sedan vi
för våra fäders land, som vi så högt älska och så gerna skulle vilja
fritt och lyckligt föra öfver till barn och barnbarn, gjort vårt bästa,
så långt vi förstått och förmått, fylla upp bristen med en innerlig
bön: Gud bevare konung och fosterland!

Härpå svarade herr friherre Fock: Herr doktor! A andra kammarens
vägnar frambär jag till eder, herr doktor, uttrycken af vår
varma tacksamhet och erkänsla för den framstående skicklighet, den
oveld och det aldrig svikande tålamod, hvarmed ni under den nu afslutade
riksdagen utöfvat det ansvarsfulla och mödosamma kallet att
leda kammarens förhandlingar. Ni har derigenom ytterligare ökat den
tillgifvenhet och högaktning, som ni under föregående riksdagar inom
kammaren förvärfvat. Måtte den stundande ledigheten förläna eder
stärkta krafter till förnyadt arbete i fäderneslandets tjenst.

Hvad ni slutade med, herr doktor, i edert nu yttrade tal, det
påminner om hvad ni en gång såsom tröstande uttalade, då ni anförde
det varma citatet, den varma öfvertygelsen, att »i djupet bor som i
höjden Gud». Vi instämma å vår sida varmt i eder önskan om Guds
skydd för konung och land. Vi anhålla att fortfarande få vara inneslutna
i eder vänskap och bevågenhet.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsningar
och åtskildes.

In fidem

Hj. Nehrman.

N:o 47. 44

Tisdagen den 31 Maj.

Tisdagen den 31 maj.

Kl. half 3 e. m.

Sedan Andra Kammaren, på sätt dess protokoll för den 23 innevarande
månad närmare utvisar, beslutat att åt representanterna för
Stockholms stad samt dem af kammarens öfriga ledamöter, som efter
riksdagens afslutande befunne sig qvar i hufvudstaden, uppdraga justeringen
af de kammarens protokoll, hvilka vid riksdagens afslutande
återstodo ojusterade, hade tillkännagifvande om, att nämnda justering
komme att denna dag kl. half 3 e. m. försiggå i kammarens kanslirum,
blifvit infördt i hufvudstadens dagliga tidningar; och tillstädeskommo
nu å utsatt tid följande kammarens ledamöter:

Herr Johansson i Noraskog,

» Hedin,

» Gustaf Ericsson,

» Hammarlund,

» Linder,

» Höjer,

» Olof Olsson,

» Wavrinsky,

» grefve Hamilton,

» Fjällbäck,

» Ljungman.

Protokollen för den 17, 18, 19, 20, 21, 22 och 23 innevarande
maj upplästes och blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkända;
skolande ett af herr Hedin beträffande protokollet för den 17 maj
afgifvet yttrande åtfölja dagens protokoll.

Detta yttrande var af följande lydelse:

Chefens för finansdepartementet sista yttrande i Sassnitz-frågan
har af honom »justerats» på ett sätt, som ej bör undgå anmärkning.
Oberäknadt andra obefogade ändringar, har han i det justerade protokollet
låtit inflyta en annan lydelse af den »sista depeschen från
svenske ministern i Berlin», än den han uppläste eller refererade inför
kammaren. Till kammarens protokoll uppgaf han, att i telegrammet
försäkrades, att intet tvifvel funnes, att j u preussiska landtdagen skulle
bifalla byggandet af den famösa bron. Många kammarens ledamöter
iakttogo, huru utrikesministern oroligt skyndade till sin kollega och

Tisdagen den 31 Maj.

45 N:o 47.

hviskande meddelade sig med honom: utan tvifvel fäste han uppmärksamhet
på, att telegrammet talade, icke om det vidtutseende bro-företaget-,
utan om den jemförelsevis obetydliga jernvägsbyggnaden. Hvad
gjorde statsrådet v. Essen efter mottagandet af denna upplysning?
Meddelade han kammaren, att han sanningslöst refererat telegrammet?
Nej, han blott frammumlade, hörbart för några få personer, orden:
»Ja, det var om jernvägen». Användningen af telegram på sätt här
skedde är visserligen ej förut alldeles okänd — den har till och med
fått eu särskild benämning i det politiska språket: le coup de la
dépéche — men är ej derför mera ursäktlig.

Efter uppläsning af protokollen upplöstes sammanträdet.

In Stjern

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 47.

f>