1892. Andra Kammaren. N:o 45 (Riksdagens protokoll 1892:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Andra Kammaren. N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Kl. 11 f. m.

§• 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 10 dejnnes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: »Att

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Johan
Sjöholm, till följd af Lymphadenitis pedis sinistri är förhindrad att
deltaga uti Riksdagens förhandlingar, intygas
Stockholm den 17 maj 1892.

P. Johansson,

legitim, läkare.»)

§ 3.

Bland en gång bordlagda ärenden förekom främst på föredragningslistan
statsutskottets utlåtande n:o 79, i anledning af dels
kamrarnes beslut i afseende å punkterna 10:o mom. a) och c), 13:o
mom. a), 14:o, 20:o mom. b) och d) och 61:o af statsutskottets utlåtande
n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, dels ock en af Kong!. Maj:t särskildt aflåten
proposition, angående anslag å extra stat för allmänna läroverken
och pedagogierna.

Efter det herr talmannen uppropat detta ärende, begärdes
ordet af

Herr Persson i Mörarp, som yttrade: Herr talman, mine

herrar! Hos kammaren skulle jag vilja göra den vördsamma hemställan,
huru vida icke kammaren behagade tillåta att detta ärende,
ehuru det icke blifvit bordlagdt mer än en gång, måtte nu få föredragas
till afgörande. Man vinner nemligen åtskilligt med tid
derpå, att förslaget till statsreglering kan inkomma till Riksdagen
så fort som möjligt. Och det råder ingen meningsskiljaktighet hos

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 45. 1

N:o 45.

Tisdagen den 17 maj.

utskottets ledamöter i afseende på de ärenden, som afhandlas i
detta utskottsbetänkande.

Såsom sagdt hemställer jag derför vördsamt, att kammaren
ville tillåta, att detta ärende må genast föredragas till afgörande.

Då icke något yrkande om ärendets ytterligare bordläggning
framstäldes, föredrogs detsamma af herr talmannen till afgörande,
dervid

PunJcterna 1 och 2

lades till handlingarne samt

Punkterna 3—5

biföllos.

§ 4.

Föredrogosjnen blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtande n:o 80, samt
bevillningsutskottets betänkande n:o 21 och 22.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 17, angående
vissa ännu oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville, utan afseende å en af herr J. Anderson
i Tenhult, i motion n:o 49 inom Andra Kammaren, gjord framställning
om dels upphäfvande af och dels nedsättning i tullen å
kaffe och kaffesurrogat, beträffande tullen å nämnda artiklar bifalla
hvad Kongl. Maj:ts förslag till tulltaxa under rubrikerna 247 och
248 innehölle.

Ordet begärdes af

Herr Anderson i Tenhult, som yttrade: Herr talman! Sedan
Riksdagen för kort tid sedan borttagit tull på en del landtmannaprodukter,
kan jag, i den ställning som tullfrågan derigenom kommit,
icke nu yrka bifall till min motion. Men jag skall ändå
bedja att få säga några ord. Man får ofta inom denna kammare
höra, att födoämnena blifvit fördyrade för de mindre bemedlade
genom de pålagda tullarne. Jag medgifver, att tullarne i någon
mindre mån höjt inköpspriset på spanmål och andra varor, som

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

kunna produceras inom landet. Men jag påstår, att tullarne verka
betydligt mera på sådana varor, som icke kunna produceras i vårt
land. Med ledning af statistiska uppgifter har jag i min motion
visat, att tullen å spanmål, fläsk, kött, ost, smör, kreatur och potatis
för år 1890 uppgått till 8,500,000 kronor. Jag har också i
motionen visat, att tullen å kaffe, socker och sirup uppgått till
nära dubbelt så stort belopp eller till 15,772,990 kronor. Då kaffe,
socker och sirup numera förbrukas i hvarje hem, icke minst i den
fattiges koja, har jag i min motion yrkat nedsättning i tullen för
sistnämnda varor med större belopp än det, hvartill tullen för
landtmannaprodukter belöper sig. Såsom skäl för detta mitt yrkande
har jag i motionen framhållit, att vårt jordbruk visserligen behöfver
skydd med afseende å sådana alster, som jordbruket i vårt
land kan frambringa, men ingalunda hvad sådana varor beträffar,
som icke kunna inom landet produceras.

Jag skall, såsom jag redan antydt, icke göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkt er na 2 och 3.

Biföllos.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en förbättrad post- och personförbindelse mellan
Sverige och kontinenten jemte i ämnet väckta motioner.

I en till Riksdagen den 10 sistlidne mars aflåten proposition
(n:o 38) hade Kongl. Maj:t, som ansett åtgärder böra vidtagas för
anordnande af en förbättrad post- och personförbindelse mellan
Sverige och kontinenten, under åberopande af ett propositionen
bilagdt protokoll öfver finansärenden för samma dag, bland annat,
äskat Riksdagens yttrande öfver ett i berörda protokoll omförmäldt
förslag att, för uppehållande genom enskildt bolags försorg af regulier
ångbåtsförbindelse hela året om mellan Trelleborg och
Sassnitz, af postmedlen årligen bestrida hälften af det belopp, som
kunde erfordras till subvention åt bolaget, under förutsättning att
den andra hälften anvisades från tysk sida.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 195) hade åter
herr Elis Nilson liemstält, att det belopp, som af Kongl. Maj:t i
omförmälda proposition (n:o 38) föreslagits skola utgå .af postmedel
för inrättande af en regulier postförbindelse mellan Trelleborg och
Sassnitz, måtte i stället användas till subvention åt enskildt bolag
för bedrifvande af regulier post-, gods- och passageraretrafik hela
året om mellan Ystad och Sassnitz, under förutsättning att den
andra hälften af subventionen anvisades från tysk sida.

ÄT:o 45.

Tisdagen den IT Mai.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Till behandling i sammanhang med dessa förslag hade utskottet
slutligen förehaft en af herr J. H. Dieden inom Andra Kammaren
Täckt motion, n:o 46, angående upprättande genom svenska
statens försorg af en daglig och direkt ångbåtsförbindelse mellan
Sverige och Tyskland, för befordrande af post, resande, fraktgods
och boskap, med Malmö och Warnemiinde till slutpunkter, m. m.

Under mom. aj af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet
:

»att Riksdagen, med afslag å herrar Nilsons och Diedens
motioner, må — under godkännande af det i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 10 mars 1892 omförmälda förslag om
uppehållande genom enskildt bolags försorg af regulier ångfartygsförbindelse
hela året om mellan Trelleborg och Sassnitz — anvisa
ett belopp, förslagsvis upptaget till hSgst 91,500 kronor, att af
postmedlen årligen utgå för att jemte förut för ändamålet tillgängliga
medel, beräknade till 67,000 kronor, användas för bestridande
af hälften af det belopp, som erfordras till subvention åt bolaget,
under förutsättning att den andra hälften anvisas från tysk sida.»

Vid utlåtandet funnos fogade, bland andra,, följande reservationer,
nemligen:

af herrar Persson i Mörarp, Andersson i Högkil, Eriksson i
Mörviken, Ersson i Yestlandaholm, Ly tikens, Pehrson i Törneryd,
Persson i Stallerhult och von Friesen, hvilka ansett att utskottet
bort hemställa:

att Riksdagen icke måtte för närvarande godkänna det i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 10 mars 1892 omförmälda
förslag om uppehållande genom enskildt bolags försorg af
regulier ångfartygsförbindelse hela året om mellan Trelleborg och
Sassnitz:

samt af herr Lasse Jönsson, som yrkat, att utskottet skulle afgifva
följande förslag:

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande
proposition, måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t må till
nästkommande Riksdag inkomma med nytt förslag i ämnet, grundadt
på fullständig utredning så väl af vårt lands marknad i utlandet
för ej allenast kreatur än äfven andra landtmannaprodukter,
som ock af de på grund häraf lämpligaste ändpunkter på Sveriges
och Tysklands kuster.

Härförutom hade herr Jonsson i Hof låtit anteckna, att han
icke deltagit i slutbehandlingen af ifrågavarande moment.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

Chefen för finansdepartementet, lierr statsrådet friherre
vonEssen, hvilken yttrade: Herr talman,mine herrar! Redan sedan
många år tillbaka har inom handelsverlden, bland affärsmän,
ett intresse gjort sig gällande för att kunna åstadkomma en förbättrad
samfärdsel mellan Sverige och kontinenten. Men det har
dröjt ganska länge, innan den stora allmänheten kommit att omfatta
tanken derpå med något större intresse. Nu tror jag likväl,
att den tid är kommen, att den allmänna meningen ibland flertalet
af de män, som äro angelägna om Sveriges utveckling, börjar
anse det nödvändigt, att Sverige också ställes uti eu snabb och
sjelfständig förbindelse med fastlandet och ställer sig oberoende
till en viss grad af — man kan nästan säga — den enda kommunikation
med fastlandet, hvilken nu är att tillgå vintertiden, nemligen
den öfver Danmark. Under de första åren, som denna fråga
behandlats, har den tidsskilnad, som skulle uppstå mellan en direktare
förbindelse från Stockholm till Berlin, och den, som går
öfver Danmark, varit högst betydlig. Sedan nu Danmark bestämt
sig för att åvägabringa en lättare och hastigare nattförbindelse
öfver Gjedser, blir tidsskilnaden mellan den här föreslagna förbindelsen
och den danska, vare sig man reser öfver Malmö—Köpenhamn,
eller öfver Helsingborg—Helsingör icke så betydlig; men
den blir ändå tillräcklig för att väl motivera detta förslag. Skilnaden
mellan den tid, som åtginge för resa från Stockholm till
Berlin enligt det förslag, hvilket nu föreligger till Riksdagens pröfning,
och den restid, som erfordrades, om man toge vägen öfver
Danmark via Gjedser, är likväl icke mindre än 10 timmar 34 minuter,
i ty att för en resa från Stockholm till Berlin öfver Danmark
och Gjedser åtginge 37 timmar 4 minuter, men för en dylik
resa öfver Sassnitz, med den nu föreslagna linien 26 timmar 30
minuter. För resa tillbaka, från Berlin till Stockholm, åtgå för
närvarande 36 timmar 55 minuter; men på den nu föreslagna linien
skulle resan kunna företagas på 26 timmar 50 minuter; 10
timmars besparing i tid, är ingen obetydlig sak hvarken för den
resande eller för affärsmannen eller för postförbindelsen. I alla
dessa hänseenden betyder en sådan tidsbesparing ganska mycket.
Dessutom medför linien öfver Gjedser ett ombyte under natten,
hvilket är för den resande ganska obeqvämt. Resande måste dessutom
från Berlin till Stockholm & vise versa på Gjedsers linie
underkasta sig två nätters resa, då deremot den nu föreslagna linien
erbjuder tillfälle att afresa på morgonen och endast eu natt
behöfver åtgå, hvilket är för persontrafiken eu väsentlig fördel.
Man kan icke heller förneka, att för den mindre godstrafiken, som
enligt förslaget skulle komma att följa denna trade, det blefve en
synnerlig fördel. För vissa artiklar, i synnerhet sådana som kunna
befordras som ilgods, erfordras en snabbare och direktare förbindelse.
Jag nämner sådant mindre gods som smör, ost, ägg, fogel,
fisk, kräftor, frukt, blommor, etc. Jag skulle kunna räkna upp
många artiklar, som äro afsedda till konsumtion och äro goda afsättningsartiklar
för Beilin och till och med äfven för Wien och
hvilka kunna befordras på denna väg och särskild! erfordra eu

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

>:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoeh
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

snabbare förbindelse med kontinenten. För importen af vissa varor
kan det också sägas vara en fördel att få en direkt kommunikation.
För Sverige vore det fördel att få denna transport direkt
från Tyskland, så att ingen behöfver fingra på den under vägen.
Jag menar genom speditions- och andra omkostnader, som alltid
drabba en vara, när den passerar genom andra händer. Det kan
icke hjelpas, att trafiken från Frankrike går sin gamla väg och
varorna blifva tyska, när de passera tysk exporthamn, liksom de
bli danska, när de passera Danmark, Men jag får fästa herrarnes
uppmärksamhet på att de alltid bli fördyrade genom expeditionen,
och när de skola passera genom Danmark, ske ofta sjelfva uppköpen
i Danmark, och det är då danskar, som taga vinsten af
handeln. Får man i stället en direkt förbindelse till Tyskland,
blir detta icke förhållandet.

Ur dessa synpunkter, och med hänsyn till den snabbhet, som
skulle vinnas, bär Kongl. Maj:t ansett lämpligt att framlägga inför
Riksdagen detta förslag, sedan det blifvit grundligt pröfvadt
och undersökt och vederbörande myndigheter och öfriga personer,
som velat yttra sig i frågan, blifvit hörda. Det har sagts man
och man emellan, och jag tror äfven i en och annan tidning, att
detta förslag icke är tillräckligt utredt. Herrarne se denna lunta,
som innehåller alla papperen rörande förslaget, och den innehåller
mellan 30—40 yttranden och betänkanden. Under den tid jag varit
finansminister, har jag aldrig haft till behandling något ärende,
som varit underkastadt en så grundlig utredning som denna sak.
Jag vet nog, hvar bristfälligheten i utredning skulle anses ligga.
Det är en på senaste tiden af mycket naturliga anledningar framkommen
åsigt om nödvändigheten att befordra vår kreatursexport,
och det skulle vara en särskild utredning om den saken, och det
har framstälts såsom särskildt trängande, sedan exportförbudet från
England har inträdt. Jag medgifver att derigenom tillkommit en
omständighet, som kan anses vara af stor betydelse, men jag tror,
att hvar och en måste inse, att med de stora pretentioner, som af
de resande numera ställas på komfort, kan man icke få någon
större turistström eller sådana personer, som vilja resa beqvämt,
att fara på eu sådan linie, om man belastar ångbåtarna med kreatur
i större skala.

Dessutom skola dessa båda slag af båtar vara inredda på olika
sätt, allt efter som de äro afsedda för det ena eller det andra ändamålet.
Egentliga passagerarebåtar äro för dyra, och dessutom för
snabbgående för att vara lämpliga för kreatursexport i någon betydande
grad. Fraktbåtar behöfva ej gå med samma fart. Det är
en onödig kolförbrukning att drifva dem så hastigt, som det måste
ske med person- eller postbåtar. Jag tror derför för min enskilda
del, att man måste i hufvudsak skilja mellan dessa båda slag af
båtar, något som dock icke hindrar, att — såsom ock en af mig
till statsutskottet lemnad promemoria visar — passagerarebåtarne
kunna föra ett mindre antal kreatur — utan att detta vållar passagerarne
någon egentlig olägenhet — men visserligen endast ett
mindre antal, ett dussin på sin höjd. Deremot kunna de föra in -

Tisdagen den 7 Maj.

N:o 45.

till 50 tons gods. De äro således för ilgodstransport särdeles
lämpliga.

För att nu beröra denna fråga i allmänna drag, ber jag få
framhålla att — såsom kammarens ledamöter säkert observerat —
det är afsedt, att två båtar skulle ombesörja de ordinarie turerna,
hvarjemte en reservbåt skulle finnas. Under sommaren skulle
dock endast en båt beböfvas för de ordinarie turerna; de båda
andra skulle få gå någonstädes i närheten. Det vore icke något
hinder för, att reservbåten, som icke behöfde vara till hands för
ögonblicket, kunde vara byggd så, att den lämpade sig mera för
fraktfart och kreaturstransport. Den skulle icke insättas som ersättning
för de andra båtarne, annat än i undantagsfall. Den
kunde bedrifva fraktfart antingen på linien Malmö—Warnemunde
eller på denna linie. Härom är dock ej nu egentligen fråga. Jag
har blott velat antyda, att detta låter tänka sig.

Jag nämnde nyss, att det tyckes vara ett temligen allmänt
intresse för, att en kortare förbindelse mellan Sverige och kontinenten
komme till stånd. Men hvilken skall den förbättrade leden
vara? Ja, derom dela sig meningarne. Och då slita de sönder
sig sins emellan, och det kan hända, att just de, som äro mest
intresserade af att saken måtte komma till stånd, äfven ha särskilda
intressen att bevaka, och derför icke kunna förena sig om
en gemensam linie. Derigenom kan möjligen frågans fall vållas.
Ju längre saken uppskjutes, dess säkrare är det, att från annat
håll bedrifves, med all möjlig kraft och verkan, en utveckling af
transportväsendet, dock så, att den direkta förbindelsen, Sverige—
kontinenten, ej vinnes.

I valet mellan de olika linier, som blifvit ifrågasatta, Malmö
—Warnemunde, Trelleborg—Sassnitz, eller Ystad—Sassnitz, har
Kongl. Maj:t stannat, som kandi är, vid Trelleborg—Sassnitz, och
detta på grund af alla officiella myndigheters samstämmiga tillstyrkande.

Hvad först beträffar linien Malmö—Warnemunde, så har lotsstyrelsen
sagt, att isförhållandena i Öresund alltid äro sämre än
söder om Skåne. När man kastar en blick på Flintrännan, inloppet
till Malmö, kan man förstå, att der skall vara ishinder mer
än söder om Skåne, ehuru detta hinder genom isbrytaren kan något
undanrödjas. Vid disigt väder och mörker anses det vara svårt
under vissa årstider att göra de kursförändringar, som behöfvas för
att inlöpa i Malmö hamn. Slutligen kan det ej nekas, att det för
passageraretrafiken skall vara menligt att hafva så lång sjöfart som
det här måste blifva. Afståndet mellan Malmö och Warnemunde
är 951/., sjömil, hvartill behöfves 5 timmar, 37 minuter. Förvägen
Trelleborg—Sassnitz, som utgör 55 sjömil, åtgå 3 timmar, 14 minuter.
Denna tidsskilnad tyckes måhända icke vara betydlig —
något öfver 2 timmar — men för en sjösjuk passagerare, är detta
tillräckligt för, att han skall välja den kortare vägen. Jag är viss
om, att de, som lida af sjösjuka, skulle föredraga vägen öfver
Gjedser från Warnemunde än öfver Malmö.

Dessa skäl kunde redan tala tillräckligt för eliminerandet af

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

>:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Malmö—Warnemunde, då fråga är om post- och personförbindelse
med kontinenten. Men det vigtigaste skälet är, att tyska regeringen
förklarat, att någon subvention från tysk sida ej lemnas
till någon annan linie än den, som går öfver Sassnitz. Detta är,
synes mig, nästan afgörande för frågan.

Hvad åter beträffar valet af Sassnitz såsom hamn, så hafva
deremot ganska många anmärkningar framstälts, så väl genom
tidningar, som äfven på andra sätt. Gent emot dessa anmärkningar,
anhåller jag blott att få erinra om hvad som meddelats af
officiella myndigheter:

att, enligt hvad dagliga observationer angående isförhållandena
i Sassnitzbugten under de senaste nio åren, samt sedan år
1889, då hamnarbetet i Sassnitz påbörjades, uti sjelfva hamnen,
gåfve vid banden, denna, så långt tillbaka observationerna sträckte
sig, kunnat äfven vid de i detta hänseende ogynsammaste isförhållanden
anlöpas af bvilket ångfartyg som helst; detta torde alltså vara
odisputabelt;

att kusten i närheten af Sassnitz vore fullkomligt fri från
grund, och Sassnitz’ hamn äfven under ofördelaktiga vindförhållanden
lätt att angöra, detta är ett yttrande äf officiella myndigheter,
som icke är lätt att underkänna; samt

att hamnen redan i sitt nuvarande skick kunde lemna skydd
för så stora fartyg som de ifrågasatta postångarne, något som äfven
minister Lagerheim, på grund af officiella uppgifter från Berlin,
intygat. Äfven har af officiella myndigheter anförts, att hamnens
djup är 5 meter vid inloppet, och der innanför 4:i/4 meter.

Nu har landtdagen, såsom af Kongl. Majts proposition framgår,
beslutat utbetala ej mindre än 1,013,000 mark till utvidgning
af hamnen vid Sassnitz, samt 95,000 mark till komplettering af
anstalterna för öfverfarten från Altefähr till Stralsund, hvarjemte
regeringen har för afsigt att af lånta medel till belopp af 985,000
mark åstadkomma förbindelse mellan hamnen vid Sassnitz och
jern vägsstationen i Crampas. Af en teckning, som finnes tillgänglig
i sammaubindningsbanan, torde herrarne hafva fått en föreställning
om denna jernvägsförbindelse. Hamnen ligger lågt,
Crampas station deremot högt upp. Meningen är nu att bygga en
chaussé dit upp, hvilken chaussé skulle blifva färdig snart. Då skulle
en jernväg anläggas upp till Crampas. Jag kan härtill lägga, för deras
räkning, som ej närmare känna förhållandena, att ifrån Altefähr,
der en färja går öfver till Stralsund, är eu jernväg öfver
Bergen. Denna bana, Crampas—Bergen—Altefähr är en sekundärbana
och har ej hlifvit satt i tillfälle att drifva snälltågsfart.
Men från Altefähr till Crampas ombygges den för drifvandet af
nämnda fart, och nya skenor läggas in. Den lär blifva färdig
inom kort.

Genom nyligen erhållet telegram har jag fått mig meddeladt,
att, beträffande transport af kreatur, inga hinder möte vid ankomst
till Sassnitz, utan frakten kan gå oomlastad till Berlin.

Jag nämnde, att det blifvit många offentliga förklaringar afgifna
derom, att icke någon siihvention lemnas af Tyskland till

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

någon annan linie än den från Sassnitz, för hvilken Tyskland
nedlagt så stora kostnader. Hvad brobyggnaden beträffar, har den
af alla på Riigen ansetts som eu sjelfkär sak. Vice precidenten
W. Benda bar upprepade gånger försäkrat, att broanläggningen
vore lika säker som hamnbyggnaden vid Sassnitz, och inspektören
för hamnarbetena, Voss, bar anstalts att omedelbart efter hamnens
afsilande''äfven börja med brobyggnaden.

När nu Preussen gjort så stora uppoffringar, som jag nämnt, kan
man säga, att det vore på tiden, att Sverige afgåfve ett svar, om
det vill mottaga den erbjudna handen. Skall man nu afslå frågan
och säga: Vi vilja se om Preussen skall göra det och det? Skall

då Preussen göra allt först och Sverige ändå möjligtvis draga sig
tillbaka? Jag tycker för min del, att det vore rimligt, om, när
man sett så kraftiga bevis på tillmötesgående från den ena sidan,
man också å den andra sidan vore beredd att mottaga den erbjudna
handen.

I valet angående den punkt, som skulle vara från svensk sida
den rätta, har regeringen, såsom nämndt, stannat för Trelleborg.
Och detta har skett icke så mycket derför, att åtskilliga myndigheter
yttrat sig för Trelleborgs hamn. Denna är ju, som vi veta,
i ett ganska ofullständigt skick i närvarande stund, ehuru den under
26 år stått emot ganska svåra stormar. Det egendomliga är,
att det stormar ej der så mycket som på andra ställen. Äfven
om blåsten är ganska stark, har det icke så stor effekt på vågorna,
och vattnet ar i sjelfva hamnen till följd af det skyddande landgrundet,
ganska lugnt och stilla. Jag kan för min del ej jäfva de
myndigheters yttranden, som på ort och ställe undersökt förhållandena
och enstämmigt förklarat att så är. Denna åsigt om Trelleborgs
hamn, såsom lättare att angöra i stormigt väder, har uttalats
af lotskaptenen i Malmö lotsfördelning, Råmsten, chefen för
sjökarteverket, kommendören Th. Arwidsson, föreståndaren för
nautisk-meteorologiska byrån, f. d. kommendörkaptenen F. Malmberg
samt i viss mån äfven af statsrådet friherre von Offer. Deremot
måste man villigt erkänna, att Ystads hamn i fråga om soliditet,
djup och andra beqvämligheter har afgjordt företräde framför
Trelleborgs. Men i Trelleborg hafva stadsfullmägtige beslutat
fullgöra alla de fordringar, som man kan ställa på förbättrandet
af Trelleborgs hamn. Det heter nemligen i deras beslut, »att, derest
den ifrågasatta postförbindelsen mellan Sverige och Tyskland
komme att ledas öfver Trelleborg, ofördröjligen efter underrättelse
härom låta anlägga en för två större postångare afsedd beqväm
tilläggsbrygga och derintill från yttre bassinen fördjupa hamnen
till minst 16 fot (4,8 meter) äfvensom uppföra nödigt visitationshus,
och att för öfrigt, så långt stadens förmåga räckte, uppfylla
de anspråk, vederbörande kunde framställa».

Huru långt stadens förmåga sträcker sig, kan jag ej bedöma.
Men att den vill anstränga sig till det yttersta, är säkert.

Det egentliga skälet, hvarför jag tillåtit mig att tillstyrka
Kongl. Maj:t att välja Trelleborg såsom utgångspunkt, ligger dock
ej i hamnförhållandena, utan i omständigheter, som sammanhänga

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

med de svenska jernvägarne. Ystads hamn har tjenat i många
år och kan göra det fortfarande. Men om man kastar en blick på
kartan och ser, huru de svenska jernvägarne gå, skall man finna
fördelen af att välja Trelleborg. Det är föreslaget, att en bana,
Hör—Bjersjölagård skulle anläggas. Derigenom skulle visserligen
afståndet mellan Stockholm och Ystad blifva 5 kilometer kortare
än afståndet mellan Stockholm och Trelleborg. Det är sant, att
trafiken skulle komma cirka 3—5 minuter hastigare än på
linien Lund—Trelleborg och något hastigare än på linien Malmö
—Trelléborg. Men då tåget kommer till Hör, måste ett särskildt
tåg fortsätta till Malmö. Malmö kan icke undvika att få
direkt förbindelse. För hvarje tåg, som kommer från Stockholm och
passerar Hör, eller tvärtom, skall ett tåg från Malmö möta, så att
Malmö kommer att få fördel af denna förbindelse med utlandet;
det kan icke hjelpas, och det kostar pengar. Dessutom måste
vestra Sverige från Engelholmssidan ställas i förbindelse, antingen
fram till Hör, såsom jag nyss nämnde, eller rättare till Eslöf, för
att kunna få del af den snabbare förbindelsen med utlandet. Detta
kan icke ske annat än på enskild bana öfver Teckomatorp, och i
så fall måste denna bana ha ersättning derför. Ty sådana snabba
tåg inbringa icke så mycket penningar, som de kosta. Dessa förhållanden
hafva för mig varit afgörande i afseende på valet af
Trelleborg. Jag anser, att man bör taga hänsyn till, att Malmö
är Sveriges tredje stad och bör tillgodoses med en lätt och beqväm
förbindelse. Det blir dyrt, om man skall förena vestra
Skåne med denna snabba förbindelse. Det är verkligen ett hufvudskål,
synes mig, som är att beakta.

Nu är det ifrågasatt af Kongl. Maj:t, att Riksdagen skulle
yttra sig öfver denna subvention och besluta i afseende på anslaget
till jernvägarne. Om Riksdagen blott bifaller frågan, kan
det vara temligen likgiltigt, hvilketdera förslaget man väljer,
Kongl. Maj:ts eller utskottets. Men hvad anslaget till jernvägarne
beträffar, synes den sparsamhet utskottet visat, icke hafva varit
synnerligen klokt beräknad. Men detta gör, vore jag frestad att
säga, dock icke så mycket, om anslaget beviljas i sin helhet eller
icke. Blir blott frågan bifallen, tränger sig saken ovilkorligt fram.
Som herrarne torde hafva uppmärksammat, har Kongl. Maj:t föreslagit
anvisandet af 225,000 kronor i och för anordnandet af nya
nattåg, som skulle gå på andra tider än de nuvarande. Derför
behöfvas bostäder och postkurar åt bevakningen på bandelen Hästveda—Nässjö
och i Vermland på eu sträcka. Det är naturligtvis
möjligt för jernvägsstyrelsen att för en tid hyra in banvakterna;
i ena fallet är det en ränta, i det andra ett kapital.

Jag ber i sammanhang härmed att få nämna en sak, som är
ganska vigtig och bör intressera hela mellersta och vestra Sverige.
Enligt nuvarande anordning afgår ifrån Malmö ett nattåg vid 3-tiden och är stäldt i mycket god förbindelse med alla lokaltåg,
som ansluta i södra Skåne och Småland. Enligt den nu föreslagna
tidtabellen skulle afgången från Malmö bestämmas senare,
kl. 7,26 e. m. Derigenom skulle nästan alla enskilda jernvägar i

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

södra Sverige, som hade anslutning till det uppgående nattåget,
nödgas hafva nattågsförbindelse, hvilket för dem skulle blifva ganska
kostsamt och obeqvämt. Man har derför tänkt att införa genomgående
dagtåg i båda rigtningarna på linien Stockholm—Malmö;
med detta kunde då de enskilda banorna vinna direkt anslutning.
Följden deraf blir, att resan kan ske billigare; ty dagsnälltåg blifva
billigare. En stor fördel för mellersta och vestra Sverige vunnes
genom denna anordning. Då tåget kommer till Nässjö, kan det
lätt ställas i förbindelse med tåget Nässjö—Falköping och Laxå;
genom att öfverflytta den direkta anslutningen mellan södra Sverige
samt Yermland och Norge från natt- till dagtågen, skulle man
kunna företaga sådana ändringar i tidtabellen för tågen mellan
Stockholm och Kristiania, att på resan mellan nämnda städer kunde
inbesparas å färd till Stockholm ej mindre än omkring 7 timmar
och å färd derifrån mer än 4 timmar. Det är derför allt skäl att
i och för denna nattågsförbindelse de ifrågasatta banvaktsbostäderna
anskaffas. Saken är så praktisk och fördelaktig, att den ovilkorligen
kommer att tränga sig fram. Genom dessa goda tåganordningar
skulle antagligen trafiken vinna en betydligt ökad inkomst.

De subventioner, som vi lemna i Sverige för dylika ändamål,
äro verkligen jemförelsevis obetydliga. Af postmedel utgå årligen
omkring 30,600 kronor, af handels- och sjöfartsfonden ingenting.
Detta är ju en liten summa, i synnerhet då man jemför hvad
andra länder depensera för dessa vigtiga ändamål, samfärdsmedlen.
I Danmark uppgår subventionen — enligt i dag anländt telegram —
till icke mindre än 546,841 kronor. Subventionen i Norge för post- och
persontrafiken uppgår till 772,000 kronor — och i Sverige till 30,000.
Man bör då icke bilpna för att öka denna summa med 91,000 kronor,
såsom nu blifvit ifrågasatt. Jag förstår verkligen icke hvad man
tänker på, då man tyckes tro, att förbindelsen med utlandet skall
göra sig af sig sjelf, under det man ser andra länder göra så
mycket för att vinna dessa högvigtiga ändamål. Yår handelsflotta
är så obetydlig och inbringar så litet, att jemförelsen med andra
länder verkligen kan mana till anordnandet af en mera kraftig
och gynsam förbindelse med utlandet. Yår handelsflotta bar, såsom
jag nämnde bär om dagen, icke mer än 42 procent af Sveriges
ut- och införsel; främmande länder äro så goda och ombesörja 58
procent af vår export och import. Detta bör verkligen vara en
anledning för oss att söka befordra vår samfärdsel med utlandet.
Man kan icke neka, att om man får en snabb person- och postförbindelse,
en lifligare beröring med utlandet derigenom bringas
till stånd. Det är första uppslaget till en närmare beröring äfven
i andra afseenden.

Herr Elis Nilsson anförde: Jag börjar med samma ord,

hvarmed herr statsrådet och chefen för finansdepartementet begvnte
sitt anförande: det är utaf intresse för Sveriges utveckling, som
jag väckt min motion. För att bevisa detta, torde herrarne ursäkta,
om jag någon längre stund tager kammarens tid i anspråk,
men jag skall försöka att fatta mig så kort som möjligt.

-Tåg går tillbaka till år 1668, då Sverige afslöt konvention

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

med kurfursten af Brandenburg på två hundra år angående post- och
persontrafiken mellan Sverige och kontinenten. Under lång tid
uppehölls den med segelfartyg; ångare funnos nemligen ej vid den
tiden. Sedermera, inpå 1850—60-talen, satte svenska staten in ångbåtar
mellan Ystad och Stralsund, hjulbåtar, hvilka sommartiden
underhöllo kommunikationen mellan Ystad och Stralsund. Dessa
båtar voro, som nämnts, hjulbåtar, således af en konstruktion, som
icke passade för vinterfart. Vinterkommunikntionen uppehölls
genom svenska flottans segelfartyg, enmastare, postjakter. Jag
har sett många gånger för 30 år tillbaka dessa postjakter i storm
och oväder afgå från Ystad till Stralsund, då dit var öppet vatten,
i annat fall landsattes posten på Riigens nordliga kust vid Arcoua.
Tack vare våra flottisters skicklighet och navigationsförmåga lyckades
det att framföra posten någorlunda reguliert. Detta var naturligtvis
ett primitivt tillstånd. Regeringen insåg detta. I stället
för dessa hjulbåtar skaffade sig postverket af för tillfället disponibla
medel propellerbåtar. Dessa underhöllo kommunikationen sommartiden,
åtminstone 8 å 9 månader, mellan Ystad och Stralsund.
Som herrarne veta, har Stralsund en lång skärgård. Denna skärgård
isbelägges. Allt som oftast var det omöjligt att forcera isen
i Stralsunds skärgård. För att icke kommunikationen skulle
hrytas, valde man då vägen mellan Ystad och Warnemunde. Jag
har sjelf rest denna väg många gånger. Vi svenskar hafva fått
vår post mycket länge, ända sedan 1684, öfverförd med segelfartyg
och ångbåtar mer och mindre lämpliga mellan kontinenten och
Sverige. Detta fortgick till år 1868, då konventionen upphörde.
Vederbörande ansågo, fastän denna kommunikationsled varit godkänd
och tillfyllestgörande öfver två hundra år, påtryckta af eu
numera afliden f. d. höfding i Malmöhus län, att vi skulle förlägga
denna förbindelseleds utgångspunkt till Malmö. Så skedde. Men
det var icke bättre förberedt, det blef så.stäldt, att dessa båtar
endast kunnat tjenstgöra 7 månader under sommaren, under vintern
har det varit omöjligt att hafva kommunikation mellan Stralsund
och Malmö. Vintertiden går kommunikationen öfver Köpenhamn,
då den dock förut under två hundra år gått direkt mellan
Sverige och Tyskland via Ystad. Jag frågar: Hvems är felet der
vid lag? Månne ej att Malmöintresset redan nu började att spela
en allt för stor roll? Vederbörande regering, icke den nuvarande
utan den som fans för 5 ä 6 år sedan, insåg det ohållbara i att
under sommartiden det fans en kommunikation, vintertiden en
annan. Då kom den s. k. nya frågan upp, den som i dag sysselsätter
oss. Vederbörande styrelser, poststyrelsen och jernvägsstyrelsen,
fingo i uppdrag att lemna utredning öfver det sätt, på
hvilket denna kommunikation borde uppehållas. Vederbörande
styrelser yttrade ock, att i detta fall skulle vi välja den kortaste
landvägen och den kortaste sjövägen; endast genom vägens korthet
vinna vi ett stort resultat. Mig, fosterländsk som trots någon
annan, tilltalar denna idé, så mycket mer opartisk som styrelserna
sagt: då skola vi använda linien Stockholm—Lund—Trelleborg—•
Sassnitz. Det vore den kortaste vägen. Desto mer vi kunde af -

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

lägsna denna nya väg från Danmark dess nyttigare vore det för Angående
oss, ty kom den till Malmö, var det detsamma som till Köpenhamn, anordnande

Stockholm—Lund—Trelleborg—Sassnitz är kortaste vägen pä hmrnH ''rist.
det hållet, liksom kortaste vägen från Korge går öfver Göteborg— ocl^personLund—Trelleborg—Sassnitz.
Mitt samhälle fann också, att den förbindelse
väg, man arbetade för, var den kortaste vägen från alla sidor sedt. mellan
Men under den långvariga behandlingen, under den långvariga — kontinenten
ja, jag vet icke hvad jag skall säga — jo, under den långvariga 1 (Fort9) ''
kampen om vinnandet af enskild vinst för en hel del jern vägsintressenter
— bar frågan lemnat kortaste vägen och gått in på sidointressenas
väg, så att vi kommit ifrån den kortaste vägen till den
längsta väg, vi kunna välja för att komma öfver till kontinenten.

Det var derför jag stälde mig i spetsen för det samhälle, jag
representerar, och slog in i en annan rigtning. Förut höll jag på
linien Stockholm—Lund—Trelleborg—Sassnitz såsom varande den
bästa vägen. Men då frågan stälde sig på ett annat sätt, då man
tycktes vilja med gynnande af Ystads grannar Malmö och Trelleborg
taga den längsta vägen i stället för den kortaste, då stälde
jag mig i brescben för den stad jag representerar, huru obehagligt
detta än kunde vara och kastade in min motion bär för att hålla
på den naturligaste vägen.

Tidsskilnaden är icke så stor mellan de båda linierna Ystad—

Sassnitz och Trelleborg—Sassnitz. Den är ganska liten. Jag vill
taga en tidtabell, som herrarne kunna kontrollera efter svenska
statens och tyska statens jernvägstidtabeller och medelst mätning
å sjökort. Linien Stockholm—Eslöf är nu gemensam för båda
linierna. Efter mina beräkningar ställa sig tiderna sålunda: för
passerande af linien Stockholm—Eslöf—Ystad— Sassnitz, 1,044 kilometer,
åtgå 24 timmar 34 minuter och för passerande af linien
Stockholm—Lund—Trelleborg — Sassnitz 24 timmar 26 minuter. Således
åtgår 8 minuter kortare tid, om man tager vägen öfver Eslöf—Lund—Trelleborg;
kortaste vägen blir alltså via Trelleborg.

Linien Stockholm—Malmö—Trelleborg—Sassnitz åter tager 24 timmar
37 minuter och linien Stockholm—Malmö—Sassnitz 25 timmar
15 minuter. Denna tabell är uppgjord med beräknande af eu hastighet
utaf 45 kilometer per timme på jernvägen och 16 knop på sjön.

Okas tåg- eller fartvgsbastigheten kommer ökningen naturligtvis
alla linierna till godo i samma proportion, som deras tider efter
min uträkning stå till hvarandra. Detta har jag nu velat nämna
för att angifva mina beräkningsgrunder. Således är det 8 minuter
kortare väg mellan Eslöf—Lund—Trelleborg—Sassnitz än mellan
Eslöf—Ystad—Sassnitz. Deremot åtgår det 3 minuter längre tid
öfver Malmö—Trelleborg—Sassnitz. Detta gäller nu de östliga
förhållandena.

Hvad de vestliga förhållandena beträffar hade den ifrågasatta
anordningen ovilkorligen varit gynsammare för den, om man både
gått direkt ned med vestkustbanan och gått öfver Lund—Kjeflinge.
Lund—Kjeflinge korresponderar med vestkustbanan lika
som Malmö—Billesliolm, så att någon tidsvinst blir dot icke heller
der. Den ifrågasätta anordningen skulle allenast blifva till nack -

N:o 45.

Tisdagen den IT Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoeh
personförbindelse

mellan
Scerige och
kontinenten.
(FortR.)

del för den s. k. vestkustlinien. För öfrigt är högst sannolikt,
att den nya kommunikationsleden aldrig skulle kunna upptaga
någon vare sig gods- eller persontrafik från vestkustbanan, som
börjar vid norska gränsen, går hela kusten utefter och vid Helsingborg
mötes af en ångfärja, hvilken för öfver till Helsingör de personer
och det gods, som kommer med vestkustbanan. Denna
kommunikationsled bjuder större beqvämligheter, än man kan hafva
på någon annan väg. Yestkustbanans vagnar föras vid Helsingborg
öfver på ångfärjan och med denna sedan öfver till Helsingör,
medan passagerarne sitta ostörda i sina vagnar. Denna väg kommer,
tråkigt nog, fortfarande, största delen, af den vestliga godstrafiken
att gå, liksom äfven de passagerare, hvilka icke resa för
angelägna affärer, så att de måste taga hvarje minut i akt och
derför se på 7 å 8 minuters tidsskilnad; denna tidsvinst spelar för
öfrigt ingen roll. Ingen annan linie lär kunna konkurrera med
denna linie öfver Helsingborg och Danmark. Det skulle näppeligen
lyckas någon nu och ännu mindre, sedan Danmark ytterligare
tillgodosett sina intressen här vid lag och fullbordat en ny linie
öfver Låland och Falster. Det blir en ännu kortare väg än den
nuvarande. Den kommer, äfven den, att förses med ångfärjor, liksom
redan nu ångfärjor finnas i Bälten, som vi veta. Detta är
ledsamt nog för oss svenskar. Och det är utaf intresse för vårt
fosterland, utaf intresse för att det skall gå framåt så mycket som
möjligt, som jag på grund af många skäl, af hvilka jag nyss nämnde
en del, väckt min motion. Jag skall återkomma till denna fråga
något senare.

Då Ystads samhälle såg, att regeringen bestämt sig för kortaste
vägen, Stockholm—Lund—Trelleborg—Sassnitz, hade vår
gamla utfartsstad Ystad till kontinenten ingenting att opponera
sig emot. Men då vi sågo, att regeringen kastade om från principen
om kortaste vägen till den längsta vägen, då gingo stadsfullmägtige
i Ystad in till regeringen med ett erbjudande, att,
enär regeringen satte största vigt på att få den kortaste vägen,
stadsfullmägtige åtoge sig att bygga jernvägen Hör—Bjersjölagård.
Genom denna jernvägsbyggnad hade vägen öfver Ystad till kontinenten
blifvit fem kilometer kortare än någon annan sådan väg.
Detta erbjudande från stadsfullmägtige i Ystad har regeringen
icke på något sätt beaktat, utan regeringen har fortfarande bibehållit
sin åsigt om lämpligheten af en linie Stockholm (Göteborg)—
Malmö—Trelleborg—Sassnitz, ehuru detta blefve den längsta vägen
åtminstone för östra Sverige. Detta är frågan om kortaste vägen,
såsom densamma utvecklat sig, äfvensom angående Ystads erbjudande
att genom en dyrbar jernvägsanläggning åstadkomma eu
ändamålsenlig utfartsväg för hela östra, norra och mellersta Sverige.
Detta erbjudande beaktades, som sagdt, icke af regeringen.

Så komma vi till frågan om hamnförhållandena. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet yttrade nyss, att Trelleborgs
hamn lemnade mycket öfrigt att önska, men att staden —
om jag icke missförstod herr statsrådet •— förbundit sig att, så långt
i dess förmåga står, vidtaga alla de åtgärder, som äro behöfliga

Tisdagen den 17 Maj.

Jf:o 45.

för ordnande af liamnförhållandena med hänsyn till denna kommunikation.
Jag skall taga mig friheten att uppläsa något litet
af hvad som utaf generalpoststyrelsen och jernvägsstyrelsen i denna
fråga anförts — jag skall läsa hastigt, så att läsningen icke skall
taga lång tid i anspråk. Det heter i deras gemensamma utlåtande:
»Vid öfvervägande af de skäl, som från olika sidor anförts, har
det synts styrelserna, att linien Trelleborg—Sassnitz ur båda de
vigtigaste synpunkterna öfverträffar linien Malmö—Warnemunde.
De olägenheter, soin vidlåda Malmö såsom vinterhamn, jemte den
omständigheten, att distansen Malmö—Sassnitz är 26 % sjömil
längre än afståndet mellan Trelleborg och Sassnitz, göra''ock, att
något afseende icke lärer böra fästas vid en framkastad plan att
låta ångbåtarne gå mellan Malmö och Sassnitz.

Den framställning från hamndirektionen i Ystad, som öfverlemnats
till utlåtande af styrelserna, har varit tillgänglig jemväl
för komiterade, och ansluta sig styrelse‘rna till de skäl, som förmått
komiterade att trots de af hamndirektionen påpekade företräden,
som Ystads hamn i vissa afseenden har framför Trelleborgs,
ändock föredraga Trelleborgs hamn framför Ystads. Gifvet är ock,
att, om det framdeles skulle blifva nödvändigt att till statsverket
inlösa den enskilda jernbana, som — vare sig vägen tages öfver
Ystad eller öfver Trelleborg — kommer att bilda en föreningslänk
mellan de olika ländernas statsbanor, det måste falla sig billigare
att inlösa endera af de 43 respektive 33 kilometer långa enskilda
banorna till Trelleborg än den 76 kilometer långa banan från
Eslöf till Ystad.» Dessutom säga styrelserna: »Till hvad komiterade
anfört derom, att den önskade anknytningen till den nya
kommunikationsleden af post- och persontrafiken på vestra Sverige
samt Norge kan lättare realiseras öfver Trelleborg än öfver Ystad,
anse sig styrelserna böra ytterligare betona att, såsom i det följande
skall visas, den disponibla tiden för denna anknytning väl
är tillräcklig för färd till eller från Trelleborg men icke synes
medgifva någon omväg, och att derför Trelleborgs fördelaktigare
läge i detta afseende spelar eu ganska betydlig roll.

Styrelserna anse sig, efter det nu anförda, ega tillräckliga skäl
för sin del antaga, att linien Trelleborg—Sassnitz är af alla föreslagna
linier den, som med största fördel kan användas för den
tillämnade regelbundna vintertrafiken, och således, då största möjliga
likformighet hela året om är vid all kommunikation synnerligen
önskvärd, den linie, som bör väljas för hela årets trafik.

Särskildt finner sig generalpoststyrelsen så mycket hellre böra
tillstyrka denna linies upptagande till användning, som styrelsen
länge varit med det tyska rikspostamtet ense derom, att ur postalisk
synpunkt Trelleborg vore den bästa anknytningspunkten på
svenska sidan, likasom att å tyska kusten borde väljas den hamn,
som väntats skola blifva anlagd å ön Rugens nord- eller ostkust.

Förordandet från styrelsernas sida af linien Trelleborg—Sassnitz
är emellertid förenadt med några förutsättningar, mot hvilkas
förverkligande något väsentligt hinder dock icke torde behöfva
befaras. Den första förutsättningen är, att hamnen vid Trelleborg

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forte.)

Jf:o 45.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Tisdagen den IT Maj.

försättes i och bibehålies vid fullt användbart skick. Komiterade
hafva med stöd af vederbörande myndigheters uttalande framhållit,
att hamnen lemnar betryggande skydd för de blifvande postfartygen,
om blott redan påbörjade iståndsättningar af vågbrytarne i
mån af behof fortsättas. Derutöfver tarfvades, att en ny ångbåtsbr)Tgga
anlägges och att nödigt muddrings- och förpålningsarbete
kommer till stånd. Nu har med ofvan omförmälda framställning
från stadsfullmägtige i Trelleborg öfverlemnats utdrag af stadsfullmägtiges
protokoll för den lo november 1890, innefattande stadsfullmägtiges
beslut att, derest ifrågavarande postförbindelse mellan
Sverige och Tyskland kommer att ledas öfver Trelleborg, ofördröjligen
efter underrättelse härom låta vid östra hamnarmen anlägga
en för två större postångare afsedd beqväm tilläggsbrygga och derintill
från yttre bassinen fördjupa hamnen till minst 16 fot (4,s
meter) äfvensom uppföra nödigt visitationshus och att för öfrigt,
så långt stadens förmåga*räcker, uppfylla de anspråk, vederbörande
kunna framställa.»

Vidare heter det i styrelsernas utlåtande: »Komiterade hafva
preciserat de synpunkter, som företrädesvis måste göra sig gällande
vid fastställandet af den ångbåtslinie, som på denna led skall
komma till användning. Hamnarne vid liniens ändpunkter måste
vara så fria från ishinder som möjligt och sjelfva våglängden
till sjös måste vara den minsta möjliga.» Det är komiterades utlåtande
af den 20 april 1891, som här åsyftas. Jag vill fixera
denna tidpunkt.

I fortsättningen heter det: »Efter utredning af framstälda
olika förslags förhållande till dessa hufvudsynpunkter hafva komiterade
stannat vid det resultat, att linien Trelleborg—Sassnitz
skulle bäst lämpa sig att förmedla den nya vintertrafiken. Deremot
hafva stadsfullmägtige i Malmö samt handels- och sjöfartsnämnden
derstädes för sin del förordat en linie Malmö—Warnemunde,
hvarförutom hamndirektionen i Ystad framhållit linien
Ystad—Sassnitz såsom den bästa.

Det lider intet tvifvel, att staden Malmö i flera afseenden har goda
förutsättningar för att blifva anknytningspunkt på den svenska
sidan mellan jernvägen och ångbåtslinien. Mot sjelfva hamnens
beskaffenhet finues intet att erinra och de träffade anstalterna för
resandes beqvämlighet lemna föga öfrigt att önska. Stadsfullmägtige
hafva ock med skäl framhållit fördelen deraf, att vid Malmö
finnas docka, skeppsvarf och en för fartygsbyggnad och reparation
afsedd mekanisk verkstad. I likhet med komiterade anse dock
styrelserna, att dessa fördelar icke uppväga de olägenheter, som
följa med användandet af Malmö såsom ändpunkt för vintersjötrafik.
Den första olägenheten är den långa distansen från Malmö till
närmaste tyska hamnar, nemligen 95 V2 sjömil till Warnemiinde
och 81 V„ "sjömil till Sassnitz, medan distansen från Trelleborg
eller Ystad till Sassnitz är endast 55 sjömil. Stadsfullmägtige
hafva ansett den större våglängdens uppenbara olägenhet uppvägas
bland annat deraf, att på linien Malmö—Warnemiinde faran för
sammanstötningar med andra fartyg skulle vara afsevärdt mindre.

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

På denna linie skulle endast finnas två ställen eller zoner, der
fara förekomme att sammanträffa med fartyg, hvilkas kurs vore
vinkelrät mot postb&tarnes, under det att å linien Trelleborg—•
Sassnitz, enligt stadsfullmägtiges förmenande, nästan öfver allt
förefunnes fara för sammanstötning med andra ångfartyg, hvilka
under räta vinklar skure postfartygens kurs. Efter hvad styrelserna
kafva inhemtat, lära på linien Trelleborg--Sassnitz förekomma tre
i det kela smala ock rätt noga begränsade zoner, der andra ångfartyg
vinkelrätt korsa postångbåtarnes kurs, nemligen eu zon utmed
svenska landet, en tätt efter tyska kusten och en — för de
ångare, som från Stora Bålt, Kiel eller Liibeck äro destinerade
till norra Östersjöns hamnar eller tvärt om — ungefär midt på
linien. Deremot lär linien Trelleborg—Sassnitz vara så godt som
fri från andra ångfartyg, som hafva en med postbåtarnes kurs
parallel hufvudrigtning, under det att å sträckan Malmö—Warnemiinde
så godt som öfver allt skall finnas fara att möta fartyg rätt
emot; och det lär, enligt hvad styrelserna förnummit, vara lika
nödvändigt att i dimma gå saktare, då man befarar att möta fartyg
rätt emot, som då man väntar att rätvinkligt skära ett annat
fartygs kurs. Särskilt torde afseende böra fästas derå, att å kela
den 15 sjömil långa sträckan mellan Ealsterbo ock Malmö, som är
en synnerligen lifligt trafikerad ock delvis mycket trång farled,
den yttersta försigtighet i dimmigt väder måste iakttagas. Den
andra olägenheten vid en linie Malmö—Warnemiinde framgår af
lotsstyrelsens vid komiterades betänkande .fogWe skrifvelse af den
17 januari 1890. Då isförhållandena i Öresund alltid äro sämre
än söder om Skåne, är Malmö enligt lotsstyrelsens bestämda uttalande
icke någon lämplig ändpunkt för den ifrågavarande vintertrafiken.
De uppgifter, som kommit till generalpoststyrelsens kännedom
rörande isförhållandena under den nu tilländagångna vintern,
synas oss ytterligare bestyrka, att det skulle hafva varit betydligt
lättare att uppehålla direkt trafik mellan Tyskland och Trelleborg
än mellan Tyskland och Malmö. I sammanhang härmed må ock
bemärkas, att det väl kan hafva sin rigtighet att under de ofta
rådande vestligt stormarne routen Malmö—Warnemlinde i nästan
hela sin längd har skydd af det danska landet, men att just under
sådana förhållanden linien Köpenhamn — öjedser—Warnemlinde så
betydligt öfverträffa!'' linien Malmö—Warnemlinde, att fara, vore
det den direkta svensk-ty ska linien Malmö—Warnemlinde vid
stormigt väder blefve utan passagerare.»

I annat sammanhang säga styrelserna: »Jernvägsstyrelsen anser
sig dock för sin del pligtig framhålla, att om det ock mycket
väl låter sig göra, att tills vidare med någondera af de enskilda
banornas förvaltningar träffa tillräckligt betryggande aftal om förbindelsens
uppehållande, tillståndet i allt fall icke blifver fullt
tillfredsställande, förrän ifrågakommande enskilda jernbana blifvit
till statsverket inlöst. För ernåendet af erforderlig beqvämlighet
för de resande samt för vinnandet af största möjliga snabbhet och
trygghet för de genomgående bantågen måste nemligen anordningar
å stationer och bana vidtagas till större omfattning, än som afen Andra

Kammarens Prat. 1892. N:o 42. 2

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Nso 45.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Maj,

skildt bolag kunna påräknas, hvarjemte en mellanliggande enskild
bana medför den svårigheten, att statsbaneförvaltningarna å ömse
sidor vid öfverenskommelser sins emellan ständigt behöfva taga
hänsyn till och inhemta samtycke af den enskilda bansträckans förvaltning.
»

Detta är nu hvad jag i all hast plockat ut ur styrelsernas
utlåtande. Som jag nyss nämnde, inkommo stadsfullmägtige i
Ystad, då regeringen redan frångått sin åsigt om: kortaste vägen
lika med bästa vägen och öfvergått till att förorda den längsta vägen,
till regeringen med eu erbjudan att, för den händelse trafiken
skulle komma att ledas öfver Ystad, anlägga en jernväg Hör—
Bjersjölagård och derigenom åvägabringa den allra kortaste
vägen till kontinenten för norra, mellersta och östra Sverige.
Till detta erbjudande har icke tagits den ringaste hänsyn, ehuru
regeringens synpunkt från början varit den kortaste vägen. Om
emellertid till följd af stadsfullmägtiges erbjudande Ystad skulle
väljas till utfartsort å svenska sidan, kostade det för landet icke
ett enda öre att få kontinentalförbindelse öfver Ystads hamn på
den kortaste väg, som kan ifrågasättas. Ystads hamn är komplett
i ordning. Der finnes allt som behöfs. Då herrarne se, hvilka
fordringar komiterade ställa på Trelleborgs hamn, inses lätt, hvilket
afgjordt företräde Ystad har framför Trelleborg hvad hamnförhållandena
beträffar.

Hvad sedan angår isförhållandena vill jag minnas, att landshöfdingeembetet
i Malmöhus län i sin rapport för åren 1880 — 1885
nämnt, att isförhållandena på Sveriges sydkust sagda år voro
sådana, att icke endast Malmö hamn var isbelagd, utan äfven
Trelleborgs hamn var stängd af is under 125 dagar, då deremot
Helsingborgs och Ystads hamnar voro öppna året om under alla
dessa fem år. Detta har nu vederbörande lotsstyrelse försökt
vindicera bort; men det står qvar i landshöfdingeembetets rapport,
och vi hafva att rätta oss efter officiella uppgifter.

Hvad Ystads hamn som vinterhamn angår finnas bland alla
sjömän endast en . åsigt, den är att Ystads hamn är den bästa
vinterhamnen vid Östersjön. Bland andra intyg finnas sådana från
3 danska ångbåtskaptener, som i 30 års tid fört postångare emellan
Bornholm—Ystad—Köpenhamn, och hafva de alltid funnit Ystads
hamn lätt angjord samt att de många gånger landsatt Köpenhamnsposten
i Ystad, då sundet varit spärradt af is.

Hvarför hade komiterade ej fått instruktion att äfven lemna
utlåtande om Ystads hamns lämplighet? Yar man måhända rädd
för dess i alla afseenden öfverlägsenhet?

Så komma vi till en annan fråga, som måste tagas i betraktande,
då det gäller ordnande af en kommunikationsled, men som
icke finnes alls omnämnd i den kongl. propositionen. Det har
talats mycket om vigten af en snabb förbindelse mellan Sverige
och kontinenten och jemväl om, hvar vi skulle finna en lämplig
utfartsväg. Men på hvad sätt trafiken skall förmedlas mellan utfartsportarne,
mellan Sverige och Tyskland och vice versa, derom
föreligger ingen utredning. Staten vill ej underhålla trafikleden.

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

Några enskilda bolag hafva ej erbjudit sig, fastän de kunna ana,
hvart det leder, att ombesörja trafiken, ehuru de få en subvention
af 158,500 kronor från hvardera sidan. Innan vi besluta något
om ut- och infartsportar och bestämma oss för vissa orter i det
hänseendet, borde vi hafva klart för oss, att vi hafva ångbåtar,
som kunna sättas in på routen genast, eller med ett ord öfverväga,
om vi hafva något att uppehålla kommunikationen med.

Det har talats mycket mot Sassnitz. Derom behöfver man
icke tala alls, fy tyska staten säger i den frågan a och ö och har
beslutat, att utfartsporten för Tyskland skall vara Sassnitz. Står
Tyskland bakom, kunna vi med kännedom om den energi, som
der finnes, vara fullt förvissade om, att hamnen der kommer till
stånd och blir försatt i fullt tillfredsställande skick, och vore vi
lika raska och bestämda kunde vi hafva ordnat våra förhållanden
långt förut.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anmärkte,
att tågvexlingen vid Eslöf, då hälften af vagnarne skulle gå till
Ystad och andra hälften till Malmö, skulle medföra så stort hinder.
Jag undrar, om icke samma olägenhet skall uppstå vid Malmö,
ty icke kan hela tåget från Stockholm till Malmö rulla ner till
Trelleborg, utan ungefär samma vexling som i Eslöf måste väl der
företagas äfvensom tågombyte för från vestra Sverige kommande
passagerare.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framhöll
malmöintressena, men talade i början om landets allmänna intressen.
Om statsrådet från början till slut hållit på dessa intressen
och sagt: låt oss få något för hela Sverige tillfyllestgörande
och tillfredsställande, då skulle jag varit den förste att arbeta för
saken. Men såsom frågan nu är, kan jag icke — så gerna jag
skulle vilja det — vara med om regeringens förslag. Det gäller
nu icke Sveriges stora intresse, utan det är fråga om Malmös, om
enskildas intressen. Låt oss i stället få något för hela landet
gagnande och nyttigt, då går saken i hela kammaren, derom är
jag viss.

Såsom herrarne torde veta, är nu dessutom en ny fråga på
dagordningen, nemligen angående vår kreatursexport. Det är en
stor och vigtig fråga, och det är nödvändigt, att den löses på ett
för hela landet tillfredsställande sätt. Jag beklagar, om icke detta
tryck inom landet är så stort, att vederbörande rederier i Malmö
och Göteborg, hvilka haft ångbåtar i gång för kreatursexport på
England, men hvilka båtar nu lagt upp i brist på frakter, ej skulle
inse nyttan af att nu sätta dessa båtar i gång. Det vore illa, om
icke den enskilda företagsamheten kunde öfvertaga sådan rörelse,
utan fordrade att staten äfven skulle uppehålla dylik rederirörelse.
Det tilltalar icke mig. — År det så tryckande för de svenska jordbrukarne
och är det ett så stort behof för dem af ångbåtår för
kreatursexport, så kunna de nog sjelfva, om icke vederbörande
rederier vilja det, anskaffa dylika, på samma sätt som jordbrukare
i södra Sverige för några år sedan satte ångbåtstrafik i gång till
England. När man kan påräkna frakt och last, är det ju ingen

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postocli
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

risk. För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att landtbruksakademien
den 2 innevarande maj hade sammanträde, dervid just
frågan om kreatursexporten behandlades, och framhölls nödvändigheten
af att landtbrukarnes intressen tillgodosågos. Å nämnda
sammanträde beslöt man, att sakkunniga personer skulle resa ut
till Frankrike, Belgien och Tyskland för att i dessa länder studera
och rigtigt taga reda på de trakter, der vi kunna med säkerhet
påräkna afsättning för vår kreatursexport.

Eu ansökning om anslag i detta syfte är redan till Kongl.
Maj:t ingifven och jag tager för säkert att anslaget beviljas. Det
är nödvändigt att denna fråga löses och först sedan man fått mottaga
rapporter från dem, som sålunda rest ut, tror jag att man
bör företaga sig att kombinera post- och personaltrafiken med
kretursexporten.

Sverige är ett fattigt land, vi äro icke rika, vi hafva icke
någon sammanhållning, icke någon energi, men vi önska nu alla
att på den naturligaste vägen åstadkomma något ordentligt, något
för hela landet nyttigt. De utredningar, som här föreligga, äro
icke så allsidiga, icke så fullt uttömmande, icke så rakt på sak,
icke med bestämd utgångspunkt fattade, ty, såsom jag nämnt, man
har vacklat hit och dit från den kortaste vägen till den längsta
och vice versa. Man har sålunda icke visat tillräcklig fasthet i
åsigter. Icke blott jag utan många här med mig äro till följd
häraf villrådiga om, hvilket beslut bör fattas.

Jag anser derför, att frågan bör erhålla en mer allsidig pröfning,
än den hittills erhållit, och då vi icke hafva »tumskruf?
ännu, utan med säkerhet veta, att Sassnitz hamn icke blir färdig
förr än 1894, så att vi icke förr än då kunna sätta den ifrågasatta
kommunikationen i gång, hvarför då fatta ett beslut, som icke går
att realisera på ett år? Vi behöfva, såsom jag nämnde, en allsidigare
ompröfning och noggrannare utredning, och få vi det, tror
jag att vi skola erhålla ett bättre resultat, än om vi nu bifölle den
kongl. propositionen.

Såsom jag nyss nämnde är jag representant för Ystad och
Trelleborg. Hade vederbörande fasthållit vid den kortaste vägen
eller vägen Stockholm—Lund—Trelleborg från ena sidan och Norge
—Göteborg—Lund—Trelleborg från den andra, skulle jag utan
tvekan talat för Trelleborg, men då vederbörande från den kortaste
vägen öfvergått till den längsta, har jag väckt min motion och står
för den. Hvad jag gjort, har jag gjort af ren fosterlandskärlek
och af intresse för landets utveckling.

Det är sålunda icke — såsom af mitt anförande framgår —
af Ystads intresse jag motionerat och yttrat mig, utan derför att
från Ystad lemnats staten ett anbud att bygga eu jernväg, hvarigenom
man skulle erhålla den kortaste vägen till kontinenten och
den bästa linien för norra, mellersta och östra Sverige. Jag har
väckt motionen af intresse att man skulle erhålla deu lämpligaste
vägen.

Jag skall icke nu göra något yrkande om Ystad såsom ut -

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

gångspunkt. Jag förstår det vore fåfängt. Min önskan är, att saken
må vinna en mångsidigare, en allsidig pröfning. Jag har icke
något enskild! intresse, utan endast ett svenskt, det allmännas, om
en fullständig utredning; när en sådan erhålles, böjer lag mig, nu
kan jag icke göra det.

Jag yrkar uppskof med frågan och ansluter mig till reservanterna,
till hvilken af dem vill jag icke nu, herr talman, säga,
men skall senare under diskussionen, som jag antager blifva långvarig,
derför bestämma mig. ''

Herr Dahn: Det har länge varit en allmän önskan i landet,
att vi skulle komma i direkt och regulier förbindelse med kontinenten,
oberoende af vårt grannland Danmark, som i synnerhet nu,
sedan Köpenhamn fått frihamn, på hvarje sätt söker blifva vår
mellanhand och förläggare och på så sätt slå under sig vår utländska
handel och förlama vår sjöfart. Om en sådan direkt förbindelse
har regeringen nu här framlagt förslag, och jag anser för
min del att vi böra vara tacksamma och hålla regeringen räkning
för detta förslag.

Ser man på den karta, som här blifvit till oss utdelad, finner
man att de två röda trådarne i den, om jag så får säga, hvilka
utgå från de skandinaviska hufvudstäderna Stockholm och Kristiania
med anlöpande af Göteborg af den senare sammanträffa i
en punkt i södra Sveriges handelscentrum eller Malmö, som utgör
Sveriges förnämsta utpost mot Köpenhamn och som synes, sedan
vår export till England med afseende å kreatur upphört, blifva
platsen för vår förra så kallade engelska marknad i Mewcastle,
hvilken väl hädanefter torde komma att hållas inom vårt eget land.
Då Malmö sålunda får allt större betydelse, synes det ju helt naturligt
att denna postförbindelse, denna ifrågasatta nya trade, hvarigenom
vi skulle komma i direkt förbindelse med Tyskland, måste
gå till och om Malmö. Det tycker jag att nästan alla skulle kunna
vara- med om, äfven representanten från Ystad, särskildt om han
besinnar, att afståndet från Lund till Malmö endast är 1 ''/2 mil.
Och Lund—Treljeborg-linien har han ju förklarat sig kunna
vara med om. Äfven han borde sålunde kunna acceptera regeringens
förslag.

Kär man kommit till Malmö, kan det väl blifva skilda meningar,
om hvilken väg som bör tagas, Malmö—Trelleborg—Sassnitz
eller Malmö—Warnemunde. Den senare traden är redan i gång
och uppehälles för närvarande af tyska båtar mellan Malmö och
Warnemunde. Och denna trade blir naturligtvis åtminstone under
de närmaste åren mest anlitad för export af våra kreatur, som ju
säljas väsentligen på vestra Tyskland; och man kan tydligen förmånligare
bedrifva kreatursexporten på den längre men billigare
sjövägen och med helt andra, mindre kolätande båtar än dessa
snabbgående postångare, som nu ifrågasatts för Sassnitz-traden. Jag
kan icke föreställa mig annat, än att dessa olika trader långt ifrån
att stå hvarandra i vägen snarare kunna sägas komplettera hvarandra.
Den billigaste traden har en längre väg på sjön och är

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

lämpligare för kreatursexport, hvaremot passagerare icke gerna
vilja taga den, utan begagna sig af den möjligast korta sjöväg.
Den andra traden, den nu ifrågasatta, har kortare sjöväg och är derför
lämpligare för persontrafik. Den öppnar ny förbindelse för
vårt land med östra och södra Tysklands stora städer, särskildt
med dess hastigt växande hufvudstad Berlin.

Denna trade, såsom exporttrade för kreatur m. m., är naturligen
icke så hastigt upparbetad som den redan i gång varande, men
att inom kort äfven Berlin, som vuxit med 700,000 invånare
sedan fransk-tyska kriget, kommer att blifva en stor afsättningsort
både för landtmannaprodukter i allmänhet och för boskap, det är
ju alldeles säkert. Och det är väl icke underkastadt något tvifvel,
att dessa postbåtar kunna inredas så, att de kunna föra åtminstone
ett par vagnslaster boskap, utan att derigenom de behöfva lida
någon minskning i snygghet och komfort. Nu har representanten
för Ystad och Trelleborg med en ifver och ett intresse, som i
sanning vore värdt en bättre sak, särskildt förfäktat sin ena stads
intresse, och man får ju ej undra allt för mycket derpå, ty hade
han varit bosatt uti den andra, Trelleborg, hade han säkerligen
försvarat denna stads intresse med samma nit. Det är ju alldeles
naturligt, och jag skall derför icke ingå på några detaljer om de
olika städernas förmåga med afseende på hvad han yttrat. Jag
tror, att, på grund af hvad myndigheterna hafva uttalat, hvilken af
dem som helst skulle kunna vara lämplig som utgångspunkt; men,
mine herrar, om vi icke vilja gå ned till Malmö, blir naturligen följden
deraf, att den bit af södra stambanan från Hör till Malmö,
som i detta ögonblick är en af de mest gifvande af våra jernvägslinier,
kommer att mista en stor del af trafiken, hvilken dragés
på privatbanorna ned till Ystad, och jag tycker verkligen, att vi
redan hafva tillräckligt många delar af våra stambanor, i synnerhet
i Norrland, som ej bära sig, att vi icke böra söka få flera.

Hvad vestkustbanan beträffar, är det klart, att en stor del
gods, som skall till Danmark, kommer att gå öfver på färjan i
Helsingborg, men en väsentlig del af det gods som, i synnerhet vintertiden,
från Norge, Göteborg, Bergslagen, skall till kontinenten,
följer vestkustbanan samt Engelholm—Billesholm—Malmöbanan
till Malmö, och så vidare, vare sig öfver till Warnemiinde,
eller, om godset är så beskaffad!, att det är destineradt till östra
Tyskland, öfver Malmö—Trelleborg—Sassnitz. Mig förefaller det
derför som om Malmö vore den punkt, som under alla omständigheter
af den föreslagna trafikleden borde angöras, då frågan om
Ystad ju förfaller. Och jag är som sagdt af den åsigt, att båda
traderna från Malmö till Tyskland mycket väl kunna existera vid
sidan af hvarandra, och jag föreställer mig att, om regeringen utfärdar
en inbjudning till bildande af ett bolag, hvilket i så fall
borde omfatta icke endast intressenter från Malmö och Skåne,
utan äfven från öfriga delar af landet, detta bolag, som ju skulle
bekomma den från båda rikena utgående subventionen, på samma
gång det sätter snabba båtar i gång mellan Trelleborg—Sassnitz,
äfven komme att med dertill lämpliga båtar underhålla godstraden

Tisdagen den 17 Maj.

Jf:o 45.

Malmö—Warnemunde. Den så kallade reservbåten för postlinien
kan dessutom mycket väl sättas in mellan Malmö—Köpenhamn
och snabbt nog vara till hands i alla fall, hvarigenom man skulle
kunna upparbeta en svensk trafik i Sundet, från hvilket vi nu äro
alldeles utestängda.

Jag kan således icke finna annat, än att dessa intressen mycket
väl kunna förenas. Danmark har för närvarande fyra reguliera
trader på Tyskland, och det är icke omöjligt, att den femte snart
kommer till stånd öfver Holstein—Femern—Laaland. Ku säger
man, att denna fråga kan uppskjutas derför att man ännu har så
mycket att uträtta, innan såväl Sassnitz’ hamn som banan från
hamnen till Crampas och bron öfver Sundet till Stralsund blifva
färdiga.

Ja, icke blifva dessa arbeten förr färdiga genom att vi visa brist
på tillmötesgående. Då preussiska landtdagen och regeringen
velat bidraga med halfva subventionen till blifvande svenskt bolag
samt beviljat medel till Sassnitz hamns iståndsättande och banbyggnaden
från hamnen till Crampas, så fordras det väl också,
när detta förslag nu föreligger, att svenska Riksdagen yttrar sig,
huruvida den vill acceptera en dylik förbindelseled mellan Sverige
och Tyskland. Skola vi då afslå detta förslag och vänta och se
till, om de äfven bygga bron, då man från tysk sida hört det uttalande,
att bron är en sjelfklar sak? Jag har tagit mig friheten
att göra en ändring i afseende å punkten a) i det föreliggande
förslaget, i det att jag tagit bort de siffror, som blifvit af statsutskottet
föreslagna, och i stället med någon modifikation upptagit
första momentet af den kongl. propositionen, hvarjemte jag satt
såsom vilkor just brons byggande. Det är fara i dröjsmål, mine
herrar, ty det kan inträffa, att det forenede Dampskibsselskab och
de danska jernvägarne under tiden afsluta en samtrafik med de
tyska jernbanorna och ångbåtsbolagen, och att vi helt enkelt icke
komma med i samtrafiken och ej få begagna de lägre taxorna och
nedsatta tarifferna. Får icke den båt, som öfverför kreatur från
Malmö till Warnemunde för att gå vidare vester ut, stå i samtrafik
med banorna mellan Warnemiinde och Liibeck och vidare mellan
Liibeck och Hamburg, så skall vår kreatursexport från marknaden
i Malmö komma att gå öfver Danmark.

Jag skall äfven påpeka för representanten för Ystad, att meningen
är ju att bygga jernväg mellan Trelleborg och Klagstorp
fram mot Ystad, och derigenom skulle Ystad komma i närmare
och direkt förbindelse med utgångspunkten Trelleborg, men det
hade han troligen icke reda på, ty eljest hade väl kanske det
något förmildrat hans känslor. För öfrigt tror jag, att vi böra
söka lägga bort den der kongl. svenska afundsjukan, ty med denna
komma vi aldrig någon väg; den har motarbetat nästan alla större
företag och gjort dem beroende af lokalintressena. Jag skall, herr
talman, be att få uppläsa mitt förslag till lydelse af mom. a).
Det lyder sålunda: »att Riksdagen, med afslag å herrar Nilssons
och Diedens motioner, må bifalla det i statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 10 mars 1892 omförmälda förslag att för

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Torts.)

uppehållande genom enskildt bolags försorg af regulier ånfartygsförbindelse
hela året om mellan Trelleborg och Sassnitz af postmedlen
årligen bestrida hälften af det belopp, som må erfordrastill
subvention åt bolaget, under förutsättning att den andra hälften
anvisas från tysk sida, äfvensom att Tyskland förbinder sig
att bygga jernvägsbro mellan Rugen och tyska fastlandet.»

Herr Jonsson i Hof: Om jag rigtigt uppfattade herr statsrådets
och chefens för finansdepartementet yttrande, att ingen
fråga under den tid han innehaft finansportföljen varit så grundligt
och allsidigt utredd som denna, så är det verkligen en hård
anklagelse, som framställes mot sättet för utredningen af frågan
ifrån reservanternas sida, då man här säger, att frågan icke är
fullt utredd. Jag beklagar att divergenserna mellan de två hållen
äro så pass stora, men man torde kunna förklara dem dermed, att
herr statsrådet har sett frågan ifrån en synpunkt, nemligen den
hastiga förbindelsen med kontinenten, oberoende af huru verksam
för öfrigt denna förbindelse kunde blifva, under det att reservanterna
i statsutskottet hafva velat se frågan i större omfattning än
herr statsrådet i det fallet. Het kan förklara de olika uppfattningarna
af hvad som kan anses fullt utredt eller ej. Jag skall redan
ifrån början, ehuru jag låtit anteckna i betänkandet, att jag icke
deltagit i behandlingen af alla dessa moment, likväl yrka bifall
till den reservation, som herr A. Persson med flere bifogat betänkandet,
och jag skall sedan söka gifva några allmänna skäl för
min uppfattning att följa reservanterna i det fallet.

Yigten och betydelsen utaf den förbindelse, som här föreslagits,
kan icke bedömas ur mer än en enda synpunkt, och det är
hvad jag redan från början yttrade: en snabb förbindelse mellan
Sverige och kontinenten, inbesparing af tid för post och passagerare.
Just i denna sak och i detta ändamål ligger hela kärnpunkten
af det förslag, som här föreligger. Och då återstår således
att söka se till, huruvida den betydelsen är tillräckligt stor
för att motivera ett bifall till det förslag, som Kongl. Maj:t eller
utskottet här förelagt Riksdagen. För att komma på det klara
med den saken är det nödigt, att man litet granskar kostnaderna
för den förbindelse, som här skulle sättas i gång. Då gäller frågan
först det aftal, som skulle träffas med Malmö—Trelleborgs jernvägsholag,
och det lån, som skulle lemnas till förbättring utaf denna
bana och till sådant skick, att tåghastigheten skulle blifva någorlunda
likstäld på denna bana med den, som finnes på statens
stambana. Aftalet mellan staten å ena sidan och jernvägsbolaget
å andra sidan skulle gå derpå ut, att efter vederbörande jernvägsstyrelses
för Malmö—Trelleborg förslag skulle staten både hålla
vagnar och lokomotiv fritt för trafiken på den linien, för så vidt
det berör dessa tåg, som skulle sättas i förbindelse med ångbåtsrouten
Trelleborg—Sassnitz, och derjemte skulle personalen på
Malmö station afgiftsfritt besörja alla godsförsändelser, all expedition,
som står i samband dermed, äfvensom Malmö station skulle
gratis upplåtas för alla ändamål, som kunna sättas i samband med

Tisdagen den 17 Maj.

Jf:o 45.

denna nya trafik. Det är en sida af aftalet. Månne då den omständigheten,
att staten skall afgiftsfritt upplåta dessa saker, vagnar
och, såvidt jag kan tro, lokomotiv äfvensom personal är af så
ringa betydelse, att Riksdagen bör vara färdig att lemna sitt bifall
till det förslag som föreligger? Om man endast med tanken går
tillbaka till de anslag hvarje Riksdag måste bevilja för ökning af
den rullande materielen, vanligen på en million eller en million
tvåhundratusen kronor årligen, så ligger endast i räntan på ett
sådant belopp naturligtvis en ganska vigtig pekuniär omständighet.
Men det lär väl icke endast vara räntan på den materiel, som
skall användas, man får beräkna, utan äfven slitning och underhåll
af materielen, som icke kan annat än kosta temligen mycket. När
likväl Kongl. Maj:ts regering ansett detta vara ett så präktigt sätt
att åstadkomma denna förbindelse, så förmodar jag att det bar
grundats derpå, att inkomsterna för trafiken mellan Malmö och
Trelleborg skulle blifva mycket obetydliga, och således hvad staten
uppoffrar i fråga om materiel och gratisexpedition på Malmö bangård
icke väga så särdeles mycket. Man kan säga detta, derest
inkomsterna på denna linie blifva ytterst obetydliga. Men skulle
det deremot bända, att trafiken tillför banan en afsevärd trafikinkomst,
som bolaget sjelft får behålla, under det att staten skall
hålla den materiel, som skall skaffa inkomster, då är saken betänklig.
Då både det varit skäl att tänka mer än en gång på dessa
omständigheter, innan man förelagt Riksdagen frågan i ett skick,
som gör att Riksdagen omöjligen kan gentemot detta bolag skaffa
sig de fördelar, som det praktiska, sunda förståndet borde säga att
Riksdagen bör förbehålla sig, innan man träffar sådant aftal.

Detta i afseende på aftalet rörande trafikförhållandena. Sedan
kommer förslaget att staten skulle lemna ett lån på mellan sex
och sju hundratusen kronor mot säkerhet af andra inteckningen i
banan. Jag hemställer, huruvida den säkerhet staten skulle få
för det lånet skulle blifva särdeles betydande under den förutsättning
jag nyss nämnde, att nemligen regeringen måste hafva
beräknat, att trafikinkomsterna på denna handel skulle blifva ytterst
dåliga; i sådant fall blir banans värde mindre och säkerheten för
staten sämre. Jag tager för gifvet, att så varit uppfattningen och
utgångspunkten. Ty har det varit en annan uppfattning i afseende
på rentabiliteten, det vill säga trafikinkomsterna, genom anordnande
af denna nya linie, så är aftalet från första början ur
den andra synpunkten oklokt förberedt, planeradt och slutligen
satt i gång. Tanken måste således ha varit att trafiken blir dålig,
men i samma mån blir också säkerheten för staten för det lån,
den skall lemna, svag och dålig. Båda dessa synpunkter synas
mig således böra betinga ett uppskof med fragans slutliga afgörande,
på det att staten, måtte bättre kunna träffa sina uppgörelser
med den jernvägslinie, som skulle slutligen anses lämplig att förmedla
förbindelsen, eller, om sådant aftal icke kan träffas, staten
sjelf skulle bygga den bana, som behöfves för att förmedla trafiken
med Malmö eller Trelleborg, för den händelse Trelleborg skulle
blifva den lämpliga utgångspunkten. Jag anser, att ensamt denna

Angående
anordnande
af eu förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

omständighet bör vara tillräckligt talande, för att ett uppskof är
mycket klokare än ett bifall till förslaget, sådant det föreligger.

Nu har för öfrigt frågan, sedan Kong! Maj:t föreläde Riksdagen
sin proposition, kommit i ett helt annat skede än den befann
sig uti vid början af mars, då ärendet förbereddes och utarbetades.
Detta importförbud i England på kreatur har så totalt förändrat
hvad landet verkligen bör göra i detta fall, att man ovilkorligen
måste mera taga hänsyn till hvad staten bör göra för att förmedla
denna mycket vigtigare kreatursexport till Tyskland, än hvad befordrandet
af ett fåtal passagerare jemte posten i och för sig kan
innebära. Utskottets majoritet har också icke kunnat förbise vigten
af denna nya omständighet, utan har i sina motiv framhållit, att
med dessa båtar, som skulle förmedla förbindelsen mellan Trelleborg
och Sassnitz, mycket väl kunde öfverföras ett dussin kreatur
och 50 tons gods. Och vore den tanke, utskottets majoritet uttryckt
här, praktisk och värd att taga vara på, så skulle man ju
kunna säga, att bristen i någon mån derigenom skulle kunna afhjelpas.
Men såvidt jag kan finna, skulle det vara ungefär detsamma
som att båtarne konstrueras så, att icke ett enda kreatur
kan tagas ombord på dem. Huru skall man kunna tänka sig, att
affären mellan Sverige och Tyskland i kreatur skall kunna bedrifvas
i någon omfattning, som på minsta sätt har betydelse, derest
köpare eller säljare är bunden af att för hvarje båt skicka ett
så inskränkt antal som tio & tolf stycken? Om en tysk uppköpare infinner
sig i Sverge, lär icke en sådan vara nöjd med att här köpa
in ett par, tre dussin kreatur, ännu mindre stanna vid att inköpa
ett enda dus.ssin, utan han lär väl få se till, att uppköpet blir af
tillräcklig betydelse för att kunna motsvara kostnaderna för hans
resa och medföra någon avance åt uppköparen. Men om han gör
uppköp af ett eller två hundra kreatur, huru skall han då få dessa
kreatur öfver till Tyskland, om ingen annan fartygsförbindelse än
denna af utskottet föreslagna dervidlag finnes? Skall han ackordera
in kreaturen för utfodring hos säljaren under den tid det
erfordras för att han portionsvis under en följd af veckor skall få
öfver sista slumpen till Tyskland? Skall i sådant fall säljaren eller
den som vårdar och föder kreaturen stå risken för deras sundhet
och helsa till dess afhemtning sker? Ingen säljare lär vara villig
att gå in på ett sådant aftal. Lika litet lär köparen vara nöjd
att köpa upp ett eller flere hundra kreatur, lemna dem i Sverge
på egen risk, till dess fartygen kunna taga sista slumpen af den
uppköpta varan. Det fins ingen möjlighet, att med en sådan anordning
någon kreaturstransport på Tyskland kan förmedlas eller
sättas i gång. När så är fallet, kan man med skäl fråga sig: huru
bör denna affärs- eller transportled ordnas för att tillfredställa både
det ena och andra krafvet i detta hänseende, uppfylla fordringarna
både på någon snabbare förbindelse för post- och persontrafiken
och möjliggöra en export af varor i större omfattning? Såvidt jag
kan finna, är första vilkoret derför att lemna Sassnitz åt sitt öde.
Enligt min tanke kan det icke vara möjligt att öfver Sassnitz
tänka sig kunna befordra varor i någon afsevärd omfattning till

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

Tyskland, åtminstone icke förr än bron öfver Sundet mellan Riigen
och fasta landet blir byggd, som med ens kan föra vagnar och tåg
från hamnen i Sassnitz öfver på andra tyska banor till Berlin eller
hvart man vill vända sig. Huruvida en sådan bro inom närmaste
tiden eller långt fram i tiden kommer att utföras, tror jag knappast,
att någon inom Sveriges Riksdag eller Sveriges regering för närvarande
kan yttra sig om på sådant sätt, att man dertill kan sätta någon tillit.
Jag för min del tror icke, att denna bro blir byggd, derför att kostnaderna
för anläggningen af bron blifva allt för stora i jemförelse med de
särskilda fördelar, som ur affärssynpunkt denna linie Sassnitz—Berlin
anses hafva i förhållande till andra linier, som leda till Berlin.
Jag tror således icke, att denna bro öfver sundet till Riigen någonsin
blir utförd, och, om den blir det, lär det i hvarje fall dröja
en ganska lång tid, innan denna sak kan sättas i verket. Under
denna mellantid antager jag mer än sannolikt att, om staten icke
träder emellan med att ordna en praktisk förbindelse med Tyskland,
som tillfredställer fordringar och anspråk med afseende på
exporten af varor och kreatur, så kommer den enskilda företagsamheten
att träda emellan och leda transporten på en sund väg, så
att om bron mellan Riigen och fasta landet blefve utförd, skulle
den icke kunna draga varutransporten till sig, ty denna hade redan
kommit in på fördelaktigare vägar. Min öfvertygelse är således
den, att den punkt på tyska kusten, som man får ansluta sig
till, icke är Sassnitz, utan måste vara Warnemunde. Som skäl
för denna min åsigt bér jag att få anföra, att jernvägsledes från
Warnemunde till Berlin vinner man en förkortning på 50 kilometer
under det sjöförbindelsen till Warnemunde i stället för till
Sassnitz visserligen ökas med en 26 å 27 sjömil, eller 45 till 47
kilometer, hvarigenom tiden för en resa från t. ex. Trelleborg öfver
Warnemunde till Berlin, under förutsättning att båtarne göra 17
knop i medeltal, skulle komma att blifva ungefär en timme längre
än öfver Sassnitz. Det är sant: man förlorar en tid på ungefär
en timme, men man vinner, att transportkostnaden derigenom blir
mycket billigare, derför att varan fraktas längre sträcka på sjön
och kortare på jernväg, än om linien Sassnitz väljes; man vinner,
kanske det vigtigaste, att för resor eller försändning af gods till
vestra Tyskland förkortas vägen, om Warnemunde väljes, med icke
mindre än 120 kilometer gent emot om Sassnitz väljes.

Här både person- och godstrafiken hittills alltid varit mest
betydande på vestliga Tyskland i motsats mot dess östra delar
och Berlin, så lär det icke gerna vara möjligt att med några hållbara
skäl söka bestrida, att den utgångspunkt man här håller på
att välja på tyska kusten är origtig. Den är och förblir origtig,
derest man icke kan visa, att det är omöjligt att kombinera persontrafiken
med transporten af gods och kreatur, ty kan man icke
visa att detta är en praktisk omöjlighet så till vida som en af
dessa vigtiga grupper derigenom skulle blifva lidande, så måste
man uppgifva Sassnitz, äfven om tyska regeringen icke skulle behaga
lemna eu sådan subvention för en linie till Warnemunde,
som den utlofvat för linien till Sassnitz. Det har nemligen sagts,

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Ports.)

att Tyskland icke skulle vilja lemna någon subvention under
annan förutsättning, än att man fastsloge Sassnitz såsom utgångspunkt.
Jag vet visserligen icke, på hvilken grund ett sådant påstående
framkommit, men jag tror att det hemtats ur ett meddelande
från svensk-norske ministern i Berlin. Gent emot detta
påstående vill jag dock erinra om, att det är ett slags internationel
häfd, att när två grannstater skola reglera en postförbindelse sig
emellan, och de båda två skola lemna understöd till denna förbindelse,
den ena parten icke kan ensidigt bestämma utgångspunkten
för den påtänkta förbindelsen. Jag tror, att denna internationella
häfd äfven här skall gälla något gent emot det påstående,
som man framkommit med.

Jag har nu i korta drag antydt de skäl, som bestämt mig att
ansluta mig till reservationen, och jag vill nu till sist fråga,
om någon kan förstå, huru den förkortning af tiden för resan
emellan Stockholm och Sassnitz, som skulle åstadkommas genom
Kongl. Maj:ts förslag, kan vara så absolut afgörande, att man icke
borde taga i öfvervägande de fördelar för landet, som skulle vinnas,
om man med en eller en och en half timmes förlängd resetid
kunde få till stånd en förbindelse, som tillfredstälde både persontrafiken
och varutransporten. Jag tror, att denna synpunkt är
vigtigare än den förra, men så snart det gäller förbindelsen med
kontinenten, skall man följa med eller till och med springa förbi
grannarne, under det att, när det är fråga om tåganordningar i
vårt eget land, Kongl. Maj:t och jernvägsstyrelsen hesitera för att
taga ett enda steg framåt, derför att det anses kunna medföra
ökade kostnader, som icke beräknas kunna blifva betäckta af ökade
trankinkomster. Det synes mig nästan som om jernvägsstyrelsen ansåge
våra jernvägsförbindelser vara mera eu kontinental än en
svensk affär, och jag tror, att denna synpunkt i mer än vanligt
hög grad gjort sig gällande vid behandlingen af denna fråga.

Herr finansministern sade, att denna förbindelse skulle blifva
till stort gagn för exporten af en hel grupp svenska varor, såsom
smör, ost, fisk, fågel, ägg, kräftor och blommor. Jag tror nog, att
detta kan vara delvis rigtigt, men jag undrar dock, om någon utförsel
af blommor från Sverige kan vara att påräkna, eller om införseln
af blommor från Tyskland kan vara af den afsevärda vigt,
att man dermed bör motivera ett bifall till föreliggande förslag.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Er sson i Westlandaholm, Ollas A.
Ericsson, Falk och Gyllensvärd.

Vidare anförde:

Herr friherre Nordenskiöld: Herr talman, mine herrar!

Jag skall till en början be att få uttala min glädje öfver att kammarens
ledamöter tyckas vara temligen enhälligt af den åsigten,
att anordnandet af en direkt förbindelse emellan Sverige och kontinenten
är ett för fosterlandet ytterst vigtigt önskemål, men jag
beklagar att så många detta oaktadt nu, då tillfälle erbjudes att

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

andtligen nå målet, tveka ock råda oss att vänta, kanske med det
resultat, att vi komma eu timma för sent, då vi andtligen lyckats
att välja mellan de stridiga meningar rörande frågans lösning, som
mer eller mindre berättigade eller alldeles oberättigade lokalintressen
framkallat.

Det gäller icke bär för svenska staten att ordna trafiken emellan
två svenska hamnar, således på en linie der den sjelf är herre
öfver situationen, och der man derför, utan olägenhet eller åtminstone
utan fara att utträngas af andra, kan uppskjuta frågans lösning
huru länge som helst.

Här är det fråga om att ordna förbindelsen mellan en svensk
och en utländsk hamn, och begagna vi icke nu tillfället, så kan
det hända, att inom den närmaste framtiden en grannstat kommer
och erbjuder sig att ombesörja denna trafik; men då blir det ej
svenskar, som taga saken om hand; kanske kommer den nya trafikleden
då ej heller att öppnas mellan en tysk och en svensk hamn,
utan mellan en tysk hamn och någon hamn på Selands kust. På
det sättet skulle vi ju ordna det väl för det svenska näringslifvet,
och den som känner den energi och påpasslighet, som affärsmännen
på andra sidan Sundet utveckla, den vet att en dylik fara verkligen
existerar. Det vore ju ett vackert resultat af vårt dröjsmål.

De skäl, som här anföras för dröjsmål, synas mig också synnerligen
svaga. Nog äro vi vana att få kongl. propositioner, hvilka
hänvisa till en mängd utlåtanden; här föreligga dock utlåtanden
af myndigheter, sakkunnige och i frågan intresserade personer i
större antal än vanligt, såsom de fleste af herrarne vid genomläsandet
af det nu föreliggande betänkandet helt säkert redan anmärkt.
Orättvist är det derför att klaga öfver att utredning här
saknas, åtminstone icke från svensk sida, och äfven från tysk sida
hafva vi angående de olika hamnarne fått så mycket besked, som
vi rimligtvis kunna begära. Det är sant, att en omständighet tillkommit
på allra sista tiden, nemligen förbudet af kreatursimport
till England från Sverige, och detta skulle enligt många talares
åsigt inverka betydligt modifierande på den nu föreliggande frågan.
Jag får tillstå, att då jag först fick höra talas om detta förbud, så
tänkte jag ungefär på samma sätt, men när man tänker sig närmare
in i saken, så måste man finna, att frågan om kreatursexporten
från Sverige knappt kan hafva något samband med frågan
om postförbindelsen mellan Sverige och Tyskland. Det är väl sant,
att på de stora ångfärjorna i Danmark öfverföras kreatur tillsammans
med posten, men dessa färjor äro snarare att jemföra med
broar, och på sådana kunna ju både menniskor och nötkreatur på
eu gång gå fram. Hvar och en som rest på de danska båtar, som
här är fråga om, kan för öfrigt, intyga, att behagligt är detta sammanförande
af persontrafik och boskapstransport just ej. Nog undviker
den erfarne resanden helst en sådan linie. Men ingenstädes
i verlden har man anordnat någon betydligare kreaturstransport
på ångbåtar, som gå i öppen sjö och tillika tjenstgöra som postbåtar,
med uppgift att öfverföra snällposten från ett land till ett
annat. Något sådant existerar icke i något civiliseradt land och

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Srerige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den IT Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

kan icke keller med fördel anordnas kos oss, ty dessa kåda saker
måste skiljas åt.

Utskottet kar nu anfört, att ett mindre antal nötkreatur, 12
stycken, korde kunna öfverföras vid kvarje resa på de båtar, som
skola förmedla post- ock personförbindelsen mellan Sverige ock
kontinenten. Om alla platser för nötkreatur blefve besatta, skulle
detta göra 24 stycken i dygnet eller 7 å 8,000 stycken om året,
men då föga sannolikket föreligger, att i medeltal för kela året
mer än hälften af platserna skulle blifva upptagna, kan antalet
af kreatur, som på detta sätt möjligen kommer att exporteras, uppskattas
till omkring 4,000, således till ett antal som icke kan blifva
af någon synnerligen stor betydelse för vår kreaturskandel.

Det är deraf tydligt, att denna handel måste förmedlas på annat
sätt, d. v. s. genom stora, enkom för ändamålet byggda båtar, ock
jag medger gerna, att för dessa båtar linien Malmö—Warnemunde
är*den lämpligaste. Men att vilja kafva den snabba post- ock personförbindelsen
på samma trade, der man exporterar kreatur, detta
är alldeles orimligt. Frakterna på båtar, så snabbgående som en
postbåt måste vara, blifva då, såsom kvarje fartygsredare torde kunna
intyga, allt för dyra, för att export af nötkreatur skulle kunna på
dem förekomma i någon större skala, ock dessutom måste postförbindelsen
anordnas oberoende af kreatursmarknaden, och så att
man ej beköfver befara något afbrott i kommunikationen under
vintertid.

Det första vilkoret för en postled är, att posten skall kunna
befordras så snabbt ock säkert som möjligt. Detta utgör ju ett vilkor
för det moderna affärslifvet. Man måste sålunda välja så långa
jernvägsförbindelser som möjligt och derefter de kortaste ock
säkraste ångbåtsförkiudelserna. Häraf är det klart, att vi icke
kunna gå in i vikarne efter de danska kusterna, utan att förbindelsen
måste gå direkt öfver till den längst utspringande delen af
Tyskland, ock då komma vi till Fägen. I rak motsats mot den
siste talaren tror jag derför, att Warnemunde är omöjligt att använda
till utgångspunkt för posten från Tyskland. Den tyska
staten lär väl dessutom vara i sin goda rätt att icke behöfva subventionera
någon annan postförbindelse än den, som den sjelf gillar,
ty åtminstone vill jag förbehålla oss svenskar denna rätt, och underligt
vore, om ej en stormagt som Tyskland gjorde på samma
sätt. Jag tror sålunda, att någon postförbindelse öfver Warnemunde
icke kan komma till stånd.

Hvad utgångspunkten från Sverige beträffar, kar man att välja
mellan Malmö, Trelleborg och Ystad. Malmö skulle naturligtvis
stå i främsta rummet, såsom Sveriges tredje stad, såsom en slutpunkt
för stambanan, till följd af hamnens beskaffenhet ock till
följd af stadens förmåga att utan svårighet fullgöra, hvad som möjligen
skulle fattas i afseende å nödiga anordningar i stad ock hamn
för den nya trafiken. Men Malmö lämpar sig derför icke härtill,
derför att förbindelsen sjövägen till Sassnitz är betydligt längre från
Malmö än från Trelleborg ock Ystad. Dessutom framgår denna
förbindelse öfver en del af Sundet, som vissa tider af året är stängd

Tisdagen den 17 Maj

Ji:o 45.

af is. Derför kan linien Malmö—Sassnitz icke ifrågakomma och,
såsom framgår af hvad jag sagt, ännu mindre linien Malmö—Warnemiinde.
Jag tycker att malmöborna icke behöfde vara så synnerligen
missnöjda härmed. De kunde väl vara belåtna, om de
finge Trelleborg till uthamn åt Östersjön. Hvad åter valet mellan
Ystad ''och Trelleborg beträtfar, så kunna berrarne genom en blick
på den karta, som är utdelad — jag förmodar såsom bilaga till
statsutskottets betänkande —- öfvertyga sig derom, att den naturligaste
förbindelsen mellan de förenade rikenas hufvudstäder, å
ena sidan, och bufvudstaden för östra, icke-ryska Europa, Berlin,
å den andra, ovilkorligen är öfver Sassnitz—Trelleborg till Malmö,
der sedan jernvägen förgrenar sig till Stockholm och Kristiania.
Om jag undantager den lilla krökning, som jernvägsförbindelsen
gör vid Sassnitz och som är betingad deraf, att öfverfärden från
Bugen till fastlandet måste ske öfver Stralsund, så är denna jernvägsförbindelse
nästan idealisk. Om man med ett stycke rödkrita
utan. afseende på terrängförbållande skulle på kartan utdraga kommunikationslinier
från Berlin öfver Riigen och södra Skåne till Stockholm
och Kristiania, så skulle det röda strecket framlöpa just der
den röda linien framgår på bilagda karta. Att då vilja genom
konstlade medel söka få förbindelsen på andra båll är icke rigtigt.
Ystad bör derför ej komma i fråga, äfven om det vore fallet att
Ystads hamn både några fördelar framför Trelleborgs, bvilket icke
torde vara förhållandet. Den erfarenhet man har visar tvärtom,
att Trelleborgs hamn bar åtskilliga fördelar framför Ystads, hvarvid
dock måste medgifvas, att ingen af dessa hamnar uppfyller de
fordringar på en hamn, som vi hafva uppe i mellersta Sverige,
der vi i granitklipporna utanför vår kust hafva ett naturligt skydd,
som inga hamnarmar och vågbrytare kunna ersätta. Vi hafva i
alla fall i Trelleborgs hamn en god och fullt användbar hamn.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att jag föredrager linien
Malmö—Trelleborg.

Jag vill icke allt för skarpt klandra lokalintressenas representanter,
då de uppträda hvar för sin stad, men oförsvarligt är det
att de vilja förkasta hela förslaget, när de ej få just den hamn,
som de, förblindade som de äro af lokalintressenas mörka glasögon,
anse såsom den för sin ort mest lämpliga. Men vi uppsvenskar,
som se saken med lugn och opartiskhet, och för Indika det kan
vara likgiltigt, hvilkendera hamnen som väljes, och som ega rätt
att fordra att få en snabbare förbindelse med kontinenten utan att
skatta åt mellanhänder —■ vi böra icke låta förleda oss af de anmärkningar
som gjorts och det uppskof som begärts för att hindra
frågans omedelbara lösning. Hvad valet mellan Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag beträffar, tror jag det är bäst att vi förena oss
om utskottets förslag, till hvilket jag, herr talman, får yrka bifall.

Herr Lasse Jönsson: Det är icke så, som den siste talaren
sade, att vi reservanter skulle önska frågans fall. Det är långt
derifrån, åtminstone hvad mig beträffar. Hvad som hindrade mig
att instämma med de öfriga reservanterna från denna kammare var,

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45. 32 '' Tisdagen den 17 Maj.

Angående att de begagnade uttrycket »för närvarande». Jag ville deremot
anordnande hafva uttryckligen sagdt, att det borde aflåtas en skrifvelse till
af en för- Kongl Makt med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte till nästa Biks''och^terson-
dag inkomma med nytt förslag i frågan. Jag var mycket rådd för
förbindelse ett långt uppskof, hvilket skulle kunna inträffa, om de öfriga remellan
servanternas förslag blefve antaget, men jag skall dock icke "mycket
Sverige och hålla på min reservation, då den ej egentligen skiljer sig från de

(Forts.) omgås.

Jag anser denna fråga vara af stor vigt icke endast med åtseende
på liniens betydelse som postförande träde, utan. ock för
vår kreatursexport. Man bar talat om, att Sassnitz-linien icke
skulle duga till annat än postförande trade. Men enligt min föreställning
är det bättre, ju kortare tid kreaturen behöfva vara på
sjön. Det är med kreatur som med menniskor, att de lida mindre,
ju kortare tid de äro på sjön. Herrar Olof Jonsson och Nordenskiöld
tycktes hafva den föreställningen om kreaturshandel, att det endast
går till på det sättet, att någon kommer från utlandet och köper
hundratals kreatur på eu gång, på det att han skall få resan
betald. Så är icke i allmänhet förhållandet. Vid våra månadsinarknader,
som förekomma i hvarje stad och på de större orterna,
infinna sig utländingarna och äfven våra egna inhemska uppköpare,
som hafva bekanta i utlandet, och köpa upp djuren, och det kan
mycket väl hända, att de icke köpa mer än två, tre stycken på en
gång för att sedan skicka dem till utlandet. Finnes det då en
sådan der beqväm förbindelse, med endast ett par tre timmar på
sjön, så går det naturligtvis mycket lättare att afsätta kreaturen,
än om det är så stäldt, att de måste vara många timmar på
sjön. Jag kan icke heller förstå, att det skulle vara så omöjligt
att föra kreatur på samma båt som posten, då det är endast ett
mindre antal djur i fråga. Utskottet har talat om, att det skulle
vara tolf, men antalet kunde mycket väl ökas till tjugu å trettio,
utan att hindra postföringen eller genera passagerare; ty kreaturen
skulle tagas ned under däck och blifva osynliga, båten kan vara
lika snygg för det, och kreaturen hinna mycket väl att lastas in
och ur under de många timmar båten ligger i hamnen.

Då så mycket är taladt förut, skall jag icke längre uppehålla
kammaren. De anmärkningar jag hade att göra hafva redan blifvit
framstälda af herr Olof Jonsson. Af dessa anmärkningar har emellertid
vigten af ett par blifvit minskad genom den upplysning,
herr finansministern meddelat, att de tyska myndigheterna utlofvat
att bygga eu bro från Altefähr till Stralsund. På denna punkt
låg annars min hufvudanmärkning; ty att lita på en färja
går icke an under vintern, då is kan hindra. Men har man trygghet
för att eu bro blir byggd från Rugen till fastlandet, då bortfaller
det skälet emot förslaget. En annan invändning var, att det
fattades jernvägsförbindelse mellan Sassnitz’ hamn och jernvägsstationen
på Rugen och att man icke hade någon visshet om att
eu sådan sammanbindning skulle verkställas. Nu har man emellertid
fått upplysning om, att eu sådan förbindelse verkligen kommer
att ske, och derigenom bortfaller äfven detta hinder. Frågan kan

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

emellertid enligt min åsigt icke förlora på att den livilar ett år,
hvarunder utredning möjligen kan ske, bland annat, i fråga om
Trelleborgs förmåga att verkställa de hamnbyggnader och andra
anordningar, som erfordras för mottagande af den ifrågasatta trafiken.
Jag tager mig derföre friheten att yrka afslag å utskottets
förslag och bifall till reservationen.

Herr Dieden: Det har ju länge varit ett önskningsmål att

få till stånd en snabb och direkt post- och personförbindelse mellan
Sverige och kontinenten. Man bör derför vara regeringen tacksam
för den omsorg den egnat åt denna angelägenhet. I den motion
jag tillåtit mig afgifva i ämnet har jag uttalat den åsigt, att med
denna trafik borde förenas gods- och kreaturstransport, i synnerhet
på grund af den betydelse Tyskland under senare år fått såsom
afnämare af våra ladugårdsprodukter. Såsom bevisande siffror har
jag bland annat anfört, att Tysklands import af tjurar och kor,
som år 1881 uppgick till ett värde af 19 millioner mark, 1890 stigit
till 42 millioner, och att importen af ungnöt, som 1880 motsvarade
i värde 3 millioner, under samma tid vuxit till en summa
af 14 millioner mark. Härvid har dock intet afseende fästats; det
är först sedan England utfärdat förbud mot import af lefvande boskap,
som statsutskottet i den omständigheten funnit en anledning
att påyrka, att postbåten blefve inredd så, att den jemväl kunde
öfverföra 12, säger 12 djur.

Det är emellertid angeläget för vår kreatursexport att söka
den billigaste vägen, äfvensom den lämpligaste inskeppnings- och
utlastningsplatsen. Man kan visserligen sända djur till försäljning
på alla större platser, men största fördelen vinnes naturligtvis, om
man kan draga främmande köpare till sig, och det kan endast ske
genom anordning af stora marknader, der köparen kan finna ett
stort urval, såsom förhållandet är särskildt i Köpenhamn, dit tyska
köpare komma och köpa flera hundra djur på en dag. Jag tror
nu, att Malmös läge gör denna stad till den enda lämpliga punkten
för en dylik större allmän svensk marknad. Dit kunna vi med
fördel draga tyska och danska köpare; men det gäller äfven att
för tyska köpare bereda en billig och beqväm väg, på hvilken de
kunna öfverföra hvad de köpa.

För detta ändamål skulle utan tvifvel vägen öfver Warnemiinde
vara den lämpligaste, tv dels skulle derigenom transporten
till Berlin blifva billigare än öfver Sassnitz, och dels måste man
äfven tänka på, att det är vissa slag af kreatur, som vinna afsättning
i Berlin, och andra, som vinna afsättning i Bhenprovinserna.
I Warnemiinde skulle man nu kunna dela dessa olika slag af
kreatur och skicka dem åt olika håll.

I Mecklenburg har det visat sig ett synnerligen stort intresse
för denna förbindelse emellan Malmö och Warnemunde. Jag har
till statsutskottet inlemnat en skrifvelse från borgmästare och råd
i Rostock, af hvilken framgår, att myndigheterna derstädes beslutat
bevilja en subvention af 10,000 kronor årligen under 5 år, i fall
denna förbindelse kommer till stånd. Jag har vidare i stats Andra

Kammarens Prof,. 1892. Ar:o 45. 3

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Maj.

utskottet inlemnat ett telegram från ministerialrådet Ehlers, i hvilken
han förklarar, att Mecklenburgska regeringen har för afsigt att föreslå
landtdagen att för 5 år bevilja 30,000 kronor årlig subvention
åt en sådan trafik. Vidare har man äfven så godt som
beslutat att, för den händelse denna förbindelse kommer till stånd,,
nedsätta frakten för boskap från Warnemiinde till Hamburg med
25 procent.

Det bar talats om, att Malmö icke skulle vara en lämplig förbindelsepunkt
under vintertiden, emedan ishinder oftare skulle
förekomma i Sundet än i Östersjön. Men jag tror icke, att det är
så farligt med den saken, och jag bar äfven i afseende härpå till
statsutskottet inlemnat en uppgift från hamnkontoret i Malmö, att
under de senaste tio åren fartyg dagligen inkommit i Malmö hamn
eller derifrån afgått med undantag af en enda dag förlidet år till
följd af snöstorm. Detta hindrar dock icke, att ej isförbållandena
kunnat försena fartygen någon gång. Vid numera rådande lifliga
ångbåtstrafik äfven vintertiden i Öresund bänder det sällan, att isen
uppnår verklig fasthet, men om vi äfven skulle antaga, att isbinder
i sundet inträffade hvart femte år under en 14 dagar, så vore det
väl icke skäl att af den orsaken allena taga en annan trade, om
man annars ansåge denna vara den bästa. En nödfallsutväg kan
man ju alltid blifva tvungen att begagna, och en sådan nödfallsutväg
skulle bär vid lag helt enkelt vara att under de 14 dagarne
dirigera fartygen till en annan hamn, som vore isfri.

Jag bar tillåtit mig i min motion påpeka den stora fördel, det
skulle innebära, att svenska staten sjelf egde dessa för trafiken
afsedda båtar i stället för att subventionera ett bolag; ty då kunde
staten bättre reglera fraktsatserna och samtrafiken med utlandet.
Blir det vinst på traden, så är det bra att staten sjelf får behålla
den; men i alla händelser anser jag det icke vara rätt, att staten
till ett enskildt bolag utfäster ett så drygt årsunderstöd som 158,500
kronor under loppet af 10 år.

Såsom jag i min motion omnämt, bar jag tänkt mig, att reservfartyget
skulle kunna på ett synnerligen fördelaktigt sätt användas
för turer i sundet mellan Köpenhamn och Malmö. I händelse af
krig skulle det äfven vara af stor vigt för vår marin, om staten
egde dessa fartyg, då de till följd af sin hastighet kunde vara till
nytta. Vidare skulle genom den af mig i min motion föreslagna
traden ett af de nu mellan Malmö och Stockholm gående nattsnälltågen
kunna inbesparas. Ankomsttiden till Stockholm skulle
i sådant fall ske klockan 9 på morgonen i stället för att, om man
antager Sassnitzlinien, tåget ej skulle framkomma förrän klockan
ll,i5. Afgångstiden från Stockholm skulle blifva klockan 8 på
aftonen i stället för 6,is. De, som från vestra Sverige och Korge
vilja resa till Hamburg och Holland, skulle sannolikt icke vilja
resa öfver Sassnitz och Berlin, utan föredraga att resa öfver Danmark.
Men om en direkt väg funnes öfver Malmö till Warnemiinde,
komme de nog att välja den vägen.

Man har talat om att sjöresan skulle vara 2 timmar längre
på vägen öfver Warnemiinde än öfver Sassnitz. Det må vara sant,

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

men då resan från Malmö till Berlin i alla fall ej tager längre
tid via Warnemiinde än via Sassnitz, så tror jag, att de flesta skulle
föredraga att sitta 2 timmar längre på en ångbåt än i en jernvägskupé,
och när man kommer från kontinenten till Warnemiinde
och det blåser så svårt, att man ej vill gifva sig ut på sjön, så
har man alltid utvägen att öfver Danmark begifva sig till Malmö —
i fall man vill köpa ny biljett, hvarpå staten icke förlorar någonting
— men om man kommer till Sassnitz, så måste man i hvilket
fall som helst gifva sig ut på sjön. Jag tror dessutom, att denna
Warnemunde-trade icke endast innebär en fördel för de resande,
utan äfven för godstrafiken, emedan naturligtvis frakten för gods
och kreatur måste blifva billigare på sjön än på jernvägen.

Det har i preussiska landtdagen offentligt uttalats, att Sassnitz
skulle vara eu synnerligen olämplig plats för anläggning af
en hamn, men detta har från annat håll blifvit vederlagdt, och då
emellertid landtdagen nu beviljat 1,013,000 mark att utgå till hamnanläggningen,
så är det ju sannolikt, att man åtminstone tror, att
hamnen kan blifva ändamålsenlig. Jag har likväl från fullt sakkunniga
personer hört uttalas den meningen, att vid nordostlig
storm man hvarken kan komma in eller ut vid Sassnitz.

Hvad beträffar förbindelsen mellan hamnen och jernvägen vid
Sassnitz, så ligger denna senare mer än 100 fot högre än hamnen.
Nu har preussiska regeringen förklarat sig ämna förbinda denna
jernväg och hamnen medelst en zigzagjernväg för en kostnad af
985,000 mark. Detta enorma belopp bevisar anläggningens besvärlighet
och att trafiken derå torde blifva tidsödande.

Slutligen kommer frågan om bron mellan Bligen och fastlandet,
om hvilkens byggande jag icke sett någon bestämd försäkran.
Tvärt om har jag af tyskar hört den åsigten uttalas, att preussiska
landtdagen icke skulle komma att bevilja de 5 millioner mark,
som bron beräknades komma att kosta. Men jag anser bron vara
nödvändig, då isförhållandena mellan Eugen och fastlandet väl
kunna blifva lika hinderliga som någonsin i Öresund.

Helst hade jag naturligtvis Önskat att få yrka bifall till den
af mig. afgifna motionen, men i saknad af hvarje understöd, kan
det ju icke komma i fråga.

Då det emellertid är min öfvertygelse, att Sassnitz icke är
eller kan blifva en lämplig anknytningspunkt för förbindelsen
mellan Sverige och kontinenten, vågar jag alltså icke biträda
det kongl. förslaget, utan nödgas — ehuru jag beklagar tidsutdrägten
— förena mig med dem, som fordra en bättre utredning
af frågan, särskildt ur den nya synpunkt, som under senara tiden
trängt sig fram som den hufvudsakliga, och hemställer derför, herr
talman, om bifall till den af herr Änders Persson med flere afgifna
reservationen.

Herr Bengtsson: Det har af eu talare i dag yttrats, att

man nu kommit in på eu diskussion om ortintressen, och att man
här uppträder och förordar hvar och en sin linie. Skulle nu jag,

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

såsom representant för min ort, göra på samma sätt, så skulle jag
uppträda för en jernvägslinie Lund—Trelleborg, emedan det är en
väg, på hvilken man kan föra fram posten utan svårigheter. Man
skulle då komma ifrån de olägenheter, som herr Olof Jonsson i
Hof framhållit; ty jérnvägen från Lund till Trelleborg kan befaras
med statens vagnar lika tryggt som vägen från Stockholm till Lund.

Det kan likväl icke falla mig in att förorda någon ny linie.
Jag vill derför hellre uppmana mina kamrater från Skåne att icke
hålla på sina ortintressen, utan förena sig, så att man kan komma
till något resultat.

Den fråga, som i främsta rummet härvid tränger sig på mig,
är denna: är en snabbare förbindelse med kontinenten, än den vi
nu hafva, önskvärd och behöflig? Hvar och en, som besvarar denna
fråga jakande, synes mig icke kunna, om han kastar en blick på
den karta, som här i kammaren är utdelad, stanna i det ringaste
tvifvel om hvilken väg, som för denna snabbare förbindelse bör
väljas. Det synes så tydligt på kartan, att Malmö—Trelleborg—
Sassnitz är den väg man bör gå, om man vill välja den rätta
vägen. Då dertill kommer, att tyska regeringen uttryckligen förklarat,
att den icke vill subventionera någon linie, för så vidt
icke afgångspunkten på tysk sida blir Sassnitz; så kan jag icke
tänka mig, att det kan tjena till något att söka arbeta för en ny
linie.

Hvad beträffar den invändning, man gjort mot Trelleborgs
hamn, att den skulle vara oduglig — hvilket framhållits uti brochyrer,
som här i kammaren utdelats — synes mig origtigheten
af detta påstående vara så fullkomligt bevisad af de fackmän, som
yttrat sig i frågan, att man icke kan hysa något tvifvel derom,
och jag tror äfven, att de auktoriteter, som uttalat sig, böra hafva
mera vitsord än ifrågavarande brochyrer.

Hvad nu beträffar godstrafiken och särskildt kreatursexporten,
så kan det ju vara svårt att yttra sig derom. Det säges, att man
i första rummet bör tillgodose godstrafiken. Det kan möjligen vara
sant, men jag frågar, hvilken exporttrafik kunna vi väl få, om det
föreliggande förslaget afslås? Bifaller man deremot det kongl. förslaget,
kan man hafva hopp om att komma till ett resultat och få
eu snabbare postförbindelse med Tyskland samt äfven kunna på
den vägen befordra en del kreatur. Skulle exporten växa så, att
en större ångare blefve behöflig, så finnes ju icke något hinder för
att insätta en sådan på linien Malmö—Warnemiinde, hvilken nu
önskas af malmöborna.

En olägenhet af att leda kreatursexporten från Trelleborg till
Sassnitz har framhållits af herr Olof Jonsson i Hof. Han sade
nemligen, att den utländske köparen icke skulle vara belåten dermed,
ty om han här i landet köpte upp kreatur, så hade han icke
lust att vänta med att få dem öfverförda, utan han hade anspråk
på att detta skulle kunna ske genast. Då sådant icke kunde försiggå,
blefve han nödsakad att under någon tid låta utackordera
kreaturen, hvilket kanske skulle falla sig ganska kinkigt för honom.
Jag medgifver, att detta blefve en olägenhet, men hemställer på

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

samma gång till den ärade talaren, huru vida lian har tillräckligt
klart för sig, huru det går till med en dylik export. Det är icke
tänkbart att ställa en sådan förbindelse i gång, att, om en köpare
köper upp 50 å 60 kreatur, de genast kunna afsändas med en och
samma ångbåtslägenhet. De stora transportångbåtarne, som gå
från Malmö till England, hafva icke förbindelse med detta land
mer än hvarje torsdag. Till följd häraf hafva äfven de utländska
uppköparne, sedan de verkstält sina uppköp i denna stad, måst
ställa in de uppköpta kreaturen i särskilda för detta ändamål der
uppförda staliar samt sedan afvakta nästa torsdagslägenhet. Denna
olägenhet hafva vi haft och komma fortfarande att hafva, huru
man än ställer till i detta afseende.

Jag medgifver visserligen, och för mig utgör det ett af de
största skälen att med gladt samvete gå in på Kongl. Maj:ts förslag,
att man icke har någon säkerhet för att, om Sverige besluter sig
för denna route, tyska regeringen skall infria de löften, som den
afgifvit om en jernvägs dragande till den tyska ångbåtstationen
och om anslags beviljande till hamnens uppmuddrande. Huruvida
detta anslag kan vara tillräckligt förstår jag icke att bedöma, men
hoppas, att, om tyskarne anslagit en viss summa, bör den också
komma att räcka till för det afsedda ändamålet.

Hvad åter beträffar utgifterna för den ifrågasatta bron, så
komma nog dessa att belöpa sig till en ganska stor summa, och
huru vida den tyska staten vill uppoffra sig i detta fall har jag
mig icke bekant. Jag hoppas likväl, att om förslaget bifalles,
skall nog vår regering ingå på förslaget, såvida den tyska ställer
de medel till förfogande, som behöfvas för hamnens byggande och
ställande i skick för trafiken.

För öfrigt har herr Dahn framlagt ett förslag, hvari han hemstält,
att Riksdagen måtte bifalla den ifrågavarande propositionen
under förutsättning, att tyskarne bevilja de medel, som erfordras
för den omtalade brons byggande.

Herr talman! Jag anhåller om bifall till herr Dahns förslag.

Herr Persson i Vadensjö: Då här är fråga om att välja på
två olika ångbåtslinier mellan Sverige och Tyskland, så är det
helt naturligt, att litet hvar vill säga sin mening i denna sak.
För min del är jag uteslutande stämd för linien Malmö—Trelleborg—Sassnitz
och det af följande skäl:

Jag anser nemligen, att derest man skulle besluta sig för
linien Ystad—Sassnitz, blefve följden deraf, att vi skulle förlora
största delen af trafiken på vestkustbanan. Man kan visserligen
häremot göra den invändning, att eu stor del af denna trafik går
öfver Helsingborg—Helsingör. Men å andra sidan är det äfven en
stor del af samma trafik, som går öfver Malmö. Hvar och en vet,
att när en person reser från Norge till Göteborg för att der göra
upp sina affärer, gör han äfven ofta en resa till Malmö. Vi veta
äfven, att den jernväg, som går från Eslöf till Malmö, är, om icke
den allra bästa, så åtminstone en bland de mest inkomstgifvande
som finnas i landet. Skulle vi nu under sådana omständigheter

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Angående ■
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Maj.

plocka från denna jernväg dess inkomster genom att draga trafiken
till Ystad, tycker jag man derigenom tillskyndade staten en stor
förlust.

På grund af dessa skäl äfvensom med anledning af dem, som
uttalats af den siste ärade talaren och af herr Dahn, ber jag att få
instämma i det förslag, som af denne sistnämnde afgifvits.

Herr friherre von Schwerin: Må det tillåtas mig att yttra

några ord i denna fråga.

Jag har opartiskt hört på alla skäl, som framdragits i detta
ämne under dagens lopp, och har kommit till det resultat, att jag
kommer att yrka bifall till den af herr A. Persson i Mörarp m. fl.
afgifna reservation, och detta af följande skäl, som jag skall tilllåta
mig att i korthet anföra.

Det är af alla erkändt, att en direkt kommunikation mellan
Sverige och Tyskland bör komma till stånd, och det har äfven
varit ett önskemål, hvarpå man i många år arbetat. Hvad är
naturligare, än att man skall försöka att komma dit på den
kortaste vägen, hvilken går från södra Skåne till Sugen? Härpå
har också arbetats länge, och det nu föreliggande förslaget af
Kongl. Maj:t har i flera år planerats mellan svenska och tyska
regeringarna. De hafva dock icke afslutat något direkt, men i alla
fall ett temligen bindande aftal rörande denna fråga redan under
åren 1887—1888. Men hvarför har icke ett förslag framkommit
förr än nu till svenska Riksdagen? Det ligger nära till hands att
antaga, att det är derför, att detta förslag, huru bra det än må
taga sig ut på papperet och på kartan med sina röda, tjocka linier,
är ett sådant, som icke ännu kunnat praktiskt tillämpas och icke
heller kommer att kunna fullt nöjaktigt tillämpas på flera år. Det
påstods i fjor i nationalekonomiska föreningen här i Stockholm af
en framstående man, som har mycket med denna fråga att göra,
att, om man beslöte sig för Trelleborg—Sassnitz-routen, skulle den
blifva färdig till begagnande under år 1892. Här har nu i det
föreliggande kongl. förslaget framhållits — det står der ganska
tydligt — att den icke kan blifva användbar förr än 1893. Vid
början af denna diskussion sade finansministern, att han trodde,
att den icke skulle kunna blifva färdig förr än 1894. För min
del är jag öfvertygad derom, att den icke blir fullt färdig ens år
1894, och detta af det skäl, att den föreslagna bron öfver sundet
icke kan hinna att blifva byggd till nämnda år.

Här har talats vidt och bredt om hvad tyska regeringen lofyat
att göra för denna sak. Jag kan icke hvarken i Kongl. Maj:ts
proposition eller i statsutskottets betänkande finna något bestämdt
löfte. Tyskarne hafva visserligen anslagit omkring en million
kronor för hamnens förbättrande på tyska sidan, men dermed
kommer man icke långt. Det har vidare talats om, att en jernväg
skulle byggas från Sassnitz’ hamn upp till jernvägsstationen Crampas
der i närheten. Men om herrarne behagade se på den karta,
som uppslagits här i »sammanbindningsbanam mellan kamrarne,
så befinnes det, att jernvägsstationen skall läggas just i sjelfva

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Sassnitzviken. Först skall således denna del af viken, der stationen
skall förläggas, utfyllas med hvad som uppmuddras i den blifvande
hamnen, och derefter skall stationen byggas. Härtill kommer slutligen
den stora frågan om brons byggande, för bvilket ändamål
medel ännu ej äro beviljade.

Om vi vilja vara upprigtiga, måste vi erkänna, att en kommunikation,
som skall gå öfver det ifrågavarande sundet, hvilket
ur ett par kilometer bredt, kan blifva utsatt för mera ishinder, än
som finnes utanför någon skånsk hamn. Jag bar sjelf många gånger
varit i Stralsund och hört talas om isbinder derstädes. Man bär
här åberopat intyg, i hvilka förklarats, att posten alltid kommit
öfver sundet äfven vintertiden. Ja, visserligen, och vi veta ju äfven,
■att posten vintertiden går öfver Stora Bålt och öfver Grisslehamn
till och med i isbåt, men huru lång tid tager det! Kan det kallas
«n regulier och snabb postförbindelse?

Hvad vidare beträffar frågan om brons byggande, så finnes ju
intet löfte derom afgifvet från tyska sidan. _ Det är en mycket dyr
affär, som visserligen är en lifsfråga vintertiden för Pommern- och
Riigen-banorna, men som efter billigaste uppskattning likväl går
upp till ett par tre millioner kronor, kanske ännu mera. Denna
bro måste dock byggas, innan linien bör komma till stånd. Säkert
är emellertid, att det vore högst önskvärdt för svenska Riksdagen
att få veta någon bestämd tid, till hvilken tyska regeringen ville

åarantera, att denna kommunikationsled vore fullt i ordning. Om
etta blott skedde, kunde man ju alltid anslå medel för ledens
iordningställande från svensk sida till samma tidpunkt. Men,
mine herrar, är det väl under frågans nuvarande skick skäl att
för denna linie, som är så osäker, att tidpunkten för dess provisionella
öppnande ligger minst två år in i framtiden, utesluta alla
efterforskningar och utredningar rörande möjligheten af att få en
praktisk linie, som genast kan tillgodose de behof, som förefinnas
x afseende på en lämplig exportled till Tyskland. Det är nog
godt och väl att komma fortare med posten till Berlin om vintrarne.
Men hvad som är nödvändigare nu är att få en ångbåtslinie, som
bättre än hittills kan tillgodose den svenska exporten. Man kan
kanske gå in med en båt till Sassnitz med post och passagerare,
som sedan kunna per vagn transporteras upp för den långa landsvägsbacken
till stationen Crampas, men det är tidsödande och
besvärligt under svårt väder.

Men annorlunda ställer sig saken, då det är fråga om godsoch
kreaturstransport, hvilken kräfver omedelbar anslutning. Landvägen
öfver Riigen är allt för lång för kreatur, som uppköpas på
marknader i Malmö och vestra Skåne för att föras till Berlin eller
annorstädes i Tyskland. Jernbanan från Berlin till Stralsund är
lika lång, som från förstnämnda stad till Warnemiinde; den senare
är t. o. in. 1 kilometer kortare. Tro herrarne då, att man får
kreatursexporteu Överflyttad på denna nya route? Nej, den kommer
nog att fortfarande gå på samma väg som hittills, nemligen öfver
de danska öarne. Och hvarför? Jo, derför att ön Seeland, som
ju endast utgör en del af Danmark, har minst sex reguliera ång -

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
hmitinenten.
(Forts.)

Nso 45.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Ports.)

Tisdagen den 17 Maj.

båtsförbindelser med Tyskland om dygnet. Dels finnes det nattkommunikation
mellan Kiel och Korsör, som underhålles af danska
staten, dels äfven en dagkommunikation mellan de nämnda städerna,
hvilken uppehälles af tyska postångare. Mellan Gjedser och
^Warnemiinde har det sedan några år tillbaka funnits eu daglinie,.
och den 1 maj har nu der insatts äfven en nattlinie, och slutligen
finnas två ordinarie förbindelser mellan Korsör och Nyborg. Man
kan ju tycka, att det är märkvärdigt, att Seelland kan hafva sex
linier och Sverige icke en enda. Jag och många med mig äro
emellertid öfvertygade om, att Sverige mycket väl kan underhålla
både en eller två eller flera direkta linier till Tyskland, men det
vigtigaste här vid lag är, att det blir utredt, huruledes och hvarest
vi fortast kunna få en fullt praktikabel linie till Tyskland för
passagerare och godstransporten, och när den frågan är afgjord, må
man gerna för mig lemna anslag för direkt postlinie till Berlin.

Man har sagt, att det skulle vara olämpligt att frakta kreatur
på postbåtarne, och det har föreslagits, att postångarne till Sassnitz
endast skulle föra 12 kreatur. Men danskarne, som äro ett mycket
praktiskt folk, föra ett betydligt större antal på sina postbåtar.
Enligt de officiella uppgifter, som jag har i min hand, kunna de
postbåtar, som gå mellan Korsör och Kiel, transportera de danska
60 stycken nötkreatur hvardera, de tyska 25 ä 40 stycken. Dessa
båtar gå hvarje natt och hvarje dag mellan Korsör och Kiel, och
derför finner dansken, när han gjort kreatursuppköp t. ex. i Skåne,
alltid genast lägenhet för utskeppande af de inköpta kreaturen till
den utländska marknaden. Då dessa postbåtar kunna frakta så
många kreatur, så vore det märkvärdigt om icke våra postbåtar
skulle kunna föra mer än 12. Ensamt denna sak visar, att saken
är ytterst outredd.

I fråga om Warnemunde yttrade en ärad talare på stockholmsbänken,
att det under vintern stundom vore omöjligt att inlöpa i
dess hamn på grund af ishinder, men om så vore förhållandet, så
vore det verkligen bra besynnerligt, att danska staten och de
danska privatintressena skulle hafva underkastat sig så stora uppoffringar
för att få en direkt postlinie till Warnemunde. Sådana
skäl äro verkligen ganska egna att höra.

När man vet, att hamnutvidgningen vid Sassnitz är oberoende
af svenska förhållanden, emedan den behöfves för Sassnitz’ egen
trafik, så hemställer jag, om det kan vara något skäl för oss att
brådska med frågans afgörande. Sassnitz är ett samhälle med
stora hadkolonier och torde ganska snart blifva en af Europas
förnämsta badorter. Och då behöfves det verkligen der en annan
hamn, än den, som nu på kartan har det betecknande namnet
»Fischerzufluchtshafen». Det är alldeles visst, att den behöfver
utvidgas, för att det lokala behofvet skall kunna tillgodoses. Och
lika säkert är, att när trafiken blir stor, man äfven kommer att
bygga ner jernbanan. Allt detta kommer att ske alldeles oafsedt
de svenska förhållandena, ty trafiken med Berlin kommer säkerligen
att blifva vida lifligare än trafiken med Sverige. Men då
saken så förhåller sig, och det anslag, som Kongl. Maj:t begärt,

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

skulle utgå under loppet af 1893, under det routen icke hunne
blifva färdig att mottaga någon trafik förrän 1894, så frågar jag:
hvad är det för risk för oss att uppskjuta sakens afgörande för i
år och bedja Kongl. Maj:t göra en fullständigare utredning? Kongl.
Maj:t bör häraf så mycket mindre kunna känna sig sårad, som efter
det den kongl. propositionen afgafs, det tillkommit eu så vigtig
omständighet, som det mångomordade engelska importförbudet.
Jag anser derför, att vi böra tänka på saken och söka räkna ut,
om det icke är möjligt att på en blifvande ny route transportera
mera än 12 nötkreatur. Om sedan det kongl. förslaget inkommer
i början af nästa riksdag, så kan man ju, om nödiga garantier då
erhållits från Tyskland, bevilja anslaget att utgå redan 1893, och
man skall då mycket väl hinna att bygga om banan till Trelleborg
m. m. m. m. så att allt är färdigt till 1894, lika fort
som tyskarne hinna att få sin hamnanläggning och öfriga anordningar
färdiga, ty tyskarne hafva der vid lag mycket mera att göra
än vi. Under sådana förhållanden och då det här gäller att få en
linie, som äfven tillgodoser det svenska jordbrukets intressen,
anser jag, att det ej är för mycket begärdt att anhålla om uppskof,
på det att Kongl. Maj:t ytterligare må utreda frågan.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Hans excellens herr statsministern Boström: Behofvet af en
direkt förbindelse från Sverige till kontinenten är allmänt erkänd.
Det vigtigaste, man härvid har att tillse, är att trafiken må fungera
så ostördt som möjligt, att trafikhinder så sällan som möjligt
kunna uppstå. Det är då alldeles gifvet att man bör söka inskränka
användningen af sjökommunikation till det minsta möjliga och
söka att begagna jernväg så mycket som möjligt; ty vi veta alla
mycket väl, att i ett väl ordnadt jernvägssystem trafikhinder icke
uppstå så ofta som på sjön. Det är af denna anledning, som utgångspunkten
icke förlagts till Malmö, som eljest har alla förutsättningar
för en sådan. Man har nemligen der 2''/2 timmars väg,
innan man kommer ut ur sundet, och dertill äro båtarna der under
vintertiden oftare utsatta för ishinder. Det är så mycket tydligare,
att man icke kan hålla på Malmö till utgångspunkt, som Malmöintressenas
talangfullaste förespråkare kapten von der Lancken antyda
att posten borde gå på Trelleborg vissa tider af året. Måste
man nu bortse från Malmö vid bestämmandet af utgångspunkten
från Sverige, så hade man blott att tillse, hvarifrån man hade den
kortaste sjövägen till Tyskland, och man hade då att välja mellan
Ystad och Trelleborg. Jag tror, att det ej tjenar något till att
tvista om, hvilken af dessa städer, som har den bästa hamnen, ty
visst är, att begge hamnarne äro tillräckligt goda för det afsedda
ändamålet. Orsaken hvarför man då valt Trelleborg är den, att
man derigenom kommer närmare Malmö, hufvudpunkten i Skåne,
der provinsens största affärslif är koncentreradt, och detta är eu
sak, hvars betydelse ej får förbises.

Det har sagts, att man borde taga vägen till Trelleborg från
Lund. Hela skilnaden är emellertid endast 7 kilometer, och det

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

utgör med snälltåg en tidsförlust af endast högst 10 minuter, och,
såsom en talare — ehuru i ett annat sammanhang — redan yttrat, 7
eller 8 minuter spela ingen rol.

När det nu gälde hvilken plats, som skulle komma att väljas
till utgångspunkt i Tyskland, så var det två, hvarom det talades,
Warnemunde och Sassnitz. Här föreligger emellertid det faktum,
att den preussiska regeringen förklarat, att den icke lemnar understöd
åt en route med Warnemunde som utgångspunkt, men att
den deremot är benägen att göra det, om Sassnitz tages till utgångspunkt.

Det var en talare, nemligen herr Olof Jonsson i Hof, som ansåg,
att denna sak ej kunde af Preussen ensidigt bestämmas, utan
att afgörandet äfven i någon mån vore beroende af Sverige. Han
förmenade, att den öfverenskommelse, som finnes angående posttrafiken,
skulle kunna der vid lag vara bestämmande. Nu är emellertid
förhållandet det, att i följd af denna öfverenskommelse ett
land är skyldigt att föra fram sin post till angränsande land och
göra detta på den befintliga genaste och snabbaste väg. Deremot
torde det icke kunna åläggas upprätta nya förbindelsevägar. Nu
är dertill afståndet mellan Sassnitz och Trelleborg mindre än afståndet
mellan Warnemunde och Trelleborg och följaktligen kan
Preussen än mindre vara förbundet att gifva någon subvention åt
den sistnämnda routen.

Hvad Sassnitz’ hamn beträffar, så är det konstateradt af personer,
som på den svenska regeringens uppdrag undersökt hamnen,
att den äfven i sitt nuvarande skick är användbar för sådana båtar,
som man nu ifrågasatt skulle trafikera densamma, och att den
kommer att blifva ännu bättre, framgår deraf, att preussiska landtdagen
anslagit en summa af 1,013,000 mark till dess förbättring
och utvidgning, äfvensom är beredd att anslå en summa af 985,000
Mark för eu jernväg från stationen Crampas ner till Sassnitz’ hamn.
Allt detta visar ju tydligt att Preussen har stort intresse af att få
denna väg.

Men, invänder man, detta är ej tillräckligt, vi måste äfven hafva
garantier för att Preussen vill hygga bron mellan Riigen och fastlandet.
Ja, i detta fall finnes icke något bindande löfte från
Preussens sida, men man kan ju heller icke begära, att Preussens
regering skall på förhand besluta att uppföra denna brobyggnad.
Den behöfves icke för den lokala trafiken på Sassnitz, utan blir
behöfligare först om en internationel trafiklinie kommer att gå öfver
Sassnitz. Derför är det klart, att den preussiska regeringen, innan
den kan vidtaga några åtgärder för den ifrågavarande brobyggnaden,
önskar ett bestämdt uttalande från svensk sida, huru vida vi önska
en slik förbindelse eller icke.

Man har ansett, att denna fråga kommit i ett nytt läge, derigenom
att vår kreatursexport blifvit utestängd från England och
nu måste söka sig väg till Tyskland, dit den för öfrigt redan höll
på att söka sig fram, och man har uttalat den mening, att detta
förslag icke vore lämpligt, emedan det vore skäl att kombinera
godstrafik med posttrafiken. För så vidt med godstrafik i detta

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

fall afses kreaturstransport, och meningen vore, att man på denna
postväg skulle föra de kreatur, som förut gått dels på andra vägar
till Tyskland, dels till England, så kan jag icke finna ett sådant
förslag lämpligt. Deremot möter det ju inga hinder att på dessa
båtar föra ladugårdsprodukter, såsom mjölk, smör och ost, äfvensom
andra landtmannaprodukter, ägg och dylikt. Om båtarne endast
skulle kunna föra 12 kreatur, så betyder det ingenting för den stora
exporten. Emellertid finnas, som herrarne torde känna, på Eugen
åtskilliga badorter, som under sommaren äro besökta af omkring
20,000 badgäster. Det är klart, att ensamt för dem tarfvas ett icke
obetydligt qvantum lifsmedel, och för dem skulle derför denna dagliga
import af 12 kreatur spela åtminstone någon rol, hvarjemte
man äfven der skulle kunna påräkna en afsättningsort för åtskilliga
andra landtmannaprodukter.

Men, säga herrarne, hvad skall man då göra med den öfriga
exporten? Ja, det är ju klart, om man erkänner, att Malmö är den
naturliga uppsamlingsorten för Skånes produkter, att det icke går
an att förlägga godstrafiken till denna linie. Man måste derför
naturligtvis tänka sig en särskild godslinie från Malmö till en tysk
station, Warnemunde, Lubeck, Stralsund eller hvilken som nu kan
anses lämpligast. Jag föreställer mig emellertid, att denna linie
lättare skall kunna komma till stånd, om herrarne acceptera förslaget
att förlägga ändpunkten för postlinien till Sassnitz, ty då
har man att vänta 158,500 kronor i subvention från Tyskland.

Besluter man åter att lägga ändpunkten på tysk sida till Warnemunde,
så är man af med dessa 158,500 kronor. Och hvad får
man i stället? Dels 10,000 kronor af Bostock, dels 30,000 kronor,
som äro utlofvade af den mecklenburska staten, således 40,000 kronor.
Lägger man härtill de 35,000 kronor, som Malmö stad för
5 år utlofvat, så blir det visserligen ett belopp, som hjelper att
sätta saken i gång men det går icke upp till den summa, som vi
afsåga oss genom att icke välja Sassnitz som ändpunkt för postTouten
på den tyska sidan. För min del kan jag derföre icke finna,
att frågan kan lösas på bättre sätt än genom dubbla linier, och
jag kan icke förstå, hvarför det skulle vara för mycket, då såsom
den föregående talaren erinrade, Danmark har 6 sådana. Vi skulle
då taga in på direkt trafik åtskilligt gods, som förut gått via
Danmark.

Det bar talats om ishinder och svårigheter i Sundet mellan
Bugen och fastlandet. Detta har föranledt regeringen att telegrafera
till beskickningen i Berlin efter uppgifter i detta afseende.
Svaret är afsändt den 15 maj och lyder sålunda:

»Beichspostamt upplyst, att förbindelsen mellan Altefähr och
Stralsund varit afbruten af ishinder eu dag år 1887 den tjugoandra
januari, ingen dag de derpå följande tre åren, fem dagar i början
af januari år 1891 samt en dag trettiondeförsta januari detta år.»

Således är det ej så illa stäldt med isförhållandena derstädes,
som man låtit påskina. Trafiken på Warnemunde är då oftare afbruten
under flere dagar. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på ett yttrande under den diskussion i frågan, som i fjol hölls i

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
Tcontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

nationalekonomiska föreningen, der en ledamot, som representerade
Malmö stad, herr Beijer, upplyste att Warnemundes hamn varit
stängd 12 (lagar under 1891 års vinter. Då nu sundet mellan
Riigen och fastlandet varit stängdt endast 5 dagar, så talar ju detta
för den föreslagna linien.

Det har här så mycket talats om, att det ej skulle tjena något
till att bifalla förslaget. Jag vill då endast erinra om, att förslag
först framstäldes från svensk sida år 1880 om önskvärdheten af en
direkt förbindelse mellan Sverige och Tyskland, sedan hafva underhandlingar
pågått, och herrarne kunna icke neka, att de från
tysk sida visats mycket tillmötesgående. Jag hemställer då till
herrarne, om det kan vara klokt att nu endast svara med afslag i
den ena eller andra formen, då ju i alla händelser detta är ett
ganska acceptabelt uppslag för en direkt och god förbindelse med
kontinenten. Jag anhåller för min del om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Sedan jag begärde ordet har min
granne till venster,_ baron von Schwerin, så tydligt framstäf de
skäl, som jag för min del skulle hafva framlagt för afslag, att jag
skall inskränka mig till att instämma med honom och på de af
honom anförda skäl yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag skall endast anhålla att få
återtaga mitt yrkande om bifall till utskottets förslag och instämma
i herr Dahns.

Herr Elis Nilson: Jag skall endast be att med några ord
få bemöta ett yttrande af herr Dahn, som sade, att jag kämpat för
mitt förslag med en ifver värd en bättre sak. Som den ärade talaren
torde observera, nämnde jag, att det var just af ifver för en
rigtig lösning af denna fråga, som jag stälde mig uteslutande på
den ståndpunkten, att man borde verka för den kortaste vägen.
Som han äfven torde erinra sig nämnde jag äfven, att om vederbörande
fortfarande hållit på den kortare vägen öfver Lund och
Trelleborg, jag skulle hafva stått på den sidan.

Herr friherre Nordenskiöld hade ett yttrande i samma rigtning,
då han förklarade att man icke i en dylik fråga skulle representera
sina egna samhällen. Jag her härpå få genmäla, att jag icke vet
med mig att i denna fråga hafva uppträd t partiskt för något särskilt
samhälle. Jag har önskat att frågan måtte lösas på det
för hela landet mest tillfredsställande sätt.

Då jag är fullt förvissad om, att en ny mångsidig undersökning
kommer att anställas, derest frågan nu blir afslagen, så skall
jag ansluta mig till den af herr Olof Jonsson i Hof, herr Persson
i Mörarp med flere afgifna reservationen.

Herr von Priesen: Jag har egentligen uppkallats af ett

yttrande af hans excellens herr statsministern. Han yttrade, att
den »tyska regeringen» förklarat, att någon subvention från tysk
sida »icke kunde erhållas» till någon annan linie än en, som ut -

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

mynnar i Sassnitz. I statsrådsprotokollet deremot upplyses, att
»tyska rikspoststyrelsen bestämdt förklarat, att ingen utsigt förefunnes
att från tysk sida erhålla erforderligt bidrag till den nödvändiga
subventionen af ifrågavarande sjöpostförbindelse, med mindre
Sassnitz valdes såsom utgångspunkt i Tyskland.» Det är således
tyska rikspoststyrelsen, som sagt, att »ingen utsigt» förefinnes,
och det är ju något helt annat, än att tyska regeringen skulle
hafva bestämdt förklarat, att icke någon tysk subvention kan erhållas,
om icke Sassnitz väljes till ändpunkt i Tyskland. För
öfrigt har inom statsutskottet företetts ett dokument, som synes
hafva kommit från den svensk-norska beskickningen i Berlin, och
hvari motvilligheten mot tysk subvention till annan linie än en
till Sassnitz icke var ens så bestämdt formulerad, som i statsrådsprotokollet.
Här föreligger icke något autentiskt dokument i detta
hänseende, och jag tror derför, att man bör vara försigtig, innan
man bestämdt förklarar, att, om önskningar från Sveriges sida
framställas om eu annan linie än eu till Sassnitz, subvention för
densamma ej skulle kunna vinnas från Tyskland. Det är nemligen
förhållandet, att från svensk sida alltid påyrkats Sassnitz,
och att man varit mycket om om att få linien dit, och då från
svensk sida icke gjorts den minsta påtryckning — utan tvärt om
— till förmån för någon annan linie, så är det ju lätt förklarligt,
att man från tysk sida kan få uttalande om, att man der icke vill
understödja någon annan linie än en, som utmynnar i Sassnitz.

Hans excellens yttrade vidare, att vi i denna angelägenhet
rönt stort tillmötesgående från Tysklands sida. Jag tviflar på, att
tyska staten — huru högt jag än sätter den — här har gjort annat,
än hvad som varit förestafvadt af tyskt intresse, och jag
håller före, att ej heller vi böra göra annat än hvad som vårt
eget intresse bjuder. Jag tror, att de intressen från tysk sida,
som drifvit fram förslaget om denna linie, äro sjelfständiga och
oberoende af de allmänna intressen, som från svensk sida här
kunna vara att bevaka.

Jag skall nu yttra några ord i sjelfva hufvudfrågan, men vill
dervid icke inlåta mig på sådana vidlyftigheter, som min ärade
kamrat på stockholmsbänken, friherre Nordenskiöld, hvilken ifrigt
argumenterade mot möjligheten att förena post- och godstrafik,
men slutade med att yrka bifall till statsutskottets förslag, hvilket
just afser att förena post- och godstrafik. Jag vill framhålla, att
huru man än vänder saken, så är här egentligen endast fråga om
en snabbare _postförbindelse med kontinenten. Jag tror, att man
måste frånse så väl persontrafiken som godstrafiken.

Det har. sagts, att man skulle komma att uppsupa persontrafik
från Norge och vestra Sverige i denna linie. Derpå tviflar jag
högeligen, ty om man kommer lika fort fram öfver Danmark, så
erbjuder resan öfver detta land större fördelar för dem, som komma
med vestkustbanan, än den linie, som här är föreslagen, äfven
om den får Trelleborg som utgångspunkt. Och icke heller är den

Eersontrafik, som för öfrigt kan väntas, särdeles betydande. Jag
ar här i min hand uppgifter om de direkta biljetter, som sålts

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af eu förbättrad
postocli
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forte.)

under det senaste vinterhalfåret från Stockholm och Norrköping
till Berlin. De uppgingo till 481, då nemligen tur- och returbiljetterna
räknas dubbelt. Fördelas nu dessa 481 biljetter på de
180 dagar, som vinterhalfåret innehåller, så får man 2,67 passagerare
per dag. Det är då om dessa 2,67 passagerare, som Danmark
och den nya routen skulle slåss — för att nu icke tala om
de tolf oxarne. Jag kan icke tro, att någon kan betrakta en persontrafik,
sådan som den nämnda, såsom varande af någon som
helst betydelse vid denna frågas afgörande.

Lika litet kan jag tänka mig, att någon kan anse den väntade
godstrafiken vara af betydelse vid frågans bedömande. Jag ställer
mig i detta afseende på den kongliga propositionens ståndpunkt;
propositionen talar alldeles uteslutande om post- och persontrafik,
såsom ämnade för denna linie, och säger för öfrigt endast, att
denna route kan blifva en »vägvisare» för godstrafiken. Men jag
tror, att hvarken kommerskollegium eller någon annan myndighet
kan lemna någon föreskrift om hvar godstrafiken skall gå, ty godstrafiken
följer den naturligaste vägen till afsättningsorten, och den
naturligaste vägen är bär icke öfver Sassnitz. Om nemligen godset
kommer till Sassnitz, så bar det, om det skall till Berlin, vid
pass 5 nymil längre jernväg, än. om det kommer från Warnemiinde,
och skall gods från Sverige till Hamburg och vestra
Europa, så bar det öfver Sassnitz vid pass 12 nymil längre jernväg
än öfver Warnemunde. Jag undrar, om under sådana förhållanden
godstrafiken kommer att följa kommerskollegii anvisning.
För min del tviflar jag derpå. I Kongl. Maj:ts proposition bar
ock posttrafiken i första rummet framhållits, och jag anser, att det
endast och allenast är denna, som bär bör tagas i betraktande.
Hur ställer det sig då med posttrafiken? Det är klart, att den
kommer att gå snabbare än förut, visserligen ej under sommaren,
då den redan är tillräckligt snabb, men under vintermånaderna.
Nu hafva dock, såsom herr finansministern upplyste, förhållandena
ändrat sig något mot hvad de voro, då den kongl. propositionen
afgafs, till följd af nyanordnade resor på linien Gjedser—Warnemiinde,
så att med de anordningar, som på svensk sida för närvarande
förefinnas, vinterposten öfver Gjedser—Warnemunde endast
skulle hafva 10 timmars längre resa än på den nu ifrågasatta
linien. Hur det åter skulle komma att ställa sig, om dessa nya
danska anordningar inarbetades i de svenska förhållandena, derom
kan ingen nu upplysa.

Är nu denna snabbare postförbindelse värd de uppoffringar,
som för densamma kräfvas? Subventionen från Sverige är antagen
till 158,000 kronor. Huru vida den kommer att stanna vid
detta belopp, är naturligtvis osäkert, men jag vill förutsätta, att
den stannar dervid. Vidare ökas genom den nya routen kostnaden
för trafiken på de svenska jernvägarna med 150,000 kronor årligen.
Der hafva vi således en summa af 308,000 kronor, som vi årligen
skola offra för denna 10 timmar snabbareo postförbindelse. Jag
undrar, om den kan vara värd så mycket. Åtminstone tillåter jag
mig betvifla, att den praktiska nyttan i det stora hela af denna

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

snabbare postföring står i något rimligt förhållande till den stora Angående
kostnad af 308,000 kronor årligen, som vi derföre skulle uppoffra, al^r^''a^e
och som annorlunda använd skulle lemna vida bättre resultat. bättrad post Jag

tror att man icke skall låta sig förvillas i denna fråga, och personutan
ställa den på den rätta ståndpunkten och den är: vill man förbindelse
för denna något snabbare vinterpostföring betala 308,000 kronor mellan
årligen? Jag för min del vill det icke och skall derför, herr tal- fcmtmenten
man, yrka bifall till reservanternas förslag. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Boström: Med anledning
af den föregående talarens erinran, anhåller jag, att få göra en
rättelse i mitt förra yttrande.

Har jag sagt att den tyska regeringen bestämdt förklarat, att
någon subvention från tysk sida icke skulle ifrågakomma för någon
annan förbindelse än den med Sassnitz till utgångspunkt, så har
jag gjort mig skyldig till en missägning, hvilket ju torde framgå
deraf, att något bestämdt beslut ännu icke kan föreligga så länge
endast underhandlingar pågå. Men när denna förklaring blifvit
afgifven så väl af den preussiske postchefen som äfven, enligt hvad
svenske ministern i Berlin upplyst, af preussiske statsministrar, så
kanske man icke alldeles utan fog kan tillåta sig det uttryck, jag
nyss i hastigheten begagnade.

Hvad deremot beträffar samme talares tvifvelsmål, huru vida
Preussen visat något tillmötesgående i denna sak, så borde ju
meningarne derom knappast vara delade. Jag för min del är åtminstone
af den åsigten att, så länge det faktum föreligger, att
Preussen anvisat och vill anvisa sådana belopp, som här förut
blifvit nämnda, under det att från svensk sida endast uttalats
önskningar, man med fog kan säga, att Preussen verkligen visat
sig tillmötesgående mot Sverige.

Herr Dahn: Jag skall endast be att få göra några erinringar
med anledning af ett par yttranden af herr von Priesen.

Han sade bland annat, att godstrafiken låter icke tvinga sig.

Ja, gör den icke det, så är det bäst att vi icke befatta oss med
den här saken alls, ty den godstrafik vi nu hafva på Tyskland
går hufvudsakligen öfver Helsingborg eller Malmö, och så vidare
öfver de danska öarne, men vi hoppas att den skall komma att gå
från Malmö direkt öfver till Tyskland, och det tror jag herr von
Priesen äfven har förhoppning om.

Samme talare yttrade äfven, att man hade räknat ut, att den
nu ifrågasatta förbindelsen med kontinenten skulle komma att trafikeras
af endast, jag tror det var 2,67 passagerare dagligen från
Sverige och Morge. Ja, det påminner mig om en historia från
jernvägarnes första tid, då eu professor i Lund räknade ut, att den
då ifrågasatta jernvägen mellan Malmö och Lund skulle komma
att trafikeras af endast 37/8 passagerare per dag, ty så många hade
diligensen haft, och detta var för honom ett tillräckligt argument
för att nämnda bana icke skulle bära sig. Eu annan lärd man
försäkrade, att de svenska jernvägarne skulle komma att bära sig

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forte.)

så illa, att de icke ens skulle lemna medel till smörjan. Emellertid
se vi nu, att de svenska statsbanorna, öfver hufvud taget och
om man frånser en del af Norrland, bära sig ganska bra och i
synnerhet är södra stambanan en mycket god affär. Jag tror derför
att det vore bäst om herr von Friesen icke bryr sig så mycket
om spåmännen i detta fall, ty deras spådomar slå sällan in i
praktiken.

Jag fortfar att yrka bifall till mitt förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
har nu i sitt senaste yttrande förklarat, att det var »i hastigheten»
han kom att säga något, som jag till min stora glädje hör att han
ej vill stå för. Hans näst föregående yttrande innehöll deremot
en mycket positiv försäkran, att den preussiska regeringen icke går
in på annat än det eller det, och detta framhölls såsom ett afgörande
argument, hvarför den svenska Riksdagen måste votera på
det eller det sättet. Det är emellertid ledsamt, att jag icke kan
acceptera herr statsministerns yttrande såsom tillkommet i hastigheten,
ty då måste jag förutsätta, att ett yttrande, som förekommer
i statsrådsprotokollet, bilagdt Kongl. Maj:ts proposition n:o 38,
också tillkommit i hastigheten, men detta senare yttrande får man
väl åtminstone antaga vara öfvervägdt. Jag förmodar att det förhåller
sig med herr statsministerns yttrande nu på samma sätt,
som med herr finansministerns yttrande till nyssnämnda statsrådsprotokoll,
nemligen att det i sjelfva verket icke är något hastverk,
hvarken det ena eller andra yttrandet, utan ett uttryck af den
konstanta tankegången hos Konungens rådgifvare, att efter som
Tyskland vill hafva saken ordnad på det och det sättet, vi icke
hafva något annat att göra än att böja oss.

Herr finansministern yttrar på sidan 42 i bilagan till den
kongl. propositionen, efter något resonnement på sidan 41 om
komiterades mindre omfattande alternativ, att eftersom, enligt hvad
generalpoststyrelsen inhemtat, detta förslag skulle vara »mindre
antagligt från tysk sida, lärer det böra förfalla». Den blotta omständigheten
att man får höra att en sak är »mindre antaglig från
tysk sida» är således afgörande för Konungens rådgifvare, huru de
skola råda Konungen i rikets angelägenheter.

Medan jag har ordet vill jag göra ett par erinringar med anledning
af utskottets hemställan i den nu föredragna punkten.
Mot denna hemställan har jag först att göra den anmärkningen,
hvilken icke någon kan vederlägga, att utskottet öfverskridit sin
grundlagsenliga befogenhet, att det är ett grundlagsvidrigt förslag,
som utskottet framställer, då utskottet, utan föranledande, vare sig
af den kongl. propositionen eller af någon inom Riksdagen väckt
motion, föreslår Riksdagen att bevilja och till Kongl. Maj:ts disposition
ställa ett anslag af 91,500 kronor. Utskottet har icke haft
något sådant förslag att yttra sig öfver.

Vidare har jag att anmärka ett i samma punkt förekommande
misstag. Utskottet säger nemligen, att för bestridande af subventionskostnaden
i fråga finnas redan tillgängliga medel till ett be -

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

lopp af 61,000 kronor. Det förhåller sig icke så. Det beloppet Angående
finnes icke till Kongl. Maj:ts disposition. anordnande

af en för Chefen

för finansdepartementet, herr statsrådet friherre ^och^ersonTon
Essen: Jag her att i korthet få besvara en del anmärkningar, förbindelse
som framstälts mot Kongl. Maj:ts proposition af några föregående mellan
talare. Sverige och

En talare nämnde, att man icke vore säker på, att de ifråga- kon(p^tf)en''
varande ångbåtarne kunde erhållas för det beräknade priset. Riks- { °r
dagen kan väl icke fordra, att Kongl. Maj:t på förhand skall göra
upp med ett bolag att anskaffa ångbåtar af viss beskaffenhet, innan
Kongl. Maj: t ännu vet, huruvida Riksdagen kommer att gilla den
framställning, som måste i ärendet göras; ty enligt mitt förmenande
skulle icke något bolag vara villigt att under dylika förhållanden
binda sig vid en så stor affär, huru intresseradt det för
ifrigt kunde vara af densamma. Men jag har dock icke underlåtit
att under hand höra mig för, om en uppgörelse kunde komma
till stånd inom det föreslagna beloppet, och detta synes kunna
ega rum.

Det har redan anmärkts, att jag yttrat att, om man skulle gå
direkt från Hör till Ystad öfver Bjerjsölagård, måste i alla fall
en betydlig del af tåget ned till Malmö, med särskildt lokomotiv,
och sålunda ett särskildt tåg anordnas till Ystad; och man anser''
att samma skulle förhållandet blifva, om hela tåget finge löpa till
Trelleborg. Det svnes mig dock, som om hvar och en borde finna,
att det måste blifva dyrare att hafva två tåg med hvar sitt lokomotiv
än att låta hela tåget gå till Malmö och sedan fortsätta med
några fåP vagnar ned till Trelleborg. Dessutom skulle mellan
Ystad och Hör ovilkorligen fordras ännu ett tåg dagligen för att
kunna tillgodose trafiken mellan de södra och norra orterna, och
detta skulle, såsom jag förut nämnde, medföra ytterligare kostnader,
jemväl för de vestra trafiklinierna.

Nu har man sagt, att man gerna ville gå med på en förändring
i detta afseende för att gagna fosterlandet. Ja, det kan ju
ingen betvifla, ens ett ögonblick, att icke hvar och en vill enligt
sin innerligaste öfvertygelse gagna sitt fosterland, men beklagligt
är likväl, att i detta, likasom i så många andra fall, tankarna om
bästa sättet härför äro så olika. Jag beklagar verkligen dettal

Herr Olof Jonsson yttrade, att ytterligare utredningar måste
ske. Jag erkände ju nyss, att Kongl. Maj:t icke pröfvat frågan
om boskapstransport mellan Sverige och Tyskland, men detta härleder
sig deraf, att denna sak kommit på tal först efter det frågan
om ett lämpligare ordnande af person- och posttrafiken, som är
det mest trängande, blifvit af Kongl. Maj:t arrangerad. Det är
nog sant, att ångbåtarne mellan Korsör och Kiel taga stora kreaturstransporter,
men turisterna äro dock icke nöjda med denna anordning,
som för öfrigt skämmer luften om bord. I alla fall synas
nästan alla bär vara öfverens om, att kreaturstransporten borde
ledas öfver Malmö—Warnemiinde. De, som hysa denna åsigt,
hafva säkerligen bakom sig ''den förhoppning att, om man endast

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 45. 4

N:o 45.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Tisdagen den 17 Maj.

kan få frågans lösning uppskjuten ett år, skola de äfven få persontrafiken
öfver Malmö. Om det tillätes mig att gifva dem ett råd,
skulle jag vilja säga, att de göra bättre i att nu taga den linie,
hvarom de skilda intressena dock kunna förena sig.

För öfrigt borde väl icke de af kammarens ledamöter, som
sitta i statsutskottet, med fog kunna säga, att denna fråga icke är
fullständigt utredd. Det har synts omöjligt att i Kongl. Majits
proposition taga in den mängd detaljyttranden, som i ärendet föreligga,
om man skulle hoppas, att propositionen skulle blifva genomläst.
Så många utlåtanden och skrivelser finnas nemligen rörande
detta ämne, att endast genomläsandet deraf skulle taga en längre
tid och kanske fördröja riksdagens afslutande ännu några dagar.
Alla bilagorna hafva emellertid öfverlemnats till statsutskottet,
och jag förmodar derför, att utskottets samtlige ledamöter gått
igenom desamma.

Ett af de vigtigaste argument mot förslaget synes vara frågan
om bron mellan Altefähr och Stralsund. Jag medgifver, att det
är mycket vigtigt, att denna bro kommer till stånd, ty det vållar
naturligtvis tidsutdrägt att gå med ångfärjan öfver detta sund.
Men denna förbindelse kommer i allt fall att betydligt förbättras,
då preussiska regeringen anslagit 95,000 mark till komplettering
af anstalterna för öfverfarten, och för färjan har icke funnits något
längre ishinder än en dag på flera år. De tolf stackars kreaturen,
som man här så mycket talar om, kunna sålunda sändas öfver
Fägen till Berlin utan omlastning, och för dem blir tidsförlusten
högst l/2 timme mot om bron vore färdig. Och det finnes all anledning*
antaga, att hron kommer till stånd då, enligt hvad vår
minister i Berlin meddelat, officiella myndigheter försäkrat att, så
skulle ske och ansett, att regeringen kunde vänta enhälligt bifall
för denna sak.

Det är möjligt, att representanterna från vissa delar af vårt
land icke så noga insett behofvet af denna förbindelse och derför
lika gerna äro med om ett uppskof som ett bifall till en sak, beträffande
hvilken de känna sig vacklande. Men jag är fullkomligt
öfvertygad, att, derest icke skilda intressen gjorde sig gällande,
utan skäl finge gälla, skulle frågan redan i dag kunna lösas på
ett sätt, som skulle lända till mycken välsignelse för vårt fosterland.

Jag har redan förut nämnt och jag upprepar det, att jag och
många med mig anse, att det blir för dyrt att drifva ångbåtar,
som skola transportera boskap, med så stor hastighet, som fordras
för person- och posttrafiken till kontinenten. De ångare, som
frakta boskap, göra i allmänhet endast 8 a 10 knops fart, och
hufvudsaken är, att frakten är billig, men för passagerare och post
fordras snabb kommunikation. Det går icke för *sig att i detta
fall förena snabbhet och billighet. För öfrigt byggas transportbåtar
på annat sätt än passagerarefartyg, för att vara mera lastbärande.
I förbigående vill jag säga, att det förvånade mig något,
att den ärade talare, som nyss vände sig mot finansministern och
på sitt sätt strödde blommor för honom, var en af petitionärerna

Tisdagen den 17 Maj.

Öl

N:o 45.

för Ystad; då, fans det icke något hinder för att få till stånd en
förbindelse mellan sistnämnde ort och kontinenten.

Jag arnser emellertid, att frågan om ordnande af kreatursexporten
icke utgör något giltigt skäl för att nu motsätta sig
Kongl. Majrts förslag. Det kan nog vara sant, att linien Trelleborg—Sassnitz
icke lämpar sig för kreaturstransport, men detta
får väl icke vara bestämmande framför allt annat.

En talare på stockholmsbänken frågade: skola vi offra 308,000
kronor om året på denna trafik? Är det då verkligen så mycket,
det nu gäller? Jag tror det icke. Den ärade talaren glömde att
räkna ifrån dels den inbesparade transitersättningen till Danmark
40,000 kronor, dels ock den nu utgående svenska subventionen för
förbindelsen mellan Malmö och Stralsund med ångarne »Sten
Sture» och »Oscar» 27,000 kronor, eller tillsammans 67,000 kronor
årligen. Han glömde också, att en stor del af de ifrågavarande
utgifterna säkerligen kommer att återgäldas genom ökad trafik på
våra jernvägar samt att 120,000 kronor voro afsedda för anordnande
af nattjenst å vissa jernvägslinier i mellersta Sverige för underlättande
af förbindelsen med Norge m. m., som omtalas i Kongl.
Maj:ts proposition, och det är väl icke något tvifvel om att icke
detta skall i väsentlig mån öka passagerareantalet.

En talare undrade, huruvida den nya förbindelsen kunde löna
sig. Det är en gammal regel, att der en diligenslinie burit sig,
der bär sig också en jernväg. Mellan Upsala och Stockholm gick
förut en diligens — som väl vanligen var fullsatt med passagerare —,
men när man skulle bygga en jernväg mellan dessa städer, undrade
dock mången, om det skulle kunna löna sig. Emellertid finnes
det knappast _ i hela Sverige någon handel, som bär sig så bra,
som _ denna linie. Trafiken ökar sig i följd af förbättrade kommunikationer,
och när vi en gång få den nu ifrågavarande förbindelsen,
skall man se att den nog blir vinstgifvande.

Jag finner i denna önskan om ett uppskof icke något annat
än ett maskeradt sätt att söka vinna tid för andra intressen. Vi
få då nästa år igen hela denna långa diskussion.

Herr von Eriesen: Herr Dabn anförde i sitt bemötande af
mitt förra yttrande ett uttalande från den tid, då våra första jernvägar
skulle byggas. Det förefaller mig oegentligt att bygga på
det exemplet nu, då jernvägarne redan finnas; jag ville ju icke
stödja mig på antalet passagerare, som för närvarande resa mellan
Trelleborg och^ Sassnitz. Eör öfrigt, eftersom den ärade talaren
icke fann sig tillfredsstäld med de siffror, jag anförde i mitt förra
yttrande, vill jag fästa hans uppmärksamhet på den uppgift, som
för eu stund sedan lemnades af en talare på malmöbänken, att
antalet passagerare på ångbåtarne mellan Malmö och Stralsund
i medeltel utgör endast I4''/2 per dag — detta under den bästa
tiden på året, nemligen under sommarmånaderna —, och dock vinner
man på denna linie lika snabb ankomst till Berlin, som på den,
hvilken nu är föreslagen. Af denna siffra åtminstone må man
kunna döma, hvilken persontrafik man bar att vänta sig på den
nu ifrågasatta ångbåtslinien.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den IT Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
Icontinenten.
(Forts.)

Herr finansministern nämnde att jag vid min beräkning af
kostnaderna glömde att fråndraga dels 40,000 kronor, som nu utgå
som transitersättning till Danmark, och dels 27,000 kronor, som
utbetalas i subvention till sommarförbindelsen Malmö—Stralsund.
Ja, detta är sant, men jag tänkte mig att om dessa 308,000 kronor
skulle användas för ett annat ändamål, nemligen för en förenad
post-, person- och godstrafik, så skulle samma afdrag också kunna
göras. Dessa 67,000 kronor skulle således i alla händelser inbesparas.
— Om de kostnader, uppgående efter beräkning till 150,000
kronor för år, som föranledas af förändrade tågordningar å de
svenska statsbanorna, yttrade herr finansministern för ifrigt, att
de »till stor del» skola komma att betäckas af ökade trafikinkomster.
I statsrådsprotokollet åter heter det, att dessa kostnader »torde,
åtminstone till någon del, komma att betäckas» genom de ökade
trafikinkomsterna — som man finner, ett vida försigtigare yttrande.
Men allra försigtigaSt torde vara att betrakta hela beloppet såsom
en ren utgift.

Det har sagts, att det är orimligt att tänka sig en förenad
post-, person- och godstrafik. Ja, nog är det bättre att hafva skild
godstrafik, det vill jag icke förneka, men frågan är om vi hafva
råd dertill. Jag för min del tror det icke, utan anser att vi böra
nöja oss med en för post-, person- och godstrafik gemensam förbindelse
med Tyskland. Derigenom skulle vi möjligen gorå ett
par timmars tidsförlust, men skulle detta verkligen vara af så stor
betydelse?

Vidare har det anmärkts, att reservanterna inom utskottet
saknat befogenhet att säga, att denna fråga icke vore tillräckligt
utredd, enär de som sutit i utskottet borde veta hvilken vidlyftig
utredning, som der förebragts. Nu förhåller det sig så, att vi
inom utskottet varit öfverhopade med bref och handlingar rörande
denna fråga — man har nätt upp hunnit sluta läsningen af ett
dokument, förr än ett annat kommit fram — och. senast i dag har
en vigtig upplysning kommit oss tillhanda här i kammaren, som
vi nu fått del af för första gången, den nemligen om isförhållandena
i Strehlasundet. Jag vill då fråga om man vid sådant
förhållande verkligen kan antaga, att frågan varit tillräckligt utredd
till föreläggande för Riksdagen.

Här har vidare yttrats att med temlig säkerhet kunde antagas,
att den mycket omtalade bron vid Altefähr komme att snart anläggas
af preussiska staten. Jag för min del hyser mina tvifvelsmål
i detta afseende. De preussiska statsbanorna gå för närvarande
illa. De hade för trafikåret 1891—92 beräknats skola lemna eu
behållning af 165 millioner riksmark, men öfverskottet^ blef endast
108 millioner riksmark, således en felberäkning på 57 millioner, och
efter allt att döma kommer Preussen under den närmaste tiden
att gå mycket försigtigt till väga i fråga om utgifter för sina jernvägar.
Jag tror derför att man icke bör hysa allt för sangviniska
förhoppningar i afseende på nämnda bro. Jag vill tillägga att
den skall blifva en fjerdedels mil lång och att det således icke är
någon småsak att bygga den.

N:o 45.

Tisdagen den 17 Jlaj.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre
von Essen: Det låter så enkelt att säga, att man genom att nöja
sig med ett par timmars längre resetid för post- och persontrafiken
kan anordna en gemensam post-, person- och godstrafik. Men så
enkelt är det dock icke, ty posttrafiken är en mycket vigtig sak.
Det gäller der vid lag minuten; tågtiden i Berlin är bestämd och
beroende på ankomsttiden för tåg från skilda håll af Europa. Man
kan icke gä från Berlin, förr än dessa tåg äro ankomna, och då
afgångstiden från Berlin är satt så sent som 8,25 f. m., kommer
tåget till Stockholm först kl. 11,is, och det är i sista minuten för
att medhinna postens expedierande. Med hänsyn till börstimmarne
och den tidiga afgången på qvällen är tiden mycket knappt tillmätt.
Det har till och med varit starkt ifrågasatt att vidtaga
några. sådana anstalter, att man skulle kunna vinna någon stund
för dessa brefs ankomst till Stockholm. Undersökningar hafva
gjorts, huruvida fördelningen af posten skulle kunna ske under
vägen och särskilda posttjenstemän skulle beordras infinna sig i
Katrineholm för att der fördela posten. Resultatet af dessa undersökningar
har visat, att brefven genom en sådan • anordning skulle
komma adressaterna tillhanda cirka tre qvarts timme tidigare än
eljest, hvilket vore af största vigt för affärsverlden. En sådan
åtgärd skulle medföra en kostnad af omkring 15,000 kronor årligen,
ett pris, som väl icke kan anses för dyrt, om man verkligen vill
att den ifrågasatta förbindelsen skall uppfylla sitt ändamål.

Jag ber få upprepa hvad jag förut i dag yttrat rörande de
reservbåtar, som här äro afsedda att anskaffas. Jag ser icke något
hinder, hvarför man icke skulle kunna bygga dessa efter en annan
konstruktion än den, hvarefter postångfartygen skulle byggas, på
det att de skulle kunna vara tjenliga för kreatursexport, måhända
mellan Malmö och AVarnemunde, måhända mellan Trelleborg och
Sassnitz. Detta är en utredning, som skulle kunna göras med
anledning af kreatursexportförhållandena och hvilken jag anser
att man med fullt förtroende skulle kunna öfverlemna åt regeringens
omsorg.

Hvad beträffar den föregående talarens anmärkning, att regeringen
efter den kongl. propositionens aflemnande tid efter annan
meddelat statsutskottet åtskilliga detaljupplysningar, vill jag blott
nämna, att under de 20 år jag varit ledamot af statsutskottet har
man alltid varit belåten med, att regeringen varit i ständig förbindelse
med utskottet och meddelat upplysningar allt efter som
regeringen inhémtat sådana. Jag tror således icke att man har
skäl att göra regeringen några förebråelser för hennes tillvägagående
i detta fall.

Jag ber till slut endast få omnämna innehållet af den sista
depeschen från svenske ministern i Berlin rörande jernvägen Sassnitz—Crampas.
Der säges: Det finnes icke ringaste tvifvel, att icke
landtdagens bifall till en regeringens framställning enhälligt lemnas.
Byggandet af banan kan i hvarje fall icke påbörjas i år och anslaget
kommer» derför icke under behandling förr än under nästa
session, som afgör budgeten 1 april 1893—04.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forte.)

N:o 45.

Tisdagen deri 17 Maj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Herr Jonsson i Hof: Endast några få ord till svar på den
förbråelse, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet rigtade
mot oss! Han sade, att om icke de enskilda intressena finge
göra sig gällande, utan man stälde sig på den punkt, som är fördelaktig
för landet i sin helhet, skulle denna fråga lätt vara löst,
men att, om kammaren förenade sig om afslag och frågan blefve
uppskjuten till kommande riksdag, skulle de enskilda intressena
återigen komma att slita sönder hvarje förslag i detta hänseende,
och frågan blifva lika olöst.

Jag kan icke fatta huru han kan hysa den minsta tanke
derpå, att åtminstone jag härvid skulle hafva något det ringaste
enskilda intresse att förfäkta, när jag yttrade mig emot denna
plan. Det förefaller mig ganska egendomligt, att det verkligen
förekommit ett sådant yttrande, som, enligt hvad det tycktes, var
rigtadt äfven mot mig. Men jag skall be att i stället få säga, att
om ledamöterna af regeringen egna hälften af det intresse och den
energi, som de under dessa senare dagar utvecklat för att vinna
bifall till denna fråga, till att utreda huru en kombinerad förbindelse,
afseende post-, varu- och persontrafik, skall kunna ordnas
nästa år, skall denna fråga mycket lätt kunna lösas inom kammaren;
och jag hoppas att, om det blir afslag denna gång, skall
regeringen visa samma intresse och samma energi äfven för den
uppgift, som vi stält främst.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr von Frie sen: Blott några få ord. Jag beklagar, om
någon, i likhet med herr finansministern, skulle fått den uppfattningen,
att jag haft för afsigt att klandra regeringen derför att
att den lemnat statsutskottet nya upplysningar. Det har naturligtvis
aldrig kunnat vara min mening, utan jag har endast, angripen som
jag var, jag, liksom de öfriga reservanterna, velat försvara reservanternas
ståndpunkt i frågan. Om mitt yttrande innebar något klander,
så var det klander deraf, att dessa upplysningar icke voro
tillgängliga redan då frågan kom in till Riksdagen. Men jag är
naturligtvis mycket tacksam för de upplysningar regeringen sedermera
lemnat. Emellertid just den omständigheten, att nya upplysningar
oupphörligen strömma på oss och att vi erhålla sådana
ända in i sista stunden, tyckes innebära, att vi kunna dröja något
tills vi kunna få ytterligare nya upplysningar, som måhända komma
oss att förändra vår mening i frågan.

Ofverläggningen var härmed slutad. Sedan herr friherre Nordenskiöld
återtagit sitt yrkande om bifall till utskottets hemställan,
återstodo följande yrkanden, nemligen: l:o) på bifall till herr And.
Perssons med fleres vid utlåtandet fogade reservation; 2:o) på bifall
till herr Lasse Jönssons reservation; och 3:o) på bifall till herr
Dahns under ofverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen
gaf propositioner på hvart och ett af dessa yrkanden, dervid ordet
begärdes af

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Herr Hedin, som yttrade: Jag skall be att få anmärka, att
Kongl. Makt icke i sin proposition begärt något bifall från Riksdagens
sida till förslaget om ordnande af ifrågavarande postförbindelse.
Således måste det vara alldeles oegentligt att, såsom
den ärade ledamot, hvilken framstält ett resolutionsförslag, yrka
att Riksdagen skall bifalla det Kongl. förslaget. Kongl. Maj:t
har, på hemställan af chefen för finansdepartementet, begärt Riksdagens
yttrande öfver detta förslag, och det är derpå Kongl. Maj:t
skall hafva svar och icke huruvida Riksdagen bifaller detta förslag.
Ty en sådan fråga är icke framstäld. På samma gång vidhåller
jag den åsigt jag förut uttalat, att statsutskottets förslag är
grundlagsvidrigt.

Herr Dahn: Utskottet begagnar med afseende härå ett annat
uttryck, nemligen ordet »godkännande»; och jag trodde att uttrycket
»bifalla» skulle vara ungefärligen detsamma. Men i fall det passar
bättre att begagna ordet »godkänna» i stället för ordet »bifalla», så
må det förra uttrycket gerna sättas i stället för det senare.

Under erinran, att någon ändring i de framstälda yrkandena
numera, efter det öfverläggningen förklarats afslutad,. icke formenlig!
kunde ega rum, förnyade herr talmannen propositionerna på
de trenne ofvan omförmälda yrkandena; och fann herr talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Perssons
med fleres reservation. Votering begärdes. I anledning häraf upptog
herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, ånyo
de återstående yrkandena, af hvilka det, som afsåg bifall till herr
Dahns förslag, nu förklarades hafva flertalets röster för sig._ Votering
begärdes emellertid jemväl i fråga om kontrapropositionen.
Sedan i anledning häraf omröstningsproposition blifvit uppsatt,
begärdes ordet af

Herr Lyttkens, som yttrade:

Då jag är den, som begärt votering om kontraproposition,
skall jag be att få återtaga denna min begäran.

Som emellertid votering om kontraproposition fortfarande påkallades,
blef nu justerad och anslagen den uppsatta omröstningspropositionen,
så lydande:

Den, som till kontraproposition i voteringen angående bifall
till den af herr A. Person m. fl. vid statsutskottets utlåtande n:o 75
fogade reservation, antager det af herr Dahn framstälda yrkande,
röstar

J a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Lasse Jönsson
vid utlåtandet afgifna reservation.

Angående
anordnande
af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

Jf:o 45.

Tisdagen den 17 5Taj.

Angående
anordnande
af en förbättrad
p ostoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

I denna votering afgåfvos 123 ja och 86 nej; i följd hvaraf
propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:

Den, som vill att kammaren, beträffande statsutskottets hemställan
i nu föredragna mom. a) af utlåtandet n:o 75, bifaller det
förslag till beslut, som innefattas uti den af herr A. Persson m. fl.
vid utlåtandet fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det''ej vill, röstar

N ej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Dahn under
öfverläggningen framstälda yrkande.

I denna senare votering röstade 118 ledamöter ja och 94 nej;
hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens
innehåll.

Efter föredragning vidare af mom. b), innefattande utskottets
hemställan, att, vid bifall till hvad utskottet under mom. a) föreslagit,
en af Kongl. Maj:t gjord framställning om anslag för anordnande
af fullständig nattjenst å statsbandelarne Hästveda—
Nässjö och Laxå—Brunsberg måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen,
för anordnande af nattjenst å statsbandelen Hästveda—
Nässjö, på extra stat för år 1893 under sjette hufvudtiteln anvisade
ett belopp af 30,000 kronor till bostäder och postkurar åt
banbevakningen, anförde:

Herr Elowson: Jag anhåller att i största korthet få fästa
kammarens uppmärksamhet på den otillfredsställande trafikförbindelse,
som eger rum mellan de förenade båda rikenas hufvudstäder,
Stockholm och Kristiania. Enligt nu gällande tidtabell kommer
tåget från Stockholm till Laxå kl. 2,23 på natten och stannar till
kl. 5,15, således ett uppehåll midt i natten på 2 timmar 52 minuter.
Vid färd i motsatt rigtning kommer tåget från Kristiania till Laxå
9,44 på aftonen och stannar der till kl. 3,6 på morgonen. Således
eger ett uppehåll der rum af 5 timmar 22 minuter.

Nu har Kongl. Maj:t i sin proposition n:o 38 föreslagit i sammanhang
med kontinentalposten en förstärkning af statsbanornas
trafikförmåga dels å banan Nässjö—Hästveda, dels å banan Laxå—
Brunsberg. Dessa förstärkningar, som Kongl. Maj:t föreslagit,
skulle huivudsakligast afse, att å dessa bandelar tjenstgöringen kunde
anordnas nattetid så, att nattåg kunde der gå fram. För det ändamålet
har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att anvisa ett belopp
af 225,000 kronor såsom extra anslag, hvarmed skulle uppföras
bostäder och postkurar åt banvakter. Såsom jag tror mig veta, har
Första Kammaren bifallit detta förslag. Om nu Andra Kammaren
icke beviljar detta anslag på 225,000 kr. utan fattar ett annat
beslut, måste, så vidt jag kan se, gemensam omröstning anställas
angående detta belopp.

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

I den kongl. propositionen utredes, huruledes tågförhållandena
mellan Stockholm och Kristiania kunde ändras så, att de blefve
betydligt bättre. Man kunde således, då tåg går från Stockholm
till Kristiania, vinna en tid, enligt Kongl. Maj:ts proposition, af
mer än 4 timmar; då tåg går i motsatt rigtning kunde man vinna
en tid af 7 timmar. Detta är en tidsvinst, som jag för min del
anser vara mycket beaktansvärd.

Statsutskottet, som genom sin majoritet förordat den föreslagna
kontinentalrouten öfver Trelleborg—Sassnitz, har jemväl föreslagit
en förökad trafikförmåga å bandelen Nässjö—Hästveda, men statsutskottet
har ansett, att icke en sådan å Laxå—Brunsberg borde
komma i fråga; ty den bandelen står icke i omedelbart sammanhang
med kontinentalrouten. Deruti har statsutskottet fullkomligt rätt.
Men det torde vara en annan synpunkt, som kunde i och för sig
vara tillräcklig för att bereda en ändamålsenlig förbindelse mellan
båda rikenas hufvudstäder. Statsutskottet erkänner ock, att en
förbättrad anordning af förbindelsen Stockholm—Kristiania är erkännansvärd,
och att den skulle i sin tid komma. Jag tror likväl
att, om något beslut nu måste fattas, det vore skäl att man egnade
uppmärksamhet åt det förslag, Kongl. Maj:t framlagt. Kongl. Maj:t
har för uppförande af bostäder och postkurar begärt åt båda linierna
225,000 kr. Statsutskottet säger att, enligt upplysningar, det skulle
erfordras 120,000 kr. för att definitivt ordna nattjenstgöringen å
linien Nässjö—Hästveda. Följaktligen skulle det återstå ett belopp
af 105.000 kr. för samma ändamål beträffande linien Laxå—Brunsberg.

Den synpunkt, som här gör sig gällande, är en förbättrad kommunikation
mellan Stockholm och Kristiania, och den är af stor
betydelse. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att om det ifrågavarande
beloppet ställes till Kongl. Maj:ts disposition, skulle det
vara fullt tillräckligt att ordna tågen bättre på denna linie i öfverensstämmelse
med de beräkningar, som utskottet åstadkommit, enligt
hvilka för linien Laxå—Bruneberg erfordras 105,000 kronor för
att förstärka dess trafikförmåga.

Jag hemställer derför, att Kongl. Maj:ts framställning om anslag
för anordnande af fullständig nattjenst å statsbandelarne Hästveda—Nässjö
och Laxå—Brunsberg må på det sätt bifallas, att
Riksdagen för anordnande af nattjenst å statsbandelen Laxå—
Brunsberg, på extra stat för år 1893 under sjette hufvudtiteln anvisar
ett belopp af 105,000 kronor till bostäder och postkurar åt
banbevakningen.

Herr Broström instämde häruti.

Heir Jonsson i Hof: Jag skall be att med anledning af
den utgång, som momentet a) fått, helt enkelt få yrka afslag å
momentet b) såsom. sammanhängande med detta första momentet.
Det heter här: »att, vid bifall till hvad utskottet under mom. a)

Angående
anordnande
af en för-»
bättrad postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forta.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
anordnande
•af en förbättrad
postoch
personförbindelse

mellan
Sverige och
kontinenten.
(Forts.)

någon gemensam votering i frågan rörande mom. b), när förutsättningen
för bifall till ett följande moment fallit bort. — Jag anser
det derför vara onödigt att uppehålla tiden med öfverläggningen
i denna del och yrkar, som sagdt, afslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
såväl utskottets hemställan som herr Elorvsons förslag.

I fråga slutligen om mom. c), deri utskottet, under förutsättning
af bifall till hvad utskottet under mom. a) föreslagit, hemstält
om anvisande, under vissa af utskottet formulerade vilkor, af
högst 650,000 kronor, såsom lån till Malmö—Trelleborgs jern vägsaktiebolag
för ombyggnad af bolagets jernväg, yttrade

Herr Jonsson i Hof: Jag skall äfven be att få yrka afslag
å detta moment.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.

§ 7.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 6 a, i anledning dels af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställningar angående
anslagen till lindring i rustnings- och roteringsbesvären samt till
sjöbeväringens vapenöfningar, dels ock af Kongl. Maj:ts särskilda
proposition angående förhöjning i sistnämnda anslag;

n:o 76, i anledning af väckta motioner om anslag dels till understöd
åt bränntorfs- och torfkolsindustrien inom landet, dels till
understöd åt inhemskt skepps- och maskinbyggeri och dels till
understöd för utbytande inom industrien af ångkraft mot elektriskt
öfverförd drifkraft från vattenfall; och

n:o 77, i anledning af väckta motioner om pension åt afiidne
kronolänsmannen O. A. Gawells enka och barn.

§ 8.

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 78, angående
beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Tisdagen den 17 Maj. 59

§ 9.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 74, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af ålderdomsunderstöd
åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre
folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor.

§ I*''.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande
n:o 11, i anledning af väckt motion om nedsättning i
portot för lokalbrefkort.

§ 11-

I ordningen förekom härnäst bevillningsutskottets memorial
n:o 13, i anledning af kamrarnes beslut rörande dels 3:dje punkten
mom. d) och dels 120:de punkten af bevillningsutskottets betänkande
n:o 9, angående tullbevillningen.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

I 120:de punkten af ofvannämnda betänkande hade utskottet
hemstält, att åt § 8 i tulltaxeunderrättelserna måtte gifvas den förändrade
lydelse, som af Kongl. Maj:t föreslagits.

Denna utskottets hemställan hade bifallits af Första Kammaren.
Andra Kammaren åter hade vid behandlingen af ifrågavarande
punkt endast beslutit bifall till en vid samma punkt afgifven
reservation, hvari hemstälts, att den nuvarande lydelsen af
tulltaxeunderrättelsernas § 8 mom. 1 i punkten d) måtte oförändrad
bibehållas.

Då Andra Kammaren sålunda ännu ej fattat beslut rörande
lydelsen af förevarande § i dess helhet, men Första Kammaren i
denna fråga redan beslutit, hemstälde nu utskottet till Andra
Kammaren, att kammaren ville fatta beslut jemväl rörande de
delar af ifrågavarande §, om hvilkas lydelse kammaren ännu icke
uttalat sig.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Genom ett förbiseende i det
betänkande angående tullbevillningen, som behandlades i kammaren
för några dagar sedan, hade den sista klämmen i de af
mig m. fl. afgifna reservationerna kommit att få en lydelse, som
icke var afsedd från början. På grund häraf vill jag föreslå, att

N;o 45.

Angående
ändrad lydelse
af § 8
i tulltaxeunderrättelserna.

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
ändrad lydelse
af § 8
i tulltaxeunderrättelserna.

(Forts.)

kammaren måtte fatta det beslut, att § 8 i tulltaxeunderrättelserna
erhåller följande lydelse:

»1. Innehafvare af svenskt skeppsvarf eller verkstad, der fartyg
af mer än 40 tons afgiftspligtig drägtighet, vare sig svenskt
eller utländskt, blifvit nybygdt, förbygdt eller repareradt, vare berättigad
att för dervid använda, från utrikes ort införda tullpligtiga
materialier och skeppsförnödenheter, som ej äro hänförliga till husgerådssaker
eller proviantartiklar, restitutionsvis återbekomma den
erlagda tullafgiften, eller i fall, då tullafgiften icke blifvit erlagd
utan allenast på sätt, här nedan sägs, säkerhet för densamma stälts,
njuta befrielse från dess gäldande under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras in- *
försel och angifning till tullbehandling skriftligen anmäles;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna och skeppsförnödenheterna
användas, inom två år efter deras införsel till riket styrkes
vara i fullfärdigt skick;

c) att varfvets eller verkstadens innehafvare eller föreståndare,
när fartyget är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen aflemnar en
af honom under edlig förpligtelse afgifven och af tvenne hans
biträden, som med arbetet tagit befattning, bestyrkt noggrann förteckning
öfver myckenheten af alla till fartyget använda olika materialier
och skeppsförnödenheter, materialförlusten vid arbetet deri
inberäknad, för hvilka restitution af eller befrielse från tullafgift
sökes, jemte under samma förpligtelse afgifven försäkran, att dessa
materialier och förnödenheter äro af utländskt ursprung och att
full införseltull för dem blifvit behörigen erlagd eller af generaltullstyrelsen
godkänd säkerhet för densamma stäld, samt uppgift
om tiden, då de till riket ankommit, och den lägenhet, med hvilken
införseln skett; samt

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen
kan finna skäligt föreskrifva.

Varfs- eller verkstadsinnehafvare, som önskar anstånd med erläggande
af tullafgiften för materialier och skeppsförnödenheter,
som i detta moment afses, till dess frågan, huru vida befrielse från
afgiften må njutas, blifvit afgjord, kan, efter hos generaltullstyrelsen
derom gjord anhållan, erhålla sådant anstånd, om han för samma
afgift ställer säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande
; skolande angående tullverkets rätt att efter utgången af den
tid, för hvilken anstånd med tullafgiftens erläggande beviljats, af
sådan säkerhet göra sig betäckt för belöpande tullafgift i tillämpliga
delar gälla de i § 31 tullstadgan meddelade föreskrifter.

2. De skeppsförnödenter, hvarmed ett svenskt från utrikes ort
återvändande furtyg under resan blifvit försedt, äro icke underkastade
tull, så länge de förblifva i samma fartygs bruk.»

Jag ber få tillägga, att detta förslag har ungefär samma lydelse,
som den nu gällande paragrafen i tulltaxeunderrättelserna,
och att det stycke i samma paragraf, som Första Kammaren beslutat
utesluta, är samma stycke, som Riksdagen förra året beslöt

Tisdagen den 17 Maj. 61

införa i paragrafen och hvars bestämmelser icke varit tillämpade
förr än från den 1 januari innevarande år. Kongl. Maj:t har emellertid
icke desto mindre ansett sig kunna redan den 13 i samma
månad framlägga ett förslag derom, att dessa bestämmelser skulle
strykas på grund af erfarenhet, som Kongl. Maj:t omöjligen kunnat
vinna under denna korta tid.

Det är med anledning häraf, som Andra Kammarens ledamöter
i utskottet velat hemställa om bifall till paragrafens lydelse i det
skick, som jag nu tagit mig friheten att uppläsa.

Jag hemställer om proposition på detta mitt förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Jag vet knappast, om kammaren
varit i tillfälle att bilda sig en uppfattning om hvad den
siste talaren föreslog, ty för min del kunde jag icke höra hvad
han läste upp. Derför vill jag anhålla, att kammaren måtte få
höra förslaget en gång till, så att man må kunna närmare bedöma
detsamma. Mig vill det emellertid tyckas, att, då utskottet varit
af den åsigt, att denna punkt borde utgå, man borde söka undvika
ett sådant beslut, som kan föranleda till ny gemensam votering.
På grund häraf ber jag få höra förslaget en gång till, så att man
kan sedan bedöma, hvad beslut kammaren bör fatta.

Herr Johansson i Noraskog: Jag ber fä erinra, att det förslag,
jag tagit mig friheten framställa och yrka proposition på, är
lika lydande med det af Kongl. Maj:t framlagda, endast med den
skilnad, att stycket, som står öfverst på sid. 3 i det föreliggande
betänkandet och börjar med orden: »varfs- eller verkstadsinnehafvare»
och slutar med orden »meddelade föreskrifter», skulle, enligt
mitt förslag, fortfarande qvarstå och paragrafen förblifva sådan
den lyder i nu gällande tulltaxeunderrättelser. Första Kammaren
deremot har beslutit, att detta stycke skulle utgå, men utskottsledamöterna
från Andra Kammaren voro och äro fortfarande af den
mening, att det skulle qvarstå. Om detta stycke gäller, såsom jag
förut sagt, att fastän detsamma icke kunnat tillämpas längre än
sedan 1 januari innevarande år, Kongl. Maj:t, redan den 13 januari,
fann sig oförhindrad att förklara, att det icke vore tillämpligt.
Men på en så kort tid kan man väl icke säga, att det ens hunnit
tillämpas. För vår del ansågo vi, att detta stycke var af så pass
stor vigt för alla varfs- eller verkstadsegare, att det borde få qvarstå,
till dess man finge se, om det kunde göra den nytta man från
början förestält sig. Någon skada kan stadgandet åtminstone icke
göra. Jag vidhåller således mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren det af
herr Johansson framställa förslag till beslut i ämnet.

N:o 45.

Angående
ändrad lydelse
af § 8
i tulltaxeunderrättelserna.

(Forts.)

N:ö 45.

Tisdagen den 17 Maj.

§ 12.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 16,
angående stämpelafgiften.

Punkten 1.

Lades till bandlingarne.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

§ 13.

Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets
memorial n:o 18, i anledning af återremiss af 58:de och 122:dra
punkterna i bevillningsutskottets betänkande, n:o 9, angående tullbevillningen.

§ 14-

Angående
ny lönestat
för tjenstepersonalen

vid Tumba
bruk.

Till'' behandling företogs vidare bankoutskottets memorial, n:o
17, angående ny aflöningsstat för tjensteman och vaktmästare vid
Tumba bruk.

I detta memorial hemstälde utskottet: att följande nya stat
för Tumba bruks tjensteman och vaktmästare måtte, med tillämpning
från och med nästa års början, fastställas, nemligen:

Förvaltaren: lön .................................... kr. 3,000: —

tjenstgöringspenningar ................ » 1,000: — 4 000: _

20 famnar ved samt

trädgårdar, innehållande 49,37 ar,
åkerjord, » 1,45 hektar.

Bokhållaren: lön.................. kr. 1,500: —

tjenstgöringspenningar .................. » 700: — pr 2 200- _

12 famnar ved samt

trädgård, innehållande 9,71 ar,
åkerjord, : » 7,09 »

Kontor sbiträde åt förvaltaren, högst......................... » 1,000: —

Verkmästaren: lön................................. kr. 2,000: —

tjenstgöringspenningar ................. » 800: — » 2 800: _

16 famnar ved samt

trädgård, innehållande 23,14 ar,
åkerjord, » 13,88 »

Transport kr. 10,000: —

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

Transport

Pappersmästaren: lön .......................... kr. 1,400: —

tjenstgöringspenningar .................. » 600: —

12 famnar ved samt
trädgård, innehållande 11,187 ar,
åkerjord, » 16,97 »

Skolläraren: lön ....................................... kr. 500: —

tjenstgöringspenningar .................... » 150: —

arfvode för söndagsskolan ............... » 150: —

personligt arfvode.............................. » 200: —

8 famnar ved.

Läkaren: arfvode......................................................

Summa kr. 13,900: —,

hvartill kommer:

Vaktmästaren med aflöning och öfriga förmåner i enlighet med
för vaktmästarne vid hufvudkontoret gällande bestämmelser.

Anmärkning: Yeden skall bestå af blandad tall och gran.
Efter föredragning häraf anförde:

Herr Månsson: Då jag af sjukdom varit hindrad att deltaga
i detta ärendes behandling inom utskottet, har jag velat tillkännagifva
detta, hufvudsakligen derför att jag anser, att utskottet varit
för frikostigt vid uppgörande af denna lönestat för tjenstemännen
vid Tumba. Såsom herrarne finna af betänkandet, hafva dessa
tjensteman nu en del af lönen in natura. Dessa naturaprestationer
hafva vid regleringen blifvit beräknade efter deras värde under
år 1891, och närmare bestämdt efter de pris, som betalades
under månaderna november och december. Det är allmänt bekant,
att prisen då voro ovanligt höga, rent af exceptionelt höga kan
man säga, då rågen stod till 19 kronor per 100 kilogram, Evilket
gör 23 kronor per fast tunna. Det är pris, som man eljest aldrig
Eör talas om, och som icke på många år förekommit. Emellertid
hafva dessa pris lagts till» grund för regleringen af lönerna. Det
har gjort, att, då den summa, som sålunda uppstått såsom motsvarande
naturaprestationerna, lagts till den kontanta aflöningen,
det blifvit en ganska ansenlig löneförbättring. För förvaltaren har
den uppgått till nära 200 kronor. Men hvarken i fullmägtiges
framställning eller i utskottets betänkande finnes någon sådan löneförhöjning
motiverad. Jag kan icke för min del inse, att man bör
på det sättet reglera lönerna, när det icke alls varit fråga om att
göra någon sådan betydlig löneförbättring. Jag har velat säga
detta till den kraft och verkan det hafva kan och för att tillkännagifva,
att jag icke varit med derom. Det beror nu på kammaren,
om den vill på det sättet höja lönerna. Man bör derjemte
komma i håg, att förvaltaren och öfriga tjensteman hafva utom de
löner, som här äro föreslagna och som för förvaltaren utgör 4,000

kr. 10,000: —

» 2,000: -

» 1,000: —

» 900: -

Angående
ny lönestat
för tjenstepersonalen

vid Tumba
bruk.
(Forts.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
ny länsstat
för tjenstepersonalen

vid Tumba
bruk.
(Forts.)

kronor, äfven förmånen af ved, trädgård och fri hostad. Det är
således ganska respektabla löner. Då jag, som sagdt, icke finner
detta sätt att reglera lönerna lämpligt, skall jag be att tills vidare
få yrka afslag.

Herr Gumselius: Såsom herrarne finna, är detta betänkande
icke åtföljdt af någon reservation. Det är ju möjligt att det hade
varit det, om den förre ärade talaren icke varit hindrad att närvara
i utskottet. Men det är också möjligt, att det äfven i det
fallet icke hade blifvit åtföljdt af någon reservation; ty den ärade
talaren hade måhända inom utskottet fått sådana upplysningar, att
han förenat sig med utskottets öfriga ledamöter. Han har nu gjort
anmärkning mot prisen på de naturaförmåner, som hittills funnits
och som nu skulle såsom olämpliga skaffas bort, och af hvilken
anledning just fullmägtige gjort sin framställning.

Han sade, att dessa naturaförmåner, som äro upptagna å sidd.
2 och 3 i betänkandet, äro beräknade efter sista årets pris. Samma
uppfattning uttalades verkligen också inom utskottet af någon
annan ledamot, men det upplystes dervid, att beräkningen var gjord
efter de tio sista årens medelpris, ehuru dessa pris stälde sig något
högre än under de närmast föregående åren, derför att det sista
året var medtaget. Men något som gör denna uppgift sannolik,
i fall någon skulle draga den i tvifvelsmål, är uppgiften på sid. 3,
i betänkandet, att kostnaderna för dessa naturaprestationer komma,
enligt inköpsprisen för innevarande år, att ökas med 334 kronor
64 öre. Det blir således för det löpande året högre pris än hvad
som är upptaget i beräkningen. Lägger jag till lönestaten dessa
334 kronor 64 öre, är det, såsom utskottet säger, 14,414 kronor 12
öre hvartill lönestaten skulle för närvarande uppgå, om man beräknade
naturaförmånerna evalverade i penningar. Icke är det
meningen att låta det fortgå på det sättet, utan nu är det fråga
om en lönereglering, som skulle uppgå till 13,900 kronor, utom de
få qvarstående icke evalverade naturaförmånerna, om man undantager
en vaktmästare, som i löneväg har 818 kronor 2 öre. Lägger
jag till dessa 818 kronor, får jag ungefär 14,700 kronor, som
hela lönestaten skulle utgöra, under det att den i år utgår med
14,414 kronor. Det är således med hänsyn till lönestaten för
Tumba endast en differens på 300 kronor. Flertalet inom bankoutskottet
hyllade den uppfattning, att när fullmägtige kommit in
med förslag till aflöningsstat och skilnaden icke är större än ett
par hundra kronor, man icke borde göra någon ändring i fullmägtiges
förslag. Det har ganska noga nagelfarits i utskottet, och der
fans en och annan sparsam man, som försökte pruta, men resultatet
blef, att vi alla blefvo ense och hade no g blifvit det, äfven
om herr Månsson varit närvarande.

Herr Sjö: Inom utskottet har jag gjort eu beräkning, att naturaprestationerna,
som förvaltaren vid Tumba årligen fått uppbära,
enligt de pris, som i år gält på torgen här i staden, uppgått till
100 kronor mera, än bankofullmägtige upptagit dem till. Men

Tisdagen den 17 Maj.

så beräknade jag, att efter 10-årigt medelmarkegångspris värdet af
naturaprestationerna skulle hafva uppgått till ungefär 300 kronor
mindre än det värde, som nu åsatts dem. Under sådana förhållanden
gjorde jag inom utskottet en hemställan derom, att vi skulle
beräkna värdet å naturaförmånerna efter medelmarkegångspriset,
evalvera dem. i penningar så, som deputeraden för Tumba inom
hankofullmägtige föreslagit. Men då mitt förslag ej vann gehör
inom utskottet och då tillika upplystes mig, att, då man lagt till
grund för beräkningen hvad naturaprestationerna, enligt de sista
10 årens räkenskaper visade, hafva kostat bruket i inköp, lät jag, då
skilnaden i värde icke skulle bestiga sig till mer än en obetydlighet,
omkring 300 kronor på det hela, min mening falla, och förslaget
framkom i det skick, som det nu här föreligger. Jag har
icke reserverat mig, oaktadt, som sagdt, jag var af olika mening
med utskottets öfrige ledamöter.

Jag har endast velat tillkännagifva detta.

Herr Persson i Stallerhult: Den nu föreslagna löneregleringen
för tjensteman och vaktmästare vid Tumba bruk har föranledts
hufvudsakligen derutaf, att den nuvarande lönen till en stor del
utgår i naturaprestationer. Jag för min del vill visst icke bestrida
det kontanta aflöningssättets företräde, såsom varande mera rätt
och billigt. Jag vill derför icke motsätta mig den föreslagna löneregleringen.
Jag har begärt ordet allenast för att påpeka åtskilliga
oegentligheter i den föreslagna staten, som icke tilltala mig, och
jag skall be att få instämma i det slut, hvartill herr Ivar Månsson
kommit, då han framstält yrkande om afslag. Då eu lön skall
regleras, som utgår i naturaprestationer, tycker jag verkligen, att
det är skäl att taga steget fullt ut och låta lönen helt och hållet
utgå i penningar med undantag af bostadsförmån, så att man får
fullt klart, för sig lönens verkliga belopp. Jag tänker särskildt
härpå, då jag besinnar, att, om man här också förvandlat åtskilliga
naturaprestationer till kontanta belopp, man ändå på samma gång
föreslagit att aflöna med åkerstycken. Såsom man finner af betänkandet,
föreslås åt förvaltaren tre tunnland åkerjord. Förvaltaren,
som har till uppgift att sköta om äfven jordbruket vid Tumba,
drifver vid sidan eget jordbruk på Tumba bruks område. Detta
är icke fullt lämpligt. Och så är det med nästan alla tjenstemännen
vid bruket, att större eller mindre åkerareal skall ingå i
deras löner. Då nu lönereglering skulle åvägabringas, borde man
enligt mitt förmenande hafva fråntagit dem åkerstyckena och tilllagt
dorn kontanter till högre belopp, om så erfordrats.

Vidare har jag en annan erinran att göra. På första sidan af
betänkandet heter det, att fullmägtige uppgjort »förslag till ny stat,
hvaruti, förutom bostäder, ej andra naturaförmåner ingå än ved
samt trädgård och potatisland». När man sedan kommer till den
föreslagna staten, nämnes der icke ett enda ord om fria bostäder.
Det är icke osannolikt, att tvister i en framtid komma att uppstå
i detta hänseende, om icke någon ändring derutinnan vidtages. I
punkten 8 af bankoutskottets memorial n:o 18, hvilket ännu icke

Andra Kammarens Prot. \892. N:o 45. £>

N:o 45.

Angående
ny lönestat
för tjenstepersonateii

vid Tumba
bruk.
(Forts.)

N:o 45.

fi6

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
ny lönestat
för tjenstepersonalen

vid Tumba
bruk.

(Torta.)

är föredraget, hemställes om ändring af bankoreglementet så, att
§ 94 mom. 1 skulle komma att lyda: »Tumba bruks tjensteman
och vaktmästare tillkommande löne- och öfriga förmåner äro bestämda
i särskild af Riksdagen faststäld aflöningsstat». I denna
paragraf afses naturligtvis den aflöningsstat, som nu här föredragits;
men i denna stat nämnes icke ett ord om fria bostäder. Mig
förefaller det, som om glömska här förelåge; men kanske det ansetts
obehöfligt och onödigt, att det vid löneregleringen talas om
fria bostäder. Emellertid har jag tagit kännedom om löneregleringar,
som upprättats för andra tjensteman, hvilka hafva fria bostäder,
och i dem alla har det talats om dessa fria bostäder.

Hvad sedan beträffar ett annat aflöningsförhållande — att
vissa famnar ved om året anvisats åt brukets tjensteman — så
kan man fråga, huru stora famnarne skola vara. Det mått, som
nu gäller, är väl icke famn, utan något annat. För att förtydliga
utskottets förslag har man tillagt en anmärkning derom, att den
ved, som levereras, »skall bestå af blandad tall och gran». Man
skulle hafva kunnat förmoda, att man af denna anmärkning äfven
skulle få reda på, huru många kubikmeter hvarje famn skulle
innehålla, så att någon ovisshet derom icke behöfde råda.

Jag skall icke tillåta mig att göra något annat yrkande än
det, som redan framstälts af herr Ivar Månsson, nemligen yrkande
på afslag; men min afsigt var ursprungligen att yrka återremiss,
för att utskottet skulle få taga i betraktande de anmärkningar jag
framstält.

Herr Persson i Vadensjö: Herr talman, mine herrar! Det
är fullt riktigt hvad herr Grumselius yttrade. Den meningen gjorde
sig gällande inom utskottet, att man i sitt förslag skulle gå bankofullmägtige
till mötes. Att dessa löner hafva höjts något vid
regleringen, står i öfverensstämmelse med hvad som vanligen inträffar
vid dylika regleringar. — Hvad nu beträffar denna förvaltare,
så har han varit vid bruket i många år; och man måste taga
hänsyn till, att han tjenat vid ett bruk, hvilket lemnat så stor
behållning som Tumba. Det är icke ovanligt, att en förvaltare,
som är i tjenst hos enskild person, efter några års tjenstgöring
får förhöjning i lön. Hvad beträffar den anmärkning, som herr
Persson i Stallerhult gjorde, om att förvaltaren hade eget jordbruk
vid sidan af brukets, kan jag icke förstå, att man kan anse detta
förhållande vara så farligt. Om en enskild person på sin egendom
har en förvaltare, hvilken sköter sig väl, icke fruktar han att åt
förvaltaren upplåta ett mindre jordområde till eget bruk. Icke är
väl åkerbruket så förfärligt högt uppdrifvet eller jorden så dyr,
att en liten trädgårdstäppa på ett par tunnland icke skulle kunna
upplåtas, utan att det inverkar så mycket. Om man i likhet med
den siste ärade talaren vill anse, att man icke bör upplåta så
mycket som en liten kåltäppa åt en brukets tjensteman, då är det
allt svårt att få dugande män till platserna vid bruket. Det var
cirka 60,000 kronor, som detta bruk lemnade i nettovinst sista
året. Under sådana förhållanden må väl ingen förvåna sig öfver,

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

att utskottet gått in på bankofullmägtiges förslag, så att vid denna
reglering tjenstemännens löner skulle blifva något förböjda. Om
man också betänker, att spanmålen nu är dyrare än för några år
sedan, blir denna förböjning i sjelfva verket icke så betydlig. —
Hvad sedan beträffar den anmärkningen, att utskottet icke angifvit,
huru stora de i lönestaten omnämnda vedfamnarne äro, så är den
af noll eller intet värde; ty tjenstemännen hafva i sina kontrakt
bestämdt, att de skola erhålla så och så många famnar ved. Här
är icke fråga om något köp, utan allenast om att uppfylla några
kontraktsbestämmelser, hvarigenom tjenstemännen helt privat fått
sig tillförsäkrade så och så många famnar ved. Och utskottet har
rätt i sin uppfattning, att vedfrågan spelar i och för sig ingen roll.
Ty veden blir icke så dyr; den lär lemnas från brukets eget förråd.
Men i alla fall: då bestämmelser om veden ingå i tjenstemännens
kontrakt, hade utskottet icke att derom afgifva något yttrande.
Något sådant ifrågasattes icke heller på något sätt af bankofullmägtige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr friherre Fock: Jag är så förekommen af den föregående
talaren, att jag har nästan ingenting att tillägga. Jag kan försäkra,
att bankofullmägtige hafva gjort sig ganska mycken möda
med att jemka i hop denna stat på ett både sparsamt och ändamålsenligt
sätt; och fullmägtige kunna icke annat än vara utskottet
tacksamme för utskottets tillmötesgående i denna fråga.

Det finnes nu flere arbetare på Tumba, som hafva fria bostäder.
Till dessa bostäder höra en trädgårdstäppa, ett potatisland
och dylikt. Detta kan ju vara i många hänseenden fördelaktigt.

Förvaltaren har en trädgård, som består af några land för
potatis, kål eller något sådant, och det kan väl ej anses anmärkningsvärd!
Hvad beträffar förvaltaren i öfrigt, så äro hans aflöningsvilkor
icke höga, utan tvärt om låga, och jag vädjar till dem
af herrarne, som hafva någon erfarenhet om förhållanden vid fabriker
och tekniska verk, om man, då man lyckas få en förvaltare
som duger till något, icke får betala honom på helt annat sätt än
tjensteman i allmänhet.

Hvad beträffar anmärkningen i afseende å veden, så har den
föregående talaren redan förut svarat derpå. Hvad jag emellertid
egentligen ville säga är det att, såsom herrarne finna, slutresultatet
af den nu föreslagna aflöningsstaten är högst obetydligt skiljaktig
från den nu gällande; skilnaden belöper sig endast till några
hundra kronor. Under sådana förhållanden hemställer jag till
herrarne, då bankoutskottet varit enigt och likaså äfven bankofullmägtige,
om det verkligen kan vara skäl, att Andra Kammaren
ställer till en gemensam votering beträffande denna fråga. Det
är, bland annat, från den synpunkten, som jag anhåller att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Stjernspetz: Herr talman, mine herrar! Jag vill endast,
såsom ett tillägg till hvad den föregående ärade talaren

Angående
ny lönestat
för tjenstepersonalen

vid Tumba
bruk.

(Forts.)

N:o 15.

Tiadagen den 17 Maj

Angående nämnde, säga, att med afseende å förvaltare- och bokhållarelöner

förtjuste- vid Våra jernbruk med betydligt mindre rörelse än vid ifråga personalen

varan(le bruk det är högst sällsynt, om man lyckas få ned lönerna
vid Tumba till de belopp, som bär äro föreslagna. Jag kan bestämdt försäkra

bruk. herrarne, att så är förhållandet, och under sådana omständigheter

(Torta.) tror jag, att det icke vore Riksdagen värdigt att söka pruta på de
nu föreslagna aflöningsbeloppen. På många andra ställen ingå uti
aflöningen fri vedbrand och fri skjuts, om tjenstemännen skola
företaga resor, så att jag kan påstå, att den föreslagna aflöningen
är moderat. På grund häraf anhåller jag att få instämma uti yrkandet
om bifall till det föreliggande förslaget.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

t Slutligen föredrogs bankoutskottets utlåtande n:o 18, i fråga
om ändringar i. gällande reglemente för riksbanken, äfvensom i
aflöningsstaten för samma bank.

Punkterna 1—3.

Biföllos.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.
Punkterna 5—9.

Biföllos.

Angående
ny lönestat
för vaktbetjeningen

vid

Riksbankens

hufvud kontor.

I punkten 10 bemstälde utskottet:

att den del af staten vid bufvudkontoret, som rör vaktbetje
ningen, måtte erhålla följande lydelse:

Nuvarande lydelse:

öfvervaktmästaren och brandmästaren,
lön..... kr. 1,400: —

tjenstgöringspenningar 600: —
jemte fria husrum och vedbrand;
vaktmästarne, hvarje,

lön........... kr. 700: —

tjenstgöringspenningar
» 100: — gQQ. _

Föreslagen lydelse:

»Öfvervaktmästaren---(oför ändradt)--vedbrand; vaktmästarne,

hvarje,

lön......... kr. 700: —

tjenstgöringspenningar
... 300: — 1000'' —

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

Nuvarande lydelse:

hvilka belopp efter fem års ordinarie
tjenst och derunder ådagalagdt
välförhållande kunna
höjas till:

lön....... kr. 800: —

tjenstgörings penningar

200: -- ^ qqq. _

och efter tio års ordinarie tjenst
under fortsatt välförhållande
till sammanlagdt kr. 1,200: —
nemligen

lön .... kr. 800: —
tjenstgörings penningar

400: — ^ gOQ- _

Föreslagen lydelse:

hvilka belopp efter fem års ordinarie
tjenst och derunder ådagalagdt
välförhållandedsunna
höjas till sammanlagdt 1,200
kronor, nemligen

lön......... kr. 800: —

och tjenstgörings penningar

400: — ^ goo- _

samt efter 10 års ordinarie tjenst
under fortsatt välförhållande
kunna ytterligare höjas till
sammanlagdt kronor 1,400 nemligen lön.

........ kr. 900: —

och tjenstgöringspenningar
500: — ^ ^qq. _

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Sjö, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu anförde: _ Såsom herrarne torde finna af betänkandet, har
jag reserverat mig mot det föreliggande förslaget, och jag skall
derför anhålla att få angifva mina skäl till denna reservation.

Under förlidet års riksdag inkommo samtliga vaktmästare vid
så väl hufvud- som afdelningskontoren af riksbanken med begäran
om löneförbättring. Bankoutskottet tog deras ansökning och anspråk
i betraktande och fann då, att vaktmästarne vid hufvudkontoret
hade ganska god aflöning. Så har öfvervaktmästaren vid
hufvudkontoret 2,000 kronor jemte vedbrand och husrum. De öfrige
vaktmästarne hafva efter tio års tjenstgöring 1,200 kronor
jemte ersättning för tillsyn öfver brandväsendet i bankens hus,
75 å 100 kronor, eller tillsammans omkring 1,300 kronor. Deremot
hade vaktmästarne vid de flesta afdelningskontoren 400 kronor och
vid de två större något mera

Detta gjorde, att utskottet tillstyrkte Riksdagen besluta en löneförbättring
åt vaktmästarne vid afdelningskontoren, så att vaktmästaren
vid Götpborgs-kontoret derigenom fick en löneförbättring,
så att hans aflöning nu stiger till 625 kronor, uti Malmö till 600
kronor och vid de öfriga till 500 kronor, eller för de senare, lön
400 kronor och tjenstgöringspenningar 100 kronor.

Detta gjorde äfven att i fjol, som jag allt för väl minnes, icke
någon röst höjdes för att vaktmästarne vid hufvudkontoret skulle
erhålla en högre aflöning, utan denna deras begäran afslogs, men
deremot beslöt Riksdagen på tillstyrkan af bankoutskottet en löneförbättring
åt vaktmästarne vid afdelningskontoren.

Nu har enligt min uppfattning sedan den tiden icke något
förhållande iutränat, som i år mera än i fjol gör en sådan löne -

Ångående
ny lönestat
för vaktbetjeningen

vid

Riksbankens

hufoud kontor.

(Forts.)

N:o 45.

Angående
ny lönestat
för vaktbetjeningen

vid

Uiksbankens

hufvud kontor.

(Forts.)

Tisdagen den 17 Maj.

förbättring af behofvet påkallad. Då dertill kommer, att vaktmästarne
vid hufvudkontoret, hvilka icke äro mindre än 22 stycken,
förutom extra ordinarie, kunna förskaffa sig inkomster under eftermiddagarne
och på qvällarne genom tillfälliga, extra bestyr, men
deremot vid afdelningskontoren, der det icke finnes mer än en
vaktmästare vid hvarje kontor, sådana extra inkomster icke kunna
erhållas, så skulle ju, om Riksdagen bifölle det föreliggande förslaget,
händelsen blifva den, att öfvervaktmästaren vid hufvudkontoret
skulle få ungefär tre gånger så hög aflöning som de högst
aflönade vid afdelningskontoret och liknande förhållande skulle
blifva med öfrige vaktmästare.

Detta har förefallit mig vara alltför oegentligt och jag anser
att, om den nu föreslagna staten skulle bifallas, alltför stora orättvisor
blefvo begångua mot vaktmästarne vid afdelningskontoren.
Jag har derför ej kunnat annat än afgifva min reservation mot
utskottets förslag. Må det sedermera stå kammaren fritt att besluta
huru den behagar; jag skall icke upptaga det illa, huru det
än går.

Jag har af statistiska uppgifter inhemtat, huru vaktmästare
vid andra verk och inrättningar äro aflönade; så t. ex. har kammarvaktmästaren
i tullverket efte.r 10 års tjenstgöring en aflöning å
950 kronor, en vaktmästare i civilstatens pensionsinrättning likaledes
efter tio års tjenstgöring 1,000 kronor, vid telegrafverket 600
kronor och fri bostad samt i posten efter 10 års tjenstgöring 1,000
kronor jemte beklädnad och så vidare. Skulle man nu, såsom
sagdt, bifalla hvad som är af utskottet föreslaget, kan man vara
förvissad om att dessa vaktmästare, som hafva så mycket lägre
löner, helt säkert en annan riksdag skulle komma och begära löneförbättringar,
hvilket ju vore fullt berättigadt och intet att förundra
sig öfver.

Jag hade äfven, såsom jag föreslog inom utskottet, tänkt, att,
om det vore af behofvet påkalladt, att dessa vaktmästare vid hufvudkontoret
finge en högre aflöning, man då samtidigt skulle framkomma
med förslag om att en del vaktmästaresysslor indrogos, ty
det kan ju icke vara rimligt, att det skall finnas 22 stycken ordinarie
vaktmästare och dessutom en del extra ordinarie. Den, som
kommer upp i banken, kan sjelf se, att många sitta der sysslolösa;
och det är helt andra förhållanden nu än förr, sedan man fått
telefon att betjena sig med.

Det skall mycket lätt kunna rangeras, hvad. angår indragning
af en del vaktmästaresysslor, då riksbanken får en tidsenlig och
ändamålsenlig lokal, hvilken ju redan är besluten att uppföras, och
det torde derför vara skäl att afslå det förslag om lönereglering,
som utskottet på förslag af bankofullmäktige nu framlagt.

Då detta är min uppfattning om saken, och jag dessutom tror,
att det icke ligger någon fara uti att icke nu bevilja den föreslagna
löneförbättringen, så skall jag taga mig friheten att yrka
afslag å den föreslagna aflöningsstaten under förhoppning om att,
för den händelse den nu begärda löneförbättringen är af behofvet

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

påkallad, man då samtidigt måtte framkomma med förslag om indragning
af en del onödiga vaktmästaresysslor. .

Herrar Nilsson i Käggla och Andersson i Löfhult förenade sig
med herr Sjö.

Herr Grumselius yttrade: Herr talman! Uti ett vill jag gifva
den föregående talaren rätt, nemligen att 22 är en hög siffra för
antalet vaktmästare, och inom bankutskottet togo vi också i öfvervägande,
huruvida icke en framställning om minskning af detta
antal borde göras. Men låtom oss likväl vara rättvisa så till vida,
att vi erinra oss, hvad som också är anfördt i utskottets utlåtande,
att, af dessa 22 tre vaktmästare äro uteslutande sysselsatta med
att sortera och räkna skiljemynt; dem få vi således draga ifrån.
Vidare äro tre anstälda på norr, hvilka äro alldeles nödvändiga
att hafva der, så länge detta afdeiningskontor der finnes. Dem få
vi således icke heller taga med i beräkningen. För öfrigt är
riksbankshuset så vidlyftigt inrättadt och lokalerna så spridda,
att det under nuvarande förhållanden fordras ett större antal vaktmästare,
än det skulle göra om lokalerna vore annorlunda anordnade.
Det har varit mycket starkt fråga om, att vi skulle i vårt betänkande
sätta in en hemställan derom, att de vaktmästare, som
hädanefter vid blifvande ledigheter tillsättas, måtte inom den gräns,
som betingas af behofvet, tillsättas på förordnande. Eu sådan
hemställan kom visserligen icke till stånd direkt såsom utskottsbeslut;
men jag tror, att de flesta utskottsledamöterna hade den
mening, att det vore lämpligt att sålunda tillsätta riksbankens
vaktmästare på förordnande. Då jag nu ser en af bankofullmägtige
här närvarande, vill jag derför uttala den förhoppning, att en
minskning i vaktmästarnes antal, hvilken efter mitt förmenande
framdeles kan vara ganska lämpligt att åvägabringa, må inträda,
då vi få en ny banklokal. Jag är, som sagdt, med om detta.

Men sedan kan jag icke vara med den föregående talaren
längre. Samtlige utskottets ledamöter, med undantag af herr Sjö
och den som med honom instämde, ansågo sig böra taga detta
förslag. Herr Sjö nämnde först, att öfvervaktmästaren hade temligen
hög aflöning. Någon höjning är icke heller nu föreslagen
för honom, så att honom tror jag vi kunna lemna alldeles ur räkningen.
Hvad sedan beträffar vaktmästarne i landsorten — de
finge 100 kronor hvar i fjol — så lefva de under andra förhållanden
än vaktmästarne vid hufvudkontoret. De ha fri bostad i
allmänhet, och lefnadskostnaderna äro i allmänhet lägre i landsortsstäderna
än i hufvudstaden. Här är nu fråga om att lemna någon
förhöjning i aflöningen åt vaktmästarne vid hufvudkontoret. Den
föregående talaren sade, att något nytt skäl för sådan förhöjning
icke tillkommit sedan i fjol. Jo, ett nytt skäl har tillkommit
sedan dess: bankofullmägtige hafva funnit sig föranlåtna att inkomma
med ny framställning i ämnet och å nyo begärt förhöjning
i vaktmästarnes vid hufvudkontoret löner med 200 kronor åt dem
hvar. Fullmägtige hafva lagt oss på hjertat, att vi måste aflöna

Angående
ny lönestat
för valitbetjeninqen

vid

Riksbankens

hufvud kontor.

(Korta.)

fao 45.

Angående
ny iönestat
för vaktbetjeningen

vid

MiksbanJcens

hufvud kontor.

(Forts.)

(Tisdagen den 17 Maj.

vaktmästarne i en dylik inrättning så, att de kunna deraf vara
tillfredsstälda och icke komma i allt för stark frestelse. Det är
nu nominelt fråga om en förhöjning af 200 kronor; men samtidigt
förlora de en extra inkomst af 75 ä 100 kronor, så att förhöjningen
blir i sjelfva verket 125 kronor för flertalet af dem, hvilket då
kommer att blifva en motsvarighet till de 100 kronor, som vaktmästarne
i landsorten fingo i fjol.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Hedin, Johansson från Stockholm och
Hansson i Solberga.

Herr Månsson: Det lär icke vara skäl att här göra något
yrkande på afslag eller att yrka något annat än hvad utskottet
föreslagit, ty man kan föreställa sig, att kammaren icke är benägen
att nu i sista stund medverka till en gemensam votering om saken.
Men jag får säga för min del, att jag kommer att yrka afslag.
Jag anser det vara i högsta grad orimligt, ett förslag som det
föreliggande, och ber att få instämma med reservanterna. Som
herrarne finna, få dessa vaktmästare genast en aflöning af 800
kronor; efter fem års tjenstgöring få de 1,000 kronor och efter tio
års 1,200 kronor. Nu är meningen att höja lönerna med ytterligare
200 kronor för vaktmästarne vid hufvudkontoret. Men det
är väl alldeles klart, att, om vi göra det, vi.också måste vara beredda
på att få höja lönerna åt vaktmästarne i alla andra embetsverk.
Samma berättigade anspråk kunna nemligen de komma med;
och det är gifvet, att de göra det också.

Om vi se på lönens belopp, 1,400 kronor, skola vi för öfrigt
finna, att det är ungefär hvad en skollärare i vanliga fall uppbär
i lön i hufvudstaden. Och är det rimlig aflöning för dem, som
icke hafva utgifvit ett enda öre på examen? År det rimligt att
gifva lika stor lön åt en vaktmästare som åt en folkskolelärare?
Jag kan icke se, att något afsevärdt motiv för löneförhöjning blifva
anfördt. Och jag kan således icke finna, att det är rätt att
höja lönerna i fråga.

Jag yrkar derför afslag.

Herr Olsson från Stockholm: Med den kännedom jag har i
denna sak, vill jag nämna, att jag tror knappt, att det finnes någon
bank i Stockholm, som lönar sina vaktmästare så dåligt som riksbanken
gör. Af hvad herr Sjö anfört synes mig, som om han
vill »sila mygg och svälja kameler». Då det gäller stora summor,
är han med på att bevilja dem, utan att i ringaste mån sätta sig
deremot. Men då det gäller de mindre bemedlade, dem, som hä
låg aflöning och verkligen hafva behof af en liten förhöjning i
lön, då är han rakt tvärt emot.

Herr friherre Fock: Jag skall icke upptaga kammarens tid
mer än ett par ögonblick. Jag kan icke vara alldeles tyst, då det
gäller de små, de svagast aflönade i samhället; då vill äfven jag

Tisdagen den 17 Maj.

N:o 45.

yttra ett ord i frågan. Jag påstår i likhet med den föregående
talaren, att inom de flesta bankinrättningar i hufvudstaden vaktmästarne
äro bättre aflönade än i riksbanken. Och det är af icke
så liten vigt, att dessa äro någorlunda anständigt aflönade. Man
skall komma ihåg, att dessa karlar gå ofta med händerna fulla
med penningar, med bankens penningar, som de fått i uppdrag att
inkassera m. m. De gå i banklokalerna ibland högar af penningar,
mine herrar! Det går icke an att låta dem gå med allt för tomma
egna fickor och kanske på samma gång tomma magar.

Man har sagt, att de äro så många. Men det kommer sig
deraf, att bankens lokaler äro så splittrade — hankofullmägtige
veta bäst, huru det står till i det afseendet. Det måste finnas
vaktmästare på åtskilliga ställen; och mångfaldiga gånger är det,
trots det stora antalet, brist på vaktmästare, och extra ordinarie
måste tagas in till tjenstgöring.

Man har sagt, att det är icke någon egentlig skilnad mellan
riksbankens och andra embetsverks vaktmästare. Jo, det är den
skilnaden, att riksbankens vaktmästare måste »i tur göra tjenst alla
nätter i veckan. Sex vaktmästare äro i tjenst hvarje natt. Det
är en tjenstgöring, som icke andra vaktmästare hafva. De få i
stället då gå och passa upp på kalas.

Jag har intet annat yrkande att göra än på bifall till utskottets
förslag.

Herr Sjö: Jag tager till orda igen med anledning af herr
Olssons yttrande. Han sade, att man icke skulle sila kameler och
svälja mygg — nej, tvärt om var det. Han sade vidare, att man
icke skulle vara för njugg mot de små, utan gifva dem tillräcklig
aflöning. Jag får med anledning deraf säga, att det är visst icke
meningen att man skall aflöna riksbankens vaktmästare allra sämst.
Man skall vara rättvis, så långt man förstår; och om man det är,
bör man äfven se till, hvad vaktmästarne hafva i andra verk och
inrättningar, äfvensom vid afdelningskontoren, och ej ställa till
allt för stora oegentligheter i hvad rör lönevilkoren. Här nämndes
af en annan talare, att andra banker i hufvudstaden skulle bestå
sina vaktmästare större aflöning än riksbanken gör. Men så är
icke förhållandet. Jag tror mig veta detta, och det med säkerhet.
Men skulle det ändå finnas en hank, der förhållandet är sådant,
tror jag, att ‘ vaktmästarne i den banken användas icke allenast
såsom vaktmästare, utan äfven såsom skrifbiträdeu och sedelsorterare.
Vi måste äfven betänka, att, om också andra banker aflöna sina
vaktmästare bättre, de dock icke pensionera dem så som riksbanken
gör. I riksbanken hafva vaktmästarne en ganska bra pension
och äfven tillräcklig aflöning.

Med anledning häraf yrkar jag fortfarande bifall till min reservation
och afslag å utskottets betänkande.

Herr Grumaslius: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig
att göra en liten anmärkning. Yi hafva i dag haft en hel mängd
frågor före, bland annat Sassnitz-frågan. Om den frågan hafva vi

Andra Kammarens Prof. 1892. AT:o 45. G

Angående
ny lönestat
för vaktbetjeningen

vid

Riksbankens

hufvud kontor.

(Ports.)

N:o 45.

Tisdagen den 17 Maj.

Angående
ny lönestat
för vaktbetjeningen

vid

Riksbankens

hufvud kontor.

(Forts.)

diskuterat både länge och val. Sedan hafva nu två bankfrågor
föredragits. Äfven om dem har det blifvit en ganska lång diskussion.
Vi ha förut under denna riksdag vid två särskilda tillfällen,
hvardera gången rätt länge, diskuterat bankfrågor i denna kammare.
Vid nämnda båda tillfällen har det icke varit stora bankfrågor
före — de stora bankfrågorna hafva afgjorts utan diskussion!
Nej, hvardera gången har det gält 200 kronor. Det ser sålunda
ut, som om det skulle blifva en stor diskussion, så ofta det blir
fråga om 200 kronor för någon bankens angelägenhet. Men om
det gäller bankens organisation i sin helhet, då afgöres frågan
helt och hållet utan diskussion eller med på sin höjd hälften så
lång diskussion som annars. Jag vore nästan färdig att beklaga
detta förhållande.

öfverläggningen förklarades härmed slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 11—15.

Biföllos.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

n:o 2, i anledning af väckt förslag om ändring i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883; och

n:o 3, i anledning af väckta förslag dels om ändring i gällande
instruktion för Riksdagens revisorer i hvad som rörer dess
befattning med statsverket, dels om antagande af instruktion för
Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 19, i anledning af väckta motioner om införande af progressiv
beskattning; och

n:o 20, i anledning af väckt motion om införande af en progressiv
värnskatt.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 41, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1890;

Tisdagen den 17 Maj.

Jt:o 45.

n:o 62, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel;

n:o 63, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;
samt

n:o 64, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter och sedan kammaren,
på hemställan af herr talmannen, medgifvit, att utfärdadt anslag
till fortsättning kl. 7 af kammarens sammanträde finge nedtagas,
kammarens ledamöter åtskildes kl. 5,6 e. m.

In fidem
jEj. Nehrman.