1892. Andra Kammaren. N:o 41 (Riksdagens protokoll 1892:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Andra Kammaren. N:o 41.

Onsdagen den 11 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i
statsutskottets memorial n:o 61 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt
denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver de olika besluten, så
anstäldes nu sådana omröstningar enligt nedanintagna voteringspropositioner
i följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 1).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts
framställning, böjer anslaget till indelta arméns och Vermlands
fältjägarecorps’ vapenöfningar, nu 1,322,800 kronor, med 177,700
kronor till 1,500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, besluta
höja anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’
vapenöfningar, 1,322,300 kronor, med 77,700 kronor till

1,400,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 72 Ja och 151 Nej.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 41. 1

Gemensamma
omröstningar.

N:o 41. 2

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mai, n>.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 120 Ja och 19 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens _ .

röster eller................................................... 72 Ja och 151 Nej,.

sammanräkningen visar .................................... 192 Ja och 170 Nej;.

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen,
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, för beredande af ökade tillgångar till anskaffande af
förbrukningsammunition till det nya geväret m. m. höjer anslaget
till försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens,
departement med 200,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, besluta
att, för beredande af ökade tillgångar till anskaffande af förbrukningsammunition
till det nya geväret m. m., höja anslaget till
försvarsverket till lands i allmänhet eller arméförvaltningens departement
med 100,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vorefråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 58 Ja och 165 Nej..

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 117 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 58 Ja och 165 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 175 Ja och 186 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

3 N'':o 41.

Gemensamma

3:dje omröstningen: omröstningar.

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 3).

Den, som vill, att Riksdagen, enligt Kongl. Haj:ts i ämnet
gjorda framställning, med godkännande af förslaget, att sammanlagda
inqvarterings- och servisersättningen till underofficerare med
vederlikar, som för närvarande äro berättigade till dylik ersättning,
må, utan ändring af servisersättningens nuvarande belopp, bestämmas
att från och med innevarande års början utgå till underofficerare
med vederlikar vid i Stockholm förlagda, ej till Stockholms
garnison hörande regementen och corpser med 200 kronor, till dylika
tjensteman vid i Göteborg garnisonerade regementen och corpser
med 190 kronor 50 öre och till öfriga till inqvarteringsersättning
berättigade underofficerare och vederlikar med 96 kronor, höjer
anslaget till inqvarteringskostnader, nu 113,000 kronor, med 20,000
kronor till 133,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, beslutit,
att, med godkännande af förslaget, att sammanlagda inqvarterings-
och servisersättningen till underofficerare med vederlikar,
som för närvarande äro berättigade till dylik ersättning, må,
utan ändring i servisersättningens nuvarande belopp, bestämmas
att från och med innevarande års början utgå till underofficerare
med vederlikar vid i Göteborg garnisonerade regementen och
corpser med 140 kronor och till öfriga utom Stockholm och Göteborg
förlagda, till inqvarteringsersättning berättigade underofficerare
och vederlikar med 70 kronor, för år 1893 höja anslaget till inqvarteringskostnader,
nu 113,000 kronor, med 10,000 kronor till

123,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 117 Ja och 22 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 90 Ja och 133 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 207 Ja och 155 Nej;

N:o 41. i

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 4).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, för fortsättande af befästningsarbetena
vid Karlsborgs hufvudfästning och på Vaberget äfvensom till anskaffning
af pansarlavetter till de för befästningarna å sistnämnda
plats erforderliga kanoner på extra stat för år 1893 anvisar 200,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt statsutskottets hemställan,
till fortsättande af befästningsarbetena vid Karlsborgs hufvudfästning
och å Vaberget, på extra stat för år 1893 anvisat ett belopp
af 150,000 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 123 Ja och 16 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 126 Ja och 97 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 249 Ja och 113 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverenstämmelse med ja-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 5).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, för expropriation af mark och öfriga för uppförande

Onsdagen den 11 Mai, f. ™.

5 N:o 41.

af ett permanent fäste i trakten af Tingstäde å Gotland nödiga
förberedande arbeten på extra stat för år 1893 beviljar ett belopp
af 100,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har, enligt utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts
förevarande framställning icke af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringsedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 69 Ja och 155 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 83 Ja och 53 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 69 Ja och 155 Nej,

sammanräkningen visar................................... 152 Ja och 208 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 61, punkt. 6).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, till fortsättande af generalstabens topografiska
arbeten på extra stat för år 1893 anvisar ett belopp af

90,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, enligt utskottets hemställan, till
fortsättande af generalstabens topografiska arbeten på extra stat
för år 1893 anvisat ett belopp af 75,000 kronor.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 41. 6

Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

0n9dagen den 11 Maj f. m.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 103 Ja och 34 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens .

röster eller.................................................. 52 Ja och 171 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 155 Ja och 205 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Efter föredragning af herr J- Johnssons i Bollnäs i gårdagens
sammanträde aflemnade motion, n:o 199, hänvisades densamma till
behandling af statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 51.

§ 5.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o
48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående sparbanker m. m.

Sedan en af Kongl. Haj:t tillsatt komité för utarbetande af
förslag till förändrad lagstiftning för sparbanker m. m. den 27
sistlidne oktober afgifvit, jemte betänkande i ämnet, förslag till
lag angående sparbanker samt lag angående tillsyn å vissa bolag,
hvilka idka penningerörelse med sådan inlåning, som sparbank bedrifver,
samt berörda författningsförslag, deröfver öfverståthållareembetet
och samtliga länsstyrelser afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden, blifvit af högsta domstolen granskade och i anledning
af dervid framstälda anmärkningar i vissa delar undergått omarbetning,
så hade Kongl. Maj:t uti en den 11 nästlidne mars aflåten,
till lagutskottet öfverlemnad proposition, n:o 49, under åberopande
af bifogadt, i statsrådet och högsta domstolen fördt protokoll,
jemlikt 87 § regeringsformen föreslagit Riksdagen att antaga
förslag till

l:o) lag angående sparbanker, samt

2:o) lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med
folkbanker jemförliga penningeinrättningar.

Beträffande till en början det framlagda förslaget till lag angående
sparbanker, hemstälde utskottet:

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

N:o 41.

att Riksdagen, medförklarande att Kongl. Majds ifrågavarande
proposition icke kunnat oförändrad bifallas, ville för sin de! antaga
ett inom utskottet uppgjordt förslag till lag i ämnet.

I fråga om sättet för föredragningen af detta ärende liemstälde
herr talmannen, att de särskilda paragraferna i utskottets
förslag måtte få föredragas hvar efter annan samt derefter ingressen
och rubriken, men att redan vid föredragningen af § 1
öfverläggningen måtte få omfatta lagförslaget i dess helhet.

Denna hemställan bifölls; i följd hvaraf nu föredrogs § 1, så
lydande:

Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som,
utan rättighet för dess stiftare eller desses rättsinnehafvare att
tillgodonjuta andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma, har
till ändamål att af allmänheten till förräntande mottaga penningar
och genom räntans läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra
samt medlen i mån af uppsägning återbetala.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Falk: Herr talman! Det är mig icke obekant, att
bland de ledamöter utaf denna kammare, som särskildt intressera
sig för den föreliggande frågan, det gifves två partier med alldeles
motsatt uppfattning. Det ena partiet önskar helt och hållet förkasta
lagen. Det andra partiet deremot anser lagförslaget vara
af den beskaffenhet, att det bör alldeles oförändradt af kammaren
antagas. Att jag under sådana förhållanden vågar framkomma
med en mening" som ligger emellan de nu nämnda ytterligheterna,
dertill har jag anledning i den några och tjugu års verksamhet,
jag utöfvat inom en af de större sparbankerna inom riket och den
erfarenhet, jag derunder förvärfvat.

Jag kan fatta, att de finnas, som vilja helt och hållet slopa
det föreliggande lagförslaget. Jag kan fatta det, derför att de
kunna åberopa sig på den långa tid af ända till 50 år, som förflöt
närmast efter det sparbanker började inrättas i Sverige innan något
slags lagstiftning för dem infördes. De kunna åberopa sig
derpå, att denna verksamhet utan lagstiftning visade sig synnerligen
tillfredsställande samt att — hvilket icke heller torde förbises —
förvaltningen skett i allmänhet utan ersättning till dem, som dermed
haft bestyr. Hvad den andra gruppen beträffar, eller dem,
som vilja att vi skola antaga lagförslaget sådant det föreligger,
utan förändringar, har jag litet svårare att fatta, hvilka skäl de
kunna framhålla för sin åsigt, ty intet menskligt är ju fullkomligt
och man kan våga ifrågasätta, huru vida icke detta är tillämpligt
äfven på nu föreliggande förslag, huru väl utarbetadt det än må
vara.

De nu gällande lagbestämmelserna i detta ämne utgöras, såsom
vi veta utaf kongl. förordningen af den 1 oktober 1875, som
endast innehåller 12paragrafer, utaf hvilka § 7 är ändrad genom kongl.
kungörelsen af den 31 december 1880, samt vidare lagen af den 5
september 1890, som innefattar ett tillägg till den förstnämnda för -

hör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Forts.)

N:o 41. 8

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in,
(Forts.)

ordningen. Denna lagstiftning har emellertid visat sig otillräcklig,
särskilt i ett fall, nemligen i afseende på kontrollen, hvilken kontroll
under senare åren inträffade händelser visat vara af stort behof
påkallad. Konungens befallningshafvande har, såsom jag förmenar,
med allt skäl framför någon central myndighet blifvit utsedd att
utöfva denna kontroll; men lagen lägger icke i Konungens befallningshafvandes
hand någon magt, hvarigenom denna kontroll kan
bli effektiv. Konungens befallningshafvande skall visserligen en
gång om året granska hvarje inom dess län befintlig sparbanks
verksamhet, men om vid denna granskning något fel upptäckes,
som behöfver rättas, så ligger det för närvarande icke i Konungens
befallningshafvandes magt att åstadkomma någon rättelse
derutinnan. Den enda åtgärd, som Konungens befallningshafvande
kan vidtaga, är nemligen af den beskaffenhet, att den icke kommer
till användning annat än i yttersta nödfall. Följden har också
blifvit den, att de gifna föreskrifterna i många fall af vederbörande
lemnas utan afseende.

För att t. ex. kunna verkställa granskningen är det ju nödvändigt,
att sparbankens in- och utlåning finnes sammanförd i en
räkenskap, så beskaffad, att den tydligt visar ställningen, men
detta är långt ifrån förhållandet i alla sparbanker. Det gifves
till och med exempel på, att den af Konungens befallningshafvande
utsedde revisorn behöft flera dagar för att af de föreliggande siffrorna
uppgöra en så öfverskådlig tablå, att han deraf kunnat bilda
sig ett omdöme om sparbankens ställning. Sedan detta blifvit
gjordt, har han lemnat räkenskapsförare!! anvisning, huru det
skulle tillgå vid bokföringen för att få en dylik klar öfversigt.
Resultatet af allt detta har emellertid blifvit det, att, när revisorn
nästa år återkommit, har han funnit de s. k. räkenskaperna i samma
bedröfliga skick som förra gången. Äfven de enklaste åtgärder,
Konungens befallningshafvandes ombud i dylika fall begärt, ha
helt enkelt af vederbörande besvarats med “det bry vi oss icke
om“. Det är icke alldeles sällsynt, att kassaräkenskapen förekommer
på lösa lappar. Den enda af mig nyss antydda effektiva åtgärd,
Konungens befallningshafvande kan vidtaga, är den, att, när
det visar sig att sparbanks tillgångar lemna en behållning af endast
95 % af bankens skuld till insättarne, då ingripa och förbjuda sparbankens
verksamhet. Men det ligger i sakens natur, att för det
första en sådan kraftig åtgärd icke kan på lösa grunder företagas,
och för det andra torde det vara omöjligt att bedöma, när rätta
tiden är inne, så att, när Konungens befallningshafvande ingriper,
ställningen i de flesta fall är betydligt mycket sämre, än beräknats.

Genom förevarande lagförslag har Konungens befallningshafvande
tilldelats rättigheten att dels förelägga vite vid meddelandet
af föreskrifter eller förbud och dels vid svårare öfverträdelser af
lagen eller reglementet, hvilka icke blifva inom förelagd tid rättade,
bestämma, att sparbankens verksamhet skall upphöra. Härigenom
synes mig ifrågavarande mycket behöfliga kontroll bli effektiv, liksom
ock de föreslagna bestämmelserna rörande de räkenskaps -

Onsdagen den 11 Maj, f. m. 9

böcker, hvarje sparbank skall föra, måste i väsentlig mån underlätta
kontrollen.

På grund af bristande föreskrifter eller förbud i nu gällande
lag har en del sparbanker genom vexeldiskontering och kassakreditivrörelse
gått utom ramen för den verksamhet, som med sparbanker
är afsedd, och kommit in på ett område, som endast lämpar sig
för verkliga banker och bankirer. Genom den i lagförslaget intagna
bestämmelsen, att sparbanks medel icke må utlånas mot annat
fordringsbevis än skuldebref, har en dylik utvidgad verksamhet
blifvit sparbankerna förbjuden.

Till de i förslaget intagna bestämmelser, som synes mig vara
af största behof påkallade, hör äfven det stadgandet, att af sparbanks
tillgångar skall ett belopp, motsvarande minst 10 % af insättarnes
tillgodohafvande, redovisas i lätt realiserbara papper,
d. v. s. första klassens obligationer och bankdepositionsbevis.

Om lagförslagets nya bestämmelser rörande antalet stiftare,
grundfond, fixering af de s. k. hufvudmännens antal och reglering
af deras befogenhet kunde visserligen en del vara att säga, men
då dessa bestämmelser efter mitt förmenande äro af jemförelsevis
mindre vigt, vill jag icke dermed upptaga kammarens tid.

Såsom allmänt omdöme om förslaget torde kunna uttalas den
meningen, att det blifvit med synnerlig omsorg utarbetadt och
granskadt och derför i sina hufvuddrag motsvarar behofvet. Men
i vissa fall nödgas jag framställa några väsentliga anmärkningar.

Det torde vara sjelfkärt, att en lag, som skall ega tillämpning
på institutioner af så olika omfattning, som sparbankerna sins
emellan ega, icke bör upptaga detaljbestämmelser, hvilka äro af
beskaffenhet att ställa sig väsentligen olika allt efter de respektive
sparbankernas storlek och verksamhetsområde. Man får icke glömma,
att denna lag skall tillämpas så väl på Stockholms stads
sparbank med 95,000 insättare och fonder, som uppgå till nära
26,000,000 kr., som på Atlingbo pastorats sparbank på Gotland,
med 47 insättare och fonder, som icke nämnvärdt öfverstiga 6,000
kronor, jemte alla de 375 sparbanker, hvilka ligga mellan dessa båda
ytterligheter. År det antagligt, att lagens detaljbestämmelser rörande
s. k. motbok och alla dermed sammanhängande förhållanden
ens kunna så affattas, att de motsvara behofvet inom så olika
institutioner. För min del har jag all anledning att betvifla
möjligheten deraf. Komiterade hafva ock i motiveringen till § 30
sjelfve erkänt, att “i en sparbankslag böra uppenbarligen icke inflyta
andra bestämmelser än sådana, hvilka ega karakter af allmängiltighet
och sålunda afse förhållanden, som för alla sparbanker äro
likartade eller hvilka utan olägenhet kunna vinna likartad gestaltning.
Ofriga förhållanden, som för sparbankernas verksamhet ega
betydelse, bör det stå öppet för sparbankerna att sjelfva ordna,
på sätt dem bäst synes.“ Vid sådant förhållande måste det förvåna,
att sådana detaljbestämmelser som de i § 11 mom. 3, §§23,24
mom. 3, 25, 27, 28 och 29 kunnat i förslaget inflyta och vid granskningen
fått qvarstå. Dessa bestämmelser anser jag, i full öfverensstämmelse
med komiterades uttalade princip, böra ur lagen utgå.

?i:o 41.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

Nso 41. 10

Bör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Men då några af dem äro af den vigt, att det icke bör tillåtas
sparbankerna att i sina reglementen lemna dem oberörda, föreslår
jag, att rörande dessa förhållanden bestämmelser upptagas i § 30.
Detta i afseende å Kongl. Maj:ts förslag.

Om jag sedan går att granska de ändringar utskottet vidtagit,
kan jag icke medgifva, att dessa i allt utfallit till lagens fördel.
Man kan t. ex. med skäl anmärka, att den af lagutskottet företagna
förändringen af § 2 icke harmonierar med den ändring eller
uteslutning, som är af utskottet vidtagen med § 3. I § 2 har nemligen
tillagts, att Konungens befallningshafvande må, der särskilda
omständigheter dertill föranleda, medgifva, att grundfonden sättes
till lägre belopp, än det i lagen bestämda, eller tvåtusen kronor.
För min del må jag säga, att jag finner den siffran, tvåtusen kronor,
vara så måttligt tilltagen som möjligt är, då fråga är om bildande
af ny sparbank; ty under närvarande förhållanden, då i alla orter
af Sverige postsparbanken tinnes att tillgå, kan behofvet af att
bilda nya sparbanker icke vara så stort, att den mätare af intresset
för ny sparbank, som i Kongl. Maj:ts förslag är bestämd,
kan anses vara för hög. Detta synes mig, sade jag, icke stå i harmoni
med utskottets förslag till uteslutning i § 3, emedan utskottet der
har visat sig så känsligt för Konungens befällningshafvandes magt,
om jag så får utrycka mig, att, fastän det i § 2 ville gifva
Konungens befallningshafvande en ytterligare _ magt, än förslaget
innebär, vill det här fråntaga Konungens befallningshafvande rättigheten
att i ett till stadfästelse inlemnadt reglemente göra ändringar
och tillägg, som pröfvas erforderliga till betryggandet af insättarnes
rätt.

Men den väsentligaste anmärkningen mot förslaget måste jag
rigta emot det tillägg, utskottet gjort i 13 §. Jag har så mycket
mera skäl dertill, som, enligt mitt förmenande, hela det
med stadgandet af kassareserv afsedda ändamålet derigenom tillintetgjorts.
Utskottet synes hafva förbisett den väsentliga skiinaden
mellan å ena sidan lätt realiserbara värdepapper, obligationer
och bankdepositionsbevis och å andra sidan inteckningar, hvartill
kommer, att de förra äro sparbankens egendom, menj inteckningar
deremot endast lemnade till sparbanken såsom hypotek. Ty jag
kan aldrig antaga, att det kan vara utskottets mening, att respektive
sparbanker skulle inköpa inteckningar för att begagnas såsom
kassareserv. Nu förhåller det sig helt naturligt så med första
klassens inteckningar, att i regel sparbankerna mot dem lemna lån
på längsta uppsägningstid. Sparbankerna kunna således omöjligen
påräkna att inom kortare tid än sex månader få dessa inteckningar,
som skulle ligga som kassareserv, realiserade till penningar, och
det torde för eu kassareserv få anses vara väl lång tid. Deremot
veta vi mer än väl, att man kan realisera första klassens obligationer
och bankdepositionsbevis på en eller annan dag. Det torde
emellertid invändas, att den långa uppsägningstiden^af sex månader
icke är så nödvändig. Det kan gå enklare. Man går till en bankinrättning
och belånar dem. Ja, det låter ju säga sig. Men vi få
då icke förbise, att vid de tider, då sparbankerna behöfva denna

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

il N:o 41.

kassareserv, är i allmänhet penningeställningen sådan, att det er- Bär. förslag
bjuder svårigheter att hos banker eller bankirer få belåna dylika la9
papper. Detta kan jag säga af egen erfarenhet, ty den sparbank,
hvars styrelse jag tillhör, har varit utsatt för dylikt. Jag skall i (Forts.)
sammanhang dermed be att få nämna, att sparbanksinsättarnes
behållningar vexla högst betydligt, om de ock i regel och i stort
sedt stiga. I goda år ökas insättningarna, i dåliga år minskas de.

Det ena året kan det erbjuda stora svårigheter att mot nöjaktig
säkerhet och ränta placera de kapital, som inströmma; det andra
året visar det sig lika svårt att, utan ansträngande af sparbankens
låntagare — hvilka också, synes mig, äro en vigtig del af denna
institution — tillfredsställa insättares kraf att utfå sina behållningar.
Äfven ur denna synpunkt visar sig en kassareserv vara af
största behof. I alla större sparbanker torde oek en sådan reserv
redan nu finnas, men så är icke förhållandet i flertalet af de små.

Det synes mig således, att Kongl. Haj:ts förslag har väsentliga
fördelar eller rättare sagdt — att Kongl. Maj:ts förslag, i hvad
det afser att ålägga sparbankerna att skaffa sig en verklig kassareserv,
är synnerligen väl grundadt. Men blir det tillägg, utskottet
gjort, Riksdagens beslut, vill jag icke värdera den s. k. kassareserven
till någonting, ty den blir då säkerligen utan all betydelse.

Något verkligt skäl för den i öfvergångsstadgandet af utskottet
vidtagna förlängningen af tiden från fem till tio år, inom
hvilken nu befintliga sparbanker skulle ställa sig 13:de paragrafens
stadganden om kassareserv till efterrättelse, har utskottet icke anfört,
och jag vågar betvifla, att något verkligt skäl kan derför gifvas.

Mig synes åtminstone den af Kongl. Maj:t föreslagna tiden af fem
år vara så rundligt tilltagen, att den i intet hänseende kan anses
vara för liten.

Detta har jag velat yttra såsom inledning. I den män paragraferna
föredragas skall jag be att få komma till de särskilda
anmärkningar mot några af dem, som jag har att framställa.

Herr Lilienberg, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening, yttrade: Som herr talmannen behagar finna, har jag reserverat
mig mot utskottets betänkande, och mina åsigter i denna sak
gå i helt annan rigtning, än de som uttalades af den förre talaren.

Jag hyser den mening, som jag tror delas af de fleste i denna
kammare, att staten icke bör med sin reglementerande verksamhet
ingripa på ett område, der samkällsmedlemmarne hittills fått röra
sig alldeles fritt, utan att detta är absolut nödvändigt. Jag anser
ock, att det är desto mer betänkligt att låta staten på detta sätt
ingripa ju vidsträcktare det fält är, der man skall ingripa, och ett
sådant vidsträckt fält är, efter min åsigt, sparbanksväsendet.

Innan den nuvarande lagen den 1 oktober 1875 kom till, hade en
komité utarbetat förslag till lag. Detta förslag innehöll en mängd
detaljerade reglementariska föreskrifter om sparbankernas lånerörelse
o. s. v. Men när detta förslag förekom i statsrådet —
det var fråga om att proposition skulle framläggas till Riksdagen

-\'':o 41. 12

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

— yttrade dåvarande justitiestatsministern Adlercreutz, såsom jag
citerat i min reservation, att det vore af vigt “att icke genom
stränga reglementariska föreskrifter måtte undertryckas och qväfvas
det allmänna medborgerliga intresse, som kallat till lif samt på
ett i allmänhet synnerligen förtjenstfullt sätt skött och förkofrat
de många i vårt land uu befintliga sparbanksinrättningarna11. Så
tillkom den nu gällande lagen, som tillåter sparbankerna att temligen
fritt sköta sin verksamhet. Jag anser, att dessa ord, som
justitiestatsministern då yttrade, äro tillämpliga ännu. Sparbankerna
hafva i allmänhet blifvit skötta på ett förtjenstfullt sätt. Det har
till och med den komité, som utarbetat förslag till den lag, som
nu framlagts af regeringen, vitsordat. Oegentligheter hafva visserligen
inträffat på ett och annat ställe. Men jag tror, att i de fall,
der förlust för insättarne uppstått — och dessa fall äro icke många

— har detta berott på bedrägerier och förfalskningar. Jag tror,
att det är mycket svårt att skrifva en lag af den beskaffenhet, att
dylikt omöjliggöres.

Jag har i min reservation i största allmänhet och i korta
dragjemfört den gällande lagen med den, som nu föreslås till antagande.
Skilnaden är stor. I den nya lagen förekommer bland
andra en paragraf, den 21:a, som berättigar Konungens befallningshafvande
att ingripa i sparbankernas förvaltning, när Konungens
befallningshafvande anser, att en åtgärd är erforderlig för insättarnes
säkerhet. Konungens befallningshafvande kan då föreskrifva
vid vite, att sådan åtgärd skall vidtagas. Sker det icke, kan
Konungens befallningshafvande sjelf föranstalta om rättelse. Jag
anser, att genom detta stadgande och de öfriga reglementariska
bestämmelser, som förekomma i denna lag, sparbankerna blifva
allt för mycket bundna, så att jag tror, att det blir fara värdt, att
nya sparbanker icke uppstå, att en del af de hittillsvarande upphöra
med sin verksamhet — vi skola alltid komma i håg, att denna
verksamhet är alldeles frivillig — och att en del sparbanker, för
att komma ifrån de stränga reglementariska föreskrifter, som finnas,
förändra sig till sparkassor med rättighet till någon vinstutdelning
för stiftarne och deras rättsinnehafvare. I detta fall
komma de icke att sortera under sparbanslagen, utan den vida
lindrigare lagen angående folkbanker och dermed jemförliga inrättningar.
Men en sådan förändring kan hafva den ledsamma
följden, att förtroendet för dem väsentligen rubbas. Det var en
ledamot från Första Kammaren, som yttrade, att skulle denna
21:a paragraf blifva antagen, så tyckte han, att man lika gerna kunde
stryka hela lagen och skrifva en ny, bestående af endast två paragrafer.
Den skulle lyda så här: “§ 1. Hädanefter må icke några
sparbanker inrättas. — § 2. De hittills varande sparbankerna skötas
hädanefter af Kongl. Majfis befallningshafvande."

Huru ojemn, herr talman, skulle icke den kontroll blifva, som
Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle utöfva. I ena länet komme
denna myndighet att förfara strängt och noga öfver sparbankerna,
under det att motsvarande myndighet i länet näst intill kanske
läte dem sköta sig temligen fritt. Det blir i detta hänseende ingen

Onsdagen den 11 Maj, £. m. 13

enhet, hvarför min öfvertygelse är, att om man skall hafva så
stränga reglementariska föreskrifter och en så sträng kontroll, som
här afses, så är det alldeles nödvändigt att skapa en enda kontrollerande
myndighet för hela riket. Nu skall lagen afse alla
sparbanker, äfven de redan befintliga. Till följd häraf måste, om
detta förslag blefve lag, alla sparbanker omarbeta sina reglementen,
med undantag naturligtvis af dem, hvars reglementen vore
alldeles öfverensstämmande med föreskrifterna i denna lag. Jag tror
derför, att när man skall lagstifta i detta fall, borde man hafva
tagit litet mera hänsyn till de sparbanker, som redan finnas. Huru
denna lag skulle komma att verka, derpå kan jag gifva ett exempel
från en sparbank, belägen i södra Sverige — det är icke i min
hemort, det kan jag på förhand säga. Denna sparbank är inrättad
såsom ett aktiebolag och har ett gammalt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäldt reglemente. Den skulle emellertid efter
den nya bestämmelsens införande icke få fortfara såsom den gjort
under en följd af år, derför att den är inrättad såsom ett aktiebolag.
Då aktieegarne naturligtvis ville hafva någon vinstutdelning
på sina aktier, i fall bankens rörelse medgaf sådan, så måste
sparbanken antingen ändra sitt namn och kalla sig “sparkassa"
eller något dylikt samt härigenom komma under lagen om folkbanker
eller också måste den helt och hållet ändra sitt reglemente,
så att det blefve öfverensstämmande med nuvarande lagen, eller
med andra ord så att sparbanken icke blefve något aktiebolag, utan
en sådan inrättning, som lagen kallar för sparbank med hufvudmän
etc., som deri föreskrifves.

Såsom vi veta, beslöts år 1888 ett tillägg till sparbankslagen,
bestående derutinnan, att de inspektioner, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förut kunde verkställa när som helst, hädanefter
skulle företagas årligen. Så har äfven sedan skett. Jag tror
också, att mycket godt derigenom har uträttats. Rättelser hafva
nemligen på många ställen åstadkommits i de oegentligheter, som
varit för handen. Det synes mig derför, att man kunde vänta
ännu något år för att se, hvartill detta tillägg till sparbankslagen
kommer att leda, innan man vidare reglementerar på det sätt, som
här föreslagits.

På grund af hvad jag här anfört, måste jag yrka afslag å den
föreliggande paragrafen och, om detta bifalles af kammaren, kommer
jag sedermera att yrka afslag å lagen i sin helhet. — Jag
vågar icke vara med om ett sådant reglementerande, som här
föreslagits.

Häruti instämde herrar Jönsson i Gammalstorp, Amoldsson,
Pelirson i Törneryd, Nilsson i Rinkaby, Andersson i Skeende, Peterson
i Boestad och Andersson i Löfhult.

Herr Wester: Då den förste talaren icke yrkat afslag å det
föreliggande förslaget, utan endast gjort åtskilliga anmärkningar
mot särskilda stadganden i detsamma, skall jag be att med bemötande
af hans anmärkningar få vänta, tills de särskilda paragra -

N:o 41.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

N:o 41. 14

Onsdagen den 11 Haj, f. m.

Kör. förslag terna föredragas. Härigenom tror jag, att diskussionen kommer

till lag an- förkortas.

banker Deremot har den andre talaren yrkat afslag å lagen i dess

(Forts.) ’ helhet. _ ....

Någon lagstiftning angående sparbanker har icke funnits i landet
före 1875. År 1868 tillsattes visserligen en komité, som utarbetade
ett förslag, hvilket sedan framlades af regeringen vid 1871
års riksdag, efter det åtskilliga förändringar vidtagits i detsamma.
Förslaget godkändes af Första Kammaren, men föll i Andra Kammaren
med en obetydlig röstöfvervigt, hufvudsakligast emedan man
ansåg, att ett lagbindande af sparbankernas verksamhet skulle hämma
densamma. Sedan inträffade några, som man nu kallar oegentligheter,
men som jag ville kalla brottsligheter, och dessa hade till
följd, att en ganska stor sparbankskrasch inträffade. Då framlades
vid 1875 års riksdag af enskild ledamot en motion om antagande
af en sparbankslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det af regeringen framlagda förslaget i samma ämne. Denna lag
blef också af Riksdagen antagen och sedermera af Kong! Maj:t
promulgerad den 1 oktober 1875. Hen vid denna frågas behandling
inom Riksdagen inträffade det märkvärdiga förhållande— jag
har här i min hand Andra Kammarens protokoll vid nämnda riksdag
— att ingen enda röst inom kammaren höjde sig emot lagen,
på den grund att den skulle skada sparbankernas verksamhet. Hela
förhandlingen upptager endast fyra sidor i protokollet, och endast
en anmärkning gjordes dervid mot redaktionen af''7:e §:n iförslaget,
men förkastades såsom obefogad. Detta synes bevisa, att den
mening, som gälde 1871 om skadligheten af att lagstifta för sparbankerna,
helt och hållet förändrats 1875. Derefter tillkom 1888
en ändring af denna samma 7:e §, i ty att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fick skyldighet att sjelf eller genom ombud verkställa
årliga revisioner af sparbankerna. Men dervid förgäts att tillägga
Kongl. Maj:ts befallningshafvande magt att rätta de oegentligheter
och origtigheter, som kunde blifva uppdagade vid denna revision.
Detta har också haft till följd, att revisioner årligen verkstälts,
men att, om dervid något i ett eller annat hänseende befunnits
vara origtigt, Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kan föreskrifva
om rättelse af dessa origtigheter. Det har i detta fall omnämnts,
huruledes en sparbank hade sina räkenskaper i ett sådant skick,
att det var omöjligt att deraf se bankens ställning, huruledes revisorn
fick med mycket besvär göra om räkenskaperna för att kunna få
en öfverblick öfver ställningen, huruledes han gjorde anmälan derom
till Kongl. Haj:ts befallningshafvande, som hänsköt saken till banken
med anmodan, att den skulle ändra sättet för räkenskapernas
uppgörande, och huruledes banken svarade, att räkenskaperna voro
bra, och att de skulle blifva såsom de nu voro. — Många andra
fall finnas, som förtjena att här framdragas, men jag vill endast
anföra ett.

Det har upptäckts vid inspektionen af två särskilda sparbanker,
att deras styrelser, på grund deraf att gäldenärerna voro insolventa,
afskrifvit i den ena ett ganska betydligt lånebelopp, för

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

15 N:o 41.

hvilket åtskilliga af bankens styrelseledamöter stodo i borgen.
Detta anmäldes hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som dock
icke hade magt att ändra förhållandet. Jag hemställer, om det
kan vara rätt att på det sättet handhafva sparbank.

Sedermera, år 1890, har tillkommit en bestämmelse derom, att
sparbankernas styrelseledamöter icke få vara gäldenärer eller löftesmän
i sina respektive banker, utan att för lånet stälts realsäkerhet.
Detta stadgande var, jag medgifver det, ett verkligt ingrepp
uti sparbanksverksamheten och ett sådant, som med fog
kunde sägas vara betydande, ty det kunde möjligen hindra män,
hvilka annars voro färdiga att uppoffra sig för sparbankernas förvaltning,
att ingå i deras styrelse. Mot detta stadgande gjordes
också ganska skarpa anmärkningar. Jag vet särskild^ att, när
det i min hemort spordes, att ett dylikt lagförslag vore att förvänta,
der hördes från olika styrelseledamöter uttryckas en viss
tvekan om lämpligheten af och en farhåga för, att detta skulle
blifva lag. De sade nemligen: detta stadgande kommer att hindra
oss att qvarstå i sparbanken såsom styrelseledamöter, ty vi få nu
icke hjelpa våra vänner med borgen och slikt i banken. Sedan
lagen kommit till, hafva dessa personer ock sett, att deras farhåga
vore ogrundad och att lagen vore bra, derför att de derigenom
blifvit befriade från begäran om borgen och dylikt. Jag tror
också, att man nu är allmänt belåten med densamma.

Då föreliggande lagförslag är ett bland de vigtigaste, som
Riksdagen har att behandla, skall jag be, att kammaren icke ville
illa upptaga, att jag i allmänna drag lemnar en redogörelse för
de brister, som finnas i vår nuvarande lagstiftning på detta område
samt för det sätt, hvarpå man sökt afhjelpa dem i den föreslagna
lagen.

Enligt nuvarande lag hafva sparbankerna ej skyldighet att
söka fastställelse på sina respektive reglementen. Deri kunna således
intagas bestämmelser, som stå i uppenbar strid mot gällande
lag. eller åtminstone gå hardt nära öfverträdelse af lagen. Detta
kan väl icke vara i sin ordning, och att sparbankerna sjelfva finna
det, bevisas deraf, att af de 383 sparbanker, som för närvarande finnas
inom landet, hafva endast 20 underlåtit att söka fastställelse på
sina reglementen.

Dermed tyckes det mig vara klart, att de sjelfva känna behof
att söka sådan fastställelse, och dermed kan väl icke heller
påståendet, att skyldighet att begära fastställelse å reglemente
skulle vara till skada för sparbankens verksamhet, anses hålla
streck.

Vidare finnes i nuvarande lag föreskrifvet, att vid sparbank
skola finnas hufvudman och styrelseledamöter, men det nämnes
icke ett ord om, huru dessa hufvudman eller styrelseledamöter
skola utses och huru de skola verka. I afseende på hufvudman
och styrelser finnas de mest mångfaldiga skiftningar från att hvarenda
myndig i kommunen boende man, hvarenda 21-åring är hufvudman
till styrelser, som äro valda för lifstid och komplettera sig
sjelfva. Så står det till. Genom förevarande lag har man velat

Rör, förslug
till lag angående
spar*
hanker m. m
(Forts.)

X:o 41. 16

Onsdagen den 11 Maj, f, in.

Bör. förslag införa sådana stadgande^ att hufvudmännen, som äro representiil
lag an- tanter för insättarne, och styrelsen få någon betydelse, någon
banker mTm känsla af det ansvar dem åligger vid vårdandet af allmänhetens
(Forts") och särskilt de obemedlades pengar, och i de stadganden som
föreslås, synes mig icke heller vara någon fara för sparbankens
verksamhet.

I nuvarande lag finnes intet stadgadt om sparbankernas rättighet
att besörja in- och utlåning. De kunna, såsom förut är
nämndt, emottaga penningar på löpande räkning, upplägga kreditivräkningar,
utlåna på vexlar och utlemna alla sina medel och
skuldebref mot borgen, ja, till och med lemna alltsammans som
stående lån mot borgen. Genom de föreskrifter, som nu i detta
hänseende lemnas, är afsedt dels att förekomma, att sparbankerna
skola drifva annan rörelse än sådan som egentligen bör tillkomma
sparbanker, och dels att få utlåningen så begränsad, att vid ett
trängande behof eller en kris ett visst kapital, som blifvit föreslaget
till minst Vio af delegarnes behållning enligt senaste bokslut,
är lätt tillgängligt. Detta jemte begränsningen af styrelseledamöternas
belåningsrätt är den enda inskränkning, som föreslagits
i afseende på utlåningen. I öfrigt kan styrelsen förfara
med utlåningen huru den vill. Det är således icke heller bär någon
särdeles betydlig inskränkning i sparbankernas verksamhet.

I nuvarande lag finnas inga föreskrifter, att grundfond skall
sammanskjutas. Detta har till följd, att vid stiftande af sparbank
organisationskostnaderna och, om i början en förlust inträder, äfven
denna komme att godtgöras af insättarnes medel, hvarigenom
från första stund blir ett bestämdt minus i sparbankens kassa.
Nu är föreskrifvet, angående de sparbanker som hädanefter stiftas,
att de skola tillskjuta viss grundfond att användas till bestridande
af nödvändiga organisationskostnader och möjliga förluster, Till
frågan om grundfondens storlek torde jag få återkomma vid §. 13.

Enligt gällande lag kan Konungens befallningshafvande icke
gripa in och förordna om sparbanks ställande under liqvidation
annat än då 5 % af insättarnes medel gått förlorade. Således,.för
att kunna få liqvidation, är nödvändigt, att insättarne redan gjort
en förlust af åtminstone 5 %, men det stannar i verkligheten icke
dervid. Det är icke möjligt för någon sparbank att afgöra, när
precis 5 % äro förlorade, och det sker icke heller och kan icke ske.
Det har visat sig, att i stället för 5 % insättarnes förlust utgjort
ända till 60 %. Hvad förlusten blir vid Elmhults sparbank vet
ingen, men säkert är, att icke stannar den vid 5 %, utan snarare
vid 50 %. Så har vid en annan sparbank nyligen försnillats 8,000
kr. Då sparbankens reservfond är endast 4,000 kr. är förlust för
insättarne gifven. Med lagförslaget är afsedt att, så vidt möjligt,
hindra förluster för insaltare, derigenom att Konungens befallningshafvande
kan förordna om utredning, så snart reservfonden och
grundfonden äro medtagna.

I nuvarande lag finnas inga föreskrifter om bokföring.. Sparbankerna
hafva nu icke ens samma skyldighet som den minsta diversehandel.
De behöfva icke föra några böcker, tv förordniugen

Onsdagen den 11 Maj, £. m.

17 N:o 41.

om handelsböcker af 1855 anses icke tillämplig på sparbanker. Bär. förslag
Men då sparbankerna för närvarande förvalta öfver trehundra m la9 an''
millioner eller ungefär lika mycket, som tinnes på riksbankens, en- ®fa''"
skilda bankernas och aktiebankernas deposition sräkningar, och dessa 3 (Forts.)
trehundra millioner tillhöra de minst bemedlade i samhället; är det
då för mycket begärdt, att man genom lag ålägger sparbankerna
att föra sådana böcker, att den, som skall revidera, kan se huru
ställningen verkligen är? Nu har visserligen Konungens befallningshafvande
rätt att låta revidera, men han har ingen magt att
framtvinga rättelse uti eu abderitisk bokföring, icke ens att förhindra
räkenskapernas förande på lösa lappar, hvilket skeft. Han
eger nemligen icke att ingripa i andra fall, än när 5 % af insättarnes
medel gått förlorade, eller när sparbank användt sin fond
på annat sätt än reglementet föreskrifver. Genom föreliggande
lagförslag har Konungens befallningshafvande fått endast den magt,
som är nödvändig för att på verksamt sätt kunna utöfva kontroll
till skyddande af insättarnes rätt.

Sedan jag nu redogjort för de väsentligaste skiljaktigheter
mellan nuvarande lag och förslaget, skall jag tillåta mig att något
bemöta de skäl, som blifvit anförda för afslag å lagen. Först har
sagts, att en lagstiftning i detta ämne skulle betänkligt ingripa i
sparbankernas fria verksamhet. Det är sant, om man med sparbankernas
fria verksamhet menar deras frihet att handla fullkomligt
efter godtycke, men om än något band lagts på godtycket, kan
icke med fog sägas, att lagförslaget gör annat än helsosamma och
väl behöfliga ingrepp i sparbaukernas verksamhet, helst insättarnes
rätt till skydd väl bör sättas före sparbanksstyrelsernas frihet
att förfara som de vilja. Keglementeringen afser endast att sätta
sparbankens förvaltning under bestämda, i lag föreskrifna former.

Det talas så mycket om att staten icke bör utöfva förmynderskap,
och i viss mån kan det vara sant. Men om staten i något fall
bör reglera den enskilda verksamheten, är det efter mitt förmenande
i detta, ty sparbankerna hafva, såsom jag nämnt, att förvalta
ungefär trehundra millioner, tillhörande de mindre bemedlade
och dertill sådana personer, som icke äro i stånd att sjelfva kontrollera
ställningen och icke ega förmåga att vidtaga några åtgärder
för att söka bevara sina pengar. Man har under sista tiden
kommit till den åsigt, att staten bör göra hvad på den ankommer
för att skydda arbetsklassen och de mindre bemedlade på deras
ålderdom. Man har talat om och framstäf förslag om sjukkassor,
ålderdomsförsäkring o. s. v., men jag hemställer, om det icke ännu
mer är statens pligt att söka åt dessa bevara de medel, som de
sjelfva med svett och möda förvärfvat. Visserligen är sant, att
staten icke kan förekomma försnillningar och förfalskningar, men
staten bör göra hvad den kan i lagstiftningsväg, och det är det
som här är gjordt.

Vidare har anförts såsom skäl för afslag, att detta reglementerande
skulle hämma sparbankernas utveckling, förhindra tillkomsten
af sparbanker och måhända förändra den verksamhet, som de
för närvarande bedrifva. Det är precis samma visa, som sjöngs

Andra Kammarens Prot. 1802. N:o 41. 2

Nso 41. 13

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

1871 och (lå i ännu större korus, än som jag hoppas nu kommer
att ske. Men erfarenheten må väl tala något, och jag ber att få
bemärka, huru sparbankernas rörelse utvecklat sig sedan dessa
farhågor uttalades. 1874 egde vi enligt statistiska uppgifter 304
sparbanker eller enligt uppgifter här i reservationen 297. 1889 eller
det sista året, för hvilket vi ha statistiska uppgifter, funnos 377
sparbanker med 541 filialkontor. — Hur många filialkontor funnos
1874, kan icke upplysas, då statistiken derom intet nämner. Under
de sista åren ha tillkommit ytterligare 6 sparbanker, så att vi nu räkna
383. Således ha från 1874 under detta förfärliga tryck tillkommit 86
sparbanker och en stor del filialkontor. 1874 var insättarnes antal
645,041, 1889 var det 1,046,330; således nära fördubbladt. 1874
uppgick insättarnes behållning till 124,897,789; 18S9 uppgick den till
268,608,869 kr; således har den mer än fördubblats och har i närvarande
stund ökats till ungefär 300 millioner. Detta bevisar, att
insättarnes förtroende till sparbankerna växer, och det måste också
bevisa, att de, som intressera sig för sparbankerna, icke låta skrämma
sig af den så strängt bedömda lagen.

1874 voro sparbankernas fonder 6,303,541 kronor, och 1889
22.184,728 kronor. Detta åter bevisar, att den fruktade lagen icke
särdeles menligt inverkat på sparbankerna, då de kunnat öka sina
fonder med icke mindre än 16 millioner kronor på femton år. Och
det är min fulla öfvertygelse, att nuvarande förslag, upphöjdt till
lag, icke skall hämma sparbankernas utveckling mer än 1875
års lag.

Jag erkänner fullkomligt, att de allra flesta af våra sparbanker
skötts med berömvärd omsorg, nit och skicklighet. Men här
som öfver allt annars finnes undantag. Den föreslagna lagen är
icke skrifven för och kommer icke att tillämpas på de förstnämnda
sparbankerna, utan den är afsedd att utgöra ett korrektiv mot de
sparbanker, som vare sig af försumlighet eller kanske till och med
af andra orsaker icke skötas som sig bör. De allra flesta ledamöterna
i våra sparbanksstyrelser äro de förnämsta, de redbaraste
och aktningsvärdaste männen inom kommunerna. Jag tänker så
högt om dem, att jag icke tror; att någon enda skulle draga sig
ifrån denna gagnande och välsignelserika verksamhet, derför att
det finnes en lag, som noga reglerar denna verksamhet, en lag,
som egentligen afser att hjelpa styrelserna. Tv, såsom det förut är
sagdt, de underslef och försnillningar, som förekomma i sparbankerna,
begås af tjensteman genom bedrägerier. Denna lag går ut
på att, om den iakttages, underlätta den kontroll, som styrelseledamöterna
skola hafva på tjenstemännen, och afser sålunda att
minska styrelsernas besvär och ansvar. Jag är öfvertygad om
att det icke finnes någon enda styrelseledamot, som icke vill motarbeta
de försnillningar, som göras i sparbankerna. Och för mig
är det tydligt, att lagen skall icke blifva till skada för styrelseledamöterna,
utan till gagn för dem.

Det är vidare sagdt som skäl emot den föreslagna lagens antagande
nit, att det kunde vara skäl i att vänta, till dess vi fått
se, huru 1888 års lag i afseende å revisionen verkar, och om icke

19 N:o 41.

Onsdagen den 11 Maj, f. in.

de oegentlighet!’, som förefunnits, sedan dess i de flesta fall blif- itor. förslag
vit afhjelpta. Vi veta redan med full säkerhet, huru 1888 års lag tin la9 an''
om revision verkar. Den har i många fall verkat godt. Det banker m°m
alldeles obestridligt. Ty i många och, jag kan säga, de flesta fall (FortT.j*"
hafva de rättelser, som inspektörerna föreskrifvit, blifvit vidtagna;
och det af det enkla skäl, att styrelseledamöterna förfarit felaktigt
icke för att handla origtigt, utan af oerfarenhet. Men det har
också visat sig, att 1888 års lag icke varit tillfyllestgörande. Det
har händt, att Konungens befallningshafvandes föreskrift om förändrad
bokföring icke åtlydts. Det har visat sig, att det har,
som jag förut nämnt, afskrifvits fordringar, hvilka under inga vilkor
bort afskrifvas och hvilka aldrig skulle hafva blifvit afskrida i
en bank, der delegarne haft aktier eller varit intresserade af att
noga skydda sin rätt. Det har också visat sig, att den nuvarande
kontrollen icke är tillräcklig, att, enligt de officiella uppgifterna,
under de senare åren i fyra län icke mindre än åtta sparbanker
blifvit stälda under utredning för brist uti insättarnes medel. Och
dertill kommer ännu en katastrof i en sparbank, der det upptäckts
en försnillning på 8,000 kronor.

Så har det antydts, att man också skulle vänta och se följderna af
1890 års lag angående den realsäkerhet, som styrelseledamöterna
i en sparbank skola prestera för af dem i sparbanken upptagna
lån. _ Den lagen öfvar icke inflytande på de förhållanden, som nu
äro i fråga att reglera. Men jag vill dessutom bemärka, att äfven
den lagen visat sig otillräcklig. Ty det har inträffat, efter hvad
inkomna rapporter gifva vid handen, att, oaktadt lagen förbjuder
sparbanker att meddela lån åt styrelseledamöter, vare sig de ikläda
sig betalningsskyldighet såsom löftesmän eller hufvudgäldenärer
utan realsäkerhet, sådant dock skett, i ty att sparbanker efter utfärdande
af nämnda lag beviljat dylika lån. Deraf följer, att nyssnämnda
lag i och för sig icke gör till fyllest, såvida icke Konungens
befallningshafvande får magt att göra den effektiv.

Då icke någon anmärkning särskildt blifvit gjord mot första
paragrafen, vill jag icke uppehålla kammaren längre, utan tillåter
mig att yrka afslag å reservantens hemställan och bifall till den
föredragna första paragrafen.

Med herr Wester förenade sig herrar Lyttkens, Ola Bosson
Olsson, Gethe, Linder, Larsson från Upsala, Boethius, Mallmin, Eliasson
i Skuttungeby, Lits Nilson, Eliasson i Oktorp, Romberg, Sjöholm,
Göransson, Wallmark i Selånger, Broström, Näslund, Arhusiander
och Nordin.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen; Herr talman, mine herrar! Den senaste talaren har så
fullständigt redogjort för det föreliggande förslaget, att jag tror
mig böra kunna fatta mig temligen kort, och de många instämmandena
uti hans yrkande på bifall till detta förslag gifva mig
godt hopp om att detsamma i denna kammare skall vinna bifall.

Lämpligheten af ett förslag sådant som det föreliggande fram -

N:o 41. 20

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

hölls redan under debatten vid 1890 års riksdag, då fråga var om
antagande af den ena af de två ändringar, som blifvit gjorda i
sparbankslagen sedan år 1875. Det yttrades nemligen under nyssnämnda
debatt af eu talare, att man borde icke då antaga det förslag,
som förelåge, — det angick, som bekant, styrelseledamöternas
i en sparbank rätt att under vissa vilkor erhålla lån i sparbanken
— derför att det behöfdes en så grundlig omarbetning af hela
sparbankslagen, att man borde vänta med reformer i sparbankslagstiftningen,
till dess ett förslag till ny lag i detta ämne blefve
för Riksdagen framlagdt. Det yrkades också vid samma tillfälle af
någon talare, att Riksdagen skulle i detta afseende aflåta en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om en snar omarbetning af
sparbankslagen i dess helhet och framläggande för Riksdagen af
förslag till ny sådan lag. Jag tillät mig då att gifva till känna —
jag hade det yttrandet till Riksdagens protokoll —, att hvad på
mig ankomme det icke skulle dröja länge, innan ett sådant förslag
skulle varda utarbetadt och för Riksdagen framlagdt. Riksdagen
antog då, år 1890, förutnämnda mycket vigtiga förändring, som
gälde styrelseledamöternas lånerätt. Dessförinnan hade Riksdagen
också år 1888, såsom här af flere talare nämnts, antagit. ett förslag
om inspektion, hvilket tillägg till den gamla författningen af
år 1875 vant synnerligen godt och — det erkännes, tror jag, af alla —
af största vigt. Sedermera, när Kongl. Maj:t skulle gå i författning
om utarbetande af detta lagförslag, hördes samtlige Kongl. Haj:ts
befallningshafvande i riket. De fingo sig nemligen tillsända frågeformulär,
som upptogo till besvarande frågor angående en mängd
omständigheter, som beröra sparbankslagstiftningen. Sedan alla
dessa frågor blifvit af samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande
besvarade, tillsattes då en komité, som sedan blef alldeles enig
om det förslag, hvilket nu blifvit förelagdt Riksdagen. Sedan
högsta domstolen hörts öfver förslaget, utan att emot detsamma
göra några väsentliga anmärkningar, öfverlemnades det till Riksdagen
och har nu varit föremål för behandling i lagutskottet. Der
har icke heller i hufvudsak gjorts anmärkning emot förslaget,
utom af den ärade reservanten. Man må sålunda erkänna, att
detta förslag har en viss auktoritet för sig. Alla, som haft att
taga detsamma under ompröfning, hafva gillat det till alla dess
vigtigare delar, och — jag glömde att nämna det nyss — Kong;.
Maj:ts befallningshafvande i alla län hafva tillstyrkt det i hufvudsak,
med undantag allenast af ett landshöfdingeembete. Sålunda,
så godt som utan undantag hafva alla de myndigheter, som blifvit
hörda öfver förslaget, i hufvudsak tillstyrkt detsamma.

Jag skall nu tillåta mig meddela eller återkalla i kammarens
minne några af de upplysningar, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
lemnat rörande de oegentligheter, som under senare tid
varit rådande i afseende på ett stort antal sparbankers skötsel.
En del af dessa upplysningar har meddelats sammanstämmande
utaf åtskilliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande, en annan del
har lemnats blott af en eller annan. Följande må här anföras:
“Bokföringen är i ett stort antal sparbanker ofullständig och opå -

Onsdagen den 1] Maj, f. m. 21

liflig, hvarigenom kontroll försvåras eller omöjliggöres. Stundom
föres ej ens kassabok, utan blott anteckningar på lösa lappar, som
ej förvaras.“ Detta låter fast otroligt, men det är sant. “I en
sparbank hafva bokslut icke på flera år gjorts. 1 två fall har afskrifning
af fordran hos solventa gäldenärer beslutits; i ett af dessa
fall voro gäldenärerna styrelseledamöterna sjelfve. Värdehandlingarna
förvaras ofta i icke betryggande förvaringsrum och icke
sällan under blott eu nyckel" — jag ber att få tillägga, efter hvad
för mig upplysts: i dragkistor och skåp, huru som helst. — “De
kontanta medlen hafva insatts på styrelseledamots eller tjenstemans
enskilda bankräkning eller varit till betydande belopp iunestående
hos kassören. Medel ha ock varit insatta på räkning hos industriel^
bolag eller hos enskild person i stället för hos bank. —
Protokoll ha ej förts vid styrelsesammanträden, så att man ej kunnat
erfara fattade beslut och hvilka för dem burit ansvar. — 1
strid med gällande reglementen ha arfvoden utbetalts till styrelseledamöter,
och tjensteman uppburit afgifter af låntagare. Jag vet,
att i många, sparbanker styrelsen kompletterar sig sjelf, är permanent
i evighet. I dylika fall väljer man då de personer, som
man väntar sig. icke skola göra anmärkning på sina vänner. Ja,
jag vill visserligen icke döma så öfver en kam; men jag vet, att
man verkligen tillämpat nämnda princip vid dylika vai.

Enligt en för år 1891 afgifven inspektionsberättelse har, i strid
med 1890 års lag, en sparbanksstyrelse lemnat lån inom sin egen
krets dels mot borgen, dels utan säkerhet, för hvilka lån ej ens
räntan ordentligt erlägges, utan balanseras. Till och med af det
såsom “kontant behållning11 upptagna belopp utgjordes öfver 7,000
kronor af förbindelser på lösa lappar af nuvarande och f. d. styrelseledamöter.

I intet af nämnda förhållanden gifver 1875 års författning
Kong!. Maj:ts befallningshafvande rätt att ingripa. Ty vi veta, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke har rätt att ingripa enligt
1875 års författning, förr än då fem procent af insättarnes tillgångar
gått förlorade eller vinst blifvit olagligt utdelad. Mången
gång kan det hända, att insättarnes förlust uppgått till mångfaldigt
mer än fem procent, innan status blifvit utredd och man fått
se., att något af nyssnämnda två fall är för handen — de enda, i
hvilka Kongl. Maj:ts befallningshafvande hittills haft rätt att inskrida.

Nu framhåller reservanten här i korta och bestämda ordalag
hvad som genom detta reglemente åstadkommits, och denna
hans sammanfattning är så kort och träffande, att jag tillåter
mig att läsa upp den. Han yttrar: “Fastställelse å sparbanks reglemente
skall ovilkorligen sökas. Sparbank får icke bildas, med
mindre visst antal stiftare derom förena sig och grundfond sammanskjutes.
I afseende å sparbankernas lånerörelse och bokföring
lemnas detaljerade föreskrifter, likaså rörande hvad sparbanks reglemente
skall innehålla. Af sparbanks tillgångar skall en del redovisas
i värdehandlingar, som kunna med lätthet förvandlas i penningar.
Vinst å rörelsen får icke användas för välgörande eller

N;o 41.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. m.
(Forts.)

Pi:o 41. 22

Bär. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in•
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

allmännyttigt ändamål, så framt icke Konungens befallningshafvande
dertill lemnat tillstånd."

Här ber jag att få göra en liten anmärkning, nemligen att referatet
i denna punkt kanske är något ofullständigt, emedan om
vid stiftandet vederbörande begär, att reglementet skall innehålla,
att vinsten må få användas för välgörande ändamål, så har Konungens
befallningshafvande icke rätt att vägra detta.

“Slutligen", fortsätter reservanten, “eger Konungens befallningshafvande
att, derest hufvudman eller styrelse fattat beslut, som
anses stå i strid med lag eller det för sparbanken gällande reglemente
eller eljest medföra våda för sparbankens säkerhet eller
kränkning af insättares rätt, förbjuda verkställighet af beslutet
och ålägga dem, för den händelse att beslutet gått i verställighet,
att der så ske kan göra rättelse; vidare “att förelägga hufvudman
och styrelse att fullgöra hvad dem ^enligt lag och reglemente
åligger; att eljest vidtaga åtgärd, som Konungens befallningshafvande
för betryggande af insättares rätt funnit nödigt föreskrifva, samt att,
der svårare afvikelse sker från sparbankslagen eller reglementet
och afvikelsen ej rättas inom förelagd tid, förbjuda fortsättning af
sparbankens verksamhet."

När jag läste denna korta sammanfattning af lagens innehåll,
kunde jag icke tro annat, än att derpå skulle följa ett tillstyrkande
af densamma. Ty det har förefallit både mig och andra, soin om
det vore alldeles sjelfkärt, att hvad reservanten här framhåller,
är synnerligen nyttigt, beaktansvärdt och af behofvet påkalladt,
när man bar för ögonen de förhållanden, hvarunder våra sparbanker
under senare tid arbetat. Jag blir då öfverraskad, då jag ser,
att detta föranledt reservanten att uttala sig så bär: “På grund
häraf har jag ansett, att lagutskottet bort afstyrka bifall till förslaget
om lag angående sparbanker!11 Kan jag förstå det? Det
öfverraskade mig på det allra högsta, ty jag tycker, att hvar enda
punkt är så påtagligt gagnelig, att det, rent ut sagdt, synes vara
en ovilkorlig pligt för Kongl. Maj:t att hemställa till Riksdagen
om ändring i dessa förhållanden. När man har kännedom om den
risk, som alla dessa fattiga menniskor kunna sättas i, har då icke
Kongl. Maj:t skyldighet att framlägga ett förslag, som kan förekomma
sådant och skydda dem? Talar man om att skydda arbetsklassens
rätt och söka ställa på bästa sätt för dem, hvilket ligger
då närmast till hands, om icke just att tillse, att deras hopsparade
penningar blifva bevarade för deras ålderdom? Och det gäller sannerligen
icke småsummor. Sparbanksinsättningarna hafva stigit
oerhördt. Jag skall icke gå in i några detaljer; men det är antagligt,
att värdet af dessa insättningar snart är uppe i 300 millioner
kronor. Det är en allvarsam sak med en så betydande siffra.

Yäl yttrade dåvarande justitieministern Adlercreutz för många
år sedan, att det vore farligt att ^afbinda dessa sparbanker, såsom
också nyss upprepats. Men detta var ganska länge sedan,
och sedan dess hafva ytterligare 150 millioner influtit i sparbankerna.
Han anade säkerligen icke, hvad som skulle komma att
passera under detta spekulationens tidehvarf, då det utvecklat sig

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

23 N:o 41.

derhän, att försnillningar och andra orättfärdigheter gjort det no- Bär. förslag
digt att vidtaga åtgärder för att trygga insättarnes rätt. tl:1 lagsan^

Jag skall icke ingå på de särskilda paragraferna, och mot den för- banker 1*1
ste talaren, som lofordade förslaget i dess helhet, har jag ganska litet (Forts.)
att invända, för så vidt han nemligen vill vara god och sluta med
att bifalla förslaget med vissa små ändringar, som han ansåg nödiga,
men jag skall ett ögonblick uppehålla mig vid ett yttrande,
som han fälde, att det skulle vara omöjligt att lagstifta på samma
sätt för både den lilla sparbanken med 6,000 kronor och den stora,
som rör sig med flera millioner kronor. Det är nu ll:e paragrafen han
fäste sig vid. Men det kan väl icke vara så omöjligt att säga: Ni får
icke ha någon inlåningsrörelse, drifva vexelrörelse o. d. Ty detta
skall vara detta, och här är det fråga om sparbanker; inom den
ramen skolen I vara inskränkta. Jag kan icke läsa § 11 på något
annat sätt och icke förstå, hvarför icke detta mycket väl skulle
kunna tillämpas på både små och stora sparbanker. Jag ber, som
sagdt, att framdeles under diskussionen få återkomma till de särskilda
paragraferna i lagen, hvilken jag på det lifligaste önskar framgång.

Herr Lasse Jönsson: Man må tala huru mycket som helst
om att detta lagförslag afser att skydda den fattiges penningar,
så är jag likväl af den åsigten, att det kommer att få en alldeles
motsatt verkan. Den som följt med utvecklingen i vårt land af
våra sparbanker, innan man började klafbinda dem på det sätt
man gjort under de senare åren, den skall finna, att det gick lika
bra och mycket bättre då. De förluster, som då tillskyndades
sparbanksinsättare, voro verkligen så försvinnande obetydliga i
jemförelse med hvad som händt annorstädes, att det icke är värdt
att nämna dem. Nu har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
liksom äfven en föregående talare framdragit fyra
särskilda fall, då försnillningar egt rum i sparbanker, och för dessa
fyra oregelbundenheter skola nu alla svenska sparbanksdirektioner
rent af dömas medborgerligt förtroende förlustiga. I anledning af
den ena försnillningen i Eimhult har redan manskapet vid svenska
indelningsverket blifvit dömdt att betala nära 20,000 kronor om
året i ränteförlust. Nu är det meningen att döma hela svenska
folket för de tre andras skull att ställas under ett förmynderskap,
som är rent af förvånansvärdt. När 1868 års sparbankskomité inkom
till Kongl. Maj:t med sitt betänkande, så hördes Konungens
befallningshafvande och alla hushållningssällskapen i riket, af
kvilka flera uttalade sig emot förslaget. Detta har Kongl. Maj:t icke
gjort nu, utan blott hört Konungens befallningshafvande, af hvilka
endast en länsstyrelse haft mod att göra anmärkning och varna
för att införa ett sådant strypsystem mot sparbankerna. Och då
detta sparbanksbetänkande är utarbetadt af tre komitéledamöter
under eu tid af 19 dagar, så har man rättighet att kalla detta ett
hastverk.

Det är på grund af de bedrägerier, som föröfvats, som man
nu vill lagstifta. Men skulle Riksdagen börja reglera för hvar
enda inrättning, der bedrägerier ske, hvart skulle vi då komma?

N:0 41. 24

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Hor. förslag Då skulle vi val börja med de enskilda jernvägsbolagen, der jemt
till lag an- ocp ständigt den ene rymmer bit, den andre dit efter gjorda förbanl-er
falskningar och förskingringar. Men det är den skilnaden, att de

iForts.j pengar som stå i sparbankerna, dem har folket frivilligt insatt på
grund af förtroende; men i jernvägsbolagen der har ett fåtal personer
på grund af vår besynnerliga kommunalförfattning drifvit
hela kommuner att teckna stora penningsummor, och der stryka
penningarna med, utan att den enskilde med sin röst kan hindra
det. Det skulle jag kunna taga flera exempel på. Så är det också
med våra lifränteanstalter; der har man icke den minsta säkerhet,
att de försäkrade få ut sin rätt, men sparbankerna skola ställas
under förmynderskap af Konungens befallningshafvande, ett förmynderskap,
som redan medfört ganska mycken skada. Ty det
är många dugande styrelseledamöter, som draga sig tillbaka under
uttalande, att hafva vi icke förtroende att få låna på våra namn, utan
skola vara underkastade dessa trakasserier af Konungens befallningshafvandes
ombud, som skola revidera och försvåra skötandet
af sparbanken, så draga vi oss tillbaka. Jag känner personer, som
tjenstgjort i 25 år utan ett öres inkomst för sin uppoffring, men
som nu dragit sig tillbaka och sagt nej. Så komma revisorerna
och begära ersättning för sina resor o. s. v., och då tänker man:
när dessa, som icke göra någon nytta mera än 2 å 3 dagar, kunna
få ersättning, hvarför skola då icke vi äfven hafva ersättning, som
hafva många gånger mera besvär och ansvar. Detta system leder
således till, att de dugliga personerna draga sig tillbaka från
banken och de som blott vilja förtjena pengar, de blifva qvar.
Tro herrarne, att det är förståndigt eller länder till nytta för sparbankerna? Men

en sak till. En af de nyttigaste inrättningar i sparbanksväg
anser jag vara de s. k. sockensparbankerna, der kommunerna ikläda
sig ansvarighet för de gjorda insättningarna. Yi hafva flere sådana
uti Skåne, i synnerhet i Kristianstads län; i Malmöhus har Konungens
befallningshafvande nekat att gifva fastställelse åt sådana
reglementen för dylika sparbanker, men i Kristianstads län har
nämnda myndighet faststält reglementen, hvarigenom i främsta rummet
sparbankens styrelse och dernäst kommunen ikläder sig ansvarighet
för gjorda insättningar; en anordning, hvarigenom allmänheten
är fullt betryggad att icke förlora sina insättningar.
Men på senare tiden har äfven Konungens befallningshafvande i
Kristianstads län nekat att fastställa sådana reglementen. Om
nu denna lag komme till stånd, så är det alldeles klart, att alla
dessa reglementen upphäfdes, på samma gång de underkastades
den minsta förändring. — Jag vet en socken i Skåne, i min hemtrakt,
som har 900,000 kronor i en sockensparbank, men tro herrarne,
att insättarne låta sina pengar stå qvar i denna bank, om
kommunen icke står i ansvarighet? Nej, det blir naturligen då
en rasning till denna bank för att uttaga der insatta medel, och
hvilka följder det kan hafva, är lätt att förstå, synnerligen som
sådana fall icke blifva enstaka. — Skola vi då befordra sådant?
Jag för min del kan icke vara med om något sådant, vi komma

Onsdagen den 11 Maj, f. ro.

25 N:o 41.

(lå ur askan i elden, och jag är öfvertygad om att den, som har
den minsta tanke på bibehållande af dessa nyttiga inrättningar,
icke minst för insättarne, delar denna min åsigt.

Här göres så mycket i vårt land, här nedsättas komitéer bland
annat, för att bereda de mindre bemedlade rätt att besitta mindre
egendomar, men det finnes intet, enligt min tanke, som så kraftigt
befrämjar mindre bemedlades sträfvan att förskaffa sig mindre
hemmansdelar som just dessa sparbanker. Nu kan t. ex en indelt
soldat, som vill köpa sig en mindre hemmansdel och derå bygga
sig ett hus, få sin rotehållare att gå i borgen för sig och derigenom
skaffa sig ett sparbankslån. Eller en dräng, som gifter sig,
kan be sin far eller sina slägtingar att gå i borgen för sig och på
sådant sätt få ett lån. Sparbanksstyrelserna veta nemligen, att
dessa äro redbara och sträfsamma män, som de kunna lita på och
dagligen hafva under ögonen. Börja de slarfva, uppsäges lånet.
På så sätt erhålla de ett sparbankslån och kunna derigenom mycket
lätt reda sig, betala sina skulder samt sitta såsom bofasta män, som
i framtiden kunna blifva välmående familjefäder. Men huru skulle
det gå, om sparbankerna indroges? Tro herrarne, de få låna i
staden? Nej, det är omöjligt. Förut, innan sparbankerna kommo
till, var det vanligt, att man tog vexlar, Indika två personer skulle
skrifva på och en köpman i staden antingen sjelf skrifva på eller
intyga dessa personers vederhäftighet. Tro herrarne, att de fingo
detta kostnadsfritt? Nej, antingen klafband denne köpman dem,
så att de icke vågade handla på något annat ställe, eller också
tog han betydligt betaldt, så att deras lån kostade 12 eller 14
procent. Skola vi återgå till detta system, sedan nu dessa sparbanker
tillkommit, och till följd deraf de flesta landtman hafva
lån i sparbankerna?

Det vore rigtigt bekymmersamt, om detta lagförslag skulle antagas,
men jag skall för närvarande icke trötta kammaren längre,
utan jag hoppas, att kammaren skall afslå detsamma. Jag beklagar
hvarje steg, som Riksdagen förut tagit till att klafbinda sparbankerna.
Fn talare omnämnde, att år 1875 gick ett dylikt lagförslag
igenom med en sådan enighet, men huru gick det då? Jo,
det var den 19 maj, som frågan afgjordes i denna kammare, men
då var en stor del rest, och det var omöjligt att yrka återremiss;
— med ett ord, det var en dålig anda i kammaren, alla ville hem.
Det var dock en talare, som klandrade lagutskottet för eu sådan
“sölig" lagstiftning. Men de andra voro så uttröttade, att de icke
ville säga nej. Ty vi hade några dagar förut behandlat andra
lagar med hundradetals paragrafer, och de ville derför icke bråka
med det, blott de finge komma hem. Detta fall kan således ej
åberopas såsom prejudikat.

Alen deremot år 1886, då det stora Smittska förslaget var
före, kvilket skulle vara så bra, då antog lagutskottet endast sista
delen deraf eller att Konungens befallningshafvande skulle ega
rätt att utnämna en ledamot i hvarje sparbanks revision, men detta
förslag inkom i rätt tid, så att folk voro vakna och kunde stå emot
detsamma. Det afslogs då i denna kammare med 111 röster mot

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

N:o 41. 26

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Bör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. in
(Forts.)

67. Sedermera hafva olyckligtvis vid 1888 och 1890 års riksdagar
framkomit förslag, hvilka dock varit ännu sämre. Jag beklagar
detta, och jag kan icke tro, att denna kammare nu skall lägga
ytterligare band på sparbankerna, som varit till sådan nytta för
vårt land. Och på grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att
få yrka afslag å det föreliggande föreslaget.

Herr Lindgren: Till en början ber jag att få upplysa, att

jag visst icke är motståndare till att genom lagstadganden sparbankernas
organisation och verksamhet tillfredsställande ordnas,
samt att nödig säkerhet beredes dem, som der insatt sina besparingar
och tillgångar; men å andra sidan anser jag, att man vid
ordnandet af dessa förhållanden bör iakttaga en viss varsamhet,
så att icke de rättigheter, som redan befintliga sparbanker för lång
tid tillbaka lagligen vunnit och genom sina af myndigheterna fastställa
reglementen fått sig tillerkända, helt och hållet rubbas
och dessa bankers fortsatta verksamhet derigenom omöjliggores,
ty enligt min åsigt både bör och kan detta mycket väl undvikas,
utan att det med berörda lagstadganden åsyftade ändamålet behöfver
i någon mån åsidosättas. Om nödvändigheten af varsamhet
uti ifrågavarande afseende erinrar också den komité, som haft
denna fråga om hand och på hvars utlåtande det föreliggande
lagförslaget grundar sig. Jag skall taga mig friheten helt kort
återupprepa ett par yttranden. Å pag. 33 i komiténs betänkande
säger komitén: “En lagstiftning för sparbankerna bör i komiténs
tanke ingalunda söka bryta med de grunder, hvarpå sparbanksväsendet
hos oss med sådan framgång utvecklats, och intvinga
detta i nya former, utan fast hellre rigtas derpå, att på det beståendes
grundval omgärda sparbanksinstitutionen med sådana garantier,
att det stora, nästan obegränsade förtroende, hvarmed
sparbankerna alltjemt af allmänheten omfattas, må bevaras". Vidare
yttrar komitén: “Det gäller att noga tillse, att man icke
genom att i detalj reglera sparbankernas verksamhet pålägger
denna band, som i sjelfva verket äro för densamma främmande
och måste inverka förlamande. Om man nemligen vid en lagstiftning,
som är afsedd att gälla äfven för nuvarande sparbanker,
förbiser de skiftande egendomligheterna i afseende å dessas organisation
och verksamhet, löper man tydligen fara att undertrycka den
befintliga sparbanksinstitutionen. Och detta vore utan tvifvel mycket
att beklaga". Sedermera talas det om att postsparbanken ej kan
i landsorten ersätta sparbankerna; och det är fullkomligt rigtigt.

Mine herrar! Nu finnes det emellertid sparbanker, som bildats
af enskilda personer för flera tiotal af år sedan och under förhållanden,
då företagets framgång var ganska oviss. Vederbörande
stiftare, som äfventyrade sina sammanskott och stodo risken,
i fall företaget kom att gå med förlust, förbehöllo sig den vinst,
som möjligen kunde uppstå; och detta förbehåll tillförsäkrades
dem i sparbankens reglemente, som faststäldes af Konungens befallningshafvande.
I följd af delegarnes omtanka och intresse
samt de små förvaltningskostnaderna hafva dessa banker så små -

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

27 N'':o 14.

ningom gått så framåt, att lottbrefven äro värda vida högre än
dess ursprungliga belopp och sålunda tagits i beräkning vid
skifte i delegarnes dödsbo och äfven vid en mängd under tidens
lopp skedda försäljningar; men om föreliggande lag antages, blir
en dylik banks vidare verksamhet omöjliggjord, och delegarne hafva
väl knappt annat att göra än att utreda banken, ty i annat fall
skulle de lida ganska betydliga förluster, då räntan ej finge beräknas
på högre belopp än det ursprungliga. Upplöses banken,
så skulle det naturligtvis verka ganska obehagligt för alla dem,
som hade affärer i banken, vare sig såsom insättare eller låntagare.
Att genom nytt reglemente söka omreglera banken på dess gamla
grunder skulle ej heller blifva så lätt, ty ovisst är om fastställelse
å reglementet kunde erhållas, då icke ens bankens benämning
finge på något sätt innebära en antydan om dess ändamål “att
af allmänheten till förräntande emottaga penningar och genom
räntans läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra och
medlen i mån af uppsägning återbetala". Många andra stötestenar
mot den sökta fastställelsen komme nog också att uppstå. En
bank af dylik art, som jag särskilt känner till, har, såsom jag
förut nämnt, under flera tiotal af år bedrifvit sin verksamhet och
blifvit utan anmärkning inspekterad af Konungens befallningshafvandes
ombud; men nu föreskrifver den föreliggande lagen, att
ungefärligen 11/2 år härefter skall banken hafva stält sig lagens
föreskrifter till efterrättelse. Detta synes mig temligen hårdt.
Om nu banken skall upphöra och upplösas, hvar skola insättarne
få tillfälle att förvara och göra fruktbärande sina små besparingar
i mån som de kunnat samla några kronor, och hvart skola de små
låntagarne på 40, 50 kronor eller under ett par hundra kronor
vända sig, ty ingen af dessa, hvarken insättare eller låntagare,
kunna der vid lag hafva någon nytta af de enskilda bankernas kontor,
och någon ny sparbank lär väl ej heller inom sådana orter
komma till stånd åtminstone förr än den gamla sparbankens affärer
blifvit fullständigt uppredda och afslutade?

Jag är ej emot hvilka kontroller och ordningsföreskrifter som
helst för de redan befintliga sparbankerna och särskilda lagstadganden
i afseende på bildandet af nya sparbanker, men jag anser,
att man icke skall så godt som förbjuda en del sparbanker, som
under en lång följd af år, på grund af behörigen fäststälda reglementen,
bedrifvit sin rörelse utan den ringaste anmärkning, att
mer än några månader härefter fortsätta rörelsen, hvithet skall
medföra förlust för många både delegare och låntagare i banken
samt rubbningar för insättarne.

Den utlofvade och nödiga varsamheten synes mig således icke
hafva blifvit tillbörligen iakttagen; och skulle jag derför helst yrkat
återremiss till utskottet för att få den föreslagna sparbankslagen
ändrad i det syfte, jag tagit mig friheten antyda; men som
detta yrkande så i slutet på riksdagen påtagligen icke skulle
medföra någon nytta, får jag yrka afslag på den föredragna punkten.
Lagen kan ju i något förändrad form uti anmärkta afseenden
återkomma till nästa riksdag.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Forts.)

N:o 41. 28

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Ports.)

Herr Petersson i Hamra: Herr Wester har så fullständigt

framhållit nödvändigheten af att införa en lag i det syfte, hvarom
förslag nu föreligger, att jag icke har mycket att tillägga, men
då jag under 15 år varit tjensteman i en landssparbank och jag
haft den glädjen att under hela denna tid hafva styrelsens fulla
förtroende, så har jag ännu mer styrkts i den tro, att det är
nödvändigt att få en lagstiftning, som leder till en starkare kontroll,
än hvad de stadgar, som nu förefinnas, kunna åstadkomma.
Min önskan har varit, att kontroll så mycket som möjligt skall
utöfvas inom denna sparbank, men på grund af det synnerliga
förtroende, man egnat mig, kan jag ju misstänka, att samma synnerliga
förtroende varit rådande i de sparbanker, som kommit på
obestånd. Jag anser derför, ätt en strängare kontroll är nödvändig
och detta förslag, som här föreligger, synes hufvudsakligen
hafva detta till mål.

Den förordning, som nu finnes, förbjuder, såsom herr Lasse
Jönsson redan sagt, styrelseledamöter och tjensteman att låna
inom banken. Han framhöll derjemte, att många funnit sig stötta
häröfver och icke längre velat arbeta i en sådan sparbank, men
jag är af alldeles motsatt åsigt, nemligen att denna lagstiftning,
åtminstone i den sparbank, hvari jag arbetar, ledt derhän, att dessa
styrelseledamöter och tjensteman fått en mycket giltig anledning
att icke skrifva på borgen för sådana lån. De hafva förut icke
kunnat neka sina vänner, men nu har den lagstiftning, som redan
linnes, blifvit till fördel för dem, och dessa män äro inom den ort,
hvarifrån jag är, de förnämsta, som vi kunna få till styrelseledamöter.
Jag ser således uti detta lagförslag ingen fara. Men då
detsamma innehåller vissa små detaljer, som jag icke fullkomligt
gillar, så vill jag icke nu yttra mig om dem, för att icke förlänga
debatten, utan kommer jag att, när hvarje särskild paragraf föredrages,
begära ordet. Då jag, såsom sagdt, anser lagen både nyttig
och nödvändig, skall jag anhålla att få yrka bifall till det föreliggande
lagförslaget.

Herr Anderson i Tenhult: Inom utskottet har jag i likhet
med vice ordföranden varit af den åsigt, att utskottet bort afstyrka
bifall till det föreliggande förslaget, såsom icke i sig innebärande
någon fördel. Då emellertid flertalet inom utskottet hade
en annan uppfattning, lät jag dock mina betänkligheter falla och
inskränkte mig till att anmäla min reservation mot utskottets hemställan
beträffande 11 § i föreliggande lagförslag; men skulle det
blifva votering mellan afslag och något framstäldt yrkande, så kommer
jag att rösta för det förra. Herr talman! Jag skall icke göra
något yrkande.

Herr Elowson: Herr talman! Sparbanksverksamheten i vårt
land leder sitt ursprung från associationens mägtiga kraft; det
var nemligen arbetare vid Bromö glasbruk, som stiftade den första
sparbanken i Sverige, men som denna numera icke finnes qvar,
så uppgifves vanligen Göteborgs sparbank såsom den äldsta. Se -

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

29 >'':o 41.

dermera hav det allmänna medborgerliga intresset tagit hand om
sparbanksrörelsen, och i följd deraf har denna för hela landet i
socialt och ekonomiskt hänseende lyckliga verksamhet ledt till
ganska storartade resultat. Det uppgifves sålunda, att vid 1889
års slut i landets sparbanker fans insatt ett kapital af 268,000,000
kronor. Nu gör jag mig den frågan: hvilka ega dessa medel?
Svaret kan icke för mig blifva något annat än att det är insättarne.
Men om insättarne eller, som de förut hette, delegarne
förr voro i tillfälle att öfva något inflytande på förvaltningen af
sparbankernas angelägenheter, så är det nu meningen att alldeles
utesluta dem härifrån. Detta är en princip, som jag anser alldeles
felaktig, men som genomgår den lag, som nu är förelagd Riksdagens
pröfning. Det har från hallandsbänken argumenterats för
denna lag gent emot ingen lag alls. Det är sant, att vi behöfva
en sparbankslag, men vi kunna icke finna oss tillfredstälda med
en lag, sådan som den nu föreslagna.

På senare tider hafva här uppstått andra, om jag så får säga,
sparinrättningar, nemligen lifränteanstalterna. 1 dessa anstalter
lemnas vanligen stort inflytande åt delegarne eller insättarne, ty
de få komma tillsammans antingen omedelbart till årsstämmorna
eller beträffande några anstalter med kortare eller längre tids
mellanrum för att välja deputerade, hvilka bilda en öfverstyrelse,
som sedermera i sin ordning utser styrelse. Nu har man förut
i sparbankerna haft principaler och delegare, och dessa delegare,
som haft penningar insatta i banken, hafva fått närvara vid och
deltaga i årsstämmorna samt der välja styrelse och revisorer. Detta
är enligt mitt förmenande rigtigt. Dessa delegare skulle hädanefter
kallas insättare, och detta är rätt från den föreslagna lagens
ståndpunkt. Nu har man jemfört dessa insättare med depositionshafvare
i enskilda banker, men kerrarne torde finna, att de
båda kategorierna icke kunna jemföras med hvarandra. De enskilda
bankerna bildas af aktieegare för att förtjena penningar,
medan deremot hufvudmännen eller de, som stifta en sparbank,
ledas af ett allmänt intresse att hjelpa de mindre bemedlade att
få ränta på sina besparingar. De göra således detta, om jag så
får säga, i filantropiskt intresse, men deraf följer icke, att insättarne
skola vara helt och hållet beröfvade tillfälle att öfva inflytande
på förvaltningen af sina angelägenheter. Nu säger man
visserligen, att sparbanksdelegarne icke kunna sjelfva tillvarataga
sina intressen, men detta är dock ett påstående, som icke är bevändt.
Det må vara sant, att en stor del af dem icke kan omedelbart
deltaga i årsstämmorna, men de böra dock på något sätt få
gorå sitt inflytande gällande. Om man till exempel stadgade, att
såsom hufvudmän kunde väljas endast personer, som äro delegare
och hafva en viss penningsumma i sparbanken, då hade man en
större garanti i detta fäll, och likaså om det stadgades, att insättarne
finge välja deputerade, som skulle tjenstgöra under en viss
tid och som skulle utse styrelse och revisorer.

Sparbankerna hafva också ganska stora reservfonder. Det
uppgifves i handlingarna, att dessa 1889 utgjorde 8;s procent af

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in.

(Forts.)

JJ:o 41. 30

Bör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

delegarnes behållning. Gör jag nu samma fråga som nyss eller
hvilken som eger dessa reservfonder, så blir svaret icke lika lätt;
men utan tvifvel hafva dessa fonder uppkommit genom delegarnes
penningar, och derför böra insättarne väl hafva något inflytande
på användningen deraf. Nu skulle enligt gällande och blifvande
sparbankslag styrelsen och förtroendemännen kunna få disponera
af dessa fonder till vissa allmännyttiga ändamål, så snart fonderna
öfverstiga 10 procent af delegarnes behållning, men delegarne
sjelfve få icke vara med och yttra sig om detta. Mig synes enklast
och naturligast, att någon del af vinsten komme delegarne till
godo, så att, om reservfonden blefve större än den behöfde vara,
delegarne borde på något sätt få del af öfverskottet. Jag skulle
således vilja karakterisera den nu framlagda lagen så, att den vill
i enlighet med en gammal regel göra allt för insättarne, men ingenting
genom insättarne. Den går visserligen ut på att betrygga
insättarnes intressen, men den vill icke gifva dem något inflytande.
Jag tror dock, att de, som ega dessa 268,000,000, hvilka 1889 funnos
insatta i våra sparbanker, hafva det största intresset af att
dessa millioner blifva väl förvarade, och må vi derför utarbeta en
lag i det syftet, att dessa insättare eller delegerade få något inflytande
på sparbankernas förvaltning.

Ur denna principiella synpunkt är det, som jag yrkar afslag
å lagen.

Herr Ilcdin instämde med herr Elowson.

Herr Sjö: Utskottet har, såsom synes, användt samma motiv,

som herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet anfört
vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t. Ett af
dessa motiv är, att en sparbank, som måst afveckla, icke lemnat
mera än 40 procent å de insatta beloppen, och att en annan sparbank,
som råkat i samma ställning, visat en brist af 70,000 kronor,
ehuru böckerna utvisade ett öfverskott på öfver 50,000 kronor.
Jag hemställer dock till herrarne, huru vida man, äfven om den
nu föreslagna lagen funnits vid tiden för dessa fallissement, kunnat
derigenom förebygga de bedrägerier, som då begingos i dessa båda
banker. Jag vågar härpå svara nej, ty bedrägerierna hade fortsatts
under flera år, och hvad som der kunnat hjelpa, hade varit
en grundlig revision, som försiggått år efter år. Revisioner hade
visserligen egt rum, men på ett slappt och icke tillfyllestgörande
sätt.

Vår nuvarande lag gifver Konungens befallningshafvande rätt
att ingripa i alldeles tillräckligt hög grad, och om det nu framlagda
förslaget skulle upphöjas till lag, så fruktar jag att Konungens
befallningshafvande på grund af 21 § i förslaget kanske
mången gång skulle komma att ingripa på ett sådant sätt, som
icke skulle synnerligen gagna det allmänna och måhända allra
minst den sparbank, som det är fråga om. Konungens befallningshafvande
berättigas genom denna paragraf att när som helst ställa
till en undersökning, i hvilken sparbank som helst och på bankens

31 X:o 41.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

bekostnad. Jag hemställer, huru pass behaglig en sådan undersökning
skulle blifva, om det sedan skulle visa sig, att den varit
alldeles obehöflig.

Yi skola tänka oss, att dessa sparbanker hafva nära 300,000,000
kronor om hand. Om dessa sparbanker skulle blifva underkastade
den nu föreslagna lagen och derigenom komma i en ständig fara
för ingrepp från Konungens befallningshafvandes sida i tid och
otid, så skulle de måhända finna sig föranlåtna att upphöra med
sin verksamhet. Häraf blefve då följden, att deras många låntagare
Ange sina lån uppsagda, och hvar skulle dessa då få penningar
ifrån. Jo, säger man, i städerna skall penningrörelsen centraliseras,
och dit få landtmännen resa in för att erhålla sina lån,
ty landtbrukarne skola blott sköta sin näring, men icke handhafva
någon penningrörelse, ty det äro de icke vuxna till. Jag betvifla!-dock, att det skall blifva någon välsignelse med att fråntaga landsorten
den verksamhet med in- och utlåning af penningar, som nu
bedrifves af sparbankerna. Dessa hafva utöfvat en så gagnelig
inverkan, att man knappt på något ställe vill vara af med dem.

Jemför man dessa 377 sparbanker i afseende på deras soliditet
och antal med andra bankinrättningar, så är jag förvissad om, att
de skola befinnas vara lika solventa och lika väl förvaltade som
andra penningeinrättningar inom landet. Han må säga, att de fört
sina räkenskaper på papperslappar och på det eller det mindre fullständiga
sättet, men man har dock icke kunnat i detta hänseende
uppgifva någon viss bank, det har man noga aktat sig för. Jag
antager också, att Konungens befallningshafvande med den rätt
att kontrollera, som de hafva enligt 1875, 1888 och 1890 års förordningar,
. redan nu tillse, att räkenskaperna blifva ordentligt förda.

Ytterligare anser jag såsom ett ingrepp i sparbanksstyrelsens
verksamhet den bestämmelsen i den föreslagna lagen, att man icke
skall ega rätt att utan Körningens befallningshafvandes tillstånd
använda det belopp af reservfonden, som öfverstiger 10 procent af
insättarnes. behållning. Vill en styrelse använda det öfverskjutande
beloppet till något välgörande ändamål, så skall den ingå till
Konungens befallningshafvande och i ödmjuka ordalag be om lof
dertill, men då kan Konungens befallningshafvande säga nej, i fäll
ej i sparbankens reglemente derom särskildt är stadgadt, om också
vinsten uppgår till 90 procent af motsvarande insättares behållning.
Detta hårda ingrepp kan jag icke vara med om, utan
yrkar afslag.

Herr Au lin: Jag är för min del en varm vän af skarp kon troll

öfver sparbankerna, på det att insättarnes medel må blifva
till fullo skyddade. Hen om man genomläser föreliggande förslag
till sparbankslag, så finner man, att genom hela förslaget går såsom
en röd tråd Konungens befallningshafvandes diktatoriska
myndighet öfver hela sparbanksinstitutionen. När man vidare
betänker, huru sparbankerna uppkommit, att det är de små inom
samhället, som sammanskjutit dessa besparingar för att ega något
på sin ålderdom, och då man erkänner, att dessa, som vi hört, be -

Ror. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Forts.)

N:o 41. 32

Bör. förslag
till lag angående
spårhanker
m. in
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

tydliga besparingar också behöfva bevaras, så borde man äfven
kunna tänka sig, att dessa delegare borde hafva något att säga i
fråga om sjelfva lagstiftningen för sparbankerna. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet yttrade nyss, att innan detta
lagförslag framkom, både Konungens befallningshafvande blifvit
hörda — och det synes också af hela lagförslaget, att de blifvit
hörda — men sparbanksdelegarne hafva det icke.

Man har äfven yttrat, att postsparbanken numera i väsentlig
mån skulle kunna ersätta våra sparbanker. För min del tror jag
det alls icke, ty postsparbanken tager nog mot penningar, men
den koncentrerar dessa penningar inom riksbanken eller på dylikt
sätt, då deremot sparbankerna placera hvad de mottaga nå kringliggande
orter och kunna derigenom bereda gagnande och nyttiga
företag framgång.

På grund af hvad uti denna fråga redan blifvit anfördt, ber
jag få förena mig med herr Lilienberg och yrkar afslag å föreliggande
förslag.

Herr Nilson från Lidköping: Herr talman, mine herrar!

I motsats till den siste och flere föregående talare helsar jag med
stor fägnad det förslag till lag angående sparbanker, som nu är
framlagdt.

Såsom motionär vid 1888 års riksdag tillät jag mig föreslå
så väl skärpta bestämmelser om kontroll af sparbanker som förbud
för styrelseledamöter och tjensteman i sparbanker att innehafva
lån i de banker, som stå under deras förvaltning. Denna motion
vann till väsentlig del Riksdagens godkännande och har sedan ledt
till de förändringar i 1875 års sparbankslag, som innefattas i kongl.
förordningarna af den 31 december 1888 och den 5 september 1890.

Men med allt erkännande af dessa förordningars behöflighet
och den nytta, de redan hunnit medföra, får man icke tro, att allt
är dermed tillräckligt väl bestäldt. Ännu saknas åtskilliga bestämmelser
i både ett och annat afseende, som äro af nöden för
att betrygga insättarnes rätt. Sålunda måste det framför allt
anses nödigt, att hvarje sparbank eger en lagom afpassad grundfond,
att hvarje sparbank har ett i behörig ordning faststäldt
reglemente samt att en redig och ordentlig bokföring är hvarje
sparbank ålagd.

Föreskrifter i sådan rigtning äro i det nu framlagda förslaget
gifna, och det förundrar mig, att någon kan vilja motsätta sig så
vigtiga och snart sagdt oundgängliga bestämmelser, då det gäller
penningeinrättningar, som tillsammans hafva att förvalta så stora
summor som ända till 300 millioner kronor, hufvudsakligen sammansparade
af den fattigare eller den mindre bemedlade befolkningen.

För min del vill jag ingalunda vara med om att gränserna
för sparbankernas fria verksamhet göras allt för trånga; men det
föreliggande förslaget lägger icke heller, så vidt jag kan se, något
allt för öfverdrifvet stort tvång på dem, utöfver hvad som är af
nöden för att betrygga insättarnes och sålunda på samma gång
sparbankernas eget bästa.

33 K;o 41

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Jag vill alltså, herr talman, med synnerligt nöje gifva min -Rör. förslag
röst för Kong!. Maj:ts förslag med de förändringar, som af ut- ti!l lng an~
skottet deri vidtagits. gående spar Herr

Falk: Jag beklagar, att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet icke är närvarande, ty jag begärde ordet med
anledning af ett yttrande i slutet af herr statsrådets anförande.

Jag har icke direkt talat om 11 paragrafen, utan endast yttrat, att
iag för min del finner det alldeles olämpligt att upptaga sådana
detaljbestämmelser, som detta förslag innehåller. Jag framställe
den frågan: är det månne antagligt, att detaljerade bestämmelser
rörande, så kallad motbok och dermed sammanhängande frågor
kunna i lagen så affattas, att de motsvara, hvad dermed åsyftas,
samt påpekade, att till detaljbestämmelse också måste räknas
mom. 3 af § 11.

Sedan jag begärde ordet, har herr Lasse Jönsson jemte flere
andra talare förordat reservantens förslag, att hela lagförslaget
bör afslås, och de hafva såsom skäl åberopat — hvilket synes mig
alldeles opåkalladt — det förskräckliga förmynderskap, Konungens
befallningshafvande skulle utöfva, om denna lag komme till stånd.

År det verkligen antagligt, att detta så kallade förmynderskap
kan blifva så synnerligen farligt? År det antagligt, att Konungens
befallningshafvande har vilja att skada sparbankerna? Man kan
möjligen antaga, att kontrollen inom ett och annat län blir mindre
verksamt iakttagen, men att Konungens befallningshafvande skulle
göra sig skyldig till sådana åtgärder, som åtskilliga här påpekat,
det vågar jag för min del taga samtlige Konungens befallningshafvande
fria från. Här har sagts, att i och med detsamma, som
detta förslag blefve lag och den förskräckliga kontrollen komme
till stånd, vore det slut med alla sparbanker på landet. De skulle
slopas och deras verksamhet dragas till städerna. Landtmännen
skulle få återvända till den af Lasse Jönsson omtalade praktiken,
att vid lånebehof taga vexlar o. s. v. Jag tror, att man genom
att framkalla sådana bilder, som icke i realiteten hafva någon
motsvarighet, endast visar sin obenägenhet mot all lagstiftning
i detta ämne.

För min del håller jag före, att lagen är mycket behöflig och
i sina hufvuddrag synnerligen god, hvarför den ock bör i hufvudsakliga
delar antagas.

Herr talman! Då jag försummade att sista gången, jag hade
ordet, yrka bifall till första punkten, skall jag be att få göra det nu.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag skall yttra mig kort och
endast bemöta hvad af några talare nämnts, sedan jag instämde
med herr Lilienberg.

Det har sagts, att nuvarande bestämmelser för sparbankerna
äro otillräckliga och icke lemna nog kontroll. Jag får säga, att
sedan de sista bestämmelserna infördes i vår sparbankslag 1888
och 1890, särskild! de under förstnämnda året, är min öfvertygelse,
att kontrollen är fullt tillfredsställande. Vi böra invänta följderna

Avdra Kammarens Prål. 1802. N:o 41. 3

N:o 41.

Bör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. in.
(Forts.)

34 Onsdagen den 11 Maj, f. m.

af nämnda lagstiftning. Det är erfarenheten derom, som för närvarande
brister oss. Yi hafva icke ännu haft tid att inhemta
tillräcklig erfarenhet om 1888 års bestämmelser, hvilka just innebära
en ganska skärpt kontroll öfver sparbankerna.

En talare har funnit det lämpligt att nämna om de falsarier,
som skedde i Elmhults sparbank. Jag kommer icke rigtigt i håg,
hvari de bestodo, men jag tror det var bedrägerier. Tror då han
eller någon annan, att man kan lagstifta så, att man derigenom
kommer ifrån bedrägerier? Hvarken genom detta lagförslaget eller
genom något annat kan man, dess värre, helt och hållet förekomma
dylika saker. Sådana exempel bevisa följaktligen alls
intet och de borde således icke framhållas i sådan afsigt, som
nu skett.

En annan talare sade, att i nu gällande lag tans icke ett
ord om sparbankernas in- och utlåningsrörelse. Detta anser jag
icke vara ett fel. Låt sparbanksstyrelserna sköta den saken sjelfva.
Bankerna göra det bra mycket bättre utan ingrepp från andra, äfven
i en sådan detaljfråga.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet anmärkte
bland annat, att Konungens befallningshafvande nästan i alla. län
tillstyrkt förslaget. Det är väl icke att undra på. Om någon
kommer och erbjuder Konungens befallningshafvande utvidgning i
deras magt och myndighet, så säga befallningshafvande icke nej
till det, så det är ju helt naturligt. Statsrådet framhöll vidare
vissa lagstridigheter, som begåtts inom sparbankerna, men om jag
hörde rätt, lågo de fall, han nämnde, före den tid,, då skärpt kontroll
infördes. Jag säger ännu en gång, vi höra inhemta erfarenhet
om denna skärpta kontrolls verkan, så få vise, om vi behöfva
öka dessa kontrollbestämmelser.

Slutligen har det vidrörts, hvilken. utveckling dessa sparbanker
erhållit. Ja, den utvecklingen är. i ordets fulla bemärkelse
storartad. Men hvad bevisar detta, om icke just det, att den fria
verksamheten i större mån än något annat främjat sparbankernas
utveckling. Och detta talar väl mer än något annat för att icke
nu ytterligare lagstifta, förr än vi få se, att vi icke hafva lagbestämmelser
nog. . . i... ,

På grund af hvad jag nu anfört ansluter jag mig till dem,

som yrkat afslag å denna lag.

Häruti instämde herrar Truedsson, Gyllensvärd, Be.eell och Bruse.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har begärt ordet för att
yrka bifall icke endast till denna paragraf, utan till lagen i dess
helhet. Jag tror icke, att det är någon dag för tidigt att få lagstadganden
angående våra sparbanker. Det har redan vid sa
många tillfällen långt för detta visat sig vara af b.ehofvet påkalladt
att få en dylik lag, så att jag tror, att vi ju förr dess
hellre böra antaga den nu föreliggande.

Här har framhållits såsom en anmärkning mot lagen,_ att den
stadgar ett förmynderskap för våra bankinrättningar. Månne det

35 N:o 41.

Onsdagen den 11 Släp {. m.

icke är Ohöfligt? Hvad är det för fara deri? Den, som har sina Kor. förslag
papper i ordning, han behöfver icke vara rädd. Således anser HJl lag an''
jag förmyndarskapet icke vara till skada, utan tvärt om till gagn, °*arm
och det bör icke betraktas såsom ett ingrepp utan såsom eu för- (Forts.)
del. Det har äfven framhållits, att Konungens befallningshafvande
tillstyrkt detta förslag endast för att få det höga nöjet att revidera
sparbankerna. Jag tror icke, att man bör se saken från
denna synpunkt, utan jag tror, att då Konungens befallningshafvande
ansett förslaget vara behöfligt och nyttigt, har den ej velat
undandraga sig detta bestyr. Sedan har man hotat med, att
sparbankerna skulle komma att upphöra, om tillsynen blefve för
sträng. Jag tror icke, att våra banker äro så styfva, att de icke
vilja underkasta sig denna tillsyn, och om några af dem äro det,
då må de gerna ändra namn och kalla sig för folkbanker eller
något dylikt.

Huru jag än ser saken, kan jag ej finna annat, än att det är
rätt och billigt, att vi få eu sparbankslag, ty vi böra komma i håg,
att vissa sparbanker äro så gamla, att de tillkommit på en tid,
då svenska folket hade ett helt annat begrepp om ordhållighet
än nu. Det var på den tiden, när ett löfte och ett handslag
voro detsamma som en ed. Då kunde bankerna existera, men
nu, när hvarken vittnen eller borgen hjelper, måste man hafva en
allvarligare tillsyn.

Jag vill icke uppehålla tiden längre, utan ber att få yrka bifall
till den nu föredragna 1 §.

Herrar Holmgren och Rydberg instämde häruti.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman, mine herrar! Sedan
jag i denna fråga genomläst så väl Kongl. Maj:ts proposition
som utskottets utlåtande deröfver, har jag kommit till den åsigt,
att denna lag för sparbankerna är nödvändig, och jag vill derför
icke vara med om att afslå densamma.

Här har sagts med skäl, som äro beaktansvärda, så väl från
statsrådsbänken som äfven af en talare på hallandsbänken, att
det vore nödvändigt att stifta en lag för sparbankerna, för att
förekomma, så vidt möjligt vore, att icke de smås i samhället
eller arbetarnes sparpenningar gå förlorade. Det är visserligen i
nu gällande sparbankslag bestämdt, att revision af sparbankerna
skall ske, och Konungens befallningshafvande har äfven rättighet
att inspektera dem. Men då förhållandena äro sådana, som herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrat till statsrådsprotokollet
eller att “det lärer vara uppenbart, att första vilkoret
för utöfvande af denna kontroll är, att den kontrollerande kan
erhålla tillförlitlig kännedom om ställningen hos vederbörande
sparbank, och en sådan kännedom måste tydligen hemtas af sparbankens
böcker. Men nu innehåller 1875 års författning intet om
sparbanks skyldighet att föra böcker, och då förordningen angående
handelsböcker m. m. den 4 maj 1855 icke anses vara tilllämplig
på sparbank, har sparbanken att sjelf bestämma angående

N:o 41. 3G

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. m.

(Forts.)

vidden och beskaflenheten af sin bokföring. En sådan obegränsad
frihet har emellertid haft till följd, att bokföringen i ett stort antal
sparbanker är ofullständig och opålitlig. Stundom föres endast
kassabok och icke ens denna alltid ordentligt, och bokslut kan då
naturligtvis icke göras“ — så hemställer jag, om det icke är nödvändigt,
att sparbanksstyrelserna få en föreskrift, huru bankernas
förvaltning bör ske, för att icke någon anmärkning deremot skall
göras.

Den kontroll, som nu förefinnes, är ganska kostsam både för
staten och länen, men är till föga gagn, om ej ordentliga räkenskapsböcker
förefinnas.

Visserligen har inom det län, jag tillhör, icke, utom på ett
enda undantag när, vid sparbanksinspektionerna förekommit några
anmärkningar, men jag anser likväl nödvändigt, att en tydligare
föreskrift i detta afseende än den, som existerar, kommer till
stånd.

Den gamla lagen innehåller endast tolf paragrafer, men den
nya deremot trettiofyra. Sålunda är den nya lagen både utförligare
och fullständigare än den gamla.

Då jag för öfrigt icke har något att erinra mot den nu föredragna
lista paragrafen, ber jag att få yrka bifall till densamma.
Vid den fortsatta föredragningen af lagen kan det hända, att jag
kan hafva en eller annan mindre anmärkning att göra.

Herr Östberg: Då man har att bedöma det nu föreliggande
förslaget, bör man enligt min tanke noga fasthålla vid hvad som
är sparbankernas ändamål. Detta består i att skaffa insättarne
fullständig säkerhet för och att lemna dem den största möjliga
afkastning på deras besparingar. Jag anser visserligen, att sparbankerna
äfven hafva ett annat ändamål, nemligen att tillgodose
lånebehofvet inom den ort, der de finnas. Om emellertid dessa
ändamål komma i kollision med hvarandra, så måste man erkänna,
att det första eller att tillgodose insättarnes intressen är det förnämsta
och vigtigaste. Ur denna synpunkt måste man erkänna,
att den bästa möjliga kontroll är af stor vigt.

Det har af en och annan af de föregående talarne äfven gjorts
något afseende på sparbanksdirektionernas anspråk. Jag tror
dock, att man icke bör drifva denna hänsyn allt för långt.

En talare på kristianstadsbänken yttrade, att man genom denna
lag dömer sparbanksdirektionerna till förlust af medborgerligt förtroende.
Det kan icke vara rätt att se saken på det sättet. Eu
samvetsgrann förvaltare af andras medel bör icke göra några invändningar
mot, att en fullt verksam kontroll eger rum. Enligt
min tanke böra sparbanksdirektionerna endast anses såsom förmyndare
för insättare, som icke sjelfva kunna vårda sina medel.
I samma mån, som man ser sparbanksdirektionerna såsom förvaltare
af andras medel, bör man vara angelägen om att tillse, att
kontrollen också blifver genomförd.

Mot bekofvet af kontroll har gjorts den invändningen, att en

37 N:o 41.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

lagstiftning aldrig kan förekomma bedrägerier och falsarier. Detta
må vara sant från en viss sida sedt, men å andra sidan är det
väl bekant, att i samma mån, som slappheten i kontrollen växer,
ökas frestelsen att icke motsvara det förtroende, som lemnats.
Om år efter år gå, utan tillsyn om medlen äro rätt placerade,
växer hos svaga personer frestelsen att försnilla dem anförtrodda
medel.

Vice ordföranden i lagutskottet yttrade, att kontrollen antagligen
komme att blifva synnerligen ojemn, i det att Konungens
befallningshafvande i vissa län komme att handhafva lagen med
stränghet och i andra åter med mindre stränghet. Jag tror, att
hans farhågor i detta afseende äro öfverdrifna. Konungens befallningshafvande
kan icke utsträcka sin befogenhet längre, än hvad
iagens bokstaf gifver anledning till, och dess utom är att märka,
att Konungens befallningshafvandes bestämmelser vid tillämpningen
af denna lag icke äro gifna i en sista instans. Mot Konungens
befallningshafvandes beslut i dessa så väl som i andra frågor,
står det den missnöjde öppet att besvära sig hos Kongl. Maj:t,
och genom den pröfning, som der kommer att uppstå, kan man
vara öfvertygad om, att lagen kommer att handhafvas på lika
sätt i alla delar af landet.

Det har yttrats, att man genom antagandet af denna lag skulle
löpa fara, att en del sparbanker komme att upphöra och andra
åter att ombildas till sparkassor. Jag har svårt att se någon
olägenhet i detta. Om det i en ort, der många små sparbanker
finnas, vore lämpligt, att de sammanslöto sig till större sparbanker,
kan jag icke finna, att deri skulle ligga någon egentlig olycka
hvarken för insättarne eller för dem, som hittills varit sparbankens
låntagare, och om en del sparbanker förvandlades till sparkassor,
så kan jag icke heller deri se någon olägenhet.

Hem Elowson yttrade såsom en principiel invändning mot lagen,
att insättarne genom den sammas antagande icke finge någon
rätt att deltaga i sparbankernas förvaltning. Ja, om jag kunde
se, att insättarne hade någon praktisk fördel af att deltaga i hufvudmännens
sammanträden, skulle jag möjligen kunna vara med
om det rigtiga i denna invändning. Men då man genom lagen
bestämt en fast grund för styrelsernas sammansättning och skaffat
kontroll genom Konungens befallningshafvande, så tror jag, att
dessa insättare, som icke i allmänhet äro erfarna i att bedöma
penniugeangelägenheter, få sina intressen lika bra tillgodosedda,
som om de tilldelades rätt att sjelfva föra sin talan. Jag anser
det så mycket mindre skäl att tänka härpå, som det blefve omöjligt
att bestämma hvars och ens rösträtt vid sammanträdena.

För närvarande är endast § 1 föredragen. Det må vara möjligt,
att man vid de följande paragraferna får anledning att göra några
ändringar, men att principielt motsätta sig lagen redan vid denna
paragraf, kan jag icke vara med om. utan jag hemställer för min
del om bifall till den föredragna paragrafen.

Herr grefve Hamilton: Jag skall endast be att i största

Rör. förslag
till lag an
gående sparbanker
in. m.

(Forts.)

Nso 41, 33

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Bär. förslag
till lag angående
sparbanker
in. m.

f Forts.)

korthet få bemöta några mot det föreliggande förslaget gjorda invändningar,
hvilka icke synas mig befogade.

Den ärade representanten för Ingelstads och Färrestads domsaga
omnämnde, att särskildt i södra Sverige vore vanligt, att
kommunerna iklädde sig garantier för sparbankernas säkerhet. För
att nu illustrera, huru ödesdiger den magt vore, som genom den
nya lagen komme att läggas i händerna på Konungens befallningshafvande,
framhöll den ärade talaren, att, om dessa sparbanker,
för hvilka kommunerna stält garantier, begära stadfästelse å någon
förändring i reglementet, komme Konungens befallningshafvande
med denna lag i händerna att begagna tillfället till att förbjuda
kommunernas garanti, och detta skulle, menade den ärade
talaren, otvifvelaktigt inverka skadligt på ifrågavarande sparbankers
anseende.

Den ärade talaren torde här fullständigt hafva misstagit sig.
Denna lag lemnar frågan om kommunernas rätt att ikläda sig garanti
för sparbanks säkerhet helt och hållet å sido. Det är, som
bekant, en omtvistad sak, huru vida kommirner böra få ikläda sig en
sådan garanti. Men när ett sådant beslut en gång blifvit fattadt
och vunnit laga kraft, kan Konungens befallningshafvande icke på
grund af något stadgande i denna lag upphäfva det samma. Ej
heller lägger denna lag på något sätt hinder i vägen för Konungens
befallningshafvande att framdeles stadfästa ett reglemente,
deri kommun iklädt sig en dylik garanti. Det finnes icke ett ord
i lagförslaget, som skulle kunna gifva stöd åt ett dylikt tillvägagående.

Jag har särskildt uppehållit mig vid detta af den ärade talaren
anförda exempel på faran af den magt, som genom denna lags
antagande skulle läggas i Konungens befallningshafvandes händer,
emedan just detta exempel ådagalägger, att man här inbillar sig
eu fara, som icke finnes.

Den ärade representanten för Yexiö och Oskarshamn berörde
en ganska intressant fråga. Han omtalade, att så väl i hans hemort
som äfven på åtskilliga andra orter finnes ett egendomligt
slags sparbanker, hvilka äro grundade på lotter och bedrifvas i
ändamål att skaffa vinst åt delegarne. Han uttryckte sina farhågor
för, att dessa sparbanker skulle komma i eu svår belägenhet genom
den nya lagen. Om jag fattade honom rätt, menade han, att
då dessa banker arbeta för vinst åt delegarne, blifver följden åt
lagen den, att Konungens befallningshafvande nekar stadfästelse
å det för banken antagna reglemente, hvarigenom den urståndsättes
att åtminstone i sin nuvarande form fortsätta sin verksamhet.
Jag undrar icke så mycket på, att denna farhåga uppkommit, då
detta slags sparbanker icke, så vidt jag kunnat finna, uttryckligen
omnämnes, vare sig i komitébetänkandet eller i lagförslagen. Men
jag föreställer mig dock, att den ärade talaren icke behöfver hysa
några farhågor. Dessa sparbanker höra för närvarande icke under
sparbankslagstiftningen och komma icke heller att göra det.
Deremot komma de, så vidt jag kan förstå, att falla under den
andra lagen eller lagen angående s. k. folkbanker och dermed

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

39 Dito 41.

jemförliga inrättningar. De äro följaktligen icke pligtiga att söka
fastställelse å sina reglementen. Men om en sådan bank vill kafva
fastställelse på sitt reglemente, lär väl Konungens befallningshafvande
icke undandraga sig att lemna sådan fastställelse, för så
vidt dessa banker, såsom jag föreställer mig, måste anses höra till
sådana allmänna inrättningar, hvilkas reglementen må fastställas
af Konungens befallningshafvande. Det enda obehag, som dessa
banker, enligt mitt förmenande, kunna få af den nya lagen, är,
att, om i deras benämning förekommer ordet sparbank, så måste
det utbytas mot någonting annat, t. ex. ordet sparkassa. Den ärade
talaren tycktes tro, att i den nya benämningen icke ens finge finnas
något, som antydde, att banken idkade sparbanksrörelse. Men så
är det icke. Det är blott ordet sparbank, som man velat monopolisera.
Jag tror derför icke, att den ärade talaren för dessa bankers
skull behöfver hysa några betänkligheter mot den föreslagna
lagen.

Slutligen vill jag vända mig mot den ärade representanten
för Karlstad och Filipstad. Han sade, att man i detta lagförslag
gjort mycket för insättarne, men för litet genom dem. Jag ber då
att få fästa uppmärksamheten på, att man visserligen icke föreskrifvit
i lagen, att insättarne skola deltaga i förvaltningen af
bankerna, men man har icke heller på något sätt lagt hinder i
vägen för ett sådant deltagande. Den ärade talaren lät förstå,
om jag fattade honom rätt, att hans anspråk på insättarnes deltagande
i förvaltningen skulle varit tillfredsstälda, om hufvudmännen
skolat väljas bland insättarne. Men enligt 7:de § i den
föreslagna lagen går det ju mycket väl för sig att välja insättare
till hufvudmän. I 7:de § säges, att hufvudmännen kunna utses,
hur som helst, på det sätt reglementet bestämmer, endast med
den inskränkning, att deras antal ej får understiga tjugu och ej
öfverstiga femtio. Om man vill, kan man således i reglementet
föreskrifva, att hufvudmännen skola väljas bland insättarne.

Samme ärade talare anförde äfven såsom ett skäl mot lagförslagets
antagande, att i detsamma ej upptagits något stadgande,
hvarigenom insättarne fingo någon fördel af bankovinsten. Men
det är just hvad i detta lagförslag blifvit gjordt. 115:de § har nemligen
intagits den bestämmelsen, att, sedan 10 % af behållningen
reserverats, det kan beslutas: “att öfverskottet skall användas för
väckande och underhållande hos mindre bemedlade insättare af
håg till ökad sparsamhet eller ock, der reglementet sådant uttryckligen
medgifver, för välgörande eller allmännyttigt ändamål". Äfven
här har lagstiftaren sålunda öfverlemnat saken åt vederbörandes eget
godtfinnande, men derjemte, såsom den regelmessiga användningen
af vinsten, betecknat dess användande till insättarnes förmån.

Det var hufvudsakligen för att gorå dessa anmärkningar, jag
begärde ordet. I öfrigt skall jag endast be att få yrka bifall till
den föredragna paragrafen.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är icke tvifvel under kastadt,

att man i afseende på sparbankerna kan med nöje kon -

dor. förslag
till lag angående
sparbanker
m. in.

(Forts.)

N:o 41. 40

Onsdagen den 11 Haj, f. ro.

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. m.

(Forts.)

statera, att deras verksamhet varit fördelaktig så väl för insättare
af mindre penningebelopp, som då frågan varit om förmedlande
af mindre lån. Men, mine herrar, det kan icke lemnas ur sigte,
att dessa banker vuxit upp till sådan storlek, att en kontroll, och
en verklig kontroll, är alldeles nödvändig. Mot det nu föreslagna
lagförslaget hafva åtskilliga talare uppträda men jag har icke
kunnat finna, att några anmärkningar mot förslaget varit fullt
graverande. Man har hufvudsakligen anmärkt, att det icke vore
nödvändigt att lagstifta och reglementera mera i afseende på dessa
banker. Jag deremot har en annan mening; jag tror, att vi i det
fallet — så vida vi icke gå in på det enskilda området — icke
kunna reglementera för mycket, då frågan gäller säkerheten för
dessa insättare. Det har sagts, att de senaste tilläggen till sparbankslagen
skulle verkat så olyckligt, men jag tror tvärt om, att
de verkat lyckligt. Det är min fulla öfvertygelse, att så väl lagen
af 1888 som af 1890 varit för sparbankerna nyttig, och jag tror
äfven, att denna lag, i fall den kommer att tillämpas, skall visa
sig vara till gagn.

Här har talats åtskilligt om en del banker, som nu drifva
sin rörelse under namn af sparbanker, men äro stälda på aktier,
och det har sagts, att dessa icke, om den nya lagen antoges, skulle
kunna existera. Det är sorgligt för de personer, som hafva aktier
i sådana banker, att de icke skulle kunna tillgodogöra sig dem, i
fall denna lag komme till stånd, men jag anser det vara rigtigt,
att dessa banker icke få drifva sådan rörelse under namn af sparbanker,
då de icke hafva någon annan ansvarighet än det aktiekapital,
de representera.

Herr Sjö nämnde, att man genom denna lag komme att drifva
penningerörelsen till städerna, så att man måste dit för att få
penningar. Det tror jag icke är meningen att drifva sparbankerna
till städerna, utan att drifva rörelsen, der den är, och lagstifta för
sparbankerna så, att de kunna existera, och så, att allmänheten
har förtroende för dem.

Samme talare nämnde äfven, att han tyckte, det vore en för
sträng bestämmelse, att styrelserna för sparbankerna icke skulle
kunna få använda vinsten utöfver de 10 %, som måste reserveras,
till något ändamål, med mindre Konungens befallningshafvande
gåfve sitt tillstånd dertill. Ja, det kan visserligen synas så, som
om Konungens befallningshafvande skulle få en ganska stor magt,
men jag anser det vara fördelaktigt för styrelsen, att Konungens
befallningshafvande först får pröfningsrätt i fråga om användandet
af vinsten, för att icke sedan Konungens befallningshafvande möjligen
må komma och säga, att medlen icke äro använda för nyttiga
ändamål, utan måste betalas tillbaka. När nu sparbankernas
kapital är nära 300 millioner kronor, tror jag verkligen, att det
är lagstiftarnes skyldighet att se till, att en verksam kontroll
utöfvas, så att icke allmänheten, som satt in sina penningar, blifver
lidande. Jag skall yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

41 N'':o 41.

I detta yttrande instämde herrar Andersson från Malmö, Nilsson
i Skärhus, Åkesson, Alsterlund, Larsson i Mörtlösa och Henricson.

Herr Lasse Jönsson: Jag vill endast säga ett par ord med
anledning af grefve Hamiltons yttrande. Han sade, att denna lag
icke komme att lägga något hinder i vägen för Konungens befallningshafvande
att fastställa sådana sparbanker, som kallas
sockensparbanker. Ja det vore väl, om han hade rätt. Men jag
vill erinra om, att komiterade föreslogo en bestämmelse derom i
lagen, men högsta domstolen gaf ett afstyrkande utlåtande, och
följaktligen kom icke något dylikt stadgande in i lagen. Konungens
befallningshafvande, som numera icke velat gifva någon
stadfästelse åt dylika banker, kommer ännu mindre att göra det
nu, då högsta domstolen sagt, att det icke bör ske. Således är,
enligt min åsigt, den saken klar, att dessa sparbanker, som
redan finnas, komma att upphöra, och att några nya sådana
kunna bildas är ännu omöjligare.

Herr Gu mm Hus: Jag undrar icke öfver, att det ropas på
proposition, då diskussionen tagit en sådan omfattning, att den
förevarande paragrafen redan borde kunnat blifva slutbehandlad,
men jag skall be att med anledning af ett yttrande, som förekommit,
få beröra en sida af saken.

Det har sagts, att den första fordran, man kan ställa på en
sparbank, är, att den skall hafva ett faststäldt reglemente. Nu
står det så till, att en del sådana banker, hvarom fråga är, icke
hafva det. Det har påpekats, att vissa af dem befinna sig i ett
sådant förhållande, att de hafva svårt att få sitt reglemente faststäldt,
men att de då kunna hänvisas till lagen rörande folkbanker
och på det sättet få denna fastställelse.

Hvad då dessa folkbanker beträffar, så har jag någon erfarenhet
om dem, då jag skref det första folkbanksreglementet och
gick in till Kongl. Maj:t för att få det faststäldt. Det underkastades
nu.en granskning i finansdepartementet och nedskickades
sedan till Örebro län, för att hos Konungens befallningshafvande
lagenligt behandlas, och der beviljades fastställelse på reglementet.
Sedan hafva åtskilliga folkbanker, både i Örebro län och i andra
län, fått sådan fastställelse. Men då man skulle upprätta en folkbank
i Råneå, befans det, att Konungens befallningshafvande i
detta län vägrade att fastställa reglementet för denna bank. Klagomål
häröfver inlemnades till Kongl. Maj:t, som emellertid fann
länsstyrelsens förfarande rigtigt, och sedan den tiden har icke
Konungens befallningshafvande i något län faststält reglemente
för någon folkbank. En del folkbanker, som voro under bildande,
stryptes på detta sätt i sin begynnelse, och en annan del började
utan faststäldt reglemente.

När man hänvisar dessa banker, som äro inrättade på ett särskilt
vis, till den mindre lagen för att få fastställelse, så är det
åtminstone icke af Konungens befallningshafvande, som de kunna
beräkna att erhålla densamma. Skulle de behandlas efter den lagen,
Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 41. 4

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in.
(Forts.)

N:o 41. 42

Kör. förslag
till lag angående
sparbanker
m. w.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

så hafva de att vända sig dit lagen antyder, eller till Kongl. Maj:t;
Men jag föreställer mig, att det icke är meningen, eller att det i
utskottets betänkande finnes något, som käntyder på, att Kongl.
Maj:t skulle företaga sig att fastställa reglementen för sådana
banker som dessa folkbanker eller med dem likartade.

Jag anser derför, att det var en motsägelse af den, som talade
för lagutskottets förslag, när han sade, att det var ett af grundvilkor^,
att dessa banker skulle erhålla ett faststäldt reglemente,
hvilket äfven flere andra talare framhållit såsom en nödvändighet.
Jag tror deremot, att förslaget innehåller en antydan om, att
dessa banker hädanefter icke skulle hafva och icke skulle kunna
få en sådan fastställelse.

Jag kan icke neka till, att jag tycker, att denna fråga ligger
utgångspunkten så pass nära, att de, som framlägga frågan, borde
vara på det klara med den saken. För min del får jag såga, att
om man både fullt klart för sig, att alla Konungens befallningshafvande,
eller, der saken till äfventyrs icke intresserade Konungens
befallningshafvande personligen, vederbörande landssekreterare
eller landskamrerare, som taga hand om frågan i det ena eller
andra länet, lemnade personliga garantier för, att de sparbanker,
som finnas inom deras län, skulle komma att skötas bättre och —
med förståndigare uppställa räkenskaper — mera praktiskt, derest
föreliggande förslag antoges, än när dessa banker hafva sjBestyrelse,
dock under kontroll, så skulle jag vara med om förslaget.
Men då jag icke är säker på, att det icke inom ett eller annat
län skall komma att blifva ett ännu sämre skick än för närvarande,
och jag i likhet med herr Lilienberg tror, att det förefinnes anledning
att, innan ny ändring beslutes, tillse, huru den senast
genomförda förändringen verkar, och då jag derjemte är mycket
rädd för att vidtaga en åtgärd, som kan qväfva den vackra och
välsignelserika rörelse, som ligger i inrättandet af sparbanker, och
då det goda, som de uträtta, öfverstiger de invändningar, som man
kan rigta mot dem, så ber jag att få instämma med utskottets
vice ordförande i hans yrkande om afslag.

Herr Erickson i Bjersby: Att anmärkningar skulle fram ställas

mot denna lag i afseende på dess detaljer, förvånar mig
icke. Men att så kraftiga ansträngningar skulle göras att nedslå
hela förslaget, var verkligen någonting öfverraskande,_ ty enligt
min uppfattning medför lagförslaget, ehuru äfven jag i oväsentligare
delar skulle önskat det annorlunda, i sin helhet, beaktansvärda
fördelar. Det är icke blott nödigt och nyttigt för insättarne,
utan äfven fördelaktigt för sparbanksdirektionerna, som ju på visst
sätt stå i ansvar för insättarnes medel.

Det tyckes, som om det häftigaste motståndet mot förslaget
skulle stödja sig derpå, att Konungens befallningshafvande derigenom
skulle få allt för stort inflytande på sparbankernas förvaltning.
Som jag uppfattat lagen, tror jag icke, att någon fara
i detta hänseende förefinnes. Man har för öfrigt vid sin kritik icke
inskränkt sig till de fall, der Konungens befallningshafvande verk -

Onsdagen den 11 Maj, f. in.

43 K:o 41.

ligen fått ökadt inflytande, utan man har till och med påstått, att -Kör. förslag
Konungens befallningshafvande tillerkänts större befogenhet äfven tlF la9 an''
i fall, der detta ingalunda är händelsen. För att bestyrka detta banker
mitt påstående, ber jag få påpeka ett enda fall. En af de vig- (Forts.)
tigaste paragraferna i förslaget, nemligen § 15, innehåller bestämmelser
angående användande af de öfverskott af vinsten, som
uppstå, sedan reservfonden erhållit de 10 %, hvarom paragrafen talar.

Enligt paragrafens lydelse hafva Konungens befallningshafvande
icke, såsom här blifvit påstått, någon bestämmanderätt i detta fall,
utan den utöfvas af hufvudmännen efter förslag af direktionen;
och det är endast föreskrifvet, att, sedan beslut derom blifvit af
hufvudmännen fattadt, beslutet skall underställas Konungens befallningshafvande,
som blott och bart har att pröfva, huru vida
beslutet öfverensstämmer med hvad lagen föreskrifver och sparbanksreglementet
stadgar. Det är hela den magt, som Konungens
befallningshafvande i detta fall ega.

Jag skall emellertid för närvarande icke vidare upptaga kammarens
tid, utan vänta till dess de paragrafer komma att föredragas,
mot hvilkas lydelse jag har anmärkningar att göra. Att
jag icke angående dessa paragrafer i utskottets betänkande antecknat
mig som reservant, beror derpå, att jag ej var närvarande
vid det utskottssammanträde, då betänkandet justerades.

Till den nu föredragna första paragrafen af lagförslaget yrkar
jag bifall.

Herr Wester: Med anledning af talarens på kristianstadsbänken
yttrande derom, att, om denna lag antoges, skulle detta
hafva till följd, att åtskilliga, af socknar bildade sparbanker skulle,
i fall för dem söktes fastställelse å ändring i de för dem gällande
reglementen, blifva förvägrade en sådan fastställelse, ber jag få
erinra, att ingen lag kan hafva retroaktiv verkan och att följaktligen
den åt eu kommun redan nu inrymda rätt i afseende å sparbank
icke kan kränkas. Således kan icke heller komma i fråga,
att Konungens befallningshafvande kan vägra fastställelse å reglementen
för de sparbanker, som nu äro i verksamhet och Indika
sålunda, enligt min åsigt, fortfarande komma att bestå.

Herr grefve Hamilton: Jag är hufvudsakligen förekommen

af den ärade representanten för Halmstad och Engelholm och vill
derför blott tillägga, att jag vidhåller mitt påstående, att äfven i
afseende på blifvande sparbanker denna lag icke lägger hinder i
vägen för Konungens befallninghafvande att fastställa reglemente
för en sparbank med garanti, erbjuden af kommun. Förhållandet
är, att den komité, som uppgjort förslag till den nu ifrågasatta
lagen, hemstält, att första stycket i § 2 skulle erhålla följande
lydelse: “Till grundfond för sparbank skall, på sätt och under
vilkor i 5 och 18 §§ sägs, tillskjutas ett belopp af minst två tusen
kronor; dock att, der kommun eller landsting besluter att inrätta
sparbank och ikläder sig ansvarighet för återbetalning af
der insatta medel, tillskjutande af grundfond icke erfordras". —

N:o 41. 44

Rör. förslag
till lag angående
sparbanker
in. in.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Senare delen af detta stadgande hemstälde högsta domstolen
måtte utgå, “då“, såsom det betel’ i högsta domstolens utlåtande,
“gällande lagstiftning icke synes föranleda dertill, att, på sätt här
är förutsatt, kommun eller landsting eger besluta att inrätta sparbank
och åtaga sig ansvarighet för medel, som der blifvit insatta".
Och detta blef äfven sedermera af Kongl. Maj:t iakttaget, hvilken
såsom jag förut framhållit, haft till följd, icke att kommunernas
garanti förbjudes af denna lag, utan endast att lagen icke
inlåter sig på den frågan. Sant är deremot, att högsta domstolen
tydligen angifvit sig anse ett sådant garanterande från kommunernas
sida icke lagligen kunna ega rum. Men, vare sig vi nu
antaga eller icke antaga denna lag, så står det uttalandet qvar i
högsta domstolens utlåtande. Icke kan det omintetgöras genom
att förkasta lagförslaget och icke blir det på något sätt bindande,
derför att lagförslaget upphöjes till lag.

Herr Lilienberg: Jag vill endast säga några ord i anled ning

af de båda sista talarnes anföranden. Af de ord, som citerades
af herr grefve Hamilton, framgår uppenbart, att de, som
haft till uppgift att tolka denna lag, varit af den uppfattning, att
det icke är någon kommunalangelägenhet att stifta sparbanker
eller ikläda sig ansvarighet för sådana institutioner. Alltså, när
ett reglemente kommer in till Konungens befallningshafvande för
fastställelse och enligt detsamma kommunen åtager sig ansvarigheten
för sparbankens verksamhet, så måste Konungens befallningshafvande
derå vägra fastställelse, hvadan också följden blir, att
alla äldre sparbanksreglementen måste omarbetas, så att de komma
i öfverensstämmelse med gällande lag.

Herr Bexell: Jag vill blott tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för afslag å föreliggande förslag af den anledning, att
jag anser, att förslaget går ut på att betydligt utvidga embetsraannaväldet.
Skulle nemligen en ytterligare kontroll erfordras,
så kan man mycket väl öfverlåta åt landstingen att utse en eller
flera personer; ty derigenom kunde man för ifrågavarande uppdrag
erhålla vida mera praktiska personer, än de som Konungens
befallningshafvande komme att utse. Dessa senare kunna nemligen
endast bedöma siffror — och en siffergranskning lärer nog
hvem som helst kunna utföra — hvaremot de förre derjemte ega
praktisk erfarenhet om förhållandena i länen och der kunna bedöma
papper och namn.

Jag yrkar afslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
godkännande af den föredragna paragrafen och dels på afslag å
densamma; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till den förra,propositionen. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande voteringsproposition:

45 N:o 41.

Onsdagen den 11 Maj, f. m.

Den, som vill, att kammaren
lagutskottet i dess utlåtande n:o 48
gående sparbanker, röstar

Ja;

antager 1 § i föreliggande, af Hor. förslag
tillstyrkta förslag till lag an- tiU lag an''

gående sparbanker
m. m.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda paragraf af kammaren afslagen.

Omröstningen utföll med 124 ja och 80 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
föredragningen af förevarande lagförslag till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. Mehn under
fem dagar från och med den 17 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,so e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 41