1892. Andra Kammaren. N:o 34

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Andra Kammaren. N:o 34.

Lördagen den 30 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Justerades

protokollsutdrag.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 39, till Konungen, angående
ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 om försäljning
af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa
drycker,

och dels till följande delar af af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;

n:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;

n:o 5, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskon tor et;

samt

n:o 6, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
i riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende,
a uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen.

§ 3.

Till afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets memorial Ang. fullbor.
n:o 14, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda dad 9ran>kprotokoll.
nin''J af de i

I detta memorial yttrade utskottet: att anledning icke förekommit “/Zda“
att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, protokoll.

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 34.

1

N:o 34. 2

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- hvaremot utskottet funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
död gränsle- y,gra jemlikt § 107 regeringsformen hos Riksdagen anmälas:

ning af de i J

statsrådet 1

förda 1 ‘O*

Protokollen öfver sjöförsvarsärenden för den 24 april 1891, u:o 3,

1 °r8'' och för den 11 september 1891, n:o 3, angående brister i åtskilliga
anslag för flottan år 1890;

2:o.

Protokollen öfver civilärenden för den 16 oktober 1891, n:is 4
och 5, den 6 november 1891, n:o 7, samt den 20 november 1891,
n:o 3, angående besvär i fråga om återbetalning af anordnade medel;
samt

3:o.

Protokollet öfver ecklesiastikärenden för den 30 juni, n:o 2, angående
ändring i faststäld lönereglering för presterskapet i Falu stads
och Kopparbergs församlingars pastorat.

Efter det utskottets anmälan under punkten 1 blifvit uppläst,
anförde:

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Offer: Herr talman, mine herrar! Konstitutionsutskottet har ansett
sig böra för Riksdagen anmäla, att 1890 års anslag till flottans öfningar
och till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossecorpserna blifvit öfverskridna.
Jag kan icke bestrida att, jemlikt § 39 riksdagsordningen,
utskottet haft full rätt att göra denna anmälan, men jag anser icke
§ 107 regeringsformen i detta fall vara tillämplig, helst något öfverskridande
af anslagen icke ifrågakomma, sedan Riksdagen under sistlidet
år fattade beslut i fråga om öfverskridandet af anslagen till flottans
öfningar för åren 1888 och 1889. Här är visserligen fråga om 1890
års anslag, som då icke förelåg till pröfning, men dervid skall jag be
att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att jag då till kammaren
helt oförbehållsamt anmälde, att 1890 års anslag äfven var öfverskridet.
Jag yttrade nemligen: »och äfven under sistlidna år har uppkommit
en icke obetydlig brist. Emellertid ber jag få upplysa, att åtgärder
för innevarande är blifvit vidtagna för att nedbringa kostnaderna och
utjemna bristen, men det her jag också särskildt få fästa statsrevisorernas
uppmärksamhet på, att hela bristen icke kan under innevarande
år betäckas, men jag hoppas med säkerhet, att så skall kunna ske
under nästa år och öfningsanslaget åter komma på plus». Oaktadt
kammaren således icke saknade kännedom om att anslaget öfverskridits,
gjordes då likväl icke något yrkande på, att § 107 regeringsformen
skulle tillämpas, utan kammaren beslöt endast en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande
af jemnvigt i detta anslag och förekommande för framtiden
af dylika anticipationer. Om jag icke stält mig denna Riksdagens
skrifvelse till efterrättelse, medgifver jag, att det varit på sin plats

Lördagen den 30 April, e. m. 3 N;o 34.

att § 107 tillämpats, men såsom nu varit förhållandet, synes mig en Ang. fullt orsådan
åtgärd opåkallad, helst då för år 1891 ett öfverskott på 173,000 dad 9r“«skkronor
på öfningsanslaget uppkommit till betäckande af föregående ‘

årets brist och icke obetydligt derutöfver. Den ännu återstående bristen ”förde?
kommer utan tvifvel att under innevarande år helt och hållet utjemnas. protokoll.
Statsrevisorerna hafva icke heller funnit någon anledning till anmärk- (Forts.)
ning, på grund deraf, såsom jag förmodar, att de tagit reda på att
besparingar a anslaget numera blitvit gjorda och att dessa besparingar
till en stor del betäcka den brist, som förut å anslaget uppkommit.

Hvad åter beträffar öfverskridandet af anslaget till beklädnad åt
sjömans- och skeppsgossecorpserna, har icke samma lyckliga resultat
vunnits som med öfningsanslaget, utan å detsamma har äfven sistlidet
år uppkommit en brist, som uppgår till ett belopp af 7,743 kronor
09 öre; men jag ber få fästa kammarens uppmärksamhet på, att jag
i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof
för ar 1893 antydt, att det vore omöjligt för mig eller åtminstone
förenad! med störstå svårighet att hålla anslaget inom vederbörliga
gränser,, och vid .innevarande riksdag, då anslagen under femte hufvudtiteln
förelago till behandling, uttalade jag samma åsigt. Det var då
eu talare pa stockholmsbänken, tillika ledamot af konstitutionsutskottet,
som nämnde att det fans ett suveränt medel att undvika dessa öfverbetalningar,
nemligen att icke inkalla mera folk äu man kunde betala,
jag förmodar han menade än man kunde bekläda. Detta är visserligen
ett godt. medel, när det kan tillämpas, men det kan det icke under
alla. förhållanden, och för närvarande är det förenadt med största
svårighet, och kanske äfven kostnader, att tillämpa det, ty den nya
sjömanscorpsen är nu nästan fulltalig, och, så vidt jag vet, eger icke
Kongl. Maj:t rätt att sätta en enda man ur tjenstgöring, och är han
i tjenstgöring, måste han också beklädas.

Beträffande batsmanshållet är förhållandet likväl något olika. För
nagra ar sedan faststäldes af Kongl. Maj:t en tur- och uppfordringsrulla,
enligt hvilken båtsmännen skulle i tur uppfordras till öfning, men sedan
nu batsmansinstitutionen är afsedd att upphöra, anser man det icke
vara behöfligt att följa denna rulla utan uppfordra dem så sparsamt
som möjligt. Om hela batsmanshållet skulle upphöra att inkallas, ber
jag få fästa kammarens uppmärksamhet på, att då måste också Riksdagen
anvisa det förut beviljade anslaget af 100,000 kronor till anställning
af daglönare i den mån båtsmännen icke längre finnas att tillgå. Jag
ber få nämna, att förlidet ar hade autalet sjömän vid sjömanscorpsen
ökats med 1,588 man, under det att båtsmännens antal endast minskats
ined 915 man. Tager jag skilnaden mellan dessa summor, så finner
jag, att det är mellan (3 a 700 man, som måste beklädas utöfver det
antal, för hvilket anslaget är beräknadt, och det inse herrarne väl,
att det under sadana förhallanden är omöjligt att hålla anslaget inom
behöriga gränser. Men vill Riksdagen anvisa hela den summa, som
ar 1887 begärdes och beviljades, då skall icke någon vidare brist uppkomma
pa detta anslag, det kan jag försäkra, men det blifver för staten
betydligt dyrare. Till innevarande års ingång har Riksdagen icke
anvisat ett enda öre till daglönare a vartven, oaktadt båtsmännens
antal nedgått med hälften. För innevarande år är beviljadt 20,000

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

4 Lördagen den 30 April, e. m.

kronor, och för nästa år 19,000 ytterligare, men så länge icke medel till
daglönares anställande på varfven anvisas i samma man som de uppfordrade
båtsmännens antal minskas, kunna båtsmännen icke undvaras
och anslaget måste öfverskridas; men detta är billigare, såsom herrarne
torde inse, än om man skulle på en gång öka anslaget till daglönare
från 39,000 kronor till 100,000.

Af hvad jag nu yttrat torde å ena sidan framgå, att anslaget icke
under närvarande förhållanden kan räcka till, utan måste öfverskridas,
men att å andra sidan detta anslag skall vara fullt tillräckligt under
normala förhållanden, då båtsmännen kommit bort och den nya sjömanscorpsenblifvit
fulltalig, hvilket äfven torde framgå deraf, att till beklädnad
af sjömanscorpsen, fulltalig, icke erfordras mer än 36,000 kronor utöfver
hvad som för närvarande utgår, under det att till beklädnad för båtsmännen
år 1890 betalades 53,000 kronor. Tager jag skilnaden mellan
dessa summor, eller 17,000 kronor, finner jag, att det är den summa
som nu betalas öfver hvad vid normala förhållanden bör ifrågakomma.
Då nu bristen för innevarande år är omkring 7,000 kronor, är det
tydligt att, då båtsmännen äro borta, eu behållning af minst 10,000
kronor kommer att årligen uppstå, hvartill äfven kommer behållningen
på uppkommande vakanser, hvilket ytterligare bidrager att utjemna de
äldre bristerna.

Under sådana förhållanden torde herrarne finna, att jag icke,
hvarken i afseende på öfningsanslaget eller. beklädnadsanslaget, kan,
så vidt jag förstår, anses hafva gjort mig skyldig till någon anmärkning;
och jag hemställer till kammaren, huruvida öfverskridandet af de nämnda
anslagen kan vara af sådan beskaffenhet, att rikets väl, såsom det star
i grundlagen, krafvel- att § 107 regeringsformen tillämpas. För min
del tror jag det icke.

Herr Ljungman: Med förvåning har jag hört, att statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet sökt gorå troligt, att konstitutionsutskottet
icke skulle varit berättigadt att göra den ifrågavarande anmärkningen,
emedan Riksdagen föregående ar aflatit en skrifvelse till Ivongl.
Maj:t på grund af en hemställan från statsutskottet med anledning
deraf, att öfverbetalning egt rum och anslag öfverskridits. Herr statsrådet
antydde äfven, att sistlidet års revisorer icke skulle gjort någon
anmärkning rörande saken i fråga. Ja, det är visserligen sant, att
Första Kammarens ledamöter i statsrevisionen undertryckt anmärkningen,
men den finnes i statsrevisorernas berättelse i form af en reservation
af samtliga de af denna kammare utsedde ledamöterna.

Såsom herrarne torde erinra sig från sammanträdet den 16 mars,
då 5:te hufvudtiteln föredrogs, omnämndes, att i statsutskottet gjorts
hemställan om, att en ny skrifvelse borde aflåtas, och upplystes tillika,
att öfverskridandet af anslagen å 5:te hufvudtiteln ökats ända derhän,
att »öfverbetalning ärna-» vid 1890 års slut utgjorde 412,000 kronor.
Det är sålunda obestridligt, att ett öfverskridande af anslagen egt rum
på denna hufvudtitel i en allt jemt växande stor omfattning, och det
är icke tvifvel om, att det är utskottets skyldighet att, när sadant
kommer till utskottets kännedom, derom göra anmälan till Riksdagen.
Grundlagens bestämmelser i §§ 62 och 65 regeringsformen, jemförda

5 Nso 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

med § 39 riksdagsordningen, ålägga utskottet i detta fall som en skyldighet
att vidtaga föreskrifven åtgärd, ty här är alldeles obestridligt,
att en grundlagsöfverträdelse egt rum. Hvad skall väl för öfrigt statsregleringen
tjena till, om statens anslag i sådan omfattning kunna få
öfverskridas. Och det är här icke fråga om ett tillfälligt öfverskridande,
utan om ett öfverskridande, som egt rum gång på gång.

Hvad särskilt frågan om öfningsanslaget beträffar, har det under
1890 ökats från öfver 108,000 kronor till nära 235,000 kronor, och
det är ju en ganska betydlig ökning för blott ett enda år. Under
sådana förhållanden är saken af den märkliga beskaffenhet, att den
icke gerna kan förbigås med tystnad.

Hvad åter angår syftet med utskottets anmälan, har det varit att,
genom att fästa uppmärksamheten på förhållandet i fråga, föranleda
den rättelse, som afsågs genom det förslag till skrifvelse, som väcktes
i statsutskottet men undertrycktes. Det ar verkligen tid på att grundlagens
bud beträffande auslagen noggrant efterföljas med hänsyn till
5:te hufvudtiteln på samma sätt, ''som det sker i fråga om 2:dra, 6:te,
7:de och 8:de hufvudtitlarne, der man noga aktar sig för att öfverskrida
-anslagen. Ty om det också är fallet, att det är svårare att förhindra
ett öfverskridande af anslagen inom 5:te hufvudtiteln än inom de andra
hufvudtitlarne, så böra icke dess mindre allvarliga ansträngningar göras,
för att så vidt möjligt dylika öfverskridanden må kunna undvikas. I
den förhoppningen, att denna utskottets anmälan kommer att leda till
ett önskligt resultat i det hänseendet, skall jag inskränka mig till att
hemställa, att den föredragna punkten i utskottets memorial mätte med
gillande läggas till handlingarna.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre von
Otter: Jag skall till att börja med bedja att få upplysa herr Ljungman,
att öfverskridandet af öfningsanslaget icke varit så stort som han sade,
utan inskränkt sig till omkring 234,000 kronor och icke några 400,000
kronor. Hvad beträffar hans yttrande att anslaget till sjöförsvaret i
allmänhet varit så mycket öfverskridet, så skall jag bedja att få anmärka,
att anslaget till flottans öfningar åren 1876, 1877, 1878, 1879 och 1880
öfverskridits hvart enda år utan anmärkning. Ifrån 1880, då jag tog
emot sjöförsvarsdepartementet, började behållningarna först med 101,000
kronor, för 1882 med 41,000 kronor, för 1883 med 41,000 kronor, för
1884 med 314,000 kronor, för 1885 med 349,000 kronor, för 1886 med
102,000 kronor och för 1887 med 104,000 kronor. Efter 1888, sedan
vi fått nya sjömanscorpsen, och man gjort upp program för att gifva
den så mycken öfning som möjligt, så hav anslaget öfverskridits under
3 år, tills dess det under förra året icke skett längre.

Vidare ber jag att i afseende på beklädnadsanslaget få nämna, att
1880, då jag tog emot sjöförsvarsdepartementet, var bristen 100,000
kronor. Denna brist nedbringade jag till år 1887 till 14,000 kronor;
litet hvart år på sätt, nu är meningen att göra. Under sådana förhållanden
tror jag icke att den gjorda anmärkningen är berättigad.

Herr Hedin: Herr talman! För den händelse att jag skulle i
något afseende hafva missuppfattat herr sjöministerns första anförande,

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 6

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor. så bär det varit ofrivilligt, om än mitt fel, och jag anhåller på förhand
da<l gransk- j sådant fall blifva korrigerad.

mstatsrådet ‘ Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet yttrade, så.

* Yörda vidt jag förstod honom rätt, att dä öfverskridande af anslag på 5:te
protokoll, hufvudtiteln egt ruin, konstitutionsutskottet enligt hans erkännande
(Forts.) vant i sin fulla rätt att omförmäla det.

Jag tror, att jag har fattat yttrandet rätt. Men, säger herr statsrådet,
deraf följer icke, att konstitutionsutskottet har haft anledning
eller befogenhet att påyrka eu anmälan enligt 107 § regeringsformen.
Dervid har herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet rört
vid en omtvistad konstitutionel fråga. Många hysa ju den meningen
— och det torde vara svårt att bestrida dess rigtighet — att konstitutionsutskottet
med anledning af 107 § regeringsformen icke kan
göra något annat än en sådan anmälan, som uti den paragrafen finnes
omtalad, men deremot icke är befogadt att utan en sådan anmälan
eller ett sådant syfte, som denna paragraf utmärker, blott för Riksdagen
referera någonting, som det finner anmärkningsvärd^ dock icke
så °att 107 § regeringsformen skulle tillämpas. Således tror jag, att
konstitutionsutskottet, då det sagt, att det gör en anmälan enligt
107 § regeringsformen, har stält sig grundlagens bokstafliga uttryckssätt
och väl äfven dess verkliga andemening till efterrättelse, hvarmed
jag dock icke vill ha förnekat, att anmälan — eller hvad man nu
skall kalla den — har förekommit äfven i annan form, så att 107 §.
regeringsformen icke har varit uttryckligen åberopad. Men derom
kunna nu råda olika meningar. Till äfventyra har herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet rätten å sin sida, men jag tror, att
den öfvervägande meningen är för den åsigt, som jag nyss utvecklade.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet erkände
sålunda, att då öfverskridanden af anslag under öde hufvudtiteln egt
rum — och öfverskridande af sådana anslag, det är, herr talman,,
alldeles detsamma som öfverträdelser af grundlagen — konstitutionsutskottet
har varit i sin goda rätt, då konstitutionsutskottet för kamrarne
omförmält detta förhållande. Om nu konstitutionsutskottet dervid
har varit i sin goda rätt, så betyder det helt enkelt, att konstitutionsutskottet
har uppfylt sin pligt, ty konstitutionsutskottet har icke några
rättigheter att utöfva, när det så faller konstitutionsutskottet in, och
låta bli, när man så tycker, utan rätt och pligt uti dessa båda fall
äro alldeles identiska.

När vidare herr statsrådet yttrade, såsom skäl för det påståendet,
att konstitutionsutskottet likväl icke hade bort göra en anmälan efter
107 § regeringsformen, att det var kammaren — så tror jag orden
folio — bekant förlidet år, att öfverskridande af anslag egt rum under
år 1890, eftersom herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
sjelf helt öppet uttalat detta, och att likväl Riksdagen icke med anledning
derutaf vidtog någon åtgärd, så ber jag få fästa uppmärksaniheten
derpå, att någon åtgärd med anledning af ett sådant, för öfrigt
mycket öppet och honorabelt, meddelande af herr statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet icke kunde grundlagsenligt utaf Riksdagen
vidtagas. Riksdagen kan icke besluta någon åtgärd i slikt fall annorlunda
än på grund af en framställning från konstitutionsutskottet,

Lördagen den 30 April, e. m.

7 >:o 34.

antingen på konstitutionsutskottets eget initiativ, eller derigenom, att Ang. fullboren
från statsutskottet ankommen anmälan blifvit utaf kamrarne till dad 9™nskkonstitutionsutskottet
hänvisad och föranledt ett utlåtande till kamrarne. "''^atsrådet ''

Deremot, med anledning af ett herr sjöministerns meddelande kan
kammaren lika litet fatta ett beslut, som t. ex. om jag eller någon
annan skulle hos lierr talmannen begära ordet och säga, att jag yrkar
det och det, när icke utgångspunkten är gifven uti konstitutionsutskottets
utlåtande, hvilken i sin ordning är baseradt på granskning
af statsrådsprotokollen. Således, den omständigheten, att en åtgärd
icke utaf Riksdagen vidtogs förlidet år med anledning af det meddelande,
kammaren då fick af herr sjöministern, bevisar ju icke, att
kammaren eller Riksdagen dermed har afhändt sig någon rätt, och,
såsom jag sade nyss beträffande konstitutionsutskottet, rätt sammanfaller
i detta fall med pligt.

Detsamma gäller också om hvad herr statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet anförde rörande beklädnadsanslaget. Den omständigheten,
att herr statsrådet uti statsverkspropositionen har anfört,
huru ställningen är med detta anslag, och tillkännagifvit, att äfven
för framtiden det är omöjligt efter hans uppfattning att undvika
öfverskridande af detta anslag, kan icke på något sätt inskränka eller
hämma konstitutionsutskottets granskningsrätt och derpå beroende rätt
och pligt att till Riksdagen göra de framställningar, hvarom 107 §
regeringsformen talar. Nu är det utan tvifvel så, att i viss mening
kan man ju med fullkomlig rätt säga, såsom herr statsrådet nyss
yttrade, att på dessa oregelbundenheter — som dock icke äro oregelbundenheter
utaf något lindrigt slag, ty öfverskridanden af anslag äro
lika många öfverträdelser af grundlagen — att, säger jag, rikets väl
icke hänger derpå. Det beror nu emellertid på hvad man menar med
rikets väl. Många torde vara af den meningen — och till den meningen
bekänner jag mig — att ett noggrant iakttagande af lagar
och författningar, och i främsta rummet af grundlagarne, och deras
iakttagande i främsta rummet af dem, som befinna sig uti den ställning,
som de ärade herrarne der innehafva, är verkligen någonting,
som på det högsta intresserar rikets väl.

Det vore icke underligt, om kammaren började på att ledsna vid
att höra talas om öfverskridanden af anslag under 5:te hufvudtiteln,
ty detta missbruk — herr talmannen behagade finna, att det är ett
lindrigt ord jag använder — detta missbruk har på den hufvudtiteln
blifvit kroniskt, och om somliga sagt — jag refererar uttrycket,
men gör det icke till mitt — att detta missbruk har blifvit så kroniskt,
att det stundom ser ut rent af som ett trots mot grundlagens bud och
mot statsrevisorernas och ^Riksdagens ganska fogliga påminnelser —
om detta har blifvit sä och om man börjar att ledsna vid att höra
talas härom, hvilken är så den rätta utvägen att välja? Är det att
utaf ledsnad och trötthet vid detta besluta sig för att säga: ja, vi få
väl uti denna sak, som ändå aldrig kan bjelpas, låta udda vara jemnt?
Eller är det rigtigare att, såsom hittills, oaflåtlig! fasta uppmärksamheten
på felet, pa missbruket, i förhoppning att man dock slutligen
skall få det afhjelpt och rättadt? För min del bekänner jag mig till
den senare meningen, och majoriteten inom konstitutionsutskottet har

förda
protokoll.
(Forts.j

N:o 34. 8

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

gjort likaledes, och jag hoppas, att kammaren skall godkänna denna
vår åsigt. Redan år 1889 skulle statsrevisorerna ha kunnat anmärka,
att anslaget till flottans öfningar år 1888 hade blifvit öfverskridet.
En sådan upplysning meddelades icke då af statsrevisorerna, men
år 1890 anmärkte statsrevisorerna, att detta anslag vid 1889 års
slut befans vara öfverskridet med 108,471 kronor 96 öre. Hela
anslaget i budgeten utgör 670,000 kronor, och således uppgick
öfverskridandet till ett belopp af omkring 1/''8 af anslagets summa
i budgeten. Sedermera upplyste 1891 års revisorer, att under år
1890 samma anslag ytterligare öfverskridits med 126,496 kronor
85 öre och att anslaget vid 1890 års slut balanserade med en brist,
en skuld eller, med den förskönande term, som begagnas uti marinförvaltningen,
en »öfverbetalning» å icke mindre än den summa, som
herr statsrådet för en stund sedan behagade nämna, af 234,968 kronor
31 öre. Således har under tre år å rad, nemligen 1888, 1889 och

1890, öfverskridanden af detta anslag, anslaget för flottans öfningar,
egt rum, och dessa öfverskridanden, de ha varit — jag upprepar det
ännu en gång, herr talman •—• lika många öfverträdelser utaf hvad
som grundlagen uti regeringsformens 62 och 64 §§ föreskrifver, öfverträdelser,
hvilka grundlagsstiftaren har ansett sä betydelsefulla, att
grundlagsstiftaren, oafsedt konstitutionsutskottets rätt, d. v. s. pligt,
att göra anmälan enligt 107 § regeringsformen, derjemte uti § 39
mom. 2 af riksdagsordningen har ålagt statsutskottet att, när detta
utskott finner något anslag vara öfverskridet, derom göra anmälan till
kamrarne, hvarefter förfares enligt 106 eller 107 § regeringsformen
mot den embetsman, som en sådan anordning kontrasignerat. Nu
framgår utaf den första punkten af det uti föreliggande memorial utaf
konstitutionsutskottet citerade statsrådsprotokoll, att, när de år 1890
skedda s. k. öfverbetalningarna hos Kongl. Maj:t anmäldes den 24 april

1891, icke någon åtgärd vidtogs, ja, icke ens någon åtgärd ifrågasattes
för att för framtiden förebygga upprepande utaf detta missbruk, och
detta har konstitutionsutskottet icke kunnat undgå att finna synnerligen
anmärkningsvärd!.

Jag öfvergår till det andra anslaget, nemligen beklädnadsanslaget.
Der ha vi att skilja mellan tvenne brister, en gammal och en nyare,
utaf hvilka den förra daterar sig från en tid före nuvarande herr
statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepartementet embetstillträde, eftersom
den börjar redan samma år, då detta anslag uppfördes såsom
förslagsanslag, högst 282,000 kronor — tror jag — nemligen år 1878.
Detta var ju således ett par år, innan nuvarande herr statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet tillträdde sitt nu innehafvande
embete. Denna brist har emellertid ännu icke blifvit betäckt, trots
det af Riksdagen — jag kan nu icke säga huru många gånger —
gifna bemyndigande för Kongl. Maj:t att till täckande utaf denna brist
använda besparingar. Men dertill ha sedermera kommit nya öfverskridanden
af anslaget, nemligen år 1889 med 8,257 kronor 60 öre,
år 1890 med 26,650''kronor 97 öre och år 1891 med 7,743 kronor 90
Öre. Lika litet som vid frågan om det nyss omtalade anslaget, det
för flottans öfningar, fann Kong], Maj:t, dä bristen för år 1890 uti
statsrådet inför Kongl. Maj:t i fjor anmäldes, anledning att vidtaga

9 X:o 34.

Lördagen den 30 April, e. in.

och ingen fann anledning att ens ifrågasätta någon åtgärd för före- Ang. fullborbyggande
för framtiden utaf upprepande af detta missbruk. ^ad

Om en tredje brist vill jag icke yttra mig, nemligen bristen på Statsrådet ‘
sjökarteverkets anslag, då den blifvit betäckt. Derom är således icke förda
något annat att säga, än att ett sådant öfverskridande i sjelfva verket protokoll.
aldrig hade bort fä ega rum. (Forts.)

Men deremot kan jag icke underlåta att tillägga ett par ord om
anslaget till flottans nybyggnad och underhåll. I skrifvelse till Kongl.

Maj:t i början af förlidet år hemstälde marinförvaltningen, att en statsrevisionens
anmärkning mot öfverskridande af detta anslag icke måtte
till någon åtgärd föranleda, derför att anslaget då skulle vara betäckt
med anlitande utaf det följande årets, d. v. s. det då löpande årets
anslag. Oregelbundenheten är således tydligen erkänd. Men jag
fruktar, att Kongl. Maj:t dervid, naturligtvis utan någon afsigt å
marinförvaltningens sida, blifvit något missledd. Det lär väl knappast
förhålla sig så, att anslaget verkligen var betäckt, utan om jag icke
allt för mycket misstager mig, så återstod nog vid 1890 års slut en
icke alldeles obetydlig s. k. öfverbetalning, för att icke tala om, att
man kanhända skulle kunna finna summan af denna öfverbetalning
ökad genom noggrann granskning af vissa andra anslagsrubriker.

Det är, såsom jag yttrat från början, möjligt, att kammaren börjar
på att ledsna vid att höra talas om dessa öfverskridanden, men då dessa
åtgärder, som jag tillåtit mig att karakterisera som missbruk, utaf grundlagen
betecknas såsom synnerligen betänkliga, så har konstitutionsutskottet
enligt min tanke rigtigt förfarit, då konstitutionsutskottet ansett det
vara sin pligt att på dessa förhållanden fästa Riksdagens uppmärksamhet,
under förhoppning, att man med fullföljande af det hittills af
Riksdagen valda sätt dock slutligen en gång skall komma derhän att
förebygga upprepande af sådana åtgärder, och det är under uttalande
af den förhoppningen, som jag i likhet med konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande anhåller, att kammaren behagade med godkännande
af utskottets anmälan lägga den föredragna punkten till
handlingarna.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr statsrådet och
chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet genmälde mot mig, skall
jag bedja att få fästa hans uppmärksamhet på, att jag yttrade att på anslaget
till flottans öfningar bristen hade ökats från 108,500 kronor till
närmare 235,000 kronor; men, tilläde jag, en ledamot af statsutskottet
upplyste under kammarens sammanträde den 16 sistlidne mars, att
samtliga »öfverhetalningar» å alla anslagen till femte hufvudtiteln vid
1890 års slut uppgingo till 412,000 kronor, en uppgift, som då icke
bestreds och som jag förmodar icke heller kan bestridas. Att öfverbetalningarua
å allenast de två nu ifrågavarande anslagen icke uppgingo
till så stort belopp, är klart och har ej heller af mig påståtts.

Till hvithet belopp de uppgå, står anfördt i utskottets memorial och
behöfde ej af mig särskild! framhållas. Att öfverskridanden å anslagen
under femte hufvudtiteln egt rum många är förut, vill jag icke
bestrida, men den omständigheten förringar ingalunda utskottets anmärkning.
Utskottet kan ju icke anmärka dylika öfverskridanden i

N:o 34. 10

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- andra fall än de, hvilka i föreskrifven ordning kommit till utskottets
dad gransk- kännedom, och det är först i år, som detta genom statsrådsprotokollen

ning af de i , , ,

statsrådet k*011,
förda
protokoll.

(Forts.)

Herr
utskottets
jag för

Östberg: Då yrkande framstälts, att detta konstitutions memorial

måtte med gillande läggas till handlingarna, ber
min del att få yrka, att det måtte läggas till handlingarna
utan något särskilt uttalande af kammaren.

Det är naturligtvis i sin ordning, att Riksdagen fäster uppmärksamhet
vid de fall, då ett bestämdt anslag öfverskridits, men deraf
följer icke, att det i alla händelser är lämpligt att derom göra anmälan
enligt 107 § regeringsformen. Konstitutionsutskottets majoritet
har ansett det vara sin pligt att göra det, och i sådant fall kan
naturligtvis ingen anmärkning framställas mot deras åtgärd, ty man
måste ju göra, hvad man anser vara sin pligt. Jag har deremot för
min del ej den uppfattning, att i detta fall någon anmälningspligt
ålegat konstitutionsutskottet. Jag tror, att man i sådana fall som detta
bör lämpa sitt handlingssätt efter beskaffenheten af det öfverskridande,
som egt rum. I fall det visar sig, att öfverskridandet egt rum på
grund af vårdslöshet eller att medlen blifvit använda utan nytta, anser
jag en sådan åtgärd vara på sin plats. År det deremot så, att anslagen
blifvit använda med all önskvärd omsorg och de gjorda utbetalningarna
ej hafva kunnat undvikas, så anser jag, att en anmärkning
ej bör komma i fråga. I detta afseende har emellertid utskottet icke
lemnat någon utredning. Utskottet har inskränkt sig att påpeka det
obestridliga förhållande, att anslaget öfverskridits och har deraf hemtat
anledning och ansett sig pligtigt att framlägga förhållandet för Riksdagen.

Jag skall bedja att till förtydligande af min mening få göra en jemförelse.
Jag har i många år varit ledamot af landsting. Landstinget
har under sig åtskilliga inrättningar, till hvilka bestämda årliga anslag
äro anvisade. Det visar sig nu ganska ofta, att de bestämda anslagen
blifvit öfverskridna. Då saken förekommer i landstinget, anställas undersökningar,
huruvida utbetalningarna verkligen varit behöfliga eller
om de kunna gifva anledning till anmärkning mot de förvaltande
myndigheternas sätt att sköta sina åligganden. Visar det sig då, som
det alltid gjort i det ifrågavarande landstinget, så länge jag tillhört
detsamma, att det icke finnes någon anledning att klandra vederbörande,
så beviljar landstinget hvad som behöfves för att täcka bristen,
och aldrig har det kommit i fråga att framställa något klander mot
vederbörande derför att ett anslag blifvit öfverskridet, liksom det ej
heller förekommit, att landstinget underlåtit att omvälja samma personer
af den anledning, att ett sådant förfarande egt rum.

Med anledning af hvad jag nu framhållit skall jag bedja att få yrka,
att betänkandet måtte läggas till handlingarna.

Herr Petersson i Hamra förenade sig med herr Östberg.

Herr Ljungman: Med anledning af herr Östbergs senaste an förande

skall jag blott bedja att få påpeka, att hvad han nämnde möj -

Lördagen den 30 April, e. ra.

11 ÄT:o 34.

ligen kunde vara berättigad! för den händelse någon gjort hemställan
om aflåtande af en sådan skrifvelse, som omförmäles i 107 § regeringsformen
; men så har här icke skett, utan det har yrkats, att utskottets
anmälan i denna punkt skulle med gillande läggas till handlingarna,
hvilket icke innebär anUat än ett uttalande, att utskottet handlat rätt,
då det lemnat kammaren del af saken i fråga genom denna anmälan.

Herr Jonsson i Hof: Det yrkande, som af herr Östberg fram stälts,

syftar helt och hållet på att underkänna konstitutionsutskottets
förfaringssätt i detta fall och således helt enkelt ogilla det. Nu har
utskottet här konstaterat, att ett öfverskridande af anslagen egt rum,
och när regeringsformen och riksdagsordningen bestämdt stadga, hvad
konstitutionsutskottet i sådant fall har att göra, är det då lämpligt,
att kammaren emot utskottet i detta fall skulle uttala sitt ogillande i
den indirekta form, som herr Östbergs förslag innebär? Det borde
väl tvärt om vara både med ordning och pligt öfverensstämmande, att
kammaren håller utskottet räkning för att det tagit reda på sådana
förhållanden, så att kammaren icke söker afvänja utskottet från att
göra sin pligt vid kommande riksdagar.

Jag får derför instämma i herr Ljungmans yrkande såsom helt
och hållet berättigadt.

Herr Dahn: Jag är i allt väsentligt förekommen af de båda föregående
talarne. Herr Östberg medgaf, att det var utskottets skyldighet
att göra en dylik anmälan för Riksdagen, men ansåg, att den
icke skulle med gillande läggas till handlingarna. Dermed motsäger
han ju sig sjelf, ty om utskottet gör eu anmälan, som är befogad enligt
107 §, såsom om summor, som för bestämdt ändamål äro anslagna,
blifvit dragna till andra ändamål eller något af Riksdagen faststäldt
anslag blifvit öfverskridet, då bör väl kammaren, minst sagdt, med gillande
af hvad utskottet hemstält lägga dess utlåtande till handlingarna.

Jag skall bedja få instämma i herr Ljungmans yrkande.

Herr Hedin: Jag anhåller, herr talman, att få fästa den ärade
ledamotens på uplandsbänken uppmärksamhet derpå, att praxis i det landsting,
som har förmånen att få räkna honom till ledamot, absolut icke utgör
någon regel hvarken för konstitutionsutskottets eller för den svenska
Riksdagens åtgärder. Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på,
att grundlagen absolut icke gifver någon anledning till den uppfattning,
att konstitutionsutskottet borde ingå i någon utredning af den
frågan, huruvida de medel, med hvilka ett anslag, beviljadt af Riksdagen
å budgeten, har blifvit öfverskridet, användts på ett efter utskottets
förmenande lämpligt sätt, eller huruvida de hafva användts
utan nytta, utgifvits af vårdslöshet. Det är eu sak, som faller utanför
konstitutionsutskottets skyldigheter. Deremot har konstitutionsutskottet
enligt grundlagens bud i 62, 64 och 65 §§ regeringsformen, jemförda
med den nyss citerade 39 § 2 mom. riksdagsordningen, till ovilkorlig
pligt att se efter, huruvida grundlagens föreskrift, att Kongl. Maj:t ej
må öfverskrida de anslagsbelopp, som blifvit i riksstaten uppförda, respekterats.
Det har konstitutionsutskottet att se efter och, om fel i

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forte.)

N:o 34. 12

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Lördagen den 30 April, e. m.

det hänseendet blifvit begånget, derom göra anmälan till Riksdagen.
Men att detta skulle förutsätta granskning af det mer eller mindre
lämpliga användningssättet, derför lemnar icke någon bokstaf i grundlagen
något som helst stöd.

Det är helt enkelt en fråga om rätt uppfattning eller missförstånd
af några af grundlagens allra enklaste bud.

Herr Östberg: Jag har begärt ordet endast för att svara på

herr Dalms anmärkning. Jag yttrade verkligen icke det, att jag ansåg,
att det var konstitutionsutskottets pligt att göra anmälan. Jag
nämnde i stället, att jag hade den uppfattningen, att sådant icke är
nödvändigt och enligt min öfvertygelse här icke lämpligt.

I afseende på herr Hedins yttrande kan jag icke behöfva svara
något vidare, än att jag fullkomligt respekterar hans uppfattning, då
han ansett det som sin pligt att framställa en anmärkning. Jag har
blott deremot framhållit den uppfattning, som jag för min del hyser
i den föreliggande frågan.

Herr Boethius: Det har här i afton flera gånger yttrats, att

det skulle varit konstitutionsutskottets pligt att enligt 107 § göra
denna anmälan. Jag kan emellertid icke finna, att grundlagen ålägger
någon sådan pligt. Om den anmälan, som konstitutionsutskottet skall
göra enligt 107 § regeringsformen, säges det, att konstitutionsutskottet
ege att göra den. Här har således konstitutionsutskottet pröfningsrätt.

Anser konstitutionsutskottet, att en anmärkning faller under 107 §
regeringsformen, är sålunda utskottet icke pligtigt att göra anmälan,
utan eger dervid förfara efter som det anser sakens natur kräfva. Emellertid
hafva de anföranden, som här i afton varit före, gått ut på att
nu skulle föreligga eu grundlagsöfverträdelse. I sådant fall skulle
här, enligt mitt förmenande, icke 107 § tillämpas, utan den 106:e, ty
denna senare paragraf afser lagbrott, och i fråga om sådana eger utskottet
icke pröfningsrätt, utan der heter det, att utskottet skall i sådant
fall väcka åtal inför riksrätt. Jag vet visserligen, att en annan praxis
här gjort sig gällande, men då man talar om grundlagens tydliga bud,
synes det mig, att detta äfven här vid lag skall tillämpas och detta
saknar icke heller sitt berättigande. När det nemligen är fråga om
verkligt juridiska brott, då fordras det enligt all sund rättsordning,
att der skall få förekomma en juridisk pröfning; men en sådan eger
och kan icke ega rum enligt 107 § regeringsformen, ty dertill fordras
ett juridiskt förfaringssätt. Det är också derför vår grundlag föreskrifver,
att när ett grundlagsbrott föreligger, så skall 106 § tillämpas.
Detta är också öfverensstämmande med den uppfattning, som hystes
af vår grundlags stiftare. Derpå har jag ett bevis i hvad den man,
som haft största andelen i vår grundlags författande, Hans Järta,
yttrat i eu uppsats om 106 och 107 §§ regeringsformen. I denna
uppsats framhåller han med mycken skärpa, att 107 § skall tillämpas,
när det gäller fråga om stora konstitutionella spörsmål eller då någon
ledamot af statsrådet gjort sig olämplig att sitt embete bekläda. När
det är fråga om stora principfrågor, då skall således, enligt hans uppfattning,
denna paragraf tillämpas. Det är den parlamentarism, som

13 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

vår grundlag känner till. I förenämnda uppsats yttrar Hans Järta Ang. fuiiborblancl
annat: »Man må härvid alltid ihågkomma, att användandet af dad

107 § i regeringsformen är en politisk handling, icke en juridisk, att "''"<aisråde* *
dervid är fråga om rikets sannskyldiga nytta, icke om enskild rätt. förda
En rättskränkning, som skall åtalas, måste hevisas med omständlig nog- protokoll.
grannhet. Styrelsefel åter kännas i sina verkningar. Att sant fram- (Forts.)
ställa dessa senare är att ådagalägga de förra. Skulle den ifrågavarande
107 § i regeringsformen så tillämpas, att speciella regeringsbeslut
framdroges till riksens ständers granskning, hvar funnes då
det hinder för riksens ständers inkräktningar på styrelsens område,
den konungamagtens sjelfständighet, den säkerhet för enskilda medborgare
mot skiftande fraktioners förtryck, hvartill 1809 års regeringsform.
syftar? Man läse denna grundlag, icke styckevis utan i dess
stadgandens sammanhang, jemte det betänkande af konstitutionsutskottet,
som åtföljde förslaget till densamma.» Derefter yttrar han
vidare: »Men, torde man säga, hvartill tjenar, med nu yrkade in skränkningar,

riksens ständers ifrågavarande magt att begära eu
ministérförändring? När må den göras gällande? Jo, i stora fall, då
hela regeringssystemet eller någon hufvudgren deraf, eller en och annan
rådgifvares öfliga förhållande vore värdt ett sådant klander, som
kunde anstå nationalrepresentationen och icke blott några olustiga individer
inom fronderande sällskapskretsar. Regeringsformens stiftare,
skyldiga att förese framtida möjligheter, tänkte sig den, att en konung,
sjelf mindre skicklig i styrelsekonsten, kunde öfverlemna sitt
välde åt rådgifvare, som i det hela följde skadliga regeringsmaximer
eller saknade drift och förmåga att bibehålla regeringsärendena i en
jemn och stadig gång. För sådana fall, hvilka borde förmodas sällan
inträffa, ville de förbehålla riksens ständer eu petitionsrätt, svarande
mot den, som i England utöfvas af folkhopar, samlade på källare och
värdshus. De ville i Sverige gifva ädelhet och måtta åt en frihetsakt,
som någon gång kunde behöfvas för att förekomma mera vådliga rörelser
åt ett allmänt missnöje. Men regeringsformens bokstaf och
anda vittna, att de icke ville gynna ett lättsinnigt bruk af den yttersta
kontrollen mot eu skadlig styrelse och icke låta denna kontroll i
otid så utnötas och så göras föraktad, att densamma, om rätt nöd den
framdeles påkallade, skulle då vara utan kraft.»

Nu kan man säga, att det är olämpligt att använda en så stor
apparat, när det är fråga om mindre saker. Då en grundlagsöfverträdelse
föreligger, är det emellertid icke en så liten sak, derom är
jag ense med utskottet, men då fordrar också rättvisan, att grundlagsbrottet
skall juridiskt bevisas. Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter
har också förutsett detta, då den i 6 § stadgar, att äfven i
fråga om mindre öfverträdelser mot grundlagen skall riksrätt afgöra,
om grundlagsbrott föreligger. Det heter nemligen i denna paragraf:

»ankomme det på Rikets Ständer, att hos Konungen göra sådan anmälan,
b vartill 107 § af regeringsformen dem berättiga)’, med iakttagande
af de vilkor samma § i dess senare mom. stadgar». När det
således är fråga om ett verkligt lagbrott, då skall först och främst
detta brott juridiskt bevisas och derefter följer det straff, som ansvarighetslagen
i öfriga paragrafer stadgar. År målet af sådan beskaf -

Nso 34. 14

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- fenhet, att det icke faller under någon af dessa öfriga paragrafer, då
dad gransk- ege^ se(jan brottet blifvit konstateradt, Riksdagen att tillämpa 107 §
m''statsrådet ‘ i regeringsformen, det vill säga afgöra huruvida Riksdagen anser att
förda ifrågavarande brott är sådant, att det kan rubriceras under frågan om
protokoll, rikets sannskyldiga nytta. Det tillvägagående, konstitutionsutskottet
(Forts.) bär följt, synes mig derför icke fullt lagligt. Jag vill dermed icke
hafva framkastat någon anklagelse mot det nuvarande konstitutionsutskottet,
ty jag vet mycket väl, att ett sådant tillvägagående har
häfd för sig, men häfd bryter dock icke grundlag. Är det så, att
man anser att det nuvarande ansvarighetssystemet är olämpligt och
för tungrodd borde konstitutionsutskottet känna sig uppmanadt att
framlägga förslag till ändring i detta system; men jag kan icke finna
lämpligt, att utskottet år efter år följer ett förfaringssätt, hvars grundlagsenlighet
synes mig vara i hög grad tvifvelaktig.

Häruti instämde herrar Alexanderson och liestadius.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag har icke hört någon bestrida
konstitutionsutskottets rätt att framställa eu anmärkning i förevarande
fall. Det synes mig då besynnerligt, att personer här uppträda och
söka så att säga vindicera bort konstitutionsutskottets föreliggande utlåtande.
För min del håller jag deremot konstitutionsutskottet räkning
för att det gjort denna anmälan. När man granskar statsverkets
räkenskaper, är det icke sällan man finner sådana utbetalningar, som
den här ifrågavarande. Men vid närmare efterseende finner man, att
dessa öfverbetalningar skett genom utanordning på grund af ett kongl.
bref, och för utfärdande af detta kongl. bref är decharge då redan beviljad,
så att statsrevisorerna vanligtvis icke komma någon väg i detta hänseende.
Derför tror jag, att det är lämpligt, att konstitutionsutskottet
nu sjelft börjat i tid granska dessa kongl. bref och utanordningar.

Då man, såsom sagdt, icke kunnat bestrida utskottets befogenhet
i detta fall, kan jag icke förstå annat än att vi måste med godkännande
lägga betänkandet till handlingarna. Det skulle, efter mitt
förmenande, se ganska besynnerligt ut, om Riksdagens Andra Kammare,
sedan konstitutionsutskottet gjort denna anmälan, nu skulle
säga: det fästa vi oss icke vid eller det bry vi oss icke om.

Ett skäl, som åberopats af dem, som yrkat att betänkandet utan
vidare skulle läggas till handlingarna, är, att dessa öfverbetalningar
fortgått under många år, ja, att de äro så att säga permanenta eller
kroniska. För min del kan jag icke anse, att detta är något skäl för
deras yrkande; tvärt om är det just detta som gör, att man, så vidt
jag förstår, bör med godkännande lägga memorialet till handlingarna,
så att man en gång blir fri från dessa öfverbetalningar.

Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet anförde
äfven såsom ett skäl, att statsrevisorerna förlidet år icke framstält någon
anmärkning i förevarande fall, och troligtvis menade herr statsrådet,
att statsrevisorerna derför godkänt öfver betalningarna. Men
hvarför icke någon anmärkning framstäldes, det berodde helt enkelt på
lottkastningen vid valet af revisionens ordförande. Alla revisionens
ledamöter från Andra Kammaren ville framställa anmärkning, hvilket

Lördagen den 30 April, e. m.

15

äfven visat sig af den reservation, som bifogades statsrevisorernas berättelse.
Första Kammarens revisorer ville deremot icke göra anmärkning,
och revisionens ordförande fälde utslaget, så att ingen anmärkning
framstäldes. Såsom herrarne veta, beror nemligen vid lika
antal röster beslutet inom statsrevisionen på ordförandens röst. På
detta sätt kom det sig att ingen anmärkning blef framstäld mot dessa
öfverbetalningar, hvilka sålunda alls icke blifvit af revisionen i dess
helhet godkända.

För min del instämmer jag i det af herr Ljungman framstälda
yrkande.

Herr Ljungman: Med anledning af talarens på uplandsbänken
senaste yttrande ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att jag
och andra med mig upprepade gånger åberopat äfven riksdagsordningen.
Dess 39 § 2 mom. är nemligen just det grundlagsstadgande,
som innehåller speciella bestämmelser om öfverskridandet af anslag,
och der heter det tydligt, att det vid behandlingen af ett ärende sådant
som detta skall förfaras efter 106 och 107 §§ regeringsformen,
hvilket icke kan betyda annat än att konstitutionsutskottet har att välja
antingen mellan riksrätt, om utskottet så finner skäligt, eller en anmälan
efter 107 § regeringsformen. Läser man igenom denna senare
grundlagsparagraf, så skall man af dess ordalydelse mycket lätt finna,
att den eger tillämpning i föreliggande fall.

Hvad beträffar det af herr Boethius nyss citerade yttrandet ur
en uppsats af Hans Järta, så må det hafva sitt värde, då Järta ju,
såsom vi veta, var en mycket framstående författare; men icke har
Riksdagen och icke heller konstitutionsutskottet någonsin följt hans
åsigter såsom en grundlag. Tvärt om har hos konstitutionsutskottet, i
hvilket äfven suttit flere framstående män bland dem, som voro med
om stiftandet af 1809 års grundlag, en helt annan uppfattning gjort
sig gällande.

Herr El o \v son: En ärad talare på stockholmslänsbänken har

såsom sin åsigt framhållit, att den anmälan, som konstitutionsutskottet
gjort i denna punkt, vore hvarken nödig eller lämplig. En annan talare
på upsalabänken har sagt, att grundlagen icke ålägger utskottet
såsom en pligt att göra den anmälan, som nu skett. Genom dessa
begge uttalanden har frågan enligt mitt förmenande blifvit stäld på
sin spets. De båda talarne förmena, att konstitutionsutskottet saknat
grundlagsenlig befogenhet att göra denna anmälan. Å andra sidan
har utskottet noga pröfvat de omständigheter, som föreligga, och derefter
kommit till den åsigt, att utskottet ansett det vara sin pligt att
för Riksdagen göra ett tillkännagifvande af det innehåll, som memorialets
första punkt utvisar. Det tillkommer nu, herr talman, kammaren
att skilja mellan dessa båda meningar och afgöra, huruvida
konstitutionsutskottet fullgjort sin pligt, då det gjort denna anmälan
till Riksdagen, eller om det saknat befogenhet dertill. Då jag för min
del, såsom ledamot af konstitutionsutskottet, är fullkomligt öfvertygad,
att utskottet varit i sin goda rätt, samt att det endast ledts af sin

Jf;0 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Nso 34. 16

Lärdagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

pligtskänsla, anhåller jag att få förena mig i det yrkande, som först
framstälts af utskottets vice ordförande.

Herr Boethius: Jag vill blott med anledning af herr Ljungmans

yttrande påpeka, att riksdagsordningens § 39 mom. 2 handlar icke om
konstitutionsutskottet, I § 39 riksdagsordningen — det var förmodligen
den han menade — fälas endast om hvad statsutskottet skall
göra, om det upptäcker att anslag öfverskridits. Men hvad konstitutionsutskottet
skall göra, det föreskrifves i § 106 regeringsformen.

För öfrigt vill jag mot herr Elowson anmärka, att jag icke framstält
något yrkande och egentligen icke alls berört den saken, utan
jag har blott velat fästa kammarens uppmärksamhet på denna principfråga.
Detta kunde lika väl hafva skett vid någon föregående riksdag
som nu, men jag har i alla fall ansett det vara af vigt, att denna
principfråga någon gång dragés fram.

Herr Beckman: Jag begärde ordet egentligen för att säga, att
det dock kunde vara af ett visst intresse att, med anslutning till hvad
talaren på upsalabänken nyss nämnde om Hans Järtas åsigt, verkligen
få höra, till hvilka konseqvenser dessa principer leda. Hans Järta har
sjelf framstält dem just i sammanhang med de ord, som nämnde
talare nyss uppläste. Han säger: »Med ett diktadt exempel må vi
förtydliga vår mening. Vid granskningen af statsrådets protokoll har
konstitutionsutskottet anmärkt, att samtliga statsrådets leclamöter eller
vissa af dem tillstyrkt flera allmänna mått och steg, syftande att utomordentligt
inskränka eller utvidga handelsfriheten. Utskottet, tillgifvet
det liberala eller det prohibitiva systemet, anser statsrådets motsatta
åsigter och handlingssätt icke vara förenliga med rikets sannskyldiga
nytta. Derom kan då utskottet göra en anmälan hos riksens ständer,
men icke nämna den eller den speciella resolutionen såsom efter utskottets
öfvertygelse skadlig, utan endast motivera sin framställning på
utfärdade allmänna författningar eller på en följd af allmänt kända
åtgärder, röjande styrelsemaximer, dem utskottet fördömer.»

Ja, herr talman, för min del skulle jag icke hafva synnerligt
mycket att invända emot, att man ginge så långt i parlamentarism.
Men jag undrar, om vissa andra skulle vara lika belåtna med en sådan
sakernas ordning?

Jag yrkar bifall till herr Ljungmans förslag.

Herr Ljungman: Det är ett bra märkvärdigt sätt, på hvilket

herr Boethius läser grundlagen. Riksdagsordningens § 39 handlar
visserligen om statsutskottet, men i paragrafens mom. 2 säges, att, då
statsutskottet upptäckt, att anslag öfverskridits, skall det derom göra
anmälan, hvilken naturligtvis eger rum enligt § 57 riksdagsordningen.
Derefter förfares enligt 106 och 107 §§ regeringsformen. Det är
alltså konstitutionsutskottet, som handlägger målet. Statsutskottet har
endast att göra anmälan, som sedermera remitteras till konstitutionsutskottet,
hvilket behandlar ärendet. Bestämmelsen om förfaringssättet
träffar sålunda endast konstitutionsutskottet, men alls icke statsutskottet.

Lördagen den 30 April, e. m. 17

Herr Östberg: Herr Elowson yttrade, att kammarens beslut i
denna sak kommer att visa, huruvida kammaren anser, att konstitutionsutskottet
vant befogadt att framställa denna anmärkning. För min
del kan jag icke se saken pa detta sätt. Så vidt jag förstår, kommer
nemligen kammarens beslut att hafva en helt annan betydelse. Om
det gar i ena rigtningen, innebär det ett uttalande af klander mot herr
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, men om det går i
andra rigtningen, innebär det endast att kammaren utan att göra
något särskildt uttalande later vid hvad i ärendet förekommit få bero.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Derunder
hade yrkats, dels att utskottets i nu föredragna punkt gjorda anmälan
måtte med gillande läggas till handlingarna, och dels att memorialet
i nämnda punkt måtte läggas till handlingarna. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann den
förra meningen hafva flertalets röster för sig. Som votering likväl
begärdes, biet nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstmugsproposition: -

Den, som vill, att kammaren, med gillande af konstitutionsutskottets
enligt 107 § regeringsformen gjorda anmälan i lista punkten
åt memorialet n:o 14, skall lägga memorialet i denna punkt till handlingarna,
röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

A inner Nej, har kammaren beslutat att lägga memorialet i nämnda
punkt till handlingarna.

Omröstningen utföll med 129 ja och 80 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Beträffande vidare utskottets i puuhteu 2 gjorda anmälan anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr talman,
mme herrar! Konstitutionsutskottets anmärkning i denna punkt åsyftar
egentligen att^ uttala, att, sedan uti ett af kammarrätten behandladt
anmärkningsmål kammarrätten alagt en tjensteman återbärincrsskyldighet
af utanordnade statsmedel, Kongl. Maj:t, derest Kon^ Maj:t
®°ner. kammarrättens utslag lagligen grundad^ icke skulle” ega att
eitergilva den alagda aterbäringsskyldigheten. — Enligt min öfvertygelse
hvilar konstitutionsutskottets anmärkning i detta afseende på en fullkomligt
origtig uppfattning utaf betydelsen af den revision, som i
kammarratten eger rum. Förmodligen har utskottet tänkt sig, att här
vore fråga om tillämpning af Kongl. Maj:ts benådningsrätt, och utskottet
har dervid, möjligen på grund af ordalydelsen i den paragraf
åt regeringsformen, som handlar derom, ansett att Kongl. Maj:t i nu
ifrågavarande mål icke kunnat gifva nåd, derför att dessa mål icke
vore af brottmåls natur. Det heter nemligen i § 25 regeringsformen,

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 34. o

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 18 Lördagen deD 30 April, e. m.

Ang. fuiibot- att Konungen eger att i brottmål göra nåd. Men, mine herrar, i de
dad gransk- nu föreliggande fallen har Kongl. Maj:t icke af nåd eftergifvit något
ning af de t af hyad s"m genom kammarrättens utslag ålagts vederbörande tjenstepiga*
män att återbära. Kammarrättens åtgörande i anmärkningsmål bestar
protokoll, i förevarande afseenden deruti, att om vid granskningen af räken(Forts.
) skaperna rörande statsverket anmärkning af vederbörande revisor göres
derom, att en utbetalning icke varit grundad på gällande föreskrifter,
kammarrätten undersöker huru dermed sig förhåller. Och om kammarrätten
dervid finner, att utbetalningen icke öfverensstämmer med gällande
föreskrifter, så bär kammarrätten att förklara, att den tjensteman,
som utanordnat dessa medel, icke haft stöd derför af gällande föreskrifter
och att det det derför är hans skyldighet att återbära medlen.
Kammarrätten har vid sin undersökning af länsräkenskaperna — om
hvilka frågan nu gäller — att i första rummet tillse, huruvida den
gjorda utbetalningen öfverensstämmer med den för länet upprättade
stat. Sådan stat, benämnd länsstat, upprättas årligen för hvarje län i
början af året utaf statskontoret. Deri upptagas alla anslag, hvarmed
länsstyrelsen för året har att röra sig, med hänvisning till de kongl.
bref, som gälla angående dispositionen af hvarje särskildt anslag. Kammarrätten
har sålunda vid sin granskning att i första rummet tillse,
huruvida utbetalningen öfverensstämmer med länsstaten. Nu kan det
dock inträffa, att under året ske förändringar i gällande föreskrifter
genom beslut, som af Kongl. Magt under aret meddelas. Dessa blifva
då att betrakta som tillägg till länsstaten, och kammarrätten maste
således vid granskningen taga hänsyn äfven till dessa beslut. Men
kammarrättens granskning innefattar icke någon undersökning utaf
lämpligheten af den eller den utbetalningen, utan endast huruvida den
verkligen skett och i så fall grundar sig på gällande föreskrifter. Derför
har uti de fyra mål, som här äro i fråga, kammarrätten efter ram
tanke yttrat sig alldeles rigtigt, då kammarrätten sagt att dessa utbetalningar
icke öfvereusstämt med gällande föreskrifter och i anledning
deraf ålagt vederbörande att lemna igen penningarne. Sedermera,
när° ett af kammarrätten sålunda meddeladt beslut genom besvär fullföljes
till Kongl. Maj:t, har Kongl. Maj:t att se till, om kammarrättens
uppfattning om att utbetalningarna icke grundat sig pa gällande
föreskrifter är rigtig. Detta är den enda pröfning, som i besvarsväg
kan ifrågakomma. Om då Kongl. Maj:t finner att dessa utbetalningar,
på sätt kammarrätten antagit, icke grundat sig på gällande
föreskrifter, så förklarar naturligtvis Kongl. Maj:t att kammarrättens
utslag är lagligen grundadt. ..

Men hos Kongl. Maj:t tillkommer derjemte en profning, som ar åt
annan betydelse. Kongl. Maj:t kan nemligen undersöka, huruvida den
eller den utgiften, oaktadt den icke varit grundad på några redan
gällande föreskrifter, kan vara af den nytta för det allmänna, att den
det oaktadt bör godkännas.

Derför och då i de här föreliggande fallen det icke alls vant
fråga om att dessa utgifter icke blifvit gjorda, utan endast att de icke
blifvit gjorda i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter, samt det
är alldeles ostridigt, att utbetalningarna skett för statsändamal, bär
Kongl. Maj:t i dessa frågor, vare sig någon ansökan framstälts eller

Lördagen den 30 April, e. in. 19

icke, vant oförhindrad förklara, att staten borde vidkännas dessa utgifter;
och att sålunda den tjensteman, som utanordnat dessa medel,
icke behöfde återbära dem. Detta är något helt annat än en nådefraga.
Jag skall bedja att få anföra ett exempel, som kanske tydligare
belyser hvad jag menar.

Om det till exempel inträffar en större eldsvåda, och många menniskor
till följd deraf blifva husvilla och lida nöd, så torde det vara
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ovilkorliga rätt och pligt att, om
ingen annan hjelp kan erhållas och Kongl. Maj:ts beslut ej hinner inhemtas,
på egen risk utaf statsmedel, som han har om händer, utanordna
hvad som är nödvändigt. Lika säkert är dock, att om denna
åtgärd hinner pröfvas i kammarrätten, innan Kongl. Maj:ts godkännande
deraf hunnit komma emellan, måste kammarrätten förklara att
dessa medel skola utaf länsstyrelsen återbäras, derför att utbetalningen
icke grundat sig på några af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter. Om
det så klagas häröfver hos Kongl. Maj:t, så måste naturligtvis Kongl.
Maj:t ogilla besvären, ty kammarrättens utslag är lagligen grundadt.
Men Kongl. Maj:t, som finner att Dess befallningshafvande handlat
som han bort och som ju ostridigt före kammarrättens beslut egt godkänna
utbetalningen, kan väl icke hafva blifvit förhindrad att godkänna
åtgärden endast derför att kammarrättens beslut mellankommit;
men följden af godkännandet blifver naturligtvis, att den af kammarrätten
ålagda återbäringsskyldigheten förfaller.

Nu vill jag icke fästa mig vid, att man i dessa frågor säkerligen
kan påvisa hundratals prejudikat. Så långt tillbaka jag kunnat finna,
har det^ uti anmärkningsmål, likartade med de nu ifrågavarande, förfarits
så att, närhet funnits utaf omständigheterna påkalladt, Kongl.
Maj:t eftergifvit återbäringsskyldigheten. Jag vill icke fästa mig vid
dessa prejudikat, utan, oaktadt de lemnats utan anmärkning, vill jacr i
dessa fall icke stödja mig vid annat än hvad jag anser framgå°af
sj elfva sakens innebörd.

Sådan utskottets anmärkning är formulerad, torde jag med hvad
nu yttrats redan få anses hafva besvarat densamma, d. v. s. jag anser
och hoppas, att det skall framgå af hvad jag nu yttrat, att den omständigheten,
att Kongl. Maj:t förklarat kammarrättens utslag i augifna
fallen lagligen grundadt, icke utgjort hinder för Kongl. Maj;t
att eftergifva återbäringsskyldigheten. Men jag skall bedja att få tilllägga
några ord i afseende på sjelfva de utgifter, som här varit fråga
om. Det har anmärkts i några af de fyra mål, som äro relaterade i
utskottets betänkande under denna punkt, att utbetalningar skett för
inköp af böcker och kartor. Böckerna hafva varit lagböcker eller
sådana, som angått länet och som varit behöfliga för vederbörande länsstyrelse.
Det är ju helt naturligt, att sådana utgifter egentligen
skett för det allmännas bästa. Men det fans verkligen icke meddeladt
några föreskrifter, som berättigade länsstyrelserna till att göra sådana
inköp; och först med anledning af de i kammarrätten gjorda anmärkningarna
blef Kongl. Maj:ts uppmärksamhet fäst å denna brist,
hvadan ett kongl. bref utfärdades, i kraft hvaraf länsstyrelserna nu
mera ega att inköpa böcker till visst angifvet belopp.

Så är det en anmärkning, som gäller inbindning af en bok. I

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de %
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 20

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- afseende derå vill jag blott erinra, att om boken köpts bunden i stället
död gransk- för obunden gå hade en anmärkningsanledning mindre förefunnits.
ni$iatsrådet'' Fn tredje kategori af anmärkningarna i kammarrätten rörer renf
“föi-da* skrifning. På grund af ett kongl. bref, som är meddeladt i adminiprotokoll.
strativ väg, ega länsstyrelserna för renskrifning af vissa expeditioner
(Forts.) anlita anslaget till skrifmaterialier och expenser. Det stadgas visserligen
deri, att i räkningarna å renskrifningen skulle tydligen uppgifvas
den grund, hvarefter beräkningen skedde; men Kongl. Maj:t har icke
stadgat någon viss grund, utan Kongl. Maj:t har lemnat öppet att i
hvarje särskildt fall granska grunden. Det kan ju hända, att renskrifvarne
på somliga ställen vilja hafva betaldt efter sida eller ark, på
andra håll åter efter timme eller dagspenning o. s. v.

Kongl. Maj:t föreskref derför icke någon bestämd grund, utan förordnade
endast, att en grund borde angifvas. 1 afseende på de flesta
af ifrågavarande utbetalningar är också grunden angifven, så att betalningen
utgått ibland timvis, ibland såsom dagaflöning o. s. v. Kammarrätten
bär i allmänhet, så vidt jag vet, ansett sig icke kunna godkänna
annan beräkningsgrund än per timme, per sida eller per ark, men
deremot icke dagaflöning. Detta är emellertid en fråga, som, när den
kommer till Kongl. Maj:t, kan af Kongl. Maj:t fritt pröfvas. År Kongl.
Maj:t öfvertygad om, att betalningen af allmänna medel för renskrifningen
skett i behörig ordning, så kan naturligtvis Kongl. Maj:t godkänna
utbetalningen, äfven om det utslag, som kammarrätten, hvars
granskningsrätt är af mera formel natur, i frågan meddelat, icke kan
åf Kongl. Maj:t förklaras icke vara lagligen grundadt.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr statsrådet och

chefen för civildepartementet anförde, skall jag bedja att få yttra några
ord. Af hans anförande framgår, att han i viss mån har missuppfattat
utskottets anmälan, och dertill är kanske skulden den, att memorialet
i denna punkt, till följd deraf att den afser fyra olika mål, icke är
så klart affattadt, som kanske hade varit önskvärdt. Förhållandet är
nemligen det, att i utskottet samtliga målen i fråga föredrogos i klump
på en gång, emedan de alla hade eu viss i ögonen fallande yttre likhet
med hvarandra. Ser man emellertid bort från denna yttre likhet
och granskar dem särskildt hvar för sig, så kommer man till ett helt
annat resultat än det, som herr statsrådet har angifvit. Jag vill visst
icke bestrida hans uppfattning att vara rigtig, att när kammarrätten
dömt, att en utgift borde återbetalas på grund af att den icke vant
fotad på en bestämd författning eller kongl. skrifvelse, Konungen då
kan medgifva befrielse ifrån återbetalningsskyldighet, i fall det kan
visas, att utgiften skett för ett giltigt statsändamål. Men i de af
målen i fråga, som härröra ifrån länsstyrelsen i Falun, är det alldeles
uppenbart, att en del af de ifrågavarande medlen utbetalts för kostnader,
som alldeles icke bort under några vilkor få täckas med statsmedel.

Innan Konungen afgjort dessa mål, har han naturligtvis inhemtat
utlåtanden öfver desamma. Besvären öfver kammarrättens dom ifrån
landskamreraren i Falun remitterades sålunda till statskontoret. Statskontoret
tillstyrkte, i hvad det rörde utgifterna för inköp af eu bok

Lördagen den 30 April, e. m. 21

och en karta, att vederbörande skulle befrias från betalningsskyldighet;
men i afseende på öfriga utbetalningar förklarade statskontoret, att en
del deraf vore utaf den beskaffenhet, att de icke bort utgå af allmänna
medel.

Det hade förut blitvit framhållet af kammarrätten, och det är alldeles
gifvet, att om en ordinarie tjensteman icke sjelf vill utföra sådana
arbeten, som åligga honom, utan vill, att en annan skall utföra dem
i hans ställe, så får han naturligtvis sjelf betala det. Om en embetsman
t.. ex. icke sjelf vill skrifva, ett koncept utan skalfar en person,
som skrifver efter hans diktamen, så får han naturligtvis bekosta denna
skrifning sjelf. Detta är alldeles uppenbart, då det åligger honom att
sätta upp konceptet sjelf. Staten har icke någon skyldighet att betala
renskrifuing vid länsstyrelserna annat än i sådana fall, när det gäller
skriftliga expeditioner till kronofogdar och länsmän eller dylikt.

Det har verkligen gjort ett sorgligt intryck på konstitutionsutskottet
att oupphörligt se sådana försök af embetsmål! att kasta på
staten utgifter, som det har ålegat dem sjelfva att bekosta. Jag vill
dock erkänna, att Kongl. Maj:t i ganska många fall afvisat dessa försök;
men här bär verkligen förelegat, beträffande just dessa mål från Falun,
fall, dä Kongl. Maj:ts rådgifvare varit allt för godbjertade af sig och
tillstyrkt, att statsmedel matte få användas för betäckande af sådana
utgifter, som bort bestridas åt vederbörande embetsmän sjelfva.

Hvad vidare beträffar det andra målet, eller det från Malmöhus
län, så är visserligen förhållandet icke så uppenbart, som i det nyss
nämnda fallet från Falun, men slarf föreligger dock, fast statskontoret
har vid detta tillfälle verkligen kunnat tillstyrka, att Kongl. Maj:t
skulle medgifva, att vederbörande måtte få sig efterskänkt skyldigheten
att återbetala medlen.

Hvad återigen det tredje målet beträffar, eller det som angår inbindningen^
af en bok, sa vill jag ju icke bestrida, att det kan ha varit
skäl för Kongl. Maj:t att dervidlag handla, som Kongl. Magt gjort;
men jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att den 20 februari, således
endast några månader förut, Kongl. Maj:t resolverade alldeles motsatsen.
Då gälde det landskamreraren i Mariestad. Det synes mig
icke vara fullt lämpligt, att en sådan inkonseqvens gör sig gällande
vid behandling af mal, att resolutionerna skola gå i alldeles motsatt
riktning, fast förhållandena i allt äro fullständigt lika.

Anmärkningen i fråga är visserligen icke af'' någon stor betydenhet,
men är dock på sin plats såsom en belysning af missbruk, hvilka söka
inrota sig. Det är så fallet med de flesta anmärkningar af liknande
beskaffenhet, att de göra gagn derigenom, att de föranleda, att vederbörande
redogörare och handhafvare af statsmedel noggrannare handskas
med dessa och uppfylla sitt uppdrag med större omsorg. Om en enskild
person icke hade stillt sig författningar och stadganden till efterrättelse,
så hade han tvifvelsutan gått förlustig beloppet helt och hållet äfven
i sådana fall, der han möjligen hade lika goda anspråk, som vederbörande
tjensteman, att få utgiften i fråga bestridd af statsmedel.
Hår återigen föreligga fall, der under inga vilkor statsmedel bort få
användas för betäckande af kostnaderna i fråga. Detta gäller dock
visserligen endast en del, men i alla fall dock eu del af beloppen i

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet ''
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 22

Ang. fullbordad
gransk
ning af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Lördagen den 30 April, e. m.

fråga. Jag skall derför hemställa, att den föredragna punkten af memorialet
måtte med gillande läggas till handlingarna.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med anledning
af herr Ljungmans yttrande derom, att en del af ifrågavarande
utgifter utgjort betalning för sådana arbeten, som utaf vederbörande
tjensteman sjelfva borde hafva verkstälts, skall jag bedja att få meddela,
att jag för min del icke kunnat finna något sådant framgå af handlingarna.
Det är visserligen sant, att de extra-ordinarie tjenstemännen
äro skyldiga att göra sa mycket, som de förmå; men jag kan icke
gerna tänka mig, att man kan utsträcka sina pretentioner i det afseendet
i oändlighet, och man kan väl icke begära af dem, att de för
den aflöning af 500 å 600 kronor, som dessa extra biträden under de
första åren 1 allmänhet åtnjuta, skola arbeta t. ex. 20 timmar i dygnet.
Det kan ju absolut icke gå för sig. De arbeta, så långt deras krafter
räcka, men på det att icke massor af expeditioner skola hopa sig hos
länsstyrelserna och på det att icke ärendena skola till stor del komma
att ligga nere, måste länsstyrelserna naturligtvis anlita renskrifvare,
som hjelpa till. I vissa fali torde väl äfven inträffat, att ett eller
annat af de extra biträdena någon gång, om t. ex. arbetstiden i. allmänhet
varit bestämd till 8 å 9 timmar på dagen, förklarat sig villigt att
mot särskild betalning arbeta ytterligare några timmar med att skrifva
rent, och att i så fall medel tagits ifrån förevarande anslag till betalning
af öfverarbete t. Om herrarne behaga se efter, hvad som i utskottets
betänkande är relateradt angående det af herr Ljungman först anförda
målet, så har deri uttryckligen uppgifvits, att de vid länsstyrelsen anstälde
tjenstemännen icke å de tider, som varit anslagna till arbete,
medhunnit uppsättningen och renskrifningen af expeditionerna. Det
hade väl då varit temligen oklokt af länsstyrelsen, om den icke sökt
att på annat sätt få dessa arbeten utförda. Jag kan således för min
del icke finna, att Kongl. Maj:t, när ärendena af Kongl. Maj:t pröfvades,
icke skulle haft anledning efterskänka återbäringsskyldigheten.

Herr Elowson: Herr talman! Jag erfar med tillfredsställelse,
att herr statsrådet och chefen för civildepartementet uti sitt uttalande
medgifvit, att uti dessa mål det icke kan vara fråga om Kongl. Maj:ts
benådningsrätt enligt § 25 regeringsformen. Det kan icke efter mitt
förmenande falla någon in, att det här skulle vara fråga om brottmål,
och endast i detta fall skulle ifrågavarande paragraf vara tillämplig.
Jag tror emellertid, att detta uttalande ifrån statsrådsbänken är utaf
eu viss betydelse, och jag ber att få fastsla detsamma. Det är nemligen
så, att det förefinnes mindre rigtiga föreställningar angående
benådningsrätten, och till och med en så långt framskjuten tjensteman
som en landskamrerare har uti sin underdåniga ansökan hos Kongl.
Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t »täcktes af gunst och nåd befria honom
från återbetalningsskyldighet». Det synes härvid ha föresvåfvat denne
landskamrerare, att Kongl. Maj:t i detta fall skulle ha tillfälle att använda
benådningsrätten. Jag tager för alldeles gifvet, att samme landskamrerare
icke skulle vilja gå in på, att det härvid vore fråga om
brottmål; och det är fullkomligt rigtigt, att detta icke är brottmål;

Lönlagen den 30 April, e. m.

23 S:0 34.

förda

protokoll.

Korta.)

det kali det ju icke vara. Frågan gäller helt enkelt att mer eller Ang. fuiibormindre
rigtigt användande af vissa mindre belopp, som vederbörande dad 9ransktjensteman
sjelf kunnat utanordna, och då har han kanske utanordna! ''

dem på ett mindre korrekt sätt och på grund deraf blifvit af kammarrätten
ålagd att återbära desamma. Någon tillämpning för den kungliga
nåden kan här enligt mitt förmenande icke ifrågakomma.

De medel, hvarom är fråga, hafva anvisats på örte hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier, expenser och ved m. m. Det har anmärkts
i kammarrättens revisionsafdelning, att medlen icke blifvit i allt på
behörigt sätt anordnade och använda. Öfver revisionsafdelningens
anmärkningar hafva i vederbörlig ordning förklaringar inkommit.
Kammarrätten har fält utslag. Öfver dessa hafva sedan underdåniga
besvär anförts, och Kongl. Maj:t har pröfvat kammarrättens utslag,
enligt hvilka vissa medel skulle återbetalas, vara lagligen grundade.

Nu säger herr statsrådet och chefen för civildepartementet, §,tt
kammarrätten i första instans företar pröfning, huruvida medlens användande
är öfverensstämmande med gällande föreskrifter; vid den
slutliga pröfningen granskar Kongl. Maj:t äfven om så är. Skulle det
nu af nämnda granskning framgå, att medlen blifvit utanordnade och
använda på sätt som icke öfverensstämmer med gällande föreskrifter,
så resolverar kammarrätten, att det är lagligt att medlen böra återbetalas,
och Kongl. Maj:t säger, att detta utslag är lagligen grundadt.

Men nu tillägger herr statsrådet, att Kongl. Maj:t företar derjemte eu
pröfning af annan betydelse. Kongl. Maj:t inlåter sig nemligen i
pröfning om, huruvida medlen auvändts till nytta för det allmänna
eller till fördel för staten. Detta, herr talman, är en teori, som ur
konstitutionel synpunkt icke är rigtig. Om några medel blifvit anvisade
till ett ändamål, så är det icke konstitutionel! rätt att använda
samma medel till ett annat ändamål, äfven om detta andra ändamål
skulle vara nyttigt, till och med nyttigare än det ändamål, för hvilket
de bort användas. Denna teori är, säger jag, i konstitutionel! hänseende
icke rigtig, ja till och med farlig.

Det kan icke falla någon in att på allvar vilja försvara användningen
af medel för annat ändamål, än de blifvit beviljade, af den
orsak att det andra ändamålet skulle vara nyttigare. Det är en mycket
farlig teori att inlåta sig på.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet anförde ett exempel,
som jag tror icke har mycken likhet med det ifrågavarande. Det
kan ju lätt hända att liknelser halta. Han talade om anslag, som
kunna beviljas till personer, som blifvit utsatta för eldsolyckor. Jag
vet icke af erfarenhet, om anmärkning i detta afseende blifvit gjord.

Knappast skulle jag tro, att detta kan komma i fråga. Jag tror att
medel, som anvisas till detta ändamål, äro af annan beskaffenhet än de
ifrågavarande. Här är fråga om användandet af expensmedel. Dessa
hafva blifvit enligt kammarrättens och Kongl. Maj:ts sammanstämmande
utslag använda på ett sätt, som icke varit lagligt. Då synes man förgäfves
spana efter den författningsgrund, den författningsparagraf,
med stöd hvaraf Kongl. Maj:t kan frikalla vederbörande från återbetalning
af hvad de origtigt användt. Det synes mig således uppenbart,
att Konungens rådgifvare i detta fall icke ådagalagt den nitälskan för

N:o 34. 24

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

författningens helgd, som man af deras höga embetsställning kunnat
vänta.

Då jag hyser denna uppfattning, anhåller jag att få förena mig
med herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet i hans yrkande.

Herr Ljungman: Hvad beträffar herr statsrådets och chefens för
civildepartementet genmäle mot hvad jag anfört skall jag bedja att få
fästa uppmärksamheten uppå, att i dessa två mål från .Falun äro åtskilliga
utgiftsposter så otydligt redovisade, att det icke lyckats vare
sig kammarrätten eller statskontoret att taga reda på för hvilka ändamål
de i verkligheten användts. Statskontoret har också icke kunnat
tillstyrka ett efterskänkande af återbetalningsskyldighet i ifrågavarande
fall. Sökanden synes icke heller hafva tänkt sig att någon eftergift
skulle kunna ske, ty han har anhållit att af gunst och nåd få medlen
efterskänkta. Detta har deremot icke egt rum i fallet från Malmö
eller i fallet från Kalmar. Den redovisning, som i vissa delar lemnats
från Falun, är verkligen sådan, att den nog starkt påminner om skalden
Wadmans bekanta redovisning för det förbrukade kronobränvinet. Det
är alldeles omöjligt att kunna bedöma, om medlen användts för ändamål,
som vant af den beskaffenhet att staten bort gälda beloppen.
Detta är så tydligt framhållet såväl i kammarrättens utlåtande och i
den reservation, hvilken afgifvits af presidenten Loven, som i statskontorets
utlåtande, att det bort mana till större försigtighet vid sakens
afgörande. Hade så icke varit förhållandet, hade naturligtvis anmärkningen
uteblifvit. Anmärkningen har utskottet framstält i afsigt att
åstadkomma rättelse, såsom fallet ju i regeln är äfven med de anmärkningar,
som framställas af statsrevisorerna. Det är nemligen alldeles
gifvet, att dessa anmärkningar, hvarigenom uppmärksamheten fästes
på liknande missbruk och missförhållanden, skola leda till större
noggrannhet.

Herr Hedin:,Herr talman! Herr statsrådets och chefens för civildepartementet
första yttrande innehöll väsentligen, att, under det att
kammarrätten i frågor af den förevarande beskaffenheten undersöker
icke lämpligheten, utan lagligheten af en åtgärd, Kongl. Maj:t derjemte
har att utom lagligheten af det beslut, i hvilket kammarrätten
har stannat, äfven pröfva lämpligheten. Låtom oss betrakta något
litet hvad detta påstående innebär. Kongl. Maj:t pröfvar först lagligheten
af ett kammarrättens utslag och finner dess laglighet vara ostridig.
Derefter skrider Kongl. Maj:t till pröfning af lämpligheten af
detta samma kammarrättens beslut, d. v. s. Kongl. Maj:t företar sig
då att pröfva, huruvida det var lämpligt, att gällande laga föreskrifter
blifva iakttagna eller icke, och Kongl. Maj:t kommer då till det resultat,
att det var lämpligt att — de icke blefve iakttagna, icke åtlydda,
utan tvärtom öfverträdda. Detta är en teori, som är lika besynnerlig
till sin grund som betänklig till sina följder, och jag vill tillägga
omöjlig att leta upp något grundlagsstadgande till stöd för.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet ville vidare explicera
sin uppfattning och stödja sin åsigt genom åberopande af ett
exempel. Om, sade han, en svår eldsvåda skulle utbryta med svåra

25 ?i:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

påföljder för befolkningen i orten, och Konungens befallningshafvande
då företoge sig att utanordna af tillgängliga medel hvad som erfordrades
för att afhjelpa den värsta nöden, så, derest icke Kongl. Maj:t
först hunne pröfva denna åtgärd af Konungens befallningshafvande,
innan den komme under granskning i kammarrätten, skulle kammarrätten
komma att döma till återbetalning utaf de med anledning af
eldsvådan sålunda utgifna medlen. Tillåt mig, herr talman, att först
göra den anmärkningen, att jemförelsen synes mig icke vara lyckad
mellan å ena sidan en sådan åtgärd, vidtagen uti nödstillfälle af Konungens
befallningshafvande icke till förmån för honom, icke till förmån
för några af hans underordnade tjensteman, utan för att afhjelpa eller
lindra de första följderna utaf en stor olycka, och å andra sidan den
åtgärd, hvarigenom eu tjensteman, i strid med för honom utfärdad och
gällande föreskrift, för att undslippa honom åliggande utgifter i stället
anlitar statsmedel. Jag tror, att jemförelsen felar redan i sjelfva sin
grund, men dertill vill jag lägga äfven följande: om Konungens befallningshafvande
vidtager en sådan åtgärd, hvilket jag tycker är alldeles
naturligt att han skall göra, så lär Konungens befallningshafvande
icke behöfva utsätta sig för att eu kammarrättens dom om återbärande
af dessa medel mellankommer, innan Kongl. Maj:t pröfvat den
frågan. Utan tvifvel kan Konungens befallningshafvande omedelbart
hos. Kongl. Maj:t göra anmälan om förhållandet och begära att Kongl.
Maj:t ställer till hans förfogande för ändamålet de medel, som redan
blilvit utbetalda eller ännu mera, om så skulle behöfvas. Det torde
till och med kunna sättas i fråga., om uti slika fall kammarrätten ens
skulle döma till någon återbetalningsskyldighet.

Herr statsrådet åberopade vidare, såsom han yttrade sig, »hundratals»
prejudikat. Jag känner icke, om de äro så många, men betvifla!*
naturligtvis icke alls den uppgift, som af honom lemnats. Jag vill till
detta endast svara, att prejudikat i en sådan fråga hafva icke någon
betydelse. Det är ett drag i vårt lands såsom i andra länders konstitutionella
historia, att det gått mer eller mindre långsamt att, såsom
ett berömdt uttryck eu gång lydde, göra kartan till en sanning.
Men derför att felaktighet, att missbruk, till och med öfverträdelse af klara
grundlagsbud icke. blifvit vid första sig yppande tillfälle föremål för
åtal af den myndighet, som sådant har tillkommit, deraf följer icke,
att med häfdens rätt det som är olagligt sedermera har blifvit lagligt.

Jag. vill vidare, eftersom herr statsrådet till en del gick igenom
de särskilda fallen, erinra derom, att den fråga, på hvilken konstitutionsutskottet.
velat fästa kammarens uppmärksamhet, icke är den, om det
är eu välfärdsangelägenbet för svenska staten, att icke dessa, i några
fall mycket obetydliga, i andra fall rätt stora, men i allt fäll försvenska
statskassan icke allt för betungande belopp blifvit utgifna, utan
att fragan naturligtvis inskränker sig helt och hållet till principen.
Och herr statsrådet känner mycket väl och erkänner utan tvifvel rigtigheten
af grundsatsen: det är mot principerna du skall göra motstånd.

Herr statsrådet yttrade, att här har icke varit fråga om någon
åtgärd af nåd. Latom oss se till hvad det då har varit. Uti samtliga
de fall, herr talman, som konstitutionsutskottet sammanfört under denna
2:dra punkt i sitt memorial, hafva de der omnämnde klagande embets -

bref?. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:0 34. 26 Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- eller tjenstemännen blifvit af kammarrätten dömda till återbetalning
dad gransk- af obehörigt utanordnade medel. I samtliga dessa fall har Kongl.
"''sMsfådet '' Maj:t likaledes funnit att kammarrättens utslag, hvarigenom de blefvo
* afZda ådömda denna återbetalningsskyldighet, varit lagligen grundade, såsom

protokoll, framgår af de granskade statsrådsprotokollen. Det är följaktligen icke
(Forts.) i utöfningen af sin magt och befogenhet såsom högsta administrativtjudiciella
myndighet här i lapdet, som Kongl. Maj:t upphäft dessa utslag.
Kongl. Maj:t har icke upphäft dem såsom felaktiga, såsom icke
med lag öfverensstämmande; tvärtom, han har funnit dem lagligen
grundade. När Kongl. Maj:t icke dess mindre har till all kraft och
verkan undanröjt följderna af dessa utslag, hvad är det då Kongl.
Maj it har gjort''? Kongl. Maj:t har tillegnat sig en benådningsrätt på
ett område, der benådningsrätten honom icke tillkommer, ty grundlagen
inskränker användandet af den kungliga nåden uttryckligen till
brottmål. Om det fins eu grundsats i vår konstitutionella rätt, om
hvilken icke kan blifva någon den ringaste tvist eller tvifvel, huru
långt den sträcker sig, måtte det vara denna, såsom den finnes uttryckt
i 25 § regeringsformen. Låtom oss i stället för detta positiva stadgande:
»Kongl. Maj:t eger att i brottmål göra nåd», se saken frän
negativ synpunkt. Då är det klart, att Kongl. Maj:t icke eger göra
nåd i tvistemål. Det är icke mindre klart, att Kongl. Maj:t icke eger
att benåda från iakttagande af processuella lagstadganden, att upphäfva
i nådeväg följderna utaf min försummelse att iakttaga hvad rättegångsordningen
föreskrifver. Det har händt en gång — mahända är det
flere, men jag nämner det enda fäll jag har kännedom om — att
Kongl. Maj:t emellertid har utöfvat en sådan sjelftagen benådningsrätt
i följd utaf en ansökan, att Kongl. Maj:t skulle af gunst och nåd återgifva
laga tid, som försuten var, eu rätt, hvilken, såsom väl är bekant,
enligt grundlagens otvetydiga föreskrift allenast tillkommer högsta domstolen.
Detta skedde något af de första åren på 1850-talet, på föredragning
af finansministern — således icke den nuvarande, herr talman
— och i. vanlig finanskonselj, samt alltså icke med iakttagande
af de för egentliga nådefrågors behandling uti grundlagen stadgade
särskilda former. Härom framstäldes af konstitutionsutskottet vid
1853—1854 års riksdag anmärkning. Om motiveringen för den anmärkningen
är ganska kortfattad, sä förklaras det utan tvifvel deraf,
att denna lagöfverträdelses beskaffenhet var så klar och oomtvistelig,
att konstitutionsutskottet icke hade anledning att spilla många ord på
densamma. Så vidt mig är bekant, har Kongl. Maj:t icke sedan dess
i sådan nådeväg upphäft följderna af eu parts försummelse att iakttaga
processuella lagstadganden.

Lika litet som i anförda frågor kan Kongl. Maj:t använda någon
benådningsrätt inom statsförvaltningen. Jag skall tillåta mig, herr
talman, att citera en rättslärd, en statsrättslig auktoritet, för hvilkens
insigter och åsigter jag är öfvertygad att respekten hos de ärade ledamöterna
på statsrådsbänken och i dess grauskap är minst lika stor
som hos mig, en man, som suttit många år i denna kammare, nemligen
professor Herman Ludvig Rydin. Han säger, att icke ens inom statsförvaltningen
fins något utrymme för denna magtfullkomlighet — benådningsrätt.
Men det är just inom det området Kongl. Maj:t här

Lördagen den 30 April, e. in.

27 ÄT:o 34.

bär, utan stöd af grundlag, i öppen strid med grundlagens § 25, som ■in9- fullt orinskränker
benådningsrätten till kriminella mål, utöfvat en sjelftagen dad 9rans^
benådningsrätt, öfverflyttat den på ett område, der benådningsrätten “''^tsrådet''
icke är hemma. förda*

Tillåt mig, herr talman, att förtydliga detta med ett exempel, protokoll.
som jag hemtar från brottmålsrättskipningen och benådningsrättens (Forts.)
tillämpning i brottmålsfrågor. Kongl. Maj:t eger att i utöfningen af
sill benådningsrätt återskänka till kronan forverkadt gods. Hvarför
eller på hvad grund eger Kongl. Maj:t denna benådningsrätt? Derför
att den finnes uttryckligen omtalad i regeringsformen. Men Kongl.

Maj:t eger absolut icke rätt att i benådningsväg återskänka från staten
försnilladt gods. Om en person skulle försnilla statsmedel, derför blifva
stäld under åtal och dömd till straff, så kan Kongl. Maj:t i nådeväg
befria honom från straffet. Kongl. Maj:t kan mildra straffet, ja, helt
och hållet eftergifva detta. Om vi tänka oss att äfven i sådant fall
skäliga anledningar till en sådan nåderättens utöfning skulle kunna
finnas, och möjligheternas rike är mycket stort — sådana anledningar
skulle man kanske kunna tänka sig — så kan Kongl. Maj:t benåda
förbrytaren från straffet. Men Kongl. Maj:t kan icke eftergifva den
honom ådömda ersättningsskyldigheten för de försnillade statsmedlen,
ehuru eftergifvandet af denna skyldighet ju kunde tyckas stå i närmaste
samband med benådningen från sjelfva straffet för ett brott, som
bestod just uti försnillning. Om så är, huru skall man då kunna förklara,
att Kongl. Maj:t skall kunna ega att i fall, sådana som de hvilka
omhandlas i konstitutionsutskottets betänkande, eftergifva af egen magt
och myndighet statens genom laglig dom tillkomna kraf på ersättning
för obehörigt utanordnade medel?

Det hjelper icke — huru man än vänder saken, komma vi derhän,
att Kongl. Maj:t här har tillegnat sig eu benådningsrätt vid sidan af
den enda benådningsrätt grundlagen känner, nemligen i brottmål enligt
25 § regeringsformen. När vi på vår sida af bordet i konstitutionsutskottet
mot Första Kammarens ledamöter, som icke ville gå in på
någon anmärkning — och om herr talmannen icke finner det vara
allt för indiskret att jag säger det — ehuru de icke kunde försvara
Kongl. Maj:ts åtgärd — när vi till dem rigtade den frågan: »Hvad är
det då Kongl. Maj:t har gjort? Hvilken rätt är det Kongl. Maj:t utöfvat,
om icke sjelftagen benådningsrätt? Och hvar finnes det grundlagsstadgande,
som rättfärdigar denna Kongl. Maj:ts åtgärd?», så gjorde
man svaga försök, men det var icke något mer än svaga försök och
begynnelser till svar på den frågan.

Ett par af de sökande, hvilkas önskningar Kongl. Maj:t gått till
mötes så till vida, att Kongl. Maj:t, då han icke kunde upphäfva
domen såsom icke lagligen grundad, dock gillat deras andra alternativ,
de två sökandena, säger jag, hafva alls icke misstagit sig i fråga om
hvilken åtgärd af Kongl. Maj:t ifrågasatts, ty de anhålla, att Kongl.

Maj:t, derest han icke kunde upphäfva domen såsom olaglig,
måtte af gunst och nåd befria dem från att utgifva den dem ålagda
ersättning för de obehörigt utanordnade medlen. Det är detta, som
är hufvudsaken i konstitutionsutskottets anmärkning. Den bör icke
fördunklas derutaf, att man skulle kunna anföra i vissa fall billighets -

>'':o 34. 28

Lördagen den 30 April, f. m.

Ang. fullbor- skal, ty billighetsskäl föranleda icke till öfverträdelse af eu lag, men
daci gransk- föranleda visserligen till förslag och allvarliga bemödanden att genom''fatalitet''
drifva förändring af gällande lag. Saken bör icke heller fördunklas
förda genom att man påpekar summornas små belopp, utan saken är denna:
protokoll, bär icke Kongl. Maj:t här skridit öfver utaf grundlag tydligt utstakade
(Forts.) gränser, på ett annat område öfverflyttat en benådningsrätt, hvilkens
gränser grundlagen tydligen angifver? Saken förändras icke derigenom,
att dessa mål behandlats som vanliga administrativa mål utan iakttagande
af de i grundlag föreskrifna särskilda former för benådning i
brottmål. Det är för öfrigt alldeles icke för Kongl. Maj:t någon nödvändighet
— och äfven om det ansetts för en nödvändighet, är detta
icke någon ursäkt, då det gäller öfverträdelse af ett grundlagsbud —
det är ej nödvändigt att äfven under intrycket af starkaste billighets—
skäl förfara på detta sätt. Ty Kongl. Maj:t har dels den utvägen att
i slika fäll hos Riksdagen anhålla om de penningar, som behöfvas till
sådan ersättning; dels har Kongl. Maj:t den utvägen-att ändra och
rätta de lagbestämmelser, som dock böra lydas, så länge de hafva det
innehåll, som för närvarande är fallet. Grundlagen framför allt!

Jag har hört en berättelse om en lagarnes tolk och väktare, en
ärans man, som en gång i en tvist med en högt uppsatt man, en
man, som vi hafva sett många gånger intaga sin plats der på bänken
midt öfver, åberopade hvad grundlagen säger-. Han fick då med en
axelryckning det svaret: »ja, grundlagen!», hvartill han replikerade:
»ja, herr president, grundlagen är en lag, som vi i landsorten hafva
mycken aktning för». Om jag får begagna mig af detta något ironiska
uttryck, utvidga det till hvad det i sjelfva verket innebar, så är det
eu erinran, att alla de, som under utöfning af en stor magt kanske
icke afsigtligt, kanske icke fullt medvetet, men i ifvern och brådskan
af denna magtutöfning kommit att förlora den rätta blicken för och
känslan af magtens gränser, att de måhända böra besinna, att framför
allt från dem respekten för all lag och främst för grundlagen bör
komma. Samhället hålles icke tillsammans blott derigenom att man
straffar förbrytelser af den eller den stackaren mot den allmänna lagen.
Jag talar icke illa om statens straffrätt. Men den är icke den sammanhållande
kraften. En ännu större sammanhållande kraft är den, som
skulle ligga i exemplen frän de högst uppsatta af aktning för lagen
och af medborgerliga dygder. Derför säger jag, såsom jag många
gånger har sagt: grundlagen framför allt.

Jag anhåller, herr talman, att få instämma i det yrkande vice
ordföranden i konstitutionsutskottet framstält.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: I likhet med
hvad den siste talaren ansett rigtigt har jag gjort till rättesnöre vid
behandlingen af de ärenden, som jag i min egenskap af Kotiungens
rådgifvare haft att handlägga, att alltid se till hvad grundlagens bud
och ordalydelse äro. Jag har dervid hvarken af förbiseende eller
vårdslöshet gjort något, som jag icke anser ha varit i öfverensstämmelse
med grundlagen, och jag måste säga, att den långa afhandling,
herr Hedin nyss haft, icke lyckats öfvertyga mig, utan jag tror fortfarande
och påstår, att här är icke fråga om tillämpning af Konungens

Lördagen den 30 April, e. m.

29 Nso 34,

benådningsrätt. Här är fråga om rent administrativa åtgärder. Jag
skall, för att belysa detta, anföra ett exempel. En af de i kammarrätten
framstälda anmärkningarna angår inköp af några böcker. Vid
den tid, då dessa inköp skedde, både Kongl. Maj:t ännu icke meddelat
länsstyrelserna något allmänt tillstånd att inköpa böcker. Med
anledning häraf måste kammarrätten förklara, att dessa bokinköp icke
vore grundade på någon gällande föreskrift. Det måste kammarrätten
säga och det måste äfven Kongl. Maj:t förklara, när kammarrättens
utslag inkom till Kongl. Maj:ts pröfning. Men då ifrågavarande böcker
behöfdes vid länsstyrelsen, hade Kongl. Maj: t sannolikt, om de icke
funnits der och Kongl. Majrts uppmärksamhet blifvit fast derpå, förordnat,
att länsstyrelsen skulle ega att inköpa sådana. Nu vill man,
att Kongl. Maj:t, fastän Kongl. Maj:t finner dylika böcker vara behöfliga
för länsstyrelsen, skall säga: »dessa böcker får icke staten betala,
utan det skall den tjensteman göra, som köpt in böckerna för statens
räkning».

Jag vill fråga, om det här gäller nåd. Här gäller det, om icke
staten, då den finner bokinköpen vara till gagn för staten, vill öfvertaga
inköpen, hvilket i sådant fall sker på det sätt, att staten efterskänker
återbäringsskyldiglieten. Kan detta vara något, som i någon
mån närmar sig till hvad grundlagen menar med nåd? Nej, det kan
jag för min del icke finna.

Densamme talaren anmärkte äfven, att jag såsom Konungens
rådgifvare ansåge, att Kongl. Maj:ts pröfning icke endast gälde huruvida
kammarrätten hade grundat sitt utslag på gällande föreskrifter,
utan äfven omfattade sakens lämplighet. Ja, det står jag för fortfarande,
och det är min fulla öfvertygelse, att det tillkommer Kongl.
Maj:t att i en sådan rent administrativ fråga tillse detta. Dervidlag
är naturligtvis Kongl. Maj:t i sin pröfning bunden af vissa andra förhållanden.
Om det t. ex. gäller något, som faller inom Riksdagens
beslutanderätt, måste Konungen taga hänsyn till hvad Riksdagen i det
ena eller andra hänseendet beslutat. Nu har en talare på vermlandsbänken
i afseende på den utbetalning, som skett från anslaget till
skrifmaterialier och expenser, förmenat, att den skett obehörigt, derför
att ingen föreskrift varit meddelad. Det finnes på sjette hufvudtiteln
ett anslag till skrifmaterialier och expenser. I afseende på det anslaget
har Kongl. Maj:t sedermera åt myndigheterna meddelat särskilda
föreskrifter om dess användning i särskilda fall. Så har Kongl. Maj:t
genom brefvet af den 31 maj 1878 förordnat, att derifrån finge bestridas
kostnader för renskrift i vissa fall. Kongl. Maj it kan naturligtvis, då
det är fråga om en utgift, se till om utgiften är af den beskaffenhet,
att den bör bestridas från detta anslag. Finner Kongl. Maj:t det,
eger Kongl. Maj:t med afseende på ofta återkommande utgifter utfärda
allmänna föreskrifter i ämnet, hvilket Kongl. Maj:t numera också gjort
i afseende på bokinköp, men lika väl kan Kongl. Maj:t i hvarje särskilt
fall, då fråga om utgifter förekommer till pröfning, säga: »den
utgiften godkänner jag».

Jag kan följaktligen fortfarande icke finna annat, än att här gäller
det en rent administrativ fråga och icke en nådefråga.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 30

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

Herr Boethius: Denna fråga synes mig helt enkelt vara att
återföra till en annan fråga: eger Kongl. Maj:t dispensationsrätt från
administrativa förordningar eller eger han det icke? Här har anförts
en mängd exempel mot Kongl. Maj:ts dispensationsmagt, särskildt mot
den magt, som kallas att »göra nåd», men dessa exempel äro hemtade
från den allmänna lagen. Det är alldeles klart, att Kongl. Maj:t icke
eger dispensationsrätt från denna, om grundlagen icke särskildt stadgar
det. Vore de nu ifrågavarande föreskrifterna om medlens användning
gifna både af Kongl. Maj:t och Riksdagen, vore det äfvenså tydligt,
att Kongl. Maj:t icke egde någon dispensationsmagt. Men nu äro
dessa föreskrifter meddelade af Kongl. Maj:t på administrativ väg, och
för så vidt Kongl. Maj:t i allmänhet eger magt att dispensera från
administrativa förordningar, kan jag icke finna, att icke Kongl. Maj:t
eger denna magt äfven angående administrativa förordningar rörande
penningmedels användande, då de icke beröra hvad Riksdagen stadgat;
och att Kongl. Maj:t i allmänhet har dispensationsmagt från sina egna
förordningar, borde icke gerna kunna sättas i fråga. Det praktiseras
åtminstone oupphörligt. Kongl. Maj:t har t. ex. på administrativ väg
föreskrifvit vissa examensfordringar. Dniversitetsmyndigheterna skola
ställa sig detta till efterrättelse och måste förfara så, derest de skola
handla rätt. Men oupphörligt inkomma studenter med ansökan om
dispens från det och det stadgandet, och oupphörligt blir det medgifvet.
Der har man således yttringar af denna dispensationsmagt. Aro
de tillåtna i dessa fall, synes det också böra vara tillåtet, när det
rör en administrativ förordning rörande penningmedel. Till hvilka
orimligheter motsatsen skulle leda, visar just det af civilministern
anförda exemplet om brandskadade, i hvithet fall icke finnes någon
speciel föreskrift, Herr Elowson ansåg, att detta fall var af en helt
annan natur. Materielt är det af annan natur, men formelt kan jag
icke finna annat än att det är af precis samma natur, och det är den
formella sidan det här gäller.

Sedan blir det en annan fråga, huru Kongl. Maj:t använder sin
dispensationsmagt med hänsyn till stadgan angående medels användande,
och dervid skulle det kunna hända, att Kongl. Maj:t använde den på
ett olämpligt sätt. I sådant fall vill jag icke neka att 107 § skulle
kunna tillämpas, men icke synes mig den paragrafen tillämplig
på den grund, att Kongl. Maj:t har användt den magt Kongl. Maj:t
har. Hvad nu beträffar den materiella sidan af saken, vill jag icke
inlåta mig derpå.

Herr von Friesen: I fråga om dispens.från gällande examens bestämmelser

har jag tänkt mig, att det går till så, att först lemna*
dispensen frän eu eller annan af bestämmelserna och sedan hålles
examen i öfverensstämmelse med de sålunda gjorda medgifvandena,
men icke så, att först examen hålles i strid med gällande föreskrifter
och sedan dispens sökes och lemnas. Jag ber att få förena mig i
herr vice ordförandens i konstitutionsutskottet yrkande.

Herr Boethius: Det är fullkomligt sant, hvad herr von Friesen

sagt, men hvad jag velat säga är blott det: bar Kongl. Maj:t dispen -

31 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

sationsrätt eller har lian icke? I ena fallet utöfvas den på ett sätt,
i ett annat fall på ett annat. Men här är blott fråga om, huruvida
han har dispensationsrätten.

Herr von Friesen: Med afseende på denna förordning af 1878
förefaller det mig att, om undantag från någon bestämmelse i densamma
hade medgifvits af Kougl. Maj:t, innan ifrågavarande embetsman
gjorde utgiften i enlighet härmed, hade embetsmannen varit i
sin fulla rätt, och då hade man icke haft anledning till anmärkning
vare sig mot den ene eller andre; men då embetsmannen redan brutit
mot förordningen, kan jag icke finna, att ordet dispens kan användas
i fråga om den åtgärd, som Kongl. Maj:t efteråt till embetsmannens
befrielse från påföljd vidtagit.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, beslöt kammaren att
med gillande af utskottets ifrågavarande anmälan lägga memorialet i
denna punkt till handlingarna.

I fråga slutligen om den under punkten 3 af utskottet gjorda
anmälan, anförde:

Herr statsrådet friherre Ikerhielm: Konstitutionsutskottets anmärkning
i denna punkt afser ett Kongl. Maj:ts beslut, meddeladt den 30
juni 1891 på föredragning af dåvarande chefen för ecklesiastikärenden.
Då han, såsom numera afgången från sitt embete, icke är i tillfälle att
på detta rum yttra sig med anledning af konstitutionsutskottets anmärkning,
torde det vara på sin plats att någon af hans f. d.
kolleger, hvilka med honom dela ansvaret för detta beslut, redogör
för den uppfattning, som vid ärendets behandling hos Kongl. Maj:t
gjort sig gällande.

Beslutet i fråga rör löneförhållandena för presterskapet i Falu stads
och Kopparbergs församlingars pastorat. Kongl. Maj:t hade den 15
oktober 1875 för en tid af femtio år faststält lönereglering för presterskapet
i nämnda pastorat och dervid förordnat, att församlingarna skulle
årligen till presterskapet utgöra eu viss qvantitet spamnal, att lösas
efter tioårigt medelmarkegångspris. Nu inträffade emellertid i följd
af sjunkande spanmålspris, att lönerna under tiden från 1876, då löneregleringen
första gången tillämpades, och intill 1889 folio så, att
lönen för kyrkoherden nedgick från 6,405 kronor till 5,271 kronor, för
hvardera komministern från 2,561 kronor till 2,108 kronor samt för
ordinarie adjunkten från 1,660 kronor till 1,33b kronor, och detta
samtidigt med att göromålen för presterskapet inom pastoratet ökades
högst betydligt i följd af folkmängdens tillväxt. Enligt uppgifter i
hos Kong!. Maj:t tillgängliga handlingar hade folkmängden ökats med
omkring 2,600 personer. Församlingarna beslöto då för sin del att,
»derest under något år de i spanmal bestämda lönemedlen skulle så
nedgå, att lösesumman komme att understiga 6,400 kronor för kyrkoherden,
2,500 kronor för hvar och en af komministrarne samt 1,600 kronor
för ordinarie adjunkten, den i form af lösen för spannmål utgående
aflöningen skulle höjas så, att den uppginge till nämnda belopp, hvarvid

Ang-i fullbordad
granskning
af de r
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.}

N:0 34. 32

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de \
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

det, som erfordrades till den nödiga fyllnaden, skulle uttaxeras enligt
viss i löneregleringen förut tillämpad grund.»

På detta beslut anhöll församlingen derefter att få Kongl. Maj:ts
godkännande, ocli sedan församlingens prester instämt i denna ansökning,
lenmade Kongl. Maj:t dertill sitt bifall.

Konstitutionsutskottet är af den åsigt, att kongl. förordningen af
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
förutsätter, att en med tillämpning af denna författning tillkommen
lönereglering skall orubbadt ega bestånd under den period af 50 år,
för hvilken densamma blifvit faststäld, och att följaktligen Kongl. Maj:ts
ifrågakomna beslut strider mot nämnda författning. För min del tror
jag att, i fall man ville anse, att denna författning ovilkorligen och
under alla förhållanden utgör ett hinder för att ändra en en gång
faststäld lönereglering, man icke fullt rigtigt uppfattar denna författnings
betydelse. Det är för kammarens ledamöter säkerligen ganska
väl kändt, hvilka stora svårigheter och olägenheter voro en följd af
det sätt, på hvilket presterskapet i äldre tider afiönades. Försöken att
komma till eu bättre ordning i detta hänseende gå långt tillbaka i
tiden. Man sökte till en början hjelpa sig fram på frivillighetens väg
genom att söka åvägabringa överenskommelser mellan församlingar
och prester om presternas rättigheter, så kallade lönekonventioner.
Tid efter annan emanerade från Kongl. Maj:t föreskrifter till vederbörande
myndigheter, landshöfdingar och biskopar, att söka befordra
dylika överenskommelser, hvilka derefter skulle underställas Kongl.
Maj:ts pröfning. I allmänhet utsädes dervid uttryckligen, att det icke
var meningen att pålägga vare sig församling eller prest något tvång,
utan att uppgörelsen skulle vara helt och hållet beroende på begge
parternas fria vilja. Ett enda undantag härifrån har jag sett, uti en
kungörelse af den 3 april 1816, deri, på samma gång Kongl. Maj:t
förordnade, att, om pastor och församling gemensamt begärde en
öfverenskommelse om presträttigheternas utgörande, eller om en sådan
öfverenskommelse blott å den ena sidan begärdes, vare sig ensamt af
pastor eller församlingens pluralitet, ordentligt förslag dertill borde
upprättas för att i närvaro af krono- och konsistorieombud förekomma
till behandling vid allmän sockenstämma, tillika föreskrefs att, derest
man icke vid stämman komme till enighet, och öfverenskommelse icke
heller sedermera stode att vinna genom bemedling af landshöfding och
domkapitel, »så väl det uppgjorda förslaget som den vägrande partens
andragna skäl jemte de begge förenämnda publika auktoriteternas utlåtanden
komme att till Kongl. Maj:ts granskning öfverlemnas, för att,
efter i hvarje fall förekommande omständigheter, blifva i nåder regleradt
och för eu tid af 25 till högst 50 år faststäldt». I något enstaka fall
under de närmaste åren efter 1816 torde verkligen denna föreskrift
hafva blifvit tillämpad; men man återgick inom kort till den gamla uppfattningen,
att lönekonventionerna voro beroende på de båda parternas,
församlingens och presterskapets, samtycke — och detta oaktadt Rikets
Ständer vid 1847—1848 års riksdag till Kongl. Maj:t framstälde en
anhållan derom, att, derest icke enighet kunde mellan församling och
presterskap uppnås angående lönekonvention, Kongl. Maj:t ville tillämpa
den af mig nyss omnämnda föreskriften i 1816 års kungörelse. — Man

Lördagen den 30 April, e. m. 33 Jf;o 34,

var således alltjemt liiinvisad till de frivilliga öfvereuskommelserna. Ang. fullborSådana
kommo i ganska inånga fall till stånd, men strandade i andra dad 9ranskfall
på svårigheter att förlika de olika intressena. Och efter hand 9i*!taJ,‘J* 1
visade det sig icke vara möjligt att på de frivilliga öfverenskommelsernas * förda''*
väg uppnå en tillfredsställande ordning. protokoll.

Då grep man 1S62 till tvång, och föreskref genom den nyss (Forts.)

nämnda kongl. förordningen af den 11 juli samma år, att löneregleringar
ovilkorligen skulle för alla rikets församlingar bringas till
stånd på det sätt, att länsvis tillsatta nämnder skulle för hvarje församling
uppgöra förslag till dylik reglering, hvilket förslag, sedan församlingarna
och presterskapet blifvit hörda, skulle öfverlemnas till
Kongl. _ Maj:ts pröfning och afgörande. Men deraf, att på det sättet
församlingarna och presterskapet i afseende på reglering af det senares
löner blefvo underkastade tvång, torde icke få anses ovilkorligen följa,
att församlingarna och deras presterskap betogos rätt att öfverenskomma
om sådan ändring i lönebestämmelserna, som kunde finnas af förhållandena
pakallad. &å till vida synes visserligen åt en lönereglering,
tillkommen i den ordning, 1862 års förordning bestämmer,°få tillerkännas
ovilkorlig helgd under de 50 år, för hvilka den är faststäld,
att med nu gällande lagstiftning någon ändring i en sådan lönereglering
icke kan ske med förnyadt användande af tvång, det vill
säga mot vare sig församlingens eller presterskapets vilja. Men deremot
har statsrådet för sin del icke kunnat finna, att det kan vara församlingen
och presterskapet förment att genom öfverenskommelse och
med Kongl. Majrts godkännande råda hot på missförhållanden, hvartill
en lönereglering under tillämpningen visat sig leda.

Ett direkt stöd för denna sin uppfattning har statsrådet ansett sig
ega i kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skotråd, der, i likhet med hvad som förut var stadgadt
om sockenstämmas befogenhet, bland de ärenden, som det tillkomme
kyrkostämma att handlägga, äfven nämnas öfverensJcommelser rörande
fr ester skåps löneförmåner. Man har visserligen sagt — det yttrandet
fäldes under dechargedebatten vid föregående års riksdag — att
kyrkostämmoförordningen icke hade någon betydelse för fall som det
föreliggande, då denna förordning vore äldre än förordningen om
presterskapets löneinkomster. Jag ber att dervid få erinra, att de två
författningarna tillkommo med endast några få månaders mellanrum
på föredragning af samme departementschef, och att, när kyrkostämmoförordningen
utfärdades, grunderna för förordningen om presterskapets
lönereglering redan voro af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda.

Det kan icke gerna antagas, att man i fråga om innehållet uti den
äldre författningen, kyrkostämmoförordningen, underlät att taga behörig
hänsyn till hvad man redan visste skulle komma att inflyta i den
senare utfärdade löneregleringsförordningen.

. Det har vidare synts _ statsrådet, att ett ganska starkt stöd för
rigtigheten af dess uppfattning är att hemta derifrån, att det knappast
kan förutsättas, att lagstiftaren skulle hafva velat åt eu i enlighet med
kongl. förordningen af den 11 juli 1862 tillkommen lönereglering
tillerkänna en sådan orubblighet, att ingen ändring deruti finge vidtagas,
behofvet af ändring må nu hafva visat sig vara aldrig så stort.. Femtio år

Andra Kammarens Prof. 1892. X:o 84.

3

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de \
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

34 Lördagen den 30 April, e. m.

är en ganska lång tid; ock det är lätt insedt, att under denna tidsperiod
förändringar kunna inträffa, som föranleda väsentliga rubbningar
i de förutsättningar, hvarunder en lönereglering blifvit uppgjord, med
den påföljd vare sig att lönen går ned under hvad som anses nödigt
för löntagarens bergning eller tvärtom stiger till oskäligt belopp. Att
man skulle för en längre framtid nödgas underkasta sig dylika missförhållanden,
äfven om församling och presterskap äro ense derom, att
ett missförhållande eger rum, ense äfven om sättet att afhjelpa detta
missförhållande, och Kongl. Maj:t finner hvad i sådant syfte af församlingen
och presterskap ifrågasättes vara billigt och lämpligt — det
synes stöta hardt när på det orimliga. Konstitutionsutskottet säger i
sin motivering, att ett beslut, sådant som det i denna punkt af betänkandet
omförmälda, icke kan vara egnadt att befordra det med löneregleringarna
afsedda ändamål att, såsom det finnes uttryckt i Rikets
Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 6 juli 1S57 — det var den
skrifvelsen, som gaf första uppslaget till 1862 års förordning — »bereda
lärare och åhörare sins emellan trefnad, endrägt och förtroende». Utskottet
har här citerat något ofullständigt. Rikets Ständer angåfvo
nemligen såsom syftet med de tillämnade löneregleringarna, att derigenom
måtte »beredas åt pr ester skåpet mera sjelfständighet och anständig
bergning, samt åt lärare och åhörare sins emellan trefnad,
endrägt och förtroende». Det var således två syften, som Rikets Ständer
angåfvo med denna författning. Dessa syften voro koordinerade, och
bland dem stäldes främst, att åt presterskapet måtte beredas anständig
bergning, något som synes mig stå ganska väl tillsammans med det
andra syftet. Ty en prest kan icke gerna fullgöra sina åligganden
till församlingens belåtenhet, om han har att dragas med för låg lön
och deraf härflytande ekonomiska bekymmer.

I detta sammanhang skall jag bedja att få beröra äfven ett annat
stycke i utskottets motivering. Konstitutionsutskottet säger på sidan
11 i sitt betänkande:

»Kongl. Maj:t har alltså till den för Falu stads och Kopparbergs
församlingars pastorat faststälda löneregleringen stadgat _ ett tillägg,
innebärande sådan ändring af den i löneregleringsresolutionen för en
tid af 50 år bestämda aflöningen åt presterskapet, att detta äfven vid
spanmålsprisens starkare fallande skulle ungefärligen komma i åtnjutande
af de penningbelopp, som vid löneregleringens första tillämpning
kommit detsamma till del, oaktadt det vid regleringens uppgörande
naturligen varit insedt, att lönebeloppen, såsom beroende af markegångsprisen,
skulle vara underkastade förminskning saväl som förhöjning.
» Ja, det är ju alldeles tydligt, att, om man bestämmer en
lön i spanmål att betalas efter markegång, lönens belopp blir varierande.
Men när uti grunderna för 1862 års författning upptogs, att endast
en del af lönen skulle utgå i penningar, men det öfriga i spanmål att
lösas efter markegång, skedde det säkerligen icke derför, att det i och
för sig ansågs vara en fördel, att lönen skulle blifva rörlig, än falla
nedåt och än stiga uppåt. Påtagligen var anledningen densamma,
som i allmänhet utgjorde skälet för löners sättande i spanmal, nemligen
att, medan penningvärdet tenderar att falla, varuvärdena deremot
hålla sig mera konstanta, och man således trodde sig genom

Lördagen den SO April, e. m. 35

ett dylikt stadgande vinna större garantier för att den anständiga
bergning, ° man ville bereda åt presterna, skulle få större varaktighet.
Nu har .säsong bekant inträffat, att markegångsprisen å spaumål fallit
och fallit i långt högre grad än någon säkerligen 1862 tänkte sig.
Om under sådana förhållanden en församling finner sig böra åt sina
prester bereda ersättning för den minskning, deras löner lidit, och
tillika bereda dem godtgörelse för ökadt arbete till följd af församlingens
tillväxt, kan jag för min del icke finna annat, än att detta ganska
väl öfverensstämmer med det i 1857 års skrifvelse angifna syftet,
hvilket, såsom jag nyss nämnde, i främsta rummet var att bereda
pimsten^ en tillräcklig bergning. Jag kan icke heller finna, att eu
sådan åtgärd bör vara egnad att störa trefnaden, eudrägten och förtroendet
inom församlingen. Allra minst torde det kunna sägas vara
förhållandet i här föreliggande fall, der församlingen fattat sitt beslut
utan den ringaste meningsskiljaktighet, inga besvär öfver beslutet anförts,
och, sä vidt jag har mig bekant, ingen medlem af församlingen
mot beslutet uttalat någon protest.

Jag vill för öfrig! erinra, att, då ständerna i 1857 års skrifvelse
framhöllo vigten att upprätthålla endrägt och förtroende mellan församlingen
och presterskap^, hade detta uttalande afseende på anledningar
till misshälligheter mellan presterskapet och församlingen af
helt annan och långt allvarligare art. Hvad ständerna åsyftade såsom
egnadt att motverka endrägten och förtroendet, var, då man läser 1857
års skrifvelse i hela dess sammanhang, det dåvarande aflöningssättet
och dess manga olägenheter, med afseende hvarå ständerna erinrade,
bland annat, om den tertialtionden åtföljande tionderäkningen på
akrarne, om den i jordbrukarens enskilda hushållning ingripande kontroll,
som var förenad med qvicktiondens utgörande, om obestämdheten
och drygheten af de många afgifter, som utgingo till presterskapet
under namn af påskpenningar, matskott in. m., och framför allt om
den anledning till misshälligheter, som förefans i det då varande uppbördssätt^,
när presterskapet måste uppbära sin lön direkt af församlingens
medlemmar — allt olägenheter, som blifvit afhjelpta genom
de nu genomförda löneregleringarna och som icke i någon mån torde
kunna blifva upplifvade genom det ifrågavarande beslutet.

För det af Kongl. Maj:t i föreliggande ämne meddelade beslut
kunna äfven aberopas åtskilliga prejudikat. Det är nog sant att prejudikat
icke äro afgörande, men i en fråga, der det gäller tolkning af
en författning, torde man böra fasta ett ganska stort afseende å
prejudikat, i synnerhet om det visat sig, att författningen en lång tid
förut tolkats pa ett och samma sätt. Ett prejudikat anfördes vid föregående
ars dechargedebatt af då varande chefen för ecklesiastikdepartementet.
Det rörde löneregleringen för presterskapet inom Tillberga
pastorat. Vid löneregleringens fastställande blefvo inga afgifter påförda
vare sig industriella inrättningar och verk eller personer, som
skattade för inkomst af kapital eller arbete; men i enlighet med församlingens
beslut fann Kongl. Maj:t den 14 februari 1879 skäligt på
det sätt ändra löneregleringens bestämmelser, att nämnda två kategorier
påfördes årliga utgifter till presterskapet med visst procenttal
af den uppskattade inkomsten. Men detta är långt ifrån det enda

-N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:0 34. 36

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- prejudikatet. Jag skall icke trötta kammaren med att tala om många
dad gransk- Endast ett från år 1884 skall jag be att få omnämna, emedan

Statsrådet'' det har mJchen likhet med föreliggande fråga. Det rör aflöningen åt
förda presterna i Katarina församling här i Stockholm. I enlighet med förprotokoli.
samlingens beslut medgaf Kongl. Maj:t den 12 september 1884, att
(Forts.) en pastorsadjunkt fick anställas med lön af 2,000 kr, och förordnade
vidare, att aflöningen för församlingens två komministrar, hvilken vid
löneregleringen 1875 för en hvar af dem bestämts till 1,000 kubikfot
spanmål och 750 kr. kontant, skulle från den 1 maj 1884 höjas till
1,400 kubikfot spanmål jemte 724 kr. i penningar. Flera prejudikat
finnas för öfrigt, enligt hvilka Kongl. Maj:t tillåtit församlingar att
anställa prestman utöfver det antal, som vid löneregleringen blifvit
bestämdt. De faststälda löneregleringarna hafva heller icke ansetts
utgöra hinder för att dela pastorat och för församlingarna att i sammanhang
dermed åtaga sig ökade utgifter.

Från olika tider finnas sålunda prejudikat, som utvisa att, så vidt
jag kunnat finna, alla föregående regeringar i frågor, likartade med
den nu föreliggande, haft samma uppfattning som den, till hvilken det
nuvarande statsrådet anslutit sig.

Jag vill för min del mycket gerna medgifva, att författningarna
i detta ämne kunna gifva anledning till olika tolkningar, men jag
vågar dock tro, att statsrådet i de omständigheter, som jag tillåtit mig
nämna, haft tillräckliga skäl för att icke slå in på en lagtillämpning,
som, på samma gång den afveke från den hittills följda, skulle komma
att grunda sig på en snäfvare uppfattning af kommunernas rätt och
befogenhet.

Herr Ljungman: Med hänsyn till hvad från statsrådsbänken uti
denna fråga yttrats, skall jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att utskottets skäl till framställande af denna anmärkning
har varit det, att utskottet ansett, att Kongl. Maj:t icke har befogenhet
att ändra en reglering, som. faststälts för 50 år, och detta på den grund,
att författningen i fråga är utaf Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt
stiftad, och att det finnes intet uti vare sig sjelfva författningen eller
Riksdagens skrivelser, som antyder, att en sådan förändring under 50
års tid skulle få ega rum, utan tvärtom att löneregleringarna skulle
orubbade qvarstå.

Jag anser för min del, att det åberopade stället i kyrkostämmoförordningen
icke kan tolkas på det sätt, att kyrkostämma enligt detsamma
skulle hafva rättighet att ändra eu faststäld lönereglering, men
väl att den innebär, att kyrkostämma skall hafva den befattning med
presterskapets aflönande, som dessförinnan tillkom sockenstämma, d. v. s.
att, när en lönereglering skall uppgöras, eger kyrkostämman att öfver
densamma yttra sig. Jag tror ock för min del, att det blir nödvändigt
att ändra författningen i fråga och att bestämma, huru förfaras skall,
när det visar sig, att en ändring i ena eller andra fallet är nödvändig.
Ty, så vidt jag förstår, finnes det icke eller kan anföras något fullgiltigt
skal, som ådagalägger att Kongl. Maj:t i detta fall har att på
administrativ väg medgifva ändring i en enligt gällande författning

Lördagen den SO April, e. m. 37

faststäld lönereglering, då författningen icke innehåller, att en sådan
ändring kan ske.

Jag skall derför hemställa, att memorialet uti ifrågavarande punkt
måtte läggas till handlingarna, med gillande af den gjorda anmärkningen.

Herr Hedin: Herr talman! Den ärade ledamot af statsrådet,

som nyss hade ordet, åberopade ett antal prejudikat. Konstitutionsutskottet
har varit utaf den mening, hvilken denna kammare förlidet
år godkände,^ att Kongl. Maj:t icke genom att medgifva ifrågasatta
ändringar i på 50 år afslutna lönekonventioner egt att på egen hand
rubba den lag,, som ligger till grund för dessa konventioner, — de s. k.
grunderna, hvilka blifvit af Riksdagen antagna samt af Kongl. Maj:t
* faststälda. Om så är, betyda prejudikaten naturligen intet. Det vore
i sanning allt för beqvämt att, om Kongl. Maj:t tillåtit en öfverträdelse
af en åt Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag, de s. k.
grunderna, — om, säger jag, Kongl. Majrt tillåtit detta en, två, tre
och sedermera flera gånger — derigenom skulle vara gifven en ny
rättsgrund, efter hvilken man sedermera finge bedöma alla dessa rubbningar,
hvilka nu synas vara på väg att, om icke Riksdagen hindrar
det, gå såsom en löpeld öfver hela Sveriges land.

Statsrådet sade, att ifrågavarande grunder »förutsättas att konventionerna
skola gälla under 50 ar. Nej, herr talman, det uttrycket
är - naturligtvis i följd af förbiseende å herr statsrådets sida — alldeles
origtigt och vilseledande. Grunderna förutsätta icke detta, hvilket
vore ett mycket vågadt uttryck, om hvars betydelse mycken tvist kan
uppstå. Nej, grunderna föreskrifva det, och på ett så uttryckligt sätt,
att icke något missförstånd är möjligt. Det betyder något mera.

Hvad herr statsrådet anförde beträffande förhållandena före den
tid,, då de ifrågavarande grunderna genom Riksdagens beslut och Kongl.
Maj:ts sanktion, blefvo obligatoriska, det har icke den allra ringaste
betydelse för tiden efter den, då de frivilliga öfverenskommelserna
ingingos, för förhallandena efter den tidpunkt, då det stadgades genom
af Kongl. Magt och Riksdagen antagen lag, att lönekonventioner skola
upprättas enligt vissa i lagen augifna principer.

När herr statsrådet "säger, att 1862 års författning icke betagit
församlingen och presterskapet rättigheten att ändra gällande lönereglering,
om de det vilja eller församlingen finner lämpligt att tillerkänna
presterna högre aflöning, kommer olyckligtvis detta påstående
i. den uppenbaraste strid icke endast med hela historiken om anledningarna
till dessa löneregleringsgrunder, utan äfven med dessa samma
grunders uttryckliga föreskrift, enligt hvilken såväl spanmålsersättningen
som de kontanta bidragen skola fastställas för 50 år. Det
finnes icke någon möjlighet att komma ifrån detta. -- Man kan möjligen
skrifva »langa afhandlingar» — för att begagna herr civilministerns
uttryck i hans nyligen hållna anförande, men hvilket uttryck
kanske med mera skäl kunde tillämpas på det anförande, som
vi nu senast hörde tran statsradsbäuken -—- derom, huruvida det var
klokt att fastställa en sa lång tid för lönekonventionernas giltighet,
och huruvida detta under vissa gifna förutsättningar kunde blifva

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

>’:o 34. 38

Lördagen den 30 April, e. m

Ang. fullbor- billigt, såsom man vid dessa grunders

fastställande tänkte sig.

Ja,

ning af de
statsrådet
förda
protokoll.
(Forte.)

död gransk- Gud bevars, men derför att man möjligen skulle komma till den åsigt,

'' att dessa grunder hafva åtskilliga fel, att de blifva orimliga i tillämpningen,
att det icke var klokt och framsynt af Riksdagen och Kongl.
Maj:t att antaga dessa grunder, deraf följer icke någon rättighet för
Kongl. Maj:t att med godkännande af ändringar i lönekonventioner
rubba de grunder, hvilka utgöra en af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt antagen lag. — Det förmodar jag vara eu sats, mot hvilken
det är omöjligt att förebringa några argument.

Det förhåller sig icke så, som det synes framgå af herr statsrådets
yttrande, att församling och prester skulle hafva rättighet att
öfverenskomma om rubbningar i dessa lönekonventioner. Nej, församlingen
och presterskapet äro icke några parter i denna fråga,
alldeles icke. Det är icke församlingen, som utbjuder presterliga Be-»
fattningar på så eller så beskaffade aflöningsvilkor, om hvilka hugade
spekulanter hafva att komma närmare öfverens med församlingen. Det
förhåller sig icke så. — hörsamligen har den rättighet — större eller
mindre — som författningarna tillerkänna den, att inverka på tillsättningen
af prester, men löneregleringen för presterskapet är genom
lag absolut undandragen dess beslut för viss tid. Huru gick det till
vid konventionernas bestämmande? Så, att en lönenämnd uppgjorde
förslag, öfver hvilket församlingen egde att yttra sig, helt enkelt —
detta och ingenting annat. Församlingen »hördes», såsom uttrycket
lyder. Vidare hade vederbörande myndigheter — det var väl knappast
flere än domkapitel och Konungens befallningshafvande — att afgifva
utlåtanden, och sedan ■ för ordnade Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t gaf icke
fastställelse åt beslut, fattade af församlingarna, utan sedan församlingarna
blifvit »hörda», var det Kongl. Maj:t som påbjöd konventionerna,
dervid Kongl. Maj:t hade att ställa sig till efterrättelse en
gifven lag, nemligen de grunder, som af Riksdagen antagits och af
Kongl. Maj:t godkänts. Sä förhåller det sig med den saken och det
är sålunda en stor missuppfattning, då man betraktar församlingar och
prester såsom parter, hvilka skulle ega att öfverenskomma om lönerna.

Så säger heiT statsrådet vidare, att en orubblighet för 50 år lian
man icke hafva afsett med konventionerna, emedan detta skulle vara
orimligt. Huru är det möjligt att säga detta, när författningen uttryckligen
föreskrifver just att lönerna skola vara orubbliga under 50
år och detta med ord så tydliga, att de icke kunna bortförklaras? Den
föreskrifver, att så väl den i spanmål beräknade som den kontanta
aflöningen skola vara till beloppet bestämda utskylder. Det är väl dä
icke möjligt att säga, att författningen afsåg något annat än hvad den
sjelf uttryckligen, i ordalag, som icke kunna missförstås, förklarar vara
afsedt. Dermed är icke sagdt att icke detta tilläfventyrs kan vara
obilligt eller oklokt; men om så är, får man se till att
ändras, hvilket dock icke tillhör Kongl. Maj:t ensam.

författningen

För öfrigt är den der orubbligheten
statsrådet ville anse, tv orubbligheten kan
eu laglig utväg, nemligen att Kongl. Maj:t

icke så orimlig, som herr

rubbas. Dertill finnes
gör framställning till Riksändring
af dessa grunder på det sätt, att Kongl. Maj:t

dagen om

bemyndigas att rubba löneregleringarna inom vissa faststälda gränser.

Lördagen den 30 April, e. m.

89 Nso 34.

Utom det att orubbligheten för de 50 åren är i tydliga ord inskrifven
i sjelfva författningen, visar frågans långvariga historik att
just denna orubblighet var ett af ändamålen för den tillämnade löneregleringen.
Hvad åsyftade man, frågade herr statsrådet. Man åsyftade,
sade han, att åstadkomma ett bättre aflöningssätt och det var derigenom
man skulle åstadkomma trefnad, endrägt och förtroende mellan
församling och presterskap. Ja, alldeles rigtigt. Men om utskottet
i något fall skulle ha citerät ofullständigt — något som dock i det
anförda fallet icke inverkar på saken — så har å andra sidan herr
statsrådet sjelf icke kommit ihåg förhandlingarna alldeles rigtigt. Ty
utom det syftet att utbyta det otjenliga aflöningssdYfe^ mot ett bättre,
framgår alldeles tydligt att man äfven hade det syftet, att få löneregleringarna
faststälda för längre tid. I den af herr statsrådet citerade
riksdagsskrifvelsen från 1847—1848 årens riksdag föreslogs sålunda
en tid af 25 år. I riksdagsskrifvelsen 1857 namnes icke någon bestämd
följd af år, utan der begagnas uttrycket »för en längre framtid»; och
slutligen i Riksdagens definitiva beslut faststäldes de 50 åren. Således,
historiken i frågan i förening med författningens egna otvetydiga uttryck
gifva vid handen att författningen, såsom den sjelf angifver,
ansåg orubbligheten för 50 år såsom ett af de vigtigaste ändamålen
med regleringen, och då hjelper det icke att säga att orubbligheten
»icke kan vara afsedd». Denna orubblighet går det för öfrigt an att
hjelpa, nemligen om man vill begagna lagliga medel; och laglig utväg
är att Kongl. Maj:t kommer in till Riksdagen med förslag om ändring
af de faststälda grunderna, hvarefter, om den bifalles, konventionerna
i laglig ordning kunna ändras i den rigtning, som nu synes ligga
presterskapet sä mycket om hjertat.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till det af utskottets vice
ordförande framstälda yrkandet.

Herr L i lien b er g: Jag har endast begärt ordet för att förklara,
att jag till alla delar instämmer i det yttrande, som nyss afgifvits af
utskottets vice ordförande. Det är alldeles nödvändigt, att kammaren
nu fattar samma beslut i denna fråga som kammaren gjorde i fjor, då
en liknande fråga var före.

Herr vice talmannen Danielson: Jag hade icke tänkt begära
ordet vid detta betänkande. Men jag kan icke underlåta att uttala
min mening i förevarande fråga, helst efter det herr statsrådet yttrat
sig till Kongl. Maj:ts försvar. För min del måste jag säga, att jag
icke kan godkänna de åsigter han förfäktade. Mig synes att af alla
de anmärkningar, som framstälts af konstitutionsutskottet i dess betänkande,
är denna den mest befogade. Jag anser det nemligen vara
alldeles tydligt att man icke på sätt som skett eger rätt att rubba
dessa löneregleringar. Ja, jag vill nästan underskrifva hvart enda ord,
som nyss uttalats från stockholmsbänken. Ty hvart skulle det bära
hän, om man på detta sätt finge i strid med konventionerna höja lönerna,
så snart presterna lyckas få församlingarna att derom besluta.
Jag vill hemställa, om man skulle vara lika benägen att sänka lönerna?
Det kan ju vara eu prest, som gjort sig omtyckt i sin för -

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Fort9.)

>'':o 34. 40

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

samling; han får ihop en kyrkostämma, som går in på att besluta en
höjning i hans lön. Men det kan vara en hel del andra församlingsbor,
fastighetsegare och andra, som icke vilja vara med om förhöjningen,
men som icke varit närvarande vid stämman, dessa få likväl sedermera
betala den högre lönen och få sina fastigheter betydligt högre beskattade.
Detta är icke billigt. Jag anser det vara mycket obefogadt
af Kongl. Maj:t att på detta sätt godkänna kyrkostämmobeslut, då det
gält att böja lönerna. Derför kan jag på intet sätt vara med om att
låta sådant passera, utan jag anser att här har utskottet verkligen
last Riksdagens uppmärksamhet på eu sak, som är mycket beaktansvärd.

Hvad deremot angår anmärkningen i punkten 2:o), anser jag den
jemförelsevis vara en småsak och jag beklagar att den anmärkningen
framkommit. Jag vill emellertid hoppas att icke vederbörande tager
sig den så nära. Men i denna tredje punkt tycker jag att vi äro
nödgade att uttala vår bestämda mening, att, då icke dessa ändringar
i löneregleringarna kommit till på samma sätt som sjelfva regleringarna
efter utredning af nämnder och pröfning af Kongl. Maj:t, utan i strid
med af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagna grunder, kunna vi icke
vara med om att godkänna dessa ändringar. Ty det skulle kunna
leda till helt andra resultat än hvad man kanske nu tänker. Jag vill
således i detta fall helt och hållet ansluta mig till och gilla den af
utskottet uttalade uppfattningen.

Herrar Johansson i Strömsberg och Folke Andersson instämde
häruti.

Herr Waldenström yttrade: Vid förra riksdagen, då en likartad
fråga var å bane, uttalades af konstitutionsutskottet den tanken,
att, om sådana utslag från Kongl. Maj:t finge passera utan anmärkning,
så blefve följden den, att presterna på allt flera ställen skulle
söka att i strid med gällande löneregleringar få sina löner ökade. Min
öfvertygelse är ock, att så skulle komma att ske i den ena församlingen
efter den andra. Finge vederbörande prester se, att det ginge
an och kunde lyckas, så skulle de nog göra försök litet hvarstädes.
Man behöfver icke vara profet för att förutsäga detta.

Herr statsrådet sade, att prejudikat visserligen icke äro lag, men
att de dock äro ganska beaktausvärda, när det gäller lagtolkning.
Men i hvad mån utgöra då de af honom anförda prejudikaten en lagtolkning?
Jo, allesammans innebära de endast, att Kongl. Maj:t flera
gånger förut handlat i strid med 1862 års förordning. Och detta
måtte väl icke vara hvad man menar med prejudikat i lagtolkning.
Åtminstone har jag aldrig hört talas om, att dylikt kallas för prejudikat.
Det är orimligt att resonera på sådant sätt.

Herr statsrådet anmärkte också — och det är många gånger af
flere talare framhållet — att, då göromålen i församlingen växa, kan
det ju anses skäligt, att presterna få en förhöjning i sina löneinkomster.
Men jag ber att få fästa uppmärksamheten uppå, att 1862 års förordning
alldeles icke underlåtit att taga hänsyn till en sådan eventualitet
som den, att församlingarna skulle växa och presternas göromål der -

41 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

igenom bli större. Ty redan i första paragrafen af förordningen står det,
att vid bestämmandet af presternas löner skulle dessa tagas till så, att de
ordinarie presterna dädanefter såsom dittills kunde aflöna adjunkt.
Alltså har man redan från början bestämt sådana inkomster för kyrkoherdarne,
att de med dem skulle kunna aflöna extra ordinarie prester, när
sådana blefve behöfliga. Det har emellertid visat sig, att Kongl. Maj:t
icke heller brytt sig om denna punkt i förordningen. I den stad, som
jag tillhör, inträffade det, att kyrkoherden till följd af församlingens
tillväxt ville ha adjunkt. Nå ja, det månde ju vara hans sak. Men
så begärde han, att församlingen skulle aflöna adjunkten. Det gick
kyrkostämman också in på. Besvär anfördes hos Konungens befallningshafvande
och sedan hos Kongl. Maj:t. I besvären påpekades, att
den lön, som kyrkoherden uppbure, vore afsedd dels för honom sjelf,
dels också, i händelse af behof, för hans adjunkt. Det vore derför
origtigt, att. när den dag komine, att han behöfde adjunkt, han då
kallade tillsammans eu kyrkosstämma, der några personer med hundra
röster hvar samlades, som på hans begäran, utan afseende på hvad
den stora mängden af församlingens medlemmar tänkte, ansloge lön
åt adjunkten. Men Kongl. Maj:t brydde sig icke derom, utan faststälde
det fattade beslutet. Jag kan icke finna, att det är KongL
Majrts sak att så handskas med en förordning, som är antagen af Kongl.
Maj:t och Riksdagen gemensamt. Jag för min del tror, att det endast
tjenar till att åstadkomma tvedrägt mellan pastorer och församlingar,
om man åter skall börja på att vid kyrkostämmor repetera dessa frågor
om löneförhöjningar åt pastorerna.

Att förordningen icke skulle vara afsedd att verkligen gälla för
50 år, det är ju orimligt att påstå. Visst är den afsedd att gälla
för 50 år. Och på det att den skulle kunna ega bestånd så länge,
stadgades uttryckligen, att lönen till största delen skulle utgå i spanmål.
Ty penningvärdet kunde variera allt för mycket ; spanmålen deremot ansåg
man som en — om jag så får säga rikslikare, hvilken kunde under
ett skiftande penningvärde hålla presternas löoer uppe vid den höjd,
som med förordningen var afsedd, nemligen att de skulle hafva en
anständig bergning.

Jag för min del kan icke annat än instämma med herr vice talmannen
deruti, att denna anmärkning är den vigtigaste af de tre,
som konstitutionsutskottet gjort. Det kan icke heller tjena till ursäkt
för Kongl. Maj:t, att, såsom herr statsrådet framhöll, församlingens
beslut i det af utskottet här anmärkta fallet blifvit enhälligt fattadt.
Äfven i fjor åberopade man sig från statsrådsbänken i ett annat fall,
som var af samma natur som detta, att den då i fråga varande församlingen
fattat sitt beslut enhälligt, och att inga besvär blifvit anförda.
Det af mig nyss omnämnda beslutet i Gefle var emellertid icke
enhälligt; besvär hafva deröfver anförts; men, som jag sagt, Kongl.
Maj:t brydde sig icke om dem heller.

Jag skall alltså instämma i herr Ljungmans yrkande, och jag skall
bedja att punkten måtte läggas till handlingarna med rigtigt eftertryckligt
gillande.

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Fort9.)

N:o 34.

Ang. fullbordad
granskning
af de j
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

42 Lördagen den 30 April, e. m.

Med herr Waldenström förenade sig herr Anderson i Hasselbol,
Bruse, Olson i Stensdalen, Göransson, Ersson i Vestlandaholm Eriksson
i Elgered, Thermcenius, Sjöholm och Svensson i Karlskrona.

Herr Bengtsson yttrade: Då konstitutionsutskottet vid före gående

riksdag anmälde två utaf Kongl. Maj:t på tillstyrkan af statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet fattade, med det förevarande
dylikartade beslut och Andra Kammaren godkände denna utskottets
anmälan, hyste man ju eu viss förhoppning om, att i framtiden
icke vidare skulle komma att fattas sådana beslut. Denna åsigt
har emellertid, tyvärr, redan kommit på skam. Man ser nemligen, att
under år 1891 har samma experiment å nyo företagits. Man har derigenom
rubbat de grunder, som bestämts i en lönereglering, hvilken
blifvit uppgjord i öfverensstämmelse med eu af Kongl. Maj:t och Riksdag
antagen författning. För min del kan jag icke förstå, att sådana
beslut skola kunna vara till gagn för vare sig presterskapet eller församlingarna.
Dylika beslut skola enligt min tanke leda till allt för
stora oegentligheter. Herr statsrådet yttrade, att det kunde gifvas
vissa tillfallen, da det vore af nöden, att man kunde företaga eu sådan
ändring. Ja, jag vill visserligen icke bestämdt motsätta mig detta
hans yttrande. Måhända kan det verkligen finnas sådana tillfällen,
då rättelse behöfves; men jag vågar på det bestämdaste protestera emot,
att Kongl. Maj:t ensam har rätt att göra dessa ändringar och rubbningar
i löneregleringar. Enligt mitt förmenande bör äfven Riksdagen
få taga del uti sådana beslut. Då denna fråga förevar här i fjor, uttalade
äfven dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
den åsigt, att sådana ändringar verkligen kunde vara af behofvet
påkallade. Och han anförde ett par exempel. Han sade nemligen:
»Det kan ju hända, att åtskilliga församlingar genom löne regleringen

blifvit oskäligt betungade. De tänka med missmod på de
50 år denna lönestat måste gälla. Då inträffar, att kyrkoherdebefattningen
blir ledig, och de ingå då till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj:t måtte nedsätta de bestämda utskylderna till presterskapet,
som under många år varit dem synnerligen betungande»; men Kongl.
Magt kunde icke då medgifva någon ändring. Ja, det är jag fullkomligt
förvissad om, att det fins många församlingar, som känna det
svårt och tryckande, att löneregleringen skall gälla för hela den tid,
för hvilken den är bestämd. — Vidare anförde statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet vid samma tillfälle också ett annat skäl.
Han sade: »Det skulle också kunna hända något annat, nemligen att

markegången stege så ofantligt, att kyrkoherden skämdes att uppbära
så oskäligt hög lön samt derför vände sig till församlingen och sade:
Jag är färdig att afstå från en del af denna lön». Jag tog mig då
friheten erinra, att enligt min öfvertygelse den tid aldrig skulle inträffa,
då presten i en församling vände sig med sådan anhållan till
Kongl. Maj:t. Och jag har förgäfves sett efter i statsrådsprotokollen,
då vi genomläste dem, huruvida någon sådan ansökan inkommit till
Kongl. Maj:t vare sig från presterskap eller församling. Det fans ingen
sådan ansökan nämnd i protokollen. Men väl visade det sig hafva
förekommit, att man gått in och begärt förhöjning.

Lördagen deu 30 April, e. m.

43 Kso 34.

Nu säger man — herr statsrådet har sagt det — att reglering
af prestlön kan ordnas på det sätt, som kyrkostämmoförordningen bestämmer.
Men, mine herrar, jag undrar, huru det skulle gå, om man
verkligen kunde på en kyrkostämma upprifva ett beslut, som Konung
•och Riksdag sammanstämmande fattat i fråga om lönereglering för
presterskapet.

Herr statsrådet sade, att inom eu församling skett en ändring i
den faststälda löneregleringen sålunda, att då löneregleringen i den
församlingen tillkom, hade man icke ålagt kapital och näringar någon
afgift till presterskapet; men sedermera har det blifvit bestämdt, att
äfven från kapital och näringar bidrag skulle lemnas till presterskapets
aflöning. Jag för min del skulle vara herr statsrådet tacksam, om han
äfven ville upplysa, huruvida de, som förut haft sig ålagdt att ensamma
betala afgift till presterskapet, genom ändringens vidtagande fingo
någon afqvittning på de utskylder, som de förut varit förbundne att erlägga
till presterskapet. En sådan upplysning skulle vara mycket
värdefull både för mig och för deu församling jag tillhör. Jag skall
bedja att få nämna, huru löneregleringen ter sig inom den församlingen.
Genom af Kongl. Maj:t faststäld löneregleringskonvention bestämdes,
att presten inom församlingen skall uppbära tertialtionde med
två kannor spanmål för hvarje hundra kronor af det församlingens
jordbruksfastigheter för år 1862 åsätta bevillningstaxeringsvärde. Dessutom
skall han uppbära af hvarje mantalsskrifven, skattskyldig man
80 öre och af hvarje mantalsskrifven, skattskyldig qvinna 40 öre.
Detta för att belysa, huru man drifvit upp prestlönerna, åtminstone i
Skåne. Jag får för den egendom jag innehar betala hvarje år nära
eu kubikfot spanmål för hvarje tunnland, hvilken spanmål löses efter
10-årigt medehnarkegångspris. Det är ju nära nog ett litet arrende,
sådant som kronoarrendatorerna betalade för omkring JO år tillbaka.
Då denna lönereglering faststäldes, fans ingenting annat att beskatta
i socknen än fast egendom. Sedermera har derstädes en industri uppstått,
som har ett taxeringsvärde, hvilket öfvergår fastighetstaxeringsvärdet
inom socknen tre gånger. Denna industri erlägger icke ett
enda öre till presterskapet. Kan detta vara rättvist?

Det är just på grund af löneregleringsförhållandena inom den församling,
jag tillhör, som det skulle vara intressant för mig att få veta,
huruvida de, som förut ensamma fingo erlägga afgift till presterskapet
inom deu af herr statsrådet omnämnda församling, der löneregleringen
blifvit ändrad, genom den sedan vidtagna ändringen erhöllo någon
jemkning i de dem pålagda afgifterna. Om så varit förhållandet i
deu församlingen, skulle ju äfven vi inom vår församling kunna lyckas
vinna en dylik ändring.

Det förefaller mig ganska besynnerligt, att man kan påstå, att
det är ett skäl för ändring i lönereglering, att markegångsprisen undergått
förändring. Liksom vid ett föregående tillfälle vill jag påpeka,
att under de år, då markegångsprisen stälde sig betydligt högre än
vid tiden för löneregleringarnas genomförande, presterskapet icke uttalat
någon önskan att få nedsättning i lönerna. Jag för min del kan
icke gilla ett sådant tillvägagående, som Kongl. Maj:t i detta fäll låtit
komma sig till last. Om Kongl. Maj:t kan gifva sitt samtycke till

Ang. fullbordad
granskning
af de i
statsrådet
förda
protokoll.
(Forts.)

N:o 34. 4i

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. fullbor- extra utdebitering, då spanmålsprisen hafva sjunkit, måste också i
9a°df ] konseqvens dermed församling hafva rätt att varda befriad från skylnlstatsrådet''
Vighet att, utgifva högre lön, än som vid lönereglerings uppgörande
förda beräknats, i det fall att markegångsprisen stiga, så att de i de större

protokoll, pastoraten kanske föranleda en lön på tusentals kronor mera än hvad
(Forts.) löneregleringen afsett.

Herr talman! Jag skall bedja att få yrka bifall till det af konstitutionsutskottets
vice ordförande framstälda yrkande.

Öfverläggningen var härmed slutad. Med gillande af utskottets
anmälan jemväl i denna del, lades punkten till handlingarna.

§ 4.

Ang. disposi- Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande, n:o 60, i anledning af
af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen af Ottenby kungsladugård
»^ladugård med underlydande.

underlydande. Under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för den 10 mars innevarande år både Kongl. Maj:t i en samma
dag aflåten till statsutskottet remitterad proposition (n:o 50) föreslagit
Riksdagen medgifva att, derest Ottenby stuteri med hingstdepot nedlades,
Ottenby kungsladugård jemte den öfriga fasta egendom, som
nu för stuteriet disponeras, måtte få utarrenderas och arrendet användas
till de ändamål, för hvilka det å riksstaten uppförda anslaget till
hästafvel^ förbättrande vore afsedt; och hemstälde utskottet, att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation afgifvits af herrar K. Bohnstedt, A. P.
Sjögreen och vice talmannen A. P. Danielson, som yrkat, att utskottets
hemställan måtte erhålla följande lydelse: »att Kongl Maj:ts förevarande
framställning må på det sätt af Riksdagen bifallas, att Ottenby
kungsladugård med tillydande må utarrenderas, med undantag af de
beten och byggnader, som blifva nödvändiga för en blifvande depot
för unghästar, och att arrendet användes för de ändamål, för hvilka
det å riksstaten uppförda anslaget till hästafvelns förbättrande är afsedt.»

I fråga härom anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall bedja att få säga
några ord.

Jag vill då till en början upplysa, att jag alls icke har några enskilda
intressen, som beröras af denna frågas utgång. Men jag har
den uppfattning, att man icke bör i sin helhet utarrendera och sålunda
alldeles öfvergifva denna egendom, som nu användes uteslutande
för hästafvelns befrämjande. Ett sådant öfvergifvande anser jag verkligen
icke vara välbetäukt. Då, såsom herrarne se af det föreliggande
betänkandet, denna egendom har ansetts vara i så betydlig mån kostsam
för staten, är klart, att man icke kan yrka på, att det nu befintliga
stuteriet i Ottenby fortfarande skall uppehållas. Men, som herrarne
se af reservationen, har jag lika med ett par andra ledamöter af ut -

45 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

skottet käft den åsigt, att man ändå borde i någon mån draga nytta Ang. duposiaf
egendomen för bästafvelns befrämjande. Egendomen kunde tamp- jlonen af
ligen tagas i anspråk såsom uppfödningsort för unghästar. Jag vill^du^lrTmed
gifva några skäl för denna min åsigt. Det fins på egendomen goda underlydande.
beten och betydligt god hötillgång, som ju gifvet erfordras för upp- (Forts.)
födande af unghästar. Nu har man sagt, att detta kan ske lika väl
vid Flyinge. Men jag vill nämna, att till och med chefen för stuteriöfverstyrelsen
erkänt, att betena vid Flyinge äro lågt liggande och
icke fullt så passande för uppfödande af unghästar som ifrågavarande
trakt på Oland. Jag vill nämna, att, om Ottenby kommer att i sin
helhet utarrenderas, det är min fulla öfvertygelse, att den arreudeafgift,
som är beräknad, icke på långt när kommer att erhållas, emedan
en arrendator icke kan gifva den ersättning, som egendomen egentligen
är värd. Men om staten bibehåller en förmån der, tror jag att
staten skulle få betydlig vinst genom den hästuppfödning, som är afsedd
att ega rum, sedan stuteriet kommit att indragas. Jag vill också
nämna, att, om den egendomen skall utarrenderas, Kong], Maj:t också
i första hand bör draga försorg om, att de hjortar utdödas, som nu
finnas på egendomen och om kvilka den komité, som tillsattes år 1886,
uttalade, att de uppgingo till ett antal af omkring 150 stycken och
reducerade egendomens afkastning synnerligen mycket. Ty eljest kommer
den med all säkerhet att öfvergå till en djurhage, som icke lemnar
någon vidare inkomst.

Jag vill icke länge uppehålla kammarens tid, men jag har velat
göra detta uttalande, på det man icke må få den missuppfattning om
Ottenby, hvartill här föreliggande siffror kunde gifva anledning. Att
det blifvit så, det ligger sj elfva förvaltningen till last och icke egendomen.

Må Ottenby gerna för mig försvinna såsom stuteri, men min tro
är, att det icke kommer att dröja många år, innan man får ångra
detta. I hästafvel^ intresse är det ledsamt att så sker, och jag kan
icke gilla att man lägger denna synpunkt å sido.

Nu talas det om, att man behöfver ny chef och huru dyrt det är
att vårda dessa unghästar, och att man kan från utlandet inköpa unga
föl och uppföda dem samt utplantera dem sedermera på lämpliga ställen
såsom landtbeskällare. Man får då se, huru hästafvel tillgodoses. Jag
kan emellertid just ur bästafvelns synpunkt icke gilla, att Ottenby i
detta fall öfvergifves.

Men då jag vet att denna kammare lika med Första Kammaren
är af den uppfattning, att egendomen blir svårskött och att stuterikostnaderna
äro för störa, vill jag icke göra något yrkande. Jag är
dock, som jag nämnt, förvissad derom, att när några år förflutit,
skall erfarenheten visa, att denna åtgärd icke varit välbetänkt.

Herr Persson i Stallerhult: 1 den nu föreliggande kongl. propositionen
har icke »Kongl. Maj:t begärt hvarken Riksdagens yttrande
eller medgifvande om nedläggande af Ottenby stuteri, utan endast
att Riksdagen, derest stuteriet komme att nedläggas, ville lemna Kongl.

Maj:t rätt att utarrendera Ottenby egendom.

Men oaktadt sålunda frågan om stuteriets nedläggande icke är

>T:o 34. 46

Lördagen den 30 April, e. m.

Ang. disposi- föremål för Riksdagens pröfning denna gång, har Kong!. Maj:t i protionen
af p0Sitf0rien framlagt en fullständig utredning, huru Ottenby stuteri stält
Ottenby kungs- - ^er en fölid af år. Hvar och en, som genomläst denna

underlydande.utredning med uppmärksamhet, kan icke annat an instämma i uen
(Forts.) kongl. propositionen och yrka, att Kongl. Maj:t måtte så snart som
möjligt nedlägga Ottenby stuteri, som lemnat så ogynsamt resultat,

På den afdelning af statsutskottet, der den kongl. propositionen
var föremål för behandling, hade vi den äran, att stuteriöfverstyrelsens
ordförande der lemnade en fullständig utredning i frågan, mer detaljerad
än den som fans i deii kongl. propositionen. Allt visade tydligen,
att stuteriet borde nedläggas. När man nu fick höra äfven muntliga
skäl för stuteriets nedläggande, kunde man icke underlåta att i motiveringen
uttala sin åsigt, att nedläggandet borde ske så fort som möjligt.
Detta blef också statsutskottets nästan enhälliga mening. Endast några
få af dess ledamöter, deribland vice talmannen, reserverade sig deremot.

När nu Första Kammaren redan bifallit Kongl. Maj:ts proposition,
tror jag att äfven Andra Kammaren förfore klokt i att fatta samma
beslut, ty derigenom kunde man komma ifrån detta ogyusamma resultat,
och det är att märka, att de medel, som genom nedläggandet erhållas,
disponeras af Kongl. Maj:t till hästafvel^ befrämjande.

På grund af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets föreliggande
förslag.

Herr Gethe: Ehuru tiden är långt framskriden, anser jag mig

dock böra taga kammarens uppmärksamhet i anspråk för några ord i
denna fråga.

Det är nyss nämndt, att det föreliggande förslaget icke bestämdt
föreskrifver, att stuteriet skall slopas af Kongl. Maj:t, utan endast
innebär ett bemyndigande för Kongl. Maj:t att utarrendera kungsgården,
derest det visar sig icke vara skäl att uppehålla stuteriinrättningen.
Men när man läser den framställning, som är gjord i
Kongl. Maj:ts proposition, lär man väl knappast betvifla, att denna
åtgärd mycket snart skall komma att vidtagas.

Innan jag med några ord inlåter mig på sjelfva saken, ber jag att
i förbigående få beröra en liten uppgift, som förekommer i herr statsrådets
och chefens för civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
den 10 mars 1892, der det heter, att »af de utaf staten inrättade stuterier
vid Strömsholm, Fly inge och Ottenby, har stuteriet å sistnämnda ställe
senast tillkommit; det förskrifver sig från början af 1830-talet».

Denna uppgift är icke alldeles fullständig och kan lätt föranleda
till missförstånd. Ottenby stuteri är det allra äldsta af våra stuterier.
Det anlades af Karl X. Den s. k. Ottenbymur, som sträcker sig
öfver Ölands södra udde, förskrifver sig från hans tid. Det fortgick
oafbrutet till 1809. då riksens ständer beslöto dess indragning. Emellertid
blef det 1829 åter upptaget och i början af 1830-talet fullständigt
i gång. Strömsholm anlades af Karl XI år 1 GjJ4 och Fly inge, som
under danska tiden varit stuteri, anordnades 1813 till statsinstitution.

Det förnämsta, om icke enda, skälet för upphörande af Ottenby
stuteri har blifvit nämndt, och det tyckes vara, att stuteriet ställer sig
allt för dyrt. Det har uträknats, att under de senaste 10 åren har

Lördagen den 30 April, e. m.

47 N:o 34.

hvarje unghäst, som uttagits, kostat staten under forsta femårsperioden Ang. disposi10,
186 kronor och under andra femårsperioden 7,690 kronor. Det förhåller lionen af
sig nog så, men enda orsaken härtill har varit, att man icke kunnatladugård^med
uttaga mer än ett fåtal djur, 3 å 4, högst 5 om året, och detta åter underlydande.
har berott derpå, att man för stuteriet inköpt underhaltig afvels- ^Forts.)
materiel. Hade man haft god sådan, skulle man kunnat uttaga 3 å
4 gånger så många djur, och de skulle då blifvit betydligt billigare
än nu är händelsen. Auktionerna hafva visat samma orsak för Ottenbys
tillbakagång. För 30 år sedan inbragte auktionerna å unghingstar nära
40,000 kronor. Under sista tioårsperioden gifva auktionerna endast
tolf till fjorton tusen kronor, oaktadt prisen ej äro lägre. Detta
utmärker, att det fins fel vid hästbesättningen. Vid auktionerna funnos
förr flera och bättre djur till afsalu.

På 1870-talet beviljade Riksdagen 50,000 kronor till inköp af
afvelshästar. Då inköptes två engelska fullblodshingstar, tre fullblodsston
och fyra anglonormander. På Ottenby stationerades de engelska
fullblodshingstarne. Efter några år befunnos de så dåliga, att de
kasserades; den afvel, som af dem erhölls, var icke lämplig att vidare
användas för afvelsändamål. De två ston, som komrno dit, utgjorde
allt för liten insats; man fick allt för litet användbart antal föl efter
dem. Två af de fyra anglonormander, som inköpts, stationerades
äfven på Ottenby. Denna ras anses emellertid högst olämplig för
hästafvelns uppbringande, och de föl, som man fick efter dem, komrno
i sådan misskredit, att ingen ville hafva dem eller begagna hingstarne
vid landtbeskällning. Att hästuppsättningen varit dålig vid slutet af
denna period visas bäst af 1886 års stuterikomités utlåtande, der
det säges, att hela häststammen vid Ottenby är underhaltig. Grunden
och orsaken härtill kan icke vara och är icke någon annan än den,
att man anskaffat och ditsändt olämpliga beskällare. Den ligger påtagligen
icke i stället eller platsen. Hvad platsen beträffar, är Öland
den bästa man kan få för hästuppfödning. Detta är redan erkändt
af en auktoritet å detta område, som på sin tid var chef för stuteriöfverstyrelsen,
generallöjtnant Magnus Björnstjerna. Han utgaf 1826
ett berömdt och med rätta ansedt arbete, kalladt »System för Sveriges
hästkultur», deri han på flera ställen och med mycken styrka framhåller,
att lämpligaste platsen för anläggandet af ett stuteri för landtbeskällare
är Öland och der Ottenby kungsgård.

Af samma mening synes 1886 års nyssnämnda komité vara, då
den yttrar: »Ottenby är ock af flera skäl, som ej behöfva påpekas,
vida lämpligare än Flyinge för uppdragande af ädla hästar». Den
uppfattningen har icke heller allmänna meningen jäfvat, och den måste
vara påtaglig för en hvar, som besökt Ottenby och lärt känna dess
skyddade läge, dess lämpliga betesmarker och utmärkta klimatiska
förhållanden med flera omständigheter, som göra att der med fördel
kunna uppfödas dugliga, härdiga och kraftiga hästar.

Skall Sverige således hafva ett stuteri, måste vi vara ense derom,
att lämpligare plats derför än Ottenby icke finnes. Men här är
verkligen frågan: skall Sverige hafva stuteri eller icke? 1868 års
komité yttrar derom, att komitén med afseende å stuterierna fann dessa
»tillsvidare nödvändiga för att oberoende af utlandet uppehålla en

N;o 34. 48

Lördagen deri 30 April, e. m.

Ang. disposi- ädel hästafvel, hvarigenom landtbeskällaredepoterna må kunna åttw"en,
af minstone till en del förses med hingstar af rid- och vagnshästslag.
ladugårdU1?ned^y länge enskilda personer och föreningar i allmänhet ännu sakna
underlydande, tillräckliga medel att anskaffa, underhålla och sprida ett sådant afvels(Forts.
) material, som är nödigt för kavalleriets remontering, hästafvelns i
allmänhet befrämjande och hästindustriens utveckling, samt att bära
den risk och de förluster, eu ädel afvel genom mångfaldiga tillfälligheter
är underkastad; så länge hästafveln i flera delar af landet icke
kan fylla för handen varande behof af hästar för egna näringar, och
så länge hos större delen af befolkningen kärlek till hästen, sinne för
och kunskap i hästuppfödning saknas, anser komitén den ädla hästafveln
icke utan fara för förfall kunna helt och hållet lemnas i allmänhetens
händer, utan fortfarande böra genom stamstuterier skyddas».
I denna mening instämmer 1886 års komité och säger: »Samma skäl
tala ännu för stuteriernas bibehållande och särskild! den omständigheten,
att det alltid blifver vanskligt att bygga hingstdepoternas remontering
på import från utlandet — ty ännu kan icke privatindustrien
inom landet tillgodose behofven — och denna omständighet gör
det, om icke nödvändigt, åtminstone önskligt att fortfarande bibehålla
ett pepiniérestuteri».

Jag tror icke att någon skall förneka, att den enskilda hästuppfödningen
här i landet verkligen behöfver en sådan ledning, som omniimnes
i stuterikomiténs utlåtande. Men hvarifrån skall sådan ledning
erhållas, om icke just ifrån en stuteriinrättning, så ordnad att man
der kan fä en lämplig rastyp för jordbruksbehof och en lämplig rastyp
för lcrigsbehof. Hvad derutöfver kommer, kan man lemna åt den
enskilda företagsamheten och omtanken.

Herr vice talmannen har redan yttrat en öfvertygelse, som jag i
allo delar, den nemligen att, om Ottenby stuteri indrages, den tid
icke är aflägsen, då det för tredje gången uppsättes, såsom skedde
efter 1826, då Björnstjernas bok utkom och fäste uppmärksamheten
på ändamålsenligheten deraf.

Man har bland annat yttrat, att det skulle vara för dyrt att återuppbygga
de nedbrunna husen. Brandskadeersättningen har utgjort
37,954 kronor. Men dessa penningar torde vara fullt tillräckliga för
att betäcka nybyggnadskostnaderna, derest man icke skall bygga såsom
man byggde efter 1870 års brand, då ofvanpå och öfver stallängorna
lades täckta foderskullar. Eldfärligheten af en sådan anordning är
bäst illustrerad genom den sista eldsvådan, som uppkom just derigenom.

Om Ottenby stuteri slopas, hvad vinnes derigenom? Man ökar
tillgångarna för uppbringande af hingstantalet. Nu har staten 130
beskällare. Det är knappast att antaga, att med de medel, som blefve
tillgängliga genom Ottenby stuteris upphörande, antalet kunde uppbringas
med mer än 50, d. v. s. till 180. Jag hemställer då: när
stostammen enligt statistiska beräkningar utgör omkring 480,000 stycken
och det åtgår, efter en ganska liberal räkning, 13 å 14,000 hingstar
till en sådan stogång, huru långt kommer man då med 180 stycken?
Jag tror att det vore till skada för hästskötseln och hästuppfödningen
inom vårt land, derest det upphörde att finnas ett stuteri, som kunde
lemna ledning vid denna hästafvel.

Lördagen den 30 April, e. m.

49 N:o 34.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra skall jag följ- Ang. disposiaktligen,
derest det varit möjligt, helst sett, om man kunnat vinna af

bifall till en framställning derom, att ärendet å nyo måtte närmareladugårPmed
undersökas och kostnadsförslag upprättas i och för ett billigare åter- underlydande.
upprättande af Ottenby stuteri än 1886 års komitéförslag utvisar. Då (Forts.)
jag emellertid icke hyser någon förhoppning om framgång åt ett sådant
yrkande, skall jag i stället inskränka mig till att yrka bifall till den
af herr Danielson m. fl. afgifna reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag vågar icke sätta kammarens tålamod på prof mer än
helt kort. Men jag kan icke underlåta att med några ord vederlägga
den nästföregående ärade talaren, eftersom han framstält yrkande om
bifall till den reservation, som af tre statsutskottsmedlemmar afgifvits.

Jag tror det vara af vigt, att något säges för att vederlägga detta yttrande,
emedan, äfven om kammaren icke skulle bifalla hans yrkande, det
skulle se egendomligt ut i protokollet, att kammaren antagit den kongl.
propositionen utan att någon vederläggning skett af ett sådant yttrande.

Hvad beträffar frågan om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
hufvudsak, tyckes derom icke behöfva yttras någonting. Alla statsutskottets
medlemmar äro derom ense. Deremot har icke egentligen
någon gensaga gjorts mer än af den siste talaren.

Det är tydligt, att den ifrågasatta uppfödningsanstalten är afsedd
för uppfödandet af ädla djur i och för frambringande af beskällare,
att spridas ut i landsorten. För att tillse uppfödningen af sådana
djur erfordras ovilkorligen en person med god insigt i saken. Det
går ej an, att dessa djur uppfödas såsom vanliga unghästar i landsorten,
utan de måste uppfödas rationel^ under ledning af eu person,
som är fullt hemmastadd i skötandet af ett så dyrbart material. För

att tillfredsställa behofvet af hingstar, måste icke mindre än 10, 12

å 15 sådana föl köpas om året; det skulle således på 3 årgångar vara
omkring 40 å 50 stycken djur, som skulle vårdas. Eu sådan anstalt
behöfde chef, veterinär, underuppsyningsman och för öfrigt den betjening,
som i alla händelser vore erforderlig, vare sig man valde
Flyinge eller Ottenby. Omkostnader för förvaltningen behöfvas icke,
om anstalten förlägges till Flyinge. Genom anstaltens förläggande

till Ottenby skulle iordningställandet af de hus, som nedbrunnit,

blifva nödvändigt. De kunna icke användas blott efter påläggandet
af tak, utan det erfordras ganska betydande reparationer. Då man
nu har allt ordnadt vid Flyinge, synes det vara opraktiskt att förlägga
anstalten till Ottenby, sä vidt det icke finnes några särskilda
skäl, som gjorde det nödvändigt och klokt att för hästafvel^ befrämjande
välja Ottenby.

Jag erkänner, och jag har sjelf deltagit i 1868 års komités uttalande
derom, att Ottenby är en särdeles lämplig bästuppfödningsplats,
derför att jorden ligger på kalkgrund. Men det finnes ock
beten vid Flyinge af den utmärktaste beskaffenhet, och i allmänhet äro
betena der förträffliga. En fördel har Flyinge framför Ottenby: der
finnes någon skugga för hästarue, hvithet i allmänhet saknas vid Ottenby.
Skugga finnes visserligen i lunden vid Ottenby, men der finnes

Andra Kammarens Prot. 1892. N:o 34. 4

Ji:o 34. SO

Lördagen den 30 April) e. in.

Ang. disposi- ej det bästa betet, utan det är vid udden nedåt hafvet, der stora flacka
tionen af sj-räckor finnas.

°iadubårdUmed De ekonomiska skälen anser jag för min del vara så öfvervägande,
underlydande, att jag skulle anse det vara mycket oklokt att antaga reservanternas
(Forts.) förslag. Det skulle leda till onödiga kostnader, och hela stuteriväsendet
är dock i väsentlig mån beroende af den ekonomiska sidan
af saken. 1886 års komité har förklarat, att för att Ottenby stuteri
skulle kunna sättas upp i ett värdigt skick, så att eu ädel hästafvel
der kunde grundläggas, skulle erfordras ej mindre än en uppsättningskostnad
af 200,000 kronor och derjemte ett ökadt årligt statsanslag
af 53,000 kronor. Jag vill nu icke ingå i någon närmare beräkning,
men siffrorna förefalla så afskräckande, att ingen kunnat tala för bifall
till något sådant, utan hellre har man ansett sig böra underkasta
sig hela stuteriets indragning. Det är dock af största vigt, att landtbeskälleriet
utvidgas och ökas. Derför måste man begagna de tillgångar
som finnas, då man ej kan vänta, att så stora anslag skola
kunna erhållas. Nu visa beräkningarna, att genom Ottenbys stuteris
indragning beskälleriet skall kunna högst väsentligt utvidgas. Jag
vill erkänna med den senaste talaren, att det är illa att icke vara oberoende
af utlandet, när det gäller att sätta in remonter. Men vid ett
så litet stuteri blir resultatet ringa. Det har varit tre om året. Låt
vara att vi sätta dit bättre stogång, blir det ändock icke många, som
kunna presenteras vid hingstdepoterna. De stå alltså i beroende af
utlandet, ehuru vi vilja hoppas, att de småningom skola kunna förses
genom inköp inom landet. Blir det efterfrågan på sådana djur, blir
nog också snart förråd derpå.

Jag skulle derför anse det vara oklokt, om ett beslut fattades i
öfverensstämmelse med reservationen, då en sammanjemkning af kamrarnes
beslut i ett fall som detta måhända ej kan försiggå.

Herr Persson i Mörarp: Eftersom den utredning, herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet lemnat, kan jag fatta mig kort,
helst vice talmannnen icke gjort något yrkande. Men såväl han som
representanten för Kalmar uttalade, att deras öfvertygelse var, att,
om man beslöte sig att indraga Ottenby stuteri, skulle nog den tid snart
komma, då Riksdagen skulle ändra det beslutet och måhända, sade den
senare talaren, besluta att för tredje gången upprätta stuteriet på
Ottenby.

Jag är för min del alldeles öfvertygad, att sådant icke kommer
att ske, derest nu, såsom jag må hoppas, fattas ett beslut om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, och Kongl. Maj:t, såsom ju finnes uttaladt
i statsrådsprotokollet, kommer att taga i öfvervägande, huruvida
icke stuteriet helt och hållet kan upphöra vid Ottenby, allra
helst som det framgår af statsrådsprotokollet, att departementschefen
ansett, att det icke kunde vara med god hushållning öfverensstämmande,
att hingstdepoten vid Ottenby bibehålies. Jag är alltså öfvertygad,
att, om Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts proposition, såsom den
föreligger, kommer stuteriet vid Ottenhy att upphöra.

Eftersom det yrkats bifall till den vid betänkandet fogade reservationen,
skall jag be att få något yttra mig derom.

Lördagen den 30 April, e. m.

51 >'':o 34.

Reservanterna föreslå, att »Ottenbv kungsladugård med tillydande Ang. dispotima
utarrenderas, med undantag af de beten och byggnader, som blifva ornera af
nödvändiga för en blifvande depot för unghästar, och att arrendet^"4» k,un9’:
användes för de ändamål, för hvilka det å riksstaten uppförda anslaget Underlydande.
till helstafvelns förbättrande är afsedt». Det skulle således undantagas (Forts)
nödiga beten och byggnader. Hvad beträffar betena för hästar på
Ottenbv, är jag den förste att erkänna, att dessa äro alldeles utmärkta.
Men det är dock det enär skäl, som kan tala för Ottenbys
bibehållande som. stuteri. Med det läge, denna egendom har, blifva
alla transporter dit, alla uppköp i och för stuteriets räkning blifva —
det har redan visat sig — onaturligt dyra.

Hvad beträffar byggnaderna, så äro de, som herrarne inhemta
af handlingarna i ärendet, nedbrunna. Det finnes inga der, nya skulle
uppföras, sannolikt med ganska stora kostnader.

Det är framhållet från sifatsradsbänken — jag behöfver icke närmare
uppehålla mig vid den delen af frågan — att det skulle blifva
ganska stora kostnader för den nödiga tillsynen af det dyrbara afvelsmaterial,
som måste förefinnas på den platsen. Härtill kommer, att
föluppfödningsanstalten vid Flyinge kan utan särskilda kostnader i
och för byggnaders uppförande utvidgas betydligt, ja, så mycket, att
ett dubbelt antal unghästar kan med helt små förändringar beträffande
inredningen af redan befintliga byggnader der uppfödas. Och
betet är, såsom herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
nämnde, pa en del af egendomen i det närmaste lika godt som på
Ottenby. Jag påstår icke, att det är fullt lika godt, men i det närmaste.
Det förträffligaste bete finnes på Dalby hagar, hvilka från utarrenderingen
af''Flyinge kungsgård nu äro undantagna i och för stuteriets
räkning. Om herrarne tagit kännedom om Ivongl. Maj:ts
proposition, torde herrarne derutaf hafva funnit, att med det material,
som nu finnes, är det ju nästan — jag vågar säga —- oförsvarligt att
längre påyrka bibehållandet af stuteriet vid Ottenby. De föl, som
kunnat insättas i depoterna, hafva gått upp till eu kostnad så orimligt
hög, att, då jag jemför den med kostnaden för föl, som äro inköpta
dels från utlandet, dels inom landet och blifvit vid fyra års ålder insatta
i hingsdepoterna, skilnaden är öfver höfvan stor. Och man har
dock nu en ganska lång tids •— redan omkring 6 års — erfarenhet att den
princip, hvarpå man då slog in i fråga om fölinköpen, utfallit särdeles
gynsamt.

Herr vice talmannen betonade, att de beräknade arrendevärdena
för Ottenby kungsgård voro för högt tilltagna, och att det var omöjligt
att erhålla det arrendebelopp, man tänkt. Jag ber i det hänseendet
fa nämna, att det dock är rätt märkligt att uppskattningarna
af Ottenby kungsladugård icke skilja sig så väsentligt från hvarandra.

Den komité, som först var tillsatt, jag tror 1868, beräknade arrendevärdet
till 23,648 kronor. Herrarne veta, att egendomarne voro på
den tiden högre uppdrifna, och i förhållande till det värde egendomen
hade på den tiden, beräknades arrendevärdet till nyssnämnda belopp.
Stuteristyrelsen, som sökte utarrendera egendomen, men icke kunde
det till följd deraf att stuteriet skulle bibehållas på platsen och eu hel
del anordningar måste ske der, uppskattade värdet till 19,643 kronor,

N:o 34.

Ang. dispositionen
af
Ottenby kungs
ladugård med
underlydande.
(Forts.)

52 Lördagen den 30 April, e. in.

och 1886 års komité, i hvars arbete jag deltog, uppskattade värdet till
18,000 kronor. Jag känner icke så noga förhållandena på Öland eller
i Kalmar län, men efter värdena för arrenden i var trakt ansags
detta vara ett mycket lågt belopp. Det är möjligt, att icke det arrendevärdet
kan fås, om det skall utarrenderas för statens räkning,
men jag är öfvertygad, att det ekonomiska resultatet skall blifva
bättre, äfven om arrendevärdena komma att något nedgå.

Tiden är långt framskriden. Jag skall icke längre upptaga kammaren,
utan inskränker mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Åkesson instämde häruti.

Herr Folke A.ndersson: Jag kan icke annat än uttrycka min
tacksamhet till regeringen, att den andeligen kommit fram med denna
proposition. Denna fråga om indragning af Ottenby stuteri har ofta
varit på tal. Vi veta att komitén af år 1868 föreslog detsamma, och
år 1886, då statsrevisorerna voro ute och togo stuteriet i betraktande,
var det mycket fråga om att framställa ett förslag om att indraga
stuteriet. Men det vann icke majoritet inom statsrevisionen. Vid
revisionsberättelsen finnes emellertid bifogad en reservation, deri en af
denna kammares ledamöter och jag yrkade, hvad nu föreslagits, eller
att det skulle indragas. Jag tror, att det är nyttigt och nödvändigt,
att något göres och göres snart. Ty hvar och en, som läser den redogörelse,
som åtföljer statsrådsprotokollet, kan ej undgå att finna, att
det är verkligen ett slöseri, som der försiggår. Det kan icke vara
med klok statshushållning förenligt att hafva en sådan inrättning, som
bär sig så dåligt och lemuar så dåliga resultat. Den tiden torde
måhända för öfrigt icke vara så långt aflägsen, då man kunde sätta i
fråga att draga in ännu ett stuteri samt öfverlemna och fördela dessa
medel, som nu användas för stuteri, åt hushållningssällskapen i riket
och låta dessa ombestyra att hålla hingstdepoter, hvar och en inom
sina respektive län. Jag tror, att saken derigenom skulle skötas lika
bra och kanske bättre och lemna större vinst för staten och för hästafvelns
befrämjande i allmänhet än nu är förhållandet.

Jag vill icke upptaga tiden längre — utan, på grund af de skäl
jag nu haft äran anföra, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr vice talmannen Danielson: Blott ett par ord! Jag vill
erinra mot statsrådet och chefen för finansdepartementet, att hans
påståenden icke i allo böra förverkligas på sätt han nämnde. Han
anförde, att det erfordrades nya kostnader vid Ottenby, om det blefve
en hästuppfödningsanstalt der. Men härtill vill jag erinra, att ^ hvar
dessa unghästar än skulle uppfödas, maste de ju hafva vård och skötsel.

En annan talare nämnde, att det icke finnes några byggnader vid
Ottenby. Jo, på det nedbrunna stallet stå väggmurarne qvar lika
präktiga, som om ingen eldsvåda skett. Blott taket är förstördt och
inredningen. Likaså är det misstag, att vid Flyinge finnas tillräckliga
byggnader. Chefen för stuteriöfverstyrelsen, grefve Piper, har
sjelf sagt att sådana icke finnas.

63 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. ro.

.Tåg har blott velat säga detta såsom rättelse med hänsyn till Ang. disposiverkliga
förhållandet. Då jag fått understöd i frågan, skall jag icke tionen af
öfvergifva tanken att yrka bifall till min reservation. Jag vet visser-^ad^år^med
ligen, att det tjenar till ingenting. Men i alla fall vill jag yrka bifall underlydande.
till den af mig m. fl. afgifna reservationen. (Forts.)

Herr Pérsson i Mörarp: Det måste bestämdt vara något misstag
af vice talmannen, att chefen för stuteriöfverstyrelsen skulle hafva sagt,
att det icke finnes tillräckliga byggnader för en ytterligare utveckling
af hästuppfödningen vid Flyinge. Jag nämnde i mitt förra anförande,
att det lins tillräckliga byggnader vid Flyinge för att erhålla en betydligt
utvidgad upplödningsanstalt, och jag kan nu tillägga, att den kan
med lätthet så utvidgas, att den lemnar utrymme för i det minsta
dubbla antalet djur, endast med några obetydliga kostnader för ytterligare
inredning af några byggnader.

Jag ber också att med anledning af vice talmannens anförande få
framhålla, att kostnader för tillsyn naturligtvis äro nödvändiga, hvar
man än förlägger uppfödningsanstalten. Jag nämnde dock i mitt förra
anförande, att en dylik anstalt redan finnes i Flyinge, ordnad med både
chef och veterinär; allt är der i detta fall i ordning, och några ökade
kostnader för ifrågavarande ändamål behöfvas der icke. En ökad kostnad
i dessa hänseenden skulle deremot uppstå derigenom, att anstalten förlädes
i Ottenby. Detta är de öfvervägande skälen mot bifall till vice
talmannens reservation.

Herr vice talmannen Danielson: Jag nödgas svara herr Anders
Persson. Här har jag ordagrant antecknat hvad grefve Piper sagt, och
det öfverensstämmer med hvad jag antydde. I det afseendet gifver jag
icke med mig. Det är fullt rigtigt.

Hvad sedan beträffar frågan om chefen, har jag icke talat om
någon chef. Jag trodde icke att man behöfde så synnerligen höga namn
på en föreståndare, som har att uppföda unghästar. Man kunde aflöna
temligen enkla och billiga tjensteman.

Hvad beträffar det, att vid Flyinge finnes veterinär, så vill jag
säga, att vid Ottenby fins ock veterinär. Det tjenar icke till något
att tala härom, men jag har dock velat genmäla detta.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens tredje tillfälliga Anrj förbäu.

utskotts utlåtande n:o 17, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäranrad anordning

om utredning och förslag i syfte af förbättrad anordning af adraini-»/ administra strationen

utaf rikets sötvattens- och östersiöfisken. tionen utaf

° rikets

Med tillstyrkande af en inom Andra Kammaren af herr A. V.
Ljungman väckt motion, n:o 193, hemstälde utskottet i detta utlåtande,

sötvattens- och
östersjöfisken.

Jf:0 34. 54

Lördagen den 30 April, e. m.j

Ang. förbått- att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i
råd anord^^gki-ifvelse bos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong], Maj:t låta
tionen^ulf utarbeta och derefter till Riksdagens granskning och godkännande öfverrikets
lemna förslag till förbättrad anordning af administrationen utaf rikets
sötvattens- ocAsötvattens- och östersjöfisken.

östersjöjisken.

(Forts.) Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Lasse Johnsson: Jag kan icke vara med om det skrifvelseförslag,
som utskottet tillstyrkt, eller inse nödvändigheten deraf. Riksdagen
har så ofta aflåtit skrivelser om denna sak. Helt nyligen, 1890,
skref Riksdagen till Kongl. Maj:t i fiskerifrågan, hvarvid uttryckligen
uttalades, att Riksdagen icke ville att Kongl. Maj:t derom skulle tillsätta
någon komité, och Kongl. Maj:t kom vid förra riksdagen med ett förslag
om understöd åt fiskerinäringen, som Riksdagen då med knapp
nöd antog. Den ville knappast erkänna den skrifvelse, som aflåtits
förut. 1881—82 var en komité tillsatt, som utarbetade ett förslag,
■som Kongl. Maj:t aldrig rigtigt svarat på. Nu skulle vi komma och
skrifva och begära ny utredning och nytt förslag till administration
och ny komité. Detta återkommer alltför ofta. Landtbruksstyrelsen
tillsattes år 1889, och der var en funktionär, som fick i uppdrag att
utreda och framlägga förslag om fisket. Han har icke ännu kommit
att uträtta något dervidlag. Så skulle vi, upprepar jag, nu komma
med en ny skrifvelse och föreslå en ny administration.

Samme motionär har väckt en annan motion i nästan alldeles
samma syfte, flan föreslog äfven då eu administration, som skulle
omfatta så väl vestra som södra kusterna, d. v. s. äfven en del af Östersjön.
Statsutskottet afstyrkte detta hans förslag i den ena delen, men föreslog
en skrifvelse, som lydde ungefär lika med den, som här föreligger.
Utskottet hemstälde, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru eu verksam
administration af hafsfisket så väl vid rikets vestkust som ock, om
så af förhållandena funnes påkalladt, vid dess sydkust lämpligen må
kunna bringas till stånd. Denna skrifvelse afslog Första Kammaren
under denna riksdag. Det är ju då sjelfkärt, att, om Andra Kammaren
nu kommer med likadant beslut, afslås äfven det i Första Kammaren.

Jag vill icke tala om 63 § riksdagsordningen eller framhålla,
hurusom detta förslag är i verkligheten detsamma som ett förut under
riksdagen afgjordt ärende, hvilket således icke får återkomma samma
år. Detta vill jag dock icke hålla på, ehuru jag kunde anse mig fullt
befogad dertill. Här står till och med i motionen taladt om både Hallands,
Malmöhus, Kristianstads och Blekingelän. Således är äfven der fråga
om södra kusten eller en stor del af Östersjön. Följaktligen anser jag
att Första Kammaren mycket väl skulle kunna svara: »detta är en
fråga, som redan förut afgjorts». Då anser jag det icke vara klokt
liandladt af Andra Kammaren, utan rent af obetänksamt att fatta ett
sådant beslut beträffande en dylik framställning, som en gång faktiskt
är af Riksdagen afslagen. Jag vill icke gå in i granskning af förslaget,
enär detta skulle taga för lång tid i anspråk. Riksdagen har emellertid
i fråga om tillsättning af fiskeritjenstemän så nyligen som år 1878

65 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m,

afslagit Kongl. Maj:ts i detta syfte framlagda proposition. När Kongl. Ang. fsrbåitMaj:t
föreslog denna administration med tillsyningsman och öfriga™d a*or(lmn9
apparater, säde Riksdagen, att den icke ville veta af något sådant■tionen^taf
Det blir säkert samma svar, om Riksdagen fattar detta beslut om rikets
skrifvelse till regeringen, och regeringen sedan för Riksdagen fram -sötvattens- och
lägger förslag i ämnet: »Nej», kommer då Riksdagen att säga, »detff,<eMltf^<tenskola
vi akta oss för»; och på det sättet blir det ingenting af. (Forts.)

Huru jag än betraktar frågan, kan jag således icke annat än yrka
rent afslag å detta skrifvelseförslag.

Herr Lilienberg instämde häruti.

Herr Ljung man yttrade: Som bekant är fiskets administration
delad i tvenne delar, af hvilka den ena lyder under landtbruksstyrelsen
och den andra under kommerskollegium. Det var hafsfisket vid
vestkusten, som den motion afsåg, som behandlades af statsutskottet.

Deremot afser den nu föreliggande motionen sötvattensfisket och östersjöfisket,
d. v. s. den del af fisket, som lyder under landtbruksstyrelsen.

Således är detta tvenne fullt skilda saker. För öfrigt afser motionen
i sjelfva verket ingenting annat, än att den skrifvelse, som af Riksdagen
år 1878 afläts, måtte bringas till realitet i hvad den afser sötvattensoch
östersjöfisket. Jag anser det vara mycket klokt af Riksdagen att
bifalla skrifvelseförslaget, så att man någonsin må komma till något
resultat i denna fråga; och det är icke något annat motionen åsyftar.

För resten är den framkallad af den kännedom om ett fiskerimåls behandling,
som vans i konstitutionsutskottet och der det tydligen visade
sig, att deu nuvarande organisationen är otillfredsställande. Jag ansåg
det då vara lämpligare att väcka en motion, som blefve hänvisad
till ett tillfälligt utskott, än att styra till med eu anmärkning eller
komma med en reservation. Derför ber jag, fast jag ingalunda i alla
delar gillar utskottets uppfattning, dock att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå. Herr talmannen
förklarade sig anse den förra popositionen vara med öfvervägande ja
besvarad; men som votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering
och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i utlåtandet n:r 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 62 ja, men
93 nej; i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren afslagits.

N;o 34. 56

Lördagen den 30 April, e. m.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 18, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utfärdande af eu särskild ordningsstadga för hafsfiske! vid rikets
vestkust; och skulle detta beslut, i hvad det afsåg utskottets i punkten
2 gjorda hemställan, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 7.

Till behandling förelåg vidare Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 19, med anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande statens
medverkan för ordnande af döfstumundervisningen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att berörda inom Andra
Kammaren af herr E. G. Zotterman väckta motion, n:o 183, för närvarande
icke måtte föranleda till någon kammarens åtgärd.

Efter föredragning af detta ärende begärdes ordet af

Herr Zotterman, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu yttrade: Jag vill icke, då klockan nu är nära tolf på natten,
trötta kammaren med att framställa några skäl för motionen, så mycket
mindre som dessa skäl finnas att läsa på sid. 6 och 7 i utskottets betänkande.
Jag vill endast framhålla det förhållandet, att utskottet
för sin del har förklarat, att »de af motionären sålunda audragna
skälen tala onekligen för den af honom ifrågasatta anordningen». Men
ehuru utskottet godkänt alla dessa 12 skäl, som jag bär framlagt för
min motion, så har det dock tvekat att för närvarande tillstyrka
skrifvelseförslaget. De skäl, som utskottet för sitt afslagsyrkande för
närvarande åberopat, äro hufvudsakligen tvenne. Det ena skälet är
det, att ecklesiastikdepartementet af eget initiativ infordrat uppgifter
rörande antalet af öfveråriga döfstumma, som ännu icke fått undervisning,
och dervid under samma begrepp upptagit två nya åldersklasser,
nemligen tio- och elfvaåringar, af hvilken omständighet utskottet
funnit det vara ganska antagligt, att anstalterna för öfveråriga
döfstumma ännu åtskilliga år måste fortfara med sin nuvarande verksamhet.
Det andra skälet för utskottets hemställan om afslag skulle
vara det, att tiden från den nya döfstumlagens antagande år 1889 till
dato skulle vara alldeles för kort, för att man derunder skulle ha
kunnat vinna någon tillräcklig erfarenhet. Gent emot detta ber jag
få i korthet framhålla, att just de skäl, hvarå utskottet grundat sin
hemställan om afslag, enligt min uppfattning just tala för att tidpunkten
nu borde anses vara inne för en sådan skrifvelses aflåtande. Då å ena
sidan ecklesiastikdepartementet nu ämnar gorå upp beräkningar, huru länge
anstalterna för öfveråriga döfstumma kunna komma att för deras nuvarande
uppgift tagas i anspråk; och då å andra sidan det är naturligt, att
så fort intagningsklass anordnats uti två eller flera distrikt, bebofvet af

67 N:o 34*

Lördagen den 30 April, e. m.

eu gemensam klass eller skola för de sinnesslöa framträder: så följer
ock med nödvändighet — det synes mig sjelfkärt — af den omständigheten,
att lagen i dess hela omfång just i höst träder i full kraft, att
dessa två frågor just vid denna tidpunkt böra, i och för realiserandet
af det förslag, som i motionen är framstäldt och hvilket utskottet
gillar, samtidigt tagas under ompröfning.

Vidare har utskottet anfört, att man nu lika litet som år 1889
kan komma till klarhet om, huru många elever skulle kunna komma
att föras till de ifrågavarande anstalterna, och att således omfånget
af statens kostnader i detta fall möjligen skulle bli för stort. Jag vill
då nämna det, att utskottet kanske icke har funnit det rätta uttrycket
för hvad herr statsrådet yttrade till statsrådsprotokollet, då inför Kongl.
Maj:t beslut fattades om att framlägga denna lag inför Riksdagen.
Det uttrycket afsåg en skilnad mellan talskolan och teckenskolan i
allmänhet, i hvilket begrepp teckenskola, såsom det då synes hafva gestaltat
sig, innebar både begreppet skrifskola och teckenskola. Procentförhållandet
mellan talskolan och skrif-teckenskolan har varit föremål
för lifligt tankeutbyte mellan fackmännen; men i det fall, som i min
motion beröres, då det gäller de sinnesslöa döfstumnra, har ibland fackmän
icke någon meningsskiljaktighet varit rådande. Trettioårig erfarenhet
i Danmark lemnar alldeles öfverensstämmande resultat med
1878 års komités på faktiska uppgifter grundade beräkningar, äfvensom
med här i landet, i Norge och på andra platser gjorda, på erfarenheten
baserade uttalanden.

Då döfstumlagen här i denna kammare diskuterades den 8 maj
1889, var det en af ledamöterna i kammaren, som ur »Tidskrift för
döfstumskolan» citerade ett uttalande för antagande af 3 § i lagen,
eller den, som handlar om distriktsindelning. Jag har funnit, att detta
uttalande då tillerkändes ett betydligt värde, och det såg ut, som om
utgången af frågan till en viss del hade sin tyngdpunkt hvilande på
detta utlåtande. Jag skall derför bedja att för kammaren få uppläsa
ett yttrande å endast 12 rader ur samma tidskrift och af samma hand
angående den här föreliggande motionen. Det heter nemligen der:
»Vi finna herr Zottermans motion behjertansvärd af flera skäl, först
emedan den metod, som måste användas för d-eleverna, är väsentligen
olik den, som följes för taleleverna och lätt kan menligt inverka på
dessas undervisning, om de båda förekomma under samma tak; vidare
emedan d-eleverna, såsom lagen nu tänker sig deras undervisning
upprätthållen af distrikten, skulle komma att föras fram i små grupper
på 10 å 20 barn, inom sig sönderfallande i många små åldersklasser,
hvilka komma att bereda stora svårigheter för de fåtaliga lärarekrafter,
distrikten för dem kunna afse; slutligen ock emedan de tre anstalterna
för öfveråriga döfstumma förfoga öfver en lärarecorps, som är förtrogen
med just denna branche af döfstummas undervisning, och dessa anstalter
genom den af herr Zottermau föreslagna anordningen finge en
bestående och för dem passande uppgift. Vi uttala derför den förhoppningen,
att Riksdagen måtte bifalla herr Zottermans motion om
frågans utredning.»

Jag skall, då utskottet så vänligt uttalat sig om motionens syfte,
icke tillåta mig att göra yrkande om bifall till min vid utskottets ut -

K:o 34. 58

Lördagen den 30 April, e. m.

låtande fogade reservation, emedan jag anser det i närvarande stund
icke behöfligt, och efter som frågan genom utskottets så vänliga afstyrkande
efter min uppfattning har fallit framåt. Utskottet anser
nemligen, att, i fall behofvet skulle visa sig vara sådant, som jag
framhållit, distrikten icke skola underlåta att till Kongl. Maj:t inkomma
med hemställan om vidtagande af åtgärder i samma syfte som det åt
mig föreslagna, och att Kongl. Maj:t då ej heller skall underlåta att
till Riksdagen göra framställning derom. Under förhoppning, att
frågan på så sätt kommer att lösas, skall jag, som sagdt, nu icke göra
något yrkande.

Herr Hammarlund anförde: Då föregående talare icke gjorde
något yrkande, skall jag inskränka mig till att på de af utskottet anförda
skälen yrka bifall till utskottets hemställan.

Dessa skäl äro i korthet följande: att man icke eger tillräcklig
erfarenhet i frågan, då lagen af den 31 maj 1889 först instundande
höst träder i full tillämpning; och vidare att initiativet i denna fråga
måhända rättast bör utgå icke från Riksdagen, utan från döfstumdistriktens
styrelser. Om dessa anse, att de sinnesslöa döfstumma icke
lämpligen kunna omhändertagas af distrikten, lära dessa icke underlåta
att ingå till Kongl. Maj:t med skrifvelse i ämnet. Kongl. Maj:t får
då för Riksdagen framlägga förslag, och Riksdagen har då icke på
förhand bundit sig, utan har fria händer i frågan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8-

Slutligen föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
Om utredning utlåtande n:o 20, angående väckt motion om skrifvelse till Kongl.
rör. lämplig- Maj:t med begäran om utredning rörande lämpligheten af en laglagstiftning
i stiftning i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
fråga om för-och arbetsgivare, m. m.

liknings- och

skiljenämnder Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr E.
ture och arbets-^ ec^man afgifna motion, n:o 196, hemstälde utskottet: »att kammaren
gifvare m. m. för sin del besluter, det Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga
om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgifvare
samt om framläggande för Riksdagen af de förslag, som med anledning
häraf må synas påkallade.»

I fråga härom anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Jag ber om ursäkt, att jag
begärt ordet, oaktadt tiden är så långt framskriden, men jag kan icke
underlåta att yttra några ord, då jag anser denna fråga vara af
synnerlig vigt.

Mig förefaller det mycket betänkligt att bifalla utskottets förslag.

Lördagen den 30 April, e. m.

59 h'':o 34.

Jag är verkligen rädd för, att det komme att leda till helt andra Om utredning
följder än de afsedda, ty om man på detta sätt kringskär våra nä- r^t''e^a”Jl''e9n
ringar och gör det omöjligt för dem att existera, skulle detta leda till lagstiftning i
det resultat, att man i stället för att gagna de nu så mycket omtalade/,om förarbetarne
verkligen mera skadade dem. Tv om man på detta sätt åknings- och
betungar hvarje arbetsgifvare, i det man gör honom beroende af dylika
skiljenämnder, då icke allmän lag får tillämpas, så är det ju gifvet,ture och Zbetsatt
dessa nämnder i hvarje fall komma att i viss mån understödja a,r-gifvare m. m.
betarnes anspråk, de må vara huru obefogade som helst. Som skäl (Forts.)
derför skall jag bedja att få åberopa en punkt i motiveringen, der utskottet
säger: »Om åter parterna hänskjuta sin sak till nämnden, men
utan att förbinda sig att åtlyda nämndens blifvande utslag, skall redan
genom nämndens opartiska utredning och fullständiga undersökning af
sakförhållandena ett vidsträckt fält vara öppnadt för förlikning, och
om denna ej lyckas, eger nämndens skiljedom en auktoritet och en
inverkan på allmänna meningen, som böra öfva betydlig påtryckning
på de motspänstige.» Det är klart, att det blir arbetsgifvarne, som
komma att anses som »de motspänstige», och då har man, må herrarne
tro, nått målet. Jag är öfvertygad, att hvar och en, som har kapital,
under sådana förhållanden skall akta sig för att nedlägga det i eu
näring, då han på detta sätt kan af hvarje arbetare sättas under pröfning
af eu nämnd, der han alltid kommer att vara den, som drager
det kortaste strået. Det är alldeles klart, att om arbetaren anses
hafva orätt den ena veckan, så kommer han få rätt en följande. Genom
att på det sättet kringskära våra näringar gör man mera skada än
gagn; och om vi sålunda skadat våra näringar, hvad återstår då? I
sista hand hoppas jag, att jordbruksnäringen dock skall finnas qvar,
men äfven der skulle det väl då finnas dylika nämnder, så att, om en
jordbrukare har en arbetare, som framställer något klander, skulle
dessa nämnder vara till hands för att pröfva saken och se till, om
landtbrukaren skall gifva så eller så mycket, och då blir han kanske
dömd af denna nämnd att gifva mer än han har råd till på grund af
den afkastning, som näringen gifver.

Jag tycker, att detta måste verka störande på förhållandet mellan
arbetare och arbetsgifvare och deri framkalla mycket betänkliga rubbningar.
Jag vill icke, att en arbetare alltid i sin husbonde skall se
en förtryckare. Jag tycker, att det är orätt att göra en lagstiftning,
som ytterligare skall öka detta svalg mellan arbetare och arbetsgifvare,
ty dessa skiljenämnder skola icke leda till förlikning, såsom det har
påståtts, utan de skola göra förhållandena sämre och öppna ytterligare
ett ofantligt fält för dessa agitatorer, då ju arbetarne skola utse lika
många medlemmar i nämnden som arbetsgifvarne. Det är då klart,
att agitatorerna i främsta hand skola insättas till ledamöter i nämnderna,
och de komma nog att arbeta med all kraft för att döda näringarna
och qväfva allt, som ger hopp om utveckling.

Det är med tanke härpå och då jag vill, att arbetarne icke i
hvarje arbetsgifvare skola, som jag sade, se en person, som vill förtrycka
arbetarne, samt då jag vidare vill, att de stadganden, som vår civillag
i detta afseende innehåller, fortfarande skola gälla för så väl den ene

N:o 34. 60

Lördagen den 30 April, e. m.

Om utredning som den andre, som jag icke kan Tara med om bifall till utskottets

rör. lämplig- fgrs]ag

lagstiftning1 i Uå tiden är långt framskriden, vill jag icke längre uppehålla
fråga om /ör-herrarne. Jag har endast velat hafva sagt detta, på samma gång jag
Uknings- och ber att få yrka afslag å utskottets hemställan.
skiljenämnder

ture och arbets- Häruti instämde herrar Andersson i Vårgårda, Holm, Olsson i
gifvare m. m. Frösvi, Petersson i Hamra, Jakobson, Andersson i Lyckorna och
(Forts.) Persson i Heljebol.

Herr Hedlund yttrade: Efter mitt förmenande är det sätt att
framställa saken, som herr vice talmannen nyss använde, sådant, att
det visar, att han dels missuppfattat meningen med denna sak, dels
äfven ser spöken på ljusa dagen.

På sista tiden hafva betydande strejker förekommit i olika delar
af vårt land. Och hos oss, liksom för länge sedan i andra land, hafva
den oro och de förluster, som varit förenade med dessa stridigheter,
på sina ställen framkallat böjelse att uppgöra tvisten i godo genom
skiljedom.

Hittills har man i vårt land användt en mycket ofullkomlig form
för denna fredsmedling, nemligen kompromissen, som kommit till stånd
först i sista stund, sedan begge parterna blifvit uppretade och haft
svårare än någonsin att komma öfverens. Framför sådana ofullkomliga
medel ega de flerestädes i utlandet brukliga ständiga förliknings- och
skiljenämnderna företräde, hvilka genast äro färdiga att gripa in, så
snart de derom anlitas, märk väl, så snart de derom anlitas. De
skola icke blanda sig i hvarje arbetsinställelse med eller emot vederbörandes
vilja — åtminstone behöfver icke sådant föreskrifvas — utan
de äro till för att omedelbart vara till hands, när medling påkallas,
såsom en institution, till hvilken man kan vända sig, om man så vill.

Herr vice talmannen nämnde, att vår industri härigenom skulle
»inskränkas» och »förtryckas». Jag vill då påminna honom om, att
sådana förliknings- och skiljenämnder finnas i Amerika, England,
Belgien och Tyskland, och icke har, såvidt jag vet, industrien derstädes
blifvit i följd deraf inskränkt eller förtryckt.

Han sade slutligen, att han icke ville, att arbetaren skulle i
arbetsgifvaren se eu förtryckare. Ja, just denna åskådning tror jag,
att dessa nämnder komma att motverka. Det ingår icke minst i den
ifrågasatta anordningen, att arbetaren och arbetsgifvaren icke skola se
hvarandra såsom herrar och tjenare, utan såsom likar i arbetsaftalet,
hvilket naturligtvis icke utesluter, att i arbetet den ene lyder den
andre.

Då den senaste talaren yrkade afslag, ber jag för min del att få
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Olsson i Ornakärr.

Herr Petersson i Runtorp: Jag tror, att det för närvarande

vore klokast att afstå utskottets förslag, som enligt mitt förmenande

Lördagen den 30 April, e. m.

61 N:o 34.

är något för tidigt vackt. Jo mera väsen man gör af denna sak, desto Om utredning
mera bidrager man också till utvidgande af de sorgliga förhållanden, rör- ,ämPli9~
som på senare tid uppstått mellan arbetare och arbetsgivare hos oss. lagstiftning1 i
Jag föreställer mig, att de i tvistiga fall sjelfva böra komma öfverens fråga om föröva
att sjelfva välja sina skiljemän, och icke böra påtvingas sådana. Uknings- och
Jag finner det orimligt bara att sätta i fråga, att arbetsgivare och skiljenämnder
arbetare skola få så mycket otaldt med hvarandra, att man derför ™reocharbetsbehöfver
inrätta särskilda domstolar. Lika orimligt som det är, att gifvare m. m.
arbetsgifvaren skulle kunna ålägga arbetaren att taga den eller den (Forts.)
aflöningen, lika orimligt är det väl också, att arbetaren skall bestämma,
huru mycket arbetsgifvaren skall betala. Detta måste äfven
allt framgent regleras genom det fria aftalet, och är arbetaren icke
nöjd med hvad arbetsgifvaren vill betala, så må hau söka sig annan
sysselsättning. Jag tror, att det icke är skäl att fatta ett sådant
beslut som detta. Hade det föreslagits att i allmänhet upprätta förliknings-
och skiljenämnder, då kunde det vara något att tänka på,
men att uteslutande hafva sådana för arbetare och arbetsgivare, hvilka
på senare tid haft åtskilligt otaldt med hvarandra, det tycker jag är
origtigt. Man må se tiden an och taga närmare kännedom om den
sak, som är i fråga. ''•

Jag hemställer om afslag å utskottets förslag.

Herr Fchrsson i Norrsund instämde häruti.

Herr Alexanderson: Ingen torde väl kunna misstaga sig om
det menniskovänliga syftet af denna motion, men för min del skulle
jag emellertid mycket beklaga, om kammaren lenmade sitt bifall till
utskottets betänkande och såmedelst godkände motionen. De förhållanden,
som råda i Amerika och England, äro både i utskottets betänkande
framhållna och hafva äfven af motionären åberopats såsom
stöd för motionens syftemål. Men, mine herrar, de kolossala industriella
etablissement, som der finnas, existera dock under helt andra
förhållanden än dylika mera anspråkslösa hos oss. Der är det i allmänhet
alldeles omöjligt för husbonden att lära närmare känna alla
sina tjenare, och under sådana förhållanden kan det vara ganska naturligt,
att man tillgriper en så förtviflad åtgärd, som det i sjelfva
verket är att söka genom skiljedom lösa dem emellan uppkomna
tvister. Eller kan man säga, att strejkerna hafva på något vis hämmats
i dessa länder genom den här nu ifrågasatta lagstiftningen? Äro
strejkerna der nu mindre häftiga än före denna lagstiftnings tillkomst?
Nej, icke på något vis! Om man tager närmare reda på förhållandena,
skall man snarare finna, att det nu är sämre stäldt i detta fall än
någonsin förut, och att dessa rörelser tillvuxit både i antal och betydelse,
trots, om icke just i följd af, denna lagstiftning.

I vårt land med dess jemförelsevis små förhållanden borde husbonden
och hans arbetare ej behöfva vara för hvarandra främmande;
detta är något rent af oförsvarligt, ty med någon god vilja bör en
husbonde verkligen här kunna, äfven om han har några hundra arbetare,
komma i en rätt ställning till sina arbetare, d. v. s. ett för -

>T:o 34. 62

Lördagen den 30 April, e. in.

Om. utredning hållande ganska nära analogt med det emellan föräldrar och barn,
rör. lämplig- e]ier hvad jag vill kalla ett patriarkaliskt förhållande. Handlade vi
lagstiftning''i allmänt enligt den principen, då blefve den sociala frågan lätt att
fråga om för- lösa. Aktar jag arbetaren högt och rätt — och icke handlar såsom''
liknings- och drönaren, som tackar Gud, för det han fått så mycket, att han icke
skiljenämnder behöfver arbeta — så lagar jag också att min ställning till mina
ture och årbets-3,1^6^6 icke blir s^som öfverklass mot underklass, utan såsom samgifvare
m. m. arbetare, der den ene händelsevis fått litet mer af pundet att redovisa
(Forts.) för än den andre. Om åter husbonden frivilligt afstår från anspråket
derpå, att det är han, som har det största intresset för sina arbetare
och medgifver, att en tredje person skall döma mellan honom och
arbetarne, så kan omöjligen förhållandet husbonde och tjenare emellan
blifva varaktigt godt, hvilket man ju dock åsyftar med motionen. Ja,
i och med en i dessa grannlaga förhållanden ingripande skiljedomstol
är fara för handen, att tjenareus uppfattning af sin ställning till husbonden
ej längre grundas på förtroendet till husbondens rättrådighet,
utan kräfver en medlare dem emellan, hvilken uppfattning just grundlägger
det bedröfliga begreppet om en underklass, som förtryckes af
öfverklassen.

Här hår talats om förhållandena i Norberg, hvilka förmenas gifva
stöd åt utskottets motivering. För min del tycker jag, att vi hafva
helt andra lärdomar att hemta derifrån. Jag vill nu naturligtvis icke
ingå i pröfning, huruvida Norbergarne voro berättigade eller icke att
börja denna strejk, jag vill endast utgå från det erkända faktum, att
de begärde och fingo eu löneförhöjning. Denna förhöjning tillkom
dock icke genom öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbetare,
utan det var tredje man — en såsom skiljedomstol tillsatt kompromiss
— som dömde arbetsgifvaren att höja aflöningen. Detta förhållande
vill man nu hafva, såsom något välbetänkt, stadgadt genom lag! Skiljedomstolen
i Norberg tillerkände arbetarne löneförhöjning. Nå, blefvo
de sedan belåtna? Nej, de började inom mycket kort tid en ny strejk,
som blef ännu häftigare än den förra, och detta var enligt mitt förmenande
eu naturlig konseqvens af oklokheten, då arbetsgifvaren afsade
sig rätten och skyldigheten att i främsta rummet tillgodose siaa
arbetares bästa, så långt billighet och rättvisa det medgåfve.

Arbetaren hyste sedermera icke det förtroende till husbonden, att
denne ville göra honom rätt, ty arbetaren hade icke längre öfvertygelsen
om arbetsgifvarens rättrådighet, som denne sjelf varit med
om att underkänna. Skiljedomstolen hade ju genom sin dom likasom
sagt till arbetaren: »det är icke husbonden, som vill dig väl, utan jag
måste medla, för att du skall få din bästa rätt». På detta sätt kom
det å nyo till tvist och uppstod ett slags krigstillstånd parterna emellan,
hvarvid arbetsgifvarnes tankegång omsider måste blifva denna: »ja, om
vi också hädanefter vilja gå till den yttersta gräns af eftergifter, så
qvarstår alltid hos våra arbetare misstron emot oss, att vi icke vilja
inom rimliga gränser godvilligt göra dem rätt».

På denna väg kan man i sjelfva verket icke komma till en lycklig
lösning af frågan, men väl att få begge parterna misslynta och en
brytning dem emellan konstaterad.

Icke böra vi åberopa oss på förhållandena i utlandet, der arbetarnes

Lördagen den 30 April, e. m.

63 tf:0 34.

vilkor i allmänhet äro sämre än hos oss. Hvarför skola vi taga efter Om utredning
utlandet äfven i detta fall, då vi sjelfva hafva medel att öfvervinna r<jr'' lamPl,9-svårigheterna, som emellertid här ännu icke blifvit så kritiska som i lagstiftning"i
vissa andra länder? Kunna vi verkligen finna dessa vilkor emellan fråga om förarbetare
och arbetsgivare i främmande länder så afundsvärda, att vi lilcnings■ och
vilja efterhärma dem i stället för att sträfva efter att allt mera fullkomna
oss i det för oss så naturligt nationella (och på samma gång ture och arbetskristliga)
systemet, som jag tagit mig friheten beteckna som det pa-gifvare m. m.
triarkaliska? Om icke arbetsgifvaren låter godvilligt degradera sig, (Forts.)
behöfver han icke heller befara, att arbetaren i honom ser eu »öfverklassmenniska»,
utan då kan arbetaren i husbonden se sin naturlige
bundsförvandt. Det är dit vi skola syfta, icke till att aflägsna oss från
detta mål eller söndra klasserna från hvarandra genom att tredje man
såsom skiljedomare får träda emellan och under lagliga former skilja
dem åt.

Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets förslag.

Herr Carlsson förklarade sig instämma med herr Alexanderson.

Herr Beckman: Det vill förefalla mig, som om dei? siste ärade
talaren icke fullt gjort sig reda för hvad saken egentligen gäller.

Han talade jemt och ständigt om en tredje mellankommande part, eu
utom saken stående part, som skulle komma och aflägsna arbetaren
och arbetsgifvaren från hvarandra — ja, han nämnde till och med att
denna part skulle skilja tjenare och husbonde åt. Jag frågar: hör detta
till denna sak? Hvad är här fråga om? Jo, endast att arbetare och
arbetsgifvare skola gemensamt utse ur sina egna led personer, för hvilka
de hafva fullt förtroende, hvilka skola stå färdiga att, om och när så
önskas, upptaga icke till dömande — åtminstone har icke jag afsett
något sådant med min motion — utan till skiljande eller helst till
förlikning sådana tvistigheter, som möjligen kunna uppkomma mellan
arbetare och arbetsgifvare. Det är detta motionen likasom utskottets
förslag åsyftar, ja, rättare sagdt icke ens så mycket, utan endast åstadkommande
af en utredning, huruvida sådana nämnder lämpligen böra
införas hos oss, likasom det skett i andra land. Det heter ju också
uttryckligen i utskottets hemställan, att »Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning
i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
och arbetsgifvare samt om framläggande för Riksdagen af de förslag,
som med anledning häraf må synas påkallade».

Det är sålunda långt ifrån, att man bär vill föreslå några positiva
bestämmelser; det påstås endast, att frågan är så vigtig, att den bör
komma under utredning. Jag är öfvertygad, att man begår en försummelse,
som eu gång kommer att hämna sig, om man icke söker
göra klart för sig, hvilken väg man i detta fäll bör gå. Jag vill också
taga såsom exempel just Norbergsstrejken, som den siste talaren berörde.

Det visade sig der, att, ehuru man helst önskade få tvistigheterna
afgjorda genom en af båda parterna utsedd nämnd, misslyckades detta
just derför, att den utsågs sedan striden flammat upp. Hade deremot
på förhand en förliknings- eller skiljenämnd varit utsedd af arbetare

N:o 34. 64

Lördagen den 30 April, e. m.

Om utredning och arbetsgivare, är det åtminstone troligt, att man lyckats bilägga
rör. lämplig- tvistigheterua och afvärja strejken.

la^stlftnin^i Tv det är, rnine herrar, derpå hufvudvigten bör läggas, att förfråga
om" förlikning må kunna komma till stånd och att innan striden utbrutit söka
lilcnings- och aflägsna missförstånd. Man skall genom ett gemensamt samarbete på
skiljenämnder sakkunskapens mark söka åstadkomma det göda samförstånd, som gör,
tan och ariett-0^1 Vko dessa olyckliga krig uppblossa. Det är detta, som visat sig

gifvare m. m. på många håll i utlandet verkligen kunna lyckas. Det är i vissa län (Forts.

) der, särskildt England, en högst betydande procent af de tvistigheter,
som hotat utbryta, hvilka blifvit bilagda genom dessa nämnder, delarbetare
och arbetsgivare sammanträffat som likstälda parter, som
vänner, och med hvarandra diskuterat frågan, lemnat hvarandra upplysningar
och undanröjt de missförstånd som uppstått. Det är nemligen
mycket vanligt att strejker utbryta på grund af missförstånd, som
stundom kan bero mera på tillfälliga känslor. Det kan hända, att en
sak, som sedan befinnes vara till ömsesidig fördel, blifvit missförstådd;
man tror, att den är till skada, och derför hotar strejk att utbryta.

Jag anser således, att den siste talarens uppfattning af saken bevisar,
att han icke fullt satt sig in i densamma. Han har icke gjort

klart för sig, hvad som egentligen föreslagits i utskottets betänkande.

Hvad beträffar herr vice talmannens yttrande, har redan erinrats
att detsamma verkligen var så färglagdt, att man knappast kunde
känna igen ifrågavarande sak. Det är verkligen en allt för allvarsam
sak, för att man skulle låta påverka sig af någon dylik känslofull
utläggning. Jag betvifla!- icke, att han framlade hvad han verkligen
ansåg med förslaget åsyftas, och att det var just dessa följder, som
han af dess antagande väntade, men jag tror icke, att man bör låta
en känslostämning leda sig till att afslå en sådan begäran som denna.
Ty jag upprepar det: det är eu betänklig försummelse, om man icke
försöker att få denna fråga sakligt utredd. Något mer begär icke
utskottet, just emedan det är så många ömtåliga förhållanden, som
här beröras. Men också just derför, att det gäller sådana ömtåliga
förhållanden, måste eu utredning ske, så att man måtte kunna bedöma,
om det verkligen vore till fördel för vårt land att i god tid utreda
möjligheten att genom ifrågavarande medel afvända strejker, dermed
förenade lidanden och icke minst den söndring, som genom dem uppkommer
mellan arbetare och arbetsgivare.

Jag skulle kunna hafva mycket att tillägga, men vågar icke vid
denna sena timme längre taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Jag vill endast tillägga, att det tillfälliga utskott i Första Kammaren,
som haft att behandla denna fråga, i .sammanhang med friherre
Klinckowströms motion, här kommit till det resultat, att det vore af
synnerlig vigt, om en sådan utredning kunde göras.

Jag anhåller, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Beckman förenade sig herrar friherre Nordenskiöld,
Lovén, Olsson från Stockholm, Fjällbäck, Fr. Berg, Ant in, Rosengren
och Romberg.

lördagen den 30 April, e. m.

66 Nto 34.

Vidare anförde: Om utredning

rör. lämplig Herr

Henricson: Jag skall endast be att få yttra några ord lagstiftning”i
med anledning af herr vice talmannens anförande. Han nämnde, att fråga om förbön
hyste farhågor för att dessa skiljenämnder skulle vara menliga Mening«- och
för jordbrukarne. Omedelbart derefter yttrade han, att det fria aftalet •Mljmämnder
vore det bästa. Nu förhåller det sig visserligen så, att de flesta ture och arbetsbruksarbetare
hafva fritt aftal, men beroende på legostadgan, och den gifvare m. m.
har temligen stränga bestämmelser, som vi veta. Jag tror icke, att (Forts.)
det patriarkaliska tillståndet skall komma att göra sig gällande, när
man har en sådan stadga till grund, utan tvister komma nog att uppstå
mellan husbönder och tjenare, och vid sådana tillfällen är det nu oftast
vanligt, att det blir länsmannen, som tillkallas för att bilägga dessa
tvister. På detta sätt komma tvisterna, i stället för att blifva bilagda,
vanligen att tillspetsa sig ännu mera. Jag tror, att det skulle vara
lyckligt, om man äfven i detta fall hade att tillgå förlikningsnämnder,
som kunde lättare bilägga dylika tvister. Om jag icke misstar mig,
finnes det i Danmark sådana nämnder, och jag tror icke, att inrättningen
der visat sig menlig.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarström: Jag skall icke yttra många ord, men som
en föregående talare berörde Norbergsstrejken och derom lemnade
några uppgifter, som voro vilseledande, känner jag mig manad att
säga några ord derom, på det att icke inom detta forum några felaktiga
uppgifter måtte få fållas utan dementi. Det anfördes nemligen,
att kompromissen, som tillsattes med afseende på den första Norbergsstrejken,
tilldömde arbetarne högre aflöning, men att sedan arbetarne
bröto förbundet. Detta är sant delvis, men icke i sin helhet öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. I denna kompromiss träffades
äfven den öfverenskommelse, att allt, som egt rum förut, skulle vara
glömdt å ömse sidor, så att det icke skulle medföra några följder.

Jag har samtalat med flere personer från Norberg och hört, huru saken
i verkligheten hänger tillsammans. Det förhöll sig nemligen så, att,
någon tid efter sedan denna öfverenskommelse var träffad på grund af
den der skiljenämndens dom, voro arbetarne mycket belåtna, men helt
kort derefter blefvo 12 arbetare afskedade. Det befans då, att det just
var dessa 12, som haft ledningen om hand vid första strejken, och
detta betraktade arbetarne som brott mot den gjorda öfverenskommelsen,
hvarför de icke ansägo sig skyldiga att vara lugna, då de funno
sig orättvist behandlade. Detta var anledningen till strejken n:o 2.

Jag har velat meddela detta till förebyggande af missförstånd. Hur
saken sedan utvecklat sig, det känna vi.

Hvad sjelfva den nu föreliggande saken angår, så är här ju icke
fråga om något bestämdt beslut, utan endast om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, hvari uttalas önskan att fä utredt, huru man kan fä
lagstiftadt i detta vigtiga fall. Och det borde vill vara ett önskningsmål
att få detta sorgliga förhållande utredt och få klarhet om, huru
man på bästa sätt skall komma till rätta med det. Jag tycker icke,

Andra Kammarens /''rot. 18V2. N:o 34. ö

N:0 84. 66 Lördagen den 30 April, e. ra.

Om utredning att det kan innebära någon våda, om man besluter en sådan skrifvelse.
rör. lämplig- ja„ yrkar bifall till utskottets förslag.

heten af en & J °

lagstiftning i

^ikring™ och Herr Westerberg: Blott ett par ord.

skiljenämnder Då jag kommer att tillstyrka bifall till utskottets framställning,
mellan arbe- gör jag det på grund af erfarenhet, den erfarenhet nemligen, att man
ture och arbete-i början af en sig yppande strejk mycket ofta kan förekomma dess
gifvare m. m-uj-brott. För att kunna göra detta sträfvande effektivt, kännes ofta
(Forts.) behofvet af det, som här af utskottet är framhållet, nemligen att veta,
hvar en förlikningsnämnd eller skiljedomstol skulle kunna stå att erhålla
på kort tid. Som herrarne torde veta, förhåller det sig så, att,
innan strejk utbryter, arbetsgifvaren blir delgifven ett önskningsmål
från arbetarne af den och den beskaffenheten. Då kommer en deputation
af några män eller eventuel! qvinnor, ty äfven de kunna strejka, och
ger till känna arbetarnes önskningar. Det beror ofantligt mycket på,
huru denna deputation mottages första gången. Det beror vidare
på de följande besluten, för så vidt det rör en hel korporation,
t. ex. byggnadsfacket, målarefacket, skeppsbyggnadsfacket, huruvida
icke arbetsgifvarne sammansluta sig och sätta hårdt mot hårdt och
försöka, hvem som skall hålla sig längst. Det skulle kunna skona de
oskyldiga, hustrur och barn, om man genast i början kunde afbryta eu
sådan strejk eller förhindra dess utbrott, och för att detta skall kunna
komma att ega rum, tillstyrker jag den af utskottet föreslagna skrifvelsen
såsom i värsta fall ganska ofarlig. Ty när det med anledning
af densamma utarbetade förslaget inkommer till Riksdagen, så står
det ju, om det visar sig oantagligt, kammaren fritt att afslå detsamma.
Men det föreligger verkligen behof af en dylik institution. De goda
arbetarne låta nog tala med sig. Men det finnes agitatorer, och här
föreligger behof af att kunna mötas inför ett forum, der den enes ord
lika väl som den andres blir hördt i lugn och ro, och veta att, efter
det beslutet är fattadt, man slipper att gripa till det våld, som ligger
i en strejk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Dauielson: Jag kan icke underlåta att säga
ytterligare några ord.

Här har sagts, att man ej borde hysa några betänkligheter att
bifalla förslaget, då det endast vore fråga om eu skrifvelse. Men det
är icke så »endast» det. Vi böra icke aflåta en skrifvelse, förrän vi
väl tänkt oss före, huru vi skola skrifva. Och jag vågar hemställa till
hvar och en, som läst motionen och utskottets förslag, om han är villig
att godkänna dem som utgångspunkter för ett blifvande lagförslag.

Det hördes på herr Henricson, huru litet han tänkt sig in i
frågan. Har herr Henricson tänkt, att det skulle kunna bli en förlikningsnämnd
i hvarje socken eller kanske vid hvarje egendom, ja, i
hvarje by? Men jag hemställer till honom, om nu hans tjenare utsett
3 och han sjelf 3 medlemmar i en dylik nämnd, huru ofta skulle icke
hans tjenare kalla i hop denna nämnd, och jag är öfvertygad att, om
tjenarne få rätt, så får nog herr Henricson ge sig till tåls, men att,

Lördagen den 30 April, e. m.

67 N:0 34.

om det blir herr Henricson som får rätt, komma nog tjenarne tillbaka Om utredning
och klaga på nytt, så att det är gifvet, att de i alla fall till slut få låmPlir
rätt och herr Henricson måste böja sig. lagttiftnin ‘"i

Nej, låt oss icke plantera ut sådana skiljedomstolar öfver allt ifråga om förlandet,
ty det skall kanske medföra följder, som man nu icke anar. åkning»- och
Motionären yttrade, att man icke bör söka väcka upp någon känslo- sklljenämnder
stämning. Ja, mine herrar, den känslostämning, som han sökte i^reocharbetsbringa,
tror jag att vi böra akta oss för. gifvare m. m.

Jag tror ej, att vi behöfva följa exemplen från utlandet, England, (Forts.)
Tyskland och andra land. Här har äfven åberopats Amerikas exempel
och sagts, att vi borde ordna våra förhållanden i detta afseende efter
dess förebild. När det gäller att skydda arbetet och industrien, såsom
Amerika gör, då vill man här icke vara med om att följa Amerikas
exempel, men när det gäller att införa inrättningar, som för oss äro
olämpliga, då hyser man ingen farhåga derför.

Jag anser, just som jag nämnde, att i den omständigheten, att
denna motivering och denna motion innehålla sådana grunder, som vi
tydligen icke kunna godkänna, ligger hufvudskälet, hvarför jag icke
heller vill vara med om en skrifvelse. Ty jag tror icke att förhållandena
äro afhjelpta på det sätt, som man tänkt sig, utan att man
snarare derigenom skulle framkalla mycket större olägenheter och
svårigheter, som man icke kan ana. — Jag skall derför vidhålla mitt
yrkande.

Herr Hedlund: Herr vice talmannen ser redan i syne hela landet
öfversvämmadt af förliknings- och fredssträfvanden — något som man
väl icke kan få för mycket af. Jag tror dock verkligen, att det icke
kommer att gå som lian säger. Det blir i sjelfva verket blott ett
fåtal orter i landet, der man kommer att känna sig hugad att upprätta
sådana förliknings- och skiljenämnder. Det blir sannolikt endast
sådana, som i mera afsevärd grad varit skådeplatsen för stridigheter
och svårigheter emellan arbetsgifvare och arbetare. De andra komma
icke att bry sig om saken, i det att sådana förlikningsnämnder hos
dem icke hafva något att uträtta.

Här har blifvit sagdt, att inrättandet af sådana förlikniugsuämnder
skulle åstadkomma tvistigheter. Man borde derför bibehålla de gamla
förhållandena, icke rubba dem och undvika sådana nyheter. — Men
tänk, om dessa gamla, goda förhållanden upphöra af sig sjelfva. På
stora områden har det, som man väl vet, redan skett. Och der synes
det verkligen vara ett önskningsmål, att man vid utbrytande tvister
skulle kunna komma till eu öfverenskommelse genom ändamålsenliga
och verksamma inrättningar. Det är ju alldeles orimligt, att man
genom att vägra inrättandet af sådana förliknings- och skiljenämnder
skall kunna hindra upplågandet af dylika tvistigheter. Tvärt om är det
genom sådana nämnder man har hopp om att dels förebygga, dels
vinna snabbare afslutning på, dels mildra förloppet af mycken strid
mellan arbetsgifvare och arbetare.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Jf:e 34. 68

Lördagen den 30 April, e. in.

Om utredning Herr Habil: Då jag vant med om att underteckna motionen’

rör. lämplig- fcor(]e Jet, vara öfverflödigt, att jag bär yttrar något. Jag ber emellertid
lagltiftning i att förklara, att jag af det anförande, som herr vice talmannen nyss
fråga om /ör-hade, icke ändrat åsigt, och att jag såsom arbetsgivare står qvar på
liknings- och samma ståndpunkt som förut.

skiljenämnder Ja<r yrkar lifligt bifall till utskottets förslag.
mellan arbe- ° J

gifvare Herr Henricson: Herr talman! Med anledning af de ord, som

(Forte.) herr vice talmannen sist yttrade, vill jag blott hänvisa till tjenstehjonslagen
i Danmark, och jag tror, att, om herr vice talmannen tager del
af densamma, skall han finna, att skiljemän kunna utses på vida
enklare sätt än han tänkt sig.

Herr Swartling: Herr talman, mine herrar! Att vid denna sena
timme ingå i någon utförlig detaljbehandling af förslaget, kan icke
komma i fråga. Jag vill blott säga, att jag anser frågan vara utaf

den vigt, att den väl är värd att få den utredning, hvarom utskottet

hemstält, och jag ber derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Zotterman, G. Ericsson från Stockholm,
Nordin och Nydahl.

Herr Sjöholm: Då jag undertecknat motionen, är det ju gifvet,
att jag mycket hyllar dess syfte. Jag vill nu endast i korthet säga,
att jag på det lifligaste önskar, att kammaren ville beakta denna fråga.
Jag kan icke heller finna, hvilken fara det skulle innebära att bifalla
utskottets förslag, så att man finge se, hvad genom den här omnämnda
skrifvelsen skulle kunna vinnas.

Jag yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition
:

Den, som bifaller Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
hemställan i det nu föredragna utlåtandet n:o 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 65 ledamöter röstat
ja, men 89 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
afslagits.

69 N:o 34.

Lördagen den 30 April, e. m.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande n:o 9, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet
;

bevillningsutskottets betänkande n:o 9, angående tullbevillningeu;

lagutskottets memorial n:o 50, i anledning af kamrarnes återremiss
af utskottets utlåtande n:o 12 öfver väckta motioner om ändrad lagstiftning
i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21, i
anledning af herr C. J. Jakobsons motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om förtydligande af gällande bestämmelse rörande
rätt till uppbördsprovisiou vid indrifning af kommunalutskylder och
prestlönemedel.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Henricson
under fyra dagar från och med den 2 instundande maj.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12.47 på natten.

In ödem

Hj. Nehrman.

N:o 34. 70

Tisdagen den 3 Maj.

Tisdagen den 3 maj.

Kl. half 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 26 nästlidne april.

§ 2.

Till kammaren hade ankommit följande skrifvelse, som upplästes:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Undertecknad, som år 1887 valdes till ledamot af Andra Kammaren
för Göteborgs stad, och uti denna egenskap bevistat 1888, 1889,
1890, 1891 och större delen af 1892 års riksdagar, får härmed på
grund af iråkadt affärsobestånd vördsamligen anhålla hos kammaren
att blifva befriad från riksdagsmannauppdraget.

Göteborg den 20 april 1892.

Josef Henrik Andrén.

Riksdagsman för Göteborgs stad.

Det af herr Andrén sålunda uppgifna hinder för honom att vidare
utöfva riksdagsmannauppdraget blef åt kammaren godkändt; och beslöt
kammaren tillika, uppå hemställan af herr talmannen, att, jemlikt 28
§ riksdagsordningen, hos Konungen gorå anmälan om den inom kammaren
sålunda uppkomna ledighet.

Ett i sådant afseende uppsatt skrifvelseförslag blef nu uppläst,
så lydande:

»Till Konungen.

Hos Riksdagens Andra Kammare har riksdagsmannen för Göteborgs
stad, handlanden, juris kandidaten Josef Henrik Andrén anhållit
om befrielse från sitt riksdagsmannauppdrag; och som det anförda
hindret för nämnda uppdrags utöfvande blifvit af kammaren godkändt,
har kammaren, jemlikt 28 § riksdagsordningen, skolat om den sålunda

Tisdagen den 3 Maj. 71

uppkomna ledigheten inom kammaren hos Eders Kongl. Maj:t härmed
göra underdånig anmälan.

Stockholm den 3 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

På Andra Kammarens vägnar:»

Ordet begärdes af

Herr Gumaelius, som yttrade: Jag hemställer, att det nu upplästa
skrifvelseförslaget måtte godkännas med den ändring, att slutorden
deri blifva endast: göra anmälan.

Häri instämde herr Hedin.

Det ifrågavarande skrifvelseförslaget blef härefter af kammaren
godkändt med den af herr Gumaelius föreslagna ändring.

§ 3.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen, angående förhöjning af anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättning derför, hänvisades
den kongl. propositionen till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 9, och

bevillningsutskottets betänkande n:o 9.

Under åberopande af i sådant afseende vid talmansöfverläggning
fattadt beslut, hemstälde herr talmannen, att dessa båda ärenden, i
den ordning de nu angifvits, måtte å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras främst bland de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda; och blef denna hemställan af kammaren bifallen.

Vidare föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets memorial n:o 50, och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21.

§ 5.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
n:o 40, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

N:o 34.

N:o 34-

72 Tisdagen den 3 Maj.

med förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

Ilj. Nehrman.

Rättelse

i Andra Kammarens protokoll mo 32.

Sid. 53 rad. 21 nedifrån står: 1,260,000 kronor, läs: 260,000 kronor.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1892.