1892. Andra Kammaren. N:o 24 (Riksdagens protokoll 1892:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Andra Kammaren. N:o 24.

Fredagen den 1 april.

Kl. Y* ^ e. m.

, §i- .i. ■V-1

Justerades protokollet för den 24 nästlidne mars.

§ 2.

Till Kammaren kade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare hr G. Jansson i
följd af sjukdom (Bronckitis aeuta) är förhindrad att bevista kammarens
sammanträden, intygar

Stockholm den 31 mars 1892.

Thure Hellström,

leg. läkare.

. ‘ fi Y v H; .11; i •? -y . •: v! > 1''Lfi:. V u • .• •• / »• -

§ 3.

Efter föredragning af Kong! Maj:ts på kammarens bord kvilande
proposition till Riksdagen, angående pension å allmänna indragningsstaten
åt aflidne f. d. öfversten och chefen för Skaraborgs regemente
m. m. A. J. Wästfelts enka, Louise Sofie Wästfelt, född Geijer, hänvisades
densamma till behandling af statsutskottet.

§4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Elis Nilsons i
senaste sammanträdet aflemnade motion, n:o 195.

Vid föredragning dernäst af E. Beckmans motion, n:o 196, anförde: Herr

Johansson från Stockholm: Herr talman! Jag skall be

att få instämma i den nu föredragna motionen.

Andra Kammarms Prof. 1892. N:o 24.

N:o 24.

Fredagen den 1 April.

Herr Olsson från Stockholm: Äfven jag ber att få instämma i

denna motion. ..........

■k. Härefter blef den ifrågavarande motionen hänvisad till Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets memorial
och utlåtanden n:is 6, 7 och 8.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr M. Dahn under 14 dagar fr. o. m. den 2 dennes,

t> O. Melin » 10 » » » 8 » och

» A. Göransson » 4 » » » 2 »

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 39, angående ordnande af landtförsvaret;

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. äfvensom inom Riksdagen
väckta motioner;

n:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885
äfvensom inom Riksdagen väckta motioner i samma ämne; och

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af inflytande hyresinkomster från de till svenska kronans egendom
i Konstantinopel hörande bodlägenheter;

bankoutskottets memorial:

n:o 8, angående reglering af aflöningsförmånema för tjenstemännen
vid riksbankens hufvudkontor;

n:o 9, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af ränta
å ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid uttaget penningebelopp;
och

Fredagen den 1 April.

n:o 10, angående förhöjning i det till förre pappersmästaren vid
Tumba bruk J. E. Ulan der anvisade årliga understöd;

• lagutskottets utlåtanden:

n:o 32, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885 än äfven väckta motioner dels om ändring af §. 35 mom. 2 samma
lag och dels om antagande af ny vämpligtslag; och

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning rörande större bolags förvärf af jordegendom i vissa delar
af landet m. m.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 22, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning af Dramatiska teatern och inköp för statsverkets
räkning af fastigheten n:o 41 i qvarteret Blasieholmen.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,4 7 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

N:o 24. 4

Lördagen den 2 April, f. m.

Lördagen den 2 april,

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 26 nästlidne mars
förda protokoll.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda, statsutskottets utlåtanden
n:is 39, 40 och 41.

t ber jag få till kammaren hemställa,
att dessa trenne statsutskottsutlåtanden jemte dermed sammanhängande
utlåtanden från lagutskottet och bevillningsutskottet måtte
sättas främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
till nästa onsdag den 6 april.

Ordet begärdes af

Herr Ola Bosson Olsson, som yttrade: Då denna fråga utan

tvifvel är för landet af ganska stor vigt och kanske till och med är
den vigtigaste, som vid denna riksdag förekommer, torde det vara skäl,
att den icke forceras på det sätt, som talmanskonferensen och herr talmannen
behagat föreslå, ty denna tid är allt för kort för att man skulle
hinna sätta sig in i dessa digra betänkanden. Vi fingo, som herrarne
veta, i går eftermiddag utdelade dessa tre betänkanden, i dag har i
bevillningsutskottet justerats ett betänkande af enahanda art. Hur snart
detta inkommer till kammaren, kan jag icke säga, men det kan dock
vara troligt, att det icke kommer i dag, utan först om måndag, om det
då blir plenum. Kär det således är fråga om så vidlyftiga betänkanden
som dessa, tycker jag, att det icke är allt för mycket begärdt att kam -

§ 2.

Herr talmannen yttrade härefter

Ang. föredragningslistan.

Lördagen den 2 April, f. m.

N:o 24.

marens ledamöter skola få tid att hinna sätta sig in i frågorna. Dessutom
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att i närvarande stund icke
mindre än aderton af kammarens ledamöter erhållit permission, och jag
är för min enskilda del öfvertygad om, att för hvar dag som går resa
allt flera personer. För frågans behandling är detta föga glädjande.
Det är dessutom af ganska stor vigt, såsom jag redan förut har anmärkt,
att kammarens ledamöter få tid att sätta sig fullkomligt in i en så
vigtig fråga som denna. Det är också en annan omständighet, som jag
tror skulle lända frågan till fördel och till ett sundare beslut. Såsom
vanligt är, resa eu del af kammarens ledamöter hem till påsk på permission
och få då tillfälle att konferera något med sina valmän och
höra deras tankar i denna vigtiga fråga. Jag skall således anhålla,
att kammaren måtte besluta att uppskjuta denna frågas behandling till
första onsdagen efter påsk.

Ang. föredragningslistan.

(Forts.)

Häruti instämde herr Billoiv.

Herr vice talmannen Danielson anförde: Det är nog sant, att

denna fråga är mycket vigtig, men lika sant är, att den icke är ny.
Jag tror, att ingen af kammarens ledamöter är obekant med den och
med de skäl och motskäl, som kunna anföras i denna fråga, som så
ofta har varit på tal i riksdagen både med afseende på det förslag, som
kommit från Kongl. Maj:t, och de som kommit från motionärerna. Jag
tror, som sagdt, att den icke är ny för oss, utan att vi temligen väl
känna till denna sak. Att dessa betänkanden äro temligen omfattande,
vill jag icke förneka, men vi ha tre, fyra dagar på oss, och jag tror,
att då det största betänkandet icke innehåller mer än 40 sidor, vi på
den tiden kunna hinna se, huru utskottet tänkt sig saken.

Hvad beträffar herr Olssons yttrande, att man skulle få höra sina
kommittenters mening, tror jag, att kommittenterna ha så många år
sysselsatt sig med tankarna på lösningen af denna fråga, att det icke
kan vara obekant för oss hvad våra kommittenter önska och hvad vi
sjelfva önska. Jag tror att, om vi skulle uppskjuta denna fråga, Riksdagen
komme att räcka åtskilligt öfver den tid, som är i grundlagen
bestämd. Efter påsk föreligger en mängd frågor, såsom hela tulltaxan,
läroverksfrågan och åtskilliga andra, så att jag tror att de få veckor,
som äro oss tillmätta af den vanliga riksdagstiden efter påsk, blifva så
ansträngande och upptagna, att, om vi gömma denna fråga till dess, vi
kanske få vara qvar här ett godt stycke in i juni, och det tror jag
ingen af oss vill. Jag vill vidare fästa herrarnes uppmärksamhet derpå,
att frågans utgång kan komma att leda dertill, att man behöfver omarbeta
hela tjerde hufvudtiteln, och det fordrar äfven sin tid och mycket
arbete dertill. Jag kan således icke finna, att frågans behandling
skulle vinna, om man uppsköte den på det sätt som nu är yrkadt, utan jag
tror tvärt ozn, att vi bör afgöra den före påsk. Att en och annan begär permission
och reser hem, är något som kan inträffa när som helst, och
att gömma på denna fråga till dess vi alla äro samlade, är naturligtvis

>T:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. föredragningslistan.

(Forts.)

omöjligt. Med anledning af hvad jag nu anfört anhåller jag, att kammaren
bifaller hvad talmanskonferensen för sin del beslutit, nemligen
att dessa frågor måtte föredragas och afgöras i plenum nästa onsdag,
och jag yrkar således, att kammaren icke måtte biträda det af herr
Olsson framstälda yrkandet.

Herr Gustafsson: De skäl, som herr Olsson framfört för uppskjutande
af denna fråga till efter påsk, kunna åtminstone icke för mig
vara tillräckligt vägande. För ett sådant uppskjutande anförde herr
Olsson först och främst, att det vore så digra betänkanden, som nu
förelåge. Men så digra äro icke dessa betänkanden, att man icke med
god vilja kan läsa igenom dem och sätta sig in i deri afhandlade frågor
till om onsdag. Jag tror knappt, att dessa betänkanden behöfva
genomläsas för att man skall känna hufvuddragen af den stora frågan
som der behandlats. Vi veta ändå alla hvad som står deri, och hur
frågan ligger. Icke heller behöfva vi rådfråga våra kommittenter.
Deras tänkesätt känna herrarne alla mycket väl, och I kännen också
edra egna tankar, eller hur? Har icke denna fråga så många gånger
varit på tapeten inom Eiksdagen, att I kännen densamma i grund och
botten, om I bara viljen?

Om också några riksdagsmän nu äro permitterade, tror jag ändå,
att de skola vara nog patriotiska att komma hit tillbaka, då en så vigtig
fråga skall afgöras, och att vi då skola vara mangrant samlade. Jag
skulle anse det vara en skam för hvarje riksdagsman, att, när en sådan
fråga är före, icke vara i Eiksdagen närvarande. Det skulle vara ytterst
starka skäl för handen, för att man skulle kunna ursäktas, om man icke
infunne sig här vid en så vigtig frågas behandling. Hvad sedan påsklofvet
beträffar, så tror jag att det vore allra bäst, om det komme bort.
Men icke bör det hindra oss att före påsk afgöra en så vigtig fråga,
helst så många andra vigtiga frågor ändå återstå att behandla efter påsk.

För min del kan jag icke vara med om att uppskjuta frågans'' behandling,
utan får jag på det varmaste förorda, att frågan kommer före
nästa onsdag.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman! Jag har egentligen ingenting
nytt att säga. Emellertid vill jag nämna, att det var först efter
en långvarig öfverläggning och för att riksdagsarbetet icke skulle
komma att räcka måhända öfver maj, kanske in i juni månad, som
talmanskonferensen beslöt såsom sin mening uttala, att det vore ytterst
nödvändigt att få försvarsfrågan afgjord före de s. k. påskferierna.
Herrarne skola besinna, huru många stora ärenden, som återstå att behandla
vid denna riksdag. Det är, som herr vice talmannen nämnde,
större delen af fjerde hufvudtiteln, det är hela åttonde hufvudtiteln och
det är tullfrågan, hvarmed vi måhända uteslutande komma att sysselsättas
ett par veckors tid. Jag tror, att det skulle väcka stor ovilja
hos Eiksdagens ledamöter, om de skulle vara nödsakade att vara samlade
här åtminstone tre veckor utöfver den ordinarie riksdagstiden, i

Lördagen den 2 April, f. m.

Ji:o 24.

stället för att Riksdagen kanske skulle kunna afslutas i något så när
vanlig tid, om vi nu afgöra denna fråga före påsk.

Jag kan ej alls medgifva, såsom det har påståtts i tidningspressen
och äfven på andra håll, att man gjort sig skyldig till ett obehörigt
forcerande af denna frågas behandling i Riksdagen. Tv det är icke
så. Man kan icke hjelpa, att frågan kommit fram så kort före påskferierna.
Det hade varit bättre, om den kommit någon tid förut. Jag
behöfver blott erinra om anledningen till, att så icke skett. Anledningen
är, att utskottet icke förrän temligen långt in på riksdagen
kunde bölja med de förberedande arbetena till följd af det trassel, som
uppstod vid remiss af åtskilliga motioner i ämnet.

Jag anhåller således att få instämma i det förslag, som afser, att
dessa ärenden skola sättas på föredragningslistan till nästa onsdag.

Herr Ola Bosson Olsson: Ja, att herr Gustafsson har kunnat

så hastigt sätta sig in i denna fråga, är en fördel för honom. Men
det är icke sagdt, att vi alla ha en så snabb uppfattningsförmåga som
han har.

Hvad det beträffar, att jag till exempel icke skulle veta, huru jag
skall rösta i denna fråga, så ber jag att få förklara, att det vet jag lika
väl som herr Gustafsson sjelf vet, huru han skall rösta. Jag skall
derför icke vexla ord med honom i det afseendet.

Hvad herr Anders Persson yttrade rörande riksdagsarbetets förlängning
genom uppskjutande af denna frågas behandling kan jag icke
fatta. Man behöfver blott se på föredragningslistan och på de ärenden,
som utom försvarsfrågan redan inkommit till kammaren, för att finna,
att det blir nog att göra med andra frågor, till dess permissioner komma
att till större antal beviljas i och för hemlof till påsk. Jag tror icke,
att riksdagen komme att förlängas med en enda dag genom det föreslagna
uppskofvet. Jag vill tillägga, att, såvidt jag minnes rätt, så behandlades
en fråga af samma beskaffenhet som denna förliden riksdag
icke förr än den 19 april. Om den nu blefve uppskjuten till efter
påsk, så komme den ändå att behandlas ungefär lika tidigt i år som i
fjor, och i fjor slutade riksdagen den 15 maj. För min del låter jag
derför''icke skrämma mig med det, att ett uppskof med denna fråga
skulle förlänga riksdagen.

Som jag nu hört, att vi icke skulle få något plenum efter påsk
förrän på lördagen, ber jag emellertid att få ändra mitt yrkande derhän,
att denna frågas behandling här i kammaren måtte uppskjutas till
första plenum efter påsk.

Herr Lyttkens: Herr talman, mine herrar! Den ärade talaren,

som nyss yttrade sig här och uttalade sitt tvifvel derom, att alla skulle
kunna hinna till nästa onsdag sätta sig in i denna fråga, men
att han väl skulle kunna det, hade gerna kunnat tillmäta oss öfriga
samma .förmåga, som han tillmätte sig sjelf. Ty jag tror, att vi litet
hvar skulle kunna medhinna att sätta oss in i frågan till onsdagen.

Ang. före
dragnings
listan.
(Forts.)

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. in.

Ang. föredragningslistan.

(Forts.)

Hvad beträffar sjelfva saken, så sammanfaller den siste talarens
senaste yrkande precis med det han först framstälde; tv enligt talmanskonferensens
beslut blir första plenum efter påsk ett bordläggningsplenum,
nemligen på onsdagen den 20 april, och första arbetsplenum
påföljande lördagen.

Hvad beträffar anmärkningen att så många ledamöter af kammaren
nu äro borta, så vet jag specielt att många af dem ämna att infinna
sig, när frågorna komma före. Flere af mina bekanta hafva bedt mig
att telegrafera till dem när dessa frågor skola förekomma, så att de
skola hinna upp i tid; och jag förmodar att andra riksdagsmän hafva
fått samma uppdrag af andra, så att nog komma de fleste af de sexton,,
som nu äro frånvarande, att infinna sig. Svårare skulle det bli, om vi
skulle uppfylla den ärade talarens önskan, att taga dessa ärenden före
vid första plenum efter påsk, d. v. s. på onsdagen, ty då vore det
många som måste resa hemifrån redan på annandagen, för att hinna
upp i tid. Dessutom hafva vi så mycket annat att göra efter påsk. Tänk
hvilken massa gemensamma voteringar vi få, bara rörande ändringar i
tulltaxan. Yi känna alla, att under sista delen af riksdagen hopa göromålen
sig; och skola då äfven så stora och vigtiga frågor som dessa
skjutas upp till efter påsk, så blir det rakt omöjligt att sluta riksdagen
i tid, och kansliet kan ej heller då hinna med sina göromål i-rätter tid.

Jag tror för öfrigt att vi alla liksom han kunna erkänna, att vi
mycket väl kunna hinna sätta oss in i dessa frågor till om onsdag.
Jag yrkar derför bifall till talmanskonferensens förslag, helst som jag
är öfvertygad om att första kammaren beslutar företaga dessa frågor
om onsdag; och man bör såvidt möjligt är laga så, att större och vigtigare
frågor behandlas samtidigt i båda kamrarne.

Jag yrkar sålunda, att dessa ärenden må förekomma om onsdag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och efter det
herr talmannen gifvit propositioner, å de gjorda yrkandena, biföll kammaren
den af herr talmannen i enlighet med talmanskonferensens beslut
gjorda hemställan.

Herr Jonsson i Hof begärde härefter ordet och yttrade: Då

kammaren nu beslutat, att statsutskottets betänkande n:o 39 äfvensom
n:is 40 och 41 jemte dermed sammanhängande frågor skola ställas
främst på föredragningslistan nästa onsdag, men den vigtigaste af dessa
frågor onekligen nu såsom förut är lagutskottets betänkande n:o 32
rörande ändring i värnpligtslagen, tager jag mig friheten hemställa,
att af dessa frågor lagutskottets betänkande n:o 32 måtte sättas framför
statsutskottets betänkande n:o 39.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogos vidare och bordlädes för andra gången:

Lördagen den 2 April, f. m.

Nso 24.

statsutskottets utlåtande n:o 42;

bankoutskottets memorial n:is 8, 9 och 10;

lagutskottets utlåtanden n:is 32 och 33; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12.

§ 5.

Herr Talmannen yttrade: Innan jag öfvergår till föredragningen

af de ärenden, som föreligga till kammarens afgörande, ber jag att fä
omnämna några beslut, som jemväl fattades i talmanskonferensen
angående riksdagsarbetet under närmaste veckor, nemligen att om dessa
frågor, som nu satts främst på föredragningslistan om onsdag, icke
blifva färdiga på en dag i någon af kamrarne, kommer i den kammaren
ett plenum att hållas på torsdagsaftonen. Derefter hållas ordinarie
sammanträden, börjande kl. 11 både på fredagen och lördagen, för att
hinna få färdiga alla de ärenden, som inkomma före påsk.

Under påskveckan hålles endast ett bordläggningsplenum nemligen
på onsdagen; i veckan efter påsk likaledes ett bordläggningsplenum på
onsdagen; och uttalade talmanskonferensen den väntan och förhoppning,
att de ordinarie utskotten sistnämnda dag också återupptaga sin verksamhet,
för att förbereda ärenden till behandling i kammarens första arbetsplenum,
som hålles på lördagen efter påsk. Detta plenum kommer att
börja med gemensamma voteringar.

§ 6.

Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 38, med förslag
till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet för
riksgäldskontoret.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 27, i anledning af väckt motion angående ändrad lagstiftning i syfte
att frånskild hustru måtte erhålla rätt till införsel i mannens enskilda
egendom.

Utskottet hemstälde, att ifrågavarande inom Andra Kammaren af
herr G. F. Petersson i Dänningelanda afgifna motion, n:o 137, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Petersson i Dänningelanda, som yttrade: Herr talman!
Jag tror det hade varit välbetänkt, om lagutskottet hade funnit skäl att

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

bifalla min motion. Det händer tyvärr icke så sällan i våra dagar, att äktenskapen
upplösas, och detta förhållande synes mera till- än aftaga. Ofta
är det så, att mannen har så missvårdat sin ställning som familjefader,
att han icke kan anförtros barnens uppfostran, utan denna måste uppdragas
åt qvinnan, dervid domstolen då i stället ålägger honom att erlägga
ett visst årligt bidrag till deras underhåll. Har han då ingen
enskild förmögenhet, kan detta årliga understöd gå förloradt. Det händer
icke så sällan, då fadern är tjensteman, att han sitter med flera
tusen kronors årlig lön; men icke ens i denna kan hustrun få någon
säkerhet. Har hon då ingen egen förmögenhet, så kan det inträffa, att
hon och barnen komma i verklig nödstäld belägenhet; och finnas inga
slägtingar, som kunna åtaga sig barnens vård, så hemfaller familjen
till kommunen, hvilket hvar och en vet är ganska vanligt.

Lagutskottet har ju också gillat mitt syftemål, då det i sitt utlåtande
sagt att de förhållanden, som i motionen beröras, äro behjertansvärda.
När lagutskottet således hyst denna åsigt, kunde man äfven
hoppats att utskottet skulle hafva bifallit något så anspråkslöst som ett
skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t. Men då icke ens detta tillstyrkts,
ehuru utskottet som sagdt ansett motionen behjertansvärd, hoppas jag
att de åsigter, den förfäktar, skola af omständigheternas magt bryta sig
fram, och att lagutskottet ett annat år liksom Riksdagen skall anse inga
hinder möta för ett beslut i den rigtning, jag föreslagit.

Jag skall för närvarande åtnöja mig med hvad lagutskottet välvilligt
yttrat.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 28, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser om lösöreköp.

I detta utlåtande hemstälde utskottet,

att Riksdagen ville, med anledning af förevarande inom Andra
Kammaren af herr J. P. Jansson i Saxhyttan afgifna motion, n:o 147,
i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag, hvarigenom stadgas, att förordningen
i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
qvarblifva, den 20 november 1845 skall vara tillämplig jemväl i det
fall, att säljaren försättes i konkurstillstånd, så att, derest beträffande
sådana lösören icke före konkursens början vidtagits de i nämnda förordning
föreskrifna åtgärder, egendomen skall räknas till konkursboet.

Efter uppläsande häraf anförde:

Lördagen den 2 April, f. m. 11 Nso 24.

Herr Edelstam: Herr talman! Då denna fråga var före vid

1890 års riksdag, tog jag mig friheten att yrka afslag på lagutskottets
dåvarande hemställan i samma rigtning som nu. Då jag icke sedan
•dess förändrat min åsigt i frågan, skall jag äfven nu tillåta mig att
yrka afslag. Men då jag väl vet att kammaren kommer att fatta
samma beslut som förut, skall jag nu icke utveckla skälen för detta
mitt yrkande, utan inskränker mig till ett yrkande om afslag.

Herr Jansson i Saxhyttan: Jag skall deremot tillåta mig att

helt enkelt yrka bifall till hvad lagutskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 29, i anledning af Ang. nylöneväckt
motion angående framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering
för rikets presterskap. r\ter skap.

Motionären, ledamoten af Andra Kammaren, Herr O. W. Redelius
hade uti sin ifrågavarande motion, n:o 112, föreslagit, att Kiksdagen behagade
besluta att genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
angående ny lönereglering för rikets presterskap på i motionen närmare
angifna grunder, och att lönen måtte uppföras på ordinarie stat.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Redelius: Då den nu föredragna frågan enligt utskottets

eget medgifvande är af synnerligen genomgripande betydelse i så väl
kyrkligt som socialt hänseende, ber jag att tå ledsaga utskottets utlåtande
med ett par ord. Såsom synes har jag dristat hemställa, »att
Riksdagen behagade besluta att genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag angående ny lönereglering för rikets presterskap
på ofvan angifna grunder, och att lönen uppföres på ordinarie stat.»

Dessa grunder äro l:o) att alla afgifter till statskyrkans prester såväl
för fastighet som för inkomst ingå till statsverket; 2:o) att hvad som
erfordras till en anständig bergning utöfver inkomsten af bostället fylles
af statskassan utan någon direkt afgift från församlingsbornas sida; 3:o)
att boställenas afkastning uppskattas till sitt verkliga värde, dock med
fråndragande af medelkostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande
och för embetsskjuts.

N:o 24.

Ang. ny lönereglering
för
rikets presterskap.

(Forts.)

12 Lördagen den 2 April, f. m.

Utskottet har, såsom synes, afstyrkt motionen och hemstält, att den
icke må föranleda någon åtgärd. Att så skulle gå, var ju icke oväntadt.
Men det synes mig vara af vigt huru frågan faller, om den faller
framåt eller tillbaka, huruvida alltså det kan vara något skäl att en
annan gång återkomma med någonting i samma rigtning eller icke.
För detta ändamål ber jag att få något litet granska utskottets skäl.

Först säger utskottet: »I saknad af hvarje utredning om de många
sins emellan olikartade förhållanden, som af frågan beröras, låta sig icke
heller de verkningar som af ett bifall till motionärens framställning
blefve en följd, med någon bestämdhet urskiljas». I denna period finnas,,
såsom synes, två skäl angifna. Det ena är saknaden af utredning. Om
dermed menas saknaden af ett fullständigt detaljeradt lagförslag, då är
det ju alldeles rigtigt. Tv något sådant är icke utarbetadt af det enkla
skälet, att jag icke anser mig i stånd dertill. Icke heller tror jag det
i allmänhet fordras af en motionär, som begär en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i en viss angifven rigtning, att han för framgången af en sådan
hemställan skall framkomma med en uttömmande utredning, ty detta
står i allmänhet icke enskilda riksdagsmän till buds. Meu om man
med en sådan utredning endast vill afse de nödvändiga förutsättningarna
eller grunderna för det som begäres, vågar jag tro att sådana
förefinnas; så att önskan af utredning är mera beroende på hvad vilja
man har till saken än sjelfva insigten om sakens betydelse. Dessutom
ber jag i fråga om utredningen att få erinra, att äfven om sådan förebragts,
så är jag långt ifrån säker att densamma skulle föranledt utskottet
att tillstyrka motionen. Jag tror det, derför att jag har haft
erfarenhet om slikt under denna riksdag. Förut har nemligen inom
denna kammare behandlats eu motion, hvari jag verkligen förebragte
en sådan utredning, att lagutskottet sjelft erkände, att den var nöjaktig
och att det förefans grundade skäl att vidtaga den af mig i nämnda
motion föreslagna åtgärd, men utskottet afstyrkte densamma ändå af
andra skäl. Detta angående utredningen.

Hvad beträffar den andra punkten i den upplästa perioden, eller
att man icke förmår bestämdt urskilja följderna, så anser jag det vara
fullkomligt rigtigt. I allmänhet tror jag, att det är så, att man sällan
förmår följa verkningarna af ett riksdagsbeslut mycket långt in i framtiden.
För min de! har jag trott, att det är tillräckligt, att man kan
urskilja verkningarna så långt framåt i tiden, att man med någorlunda
trygghet kan taga nästa steg framåt samt bedöma, att detsamma är
taget i rätt rigtning. Jag tror, att man dermed kan låta sig nöja.

Vidare säger utskottet, att utgångspunkten för motionen lider af
en viss ensidighet så till vida, att hänsyn allenast tagits till deras anspråk,
hvilka icke omfatta svenska kyrkans lära och för den skull icke
heller vilja bidraga till aflönandet af dess presterskap. — Jag har berört
denna fråga, det är uppenbart, och utskottet har rätt deruti, men
om detta nu skall kallas utgångspunkten, det är en annan sak och kan
bero på godtycke. För mig har utgångspunkten varit 1862 års förordning
och för handen varande förhållanden, hvartill jag skall be att

Lördagen den 2 April, f. m.

Nsö 24.

sedan få återkomma, men ingalunda bär jag tagit min utgångspunkt nylörnfrån
den sida, som utskottet särskildt betonat. Jag har visserligen fram- re9}vr}n9 för
hållit den sidan, ty det är ett sakförhållande, som förefinnes och som sterslcap.
ej kan resoneras bort, utan måste tagas med i beräkningen. (Forts.)

Ytterligare säger utskottet, att motionären »förordat en fullständig
brytning med den i församlingarnas sjelfbestänmingsrätt innerst grundade
princip, enligt hvilken sedan uråldriga tider församlingarna inom
den svenska kyrkan sjelfva aflönat sina själasörjare». Denna brytning,
för att nyttja utskottets ord, är redan skedd; den är ett faktum.

Första brytningen af någon större betydelse var utan tvifvel den förutnämnda
förordningen af år 1862, hvilken fråntog församlingarna rätten
att med sitt presterskap öfverenskomma om aflöningen, och i denna
kammare har mer än en gång under den tid, jag haft äran vara ledamot
af densamma, framkastats klander mot regeringen, då den någon
gång undantagsvis faststält en öfverenskommelse mellan någon viss församling
och dess presterskap om ändringar i den bestämda aflöningen.
Församlingarna hafva således för närvarande icke någon egentlig sjelfbestämningsrätt,
åtminstone icke i ordets hela vidd, i detta afseende.

Brytningen är redan skedd, den är icke något, som jag hittat på; det
är endast fråga, om man vill taga det redan tagna steget fullt ut eller
ett steg till i den rigtning, i hvilken man begynt gå.

Vidare säger utskottet, att rigtigare hade varit, om motionären »grundat
sin framställning på någon inom svenska kyrkans församlingar rådande
önskan om åvägabringandet af en dylik brytning». Jag vet icke,
huru dermed förhåller sig; det är icke utredt och jag kan icke heller
utröna det, tv det bevisar intet, om jag från en eller annan församling
eller från enskilda personer, som instämt med mig, hört en sådan önskan
uttalas. Det bevisar ju ingenting. Men naturligen skulle regeringen
kunna inhemta denna önskan, om den ansåge det vara vigtigt att inhemta
densamma. Det behöfdes ju blott ett penndrag, för att vederbörande
skulle infordra yttranden i detta afseende, och då finge man
veta, huruvida en sådan önskan förefunnes.

Ytterligare säger utskottet, att utskottet betviflar, att en sådan önskan
om åvägabringandet af en dylik brytning skulle göra sig gällande. För
min del anser jag det vara en sak, om denna önskan förefinnes, en
annan, om den skall gorå sig gällande. Att den hittills icke kunnat
göra sig gällande, är uppenbart, tv det beror ju på Riksdagen, som representerar
svenska folket; och huruvida deri önskar gå i denna rigtning,
får man veta i dag. Finnes denna önskan till på annat sätt, kan
den icke göra sig gällande.

Emellertid är detta hufvudskälet för afstyrkande, och deremot har
man ju ingenting synnerligt att sätta; här besannas således det gamla
ordspråket »stat pro ratioue voluntas».

Jag ber dock få tillägga, att dessa af utskottet anförda skäl naturligen
icke kunnat vara bestämmande för mig, då jag skref motionen,
emedan jag då icke kunde veta, hvilka skäl utskottet ville eller kunde
komma att anföra för sitt afslag. Jag måste ju haft andra skäl för mitt

N:o 24.

Ang. ny lönereglering
för
rikets presterskap.

(Forts.)

14 Lördagen den 2 April, f. m.

förslag och jag ber att nu få nämna dem i största korthet. Det förnämsta
af dessa har varit önskan att åstadkomma reformer inom svenska
kyrkan, ty jag måste erkänna, att det icke står bra till; jag önskar det
vore bättre.

Jag ber att få såsom en förklaring eller liknelse anföra en liten
händelse, som jag upplefva! i mina dagar. Jag ville nemligen en gång
komma öfver eu sjö, som var långsträckt och smal, men det stod ingen
annan båt mig till buds än en, som hade ett betänkligt qvisthål i botten.
Jag hade då att välja emellan att antingen låta bli färden med
denna skröpliga båt och gå omkring sjön eller att använda denna båt.
Jag valde emellertid det senare, satte min fot öfver hålet, stod och öste
ur båten det inströmmande vattnet, medan min kamrat rodde och på
det sättet kommo vi öfver sjön. Yi voro öfverens derom, att båten var
bristfällig, att det varit önskligt, att vi kunnat laga densamma innan
vi gåfvo oss ut i den eller att vi haft en bättre båt, men fastän vi
voro öfverens om allt detta, så hoppade vi icke i sjön utan stannade
qvar i båten och lyckades komma i land.

Denna händelse har sedermera stått för mig många gånger, emedan
den kunde vara en bild af vår kyrkliga samfundsordning i yttre hänseende.
Det synes mig vara en beaktansvärd sak att ordna de kyrkliga
förhållandena till något bättre, men frågan är, huru man skall kunna
undanrödja de hinder, som dervid möta i de sins emellan olika kyrkliga
sträfvandena.

Ser man saken från den sidan, finner man att vi ingalunda äro
ense om hvad som utgör svenska kyrkan. Meningarna derom skifta
på mångahanda sätt; somliga vilja icke veta af något kyrkosamfund,
under det att andra vilja hafva det så ändradt, att det passar för dem.
Jag har förestält mig, att det vore möjligt att i någon mån undanrödja
dessa hinder derigenom, att man läte hvarje samfund afgöra sina egna
inre angelägenheter, sina kyrkliga och rent religiösa frågor, under det
statsmagterna finge afgöra hvad som för hela samfundet vore af vigt.
Då jag tänker på denna sidan af saken, måste jag taga hänsyn till att
det finnes en hel mängd s. k. dissenters. Jag tror att det fins många
af dessa, som vilja vara kristna, men det fins också sådana, som icke
hafva någon religion alls, men som dock måste räknas till statskyrkan,
vare sig de vilja det eller ej, och detta tycker jag icke är bra.

Härvid kan invändas, att man skulle kunna komma med ett lagförslag,
som icke tager frågan blott ekonomiskt. Ja väl, men deremot
lins för mig ett tillfälligt hinder deri, att vi nu hafva eu kvrkolagskomité
i verksamhet, och jag sålunda med största sannolikhet kan
förutse, att hvarje förslag till lagändring skulle afstyrkas af lagutskottet
just derför att vi hafva en sådan komité. Derför måste jag inskränka
mig till att taga saken från den ekonomiska sidan, hvilken synpunkt
jag äfven anser vara vigtig nog dertill.

Många motioner hafva framkommit för att reglera denna fråga, och
vi hafva stått emot hvarandra i mångt och mycket. Detta är dock sakförhållanden,
som kräfva beaktande och som förr eller senare måste

Lördagen den 2 April, f. m.

N:o 24.

ordnas, och dervid måste man jn se till hvad som är rättvist. Derför Ang. ny lönehar
jag trott, att det vore helsosamt att tillmötesgå och räcka dem rotering för
handen, som vilja vara kristna och taga vård om religionens kraf, fast nkets Vrede
icke äro ense med mig och med mina liktänkande om hvad som ,
är att anse såsom den rena läran, och detta så mycket hellre, som jag '' ''

i den svåra, nu pågående religiösa striden icke gerna vill se varma kristna
stå såsom mina motståndare. Striden kommer, jag vägar uttala den
uppfattning, att blifva svårare i en icke aflägsen framtid, och denna
strid — så ter det sig för mig åtminstone, och denna min uppfattning
må stå för min räkning — kommer att stå icke mellan statskyrka och
frikyrka, utan mellan kristendom och hedendom, mellan kristne och
icke kristne, ty den närvarande kombinationen i kammaren anser jag
onaturlig och öfvergående. När de som verkligen vilja vara kristna votera
med dem, som icke vilja veta af någon kristendom, så är detta
onaturligt och eu dylik förening kan icke bestå. Derför är det bättre
att bortse från hvad man kan bortse ifrån och låta kristendomen vara
det väsentliga. Detta har varit det afgörande skälet för mig att vilja
räcka en tillmötesgående hand mot dissenters. Jag vill icke, att striden
skall föras om det ekonomiska, utan om det, som i högsta mening
är rätt och sanning, och frågan om hvad presterna skola hafva i
lön, den vill jag förtroendefullt lägga i statsmagternas hand utan att
sjelf vilja hafva ett ord med i denna fråga.

Det fins dessutom ett annat skäl för att nu tänka på en sådan
här ny lönereglering, nemligen det att staten redan bär velat lägga
hand på de redan af ålder köpta, donerade eller skänkta boställen till
aflöning åt kyrkans presterskap. Det är bekant, att staten till krono
öfverfört sådana till kyrkan donerade boställen och påstått att de äro
statens egendom. Under de senare decennierna har ock statens domänstyrelse
delvis lagt hand på boställsskogarnes afkastning, och församlingarna
hafva numera ingalunda den frihet att bestämma deröfver,
som lagutskottet här påstår. Skogarnes afkastning går delvis åt helt
andra håll, till aflöning af helt andra tjensteman än presterna; och församlingarna
förmenas totalt att öfverenskomma huru de vilja med sina
prester. De få icke ens för att hjelpa en nödstäld prest gifva honom
ett understöd för att bringa honom ur en tillfällig förlägenhet, tv när
sådant någon gång skett, så har han genast kommit under justitieombudsmannens
åtal, när sådant anmälts. Derför är det så godt, att
staten tager alltsammans och aflönar presterna.

Det fins för öfrigt ännu ett skäl till. I vår tid har man mera
än någonsin betonat religionsfriheten, och jag tycker också för min del
att det är ett önskemål att söka komma till, en fri kyrka i en fri stat,
men dessa religionsfrihetssträfvanden synas mig hafva varit mera ensidiga
än motiveringen i min motion. Ibland har det sett ut som om
man med religionsfrihet menade frihet från all religion; understundom
och oftare har det tett sig såsom om med religionsfrihet blott skulle
menas frihet från statskyrkans inflytande. Emellertid har Riksdagen
och särskildt denna kammare med välvilja omfattat alla framställningar

5» 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. ny löne- i den retning, som kunnat få namn och utseende af att gynna religionsmöte
e*f^heten. Då bär jag tänkt, att det skulle finnas utsigt för att äfven
rl$ ter skap. statskyrkan skalle få njuta frukterna af denna gynsamma stämning för
(Forts.) religionsfriheten, så att äfven den svenska kyrkan finge samma rätt, som
dissenters nu faktiskt åtnjuta, nemligen att sjelf oberoende af främmande
religionsbekännare få ordna sina inre angelägenheter. Att jag dermed
icke afser att lägga någon magt i presterskapets händer, ber jag att nu
få förklara för att fritaga mig från sådana invändningar. Jag ber att
i det hänseende få påpeka, att jag redan för många riksdagar sedan
motionerat om en utvidgning af kyrkomötet i den rigtning, att lekmännens
antal skulle blifva dubbelt eller tredubbelt mot prestemas. Dessa
senare kunna mycket väl minskas till antalet i förhållande till lekmännen,
ty kyrkan är icke presterskapet, utan kyrkan är församlingarna,
och det är kyrkosamfundets rätt, som jag vill betona. Det är
väl icke orimligt, att hvarje kyrkosamfund skall få fritt afgöra .sina inre
angelägenheter utan inblandning af främmande trosbekännare, men så
är det dock icke nu.

Här i riksdagen sitta personer och lagstifta för svenska kyrkan,
hvilka sjelfva ingalunda gilla statskyrkan såsom sådan och Indika bevisligen
arbeta på dess värsta, och som äro villiga att antaga hvilket
förslag som helst, som går i rigtning att bryta ned eller rifva sönder det
bestående. Derför är det, mine herrar, som jag satt mig emot hvarje
förslag, som jag trott gå i denna nedrifvande rigtning, men velat hafva
fram allt hvad jag trott gå i uppbyggande och ordnande rigtning. Yi
hafva katoliker i svenska Riksdagen. Yi hafva äfven baptister der, och
jag är god vän med somliga af dem, så att ingen må taga anstöt af
hvad jag nu yttrar. Yi hafva metodister och vi hafva sådana, som
icke vilja veta af någon kyrka alls, åtminstone så vidt jag förstått dem
rätt. Icke kan det vara i sin ordning, att de skola stifta lag för vårt
kyrkosamfund. Nej, det är icke mera i sin ordning än om jag skulle
vara med och stifta lag för baptister och metodister i deras inre angelägenheter.
Jag skulle för min del icke vilja detta och icke de heller.
Derför må hvart och ett samfund lagstifta för sig sjelf.

Skulle detta mitt förslag nu gå igenom, så synes mig vägen vara
banad för en dylik ordning. Denna blir visserligen icke genomförd
härmed, men ett hinder är dock undanröjdt.

Nu skulle jag vilja se, huruvida det lins några som helst sympatier
inom kammaren för en anordning i antydd rigtning och för att
få veta detta, anhåller jag, herr talman, om proposition på bifall till
motionen och afslag å utskottets betänkande.

Herr Ekman: Hela verlden undrar, säger ett gammalt ordspråk,

och jag har undrat mest, hvad den motion, som herr Redelius har framkommit
med, skulle bära i sitt sköte. Jag har nu af de yttranden,
som motionären haft, fått en liten ledning härutinnan, särskildt deraf
att han talade om att det blifvit hål i botten på båten. Ja, det börjar
blifva hål i botten på statskyrkan, och man vill derför hafva andra

Lördagen den 2 April, f. m.

>T:o 24.

till hjelp och förvandla den i vårt land faktiskt bestående, men ännu Ang. ny löneicke
af lagen erkända frikyrkan till en statskyrka, på det att dessa bada re9lfrin9 för
statskyrkor må stödja hvarandra och, om den ena skulle vilja gå till r\terskap~
botten, den andra måtte kunna uppehållas åtminstone ännu någon tid. (Förtal

Jag är nu, såsom alltid förut, af den meningen, att vi böra hafva
en fri kyrka i en fri stat, och att detta icke endast skall vara ett vackert
talesätt, som vi upprepa efter den store statsmannen Cavour, utan blifva
en full verklighet.

Den förste talaren sade sig tro, att den tiden snart skulle komma,
då en strid komme att utkämpas, icke mellan statskyrka och frikyrka,
utan mellan kristendom och hedendom. Jag tror också, att vi
med stora steg gå den tiden till mötes. Men jag tror på samma gång,
att om segern då skall stanna på vår sida, på kristendomens sida, så
måste också de kristna samfunden få framträda fritt, obundna af det
ok, som en statskyrka alltid pålägger. Jag vill erinra herrarne om att
det funnits en tid, då kristendomen vunnit sina skönaste segrar öfver
hedendomen utan stöd af någon statskyrka, och jag är fullt öfvertygad
om att den äfven nu i den förestående kampen skall bevisa sin verldsöfvervinnande
kraft utan stöd af någon statsmagt. Vi stödja oss icke
på så bräckliga rörstafvar, som räckas oss af statsmagten, utan på något
helt annat, på den lefvande och trofaste Guden. Vissheten härom gör
ock, att vi kunna med frimodighet draga fram äfven mot den nya hedendom,
som i våra dagar visar sitt anlete.

Om jag ser på statskyrkans historia, finner jag, att den, om oek
med åtskilliga vackra undantag, i det hela på det kristliga lifvet — och
det är väl detta den kristna kyrkan skall föra fram — utöfvat ett nära
nog förqväfvande inflytande. Jag vill visst icke neka, att inom statskyrkan
funnits utmärkta personligheter, som uträttat mycket godt.

Men statskyrkan, såsom system betraktadt, har verkat hindrande och
förlamande på den sanna religiositeten. — Hafva vi icke i vårt land
fått kämpa tum för tum ända till den dag i dag är för att få den frihet,
som vi behöfva, vi som stält oss på den lefvande och sanna kristendomens
grund. Jag kan säga, att statskyrkans historia hittills varit
en förföljelsehistoria. Jag torde icke behöfva anföra bevis derför. Jag
hänvisar blott till statskyrkans historia här i Sverige. Jag vill tacksamt
erkänna, att frihet mer och mer vunnits på senare tider. Men det
är att märka, att statskyrkan endast nödd och tvungen lemnat denna
frihet. Genom denna motion, om den blir bifallen, vill man nu förvandla
frikyrkan till en statskyrka. Att det ovilkorligen måste gå derhän,
om motionärens förslag antages, kan man förstå deraf, att de olika
samfunden skola antaga af staten godkända församlingsföreståndare.

Staten kommer således att lägga sig i utbildningen af frikyrkolärarne
och trycka sin stämpel derpå. Frikyrkan, åter, skall såsom vedergällning
erhålla sin aflöning från staten. — Jag vill dock hänvisa till de
faktiska förhållanden, som finnas i vårt land. Det är säkerligen icke
obekant för någon i denna kammare, att det pågått och ännu pågår
eu mycket stark rörelse i frikyrklig och frireligiös rigtning. Man må

Andra Kammarens Prat. 1892. N:o 24.

X o 2i.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ant), ny Vane,- talla dess anhängare baptister, metodister eller med något annat namn.
reglering /i>r^0g af en mägtig rörelse pågår. Det är icke blott några tusental eller
rlilrlkap " tiotusental, utan hundratusental värma kristne, som stå inom dessa sam''
(For''ts)'' fund. Hvad få nu dessa samfund göra och hvad hafva de gjort! Jo,
rundt omkring i landet hafva de utan minsta hjelp från staten uppbyggt
missionshus, predikolokaler och kyrkor, hvilkas värde uppgår kanske till
en million kronor och säkert till åtminstone flere hundratusen kronor.
De aflöna hundratal, ja tusental predikanter utan statens mellankomst.
De göra det med glädje, och jag tror de fortfarande skola göra det
med glädje. De vilja icke sälja den frihet de hafva och som de förvärfvat
med mycket arbete äfven på lagstiftningens väg. De vilja icke
sälja denna frihet mot att staten säger: vi skola aflöna edra predikanter,
om vi blott få reglementera för edra församlingar och bestämma, att
den och den församlingsföreståndare skolen I hafva men ingen annan.
Yi vilja icke sälja våra förmåner, att sjelfva tillsätta våra församlingsföreståndare,
och då jag nu säger vi, tror jag mig så väl känna huru
landet ligger, att jag kan tala i allas namn. Om vi skulle sammankalla
de frireligiöse elementen i vårt land och framställa den frågan:
viljen I sjelfve fortfarande bekosta edra församlingsföreståndare, predikanter
och kyrkor eller taga mot penninghjelp af staten med vilkor,
att staten får ordna och reglementera för eder och säga, hvilka föreståndare
I skolen hafva, så är jag öfvertygad om, att svaret skulle
blifva ett alldeles bestämdt nej. Och hvarför? Jo, emedan det är klart,
att man icke kan vilja åter ställa sig under statens skydd och ledning,
när man en gång skilt sig från statskyrkan för att komma till den
frihet, som man anser sig berättigad till och som är i öfverensstämmelse
med Nya Testamentets församlingsordning. Den frihet, vi sålunda
förvärfvat, kunna vi icke hafva lust att sälja för detta erbjudande, som
väl kan synas välvilligt, nemligen att göra våra predikanter likstälda
med statskyrkans presterskap. Frikyrkornas predikanter hafva icke
någonsin önskat en sådan likställighet, och anledningen härtill är den,
att det skulle innebära den fria kyrkans död att antaga en sådan ordning.
Helt annorlunda skulle förhållandet gestalta sig, om i vårt land,
såsom. t. ex. i Holland, staten, utan att på något sätt vilja ingripa reglerande
med afseende å det religiösa arbetet, frivilligt lemnade understöd
åt hvarje religiöst samfund, som befordrade statens syfte. Och
statens syfte är väl förverkligandet af rätt och rättfärdighet, hvadan
staten bör vara på det högsta intresserad af att få laglydiga och rättfärdiga
medborgare. Är det nu så, att ett religiöst samfund befordrar
denna sak, så kan ju staten, om den så vill, lemna något understöd.
Ty icke är det nödvändigt, att man tillhör statskyrkan för att kunna
befordra rätt och rättfärdighet. Det kan lika väl ske, om man är metodist
eller baptist eller tillhör annat religiöst samfund. Till staten säga:
ni befordrar statens intressen och derför vill staten gifva så och så
stort understöd för att hjelpa eder i edert arbete, då blir det en frivillig
gåfva, som ställes till samfundets förfogande och med tacksamhet
kan mottagas.

Lördagen den 2 April, f. m. 19 j^:o 24.

Hvad dissenters fordra är, livad inånga gånger bär i kammaren Ang. ny löne framstälts,

att de matte blifva befriade från utgifter till statskyrkans regiert>ng för

presterskap. ^Vi begära icke understöd från staten, men vi begära att Tsfer skap.
blifva fria från att underhålla statskyrkans prester. Hafva dessa fort- (Forts)
kälande samvete att af de tiotusentals dissenters, som finnas i vårt land,
taga mot lön och ersättning, må det vara deras ensak, men säkert är,
att vi aldrig, för att slippa gifva dem detta bidrag, sälja vår frihet.

Hellre skola vi fortfarande betala hvad oss åligger till statskyrkans

presterskap hvithet jag hoppas de frikvrklige alltid gjort och fortfarande
skola göra — än på något sätt sälja vår frihet i religiöst hänseende.

Jag har ansett mig böra begagna detta tillfälle för att gifva uttryck
åt den grundprincip, som gör sig gällande ibland de frikyrkliga samfunden,
och jag tror, att någon kompromiss här är alldeles omöjlig.

I den form hr Redelii motion nu har — om den finge en friare
form, kunde^ förhållandet blifva ett annat — ber jag, herr talman, få
yrka afslag a motionen och bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarström förklarade sig instämma med Herr Ekman.

Herr Westerberg: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få
begagna detta tillfälle att gifva den modige motionären på kalm arbänken
mitt och flere dissenters värma erkännande för hans motion.

I viss mån har lian bemött de skäl, lagutskottet anfört för afslag
af hans motion. Ehuru det finnes två sidor, hvarifrån eu sak kan ses,
och lagutskottet ansett motionären alltför ensidig, tror jag dock, att
rättvisan blott har en sida. Den kan icke vara tvåsidig, så att man
kan hafva en sorts rättvisa för den svarande och en för den klagande
och båda två få rätt. Jag hoppas derför att denna fråga i sinom tid
kommer att lösas på den grundval motionären angifvit, nemligen på
billighetens och rättvisans.

Motionären har i sin motion sagt, att »hvad lika och rätt är» bör
den ene bevisa den andre. Det är denna grundprincip, som, jag är
säker derpå, delas af såväl våra motståndare i statskyrkan som våra
anhängare i det frireligiösa lägret. Yi hafva sålunda mycket gemensamt.
Jag hoppas att, när frågan kommer att lösas, svårigheten icke
kommer att hänga på det af lagutskottet angifna skälet — att hvaije
utredning i frågan saknas. Ty vid sådant förhållande torde nödig utredning^
ernås genom att höra båda parterna, och hade det väl icke
varit så omöjligt att få veta jemväl hvad dissenters önskade i detta
syfte. Om lagutskottet icke sjelft härom kunnat skaffa sig upplysning,
hade det bort tillmötesgå motionären genom att tillstyrka en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, och då hade en komité kunnat tillsättas, der äfven
dissenters blifva hörda.

Jag är en dissenter. Jag har utträdt ur statskyrkan. Jag står
således fri och kan följaktligen här hafva tillfälle framlägga några upplysningar
med afseende å dissenters och deras förhållande till prester -

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. in.

Ang. ny löne- skåpets aflöning. I den form motionen föreligger måste jag tala om
reglering för ,jessa förhållanden, ty det är delvis en penningefråga och måste således

”sterskap6'' uPPtagas fran den sidan (Forts)

Under de sista sex åren har jag till statskyrkan utbetalt 1,440

kronor 30 öre, och allt det arbete, statskyrkan härför gjort åt mig, har
varit att skrifva ut två prestbevis för mina små pojkar, som skulle in
i skolan. Något vidare besvär har statskyrkan icke haft för mig eller
min familj. Det är således ganska dyra aktstycken dessa små lappar,
som äro skrifna på ett par minuter.

Nu har motionären i sin framställning sagt, att då han väger de
olika uppfattningar, som förefinnas inom statskyrkan och hos dissenters,
så kommer han till en balans eller ett deficit, som består deri, att dissenters
fortfarande skulle anse sig lida orätt (det står på sid. 18 i hans
motion), och dock veta vi dissenters väl, hvad vi göra när vi blifva
dissenters. Yi få icke rädas för lidanden, och jag tror att lidande för
dissenters icke är så farligt, då vi hafva det gamla exemplet, att ju
mera Israels folk förtrycktes, dess mer förökade det sig. Den, som
icke vill vara med om lidanden, bör icke blifva dissenter. Alltså från
»lidande till seger!»

Men jag ser en annan lösning af frågan, då lagutskottet framhållit,
att prestens arbete är deladt på dels det kyrkliga, dels det sociala området,
och motionären till och med förklarat, att presternas göromål
äro lika mycket, ja kanske ännu mera, sociala än kyrkliga. Och om
man anser, att prestens syssla icke bör vara någon sinekur, utan att
han bör göra skäl för sitt bröd och sin aflöning, skulle man kunna fördela
den och säga: så mycket betaldt får han för sitt kyrkliga arbete,
och så mycket för sitt sociala.

Tänka vi nu oss, hur det arbete presten har att göra är fördeladt,
så har han först och främst att troget följa från vaggan till grafven
hvar och en individ, som kommer inom statskyrkans sköte. Han börjar
med det lilla barnet vid dopet, sedermera går det och läser för presten
vid hans konfirmationsundervisning, derpå har han att förvalta nattvarden,
han gifter och han begrafver. Yid alla lifvets vigtigare omständigheter
och '' utvecklingsskeden är en presterlig förrättning förknippad.
En del af dessa åligganden kunna anses såsom kyrkliga,
en del såsom rent sociala. Hvad t. ex. konfirmationen vidkommer, så
har den delvis urartat att blifva en social angelägenhet. För den unga
flickan är den första nattvardsgången icke en introduktion till kyrkan
i detta uttrycks fulla bemärkelse, utan en introduktion till balsalen;
det kan åtminstone vara så, ehuru det icke alltid är så.

Hvad giftermålet vidkommer, kan det också anses såsom en social
inrättning, ty om man är gift inför prest eller rådstufvurätt, så lär det
dock vara eu sak, som blott kommer att räcka för tiden och icke blir
ett evighetsförhållande.

Hvad sedan angår sakramenten, så har åtminstone jag icke funnit
i bibeln något stöd, hvarför prester skulle begjuta barn, eller prester
skulle begrafva döda; i bibeln finnes icke något stöd derför.

Lördagen den 2 April, f. m. 21

Det återstår sålunda blott en sak, som vi dissenters gerna medgifva,
att presterna må göra, och det är just det rent sociala arbetet.
Det lär ju vara svårigheten att på ett tillfredsställande sätt få detta uträttadt
på landet, som gör, att man anser förevarande fråga »besvärande».
Yi hafva många gånger klappat på än hos den ena än hos den andra
myndigheten, men man vill icke röra vid den, och den är ju ock mycket
vidtomfattande och besvärlig.

Jag har nu tänkt mig, att den der registrationen, der man antecknar
födda, gifta och döda, d. v. s. mantalsskrifningen, mycket väl tills
vidare kan utföras äfven af presterskapet, och att detta så väl af statskyrkans
medlemmar som af dissenters skulle erhålla aflöning derför,
en aflöning som dissenters skulle inbetala till staten. Jag tror icke
någon dissenter skulle vilja sätta sig det ringaste mot detta. Men
då jag hoppas och tror, att det andra arbetet för andans män är öfvervägande,
så borde väl en dissenter vara fritagen att betala för det.
d. v. s. både från att betala till sådana lokalers uppförande, i hvilka han
aldrig sätter sin fot, och från att betala lön för deras arbete, som förrätta tjenstgöringen
inom statskyrkans helgedomar, när han icke alls begagnar sig af
deras fenster i något afseende, vare sig i fråga om uppbyggelse eller lärdom.
I detta hänseende ställer sig frågan så: Gifver kejsaren det kejsaren
tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Det är dissenternas program.

Herr Btilow: Icke heller jag kan underlåta att gifva mitt erkän nande

åt herr Eedelii motion. Herr Redelius torde vara den förste
statskyrkoprest i Sverige, som inom Riksdagen förordar aflöning åt frikyrkornas
presterskap. Men han har icke begränsat denna aflöning

eller det antal prester, som vi skulle kunna få. Jag tänker mig, att

hvar och en, som komme litet af sig bär i landet och som icke kunde
skaffa sig en ordnad existens, skulle lockas af dessa 2,000, genast tänka:
»der är ett fält», och så skulle han blifva frikyrkoprest; och antalet
prester skulle blifva så oerhördt till slut, att svenska staten kanske icke
stode ut med att aflöna alla dessa med 2,000 kronor hvar och en.
Man skulle till och med kunna få rigtiga äfventyrare in på det området,
så att man kanske finge anledning att tänka på direktör Sjövalls

ord, då han hade ondt om aktörer: »De som spela röfvare i första

akten, spela prester i den andra».

Herr Redelius är så försigtig i sin motion, att han icke vill att
församlingarna skola aflöna alla dessa prester, såsom t. ex. då en frikyrkoförsamling
förskaffar sig flere sådane, utan staten skulle aflöna
dem. Han har nog tänkt sig, att om församlingarna .skulle komma att
aflöna presterna, skulle desse nog få sötebrödsdagar i Småland och
Östergötland, men i Skåne skulle de svälta i hjel.

Herr Redelius säger, att han undrar, huru den grundsats, som
han i sin motion accepterat, skulle taga sig ut i verkligheten, men han
angifver icke något sätt, hvarpå frågan skulle lösas. Nej, don kan icke
lösas på mer än ett enda sätt, och det är statskyrkans afskaffande och
aflönande endast af sådana prester, som kunna fä åhörare.

N:o 24.

Ang. ny lönereglering
för
rikets presterskap.

(Forts.)

\:o 24. 22 Lördagen dan 2 April, f. m.

Ang. ny löne- Det är temligen tydligt, att Andra Kammaren i det skick, i hvilreglering
för j-et m0ti0nen kommit fram, icke kan bifalla den. Men det hindrar dock
sierska® icke, att man här kan välvilligt uttala sig om en så fördomsfri prest,
(Forts) sora har vågat komma med ett sådant förslag. Skulle jag här våga
uttala min enskilda önskan, så vore det den, att motionären, som antagligen
blir medlem af nästkommande kyrkomöte, der ville väcka
samma motion. Det kan val hända, att han der blefve betraktad såsom
en Saul, men är förslaget nu framkommet i svenska Riksdagen, så
bör det också vara värdt att framkomma på kyrkomötet.

Jag har intet yrkande i frågan.

Herr Månsson: Då motionären yttrade sig, uttalade han

den förhoppningen, att denna fråga, om den, såsom han befarade, folie,
skulle komma att falla framåt. Det var detta uttalande från hans sida,
som föranledde mig att nu begära ordet. Jag tror nemligen icke, att
det går att på det sätt, motionären föreslagit, föra denna fråga framåt,
och jag kan icke anse, att vi äro mogna ännu att gifva ett sådant omdöme
om densamma, att vi vilja föra den framåt.

Att för det första ställa hela vårt presterskap och dess aflöning på
stat, det tror jag icke att vi äro beredda att göra. Ty vi böra komma
i håg, hvilka ofantliga utgifter det skulle medföra icke allenast i afseende
å löneförhållandena utan äfven i afseende å pensionsförhållanden och
dylikt. Derför kan jag icke, såsom sagdt, i närvarande stund vara med
om att föra denna fråga framåt, liksom jag för öfrigt är öfvertygad
om _ och detta har jag äfven tyckt mig finna af yttrandena af de
båda föregående talarne, den ene på stockholmsbänken och den andre
på göteborgsbänken, hvilka icke syntes vara nöjda, åtminstone icke den
ene, med förslaget — att, huru vi än vilja ordna denna sak, kommer
det, så snart det skall vara tjensteman på stat, icke att blifva någon
allmän belåtenhet, utan det kommer alltid att finnas sådana, som blifva
missnöjda, som icke vilja hafva dessa statens tjensteman, utan komma
att använda andra och derför utgå och bilda egna samfund. Det sätt,
hvarpå herr Redelius vill hjelpa, hjelper alldeles icke, ty, som sagdt,
det kommer alltid att finnas missbelåtna, som bilda nya samfund och
skaffa sig egna lärare och predikanter. Det mål, man vill komma till,
vinner man således icke på detta sätt.

Mig synes det vara klart, att antingen skola vi hafva en statskyrka,
ett samfund, som vi vilja omhulda, och låta dem, som icke vilja
det, vara fria som nu att gå sin egen väg, eller också måste vi, såsom
den siste talaren påpekade, hafva det såsom i Amerika, d. v. s. att allt
är fritt, att den som vill får predika och vinna de flesta åhörarne bäst
han kan. Men jag tror icke, att vi äro mogna för sådant ännu, och
icke heller, att det allmänna tänkesättet är sådant, att vi vilja föra
denna fråga framåt.

Alltså, huru jag än ser denna sak, kan den icke nu gå framåt
och allra minst på det sätt, som motionären föreslagit, nemligen att
hvarje samfund skulle få lagstifta och afgöra sina angelägenheter, och

Lördagen den 2 April, f. in. 23 N:o 24.

staten blott aflöna deras prester och predikanter. Är det rimligt att Ang. ny lömsk
styra till? Det kan väl aldrig i lifvet vara meningen, att dessa g

samfund skulle få sjelfva bestämma sina angelägenheter och ordna och r\Iterskap.
reglera som de vilja, och att staten sedan skulle aflöna deras prester- (Forts.)
skap. Nej, som saken nu står, vill jag icke på något vis vara med
om att föra den ur fläcken.

Jag skall derför be, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan, då jag tror att utskottet i sitt utlåtande träffat det
rätta och rigtigt uttalat sig om denna fråga.

Häruti instämde herrar Petersson i Hamra, Rydberg, Peterson i
Boestad och Sjöberg.

Herr Waldenström: Jag har icke mycket att tillägga i diskus sionen

om den nu föreliggande frågan, och det är först efter mycken
tvekan, som jag beslutat mig för att säga något alls.

Statskyrkofrågan rycker med allt större och större magt fram icke
allenast i vårt utan äfven i öfriga europeiska länder. Det blir allt
mer och mer klart, att den sammankoppling af stat och kyrka, som nu
består, hör till de allra svagaste punkterna i den nuvarande europeiska
sociala organisationen. Förr eller senare måste man vara betänkt på
att lossa de band, som nu förena dem med hvarandra och som hindra
såväl den enes som den andres fria verksamhet. Tv det går nog icke
i längden att t. ex. påtvinga personer kyrkliga handlingar, som de icke
vilja hafva och i hvilka de icke se någon betydelse. Herrarne torde
erinra sig, att vi här för icke länge sedan hade en fråga före, der herr
Eedelius kämpade för, att man fortfarande skulle påtvinga menniskor
sådana kyrkliga handlingar.

Det går icke heller i längden att till underhåll af statskyrkans
gudstjenst och presterskap taga bidrag af katoliker, af judar, af dissenters
och af gudsföraktare. Ju längre man håller på dermed, desto svårare
blir den krasch, som kommer att bilda slutet på det hela. Det
går icke i längden att förlägga rätten att lagstifta för den lutherska
kyrkan — lika litet för henne som för något annat kyrkligt samfund
— till Riksdagen, som kan bestå icke blott af lutheraner utan äfven af
katoliker, baptister, metodister och andra dissenters — ja, vi hafva ju
i Riksdagen en jude och kunna få ännu flere.

Det går icke heller i längden att göra borgerliga förmåner i samhället
beroende af den kyrkliga ställning en person intager, när denne
person uppfyller de qvalitikationer för öfrigt, som man kan fordra af
en hederlig och redbar medborgare.

Jag skall icke försöka bevisa dessa saker, ty jag tror att hvar
och en skall inse, att de helt enkelt äro axiom.

Allt det nämnda är okristligt och onaturligt, och måste förr eller
senare bort.

Att den kyrkligt-sociala frågan icke kan lösas på det sätt, motionären
föreslagit, är uppenbart. Jag skall påpeka endast en punkt.

N:o 24. 24 Lördagen den 2 April, f. m.

Ang ny Vane- Motionären säger, att om en statskyrkoförsamling af 2,000 medlemmar
nketTpre™'' far staten 2,000 kronor till underhåll åt sin prest, så borde en dissterskap.
senterförsamling, en metodist- eller baptistförsamling, bestående af 2,000
(Forts.) medlemmar, likaledes af statskassan erhålla 2,000 kronor till aflöning
åt sin predikant. Men hvart skulle detta leda? Jo, till en förtviflad
kapplöpning mellan de särskilda kyrkosamfunden att skaffa sig proselyter.
Ställningen skulle derigenom blifva mycket sämre, än hvad den
för närvarande är. Men icke allenast detta. Hvad motionären föreslagit
skulle äfven blifva begynnelsen till införandet i de frikyrkliga samfunden
af samma andliga förfall, som för närvarande är rådande inom
statskyrkan. Detta äro dock dessa penningar för ingen del- värda. Om
i en friförsamling prestens lönebidrag af staten skulle vara beroende
af, huru många medlemmar han hade i församlingen, så frågas med
skäl, huru det skulle vara möjligt att upprätthålla något slags kyrkotukt.
Nej, i sådant fall skulle alla frikyrkliga samfund snart blifva
samma Babel, som statskyrkan nu är.

Då jag anser, att utgången af denna fråga icke kan blifva mer än
en, så har jag icke något yrkande att göra. Jag har endast velat påpeka
dessa förhållanden för att visa, att frågan är af mycket allvarlig
beskaffenhet, och att den inom kort kräfver någon lösning, om det icke
skall blifva stor bedröfvelse utaf. •

Herr Jakob Erikson instämde häruti.

Herr Redelius: Bara ett ord till svar på hvad herr Ivar Måns son

sade, då han talade om det yttrande jag hade rörande rätten för
de olikä samfunden att sköta hvar och en sina angelägenheter. Jag
trodde, att jag tydligt tillkännagifvit, att meningen icke kunde vara
någon annan än vissa kyrkosamfundens inre angelägenheter, som icke
röra något annat än samfundet sjelft, och att jag således icke menade
någon lagstiftning jemförlig med Riksdagens för hela statssamfundets.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Redelius begärde
likväl votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 29, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Yinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan, bifallit
herr Redelii i ämnet väckta motion.

Lördagen den 2 April, f. m.

N:o 24.

Omröstningen visade 166 ja mot 25 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ io.

Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning
af väckt motion angående förändrad lydelse af § 57 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 11.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial n:o 31,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande rubriken och
ingressen till utskottets i andra punkten af dess utlåtande n:o 20 gjorda
hemställan.

§ 12.

I ordningen förekom nu konstitutionsutskottets memorial n:o 6, Ang. ändrad
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af dels ut- lydelse af §
skottets utlåtande n:o 3 rörande Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med ''
förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen,
dels ock utskottets utlåtande n:o 4 angående väckta motioner
om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen äfvensom väckt motion
om tillägg till Kongl. Maj:ts berörda förslag.

Utskottet hemstälde i detta memorial, att Första Kammaren
måtte, med frånträdande af sina beträffande § 13 riksdagsordningen
samt det utaf utskottet under 3:dje punkten i dess utlåtande n:o 4
vilkorligt föreslagna tillägg till samma § fattade beslut, antaga det af
Andra Kammaren redan godkända förslag till ändrad lydelse af § 13
riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Efter uppläsande häraf hemstälde herr talmannen, att kammaren
måtte besluta lägga memorialet till handlingarna.

Herr Hedin, som inom utskottet varit af skiljaktig mening, begärde
ordet och yttrade: Konstitutionsutskottet har icke användt den

befogenhet, som utskottet eger enligt 63 § riksdagsordningen för att
för kamrarne framlägga ett sammanjemkningsförslag mellan kamrarnes
förut fattade skiljaktiga beslut. Konstitutionsutskottet har i stället, hvartill
det saknar rätt enligt grundlagen, anmodat den ena af kamrarne att upphäfva
ett förut i laga ordning fattadt beslut. Ett sammanjemkningsbeslut
kan icke komma till stånd, med mindre utskottet framlägger ett
förslag till sammanjemkning, som af båda kamrarne godkännes. Med
detta är således i sjelfva verket under en annan form förklaradt, att
någon sammanjemkning icke kan ske, och att följaktligen frågan har
förfallit. Denna fråga föreligger alltså icke till definitivt afgörande vid
1894 års riksdag, utan är härmed förfallen, hvaremot jag för min del icke har
något att invända. Och jag instämmer derför i herr talmannens förslag,
att Andra Kammaren må lägga utskottets memorial till handlingarna.

Jf:o 24.

Lördagen den 2 April, f. in.

Ang. ändrad
lydelse af §
13 B. 0.

Vidare anförde:

Herr Vahlin: Med anledning af hvad talaren på stockholms bänken

nu yttrat liksom ock med anledning af hvad som tinnes anfördt
i den reservation, han underskrifvit, skall jag tillåta mig anmärka,
att föreskriften i 63 § riksdagsordningen derom, att ett utskott skall med
sammanjemkningsförslag inkomma till begge kamrarne, alldeles icke innebär
eller behöfver innebära, att begge kamrarne också skola i frågan ånyo
fatta beslut. Den kammare, som af utskottets memorial inhemtar, att
utskottet icke ifrågasatt, att kammaren skall frångå något förut fattadt
beslut, har, enligt min uppfattning endast att lägga memorialet till
handlingarna. Reservanterna hafva på ordalydelsen af denna § grundat
eu anklagelse mot konstitutionsutskottet, att det genom framläggande af
det föreliggande sammanjemkningsförslaget gått åtminstone på sidan af
grundlagen. Jag kan icke finna af paragrafens ordalydelse, att reservanterna
haft skäl för denna anklagelse. Bestämmelserna i samma 63
§ om huru förfaras skall, då en fråga behandlats af tillfälligt utskott,
ger en ganska god vägledning för bedömande af betydelsen utaf det
omtvistade ordet »sammanjemka». I sådana frågor kan, då kamrarne
fattat olika beslut, den ena kammaren med frångående af sitt beslut
antaga medkammarens, ock detta blir då Riksdagens beslut, utan att
medkammaren vidare behöfver handlägga frågan. Jag anser att
konstitutionsutskottet haft ett ganska godt stöd för sitt tillvägagående
uti det förfaringssätt, som är föreskrifvet i senare delen
af 63 §. Det torde dock: i denna kammare finnas de, som anse att,
äfven om utskottet icke i sitt sammanjemkningsförslag ifrågasatt, att
kammaren skulle frångå sitt förut fattade beslut, utskottets hemställan
likväl bort vara så formulerad, att den kunnat af denna kammare
afslås. Detta afslag skulle då kunna grundas antingen derpå att
kammaren icke godkände de vilkor, som af utskottet förelagts medkammaren
och af denna blifvit godkända, eller att kammaren funne
skäl att frångå sitt redan i frågan fattade beslut. Hvad det första
alternativet beträffar, vill jag anmärka, att den ena kammaren icke har
att döma öfver de vilkor, som af konstitutionsutskottet förelagts medkammaren,
derom må denna sjelf döma; och hvad det senare alternativet
angår, eller att en kammare borde lemnas tillfälle att frångå sitt
förut fattade beslut, så anser jag, att den icke kan frångå ett
beslut, såvida icke en bestämd hemställan derom inkommit från
konstitutionsutskottet. Med den uppfattning i frågan, som jag hyser,
anser jag, att konstitutionsutskottet fullt riktigt förfarit, då det så
formulerat sin hemställan, att icke ens möjlighet lemnas till framställande
af yrkanden, hvilka, såsom grundlagsstridiga, icke kunna
upptagas.

Herr talman! Jag skall i likhet med den föregående talaren yrka,
att kammaren måtte lägga utskottets memorial till handlingarna.

Herr vice talmannen Danielson: Jag är väsentligen förekommen
af den siste ärade talaren och vill således helt och hållet instämma

Lördagen den 2 April, f. m. 27 If:o 24,

med honom. Jag tror också, att Andra Kammaren icke kan göra annat ändrad
än lägga memorialet till handlingarna. Jag skulle visserligen för min ^3 “bo"
del hafva önskat, att beslutet i sjelfva hufvudfrågan utfallit annorlunda,
men som saken nu föreligger, anser jag, att kammaren icke kan besluta
annorlunda än att vidblifva sitt beslut och lägga memorialet till handlingarna,
och yrkar jag dertill bifall.

Herr Gustafsson: Här är ju icke annat yrkande gjordt, än att
memorialet må läggas till handlingarna; men för detta yrkande äro
olika motiv anförda, och för min del måste jag ansluta mig till den
förste talarens uppfattning i frågan. Min åsigt är, att konstitutionsutskottet
i detta fall icke stödt sig på grundlagen, utan gått på sidan
om densamma.

Hvad afsåg egentligen det beslut, som Andra Kammaren fattade
i denna fråga? Vi visste, herr talman, alla, till hvilket beslut Första
Kammaren kommit, vi visste att den antagit utskottets förslag, och
derför röstade vi för reservationen, hvilket ju i realiteten var eu
mildare form för afslag. Det är ju så, att man aldrig tycker om de
starka formerna. Men jag och, som jag tror, majoriteten af dem, som
röstade för reservationen, skulle nog hafva aktat oss att rösta derför,
om vi icke trott, att frågan derigenom förfallit. Det var vår öfvertygelse,
att frågan aldrig grundlagsenlig! skulle kunna afgöras annat än
möjligen genom en sammanjemkning, som måste framläggas till pröfning
i båda Jcamrarne. Men så tänkte icke konstitutionsutskottets
ledamöter från Första Kammaren och några ur den Andra, utan de
tyckte, att här är bäst att taga i tid, medan man kan få något, och
derför tror jag det är som konstitutionsutskottets medlemmar kommit
till det resultat, som här föreligger. Jag skall dock icke beklaga, om
Första kammaren antager detta memorial, ty ett sådant beslut borde
kunna väcka äfven den värste politiska sjusofvare i verlden till insigt
i fråga om sakens verkliga innebörd.

Jag skall icke göra något annat yrkande, än att memorialet må
läggas till handlingarna.

Herr Bengtsson: Att det sammanjemkningsförslag, som af utskottet
blifvit framstäldt, går på sidan af grundlagen kan jag icke förstå. I andra
stycket af 63 § riksdagsordningen heter det: »Stanna kamrarne öfver
någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt utskott sig
yttrat, uti hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, då skall
utskottet söka att de olika meningarna, såvida möjligt är, sammanjemka
och med förslag derom till kamrarne inkomma». Då frågas: har icke
konstitutionsutskottet sammanjemka! meningarna, om man kan förmå
Första Kammaren att biträda Andra Kammarens beslut. Att tolka
ordet sammanjemkning på det sätt, att deraf nödvändigtvis skulle följa
att båda kamrarne måste frångå sina förut fattade beslut och välja en
medelväg, anser jag icke vara rätt. Det skulle nemligen kunna inträffa,

N:0 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. ändrad att skilnaden mellan kamrarnes beslut vore så liten, att någon samman*73*7?
0 ^ jemning i ^cn bemärkelsen, att man ginge en medelväg, vore komplett
omöjlig. Jag skall be att få anföra ett exempel. Då den kongl.
propositionen i detta ämne i konstitutionsutskottet behandlades, framstäldes
af en ledamot det yrkande, att man skulle antaga den kongl.
propositionen med den ändring, att antalet ledamöter af Ändra Kammaren
sattes till 230 i stället för 225, och att städerna tillförsäkrades
80 representanter i stället för 75, såsom Kongl. Maj:t föreslagit. Om
nu detta förslag blifvit af utskottet antaget och sedermera af Första
Kammaren godkändt, skulle man dock hafva kunnat tänka sig, att inom
Andra Kammaren det yrkandet blifvit gjordt, att städerna, som för
närvarande hafva 81 representanter, skulle få behålla detta antal. Om
nu detta yrkande hade vunnit Andra Kammarens bifall, så frågas, huru
skulle det hafva varit möjligt att sammanjemka ett sådant beslut med
medkammarens utan att föreslå endera kammaren att afstå från sitt
förra beslut och biträda medkammarens? Man kunde väl icke gerna
hafva framstält ett sådant sammanjemkningsförslag, att städerna skulle
hafva 801/2 representanter.

Då herr Gustafsson nyss hade ordet, yttrade han, att de, som
röstade för det Yahlinska förslaget, icke gjorde det derför, att de
önskade dess antagande, utan emedan de hoppades, att frågan dermed
skulle vara förfallen. Ja, det var en öppen och ärlig bekännelse, och
jag får tacka honom derför. Men jag frågar: hade det då icke varit
ärligare att direkt yrka afslag på Kongl. Maj:ts proposition än att yrka
bifall till en reservation, som man icke ville hafva. Af detta uttalande
kan jag icke finna annat, än att en del af de personer, som yrkat
bifall till reservationen, endast gjort detta för att lägga ut en snara
för andra. Att de sjelfve fastnat i den snara de utlagt kan ju vara
förargligt nog. Men då det nu skett, få de väl finna sig deri och
söka taga sig bättre i akt en annan gång.

Jag har ingenting vidare att tillägga, utan skall endast*anhålla,,
att kammaren måtte lägga memorialet till handlingarna.

Herr Elorvson: Jag har inom konstitutionsutskottet biträdt det

sammanjemkningsförslag, som af utskottet framlagts, och jag har gjort
det i den öfvertygelsen, att jag dermed följde grundlagens föreskrift.
Det är, som berrarne väl veta, så, att en sammanjemkning af skilda
meningar kan åstadkommas på åtminstone tvenne olika sätt. Det kan
gå så till, att hvardera kammaren afstår något af sin mening, men det
kan också gå till på det sättet, att den ena kammaren frånträder sin
mening helt och hållet och biträder den Andra Kammarens mening.
Jag kan exemplifiera detta genom någonting, som är mycket vanligt i
matematiken. Det kan inträffa der, att det blir fråga om att tvenne
punkter skola sammanföras i ett läge. Detta kan gå till på det sättet,
att båda punkterna röra sig mot hvarandra, tills de sammanfalla.
Men det kan äfven gå till så, att den ena punkten är fix och den
andra rör sig mot den förra tills den med honom sammanfaller. Äfven

Lördagen den 2 April, f. m.

>:o 24.

■detta är ju ett sammanförande, och jag tror, att den bilden är fullt Ang. ändrad
tillämplig på ifrågavarande fall. Man bär bär sammanfört två skilda lV(ielse af §
meningar till en. 13 R''

Nu hafva några stött sig på den pluralisform, som finnes i 63 §
riksdagsordningen, att det skall framställas förslag till båda kamrame.

Ja, utan tvifvel bar utskottet kunnat, om det så velat, intaga en hemställan
till Andra Kammaren, men denna hemställan både icke kunnat
innehålla någonting annat, än att kammaren skulle vidhålla sitt eu
gång fattade beslut eller något dylikt.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på, att 63 § riksdagsordningen
handlar icke endast om konstitutionsutskottet, utan om alla utskott.

Och kamrarne hafva redan vid flera tillfällen godkänt sådant förfaringssätt
som detta beträffande lagutskottet. År 1868 inkom lagutskottet med
ett memorial n:o 43. Kamrarne hade fattat olika beslut angående en
viss föreslagen ändring i gällande kommunalförfattningar. Utskottet
faemstälde i nämnda memorial, »att Andra Kammaren ville förena sig i
Första Kammarens i denna del fattade beslut». Denna hemställan blef
af Andra Kammaren bifallen den 11 maj. Detta är fullkomligt analogt
med hvad som här skett. Samma dag hade lagutskottet inkommit med
ett memorial n:o 44. Det handlade om kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande lagstiftningen om ränta på ränta. Der hemstälde utskottet, »att
Andra Kammaren ville med frångående af sitt ifrågavarande beslut
antaga utskottets i förenämnda utlåtande afgifna och af Första Kammaren
bifallna förslag till författning». Denna hemställan blef af Andra
Kammaren afslagen, men icke af formella utan af fullt sakliga skäl.

Om herrarne taga kännedom om debatten i kammaren den 11 maj
nyssnämnda år, så kunna herrarne finna, att alla talare, som yrkade
afslag, gjorde det af sakliga skäl, men icke på grund af någon formel
oegentlighet. Denna sistnämnda fråga bragtes till votering i Andra
Kammaren, som beslöt med 103 röster mot 24 att afslå utskottets
förslag.

Dessutom ber jag få erinra derom, att kammaren för några
minuter sedan behandlade ett ärende af liknande art. Lagutskottet
hade i sitt memorial n:o 31, med anledning deraf att kamrarne i eu
lagfråga fattat olika beslut, hemstält, »att Första Kammaren ville godkänna
förslagets rubrik och ingress med de af Andra Kammaren
beslutade ändringar och sålunda jemväl för sin del i likhet med Andra
Kammaren antaga följande lag» o. s. v. Första Kammaren skulle
således der antaga hvad Andra Kammaren förut antagit. Jag finner
dessa precedensfall alldeles analoga med det nu förevarande. För min
del kan jag derför icke finna, att konstitutionsutskottet gått på sidan
om grundlagen, och får för den skull hemställa, herr talman, att memorialet
må läggas till handlingarna.

Herr Hedin: Nej, den siste talaren har uppenbarligen ej läst
lagutskottets memorial n:o 31. Lagutskottet har icke uti detta memorial
gjort hemställan till Första Kammaren om att upphäfva ett redan

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. ändrad fattadt beslut, utan lagutskottet har hemstält, att Första Kammaren
lydelse af § måtte fatta beslut i saken, hvilken den förr icke gjort. Lagutskottet
18 Ii. O. j)ar ^aft att yttra sig angående en af Första Kammaren

beslutad återremiss. Dermed har lagutskottet enligt min tanke gått
litet längre än det bort, då det tillika med sin uppmaning till
kammaren att i frågan fatta beslut gör en hemställan, huru detta
beslut bör utfalla. Men detta är en fråga, som helt och hållet är
skild från den, som nu är före, då konstitutionsutskottet föreslagit
Första Kammaren att uti en sak, der kammaren förut fattat beslut,
upphäfva detta och biträda Andra Kammarens beslut.

Till den siste talaren vill jag för öfrigt säga, att hvarken liknelser,
hemtade från matematiken, eller någon lagutskottets praxis, äfven om
han för den kunde upprepa flera fall än han gjort, kunna gent emot
grundlagens tydliga bud öfvertyga mig om, att icke konstitutionsutskottet
i detta fall gått på sidan om grundlagen.

Representanten för Falun och efter honom talaren på skånebänken
hafva haft till sitt enda argument, att detta är ett sammanjemkningsförslag.
De hafva icke visat, att det är så, men de hafva ersatt denna
brist genom att oupphörligt upprepa ordet »sammaDjemkningsförslag».
Nu veta de emellertid, att här icke föreligger ett sammanjemkningsförslag,
utan en hemställan från konstitutionsutskottet till Första
Kammaren att frångå sitt beslut, och här föreligger alltså icke hvad
grundlagen föreskrifver, nemligen ett förslag till kamrarne, hvaröfver
båda kamrarne skola besluta. Vidare hafva de begge talarne oupphörligen
sagt, att de anse, att det är så eller så, men hvad grundlagen
säger om den saken, det hafva de icke brytt sig om. Representanten
på skånebänken yttrade, att det icke vore klokt att på grund af en
ringa skiljaktighet låta förslaget falla, men det är här icke fråga om,
huruvida det är klokt eller icke att få förslaget hyllande, utan det är
fråga om grundlagsenligheten af konstitutionsutskottets förfarande och
huruvida det är möjligt att på detta sätt få förslaget hvilande till slutlig
behandling vid 1894 års riksdag.

Talaren på skånebänken motsade sig för öfrigt sjelf på ett märkligt
sätt. Han böljade med att kalla detta förslag ett sammanjemkningsförslag,
men mot slutet af sitt yttrande frågade han, huru det skulle
hafva varit möjligt för konstitutionsutskottet — att här göra en sammanjemkning!
Jag har icke annat yrkande att göra, än att kammaren
måtte lägga memorialet till handlingarna, hvarmed jag är ganska belåten,
då härmed icke detta förslag i ämnet blir hvilande till 1894
års riksdag.

Herr Lilienberg: Den siste talaren har utan tvifvel rätt i sin
uppfattning i fråga om det betänkande af lagutskottet från i år, som nyss
blifvit citeradt af herr Elowson. Det är, som han sade, en helt annan
sak, som afhandlas i det nyssnämnda betänkandet. Men i sjelfva saken
— om jag så får kalla den, fastän den rör en formel fråga - - får
jag säga, att jag i allt väsentligt instämmer i hvad herr Elowson yttrat.

Lördagen den 2 April, f. m.

>T:o 24.

Jag medgifver, att det varit mera egentligt, om konstitutionsutskottet Ang. ändrad,
formulerat sitt förslag på annat sätt och ingått med framställning till af §

begge kamrarne. Utskottet säger dock uttryckligen, att här är menin- 13 R
gen att göra ett sammanjemkningsförslag. Jag hemställer nu. att kammaren
måtte betrakta det som ett sådant och lägga det till handlingarna.
Jag vet icke, om det är nödigt att yttra något i anledning af
herr Gustafssons anförande. Han menade, att de, som röstade för herr
Vahlins reservation, i sjelfva verket menat ett afslag på hela frågan;
men så mycket får jag säga, att det åtminstone icke var min mening,
utan när jag röstade för reservationen, önskade jag lifligt, att den måtte
få framgång.

Häruti instämde herrar Andersson från Malmö och Zotterman.

Herr Romberg: Jag ber endast få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå att, i fall man fasthåller så strängt vid att den sammanjemkning,
som omtalas i 63 §, har den betydelse, att hvardera kammaren
skall frånträda något af hvad den beslutat och på detta sätt
närma sig den andra kammarens mening, på det att dessa begge meningar
måtte sammanfalla, så kommer man ovilkorligen ibland till rena
orimligheter. Ponera att här är fråga om tvenne olika beslut af kamrarne
i så måtto, att t. ex. denna kammare hade beslutat, att stadsrepresentanterna
i Andra Kammaren skulle utgöra 81, som det för
närvarande är — och det finnes ju faktiskt många här i kammaren,
som uttalat en sådan mening, att det vore lämpligt att i detta hänseende
stanna vid status quo — och Första Kammaren beslutat fastställa
antalet till 80; jag vill då fråga de herrar, som ovilkorligen hålla
fast vid den mening, att en sammanjemkning endast får komma i fråga,
der begge de olika åsigterna mötas på en mellan dem liggande punkt,
huru en sammanjemkning då skulle vara möjlig? Det är ju orimligt
att i detta fall icke någon sammanjemkning skulle kunna ega rum,
men att deremot en sådan väl skulle vara möjlig, i fall den ena kammaren
beslutat att sätta antalet till 81 och den andra till 79.

För öfrigt ber jag få instämma med den siste ärade talaren i det
afseendet, att äfven jag, då jag röstade för det Yahlinska förslaget, verkligen
önskade, att det under närvarande förhållanden skulle blifva Riksdagens
beslut.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition lades memorialet till
handlingarna.

§ 13.

Skedde föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16 regeringsformen
äfvensom motion om tillägg till samma § och § 86 regeringsformen.

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. lagstift- Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
^^öfveriemnad motion, n:o 158, hade herr Y. Yahlin och herr P. Andersson
Ungsfrihetens 1 Högkil återupptagit sitt vid 1890 års riksdag väckta förslag om inbetryggande.
förande i grundlagen af bestämmelse till församlingsfrihetens betryggande.

Motionärerna hade föreslagit, att Riksdagen måtte besluta följande
förändrade lydelse af 16 § regeringsformen:

»Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa
och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till
lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och
dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller
fast, utan ransakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga
stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta, ingen
från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han icke
derigenom störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.
Konungen läte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han
rätteligen hörer och lyder.

Ej må det förmenas svenske medborgare att sammankomma för
öfverläggning i allmänt eller enskildt ärende. De föreskrifter, som erfordras
till förekommande af missbruk af denna församlingsrätt, meddelas
i lag, som stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt.»

I enahanda syfte har herr J. Mankell i en likaledes inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 173, föreslagit, att Riksdagen ville för sin
del till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling besluta:

dels att mellan de i § 16 regeringsformen förekommande orden
»ingen från ort till annan förvisa» och »ingens samvete tvinga» måtte
införas följande tillägg: ingen hindra i församlingsfrihetens utöfvande,

dels ock att till församlingsfrihetens ytterligare betryggande måtte
i § 86 regeringsformen införas detta tillägg:

Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan föregående
anmälan eller tillstånd sammankomma för öfverläggning om
allmänt eller enskildt ärende samt att med öfverläggningen fortfara, så
länge intet mot lag stridande förekommer. Närmare bestämmelser i
afseende på denna rätts utöfvande meddelas genom lag, som stiftas i
den ordning §87 mom. 1 regeringsformen föreskrifter.

Utskottet hemstälde emellertid:

l:o) att herrar Yahlins och Anderssons motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att icke heller herr Mankells motion måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Häremot både reservationer anmälts:

af herrar Ljungman, Bengtsson, Björkman, Boström i Bodbyn,
Dalin, Johnsson i Bollnäs, Wikstén och Väldin, som ansett att utskottet
bort med anledning af motionerna hemställa,

Lördagen den 2 April, f. m.

33 X:e 24.

»det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad ly.Ang. lagstiftdelse
af § 86 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig be.npjjs"t9ärdcr

1. Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga magten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,
och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll
strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att
återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad mål
som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen
i ministeriella ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen
genom crycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens
protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga
hållas.

2. Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att sammankomma
för öfverläggning om allmänt eller enskildt ärende samt att
med öfverläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i afseende på denna rätts utöfvande meddelas
genom lag, som stiftas i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar;

af herr Elowson;

samt af herr Hedin, som ansett, att utskottet med anledning af
herr Mankells motion bort tillstyrka ett tillägg till § 86 regeringsformen,
dock med den skiljaktighet från motionärens förslag, att i grundlagen
ej komme att införas något ovilkorligt förbud mot bestämmande
i eventuel lag om församlingsrätten af anmälnings - skyldighet i vissa
fall, hvadan tillägget borde erhålla följande lydelse:

»Med församlingsfrihet förstås svenske mäns rättighet att utan föregående
tillstånd sammankomma» (o. s. v. lika med motionärens förslag).

Efter det till en början utskottets under punkten l:o gjorda hemställan
blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Ljungman, som yttrade: Jag skall anhålla, att båda punkterna
måtte föredragas på en gång.

Med anledning häraf lät herr talmannen nu uppläsa jemväl punkten
2, hvarefter ordet ånyo lemnades till

Herr Ljungman, som nu anförde: Jag skall be att få hemställa
om bifall till den reservation, som afgifvits af flertalet af denna kammares
ledamöter i konstitutionsutskottet. Det sätt, hvarpå reservanterna
formulerat sitt tillägg till 86 § regeringsformen, öfverensstämmer fullständigt
med syftet af herrar Yahlins och P. Anderssons motion och i
Andra Kammarens Prof. 1892. N:u 24.

handling:

§ 86.

till församlingsfrihetens

betryggande.

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Ang. lagstift- hufvudsak äfven med syftet af herr Mankells motion. Jag tror, alt
nmiisåtgäi-dcr kammaren kan bifalla detta förslag i förhoppning, att det i en framtid
lingsfrihctms också skall blifva lag. Helt visst är det icke lämpligt, att, såsom nu
betryggande, är förhållandet, en så vigtig del af lagstiftningen, som den ifrågavarande,
är beroende af Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt i stället för att
hemfalla under 87 § 1 mom. regeringsformen, hvilket senare skulle erbjuda
väsentliga fördelar. En förändring i det syfte, reservanterna föreslagit,
skulle utan tvifvel blifva till nytta, icke minst för regeringen.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Mankell yttrade: Då flertalet af denna kammares ledamöter
i konstitutionsutskottet i viss män reserverat sig till förmån för
min motion, i hvad densamma afser en förändrad lydelse af 86 § regeringsformen,
så torde det vara öfverflödigt att ingå i någon vederläggning
af de skäl, på bvilka konstitutionsutskottet stödt sitt afstyrkande.
Dessa skäl äro dessutom af den beskaffenhet, att jag trotsar
äfven ett ganska skarpt hufvud att i dem kunna tillrättafinna den logiska
tråden och deraf draga en slutsats. Jag vill derför icke upptaga kammarens
tid med ett försök i det hänseendet — ett försök som i allt
fall skulle blifva fruktlöst.

Hvad reservationen beträffar, så hafva genom densamma tre punkter
blifvit fastslagna, nemligen för det första, att församlingsfriheten bör
betryggas genom ett stadgande i grundlagen, för det andra, att i detta
stadgande böra intagas föreskrifter om det sätt, på hvilket lagstiftningen
rörande församlingsrättens utöfvande bör ske, och för det tredje, att den
lämpligaste platsen för ett sådant stadgande är i regeringsformens 86 §,
näst efter stadgandet om tryckfrihetens betryggande.

Enligt min åsigt innebära dessa tre punkter en god utveckling af
denna fråga och förbereda för framtiden en lycklig lösning af densamma.
Jag har derför allt skäl att vara belåten med denna del af
reservationen. Detta är deremot icke alldeles förhållandet med afseende
å dess innebörd i öfrigt. Ty de ärade reservanterna hafva ur mitt förslag
till ordalydelse uteslutit just de uttryck, som skulle innebära det
betryggande för församlingsfriheten, nemligen bestämmelsen att för sammanträden
ej skulle erfordras föregående tillstånd eller anmälan, hvarigenom
enligt min åsigt stadgandet först skulle erhålla sin egentliga
betydelse.

I afseende på dessa uttryck gör jag icke anspråk på någon slags
uppfinnareära och behöfver således i afseende på dem icke hysa någon
berättigad eller oberättigad faderskärlek. Jag har genom dem helt
enkelt velat häfda det beslut, som fattades af 1862—1863 års Riksdag
beträffande anmälningsskyldighetens upphäfvande — ett beslut som sedermera
i vederbörlig ordning stadfästes af regeringen, ehuru derefter
samma regering kränkte detsamma genom den bekanta ordningsstadgan
för rikets städer och den tillämpning af densamma, som sedermera egt
rum. Emellertid vill det synas, som nuvarande regering och Riksdag
samt måhända äfven denna kammare vuxit ifrån den frisinnade upp -

Lördagen den 2 April, f. m.

35 N:o 24.

fattning och det förtroende till svenska folkets laglydighet, som genom
upphäfvande af anmälningsskyldigheten vid 1862—1863 års riksdag ådagalades.

Yid sådant förhållande skulle det för mig ligga närmast till hands
att helt enkelt yrka bifall till min motion. Men då jag icke vill för
mycket splittra meningarne och då det i allt fall här endast kan bli
fråga om en opinionsyttring — med hvilken Andra Kammaren nu,
liksom blott allt för ofta, får låta sig nöja, enär Första Kammaren nog
lärer komma att afslå reservationen — vill jag inskränka mig till anslutning
till herr Hedins reservation, enligt hvilken åtminstone orden
utan föregående tillstånd skulle införas i momentet, men anmälningsskyldigheten
fortfarande bibehållas. Mer än väl inser jag dock, att äfven
med denna ordalydelse samma trakasserier skulle kunna utöfvas af myndigheterna
som hittills, och då vore i det hela icke mycket vunnet. Jag
vill likväl, som sagdt, genom att sluta mig till herr Hedins reservation
hafva uttalat min mening, men skall, så vida jag icke får understöd
för min åsigt, ej framställa något yrkande.

Herr Elovvson: Det synes mig som om motionärerna, äfven om de
icke nått det åsyftade målet, dock genom sina motioner åstadkommit mycket
godt. Efter den utredning, som frågan om församlingsrätten nu fått,
torde det nemligen icke vidare kunna sättas i fråga, att icke densamma
måste anses såsom någonting alldeles gifvet, hvilket det hädanefter icke
torde falla någon in att bestrida.

Jag begärde emellertid ordet egentligen för att fästa kammarens
uppmärksamhet på något, som förekommer i konstitutionsutskottets motivering,
och mot hvilket jag vill inlägga en gensaga. I nu föreliggande
utlåtande är nemligen intaget hvad 1890 års konstitutionsutskott yttrade
med anledning af herrar Yahlins och P. Anderssons i Högkil då
väckta motion, och deri heter det — å sid. 6 af nu föreliggande utlåtande
-- följande: »Äfven om lagstiftaern emellertid ansett nödigt att
i grundlagen uttryckligen garantera församlingsrätten och för den skull
i § 16 regeringsformen upptagit densamma bland de öfriga derstädes
berörda allmänt medborgerliga rättigheterna, skulle detta i och för sig
ej hafva lagt något hinder i vägen för att församlingsfriheten kunnat
blifva närmare bestämd genom föreskrifter, meddelade af Konungen
på grund af den honom enligt § 89 regeringsformen tillkommande lagstiftningsmagt.
»

Sålunda har 1890 års konstitutionsutskott uttalat och majoriteten
af 1892 års konstitutionsutskott upprepat den mening, att de föreskrifter
om allmänt medborgerliga rättigheter, som omnämnas i § 16 regeringsformen,
skulle kunna blifva närmare bestämda genom Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt. Detta synes mig vara ett mycket betänkligt
uttalande, mot hvilket jag vill inlägga min gensaga. Det heter t. ex. i
16 §: »Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra.» Detta synes
mig vara en förpligtelse, en konungaförsäkran, och jag har svårt att föreställa
mig, det konstitutionsutskottet kan på allvar mena, att Konungen

Ang. lagstiftningsåtgärder

till församlingsfrihetens

betryggande.

(Forts.)

X:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Alu7. lagstift-ge nom en ekonomisk lagstiftning skulle kunna åstadkomma någon när”tilTförsam
maTe bestämmelse derom. Det heter också i 16 §: »ingen afhända låta
Krigsfrihetens något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning
hetryggande. Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva.» Detta är en medborgerlig
(Forts.) rättighet af ganska stor betydelse, och konstitutionsutskottet skulle nu
mena, att denna rättighet skulle kunna närmare bestämmas af Konungen
genom en ekonomisk lagstiftning, som måhända gjorde sjelfva rättigheten
mer eller mindre illusorisk.

Utskottet säger vidare: »Regeringsformens 16 §, som förutsätter

att der omnämnda rättigheter kunna begränsas, meddelar nemligen
ingen bestämmelse om huru sådana begränsningar skola fastställas.
Huruvida dessa kunna bestämmas af Konungen ensam eller äro
underkastade Konungens och Riksdagens gemensamma beslutanderätt,
detta beror på förhållanden, som ej beröras i denna §, hvilken alls
icke afser att uppdraga någon gräns mellan Konungens och Riksdagens
magt. För den skull kan ej heller saknaden i grundlagen af ett allmänt
erkännande af församlingsfriheten i något som helst afseende
betraktas såsom orsak till att, enligt motionärernas förmenande, genom
Konungens lagstiftning vissa inskränkningar i densammas utöfning blifvit
gjorda.»

För min del kan jag emellertid icke i § 16 finna en antydan om
några förutsättningar, att der omnämnda medborgerliga rättigheter kunna
begränsas. De kunna visserligen ändras, naturligtvis i den ordning
grundlagen föreskrifver, men att de skulle kunna begränsas genom Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt, det är en lära, som synes mig
oerhörd, och jag vill derför icke låta tillfället gå mig förbi utan att
deremot nedlägga en gensaga.

Beträffande sjelfva saken lärer det väl nu få anses afgjordt, att
församlingsrätten är en af svenska medborgarnes allmänna rättigheter,
och för att lagstifta derom skulle enligt mitt förmenande fordras samverkan
mellan Konung och Riksdag. Jag anser icke lämpligt, att denna
dyrbara rättighet bestämmes genom en ekonomisk lagstiftning af Konungen,
utan det behöfs vanliga lagstiftningsåtgärder af Konung och
Riksdag för att betrygga den, för att begränsa den.

Missbruk kunna ju ega rum, och bestämmelser deremot böra derför
finnas, men de böra antagas af Konung och Riksdag. Möjligen skulle
det kunna tillgå på det sätt, att inom Riksdagen väcktes förslag om en
lag, som reglerade församlingsrätten, och denna lag kunde sedan af
Kongl. Maj:t godkännas.

Jag har icke biträdt reservationens ordalydelse hufvudsakligen af
det skäl, att inom utskottet voterades icke mellan denna formulering
och rent afsiag, utan om en aunan formulering. Denna är måhända
något bättre än den nu föreliggande, men jag vill icke trötta kammaren
med att här uppläsa densamma, utan jag vill endast gifva till känna,
hvarför jag icke slutit mig till reservationens ordalydelse.

Jag håller sålunda före, att en lagstiftning om församlingsrätten
bör vara gemensam för Konung och Riksdag, och detta ärhufvudsaken,

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

samt att sådant kan vinnas möjligen derigenom att inom Riksdagen
framlägges ett lagförslag, som sedermera godkännes af Kongl. Maj:t.
Sådant har skett förut och kommer utan tvifvel att ske äfven hädanefter.
Jag vill särskild! fästa uppmärksamheten på, att för några år
sedan framlades af Kongl. Maj:t ett förslag till lagstiftning angående
döfstumundervisningen. Deri föreslogs endast att Riksdagen skulle bevilja
de medel, som erfordrades, och ingenting annat. Riksdagen hemstälde
emellertid, att frågan skulle behandlas såsom vanlig lag, och detta
medgafs sedermera af Kongl. Maj:t. Så kan äfven ske i detta fall.

Jag har nu icke något särskildt yrkande att framställa, men jag
kommer att ansluta mig till det, som bidrager till frågans utgång i den
rigtning, att Konung och Riksdag komma att gemensamt lagstifta i afseende
å församlingsrätten.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets hemställanden och derefter på afslag
derå och bifall i stället till herr Ljungmans m. fl. vid utlåtandot fogade
reservation; och fann herr talmannen den senare propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å konstitutionsutskottets hemställanden i utlåtandet
n:o 7, bifaller den af hrr Ljungroan m. fl. vid utlåtandet afgifna
reservation, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit utskottets omförmälda hemställanden.

Omröstningen utföll med 96 ja och 93 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 14.

Slutligen föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om tillägg till gällande bestämmelser i riksdagsordningen
rörande val till Riksdagens Andra Kammare.

I detta utlåtande hemstälde utskottet under punlcten 1:

att ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr P. G. Petersson i
Brystorp afgifna motion, n:o 175, i hvad den afsåge att andra söndagen i
september månad, måtte bestämmas såsom gemensam valdag för val till
riksdagsmän i Andra Kammaren, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Ang. lagstiftningsåtgärder

till församlingsfrihetens

betryggande.
(Forts.)

Om tillägg till
gällande bestämmelser

rör. val till
Andra Kaminaren.

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Om tilläggi till
gällande bestämmelser

rör. val till
Andra Kammaren.

(Forts.)

I fråga härom anförde nu:

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Utskottet har erkänt
lämpligheten af gemensam valdag för hela riket, men har icke kunnat
godkänna mitt förslag, att den skulle bestämmas till den 2:dra söndagen
i september månad. De skäl utskottet anfört för sin mening äro efter
min uppfattning ganska underhaltiga. Utskottet säger: »Hänga skulle
nemligen på grund af sin religiösa öfvertygelse anse sig ej kunna deltaga
i riksdagsmannaval, som anstäldes å söndag, och valförrättare, som
kunde hysa dylika betänkligheter, skulle mot sin öfvertygelse blifva
tvungna att då tjenstgöra». — Jag kan icke förstå, hvad det skulle inverka
på deras religiösa öfvertygelse, om de skulle hafva en valsedel i
fickan och lägga den i valurnan. Då skulle de möjligen kunna hafva
lika stora betänkligheter mot att stoppa en kungörelse i fickan och
lemna den i sakristian för uppläsning. Arbetet är ju i båda fallen enahanda.
— Hvad beträffar den omständigheten, att ordförande i kommunalstämma
skulle kunna hysa betänkligheter att förrätta riksdagsmannaval på
söndag, så kan jag icke fatta en sådan tankegång. Ty skulle han hafva
sådana betänkligheter, kunde han omöjligt låta välja sig till ordförande
i kommunalstämman. Ty det inträffar ju fall, då han är skyldig att
på söndagen hålla kommunalstämma, och den ena stämman är väl icke
mera föraktlig än den andra.

Hufvudskälet, hvarför man icke vill hafva gemensam valdag på
en söndag, synes vara det, att arbetare och mindre jordbrukare — jag
säger med afsigt mindre jordbrukare — skola, så vidt möjligt är, förhindras
från att deltaga i riksdagsmannaval. De kunna nemligen icke
komma till valförrättningen och afgifva sina röster, så framt icke valet
förrättas på en söndag.

Då, såsom utskottet erkänt, redan nu riksdagsmannaval kunna förrättas
på söndag, och sådana val skett och försiggått utan oro och betänkligheter,
så anhåller jag om afslag å utskottets hemställan och bifall till
min motion.

Herr Ljungman: I motsats till den föregående talaren får jag
yrka bifall till utskottets hemställan. Här ha ofta i kammaren varit
förslag före att få en gemensam valdag. Men alla förslagen hafva
strandat på den omständigheten, att man icke kunnat ena sig om hvilken
dag, som härför skulle blifva bestämd. En sådan dag, som tillfredsställer
en ort, tillfredsställer icke en annan, och så är det äfven nu.
Jag tror derför, att herr Petersson i Brystorp får trösta sig öfver att
att hans motion icke kan vinna framgång vid denna riksdag. Jag
anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Under punkten 2 hemstälde utskottet,

att Riksdagen i anledning af herr Peterssons motion i de delar,

Lördagen den 2 April, f. m.

ILO 21.

som icke genom utskottets hemställan under punkten 1 blifvit besva- Om tillagg till
rade, måtte till hyllande för vidare grundlagsenlig behandling antaga ylande betande
förslag till ändrad lydelse af rTvaUM

Andra Kam .

maren.

(Forts.)

Riksdagsordningen.

§ 18.

(Nuvarande lydelse:)

Konungens befallningshafvande
— — — — — — skyndsamt
kringsända.

För kallelse till elektorsval —

— — — — — stadgadt är.

Der elektorsval hållet är —

— — — utdrag af val protokollet.

(Föreslagen lydelse:)

Konungens befallningshafvande
— — — —--skyndsamt

kringsända.

I kungörelse om omedelbara
val i valkrets, som består af flera
kommuner, skall valförrättaren
tillika bestämma viss dag före
valets afslutande, inom hvilken valprotokollen
skola till valförrättaren
insändas. Hafva å sålunda bestämd
dag valprotokollen från hela
I valkretsen icke inkommit, läte valj
förrättaren felande protokoll skynd|
samt infordra.

För kallelse till elektorsval —

— — — — — stadgadt är.

Der elektorsval hållet är--

— — utdrag af valprotokollet.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Wester: Herr talman! Jag instämmer fullkomligt med motionären
och utskottet deruti, att man, så vidt ske kan, bör vidtaga åtgärder
för att förekomma att genom kommunalstämmoordförandes försumlighet
de röstegande beröfvas sin rättighet att deltaga i riksdagsmannaval;
men jag kan derför icke vara med om det förslag, som här
framstälts för att vinna rättelse i nämnda hänseende. Det har framhållits,
att kommunalordförande skulle understundom hafva försummat
att skicka in valprotokoll. Så har verkligen skett, men jag vågar påstå
att det hör till sällsyntheterna. Under de 26 år, som nuvarande
riksdagsordning gält, har jag hållit nästan alla riksdagsmannaval inom
den domsaga, jag har om händer, och jag kan icke påminna mig, att
en kommunalordförande någon gång underlåtit att inskicka valhandlin•gar.
Men deremot har det flera gånger händt, att de trott sig fullgöra
sin skyldighet genom att inskicka de statistiska tabeller, som de fått

N:o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Om tillägg till från vederbörande sig tillsända — och icke valprotokollen. Detta har

gällande bestämmelser

rör. val till
Andra Kammaren.

(Forts.)

rättats på det sättet, att jag enskildt skrifvit och infordrat valprotokollen.

I § 18 riksdagsordningen föreskrifves, att valförrättaren skall kungöra
tid och ort för valet. Der står icke uttryckligen att han, jemte
tiden och orten för valet i kommunerna, också skall kungöra tiden för
valets afslutande. Men jag tror icke, att jag misstager mig om jag säger,
att alla valförrättare uti kungörelsen, på samma gång de kungöra
tiden för valet i kommunerna, äfven sätta ut den tid, då valet skall
afslutas; och detta derför att menigheten skall veta den tid, från hvilken
räknas fatalier i afseende på besvär. Nu har utskottet föreslagit,
att § 18 skulle erhålla ett tillägg af innehåll, att valförrättaren skulle
i den kungörelse, som utfärdas om omedelbart val, utsätta en viss dag
före valets afslutande, inom hvilken kommunalordföranden skulle insända
valprotokollet, och tillika föreslagit att, derest icke valprotokollen inkommit
från alla kommunerna, domaren eller valförrättaren skulle »felande
protokoll skyndsamt infordra». Genom detta tillägg skulle följden
blifva, att man finge utsätta viss tid för protokollens insändande, i regeln
lika lång, som den man nu bestämmer för valets afslutande, och
sedermera tid för valets afslutande, så lång, att domaren skulle kunna
hinna att infordra felande valprotokoll och kommunalordförande skulle
få tid att inskicka det.

Jag tror icke att nu ifrågasatta åtgärd är behöflig, och icke heller
att den skulle gagna så mycket, som den komme att föranleda olägenheter
derigenom, att slutakten för valet komme att i icke oväsentlig
mån fördröjas, i synnerhet uti mellersta och norra delarne af riket.
Ty då valförrättaren skall infordra valprotokoll, måste han försäkra sig
om bevis, att han fullgjort denna skyldighet. Han kan icke ens skrifva
med posten till en kommunalordförande, utan för att få, bevis måste
han använda kronobetjeningen. Då hemställer jag till herrarne sjelf va —
herrarne känna bättre förhållandena i orterna uppe i landet än jag —
hvilken tid det måste åtgå dertill.

Jag tror som sagdt icke, att allt detta är behöfligt. Ty om, såsom
det är sagdt och framhållet, kommunalordförandes försumlighet beror
på okunnighet eller möjligen lojhet, och om, såsom utskottet i anledning
häraf sagt, genom en påminnelses införande uti kungörelsen denna
försumlighet skulle förebyggas, så behöfves ej det grundlagsstadgande,
som utskottet föreslagit, enär underrättelse i saken kaD, efter mitt förmenande,
på ett mycket enkelt sätt tillställas kommunalordförandena.
Det kan ske på det sättet, att jemte de formulär till statistiska uppgifter,
som vederbörande kommunalordförande nu erhålla, tillställas dem
formulär till valprotokoll, och på dessa tryckes underrättelse, att de skulle
inskiclcas till valförrättaren. Härigenom finge kommunalordförandena i
hvarje fall veta, både huru protokollet borde uppsättas och att det
skulle till valförrättaren insändas. Jag är öfvertygad att kommunalordförandena
skulle lika pligttroget skicka in valprotokollen, som do nu
insända do statistiska uppgifterna.

N:o 2*

Lördagen der 2 April, f. m.

Det är icke min mening, att sådana formulär till valprotokoll skulle Om tillägg till
vara förbindande för dem och att de skulle vara skyldiga att begagna gällande hetsig
af desamma. Efter kommunallagarne kan icke något sådant åläg rör^va^till
gas dem. Men om man skickade formulär, skulle detta vara eu till- Andra Kanträcklig
påminnelse för dem att göra sin skyldighet i detta fall. maren.

Om återigen det är meningen med ett sådant stadgande som det (Forts.)
här föreslagna att förebygga, att protokollen icke inskickades af tredska
eller annan anledning, hvad det må vara, vill jag påpeka, att denna försumlighet
— om jag så får benämna det — hos kommunalordförande
icke hjelpes genom detta stadgande. Ty vilja de förekomma, att rösterna
i en kommun skola beräknas vid riksdagsmannaval, stå dem andra utvägar
till buds: de skicka in protokoll, men göra dem till formen sådana,
att de måste kasseras.

Då således motionen egentligen afser att fästa uppmärksamheten på
en försumlighet, som någon gång gör sig gällande hos kommunalordförandena,
och då rättelse kan, såsom jag nyss föreslagit, ske genom en
sådan valprotokollsblankett, hvarom riksdagsordningen icke behöfver
tala, anhåller jag om afslag å utskottets förevarande hemställan.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag är i allt väsentligt ense

med herr ^Vester, men icke hvad beträffar förslaget att sända formulär
till protokoll till kommunalordförandena. Detta anser jag vara ganska
oegentligt, ty man bör väl kunna antaga, att kommunalordförandena
äro personer, som sjelfva kunna affatta sådana protokoll.

Herr Petersson i Brystorp: Af föregående talare har intet annat

skäl för afslag blifvit framstäldt, än att ett bifall till förevarande framställning
skulle medföra ett fördröjande af valets afslutande. Jag tycker
emellertid att, då valen skola ske inom september månads utgång, man.
har ganska god tid på sig till riksdagens början. Jag anser, att det
icke utgör något skäl, att det möjligen skulle dröja 8 eller 14 dagar
längre med rösternas sammanräknande. Herrarne torde väl icke kunna
frångå det orimliga deri, att just i eu enda hand, i en kommunalstämmoordförandes
hand, valets utgång kan ligga. Jag har sett exempel
på, att så har skett, och att det skett hvarken med kommunens i
fråga eller med de öfriga till samma valkrets hörande kommunernas
vilja. Att något måste göras i saken, är min fullkomliga öfvertygelse,
och jag kan icke veta, på hvilket annat sätt någon rättelse skulle kunna
vinnas än derigenom, att kommunalstämmornas ordförande blifva ålagda
att inkomma med valprotokoll. Jag tror, att egennyttan verkligen kan
mången gång göra sig gällande, och jag vill härå framdraga ett exempel.

Just inom mitt valdistrikt vid sista valet var det ordföranden i en kommunalstämma,
som var min motkandidat. I hans egen kommun fick
jag ungefär dubbelt så många röster som han. Men hvad hände? Jo,
han inskickade icke något valprotokoll. Detta är ett bevis på att något
bör göras i saken. Jag har icke något annat yrkande att göra än om
bifall fil! utskottets förslag.

Andra, Kammarens Vrot. 1892. N:o 24.

Nto 24.

Om tillägg till
gällande bestämmelser

rör. val till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 2 April, e. m.

Herr Edelstam: Herr talman, mine herrar! I likhet med herr

Wester har äfven jag haft tillfälle att vid alla de val, som förrättats
efter år 1866, såsom domhafvande handlägga valen inom en domsaga,
och jag har under dessa år icke mer än ett par gånger funnit, att
kommunalordförande underlåtit att inskicka protokoll. Yisserligen har
det någon gång händt, att ordförande i kommunalstämma endast ifvlt
och insändt de blanketter rörande valet, som böra inskickas till statistiska
byrån; men jag har i sådant fall tillskrifvit kommunalordföranden
och anhållit om insändande af protokoll, och detta har också medfört
önskad påföljd. Hvad beträffar det, som herr Petersson nyss nämnde
om att en kommunalordförande afsigtligt underlät att inskicka protokoll
på grund af egennyttiga motiv, ber jag få erinra, att det kan hända,
att äfven om domhafvanden infordrar det rätta protokollet, vare sig
skriftligen eller genom kronofogde eller länsman, kommunalordföranden
ändå underlåter att insända detsamma. Domhafvanden kan ju icke
tvinga honom att skrifva ett protokoll, och icke heller kronofogde eller
länsman. Om kommunalordföranden verkligen vill underlåta att insända
protokoll, så tror jag icke att den åtgärd, som konstitutionsutskottet
här i sitt utlåtande föreslagit, har någon verkan. Icke heller tror
jag att det skulle vara lämpligt att, på sätt herr Wester nyss nämnde,
utsända formulär till protokoll, ty jag tror att hvar och en kommunalstämmoordförande
är så vuxen sin plats, att han kan uppsätta detta icke
synnerligen svåra protokoll. På de skäl, herr Wester anfört, yrkar jag,
herr talman, afslag å såväl utskottets hemställan som å motionen.

Herr Wester: Med anledning af talarens på blekingebänken yttrande,
att han icke fann det lämpligt ap utsända formulär till valprotokoll,
emedan det skulle stöta kommunalordförandena, som nog visste
att fullgöra sina skyldigheter, ber jag få erinra, att jag betonade, att
man icke borde ålägga ordförandena att begagna dessa formulär, utan
att de endast skulle vara en underrättelse för dem, huru de borde uppsätta
protokollet, tillika med anvisning om, att protokollet borde insändas,
och jag kan icke finna, att deruti skulle ligga något orätt eller
något stötande. Den ärade talaren ansåg, att kommunalordförandena
icke behöfva denna anvisning. Ja väl, jag har all möjlig hög tanke om
kommunalordförandena, men ett faktum är dock, att åtskilliga valprotokoll,
som inkommit vid riksdagsmannaval, varit till formen origtiga
och derför måst kasseras. Jag tror och vill icke tro annat, än att detta
har kommit utaf okunnighet om huru protokollen borde uppsättas.
Om sålunda kommunalordförandena få ett formulär sig tillsändt, kan
jag icke finna, att vidtagandet af en sådan anordning skulle innebära
något för dem sårande. Det förhåller sig alldeles på samma sätt med
formulären till de statistiska uppgifter, som de skola lemna. Jag har
aldrig hört, att någon kommunalordförande stött sig på, att vederbörande
tillsändt honom formulär till dessa uppgifter. Man skulle ju icke heller
behöfva utsända sådana formulär, utan i stället utfärda eu författning,
som stadgade, att uppgifterna borde se ut så och så, och sedan låta

Lördagen den 2 April, f. m.

N:o 24.

ordföranden i kommunalstämmorna uppsätta dem sjelfva. Men näppeligen
skulle kommunalordförandena tacka för en sådan anordning och
ej heller de myndigheter, som hafva att bearbeta det statistiska materialet.

Herr Beckman: Herr talman! I likhet med den föregående ta laren

håller jag det för lämpligt, att på det sätt, han föreslagit, formulär
till valprotokoll utsändas. Att det verkligen behöfves, derom kan man
lätt öfvertyga sig. Om man undersöker förhållandena, skall man finna,
att det icke så sällan inträffar, att origtigt valprotokoll inkommer. Jag
tillät mig också vid föregående riksdag väcka förslag i detta syfte.

Deremot hyser jag betänkligheter mot antagandet i den här föreslagna
formen af det förslag, som af konstitutionsutskottet framlagts.
Jag tror nemligen, att ett sådant stadgande skulle vålla betänkligt uppskof
i fråga om valets afslutande.

Man finner måhända detta mitt uttalande egendomligt, om man
erinrar sig, att jag förliden riksdag sjelf väckte ett förslag i liknande
syfte, hvithet endast i afseende på formen var något skiljaktigt; men
detta beror helt enkelt derpå, att det då icke gälde dess införande i
grundlag, utan i en vallag. Det fins nemligen enligt min uppfattning
två olika slags bestämmelser, som röra val, nemligen sådana, som äro
af den vigt, att de böra inflyta i grundlagen, och sådana, som visserligen
kunna vara fördelaktiga att ha i en särskild vallag, men som icke
ega grundlagsbestämmelsers natur. De kunna dock vara synnerligen
nödiga för att klargöra och leda vederbörandes förhållande i afseende
på valet. — Men det finnes icke ännu i vårt land någon sådan lag,
någon sådan konstitutionel stadga, hvari skulle införas dessa nära grundlagen
stående bestämmelser, hvilka dock icke äro af natur att böra inflyta
i grundlagen. Funnes en sådan vallag, så skulle jag naturligtvis
alldeles afgjordt yrka på afslag, för att i stället en sådan punkt som
den nu föreslagna måtte der inflyta. Då sådant för närvarande icke
kan ske, skall jag icke göra något yrkande. Jag har endast velat fritaga
mig från att anses dela den uppfattningen, att man bör belamra
grundlagen med likt och olikt och der införa bestämmelser, som faktiskt
icke äro af någon väsentlig betydelse.

Herr Månsson: Herr talman! Som kammaren nogsamt torde

erinra sig, var det en af de svåraste anmärkningar eller fel eller
hvad man nu vill säga, som förekommo vid de allmänna valen år 1888
och, som jag tror, äfven vid det sista allmänna valet, att nemligen kommunalstämmoordförande
underläto att inskicka valprotokoll till valförrättaren.
Det har visat sig, att detta just hände vid val, der rösterna
voro något så när lika fördelade kandidaterna emellan, då det sålunda
kunde bero på en kommunalstämmoordförande, en valförrättare i en
kommun att på det sättet ingripa i afgörandet af riksdagsmannavalet.
Att detta är en sak, som bör afhjelpas, synes mig vara tydligt, och
under flera föregående riksdagar hafva också sträfvanden visat sig att
åstadkomma en ändring till det bättre i detta hänseende. Andra Kam -

Oro tillägg till
gällande bestämmelser

rör. val till
Andra Kammaren.

(Fortgå

N o 24.

Lördagen den 2 April, f. m.

Om tillägg till maren har också förut åtminstone en gång — möjligen två gånger, jag
gällande be- miEnes icke säkert — bifallit ett förslag, liknande det här föreliggande.
röt™va Intill Jag tillater mig att såsom min mening uttala, att detta förslag är

Aiuir^Kam- både enkelt och praktiskt och bör kunna hafva den verkan med sig,
maren. derest det antages, att vi slippa sådana missgrepp, som förekommo år
{Forts.) 1888. När så är, synes det mig, som om kammaren borde antaga det samma.

Det är nu visserligen sant, att äfven andra fel kunna genom kommunalstämmoordförandenas
förvållande blifva begångna. De kunna
skrifva origtiga protokoll. Men jag ber att få framhålla, att kommunalstämmoordförandena
vid'' sin sida hafva tvenne justeringsmän i och
för protokollets justerande. Att ett uppsåtligt fel härvid skulle blifva
begånget, är sålunda endast möjligt under den förutsättningen, att dessa
tre personer skulle komma öfverens derom. Men detta förefaller dock
bra otänkbart. Deremot är det både tänkbart och genom erfarenheten
bekräftadt, att ordförande i kommunalstämma kan hafva ett rigtigt protokoll,
som han tills vidare låter ligga uti sm byrålåda; finner han så,
att vid valet hans mening icke kommer att blifva gällande, skrinlägger
han det helt enkelt. Något dylikt skulle genom ifrågavarande stadgande
blifva förekommet.

Med anledning af hvad jag sålunda haft äran anföra, anhåller jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets föreliggande förslag.

Herr Sjöberg instämde häruti.

Herr Wester: Konstitutionsutskottet har i sitt här framlagda

förslag framhållit, att det går ut på att förekomma försumlighet hos
kommunalordförande.

Den siste talaren har, såvidt jag förstod, tagit upp en helt annan
del af saken, nemligen tredska hos kommunalordförande. Jag får med
anledning häraf fästa uppmärksamheten derpå, att om det föreliggande
förslaget också antages, kan det icke råda bot för sådan tredska. Förslaget
innehåller nemligen, att i fall valprotokoll icke inkomma, »läte
valförrättaren felande protokoll skyndsamt infordra». Yalförrättarens
åtgärd är efter detta förslag — om det skulle blifva grundlag, som skall
tolkas efter ordalydelsen — blott, att han skall »skyndsamt infordra felande
protokoll.» Men det finnes icke ett ord om, huru han skall få
in dessa protokoll i händelse af tredska hos kommunalordföranden. —
Sålunda kan jag icke finna, att genom detta förslags antagande skulle
afhjelpas det fel, som den föregående talaren påpekat.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kong).
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

Lördagen don 2 April, f. m. 45

angående ändring i tiden för ekonomiska besigtningars hållande; och
med förslag till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i nådiga förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14
september 1883.

Dessa kongl. propositioner begärdes pa bordet och bordlädes.

§ 16-

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 23 riksdagsordningen.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
skildes klockan 2 37 e. m.

In fidem

llj. Nehrman.

åt -

Rättelse:

I Andra Kammarens protokoll n:o 4,
sid. 6, rad 5 nedifrån, står: sådan förfaringssätt omöjligen,
läs: sådant förfaringssätt ju möjligen.

I Andra Kammarens protokoll n:o 7,
sid. 7, rad 10 uppifrån, står: lagutskottet, med
läs: lagutskottet. Med

I Andra Kammarens protokoll n:o 22,
sid. 35, rad. 10 och 9 nedifrån, står: hafva inflytandet, att

läs: hafva annat inflytande, än att

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 24.