1892. Andra Kammaren. N:o 15

ProtokollRiksdagens protokoll 1892:15

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Andra Kammaren. N:o 15.

Fredagen den 4 mars.

Kl. Vs3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 sistlidne februari.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo statsutskottets utlåtanden
n:is 19, 20, 21, 22, 23 och 24.

§ 3.

För motions afgifvande hade sig anmält herr J. Manicell,
hvilken nu aflemnade en af honom jemte 26 andra af kammarens
ledamöter undertecknad motion, om ändring af 14 och 17 §§
riksdagsordningen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummer!! 180, begärdes
på bordet och bordlädes till nästa sammanträde.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr N. A. Molander under 7 dagar fr. o. in. den 5 dennes,
och » S. Arnoldsson » 7 » » » » » 5 »

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag för den 2 dennes; hvarefter
kammarens ledamöter åtskildes kl. 2,42 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:o 15.

1

N:0 15. 2

Lördagen den 5 Mars.

Lördagen den 5 mars.

Kl. 12 middagen.

§ 1-

Justerades protokollet för den 27 nästlidne februari.

§ 2.

Herr statsrådet in. m. frih. Hj. Palmstierna aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående försäljning till Åkers bruksegare af kronolägenheten
Djekneängen i Södermanlands län;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
sjömannen Nikolaus Alfred Österberg;

angående upplåtelse af kronomark till Gellivare kommun i
Norrbottens län; och

angående upplåtelse af vissa kronolägenheter till utvidgning
af Uplands regementes mötesplats.

De kongl. propositionerna begärdes på bordet och bordlädes.

§ 3.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse hemstälde herr talmannen, huruvida
kammaren ville besluta att nästkommande onsdag den 9 innevarande
mars företaga val dels af tjugufyra valmän för utseende
af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter och dels af sex suppleanter för nämnda
valmän.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr J.
Mankélls in. fl. i gårdagens sammanträde bordlagda motion
n:o 180.

Lördagen den 5 Mara.

§ 5.

3 N:o 15.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets
utlåtande, n:o 14, i anledning af väckt framställning angående
formen för vissa vexelmål behandling.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, i anledning
af justitieombudsmannens i ämnet gjorda framställning,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse
derom, att hvad i förordningen om nya vexellagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj
1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej utgör hinder
för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund af vexelfordran
lagsökning anställes mot godkännare af vexel.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Bruzelius: Herr talman! Af handlingarna i ärendet
inhemtas, att olika meningar råda derom, huruvida utsökningslagens
stadganden äro tillämpliga på fordringar, som grunda sig
å vexlar. När så är förhållandet, och när frågan icke kan få sin
lösning genom prejudikat från Högsta domstolen — enär som
bekant, mål, som angå lagsökning för gäld, stanna vid hofrätts
utslag — så synes allt skäl vara för handen att genom uttrycklig
lagbestämmelse få stadga i denna ganska vigtiga fråga. Jag är
således ingalunda emot, att en skrifvelse i ämnet från Riksdagen
aflåtes till Kongl. Maj:t, utan önskar tvärt om en sådan, men i
fråga om, huru långt man i en dylik skrifvelse bör gå, är jag
deremot af annan mening, än den, som det ärade lagutskottets
flertal hyllar. I detta afseende ställer jag mig på den ståndpunkt,
som herr Bergströms med flere vid utlåtandet fogade reservation
utvisar. Det är i utlåtandet framhållet, att vissa afdelningar af
hofrätterna i exekutiv väg behandla lagsökning på grund af vexlar.
Detta eger nog sin vigtighet, men säkert är, att i de fall, som
jag kan erinra mig, då lagsökning på grund af vexel upptagits
i exekutiv väg, har lagsökning grundats å vexel, som bibehållit
sin vexelrätt och ej varit preskriberad, samt rigtats mot godkännaren
af vexeln. Nu har lagutskottet hemstält, att en lagbestämmelse
måtte meddelas, genom hvilken skulle förklaras, att
hinder ej möter för öfverexekutor att upptaga mål, hvari på grund
af vexelfordran lagsökning anställes mot godkännare af vexel
utan undantag och således äfven mot godkännare af sådan vexel,
på grund af hvilken vexelfordringen preskriberats eller vexelrätten
gått förlorad genom försummelse att företaga någon för dess bevarande
föreskrifven handling. Tvist enligt 93 § vexellagen —-en tvist, som är en bland de allra svåraste att bedöma — är
enligt min mening en civil rättegång, som icke kan sägas grunda
sig på ett skriftligt fordringsbevis — något som dock ut söknings -

Ang. formen för
vissa vexelmål
behandling.

N:0 15. 4 Lördagen den 5 Mars.

Ang. formen för lagen uppställer såsom vilkor, för att ansökan om lagsökning
”behandling““ må kunna upptagas — utan på rättsförhållandet i dess helhet
(Forts.) emellan vexel gäldenär erna eller på det s. k. underliggande förhållandet.
Det synes vara oförenligt med vexellagens anda
och oförenligt jemväl med utsökningslagens, att talan, som enligt
93 § föres, skulle kunna anhängiggöras genom lagsökning. Om
den af lagutskottet föreslagna lagbestämmelse kommer till stånd,
skall det enligt min mening i hvarje fall, då den, mot hvilken
lagsökning enligt 93 § anställes, afgifver förklaring, visa sig,
att målet »såsom tvistigt» förvisas till domstol. Och i alla dessa
fall har lagsökningen för sökanden endast medfört kostnad och
olägenhet, men alls ingen fördel.

Af hvad jag nu haft äran anföra torde framgå, att jag för
min del anser, att skrifvelsen bort affattas så, som herr Bergströms
reservation innehåller, till hvilken reservation jag alltså,
herr talman, yrkar bifall och alltså jemväl af slag å lagutskottets
uttalande.

Häruti instämde herrar Lindgren, grefve Tiamilton och
Alexanderson.

Herr Lilienberg yttrade: Den fråga, som här föreligger,
är en rent juridisk fråga. Det är visserligen ledsamt, att juristerna
äro af delade meningar om densamma, men det betyder
mindre här, efter det nu endast är fråga om lämpligheten af ett
ifrågasatt nytt stadgande.

Enligt gällande lag få fordringar, som grundas på vexlar, för
hvilka vexelrätten ännu är bibehållen, icke upptagas till pröfning
af öfverexekutor. I detta afseende föreslår nu utskottet den
ändring, att, då ett sådant kraf anställes mot godkännaren af
vexel, öfverexekutor skulle vara behörig att dermed taga befattning.
Det är af rent praktisk hänsyn, som man velat utsträcka
öfverexekutors befogenhet på detta sätt. När nu vexelrätten
är förlorad derigenom, att en vexel blifvit preskriberad eller prejudicierad,
så har utskottet ansett, att kraf, som på grund af en
sådan vexel anställes, är ett vanligt skuldfordringsmål. Utskottet
har för denna uppfattning åberopat de ordalag, som förekomma
i vexellagen, der det, såsom en föregående talare citerat, heter,
att, om vexel är preskriberad eller prejudicierad, stånde dock
vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt skuldfordringsmål,
hos vexelgäldenär utsöka, hvad denne till fordringsegarens skada
skulle vinna; och utskottet har funnit en ytterligare bekräftelse
på sin uppfattning, att ett skuldfordringsmål i sådant fall är att
betrakta såsom ett vanligt skuldfordringsmål, i något, som förekommer
i lagberedningens förslag till 1851 års vexellag. Det
heter deri, att »vexelrätten förloras såväl genom försummad presentation
och protest för bristande betalning som genom preskription.

Lördagen den 5 Mars.

6 N:0 15.

Likväl följer deraf icke, att en sålunda prejudicierad eller preskriberåd
vexel under alla omständigheter bör anses hafva helt och behandling.
hållet mistat sin betydelse, äfven såsom vanlig skuldförbindelse (Forts.)
betraktad; ty genom att tillägga de formella föreskrifterna eu så
genomgripande verkan kunde ofta en materiel orättvisa befrämjas.»

På grund häraf har utskottet kommit till den uppfattningen, att
redan i denna stund lagstiftningen är sådan, att öfverexekutor
kan upptaga ett fordringsanspråk, som grundar sig på en preskriberad
eller prejudicierad vexel, och att nu inskränka öfverexekutors
befogenhet i detta afseende, dertill ansåg utskottet att tillräckliga
skäl icke vore för handen. Prågan resulterar uti detta, huru
öfverexekutor skall behandla en lagsökning, som anställes i ett
sådant fall. Efter utskottets mening skall öfverexekutor upptaga
ärendet och efter sakens beskaffenhet afgöra, huruvida det skall
som Lustigt hänvisas till domstol eller bifallas. Enligt reservanternas
mening, som nu blifvit understödd af talaren på kristianstadsbänken,
skulle öfverexekutor, så snart ett sådant fordringsanspråk
anhängiggöres, genast säga, att detta icke kan upptagas.

Jag tror mig veta, att reservanterna från Eörsta Kammaren icke
komma att hålla så strängt på sin reservation. Deras mening
är, likasom utskottets, att få frågan under Kongl. Maj:ts bedömande,
så att någon lagstiftningsåtgärd i ärendet måtte vidtagas.
Emellertid, då jag icke kan frångå rigtigheten af de skäl, utskottet
anfört för sitt utlåtande, yrkar jag bifall till detta.

Herr Edeist am: Jag skulle ock helst sett, att den af

herr Bergström med flere afgifna reservationen af kammaren antagits,
men då jag af en af reservanterna inhemtat, att yrkande
om bifall till reservationen icke kommer att framställas i Första
Kammaren, så ber jag att få instämma i det yrkande, som här
framstälts af herr Lilienberg.

Enligt mitt förmenande är en sådan vexelfordran, som antingen
blifvit preskriberad eller prejudicierad, icke sådan, att öfverexekutor
skulle ega befogenhet att upptaga densamma till omedelbar pröfning,
och jag tror att i de flesta fall dessa mål äfven komma att
förklaras tvistiga. Det är icke till fördel för den stora allmänheten.
Då jag emellertid har all anledning att antaga, att Kongl.

Maj:t, äfven om Riksdagen aflåter en skrifvelse af det vidsträcktare
innehåll, utskottet tillstyrkt, kommer att fästa afseende dervid,
och då det är önskligt, att närmare bestämmelser med hänsyn
till de olika förfaringssätt, som förekomma vid de olika hofrätterna,
måtte komma till stånd, så anhåller jag om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bruze 1 ins: Med anledning af den lemnade upplys ningen,

att reservanterna icke yrka bifall till reservationen inom

N:0 15. 6

Lördagen den 5 Mars.

ilssaZSidi% första Kammaren, frånträder jag mitt yrkande om bifall till
behandling, densamma.

(Forts.)

Herr grefve Ha milton: Då Första Kammaren redan antagit
lagutskottets hemställan, ber jag att få frånträda mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr Lundberg: Då enligt förordningen om nya vexel lagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7
maj 1880 stämning i vexelmål kan meddelas till samma dag, som den
begäres, eller någon dag ofördröjligen derefter, och då dom i
vexelmål kan gå i verkställighet genom utmätning och försäljning
utaf det utmätta, fastän i domen sökes ändring, tror jag för min
del, att det icke skulle vara, såsom i lagutskottets betänkande anföres,
väsentligen fördelaktigt för allmänheten, om en sådan bestämmelse
rörande lagsökning på grund af vexel skulle meddelas,
som med lagutskottets förslag åsyftas. Men enär må medgifvas,
att det är ömkligt och behöfligt eller angeläget att genom någon
lagstiftningsåtgärd den ovisshet, som för närvarande eger rum
beträffande ifrågavarande måls behandling, kunde undanrödjas,
anser jag mig icke böra framställa något yrkande emot bifall till
hvad lagutskottet föreslagit.

Herr Shytte instämde med herr Lundberg.

Herr Lindgren: Jag instämde nyss i ett yrkande på bifall

till herr Bergströms reservation, men med anledning af hvad
som sedan yttrats ber jag att få frånträda detta yrkande.

Herr Alexander son: Jag skall också be att få afstå från

mitt yrkande på bifall till herr Bergströms reservation.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Ang. framiäg- I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande, n:o 15,

m>diagS/öratidci anledning af väckt motion angående framläggande af förslag

som‘l<det siMUd- ^ rörande sådana bevis, som det skall åligga presterskapet

ligga presterska- att utfärda.
pet att utfärda.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr 0. W. Redelius väckta motion, n:o 146,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 5 Mars.

7 No 15.

I fråga härom anförde nu: ginde a/förlag

till lag rörande

Herr Bedelius: I det ärende, som nu föreligger, liar som^aa sS''å lagutskottet,

såsom synes på sidan 11 i betänkandet, uttalat, att utfärda.
en lagstiftning i den rigtning, som motionen afser, är af verkligt (Forts.)
behof påkallad. Det oaktadt har utskottet afstyrkt motionen
i fråga af angifna skäl. Då likväl ingen närmare utredning har
företagits af utskottet, som förmodligen ansett sådan öfverflödig,
utan endast den mindre omfattande motivering föreligger, som
motionen innehåller, — och icke ens den fullständigt — ber jag
att få tillägga några ord till närmare belysning af frågans betydelse
i två rigtningar: dels i det mindre, det som rör presterskapet,
och dels.-i det, som mera är, nemligen lagskipning^! inom

landet.

Det mindre stycket ber jag att få börja med. Det afser
hufvudsakligen att freda mina embetsbroder, så vidt jag det kan,
för obefogade anmärkningar. Det kan ju hända, att detta för
in a ngen icke synes vara ett verkligt .skal; men de flesta, tror jag,
skola erkänna det likväl. I det hänseendet har utskottet nederst
på sidan 10 i sitt betänkande yttrat, att jag skulle i motionen
hafva uttalat, att särskilt presterskapet hyst en viss tveksamhet
vid fullgörandet af sin embetspligt i fråga om meddelande af
fräj dbevis efter 1863 års cirkulär eller efter 1865 års förordning.

Innan jag vidare inlåter mig derpå, skall jag be att få förutskicka
ett par erinringar, eftersom de ej förekomma vare sig
i motionen eller i utskottets utredning. Den ena är, att år 1813
den 16 juni utfärdades ett kong! bref af innehåll — anslutande
sig till 8 § i de så kallade presterskapets privilegier af år
1723 — att presterskapet i allmänhet, så vidt görligt vore, skulle
»vara befriadt från all annan befattning med allmänna verldsliga
mål än att deruti meddela de upplysningar och betyg som af
det kunna begäras och på dess embete ankomma». Det var sålunda
en allmän rätt medgifven samtliga tjensteman i riket att
af presterskapet begära upplysningar i förefallande mål äfven
af verldslig beskaffenhet, såsom orden lydde, och likaså tillkom
det presterskapet såsom embetspligt att gå de öfriga embetsmännen
till hända med sådana upplysningar och betyg. Detta öfverensstämmer
också, särskildt i ett af de fall, som motionen afser,
nemligen beträffande häktade personer, med kong], förordningen
af den 11 juli 1753, som också i motionen är åberopad. Dermed
öfverensstämmer jemväl cirkulärbref vet till landshöfdingarne i
riket den 27 april 1833, hvari det ålägges landshöfdingarne att
vaka öfver, att betyget i fråga varder infordradt och aflemnadt
till vederbörande domstol. — Vidare ber jag att få erinra om
kong! instruktionen för fångpredikanterna den 3 juni 1846, der
i § 11 mom. k) föreskrifves, att de skola i sina kyrkoböcker

N:o 15. 8

Lördagen den 5 Mars.

sm*{7Äint^a uppgift, »om, när och af hvad anledning han tillförene
tai lag rörande varit häktad, för brott tilltalad, frikänd, bestraffad eller benådad».
som dit skall''<i- I öfverensstämmelse med dessa kongl. förordningar var det
vet“tVutfärla''ju som fångvårdsstyrelsen utfärdade sitt bekanta cirkulär. Under
(Forts.) sådana förhållanden lär det ej vara så alldeles underligt, om
somliga kunna hysa en viss tveksamhet angående hvad som är
embetspligt i detta fall, allra helst då 18(55 års förordning ej uttryckligen
tipph öfver någon af de förut åberopade förordningarna
eller stadgandena, utan efter sin egen formella lydelse uttalar
endast en förklaring. Skulle man se på det formella allenast, då
skulle, om man får understryka eller pressa på detta ord »förldaradt»
i förordningen af år 18(55, icke någon lagbestämmelse
vara genom samma förordning upphäfd; ty förklaring är ej detsamma.
som att stifta ny lag. Men ser man äfven på innehållet,
är det sådant, att materielt taget bör, så vidt jag kan bedöma,
de föregående författningarna i ämnet vara upphäfda. Emellertid
har det ridt en mycket stor tveksamhet i detta fall,
och det icke ensamt hos presterna. I fall det skulle hafva varit
lagutskottets mening med uttrycket på den sida, jag nämnde, att
det skulle vara endast hos presterna som viss tveksamhet förefinnes,
så vill jag påstå, att det är ett origtigt påstående. För
min del har jag reserverat mig i det hänseendet, men den mellan -meningen har utskottet ej upptagit i sitt betänkande. I min
motion yttrade jag: »Om så skulle vara förhållandet» — »det
jag dock icke tror», tilläde jag i motiveringen. Dessa ord »det
jag dock icke tror» har utskottet uteslutit, så att det af betänkandet
ser ut, som om jag för min del också skulle vara tveksam,
hvithet jag ingalunda är. Jag har alltid afstyrka mina embetsbroder
från att meddela ett så beskaffadt betyg, som omförmäles
i fångvårdsstyrelsens cirkulär af år 1863, och sagt till dem: »för
all del, lat'' bli det!» Vidare ber jag att få framhålla, att, så
vidt jag känner till saken, har det varit i synnerhet domstolarna
och konungens befallningshafvande, som synts vara tveksamma i
detta hänseende. Särskildt tager jag mig dristigheten framhålla,
att lagutskottets ärade ordförande bör kunna vinna kännedom
om, att konungens befallningshafvande i Örebro län är en af
dem, som varit tveksamma här vid lag. Ty när Finspånga läns häradsrätt
ville infordra ett betyg från pastorsembetet i en församling
inom Örebro län och dervid begärde handräckning af konungens
befallningshafvande i Örebro, lemnade konungens befallningshafvande
den handräckningen, något som konungens befallningshafvande
väl ej skulle hafva gjort, derest konungens befallningshafvande
ej varit tveksam om betydelsen af 1865 års förordning,
huruvida fångvårdsstyrelsens cirkulär skulle vara gällande ännu
anno 1891. Att icke heller denne konungens befallningshafvande
är ensam, har jag fått ny påminnelse^ om, då i en
tidning för i förgår afton meddelas ett nytt fall: Åse- och Viste

Lördagen den 5 Mars.

9 N:o 15.

häradsrätt begärde den 9 sistlidne i annan, således i ar, prestbevis Anj- Munlag j

„ , . , ,, ’ r , . gande af förslag

för haktad person, men presten i fråga lemnade ett vanligt sa au tåg rörande
kalladt fräjdbevis; domstolen var ej nöjd dermed, utan härads- Jm^det skalfårätten
förständigade åklagaren att till nästa ransakning med ussa presterskaden
häktade anskaffa och till häradsrätten inlemna fullständigt (Forts)
prestbetyg i enlighet med fångvårdsstyrelsens cirkulär af år 1863.
Länsmannen, som fick detta förständigande, vände sig förgäfves
till presten, men gick sedan till konungnes befallningshafvande;
och konungens befallningshafvande gick honom till hända derutinnan
och vände sig till domkapitlet i Skara, Domkapitlet redde
sig på det sättet — enligt tidningsnotisen, som jag åberopat och
af hvilken jag uppläst några ord — att det vände sig till vederbörande
pastor och anmodade honom att meddela ett prestbevis;
men domkapitlet var försigtigt nog att tillägga, att i afseende
på fräjd ingenting mera skulle sägas än som stode i öfverensstämmelse
med förordningen af år 1865. Huru sedan domstolen
redde sig med saken, lemnar jag derhän.

Förhållandena hafva emellertid varit sådana, att prester åtalats,
om de meddelat bevis enligt cirkuläret, och att de jemväl åtalats,
om de vägrat. Ett sådant åtal har egt ruin här i Stockholm
detta år, i det en domstol anmält en prest till åtal för tjenstefel,
för det han ej gick domstolen till hända med utfärdande af ett
så beskaffadt prestbevis. Och tidningarne hafva ej heller varit skonsamma
mot presterna, som vi väl kunna förstå — det bruka de
ej vara, när det gäller prester. Jag säger alls ingenting om, att
de klandra presterna, när de göra, något klandervärdt; men jagtycker
ej om, att de klandra dem, när de ej göra annat än rätt.

Jag har velat draga denna sida af saken under offentligheten,
för det vi åtminstone må vara fredade för ohemula beskyllningar,
när vi göra vår tjenstepligt.

Detta var nu det mindre; och det hade kanske icke ensamt
varit nog att motivera en motion i saken. Den vigtigaste sidan
af frågan är den, som rör lagskipningen. Yi veta alla, att vi hafva en
strafflag, som stadgar skärpta straffbestämmelser för återfall i brott.

Om detta stadgande skall kunna tillämpas, måste naturligtvis
domstolen, som skall döma en häktad person, hafva reda på, om
personen förut varit häktad, tilltalad, dömd eller icke. Men
derom får domstolen numera i de flesta fall ingen som helst upplysning
af prestbeviset, emedan presten är förbjuden att meddela
sådana upplysningar. Det var lag ända till 1865, att presten
skulle lemna ett sådant meddelande. Då lemnades det också,
och då kunde domstolen döma enligt missgerningsbalken, som då
var gällande. Men nu går det icke att döma i enlighet med
strafflagens bestämmelser. '' Jag vill upplysa -— det kanske icke
alla kunna veta —, att enligt anteckningar i kyrkoböcker, som
jag haft under min hand, har eu person blifvit dömd och straffad
för tredje resan stöld och sedan om någon tid för första resan.

N:0 15. 10

Lördagen den 5 Mara.

Ang.fmmm- Och jag har sett exempel på, att en person förnyade gånger,
wi lag rörande men af skilda domstolar, dömts för andra resan stöld. Under
S’d- sådana förhållanden är det uppenbart, att strafflagens bestämma
prestera- melser äro illusoriska. Den ser ut att stadga något i antydda hänse1Kt
a(FortsJda ende, men i de flesta fall blir efEekten ingen. Att domstolar
önska att på allt sätt få nödiga upplysningar, är lätt begripligt.
Och det faller mig alls icke in att vilja klandra en domstol för
hvad den gör i ty fall; tv domstolen vill göra sin pligt liksom
vi prester vilja göra vår. Men det föreligger en brist i lagstiftningen
och en motsägelse i befintliga lagstadganden. Denna motsägelse,
denna otydlighet, denna brist anser jag önskligt att man afhjelper.
Den bristen är så uppenbar, att den icke kunnat undgå Riksdagens
uppmärksamhet. Frågan har varit dragen under Riksdagen
en gång förr, nemligen år 1879, såsom lagutskottet också
omnämner; och justitieombudsmannen erinrar i år derom, såsom
vi alla läst.

Lagutskottet erkänner också, att det är nödvändigt att afhjelpa
denna brist, men ändå af styrker det mitt förslag. Af hvilket
skäl då? Jo, på det skälet, att en komité blifvit tillsatt för utredning
af frågan. Det skälet kan vara tillfredsställande, och
det är så, om frågan i hela sin vidd blir utredd och man på
grund deraf framkommer med ett lagförslag i ämnet. Då vore
ju uppnådt hvad jag med min motion velat uppnå, och jag hade
således inga skäl att förklara mig missnöjd. Men det synes mig,
som om utskottet antingen icke fattat eller åtminstone icke betonat
hvad som för mig varit hufvudsaken. Ty det talar i slutet
af sitt betänkande om formulär till åtskilliga arbets-, fräjd- och
hinderslöshets betyg o. s. v., som blifvit framlagda af kyrkoskrifningskomitén.
Äfven jag har kännedom derom, ty jag har
haft äran att i någon ringa del deltaga i komiténs arbeten och
äfven afgifvit yttrande om dess förslag, men det vågar jag påstå,
att detta förslag ligger helt och hållet utom motionens område.
Detsamma synes gälla i väsentlig del den nu befintliga kyrkolagskomiténs
arbeten, ty då i betänkandet talas om att komitén skall
afgifva förslag till lag angående fräjd- och flyttningsbetyg, som
af presterskapet utfärdas, så är detta nog godt och väl, och det
skulle nog vara lyckligt att få en sådan lag, men icke beröres
deraf min motion i denna fråga. Hvilken som skulle hafva
med saken närmast att skaffa vore väl den komité, utskottet
omtalar såsom af Kongl. Maj:t tillsatt den 11 sistlidne september
för att afgifva förslag till de lagbestämmelser, som
kunna finnas erforderliga för erhållande af upplysningar om
de bestraffningar, som ådömts för brott tilltalade personer.
Det är svårt att undertrycka en viss förundran öfver att
frågan blifvit undanskjuten så länge som från 1865 till 1891
mot slutet af året, innan något vidgjorts för att rätta ett sådant
missförhållande som nu påpekats, och jag har vidare svårt att

Lördagen den 5 Mars.

11 N:o 15.

undertrycka min förundran öfver att eu så stor apparat som den Ang. framiäghär
i frågasatta skulle vara behöflig- för en i det hela så lätt sande af förslag
utförbar sak. Mig förefaller det, att det skulle vara mycket hsädana bevi^e
enklare — men jag ber icke om den enkla åtgärden — om det
tillätes domstolen att skriftligen hos pastorsembetet anhålla om vet au utfärda.
de erforderliga upplysningar, som pastorsembetet kunde och borde (-Forts,)
lemna och som det då skulle lemna skriftligen. Dessa upplysningar
skulle sedan blifva bevis, som endast skulle komma i domarens
hand och af hvilka ingen skulle hafva vidare men än
hvad skäligt vore vid åtalets fullföljande och afgörande. Det
skulle vara en ganska enkel åtgärd, men jag ber icke derom, ty
jag är lifligt öfvertygad att mina embetsbroder i likhet med mig
gerna se att de slippa ifrån hela saken och äfven ifrån de trakasserier,
som på grund deraf tillskyndats somliga af oss prester.

Men från det allmännas synpunkt ter sig saken annorlunda.

Jag har intet yrkande att göra under nuvarande förhållanden.

Herr Pettersson i Österhaninge. Det torde visserligen
icke vara mycket att tillägga till hvad den siste ärade
talaren anfört, men då på detta område existerar ett sådant
oefterrättlighetstillstånd, som är fallet, torde man icke böra beskyllas
för att tala för mycket i egen sak, om man tillåter sig
att taga kammarens uppmärksamhet i anspråk ännu några ögonblick.

Att utskottet skulle svara såsom det gjorde på ifrågavarande
motion var ingalunda oväntadt, då det var så lyckligt stäldt, att
det fans en komité, som var sysselsatt med att arbeta på den
kyrkliga lagstiftningens område. Men man kunde deremot hafva
väntat, att utredningen skulle hafva gjorts något bättre än som
skett, att något positivt skulle hafva uttalats i motiveringen eller
åtminstone en hänvisning gjorts till 1865 års förordning såsom
varande den, som innehåller de gällande lagbestämmelserna i
ämnet, hvarigenom det famösa fångvårdsstyrelsens cirkulär af
1863 blifvit bragt ur verlden. I likhet med den föregående talaren
tror jag, att hädanefter icke skall råda någon tveksamhet
bland presterskapet hvart en sådan skrifvelse skall taga vägen,
som innehåller reqvisition på fullständigt prestbetyg, äfven om
den är undertecknad af domare- eller landshöfdingeembete. Skulle
någon tvekan råda, vore det väl endast derför, att man ansåge
de myndigheter, som undertecknat skrifvelsen, hafva bättre juridiska
insigter än man sjelf egde. Jag hoppas emellertid, att
hvad som blifvit anfördt i ämnet måtte tilldraga sig den uppmärksamhet,
att hädanefter, och intill dess annorlunda varder
bestämdt, presterskapet må blifva befriadt från sådana kraft.
åtgärder som här nyss omtalats.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

N:0 15. 12

Lördagen den 5 Mars.

§ T.

Ang. rätt för
qvinna att innehafva
klockarebefattning

m. m.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande, n:o 16, i anledning
af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
rörande upprättandet af förslag till klockare- och organist^ enst.

§ 3.

Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande,
n:o 17, i anledning af väckt motion angående rätt för qvinna
att innehafva klockare- och kyrkosångarebefattningar.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, i anledning
af ifrågavarande, inom Andra Kammaren af herr E. Hammarlund
afgifna motion, n:o 98, måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelse, att qvinna må lika med man söka och
innehafva klockarebefattning.

Herr Östberg erhöll ordet och yttrade: Ehuru förevarande
skrifvelseförslag är af den natur, att jag antager, att kammaren är benägen
att bifalla detsamma, skall jag dock be att få göra några erinringar
dervid. Jag har för min del svårt att förstå, att ett bifall till
hvad skrifvelsen innehåller skulle för församlingarne medföra någon
af sevärd fördel, och jag har äfven den uppfattningen, att församlingarne
i allmänhet ställa sig temligen likgiltiga för saken. Men
detta är dock icke hufvudsakliga anledningen, hvarför jag icke
vill biträda förslaget. Motionären har anfört hvilka åligganden
tillhöra klockarebefattningen, och han har sagt, att qvinnan kan
lika väl som mannen sköta dessa åligganden. Det håller jag
fullkomligt med honom om, men anledningen till detta ligger
ingalunda i qvinnans duglighet, utan i befattningens obetydlighet.
Dessa åligganden äro utan tvifvel till största delen sådana, att
de kunna öfverflyttas på kyrkvaktaren. Vid sådana förhållanden
kan man med skäl instämma med motionären, att klockarebefattningen
lika gerna kunde indragas. Förr i verlden var förhållandet
annorlunda; då behöfdes på landsbygden en person, som
var boklärd och kunde biträda vid ungdomens undervisning och
som genom sin förmåga att läsa och skrifva kunde hjelpa allmogen
att uppsätta sådana handlingar, som den icke sjelf kunde
åstadkomma. Då ett sådant förhållande icke längre är rådande,
tycker jag, att det vore allt skäl att tänka på upphäfvandet af
denna föråldrade institution. Detta skulle för öfrigt vara församlingarna
till ganska stor fördel, ty derigenom besparades utgifter,
som alldeles icke äro utan betydelse. Jag tror derför, att
det icke är mycket skäl, om man har den åsigten, att arbeta för
att tillträde'' till platsen lemnas till personer, som nu icke äro
kompetenta att mottaga densamma. Jag vill för min del icke
fästa synnerligen stor vigt vid hvilket beslut kammaren kan

Lördagen den 5 Mars.

13 N:o 15.

komma att fatta i denna fråga, men då det icke synes vara nå- (nne got

talande skäl att vidtaga en reform i fråga om en institution, hafva klockaresom
öfverlefvat sig sjelf, och då jag icke heller kan ur församlingarnas
synpunkt se någon fördel af denna reform, ber jag att (Fort»,
få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Lilienberg: Huruvida klockarebefattningen är öfver flödig

eller icke, torde vara en ganska omtvistad sak, och frågan
huruvida den kan komma att indragas, torde kräfva mycket förarbete
och öfverläggning. Emellertid hafva vi nu denna befattning,
och motionen afser att genom att göra denna befattning
tillgänglig äfven för qvinnan bereda ytterligare utvägar för henne
till försörjning och uppehälle. Det torde ock vara af vigt att
sådana utvägar så mycket som möjligt beredas. Vi veta, att
vårt land har öfver hundratusen qvinnor mer än män. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Den förste talaren har icke åberopat

något annat skäl för afslag än den omständigheten, att det kunde
vara på tid att indraga hela klockareinstitutionen. Jag är fullkomligt
ense med honom att det kunde vara skäl att taga den
saken i allvarsamt öfvervägande. Men så länge denna institution
finnes qvar, kan jag icke se något rimligt skäl att göra dess
innehafvande till ett uteslutande privilegium för männen. Jag
ber att på de skäl, som i motionen och utskottets betänkande
finnas angifna, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Redelius: Endast en upplysning! I sin motion har

motionären uppräknat åtskilligt, som åligger en klockare, men
han har glömt 24 kap. 32 § kyrkolagen, der det föreskrifves, att
»i det öfriga, hvad hans embete angår, skall han rätta sig efter
den förordning, som biskopen och konsistorium föreskrifva».

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs vidare Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts Om befrielse för
utlåtande, n:o 6, i anledning af herr Gustaf Andersons i Him- hållare från skylmelsby
motion om befrielse för rust- och rotehållare från skyl* b^‘k.

dighet att bekosta soldats sjukvård m. m. vård m. m.

Motionären hade föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
»att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke rust- och rotehållare
måtte kunna befrias från skyldigheten att bekosta såväl soldatens

N:o 15. 14

Lördagen deri 5 Mars.

^''ust-^och ^ote-'' siukvård som de af honom använda medikament, samt att det
hållare från skyl- måtte bekostas af soldaten sjelf; dock att, om sjuk- och läkare.
Hasoidamhsjuk- vård för honom skulle behöfvas på hospital, den der måtte vara fri.»
vård m. m. Med anledning häraf hemstälde utskottet, att förevarande

(Forts.) motion måtte på det sätt bifallas, att Andra Kammaren för sin
del beslutar att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke rust- och rotehållare
må kunna befrias från den skyldighet att bekosta soldats
sjukvård å hospital, som nu kan åligga dem, samt huruvida icke,
om sådan vård för soldat behöfves, den må vara fri.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Anderson i Himmelsby: Syftet med min motion har

varit dels att få tydliga bestämmelser rörande rust- och rotehållares
åligganden i anseende till soldatens sjukvård, dels att förekomma
de dryga utgifter, som nu verkligen kunna drabba rustoch
rotehållaren för soldatens sjukvård.

Jag skall be få omtala ett dylikt fall, som inträffat i min
hemtrakt. Förhållandet var nemligen, att en soldat blef sinnessjuk,
och rotehållarne måste således söka skaffa honom vård å
Vadstena hospital, hvilket äfven lyckades. Der stannade han
qvar ganska länge, och kostnaderna för denna vård uppgingo till
200 kr. Rotehållarne vände sig då till kaptenen med begäran att
få taga af soldatens sparbanksmedel för att betäcka kostnaderna,
men kaptenen vägrade detta. Då rotehållarne således icke fingo
taga af dessa medel, vände de sig till häradsrätten och stämde
in vederbörande för utbekommande af ersättning. Der tillerkändes
de ersättning af soldatens medel, men hvad hände då?
Jo, soldaten hade hunnit få afsked, kommunen hade tagit vård
om honom och tog äfven hans medel. Rotehållarne fingo således
intet.

Jag kan äfven omtala ett annat fall, som nyligen händt.
Då jag var hemma, kom nemligen en af mina grannar och omtalade
att honom blifvit presenterad en räkning för sjukvård af
en soldat, som vårdats på länslasarettet. Han betalade icke då,
men soldaten upplyste, att befälet hade sagt, att det skulle af
rotehållarne betalas.

Jag lemnar derhän, huruvida författningarna äro sådana, att
rust- och rotehållare icke äro skyldige lemna denna sjukvård,
men det tyckes så efter det utslag af häradsrätten, som jag nyss
nämnde, der nemligen rotehållarne tillerkändes ersättning för af
dem utgifna penningar. Man ser likväl att fall kunna inträffa,
der rust- och rotehållare kunna få vidkännas ganska stora utgifter
för soldatens sjukvård.

Jag bär föreslagit i min motion, att soldaten skulle betala
sjukvården sjelf jemte medikament samt att, om han blefve i

15 No 15.

Lördagen den 5 Mara.

behof af vård å hospital, denna skulle varda fri. Utskottet har
dock icke i det hänseendet helt och hållet bifallit min motion, hållare från skylutan
endast tillstyrkt senare delen af densamma. Då jag således ^soldats sjSicke
torde hafva någon utsigt att få igenom första delen af den- vård m- msamma,
skall jag, åtminstone icke för närvarande, göra något (Forts)
yrkande, utan tills vidare låta mig nöja med hvad utskottet föreslagit.

Herr Anderson i Tenhult: Enligt min uppfattning hade utskottet
bort tillstyrka motionen i dess helhet.

De kontrakt om det ständiga knektehållet, som tillkommo
under Karl XLs tid, ålägga icke de rustnings- och roteringsskyldige
att utgifva sådana ersättningar, hvarom nu är fråga.

De skyldigheter, hvarom motionären talar, äro senare tillkomna
än knektekontrakten. Man ser af motionen, att dessa skyldigheter
grunda sig på två kongl. resolutioner och ett cirkulär, nemligen
resolutionerna af den 7 februari 1688 och den 18 maj
1690 samt cirkuläret af den 4 december 1830. Knektekontrakten
tillkommo flera år förut, nemligen för Uplands regemente 1682,
för Södermanlands, Vestmanlands och Östgöta regementen den o
december samma år, likaledes för Helsinge regemente. Sedermera
hafva knektekontrakt blifvit ingångna mellan hemmansegare
inom Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län, och dessa
äro daterade den 30 maj 1683, de flesta öfriga kontrakten vid
samma tid. Man ser således att dessa skyldigheter, som i motionen
omförmälas, hafva tillkommit senare; det har således gått
med dem som med grundskatterna, De hafva blifvit pålagda
med magtspråk och utan vederbörandes hörande.

Inom en by, der jag har en fastighet, hafva för 2 år sedan
roten fått betala 18 kronor och några ören för soldatens sjukvård.
Man får en räkning dels å medikament, dels å sjukvård,
som ej sällan går upp till rätt höga belopp.

Då, såsom jag förut nämnt, dessa skyldigheter tillkommit
senare än de faststälda knektekontrakten, har jag all anledning
anse a.tt dessa skyldigheter böra upphöra. Jag skall derför, herr
talman, yrka afslag ä utskottets hemställan i den form, den nu
föreligger, samt bifall till motionen i dess helhet.

Herr Bruzelius: Till hvad utskottets betänkande innehåller
anser jag mig böra lägga följande:

I en samling af gällande föreskrifter angående rustningsoch
roteringsbesvärens effektiva utgörande vid indelta armén, som
enligt nådigt uppdrag utarbetats af C. H. Weidenhielm, meddelas
å pag. 98 och 99 att i fråga om manskaps sjukvård å
rusthåll gälla följande stadgande!!, nemligen:

Kongl. resolutionen den 7 februari 1688, som uti 1 § förmår
»att på det de sjuke hemma i landet icke måge uti deras

N:0 15. 16

Lördagen den lo Mars.

Om befrielse fö:
rust- och rotehållare
från skyldighet
att bekosta
soldats sjukvård
m. m.

(Forts.)

svaghet och vanskötsel förderfvas, rotarne åligger hafva all god
omvårdnad för soldaterna och så ofta någon sjukdom dem påkommer
låta hemta fältskären att kurera och se dem på bästa
sättet till godo».

Vidare kongl. resolutionen den 18 maj 1690, som i 3 § innehåller
»att när någon knekt hemma på roten sjuknar, så att
fältskären behöfver elit att hemtas, skall roten skjutsa honom
till bemälde knekt fram och tillbakas, men intet påläggas derjemte
att gifva honom något underhåll ; och ytterligare kongl.
cirkuläret den 4 december 1830, genom hvilket förordnats »att
då vederbörande regements- eller bataljonsläkare af rust- eller
rotehållare kallas till sjuk soldat å roten, den rustande är skyldig
att hemta och återföra läkaren utan förbindelse att underhåll
eller särskild ersättning honom tilldela; hvaremot, då regements-
eller batalj onsläkaren af regementsbefälet beordras, att
besöka sjuk soldat å roten, vid en sådan inom regementets stånd
verkstäld förrättning, någon fråga om skjuts- och traktamentsersättning
icke bör uppstå; åliggandes det, vid alla berörde sjukdomstillfällen,
rust- och rotarehållarne att bestrida kostnaden för
de till deras sjuke soldater använde medikamenter, sedan beloppet
af densamma blifvit vederbörligen styrkt.»

Den nämnda »samlingen» upplyser slutligen, att tjenstgöringsreglementet
för armén innehåller bland andra dessa bestämmelser:

»Sjuknar manskap å roten, åligger det rust- och rotehållare
enligt författningarna att draga försorg om, att läkare vid behof
tillkallas, samt att bestrida kostnaderna för läkemedel åt den
sjuke. Sådan tillkallad läkare erhåller af rust- och rotehållaren
nödig skjuts.»

Inom utskottet, som behandlat ifrågavarande motion, har
yttrats tvifvel, huruvida utaf de af mig nu refererade stadganden
verkligen kunde följa skyldighet för rust- och rotehållare
att bekosta vården å hospital för soldat, som blef sinnessjuk.
För min del betviflar jag, att en sådan skyldighet åligger rustoch
rotehållare. Med denna mening vore hvarje hemställan om
befrielse från en dylik förment skyldighet öfverflödig, men då
motionären upplyst, att fall förekommit, då rust- och rotehållare
fått betala ända till 200 kronor för sinnessjuk soldats vård å
hospital, har utskottet deraf funnit anledning hemställa om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, utan att utskottet dermed
velat medgifva skyldigheten. Ordalagen i utskottets betänkande
så väl som i klämmen äro derför med afsigt mycket försigtiga.

Utskottet har icke kunnat understödja motionen i den delen,
som afser rust- och rotehållarnes fullständiga befrielse från skyldigheten
i detta afseende mot soldaten och att soldaten sjelf
skulle bekosta sin sjukvård. Genom en sådan förändring skulle,
såsom utskottet säger, soldaten, som väl i allmänhet har små

Lördagen den 5 Mars.

17 No 15.

tillgångar, komma att förlora en för honom afsevärd ti enst e-0m befrielse för

° ö J rust- och rote

IÖrman. . hd Hare från skyl -

Herr talman! På dessa och de i utskottets utlåtande anförda
skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

diyhet att bekosta
soldats sjukvård
ra. ra.
(Forts.)

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Då denna motion är ungefär likartad med
en motion, som behandlades för några år sedan, och denna föranledde
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, samt Kong!. Maj:t behandlat
denna sak, anser jag mig skyldig, när frågan nu föreligger,
att redogöra för Kongl, Maj:ts uppfattning af densamma.

Uti den antydda, vid 1886 års riksdag väckta motionen,
hvari herr von Baumgarten föreslog ungefär detsamma som motionären
nu gjort, hemstäldes tillika om anvisande för ändamålet
af 30,000 kronor. Denne motionär hade således alldeles klart
för sig, att det för staten skulle uppstå icke obetydliga kostnader,
om rust- och rotehållarne befriades från att bekosta sjukvård
för soldaten, det vill säga hemtning af läkare samt bekostande
af medikamenter. Arméförvaltningen, hvars yttrande
infordrades, förklarade äfven, att betydliga kostnader härigenom
skulle uppstå. Det gjordes försök att få en utredning af huru
många resor, som i allmänhet gjordes för att besöka sjuka soldater,
men de fleste af läkarne svarade, att det var omöjligt att
lemna en dylik uppgift; från en och annan läkare lyckades man
dock erhålla en sådan.

Det var ju nu två saker, som skulle lämna ske, om rust- och
rotehållarne komme att upphöra att bekosta läkarevården: antingen
att öfverflytta denna skyldighet på soldaterna sjelfve, eller
ock att den öfvertages af staten. Pör den förra utvägen fans
ingen utsigt, ty icke kunde man väl ålägga soldaten att sjelf
bekosta sin sjukvård, då han haft rätt att vårdas på rust- och
rotehållarens bekostnad under 200 år. Återstod således att öfverflytta
denna kostnad på staten. Men detta skulle förorsaka
många flera resor för läkarne och ofantligt mycket kostsammare
sjukvård än nu är fallet. Ty det må ju ingen förtänka rustoch
rotehållaren, att han icke förrän i yttersta nödfall hemtar
läkare. Men blefve det staten, som skulle bestrida läkarevården,
så kan man antaga, att läkare komma att hemtas mycket oftare.
Man kan således icke på förhand säga, huru stora kostnaderna
skulle bli, om staten öfvertoge ifrågavarande läkarevård.

Arméförvaltningen, som yttrade sig i saken, hade tänkt sig
ett förslagsanslag för ändamålet af 35 å 40,000 kronor, således
ungefär hvad den föregående motionären föreslagit. Arméförvaltningen
framhåller, att nu hafva bataljons- och regementsläkarne
skyldigheten att på kallelse infinna sig vid sjukdomsfall.
Om staten nu skulle öfvertaga och bekosta denna läkarevård, och
de då finge fara oftare, så stode deras nämnda skyldighet kvar.

Andra Kammarens Prof. 1892. N:n 15.

2

N:0 15. 18

Lördagen den o Mars.

Om befrielse för
rust- och rotehållare
från skyldighet
att bekosta
soldats sjukvård
m. m.

(Forts.)

Fråga blefve då, om det vore möjligt att få några, som ville
åtaga sig dylika tjenster. Här har nyligen varit före ett förslag
om höjande af de lägre militärläkarnes löner. Skulle man nu
ålägga dem än större tjenstgöringsskyldighet, så blefve man
tvungen att öka deras löner, synnerligen som det redan nu är
ganska svårt att hålla deras platser besatta. Således finge man
en ytterligare utgift förutom de nämnda 35,000 kronorna.

Arméförvaltningen ifrågasatte derför, huruvida man icke
skulle kunna uppgöra med de civila läkarne, som ju bo närmare
till. Medicinalstyrelsen, som äfven yttrade sig i frågan, ville att
man skulle borttaga skyldigheten för militärläkare att utan ersättning
förrätta ifrågavarande sjukvård på grund af deras dåliga
aflöning, och påpekade dessutom att enligt bestämmelserna i
1890 års provinsialläkareinstruktion, finnes en ganska låg taxa
för dessa läkares hemtande, så att om det vore för långt till
militärläkaren, så skulle man för temligen billigt pris kunna få
annan läkare på närmare håll. Medicinalstyrelsen ville derför
framhålla, att den rust- och rotehållarne åliggande skyldigheten
blefve genom nämnda taxa något billigare.

Hvad nu utskottets förslag beträffar, så har jag naturligtvis
intet att invända deremot. Jag har med det anförda blott velat
utreda, huru Kongl, Maj:t uppfattat saken. Kongl. Maj:t har
ock på grund af de nämnda utlåtandena från arméförvaltningen
och medicinalstyrelsen ansett, att Riksdagens förra skrifvelse icke
borde föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd i saken.

Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning
af ordförandens i utskottet yttrande. Han uppläste och
åberopade så väl de två kong], resolutionerna som det sedermera
tillkomna kongl. cirkuläret. Jag har för min del icke bestridt,
att dessa dokument finnas till, utan till och med sjelf åberopat
dem i mitt förra anförande. Men jag har sagt och jag säger
fortfarande, att dessa resolutioner och cirkulär hafva tillkommit
efter det knektekontrakten upprättades.

För min del anser jag att det är allt skäl, att staten får
vidkännas de kostnader, som här äro i fråga. Ty rust- och rotehållarne
hafva blifvit med magtspråk tvingade att fullgöra dessa
skyldigheter och hafva aldrig sjelfve åtagit sig desamma.

Jag vidhåller derför mitt förra yrkande om bifall till motionen.

Herr Stjernspets: Jag vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
på, att denna bestämmelse om rust- och rotehållarnes
skyldighet att vårda soldaten, då han blir sjuk, härleder
sig från den tid, då soldaterna ansågos som rotehållarnes tjenare
och voro temligen likstälda med sådana. Det var då husbondens
skyldighet att vårda sina tjenare och tillse att de fingo läkare -

Lördagen den ö Mars.

19 No 15.

vård när de blefvo sluka. Men som vi veta har under nyare0m tyridu för

. J. , , „ , x rust- och rote tiders

förhållanden rust- och rotehållare!! icke någon slags lins- hållare från skylbonderätt
öfver sina soldater, utan förhållandet är snarare tvärt- stahfoidats^ikorn.
I stora delar af landet är det soldaten, som är rotehålla- v&rd m- mrens
husbonde. Denna förändring har skett under tidernas längd (Forts,)
och genom glömska och brist på uppmärksamhet å innehållet af
Carl den XI:s knektekontrakt.

När nu så är förhållandet, då är tiden verkligen inne, att
rust- och rotehållarne befrias från denna skyldighet att vårda
sina soldater. Det är numera icke det band dem emellan som
förr. Derför bör det vara en statens fullkomliga skyldighet att
taga hand om de sjuka soldaterna, synnerligen som de sjukdomsfall,
hvilka träffa dem, oftast härstamma från mötestiden, eller
då de eljest gjort sin militärtjenst. De komma ofta sjuka hem
derifrån, och det är då ändå mera hardt, att rust- och rotehållarne
skola behöfva taga hand om dem.

Jag ber derför att få instämma i herr Johan Andersons i
Tenhult yrkande om bifall till motionen.

Herr Anderson i Himmel sby: Min uppfattning då jag

skref motionen var den, att jag ansåg mig böra skilja på läkarevård
och sjukvård. Jag har visserligen sedan hört påstås, att
detta skulle vara detsamma, men en sådan uppfattning kan jag
icke fullt gilla. Ty utom läkaren behöfves det väl äfven någon
som vårdar den sjuke. Detta blir således två olika saker. Och
jag är öfvertygad om att, när dessa författningar skrefvos, större
delen af Sveriges befolkning, som erhöll sjukvård, visst icke erhöll
läkarevård. Jag hade således icke tänkt mig något annat, än att
rust- och rotehållare fortfarande skulle vara skyldige att tillhandahålla
skjuts för läkarens hemtande, men att soldaten sjelf skulle
bekosta medikamenter och sjukvård. Och det kan ju endast bli
fräsa om bekostande af medikamenterna, då han vistas hemma
på roten. Ty man kan väl icke tyda författningarna sa, att rustoch
rotehållarne skulle betala medikamenter, då soldaten vårdas
på sjukvårdsanstalt, men sjuk- och läkarevården åligga soldaten
sjelf, utan detta alltsammans måste åligga endera parten.

Så har jag uppfattat saken; och då jag nu fatt understöd
från annat håll äfven i fråga om första delen af min motion, så
skall jag förena mig i yrkandet om bifall till motionen.

Herr Kihlberg: Efter att hafva deltagit i behandlingen af

denna fråga inom utskottet, och sedan jag tagit kännedom om
gällande författningar i ämnet, har jag kommit till tvifvel om,
huruvida det på laglig väg kan åläggas rust och rotehållare att
taga vård om sina sjuka soldater; åtminstone torde det icke kunna
ske i den utsträckning, att det jemväl skulle innebära skyldighet
att bekosta hospitalsvård för dem. Jag lutar till och med mera •

N:o 15. 20

Lördagen den 5 Mars.

Om befrielse för
rust- och rotehållare
från skyldighet
att bekosta
soldats sjukvård
m. m.

(Forts.)

Ang. öfverlåtande
till Gefie stad
af den s. k. Fredriksskansholmen.

åt den uppfattning, som uttalats af talaren på smålandsbänken.
Ty de åberopade författningarna hafva obestridligen tillkommit
sedan kontrakten mellan rust- och rotehållarne och kronan upprättades,
och dessa författningar hafva första gången utfärdats
af en enväldig konung. Författningarna från 1600-talet innebära
heller icke annan skyldighet för rust- och rotehållaren än att
hemta fältskären, således att bekosta skjutsen, men icke att betala
något arfvode till läkare — väl deremot medikamenter. Nu
har motionären icke motionerat om att rust- och rotehållare skulle
vara befriade från denna skjutsskyldighet, icke heller från skyldigheten
att lemna soldaten fria medikamenter, utan inskränkt sig
till den kostnad för den skötsel i hemmet, som kan erfordras utöfver
hvad läkaren behöfver göra för den sjuke. Jag har derför
icke reserverat mig mot utskottets beslut, emedan, om min uppfattning
skulle göra sig gällande, att rusthållaren icke har skyldighet
att bekosta sjukvård för soldaterna, man skulle gå längre
än hvad motionären åsyftat. Hufvudsaken är nu i alla fall den,
att rust- och rotehållarne böra vara befriade från hospitalsafgiften;
och detta är en ganska beaktansvärd sak; ty, såsom motionären
visat, kan rusthållaren blifva ålagd en kostnad af ända till 200
kronor under ett år för hospitalsvård. Detta är oerhördt betungande,
då det träffar ett enda rusthåll eller rote. '' Om deremot
denna kostnad öfverflyttas på staten, skulle den vara så obetydlig,
att den knappast skulle märkas. Ty så många fall af sinnessjukdom
förekomma icke, att statskassan deraf skulle kunna ha någon
tunga, men för rusthållaren blefve det en högst väsentlig lindring
att vara befriad derifrån.

Derför anser jag det vara skäl att bifalla utskottets hemställan
sådan den är. Finner man sedermera af omständigheterna
påkalladt att gå längre i afseende på befrielse från skyldigheten
att bekosta sjukvård, så anser jag att motion bör vid en kommande
riksdag framkomma i annan form. För närvarande inskränker
jag mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan; och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3
mom. riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

§ io.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande till Gefle
stad af den så kallade Fredriksskansholmen.

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver landtförsvarsärenden
för den 29 januari innevarande år, hade Kongl Maj:t

Lördagen den 5 Mars.

21 N:o 15.

i en samma dag aflat en, till statsutskottets förberedande beband- ^
ling öfverlemnad proposition (n:o 25) föreslagit, att den vid in- af
loppet till staden Gefles hamn belägna, kronan tillhöriga holme,
hvarpå den så kallade Fredriksskans vore uppförd, måtte till
nämnda stad öfverlåtas på de af Kongl. Maj:t derför bestämda,
i protokollet närmare angifna vilkor; samt att af köpeskillingen
måtte få bildas en fond till bestridande af kostnaderna för en
minstation till skyddande af inloppet till Gefle; och hemstälde
utskottet, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte af
Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Då den Kongl.

propositionen behandlades inom af delningen, hade jag en något
afvikande mening från flertalets, men då af delningens förslag
förekom i statsutskottet, var jag icke i tillfälle att framhålla
min åsigt, emedan jag den dagen bevistade landstinget i Mariestad.
Jag skall derför nu med några ord meddela, hvari min afvikande
mening bestod.

Det var här fråga om att Gefle stad var i behof af en kronan
tillhörig holme i och för anläggning af en hamn. När ansökningen
om förvärfvande af denna holme inkom till Kongl.
Maj :t, för ordnade Kongl. Maj:t, att arméförvaltningen skulle tillse,
om platsen behof des för statens räkning eller ej. Tvenne
officerare skickades för detta ändamål dit upp, och dessa, som
ansågo denna holme icke vara behöflig för staten, föreslogo, att
den skulle bortbytas mot ett annat mindre område jemte en mellangift
af 20,000 kronor. Jag har visst icke något att erinra
vare sig mot utbytet eller mot den föreslagna mellangiften, men
deremot har jag i fråga om mellangiftens användning en annan
åsigt än utskottet. Den kongl. propositionen innehåller nemligen
följande: »att af köpeskillingen måtte få bildas en fond till be stridande

af kostnaderna för en minstation till skyddande af inloppet
till Gefle.» När man nu ser närmare efter, så fins det
icke ens något förslag om anläggande af en minstation och än
mindre någon utredning om kostnaden för en dylik station, och
då anser jag att ett bifall till denna anhållan vore att gifva på
handen, att, när frågan härom en gång kommer till Riksdagen,
Riksdagen ock skall tillstyrka densamma. Jag har tänkt att, om
denna fråga med tillbörlig utredning skulle komma att föreläggas
Riksdagen, Riksdagen då möjligen icke skulle säga nej utan bevilja
de medel, som dertill erfordrades, men utan att redan nu
på förhand bilda en fond af 20,000 kronor. Man vet ju, att
fondbildning medför sådana svårigheter både vid räkenskapsföringen
och granskningen af räkenskaperna, att man derför bör
undvika dylikt.

g. öfverlåtantill
Gefle stad
den 8. k. Fredriksskansholmen.

(Forts.)

N:0 15. 22

Lördagen den 5 Mars.

Ang. öfverlåtande
till Oefie stad.
af den 8. k. Fredriksskansholmen.

(Forts )

Om man ser efter, finner man, att en dylik fråga, nästan
likartad med denna, varit före i Riksdagen för icke många år sedan.
Det gälde då någon jord här i Stockholm, som man skulle
få 30,000 kronor för, och dessa 30,000 skulle användas till sjukbaracker
eller hvad det kallades. Riksdagen sade då nej, derför
att icke i den kongl. propositionen var utredt, hvad dessa skulle
kosta. Riksdagen hade väl icke något mot försäljningen’ af egendomen,
men kunde icke bifalla en proposition, om hvilken man
ej visste, huruvida den icke kunde draga med sig andra saker,
hvarom man då ännu ej beslutat.

Samma är förhållandet här, och rätta sättet hade varit att
bifalla propositionen i fråga om sjelfva utbytet och summans
storlek, men att derjemte bestämma, att beloppet skulle ingå till
statskassan för ändamål, som redan äro beslutade, men icke användas
till ändamål, om hvilka Riksdagen ännu icke fattat något
beslut.

Jag skall icke göra något yrkande, ty det tjenar icke till
något, men jag vidhåller min åsigt, att det varit rättare att använda
medlen på annat sätt och icke binda sig att bruka dem
till saker, som ännu ej äro beslutade.

Jag har blott velat uttala detta, utan att göra något yrkande.

Vidare anförde:

Chefen för Landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Den förre talarens anmärkningar gälde

endast frågan om användningen af penningarna, och jag skall
derför icke heller yttra mig om den andra delen af saken.

Vi veta alla, att de norrländska städerna väl behöfva ett
försvar för sina hamnar. Dessa norrländska städer med sina
stora och bränbara trävaruupplag äro de sårbaraste af de sa
kallade civila punkterna i vårt land. Denna sårbarhet fingo vi
kännas vid för c:a 170 år sedan, och då var det ändå icke sä
farligt som nu. Bland dessa städer har Gefle haft denna lilla
holme, som på sin tid skyddade staden för ett öfverfall genom
den bom eller de kedjor, som då voro spända öfver sundet. Numera
har dock på grund af kanonernas större skottvidd denna
holme icke samma värde, om ett fiendtligt fartyg vill beskjuta
staden eller dess trävaruupplag. Vid nu upplysta förhållanden
är det ganska naturligt att, då staden behöfde denna holme,
Kongl. Maj:t icke endast icke skulle lägga något hinder i vägen
derför, utan äfven om möjligt söka skydda staden, och detta äfven,
såvidt möjligt, utan allt för stora utgifter. Det naturligaste var
då att för de penningar man fick in för holmen söka ordna ett
försvar, hufvudsakligen grundadt på minor.

Herrarne hafva af den kongl. propositionen sett, att det
finnes två inlopp till Gefle, af hvilka det södra är smalt, krokigt

23 N;0 15.

Lördagen den 6 Mars.

och hvilar på berggrund, och detta skulle stängas medelst försänkta
fartyg och några fasta minor. I det norra åter skulle aj
läggas ett par minstationer, hvarigenom fiendtliga fartyg kunde nhoimm.''

hindras, under det att farleden skulle lemnas öppen för egna (Forts.)

fartyg. Kostnaderna härför skulle uppgå till omkring 40,000
eller 50,000 kronor, ehuru de ej kunna så noga bestämmas, enär
minmaterielens konstruktion oupphörligt utvecklas. Ku har man
plats för dessa minstationer, och då staden skulle betala 20,000
kronor, kunde detta belopp, om det afsattes, med ränta derå i
väsentlig mån bidraga till uppnående af förutnämnda summa,

40,000 eller 50,000 kronor.

Det är tydligt, att denna fond icke kan användas för det
åsyftade ändamålet, förr än Riksdagen gifvit sitt tillstånd dertill
och pröfvat både hvad det kommer att kosta och huru det skall
verkställas. Jag tycker således, att det är det enklaste och
naturligaste sättet att låta Gefle stad behålla det lilla försvar,
som redan finnes, så att medlen icke gå upp i statskassan. Det
blir ett försprång, som Gefle får framför andra städer, men detta
försprång har det redan förut, och jag kan således icke finna att
det kan vara något att erinra mot den Kongl. propositionen, hvilket
den siste talaren ju icke heller gjorde i sak.

Herr Andersson i Högkil: Då den ärade talaren på ska raborgsbänken

icke gjorde något yrkande, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Romberg: Jag skall inskränka mig till att instämma

i hvad herr Carl Persson nyss anförde.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter
af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11-

Pöredrogs statsutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af åtskilliga kronan
tillhöriga, till begagnande af artilleribatteriet i Hernösand upplåtna
byggnader och lägenheter.

Under åberopande af bilagdt statsrådsprotokoll öfver landtförsvarsärenden
för den 29 januari innevarande år, hade Kongl.

Maj:t i en samma dag aflåten, till statsutskottet remitterad proposition
(n:o 26) föreslagit Riksdagen att medgifva, att den af
artilleribatteriet i Hernösand begagnade fältförrådsbyggnad med
tillhörande tomt äfvensom de båda till exercisfält åt detsamma
upplåtna jordområden invid Hernösand jemte den derå uppförda
ammunitionsbod måtte, under vilkor att sammanlagda köpeskil -

No 15. 24

Lördagen den 5 Mars.

lingen icke lomme att understiga 3,750 kronor, få afyttras i den
ordning, Kongl. Maj:t pröfvade lämpligt, äfvensom att inflytande
köpeskillingen måtte få reserveras till bestridande af de kostnader,
som af batteriets förflyttning från Hernösand blefve en
följd.

Utskottet hemstälde, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Anderson i Tenhult yttrade: Herr talman! Såsom

af betänkandet synes, har utskottet tillstyrkt försäljningen af
ifrågavarande statsjord, som är belägen i närheten af Hernösands
stad. Man ser af betänkandet, att berörda statsjord uppgår till
3 tunnland 19 kappland. Ehuru artilleribatteriet i Hernösand
förflyttats till Östersund, är dock Hernösand, enligt min mening,
af icke så ringa betydelse. Staden är nemligen belägen vid en
segelbar sjövik, som sträcker sig flere mil in i landet. Jag har
förestält mig att staten der skulle behöfva jord till upplagsplats
för kol proviant med mera, och har jag derför ansett, det staten
icke borde afhända sig denna ifrågavarande jord. Skulle denna
icke befinnas lämplig till dylik upplagsplats, har jag tänkt mig
att utbyte mot en annan jordlott kunde ske. Af nu anförda
skäl kan jag icke vara med om att staten afhänder sig jorden.

Hvad angår priset, så har statsutskottet visserligen sagt, att
utskottet finner det väl lågt, men för min del anser jag den erbjudna
köpesumman alltför låg, ty sedan jernvägarne kommit till
Norrland, har jordvärdet stigit betydligt. — Utaf utskottets betänkande
ser man, att staten inköpt jorden för 1,200 kronor.
Men det var för 42 år sedan, och från den tiden har jord värdet
betydligt stegrats och penningevärdet fallit, hvartill kommer,
att staten å nämnda jord låtit uppföra en byggnad, som kostat
1,675 kronor. Statens kostnader uppgå således till 2.875 kronor.
Ändock är man nu färdig att sälja både hus och jorden för
1,250 kronor. Men man bör betänka att i denna trakt, i närheten
af Hernösand och Sollefteå, är jorden mycket dyr, ja mycket
dyrare än i södra Sverige. Jag såg under den tid jag deltog i
statsrevisionen, att då staten 1888 exproprierade jord för utvidgning
af mötesplatsen Sånga-Mo, staten fick betala efter 1,125
kronor för tunnlandet. Samma år inköptes jord för Blekinge
bataljons mötesplats, der staten betalte ett hundra kronor tunnlandet.
Då nu jorden i förstnämnda trakt var så dyr, att den
uppskattats ända till öfver 1,100 kronor tunnlandet, så hemställer
jag, om det är lämpligt att staten afhänder sig ifrågavarande
jord, som är belägen intill Hernösand, för så lågt pris som det
i betänkandet omförmälda.

Jag kan icke annat än yrka af slag å utskottets föreliggande
framställning.

Lördagen den 5 Mars.

25 N:o 15.

Chefen för Landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Den föregående talarens antagande, att det skulle
vara lämpligt att använda den ifrågavarande jorden för kronans
räkning till kolupplag eller dylikt synes icke hafva något skäl
för sig; jag åtminstone vet icke något behof deraf. Hvad jernvägen
beträffar, är det gifvet, att det egentligen är den jord,
som ligger just der jemvägen går fram eller i närheten deraf,
som får sitt värde ökadt af jernvägen.

Här är tillsedt, hvad som kan erfordras för de militära behofven.
I Hernösand ligger ett militäretablissement, nemligen
en volontärskola, och för dess räkning är en byggnad af satt.

Sedan har utskottet hemstält — och Kongl. Maj:t kommer
naturligtvis att beakta detta — att ytterligare anbud infordras
eller ock att jorden säljes på offentlig auktion. I allmänhet
är det nog så, att man får betala mera, då man måste köpa en
viss sak, än man sedan får igen, då man utbjuder den till salu,
och jag tror, att det här skall blifva ganska svårt att erhålla
högre pris än det nu erbjudna, men detta får ju framtiden utvisa.

Jag torde härmed hafva tillräckligt visat, att den föregående
talarens invändning icke har stora skäl för sig.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från häradshöfdingebostället 1 mantal Vassmolösa
n:o 5 i Kalmar län.

§ 13.

Till handläggning förekom vidare statsutskottets utlåtande
n:o 22, i anledning af väckt motion om bibehållande vid hittills
utgående belopp af vakansafgifterna för soldatrotarne inom Hellestads
f. d. bergslag.

Motionären, herr P. G. Petersson i Brystorp, hade uti sin
ifrågavarande inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 26, föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta, att rotehållarne till ifrågavarande
44 soldatrotar inom Hellestads f. d. bergslag måtte få
bibehållas vid sina hittills utgående vakansafgifter och i så fall
befrias från fordrad 50 procent förhöjning, så länge indelningsverket
i oförändradt skick varade eller intill dess krig uppkomme
och för dess ändamål karl för rotarne måste anskaffas.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

N:o 15. 26

Lördagen den 5 Mars.

Herr Petersson i Brystorp: Då utskottet i denna fråga
enhälligt fattat sitt beslut, så är det icke troligt att någon ändring
kan vinnas. Jag kan dock icke underlåta att anföra några skäl
för bifall till min motion. Det har såsom bekant länge varit på
dagordningen, att en lindring gjordes i rust- och rotehållares
besvär, men hvad beträffar rotehållarne inom bergslaget, synes
utvecklingen gå i motsatt rigtning, då man förordnat om en tillökning
af icke mindre än 50 procent.

Utskottet bar ansett, att dessa rotar äro likstälda med öfriga
rotar inom regementet, men detta är ett misstag. Ända till år
1820 hade bergslaget aldrig haft någon roteindelning, utan dess
hemman voro fria från rotering. Nämnda år fråntogs bergslaget
dess privilegier, kronan tog privilegium från bergslaget, och samtidigt
blefvo hemmanen roterade. Vid denna rotering blef hvarje
rote uppskattad till 100 kronor. Genom ett kongl. bref af år
1823 blef det beslutet, att af giften för hvarje rote skulle utgå
med 100 kronor årligen. Men det var dessutom aldrig afsedt, att
dessa rotar skulle utgöra effektiv tjenst. Detta af två skäl. För
det första att de förlädes till ett regemente, som år 1682 indelats
med 1200 man och som redan förut var fulltaligt. För det andra
derför, att vakansafgiften bestämdes skola utgå till spel och
underofficerskassan vid regementet. Rotarne voro således icke
afsedda för effektiv tjenst. Någon tillökning i roteafgiften både
icke kommit i fråga, om icke under senare år en brist uppstått
i nämnda kassa, en brist, som belöpte sig till 2,662 kronor. Man
försökte nu få denna brist fyld genom en tillökning i roteafgiften.
Men det är att märka, att vid roteindelning rotarne icke ingått
på att hålla spel, utan endast på att i vakansafgift erlägga 100
kronor om året och icke på något annat. Under sådana förhållanden
är det icke rätt att försöka få dem att fylla dessa behof.

Genom lagen den 5 juni 1885 blefvo alla rotarne vid första
lifgrenadierregementet likstälda, i det att roteringsbesväret för
hvarje rote uppskattades till 180 kronor. Hvad denna uppskattning
beträffar, måtte den, i hvad den rör bergslagsrotarne,
skett utan undersökning, ty både sådan föregått, både roteafgiften
icke blifvit större än hvad den förut varit eller 100 kronor. I
samma lag finnes föreskrifvet, att der vakansafgiften icke uppgår
till fulla beloppet, 180 kronor, får icke något afdrag åtnjutas
med 30 procent, som eljest denna lag tillerkänner rotebållarne.
Men i lagen finnes icke stadgadt, att de då utgående rotevakansafgifterna
skulle ökas. Lagen afsåg ju en lindring i rust- och
rotehållares besvär. — På de af mig nu anförda skäl yrkar jag
bifall till min motion och af slag å utskottets hemställan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Med anledning af hvad nyss blifvit anfördt, ber
jag få meddela några upplysningar. Såsom den föregående talaren

Lördagen den 5 Mara.

27 N:0 15.

nämnde, förändrades år 1820 Hellestads bergslag till landslag
och blef i följd häraf roteradt, men detta är icke att betrakta
såsom en ökning i skatt, utan endast en omflyttning af skatt,
ty såsom bergslag fingo jordegarne naturligtvis betala tackjernstionde.
När bergslaget nu, såsom nämndt, kom under landslag
och blef roteradt, skulle det sätta upp nummer, men då inkom
från den riksdagsfullmägtig, som på den tiden representerade
Hellestad, en petition, deri begärdes att man antingen skulle
helt befrias från knekthållet eller få erlägga vakansafgift, detta
med anledning deraf, att de icke utan rubbning af storskiftet
skulle kunna anlägga knektetorp. Kongl. Maj:t tillät i nådigt
bref den 28 oktober 1823, att de, som så önskade, skulle blifva
vakanta. Kongl. Maj:t föreskref sålunda icke att rotarne skulle
vara vakanta, utan det medgafs dem, som så önskade, att blifva
vakanta, till dess annorlunda förordnades. Rotevakansafgiften
bestämdes till 100 kronor, som då var det vanliga och motsvarade
dess värde. Vidare stadgades, att de rotehållare, som då eller
framdeles önskade sätta upp manskap, skulle två år i förväg tillkännagifva
denna afsigt, för att man skulle hinna vakanssätta
andra rotar i stället. Af detta är ju tydligt, att rotehållarne
finge sätta upp roten eller betala vakansafgift, hvilket de ville.
Vakansafgiften var, såsom jag nämnde, till en början 100 kronor, men
nedsattes sedan till 89 kronor 50 öre, då mötespassevolansafgiften
afdrogs. På detta sätt hafva dessa rotar under 70 år blott betalt
hälften af hvad andra rotar vid samma regemente äro uppskattade
till. Sedan uppstod frågan, om icke vakansafgiften för dem var
för låg. 1 detta ärende hördes arméförvaltningen, Konungens
befallningshafvande i länet och kammarkollegium, och ingen af
dessa myndigheter ansåg hinder möta för att de antingen få sätta
upp rotarne eller ock betala den vakansafgift, som friheten kan
vara värd. Härigenom komma de endast i paritet med de andra
rotarne. Det blir endast en utjemning i skatt, om dessa betala
150 kronor för vakant rote.

Jag har naturligtvis icke något yrkande att göra, utan har
endast velat lemna dessa upplysningar.

Herr Petersson i Brystorp: Det är mycket sant, såsom herr
statsrådet upplyste, att så länge Hellestads bergslag bestod, derifrån
utgick
då en annan fördel, som mer än till fullo uppvägde denna tionde,
nemligen att kronan på den tiden der både flera skogsallmänningar,
från hvilka man fick utsyning för hvarje år. Sålunda
blef det i alla fall en förlust genom förändringen.

1 fråga om roteringen har man allmänt haft det för sig,
att det aldrig skulle blifva fråga om att sätta upp några soldater
förr än krig- inträffade. Jag tror verkligen att dessa små hemman
äro tillräckligt uppskattade förut och derför bota bibehållas vid

N:o 15. 28

Lördagen den o Mars.

hvad de nu hafva att utgöra. De äro icke belägna i den bördiga
delen af Östergötland, utan ligga inklämda bland berg i en skogstrakt,
som icke gifver så stor afkastning.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Eriksson i Mörviken: Då statsutskottet gifvit mycket
goda skäl för sitt afstyrkande af motionen, skall jag inskränka
mig till att yrka att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 14.

fänsmarmencs* Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 23, i ansvmoniusförmi-
ledning af väckt motion om beviljande af vederlag till länsmannen
ö. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet gods.

3°*- I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad

motion (n:o 55) hade herr J. E. Wikstén, med hvilken herrar N.
Wallmark i Smedsbyn och L. 0. Carlsson instämt, hemstält, att
Riksdagen måtte besluta att till länsmannen i Neder Kalix distrikt
C. G. Svenonius bevilja såsom vederlag för den honom frångångna
åklagareandel — utgörande enligt Neder Kalix häradsrätts utslag
den 7 maj 1890 i mål emellan honom och Edmund Giles Loder
220,844 kronor 70 öre — ett belopp af 22,100 kronor, att till
honom utbetalas på tid och sätt, som statsutskottet funne lämpligt
föreslå.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herr G. Eriksson i Mörviken, som yrkat, att utskottet måtte
hemställa,

»att Riksdagen må besluta att till länsmannen i Neder Kalix
distrikt C. G. Svenonius bevilja något vederlag för den honom
frångångna åklagareandel — utgörande enligt Neder Kalix häradsrätts
utslag den 7 maj 1890 i mål mellan honom och Edmund
Giles Roder 220,844 kronor 70 öre — ett belopp af 22,100 kronor.»

Härjemte hade herr O. Jonsson i Hof begärt få antecknadt,
att han icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

I fråga om detta ärende anförde nu:

Herr Wikstén: Då det såväl i pressen som annorledes

ifrågasatts, att länsmannen icke i ett dylikt fall vore skyldig att
åtala, äfvensom att häradsrättens utslag i det så kallade Töreforsmålet
icke skulle vara lagligen grundadt, tager jag mig friheten
erinra om följande lagbestämmelser.

I länsmansinstruktionen af den 10 november 1855 heter det
i 4 §: »Vid all tjenstgöring skall länsman ställa sig till behörig

Lördagen den 5 Mars.

29 No 15.

efterrättelse hvad lag och särskilda författningar derpå tillämp- ^«g- vederlag m

tj » i o 11 i •• i n o t -P r r lansmannen C. O.

ngt lnnenalJa; och aro hans allmänna angganden: tvenonius/örmi l:o.

Att hafva noggrann tillsyn derå, att allmän ordningi^rC
och säkerhet inom det honom anförtrodda tjenstgöringsdistrikt ‘J0d>supprätthållas,
samt, i händelse förbrytelser deremot förekomma (Forts-)

eller sådana öfverträdelser af Jag och allmänna stadganden upptäcka,
s, som utgöra föremål för allmän åklagares beifran, vidtaga
de laga åtgärder, som deraf påkallas.»

I kongl. förordningen af den 18 juni 1864, sådan den förändrats
genom förordningen af den 23 september 1887, heter det
vidare:

»i § 18. Den, som utan vederbörlig anmälan, der sådan är
föreskrifven, eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning
eller tillverkning af varor eller eljest öfverskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda fall bestämmer, eller i
öfrigt felar mot de i dessa afseenden gifna föreskrifter, är förfallen
till böter från och med fem till och med femhundra
kronor;

i § 23. Nu stadgade böter tillfalla med en tredjedel kronan
och med två tredjedelar åklagaren;

och i § 26 mom. 1. På särskild pröfning af Konungen skall
i hvarje fall bero, om utländsk man eller qvinna må här i riket
idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering.
»

Derpå följa i § 31 bestämmelser om huru förfaras skall,
derest utländing ej erhållit dylikt tillstånd:

»Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing
handel eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det
tillstånd honom meddelats eller i öfrigt felar mot de i denna
förordning gifna föreskrifter, är han förfallen till böter enligt
§ 18; och skola olofligen till salu hållna varor vara förverkade
samt må af allmän åklagare tagas i beslag, o. s. v.»

hvarefter om böterna i detta fall är stadgadt:

»Böter och värdet af förverkadt gods fördelas på enahanda
sätt som i § 23 är stadgadt.»

Af nu relaterade bestämmelser drar jag den slutsatsen, att
länsmannen hade skyldighet att ingripa, äfvensom att Neder
Kalix’ häradsrätts laga kraftvunna utslag var lagligen grundadt.

Nu har utskottet påpekat, att i det så kallade Kurthska
målet högre instans fält annat utslag än underrätten. Med anledning
häraf ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att hofrätten
i detta mål förklarat, att det icke mot svarandens bestridande
var ådagalagdt, att någon försäljning egt rum af det i
beslag tagna virket, och att det var på denna grund hofrätten
upphäfde beslaget i fråga. Högsta domstolen faststälde sedermera
hofrättens utslag. Kurthska saken anser jag sålunda icke
vara jemförlig med det så kallade Töreforsmålet.

No 15. 30

Lördagen den 5 Mars.

Ang. vederlag till
länsmannen C. G.
Svenonius formi*tad
åldagareandel
i förbrutet
gods.

Deremot skall jag be att få stå till tjenst med att åberopa
ett annat exempel. Danske undersåten Carl Tychsen i Malmö
fick för olaga handel med jernvara!’ sitt lager deraf taget i beslag
och blef derefter åtalad af stadsfiskalen derstädes för denna
handel. Underdomstolen i Malmö dömde den 14 juli 1890 Tychsen
att bota 50 kronor och förklarade hela jernvarulagret förverkadt,
hvarvid bestämdes att x/z så väl af böterna som af varulagret,
såsom varande förverkadt gods, skulle tillfalla kronan, 2/3
åklagaren. Öfver detta utslag anfördes besvär så väl hos hofrätten
som hos högsta domstolen, men båda dessa myndigheter
faststälde underrättens dom. Detta resultat styrker mig alltså i
den åsigt jag förut uttalat, eller att Neder Kalix’ häradsrätts
utslag hvilade på juridiskt riktiga grunder.

För öfrigt anser jag, att, då ett utslag i en liknande fråga
är laga kraftvunnet och länsmans åtgärd derigenom gillats, länsman
alltid dermed bör vara försvarad.

Hvad nu vidare angår det af mig omförmälda Tychsenska
målet, så gaf Kongl. Maj:t nåd äfven der, men detta förändrar
naturligtvis icke beslagets lagenlighet. Deremot bör man lägga
märke till, att Kongl. Maj:t i detta fall visserligen efterskänkte
hela kronans andel i beslaget men endast Vä af åklagarens. I
nämnda fall fick alltså åklagaren behålla V* af sin åklagareandel.

Nu var ju förhållandet visserligen sådant, att Foder hade
rätt att besitta fast egendom i Sverige, och man har också framhållit,
att han i följd deraf borde ega rättighet att förädla sina
skogsprodukter. Den af mig antydda förordningen tyckes dock
icke göra något undantag för en dylik handel. Dessutom tror
jag, att hvarje person, som känner till förhållandena deruppe —
och särskildt tror jag mig kunna hänvisa till hvarje norrbottning
— kan intyga, att Gellivara-skogarne icke äro så skötta,
att de kunna lemna nämnvärd afkastning, utan att Loders trävarurörelse
härledde sig till största delen från inköp af timmer
frän staten och enskilde skogsegare, och att det torde vara oemotsägligt,
att hans förädling af dessa produkter var förenad med
försäljning af dem både till in- och utlandet.

Att den i ämnet gällande förordningen af den 23 september
1887 i vissa fall kan vara sträng och till och med innehålla ganska
olämpliga bestämmelser, är jag gerna den förste att erkänna.
Men förbättringar och förändringar deraf tillkomma i så fall
regering och Riksdag, och jag tror, att det är både olämpligt och
ovärdigt, att dessförinnan länsmännen skola få sitta i mellanhand.

I mål, som liknat Törefors- eller Trångvikens-beslagen, har
mig veterligen Kongl. Maj:t aldrig eljest efterskänkt hela åklagarens
andel af det förverkade godset och i regeln endast kronans
andel deraf. Det finnes visserligen äfven fall, då Kongl. Maj:ts
nåd äfven afsett åklagarens andel, men så vidt jag kunnat få
utrönt, har det icke i några andra fall än de två nyssnämnda

Lördagen den 5 Mars.

31 N:0 15.

förekommit, att Kongl. Maj:t efterskänkt hela åklagarens andel. yng.^^f,iig
Nu vet man ju, att det råder olika mening om, huru långt Kongl. Svenoniu8för miMajrts
grundlagsenliga rätt sträcker sig i detta fall, om den äf- st°£ f^bZtet
ven omfattar åklagarens andel. Derom vill jag emellertid icke o°dsnu
yttra mig, men då Kongl. Maj:t i öfriga fall endast delvis
efterskänkt åklagareandelen, så synes det mig, som om man
kunnat förutsätta, att Kongl. Maj:t äfven i dessa fall icke skulle
hafva handlat annorlunda, så framt icke alldeles särskilda statsintressen
förelegat, och under sådana omständigheter synes det
mig ganska eget, hvarför just desse länsmän och särskild! den
ifrågavarande skulle få lida mer än andra åklagare i liknande fall.

Det är hårdt, om fattige tjensteman, som lagenligt och med
stora mödor och kostnader söka fullgöra sina åligganden, skola
vara utsatta för risken att icke få ut de i gällande förordningar
dem tillerkända rättigheter. Sådant kan efter mitt förmenande
icke öka pligtkänslan hos underordnade tjensteman, tvärt om.

Jag behöfver icke här redogöra för de olägenheter och svårigheter,
ja, jag skulle till och med kunna säga lidanden, som nu
ifrågavarande länsman genom detta mål blifvit utsatt för; de
äro ju till stor del för öfrigt riksbekanta. En omständighet
torde jag dock icke böra förtiga, nemligen den, att han till följd
af ifrågavarande affär till och med drabbats af en svår familj eolycka.

Jag skall icke uppehålla tiden längre, utan hoppas att talare
med bättre förmåga än jag komma att vidare utreda denna fråga.

Jag tar mig till sist endast friheten att yrka bifall till min
motion eller, hvad som är detsamma, till herr Gunnar Erikssons
reservation till utskottets betänkande. Dock ber jag att få fästa
uppmärksamheten på ett tryckfel i klämmen till denna reservation:
ordet »något» måste der utbytas mot »såsom».

Med denna förändring yrkar jag alltså bifall till herr Erikssons
reservation och afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Hedin, Fredholm från Stockholm,
och Nydahl.

Herr Bulow: Af handlingarna i denna fråga får man veta,

att en engelsman, som eger en betydande egendom i Sverige,
begått den lilla förseelsen att uraktlåta anmälan till Kongl.

Maj:t, innan han från denna sin egendom försålt produkter af
densamma. För denna lilla förseelse ådömdes han att bota 573
kronor, och man tycker, att detta straff skulle vara nog för förseelsen.
Men lagen i fråga är en lag, som icke nöjer sig med
att straffa; nej, den går så långt, att den plundrar. Och mannen
i fråga blef derför beröfvad en egendom af 331,000 kronor.

Vi hade strax förut här i Sverige beklagat oss öfver, att
en svensk blifvit plundrad på sin egendom i Spanien. Man yr -

N:0 15. 32

Ang. vederlag till
länsmannen C. G.
Svenoniusförmistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.

Lördagen den 5 Mars.

kade här då på, att man i England skulle söka hjelp för att
våra föreställningar i Spanien på så sätt skulle blifva kraftigare.^
Strax derpå inträffade nu, att en engelsman enligt domstols utslag
och på fullkomligt laglig grund skulle här i Sverige blifva
plundrad på en egendom af 331,000 kronor. För min del får
jag säga, att då jag erfor att Kongl. Maj:t i nådeväg upphäft
denna doms verkan, blef jag synnerligen tillfredsstäld deröfver,
emedan Sverige på det viset skulle undgå en skandal, som man
påstått timat i Spanien, då man der plundrade en svensk.

Hvad nu beträffar länsmannen i fråga, så är det sant, att
han har haft ovanligt stora obehag, derför att han gjort sin skyldighet,
och derför kanske man i någon mån bör lemna honom
ersättning. Då Kongl. Maj:t genom sin nåd igensopat spåren
efter en obehaglig tilldragelse, kanske det ej vore svenska Riksdagen
ovärdigt att äfven i någon mån sopa igen ett obehagligt
spår. Jag vill dock icke bifalla ett så stort vederlag som 22,000
kronor, men ber att få yrka, att kammaren beviljar ett belopp af
5,000 kronor åt länsmannen i fråga.

Herr Liiienberg yttrade: Jag kan icke underlåta att i
denna fråga erinra om ett stadgande i regeringsformen, nemligen
dess 90:de §, som lyder sålunda: »Under Riksdagens, dess kamrars
eller utskotts öfverläggningar och pröfning må icke uti
något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagar^
bokstafligen föreskrifva, komma frågor om embets- och tjensteman
till- och afsättande, regerings- och domaremagternas beslut,
resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers
förhållanden, eller verkställigheten af någon lag, författning eller
inrättning.»

Det synes mig, som om denna § skulle kunna tillämpas på
det fall, som här föreligger. Men äfven om så icke är, förefaller
det mig synnerligen olämpligt, om Riksdagen gåfve sig in på
denna fråga genom att bifalla hvad motionären här föreslagit.
Ett sådant tillvägagående skulle smaka bra mycket af frihetstiden,
då, såsom man vet, enskilde vädjade från domstolar och
myndigheter till Riksens ständer. Jag vill derför, herr talman,
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Med herr Liiienberg förenade sig herrar Jönsson i Gammalstorp
och Falk.

Efter det herr talmannen hemstält, huruvida öfverläggningen
härmed finge anses afslutad, begärdes ordet af

herr Hedin, som yttrade: Nej, så fort, herr talman, kan det dock
icke gå. Om den exempellösa grundlagstolkning, som den siste talaren
velat göra gällande, skulle vara rigtig, då, herr talman, skulle vi
icke hafva rättighet att här diskutera ett i behörig ordning afgifvet

Lördagen den 5 Mars.

33 N:0 15.

utskottsbetänkande rörande en likaledes i behörig ordning väckt

motion. Detta kan vara ett tillräckligt svar på hvad den tala- Svenonius för mi -

Min ärade vän, representanten från Lund, har gjort sig skyl- Bördig
till en sammanblandning, då han talade om och jemförde den (Forts}
»plundring», som här i riket skall hafva blifvit föröfvad mot én
engelsman, och om den plundring, som blifvit i Spanien föröfvad
mot en svensk. Om det skall kallas en plundring — jag menar
det, som skulle blifvit följden af verkställigheten af Neder-Kalix
häradsrätts utslag — så skulle den plundringen hafva egt rum
i öfverensstämmelse med gällande lag, hvars tillämpning icke
blifvit öfverklagad, hvarför det icke genom pröfning i högre rätt
bevisats, att lagen i detta fall blifvit af underrätten origtigt
tillämpad. Deremot, det som egde rum i Spanien, blef föremål
för klagomål från den förorättades sida, och hafva domstolar
dömt till hans förmån. För öfrigt veta vi ju, att i alla afseenden
dessa fall äro skiljaktiga. Den plundring, för hvilken en
svensk man der råkat ut, har skett genom en under åratal fortsatt
kränkning af ett internationelt aftal.

I afseende på det ärende, som nu föreligger, har man från
intresseradt håll, som jag icke bryr mig om att närmare angifva,
under någon tid gjort allehanda försök — ja, herr talman, det
är icke någon ordlek jag åsyftar — att fördunkla detsamma.

Man har velat påstå, att de förändringar, som vidtagits i 1864
års näringsfrihetsförordning, icke haft till ändamål att begränsa
utländingars näringsrätt i landet eller skärpa vilkoren för åtnjutande
af denna rätt; och att 1887 års förordning derför utan
skäl åberopats. Men, herr talman, det påståendet är alldeles
ogrundadt. Tv — om vi gå tillbaka till 1878 års riksdagsskrifvelse,
så hvad afsåg väl den? Den afsåg formligen och uttryckligen
vidtagande af sådana åtgärder — äfven med verkliga inskränkningar
i utländingars näringsrätt enligt 1864 års förordning,
i fall sådana inskränkningar vore behöfliga — att man
skulle få en kontroll på att utländingar, som idkade handelsrörelse
i riket, icke finge undandraga sig de för sådan rörelses
bedrifvande stadgade vilkor, det vill säga, bland annat att de ej undandroge
sig att erlägga afgift till stat och kommun. Jag kan så
mycket säkrare vittna om syftet med denna 1878 års riksdagsskrifvelse,
som den icke innehöll något annat än den af mig afgifna
reservationen mot ett utskottsbetänkande, i hvilket hvarje
åtgärd i saken blifvit afstyrkt.

För öfrigt är ordalydelsen i den författning, som blifvit en
följd af 1878 års riksdagsskrifvelse, tydlig nog. Det är förordningen
af den 20 juni 1879, som gäiler dels utländingars handelsrättigheter
i landet i allmänhet och dels gårdfarihandel, den
må utöfvas af svensk medborgare eller utländing, som här är
bosatt. Der stadgas, bland annat, att till skärpande af kontrollen,

Andra Kammarens Prat. 1893. N:o 13. 3

ren yttrade.

stad åklagareandel
i förbrutet

No 15. 34

Lördagen den 5 Mars.

Ang. vederlag til
länsmannen C. G
Svenoniusför mi
stad åklagarean
del i förbrutet
gods.
(Forts.)

1 att utländingar ställa sig de i näringsfrihetslagstiftningen stad-gade
vilkor till efterrättelse, åklagare eget’, att, om utländing
idkar oloflig handelsrörelse, taga i beslag så mycket af varorna,
att det eventuella bötes- och ersättningsbeloppet dermed måtte
kunna täckas. Något sådant stadgas deremot icke hvad beträffar
svenska medborgare, som vid utöfningen af handelsrörelse öfverskrida
de i författningen bestämda vilkor. Således är det obestridligt,
att i denna författning en särskild skärpning vidtagits
i afseende å utländingars utöfvande af handelsrörelse, då der
icke stadgas någon motsvarande bestämmelse rörande svenska
medborgare. Detta hvad 1879 års författning beträffar.

Gå vi derpå till 1886 års riksdagsskrivelse, så visar det sig
att, sedan de genom 1879 års författning vidtagna förändringar
i 1864 års näringsfrihetsförordning icke gjort till fyllest, denna
1886 års skrifvelse visserligen icke är särskildt rigtad mot utländingarne,
utan i allmänhet mot de missbruk, som egt rum vid
varuförsel inom landet, men i riksdagsskrifvelsen finnes dock
en erinran om, att dessa missbruk i synnerhet förekommit vid
utländingars utöfvande af denna rätt. Således kan man icke
heller här förbise, att i detta fall Riksdagen äfven haft utländingars
utöfvande af denna näringsrätt i sigte, och i motiveringen
till den kongl. propositionen till 1887 års Riksdag, hvilken proposition
blef en följd af 1886 års riksdagsskrivelse, uttalade
Kongl. Maj:t, att 1879 års förändringar i 1864 års lagstiftning
icke varit tillfyllestgörande, och att derför åtgärder föresloges
för att åstadkomma en mera skärpt kontroll. Det påståendet,
som man med ifver från vissa håll sökt göra gällande, att de
förändringar, som 1864 års näringsfrihetsförordning undergått under
de tvenne derpå följande decennierna, icke alls skulle afsett att begränsa
utländingars näringsrätt här i riket eller att skärpa vilkoren
för deras utöfvande af densamma, det påståendet håller
icke stånd inför uppenbara och oomtvistade fakta. Och härmed
må vara sagdt, hvad som i den saken behöfver sägas.

Visst är emellertid, att näringsfrihetslagstiftningen i det skick,
den nu befinner sig, efter 1887 års förordning, kan gifva anledning
till åtskilliga tvifvelsmål och åtskilliga betänkligheter. Domstolarne
tillämpa den — naturligtvis i öfverensstämmelse med
deras uppfattning af förordningens verkliga andemening — på
ett sätt, som förefaller det allmänna rättsmedvetandet revolterande,
och så kommer Kongl. Maj:t emellanåt med nåd; men
den utöfvas ena gången si och andra gången så, och man kan
derför icke se, hvilken grundsats Kongl. Maj:t vid utöfvandet
af denna benådningsrätt följer. Jag har hört uppgifvas —• men
jag törs icke gifva ut det för absolut visst — att Kongl. Maj:t
skulle insett, att eu förordning, som leder till sådana resultat,
att den kungliga nåden måste, på sätt som nu några gånger skett,
komma emellan, icke kan vara rätt lämplig och lycklig, och att

Lördagen den 5 Mars.

35 N:o 15.

Kong!. Maj:t derför nu skulle tagit något initiativ för att låta Ang. vederlag till
denna förordning undergå en revision, samt att ett embetsverk sZZnTusfåmiskulle
erhållit uppdrag att afgifva förslag i den vägen. stad å&iagaram Att

förordningen kan blifva föremål för olika uppfattning är m %gå^Pm
ju förklarligt nog, derför att man inför en lagtillämpning, som (Ports.)
man finner upprörande sträng, gerna ryggar tillbaka och frågar
sig, om detta kan vara lagens mening. Att den är tvetydig, derpå
vill jag såsom exempel, utom den omständigheten att Kong!.

Maj:t lär hafva funnit det nödigt att låta företaga en revision af
densamma, anföra de två till sitt syfte så vidt skilda cirkulär, som
utgått från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län,
det ena 1888 och det andra 1890. Uti det första uppmanade
eller förständigade — jag har visserligen läst eu afskrift af cirkuläret,
men kommer icke så noga i håg ordalydelsen — kanske
får jag säga uppmanade Kongl. Maj ds befallningshafvande allmänna
åklagarne i länet att hålla hand öfver, att 1887 års förordning
tillämpades i enlighet med den tolkning, som Kongl.

Maj ds befallningshafvande fann sig föranledd att på samma gång
meddela. På grund af denna anmaning i 1888 års cirkulär gjordes
ett åtal, som kommit till min kännedom — kanske hafva
flera sådana åtal egt rum — af en länsman mot en handlande.

Det gälde då en »filial» af handelsrörelse; cirkuläret hade betecknat
dylika filialer såsom under vissa förhållanden ett kringgående
af de bestämmelser i förordningen, som syftade att förebygga
s. k. realisation. Ja, som sagdt, länsmannen åtalade i enlighet
med den anvisning, som nämnda cirkulär innehöll, och nu har
detta mål, hvars utgång i första instans jag icke erinrar mig, passerat
genom samtliga instanserna med den påföljd, att länsmannen
och författaren af cirkuläret fått orätt i hofrätten och högsta
domstolen. Det var det ena cirkuläret. Då gälde det att vara
sträng i tillämpningen; det gälde den gången inländsk man. Af
annat slag är det celebra cirkuläret af 1890, då den person,
hvilkens behjertansvärda belägenhet gifvit anledning till herr
Wiksténs motion, då han, säger jag, och öfrige åklagare inom
länet drogo ned öfver sitt hufvud ett cirkulär, der de klandrades
— herr talmannen behagade finna att jag använder ett mycket
lindrigt uttryck — för att de, efter hvad de ansågo vara sin
pligt, hade åtalat en öfverträdelse af samma förordning. Det synes
mig således vara svårt att ställa sig denna författning till
efterrättelse. Men om det är svårt att göra det, så torde man, i
betraktande af allt det, hvartill denna författning gifvit anledning,
icke hafva rätt att skrifva det på hvarken okunnighet eller oförstånd
eller dåliga bevekelsegrunder hos åklagarne.

Hur skulle det kunna på allvar sättas i fråga, om den utländske
undersåten, som af länsman Svenonius åtalades, gjort sig
skyldig till lagöfverträdelse, då han idkat handel utan att af
Kongl. Maj:t hafva erhållit vederbörligt tillstånd. Ty om han

N:o 15. 36

Lördagen den 5 Mars.

Ang. vederlag till
länsmannen C. G.
Svenoniusför mistad
åklag areandel
i förbrutet
gods.
(Forts.)

icke gjort sig skyldig till lagöfverträdelse, så frågar jag, hvarför
han då i efterhand sökte Kongl. Maj:ts tillåtelse att idka handel;
och sedan gör jag den ännu vigtigare frågan: hvarför besvarade
icke Kongl. Maj:t denna ansökan med den förklaringen, att något
sådant tillstånd från Kongl. Maj:ts sida icke vore behöfligt?

Visst är emellertid, att den ifrågavarande åklagaren länge
tvekade, innan han vidtog den åtgärd, som sedermera blifvit så
beryktad under namn af Töreforssbeslaget. Man har handlat
mycket orätt, då man offentligen beskylt denne man, hvilken jag
af dem, som känna honom, hört omtalas som en ärans man, för
att hafva vidtagit sådan åtgärd just der han kunde hoppas på
en särdeles stor åklagareandel genom beslag på ett stort parti
gods, som han hoppades få förverkadt. Han har — jag vet detta

— sjelf varit tveksam och af denna tvekan föranledts att afvakta
utgången af ett annat mål, nemligen det nyssnämnda Kurthska
målet. När underrättens dom deri fallit, så rubbades åtminstone
i någon mån hans tvekan. Men det tillkommer äfven något annat,
nemligen att anmälan till honom gjordes om den verkliga
eller förmenta lagöfverträdelse, som bedrefs af Loder vid Törefors,
och när en sådan angifvelse ingått, var det svårt för honom
att tveka längre. Vidare bör ihågkommas — det är icke förnekadt
och, om så önskas, kan jag åstadkomma bevisning derför

— att han rådförde sig hos länsstyrelsen, innan han gjorde beslaget,
och att den person inom länsstyrelsen, till hvilken han
vände sig, åtminstone icke afstyrkte beslaget.

Man har nu också sökt fördunkla denna fråga genom att
tala om Kongl. Maj ds, som man från vissa håll förmenar, oomtvistliga
rätt att af till kronan förverkadt gods skänka tillbaka
äfven de delar, som enligt gällande lagar och författningar hafva
blifvit åklagaren i vissa fall tillerkända. Det är i alla fall ett
underligt tal. Jag ber att få fästa herr talmannens uppmärksamhet
derpå, att uti 1864 års näringsfrihetsförfattning stadgades,
att böter uteslutande skulle tillfalla kronan. När uti 1879
års författning stadgades, att böter skulle fördelas lika mellan
åklagaren och kronan — i 1879 års författning stadgades också
för resten ett slags beslagsrätt, nemligen att åklagaren skulle ega
att mot utländing (såsom jag nyss nämnde, gälde den bestämmelsen
icke inländske män) försäkra sig om utbekommande af
böter och ådömda ersätiningssummor genom att taga motsvarande
del af till salu hållna varor i beslag, men det föranledde icke,
ätt åklagaren fick andel af de beslagtagna varorna — när, säger
jag, uti 1879 års författning stadgades, att böterna skulle fördelas
lika mellan åklagaren och kronan, så motiverades detta
dermed, att man genom den åtgärden jemte andra ville skärpa
kontrollen öfver författningens efterlefnad. Nu frågar jag: kan
det lända till stärkande af kontrollen, att åt åklagaren lemnas en
andel, som Kongl. Maj:t förbehållit sig rätt att kunna fråntaga

Lördagen den 6 Mara.

37 N:o 15.

gods.

(Forts.)

honom? Det kan åtminstone icke gerna gå längre än till dess Ang. vederlagm
vederbörande komma under fund med att den kungl. författnin
gen — jag vill icke säga den kungliga nåden — drager åklaga- stad åuagarmnren
vid näsan. dd ‘ J°-rirulel

När man 1887 höjde åklagareandelen från Va till 2/s och
då för första gången tillerkände åklagaren andel i förverkadt gods,
så skedde det också, emedan det ansågs vara behöflig! för att
skärpa kontrollen. Men jag upprepar den frågan: huru skall,
sedan det nu visat sig, att man i stället för belöning fär otack
och någonting ändå värre, ett sådant osäkert löfte kunna bidraga
att på verksamt sätt egga åklagarnes tjenstenit och skärpa kontrollen
öfver författningens efterlefnad? Det är mig rent af
ofattligt.

Nu har utskottet sagt —- det är i någon mån bemött redan
förut, men jag skall be att få tillägga ett par ord derom — att
det så kallade Kurthska målet »synes hafva största likhet med det
i förevarande motion omförmälda». Men just det, som här skulle
vara afgörande, just det är här dika. Ty det lär väl hafva förhållit
sig så, att hofrätten fann, att det icke kunde anses ådagalagdt,
att det beslagtagna virket af Kurth hållits till salu. Hofrätten
lär hafva funnit bevisadt endast, att det från hans egendom
eller den ort, der han bor, försålts vrakbräden, affall och
dylikt. Men i Töreforssmålet är det fullkomligt ådagalagdt genom
vittnesbevisning inför underrätten, att alla slag af förädlade
trävaror, om ock icke i synnerligen stor omfattning, höllos till
salu från Töreforss. Således får man medgifva, att hvad som
skulle göra likheten slående mellan de båda målen fins i sjelfva
verket icke till.

v Slutligen ber jag att få anmärka, att Kongl. M-aj:t visserligen
utöfvat sin benådningsrätt mot Loder efter att hafva hört
högsta domstolen, och efter det denna afgifvit det förklarande,
att »med afseende å förekommande omständigheter i målet de i
beslag tagna trävarorna borde anses icke vara förverkade», men
deraf inhemtar man alldeles icke, huruvida högsta domstolen
skulle, om målet dit fullföljts och behandlats i vanlig ordning uteslutande
ur juridisk synpunkt, hafva dömt på samma sätt. Högsta
domstolen har uttalat sig i frågan endast såsom benådningsfråga.
Kongl. Maj-.t har deremot icke ansett lämpligt att höra
högsta domstolen äfven angående Svenonii ansökan att erhålla
någon del af den honom frångångna åklagareandelen. Och det
är derför ganska möjligt, att högsta domstolen väl kunde hysa
den åsigten med anledning af åtskilliga i målet förekomna omständigheter,
att väl Kongl. Maj:ts nåd mot Loder vore berättigad,
men också, att någon smula nåd väl kunde böra komma denne
i så hög grad misshandlade åklagare till godo.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till herr Wiksténs
motion.

No 15. 38

Lördagen den 5 Mars.

Ang. vederlag till
länsmannen C. G.
Svenonius för mistad
åklagareandel
i förbrutet
gods.
(Forts.)

Vidare anförde:

Herr L y 11 k e n s: Deri fråga, som nu föreligger till be handling,

sönderfaller i tvenne delar. Den ena rörer en domstols
utslag, och denna del af frågan är af sådan art, att man kan
känna sig tveksam, huruvida den bör få af Riksdagen behandlas,
då Riksdagen väl icke eger -rätt att döma öfver domstols utslag.
Den andra delen åter rörer ersättning för en minskad inkomst för
en person till följd af Kongl. Maj:ts grundlagsenliga rätt att pröfva
ett domslut och gifva benådning, och i den delen eger naturligtvis
Riksdagen full frihet att uttala sin mening, äfven om man icke
kan undgå att dervid äfven något vidröra den första delen, nemligen
att tala om af domstol fäld dom, och derför anser jag mig
ega rättighet att nu beröra sjelfva rättsfrågan.

Det gäller här en engelsk undersåte, som har erhållit rätt
att besitta fast egendom i Sverige, och den rätt han till följd
deraf eger att afverka skog och genom sågning å på egendomen
befintliga sågar förädla trävaror och sälja dessa; han blir stämd
för det han sålt en del bräder såsom om han drifvit oloflig handel.
Om nu detta skulle vara i enlighet med lagen, hvad skulle resultatet
deraf blifva? Jo, då skulle man kunna säga, att eu utländing,
som fått rätt att besitta fastighet i Sverige, icke skulle få
sälja hvad han å egendomen producerar, icke ens ett skålpund
smör, allra minst om han vid mejeriet mottagit mjölk från annan
egendom, ej heller skulle han få sälja eu kalf eller ett kreatur
ur sin ladugård, i synnerhet ej om han inköpt foderämnen till
dess uppfödande, tv i båda fallen hade han drifvit oloflig handel
med förädlade varor, och åklagaren skulle kunna taga hela hans
ladugård i beslag. Kan det vara rimligt, att ett sådant tillvägagående
är lagligt? Högsta domstolen synes äfven, då den förklarat,
»att med afseende på förekommande omständigheter de i beslag tagna
varorna icke borde anses förverkade», hafva utgått från den principen,
att mannen i fråga haft rättighet att sälja sina på egendomen
tillverkade varor, emedan han har fått rättighet att besitta
fast egendom i Sverige och alltså äfven att afyttra de varor, som
han kan producera vid sina sågar. Skulle! om häradsrättens uppfattning
är rigtig, en utländing, som eger rätt att besitta fäst
egendom här i landet, ej få sälja några träd i sin skog utan att
anses hafva gjort sig skyldig till oloflig handel, och åklagaren
kunna få hela skogen dömd förverkad? Det hvarken är eller kan
vara lagens mening, och försäljning af gårdens afkastning, vare
sig det är skog, bräder eller annan vara, kan ej hänföras under
rubriken oloflig handel. Och ingen kau väl förneka, att det under
sådana förhållanden är Kongl. Maj:ts rättighet att gifva nåd, när
en underrätt dömt på så sätt som här egt rum.

Loder har, enligt hvad upplyst blifvit, klagat i hofrätten, och
den siste talaren frågade, hvarför han icke fullföljde målet. Jo,
jag har hört att det torde hafva varit af eu enkel orsak, som

Lördagen den 5 Mars.

39 N:0 15.

ligger mycket nära till hands. Hade han fullföljt målet i vanlig
ordning, så hade de beslagtagna varorna icke fått af honom an- svenonius för mtvändas,
utan måst ligga kvar på lastageplatsen i 2 å 3 år, tills del i ''förbrutet
målet hunnit igenom alla instanserna; han lärer väl hafva stält Åods\
säkerhet för de ursprungliga beslagtagna varorna för att fullfölja orls''
påbörjad utskeppning af dem, men det har uppgifvits, att detta
var andra trävaror, som han stält i pant, och under denna tid
skulle dessa trävaror alldeles ha ruttnat bort. Och när då målet
slutat med att högsta domstolen frikänt honom, så undrar jag,
hvilken som skulle hafva gifvit honom ersättning för hvad han
förlorat. Det må nu vara, att det var af denna eller annan orsak
som hau valde den genare och kortare vägen att direkt låta
målet pröfvas hos Kongl. Maj:t, och dertill hade han laglig rätt.

Och då Kong], Maj:t gaf nåd, sedan högsta domstolen i sitt yttrande
förklarat, att varorna icke borde anses förverkade, så kan
väl ingen våga bestrida, att Kongl. Maj :t hade full rätt att handla
såsom han , gjort. Af allt hvad i målet förekommit, anser jag
att länsman Svenonius icke har hvarken juridisk eller moralisk
rätt att erhålla någon ersättning, och jag yrkar derför bifall till
utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Som herrarne funnit, har jag icke
deltagit i behandlingen af denna fråga inom utskottet och har
derför icke heller haft tillfälle att gifva till känna den mening, som
jag i sjelfva sakfrågan hyst, hvarför jag anser mig nu böra göra det.

Jag skall då till en början anmärka mot hvad den senaste
talareu yttrade, att han tagit något fel i åtskilliga fall, t. ex.
deruti, att han trodde, att då Loders varor blifvit tagna i beslag,
ett rättsligt afgörande af målet i vanlig ordning skulle hafva
medfört en ofantlig risk för egaren, att det beslagtagna virket
under tiden icke kunnat försäljas eller skeppas. Detta är origtigt
så till vida, att säkerhet blifvit af Loder stäld för att få
disponera varorna, och han egde frihet att göra det när som helst.

Detta skäl var alltså icke tillämpligt.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå att det, beträffande
en utländings rättigheter, när han besitter egendom i
landet, är en ofantlig skilnad mellan om han blott .säljer hvad
som producerats på hans egendom, eller om han försäljer produkter
äfven från andra områden än sina egna, således först inköpta.

Utskottet har i förevarande fall stält sig på rättens grundval,
och jag tror att utskottet stält sig på en hållbar punkt, då det
tagit saken derifrån, men jag fruktar ändå, att denna rättsståndpunkt
icke är så stark, att man icke gent emot densamma kan
med lika stor styrka ställa upp det billighetsskäl, som i större
eller mindre grad talar för bifall till motionen. Om herr Lyttkens
noga hörde på hvad eu föregående talare i sak yttrat dervidlag,
så torde han hafva funnit, att högsta domstolen icke har för -

N o 15. 40

Lördagen den 5 Mars.

uinsmannenc. g! k]ärat, att detta gods icke var förverkadt i rättsligt afseende, utan
svenomns för mi-den har förklarat i sammanhang med nådefrågan, att man kunde
stM Tjörbrutet'' anse, att det icke var förverkadt, och detta är en väsentlig skilnad
f/orf.s mot om målet i rättsväg gått till högsta domstolen. Jemför man
1 orts’ hvad som i bevisningsväg förelegat i det Kurtbska målet och det
nu ifrågavarande, så kan man deraf mycket väl draga den slutsatsen,
att resultatet icke skulle hafva blifvit detsamma, om
högsta domstolen haft att i vanlig ordning yttra sig om sjelfva
rättsfrågan i stället för, såsom nu skett, om nådeansökan. I allt
fall är det naturligtvis icke möjligt att med så starka fakta försvara
vare sig den ena eller den andra ståndpunkten, att icke
den subjektiva uppfattningen blir den afgörande, och min subjektiva
uppfattning är den, att Riksdagen icke bör lemna frågan utan
afseende. Tv onekligt är, att åklagaren sökt fullgöra sin pligt,
och att han, genom den behandling frågan fått, blifvit beröfvad
möjligheten att få eu större eller mindre del af de förbrutna varorna.
Man kan mycket väl tänka sig, att, om målet fått fullföljas till
högsta domstolen, en del af dessa i beslag tagna varor dervid
kommit att fastställas såsom förbrutna, om än icke hela brädgården
kommit under samma dom. Jag föreställer mig således,
att kammaren här begår en handling af rättvisa, om den icke
slår döförat till för hvad motionären föreslagit. Men som det
torde kunna vara delade meningar, huruvida den af honom eller
den af herr Bviiow föreslagna siffran är den lämpligaste, sä har
jag som ett medlingsförslag ansett mig böra föreslå, att kammaren
må på det sätt bifalla herr Wiksténs motion, eller — hvad
som är detsamma — reservationen, att jemte det ordet »något»
i densamma utbytes mot »såsom», slutsiffran i denna reservation
sättes till 10,000 kronor i stället för 22,100 kronor.

Jag skall taga mig friheten yrka bifall till detta förslag.

Herr statsrådet friherre Palmstierua: Eftersom jag händelsevis
kommit att öfvervara denna diskussion, skall jag anhålla att få
yttra ett par ord, naturligtvis icke beträffande hvad Riksdagen till
det ifrågavarande ändamålet bör lemna, utan i afseende på sjelfva
rättssaken. Jag är ju icke jurist, men jag föreställer mig, att i
detta afseende mycket beror på sjelfva uttrycket. Då det heter,
att »olofligen till salu hållna varor skola vara förverkade» etc., så
föreställer jag mig, att härmed egentligen afsetts sådana varor,
som säljas af gårdfarihandlare eller åtminstone hållas till salu i
öppen bod. Jag föreställer mig vidare, att det är på denna grund,
som högsta domstolen förklarat, att deu icke anser dessa varor
förverkade, liksom ej heller i Kurtbska målet, derför att de ej
hållits till salu i öppen bod och ännu mindre utbjudits i gårdarne.
Enligt författningen är nu endast det gods förbrutet, som
är till salu hållet, och då påtagligen allra största delen af det nu
ifrågavarande godset skulle lastas i skepp och sändas till Eng -

41 No 15.

Lördagen den 5 Mars.

land, så tror jag icke, att det kunde falla under uttrycket »tilltZZn^naG.
salu hållet». Och jag undrar, om icke den bristande öfverens-Svenc^s/örmir
stärumelsen, som den förste talaren hade funnit mellan beslaget i aa i förbrutet
Malmö och det nu ifrågavarande, beror på, att i det förra fallet ,^s)
varorna verkligen voro till salu hållna — det var då fråga om
eu jernkramhandel. Jag tror, att det är derpå som skilnaden
beror, nemligen på tolkuingen af orden »till salu hållet», och att
enligt högsta domstolens uppfattning de nu ifrågavarande varorna
icke kunde räknas bland till salu hållna varor.

Herr Waldenström: Herr Hedin anförde i de ord, som
han yttrade, att saken hade blifvit anmäld för länsman Svenonius,
och ätt denne då icke kunde underlåta att taga den om
hand, helst som det Kurthska målet ej långt förut blifvit afgjordt
i underrätten på sätt som skett. Till detta vill jag endast tilllägga,
att anmälan också, enligt hvad jag från tillförlitligt håll
låtit mig berättas, skett till kronofogden, och att denne infann
sig på platsen 4 timmar efter sedan Svenonius redan gjort beslaget.
Att beslaget skett, borde väl derför anses hafva varit i
öfverensstämmelse med lagen och med de pligter, som åligga så
väl kronofogde som länsman.

Huru vida lagen är obillig eller icke, derpå vill jag icke inlåta
mig, men är lagen obillig, så rår åtminstone icke länsman
Svenonius för det. Om en tillämpning af densamma i vissa
fall skulle leda till sådana orimligheter, att Kongl. Maj it måste
med sin rätt att bevilja nåd gripa in, är det eu sak för sig. Det
rår hvarken länsman Svenonius eller någon annan enskild person
för. Och det synes mig icke rimligt, att han skall gå miste om
hela den fördel, till hvilken han med lagen i hand kan anse sig
berättigad, om han fullgör hvad som är lians ovilkorliga skyldighet.

Hvad som ensamt är af betydelse härvidlag, är den frågan,
om lagen blifvit af Loder öfverträdd eller icke. Herr statsrådet
har sagt, att det enligt hans mening icke kunde sägas, att de
varor, som Loder hade på sin brädgård, voro olofligen hållna till
salu. Det kan ju vara att han så tänker, men att icke Kongl.

Maj:t ansett, att Luder stält sig lagen till efterrättelse, bevisas af
två omständigheter. Först och främst den, att Loder blef ålagd
böter. Hade icke lagen varit öfverträdd, så hade det varit orimligt
att låta honom höta. Det andra beviset är, att Loder sedan
begärde rättighet att idka den handel, som han redan förut idkat,
och att Kongl. Maj:t beviljade honom denna rättighet, livilket ådaga
lägger, att Kongl. Maj:t ansåg, att Loder icke egde den förut,
ty Kongl. Maj:t har icke rätt att bevilja eu person en rättighet,
som han Kongl. Maj:t förutan redan har. Dessa två omständigheter
bevisa alltså, att Loder verkligen Öfverträdt gällande lag.

Och att följderna af öfverträdelse!! derför skulle blifva just de,

No 15. 42

Lördagen pen 5 Mars.

fänsmannenalG.S0m la§en stadgar, var ju klart. Nu säger lagen, att, hvad böter
Svenoniusförmi- beträffar, skall Vs tillfalla kronan och 2/s åklagaren. Lagen säger
del i förbrutet icke, att alltsammans skall tillfalla kronan, och att kronan sedan
Ton ) afstå Vs till åklagaren. Samma lag gäller i afseende å för "ols

j verkadt gods. Äfven deraf skall Vs tillfalla kronan och 2/s åklagaren,
och det står icke, att, kronan skall hafva alla 3 tredjedelarne.
Mig synes alltså, att, om man läser lagen utan att vara
jurist, man icke kan komma till annat resultat, än att Svenonius
haft rätt till andel i det förverkade. Och denna rättighet, en
svensk mans rättighet, har Kong]. Maj:t i nådeväg skänkt bort
åt en utländsk undersåte. Jag vill nu alldeles icke gifva mig in
på att klandra detta, det anser jag mig icke ha rättighet till,
men faktum är sådant. Då blir frågan: hvad skall göras? Skall
man låta saken, sedan den af motionären blifvit bragt på tal,
alldeles förfalla, eller skall man tänka på att med statsmedel
bereda länsmannen någon ersättning för den inkomst, han beräknat
att få på grund af gällande lag? Jag kan icke anse annat,
än att han är berättigad att få ersättning, och att det är en
hederssak för Riksdagen att bevilja den. Hvad summan beträffar,
skulle jag helst se, att herr Wiksténs motion ginge igenom. Den
summa, han föreslår, utgör 10 procent af hvad Svenonius gått
förlustig. Men då nu herr Olof Jonsson yrkat ersättningens bestämmande
till 10,000 kronor, så skall jag förena mig i detta
yrkande, emedan jag tror, att detta har större utsigt att gå igenom
än det af herr Wikstén föreslagna beloppet.

Herrar Broström, Thermcenins, Zotterman och Kardell instämde
häruti.

Herr statsrådet friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt,
att jag ännu en gång tager till ordet i denna fråga, men då den
siste talaren yttrade, att den omstäudigheten, att den ifrågavarande
personen blifvit dömd till böter, skulle utgöra ett bevis
på, att äfven beslaget var lagligen grundadt, så ber jag få säga,
att, så vidt jag, som ju icke är jurist, kan finna, detta ingalunda
framgår af lagens stadganden. § 31 i 1887 års förordning handlar
nemligen om tvenne alldeles skilda saker, dels om »olofligen
till salu hållna varor» — och det var derom fråga var, då beslaget
gjordes —- och dels om idkande af handel utan i vederbörlig
ordning erhållet tillstånd, hvarför stadgas böter intill 500
kronor. För denna sistnämnda förseelse har Loder fått bota;
men dermed är icke sagdt, att han äfven är skyldig efter den
andra punkten.

Herr Boethius: Efter de tungt vägande skäl, som anförts
till förmån för motionen, behöfver jag icke vara mångordig, och
jag vill derför blott framhålla eu enda synpunkt. Hvad rätts -

Lördagen den 5 Mara.

43 N:0 15.

frågan beträffar, så anser jag mig knappast böra tala om den, 4^mmnicn? er*
då domen blifvit laga kraftvunnen och saken derigenom afslutad. svenoniusförmiJag
föreställer mig också, att Kongl. Maj:t i detta fall gifvit nåd, staa “
icke på grund af domens orättvisa, utan för att undgå obehagliga s,odsförvecklingar
med utlandet, som kunnat sluta på ett för oss för- (Forts'')
ödmjukande sätt. Har detta varit skälet till benådningen, så
tror jag, att Kongl. Maj:t handlat till rikets sannskyldiga nytta,
då han beslöt den samma. Men, frågar jag, är det rättvist och
billigt, är det oss värdigt, att denna nytta för riket skall köpas
på bekostnad af en enskild svensk man? Det kan icke nekas,
att det öde, som i detta fall öfvergått åklagaren, har varit hårdt,
ty det är hårdt att tro sig hafva kommit i laga besittning af en
stor förmögenhet på grund af en laga kraftvunnen dom, och så
på en gång beröfvas den samma. Det är verkligen ett stort lidande,
det kan ej förnekas, och jag anser det derför vara svenska
staten värdigt att gifva den ifrågavarande åklagaren någon ersättning.

Men, har man sagt: det är ej åklagaren, utan Kongl. Maj:t,
som eger att disponera öfver åklagarens andel. Jag vill ej bestrida,
att denna åsigt kan hafva skäl för sig, och i sjelfva verket
kan ju den saken nu anses afgjord till Kongl. Maj:ts fördel,
då Svenonius på nådeväg sökt utbekomma sin andel som åklagare
och om Riksdagen ger honom, eu del deraf såsom gåfva, ty
hade han haft laglig rätt att utbekomma sin andel, så föreställer
jag mig, att han vid domstol sökt utbekomma densamma af
staten. Derför kan ej heller ett bifall till motionen innebära
något farligt prejudikat för framtiden, ty åklagarne hafva nu
fått sin uppmärksamhet fäst på, att de icke hafva någon rättighet
till sin andel af förbrutet gods, om detta af Kongl. Maj:t
återgifves, och då blir deras ställning en helt annan än den
Svenonius intagit vid tiden för detta beslag, ty då, då var den
allmänna uppfattningen verkligen ännu den, att det var åklagarens
rättighet att under alla omständigheter få behålla den honom
tillkommande andelen af beslagtagna och förbrutna varor.

Till stöd för denna uppfattning kunde man åberopa yttranden
af en mängd jurister och nästan ■ samstämmiga uttalanden af
hela svenska pressen.

På grund af hvad jag nu yttrat samt hvad under diskussionen
för öfrigt anförts, skulle jag för min del helst se, att motionen
eller reservationen ginge igenom, men skall emellertid rösta
för det af herr Olof Jonsson framstälda yrkandet, då detta torde
hafva de största utsigterna för sig.

Herr vice talmannen Dani el sou: Då denna fråga till dragit

sig ganska mycket uppmärksamhet inom landet, och jag
haft tillfälle deltaga i behandlingen af den samma i utskottet
och der afgifvit min röst för utskottets förslag, så har jag ansett

N:o 15. 44

Lördagen den 5 Mars.

länsmannen C. G. mig böra begära ordet för att tillkännagifva de skäl, som förftoTÄarcan-anledt
att biträda utskottets yrkande.

dei i förbrutet _ J ör mig bär frågan, sådan den framkommit, förefallit tem(Forts)
en^e^ Jag tror icke, att man behöfver ingå i någon hi storik,

om huru näringsförfattningen tillkommit, utan här gäller
frågan, om länsman Svenonius skall halva belöning för sitt uppträdande
och staten i så fall skall gifva honom något belopp eller icke.
Jag har dervid stält mig på den ståndpunkten, att jag ansett,
att om också häradsrättens utslag vunnit laga kraft, detta likväl
icke berättigade Svenonius till denna egendom, ty äfven om
häradsrättens utslag blifvit faststäldt först i hofrätten och sedermera^
i högsta domstolen, har dock Kongl. Maj:t rätt på grund
af Jo § regeringsformen att pröfva, huruvida mannen i fråga
kunde återfå det förverkade godset. Således hade icke Svenonius
någon laga rätt till dessa penningar, förrän alla de instanser,
som hafva ^att pröfva frågan, afgifvit sitt votum. Nu bär sä
skett, att Kongl. Maj:t har begagnat sin lagliga rätt att gifva
nåd, ^ och då har Svenonius icke förlorat mer än hvad hvarje
enskild person får förlora, nemligen att böja sig för en på lag
grundad dom.

Här har sagts, att man skäukt bort svensk mans rätt, och
att det vore eu hederssak för Riksdagen att godtgöra det. Men,
mine herrar, en sådan hederssak skulle kunna blifva oss temligen
dyr. Man har stått här och berömt denna åklagare, derför att
han gjort sin pligt och jag vill visst icke förneka, att så är fallet;
pen, mine herrar,. icke skola väl åklagarne vara de enda, som
icke behöfva böja sig för lagen, och icke skola väl vi uppmuntra
dem till det. Man kan ju icke säga, att regeringen i någon mån
ölverträdt sin grundlagseniiga rätt, då den efterskänkt, hvad den
eger rätt att efterskänka. Men i och med det samma Riksdagen
beviljar ersättning åt Svenonius, har den erkänt, att det finnes
svenska undersåter, som ej behöfva böja sig för lagen. Detta är
ett farligt prejudikat, emedan det skulle leda derhän, att länsmännen
kanske blefve alldeles för nitiska i sina försök att spåra
upp åtal och verkställa beslag, ty ginge det rasande för dem,
behöfde de ju endast laga att frågan kom till Riksdagen och
begära ersättning. Nej, mine herrar, det går icke an att sätta
dem öfver lagen.

Svenonius är för öfrigt alls icke så illa medfaren, som man
bär låtit förstå, ty han har fått behålla sin andel i böterna och
Kong!. Maj:t har ej efterskänkt mera än det förverkade godset,
och dertill egde Kongl. Maj:t grundlagsenlig rättighet. Åklagaren
hade icke rättighet till egendomen, förrän egaren deraf försökt
alla lagliga, medel att återbekomma sin beslagtagna egendom,
men tappat i alla instanserna. Då först egde åklagaren rättmätiga
anspråk på sin andel, men icke förr.

Jag skulle derför verkligen beklaga, om vi som en upp -

Lördagen den 5 Mara.

45 N:0 15.

muntran skulle, gifva åklagaren denna dusör, ty det skulle, som
man brukar säga, komma surt efter. Det är denna uppfattning, svmoniusförmisom
föranledt mig att votera för utskottets förslag. Jag tror, att stM
vi böra akta oss för att komma in på denna belöuingsprincip, s°ds ty

det kan sedan blifva svårt för oss att komma ifrån den. (''Forts.)

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Peterson i Boestad,
Peterson i Hasselstad och Andersson i Löfhult.

Herr Thestrup: Den länsman Svenonius genom härads rättens

laga kraftvunna utslag tillerkända andel af ifrågavarande
böter och i sammanhang dermed af beslagtagna godsets värde
kan, enligt min uppfattning icke, såsom vice talmannen förmodat,
betraktas såsom allenast särskild uppmuntran eller gratifikation,
då böterna ej kunna innefattas under de till konungen eller kronan
utgående s. k. ensaksböterna, samt åklagarens andel blifvit
honom uttryckligen tillagd genom eu lagligen gällande kongl. förordning,
som i sin nuvarande lydelse innehåller, ej allenast att
af de i samma förordning stadgade böter Vs skall tillfalla kronan
och s/3 åklagaren, utan ock att värdet af beslagtagna godset skall
fördelas på enahanda sätt som böterna.

Jag ber för öfrigt att få instämma i de skäl, som i motionärens
syfte anförts af flere föregående talare, och då jag anser det
vara med rättvisa, billighet och Riksdagens värdighet öfverensstämmande
att på något sätt hålla ifrågavarande länsman skadeslös,
så skall jag förena mig i det yrkande, som blifvit framstäldt af
herr Olof Jonsson.

Herr E1 owsou: Blott, några ord för att meddela en upp lysning,

rättande ett misstag, som begåtts af en talare på hallandsbänken.
Han yttrade att om, sedan varorna tagits i beslag, målet
på rättslig väg blifvit af egaren fullföljdt, den naturliga följden
deraf skulle hafva blifvit, att virket en längre tid hade måst
ligga på lastageplatsen och sålunda blifvit försämradt till sin
qvalitet. Men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att Loder
mycket tidigt ingick till Kong!. Maj:t med begäran att få disponera
varorna, och dertill erhöll han tillstånd. Tvisten gälde alltså
blott det penningebelopp, som af det beslagtagna lagret representerades.
Detta är meddeladt i konstitutionsutskottets memorial
n:o 8 sistlidne riksdag, der det å 15:de sidan heter: »Någon

ekonomisk förlust af målets fördröjda afgörande var icke för honom»
(Loder) »att befara, om han fullföljde sina besvär, då en
af honom till Kongl. Maj:t den 10 maj 1890 inlemnad ansökan
att få disponera det beslagtagna virket, efter infordradt och inkommet
utlåtande af landshöfdingen i Norrbottens län L. Berg, af Kongl.

Maj:t beviljades redan den 16 maj 1890, enligt protokoll öfver

N:o 15. 46

Lördagen den 6 Mara j*K^''c.

e!fi.nans''ärenden af samma dag, n:o 31, och Loder först återtog
S°Ss{wm’s''na ^ ^afrätten ingifna besvär den 23 juni 1890.»
dei i förbrutet Såsom herrarne torde finna, vållade det icke Loder någon
(Forts) synnerli.g svårighet att ställa säkerhet för att få disponera varorna.
Han gjorde också detta ganska snart, så att de alls icke försämrades
i följd af beslaget.

Herr vice talmannen yttrade, att detta ärende icke kunde
anses slutbehandladt, innan Kongl. Maj;t utöfvat sin benådningsrätt.
Detta kunde nog vara rigtigt, om man ville göra benådningsrätten
enligt § 25 regeringsformen till en domshandling,
eller en utöfning af Konungens högsta domsrätt, för hvilken den
skyldige måste böja sig, men i nämnda § heter det i fråga om
nåd, att det sedermera skall på den brottslige ankomma att mottaga
denna nåd eller undergå det straff, hvartill han blifvit dömd, och
sålunda finnes icke i gällande lag rum för den tolkning, som
herr vice talmannen ville gifva saken. Faktum är också, att den
nåd, som nu beviljats i detta fall åt utländsk man, ländt till förfång
för en nitisk och pligttrogen svensk tjensteman, ty det har
aldrig blifvit ifrågasatt att icke länsman Svenonius på ett pligttroget
sätt fullgjort sitt åliggande, och just derför har han lidit
åtskilliga vedervärdigheter.

Det synes mig icke heller vara fullt lämpligt att med hänvisning
till frihetstiden framhålla faran af att i detta afseende
vädja till Riksdagen. Jag anser nemligen, att icke många dylika
fall skola inträffa. Och då jag anser öfverensstämmande med
statens intressen att i någon mån hålla länsman Svenonius skadeslös
i detta hänseende, anhåller jag, att kammaren måtte bifalla
något af de framstälda yrkandena om vederlag åt honom. Helst
skulle jag för min del vilja sluta mig till reservantens förslag,
men om detta icke vinner kammarens bifall, skall jag förena mig
i herr Jonssons i Hof dyrkande om beviljande af ett belopp af
10,000 kronor.

Herr Wester: Då flera rop på proposition hörts, skall jag

endast yttra några ord, ehuru månget och mycket af hvad här
sagts, frestar till gensaga. Af flera talare har framhållits, att
förevarande fråga borde bedömas ur den synpunkt, huruvida
Loder brutit emot gällande näringslag och i så fall om brottet
varit af den beskaffenhet, att det ifrågavarande virket rätteligen
vore förbrutet eller icke. Så vidt jag förstår, har detta alls
icke med föreliggande spörsmål att göra, utan beror detta på,
huruvida allmän åklagare kan anses hafva laglig rätt till ersättning
för mistning af andel i böter, då Kongl. Maj.t af nåd efterskänkt
desamma, eller om billighetsskäl tala för tillerkännande åt
dylik ersättning. Det har icke af någon talare bestridts, att
Kongl. Maj:t handlat fullt lagenligt, då han medgaf, att Loders
virke finge anses såsom icke förbrutet. Då åklagare icke kan

Lördagen den 5 Mars.

47 N:o 15.

gorå anspråk på andel i ådömda böter eller förverkadt gods förrän
utslaget blifvit slutligen faststäldt och då slutakten i ett brott- Svenonius för mimål
är Kongl. Maj:ts pröfning af ingifven nådeansökning, har Håa f/XnS’
enligt lag en åklagare ingen rätt att åberopa gent emot ett dylikt gods Kongl.

Maj ds beslut; återstår då att tillse, om det finnes skäl att (Forts''''1

så att säga i nådeväg tillerkänna länsmannen vederlag för en i
sigte stäld vinst.

Ur många synpunkter är det högst vanskligt för Riksdagen
att låta billighetshänsyn utöfva för stort inflytande öfver förfogandet
af statsmedel till förmån för enskilda personer. Vi veta,
att Kongl. Majd ganska ofta efterskänker böter. Hvart skall det
nu leda, om, såsom herr vice talmannen sade, Riksdagen slår in
på den vägen att ersätta åklagaren den derigenom för honom
uppkommande förlust? Jag tror, att man bör noga betänka sig,
innan man beträder den stråten, och att åtminstone ersättning i
dylika fall icke bör lemnas af Riksdagen, utan då de mest talande
skäl dertill föreligga; men i detta fall finnas enligt min
åsigt inga dylika skäl. Loder fick erlägga i böter och kostnadsersättningar
tillsammans 573 kronor, och af de förre fick Svenonius
i åklagareandel, efter hvad jag kan antaga, 333 kronor 33 öre.

Detta utgör eu ganska stor och fullt tillräcklig ersättning för hans
besvär i målet, helst det icke ens blifvit uppgifvet, att han haft
några särskilda kostnader. Den ärade talaren på stockholmsbänken,
hvilken mycket strängt höll på lagens rätta tolkning, erkände
till och med, att den i detta fall gällande lag vore drakonisk
samt att det kunde vara tvifvelaktigt, huru vida den bort i förevarande
fall tillämpas eller icke. Jag vill nu icke ingå på bedömande
af, huru detta mål skulle afgjorts, om det understälts högsta
domstolens pröfning, men det vill jag påstå, att målet varit af så
tvifvelaktig beskaffenhet, att man icke kan bestämdt säga, att
åklagaren gjort förlust, som bör föranleda Riksdagen att på ett så
exceptionelt sätt som här yrkats ingripa. Jag instämmer uti yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde Herrar Ollas A. Ericsson, Svanberg, Skytte,
och Collander.

Herr Bruzelius: Det yttrades af en föregående talare, att

behandlingen inom högsta domstolen af mål är olika, om sjelfva
rättsfrågan är föremål för bedömande eller om endast nåd är sökt.

Jag är i tillfälle upplysa att, derest högsta domstolen icke sjelf pröfvat
rättsfrågan i vanlig klagoordning, så föredrages, om nåd är sökt,
saken lika fullständigt som om klagan vore förd. Om, såsom utskottets
utlåtande innehåller, högsta domstolen i nu förevarande
fall öfver den sökta nåden yttrat, att »med afseende å förekommande
omständigheter de i beslag tagna trävarorna borde
anses icke vara förverkade», så ligger, enligt min uppfattning,

N:0 15. 48

Lördagen den 5 Mara.

tänsmmnen^G1''1 detta högsta domstolens yttrande en antydan, att beslaget icke
svenonius/örmi- hade bort ske.

stdei fförbyta På grund häraf och anslutande mig i öfrigt till herr Westers

(Forte) yttrande yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Elowson: Jag skall anhålla att få meddela en upp lysning

äfven med anledning af den siste ärade talarens yttrande.
Jag har mig nemligen bekant, att mål kunna inom högsta domstolen
behandlas olika, då justitieråden döma och då de uttala
sig i fråga om nåd. Här har talats om ett mål angående en
dansk handlande Tychsen, som åtalats för oloflig försäljning i
Malmö af jernvaror. Detta mål behandlades först af eu underrätt
(polisdomstolen) i Malmö, som ansåg den tilltalade skyldig,
fälde honom till böter och förklarade, att det beslagtagna varulagret
skulle anses såsom förbrutet. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge godkände detta utslag, och högsta domstolen stadfäste
hofrättens utslag; men i sammanhang dermed hemstälde högsta domstolen
enhälligt om nåd, i det att 4 justitieråd hemstälde om nåd
på ett sätt och 3 justitieråd om nåd på ett annat sätt. I detta
fall hade målet sålunda behandlats olika, då högsta domstolen
fungerat såsom lagskipande myndighet och då den uppträdt såsom
tillstyrkande nåd.

Herr Wikstén: Sedan nu så många af kammarens leda möter

haft ordet i denna fråga, vill jag icke längre upptaga tiden.

Då jag nu hört, att så många förenat sig om det af herr
Olof Jonsson i Hof framstälda yrkandet, skall äfven jag, ehuru
med svidande hjerta, återtaga mitt förra yrkande på beviljande
af det högre ersättningsbeloppet och således förena mig med herr
Olof Jonsson.

Här har talats så mycket om faran för prejudikatet, och jag
vill då säga, att det nu synes mig mindre farligt än förut i detta
hänseende, sedan det blifvit riksbekant, huru det hänger tillsammans
med bestämmelserna rörande utländska näringsidkare, och
det vore högst förvånande, om någon af dem hädanefter skulle
försumma att utverka sig Kongl. Maj ds tillstånd till idkande af
sådan handel eller näring som den nu ifrågavarande.

Herr Wavrinsky instämde i detta yrkande.

Herr Hedin: Då jag förut anhållit om bifall till herr Wik sténs

motion, men motionären nu sjelf frångått densamma och
instämt i herr Olof Jonssons i Hof förslag, får jag väl äfven lof
att foga mig i att göra detsamma, men jag gör det, herr talman,
med samma känsla som motionären.

Häruti instämde herrar Oumcelius och Olsson från Stockholm.

49 N:0 15.

Lördagen den 6 Mars.

Herr B ii lo w: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande

och i stället instämma med herr Olof Jonsson uti det af honom
framstälda förslag.

godt.

Öfverläggningen var slutad. Herr talmannen gaf propositio- (Forts''}
ner å de yrkanden, som återstodo, nemligen, dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till det af herr Jonsson i Hof under öfverläggningen framstälda
yrkande; och fann herr talmannen valen hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes
emellertid och företogs enligt följande, af kammaren godkända
voteringsproposition.

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i nu föredragna
utlåtandet n:o 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit det af herr Olof Jonsson under öfverläggningen framstälda
•yrkande.

Omröstningen visade 97 ja, men 98 nej; hvadan kammaren
beslutat enligt nej-propositionens innehåll.

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservation
af herrar Lilienberg, Edelstam, Andersson i Lyckorna och Falk.

§ 15.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 24, i an- At''^^riag^1
ledning af väckt motion om beviljande af vederlag till länsmannen Mn8Hasunding
N. M. H. Sunding för rnistad åklagareandel i förbrutet gods

I motion, n:o 140, inom Andra Kammaren hade herr O. brutet °odsEriksson
i Mörviken, med hvilken herrar J. Eromée och J. Nordin
instämt, hemstält, att Riksdagen måtte besluta att till länsmannen
N. M. H. Sunding i Alsen bevilja såsom vederlag och uppmuntran
för honom frångångna åklagareandelar — utgörande enligt
Offerdals häradsrätts utslag den 10 oktober 1890 i mål emellan
honom och storbritanniske undersåten Lewis Miller 37,621 kronor
33 öre — ett belopp af 5,000 kronor, att till Sunding utbetalas
på tid och sätt, som statsutskottet kunde finna lämpligt föreslå.

På anförda skäl hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Andra Kammarens Prat. 1802. N:o 15.

4

N:0 15. 60

Lördagen den 5 Mars.

Ang. vederlag till
länsmannen N.
M. H. Sunding
för mistad åklagareandel
i förbrutet
gods.

(Forts.)

Häremot hade herr Eriksson i Mörviken i en vid utlåtandet
fogad reservation yrkat: att utskottet måtte hemställa »att Riksdagen
må besluta att till länsmannen i Alsons distrikt N. M. H.
Sunding bevilja såsom vederlag och uppmuntran från de honom
fråntagna åklagareandelar — utgörande enligt Offerdals häradsrätts
utslag den 10 oktober 1890 i mål emellan honom och storbritanniske
undersåten Lewis Miller 37,621 kronor och 33 öre —
ett belopp af 5,000 kronor.»

Och hade herr O. Jonsson i Hof låtit anteckna, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Ordet begärdes af motionären herr Eriksson i Mörviken,
som yttrade: Då kammaren redan har bifallit den utaf herr Wikstén
väckta motionen med den förändring, som sedermera blifvit
föreslagen af herr Olof Jonsson, så hoppas jag, att kammaren
vill göra rättvisa äfven åt Sunding, ty det skulle väl se bra besynnerligt
ut, om den ene länsmannen skulle få ersättning och
icke den andre. Dertill hoppas jag att kammaren icke vill göra
sig skyldig. Jag skall derför anhålla om afslag å utskottets förslag
och bifall till min reservation. Jag ber emellertid att på
samma gång få rätta ett par feltryck, som insmugit sig i min
reservation, der det står: »från de honom fråntagna åklagareändelar»
i stället för: »för de honom iv&agångna åklagareandelar»,
och jag anhåller, att denna rättelse måtte få införas i reservationen.
Jag anhåller, som sagdt, herr talman, om bifall till min
reservation och afslag å utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hof anförde: I öfverensstämmelse med

det förmedlingsförslag, jag tog mig friheten att göra i föregående
punkten, skall jag äfven göra det här, och anhåller, att reservationen
må på det sätt bifallas, att siffran 5,000 utbytes mot 2,000; och
på denna min framställning yrkar jag bifall.

Herr Eriksson i Mörviken: Jag skall be att få ändra

mitt yrkande till detsamma, som Olof Jonsson gjorde, nemligen
att siffran bestämmes till 2,000 kronor.

Herr Wester: Jag skall endast be att få yrka bifall till

utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan herr
Eriksson i Mörviken återtagit sitt först framstälda yrkande, återstodo
endast yrkandena om dels bifall till utskottets hemställan
och dels bifall till herr Jonssons i Hof under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen upptog till proposition hvardera
äf dessa yrkanden och förklarade sig anse den senare meningen
hafva flertalets mening för sig. Som votering emellertid begärdes,

Lördagen den 5 Mars. 61 N:0 15.

blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som i fråga om statsutskottets nu föredragna utlåtande
n:o 24 bifaller det af herr Olof Jonsson framstälda yrkande,

röstar

Den, det ej vill, röstar

J a;

Nej;

gaiuJii''

iiisagj./nv>| JiouiiBiia

ö‘.;o ; lehgamtale la böla
rf »btieåjänfl o:u ''

!l b

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

:£! a

Omröstningen utföll med 90 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså fattat sitt beslut enligt ja-propositionen.

§ 16-

Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:

herr E. Norman, n:o 181, om ändring af 52 § regeringsformen
och 33 § riksdagsordningen; och

herr P. A. E. Stjernspets, n:o 182, om beviljande af anslag
till krigsfartygs byggande.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 17.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att kaptenen J. M. Ekströmer af sjukdom är förhindrad att
under den närmaste tiden bevista Riksdagens sammanträden,
intygas.

Stockholm den 5 mars 1892.

Jonas Wosrn,

med. d:r och professor.

§ 18.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr P. Gr. Petersson i Brystorp under 8 dagar från och
med den 12 dennes,

och herr N. Persson i Vadensjö under 10 dagar från och
med den 9 dennes.

N:0 15. 52

Lördagen den 5 Mars

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 25 angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens
räkning;

n:o 26, i anledning af väckta förslag dels om statsbidrag
till enskilda jernvägsanläggningar och dels om nedsättning af
räntan å de till dylika jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd
af statsmedel; och

n:o 27, angående ändring i föreskrifterna rörande befattningen
med tryckta riksdagshandlingars emottagning, vårdande och utdelning;
samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl. förordningen
angående handeln med vin- och maltdrycker den 24 oktober
1885.

§ 20.;

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,64 e. m.

y lits fl -

in fidem
Hj. Nehrman.

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1892.