1891. Ändra Kammaren. N:o 16

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Ändra Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes öfverläggningen angående det från 1890 års riksdag Angående
- - ‘ n r,"... i... *'' i j -—3..:— i‘ ce r» . _ i i o *i i i • ändring i §§

6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

hyllande förslag till ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordning!
Enligt förut gjord anteckning lemnades ordet till

Herr Svensson från Karlskrona, som yttrade: Herr talman,

mine herrar! Då så många talare på förmiddagen begärt ordet och
mer qvalificerade personer än jag yttrat sig angående det hvilande
förslagets formella brister, så skall jag icke tillåta mig att upptaga
tiden ined att ingå i bedömande af dessa brister. Jag skall inskränka
mig, mine herrar, att göra en vördsam vädjan till det frisinnade
landtmannapartiet att icke stöta bort den hand, som räckes dem från
stadsrepresentanterna till gemensamt arbete. Den mur, som för
längesedan restes mellan städernas och landsbygdernas representanter,
har på senare tider alltmer grusats, och städernas representanter hafva
visat sig såsom trogna bundsförvandter i arbetet för lugnt och frisinnad
t framåtskridande. Men om det nu hvilande förslaget blir
upphöjdt till grundlag, så kan jag icke underlåta att uttala min fruktan
för att denna mur å nyo kommer att resas till skada för det arbete,
som visat sig vilja gå det lugna framåtskridandets väg. Jag
vill gerna och villigt instämma med de män, som yttrat sig angående
beliofvet af inskränkning i städernas representationsrätt, men jag är
för min del lifligt förvissad derom, att detta kan åstadkommas på
helt annat sätt, än det nu föreliggande förslaget åsyftar, och utan att
rubba grunden för vår folkrepresentation. Det kan ske genom en
höjning af den folkmängdssiffra, som bestämmer representanternas
antal på sådant sätt som det förslag innehåller, hvilket jag jemte
69 andra stadsrepresentanter i denna kammare undertecknat. Och
om i sistnämnda förslag finnes något, som behöfver omarbetas, kan
det säkerligen. lätt ske, då förslaget blir förelagdt kamrarne till de--hatt, om nemligen det nu hvilande förslaget icke blir antaget. Naturligtvis
kommer det då att debatteras, och de anmärkningar, som
emot detsamma kunna göras; blifva här framstälda och pröfvade.
Derför, mine herrar, yrkar jag afslag å det nu hvilande förslaget
under förhoppning att den af oss stadsrepresentanter i samma ämne
Andra Kammarens Prof. N:o 16. 1

K:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående afgifna motion, som nu föreligger i konstitutionsutskottet till behandändring
i§§ ]ing) skall bilda grundvalen till den inskränkning i städernas represenrilcsdags-
tatiorl) som man så mycket önskar och som i sådant fall också skall
ordningen, gå igenom. Herr talman! Jag upprepar mitt redan gjorda yrkande
(Forts.) om afslag på det hyllande grundlagsändringsförslaget.

Vidare anförde:

Herr Holmgren: Herr Waldenström yttrade på förmiddagen,

att vid nuvarande representationsskicks genomförande borgareståndet
gjorde en stor uppoffring, under det att bondeståndet nu representeras
af landsortsrepresentanterna i denna kammare. Herr Gustafsson
åter yttrade, att alla de fyra ståndens inflytande Öfverflyttades
till denna kammares landsortsrepresentanter. Hvad herr Waldenströms
påstående beträffar, kan det ju vara sant, om man tager hänsyn till
majoriteten bland landsbygdsrepresentanterna i denna kammare. Men
jag vill påpeka, att bland dessa befinna sig så väl tjensteman som
industriidkare och handlande, hvilket ju visar, att hans påstående
endast delvis är sant. Herr Gustafsson medgaf dock, att den magt,
som han påstod att landsbygdens representanter egde, hittills icke
af dem missbrukats, men, sade han, i dag skulle det visa sig, om den
komme att missbrukas eller icke. Jag frågar: innebär bifall till detta
förslag ett magtmissbruk, ett förslag, som med hänsyn till nuvarande
folkmängdsförhållanden tillerkänner städerna dubbel representationsrätt
mot landsbygden? Man har gjort sannolikhetsberäkningar,
huru snart den tidpunkt skulle inträffa, då städernas folkmängd skulle
utgöra en tredjedel af hela rikets, och man har kommit till det resultat,
att detta kan inträffa ganska snart — om jag icke missförstod
en föregående talare — redan år 1911. Dervid ber jag dock
att få framhålla den omständigheten, att genom de lättare kommunikationer,
som komma Norrland till del genom jernvägars byggande,
man kan hoppas, att landsbygdsbefolkningen i denna del af landet
skall så tillväxa, att den något så när kommer att hålla jemna steg
med städernas, hvarför jag vill påstå, att den nyss omnämnda tidpunkten
ännu är långt aflägsen — och när den inträffar, är det tids
nog att se till att rättelse sker.

Jag anhåller om bifall till förslaget.

Herr Bokström: Då det föreliggande förslaget ovedersägligen

innebär en rubbning af de grunder, hvarpå den nuvarande riksdagsordningen
är byggd, ber jag i korthet få till riksdagens protokoll antecknade
de skäl, som hindra mig att bifalla detsamma.

För hvarje ändring af vår grundlag, äfven den som icke är så
vidtgående som denna, uppställer grundlagen såsom vilkor, att förändringen
skall vara högst nödig eller nyttig samt möjlig att verkställa.
Försöker jag detta nu hyflande grundlagsförslag med denna
probersten, så håller det, enligt mitt förmenande, icke profvet. Det
är visserligen högst nödigt, att tillflödet af representanter från de
större städerna, så fort ske kan, på lämpligt sätt minskas. Deremot
är förslagets öfriga innebörd hvarken högst nödig eller nyttig. Det

3 Nso 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

vill, detta förslag, med åsidosättande af de i vår nuvarande riksdags- Angående
ordning inlagda hufvudgrunder, hvilkas olämplighet icke blifvit upp- ändring i§§
visad, på samma gång det minskar antalet stadsrepresentanter i denna riksdagskammare,
öka antalet för de af landsbygden utsedde. Det okär" äfven ordningen.
antalet representanter i Första Kammaren. Det fixerar med, enligt (Ports.)
min tanke, ganska hög grad af godtycklighet representantantalet i
båda kamrarne och läser fast proportionen mellan lands- och stadsrepresentanter
i Andra Kammaren, oberoende af historiska förutsättningar
och kommande tiders utveckling eller afveckling beträffande
folkmängd och samhällsintressen på dessa skilda områden. Detta
synes mig vara att gå öfver det mål, för hvars ernående ändringen
skulle vara högst nödig eller nyttig.

Såsom stöd för bestämmandet af representantantalet i Andra
Kammaren för landsbygden till 150 och för städerna till 75 har 1890
års konstitutionsutskott anfört sakförhållandena inom norska stortinget,
der den politiska magten emellan land och stad skulle vara
just så afvägd, och när det duger der, så borde det också kunna gå
an för oss. Jag vet icke, om de norska representantiva förhållandena
äro sådana, att de för oss böra vara mönster, men väl att en ganska
stark mening finnes så väl i Norge som på denna sidan Kölen
derom, att norska stortinget är väl ensidigt sammansatt och visserligen
icke till städernas fördel. Jag skall dock icke tillåta mig att
döma öfver detta förhållande. Jag skall ställa mig på 1890 års
konstitutionsutskotts ståndpunkt och antaga, att norska stortinget i
detta hänseende är mönstergilt. Då ber jag få erinra, att städernas
representanter i Andra Kammaren skola vara 75; i Första Kammaren
finnas stadsrepresentanter till etts- antal af 13. Summa stadsrepresentanter
88. Representanternas antal i båda kamrarne skall utgöra 375.
Tredjedelen deraf gör 125. Skilnaden mellan 125 och 88 är 37. Det
vill således synas mig att, med det norska stortinget till måttstock,
bör stadsrepresentanternas antal i båda kamrarne ökas med 37 och
landsbygdens representanter minskas med samma antal. Af hvad som
blifvit sagdt framgår tydligt, att norska grundlagen har, med afseende
på antalet representanter från städerna i förhållande till antalet representanter
från landet, på ett vida kraftigare sätt tillgodosett städernas
representationsrätt, än det hvilande förslaget* skulle göra för
den svenska representationen.

Men norska grundlagen har dessutom sökt undvika''^ett annat fel,
som enligt min tanke vidlåder detta förslag. Den har velat förekomma,
att städernas representation koncentrerades till de större städerna,
och tillse, att stadsmannaintressen utöfver hela norska riket
kunde få sina representanter i stortinget. Jag1 har upprättat en förteckning
öfver de städer, som få skicka representanter till stortinget,
och anhåller att såsom särdeles lärorika få anföra några få exempel
derur. Kristiania hade år 1885 — det sista år, för hvilket jag kunnat
erhålla uppgifter — med 130,000 invånare 4 representanter.

Bergen med 47,075 invånare likaledes 4 representanter. Kristiansand
med 13,022 invånare 2 representanter, Drammen med 19,601 invånare
2 representanter, Sarpsborg med 2,788 invånare 1 representant,
Stavanger med 23,911 invånare 2, Trondhjem och Levanger

K:o 16. 4 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående med 23,979 invånare 4 representanter; Österisoer med 2,845 invånare
ändring i§§ j representant o. s. v. Det kan ju synas vara en orättvisa, att eu del
riksdags- samhällen med ett sådant fätal invånare likväl tillerkännes säte för
ordningen, representant inom stortinget. Men, mine herrar, det är icke en orätt(Ports.
) visa mot den norska skeppsrederirörelsen, hvilken såsom bekant intager
en rangplats, den tredje i ordningen bland verldens nationer,
icke en orättvisa mot fislceribedriften, icke mot den norska exportrörelsen
och andra för Norges rike i dess helhet vigtiga stadsmannaintressen.

Huru skulle det nu komma att ställa sig hos oss efter detta förslag?
Här skulle Stockholm redan första perioden komma att ställa
upp 20 representanter, ett antal, som är relativt större än det någon
hufvudstad sänder till någon representation. Millionstaden Berlin
sänder blott sex. Vidare skulle Göteborg komma att få åtta och
Malmö fyra representanter. Hvad de smärre städerna angår, måste
man erkänna, att de under den närmaste tioårsperioden skulle blifva
representerade ungefär som de äro för närvarande, och kanske skulle
de vinna någon liten förmån med hänsyn till valkretsindelningen.
Men nu har man anledning antaga, att städernas folkmängd inom ett
antal af 25 till 30 år kommer att fördubblas, för så vidt utvecklingen
fortgår som under den närmast föregående tiden, och denna utveckling
är icke likformig för städerna, utan det är några få, som äro
mycket lifskraftiga och ett stort antal, som i följd af bristande kommunikationer
och andra förhållanden icke kan hålla jemna steg med
de förra. Deraf måste nödvändigtvis följden blifva dels att de städer,
som redan äro särdeles starkt representerade, komma att eröfra
den ena platsen efter den andra Bland de 75, som äro åt städerna
anvisade, och dels att de smärre städer, som icke så kraftigt kunna
.utveckla sig, måste packas in i ett allt färre antal valkretsar. Detta
kan enligt mitt förmenande icke vara till nytta för landet i sin helhet,
då jag är öfvertygad, att vi i vårt land hafva stadsmannaintressen
lika vigtiga som i Norge och som lika väl förtjena att här i
Riksdagen hafva sina egna målsmän.

Jag vore frestad att uppehålla mig ännu något litet vid hufvudstaden.
Det vore nästan en förnärmelse mot Stockholms valmanscorps,
om man skulle antaga, att icke den bland det tjugutal representanter
den redan under första perioden skulle komma att sända valde personer,
som kunde bevaka Stockholms stad kommersiella, industriella,
och ideella intressen, i all synnerhet, som man får antaga att hvarje
riksdagsman, som rätt fattar sitt uppdrag, måste i viss mån känna sig
manad att bevaka äfven hufvudstadens intressen, emedan hufvudstaden
är rikets, i hvilket vi alla måste anse oss hafva del. Men då
så är förhållandet, framstår så mycket klarare det orimliga i att denna
i förhållande till öfriga städer ytterligt starka representation skulle
ytterligare förstärkas på bekostnad af andra, som kunde förtjena att
i Riksdagen blifva representerade. Jag befarar att derigenom representationen
för stadsmannaintressena i vissa andra landsändar kan
blifva allt för svag. Något liknande försvagande kan, hvad landsbygden
angår, icke inträffa, så länge det är stadgadt, att hvarje domsaga
har rätt att få en egen representant, men det är deremot icke

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 5 Nso 16.

sagdt, att en domsagas representant också kan och vill bevaka in- Angående
tressena för den närmaste stadens, som möjligen kunde sakna egen ändring i §§
representant i denna kammare. "" riksdas De

allvarsamma anmärkningar, hvilka gjorts mot de formella fel, ordningen.
som vidlåda det föreliggande förslaget, skall jag icke upprepa, eme- (Ports.)
dan de framhållits från mera dertill kompetent håll än mitt. Men
de synas mig vara bevis för, att förslaget icke är så möjligt att verkställa,
som grundlagen förutsätter.

Till sist vill jag tillägga ännu några ord. När de svenska städerna
år 1865 i grundlagsenlig ordning förvärfvade sin nuvarande
representationsrätt genom uppoffring af den fjerdedel i fyraståndsrepresentationen,
som de då egde, så skedde detta på frivillighetens
väg. Men den representationsförändring, som kan komma att ega
rum nu, om denna kammare antager det föreliggande förslaget, den
sker icke på frivillighetens väg; den sker mot städernas bestridande
och ehuru städerna i ett särskildt förslag visat sig beredvilliga att
tillmötesgå äfven långt gående fordringar på en reform i denna retning.
Nå väl, kammaren är deruti i sin grundlagsenliga rätt och
magt. Jag vill blott erinra derom, att all magt på det politiska området,
som går fram utan att taga hänsyn till för riket i sin helhet
vigtiga intressen, inom sig bär fröet till sin egen vanmagt, och att
ingen magt är så stark som den, som är parad med hofsamhet och
politisk klokhet. Det är till den senare magten i denna kammare,
jag i detta ögonblick vågar vädja, innan jag hos herr talmannen ber
att få yrka afslag å den nu föredragna punkten.

Herr Lilienberg: Herr talman! Jag har undertecknat den
motion angående städernas representationsrätt, som inlemnats af åtskilliga
stadsrepresentanter, och dermed är också min ställning till
det föreliggande förslaget angifven. Jag kan i allt väsentligt instämma
med de talare, som yttrat sig mot förslaget. Här har åtskilligt
ordats om detta förslags formella brister, och visserligen äro
dessa brister efter mitt förmenande af den beskaffenhet, att de böra
göra detsamma alldeles oantagligt, men det finnes för mig ett vida
vigtigare skäl att motsätta mig förslagets antagande, och detta har
redan af en och annan talare blifvit antydt. Jag anser nemligen
detta förslag innebära en verklig politisk fara, ty då det fixerar
stadsrepresentanternas antal till en bestämd siffra, som ej får öfverskridas,
och likaledes fixerar landtrepresentanternas antal, så ställer
det derigenom stad och land så skarpt emot hvarandra som aldrig
tillförene. Det skall, om detta förslag blir grundlag, blifva svårt,
om icke omöjligt, att till ett gemensamt godt arbete sammanjemka
den skiljaktighet i åsigter, som i vissa hänseenden alltid skall förefinnas
emellan invånarne i städerna och på landet. Med ett ord, vi
skulle genom detta förslag komma att i stället för de fyra stånden,
som vi lyckligtvis sluppo ifrån år 1866, få två, ett landtmannastånd
och ett stadsmannastånd.

Jag yrkar afslag.

Häruti instämde herr Lindgren.

N:o 16. 6 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående Herr Petersson i Runtorp. Herr talman, mine herrar! Jag
ändring i§§ bar icke begärt ordet för att säga någonting nytt i denna fråga, och
riksdags- ståndpunkt till densamma är nog tillräckligt känd.ändå,, men

ordningen, jag kan icke underlåta att yttra några ord, då jag under diskussionen
(Forts.) lågt märke till ett och annat, som jag anser borde besvaras från min
ståndpunkt.

Det har klagats — i synnerhet af de senaste talarne — öfver
att detta förslag skulle gifva anledning till en oupphörlig strid mellan
land och stad. Nej, det är just det som efter min mening detta
förslag borde förebygga, ty striden mellan land och stad kan icke
upphöra under nuvarande förhållanden, och det skall alltid ligga
såsom en mara öfver oss, så länge vi behöfva frukta, att ni inom
kort en vacker dag äro lika många som vi. Detta befordrar icke
någon frid, men det skall det nya förslaget göra. Kan det finnas
något lugnare än att städerna skulle få välja en tredjedel af riksdagsmännen
i denna kammare, men det säger ni är en himmelsskriande
orättvisa. Jag förstår inte huru herrarne kunna påstå, att det är en
orättvisa. Om herrarne ville gå tillbaka till samma proportion, som
det var i början, så kunde det väl ha sina skäl för sig, men så
mycket räknemästare äro ni nog, att ni kunna räkna ut att en tredjedel
är mer än fem trettondelar. Då hade städerna icke mer än fem
trettondelar, men nu erbjudes dem en tredjedel. År detta att fara
illa med städerna? Nej, jag förstår icke huru herrarne kunna göra
ett sådant påstående. Jag tycker, att det är litet obilligt att framhålla
saken på detta sätt, ty det håller icke stånd. Jag tycker tvärt
om, att förslaget är ganska liberalt. Herrarne tala om, att I icke
viljen uppehålla striden mellan stad och land. Yiljen I det icke,
skolen I antaga ett sådant förslag som detta.

Man tadlar oss, derför att vi vilja hafva en förändring till stånd.
Men herrarne erkänna ju sjelfva, att det är orätt som det är. Men
vi skola kanske vänta, till dess det behagar herrarne att lemna oss
en liten smula rättvisa. Diskussionen i dag har dock visat, att, skola
vi vänta derpå, då få vi vänta bra länge, om vi ens få det någonsin.
Ty när ett så enkelt och billigt förslag som detta mottages med ett
så energiskt motstånd, när skolen I då vilja lemna landet någon rättvisa
i detta hänseende? Den dagen tror jag icke är så nära. Nej, hela
eder afsigt är att nu slå i hjel detta förslag. Sedan kan man vara
säker, att man aldrig får ett annat till grundlagsenlig behandling.
Det är rena sanningen.

Hvad beträffar förslagets formella brister, vill jag icke ingå på
dem. Det har talats om, att svårigheter skulle uppstå, ja, att det
skulle blifva omöjligt att tillämpa förslaget, om det eller det inträffade.
Ja, så snart man vill måla för sig alla upptänkliga om och
men, som kunna inträffa, då kan man få fram de obotfärdiges förhinder
snart nog. Jag tror icke, att den menniskan är född, som
kan upptänka ett förslag, som är herrarne till pass i det fallet. Allra
minst blefve det deras eget.

Jag skall äfven bedja att få tillägga något, emedan man har
sagt att förslaget skulle bevisa afvoghet mot stadsrepresentanterna
och att man ville åt dem. Särskildt har man mot mig sagt, att jag

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 7 N:o 16.

skulle önska, att städerna skulle jemnas med marken. Nej, det är Angående
icke sanning. Så mycket förstånd har jag, att jag förstår, att land ändring i§§
och stad behöfvas i ett land och att de skola hjelpa hvarandra och rihgrials.
lefva i enighet och sämja. En riksdagsman, som icke vill se på, om ordningen.
han hör till landet eller städerna, utan som ser på det helas väl, han (Ports.)
blir icke frestad till sådana strider. Och jag kan försäkra städernas
representanter, att jag icke vill städerna något illa; men jag vill icke,
att de skola på det viset dominera öfver oss, så att de kunna göra
hvad som helst med oss.

Det finnes många saker, man kunde gifva sig in på, men det är
redan tillräckligt taladt i denna fråga af så många andra. Jag vill
blott protestera mot den uppfattningen, att från vår sida någon afvoghet
skulle råda mot städerna och deras representanter. Men på
samma gång ber jag att få erinra om ett yttrande från den värde
lektorn från Gefle, som här presenterade stadsrepresentanterna för
oss, och förestälde oss, att det var eu korporation, som var mycket
aktningsvärd. Det skall jag icke bestrida, det ha vi ju tillräcklig

kännedom om. Men då nu, såsom han nämnde, detta är förhållan det,

så är jag alldeles säker på, att de hafva tillräcklig förmåga och
kraft att kunna representera och tala för lika många kommittenter,
som vi kunna på landsbygden. Hvarför kunna de då icke tala för
en 20 å 30,000 liksom vi landsortsrepresentanter få göra det. De
ha nog tillräcklig förmåga dertill. Jag tror derför, att det icke är så
farligt med den här saken som herrarne skrika.

Jag skall, icke upptaga tiden längre. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
vid ännu en sak. Här har man stått och friat till

gamla landtmannapartiet och trott, att detta skall hjelpa, men det

tror jag slår fel, det tror jag icke lyckas, ty dess medlemmar äro
nog sina traditioner trogna. Jag kan tala om för herrarne, att jag
var ganska mycket i lag med den person, som var det gamla landtmannapartiets
skapare. Man har kastat skulden på mig för att denna
fråga först blifvit väckt, men i det deltog just detta partis förman,

Carl Ifvarsson. Kunna de nu förråda sig sjelfva på det viset, att de
icke taga, hvad som bjudes, så få de skylla sig sjelfva; jag vill freda
mitt samvete derför. Men på samma gång har jag velat uttala, att
jag alls icke gör det af afvoghet mot städerna; jag önskar mina bröder
från städerna lika mycket godt som dem från landet.

Jag anhåller om bifall till förslaget.

Herr Williamson: Då denna så vigtiga fråga nu föreligger
till behandling, anser jag mig skyldig att ge till känna min mening
i den.

Jag vågar då säga, att jag utan tvekan kommer att gifva min
röst för bifall till det hyllande grundlagsändringsförslaget. Landet
väntar verkligen i närvarande stund, att dess representanter skola
lösa denna fråga på det sätt, som nu är föreslaget, och detta så
mycket mer, som Första Kammaren redan beslutit i saken och dermed
räckt oss sin hand. Jag tror sålunda, att det är ett mycket
lämpligt ögonblick för oss, som hylla denna åsigt i frågan, att stadsrepresentanternås
antal bör begränsas, att nu få den löst.

ff:o 16.

Angående
ändring i §
6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

Skulle vi i stället öfvergå till det medlingsförslag, som kär är
^framstäldt, blefve frågan uppskjuten till en oviss framtid. Och jag
vill fråga, hvilken af oss kan bedöma, huru det då kommer att ske?
Den skulle vara mer än vanligt både lång- och klarsynt, som nu
skulle kunna saga, huru saken komme att afgöras 1893 eller 1894.
Jag får derför säga, att jag icke hyser den minsta tvekan att nu
gifva min röst för förslagets antagande.

Jag vill tillägga några få ord. Här ha framkastats strids-insinuationer,
om jag så får säga; man har sagt, att stad och land genom
detta förslag skulle blifva skilda åt och råka i harnesk mot hvarandra.
Detta tal låter för mig mycket litet tilltalande. Vi landsbor
hysa icke någon afvog sinnesstämning mot stadsborna och jag hoppas,
att stadsborna icke heller hysa någon afvoghet mot oss. Ty land
och stad skola arbeta tillsammans; stadsbon köper sina produkter
från landet, landsbon säljer sina till städerna. De kunna hysa olika
åsigter i småsaker, men att detta förslag icke skall verka någon
brytning dem emellan, det är min fullkomliga öfvertygelse.

Jag förordar bifall till förslaget.

Herr J. Eklund: Jag har begärt ordet, emedan jag anser denna
fråga så stor och vigtig, kanske vigtigare än någon annan fråga, som
legat på Riksdagens bord sedan jag blek dess medlem. Med anledning
deraf, att redan så mycket talats både för och emot, vill jag
dock inskränka mig till att tillkännagifva, att jag kommer att rösta
för bifall till det föreliggande grundlagsändringsförslaget. Och jag
gör detta dess hellre, som jag anser, att en inskränkning i städernas
representationsrätt är fullt berättigad, och att en begränsning i riksdagsmännens
antal är af högsta behofvet påkallad.

Jag yrkar bifall.

Herr Ekströmer: Då jag icke förut haft tillfälle att ge min
ståndpunkt till känna i denna fråga, skall jag be att nu få yttra
några ord angående densamma.

Det föreliggande grundlagsförslaget betingas af tvenne omständigheter,
nemligen nödvändigheten att inskränka antalet ledamöter
af Riksdagen och nödvändigheten att minska antalet stadsrepresentanter
inom denna kammare för att erhålla ett mera rättvist förhållande
mellan deras antal och landtrepresentanternas. Här har förut
blifvit nämndt, att 1867 efter det nya statsskickets genomförande
Riksdagens ledamöter utgjorde ett antal af 315. För närvarande är
detta antal 375, hvilket visar en tillökning af 60 representanter under
loppet af 25 år, d. v. s. en ökning af ungefär 19 procent. Skulle en
dylik tillväxt få fortfara genom att nuvarande riksdagsordning bibehölles
oförändrad i afseende härå, skulle efter ytterligare 25 år antalet
ledamöter i Riksdagen komma att utgöra 446. Vi veta, att riksdagens
nuvarande lokaler icke tillstädja någon tillökning alls, och
gent emot en sådan tillväxt, som den som nyss blifvit antydd, skulle
ganska snart äfven de lokaler, för hvilka i det nya riksdagshuset
förslagsritning nu finnes uppgjord, blifva otillräckliga, ja, kanske
redan visa sig fullsatta, när detta riksdagshus blifvit färdigt.

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 9 N:o 16.

Men utom det att lokalerna skulle visa sig otillräckliga, så skulle Angående
äfven den för riksdagen anslagna tiden af 4 månader snart äfven ändring i §§
visa sig otillräcklig. Ty med ökadt antal representanter kan man riksdag smed
skäl vänta sig ökadt antal förslag och äfven längre öfverlägg- ordningen.
ningar. Att ett ökadt antal representanter och tillika en samman- (Ports.)
varo under en längre tid skulle öka kostnaderna betydligt, är ju
gifvet; och derför anser jag det nödvändigt och välbetänkt, att representanternas
antal begränsas såsom nu är föreslaget i det till behandling
föreliggande förslaget.

Rörande den andra delen af frågan, eller förhållandet mellan
stads- och landtrepresentanternas antal, så ber jag att få erinra, att
det vid första riksdagen efter det nya statsskickets införande stälde
sig som 5 till 13, d. v. s. så, att stadsrepresentanternas antal uppgick
till 28 proc. af Riksdagens. Det har nu ökats så, att det i stället är
36 proc., under det att stadsbefolkningen utgör endast 18 proc. af
hela landets befolkning. Det är för att begränsa en fortfarande för
landet ogynsam tillväxt af stadsrepresentanternas antal, som detta
förslag fixerat förhållandet mellan dem och landtrepresentanterna
såsom 1 till 2.

Detta är dock endast frågans yta, om jag så får säga. Under
denna dölja sig andra frågor af större vigt. Visserligen har under
förmiddagen en representant från Gefle komplimentera! kammaren
och sagt, att talet om dess radikalism icke vore berättigad!, men då
han sjelf på detta sätt upptagit frågan härom under debatt, så kan
jag för min del icke låta den gå alldeles oanmärkt förbi. Vi känna
alla, hvilka rörelser pågått i de större stadssamhällena under de
senare åren, socialistiska och radikala rörelser — det är omöjligt
att tillsluta ögonen för detta obestridliga sakförhållande — och dessa
rörelser hafva gifvit sig luft vid de senast företagna valen till denna
kammare. Om de nu också icke lyckats till fullo i sina afsigter,
om man ännu i denna kammare hör endast bruset af den annalkande
strömmen, så kan man dock vänta sig, att dessa rörelser vid
blifvande val komma att förnyas med kraftigare ansträngningar; och
för min del väntar jag också, att denna ström skall lyckas intränga
i kammaren. Detta ansgr jag emellertid icke i och för sig vara
någon olycka. Tv enligt mitt förmenande böra alla åsigter och alla
klasser inom samhället vara representerade i Riksdagen. Men, mine
herrar, vi må akta oss för att låta denna ström blifva för stark,
så att han alldeles öfverväldigar oss. Vi må akta oss för, att
den blir så stark, att representationens tyngdpunkt, som nu är förlagd
till ett samhällslager, som jag åtminstone anser vara svenska
folkets kärna, nemligen allmogeklassen, flyttas till stadsbefolkningen
•—men visserligen icke till den lugna, betänksamma stadsbefolkningen,
den som vill samhällets framåtskridande i lagbunden
ordning och på frihetens väg, icke heller till arbetarne, utan till
dessa arbetares ledare och agitatorer. Det är detta, som vi nu äro
i tillfälle att förekomma genom att antaga det hvilande grundlagsändringsförslaget.
För min del ämnar jag derför rösta för detsamma.

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående Herr talman! På nu anförda grunder anhåller lag att få yrka

ändring bifall till föreliggande förslag.

riksdags- .

ordningen. Herr Nyländer: Då det är mm liniga öfvertygelse och för korts.

) hoppning, i motsats till hvad eu talare på stockholmsbänken under
förmiddagens diskussion yttrade, att det nu föreliggande grundlagsändringsförslaget
skall kunna bidraga till ett liicjnt och sansadt framåtskridande
i vårt land och således lända till fosterlandets sanna båtnad,
och då de mot detsamma framstälda anmärkningarna icke synas
mig alldeles oöfvervinneliga, anhåller jag, herr talman, att i korthet
få yrka bifall till ifrågavarande förslag angående ändring af §§ 6 och
13 riksdagsordningen.

Herr Petersson i Dänningelanda: Man har under denna diskussion
hört åtskilliga yttranden från stadsrepresentanter, gående derpå
ut, att man icke borde ändra grundlagen i de ifrågavarande paragraferna.
Men samma representanter, som hafva fält sådana yttranden,
hafva ju sjelfva undertecknat en motion om ändring af samma
grundlagsparagrafer. Det förefaller mig, som om det icke skulle
finnas någon rigtig konseqvens uti ett dylikt tillvägagående. Det
ser ut, som om dessa herrar icke önskade någon ändring uti dessa
bestämmelser — och jag tror också, att det i sjelfva verket förhåller
sig så.

Vårt nuvarande representationsskick grundar sig på folkmängdssiffran
— man kan säga på menniskovärdet. För tiotusen invånare
får en stad skicka en representant. Dessa tiotusen personer må befinna
sig i fattighuset eller i fängelset, så äro de dock menniskor;
och såsom sådana hafva de menniskovärde och skola derför representeras.
På landet deremot representeras tjugutusen personer åt en
riksdagsman. Dessa hafva således icke mer än hälften så stort
menniskovärde som städernas invånare. Hvarför en sådan skilnad
skall existera, kan jag för min del icke fatta.

Man har nu visserligen genmält, att det måste tagas hänsyn ej
allenast till folkmängdssiffran, utan äfven till bevillningen, och att
städerna erlägga högre bevillning än landgbygden. Ja, det är sant.
Men, mine herrar, skall saken bedömas från en sådan synpunkt, då
bör man väl taga hänsyn ej allenast till bevillningen, utan till alla
skatter, som ingå till statsverket. Och då tror jag, att landsbygden
skattar åtskilliga gånger mera till statsverket än städerna. För öfrigt
vore det nog ej lämpligt att införa ett sådant streck äfven i sjelfva
representationsrätten. Det må väl vara nog, att vi hafva strecket
inom valordningen, utan att vi också skulle införa det i sjelfva grundvalen
för vår representationsrätt. Då skulle taxeringsvärdet och bevillningen
ligga till grund för bestämmandet af valkretsarna, och det
vore ännu sämre än att hafva folk mängdssiffrorna till grund. För min
del skall jag med afseende på nu föreliggande fråga, hvilken jag anser
vara en af de vigtigaste, som föreligga till behandling vid denna
riksdag, anhålla att, med åberopande af de skäl, som förut blifvit
anförda af åtskillige andra talare, hvilka yttrat sig för förslaget, äfvensom
det yttrande jag hade vid denna frågas behandling förlidet år,

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

på det lifligaste få yrka bifall till det nu föreliggande grundlags- .Angående
ändringsförslaget. ändring i§§

riksdags Herr

Berg från Stockholm: Då jag, i olikhet de fleste andra ordningen.
stadsrepresentanter, icke i egenskap af motionär uttalat mig i denna (Ports.)
fråga, har jag dristat mig att nu begära ordet, helst jag icke förut
någon gång tagit kammarens tid i anspråk.

Jag skall härvid hufvudsakligen hålla mig vid ett enda af de skäl,
som blifvit anförda till förmån för det hvilande förslaget — detsamma
som den ärade talare, hvilken näst före mig hade ordet, så uttryckligt
betonade, då han nämnde det stora ordet »menniskovärde». Man
har framhållit det uppenbart orättvisa uti, att städerna halva en starkare
representation. Derpå måste svaras, att, om här i vårt kära
fädernesland verkligen vore så stäldt, att hvarje myndig medborgare
äfven egde medborgerliga rättigheter, då skulle det innebära en
orättvisa, att medborgaren i staden egde större tillfälle till politiskt
inflytande än medborgaren på landet. Men, såsom vi alla veta,
förhåller det sig icke så. De nuvarande rösträttsbestämmelserna äro
ju sådana, att mer än tre fjerdedelar af Sveriges myndige, oförvitlige
män äro politiskt rättslösa, och de äro — väl att märka — sådana,
att ett genomförande af den nu föreslagna inskränkningen skulle
innebära en uppenbar orättvisa särskildt mot den samhällsklass, hvars
inflytande på landets representation redan nu är alldeles för litet,
nemligen Tcroppsarbetarne. På landsbygden stå ju, såsom vi alla veta,
kroppsarbetarne nästan utan undantag långt under det politiska penningestrecket.
I städerna åter, der lefnadskostnaderna äro så ojemförligt
mycket högre, når åtminstone en del af dem upp öfver detta
streck, och här — men också endast här — finnes äfven under nuvarande
rösträttsförhållanden för dem en liten möjlighet att öfva
något inflytande på sitt fäderneslands angelägenheter. Om man nu
bifolle detta förslag, utan att man borttoge eller åtminstone nedflyttade
strecket, så skulle detta innebära, att man än ytterligare förminskade
denna lilla möjlighet — och jag vill fråga, om verkligen
denna kammares besinningsfulla medlemmar vilja vara med om ett
så rent af reaktionärt steg.

Vi veta nog, att det finnes en del personer, hvilkas politik just

får ut på att tillstoppa alla dylika möjligheter, och det torde snart
ömma att visa sig, att det är dessas ärenden, som landtmännen i
afton gå, i fall de nu låta förmå sig att med sina röster genomdrifva
detta förslag. Hvad det djupaste syftet med detta är, derom hafva
de röster, hvilka tydligast uttrycka vår höga senats innersta hjertetankar,
icke lemnat oss i okunnighet. För några år tillbaka förhöll
det sig nog så, att vår stadsrepresentation i det hela taget var, hvad
man på det hållet kallar »välsinnad», och det kan väl ej nekas, att
den då någon gång lät bruka sig såsom redskap i kampen mot det
så afskydda och smädade »bondeväldet». Men under de senare åren
har småfolket i våra städer — och detta har redan förut i dag påpekats
— allt mer vaknat till medvetande om sina politiska pligter
och på samma gång till medvetande om de gemensamma intressen,
som förena det med allmogen, och detta medvetande har tagit sig

N:o 16.

Angående
ändring i §
6 och 13
riksdagsordningen.

(Ports.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

uttryck i de senaste valen. Det är för att stäcka denna allt mer
> växande rörelse man framkastat och nu söker genomdrifva föreliggande
förslag. Man vill locka denna kammares frisinnade landtman
att sjelfva hugga r,ed eu del utaf sina nya bundsförvandter och att
stöta de öfriga ifrån sig. Har man först lyckats dermed, då tror
man, att det skall blifva betydligt lättare att besegra den skara, som
fortfarande håller stånd, nemligen de landtman, som visa sig otillgängliga
för den s. k. uppfostran man i dessa dagar bjuder
dem, samt de stadsrepresentanter, hvilka man längesedan måst gifva
till spillo såsom alldeles »oförbätterliga».

Då jag icke med min röst ville bidraga till skapandet af en
dylik politisk situation, och då en representationsförändring icke kan
anses rättvis annat än i samband med en rösträttsreform, anhåller jag,
herr talman, att få förena mig med dem, som yrka afslag.

Herr Boethius: Jag skulle icke hafva begärt ordet i nu föreliggande
fråga, derest icke den valkrets jag representerar vore en
bland dem, som särskildt torde komma att blifva lidande, för den
händelse det hvilande grundlagsändringsförslaget blefve antaget.
Upsala skall nemligen, synes det, komma att få blott en representant
i stället för två. Jag vill dock genast gifva till känna, att denna
synpunkt icke kommer att bestämma min röst i frågan. Men jag
har, med hänsyn till nyss nämnda förhållande, ansett mig skyldig
både mig sjelf och mine valmän att öppet angifva min ställning till
förslaget.

Denna synpunkt kommer — sade jag — icke att bestämma min
röst i frågan; en riksdag är nemligen enligt min uppfattning icke
detsamma som ett bolag, hvari valkretsarne hafva privata intressen
att bevaka, utan vid eu riksdags sammansättning afses hela landets
bästa. Man har talat om att städerna hafva grundlagsenliga rättigheter,
som man nu vill beröfva dem. Mine herrar! Det fans en
gång två stånd, som också hade grundlagsenliga rättigheter, men
som de fingo för det helas bästa uppoffra utan något slags ersättning.
Dessa stånd voro ridderskapet och adeln samt presteståndet. Det är
dessutom en egendomlig företeelse att från ett håll, der man annars
anser, att representationen skall bestämmas endast efter folkmängden,
få höra talas om att städerna böra hafva större representantantal,
emedan de hafva större intressen att bevaka. Detta, mine herrar,
innebär helt enkelt detsamma som att ställa sig på klassvalsprincipens
grund. Det var precis på samma grund, som man försvarade de
gamla ståndsrättigheterna. Hvad mig angår, så kan jag ställa mig
på en sådan ståndpunkt, ty jag anser icke samhället vara en summa
af individer, utan en lefvande organism af intressesferer, och med
denna min uppfattning kan jag taga hänsyn till de olika intressena.
Derför anser jag ock för min del, att städerna verkligen böra hafva
större representationsrätt än landsbygden, emedan de hafva i viss
mån större intressen att bevaka. Men denna proportion bör icke
vara obillig, och den håller enligt mitt förmenande på att blifva det.
Man har emellertid i dag sagt, att städerna icke hafva andra intres -

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

sen än landsbygden, men hvarför skulle då, i all rimlighets namn, Angående
städerna hafva större representationsrätt? ändrwc/ i§§

Man har också sagt, att städerna borde få behålla sin nuvarande rijcSdaqsstörre
representationsrätt, derför att i städerna finnes en stor och ordningen.
talrik klass med en viss avancerad politisk uppfattning; men om man (Ports.)
skulle bestämma de politiska rättigheterna efter denna grund, så
bildar man ju derigenom af en viss meningsfiock en särskild privilegierad
klass. — Den siste talaren framhöll, att under nuvarande förhållanden
den större representationsrätten för städerna vore billig med
hänsyn till kroppsarbetarnes klass. Jag vill härvid anmärka, att på landsbygden
finnes också en talrik klass af arbetare, hvilkas intressen
böra beaktas, och, det torde ej vara så omöjligt för många af dem,
som den siste talaren synes antaga, att höja sig öfver det s. k.
strecket.

I sammanhang härmed ber jag ock att få påpeka en annan sak.

Skulle storstadsinflytandet inom representationen få fortfarande, på
sätt som hittills skett, utveckla sig, så skulle det —• enligt mitt förmenande
— derigenom blott blifva så mycket svårare att utverka en
utsträckning af rösträtten. ,

Oaktadt jag icke kan godkänna de nu berörda anmärkningarna
mot förslaget, är jag dock för min del icke någon afgjord beundrare
deraf, utan erkänner att många formella brister vidlåda detsamma.

Ett skäl har dock varit för mig bestämmande för dess antagande,
det skälet nemligen att förslaget hvilar på ömsesidigt tillmötesgående
och löser de principiella frågorna på denna grund samt härigenom
befriar oss från att kasta oss ut i oförutsedda möjligheter. Skulle
förslaget icke nu antagas, ja, då kunna vi vara osäkra om, när vi
komma att få ett annat antaget i stället. Det heter nemligen icke
utan anledning att den, som vinner tid, vinner allt, och så kan det
inträffa i fråga om denna sak. Det kan då hända att landsbygden
får vänta mycket länge på en förändring; men det kan också då
inträffa att utvecklingen biafvel- sådan, att man, för att icke alldeles
låta landet öfverflyglas af storstadsintressena — och, mine herrar, den
slags centralisation som består deruti att de stora städerna, särskildt
hufvudstaden, få ett oproportionerligt inflytande eller få helt och
hållet beherska landet, den är, vare sig meningsströmningarna i dessa
städer gå i demokratisk rigtning eller en motsatt, lika skadlig som
all politisk centralisation — utvecklingen kan, säger jag, blifva sådan,
att man till sist anser sig nödsakad att hålla till godo med en representationsordning,
som totalt stäcker städernas magt. Det nuvarande
förslaget åter är bygdt på ömsesidigt tillmötesgående och är hufvudsakligen
egnadt att bibehålla status quo. Derför synes mig klokheten
bjuda likaväl städerna som landsbygden att begagna sig af detta
tillfälle till frågans lösning.

På grund häraf ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det
hvilande förslaget.

Herr Herslow: Dagens debatt börjar lida mot sitt slut och

föga torde vinnas genom att längre utdraga den. Den kamp, här
försiggår, är icke en kamp mellan principer och teorier, den utkäm -

N:o 16. 14 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående pas emellan särskilda intressen och emellan särskilda uppfattningar
ändring i §§ dessa intressen; och det svåraste i denna kamp är kanske den
rilcsdags- omständigheten, att det må hända icke så mycket är hvars och ens
ordningen, egen uppfattning af . dessa intressen, som får bestämma hans stånd(Forts.
) punkt, utan kanske snarare valmännens uppfattning. Jag vet, att
detta har i kammaren inverkat på mer än en landtrepresentant, som
icke utan skäl misstänker att man derutanför i kretsar på landsbygden
icke kunnat följa de förändringar, som här inom riksdagen under de
senaste åren egt rum, och derför der bedömer denna fråga efter de
politiska förhållanden som funnits, icke efter dem som finnas.

Den siste ärade talaren resonnerade — jag skall tillåta mig att
göra denna anmärkning — vid sidan om den sak, hvarom nu är strid,
då han uteslutande dröjde vid det rättfärdiga i landsbygdens anspråk
att icke längre lemna städerna i ett städse vidgadt åtnjutande af den
förmånsrätt, städerna i nu gällande grundlag hafva till högre representation,
—■ en förmån, hvars berättigande, så länge städerna blott
utgjorde eu ringa minoritet, har af alla och äfven af nämnde talare
blifvit erkänd, men hvilken förmånsrätt man nu anser skäligt begränsa,
när stadsbefolkningen på denna priviligerade grund hotar att
blifva majoritet på minoritetssiffror. Men härom är nu ingen strid.
Just städernas representanter hafva låtit sig angeläget vara att offentligt
och högtidligt erkänna det befogade i denna rätts inskränkning,
och de hafva afgifvit detta erkännande — icke i en motion, undertecknad
af en eller annan ledamot, •— utan i form af en förbindelse,
i hvilken nära nog alla gjort sig solidariska, hvilken förbindelse de
öfverlemnat till landsbygdens representanter såsom pant i händer och
med rättighet att omedelbart göra det deri godkända krafvet gällande.

En talare vid sidan af mig anstälde på förmiddagen en jemförelse
mellan nu hvilande grundlagsförslag och det förslag, som stadsrepresentanterna
aflemnat, och han kom dervid till det resultat, att
städerna, stälda i valet emellan dessa båda förslag, säkerligen skulle
föredraga det hvilande grundlagsförslaget. Denna konklusion, naturligtvis
framgående af den pröfning, han förstått göra af dem båda,
tycker jag dock han kunnat låta bli att för städernas räkning uttala.
Antingen ville han dermed antyda, att städernas representanter
icke menat ärligt med det förslag, som de framlagt, — men till
ett sådant antagande hade han icke någon som helst rätt — eller
också ville han antyda, att städernas representanter icke vetat hvad
de gjorde, samt att han bättre förstod att bedöma hvad som för dem
och deras valmän vore önskligt. Men såsom förmyndare i andras
angelägenheter skall man icke sjelfkallad ställa sig. Han hade rätt
i en punkt, då han erinrade att detta förslag, som af stadsrepresentanterna
afgifvits, icke innehölle någon begränsning för antalet ledamöter
i Första Kammaren. Men frågan om den saken föreligger
egentligen icke och har egentligen ännu aldrig framlagts till pröfning;
den är en lös tillsats till det nu hvilande grundlagsförslaget,
hvilket har sin ''mda utgångspunkt och uppkomst i hvad som här i
denna kammare nu i tio år yrkats och i här väckta motioner ensamt
blifvit begärdt, nemligen upphäfvande eller afbrytande af den privi -

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

legierade utvecklingen af städernas representation. Det är detta, som Angående
städerna förklarat sig vilja acceptera, och de föreslå i det syftet
lika fullständig, ja, i viss mån fullständigare reform än det hvilande riksdagsgrundlagsförslaget
innebär, men med de modifikationer, som påkallas ordningen.
af aktning för det förflutna och respekt för framtiden samt af om- (Ports.)
sorgen att bibehålla utvecklingens frihet, hvilket ar så ytterst vigtigt
att iakttaga, när man går att binda sig genom en grundlag, och hvilket
allt af det hvilande grundlagsförslaget våldföres.

Hvad som mot föreliggande förslag kan anmärkas ur formel synpunkt,
skall jag lemna oberördt. Förslaget har i detta afseende blifvit
fullständigt granskadt i båda kamrarne, hvilka åtminstone varit i
tillfälle att, för så vidt de velat, bilda sig ett- klart omdöme om dess
värde i detta hänseende. Den ännu återstående granskningen häraf
tillhör nu Kongl. Maj:t.

Jag lemnar också å sido de många sakliga anmärkningar, som
mot förslaget blifvit gjorda; jag skall ej upprepa dem. Hvad som
i förslaget bär mig mest emot, som stöter mig och skrämmer mig
till baka, det är den ofrihetens ande, den skuggrädsla för hvarje fri
och naturlig utveckling, som man kan spåra på hvarje sida i förslaget.

Det är en tvångströja, som man vill sätta på nationen, och denna
tvångströja skall liksom hvarje sådan icke medföra mer än ett resultat
— yttre förlamning och inre förbittring.

Detta förslag hämmar oss i sådant, der vi borde växa ut; det
binder oss fast och håller oss qvar vid sådant, som vi borde växa
ifrån. När 1886 års nya kammare här förde tillsammans hvad som
nyss varit två åtskilda, ehuru ofta samarbetande stånd, så var klart,
att ingen skilnad låg närmare till hands att från första ögonblicket
utveckla sig än just den, som förut förefans emellan de klasser, som
tillhörde de nyss åtskilda stånden.

Under 10—15 år skärptes denna motsats, så att den hotade att
öfvergå till en förbittrad och ödeläggande strid mellan landsbygdens
och städernas representanter. Så kom småningom eu vändning, och
de af oss, som varit med de sista 10—15 åren, få väl erkänna, att
det verkligen är underbart, huru denna motsats under den senare
tiden hållit på att smälta bort, och huru en utjemnande ande gått
fram öfver kammaren, så att vi snart nog icke veta, om deu som vi
sitta bredvid är stadsrepresentant eller landtrepresentant. Man känner
sig numera på ett helt annat sätt tillhöra det hela, vara homogen
med det hela, än man förr gjorde, då det icke föll någon in att söka
någon annan beröring, än stadsrepresentant med stadsrepresentanter,
landsortsrepresentant med landsortsrepresentanter. Denna utjemnande
och sammanjemkande procedur, i mina ögon kanske det vackraste
draget i de sista årens riksdagshistoria, den skall nu afbrytas. Man
kan icke neka, om man läser sig in i innehållet af dessa grundlagsparagrafer,
att man har stält mot hvarandra landt- och stadsbefolkningen
såsom tvenne politiska magter, mellan hvilka sjelfva grundlagen
är skyldig reglera magtförhållandet. Tror man då verkligen,
att, om man lyckas att dela denna kammare i tvenne klasser och

N:o 16.

Angående
ändring i §''
6 och. 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

återigen bringa oss till hvarandra i ställningen af tvenne skilda stånd,
man gjort något annat än arbetat oss 25 år tillbaka i tiden?

Iså väl, men om man då, när man slagit fast motsatsen mellan
stad och landsbygd, och gått att reglera magtfördelningen dem emellan,
om man då åtminstone hade låtit detta förhållande fritt följa den
naturliga utvecklingens gång! Men nej! Äfven den skulle fixeras.
Hvad blir följden häraf? Ehuru stadsrepresentanternas antal är ganska
rundligt tilltaget för de närmaste åren, kunna vi dock tydligt se,
att det, kanske rätt snart, kommer en tid, då den orättvisa, som inneligger
i förslaget, men som nu blott är en möjlig orättvisa, blir en
faktisk sådan. Talaren på skånebänken vid min sida omnämnde
några siffror, hvarmed han ville visa, att om städerna utvecklade sig
»i samma proportion», som de gjort under de senare åren, det skulle
dröja — om jag rätt uppfattade hans uppgift — 43 år, innan denna
orättvisa blefve faktisk. Han gjorde sig emellertid dervid skyldig
till förblandning af qvantitet och proportion. Då städernas befolkning
1865 utgjorde 490,000 och 1890 900,000 invånare, och således vuxit
med öfver 400,000 personer, så skulle den, om den utvecklar sig i
samma proportion som hittills, efter ytterligare 25 år hafva tilltagit
icke med nya 400,000, utan med cirka 90 °/o, d. v. s. det blir
då icke 1,300,000, utan 1,710,000 invånare, om — som jag sade ■—
ökningen fortgår i .samma proportion. Men nu visa alla siffror icke
blott i vårt land, utan ännu mera i de stora kulturländerna, att när
ett lands odling uppgått till en viss höjd, så faller hufvudutvecklingen
på städerna, icke på landsbygden. Jorden har sina egare, tillåter
icke en allt för stor delning, och lemnar ej, särskildt nu i jordbruksmaskinernas
tid, mycket ökade arbetstillfällen. Den växande
befolkningen sysselsättes hufvudsakligen på andra områden, på industriens
mångfaldiga verksamhetsfält, och landet öfvergår, såsom redan
skett i de flesta mera kultiverade länder, från spanmålsexporterande
till spanmålsimporterande. Af dessa skäl kommer dylika länders befolkning
att tillväxa ojemförligt mera inom städerna än på landet.
Städerna utveckla sig icke blott med samma qvantitetnej, icke ens
i samma proportion, utan i en starkare proportion än förut. Också
hafva Europas vigtigare kulturländer redan länge hunnit förbi den
tid, då stadsbefolkningen blott utgjorde en */„ af hela landets. Den
är i Tyskland och Frankrike nära hälften, i England vida öfver hälften
och i Skottland, nära 3/4 af staternas hela folkmängd.

Mine herrar! Äfven om man antager, att långa tider komma att
förgå, innan en orättvisa blir känbar, är detta ett fullgodt skäl att
lagstadga den? Man förnekar icke, att den en gång förr eller senare
måste blifva rättskränkande, och likväl — just i det ögonblick, då
man förklarar, att man med sin lagstiftning blott åsyftar att upphäfva
ett privilegium som hotar att bli en orättvisa — skyndar man att skapa
ett privilegium och en orättvisa i motsatt rigtning och tvekar ej att
med sjelfva grundlagens helgd lagfästa den, blott derför att man
förmenar, att det kommer att dröja länge om, innan denna orättvisa
blir faktisk. Dock, detta är blott den ena af de invändningar, hvarmed
man vill göra sig qvitt den obehagliga känsla, som — jag har
hos dem personligen märkt det — rör sig i hvarje rättskaffens bröst,

Ji:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

äfven hos landtmännen sjelfva, då de, medvetne om att städerna ut- Angående
veckla sig efter en helt annan grund än landsbygden, inom sig för- ändring i §§
niinma, att detta förslag derför gent emot dessa innebär en orättvisa, riksdags
Den andra invändningen, som användes som samvetsplåster, är, att ordningen
man svarar: nå ja, när det kommer så långt, så låter missförhållandet (Forts.)
nog ändra sig.

ö O ii

Mine herrar! År det icke antingen litet oärligt eller litet lättfärdigt
att utan vidare göra en lagbestämning, som i ett visst ögonblick
blir orättvis, och lita på, att de som hafva hela vinsten af att bibehålla
denna orättvisa, då skola frivilligt afskaffa den? Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på ett rätt märkligt yttrande, som afgafs i
denna kammare, då detta förslag inkom från konstitutionsutskottet.

Det yttrades då af en talare: »I de länder, der representationen är
fastläst vid och från början af visst parti bestämd efter vissa förhållanden,
är det således omöjligt att, så länge samma parti är vid magten,
få någon ändring af vallagen.» Det är ett öppet erkännande!

Den, som yttrade det, var — professor Eydin! Den mannen var icke
oärlig eller lättfärdig, men möjligtvis litet lätt färdig — åtminstone
med grundlagsförslag.

Men, mine herrar, det är icke blott förhållandet mellan stadsoch
landtrepresentanternas antal, som oberoende af den naturliga utvecklingen
skall fixeras, tvångströjan skall omsluta hela nationen, alla
valkretsar skola stoppas in i den, och ingen skall få växa sitt eget
lif eller komma åt luft och ljus och utrymme utan att taga det från
andra. Hvart tionde år skola oupphörligt kretsar, som under längre
tid varit sjelfständiga valkretsar och haft egna representanter —• och
politiskt vaket folk håller på den rättigheten —, förlora denna rätt,
icke derför att de sjelfva gått tillbaka eller stått stilla, utan emedan
det kanske i en helt annan del af landet finnes städer, som gått
ännu fortare framåt än de. Det är egendomligt, att när man°nu
gjorde eu tvångströja, man icke snörde till den ordentligt, så att
man höll hvar och en fast i samma ställning, såsom man gjort i utlandet;
utan hos oss dessutom inrättat så, att man hvart tionde år
skall rycka i tvångströjan, så att hvar och en får rigtigt känna, huru
treflig den är.

Det finnes, herr talman, en statskonst, som anser den stora uppgiften
för statens styrande, den stora konsten att leda en nation, vara
att fixera allting. Jag tror, att större delen af denna kammare, af
dess ledamöter så väl från stad som land, har den uppfattning, att
det icke är så man främjar nationers utveckling och lycka. Och till
de representanter från landet, som dela denna uppfattning vill jag
så gerna säga: tron I då, att det verkligen är i frihetens, i framåtskridandets
namn och för dess sak, som detta förslag blifvit framlagdt?

Det är en gammal regel, att när en gåfva räckes mig och jag icke
tydligt kan se, hvad den innehåller, vill jag gerna se efter hvilken
hand det är, som räcker mig presenten, jag hörde en talare, och det
en eljest klarsynt och liberal man, nyligen yttra, att vifcböra »passa
på nu, när Första Kammaren räcker oss en hand» — och dertill en
hand, som alls icke är tom, utan innehåller en gåfva, en gåfva från
Första Kammarens nuvarande majoritet! Men »frukta danaerna, äfven
Andra Kammarens Knot. 1891. N:o 16. 2

N:o 16. 18 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående när de komma med skänker!» Gåfvor få i mycket bedömas efter gifänrlring
i§§ varen. Den gom vill döma, huru vida han, när han sluter sig till detta
riksdags- förslag, gifver sig in på den fria, friska, sunda samhällsutvecklingens
ordningen, väg, han gjorde klokt i att se sig en smula om, i hvilket sällskap
(Forts.) han marscherar i väg.

Nej, mine herrar, detta lagförslag är ingen lyckobringande skänk!.
Det är ett arf från den der underliga perioden 1888—90, det utgör
en del af det der politiska goda, som vi fingo för det remarkabelt
billiga priset af 11 kronor 58 öre. Det är en gröda från i fjol, som
man uppmanar oss att använda till utsäde för kommande år. Lyfta
vi det arfvet, så vi ut den bitterhetens säd, då kommer den der perioden
att lefva märkvärdigt länge, då kommer dess ande att genomgå,
kanske beherskande genomgå eu god del af den närmaste framtidens
historia. Och den anden är ingen ''ljus, lifgifvande och försonande
genius, nej, den är en trångsinthetens, en skuggrädslans och en bitterhetens
ande.

Herr talman! När man såg, att här i kammaren höll på att bildas
en stark och enig grupp, som, alldeles förbiseende de gångna årens
strider, nu skulle verka för ett gemensamt mål, så sträckte sig en
hand ut från andra sidan dörren och kastade fram ett äpple; det var
tvedrägtsäpplet. Tiden var väl af passad; äpplet måste inkastas nu,
så tidigt, att icke de, som så nyss sammanslutit sig, skulle hafva hunnit
samverka så länge, att man i förtroende för den gemensamma
saken äfven fått förtroende för hvarandra.

Herr talman! Jag kastar äpplet tillbaka genom dörren och yrkar
afslag.

Herrar Elis Nilson och Thestrup förenade sig med Herr Herslow.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Under hela diskussionen angående
denna vigtiga fråga har jag icke hört någon enda talare, som ej varit
med om, att en inskränkning i det nuvarande antalet stadsrepresentanter
borde göras.

Jag ber att få fråga herrarne: på hvad sätt skulle en inskränkning
kunna göras, om den icke i någon mån skulle leda till ena
eller andra partiets minskning? Jag vill nu påminna om denna frågas
behandling under de senaste åren; jag skulle dock icke gå längre
tillbaka än till 1887 års riksdag. Då framstäldes ett förslag i ungefär
samma rigtning som det nu af stadsrepresentanterna framlagda.
Detta förslag föll i Andra Kammaren, visserligen endast för ett fåtal
röster, men principen förkastades dock. År 1888 afgaf konstitutionsutskottet
ett annat förslag, i öfverensstämmelse med det nu föreliggande.
Vid diskussionen derom här i kammaren uppträdde icke
många stadsrepresentanter, men åtskilliga af de uppträdande hade då
en helt annan mening om förslaget än nu — samt uttalade sig just
för den princip, som då förelåg. Det har nyss anförts yttranden af
en talare då. Jag ber äfven få citera några ord ur ett anförande,
som vid detta tillfälle hölls af eu man, hvars röst gerna hördes här
i kammaren, nemligen nuvarande justitierådet Thomasson. Han sade:

N:o 10.

Onsdagen den 11 Mars, e, in.

»Det vill förefalla mig som om utskottet på ett ganska lyckligt Angående
sätt löst denna svåra och grannlaga fråga. Genom att på sätt utskottet
föreslagit begränsa representantantalet skulle man för framtiden före- ri]cSdagsbygga
de många och afsevärda olägenheter, som folkmängdens stän- ordningen.
diga tillökning annars skulle föranleda, och genom att fixera proper- (Ports.) .
tionen mellan landets och städernas representantantal skulle man
äfven, om ock icke för all framtid, så likväl för lång tid hafva bragt
ur verlden detta tvisteämne mellan land och stad, som eljest ständigt
skall återkomma och menligt inverka på våra förhandlingar.»

Och så säger han vidare: »Det. synes mig icke heller som om
förslaget gåfve städerna för litet, ty det motsvarar ungefär hvad som
vid det nya respresentationsskickets införande var åt städerna ämnadt.

Om vi representanter från städerna icke mottaga hvad som nu bjudes
oss, befarar jag att vi vid ett annat tillfälle skulle få ännu mindre.

Det är enligt mitt förmenande en kortsynt politik att icke i tid gifva
efter. Den politiska historien, och icke minst erfarenheten från denna
kammare, bör hafva lärt oss detta.»

Jag kan också upplysa, att Thomasson icke var den ende stadsrepresentant,
som yttrade sig i denna rigtning. Förslaget återremitterades
emellertid af begge kamrarne, men vid 1889 års riksdag framkom
det åter. Åtskilliga anmärkningar framstäldes mot förslaget,
men det antogs dock af denna kammare med 149 röster mot 58,
hvaremot det afslogs i Första Kammaren. Då vi nu sett, att icke
något annat förslag gerna kunde vinna framgång i riksdagen, afgaf
jag vid 1890 års riksdag eu motion, hvari påpekades de framhållna
bristerna och anhölls om desammas undanrödjande, men konstitutionsutskottet
fann icke för godt att göra några ändringar i sitt förslag;
och en del af motionen glömde utskottet alldeles bort — ett åtminstone
under senare tiders riksdagshistoria alldeles enastående förhållande.

Det förslag, som antogs af 1890 års riksdag, har nu emellertid
antagits af Första Kammaren och skall nu antagas eller förkastas af
denna kammare. Jag vädjar till er, mine herrar, huru vida det nu
vore rätt att förkasta förslaget. Min ärade granne nämnde nyss, att
vi hellre skulle taga det förslag, som stadsrepresentanterna framlagt.

Ja, det skulle äfven jag gorå, om det stode i något samband med
eu fixering af antalet ledamöter i Första Kammaren, men jag tror,
att till och med mången stadsrepresentant skulle — om han sattes i
valet mellan att rösta för eller emot ett förslag att fixera representantantalet
i denna kammare, men låta det vara som det är i Första
Kammaren — rösta för afslag på sitt eget nu framlagda förslag.

Då denna fråga för några dagar sedan behandlades i Första Kammaren,
samtalade jag med några af dess ledamöter, som ifrigt uppträdt
emot det nu hvilande grundlagsförslaget, men hvilka voro böjde att
antaga det af stadsrepresentanterna nu framlagda förslag. Jag frågade
då, huru vida de under sådana förhållanden äfven vilie vara
med om att fixera ledamöternas antal i Första Kammaren? Men derpå
genmälde de: »nej, det vilja vi icke.» Jag får derför erkänna, att
jag icke kan vara med om ett förslag, som fixerade antalet af Andra

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående Kammarens ledamöter, men läte Första Kammarens oupphörligt tilländring
i §§ växa.

6iksdaos- '' säger maD> att denna lagstiftning är orättvis, och jag erkänvrdningen.
ner att, om man kunde slippa taga bort en enda stadsrepresentant,
(Ports.) skulle jag helst vilja vara med derom. Men då det nu skall vara
en fix siffra, kan man icke göra på annat sätt, och då det jemväl
måste vara proportionerliga tal, har man bestämt sig för siffrorna 75
och 150 till Andra Kammaren. Jag kan icke förstå, huru man kan
säga, att städerna härigenom komma att drabbas af orättvisa, då ju
städerna få proportionsvis många flere representanter än landsbygden.
Om städerna skulle välja i jemn proportion med landsbygden, skulle
städerna endast få 46 representanter i denna kammare. Det vore
något helt annat. Men för min del skulle jag icke vara tillfredsstäld
med att städerna hade endast 46 representanter, ty städerna hafva
en mängd intressen, både industriella och kommersiella m. fl., att
bevaka, och derför vill jag icke inskränka stadsrepresentanternas antal
till samma proportion som landsbygdens.

Jag har mycket tänkt på denna fråga, men jag har icke kunnat
inse, att man bör förkasta föreliggande förslag. Man har sagt, att
vi icke borde stöta bort den hand, som blifvit oss räckt från städernas
sida. För min del får jag säga, att jag icke vill på något sätt
stöta bort denna hand, och jag tror icke heller, att denna kammare
stöter bort den genom antagande af detta förslag. Vi hafva gemensamma
intressen och dem tror jag vi skola vara lika angelägna att
bevara, om vi äro 250 eller 225 representanter i kammaren. Om
Stockholm får 20, Göteborg 8 och Malmö 4 representanter i stället
för det nuvarande lägre antalet, komma nog dessa representanter att
vara lika angelägna om landets väl som om de vore några flere.

På grund af hvad jag nu anfört skall jag yrka bifall till förevarande
lagförslag.

I detta yttrande instämde Herrar Nilsson i Skärhus, Johanson i
Bastholmen och Olsson i Kyrkebol.

Herr Westerberg: Äfven jag skall anhålla att få med några ord
angifva min ställning till denna fråga, enär det synes mig, som om
diskussionen antagit formen af en öppen votering.

De gamle, bepröfvade ledamöterna af denna kammare anse sig
genast vid en talares uppträdande kunna spåra, huru vida han är höger-
eller vensterman. Såsom representant för en af Sveriges större
städer, nemligen Göteborg, skall man säkerligen genast i mig vädra
en som talar för afslag, och jag gör så äfven. Jag vill såsom skäl
härför angifva en grund, som visserligen eu talare redan hänsyftat
på, nemligen splittringen mellan land och stad, som, ehuru antydd,
dock icke blifvit fullt erkänd såsom en följd af detta förslags antagande.

Göteborg representeras för närvarande i denna kammare af tio
personer. Jag tror icke, att någon af desse går här såsom gengångare
för en annan, utan representerar ett särskildt intresse, lokalt må
vara, men dock för hela samhällskroppen af mycket stor vigt. Jag

>7:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. ni.

tror derför, att man icke utan våda kan afhugga ett par af dessa 10 Angående
fingrar, som representera Göteborg i denna kammare. Man anser ändring i §§
emellertid, att detta låter sig gorå, och det har flera gånger sagts, 613
att man skulle vara lika goda vänner ändå. Denna diskussion har ordningen
nästan förekommit mig som ett samråd mellan kirurger vid en före- (Forts.)
stående operation, der man var öfvertygad om att några lemmar
måste aflägsnas och man brydde sig icke så mycket derom, utan såoendast
operationen sakligt. Jag vill påminna om, huru Shakespeares
Shylock, då det gälde att uttaga sitt stipulerade skålpund lefvande
kött ur gäldenärens bröst, hindrades från sitt dåd genom varningen
att icke en droppe blod finge flyta. Jag är också rädd för, att°aflägsnandet
af några representanter för Sveriges städer icke skall aflöpa
så alldeles oblodigt, att icke något veskri låter höra sig från de
djupa lager, mot hvilka detta slag är rigtadt.

Man vill söka göra sig af med de obehagliga rösterna; de hafva
liknats vid säkerhetsventilens hvisselpipa; man kan visserligen nedtysta
den för eu tid genom att aflägsna den ur denna kammare, men
det är ett farligt tilltag. Jag tror, att städernas representanter här
visat en sådan hållning, att de icke bort framkalla någon afvoghet
hos vännerna från landsbygden. Jag blef visserligen något förvånad

— hvithet icke är så underligt, då jag nyligen kommit till riksdagen

— när jag hörde talas om, att städerna äro för starkt representerade.

Jag har så stor aktning för landsbygdens representanter, att jag icke
kan finna, att det behöfts ordnas 2:ne landtman att taga en "stadsrepresentant
under vård för att hålla honom på rätta stråten. Det är
dock detta man nu anser nödigt för att statsskeppet skall kunna styras
rätt. Jag vill visst icke anse mig kunna ställa något horoskop,
men jag vill dock säga: hitom oss icke försöka att genom antagande

detta. förslag tysta ned en röst från de orepresenterade, eu röst
irån radikalismen; — ja, det må gerna heta så! Jag känner denna
röst. Jag har i den stad, jag tillhör, hört den mycket nära. Jag är
småfolkets representant och jag vet, huru radikalismen uppkommer.

Jag tror mig ock veta, huru den afböjes. Den uppstår genom förtryck
och . öfvervåld. Den afledes genom tillmötesgående och kärlek.

Sverige befinner sig i detta hänseende ännu i en mycket lycklig
ställning. Så länge samfärdseln i socialt och politiskt hänseende är
sådan, att man umgås med hvarandra, är det bra. Men om man
börjar afskära förbindelsen mellan småfolkets i stad och land representanter,
så förefaller det mig, som om det skulle vara att förlikna
vid tvenne stater, som draga tillbaka sina diplomatiska ombud från
hvarandra. Detta brukar vanligen beteckna ett mindre godt förhållande,
ja, må hända båda om krigsförklaring emellan de båcia parterna.

På grund af de skäl jag nu anfört ber jag att få förklara mig
önska afslag å föreliggande förslag.

Herr Larsson i Mörtlösa: Då jag efter den långa och vidlyftiga
debatten om den föreliggande frågan anser det lämpligt att vara
så kort som möjligt, så skall jag endast tillåta mig att yrka bifall
till utskottets hemställan.

N:o 16.

Angående
ändring i $
6 och 13
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

Herr ^Vinkrans: Det har under dagens diskussion medgifvits,
att den starka tillväxten af städernas representantantal bör hämmas
i större eller mindre mån. Från denna premiss har man dragit den
i min tanke djerfva slutsatsen: alltså bör det föreliggande förslaget
antagas. Enligt min tanke förekommer ett språng i beviset, som
ovilkorligen måste fyllas, för att slutsatsen skall få bindande kraft;
man måste bevisa, att detta förslag är förträffligt. Jag har åhört
diskussionen så väl i denna kammare som i den första, men jag har
icke hört någon våga ett så djerft påstående. Till och med förslagets
varmaste vänner hafva medgifvit, att förslaget har både formella
och materiella fel. Och den ärade representanten från Upsala,.som
så varmt försvarade förslaget, medgaf också, att det lider af åtskilliga
fel. Det är ju klart, att man kan anse dessa fel. vara större eller
mindre. Förslagets vänner anse dem naturligtvis obetydliga, och att
de framdeles med god vilja kunna rättas. För min del anser.jag
dock, att all sund lagstiftning bör gå ut på att söka så vidt möjligt
är undanrödja eller utjemna alla de anledningar till missförstånd och
tvist, som under årens lopp hafva uppstått, och icke att skapa nya
frön till tvister och söndring. Nu hafva äfven förslagets vänner medgifvit,
att orättvisor kunna uppstå genom detta lagförslags antagande,
och talaren på malmöbänken har på sitt vanliga förtjenstfulla sätt
ådagalagt, att, om detta förslag antages, det ovilkorligen måste föda
af sig inre förvirring och yttre svaghet. Kan man då med öppna
ögon ”vara med om ett sådant förslag? Om någon nation behöfver
besinna den satsen, att enighet ger styrka, så tror jag, att det är den
svenska nationen. Vi äro allmänt ense om, pa hvilken ståndpunkt
vi än stå i försvarsfrågan, att vårt försvarsväsen icke är ordnadt på
tillfredsställande sätt, så att vi med hopp om säker .framgång kunna
möta en anfallande fiende. \ år styrka är svagare i förhållande till
utlandet, än den någonsin förut har varit. År det då skäl att kasta
fram ett frö, som skall åstadkomma inre förvirring och yttre svaghet?
Jag tror tvärt om; och då jag anser, att det förslag, som blifvit frarnlagdt
af städernas representanter, och som vi äro färdiga.att inlösa,
är vida bättre, så vågar jag icke gifva min röst åt det hvilande förslaget,
som lider af så många brister och som lofvar split och oenighet
för framtiden. Jag vill, att våra barn och barnbarn skola bevaras
för en dylik olycka, och derför röstar jag för aislag.

Herr Broström: Hufvudändamålet med det föreliggande förslaget
är tvifvels utan att inskränka städernas representationsrätt. I
detta afseende är jag för min del ense med förslaget, hvilket äfven
framgår deraf, att jag tillsammans med de flesta stadsrepresentanterna
i kammaren undertecknat och till kammaren aflemnat en motion,
som går i den rigtningen. Men ehuru jag är öfvertygad, att en sådan
inskränkning måste ske, så har jag dermed icke sagt, att jag.vill
antaga hvilket förslag som helst. Det nu föreliggande förslaget lider
af så många fel, som ingen ännu bestridt, att jag anser det olämpligt
att upphöja ett sådant med fel och brister behäftadt förslag till
grundlag. Några hafva väl tröstat oss med, att det med dessa fel
icke är någon fara, ty om förslaget, när det kommer till Kongl.

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

•23

2i:o 16.

Maj:t, icke är antagligt, så skulle Kongl. Magt förkasta det. Ja, Angående
detta är nog sant, men jag anser dock, att det icke är välbetänkt af ändring i§§
Riksdagen att inkomma till Kongl. Maj:t med så omogna lagförslag, riksdags
i all synnerhet då det gäller grundlagen. ordningen.

Jag ber derför, herr talman, att få förena mig med dem, som (Forts.)
yrkat afslag.

Herr Thermsenius: Innan jag reste hit till riksdagen, fick jag
af åtskilliga af mina kommittenter förfrågan om min ställning till det
hyllande grundlagsändringsförslaget. Jag bekände öppet, att jag icke
så noga följt med förhandlingarne under förra året, att jag varit i
stånd att bilda mig ett omdöme i frågan och afgöra, huru jag skulle
komma att rösta. Sedan jag nu varit i tillfälle att höra öfverläggningen
i både Första och Andra Kammaren, har jag stannat vid
samma beslut som den siste talaren. Då det är fråga om att göra
en reparation, må man väl åtminstone se till, att, när den sak, som
blifvit reparerad, är klar till begagnande igen, den må kunna användas
till det ändamål, för hvilket den är afsedd. Det har blifvit visadt,
att hör så icke är förhållandet med det föreliggande förslaget,
och derför har jag alldeles bestämdt fattat min position, och det är
den att rösta för afslag.

Här har sagts i afseende på förslagets brister, att de kunna rättas
i framtiden. Jag tror, att det var herr Ivar Månsson, som särskild!
framhöll detta. Men detta löfte, att felen skola blifva rättade, är ett
diskussionslöfte, som ingen kan sätta vidare värde på. Det enda
papper, som i detta hänseende är något värdi, det är en grundlag,
som är sådan, att den är användbar för sitt ändamål.

Det har påståtts, att här icke är fråga om något magtförhållande.

Det är eget att höra ett sådant uttryck fällas, då vi i måndags varit
tillsammans för tullagstiftningsfrågans afgörande och nu hafva detta
förslag för oss i dag. Den förra frågan, som afgjordes i måndags
och ytterligare kommer att bekräftas om lördag, löstes på det sätt,
att de magtegande visade sig i stånd att vilja bibehålla eu förändring
i beskattningen, gående ut på att taga der det fattas och lägga det
der det finnes. Nu är det fråga om att passa på och fastslå den
magt, i kraft af hvilken man kunnat komma till denna beskattning.

Mig förefaller det, att en sådan åtgärd närmast kunde liknas vid att
med båda händerna utså vind. Och om den sådden också endast ger
femte eller sjette kornet, så skall den en gång föra med sig en storm,
om hvilken jag är viss, att den skall komma att bryta ned både den
ena och den andra af de uppförda byggnadskomplexen.

Herr talman! Jag yrkar afslag.

Herr Bexell:

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få yttra

några ord, innan voteringen eger rum. Det var representantens från
Visby uppträdande, som föranledde mig att begära ordet. Jag ber
att få erinra honom om den orättvisa, som riksdagsordningens bestämmelser
innehålla. I den valkrets, som den ärade representanten
merendels under de sista åren representerat, har det förhållandet
varit rådande, att dess representant företrädt ett 6 ä 7 gånger mindre

N:o 1<*. 24 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående antal valmän, än den nära belägna valkretsen, som jag representerar,
ändring i §§ har att uppvisa. Ty Visby både under en följd afår med sina
riksdags- 6,000 invånare en egen valkrets, och vi veta, att eu valkrets på landet
ordningen, måste hafva uppnått en folkmängd af öfver 40,000, innan den får
(Forts.) delas på två kretsar. Alla äro ense om, att detta är ett missförhållande,
som bör rättas. — Här är det icke fråga om någon våldsgerning,
utan endast om att i någon mån rätta en oegentlighet, som
alla anse böra rättas.

Vidare skall jag be att få svara herr Herslow några ord. Han
har tydligt uttryckt den meningen, ait, om denna lag blefve antagen,
landsbygden skulle komma att stå gent emot städerna. Men jag tror
icke, att så skall blifva förhållandet. Jag tror ej, att landsbygdens
representanter komma att söka snöra in landet i tvångströja eller
förhindra den fria utvecklingen. Jag tror icke, att de äro döfva för
trafven på förbättringar, eller att de så att säga stänga sig inne för
det ljus och den bildning, som städernas representanter under diskussionen
framhållit såsom ett praerogativ för dem. Jag befarar således
icke, att landets utveckling hämmas genom förslagets antagande.

Jag skall emellertid icke med många ord uppehålla öfverläggningen.
Jag vill endast tillägga, då här från stadsrepresentanternas
sida har vädjats så ofantligt mycket till landtrepresentanterna-, i synnerhet
åt ett håll, som man lättare kan tänka sig än uttala, att jag
tror att man bör vara försigtig, ty under den tid jag deltagit i det
politiska lifvet har jag gjort den erfarenhet, att, så snart småbönder
slå sig på att göra storpolitik, så blifva de lurade. Herr Hedin yttrade
också i förmiddags, att det gått på samma sätt i Danmark. Derför
böra vi akta oss för storpolitiken. Och annat än storpolitik kan
det icke vara, om man afslår detta förslag, och då äro vi lurade;
det är min öfvertygelse.

Jag tycker derför att, likasom städernas representanter i dag
varit eniga och kraftiga i att försvara sina rättigheter, äfven vi, representanter
för landsbygden, böra vara eniga och kraftiga i detta fall.
Jag förtänker icke, att städernas representanter på detta sega och
kraftiga sätt sökt häfda de rättigheter de nu hafva. Jag vill icke
klandra detta. Men det faller sig lika gifvet, att äfven vi från landsbygden
böra göra det; ty här gäller det mer än någonsin. Jag ber
att i herrarnes minne få återkalla ett historiskt yttrande af en stor
härförare, då jag nu säger: i dag vänta landsbygdens valmän, att
hvar man gör sin pligt.

Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.

Med herr vice talmannen förenade sig herrar Sjöberg, Anderson
i Tenhult, Petersson i Boestad, Johansson i Strömsberg, Svensson i
Rydaholm, Prickson i Bjersby, Andersson i Löfhult, Jakobson, Bladig
Petersson i Skurö, Pettersson i Tjärsta, Peterson i Hasselstad, Pehrson
i Törneryd, C. T. Lind, Larson i Slättäng och Andersson i Lyckorna.

Herr Larsson från Upsala anförde: Ehuru jag naturligtvis icke

kan hafva något nytt att säga i denna nu så länge diskuterade fråga,

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

anser jag det likväl vara min skyldighet att klargöra min ståndpunkt Angående
till densamma. * § §

Af den motion rörande inskränkning af antalet stadsrepresentan- riksdagster
i denna kammare, jag tillika med flere andra stadsrepresentanter ordningen.
här i kammaren undertecknat, framgår, att jag ingalunda är någon (Forts.)
motståndare till en förändring af städernas magtställning gent emot
landsbygden. Proportionen mellan städernas och landsbygdens invånareantal
har sedan representationsreformens införande betydligt
förändrats. Städernas befolkning har nemligen sedan dess ökats
relativt mycket mer än landsbygdens. Och eu förändring i det syfte
detta förslag innehåller torde derför vara behöflig. Men det är icke
omöjligt, att denna hastigare tillväxt af städernas invånare ännu
länge kommer att fortgå, och under sådana förhållanden anser jag det
vara orätt att för everdliga tider fastslå en viss proportion mellan
antalet stads- och landsbygdsrepresentanter, en proportion som förr
eller senare måste blifva en disproportion.

Jag vill för min del icke vara med om att på detta sätt afhjelpa
ett missförhållande genom att tillskapa ett annat, som må hända skall
blifva ännu större än det man vill afhjelpa, och anhåller derför, herr
talman, att få yrka afslag å det nu föreliggande förslaget.

I detta yttrande instämde herr Wendt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på antagande
af det ifrågavarande grundlagsändringsförslaget och dels på
detsammas förkastande; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering begärdes och
försiggick enligt följande nu uppsatta voteringsproposition:

Den, som vill, att det från 1890 års riksdag hvilande förslag om
ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen skall af kammaren antagas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda förslag af kammaren förkastadt.

Omröstningen visade 120 ja mot_102 nej; och hade kammaren
alltså antagit förslaget.

Efter det herr talmannen tillkännagifvit denna utgång af voteringen,
begärdes ordet af

Herr Hedin, som yttrade: Jag ber, herr talman, att till protokollet
få anmäla min reservation emot det nu fattade beslutet, mindre
derför, att jag anser det innebära en orättvisa mot städerna, än der -

$:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

för, att jag anser det vara olyckligt för hela vårt land. På samma
gång anhåller jag att sedermera få afgifva min skriftliga reservation.

.Reservationer emot det fattade beslutet anmäldes vidare af herr
friherre Fock, Gumcelius, friherre Nordenskiöld, Mankön, G. Ericsson
från Stockholm, Johansson från Stockholm, Walldén, Gustafsson, J.
H. G. Fredholm, von Friesen, Hammarlund, Ekman, Jakob Erikson,
Lovén, Linder, Beckman, Höjer, Wallis, Olsson Irån Stockholm,
grefve Hamilton, Wavrinsky, Berg från Stockholm, Fjällbäck, Palm,
Edelstam, Aulin, Stång gr en, Rosengren, L. Eklund, Zotterman, Falk,
Gethe, Berg från Eksjö, Bokström, Svensson från Karlskrona, Romberg,
Lilienberg, Bruzelius, Herslow, Andersson från Malmö, Skytte, Wester,
Lundberg, Melin, ^Vinkrans, Bratt, Liljeholm, Hedlund, Svanberg,
Wijkander, Lilljeqvist, Andrén, Westerberg, Flis Nilson, Thestrup,
friherre Peyron, Biiloiv, Collander, Forsell, A. Ryding, Nilson från
Lidköping, Elowson, Broström, Halm, Hederstierna, Persson från
Arboga, Vahlin, Waldenström, Schöning, Kardell, Alsterlund,.Sjöholm
och Thermcenms.

§ 2.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Punkten 1.

Bifölls.

Under punkten 2, som härefter föredrogs, hemstäide utskottet,
att en af P. G. Petersson i Brystorp väckt motion (n:o 37 i Andra
Kammaren) om förhöjning af pensionerna till indelta arméns manskap
icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Petersson i Brystorp: Utskottet har, sin vana troget,

afstyrkt min motion i likhet med hvad utskottet alltid plägar göra,
då af enskild motionär förslag väckes om någon pension. Men då
det flera gånger visat sig, att kammaren fästat afseende vid ömmande
omständigheter, och jag anger, att här är fråga om sådana, skall jagbe
att få yttra några ord.

Att åtminstone de flesta "af dessa afskedade soldater befinna sig
i en högst betänklig ekonomisk ställning, torde vara kammaren val
bekant, och vill man göra sig förvissad om saken, kan man gå till
arméförvaltningen, der det ligger en hel mängd ansökningar, åtföljda
af fattigdomsbevis, från dylika soldater om understöd. Dessa soldater,
hvilka under sin krafts dagar varit 5 kronans tjenst, och vid sitt afskedstagande
äro nästan oförmögna att försörja sig sjelfva, böra vara
mera berättigade till pension på sin ålderdom än aflidna embets- och

>'':o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

tjensteman enkor och barn, hvilka, så vidt jag vet, icke gjort riket
någon tjenst. Statsutskottet anmärker, att ingen utredning i frågan
föreligger, och detta är nog en sanning, men med någon god vilja
skulle statsutskottet kunnat framkomma med en utredning eller åtminstone
föreslå en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Utskottet
har vidare sagt att »utskottet föreställer sig, att föreliggande fråga i viss
mån kan komma att ega samband med det arméorganisationsförslag,
som är under utarbetande». Icke kan detta i någon mån inverka på
de afskedade soldaternas ställning, ty deras krafts tider äro slut,
och hvad som återstår för dem är endast att erhålla ett nödtorftigt
underhåll, hvithet de fleste af dem sakna. Äfven har utskottet anfört,
att »utskottet anser det betänkligt att fatta beslut om större eller
mindre förhöjning af de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående
gratial». Jag tror, att alla betänkligheter böra kunna få vika i detta
fall; ty hela den föreslagna ökningen utgör 28 till 35 kr. per person,
och det kan jag icke föreställa mig hafva någon inverkan på statskassan.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag afslag på utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr Lyttkens: Uti utskottet framlades en tablå, utvisande

huru stora summor skulle erfordras för genomförande af motionärens
förslag. Han var sjelf närvarande och såg, att beloppet skulle gå
till flera hundratusen kronor. Och då det icke är möjligt att, när
det gäller så stora summor, på rak arm fatta beslut, så, ehuru jag
erkänner, att en stackars uttjent soldat väl gjort sig förtjent af att
erhålla denna lilla tärpenning, kan jag nu icke annat än yrka afslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

Punlden 5.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att underofficeren vid kronoarbets- Angående
stationen å Tjurkö Jonas Melén måtte berättigas att från och med pension för
månaden näst efter den, under hvilken afsked ur fångvårdens tjenst^rjC^JefPe
honom beviljades, under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära fyllnadspension till så stort belopp, att detta tillsammans
med honom tillkommande pension från arméns pensionskassa
utgjorde 700 kronor, eller 190 kronor årligen, och bemstälde utskottet
i nu föredragna punkt, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar P. Andersson i Högkil och C. Persson i Ställhult.

K:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående Ordet begärdes af
pension för

uvtdcvoijtxcS'' • •

ren J. Melon. Herr Andersson i Högkil, som yttrade: Då jag icke förut i

(Ports.) kammaren uttalat mig i frågor, tillhörande nionde hufvudtiteln, och
då dertill kommer, att jag har afgifvit min reservation i åtskilliga
punkter i det nu föredragna utlåtandet, ber jag få yttra några ord
för att i största korthet klargöra min ställning i hithörande frågor.

Af den tabell, som finnes bifogad betänkandet, framgår, att
för innevarande år af Riksdagen blifvit under 22 olika titlar
anvisade 2,914,300 kronor till pensionsväsendet. Med den utveckling
pensionsväsendet i vårt land således vunnit, och då härtill
kommer, att Kongl. Maj:t disponerar ganska betydliga summor, som
användas till gratifikationer och nådegåfvor, synes det mig, som om
Riksdagen borde vara förskonad från dessa år för år återkommande
pensionsäskanden, som göra behandlingen af nionde hufvudtiteln så
pinsam både i statsutskottet och i kammaren. Jemför man sedan
den innevarande år föreslagna staten med 1888 års reglering, skall
man finna, att under denna jemförelsevis korta tid anslagen till pensionsväsendet
ökats med nära en half million. Vill man sedan sträcka
jemförelsen ännu längre, eller till 1868, skall man finna, att samma
anslag på denna hufvudtitel under nuvarande representationsskick
blifvit betydligt mer än fördubblade. Vid betraktande häraf, och om
man vill fasta det ringaste afseende vid hvad folket tänker i frågor
sådana som dessa, och icke lemna helt och hållet å sido, att största
delen af svenska folket icke har någon annan pensionsinrättning än
fattigvården, måste man medgifva, att det kan vara skäl att vid beviljandet
af extra pensioner gå synnerligen varsamt till väga.

Hvad slutligen den nu föredragna punkten beträffar, ber jag att
få fästa uppmärksamheten derpå, att ifrågavarande person under
många år fått af statsverket uppbära både lön och pension, tillsammans
1,540 kr., och i betraktande af hans lefnadsställning synes det
mig, som om han borde hafva kunnat göra besparingar. Nu säges i
statsverkspropositionen, att han med stor utmärkelse fullgjort sina
skyldigheter. Jag tolkar detta så, att han gjort sin skyldighet mot
staten, men tillägger att staten fullgjort sina mot honom till och med i
dubbelt hänseende, då han både åtnjutit lön och fortfarande eger
uppbära den pension, som redan är honom beviljad till belopp af
510 kr. Skulle denna pension icke befinnas fullt tillräcklig, har Kongl.
Maj:t, såsom redan antydts, att från invalidhusfonden och Vadstena
krigsmanshuskassa för dylika ändamål disponera öfver ganska betyd
liga belopp utan att behöfva besvära Riksdagen. På grund häraf
skall jag anhålla om afslag på utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag ber att få till kammarens bifall rekommendera utskottets betänkande
i denna fråga. Det är fråga om en liten fyllnadspension på
190 kronor om året till en underofficer vid kronoarbetsstationen å
Tjurkö, Melén, hvilken varit i tjenst i 36 år. Han har synnerligen

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

vackra vitsord af förmännen, och företedt läkarebetyg utvisar, att
han nu och för framtiden är oförmögen att sköta sin tjenst. Det
synes mig, att det vore synnerligen hardt, om man på principiella skäl,
som reservanten föreslagit, skulle afslå pensionen, då flera likartade
pensioner under senaste åren och jemväl under riksdagen nästlidet år
blifvit beviljade till personer, som varit alldeles likstälda med Melén.

Herr Palm: Jag skall på de skäl, som herr statsrådet och

chefen för justitiedepartementet redan anfört, be att få förorda bifall
till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till och dels
på afslag å utskottets hemställan. Herr talmannen förklarade sig
anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad;
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 5:te punkten af utlåtandet
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^Tej;

Vinner nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan.

Rösterna uppräknades och visade 94 ja och 87 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 6.

Bifölls.

Punkten 7.

Med anledning af derom gjord ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit,
att regementsläkaren vid Vermländs fältjägarecorps m. m. G.
E. Westergrens enka Ottonie Leontine Westergren, född Geijer, måtte
från allmänna indragningsstaten tilläggas en årlig pension af 400 kronor,
att från och med 1891 års ingång af henne åtnjutas, så länge
hon förblefve enka.

Utskottet hemstälde emellertid:

Angående
pension för
underofficeren
J. Melén
(Forts.)

Angående
pension för
regementsläkaren
G.
E. Westergrens
enka.

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att regementsläkaren vid Vermländs fältjägarecorps m. m. G.
E. Westergrens enka Ottonie Leontine Westergren, född Geijer, må

S:o 16.

Angående
pension för
regementsläkaren
Gr.
E. Westergrens
enka.
(Ports.)

30 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

från allmänna indragningsstaten tilläggas eu årlig pension af 200 kronor,
att från och med" 1891 års ingång af henne åtnjutas så länge
hon förblifver enka.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar V. N. Ekenman, E. P. P. Tamm, K. Bohnstedt och.
C. W. von Schuhenlieim, hvilka ansett att Kongl. Maj:ts framställning
bort oförändrad al utskottet förordas; samt

af herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, P. Andersson i Högkil,
Gunnar Eriksson, P. Ersson i Vestlandaholm och C. Persson i^Stallerhult,
hvilka yrkat att utskottet skulle hemställa om afslag å Kong!..
Maj:ts framställning i ämnet.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Broström: Enär jag är en stor vän af sparsamhet, så vill

jao- frambära mitt tack till statsutskottet för att det söker att nedbringaståtsutgifterna
så vidt möjligt är. Men i fall, sådana som detta, då
det o-äller de små enkepensioner, som förekomma vid riksdagen, så
kan jag icke följa statsutskottets afstyrkande förslag.

I den fråga, som här föreligger, har enkan Westergren utaf såväl
medicinalstyrelsen och statskontoret som den föredragande departementschefen
blifvit förordad till erhållande af pension på indragningsstat
till belopp af 400 kronor. Statsutskottet anser visserligen icke,
att hela detta belopp skulle strykas, men har nedsatt det med hälften
eller till 200 kronor.

Omständigheterna i detta fall äro mig något kända och de ära
särdeles ömmande. Enkefru Westergren har fyra minderåriga barn,
som skola försörjas och uppfostras. Det invändes visserligen utaf
utskottet, att hon redan har en pension af 500 kronor från enke- och
pupillkassan. Det är godt och väl. _ Men _ det är en pension, som
hufvudsakligen hennes aflidne man i lifstiden inbetalt, och derför
synes det mig, att den billiga begäran, som här framstälts, bort af
utskottet tillstyrkts,

Det kunde synas, som doktor Westergren möjligen skulle halva
lefvat långt utöfver sina tillgångar, enär uppteckningen af hans ba
visar en brist af 57,593 kronor 23 öre. Jag tror mig dock känna,
huru den bristen uppkommit. Den aflidne var hjelpsam, hans goda
hjerta tillät honom icke att afvisa någon hjelpsökande; och ingångna
borgensförbindelser hafva hufvudsakligen varit orsaken till den i
boet befintliga bristen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Elorvson: Statsutskottet har visserligen ansett sig böra

förorda regementsläkaren Westergrens enka till erhållande af pension,
men uyider det att Kongl. Maj:t på grund af gjord framställning
för ändamålet äskat 400 kronor, har utskottet föreslagit, att detta

Nio 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. in.

belopp skulle nedsättas till 200 kronor. Några skäl härför hafva
dock icke blifvit af utskottet anförda. Deremot äro många skäl
anförda af medicinalstyrelsen och sedermera framlagda af Kongl.
Maj:t, hvilka tala för att pensionen bör bestämmas till 400 kronor.
Jag skulle kunna instämma uti hvad som yttrades af min granne.
Men jag ber att få tillägga, att regementsläkaren Westergrens enka
och barn kunna fullt jemföras med provinsialläkares enkor och barn,
för hvilka pensionerna äro satta till 900 kronor. Då nu regementsläkaren
Westergrens enka förut har en pension af 500 kronor och
Kongl. Maj:t begärt 400 kronor, skulle jemväl för regementsläkaren
Westergrens enka och barn pensionen blifva 900 kronor, och följaktligen
lika med pensionen för en provinsialläkares enka och barn.

Kammaren torde af handlingarne inhemta, att i detta fall finnas
mycket ömmande omständigheter. Enkan Westergren är öfverlemnad
åt sig sjelf; hon har icke några tillgångar, men 4 barn att uppfostra.
Barnen äro mycket välartade. Den äldste sonen går i allmänt läroverk
och har synnerligt goda vitsord för kunskaper, flit och uppförande.
Jag anhåller derför om afslag å utskottets hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts framställning derom, att 400 kronor måtte i
förevarande fall beviljas.

Häruti instämde herr Persson i Heljebol.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Då jag reserverat

mig mot denna punkt, skall jag be att få angifva några skäl derför.

I likhet med hvad jag varit i tillfälle att vid föregående riksdagar
uttala, vidhåller jag fortfarande den mening, att man icke bör
lemna pensioner till enkor och barn efter tjensteman, som så ofta ifrågasättes.
Jag kan icke förstå, hvilka de skäl skulle vara, som skulle
tala för, att man skulle bereda statspensioner mera åt enkor och barn
efter tjensteman än till enkor och barn efter andra. Vi må väl ändå
villigt erkänna, att det finnes många andra samhällsmedlemmar än
tjenstemännen, som hafva varit lika nyttiga för samhället — utan att
jag derför vill på minsta sätt klandra dessa senare -— och dock är
det under vanliga förhållanden icke tänkbart, att Riksdagen skulle
vara villig att lemna pensioner åt desses enkor och barn. Det är från
denna synpunkt jag anser mig fortfarande böra fasthålla, hvad jag
förut många gånger uttalat.

Det är således af principiella skäl jag reserverat mig mot beviljandet
af denna enkepension, likasom af öfriga pensioner på denna
hufvudtitel, som äro med den nu ifrågavarande likartade. Vi få hvad
denna pension beträffar ihågkomma, att den ifrågavarande enkan icke
är försatt i så dåliga omständigheter i ekonomiskt afseende, att man
kan säga, att hon icke har något vid sidan af sitt arbete att existera
på. Hon uppbär nemligen, såsom herrarne af betänkandet finna, 500
kronor från arméns enke- och pupillkassa. Och då härtill kommer,
att hon icke är äldre än 39 år, i hvilket förhållande hon i likhet med
andra arbetsföra personer är skyldig att genom eget arbete bidraga
till sitt uppehälle, kan det icke sägas här föreligga några starka skäl
för beviljandet af ytterligare en pension utöfver den hon redan åt -

Angående
pension f ör
regemente-,
läkaren G.
E. Westergrens
enka,,
(Ports.)

Iso 16.

Angående
pension för
regementsläkaren
G.
E. Westergrens
enka.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

njuter. På grund häraf anhåller jag, herr talman, att få yrka afslag
å så väl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts proposition.

Ghefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Den nästföregående talaren har, liksom åtskilliga andra
ledamöter af statsutskottet, af principiella skäl reserverat sig så väl
vid denna som vid åtskilliga andra af detta betänkandes punkter. Derom
är ju ingenting att säga. Men Piksdagen har dock icke alltid följt
sådana principer, utan tvärt om ganska ofta funnit skäligt att, der särskilda
och bevekande omständigheter talat derför, bevilja pensioner åt
enkor, som af Kongl. Maj:t blifvit dertill rekommenderade. Efter min
uppfattning föreligger nu ett sådant fall, då det vore skäl att bevilja
pension åt en enka. Af Kongl. Maj:ts proposition finna herrarne, att
aflidne regementsläkaren Westergren utvecklat en ganska omfattande
författareverksamhet såsom militärläkare; och medicinalstyrelsen framhåller,
bland annat, uti sitt utlåtande — och det synes mig vara ett ganska
kraftigt skäl — att han, i följd af det intresse han kände för sin bana
såsom militärläkare, fördes till att forska uti åtskilliga militärhygieniska
ämnen och att derom skrifva en hel del särdeles förtjenstfulla uppsatser,
af hvilka andra, så att säga, gratis haft nytta och fått skörda frukterna.
Men det är gifvet, att ett sådant arbete, för hvilket han icke egentligen
uppbar någon aflöning, tog bort hans tid från den praktik, till
hvilken han vid sidan af sin militärläkarebefattning var hänvisad.
En dylik läkare erhåller nemligen icke såsom sådan så stor lön, att
han kan existera derpå, emedan hans arbete i militärens tjenst icke
tager hela hans tid i anspråk. Han är derför nödsakad att söka förvärfva
sig extra inkomst genom enskild praktik, och på så sätt reder
sig en militärläkare vanligen ganska godt. Ifrågavarande person var
emellertid så intresserad af nyssnämnda forskningar, att han glömde
att se sin familj till godo, hvadan det efter hans död vardt icke behållning,
utan brist i boet. Man kan nu visserligen säga, att detta
är familjens ensak. Men när han på ofvannämnda sätt egnat sig åt
sitt kall som militärläkare, synes det dock, som om man med fog
kunde säga, att ett särskildt skäl förefinnes för staten att i någon
mån taga hand om enkan. I den till Kongl. Maj:t stälda skriften
begärdes 600 kronor. Medicinalstyrelsen, statskontoret och Kongl.
Maj:t hafva emellertid, med hänsyn till andra af Riksdagen beviljade
pensioner, ansett, att 400 kronor vore en lämplig summa, hvarigenom
— med tillägg af pensionen från arméns enke- och pupillkassa —
denna enka skulle komma i åtnjutande af pension till samma belopp,
900 kronor, som enka och barn efter provinsialläkare ega att uppbära
från civilstatens pensionsinrättning.

På grund häraf och med åberopande af de skäl, som af en och
annan talare förut blifvit anförda, anser jag, att det vore fördelaktigt,
om bifall kunde lemnas till Kongl. Maj:ts proposition om beviljande
af en pension åt enkan Westergren å 400 kronor.

Herr Lyttkens: Af principiella skäl skulle jag helst, i likhet
med herr Pehr Pehrson i Törneryd, varit med om att afstyrka beviljandet
af ifrågavarande pension, men då det emellertid vore orätt -

'' Onsdagen den 11 Mars, e. m. 33

vist, om den ena (inge och icke den andra, så syntes det utskottsafdelningen
lämpligt att bevilja ifrågavarande enka åtminstone någon
pension. Gent emot de herrar, som" påyrka en pension å 400 kronor
och som således anse, att en pension å 200 kronor tillsammans med
den pension å 500 kronor, som hon redan uppbär från arméns enkeoch
pupillkassa, d. v. s. tillsammans 700 kronor, icke skulle vara
tillräckligt för henne att existera på, ber jag att få erinra derom, att
vi hafva en hel tjenstemannacorps i Sverige, som har för sitt trägna
arbete en lön af endast 700 kronor — nemligen våra folkskolelärare
på landet. När dessa med sina familjer kunna lefva på detta belopp,
så synes det verkligen, som ifrågavarande enka, helst barnen äro så
{lass vuxna som de äro, skulle kunna reda sig med den af utskottet
föreslagna pensionen. Jag skall emellertid icke vidare upptaga kammarens
tid, utan anhåller endast att få yrka bifall till utskottets förslag.
I den votering, som säkerligen kommer att ske, får ju hvar
och en tillfälle att rösta efter sin åsigt.

Herr Ersson i Vestlandaholm: Herr talman, mine herrar! Då
jag är reservant i denna fråga, så skall jag be att med några ord få
angifva de. skäl, som för mig varit bestämmande och. som nödga mig
att yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag. °

Af betänkandet synes, att tillgångarne i boet efter aäidne regementsläkaren
Westergren utgjort 523 kronor 81 öre och skulden
57,593 kronor 23 öre. Jag har deraf dragit den slutsatsen, att herrskapet
Westergren lefvat på hvad man kallar »stor fot»; ty i annat
fall hade väl doktor Westergrens inkomster som läkare bort räcka
till bestridande af utgifterna, och han hade således icke behöft ådraga
sig en så betydande skuld. Så länge emellertid Riksdagen fortgår på
den banan att bevilja pensioner åt icke pensionsberättigade, så behöfva
dessa icke bry sin hjerna med att tänka något på sin framtid
— ty när behof uppstår, så får staten träda emellan. Medgifvas
måste nu visserligen, att den från arméns enke- och pupillkassa till
enkefru Westergren utgående pensionen af 500 kronor icke är så
stor, om man tager hänsyn till det förflutna; men huru många familjer
skulle icke vara glada och tacksamma för en årlig inkomst af
500 kronor. När nu pensioner af ifrågavarande beskaffenhet af regeringen
begäras, så säges alltid, att den och den personen har ådagalagt
eu så förtjenstfull verksamhet, att han eller hans efterlefvande
af ren förtjenst skulle vara berättigade till en dylik pension. Nu
förhåller det sig väl i verkligheten så, att personerna i fråga lika väl
som andra hafva haft ersättning för det arbete de förrättat, likasom
det ock på andra, områden finnes mer än många, som för det allmanna
ådagalagt lika förtjenstfull verksamhet, ”utan att de derför
erhålla någon pension alls. Då man vidare ser, att på alla områden
af den s. k. lärda banan det är så öfverfyldt, att det är svårt att
erhålla platser, så.synes det mig, som vore det klokast, att enkefru
Westergren läte sina söner, som nu innehafva eu derför lämplig
ålder,, lära sig något handtverk. Dermed torde de för sin egen
framtid vara bäst betjenta; och det allmänna skulle äfven tvifvels utan
vinna på, om en sådan väg i dylika fall litet oftare beträddes.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 16. 3

N:o 16.

Angående
pension för
regementsläkaren
G.
E. Westergrens
enka.
(Forts.)

N:o 16.

Angående
pension för
regementsläkaren
G.
E. Westergrens
enka.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Herr talman! På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att
få yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets
hemställen.

Herr Elowson: Då den föregående talaren uttalade en förmodan,
att regementsläkaren Westergrens lefnad skostnader varit synnerligen
höga, eftersom han efterlemnat så stor brist i boet, då han
dock antagligen haft goda inkomster af sitt arbete, så synes den
ärade talaren icke hafva hört hvad den talare, som först hade ordet
i denna fråga, yttrade, då han påvisade, att denna brist uppkommit
derigenom, att regementsläkaren Westergren af sitt goda hjerta låtit
förmå sig att underteckna åtskilliga borgensförbindelser. Hvad för
öfrigt doktor Westergrens lefnadssätt beträffar, så kan jag vitsorda,,
att det varit snarare indraget än öfverdådigt.

Herr Persson i Stallerhult: Såsom af betänkandet synes, har
jag reserverat mig mot utskottets förslag i så väl denna som flera
andra punkter. Men endast vid denna punkt skall jag besvära kammaren
med att yttra några ord för att tillkännagifva orsaken, hvarför
jag reserverat mig.

Som man ser af den redan afgjorda punkten 2, i hvilken utskottet
enhälligt afstyrkt bifall till en motion med yrkande om förhöjning
af fattiga gratialisters pensioner från 15 kronor allt högre och högre
intill 100 kronor årligen, så afstyrktes denna motion på den grund, att
man ville gå varsamt till väga med att höja pensionerna äfven till så.
obetydliga belopp, som der föreslagits. Samma skäl anser jag kunna
begagnas för afslag å så väl den föreliggande punkten som de öfriga
i betänktandet, i hvilka pensioner föreslagits åt tjensteman eller deras
enkor. Den ifrågavarande enkan såsom enka efter en regementsläkare
åtnjuter redan 500 kronor om året i pension. Men derför att
enkor efter provinsialläkare åtnjuta 900 kronor i pension,så har för enkan
Westergren begärts förhöjning i pensionsbeloppet med 400 kronor.
I händelse hon varit enka efter en provinsialläkare, hade hon fått
den pension, hon i detta fall vore berättigad till, men eftersom hon
nu icke är det, får hon pension endast såsom enka efter en regementsläkare.
Skulle man bifalla denna framställning, så sk’.,le man
hvarje gång det vore fråga om beviljande af pension kunna såga,
att, då den ene eller andre tjenstemannen har större pension än den
ifrågavarande, bör äfven denne erhålla pension till samma belopp.

I den händelse Riksdagen kommer att afslå den kongl. propositionen
i denna punkt, finnes det alltid utvägar för Kongl. Maj:t att
utom den enkan Westergren redan tillförsäkrade pensionen gifva
henne ytterligare 400 kronor årligen. På en af hufvudtitlarna finnes
nemligen i detta fall ett anslag af 25,000 kronor. Om jag icke misstager
mig, användes deraf under år 1889 omkring 22,000 kronor till
utdelning bland afiidne tjenstemäns enkor. Hvarför icke då i detta
fall lika gerna taga från detta anslag och fylla beloppet från 500 till
900 kronor årligen, i händelse hon är i behof deraf. Att undan för
undan bevilja pensioner till högre belopp, än hvad de ifrågavarande
personerna hafva rättighet till, är icke välbetänkt, och det torde vara

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

skäl att öfvergå till den åsigten, det så väl tjenstemännen som deras
enkor böra vara belåtna med den pension de hafva rätt att få på
grund af löneregleringar och pensionsförhållanden. — Jag kan således
icke se, -att det här finnes något skäl att tillstyrka Kongl. Maj:ts
framställning att förhöja pensionen åt den ifrågavarande enkan.

Jag skall icke upptaga kammarens tid med att i denna fråga
framdraga några vidare skal, ehuru jag tror, att jag mycket väl skulle
kunna göra det, utan yrkar nu blott afslag å utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag har begärt ordet för att få göra
en liten gensaga mot den siste talarens yttrande, icke derför att jag
skiljer mig ifrån honom i sjelfva saken, utan derför, att han framkastade
en fingervisning för Kongl. Maj:t att gifva pensioner utan att
framlägga frågorna härom för Riksdagen. För min del föredrager
jag verkligen, att Kongl. Maj:t går den vägen, att framlägga för Riksdagen
sina förslag i dessa frågor. Äfven om förslagen mot mångas
vilja der gå igenom, så har man under dylika omständigheter verkligen
ingenting att förebrå regeringen. Skulle Kongl. Maj:t deremot
utaf sådana besparade medel, hvaröfver Kongl. Maj:t anser sig ha dispositionsrätt,
bevilja pensioner utan Riksdagens hörande, anser jag ett
sådant förfarande vara mycket klandervärdt, och jag har för detta
fall här nu velat inlägga min gensaga emot nyssnämnde talares yttrande.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Efter det nyss var fråga om de pensionsbelopp, Kongl.
Maj:t kan gifva till en del enkor från vissa fonder, så kan jag nu
icke såga, hvilken fond en af de siste talarne afsåg i sitt yttrande.
Men jag vet, att de pensionsbelopp, som enkor kunna få från åtskilliga
af dessa fonder, vexla vanligen mellan 25 kronor och 50 kronor
om året. Dessa små belopp äro i sanning icke nog för att kunna
lefva på.

Herr Andersson i Högkil: Det var väl icke, såsom en ärad
talare {fö. blekingebänken tycktes antaga, herr Carl Perssons mening
att gifvaHvongl. Maj:t någon fingervisning i fall som det förevarande.
Men det. förhåller sig faktiskt så, att Kongl. Maj:t af anslaget till
extra utgifter på sjunde hufvudtiteln under år 1889 användt mellan
22,000—23,000 kronor till utdelning af gratifikationer och nådegåfvor.
Den vägen är således redan beträdd.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena framstälde herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels på afslag derå och bifall i stället
till den af Kongl. Maj:t i ämnet gjorda framställning och dels slutligen
på afslag å såväl utskottets hemställan som Kongl. Maj:ts framställning;
och fann herr talmannen den sistnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd, i följd
hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits bifall till utskottets

Angående
pension för
regementsläkaren
G.
E. Westergrens
enl
(Forts.

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

hemställan, nu skedde uppsättning, justering och anslag af eu så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår såväl statsutskottets hemställan
i sjunde punkten af utlåtandet n:o 10 som Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 92 ja mot
76 nej; hvadan beslutet utfallit i enlighet med ja-propositionens
innehåll.

Punkten 8.

Lades till handlingarne.

Punkten 9.

Angående Med anledning af en af kommissionslandtmätaren i Malmöhus

pension för iän jJerman Julius Kull gjord, af landtmäteristyrelsen till Kongl.
h°miandt°m Makt öfverlemnad ansökning hade Kongl. Maj:t föreslagit, att Kull
mätaren måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle
E. J. Kull. afsked från tjensten, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,600 kronor, och hemstälae
utskottet, att Kongl. Majtts förevarande framställning måtte af Riksdagen
bifallas.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot på anförda
skäl, herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i klöf, Lhsse Jönsson, P. Pehr son
i Törneryd, A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, P. Andersson
i Högkil, Gunnar Eriksson, P. Ersson i Vestlandaholm, I.
Lyttkens, C. Persson i Stallerhult och A. G. Anderson i Himmelshy
hemstält, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Herr Lyttkens begärde ordet och yttrade: Med afseende å den
vid denna punkt omtalade personen, så anser jag några ömmande
omständigheter icke förefinnas, dels derför att mannen har ett hus,
på hvilket han visserligen har en liten inteckning, uppgående till
omkring 3,300 kronor, men hvilket dock är taxeradt till 11,900 kronor,
och dels derför att han icke har mer än 2 */g år qvar, till dess
han är fullt pensionsmessig. Med anledning häraf vet jag verkligen
icke, hvarför man nu skulle ändra reglerna för den ifrågavarande

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

pensionens erhållande. Han kan val vänta dessa 2 1/2 år, till dess Angående
han blir pensionsmessig, och under tiden kan han nog förtjena sitt pension för
brod. Hans syn ar visserligen lorsvagad, men dock icke värre, an landtatt
han kan förrätta en del göromål. mätaren

Jag yrkar derför afslag så väl å utskottets hemställan som å H. 3. Kull.
Kongl. Maj:ts proposition i den föreliggande punkten. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Biilow: Det vore underligt, om landtmännen skulle afslå
en framställning om pension åt en man, som är så omtyckt i sin
hemort, som den ifrågavarande personen är. Jag skall visserligen
icke förorda någon utsträckning af hans pensionsrätt, men i fråga om
de olika pensioner, som i liknande fall föreslagits, så finnes det åtskilliga
andra fall, då staten beslutit träda emellan vid inträffade
olyckor och sjukdomsfall, hvilka förorsakat, att en familj kommit i
bryderi. Den man, hvarom här är fråga, har alltid varit en mycket
verksam person, men han har nu genom en svår sjukdom fått hela
sin kraft bruten och befinner sig derför nu i svåra omständigheter,
hvad framtiden angår, om han icke får den ifrågasatta pensionen.

Det gäller blott, att staten träder emellan, när en person till följd af
sjukdom eller annan anledning icke kan hinna den ålder, då han är
pensionsberättigad. En talare invände, att Kull har en gård i Lund,
som gifver honom inkomst. Han har verkligen en gård, der han
sjelf kan bo och der han har ett rum öfver att hyra ut till studentrum.
Detta är hela hans inkomst, så att mannen har faktiskt ingenting
att lefva af, sedan hans helsa blef bruten. Han har äfven haft
andra motgångar. För ett par år sedan sökte han förste landtmäteribefattningen
i Kristianstads län och var till densamma mest meriterad
och konungens befallningshafvande och landtmäteristyrelsen gåfvo
honom de bästa vitsord. Trots det att han arbetat i öfver 30 år i
landtmäteristaten, erhöll han icke platsen. Skall han nu, sedan han
först drabbats af en årslång sjukdom, som gjort honom oförmögen
till vidare arbete, ändå icke få sin bergning af staten, som han tjenat
så länge?

Den i nästa punkt omnämnde landtmätaren Ulfhjelm tyckes icke
vara i så svåra omständigheter som Kull. Men beträffande honom
förordar utskottet pension utan att mer än tre ledamöter reserverat
sig, under det att alla tolf ledamöterna från denna kammare vilja
göra ett undantag för Kull.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag vill för min del icke klandra
den återhållsamhet, som reservanterna ådagalagt vid denna punkt, ty
jag inser allt för väl, att den behöfves, och kan hända icke minst vid
behandling af nionde hufvudtitoln. Men jag skall likväl vördsamt
hemställa, om icke reservanterna här vilja göra ett undantag och
frångå sin reservation. Så väl af den kongl. propositionen som af
utskottets motivering framgår, att kommisionslandtmätaren Herman
Kull är 62 1jt år gammal; vidare att han tjenstgjort vid landtmäteri -

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående staten omkring 37 J/2 år samt såsom vice kommissions- och kommispension
för gionslandtmätare under 32 år eller vida utöfver den tid af 30 och
0miandt°n>*"25 Är, som Eiksdagen i sin skrifvelse af den 20 maj 1885 bestämt
mätaren såsom vilkor för erhållande af pension. Honom fattas nu således
H. J. Kull. endast 2 */2 år i den lefnadsålder, som i samma skrifvelse är bestämd.
(Ports.) Man ser af detta, att i afseende på tjenstgöringstiden har han redan
tjenstgiort 7 år öfver den tid, som är stadgad för att landtmätare
skall vara berättigad till pension. Hvad han brister är således blott,
att han har 2 1/2 år igen af lefnadsåldern. Men då han nu träffats
af den olyckan, att han helt och hållet förlorat sin synförmåga och
icke kan med sitt arbete förtjena ett enda öre till sitt och de sinas
uppehälle, samt derjemte erhållit ett vackert vitsord från vederbörande
om sin tjenstgöring, såsom tydligt framgår af handlingarne, så synes
mig, då intet annat skäl talar för ett afslag, än att han icke uppnått
föreskrifven lefnadsålder, som om Eiksdagen borde göra ett undantag
i detta fall och bevilja pensionen. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Anderson i Himmelsby: Dä denna fråga förevar på afdelningen
inom utskottet, hade man den uppfattningen att ifrågavarande
landtmätare skulle vara i tillfälle att, då han icke var äldre,
försörja sig sjelf under de 2 1/2 åren, som voro qvar till dess han
uppnådde pensionsåldern. Och detta så mycket hellre som mannen
i fråga väl icke kan sägas vara utblottad, då han utom sitt lösörebo
eger en fastighet taxerad till 11,900 kronor, som dock är något intecknad.

Talaren från Lund hade en egendomlig åsigt, då han sade att
den ifrågavarande personen borde erhålla pension, emedan han hade
varit så allmänt omtyckt af landtmännen. Jag vill visserligen icke
bestrida detta, men skulle detta vara en tillräcklig anledning för pensions
erhållande, så tror jag att det skulle vara många personer, som
då skulle kunna göra anspråk på pension. Jag tror således, att man
icke här bör frångå den regeln att lemna pension först vid uppnådd
pensionsålder. Jag yrkar derför bifall till reservanternas hemställan.

Herr Pehrson i Törneryd: Eu talare nämnde nyss, att ifrågavarande
landtmätare hade helt och hållet mist sin synförmåga. Af den
kongl. propositionen framgår icke detta, utan der heter det i stället,
att synförmågan är minslcad, hvaraf icke framgår, att Kull numera
ingenting alls skulle kunna uträtta. Vi få nemligen icke glömma,
att landtmätares förrättningar ofta äro sådana göromål, att de kunna
förrättas med tillhjelp af biträden. Han kan utföra åtskilliga arbeten,
som han visserligen leder, men som utföras af hans biträden,
och då har han alltid deraf en inkomst. Dessutom kan man icke
förneka, att man bör afvakta den korta tid, som är qvar af 2 1/2 år,
så mycket mera som han ju ändå icke är utblottad, då det upplyses
bär, att han eger fastighet i Lund, som är taxerad till nära 12,000
kronor, men icke graverad med inteckningar på mer än 3,300 kronor.

Jag kan icke underlåta att erinra, huru som man ofta klandrat

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 39 K:o 16.

•regeringen derför, att densamma framlägger förslag om onödiga pen- Angående
sioner. För min del liar jag visserligen instämt i ett sådant klander pension för
en och annan gång, men jag tror, att man något får moderera sin
lust i detta hänseende, då man hör, huru som här i kammaren hvar mätaren
och en talar för sina vänner. Den ene känner en och den andre en H. J. Kull.
annan, och hvar och en talar för den, som han känner. Skola vi (Forts.)

fortfara med detta, lär det väl icke vara värdt att motsätta sig några
pensioner, utan blott bevilja dem, så komma vi lättast ifrån dem allesamman.

Då jag emellertid för min del icke anser detta rigtigt, vidhåller
jag den ståndpunkt, jag en gång intagit i dessa frågor, nemligen att
vara ytterst varsam och icke bevilja pensioner i andra fall, än der det
är nödvändigt; och då man icke kan säga detta i förevarande fall,
yrkar jag afslag på den gjorda framställningen.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: I fråga om
Kulls ekonomiska omständigheter vill jag icke hänföra mig till annat,
än hvad Kongl. Maj:ts proposition derom upplyser, eller att han icke
eger andra tillgångar än ett enkelt lösörebo och en till 11,900 kronor
bevillningstaxerad fastighet i Lund, som häftar för intecknad gäld
till ett belopp af 3,300 kronor. Om man afdrager räntan för inteckningen,
så synes inkomsten af fastigheten icke gerna kunna öfverstiga
450 kronor, och jag hemställer, huru vida en person med familj kan
existera på en sådan inkomst.

En kommissionslandtmätare har icke såsom sådan någon aflöning;
och han är således icke i det afseendet likstäld med öfriga embetsoch
tjensteman; ty om dessa senare blifva sjuka eller få sin arbetsförmåga
minskad, förlora de icke hela sin aflöning, då deremot en
kommissionslandtmätare, som träflas af sjukdom och icke har andra
existensmedel än arbete, hemfaller till armod.

Nu har man visserligen ifrågasatt, att Kull genom att tillgodogöra
sig fastigheten skulle kunna påräkna'' hvad han under de felande
två och ett hälft lefnadsåren skulle behöfva till sitt uppehälle. Men
jag hemställer, om det kan vara lämpligt och rättvist att ställa honom
i det predikament, att han efter dessa två och ett hälft år får lemna
familjen utblottad. Möjligt är, att Kull öfverlefver den tiden, och
att han på grund af den pension, hvartill han då blifver berättigad,
kan ännu några år försörja sin familj. Men vid sitt frånfälle måste
han i så fäll ändock lemna familjen efter sig komplett utblottad.

Såsom förut yttrats, fattas honom två och ett hälft år af den
lefnadsålder, som han måste hafva uppnått för att ega rätt till pension.
Men han har dock tjenstgjort icke mindre än sju år längre tid
än som för pensions erhållande kräfves; och det synes mig derför,
som om Kull skulle hafva fullgjort sina skyldigheter mot staten, och
att den ringa bristen i afseende på lefnadsåldern icke bör anses utgöra
tillräckligt skäl för att vägra honom den begärda pensionen.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag hörde en talare, som påstod,
att Kull icke vore i så beklagansvärda ekonomiska förhållanden
som man uppgifvet. Men jag ber få upplysa om, att för egen del

K:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående har jag dock ej skäl att betvifla detta, ty jag känner noga till hans
pension för ekonomiska ställning och kan försäkra herrarne om, att den är ganlumimissions-
gpa hlen. Beträffande Kulls sjukdom, är det ju af vederbörligt
målaren läkarebetyg styrkt, att han är oförmögen att sköta sin tjenst. BeII.
J. Kull. träffande skyldigheten för oss riksdagsmän att i fråga om denna
(Forts.) hufvudtitel hålla till baka, deruti är jag ense med reservanterna, men
det har väckt min uppmärksamhet, då jag funnit, att samtlige ledamöter
från Andra Kammaren i utskottet reserverat sig i denna punkt,
men i den följande 10:de punkten endast tre af dem reserverat sig.
Hvad är orsaken till att alla reserverat sig i 9:de punkten och endast
tre i den 10:de, som handlar om ett liknande förhållande? Det är svårt
att förstå. Dessa personers tjenstgöring har varit densamma och.
Kull har gjort tjenst i sju år utöfver hvad som fordras för pensionsberättigände,
men felar 21/2 år i lefnadsålder — den andre, nemligen
Ulfhjelm, felar 51/» år i tjenstetiden —- jemförelsen emellan dessa
personers tjenstgöring synes mig tala till fördel för Kull, och jag
yrkar derför fortfarande bifall till utskottets framställning.

Herr Bulow: Det har nämnts af en talare på blekingebänken,

att Kulls syn skulle vara alldeles borta, så att han icke kunde vägleda
sig sjelf, men han yttrade också, att Kull skulle kunna utföra
åtskilliga arbeten med hjelp af biträde. Nej, han kan icke ens med
biträde utföra arbete. Utom det, att han är i det närmaste blind, så
har han träffats af en annan sjukdom, som antagligen gör, att han
icke kommer att lefva länge. I stället för att af staten uppbära
pension, då två och ett hälft år gått till ända, så kommer han nu
antagligen, om han får pension, åtnjuta den en kort tid, ty läkare
hafva sagt, att Kull icke kan lefva länge. Jag anser det derför
obilligt att nu afslå denna pensionsbegäran, i synnerhet som denna
pension synes mig böra betraktas som ett undantag, som Riksdagen
bör göra.

Då olyckan och sjukdomen drabba någon, bör undantag göras,
och sådana göras ju också på andra områden i fråga om brandskada,
och, der olyckan kommer emellan, bör staten väl vara med om att
lindra nöd och bekymmer.

Herr Johansson i Löfåsen: Då Riksdagen år 1885 jemte öfriga
bestämmelser reglerade 48 pensioner å 1,600 kronor, som skulle utgå,
och bestämde lefnadsåldern för åtnjutande af dessa pensioner till
65 år, tillädes det, om jag icke misstager mig, att de redan vid 60
års ålder skulle kunna få pension med 900 kronor. Efter mitt förmenande
är här icke fråga om annat än skilnaden emellan den lägre
och den högre pensionen under 21/* år, och då det finnes platser lediga
till de 48 högre pensionerna, blir han uppflyttad, då han uppnått
den stadgade åldern. Då är det väl icke så farligt, om han får
vänta två och ett hälft år.

Jag anser, att Riksdagen icke bör frångå sitt en gång fattade beslut
om dessa pensioner och yrkar afslag på utskottets förslag och
bifall till reservanternas.

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Herr Anderson i Himmelsby: Talaren på skånebänken för undrade

sig öfver att, då alla tolf ledamöterna från denna kammare
reserverat sig mot den nu föredragna punkten af utskottets utlåtande,
icke mer än tre reserverat sig mot den nästföljande, ehuru för den
person, hvarom 10:de punkten handlar, fem och ett hälft år felades i
den tjenstetid, som berättigade honom till pension, men för den i
denna punkt omförmälde endast två och ett hälft år i den lefnadsålder,
som berättigade honom till pension.

Men förhållandet är icke så, som denne talare påstått, att det
felats fem och ett hälft år i den i punkten 10 omförmäldes tjenstetid
såsom kommissionslandtmätare, ty såsom sådan har denne längre
tjenstgöringstid än den i nu föredragna punkt omförmälde. Det är
nemligen endast såsom afvittringslandtmätare, som den i 10:de punkten
omnämnde personen har fem och ett hälft år mindre, än han behöfde
för att blifva berättigad till den högre pensionen för en afvittringslandtmätare,
en större pension än den, som nu för honom
föreslagits.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de framstälda yrkandena, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann
herr talmannen den senare propositionen hafva flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som afslår statsutskottets hemställan i 9:de punkten af utlåtandet
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 120 ja och 54 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets hemställan.

I punkten 10, som härefter föredrogs, hade utskottet hemstält, att
en af Kongl. Maj:t gjord framställning att afvittringslandtmätaren i
Norrbottens län, kommissionslandtmätaren Karl Mauritz Ulfhjelm
måtte, dock med vilkor att rätt till pension såsom kommissionslandtmätare
ej måtte honom tillkomma, från och med månaden näst efter
den, hvarunder han erhölle afsked från afvittringsverket, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 1,600 kronor, måtte af Riksdagen bifallas.

Äfven emot denna utskottets hemställan hade reservation anförts
af herrar P. Pehrson i Törneryd, P. Andersson i Högkil och C. Persson
i Stallerhult; och anförde nu

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 16.

Angående
pension för
kommissionslandtmätaren

H. J. Kull.
(Forts.)

Angående
pension för
afvittringslandtmätaren
K. M.
Ulfhjelm.

K:o 16. 42 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

Angående Herr Persson i Stallerhult: Jag ber att få yrka afslag å

pension för utskottets hemställan, och jag grundar mitt afslagsyrkande på följande
landtmäta- skål. Såsom man af handlingarna ser, har denna person rätt att, efter
ren K. M. det han uttjenat sina tjensteår, erhålla i pension 2,000 kronor i stälUlfhjelm.
let för de nu begärda 1,600 kronor. Jag anser således, att man icke
(Forts.) bör bifalla Kongl. Maj:ts framställning, derför att ifrågavarande person
nu skulle få mindre pension än han vore berättigad till, om han
tjenade ut sin tid, och jag tror att Riksdagen bör se till, att man icke
förminskar personers inkomster, lika litet som man bör gifva dem
större inkomster än de hafva rätt till.

Jag yrkar således afslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det är
visserligen sant, mine herrar, såsom herr Carl Persson nyss yttrade,
att, om ifrågavarande person lefver och kan verka, tills han blir fullt
pensionsmessig, han blir berättigad till större pension än som nu är
ifrågasatt, men det lär väl vara mycket tvifvelaktigt, om, derest han
skall fortsätta sin verksamhet, han kan hålla ut den tid, som ännu
återstår.

I denna fråga föreligga emellertid något olikartade förhållanden
mot dem, hvilka vanligen förekomma i pensionsfrågor, ty här är
pensionen af Kongl. Maj:t föreslagen icke så mycket för att bereda
denne man en fördel, utan, om man vill se saken rätt, egentligen
derför, att det skulle vara till fördel för staten. Förhållandet är nemligen
att, om han får lefva till den 27 januari 1892, så är han redan
då berättigad till den nu ifrågasatta pensionen, detta icke i egenskap
af afvittringslandtmätare, utan i egenskap af kommissionslandtmätare.
Då det vidare synes af handlingarna, att det icke är hans afsigt att
afgå förr än i slutet af maj, och pensionen således skulle uppbäras
från den 1 nästpåföljande juni, så gäller hela frågan, om han skall
få uppbära pension under ungefär åtta månader. Jag tror, att man
åtminstone har skäl att antaga, att det skulle för afvittringsverket
vara en verklig fördel att på det viset få honom försörjd, ty det
framgår af handlingarna, att hans arbetsförmåga är betydligt nedsatt,
och att man således icke kan under dessa få månader påräkna den
arbetsprodukt, som en person i hans ställning eljest kunde med friska
krafter åstadkomma. Vidare är här att märka, att afvittringslandtmätare
äro på grund af Riksdagens beslut berättigade att, i händelse
att deras arbete, som betalas efter taxa, icke uppgår till 3,000 kronor,
af staten erhålla ersättning för skilnaden. Staten är således —
om vi antaga, att mannen i fråga icke kan fullgöra ett arbete, som
sammanlagdt betingar 3,000 kronor — ''skyldig att ersätta honom
hvad som brister i det beloppet. Staten får alltså i sådant fall utbetala
ett belopp utan att erhålla direkt valuta derför. Det kan vara
svårt att säga hvad skilnaden skulle bli; det är möjligt, att den
skulle komma att understiga det belopp, som af en pension på 1,600
kronor komme att belöpa på åtta månader. Men det kan också
hända, att det skulle öfverskrida detta belopp. Hvad man deremot
bestämdt kan säga är, att, om icke mannen kan fullgöra de arbeten,
som åligga tjenstinnehafvaren, så skulle derigenom hela afvittringen

N:o 16.

Onsdagen den 11 Mars, e. m.

kunna komma att ganska betydligt försenas; ty det förhåller sig med
afvittringsarbetena så, att de måste gå i en viss följd, hvarför ock,
om några föregående arbeten icke kunna utföras, icke heller de följande
kunna det. Den förlust, som derigenom för staten uppstår,
kan komma att i högst betydlig mån öfverstiga det jemförelsevis
ringa belopp, som här är i fråga.

Det är på grund häraf, och om dessa omständigheter besinnas
af kammaren, som jag föreställer mig att det vore klokast, om Kongl.
Maj:ts förevarande förslag blefve bifallet.

Herr Lyt.tkens: Eftersom ingen annan velat försvara statsutskottets
förslag, tillstyrkande bifall till Kongl. Maj:ts proposition, så ber
jag att få nämna, att de skäl, som herr statsrådet och chefen för
civildepartementet nyss framhållit, kommo till vår kännedom på afdelningen
inom utskottet, och var det på grund af dessa skäl, som
den kongl. propositionen blef tillstyrkt. Det är den lilla obetydliga
tiden, som nu ifrågavarande landtmätare har qvar, till dess han blir
pensionsberättigad, som hufvudsakligeb för oss varit bestämmande.
Ty staten skulle otvifvelaktigt vinna på att få en annan, duglig
landtmätare i stället och låta denne få pension. Jag yrkar för den
skull bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 11.

Bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af föreliggande betänkande till ett kommande sammanträde.

§ 3.

Herr J. Mankell aflemnade en motion, n:o 177, om ändring af
§§ 14 och 17 riksdagsordningen, hvilken motion bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 26 i anledning af väckta motioner om anslag till understöd
för anläggande af jernvägar efter det s. k. Kosta-systemet; och

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsättande
af räntebärande obligationer till nominelt belopp af 3,000,000

Angående
pension för
afvittringslandtmätaren
K. M.
Ulfhjelm.

(Torts.)

N:o 16.

44 Onsdagen den 11 Mars, e. m.

kronor till garantifond för aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening; bevillningsutskottets

memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande lista, 2:dra, 4:de, 5:te, 6:te, 8:de, 9:de, ll:te,
12:te, 13:de, 14:de, 16:de, 17:de och 19:de punkterna af bevillningsutskottets
betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 4, med anledning af väckt motion om upphäfvande af förordningen
angående förbud mot införsel till riket af varor med origtig
ursprungsbeteckning den 9 november 1888; och

n:o 5, med anledning af väckt motion rörande folkskolelärares
rätt att till skolrådet afgifva yttranden i pedagogiska frågor.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras- framför de ärenden, som blifvit två
gånger bordlagda.

§ 5.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrivelser, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 12, till fullmägtige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor; samt

från sammansatta stats- och hankoutsJcottet:

n:o 13, till fullmägtige i riksbanken, i anledning af verkstäld
granskning af fullmägtiges i riksbanken och i riksgäldskontoret åtgärder
för utförande af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga
om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags-och riksbankshus; och

n:o 14, till fullmägtige i riksgäldskontoret, i anledning af samma
granskning.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

och

Onsdagen den 11 Mars, e. m. 46 N:o 16.

Herr B. Bengtsson i Boberg under 14 dagar f. o. m. d. 18 dennes

»	0. Olson i Stensdalen	))	14	»	))	» 19	))
5)	A. Andersson i Intagan	)>	14		))	» 18	»
D	J. A. Wendt	))	5	))	5)	» 16
»	C. G. Bruse	»	14	»	»	» 17	D
S>	C. B. N. Falk	))	7			» 16	»
	A. G. Gyllensvärd	»	14		))	» 18

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,14 e. m.

In fidem

A . E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 16.