1891. Första Kammaren. N:o 32 (Riksdagens protokoll 1891:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Första Kammaren. N:o 32.

Tisdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, i anledning af dels Kong!
Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändrad lydelse af 8 11 i
regeringstormen och Kong!. Majits proposition med förslag till ändrad
lydelse åt § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt
dels ock enskild motion om skrifvelse till Kong!. Makt med begäran
om revision af riksakten;

bankoutskottets memorial och utlåtande:

n:o 11, i fråga om ett årligt lönetillägg för pappersmästaren vid
Tumba bruk P. (i. Oberg; och

n.o 12, i fråga om ändringar i gällande reglemente och aflöningsstat
för riksbanken; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, i anledning
åt herr O. M. Björnstjernas motion om förebyggande af samvetstvång
från vigselförrättares eller själasörjares sida med hänsyn till den
läia, hvari barn, lodda uti äktenskap mellan olika trosbekännare
skola uppfostras. ’

T öiediogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 43 äfvensom
Riksdagens andra särskilda utskotts samma dag bordlagda utlåtanden
nås 2 och 3.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 4 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 82.

N:o 82. 2

Tisdagen den 6 maj, f. m.

n:o 6 a, angående två anslag under riksstateus fjerde hufvudtitel,
och

n:o 8 a, angående en till regleringen åt utgifterna under riks~
statens sjunde hufvudtitel hörande fråga,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Anslag för Föredrogs å nyo statsutskottets den 2 och 4 innevarande maj
anläggning bordlagda utlåtande n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
af bibana angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan
MelUnstimvid Mellansel till Örnsköldsvik.

Örnskölds vik.

Herr Sandberg: Förliden riksdag, under öfverläggningen om be viljandet

af det enligt min tanke öfverdrifna anslaget af fyra millioner
kronor för 1891 till fortsättande af arbetena å stambanan genom öfre
Norrland, uttalade jag den farhågan, att man vid kommande riksdagar
icke ens skulle nöja sig med ett sådant belopp, eller 4 millioner,
utan fordra t? å 8 millioner för jernvägsbyggnader i Norrland. Denna
farhåga har redan nu blifvit en bedröflig verklighet. Riksdagen har
för 1892 beviljat dels 4 millioner till fortsättande af norra stambanan,
dels såsom lån för anläggning af en jernväg mellan Hernösand och
Sollefteå 2,350,000 kronor, och dessutom lemnat ett anslag af en
million att användas såsom låneunderstöd till andra jernvägar. Man
är således uppe vid ett belopp af 7,350,000 kronor. De två sista
summorna äro visserligen föreslagna att beviljas endast såsom lån,
men skilnaden torde vara mindre betydlig än den synes, enär beloppen
ofördröjligen måste anskaffas och först under en längre följd af år
komma att återbetalas. Dessutom har ofta nog visat sig, att då för
dessa lån ingen annan säkerhet finnes än den som ligger i sjelfva
jernvägen, sk har det ofta händt och kan äfven här inträffa, att
dessa jernvägars inkomster endast räcka till att bestrida drift- och
underhållskostnader, och då får staten hvarken ränta eller amortering
för de utgifna lånen.

Nu föreslås ytterligare att bevilja 1,823,000 kronor för en bibana
från Mellansel till Örnsköldsvik. Vi äro således uppe i ett belopp af
öfver 9 millioner, eller, med fråndrag af den million, som möjligen
kan komma att användas för jernvägar inom andra landsdelar än
Norrland, i alla händelser mer än 8 millioner för jernvägsbyggnader
i Norrland.

Som herrarne alla minnas, genomdrefs vid slutet af förra riksdagen
med eu brådstörtad skyndsamhet, som saknar sitt motstycke
under vårt nuvarande statsskick, på 9 dagar ett beslut att för en
köpesumma af 6 eller 7 millioner inköpa Luleå—Gellivara-banan.
Tillägger man denna summa, som säkerligen nästa år kommer att
utgå, är man uppe i 15 ä 16 millioner. Denna siffra borde vara
tillräckligt stor att väcka betänkligheter hos de medlemmar af svenska
Riksdagen, hvilka icke beherskas af den för 30 år sedan hit impor -

N:o 32.

''Tisdagen den 5 maj, f. m.

terade jernvägsfebern, som nu synes hafva antagit akut form och Anslag för
rasar på det mest våldsamma sätt. Man kan knappt öppna en tidning
utan att få läsa om nya, mer eller mindre rimliga jernvägsprojekt. fr^n
Funnes en bestämd mening om att det vore af synnerlig vigt, att arbetetUfeMowse/ till
på jernvägarne i Norrland i hög grad fortskyndades, och hade stats- Örnsköldsutskottet
föreslagit en särskild beskattning för att bestrida kostnaderna v^c''
för att vinna detta mål, hade jag ingalunda vågat motsätta mig ett sådant (Fort8-)
förslag. Men då statsutskottet här insveper sig i en viss hemlighetsfullhet,
får man väl taga för gifvet, att endast en ringa del af dessa stora
belopp kan utgå af statsinkomsterna, medan den vida större delen
måste upplånas. Och då det enligt min åsigt omöjligen kan vara
rätt att belasta våra efterkommande med en tryckande skuldbörda
för utförande af företag, hvilkas ekonomiska resultat är minst sagdt
tvifvelaktigt eller rättare sagdt bestämdt dåligt, kan jag omöjligt
vara med om att bevilja detta anslag. För några år sedan visade
sig en liten ljusning, i det Riksdagen syntes vilja afstå från fortsatt
upplåning och till fortsättning af Norra stambanan endast anvisa de
belopp, som af statsinkomsterna funnos att tillgå för detta ändamål,
men denna ljusning har försvunnit och vårt lands och folks ekonomiska
framtid synes mig ytterst mörk. Skuldsättningen och jernvägsbyggandet
komma sannolikt att fortgå hand i hand med allt
starkare fart, och den tid är säkerligen icke långt aflägsen, då vårt
arma land nått den högst tvifvelaktiga äran att i förhållande till vår
folkmängd och våra tillgångar hafva både det största antal kilometer
jernvägar och den största skuldbörda.

Men jag vill icke längre fortsätta med dessa uttalanden, hvilka
vinna så föga uppmärksamhet. Jag öfvergår derför till den föredragna
punkten.

Hvad betänkandet angår, är det naturligtvis ytterst väl skrifvet.

Det förefaller dock vid ett noggrannare genomläsande, som om alla
de myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan och bland dem äfven
statsutskottet, utgått från den bestämda principen, att staten skall
bygga denna bibana Mellansel—Örnsköldsvik, och sedan sökt tipp
alla möjliga skäl att stärka denna mening. Huru långt man gått
synes af hvad utskottet säger på sid. 7. Utskottet yttrar der beträffande
arbetets utförande genom entreprenad: »en entreprenör måste nemligen
utöfver de kostnader, som alltid vore förenade med sjelfva arbetets
utförande, beräkna ett icke oansenligt penningebelopp för att
deraf så väl bestrida kostnaderna för transport af erforderligt antal
arbetare, nödig materiels anskaffande m. m. som ock bereda sig skälig
vinst för egen del — allt utgifter, som för en jemförelsevis mindre
banbyggnad, såsom den nu ifrågavarande, måste medföra betydligt
ökade kostnader öfver dem, som betingades, om arbetena utfördes
genom statens egen försorg, hvarjemte oftaberörda materiels uthyrande,
som vid eu eventuel entreprenad blefve nödvändigt, kunde af jernvägsstyrelsen
medgifvas endast under vilkor af en med kostnader
förenad kontroll öfver dess användande.» Detta är hufvudskälet,
som synes vara anfördt. Dessutom står på två ställen i betänkandet
upprepadt, att det »vore af stor vigt, att statsbaneförvaltningeu hade
i sin hand att oberoende af enskildas intressen bestämma öfver traf!-

N:o 82. 4

Anslag för
anläggning
af bibana
från

Mellansel til
Örnsköldsvik.

(Forts.)

''Tisdagen den 5 Maj, f. ra.

kerandet af utfartsvägarne flan stambanan till exporthamnar och öfver
befordringsafgifterna derför». — Detta är ett mycket plausibel) skäl,
men svårt torde vara att kunna påstå, att icke eu bibana, byggd med
jenskildt kapital, skulle tillföra den genom Norrlands obygder framdragna
stambanan en lika stor trafik, som om banan byggdes på
statens bekostnad. Om den vid den kong! propositionen fogade, i
stärka färger hållna blomstermålningen ens tillnärmelsevis motsvarades
af verkliga förhållanden, torde det icke vara svårt att finna personer,
villiga att nedlägga ett kapital på byggande af denna bana. Anses
det af vigt, att staten en gång blir egare af denna bibana, torde det
icke möta några större svårigheter att i koncessionen föreskrifva rätt
för staten att inlösa banan efter värdering, när helst Riksdagen så
beslutar och tillgångar dertill finnas. Det tjenar emellertid ingenting
till att vidare yttra mig i frågan. Jag yrkar afslag.

Herr Ekenman: Den ärade talare, som nyss hade ordet, talade
mycket om den nu rasande »jernvägsfebern». Jag tror för min del
benämningen är origtig, men lika godt. Det var en tid, då man
skulle kunna säga, att något i den vägen spred sig äfven från hans
hemort. Jag ber honom erinra sig att till den jernväg, som ligger
honom mycket nära om hjertat, erhölls ett statsbidrag af 1 million.
Det är således icke fritt, att icke staten äfven på den orten tillgodosedt
intressena.

Hvad nu närmare angår den föreliggande frågan, kan jag för
min del icke finna annat än alldeles uppenbart, att denna bana är
ett nödvändigt bihang till den stora stambanan genom Norrland såsom
en bland dess utfartsvägar till hamnarne vid hafvet. Blott vid
eu blick på kartan finner man, att denna sträcka måste hafva direkta
kommunikationer med kusten. Jag har också ej heller hört, att mot
sjelfva den saken gjorts sä många invändningar; och lika litet kan
det göras några invändningar mot den här föreslagna jernvägen.
Ty det är alldeles klart, att den ligger så till, att den bättre kanske
än de flesta af bibanorna, som utgå från stora stambanan till österhafvet,
är egnad att förmedla trafiken; och förhållandena äro sådana
i orten, att den bör kunna äfven få en god lokaltrafik och bli
förmånlig. Men man har, såsom framhålles i reservationen, gjort
den invändningen, att det icke vore så nödvändigt att bygga denna
bana nu. Jag har för min del en annan åsigt.

Det är enligt min tanke alldeles uppenbart, att ju förr denna
jernväg blir byggd mellan Mellansel och Örnsköldsvik, desto snarare
skall det bli möjligt, att trafiken på den långa linie, som nu löper
långs åt Norrland, kan ställa sig fördelaktigare, så att jernvägen blir
något så när hvad man kallar räntabel.

Men det finnes äfven ett annat skäl att bygga den nu, det
nemligen, att kostnaderna derigenom kunna betydligt reduceras
medelst användandet af de arbetskrafter, som i närheten finnas
tillgängliga, och äfven genom att använda den materiel, som för
samma ändamål der finnes disponibel. Jag bär ännu ett skäl. Jag
är nemligen alldeles öfvertygad, att äfven kostnaderna för den långa
linien genom öfre Norrland kunna komma att minskas derigenom,

>’:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

att man får utfartsväg från sjelfva arbetsdistriktet och dertill, såsom Anslag för
bär är fallet, eu mycket kort och lämplig utfartsväg, ty vägen mellan
Örnsköldsvik och stambanan är endast 29 kilometer, under det andra '' y,.jn
uttärtsvägar, på hvilka tyngre gods kan förmedlas till arbetsdistriliten,Mellanart till
ligga vida sämre till. Jag tror, att detta är kraftiga skäl för att, då Örnsköldsman
tager hänsyn till både sparsamhet och jernvägens bärighet, vtJcbygga
den just nu. (Forts.)

Slutligen ordade samme talare om, att man sloge in på eu väg,
som föranledde till upplåning af peuningmedel. Ja, vi hafva för
utförande af jernvägsarbetena i vårt land följt det systemet, att
merendels använda lunta medel; på senare tiden har man dock
öfvergått derhän att vid tillfälle använda uteslutande skattemedel.

Skulle man dock till någon del använda upplånade medel, kan jag
icke finna, att detta är någon olycka. Jag anser nemligen alldeles
icke att man förfar illa, om man för statens räkning upplåna!- penningar,
då de upplånade medlen användas på så produktiva, nyttiga
och för hela samhället gagnande företag som jernvägsbyggande, och
upplåningen naturligtvis hålles inom rimliga gränser.

Jag ber att med dessa få ord få hafva motiverat mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Adelsköld: Jag borde egentligen icke hafva begärt ordet
efter den siste talarens anförande, ty han har till alla delar uttalat
min åsigt i frågan. Jag vill derför endast tillägga, att då norra
stambanan af strategiska skäl blifvit anlagd så långt in i landet och
så aflägset från de trakter, der den egentliga rörelsen, industri och
näringar finnas och kommer att finnas och der befolkningen är
talrikast, så är det klart, att, om Norrland skall få den nytta af jernvägen,
som dermed är afsedd, och om den äfvenledes ur militärisk
synpunkt skall fylla sitt ändamål, att nemligen vid behof förmedla
truppers kastande till kusten, det naturligtvis är oundgängligt att
bibanor till kusten anläggas. Och skall hufvudbanan erhålla någon
trafik, så måste det blifva från de befolkade orterna, och äfven af
detta skäl måste bibanor dit anläggas. Eu ärad talare yttrade för
några dagar sedan, då det var fråga om att ändra tågordningen
på norra stambanan för att i något vidsträcktare mån tillfredsställa
trafikens behof, att norrläudingarne icke borde sträcka sina anspråk
allt för långt, ty då skulle kunna hända, att Riksdagen vägrade
anslag både till fortsättande af norra stambanan och till öfriga
jernvägsbyggnader i Norrland. Jag tror, att den ärade talaren antingen
icke uppfattat rätt hvarom fråga var eller menade han icke
så illa; ty då stambanan genom Norrland, efter hvad jag tror, af
Kongl. Maj:t betraktats, och af denna kammare lemnats anslag, såsom
varande en strategisk bana af stor vigt, och icke så mycket för dess
kommerciella betydelse, hvilket blifver tydligt, då man tager i betraktande
dess läge långt inne i vildmarkerna, så kan jag icke
föreställa mig, att Riksdagen skulle stoppa eller inskränka byggnadsanslaget
till denna stambana, då det är af vigt att få den färdig så
fort som möjligt.

N:o 32,

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Anslag för Jag skall icke uppehålla kammaren längre, utan får endast i

korthet yrka bifall till statsutskottets förslag.
af bioana J

Mellansel till Friherre Barnekow: Lika med den förste talaren kan jag icke
Örnskölds- vara med om att bevilja detta anslag. Jag har alltid varit med om
viIe• att bevilja det högsta möjliga anslag till stambanan i Norrland; men,
(Forts.) mjne herrar, jag bär den uppfattning, att det är alldeles nödvändigt
att sä fort som möjligt komma till öfre delarne af Norrland. Alla de
penningar, vi kunna afstå i detta hänseende, vill jag använda för
detta ändamål. Nu är anslaget fyra millioner, och jag anser, att
Riksdagen bör uttala den åsigt, att för närvarande icke finnes mera
penningar att placera i jernvägsföretag i Norrland. Jag fäster mig icke
så mycket dervid, att denna bana skall gifva så stor utdelning, som
man säger, och att genom byggandet af denna bibana stambanan
skulle bättre bära sig. Detta är icke för mig ändamålet. För mig
är ändamålet att så hastigt som möjligt komma framåt. Sådan har
i allmänhet statens uppfattning vid byggandet af jern vä gar i landet
varit. Staten bar dragit fram den stora medellinien, och sedan bär
man på enskild väg kommit till denna pulsåder. Så har icke tillgått
i Norrland, och detta derför, att banan derstädes af strategiska skäl
dragits så långt in i landet. Jag var emot detta och ville, att den
skulle dragas närmare kusten. Jag tager för afgjordt, att det icke
gagnar att här uppträda, ty det är alldeles förvånande, hvilken förmåga
Norrland bär att förskaffa sig bibanor. Jag har i allmänhet
icke lagt mycket på sinnet de beslut, som bär i Riksdagen fattats, ty
jag har verkligen kommit så långt, att de hastigt blåsa bort; men
det finnes dock ett beslut, som alltid grämer mig, när jag tänker
derpå, nemligen beslutet om inköpet af bibanan Sundsvall—Torpshammar.
Då gick det så långt, att de icke blott ville hafva en ny
bana, utan förmådde Riksdagen att för deras gamla bana betala mer
än hvad det skulle kostat staten att bygga ny bana, Jag skall vara
med om att bygga denna bana, blott man först kommit upp till målet.
Att göra det förr anser jag vara orätt. Jag yrkar afslag.

Herr Sandberg: Den andre talaren i ordningen falde några ord
om en jernväg i min hemort, som fått understöd af statsmedel.

För det första vill jag nämna, att jag vid den tiden icke var
bosatt på den orten, och för det andra tror jag, att de af herrarne,
som voro med vid den tiden, säkerligen kunna erinra sig, att understödet
kanske ännu mer lemnades för att förskaffa Smålands fattiga
befolkning arbetsförtjenst under ett nödår.

För /ifrigt vill jag icke inlåta mig på att söka bemöta hans anförande,
enär jag dertill saknar förmåga; jag vill dock anmärka, att
det förefaller litet egendomligt att anse en jernväg, som i sina öfre
delar gifver 0,07 procent i nettobehållning, för ett produktivt företag.
Det måtte då åtminstone vara i en ytterst ringa mån. För öfrigt lär
nog svenska folket få tillskjuta medel för att betala ränta och amortering
på alla de millioner, som för byggandet af jernvägar i Norrland
dels redan blifvit upplånade och dels komma att upplånas.

Tisdagen den 5 Maj, f, m.

T N:o 32.

Jag har aldrig varit emot att bygga jernvägar, icke heller då Anslag för
det galt Norrland, men hvad jag är emot, är skuldsättning för sådant anläggning
ändamål. Jag yrkar fortfarande afslag. afrå*

Mellansel till

Herr vice talmannen: De anmärkningar, som gjorts mot stats- Ömsköldsutskottets
utlåtande, gå i två olika rigtningar. Den ene talaren var vi!crädd,
att man skulle beträda skuldsättningens väg, och ansåg, att (forts.)
jernvägsarbetet för mycket forcerades. Den andre talaren ville använda
alla medel, han kunde, för att så fort som möjligt nå den
bestämda norra ändpunkten för banan.

I afseende å den förste talarens önskan, ber jag att få påpeka,
att Riksdagen, när den lemnat anslag till banan norr om Sollefteå, i
olikhet, med hvad Riksdagen förut gjort, anvisat penningarne att utgå
icke endast af lånta medel, utan äfven af skattemedel. Af medel utaf
sistnämnda beskaffenhet hafva för banan norr om Sollefteå utgått 1887
500,000 kronor, 1888 samma belopp, 1889 2,000,000, 1890 1,400,000
och 1891 4,655,000 kronor. Således öfver 9,000,000. Af lånta medel
deremot har hittills anvisats endast 5,100,000. Följaktligen synes
mig, att Riksdagen handlat just i den rigtning, som den värde talaren
önskade, och att någon anmärkning från hans sida således är mindre
befogad. Att utskottet icke kunnat i sitt utlåtande föreslå på hvilket
sätt de fyra millioner, som redan af Riksdagen beviljats, skola komma
att anvisas, är naturligt, emedan dylik fråga sammanhänger med statsregleringen,
och utskottet för ty icke kan förr än dervid gifva sitt
utlåtande härom. Hvar och en, som känner budgeten, kan dock
lätt inom sig göra upp, hvilken väg han anser kunna och böra
beträdas.

Hvad den andre talaren angår, ber jag få fästa uppmärksamheten
på, att Riksdagen i år beviljat det belopp, Kongl. Magt hemstält måtte
anslås till den uppgående stambanan, 4,000,000, oförminskadt. För
att få denna bana färdig fram till Boden fordras ännu blott två års
anslag om 4,000,000 hvartdera. Att mera forcera byggandet af denna
bana synes mig således för ändamålet obehöflig! Men då kommer
en annan fråga. Skall jag, derför att jag af strategiska och andra
skäl bygger banan norr ut, så fort jag kan, undandraga mig att se
till att jag för de penningar, som användts till banan norr om Sollefteå,
redan nu, sammanlagdt med i år beviljade 4,000,000, öfver aderton
millioner kronor, får det bästa möjliga resultat. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, att om än anslagen till norrlandsbanan hufvudsakligen
utgått derifrån, att vi så fort som möjligt skulle, om jag sä
må säga, med jernband spika denna aflägsna landsdel fastare vid
det öfriga landet, hafva vi äfven ett annat mål med denna bana, nemligen
att öppna Norrland för framåtgående och utveckling. Om vi icke få
utfartsvägar från stambanan, kommer denna icke att kunna fylla donna
sin stora betydelse. Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på,
att den närmaste utfartsväg, som nu finnes för denna del af stambanan,
är bibanan Sundsvall—-Torpshammar. Våglängden dit är lång,
och, äfven om den enskilda banan Hernösaud—Sollefteå inoin någon
tid kommer till stånd till följd af Riksdagens beslut att bevilja lån
till densamma, är afståndet redan dit så betydligt, att man kan säga,

N:o 32* 8

Tisdagen den 5 Maj, £. m.

iHitnJZ den norra biinan ieke fyHer sill uppgift förr än affärsväg till
af mana Orusköldsvik är vunnen.

från . ingen meningsskiljaktighet har inom utskottet funnits om att
Mälanseltillicke denna bana bör komma till stånd, icke heller om att den bör
Örnskölds- af staten byggas. Enda tvekan var, om den skulle byggas nu eller
, dess anläggning skulle uppskjutas till längre fram.
or 8'' Då alla skäl tala för att nu bygga banan, synes mig ett uppskof

icke vara lämpligt. I närheten af Mellansel tinnes nu en arbetsstyrka
om 700 man, som, i fall Riksdagen bifaller förslaget, kan dirigeras mot
itrågavarande utfartsväg och inom denna sommars lopp färdigterrassera
densamma ända fram till Örnsköldsvik. Arbetsmateriel finnes
samlad der uppe, hvadan ingen transportkostnad derför är behöflig.
Arbetet kan med minsta möjliga kostnad således ega rum. Ballastningsmaterielen
kan disponeras till nästa år. Jag får en utfartsväg
för den norra banan, som eljest icke kan bära sig. Jag iår kortare
transportväg tor transporter för statens pågående jern vägsbyggnader, jag
ser fördelar på alla håll; och då, efter allt att döma, denna bana i och
för sig tår god bärighet och dessutom kommer att möjliggöra och
öka trafiken på stambanan, kan jag icke finna något skäl att uppskjuta
byggandet af densamma. Det är på grund af dessa skäl som
alla myndigheter tillstyrkt banans anläggning, och det är på dessa
skäl, hvilka utskottet sannerligen icke behöft söka, som utskottet
yrkat bifall till propositionen. Jag anhåller om bifall till densamma.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt
vidare på afslag derå, och förklarade sig anse den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Sandberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, sonf bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 55, löstal -

ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 82;
Nej — 24.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

9 N:o 32.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
2 och 4 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse i
fråga om dess inqvarteringsskyldighet, äfvensom rörande anslag till
ett nytt kasernetablissement derstädes m. m ,

n:o 57, i anledning af Kongl. Majds proposition angående godtgörelse
till fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente Oscar
Theodor Bäfverfeldt och lians maka Maria Feruanda Benedicta Bäfverfeldt,
lödd Nielsen, för den förlust de, genom förre svenske och norske
generalkonsuln i Geneve A. M. von Schsecks tillskyndande, lidit,
samt

n:o 58, i anledning af Kong). Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för
sinnessjuke,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden liemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 2 och 4 innevarande månad bordlagda memorial n:o
59, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en i utskottets
memorial n:o 52 föreslagen voteringsproposition.

1 punkten. Förfallen

fråga om

Herr Alin: Enligt 65 § riksdagsordningen skall i fall, sådana som höjande af
förevarande, votering ega rum mellan de olika beslut, hvari hvardera
kammaren stannat. 1 enlighet med denna bestämmelse har stats- inspektionen.
utskottet uppstad; voteringsproposition, som af Första Kammaren godkänts.
Vid föredragning i Andra Kammaren af denna voteringsproposition
har bemälde kammare ändrat den ena af propositionerna och
dermed lydelsen af det beslut, hvari Första Kammaren stannat, samt
godkänt voteringsproposition, som sålunda icke står i öfverensstämmelse
med de olika beslut, i hvilka hvardera kammaren stannat. Utskottet
säger nu:

»Då kamrarne sålunda stannat i olika beslut rörande lydelsen af
den voteringsproposition, efter hvilken gemensam omröstning skulle
företagas, samt någon sammanjemkning af dessa beslut icke torde
kunna ega rum, har frågan om anställande af gemensam omröstning
i förevarande ämne, enligt utskottets åsigt, förfallit.»

Enligt min uppfattning kan, om man håller sig till ordalagen i
65 § riksdagsordningen, en kammare icke ega rätt att ändra lydelsen
af de af kamrarne fattade olika beslut, mellan hvilka skall voteras.

I följd häraf måste, enligt min åsigt, Andra Kammarens beslut anses
innebära, att Andra Kammaren icke godkänt den af utskottet föreslagna

N:o 82.

Tisdagen den £ Maj, f. m.

Förfallen och af Första Kammaren godkända voteringspropositionen. Under
/Vara om sådana förhållanden synes mig, som om det rigtiga skulle vara, att Första
anslaget ^Kammaren, på grund deraf att Andra Kammarens beslut måste anses
folkskole- innebära ett ogillande af den föreslagna voteringspropositionen, läte vid
inspektionen, utskottets anmälan bero; hvarom jag har den äran att göra hemställan.

(Forts.)

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har ett ord att
tillägga härvid. Jag förstår mycket väl, att frågan om det skall
voteras eller icke angående en uppstäld sak kan vara underkastad
tvifvel, så mycket mera som vi måste erkänna, att någon fast praxis
i detta hänseende ännu icke inom kamrarne utbildats. Jag skulle således
kunnat ursäkta och förstå, om denna proposition icke blifvit af Andra
Kammaren godkänd. Det kunde ju nemligen vara någon tvekan om,
huru vida denna fråga inverkade på statsregleringen eller icke. Men
hvad jag icke förstår är, huru Andra Kammaren kan taga sig till att
ändra den del af propositionen, som innefattar det beslut, som af
Första Kammaren fattats. Jag har aldrig sett exempel härpå och
hoppas slippa få se det, ty då vet jag icke hvart det skulle taga
vägen. Det är detta, jag velat få till protokollet antecknadt.

1 detta anförande instämde herrar vice talmannen, Almström,
Fränekel, Stråle, Hugo Tamm, Alin, Casparsson och Boström, friherre
Sten Leijonhufvud, herrar Helander och Ekman, grefve Klingspor,
herrar Gustaf Andersson, Flack, von Post, Philipson, Wilhelm
Tham, von Strokirch, Sjögreen, Gustaf Berg, Stephens, Ehrenborg,
och Tornérhjelm, friherre Wrangel von Brehmer, herrar Lithander,
Isak Wallberg, Per Andersson, Albert Ewers, Fock, Jönsson och
Sjöcrona, friherre Beinhold von Essen, herrar Svedelius, Behm,
Bohnstedt, von Schulzenheim, Bergström, Reuterswärd, Mallmin,
Billing, Claeson, Lundeberg, Gilljam och Fredrik Almgren.

Herr Treffenberg: Den förklaring, som den siste talaren önskade
på detta underbara förhållande, skall jag be att få lemna. Förklaringen
ligger nemligen helt enkelt deri, att icke Andra Kammarens
talman vägrade proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att derunder endast yrkats, att kammaren skulle låta bero
vid utskottets anmälan.

Herr Alin: I min framställning ingick, att kammaren skulle låta
vid utskottets anmälan bero på den grund, att Andra Kammarens
beslut måste anses innebära ett ogillande af voteringspropositionen.

På härefter gjord proposition beslöt kammaren att, då Andra
Kammarens beslut måste anses innefatta ogillande af den af utskottet
föreslagna voteringspropositionen, låta vid utskottets anmälan bero.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

11 N:o 32.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 2 och 4 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 60, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande af odlingslägenheter
å kronopark^- i Norrbottens län samt väckt motion om
anslag till befrämjande af odlingsföretag i de norrländska lappmarkerna.

1 punkten.

Herr Unger: Det synes vara en temligen prekär ställning, hvari Upplåtande
dessa torpare skulle försättas. Jagser visserligen af betänkandet,
att domänstyrelsen har den åsigt, att icke någon annan hänsyn i detta iJonoparker
fall bör tagas, än tillgodoseendet af kronoparkernas bästa — och fränt Norrbottens
den synpunkten torde de föreslagna arrangementen vara tjenliga — hin.
men från jordtorparens synpunkt, hvilken äfven torde böra tagas i
skärskådande, finner jag dem vara alldeles oantagliga. Domänstyrelsen
säger: »och vore hänsyn till syftemålet att bereda landets lösa
befolkning egna hem inom kronoparkerna enligt domänstyrelsens
åsigt befogad endast i den mån kronoparkernas skötsel och värd derjemte
främjades.»

För mig finnes äfven en annan hänsyn, hvarför man borde bereda
hem åt den lösa befolkningen i Norrland. Denna fråga torde i
ett annat skede komma fram, hvarför jag icke för närvarande vill
vidare tvista derom, utan gläder jag mig åt, att chefen för finansdepartementet
tagit hänsyn till eller åtminstone erkänt, att det borde
tagas hänsyn till jordtorparens fördel. Jag skall derför icke nu yrka
utslag å betänkandet helst som den kongl. propositionen grundar
sig på Riksdagens skrifvelse 1888, men jag kan omöjligen lemna
oanmärkt innehållet af näst sista punkten i utskottets utlåtande, der
det heter: »att, derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare gjort
sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller
att han företagit sig annat, som väsentligen strider mot lag eller
allmän ordning, ändock han derför icke lagföres, eller att han underlåtit
att fullgöra åtagna skyldigheter eller ställa sig till efterrättelse
gifna föreskrifter, på domänstyrelsen må ankomma att uppsäga honom
till afflyttning från torpet med ratt för torparen att åtnjuta laga fardag »

Det är väl eljest hos oss eu allmän medborgerlig rättighet för
hvar och en att få anses god, till dess motsatsen är bevisad, men
dessa stackars jordtorpare skulle, om domänstyrelsen funne att de
företagit sig något i strid mot lag eller allmän ordning, kunna, ändock
att de icke lagfördes, således ändock att de icke vore till något
brott förvunne, uppsägas att afflytta från den torfva, som de kanske
med ett helt lits arbete uppodlat. Derom kan jag icke vara med,
utan tager jag mig friheten hemställa, att momentet måtte erhålla
följande förändrade lydelse: natt derest torpare gjort sig skyldig till
skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller företagit sig
annat, som väsentligen strider mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit
att fullgöra åtagna skyldigheter eller ställa sig till efterrättelse
gifna föreskrifter, på domänstyrelsen må ankomma att uppsäga honom
till afflyttning från torpet med rätt för torparen att åtnjuta laga

N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Upplåtande fardag » Derigenom bleive åtminstone den oegentlighet^! undanröjd,
$enfy^å att torParen> litan dom eller ransakning, kunde uppsägas blott derför,
kronoparkeratt domänslyrélsen funnit att han begått något orätt. Jag yrkar
iNorrbottensåttför, herr talman, bifall till den föreslagna förändringen af momentet.
län.

(Forts.) Herr statsrådet friherre von Essen: Jag tror, att det skulle vara
till skada för staten, om en sådan uteslutning skulle ega rum, som
af den siste talaren här blifvit föreslagen. Meningen med denna bestämmelse
är ju den, att domänstyrelsen skulle bli försatt i samma
ställning som hvarje annan husbonde i afseende på att kunna uppsäga
torparen, derest han icke fullgör sina skyldigheter eller eljest
företager sig något, som husbonden anser utgöra orsak till uppsägning.
Den vanlige torparen har icke kontraktet på viss tid, utan han
sitter på torpet till dess han blir uppsagd, och är således i eu mera
beroende ställning än den nu ifrågavarande skogstorparen. Denne
kan icke uppsägas utan vissa föreskrifna vilkor, icke kunna honom
åläggas några större skyldigheter än som från början ålagts honom.
Uppfyller han dem, sitter han qvar. Sä är deremot icke förhållandet
med den enskilde torparen. Om i följd af de kostnader och det
arbete, som han nedlagt på torpet, egaren finner detta hafva stigit i
värde, sä kan torparen affordras större arrende. Betalar lian icke
detta, så blir han uppsagd. Skogstorparen åter sitter trygg qvar.
Då synes mig så stort husbondevälde gerna kunna tillerkännas domänstyrelsen,
att den kan efter laga fardag uppsäga honom, derest
han förbrutit sig, om också brottet icke blifvit i vanlig ordning laglott.
Det händer ju mången gång att t. ex. ett brott begåtts, hvars
gerningsman kunnat på orten med ganska stor visshet uppgifvas, ehuru
så klara bevis icke kunnat presteras att saken kunnat dragas inför
domstol, eller ock bryr sig ingen om göra rättegång deraf, ehuru
saken är allmänt känd. I sådana fall borde väl husbonden, eller här
domänstyrelsen, ega uppsägningsrätt. Man kan icke gerna föreställa
sig, att domänstyrelsen skulle handhafva denna rätt på hårdare sätt
än de vanliga husbönderna.

Jag tror således, att man på goda skäl kan medgifva domänstyrelsen
den nu ifrågavarande husbonderätten, och hemställer jag
derför, att kammaren måtte bifalla statsutskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Då den i statsutskottets utlåtande föreslagna
åtgärden uteslutande afser Norrbottens län, har jag ansett mig böra
yttra mig för att få utsagdt att jag visserligen tacksamt erkänner det
för länet och den fattigaste delen af dess invånare goda och nyttiga,
som finnes i detta förslag, så litet det än är, men att jag just med
hänsyn till dessa torpare, hvilkas lott i alla fall blir synnerligen tung,
finner mig böra instämma i den förste talarens yrkande, att de icke
måtte ställas beroende af blott en enda mans nyck, utan att de må
ega någon säkerhet för att mot dem möjligen rigtade anmärkningar
blifva noggrant pröfvade, huru vida de äro befogade eller icke. Med
sådana vilkor oförändrade, som i propositionen äro stipulerade, skulle
jag nemligen anse mig böra afstyrka hela frågan, emedan jag tror,
att härigenom kommer att skapas, visst icke, såsom Riksdagen från

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

13 Nso 82.

början afsåg, burgne sjelfegande, svenske medborgare, utan en fattig Upplåtande
och beklagansvärd klass af samhällsmedlemmar, som alltid skola bii og odling^
missnöjde, såsom stälde under icke allenast tryckta, utan jag nia kronoparker
säga förtryckta lefnadsförhållanden. Men jag anser mig likväl böra i Norrbottens
yrka bifall på den grund, att det inom kronans domäner redan tias län.
ett stort antal bosatte män, It vilka nu icke ega någon den ringaste (Forts)
rätt, utan endast på nåder bo der, och Indika när som helst kunna,
såsom ock stundom sker, afhysas och köras undan. Mitt bifall grundas
derpå, att dessa backstugusittare i skogarne genom förslaget få det bättre
än nu, om den rättelse vidtagas, som den förste talaren föreslagit. Mot
den siste högt ärade talarens anmärkning, att domänstyrelsen bör hafva
en oinskränkt stor magt att afhysa sådana personer, som äro olämpliga,
vill jag dock erinra, att det är en ganska väsentlig skilnad mellan
dessa torpare och dem, som lian i sitt anförande omnämnde. En
vanlig torpare emottager af jordegaren torpet, färdigt och bebygdt,
och han underkastar sig således med skäl de strängare vilkoren.

Här åter är det fråga om en man, som från ris och rot brutit eu
odling i ödemarken. För honom måste det kännas mycket bittrare
och orättvisare att utan annan grund än en anmälan — det står icke,
om den skall vara anonym eller icke — bli afhyst från sin egendom.

Jag kan således icke se annat, än att det är min tunga pligt att anhålla
om den rättelse i nu ifrågavararande bestämmelse, som af den
förste talaren är föreslagen.

För öfrigt får jag fästa uppmärksamheten derpå, att detta förslag,
sådant det nu föreligger, enligt mitt förmenande, ingalunda utgör
lösning af den fråga, som i Riksdagens skrifvelse af år 1888 afsågs.

Riksdagen afsåg nemligen dermed att i allmänhet söka bereda befolkningen
i Norrland ökadt tillfälle att skapa egna hem och att finna
ökadt arbete och utkomst samt att, hvad särskild t beträffade den del
af Norrlands befolkning, som egentligen hemtnde sitt uppehälle från
skogsarbete och timmerflottning, göra det möjligt för denna att varda
bofast och vinna en säkrare utkomst än den, som dess öfriga, af
konjunkturernas vexlingar, beroende arbete kunde gifva, och förklarade
sig Riksdagen anse, dels att det vore fördelaktigt för kronoparkernas
vård, om sådan bosättning skedde, dels att jemväl motionens
öfriga »syftemål voro förtjenta af den största uppmärksamhet»
och anhöll derför »att Kong!. Maj.t täcktes låta föranstalta en
utredning i ämnet och derefter till Riksdagen inkomma med den
framställning, som kunde befinnas vara af förhållandena påkallad».

Riksdagen har således här åsyftat eu verklig kolonisations- och odlingsfråga.
Men i den föreliggande propositionen har densamma uteslutande
upptagits såsom en skogsfråga. Detta torde bland annat vara
en följd deraf, att endast jägeritjenstemäns och domänstyrelsens äsigter
hafva inhemtats och ländt till efterrättelse, samt att man icke inhemtat
några andra myndigheters åsigter, undantagandes konungens befallningshafvandes,
hvilkens motsatta mening, så vidt jag kan se, icke
1 detta fall vunnit något afseende. Vid sådant förhållande och ur ren
skogssynpunkt sedt har jag icke något annat att anmärka, än att
såsom skogsfråga saken ju är fördelaktigt löst. Men betraktad såsom

N:0 82.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Upplåtande odlingsfråga är den alldeles olöst, ty i det afseendet är ingenting

lä enheter ''å näniuvä>''dt ätgjordt.

kronoparker ‘^en äfven från den synpunkt, hvarur frågan nu ensidigt blifvit

iÄbw&offensbehandlad, beder jag att fä göra några erinringar i anledning af ett
län. yttrande i domänstyrelsens underdåniga skrifvelse. Det säges deri
(Forts.) bland annat följande:

»Från denna uppfattning af kronoparkernas betydelse skulle, enligt
domänstyrelsens förmenande, Riksdagens förevarande framställning
innebära eu väsentlig afvikelse, derest med de i fjerde punkten af
Riksdagens skrifvelse omförmälda grunder för markupplåtelserna skulle
åsyftas upplåtelsernas likställande med krononybyggen jemväl i afseende
å besittningsrätt, skattläggning och skogsanslag, eller med
andra ord åvägabringandet af upplåtelser under stadgad åborätt å
kronoparkerna, hvilken utom minskning af dessas areal, måste föranleda
stora olägenheter för skogsvården och således stå i uppenbar
strid med kronoparkernas ändamål.»

Detta är eu sanning i fråga om hela det öfriga riket, undantagandes
Norrbotten och möjligen Vesterbotten. I Norrbotten äro
nemligen kronoparkerna så vidsträckta, att om herrarne tänka sig
eu sådan utsträckt från Stockholm till Upsala, så motsvarar denna
i Norrbotten endast en vanlig kronopark inom lappmarkerna. Flera
finnas af denna längd. Andra äro ännu vidsträcktare. Nu säger
domänstyrelsen i fråga om Norrbotten, att de små torparne på parkerna
kunna vara till nytta, men deremot icke sjelfegande bönder.
Deri ligger felet och den origtiga uppfattningen. Dessa stackars torpare,
som på dessa tryckande vilkor kunna vilja nedsätta sig i ödemarken,
äro i regeln icke de bästa arbetarne, utan tvärt om sådana,
som ingen bonde vill ha på sin egendom, emedan de äro på ett eller
annat sätt vanlottade eller misskrediterade. Sådana kommer man nu
företrädesvis att få nedsatta på kronoparkerna! Och dessa försök skola
lemna det resultat, att man endast kan ditlocka dåligt folk, sådane
som domänstyrelsen fruktar komma att stjäla skogen eller sätta
eld på den för bättre mulbete. Gifva vi dem deremot, såsom vi enligt
uybyggesförordningarne böra göra och såsom i Riksdagens skrifvelse
afsåga, jord under full eganderätt, så skall der uppstå, om icke genast
sä dock i andra eller tredje led, sä väl en klass af redlige burgne
män, Indika skulle bli förträfflige skogvaktare, äfvensom i framtiden
blomstrande byar. Sveriges bönder bruka icke stjäla. De äro hederligt
folk af bästa slag. Genom dem skulle kronoparkerna förträffligt
vårdas, hvilket deremot blir omöjligt med dessa torpare-proletärer.

Det är visserligen sant, att de stora skogarne i Norrbotten böra
ännu mer än på andra orter bibehållas, ty deruppe är klimatet mera
beroende af skogarne än annorstädes. Denna princip är jag den
förste att proklamera och efterfölja. Men — jag ber särskilt att få
betona detta — deraf följer icke, mine herrar, att man behöfver för
kronan bibehålla 4/i eller intill i/.1 af all mark såsom kronoskog, då
stora arealer af denna mark äro odlingsbara. Dä på sådana parker
ligga bär och der 500 ja 1,000 tunland odlingsbar myrmark, är det
ett märkvärdigt sätt att befrämja odlingen att gifva endast tre hektarer
af sådan mark åt odlaren, såsom här är föreslaget, i stället för att

Tisdagen den 8 Maj, f. m. 15 Ji:o 82.

planmessigt upplåta odlingsmarken så att der kan uppstå eu by. Hvad Upplåtande
som duger till odling, det bör staten enligt min förmening taga sådan af odlings-*
vara på, att det etter hand kan odlas och bära rika skördar, men yonoparker
icke låta det ligga obrukadt, för att bära ingen eller dålig skog.i Norrbottens
Detta är slöseri. I sammanhang härmed vill jag påpeka, att, så godt lön.
och nödvändigt jag än anser det vara att drifva skogskultur i Norr- (Ports.)
botten, vi dock icke böra glömma, att af florans alla arter de högstammiga
växterna minst lämpa sig för klimatet ofvan och i trakten
af polarcirkel!), men att deremot många andra arter derstädes trifvas,
såsom foderväxter och rotfrukter, som kunna täfla med, ja, öfverträffa
sydligare länders liknande växter. Deraf måste jag draga den slutsatsen,
att det icke är rationel! att i Norrbotten ensamt och hufvudsakligen
koncentrera statens skogsegendom samt att derstädes företrädesvis
drifva skogskultur af barrträd, ty dessa växa der långsammast
och sämst i hela riket. Det synes mig derför bättre och statsekonomi^
klokare att på lämpliga ställen, som icke skada de stora
parkerna, upplåta sådan mark, som duger till odling, till hemman
och åkrar för frambringande af rotfrukter och foderväxter, hvaraf rika
skördar skulle kunna vinnas, samt att öfverflytta skogskulturen till
motsvarande arealer på de orter, som mera lämpa sig derför.

Denna uppfattning, som ju kan vara för eu del af herrarne främmande,
bär jag, oaktadt den kanske icke strängt taget hörer till
ämnet, dock velat framhålla, sä mycket hellre, som, enligt mitt förmenande,
den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för detta förslag,
åsyftat — hvad ock motionen, i hvars tillkomst jag haft en
liten del, afser —, nemligen en verklig utredning rörande kolonisationstorhållandena
i Norrbotten, men en sådan högst nödig utredning
anser jag att Riksdagen ännu har att fordra.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag med den ändring,
som af herr Unger föreslagits.

Herr Evers, Oscar: Då herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
redan geudrifvit den förste talarens anmärkningar
rörande sista punkten i det föreliggande förslaget, så kan jag öfvergå
till några anmärkningar, som jag anser mig böra framställa emot den
siste ärade talaren.

Det var egentligen ett uttryck af honom som föranledde mig att
begära ordet. Han förmenade, att det husbondevälde, som domänstyrelsen
hade att utöfva, möjligen kunde leda derhän, att dessa torpare
af en nyck skulle genom uppsägning kunna beröfvas sina lägenheter.
Jag kan icke föreställa mig det vara möjligt att så skulle
kunna ske. Det är icke nog med att eu anmälan göres, utan saken
underkastas en föregående utredning, innan styrelsen fattar beslut
om uppsägning. Exempelvis ber jag att få meddela, att till domänstyrelsen
inkom för eu tid sedan eu anmälan från Kalix revir angående
eu torpare, som gjort sig skyldig till sådan förseelse, som,
enligt anmälarens förmenande, borde föranleda uppsägning af kontraktet.
Domänstyrelsen infordrade då yttrande så väl från vederbörande
revirförvaltare som från öfverjägmästaren i distriktet, hvarefter
ärendet hänsköts till konungens befallningshafvande för upp -

N:o 82. 16

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Upplåtande lysningars meddelande. Så gick man då till väga, och att äfven
l%etd!eUr å^am^es utredning i hvarje tall kommer att ega rum,

kronoparker innan några åtgärder vidtagas, derom är jag fullt förvissad. Jag
i Norrbottens^ox således icke, att man får begagna ordet »nyck», då det gäller
län. att aflägsna de på kronoparkerna bosatte torparne.

(Forts.) Hvad vidare de sä kallade odlingslägenheterna å kronoparkerna
i Norrbotten vidkommer, är jag den förste att erkänna att der finnas
tillfällen till ganska omfattande sådana. Men de af herrarne, som
varit uppe i Norrland, måste dock medgifva, att tiden är der alldeles
för kort för att jordbrukare i allmänhet skola kunna lefva
uteslutande på jordbruket. Han måste dertill hafva några extra
inkomster. .lag bar redan förut vid ett föregående tillfälle påpekat
detta förhållande, att jordbrukaren icke kan existera i dessa trakter
utan att derjemte hafva några biförtjenster, såsom skogsarbete in. in.
Komma nu dessa lägenheter att förläggas djupt inne ä krouoparkerua
och sålunda långt från kommunikationer, så fiunes der vanligen
afverkningsbar skog, som kan lemna tillfälle till arbetsförtjenst
under vintermånaderna, då skogen skall tillgodogöras. Men dessa
lägenheter komma antagligen att förläggas i de närmaste trakterna
af floddalarne, och der har utgallring af den äldre skogen redan
försiggått, och linnés följaktligen mindre tillfällen till arbetsförtjenst
med skogsutdrifning. Visserligen finnas å dessa skogar eu myckenhet
vindfällen och torrskog, som nu saknar allt värde, men derest
några industriella inrättningar komme att anläggas, skulle derigenom
tillfälle till arbetsförtjenst med sådan skogs användning till kolning
i vidsträckt omfattning komma att yppa sig. Först sedan sådana
industriella anläggningar kommit till stånd torde tiden vara inne att
tänka på upplåtande af odlingslägenheter i större utsträckning än
hvad nu i frågasättes.

Hvad slutligen den siste ärade talarens anmärkning, att dessa
lägenheter voro för små, beträffar, vill jag erinra derom, att domänstyrelsen
icke ansett att dessa lägenheter borde upplåtas såsom nybyggen,
på den grund att dä icke allenast vore fråga om upplåtande
af jord till odling, utan dermed äfven skulle följa tilldelande af skog.
I fråga om sådant skogsanslag har det flera gånger händt, att nybyggaren,
som icke fullgjort den föreskrifna odlingsskyldigheten, fått
till kronan återlemna lägenheten. Men innan dess har skogen blifvit
ganska mycket anlitad. För den skull har domänstyrelsen ansett
det för närvarande vara lämpligast, att dessa odlingslägenheter inskränktes
till upplåtelse af torp åt personer, som kunna vara till gagn
vid arbetena å kronoparkerna och biträde vid tillsynen af desamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Herr Annerstedt: I)å ifrågavarande förslag i första punkten
afser, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga, till skogstorp
tjenlig^ lägenheter skulle, der det lör kronoparkens vård och bevakning
funnes vara gagneligt, af domänstyrelsen upplåtas åt personer,
som ega god fräjd, så synes det deraf vara en gifven följd, att domäustyrelsen
bör vara berättigad, att derest styrelsen skulle finna,
att torpare gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt hand -

N:o 32.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

hafvande af eld, göra sig qvitt en sådan mindre lämplig extra skog- Upplåtande
vaktare. Med afseende på denna del af det näst sista stycket i denna “/ odlings-o
punkt kan jag derför icke instämma med de föregående talare, hronoparher
hvilka fordrat att det först skulle genom laga kraftvunnet beslut^ Norrbottens
hafva ådagalagts, att torparen gjort sig skyldig till skogsåverkan län.
eller ovarsamt handhafvande af eld, innan han kunde frän torpet (Forts.)
uppsägas. Ty, såsom herrarne väl känna, är det icke alltid så lätt
att i fråga om skogsåverkan åstadkomma tillräcklig bevisning om
hvem som föröfvat åverkan, äfven om indicierna mot någon äro ganska
talande.

I fråga åter om de derefter anförda omständigheterna, hvilka
skulle berättiga till torparens uppsägning, nemligen »att han företagit
sig annat, som väsentligen strider mot lag eller allmän ordning»,
synes tillräckligt skäl icke föreligga att i fråga om dylika anledningar
för kontraktets bäfvande ställa torparen i annan ställning
än alla andra lägenhetsinuehafvare, så att den förre skulle blifva
beroende icke på domstols pröfning, utan på domänstyrelsens afgörande.
Väl instämmer jag helt och hållet med den siste talaren
deri, att domänstyrelsens afgörande omöjligen kan antagas blifva
grundadt på en nyck, i hvilket fall domänstyrelsen skulle göra sig
skyldig till embetsfel, för'' hvilket ansvar icke skulle uteblifva. Men
förutom det att den nu föreslagna bestämmelsen icke torde vara
erforderlig för vinnande af det åsyftade ändamålet, synes det äfven
för domänstyrelsen sjelf blifva en fördel och, från dess sida sedt,
lämpligare att domstolen i orten i dylika fall får afgöra, om torparen
gjort sig skyldig till brott mot lag eller allmän ordning, då
det utan en sådan pröfning för domänstyrelsen kommer att blifva förenad!
med svårighet att afgöra, huru vida torparen verkligen gjort
sig skyldig till lagöfverträdelse eller icke. Utan pröfning vid domstol
är ju styrelsen icke berättigad att på ed låta afköra vittnen.

På dessa skäl hemställer jag vördsamt, att ifrågavarande moment
tinge följande lydelse: »att, derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare
gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af
eld, eller torparen företagit sig annat, som väsentligen strider mot
lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra åtagna skyldigheter
eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på domänstyrelsen
må ankomma att uppsäga honom till afflyttning från torpet
med rätt för torparen att åtnjuta laga fardag »

Herr C ed er berg: Det yttrande, som föranledde mig att begära
ordet, fäldes af chefen för domänstyrelsen. Jag tror, att han nämnde,
att, enligt hans öfvertygelse, skulle de mindre jordbrukarne inom
öfre Norrland icke kunna existera utan tillgång till särskild arbetsförtjenst.
Jag vet icke,'' om hans yttrande var sådant, men ungefär
så fattade jag detsamma. Jag har hört denna åsigt uttalas af många.

Jag har hört den uttalas af skogstjenstemän, af landsstatstjenstemän,
och jag har hört denna åsigt uttalas äfven af sågverksegarne i Norrland,
men allt detta oaktadt vågar jag påstå, att denna åsigt icke
är på verkliga förhållanden grundad. Enligt min erfarenhet kunna

Första Kammarens Frat. 1891. N:o 32. 2

N:o 82. 18

Tisdagen den B Maj, f. m.

Upplåtande de mindre jordbrukare, som uteslutande egna sin tid åt sitt jordaf
odling 8-^ruk, reda sig fullt ut lika bra som de, Indika lägga an på extra
kronopark^ förtjenster. Det är ett faktum, som icke kan motsägas, att under
i Norrbottensnödårea på 1860-talet voro förhållandena inom de socknar, der det
län. knappast fäns någon tillgång till extra arbetsförtjenst, exempelvis
(Forts.) inom Löfånger, Nysätra in. fl., icke sämre, snarare bättre än i de
orter, der man för sitt uppehälle hade lagt an på extra förtjenst.
Jag erkänner mer än väl, att då nybyggaren skall börja sin verksamhet,
då lian vanligen ingenting annat har än ett par starka
armar, han då måste hafva extra förtjenst, men detta fortgår endast
under några få år. Han reder sig med ganska litet. Hans vanor
äro enkla, hans behof få, hans föda enkel och billig. Hvad lian
behöfver af penningar är så litet, att man icke är berättigad påstå,
att han behöfver en riklig tillgång på skogstortjenster för att kunna
existera. Detta med afseende på den uttalade åsigten.

Då jag nu har ordet, begagnar jag tillfället att yttra ett par
ord i hufvudfrågan. När jag deltog i det beslut, som fattades år
1888 rörande den skrifvelse, som anses utgöra grunden till det nu
föreliggande förslaget, tänkte jag, att resultatet skulle blifva någonting
annat, d. v. s. att odlingen vore hufvudsak och skogsvården
bisak.

För mig ställer sig nemligen icke statsverket som en grosshaudelsaffär,
hvars mål är att förtjena den största möjliga summa
penningar. För mig ligger statens mål något högre. Och vida
högre än denna penningeinkomst sätter jag statens arbete på och
understöd af odling och kultur, d. v. s. statens arbete på att de
nuvarande ödemarkerna blifva befolkade och att i stället för bygder,
der nu trifvas endast vilda djur, man får byar, bebodda af en trefven
och burgen befolkning, att der nu endast växer skog, man kan få
skördar, nyttiga för menniskor och djur. Det synes dock hafva varit
för mycket begärdt. att sträfva till ett sådant mål, och här påstås
nu att målet icke kan vinnas. Som bevis härför anför chefen för
domänstyrelsen, att de försök, som med afseende på odling af mark,
upplåten under eganderätt, hafva blifvit gjorda inom öfre Norrland,
mången gång hafva misslyckats på det sätt, att endast skogen å den
upplåtna jorden afverkats, och sedan har staten fått taga igen den
upplåtna lägenheten. Det är sant, att många sådana missbruk förekomma,
men hade det varit för några år sedan, vågar jag påstå,
att för hvarje sådant exempel på missbruk skulle jag kunnat uppräkna
tio, ja hundrade exempel på motsatsen, der nemligen upplåtelsen
medfört en verklig vinst för odling och kultur. Det är då, enligt
mitt förmenande, icke rigtigt, att man, för jemförelsevis få missbruks
skull, vill söka nästan omöjliggöra det rätta bruket af dessa
upplåtelser.

Jag skulle följaktligen, med de här uttalade åsigterna, knappast
böra nöja mig med det nu föreliggande förslaget. Men då jag tror,
att genom detta lilla, som nu bjudes, och hvilket jag nära nog
vill likna vid sten i stället för bröd, kanske en liten början är
gjord, som, vidare utvecklad, kan föra till det mål, hvartill man

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

19 N:o 82,

enligt min åsigt bör sträfva, så kan jag rösta för bifall ii!! detta Upplåtande

Herr Berg, Lars: En föregående talare anmärkte emot mini Norrbottens
yttrade fruktan, att dessa torpare möjligen af en nyck kunde bli län.
afskedade, att så både hittills icke skett och komme säkerligen icke (Forts.)
heller hädanefter att ske. Jag tror detta också för närvarande. Men
då man lagstiftar, bör man ju icke öfverlemna åt godtycket hvad
man velat bestämma eller åt en blott förhoppning dess rätta tolkning,
utan man bör, då det gäller medborgares rätt och lycka, söka att
gärda om den, så att något missbruk eller misstag är omöjligt. Det
var endast detta, som jag åsyftade med mitt yttrande och icke någon
tvekan om, att icke god vilja och äfven god förmåga skulle råda
vid torparenas behandling. Men allt menskligt är ofullkomligt i alla
fall. Dessa tillämnade torpare eller nybyggare förekomma i den
djupa ödemarken, dit sällan någon länder, som opartiskt kan taga
reda på sanningen, om tvist uppstår, och deras domare sitta på hundra
mil derifrån. Under sådana förhållanden må man väl vara tveksam,
huru vida icke stridiga förhållanden kunna uppkomma, som göra noggrannare
bestämmelser både nödvändiga och nyttiga för att bevara
deras rätt.

Beträffande hvad samme ärade talare yttrade derom, att det
icke skulle vara lämpligt att nu främja en kolonisation och uppodling
i Norrbotten, förr än en större industri mera allmänt hade
ut bredt sig i Norrland, emedan eu odling derstädes icke kan ega
rum utan stöd af industrien, så är detta, enligt mitt förmenande,
ingalunda något giltigt skäl att dröja med åtgärder för odlingens
befrämjande. Det är nemligen ett misstag, att odlingen i Norrland
uteslutande beror af industrien. Detta vederlägges också af dessa
hundratusentals inbyggare, som, med jemförelsevis storartad odling
och odlingsföretag, nu bygga och bo i Norrland. Dessa hafva nemligen
brutit bygd under förhållanden, då absolut ingen industri och
ingå afsevärda bifortjenster förefuunits, mera än det som de lyckats
förvärfva ur sin jord och sina skogar, såsom djurfångst och dylikt.

Men djurfångst har i alla tider skänkt eu ringa penning och jägarens
årsinkomster och lefnadsmedel hafva varit, äfven på de indianska
jagtmarkerna, lika knappa som osäkra. Derifrån kali odlingen icke
hemta något nyttigt stöd.

Under alla tider bör man, enligt min åsigt, främja odling
och kultur i Norrland. Men så sant det än är att, för att få
odlingen att blomstra i dessa trakter, den behöfver stödet af eu
uppväxande industri, på hvilken man väntar, så sant är det ock
aU odlingen, som tår vänta aldrig så mycket på industrien och,
till och med om denna väntan slår fel, ändock kommer att framskrida
med ökad fart, blott man icke ställer hinder i vägen för densamma.

Vidare vill jag göra en liten gensaga emot det yttrande, att
man, genom upplåtelse af utrymme åt eu eller annan jordbrukare
eller by, skulle hafva sönderplottrat kronoegendomarne. Det är ett
uttalande, som helt säkert gör intryck på dem, som tänka sig krono -

förslag.

af odlingslägenheter
å
kronoparker

N:o 82.

Tisdagen den B Maj, f. m.

Upplåtande parkerna sådana de äro exempelvis i Upland, Södermanland och
af odlings-^ Vestergötland m. fl. Men då dessa parker till sin storlek äro jemkronoparker
örliga med ett af rikets län, såsom fallet är i Norrbotten, der det
i Norrbottensfinnes kronopark^- med större areal än Blekinge och Gotlands län,
län. då kan det ju icke blifva tal om någon sönderplottriug genom att

(Forts.) uppodla myrmarkerna derinom. Det kan endast blifva tal om att
derigenom få skogens värde ökadt, att möjliggöra en billig utverkning,
att på skapliga vägar komma dit och dädan samt att, i händelse af
nöd, bereda dem understöd, som derstädes utföra skogsarbeten. För
aftorkning i dessa öde parker måste man ibland göra ordentliga
expeditioner på flere* hundra man och hästar, Indika äro beroende
af de medel ocb födoämnen de medfört och som icke alltid kunna
förnyas, då öfversvämningar i floder och bäckar göra de obrutna
vägarne ofarbara, eller sjukdom inträffar och hindrar. Under influensaepidemien
måste exempelvis hjelp med stora svårigheter på några
ställen sändas upp i skogsmarken för att undsätta dem, som derstädes
insjuknat under afverkningen. Sådana förhållanden kunna otta
inträffa.

Detta uttryck »sönderplottra» är så till vida försåtligt, som det
åt dem, som icke tänka sig in uti saken och icke känna till de
ofantliga ödemarker och vidder, som finnas deruppe, bibringar den
föreställningen, att förhållandena der skulle vara desamma som med
kronoparkerna i mellersta Sverige. Men det skulle derför vara
oklokt och stridande emot statens egna intressen att icke i Norrbotten
vidtaga de åtgärder, som äro lämpliga att förhöja skogens
värde, hvilket bäst sker derigenom, att den icke blott skötes väl,
utan att de odlingsbara markerna i de stora öde skogarne uppodlas.

Här har vidare talats om att nybyggare vansköta sina nybyggen,
så att dessa falla tillbaka till staten, men först sedan skogen
blifvit afverkad. Det är dock, det vågar jag påstå, ytterst sällan
detta inträffar, åtminstone i öfre Norrland. Ty vilkoren för upplåtelsen
äro der synnerligen stränga, och skogen är sämre än hvad fallet är i
södra delen af länet. Det är derför temligen sällsynt att ett nybygge
går tillbaka till staten, i synnerhet bland dem, som äro upplåtna
åt nybyggare och bönder. Att någon gång missbruk sker och att
afverkad skog faller tillbaka till kronan, är af ingen betydelse, en
ren obetydlighet emot den odling, som genom nybyggareväsendet
dock uppstått. Skulle sådana statsekonomiska åsigter, som här
uttalats, varit rådande i Norrland under föregående sekler, skulle
Helsingland, Medelpad och Ångermanland än i dag vara mera okultiverade
och mindre befolkade än nu är förhållandet i Norrbotten
med dess ödemarker. I förstnämnda provinser upplätos visserligen
alldeles för storartade områden åt nybyggarne, till följd af många
omständigheter; de fingo ibland 10 och understundom hundra gånger
mera än de skulle hafva, och det var ju å ena sidan en stor olycka
för kronan, men dessa millioner, som folio i befolkningens händer,
hafva dock medfört den än större förmånen, att af en del bland
dessa nybyggen uppstått byar på 1,000 å 1,500 personer. I Norrbotten
är det första nybygget upptaget af en gammal karolin, som

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

N o 32.

sålunda icke var allt för arbetsduglig, men på detta nybygge finnes Upplåtande
nu en stor by med boråt 800 menniskor, och det är dock icke äldre “/ odlings-^
än sedan 1740. Sådana exempel finnas många och till och med^mparker
ännu mera lysande. På dessa nybyggen bor nu en burgen och i Norrbottens
hederlig befolkning. Och just den befolkning, som icke befattar län.
sig med skogsbruk, är vanligen den förmögnaste och bästa. Det är (Forts.)
naturligt, att, så länge skogsbruket är i gång och lemnar en stor
och lätt vunnen afkastning, frestelsen för befolkningen måste vara
stor att icke egna sig åt det tyngre jordbruket, men de, som antingen
af smak eller genom olycksfall eller försäljning eller på annat sätt
afhändt sig sin skog, äro verkligen i regel de förmögnaste. De
hafva tvungits att med all kraft bruka sin jord och de hafva
uppdrifvit sin ladugårdsskötsel och äro derigenom oberoende af
skogen.

Detta är dock, det vill jag tillägga, icke förhållandet i allmänhet.

I synnerhet inom lappmarken, hvarom här är fråga, är befolkningen
icke kommen till den höjd i afseende å utvecklingen af sitt jordbruk,
att den står på egna ben, och den är derför ännu mycket
beroende af skogs förtj en ster, men den blir år för år starkare. Det
sätt, som här är föreslaget, ökar den befolkning, som är absolut
beroende af skogen och som aldrig, så vidt jag förstår, kan lifnära
sig med eget arbete på egen torfva — men denna befolkning finnes
redan, den måste lefva, och förslaget innebär för den en förbättring,
om än mycket ringa.

Herr Unger: Det torde icke behöfvas, men jag vill dock tillkännagifva,
i fall jag blifvit missförstådd, att jag icke uttalat något
klander emot domänstyrelsen derför att domänstyrelsen hade den
uppfattningen, att i denna fråga ingen annan hänsyn skulle tagas,
än den till kronoskogarnes bästa. Det är ju eu naturlig uppfattning
för domänstyrelsen från dess synpunkt, då styrelsen, såsom sådan,
haft att i ärendet afgifva embetsutlåtande.

Vidare har jag icke förutsatt, att domänstyrelsen skulle missbruka
sin magt att afskeda dessa skogsarbetare. Jag har endast
ansett, att domänstyrelsen, lika som hvarje annan administrativ
myndighet, enligt allmänt antagna lagskipningsgrunder, icke är
behörig att handlägga sådana mål och konstatera om brott blifvit
begånget eller icke. Derför har jag påyrkat den förändring, som jag
gjort i detta moment, men jag vill icke motsätta mig den modifikation,
som föreslagits af herr Annerstedt. Den tager dock bort det
mest upprörande i det föreslagna stadgandet.

Jag ber vidare att få yttra några ord med anledning af chefens
för domänstyrelsen nyss gjorda uttalande. Det skulle vara för tidigt,
sade han, att tänka på nyodlingar i Norrland, innan industrien
kommit dit. Jag får, för min del, uttala den öfvertygelsen, att jordbruket
måste komma dit först, innan någon industri kan uppstå.

Om man, såsom en föregående talare yttrat, tänker sig en kronopark,
en ödemark, sträckande sig härifrån till Gefle — hvad skulle under
sådana förhållanden eu om än så liflig industri här eller i Gefle
kunna hafva för inverkan på möjligheten eller lämpligheten af

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

X:o 32.

Upplåtande odlingsföretag i Tierp — midt i ödemarken? — Jag tror att det alltid
af odlings-^ gått så, att jordbruket kommit först och industrien sedan, men icke
kronopark^-tvärt om- Jag förmodar dessutom, att det icke skulle möta så synneri
Norrbottensligen störa svårigheter att från kronoparkerna utbryta jord till
län. odlingslägenheter. Chefen för domänstyrelsen nämnde, att det skulle
(Forts.) erfordras en ny afvittring, i fall stora odlingslägenheter anbringades
på kronoparkerna. Det kan jag icke förstå. Icke kan val en odlingslägenhet
på 10 eller 100 tunland föranleda ny afvittring, utan endast
utbrytning. Jag intresserar mig mycket för Norrlands uppodlingar
och har derför velat uttala min åsigt i denna fråga. I öfrig! ansluter
jag mig nu till det ändringsförslag, som framstälts af herr Annerstedt.

Herr statsrådet friherre von Essen: Jag ber endast få nämna,
att jag, för min del, icke har någonting emot att biträda det förslag
till ändring af redaktionen utaf den föredragna paragrafen, som framstäldes
af herr Annerstedt.

Herr Berg, Lars: Äfven jag skall be att fä förena mig med
herr Annerstedt uti det af honom framstälda yrkande.

Herr Evers, Oscar: Äfven jag skall anhålla att få återtaga mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan och ber att få instämma
med herr Annerstedt uti den formulering af den föredragna paragrafen,
som han föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande punkt endast yrkats, af herr Annerstedt,
att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att näst
sista stycket erhölle följande lydelse: att, derest domänstyrelsen
skulle finna, att torpare gjort sig skyldig till skogsåverkan eller
ovarsamt handhafvande af eld, eller torparen företagit sig annat, som
väsentligen strider mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit
(o. s. v. lika med utskottets hemställan).

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i oförändradt skick samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt 2 punkten,
anslag för

företaq i Herr Widmark: Utskottet tyckes antaga att det mål, som jag
norrländskai niin motion åsyftat, skulle vara till väsentlig del vunnet genom det
lapp- beslut, som af utskottet föreslagits och nyss är fattadt. Det är väl
markerna, sant, att så är. Men vill man framgång åt denna s. k. kolonisation,
så fordras det verkligen ett särskildt anslag derför — eller de af
mig begärda 50,000 kronor. Jag hemtar stöd för denna min åsigt
just i de ord, som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade, då han beskrifver de särskilda fordringar, som förefinnas i
afseende på åstadkommande af denna kolonisation. Han säger nemligen:

Tisdagen, den 5 Maj, f. m.

N:o 32.

»Vid valet åt'' de odlingslägenheter, som kunde ifrågakomma att Ifrågasatt

upplåtas åt enskilde, läge naturligtvis vigt derpå, att marken utan an^ f°r

allt för stora kostnader kunde afdikas äfvensom att belägenheten företag i
vore sådan, att det omgifvande området af kronoparken erbjöde norrländska
lägenhetsinnehafvaren någorlunda tillräcklig arbetsförtjenst. För att lappunder
de tider, då sådan derstädes icke stode att erhålla, lägenhets- markerna.

innchafvaren icke skulle sakna tillfälle att utöfver den säkerligen i (-Fort8-)

de flesta fall mycket sparsamma afkastningen af lägenheten förvärfva
något ytterligare bidrag till sitt uppehälle, vore vidare hiskligt, att
de upplåtna lägenheterna läge i närheten af de naturliga vattenvägarne
eller den redan bebyggda trakten, likasom att, der sådant
läte sig göra, flera dylika skogstorp förlädes i en och samma trakt.»

Det fordras sålunda, enligt departementschefens åsigt, förberedande
undersökningar om det lämpligaste sättet att här vid lag gå
till väga, och han uttalar äfven den åsigten, att odlingarna böra göras
byvis, och kostnaderna icke blifva för stora. Detta är också min
öfvertygelse. Men utan ett särskild! anslag kan detta icke åstadkommas.
Dessutom blir, så snart lägenheterna äro befinna lämpliga,
en torrläggning af marken nödvändig, och denna medför icke obetydliga
kostnader. Det är, enligt min tanke, icke lämpligt att, såsom
utskottet föreslagit, vänta till dess ansökningar om understöd till
torrläggningar inkomma från den ena eller den andra lägenhetsinnehafvaren,
utan jag anser tvärt om behöfligt, att torrläggningen föregår
antagandet af torpinnehafvare. Det bör vara en föregående utredning
likasom en föregående generel torrläggning, och i sammanhang dermed
bör kostnadsförslag upprättas. Dessa lägenheter komma utan
tvifvel att blifva till den största nytta sä väl för landet som för
nybyggare sjelfva.

På de nu af mig anförda grunderna ber jag att få yrka bifall
till min motion.

Herr Königs feld t: På grund af de i betänkandet anförda
skälen har statsutskottet icke funnit något särskilt anslag för detta
behof för närvarande erfordras, och i enlighet dermed får jag yrka
bifall till utskottets hemställan och afslag å herr Widmarks motion.

Sedan öfverläggningeu förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Widmark,
att kammaren, med afslag å denna hemställan, måtte bifalla hans i
ämnet väckta motion.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 4 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 61, i anledning af Kong!. Maj:ts proposi -

N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj f. m.

tion angående särskild föryttring af lägenheter från kronoegendomar,
som försäljas, samt väckt motion om afsöndring af jord från kronans
domäner för upplåtande till tomtplatser m. m. åt enskilda personer,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 2 och 4 i denna månad bordlagda betänkande n:o 16,
i anledning af dels Kong!. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
ändringar i kong!, kungörelsen den 11 maj 1883, angående vilkoren
för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock en i ämnet af
herr E. Hammarlund väckt motion.

7 punkten.

Ändrade
bestämmelser

angående Friherre Barnekow: Såsom kammaren behagade finna, hafva
befordran åtskilliga af Första Kammarens ledamöter låtit anteckna sig såsom
af tidningar reservanter mot den föredragna punkten, och bland dessa finnes mitt
m. m. namn. Derför skall jag bedja att få redogöra för denna fråga.

För åtskilliga år sedan inkom publicistklubben med en begäran,
att å tidningar och tidskrifter, som utkomma endast en gång i veckan
eller mindre ofta, skulle få prenumereras på postkontoren äfven på
den plats der de utgifvas. Detta afslogs af Kongl. Maj:t på den
grund, att det ansågs skola medföra besvär och kostnad. Sedan har
regeringen i år inkommit med förslag i den rigtningen, att det icke
skulle gälla sådana tidningar och tidskrifter, som utgifvas eu gång i
veckan, utan qvartalsvis eller mindre ofta än en gång i veckan. Sedan
den kongl. propositionen inkommit, har eu enskild motionär upptagit
hvad publicistklubbeu förut begärt, hvilket är detsamma som att
hvad Kongl. Maj:t föreslagit skulle gälla äfven tidningar och tidskrifter,
som utkomma en gång i veckan. Och han anför såsom skäl
för detta, att han tycker att det är obilligt, att man icke skall fä
prenumerera på stadens postkontor på en i staden utkommande tidning
och få den sig tillsänd genom postverkets försorg, utan man
skall vara nödsakad att prenumerera på tidningsbyrån, som sedan får
skicka tidningen till prenumeranten.

Motionären säger, att samma fördelar, som här vid lag tillkomma
landsbygden, äfven böra tillkomma städerna. Men jag vill göra herrarne
uppmärksamma på, att på landet hafva vi icke så stora fördelar i
detta afseende, ty hvad gör staten? Jo, den skickar tidningarna till
platsen men icke vidare. Men i städerna äro de icke nöjda med att
hafva dem på platsen. Der vilja de hafva allting så beqvämt. Vi
fa skicka och hemta våra tidningar på postkontoret, men i städerna
vilja de hafva sina tidningar på bordet eller stoppade i breflådan,
■som sitter på dörren. Och så säger motionären, att om icke detta
bifalles, skulle det orimliga inträffa, att de, som bo i Stockholm,
skulle få gå och hemta dem en gång i veckan. Mine herrar, jag
har varit i Stockholm i många år, men aldrig har jag sett några
stockholmare haft brådtom. Jag tror derför att de hafva så godt

25 N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj. f. m.

om tid, att de kunna gå ock hemta sina tidningar på stationen en Ändrade
gång i veckan, och då komma de i samma ställning som vi r

landet. _ post Utskottet

har emellertid bifallit motionen och anför såsom skäl befordran
härför, att det skulle blifva mycket beqvämare. Af de till ett antal af tidningar
af ungefärligen 160 uppgående veckotidningarna äro omkring hälft en morttidningar,
tre åttondelar dels facktidningar, dels religiösa eller (Forts'')
nykterhetstidningar, dels illustrerade tidningar samt slutligen omkring
en åttondel af blandadt innehåll af sådan art, att deras spridning
möjligen icke kan anses synnerligen önskvärd.

Emellertid är det gifvet, att om utgifvarne åt dessa tidningar
sluppe besväret med deras spridning, skulle de derpå gorå eu vinst.

Utskottet säger också, att kostnaden biefve obetydlig för postverket,
och åberopar en beräkning, som är gjord särskilt för Stockholms
stad, och säger, att om motionen skulle bifallas, skulle det gifva
staten en inkomst af 10,000 kr , och kostnaderna uppgå till endast
19,000 kronor och följaktligen för Stockholms stad blifva eu kostnad
af 9,000 kronor, och för öfrigt visar utskottet att postverket bär
större inkomster än utgifter. Utskottet säger vidare, att posten icke
är afsedd att förtjena, utan för att hjelpa allmänheten Men då frågar
jag: hjelpes allmänheten på detta vis? Jag tager ett exempel från
lokalbrefbäringen. Hur går det till med lokalbrefbäringen på landet?

Vi betala 5 öre, men då få vi både bära det till postkontoret och
hemta det derifrån. Huru är det i städerna? Jo, der går det til!
på det viset, att man behöfver icke bära det till postkontoret, utan
man lägger det i breflådan utanför sin dörr, och sedan bär posten
det vidare till adressaten. Jag har redan förut uttalat min åsigt
om ordnandet af lokalbrefbrefbäriugen, och jag vill icke att städerna
skola hafva mera förtjenst på detta postväsende än hittills, all den
stund det visat sig, att Stockholms stad skulle få en vinst af 9,000
kronor på att få dessa tidningar kringburna. Dessutom säger utskottet,
att med sådana tidningar är det icke så stor brådska och
att det icke är så angeläget, om icke prenumeranterna genast få
dem. Då behöfver man ju icke anordna någon särskild postbefordran
för dem. Ja, mine herrar, tager generalpoststyrelsen denna
sak om hand, komma nog fordringarne att stiga.

Pa de skäl jag anfört vågar jag anhålla om utslag å utskottets
och bifall till reservanternas förslag.

Herr Reuterswärd: Sedan den föregående ärade talaren yrkat

afslag på utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag,
det vill säga bifall till Kongl. Maj:ts förslag, kunde det vara öfverflödigt
för att mig yttra mig i frågan, så mycket mer som jag har allt för
liten insigt i hvad man kallar postverkets hemligheter. Jag beklagar,
att dess chef nu icke är närvarande till följd af en embetsresa utomlands.
Han nämnde för mig kort före sin afresa, att man borde försöka
att inom bevillningsutskottet motsätta sig herr Hammarlunds
motion. Jag gjorde detta efter bästa förmåga, men lyckades icke
fullständigt, utan resultatet blef det, som betänkandet utvisar. Den
ärade chefen för generalpoststyrelsen säde mig, att skulle herr flarn -

N:o 82,

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Ändrade marlunds motion i allo af Riksdagen godkännas, skulle den föranleda
bestämmelseren ökad kostnad för postverket, som redan nu för dess bestyr med
Uripost 6 (^e genom postverkets förmedling abonnerade tidningar och tidskrifter
befordran ålägges en utgift af omkring 95,000 kronor. Jag ber om ursäkt, att
af tidningarjag icke rigtigt minnes, om det var 93,000 eller 95,000 kronor, men
m. m. ''mellan 90,000 och 100,000 kronor var det. Nu har vissertligen ut-.
(Forts.) skottet icke gått så långt som motionären yrkat, men i alla fall, om
man beträder den väg utskottet nu gjort, är det för mig alldeles
klart, att man tager steget fullt ut en annan gång. Det är på
den grund jag i likhet med friherre Barnekow på det bestämdaste
yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Spånberg: För min del yrkar jag bifall till utskottets
betänkande. Jag har haft känning af, huru svårt det är för personer,
som bo på landet omkring städerna och hemta sin post med
väska från staden, att icke på postkontoret få prenumerera på ortens
tidningar. Derför gingo vi in med en skrifvelse till generalpoststyrelsen
och auhöllo att å postkontoret i Jönköping få prenumerera på i Jönköping
utkommande tidningar, och det beviljades. Då utskottets
förslag är ett steg i den rätta rigtuingen, yrkar jag bifall till detsamma.

Herr Reuterswärd: Jag vet icke, huru förhållandet är i Jönköping,
men jag som bor långt upp på landsbygden, med postkontor
på mina egor, har icke funnit någon svårighet vid att få prenumerera
på livilka tidningar som helst inom landet. Herrarne i Jönköpingstrakten
få väl i den saken hålla sig till sin postmästare, men hvarför
staten skall göra betydliga uppoffringar för enskildes beqvämlighet,
kan jag icke finna. Beträffande veckotidningar, som komma ut
på olika timmar, exempelvis klockan 9, 12 eller 3 på lördagen, torde
det väl icke vara af så synnerlig vigt, om allmänheten får dem några
timmar senare. Skall nu brefbärare kringföra alla dessa, blir följden
den, att en hel mängd extra bref bärare måste för ändamålet anställas.
Jag säger, som friherre Barnekow, att nog är det bra att hafva allting
beqvämt, men nog är det temligen onödigt, att postverket skall
anställa särskilda postbud, derför att jag icke skall behöfva hemta
min tidning. Man kan gerna nöja sig med hvad Kongl. Maj:t föreslagit
och icke pålägga postverket onödiga utgifter. Jag anhåller
fortfarande om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Almén: Man har anstalt jemförelse!- mellan städerna och
landsbygden och påstått, att staten gör förluster på postbefordringen
i städerna. Detta anser jag vara felaktigt, dervid erinrande mig,
att vi haft lokalpost i Stockholm, som kringbar bref för en afgift af
4 öre, då staten tager 5 öre. Detta är ett tydligt exempel på att
staten icke gör förluster på brefbefordringen i städerna. Jag tror
tvärt om, att den gör en betydlig vinst derpå.

I bufvudfrågan har jag icke något att säga, men jag anser det

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

N:o 32.

icke rätt att påstå, det staten skänker större fördelar åt städerna Ändrade

beträffande brefbefordringen, än åt landsbygden. bestämmelser

° ’ J8 angående

Herr Reuterswärd: Jag stödjer denna uppgift på generalpost- befordran
direktörens till mig uttalade åsigt i saken. af tidningar

m. m.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen enligt (Forts.)
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare derpå att kammaren, med utslag
å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från hvad Kong!.

Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, skulle godkänna Kongl.

Majds berörda förslag oförändradt; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

2 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första Kammarens
tillfälliga utskotts den 30 sistlidne april och den 1 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt förslag
om skrifvelse till Konungen i fråga om ändring i förordningen
angående försäljning af vin och maltdrycker m. ra. den 24 oktober
1885.

1 punkten. Ifrågasatta

ändringar i

tlerr Berg, Gustaf: Då jag är fullt förvissad, att ett bifall till förordningen
Andra Kammarens beslut, hvilket är i full öfverensstämmelse med f™%äljninq
den föreliggande motionen, skulle i sedlighetens och ordningens intresse af vin och
verka synnerligen välgörande, skall jag utbedja mig att få upptaga maltdrycker
frågan till någon stunds öfverläggning. Jag ber dervid till en början m- mfå
i korthet beröra hvad som nu begäres genom Andra Kammarens
beslut och min motion. Jo, deri begäres i främsta rummet, att ölhandeln
måtte å landsbygden skiljas från annan handel, till hvars
idkande särskild anmälan erfordras. Liksom minuthandeln med bränvin
för närvarande är skild från annan handel, anser man — och
detta som mig synes på god grund — att äfven Öl- och vinhandeln
skulle skiljas från annan handel, och detta på lätt insedda skäl, nemligen
lättheten till missbruk och den stora frestelse, som ligger i
föreningen af Öl- och vinhandel med annan handel. Erfarenheten visar
äfven behofvet deraf. Vi se i alla våra landsändar ett oproportionerligt
stort antal landthandlare uppväxa, och hvarför? Jo, i de flesta
fall för att få tillfälle att idka denna ölhandel. De grunda sin existens
derpå. Deras tillvaro är visserligen mycket efemer, men då de sluta
sin verksamhet, komma genast, andra i stället. Hvilken är nu landthandlarnes
rätt, frågas, vid försäljning af dessa drycker? Jo, den
inskränker sig för närvarande till försäljning för afhemtning; men

N:o 82. 28

Tisdagen den 8 Maj, f m.

Ifrågasätta de mest varierande sätt, som göra deras uppfinningsrikhet i sanändringar
i njng beundransvärd, förstå de att vända saken derhän, att denna
fOmgående''1 ,flrs^ n''11S ^dr afhemtning i sjelfva verket blir försäljning för förförsaljningentäring
på stallet, och härigenom uppstå åtminstone i de flesta landsaf
vin och bygder ölkrogar bredvid och i förening med denna landthandel. Jag
maltdrycker raedgifver visserligen — och det är min skyldighet att gorå det ercf
kännandet — att många aktningsvärda undantag i detta hänseende
( or s) j fråga om landtkandiare finnas, men jag vågar påstå, att det stora
flertalet går till väga på sätt, jag nu tagit mig friheten anföra.

Hvad skulle man nu vinna genom bifall i denna del till det föreliggande
förslaget? Jo, man skulle vinna, att ölhandeln blefve tillbörligt
ordnad. Man skulle vinna, att dessa landthandlare blefve
decimerade, och jag tror, att detta är ett verkligt önskningsmål af
det skäl jag redan anfört. Jag ber att i denna del få anmärka, att
naturligtvis skulle det icke förefinnas något hinder äfven för landthandlare
att få idka försäljning af maltdrycker under den förutsättning,
att båda dessa olika rörelser icke bedrifvas i förening med
hvarandra.

Jag öfvergår nu till den andra framställningen, som föreligger i
dessa begge förslag. Hot begäres nemligen, att landtkommunerna
skulle få rättighet att bestämma, huru vida, af hur många vchhvilka
personer minuthandel med Öl (försäljning af mindre qvantitet än 10
liter) finge inom kommunen bedrifvas. I kommunallagarne finnes,
såsom vi val veta, i allmänhet kommunerna tillagd rättighet att ordna
sina hushållnings- och ordningsangelägenheter på det sätt, som de
lämpligt finna, och i fråga om försäljning af vin och bränvin hafva
kommunerna äfven fått ett betydelsefullt veto. Konseqvensen synes
derför äfven fordra, att kommunerna få något så när jemförlig bestämningsrätt
i fråga om ölhandeln, ty, linne herrar — och härpå
grundar jag hela denna framställning — en illa ordnad ölhandel är
lika farlig och kan medföra samma skada för kommunen som eu illa
ordnad bränvins- och vinhandel. 1 detta hänseende ber jag att få
åberopa ett anförande af en högt ärad talare, medlem af denna kammare
och auktoritet på det området, vid 3:dje internationella kongressen
mot missbruk af rusdrycker, och hvilket anförande vunnit
uppmärksamhet långt utom vårt lands landamären. Den ärade författaren
anför nemligen angående ölets och bränvinets inbördes förhållande
till hvarandra bland annat följande: »Erfarenheten har visat,
att med bränvinets undanträngande ölet ock återtagit sin gamla egenskap
af berusningsmedel, det må nu hafva skett genom den omåttliga
mängd af drycken, som förtäres, eller genom ölets allt mera ökade
alkoholbalt. Från alla delar af Sveriges landsbygd öfverklagas numera
ölets härjningar. Lagstiftningen har gifvit denna bygd medel
i händerna mot bränvinet, och den har begagnat dem så, som i det
föregående anförda siffror utvisa; men mot ölet står den i det närmaste
vapenlös. Öfverallt uppväxande bryggerier med sina kringförande
ölvagnar och sina i hvarje handelsbod utbjudna, mer eller
mindre »bajerska» fabrikat hota tvifvels utan Sveriges landsbygd med
erfarenheter, snarlika dem, som under husbehofsbränningens dagar
öfver hela landet kastade de mörkaste skuggor», Jag skulle äfven

29 N:o 82.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

kunna påpeka, att från rikets andra stad föreligga i samma anförande Ifrågasätta
statistiska beräkningar, som visa, att de fylleriförseelser, som grund a?” ordning en
sig på omättligt nyttjande af maltdrycker, äro ungefär lika talrika”'' angående
som de, Indika grunda sig på omättligt förtärande af bränvin. försäljningen

Den bestämningsrätt, hvarom i denna punkt är fråga, är dock af vin och
icke meningen att lägga absolut i kommunernas händer, utan man er

önskade endast att få bestämningsrätt angående ölhandelns ordnande ^Forts\
på samma sätt som nu varande bestämningsrätt i fråga om vinhandeln.

Det skulle således blifva konungens befallningshafvande, som uti yttersta
hand skulle bestämma i detta hänseende. 11 § i nu gällande
förordning i ämnet stadgar nemligen, att derest ansökan om rätt till
försäljning af vin för afhemtning afstyrkes af så väl kommunalnämnd
som kommunalstämma, anses frågan hafva förfallit, men att, om den
deremot tillstyrkes af endera, konungens befallningshafvande skall
afgöra saken. Härvid ber jag särskilt att få fästa uppmärksamheten
på en omständighet. Hvad i denna del nu begäres i fråga om
kommunernas bestämningsrätt är icke något annat eller något mera
än hvad vid 1885 års riksdag Första och Andra Kammaren bos
Kongl. Maj:t begärde i fråga om så väl vin- som ölhandeln, ehuru
denna framställning då icke vann framgång annat än i fråga om
vinhandeln. Och skulle man då spörja, hvarför man icke samtidigt
biföll framställningen i fråga om ölhandeln, skulle jag för min del tillåta
mig den gissningen, att detta berodde på, att det icke fans någon
sådan skilnad mellan starka och svaga ölsorter, som Andra Kammaren
genom sitt beslut i näst förekommande punkt nu afsett att få genomförd.

Jag skall nu bedja att i största korthet få bemöta de skäl, som
utskottet begagnat för att afslå förevarande framställning.

I första rummet framhåller utskottet, att ölkonsumenterna skulle
genom en sådan anordning som ifrågasatts tillskyndas besvär, kostnad
och prisförhöjning. Jag tillåter mig i detta hänseende invända, att
för en ordentlig ölkonsument måtte det väl icke vara med olägenhet
förenadt att inköpa så pass ringa qvantitet som 10 liter Öl på
en gång. Vidare synes det såsom om, ehuru motsvarande anordning
är vidtagen i fråga om ölhandeln, hvarken besväret med
varans anskaffande är för konsumenterna afsevärdt eller någon prisförhöjning
drabbat dem.

I andra rummet säger utskottet, att det skulle vara ett intrång i
näringsfriheten. Jag böjer mig ödmjukt för näringsfriheten, meu jag
påstår, att när den kommer i kollision med vigtigare intressen, såsom
ordning och sedlighet, då bör den få maka på sig.

I Adjö ordningen framhåller niskottet vissa korrektiv mot missbruk
i ölhandteringen, som redan finnas i 15 § i förordningen, och
ett korrektiv, som man väntar att snart få genomfördt. Det korrektiv,
som redan finnes, är nemligen det, att om vid försäljning af maltdrycker
för afhemtning det skulle visa sig, att oloflig utskänkniug
främjades eller oordningar eljest förekomme, kommunalnämnden eger
rätt att för viss tid eller för all framtid förbjuda laudthandlarue utöfning
af denna näring.

Ja, mine herrar! Detta korrektiv finnes på papperet och tilllärnpas
understundom, meu enligt den erfarenhet, som jag förvärfvat

N:o 82. 3ö

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasätta under arbete i det Andra Kammarens tillfälliga utskott, som sysselfa-ordnin
msatt S''S met'' ölfrågor, ;,r (^et '' flesta landsorter svårt att tillämpa.

angående d)et är nemligen, såsom i eu annan fråga nyss yttrades från statsrådsformlj
ningen bänken, icke nog att det är kändt, att oordningar verkligen föreaf
vin och kommit, utan detta måste äfven i hvarje fall bevisas. År det icke
maltdrycker bevisadt, upphäfver Kong! Maj:ts befallningshafvande, hvilkens pröfning
'' kommunalstämmans beslut underställes, detsamma, då deröfver klagan
(, or s.; j}jres Detta korrektiv gör det således icke alldeles obehöflig!, att
kommunen lår bestämmanderätt i detta fäll. Det andra korrektivet,
eller det, som man skulle hoppas att snart få genomfördt, ligger uti
den kong! proposition, angående Öl- och vinhandeln, som Riksdagen
nyligen fått emottaga; men emot utskottet vågar jag i detta hänseende
påpeka, att den kong! propositionen icke egentligen afser annat, än
att dels kommunalnämnds rätt att förbjuda landthandlarnc maltdrycksfÖrsäljning
skulle utsträckas till alla dem, som idka dylik försäljning,
dels oek att kronobetjeningen skulle ega förbjuda sådan försäljning
vid torgdagar och andra dylika tillfällen.

Jag kommer nu till det fjerde och sista motivet, som utskottet
anför, det nemligen att 1890 års Riksdag i sin skrifvelse till Konungen
angående denna ölförsäljningsfråga yttrar: »genom tid efter annan
utfärdade lagbestämmelser har handlandes rättighet till försäljning af
maltdrycker blifvit så inskränkt, att hvarje missbruk från deras sida,
ledande till oordningar och allmänna lugnet störande uppträden,
måste anses vara i väsentlig mån förebygdt. »Ja, så står det verkligen
i skrifvelse!), men jag tillåter mig säga, att. detta var ett mycket
oförsigtigt yttrande af 1890 års Riksdag, och det synes mig visa, att
Riksdagen icke läst igenom den skrifvelse, densamma aflande till
Kong). Maja, utan endast tagit del af sjelfva slutklämmen.

Jag har icke mycket att tillägga; jag ber endast, fä säga ännu
några ord.

Det är tvenne önskningsmål, som under den sista tiden allt mer
stigit upp från de djupa samhällslagren. Båda dessa önskningsmål
stå här sammanförda bredvid hvarandra på dagens föredragningslista.
Det ena innehålles i nu föreliggande betänkande; det andra i konstitutionsutskottets
betänkande n:o 10. Det sistnämnda säger oss, att man
önskar utvidgad politisk rösträtt och helst allmän rösträtt. Detta betänkande
återigen säger — det är röster från de djupa lederna, sou) här
åter tala —: »understöd vårt eget arbete på vår egen sedliga förbättring;
underlätta våra sträfvandeu på detta område!» Hvad önskningsmålet i
fråga om rösträtten angår, är jag förvissad, att kammaren icke anser sig
kunna gå den önskningen till möte; men hvad det nu föreliggande
spörsmålet beträffar, tillåter jag mig fråga: är det rätt och politiskt
klokt att icke lyssna till denna framställning och sålunda ännu allt
framgent bibehålla detta agitatiousämne. Genom att biträda Andra
Kammarens beslut kommer Första Kammaren icke att göra annat
än en hemställan till Kougl. Maj:t att taga frågan i sin hand. Och
endast Kongl. Maj:t kan genom från alla delar af vårt vidsträckta
land infordrade utlåtanden komma i tillfälle att bedöma, huru vida
detta önskningsmål verkligen förtjena!'' att beaktas.

31 N:o 82.

Tisdagen den 5 Maj, f. rö,

På dessa grunder, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall Ifrågasätta
till Andra Kammarens beslut. * förordningen

o angående.

Herr Lothigius: Det är naturligt, att meningarna an gåe n d eförsäljningen

lämpligaste ordnandet åt handeln med Öl och andra maltdrycker skola af vin och
vara helt olika hos dem, som i likhet med 1890 års Riksdag enligt maltdrycker
dess af den föregående talaren nyss nämnda skrifvelse anse, att ort .

»maltdryckerna äro icke blott oskadliga utan äfven stärkande och or s''

närande, samt att så val tillverkning som försäljning af desamma sålunda
är en både loflig och i många afseenden nyttig näring, i hvars
utöfvande lagstiftaren endast i högsta nödfall och undantagsvis bör
hämmande ingripa», och hos dem, som hysa den meningen, att maltdryckerna
äro farliga rusdrycker och dertill så begärliga, att det icke
är möjligt att förhindra missbruk af desamma annorlunda än genom
att göra dem svåråtkomliga eller helst alldeles oåtkomliga. De, som
hysa den förra meningen, torde i allmänhet vara ense derom, att
den nuvarande lagstiftningen till förhindrande af missbruk hvilar på
riktig grund. Denna lagstiftning lägger, såsom bekant, inga hinder
i vägen för förvärfvande af rätt till handel med maltdrycker för afhemtning,
utan medgifver sådan handelsrätt på samma vilkor, som
gälla för rätt till handel med andra varor. Först i det fall, att försäljning
af Öl, vare sig den förekommer i förening med eu lagligen
förvärfvad handelsrättighet eller drifvcs i så liten skala att anmälan
icke behöfver göras, bedrifves på sådant sätt, att derigenom främjas ut
skänkning eller eljest oordningar föranledas, ega kommunal- och
polismyndigheter att ingripa, och det på ett mycket allvarsamt sätt,
nemligen genom förbud mot fortsättande af sådan bihandel för alltid
eller för viss tid. De, som betrakta Öl såsom eu farlig rusdryck,
anse det korrektiv, som häri ligger, otillräckligt, och förmena att det
icke finnes någon annan utväg att hämma ölmissbruk än att i lagstiftningen
införa preventiva bestämmelser, som gå ut på att förhindra
uppkomsten af ölförsäljningsställen. Derför att vid ölförsälj
ning oordningar kunna uppkomma, vilja de lemna kommunalmyndigheterna
magt att helt och hållet förhindra ölhandel. Motionären, som
vid denna riksdag vunnit understöd af ett Andra Kammarens med
motionärens förslag öfverensstämmande och i sammanhang med niotio
nen af utskottet behandladt beslut, har yrkat, att rättighet till försäljning
af maltdrycker till mindre belopp än It) liter må ä landsbygden
förvärfvas i den ordning, som kong!, förordningen af 1885
stadgar i fråga om försäljning af vin. Det skulle således, efter detta
förslag, för förvärfvande af rätt till sådan ölförsäljning erfordras ansökning
om sådan rätt hos kommunalnämnden; sedan denna yttrat
sig, skulle frågan hänskjuta till kommunalstämman, och om både
kommunalnämnden och kommunalstämman afsloge ansökningen, vore
den förfallen; men om begge dessa myndigheter eller elidera af dem
bifallit ansökningen, skulle ärendet öfverlemnas till afgörande af
konungens befallningshafvande, som följaktligen unge i sin hand att,
äfven om de kommunala myndigheterna för sin del beviljat ansökningen,
säga nej til! densamma. Utskottets flertal, som i motsats till
motionären håller före, att Öl icke är en farlig dryck, har ansett, att

N:o 32.

''tisdagen den 5 Maj, f. in,

Ifrågasatta ett sådant stadgande för den stora, ordentliga allmänheten, som beätulringar
Öl, men för hvilken det kan falla sig olägligt att på en gång

^ÄTinköpa så mycket som It) liter, alldeles otvifvelaktigt skulle föranleda
frn-säljn in b e a k t a n s v ä r d a olägenheter och kostnader. Derest inom en kommun
af vin och antingen all ölhandel blefve förbjuden eller ock endast ett öltörsäljmaltdrycker
ningsställe medgifvet, skulle sådana ölkonsumenter i förra fallet
m m- ådragas besväret och kostnaden att från möjligen på långt afstånd

.(Forts.) peiäget ölförsäljningsställe inom annan kommun hemta sitt öibehot
och, i senare fallet, nödgas vidkännas den prisförhöjning, som naturligtvis
vid ett monopoliseradt försäljningsställe inom kommunen blefve
gällande. Under sådana förhållanden har utskottet icke ansett sig
kunna tillstyrka de föreslagna restriktiva bestämmelserna. Lagstiftningen
i fråga om ölhandeln har förut under denna riksdag genom
eu utaf lagutskottet behandlad kongl. proposition varit föremål för
Riksdagens pröfning; och då denna proposition, föranledd åt sistlidet
års Riksdags anhållan, att Kongl. Maj:t på grundval af den nuvarande
lagstiftningen, d. v. s. näringsfriheten och rätten att fritt idka ölhandel,
måtte meddela ytterligare skärpta bestämmelser för att förekomma
missbruk, blifvit af Riksdagen godkänd, och Riksdagen genom
detta godkännande uppenbarligen uttalat sig för bibehållandet af den
nuvarande grunden för lagstiftningen, synes det vara något oegentligt,
om samma Riksdag nu skulle hos Kongl. Maj.t anhålla om en lagstiftning
i ämnet, grundad på befarade missbruks förhindrande genom
bemyndigande för vare sig kommunalmyndigheterna eller konungens
befallningshafvande att förbjuda uppkomsten af ölförsäljningsställen.
Den förste talaren frågade, hvarför Riksdagen, då den gått in på
restriktiva bestämmelser i fråga om handeln med vin på landsbygden,
icke också borde godkänna samma bestämmelser i fråga om
ölhandeln. För min del tror jag orsaken, hvarför Riksdagen gick
in på de stränga bestämmelserna i fråga om rätt till vinhandel, hafva
varit den, att den dryck, som under namn af vin i allmänhet såldes
i landthandeln, alldeles icke var vin, utan bränvin, mer eller mindre
lits på dt och färgadt, men ölet är hvad det gifves ut för och ingenting
annat. Vidare anmärkte talaren, att det mycket kraftiga korrektiv
mot missbruk, som kommunalnämnden eger deri, att den,
då missbruk förekomma, har rätt att helt enkelt stänga butiken,
icke gerna tillgrepes, och att för Girigt ett meddeladt förbud icke alltid
blefve faststäldt af konungens befallningshafvande, hvars pröfning
det skall underställas, enär den bevisning om missbruk, som för fastställelse
erfordrades, vore svår att åstadkomma. För min del kan jag
icke tro, alt konungens befallningshafvande i dessa, mer än i andra
administrativa mål fordrar sträng juridisk bevisning, d. v. s. mer än
att det genom kommunalnämndens intyg, genom protokoll öfver förhör
med trovärdiga personer, eller genom krouobetjents förklarande
ådagalägges, att vid det eller det särskilda tillfället sådana missbruk,
som förordningen omförmäler, egt rum. De beslut, hvarigenom fastställelse
vägrats å kommunalnämnds utfärdade förbud mot fortsättning
af bihandel, torde hafva haft sin grund deri, att nämnden allt
för summariskt och knapphändigt omförmält grunderna för förbuds
meddelande.

Tisdagen den 5 Maj, f. m. 33 N:0 82.

I)å jag således är öfvertygad, att det korrektiv, som nu finnes, Ifrågasätta
är, om det rätt tillämpas, tillräckligt i förevarande fall, och att niotio- ändringar i
närens förslag, om det blefve lag, skulle för en stor allmänhet med /o^f^m
föra beaktansvärda olägenheter, får jag yrka, att Första K a ro m a ren för säljning m
icke måtte biträda Andra Kammarens beslut, utan bifalla utskottets of vin och
förslag i den föredragna punkten. maltdrycker

m. m.

Herr Claeson: Visserligen kan jag icke helt och hållet biträda (Portf°
motionärens framställning, men jag tror icke heller, att den förtjena!''
ett så fullständigt afslag som det, hvarom utskottet hemstält, På
den ort, jag tillhör, har tidtals under årslånga perioder ölförsäljning
bedrifvits på ett sätt, som i hög grad befrämjat ett oordentligt lefnadssätt
bland den manliga befolkningen, särskilt den yngre, och väckt
stor förargelse. Jag har således loft mig in i frågan på ett obehagligt
sätt, och jag tror, att man då får en helt annan synpunkt deraf,
än om man blott teoretiskt satt sig in i densamma. Den erfarenhet,
jag vunnit i detta afseende, gifver ganska otvetydigt vid handen,
att det nämnda missförhållandet beror på, att hvad som på papperet
är ölförsäljning till afhemtuing, i verkligheten ofta är eu iskänkning.
Lagstiftaren bär icke varit blind för de olägenheter, som
utskänkningen af Öl och vin kunna medföra, och infört eu bestämmelse,
hvarigenom skulle förekommas ett dylikt missbruk, att ölet
eller vinet ej finge förtäras inom det område, hvaröfver säljaren egde
förfoga. Erfarenheten bar emellertid visat, att denna välmenta bestämmelse
varit för sitt ändamål fullständigt oduglig och icke haft
någon annan verkan än att flytta kroglifvet från krogen ut på gatan
och andra offentliga platser, såsom väutsalar och dylikt, till lika
stor skada för den, hvilken deri deltagit, som verkligt kroglif, men
till mångdubbelt obehag för dem, som icke varit deltagare deri. På
dessa grunder ingick Riksdagen med begäran till Kong!. Maj:t om
bestämmelser, hvarigenom utan särskilt tillstånd försäljning af öl
och vin i mindre qvantiteter än 10 liter icke skulle fä ega rum.

Härpå svarade regeringen så, att endast i afseende på vinhandeln
de begärda inskränkningarne vidtogos, och deri begick regeringen,
enligt min tanke, ett mycket stort misstag. Visserligen låter det
säga sig, att vin lättare kan undvaras på landsbygden än Öl, men
under det att ofvannämnda bestämmelse i afseende på vin är rent
prohibitiv, är den i afseende på öl af oskyidigaste art. Det är ett
bra litet hushåll, som icke på en gång kan taga 10 liter öl, och
finnes det något, der man tycker det vara för mycket, är det, särskilt
bland allmogehushåll, mycket lätt att slå sig tillsammans; hela
affären går på omkring två kronor. Nu har man sagt, att lagutskottet
vid denna riksdag icke haft något att invända emot, utan
förordat åtskilliga förändringar i fråga om ölhandeln, Indika Kong).

Maj:t förklarat sig ärna vidtaga; men dessa förändringar utesluta
icke gagnet af hvad nu föreslagits. Det finnes tvenne sätt att bekämpa
missbruken vid handel med Öl eller vin, det ena, hvilket
regeringen nu vill vidare utveckla, att, sedan ofog egt rum, bihandel
kan förbjudas. Detta är ett mycket godt medel och har på senare
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 33. 3

N:o 82. 34

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta tider i min hemort med framgång begagnats, men i regeln dröjer
ändringar i ^ länge, innan kommunen beslutar sig för en sådan kraftåtgärd,
0>anqåe^del oc''1 sålunda kan den ena handeln efter den andra uppstå, som under
försäljningenett hälft eller helt år eller mera fritt drifver sitt ofog, då deremot
af vin och med en sådan preventiv åtgärd, som motionären föreslagit, dylika
maltdrycker 0f0g delvis förebyggdes.

in. m. Motionärens förslag, att ölhandel icke skulle få förenas med

(Forts.) annan landthandel, kan jag deremot icke biträda. Det vore en
absolutistisk bestämmelse, ty det finnes otvifvelaktigt orter, der
ingen annan lämpligen kan bedrifva ölhandel än en landthandlande.
Jag tror ock, att med den inskränkande föreskriften, att mindre
parti än 10 liter icke finge säljas, hvilken naturligtvis äfven blefve
gällande för landthandlarne, och att således utskänkning af Öl ieke
finge förekomma i sammanhang med handeln, en sådan handelsrörelse
blefve fullkomligt oskyldig, och för mig må då landthandlanden
gerna hafva ölhandeln såsom eu hjelpkälla för att få handeln
att bära sig. Det är icke oss värdigt att söka utrota landthandlarne;
utrota de icke hvarandra genom öfverdrifven konkurrens, så är det
icke vår sak att göra det.

Jag tager mig derför friheten hemställa, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kong!, förordningen
angående handel med vin och maltdrycker den 24 oktober
1885, att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre belopp
än tio liter må å landsbygden förvärfvas i den ordning, som 11 §
af iorenämnda kongl. förordning redan stadgar i fråga om försäljning
af vin.

Friherre B ar n eko w: Liksom den siste ärade talaren tror jag,
att det kanske är lämpligt, att landthandlarne äfven hafva rättighet
att handla med öl, ty såsom förhållandena stält sig på vår ort, kar
det blifvit allt mer och mer allmänt att hos dem hemta Öl. Men
jag vill dock göra en bestämd skilnad mellan olika ölsorter, och i
sådant afseende tror jag första och andra punkterna af föreliggande
betänkande ovilkorligen sammanhänga med hvarandra, och jag kan
således icke antaga första punkten utan att äfven antaga den andra,
ty om man antager den förra och förkastar den senare, blir följden
den, att man icke kan köpa någon sorts Öl, hvarken svagdricka
eller något annat, och jag tror icke det kan gå an att utsträcka
förbudet sä långt. Efter de upplysningar vi fått, lärer det icke vara
omöjligt att på ett fullt praktiskt sätt skilja mellan de starkare och
svagare ölsorterna, och det torde då vara både berättigadt och nödvändigt
att genom lagstiftningen söka framtvinga ett allmännare
bruk af de svagare ölsorterna, ty såsom det nu är stäldt, verka de
starkare vid förtärande alldeles på samma sätt som bränvin, och vi
hafva en ofantligt stor olägenhet på landet häraf.

Här har en talare nämnt konungens befallningshafvande, och hvad
den ort beträffar, som jag tillhör, får jag erkänna, att konungens
befallningshafvande varit mycket tillmötesgående och vid alla förekommande
anmärkningar stått på vår sida, som velat göra inskränkningar
i ölhandeln, och det har derför äfven i den kommun, jag

35 N:o 82.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

tillhör, lyckats inskränka missbruken. Faran är emellertid nu, att Ifrågasatta
vi komma derhän, att all handel med öl och maltdrycker blir för- ändringar i
hindrad, och detta blir följden, om icke andra punkten antages, men angående
det går icke an att förneka en menniska rättighet att förtära sva g-försäljningen
drif ka och andra oskadliga ölsorter. af vin och

Af dessa skäl vrkar jag bifall till första punkten af Andra Kam- maltdrycker
marens beslut under den förutsättning, att äfven den andra punkten '' ''

blir antagen. 01 9,)

Herr Stråle: Jag skänker all aktning åt andras åsigter och
fordrar naturligtvis aktning för mina egna, men jag undrar, om det
kan vara fullt lämpligt, att vid detta tillfälle så olika åsigter, som
vi här hört, böra bryta sig mot hvarandra. Kong!. Maj:t har uti en
proposition vid denna Riksdag meddelat sin åsigt i denna fråga och
fullständigt sagt, huru den bör lösas. Denna proposition remitterades
till lagutskottet; lagutskottet afgifver sitt yttrande, och Riksdagen
fattar sitt beslut. Första Kammaren har dervid förklarat, att kammaren
icke har något att erinra mot det sätt, hvarpå Kong!. Maj:t
tänkt sig frågan ordnad. Kan det då vara lämpligt, att vid behandlingen
af ett tillfälligt utskotts utlåtande kammaren skulle i vissa
delar uttala en annan åsigt, än kammaren redan uttalat vid pröfningen
af lagutskottets utlåtande, och således frångå de åsigter, som
Riksdagen i aflåten skrifvelse till Kong!. Maj:t tillkänuagifvit? Jagtror
det icke. I sak skulle vara mycket att säga; jag befarar, att
jag vid föregående tillfallen tröttat kammaren dermed. Jag skulle
väl nu äfven vilja gifva mig in på denna vidlyftiga fråga och säga
åtskilligt, men grannlagenlieten bjuder mig att afstå derifrån, ty jag
kan icke föreställa mig, att Första Kammaren kommer att gifva ett
annat utlåtande än det kammaren redan afgifvit. På dessa grunder
yrkar jag afslag på Andra Kammarens beslut och bifall till Första
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande.

Herr Öländer: Jag både icke tänkt att uppträda i denna fråga,
ty jag är rädd, att kammarens tålamod redan tagits allt för starkt i
anspråk af det myckna ölet, som bär serverats, men då en fråga,
för hvilken jag hyser ett så varmt intresse, å nyo föreligger till afgörande,
kan jag icke underlåta att egna densamma några ord; de
de skola ej blifva många.

Ämnet är redan temligen uttömd!, och jag hyser verkligen icke
någon stor förhoppning om, att kammaren i dag skall känna sig
manad att lyssna till de önskningar, som framstälts i motionen, eller
vidtaga några åtgärder mot missbruk, af Indika kammarens flertal
antagligen bär mycket liten erfarenhet. Fet skäl emellertid, det enda
skäl, som gjorde att denna fråga föll vid förra riksdagen, ingaf mig
verkligen då en svag förhoppning, att frågan hade framtid för sig i
denna kammare, ty det var ett skäl, som kunde undanrödja», ett
skäl, som äfven enligt min åsigt var fullkomligt befogadt, nemligen
olämpligheten af att de föreslagna anordningarne äfven skulle gälla
för städerna. Nu är denna anledning till anmärkning borta, och frågan
synes mig hafva lätt eu för Första Kammaren mer behaglig form.

N:o 82. 36

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta Hvad är det då, som nu fattas? Jo, utskottet säger, att, om motionen
ändringar i skulle bifallas, och således rättighet att försälja Öl till afhemtning
''^angående*skulle förvärfvas i samma ordning som § 11 i 1885 års förordning
försäljningen^freskrifver i fråga om vin, skulle i en kommun, der i följd af kornaf
vin och munalmyndigheternas beslut maltdryckshandel antingen helt och hållet
maltdrycker förbjudits eller ock endast blifvit tillåten på ett ställe, ölkonsumenter,
m'' m'' som icke kunde eller ville på eu gång förse sig med minst 10 liter,
(Forts.) dragas icke ringa kostnad och olägenhet, i förra fallet genom att
nödgas taga sitt ölbehof från någon långt aflägsen bihandel och i
senare fallet genom att drabbas af prisförhöjning. Hvilken ömhet
om kommunerna och, jag kan tillägga, hvilket förmynderskap öfver
dem! Jag ber att få erinra utskottet om, att det just är på kommunerna
sjelfva det beror, om och huru många försäljningsställen skola
finnas derstädes. Om kommunerna vilja för bibehållande af lugn
och ordning inom desamma försvåra tillgången till dessa drycker,
så är ju det en uppoffring, som kommunen sjelf frivilligt åtager sig
och som den väl icke bör förmenas, om den verkligen föredrager
dessa olägenheter framför oordningar och störande uppträden. Detta
skäl synes mig derför något uppkonstrueradt. Öfversatt på ren
svenska lyder det helt egendomligt så: »Vi kunna icke gä in på
edert förslag, ty det kan bereda eder sjelfve obehag och locka eder
till obetänksamma uppoffringar, som kunna skada eder.» Detta är
ju eu omtanke, för hvilken man skall kunna vara tacksam, om man
ej ansåge sig mogen att sjelf bedöma skadan eller fördelen af olägenheter,
som man frivilligt underkastar sig. Jag nämnde, såsom jagvill
minnas, vid förra riksdagen — och jag vill nu upprepa det —
att det icke är de rike och de burgne, som träffas af dessa olägenheter,
ty de hafva ingen svårighet att anskaffa sitt behof af Öl, äfven
med denna inskränkning. De lära väl icke i vanliga fall skicka
efter några buteljer från närmaste handelsbod eller känna någon förlägenhet
af att på en gång tillhandla sig tio liter. Det är de fattigare,
de obemedlade klasserna, på hvilkas beqvämlighet här vid lag intrångskulle
komma att göras; men det är just dessa klasser, som ifrigast
påyrka dessa anordningar och begära att få underkasta sig de dermed
förenade olägenheterna. Från dem behöfven I icke frukta någon
klagan. De skulle med glädje och tacksamhet mottaga ett sådant
beslut.

Utskottet säger vidare, att det redan finnes korrektiv mot missbruk
deruti, att kommunalnämnderna ega rättighet att förbjuda en
handlande all vidare försäljning till afhemtning, om genom denna
försäljning oordningar föranledas eller oloflig utsköljning främjas.
Mycket sant, det är ett korrektiv; men hvilka äro vilkoreu för dess
begagnande? Jo, först skola oloflig ölutskänkning och oordning-ar
hafva egt rum och — kunna levisas. Hvar och eu vet hvad det
vill säga. Det kan gå åratal om, innan detta kan ske, och under
tiden fortgå oordningarne, till dess slutligen i bästa fäll korrektivet
kan användas. Men då är det kanske någon annan, som upptager
den fallna manteln, och samma procedur måste åter genomgås. Med
ett ord, alla handlande, som också sälja maltdrycker — och mången
gång sälja de icke något annat, — skola först ställas på ett slags

37 N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

prof och hafva tillfälle att visa, huru vida deras försäljning medför Ifrågasatta
oordningar, innan några åtgärder kunna mot dem vidtagas; och det jiw''^É''0,.ar *
är kommunerna, som få utgöra det olyckliga experimentalfältet för''0angående™
dessa försök. Detta korrektiv är kanske bättre än intet, men hvar försäljning en
och en bör inse, att det är långt ifrån tillfredsställande. Jag skall af vin och
kunna anföra ett exempel på, huru härvid tillgår. En handlande maltdrycker
säljer öl, det förtäres på stället, handelsboden och det lilla kontoret m''
der innanför utgöra eu fullständig krog, vägen der utanför är uppfyld ■ orts'')
af rusiga, skrålande och lugnet störande individer. Man skyndar
genast att få korrektivet tillämpad!, men man får till svar, att det
icke är bevisadt, att denne handlande gjort sig skyldig till oloflig
iskänkning eller att oordningarne varit en följd af det Öl, som denne
handlande försålt. Åklagaren ser sig då nödsakad instämma honom,
men han nekar; vittnen måste inkallas, åtalet blir må häuda, efter att
hafva handlagts vid 2 å 3 ting, kanske vid flera, slutligen bevisadt,
och mannen blir fäld. Men 1, l1/2 ja kanske 2 år ha härunder gått
till ända, och under tiden ha oordningarne och försäljningen obehindradt
pågått. Men ej nog härmed: den, som blifvit dömd, kan klaga hos
nofrätten. Åter går ett år förbi. Utslaget fastställes, men handlanden
går till kungs, och i afvaktan på högsta domstolens utslag fortgår
handeln till mycken vinst för handlanden och mycken glädje för
köparne, men till föga fromma för kommunen och dess fredliga
invånare.

Det har i dag här gjorts framställning om, att man borde
inskränka sig till att endast förbjuda försäljning af mindre myckenhet
än tio liter, men icke fråntaga handlandena denna rättighet.
Jag har, såsom kanske herrarne veta och af föregående
anförande i denna riksdag hört, en erfarenhet, som gör att jag
icke tror, att en sådan inskränkning skall blifva af mycken betydelse.
. Det är i vanliga fall icke en, som köper, utan 2 å 3 slå
sig tillsammans, och för sä många äro tio liter säkerligen en ringa
sak. Åtminstone har jag eu dylik erfarenhet från min hembygd.

Man har äfven sagt: hvarför skola vi underkasta oss olägenheter, derför
att andra äro omåttliga? Hvarför skola vi lida för andras synder?

Nej, mine herrrar! En så långt gående filantropi har ingen begärt. Här
är icke fråga om individen. Den nu föreslagna anordningen har visserligen
till ändamål att minska tillfällena till omättligt förtärande af
dessa rusdrycker, men det är icke för att uppfostra individen eller
för att öfver honom utöfva ett förädlande förmynderskap, som de med
dessa anordningar förenade uppoffringar begäras. Det är för ett helt
annat ändamål — för samhällets lugn, för det allmänna bästa och
för upprätthållandet af lugn och ordning, som eljest skulle störas.

Jag tror, att man för vinnande af ett sådant mål är skyldig någon
uppoffring. Detta är så att säga en försvarsfråga i smått, ett försvar
mot landets inre fiender, som, lika väl som de yttre, kunna
vara farliga för samhället och vålla dess undergång. Jag yrkar bifall
för motionen och utslag på utskottets hemställan.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag skall icke yttra många ord.

Jag skall be att få instämma i det yttrande, som afgifvits af herr

N:o 32. 38 Tisdagen den 6 Maj, f. in.

Ifrågasatta Claeson, och vill äfven förklara, att jag kan vara med om att rösta
ändringar i Andra Kammarens beslut oförändradt, ehuru det är något mot°mq£mden[)ljudande
att brännmärka en viss klass af medborgare. Anledningen,
försäljningen^varför jag begärt ordet, var, att några. talare bär åberopat Ribsaf
vin och dagens beslut i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
maltdrycker ölförsäljning, hvilka Riksdagen i år fått mottaga och deri Kongl Majd
m. m. peggrde Riksdagens yttrande i frågan. Jag ber att få erinra derom,
(Forts,) att ötver ([ct utlåtande, lagutskottet afgaf (ifver denna kongl. proposition,
hafva kamrarne fattat i hufvudsakliga delar olika beslut.
Det bär således icke blifvit något Riksdagens beslut eller uttalande i
denna fråga annat än i de fall, der lika beslut fattats i båda kamrarne.
Mången i kammaren anser visserligen denna, fråga vara af
ringa vigt och betydelse, men för mig ställer sig denna fråga ganska
stor, och den gör det också för folket på landet i allmänhet. Det är
för dem omöjligt att kunna förstå, att, ehuru det står i kommunalförfattningarne,
att det skall vara ett af kommunalstyrelsens förnämsta
åliggande att vaka öfver god ordning och sedlighet inom kommunen,
då kommunen ser att oordningar följa af en sådan ohejdad
bihandel, den icke skall hafva magt att förbjuda ölhandeln, utan
denna får fortgå under läng tid och kommunalstyrelsen skall stå der
alldeles magtlös. I min hemort har det funnits många exempel
derpå att kommunalnämnden förbjudit ölförsäljning. Den, hvilken
förbudet gälde, fick icke sälja, men omedelbart efter det han nödgats
upphöra med försäljningen har någon af hans anhöriga, drängar eller
pigor, gått till kronofogden och anmält sig att utöfva handelsrättighet,
och så har det sålts lika friskt i den gamla lokalen som förut. Jag
kan icke se någon nytta uti att sådant får förefalla. Det har vidare
sagts, att det vore eu olägenhet för dem, som önskade köpa mindre
än tio liter, att behöfva köpa mera. Hvar och en har sett, hurusom
det vanligtvis är små barn, som springa till handelsboden med buteljen
i hand eller möjligen en butelj i hvardera handen, icke derför att
ölet behöfves i familjen, utan för att någon skall fä öfverlasta sig
med Öl Bletve nu tio liter stadgade såsom minimum, kunde åtminstone
icke barnen skickas, utan någon, som orkade bära ölet. Den
olägenhet, utskottet ansett af föreslagna stadgandet uppkomma för
befolkningen på landsbygden, torde denna i allmänhet kunna bäst
bedöma sjelf. Är det så, att kommunerna vilja underkasta sig denna
olägenhet, bör det väl icke förhindras. Kommunerna ikläda sig icke
denna olägenheten utan att dermed andra fördelar vinnas. — Ordningen
och det, sedliga intresset vinna derpå. Jag är för egen del
långt ifrån fiende till maltdrycker, och jag tror också, att i de flesta
kommuner kommer handel med sådana att, fortfarande finnas, men
kommunalstyrelserna komma att tillse, att det blir en hederlig och
redbar handel. När en ölkrog uppstått, är det, säger man, nu icke
möjligt för den hederliga handlanden att dermed täfla, ty lian måste
bära sig anständigare åt än en simpel ölkrögare, och det kostar att
hålla ordentlig lokal. Från ölkrogen gå dessa ölsupare och ställa
sig utanför eller i ett portlider eller annat skjul ocli dricka ur ölet;
lokalen kostar för dessa ingenting.

39 N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Det finnes kommuner, der man vill kafva en ''välordnad ölhandel, Ifrågasätta
men icke kan få det. Man liar talar om, att det tinnes hela trakterIn
af landet, der man icke har olägenheter af ölhandeln så som den nu''c
bedrifves. 1 de kommuner, som äro så lyckligt lottade, blefve det, sägei försäljningen
man, endast till besvär, att kommunalnämnden skulle sammanträda af vin och
och tillåta Indika som det ville att der sälja Öl. Men om konungens maltdrycker
befallningshafvande likasom kommunen är öfvertygad, att ölhandeln '' ''

icke vållar olägenhet, behöfva de ju icke förbjuda den, utan der ^ or s'';
kunde de få så många försäljningsställen, som de önskade. För de
kommuner åter, der olägenheterna äro stora, vore det att djupt beklaga,
om Första Kammaren skulle motsätta sig eu sådan framställning
som denna från Andra Kammaren nu gjorda. Det kommer i
näst följande punkt en annan fråga, som också utgått, säger man,
från de lägre klasserna och hvilken sannolikt kommer att afslås.

Skall man nu afslå äfven denna bön från de lägre klasserna, när
de vilja söka förbättra sin ställning och undvika de frestelser och
dåliga följder, som ölkrogarne medföra? 1 min trakt vet jag att vi
vilja göra allt för att befordra nykterheten. Vi hafva eu sådan der
ölkrögare, som i åratal sålt Öl i eu jordkula, alldeles vid ångbåtsbryggan,
och till förargelse för alla äro ofta fulla karlar eller sådana,
som vid bryggan äro sysselsatta med öldrickande, det första, den
resande ser, när han kommer i land Dylikt ofog vill man försöka
undanrödja. Olägenheterna, som deraf skulle följa, ikläder kommunen
sig gerna. — Det är en bön, jag frambär från landets nykterhetsvänner
till Första Kammaren, då jag hemställer om bifall till Andra
Kammarens beslut, af hvilket ingen olägenhet men mycken välsignelse
för vårt folk skulle följa.

Herr Ann ers t ed t: Det har redan af den förste talaren erinrats
att, då kammaren yttrar sig öfver den första punkten, den blir tvungen
att äfven yttra sig om den följande. Det är ju gifvet, såsom
äfven eu annan talare påpekat, att möjligheten att bifalla Andra
Kammarens beslut i första punkten i väsentlig grad beror derpå,
huru vida i fråga om det ämne, som afhandlas i andra punkten, Första
Kammaren äfven kan dela den uppfattning, som gjort sig gällande
i Andra Kammaren. Men ser man på möjligheten att i det praktiska
lifvet skilja mellan Öl och öfriga maltdrycker, hvilka skulle vara
underkastade samma restriktiva bestämmelser som öl å ena sidan
och de maltdrycker å den andra sidan, hvilka icke skola vara underkastade
dylika inskränkande bestämmelser, så förefaller det, som den
utredning i frågan, hvilken hittills åstadkommits, skulle gifva vid
handen, att så icke är förhållandet. Ty om också tjenstemännen på
laboratoriet kunna göra en undersökning med afseende å denna åtskilnad,
så att den blifver rigtig, — dock med restriktion i afseende
på tiden då ölprofvet blifvit taget, enär denna i väsentlig män inverkar
på resultatet — synes man i fråga om undersökningar för
praktiska behof vara nödsakad att erkänna, att något enkelt och
praktiskt sätt icke finnes för att säkert bestämma två procent alkohol
i maltdrycker. Någon vederläggning har nemligen icke åstadkommits
af svenska teknologföreningens fackafdelning för kemi afgifna ytt -

Nso 32. 40 Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta rande, deri föreningen enhälligt uttalar »att de metoder som finnas
fnVnSw«att med tillräcklig skärpa bestämma mängden alkohol i en maltdryck
7 angående at, 1:5g alkoholhalt äro alla af beskaffenhet att icke kunna tillämpas
för säljning e«af annan än fullt sakkunnig och i finare kemiska operationer förfaren
af vin oeh person, hvadan profning af förberörda slag i allmänhet ytterst sällan
maltdrycker förde kunna ega rum vid beslagstillfället.»

(Forts '') Säkert är, att de personer, som handla med maltdrycker, om nu
1 or S''J föreslagna lagstiftning kommer till stånd, nästan utan undantag skola
vara ur stånd att sjelfva afgöra, huru vida de försälja en lofgifven
vara eller icke. I detta afseende komma de helt'' och hållet att
bero af tillverkarne, och det är att befara att i dessas intresse ligger
att, under benämning af de svagare maltdryckerna, lemna en vara, som,
åtminstone efter någon tid, öfverskrider gränsen för hvad som utan
de ifrågasatta restriktionerna är tillåtet att försälja, då de derigenom
kunna påräkna större afsättning af sin tillverkning.

Skulle nu något vinnas med eu lagstiftning sådan som den
ifrågasatta, måste man tillgripa åtal och rättegångar liknande dem,
Indika i fråga om oloflig bränvinsutskänkning förekomma; Indika
sistnämnda rättegångar i allmänhet icke utgöra några efterföljansvärda
exempel, men Indika man varit nödsakad att underkasta sig
för vinnande af det utaf alla såsom ytterligt samkällsvigtigt erkända
målet, inskränkning i rusdryckernas användning. Men då, såsom eu
talare redan yttrat, maltdrycker, måttligt förtärda, äro icke blott
oskadliga, utan äfven stärkande och närande, d. v. s. nyttiga, och
således handeln med denna handelsvara icke bör underkastas större
inskränkningar, än som äro nödvändiga för att förekomma missbruk
vid handeln dermed, så synes det stöd, som finnes för bestämmelserna
angående handeln med bränvin och vin — vin på den grund,
att detta i handelsbodarne ofta icke är annat än färgadt bränvin —
icke kunna åberopas, då det gäller handeln med maltdrycker. Lagstiftningen
angående dessa bör inskränka sig till att söka förekomma
de missbruk, som bedrifvas vid handeln dermed. Det har uppgifvits,
att den skulle vara oförmögen att åstadkomma detta och att man
icke kan åstadkomma nödig bevisning, då det gäller att förhindra
missbruken.

I likhet med eu föregående talare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derpå, att det väl tinnes få saker, som äro så lätta
att bevisa, som att yttre oordningar förekommit. Den föregående
talaren framdrog exempel på, att fulla personer voro liggande i en
försäljningslokal och der utanför. Hvad vore det för svårighet att
ådagalägga att i detta fall oordningar förekommit, så att det följaktligen
skulle vara tillfälle att inskrida. Hvad angår farhågan, att
det komrne att dröja åratal, innan man finge rättelse vid inträffade
oordningar, så kan oeh bör detta hjelpas på annat sätt än genom
de inskränkningar i handeln, som innefattas i Andra Kammarens
beslut. Det ligger nära till hands att, om så skulle vara behöflig!,
låta konungens befallningshafvandes beslut gå i verkställighet, oberoende
åt deremot lord klagan. Från ifrågavarande synpunkt finnes
derför icke något hinder att ordna bestämmelserna så, att, der missbruk
förekomma, de må kunna hastigt stäfjas.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

41 N:o 32.

Det är en erfarenhet, som mångenstädes vunnits, att en allt för Ifrågasätta
restriktiv lagstiftning i ämnet i fråga, långt ifrån att gynna och b q. ändringar i
fordra det af alla åsyftade målet, åstadkommandet af nykterhet och''^angåenHe1
ordning i samhället, endast ökar lagbrottens antal utan att leda till försäljningen
målet. Och det är icke osannolikt att, om man, med öfvergifvande af vin och
af den gamla ståndpunkten att, för bekämpande af rusdryckernas maltdryck^
missbruk, befordra ett måttligt användande af maltdryckerna, för- m'' m
svårar åtkomsten af dessa, användningen af det färgade eller ofär- (Forts.)
gade bränvinet i stället kommer att tilltaga.

På grund af denna uppfattning vågar jag vördsamt hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Almén: Jag misskänner ingalunda de goda afsigter, som
ligga till grund för förevarande förslag att inskränka bruket af maltdrycker,
men kan å andra sidan icke dölja, för mig, att man gör sig
skyldig till öfverdrifter, hvarpå såsom exempel må anföras påståendet,
att förbrytelser föranledas af missbruk af maltdrycker lika ofta som
af missbruk af bränvin. Den, som känner skilnaden mellan dessa
olika drycker, kan svårligen instämma i detta påstående. Det är
mycket möjligt att berusade personer oftare komma från ölstugan än
bränvinskrogen, men deraf får man ej draga den falska slutsatsen,
att de blifvit berusade genom öldrickning. Ofta voro de mer eller
mindre berusade innan de gingo in på ölstugan, hvarest de blefvo
fullständigt berusade, men endast till en ringa del af det Öl, de der
förtärde.

Jag bestämmer mitt votum genom att se saken ur rent praktisk
synpunkt. Man vill minska förbrukningen af Öl, särskildt för de
löse arbetarne, genom två utvägar. Den ena att förbjuda handel med
maltdrycker i samband med annan handel. År detta en förbättring?

För min del tror jag, att ölhandeln bedrifves bättre i samband med
annan handel, än som uteslutande försäljning af Öl. Då måste säljaren
anstränga sig till det yttersta för att öka förtäringen af Öl.

Men är icke en sådan ölkrog sämre än landthandel?

Den andra utvägen, man vill använda, att minska förbrukningen
af Öl och liknande maltdrycker, afser att inskränka försäljningen till
(io liter, d. v. s. trettio halfbuteljer och sålunda försvåra åtkomsten
af öl för de mindre bemedlade familjerna på landet. Följden deraf
blir dels att en sådan liten familj icke får förtära något Öl, dels
att andra familjer, som icke vilja undvara Öl, måste köpa trettio
halfbuteljer på en gång, och som derigenom nödgas förbruka sitt Öl
fortare än eljest och således i större myckenhet, att ölet må förtäras,
innan det surnar och skadas. Hvad man vinner på ett håll, tappar
man på ett annat. För ordentligt folk gör detta litet, säger man,
men det är de lösa arbetarne, hvilka förtära Öl till den grad att de
berusa sig deraf, som man vill komma åt. De förbjudas att köpa
en halfbutelj Öl, men de äro icke förbjudna att tillsammans med andra
köpa 30 halfbuteljer. Hafva de dessa, så dricka de ock ur dem. Nu
nöja de sig med att dricka eu, men hädanefter komma de att dricka,
om de äro tio, tre halfbuteljer hvar, och om de äro fem, sex hvar.

1 min tanke kommer förslaget, om det bifalles, att öka missbruket

Ji:o 32. 42

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Ifrågasatta af öl, ty It) liter Öl kosta icke så särdeles mycket, att icke denna mängd
ändringar i pan anskaffas, och hellre än att köparen lemnar något qvar, dricker
''^anqäeMe ''1 han nr allt det köpta. Jag tror derför att, om man ser saken ur
försäljningeripy^tisk synpunkt, så kommer förslaget att försvåra åtkomsten för
af vin och den ordentlige, men icke för den oordentlige. Vinsten blir derför
maltdrycker ringa. Att missbruk finnas förnekar jag icke, men deremot finnas
m. m korrektiv. Men korrektiven, säger man, leda icke till målet. De

(Forts.) använ(]as för sällan. Ja väl, men ville landets många nykterhetsvänner
lägga sig vinn om att få dessa korrektiv tillämpade, så
vore detta bättre, än att eftersträfva en lagstiftning, som förfelar målet
och medför öfverträdelse!-, hvilka hafva till följd missaktning för
lagen. Bevis derför kunna lätt anföras, klar man slutat med den
olagliga bränvinshandeln oaktadt de många förbud deremot som finnas
och tillämpas? Huru många missbruk har icke lagstiftningen derom
framkallat! Jag erinrar om Delsbomålet, som från början haft lönnkrögeriet
att tacka för sin uppkomst. Huru är det på många andra
områden? Missaktning för lagen skall man akta sig för. Min öfvertygelse
är, att förslaget är opraktiskt; öfverträdelserna blifva många
och sedligheten vinner icke derpå. Använd de korrektiv, som finnas!
Lagstifta så att lagen leder till målet!

Ur dessa synpunkter kommer jag att rösta för bifall till Första
Kammarens tillfälliga utskotts hemställan.

Herr Lundin: Jag begärde ordet för att tillkännagifva, att jag
i denna fråga står qvar på samma ståndpunkt, som jag förut intagit,
och jag hoppas, att äfven kammaren icke skall frångå de beslut,
som den fattat vid föregående tillfällen rörande liknande framställningar,
som de hvilka nu föreligga till pröfning.

För några år sedan uttalade en representant i denna kammare
en önskan, att den tid icke skulle vara långt aflägsen, då hvarje
arbetare skulle hafva en flaska vin på bordet. Äfven jag skulle önska
att denna förhoppning kunde uppfyllas, men den framtid, då så kan
ske, är säkerligen mycket aflägsen. Under sådana förhållanden iinner
jag det olämpligt att icke unna arbetaren att kunna erhålla till billigt
pris den dryck, som nu står honom till buds, nemligen ölet. Jagblygs
icke att erkänna, att jag varit kroppsarbetare, och jag- vet af
erfarenhet från denna tid, huru nyttigt det vid många tillfällen är
för en arbetare att få sitt glas Öl. När arbetaren begifver sig på
skogsarbete, för famnhuggning, för att bila bjelkar o. s. v., medhar
han ofta icke annat än en half butelj Öl för att värma sig med.
Skogsarbetet är af sådan beskaffenhet, att arbetaren derunder är utsatt
för köld och oväder, och han skulle mången gång förkyla sig,
om han icke hade att tillgå sin ölbutelj. Redan nu äro emellertid
tillfällena för en arbetare på landet att köpa Öl mycket försvårade
genom lagstiftningen, och denna nu ifrågasatta ytterligare inskränkningen
i detta afseende, hvarigenom å landet skulle alldeles förbjudas
att idka ölförsäljning, kan jag derför icke vara med om. Fn sådan
inskränkning synes mig- desto mer obefogad, som man bör ihågkomma,
huru obetydlig den myckenhet öl i sjelfva verket är, som drickes af
en arbetare på landet i jemförelse med hvad stadsarbetaren förtär.

43 N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

De farhågor, som bär af en och annan uttalats rörande följderna, Ifrågasätta
om man fortfarande låter å landet sälja Öl, delas således icke af mig> f^dningen
utan jag anser tvärt om, att nödig hänsyn till landtarbetarens val'' anggenge
fordrar, att kammaren icke fattar ett sådant beslut, att han förhindrasföVsäZpin^en
att hos på landet boende köpa sitt Öl, och får jag på denna grund af vin och
yrka bifall till utskottets förslag. ntm

Friherre Barnekow: Då jag befarar, att kammaren anser, att (Forts-)
man icke kan utröna skilnaden i alkoholhalt hos olika ölsorter, och
min åsigt i frågan närmast öfverensstämmer med herr Claesons
förslag, ber jag att få återtaga mitt förra yrkande och instämma deri.

Skulle detta förslag anlagas, komme vi åtminstone derhän, att en
landthandlare icke skulle utan särskilt tillstånd sälja Öl i mindre
parti än 10 liter, och, stode det i kommunens hand att bevilja rättigheten
derutöfver, endast åt den som dertill ansågs lämplig.

Jag förenar mig alltså i herr Claesons förslag.

Herr Claeson: Jag begärde ordet, då den ärade talaren på
vesternorrlandsbänken sökte tala i bjel det förslag, som både han och
jag önska framgång. Han sade, att en inskränkning af försäljningsrätten
till 10 liter vore utan betydelse, ty en sådan myckenhet dricker
norrländingen ur i ett tag. Det kan ju hända här och der, att eu
arbetare i öfverdåd tager sig till att dricka 10 liter Öl på en gång,
men äfven om den ifrågasatta bestämmelsen i ett eller annat undantagsfall
icke skulle visa sig verksam, vore dock mycket godt åstadkommet
genom det gagn, den medförde i öfriga fall.

Lika med herr Lundin anser äfven jag, att man icke bör missunna
ordentliga arbetare att dricka Öl. Till inköp af tio liter erfordras
dock ej så stor penningesumma, att på grund af bifall till
mitt förslag arbetarehushåll skulle behöfva sakna sitt Öl, i synnerhet
om flere sloge sig i hop om inköpet.

Jag tror vidare, att om vi borttaga första mom. i förslaget,
hvilket jag ej vill biträda, vi icke behöfva hysa något bekymmer
rörande ordnandet af försäljningen af svagdricka, ty, om tio liter Öl
är en obetydlighet, så är tio liter svagdricka det i vida högre grad.

Det drickes ur snart sagdt på en dag, och äfven ett litet hushåll
har ej någon svårighet att köpa ett så stort belopp på en gång.

I likhet med en föregående talare anser också jag, att en ölkrog
är sämre än en landthandel, och för min del vill jag tillägga, att en
förklädd ölkrog är sämre än en öppen, och det är just dessa, förklädda
ölkrogar, som jag tror skola, utan förfång för andras billiga
anspråk att kunna få kojta Öl, försvinna genom bestämmelsen af ett
minimum af tio liter.

1 anledning af hvad här i (ifrigt yttrats vill jag säga, att jag
icke kan finna, att ett bifall till mitt förslag skall stå i ringaste strid
mot kammarens beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition om ordnande
af handeln med maltdrycker, och att, då denna proposition
behandlades i lagutskottet, ingen meningsskiljaktighet förekom derom,
att, huru än kamrarues beslut rörande propositionen komme att

N:o 32. 44

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

(Forts.)

Ifrågasätta,'' utfalla, detta icke skulle i minsta man vare sig binda eller lösa i
ändringar i (]en nu föreliggande frågan.
förordningen, 00 °

angående .

försäljningen Herr Kajerdt: Då man i likhet med mig hyser den öfveraf
vin och tygelsen, att den politiska rösträttens utsträckning i vårt land endast
maltdryckerkan vara en tidsfråga, förutsatt nemligen att en längre framtid af
sjelfständighet och lagstiftningsrätt är vårt land förbehållen, måste
man anse det vara Riksdagens pligt att i allt hvad på Riksdagen
ankommer, söka bereda jordmånen för denna folkets utvidgade
politiska myndighet. En bland de åtgärder, som i det afseendet
höra till de allra kraftigaste och mest praktiska, är väl att befrämja
nykterheten. Nu måste alla erkänna, att hvad som här begärts af
motionären samt förordats af Andra Kammarens tillfälliga utskott
och här i dag af flere talare, är i nykterhetens intresse. Med
nykterhet följer omtanke, med omtanke följer arbetsamhet, med
arbetsamhet följer förkofran och välstånd, och med dessa egenskaper
följer ett sundt och från hvarjehanda agitationer temligen oförvilladt
samhällsintresse. Ett sådant samhällsintresse tror jag vara det enda
och rigtiga kriteriet på befogenheten att erhålla utvidgade politiska
rättigheter.

Det återstår mig endast att, så godt jag kan, då jag icke varit
i tillfälle att närvara under hela diskussionen, till bemötande upptaga
ett och annat, som jag hört.

Det synes mig särdeles hård t, om de stora samhällslager, som
ju i vanligt tal benämnas folket, skulle, då de både officiel! genom
sin närmaste representant, det vill säga Andra Kammaren, hvars
beslut i frågan vi känna, och enskildt genom mångfaldiga petitioner
från skilda delar af vårt land, begärt att få den inskränkning, hvarom
nu är fråga, till stånd för befordrande af deras nykterhet, likväl
förvägras detta. Vi måste ju erkänna, att de såsom menniskor
kunna hafva god vilja, men svag förmåga, och deri ligger hufvudskälet,
att de icke kunnat rätt begagna så stora rättigheter, som
hittills funnits, borsta Kammaren, om hvilken det flere gånger
yttrats, att den genom det sätt, hvarpå den väljes, i bredare lager
representerar folket än Andra Kammaren, bör derför icke kunna år
ut och år in sätta sig emot folkets anhållan i detta afseende.

Bland de anmärkningar, som framstäldes af den ärade talaren
på vesterbottensbänken, hvilken nyss hade ordet, var den, att de
sorgliga brottmål, om hvilka han talade, kanske skulle hafva sin
yttersta grund i öfverträdelsen af en lag, hvilken må hända varit allt
för restriktiv. Deremot vill jag säga, att hade lättheten att åtkomma
rusdryckerna varit större, vi kanske skulle haft icke blott ett Delsbomål,
utan ett mångdubbelt antal liknande mål.

lian sade vidare, att en bestämmelse, hvarigenom stadgades ett
försäljuiugsminimum, skulle snarare öka än minska förtäringen af
den vara, om hvilken här är fråga, emedan, om man tvingades att
inköpa densamma i större partier än man hittills plägat, köparen
skulle skynda sig att njuta den, innan den kunde taga skada. Jag
hemställer emellertid, om han icke tior, att ett bifall till andra afdelniugen
af Andra Kammarens önskan i frågan skulle afhjelpa en

''Tisdagen den 5 Maj, f. m. 46 N:o 82.

sådan verkan af den föreslagna åtgärden. I likhet med en annan Ifrågasätta,
föregående talare, om jag icke missminner mig, friherre Barneko vt ändringar i
föreställer åtminstone jag mig, att om den senare delen af Andra ^anqåmde”
Kammarens beslut vunne framgång, afsättningen af de svagare malt -försäljningen
dryckerna skulle derigenom befordras, men deremot förtäringen af vin och
minskas af de nu brukliga maltdryckerna, Indika onekligen äro maltdrycker
rusdrycker, om de icke med stor måtta förtäras. M- m Under

öfverläggningen hafva jemte bifall till utskottets förslag (Forts-)
äfven framstälts andra yrkanden än om bifall till Andra Kammarens
beslut. Jag hade verkligen föresatt mig att begära bifall till detta
beslut oförändradt, men efter öfvertänkande af det ändringsförslag,
som med afseende å den förra delen af beslutet gjorts af representanten
från Dalarne, vill jag snarare ansluta mig till hans åsigt, likvisst
förbehållande mig att under den votering, som kan komma i fråga,
rösta för något annat förslag med bättre utsigt till framgång. •

Herr Nyström: Just derför att jag är en ifrig nykterhetsvän,
till och med Krigare än mången, som har gifvit sig ett sådant vitsord,
frukta i'' jag för nykterhetsrörelsens öfverdrifter. Det kan ej nekas,
att nykterhetsfrågan för närvarande befinner sig i det läge, att en
hel del förnuftigt folk, hvilkas stöd den icke kan undvara, hafva afskräckts
från saken genom alla dessa upprepade manifestationer och
upphört att befrämja densamma. Det får icke längre vara så. Man
måste afsöndra från denna rörelse allt, som icke uppbäres af förnuftiga
grunder, och derigenom återvinna till densamma stödet af alla
rättänkande män.

Jag tror nu att de väckta förslagen, som föreligga till afgörande,
icke äro af beskaffenhet att kunna gagna nykterhetssaken, utan tvärt
om skulle lända den till skada, att vi sålunda bär hafva att göra
med en af nykterhctssakens öfverdrifter. Det är gifvet, att då det
gäller eu förbrukningsartikel, en vara, i fråga om hvilken gagnet är
regel och missbruket undantag, det borde vara tillräckligt att hafva
en lagstiftning, som förekomme alla öfverdrifter i användningen, missbruken,
men tills vidare underkastade gagnet så få inskränkningar
som möjligt. Helt annat är förhållandet, då frågan rör sig om ett
ämne (t. ex. bränvinet), der skada är regel och endast den största
försigtighet och måttlighet i bruket kan förekomma de skadliga verkningarne.
Der bör man inskrida från början och i möjligaste mån
söka förhindra begagnandet.

I fråga om sådana ämnen som Öl eller svagdricka, der för ett
missbruk finnas hundra gagneligt användningar, der får man således
icke tillgripa en inskränkande lagstiftning i andra fall än der missbruken
visat sig. Nu bär här visserligen blifvit sagdt af åtskilliga
talare, att äfven bruket af dessa drycker börjat lända till skada och
att den nuvarande lagstiftningen icke erbjuder nödigt skydd mot dessa
missbruk. Hvad skall man dock härvid tro? Utskottets ärade ordförande,
hvilken på grund af sin embetsställning bör väl känna till
förhållandet, en annan framstående jurist och praktisk man och
chefen för medicinalstyrelsen generaldirektören Almén, alla desse
hafva vi hört förklara, att om nykterhetsväunerna blott ville upp -

Nso 32. 46

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasatta muntra de kommunala myndigheterna att kraftigare använda

äiidrinn/ir i ......i ,1^ l.~ K....,!.» orvtv» no /lott o cött 1''IiihIa *°i <

/ rayusuua muill ra uc Kommunala iuj nuiguvici liti au rviuin^aiv eu v mina den

näringar i Inagt, de hafva, borde den kontroll, som på detta.sätt kunde åstad1
b o m m a s, vara tillräcklig att förhindra missbruken. För min del anser

,./* X, . . : ™ /Irv It 1-n/ln tnlnno In» i 11.» O C O 111 11 /l O vtfvot fe i IT l)Ö 1* cl ll/lfVA Vill S/V

fövsciljfiiHgiTiféQ’) att cl g urade t<d<u’c, liv Hiva. sålunda yttiåt si^,? a utu * ** uu oti
af vin och godt vitsord som deras motsägare, och håller mig till deras åsigt, att
maltdrycker män lne(} användande af nu tillgängliga utvägar skall kunna förem
komma de öfverklagade missbruken.

(Forts.) jag förmodar ock, att Riksdagen vetat hvad den sagt, då den

vid senaste riksdag uttalat sig i frågan pst följande sätt: »Genom
tid efter annan utfärdade lagbestämmelser har handlandes rättighet
till försäljning af maltdrycker blitvit sa inskränkt, att hvarje missbruk
från deras sida, ledande till oordningar och allmänna lugnet
störande uppträden, måste anses vara i väsentlig man före bygd!.»
Jag håller före, att Riksdagen kan stå för detta sitt uttalande, och
då hafva vi icke någon rättighet att nu göra eu förklaring i motsatt
liggning.

Härtill kommer, att, utöfver hvad Riksdagen tona aret iörklarade
vara tillräckliga garantier, förut detta är bl i tv i t stälda i utsigt skärpta
åtgärder, som skulle ytterligare inskränka möjligheterna till missbruk,
jag menar de nya föreskrifter i ämnet, Indika ondörmäias å sid. ;>
''första stycket i utskottets betänkande.

1 betraktande af alla dessa föihållanden måste jag anse, att för
närvarande allt är i denna fråga så pass väl bestäldt, som man kan
begära, och att man får låta nöja sig dermed. På grund åt denna
min uppfattning är det ock sjelffallet, att jag ansluter mig till utskottets
hemställan, detta så mycket, mer som allehanda olägenheter af nog
allvarlig natur äro förbundna med Andra Kammarens beslut så väl i
(råga om införandet af särskilda ölförsäljningar som i öfrigt.

Jag ber att i sådant afseende få erinra om, att det ofta skulle,
inträffa, att den ordentliga befolkningen i eu trakt icke skulle kunna
erhålla'' sitt ölbehof på nära håll, utan blifva nödsakad att kanske
långt ifrån hemta sitt Öl, och .jag är äfven i (ifrigt rådd för följderna
af en monopoliserad ölförsäjlning, ty deri ligga åtskilliga farligheter.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på den egendomliga
svårighet, man kan råka ut för, om man godkänner första punkten åt
Andra Kammarens beslut. Dermed hade man nemligen gifvit på
hand, att man
men detta kan

är saken verkligen ----------- ------------—

noga akta sig för att genom något beslut förbinda sig att nu äfven
tätta beslut i den retning, hvari andra punkten går. Det är uppenbarat,
att ett sådant samband, som jag nämnt, tinnes mellan de bada
punkterna. Det finnes ingen af herrarne, som icke medgitver, att
man vill åt de svagare maltdryckerna, framiör allt svagdricka!, bereda
alla möjliga lättnader, men har man bundit sina händer genom
ett bifall till första punkten, måste man för att vinna detta mål inlåta
sig på allehanda trefvande lagstiftningsförsök, och bär möta dä vissa

svårigheter. , .

Först och främst är gränssiffran mellan de maltdrycker, som
kuuna anses berusande och de, hvilka icke äro al denna beskaffenhet,

47 N:o 82.

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

två procents alkoholbalt, felaktigt vald. Denna gräns är icke två Ifrågasätta
procent, utan går ett temligen godt stycke deröfver; nien skall kärn- ändringar i
maren inlåta sig på frågan hur pass mycket större alkoholhalten skulle''^angående1
få vara, då få herrarne disputera öfver de olika dryckernas fö re t r ii d e n försäljningen
och kammaren skulle ändock till sist stanna i tveksamhet. af vin och

Vidare komma svårigheter i fråga om analysen, i hvilket fall maltdrycker
val är bäst att hålla sig till det tekniska utlåtande, som utskottet m
införskaffat. Säkert är, att efter eif bifall till första punkten, skulle
kammaren i detta afseende stå inför (tills vidare) olösliga svårigheter,

Indika dock måste lösas i konseqvens med dess förut fattade beslut.

Vida förnuftigare vore det således att afhålla sig från ett beslut, som
skulle draga med sig sådana följder.

Jag måste således gent emot herr Gustaf Berg anse, att det är
vida bättre att på allt sätt förstärka kontrollen och att härigenom
erhållas större garantier mot missbruk, då det gäller maltdrycker, än
att redan från början komma med mer eller mindre probibitiva åtgärder.

Här har i denna fråga mycket både talats och skrifvits om
»röster från de djupa leden», men man bar ej att utan kritik mottaga
hvarje påstående, som ger sig ut för eu »röst från de djupa
leden.» Man måste bär efterforska, först om deri röst man hör verkligen
har sådant ursprung, och vidare om det är eu förnuftig röst.

Båda sakerna måste noggrant pröfvas. Det kan ju hända att de,
som verkligen förtjena namnet af de djupa leden, hafva eu annan
mening än de högröstade, som gifva sig ut att föra de förras talan.

Och dessutom, låt vara att rösten verkligen kommer från de djupa
leden, så är icke allt förnuftigt, som kommer från det hållet.

Med afseende å hvad herr Claeson nämnt, att det icke vore
någon fara att bestämma ett försäljningsminimum af 10 liter derför
att eu sådan myckenhet lätt kan konsumeras, vill jag lasta uppmärksamheten
derpå, att den, som vill bifalla lians förslag, står i beredskap
att göra eu lagstiftning, hvarigenom man möjligen skulle komma
derhän att förbjuda landtbon att afhemta ett litet spann eller en
kruka svagdricka. Man måste betänka, huru det tillgår vid inköpet
af sådan vara på landet, och jag kan icke se, att det skulle vara i
nykterhetens intresse att förbjuda det sätt för afhemtningen, som nu
är vanligt. Man måste emellertid komma derhän, om man först
fattar ett sådant beslut, som bär föreslagits, och sedan icke kan klarera
sig med procentskilnaden vid andra punkten. Det hjelper i
dylikt fall icke alls, att man låter folk köpa 10 liter, ty svårigheten
ligger icke i sjelfva priset, utan i afhemtningen af eu sådan myckenhet.

Jag vill jemväl med afseende å herrar Öländers och Liss Olof
Larssons anföranden påpeka eu sak. Herr Liss Olof Larsson beskref,
huru små barn skickades till landthandeln att bära hem halfbuteljer
Öl till dem, som ville öfverlasta sig. Då jag hört herr Öländer, är
jag emellertid tveksam, huru vida små barn skulle kunna frakta
hem sådana qvantiteter Öl som han ansåg behöfvas för att åstadkomma
berusning. Det måste då åtminstone vara en hel., procession
af små barn. Hörde jag orätt, eller sade icke herr Öländer, att
det var åtskilliga liter i qvarten, som en karl i Norrland heböfver

N:o 82. 48

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

Ifrågasätta för ändamålet, och då vill det verkligen till många små barn för
ändringar «bära hem hvad en sådan karl skall hafva.

J^angående*1 Hvad angår herr Lass Olof Larssons tal om dessa berusade, hvilka

försäljningenV o re det första en resande finge se vid ångbåtarnes tilläggningsplataf
vin och ser i Dalarne, vill jag fästa uppmärksamheten på herr Alméns yttmaltdrycker
nul(|C) att sannolikheten är betydligt stor, att en god grund blifvit
tv T \ lagd på annat håll och med annan dryck. Det är emot detta håll
^ or 9'''' man skall rigta sina ansträngningar. Jag vet nog, att ölrus enbart
förekommer, men nog äro sådana rus jemförelsevis sällsynta, åtminstone
i de sydligare trakterna af Sverige. Huru det kan vara i
Norrland, vet jag ej.

Ilerr Öländer sade, att ett afsteg vore att spela försyn för kommunerna
och göra ingrepp i deras sjefbestämningsrätt. Detta skulle
visa en omtanke, hvarför kommunerna torde betacka sig. Förhåller
det sig icke i sjelfva verket så, att bär föreligger en fråga om att
göra en inskränkning först och främst i näringsfriheten samt vidare
i en hel del ordentligt folks lefnadsvanor och i allehanda hederliga
landthandiares rörelse. Gent emot dessa föreslagna inskränkningar
anser jag för min del, att man behöfver stå på sin vakt, och fruktar
icke, att man genom ett bifall till utskottets förslag skall göra sig
skyldig till någon orättvis inskränkning i kommunernas rätt att bestämma
öfver sina göranden och låtanden. I detta afseende anser
jag, att man icke har någon anledning att beklaga sig, då här blott
är fråga, huru vida kommunerna skola erhålla eu alldeles, obehörig
lagstiftningsrätt, och för öfrig! skall jag i likhet med herr Lothigius
gerna vara med att gifva kommunerna ännu högre grad af magt i
fråga om kontrollen öfver försäljningsställena, än de nu ega.

1 afseende på mitt slutliga yrkande får jag återkomma till hvad
jag tillät mig säga i början, att den, som är en ärlig vän af nykterheten,
skall akta sig för att deltaga i öfverdrifter, hvarigenom förtroendet
för nykterhetsrörelsen och böjelsen att understödja densamma
skulle förminskas hos allmänheten.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Stråle: Jag beklagar, att de talare, hvilkas delvis rörande,
delvis högpolitiska framställningar vi nyss fått höra, icke sökte gorå
sina meningar gällande, då den rätta tiden dertill var inne, nemligen
då Kong!. Maj:ts proposition i ämnet förevar. Då torde det varit
möjligt för dem, hvilka icke hysa allt för ytterligt gående åsigter i
denna fråga, att få eu sammanjemkning till stånd, men då gjordes
inga försök dertill.

Det skulle verkligen vara mycket förledande att upptaga till
besvarande en mängd af de yttranden, som fallit från föregående
talare, men jag anser, att detta icke skulle vara lämpligt vid nuvarande
tillfälle.

Huru är nemligen frågans formella ställning? Jo, den är sådan,
att Riksdagen år 1890 i skrifvelse till Kong]. Maj:t begärt skärpta
bestämmelser i frågan om tillverkares rätt till handel med malt -

Tisdagen den 5 Maj, f. m.

N:o 32.

drycker. I anledning af denna skrifvelse aflat Kong!. Maj:t till inne- Ifrågasätta
varande års riksdag en proposition angående ordnandet af handeln ändringar i
med maltdrycker i dess helhet. Denna proposition remitterades till
lagutskottet, och enligt dess utlåtande fann denna kammare i c k (‘försäljningen
någon anmärkning mot det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet för af vin och
ordnandet af frågan i dess helhet. Kan det under sådana förhål- maltdrycker
landen vara lämpligt att nu försöka att få till stånd en och annan m''
ändring i detta beslut? Jag för min del finner detta i hög grad ''■!<ort9-)
olämpligt, och jag skulle mycket beklaga, om Första Kammaren, låt
vara i en eller annan mera eller mindre vigtig fråga, uttalade den
ena dagen en åsigt och den andra en annan, detta till och med
vid en och samma riksdag.

På grund af detta formella skäl anhåller jag fortfarande om utslag
å motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Om jag ej hörde orätt, och det tror jag ej,
åberopade den förste talaren till stöd för sitt yrkande om bifall till
sin motion och Andra Kammarens beslut, bland mycket annat, att
kommunernas sträfvan att stäfja de oordningar och olägenheter, som
kunna uppkomma genom landthandlarnes försäljning af öl, ofta strandade
derpå, att konungens befallningshafvande icke faststälde meddelade
förbud, så vida det ej var lagligen styrkt, att oordningar egt
rum. Med detta Dagligen styrkt» menades naturligtvis, att det skulle
vara sådan bevisning, som lagen i rättegångar föreskrifver. Jag kan
ej bestämdt veta och uppgifva, huru alla länsstyrelser i riket hafva förfarit
i hvarje särskildt fall, men vi hafva afen ledamot på kristianstadsbänken
redan hört, att länsstyrelsen i det länet alltid vederbörligen
understöd! kommunernas bemödanden att stäfja sådana oordningar.
För min del har jag alltid följt den grundsatsen, att jag visserligen
eji faststält meddeladt förbud, som ej varit gruudadt på något uppgivet
skäl annat än möjligen eu löslig antydan om att kommunalnämnden
ansett, att försäljningen i fråga icke varit nyttig och lämplig,
och naturligtvis ej heller faststält sådana beslut, deri man tagit sig
för att totalt förbjuda all försäljning af öl inom en kommun utan
åberopande af oordningar och utan att inskränka förbudet till landthandel^
men att så snart kommunalnämnden uppgifvit ett faktiskt
förhållande, som synts mig ådagalägga, att eu sådan handel förorsakat
oordning eller främjat iskänkning, jag alltid tillerkänt
kommunalnämnden vitsord och ej fordrat någon vidare bevisning.
Och jag är i tillfälle att säga, det denna grundsats följdes af Kong!.
Maj:t under alla de år, jag hade äran att vara expeditionschef i
civildepartementet. Jag har ej anledning tro, att Kongl. Maj:t för
närvarande följer någon annan grundsats, och derpå stödjer jag det
antagandet, att äfven länsstyrelserna i allmänhet följa samma princip.

En annan talare yttrade, att man gånge allt för långt i ömhet
lör kommunerna, då man ville förmena dem att sjelfva få bestämma,
huru de ville ha ordnadt med denna ölhandel. Men han glömde
dervid, att kommunernas beslut i sådana fall som dessa kunna tillkomma
med en rösts öfvervigt i kommunalnämnden eller i kommunalFörsta
Kammarens Prof. 1891. N:o 32. 4

N:o 82. 5Ö Tisdagen den 5 Maj, f. nu

Ifrågasatta stämman, och han glömde, att sådana beslut äfven röra de enskilde
andringar i kommunalmedlemmarnes rätt. Få vi nu en lagbestämmelse, enligt
^angående*hvilken kommunerna bli berättigade att vägra rättighet till handel
försäljningewmed öl i mindre myckenhet än 10 liter, äi det säkeit och visst, att
af vin och inom sådana kommuner, der eu eller ett par fanatiska nykterhetsmaltdryefter
vänncr hafva betydande röstöfvervigt, kommer icke att tillåtas någon
m- m- som helst rättighet att sälja i mindre myckenhet än 10 liter. Deraf

(Ports.) pjjj(]en att; om en person i eu sådan kommun vill ha sig ett

glas Öl, måste han antingen köpa 10 liter på en gång eller resa

utom kommunen till någon ort, der försäljning är tillåten. Jag kan
ej föreställa mig, att detta öfverensstämmer med den frihet, som
medborgare böra få i detta fall åtnjuta.

I öfrig! är här redan i denna sak yttradt så mycket, att jag för
min del ej vill förlänga den redan långa diskussionen, utan inskränker
mig till att, under åberopande af de goda och väl affattade skäl,

som kammarens tillfälliga utskott anfört, yrka bifall till dess hem ställan.

Ropen på proposition förnyades.

Herr Berg, Gustaf: Endast två anmärkningar vill jag upptaga
till besvarande. Den ena anmärkningen framstäldes af en ärad
talare på stockholmsbänken, som framhöll, att, sedan Kong!. Maj:t
* till innevarande Riksdag framlagt fullständigt förslag till ordnande

af ölhandeln, vore det icke tillbörligt, om Riksdagen gånge in till
Kong!. Maj:t med skrifvelse med begäran om ändrade bestämmelser.
I det hänseendet vill jag påpeka, att Kong]. Maj:t icke här, så vidt
jag kan förstå, till denna Riksdag framlagt något sådant förslag till
fullständigt ordnande af ölhandeln. Jag har icke den kong], propositionen
här tillgänglig, men ber att få åberopa den recit, utskottet
gjort på sid. 5 angående innehållet af den kong!, propositionen,
lien skulle endast gälla dels den utsträckning af § 15, att hvad, som
nu gäller om kommunalmyndigheters rätt att förbjuda handlande att
fortsätta med försäljning af vin och maltdrycker för afhemtning,
skulle äfven gälla alla, som idka dylik försäljning, och dels rätt för
kronobetjeningen att vid marknad, kungjord allmän torgdag med
flera tillfällen, då större folksamling eger rum, derest missbruk af
försäljningsrätten förekomme, omedelbart förbjuda maltdrycksförsäljning.
Möjligen gäller propositionen ännu en eller annan fråga, men
något fullständigt förslag af den beskaffenhet, att det skulle gorå
nu föreslagna bestämmelserna öfverflödiga, utgör propositionen icke.

Den andra anmärkningen gäller andra punkten i utlåtandet,
hvilken punkt, så vidt jag förstått, icke var föredragen, då jag förra
gången hade ordet. Det har i fråga om det uti denna punkt föreliggande
förslaget anmärkts, att, äfven om det skulle för fackmän
vara möjligt att bestämma alkoholprocenten af maltdryckerna, blefve
detta icke möjligt för den stora allmänheten. I detta hänseende ber
jag att få påpeka, huru som utskottet redogör för de yttranden, som
infordrats från fackmän och hvaruti de öfverensstämma uti det, som
är hufvudsaken, nemligen att en gränslinie bör kunna laggiltigt

fi:o 82,

Tisdagen den 6 Maj, f. m,

uppdragas mellan starkare och svagare maltdrycker. Men, säger man, Ifrågasätta
detta kan endast kemisten, den tekniskt kunnige gorå, icke handlanden,
tillverkaren eller återförsäljaren. För att vederlägga detta, skall jag7 angåend.e
he att få åberopa ett utlåtande af professorn i allmän kemi vidförsäljningen
kongl. tekniska högskolan J. O. Rosenberg, afgifvet den 17 mars af vin och
1890 och intaget i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande ''maltdrycker
n:o 20 vid 1890 års riksdag. Han angifver der olika metoder för
utrönande af maltdryckers alkoholhalt och säger sedan: »Hvarje 01 s''
försök kan på mindre än 1/2 timme utföras; resultatets tillförlitlighet
är beroende af den sorgfällighet, hvarmed pröfningen verkställes.

Efter någon öfning torde den i allmänhet gifva en för tekniskt bruk
tillräcklig grad af noggrannhet. Beträffande möjligheten för tillverkaren
af maltdrycker att komma i åtnjutande af den åsyftade
lindringen, torde hans egen erfarenhet med hänsyn till de för maltdryckens
framställande använda materialiernas beskaffenhet och mängd,
mäskningens förlopp m. m. gifva en ganska afsevärd ledning, äfven
utan anlitande af den egentliga kontrollen å den färdiga maltdrycken,
likasom t. ex. en guldsmed utan användande af kemisk
analys är i stånd att gifva sina varor den i lag påbjudna halten af
ädel metall.» Till detta vill jag . endast foga, att den nuvarande
lagstiftningen om bränvinshandeln skiljer mellan sådana drycker,
som hafva 25 proc. alkoholhalt och dem, som stå under denna halt;
och denna lagstiftning har visat sig kunna utan några svårigheter
genomföras i den praktiska tillämpningen.

Herr Treffenberg: Jag skulle hafva iakttagit tystnad vid detta
tillfälle, derest jag icke tänkt mig möjligheten af att den erfarenhet,
jag gjort under en omkring tjugufemårig beröring med dessa öltörsäljningsförhållanden,
skulle kunna hafva något inflytande på kammarens
blifvande beslut i frågan. Denna erfarenhet har hos mig
ständigt med ökad styrka befäst den öfvertygelsen, att det är och
förblifver omöjligt att komma till rätta med ölförsäljningen, innan
denna rörelse blifver skild från landthandelu. Den åsigten bär jag
uttalat uti minst 2 om icke 3 fem årsberättelser och vid åtskilliga
andra tillfällen, då anledning att afgifva officiella yttranden i ämnet
ifrågakommit.

Här stod nyss bakom mig på denna plats en person, hvars hela
argumentation tycktes utgå från det antagandet, att något missbruk
vid handeln med Öl ej egde rum. Men deremot vittna alla dessa otaliga
ansökningar om förbud, hvilka inkomma från kommunalnämnderna
slag på slag. Och hvarför? Jo, helt enkelt derför att af en landthandlande,
såsom vilkor för rättigheten till utöfvande af denna
rörelse, ej fordras annat än att han eger medborgerligt förtroende
och några andra lätt förvärfvade qvalifikationer. Man saknar sålunda
hos landthandlandeu den garanti som gäller för öfriga, hvilka bedrifva
ölhandel, ty dertill fordras att de skola vara kända för att i
sitt lefnadssätt iakttaga ordentlighet och sedlighet samt i ifrigt vara
lämpliga att sådan rörelse förestå.

En af mina embetsbroder yttrade nyligen här, att han alltid
brukade vid tillämpningen af författningen förfara så, att endast då

,N:0 32. 62 Tisdagen den 6 Maj, t. m.

Ifrågasatta kommunalmyndigheten kunde styrka några verkliga faktiska torÄZ;«llällandcn>
som ådagalagt att missbruk egt rum, hade han gått
'' angående kommunalnämndens önskan tillmötes och faststält förbud. Jag har
försäljningen^erem ot i början af min embetsutöfning ansett tillräckligt att ega
af\Zin och kronobetjeningens och kommunalnämndens förenade vitsord derom
malf„r%fceratt missbruk egt rum. Detta har varit tillräckligt för mig att fast(Forts)
stälja förbudet. Men jag har haft den ledsamma erfarenheten, att
flerfäldiga utslag af mig hafva på klagan blifvit upphäfda. En följd
häraf har naturligtvis varit, att jag måst böja mig samt ändra mitt
förfaringssätt, så motbjudande det än varit för mig, och foga mig i
den lagtolkning, som på högsta ort gjort sig gällande.

Här har en talare förmenat, att det skulle vara bårdt att »brännmärka»
en hel samhällsklass genom att beröfva den rättigheten att
utöfva ett lagligt näringsfång. Jag ber då att få erinra om det förhållandet,
att flera andra samhällsklasser finnas, som på grund aflag
äro uteslutna från rättigheten att utöfva hvarjehanda näringsfång, såsom
t. ex. tillverkning och försäljning af bränvin; jag vill nu ej tala
om den kategori af embetsman, till hvilken hela landtstaten hör,
från landshöfdingen till kronofogde och länsman — det ligger i sakens
natur, derför att de äro skyldiga att utöfva kontroll öfver lagarnes
efterlefnad. Men huru kommer det sig att det finnes åtskilliga andra
samhällsklasser, som helt och hållet äro förbjudna att befatta sig
med nyssnämnda näringsfång? Dit hör hela vår ecklesiastikstat,
läkare, folkskolelärare m. fl. Aldrig har jag hört omtalas, att dessa
samhällsklasser ansett sig brännmärkta derför, att lagen uteslutit
dem från den ifrågavarande rättigheten.

Detta häntyder på, att det ligger något der bakom, att det finnes
några högre intressen, som lagstiftaren ansett nödigt bevaka, än
blotta intresset att låta alla oinskränkt utöfva en loflig näring. Ja,
så är äfven förhållandet. Detta anspråk, som uppstälts från många
sidor, att landthandlande icke skola beröfvas den rättighet, hvarom
här är fråga, bevisar, att i vår tid individualismens fordringar
allt oftare söka att göra sig gällande på högre samhällsintressens
bekostnad. Jag vill fråga eder, rnine herrar, om I kommen i håg
hvad här för någon tid sedan yttrades om den s. k. solidaritetslagen
och hvilka anspråk den ställe på oss? Jo, att för det allmänna
bästa man måste maka något på sina rättigheter. Är det
konstateradt, att landthandlandena under en lång följd af år ej kunnat
utöfva ölhandeln utan att stora missbruk dermed varit förenade, då
är det också deras skyldighet, utan att de dervid lida någon orätt,
att foga sig efter en lag, som förbjuder dem denna handtering.

För öfrigt, mine herrar, här talas så mycket om den heliga
näringsfrihetens grundsats. Men jag hemställer, om det ej finnes
någon annan grundsats, som är ännu heligare? Till exempel den
personliga frihetens grundsats, och ändock finnes knappt en enda
paragraf i strafflagen, som ej kränker denna grundsats. Detta borde
för herrarne litet hvar göra begripligt, hvarför jag ej hyser den
ringaste betänklighet vid att beröfva våra landthandlande förmånen
att få bedrifva en rörelse, som visat sig leda till så stora missbruk.

53 N:o 32.

Tisdagen den 5 Maj, t. m.

Sålunda förenar jag mig med motionären och kan ingalunda gå in Ifrågasätta

på utskottets i denna punkt gjorda hemställan. ändringar i

förordningen

Herr Wieselgren: Jag skall ej med många ord förlänga åls-försäljningen
kussionen. Min ståndpunkt i frågan torde vara bekant sedan i fjor. af vin och
Jag har den öfvertygelsen, att ifrågavarande förhållanden icke låta maltdrycker
sig rätta förr, än en ölbeskattning sättes i verket, som möjliggör m‘ m\
likartade kontroller öfver ölhandeln, som efter bränvinsbeskattningens (Forts )
genomförande på nuvarande grund åstadkommits med afseende på
bränvinshandeln. Jag vill dock med anledning af ett i dag under
diskussionen ofta bonit yttrande påminna kammaren, att när man
talar om en rusdryckslagstiftning, som skulle »förekomma missbruk»,
talar man om något, som aldrig kan komma att existera; ty en
dylik lagstiftning är ej tänkbar. Men hvilken är då lagstiftningens
uppgift? Jo, den, att i möjligaste måtto minska missbruket genom
att göra restriktiva stadgande!! i fråga om braket; ty det är genom
brukets inskränkande, som lagstiftningen försöker minska missbruket.

Det finnes lagbestämmelser, soin direkt rigta sig mot missbruket,
såsom t. ex. den bestämmelsen, att rusdryck icke får utskänkas åt redan
öfverlastade; men de flesta och vigtigaste restriktiva lagbestämmelser
gå ut på att minska tillfällena att bruka varan och derigenom söka
minska missbruket.

Jag skall icke ingå i något meningsutbyte med den ärade talare,
som började med att tala om sig sjelf såsom nykterhetsvän och förnuftig
nykterhetsvän. Utan att vilja mäta min nykterhetsvänlighet
eller mitt förnuft med hans, vill ''jag endast hafva sagdt, att om
också från samhällets djupa lager kunna komma yrkanden, som ej
kunna tillerkännas vitsord, må de dock hafva så mycken betydelse
för oss, att hvad som verkligen kan göras, för att hjelpa den kämpande
i hans sträfvan att höja sig sjelf och derigenom också samhället,
äfven bör göras. Åtminstone borde, hvad han ifrigt begär,
hvarken med ringaktning höras eller mötas af döfva öron.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föredragna punkt yrkats: Do), att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren måtte utslå
utskottets hemställan och biträda Andra Kammarens i ämnet fattade
beslut; och 3:o), åt herr Claeson, att Första Kammaren, med godkännande
af utskottets hemställan i hvad den rörde förra delen af
Andra Kammarens beslut, skulle biträda Andra Kammarens beslut
i öfrigt.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits godkännande af det under 2:o) här ofvan
omförmälda yrkande uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

N:o 32. 64

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Deri, som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemstält i 1 punkten af sitt utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—64;

Nej—47.

2 punhten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 30 nästlidne april och den 1 innevarande månad bordlagda
utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion om ändring i sättet
för utbetalning af den ersättning af statsmedel, som utgår till egare
af vissa skattefrälsehemman, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken;

n:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande i vissa fall;

n:o 57, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller ammunition
i vissa delar af Afrika;

n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105, 110, 129 och 136 §§

i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; samt

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad

lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen angående patent.

65 N:o 82.

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Första Kammaren, herr friherre R. M. Klinckowström
till följd af ansigtsneuralgi är förhindrad att tills vidare deltaga
i kammarens öfverläggningar, får jag härmed intyga.

Stockholm den 5 maj 1891.

P. Westfelt,
lifmedikus.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 10 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående pensioner dels för t. f. presidenten
C. F. Waern och dels för kanslisten O. F. Ultf samt kammarskrifvarne
G. A. Lindberg och M. Lund; äfvensom

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående pensioner åt föreståndaren för landtbruksinstitutet vid
Ultuna F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. m. H. A. von Post.

Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de under dagen
första gången bordlagda ärendena och sist de ärenden, som denna
dag bordlagts andra gången.

Kammaren åtskildes kl. 3.4o e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.