1891. Första Kammaren. N:o 29 (Riksdagens protokoll 1891:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Första Kammaren. N:o 29.

Lördagen den 2 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 29 och 30 sistlidne april bordlagda utlåtande
n:o 4, i anledning af särskilda rörande folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållanden
väckta motioner.

1 ''punkten.

Herr Casparsson: På de af mig i reservationen anförda skäl
får jag anhålla, att kammaren behagade afslå utskottets under mom. b.
gjorda hemställan.

Herr Adelsköld: Att de närvarande bestämmelserna i fråga om
folkskolelärarnes aflöning i vissa hänseenden måste anses mindre tidsenliga,
tror jag alla kunna vara öfverens om, liksom derom att en
löneförbättring åt denna corps är af behofvet påkallad. En fullständig
och definitiv reglering af folkskolelärarnes löneförmåner torde emellertid,
såsom erfarenheten visat, icke vara så lätt att genomföra, och icke
heller för närvarande kunna ifrågasättas, så mycket mindre som regeringen
icke härom framlagt förslag, men åtminstone borde man söka
reglera förhållandena så:

att de många ledsamma för skolan skadliga tvister och obehag,
som ofta uppstå emellan församlingarne och folkskolelärarne i följd af
det nuvarande aflöningssättet, så vidt möjligt aflägsnas;

att de påtagligaste missförhållandena afhjelpas; och

att de mest trängande behofven tillgodoses.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 29.

Ändrade
bestämmelser
ang. folkskolelärarepersonalens

aflöning.

ILO 29. 2 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ändrade Jag tror, att om en sådan reglering kunde åstadkommas, ett bättre

bestämmelser ock förtroendefullare förhållande skulle inträda emellan folkskolelärarne
anglärare- oc^ församlingarne, hvaraf folkskoleväsendet i dess helhet skulle skörda

personalens den största vinsten, derigenom att lärarne kunde med mera belåtenhet
aflöning, och intresse sköta sitt kall och icke behöfde så mycket, som för när(Forts.
) varande måtte vara förhållandet, tänka på sin ekonomiska ställning,
och nödgas anlita andra förvärfskällor för att kunna uppehålla sig och
familj.

Yid innevarande riksdag hafva flere motioner blifvit väckta, utgående
på att ordna de ifrågavarande förhållandena och att införa
förenklingar i aflöningssättet samt rätt för löntagarne att efter viss tids
oförvitlig tjenstgöring åtnjuta ålderstillägg äfvensom att någon förhöjning
i statsbidraget till folkskolelärarnes aflöning måtte af Riksdagen
lemnas.

Det sammansatta stats- och lagutskottet har också ansett, att
motionerna i vissa afseenden borde bifallas. För min del skulle jag
helst sett, att herr Henricsons motion vunnit understöd i utskottet,
men då detta icke skett, får jag finna mig uti att utskottets hemställan
*af kammaren bifalles.

Vår folkskolelärarecorps står som bekant i närvarande stund på eu
ganska hög ståndpunkt, jag skulle vilja påstå lika hög som i något
annat land, och jag skulle gerna sett, att det förslag, som för eu tid
sedan förevar i kammaren om rätt för folkskolelärarne att i skolråden
deltaga i afgörandet af frågor om ordnande af undervisningen, om
tukten m. m. vunnit kammarens bifall, ty genom att gifva ett sådant
förtroendevotum åt vår uppåtsträfvande folkskolelärarecorps, skulle icke
allenast undervisningen vunnit, utan, hvad som icke är minst vigtig!,
lärames anseende lyftats i församlingens ögon, och han sjelf funnit sin
mödosamma men gagnande verksamhet erkänd af den andra statsmagten.
Då emellertid kammaren afslagit denna framställning, borde
åtminstone den fråga, som nu föreligger, kunna vinna- den ärade kammarens
godkännande, och jag får derför yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Boström: Till innevarande års statsutskott hafva från Andra
Kammaren remitterats tre motioner, hvilka afsett att ändra de nuvarande
aflöningsförhållandena för folkskolelärarne, och derjemte remitterades
till lagutskottet en af herr Zotterman i samma syfte afgifven
motion. Den andra utgiftsafdelningen i statsutskottet handlade
under flere sammanträden de tre förstnämnda motionerna, men fann
slutligen, att de egde så nära sammanhang med herr Zottermans till
lagutskottet remitterade motion, att afdelningen ansåg lämpligt att inbjuda
lagutskottet att med statsutskottet deltaga i behandlingen af de
väckta frågorna. Lagutskottet gaf ock härtill sitt bifall. Det nu föreliggande
förslaget innehåller de ändringar i de nuvarande förhållandena,
hvilka det sålunda sammansatta utskottet ansett i följd af motionerna
böra lämpligen vidtagas.

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Af motionärerna har herr Henricson gått längst. Han har före- Ändrade
slagit, utom att ersättning för kofodret skulle gifvas i kontanta pen- bestämmelser
ningar, att folkskolelärare skulle erhålla två ålderstillägg, hvardera ^9-fp^skole100
kronor, hvilka statsverket ensamt borde betala. Herr Zotterman, personalens
som föreslagit ett ålderstillägg, har deremot ansett, att statsverket endast aflöning.
borde dertill bidraga i samma proportion som till folkskolelärarnes öfriga (Forts.)
aflöning eller med två tredjedelar. Herr Holmgren har slutligen föreslagit,
att statsbidraget till folkskolelärarnes aflöning skulle utgå med
tre fjerdedelar i stället för, såsom nu eger rum, två tredjedelar af aflöningens
belopp. Nu bär, såsom herrarne funnit, utskottet i anledning
af dessa framställningar föreslagit, att kofodret ej vidare skulle
utgöras in natura, utan ersättning derför utgå med ett till 100 kronor
fixeradt penningebelopp samt att staten skulle härtill bidraga i samma
proportion som till folkskolelärarnes öfriga aflöning eller med två
tredjedelar.

Hvad beträffar sjelfva den föreslagna åtgärden att fixera en viss
ersättning för kofodret, tror jag att i denna kammare olika meningar
icke torde förefinnas om dess lämplighet. Åtminstone förefans härom
ingen meningsskiljaktighet inom ucskottet. Ett faktum är, att i anledning
af det nuvarande förhållandet tvister ofta uppstå emellan skolråden
och lärarne, och detta måste inverka menligt på sjelfva undervisningen.
Men om denna åsigt att kofodret bör ersättas med ett i
penningar fixeradt belopp här delas af alla, torde ett motsatt förhållande
ega rum beträffande den frågan, huruvida denna ersättning bör till
någon del gäldas af statsmedel. Det förefaller emellertid mig, att om
man tager i betraktande de ofantliga utgifter alla kommuner i riket få
vidkännas för nybyggnad och underhåll af folkskolehus m. m., det torde
vara lämpligt, att den ifrågavarande ersättningen får utgå af statsmedel
i samma proportion som den öfriga aflöningen. För min del är jag
således böjd för att bifalla utskottets förslag i detta afseende.

Hvad beträffar det belopp, hvartill ersättningen borde fixeras,
hafva olika meningar gjort sig gällande. Såsom förhållandena äro i
mellersta^ Sverige, är det af utskottet föreslagna beloppet väl högt.

Der utgar för närvarande i flere provinser sådan ersättning med belopp,
vexlande mellan 70 och SO kronor, och då ärendet behandlades
i statsutskottet, yrkade jag också, att summan skulle fastslås till 80
kronor. Under diskussionen härom yppades emellertid, att förhållandena
vore så olika i olika delar af landet, att i Norrland ersättningen
nu pa sina ställen utgar med ända till 200 kronor. Under dessa omständigheter
enades man i utskottet att föreslå det äfven af flere motionärer
förordade beloppet 100 kronor.

Ehuru jag erkänner att genom det föreliggande förslagets antagande •
störa utgifter skulle uppkomma för statsverket, kan jag således ej annat
än vara med om detta förslag, isynnerhet som jag är öfvertygad, att
om detsamma nu skulle afslas, ytterligare anspråk i samma rigtning
komma att framställas. Jag tillåter mig derför att yrka bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten.

N:o 29.

Ändrade
bestämmelser
ang. folkskolelärarepersonalens

aflöning.
(Forts.)

4 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Herr*Billing: Gerna är jag med om en förbättring i de lönevilkor,
som bestås Tära folkskolelärare, men det oaktadt kan jag icke vara med
om utskottets förslag under mom. b).

Huruvida dot blefve eu verklig vinst för folkskolelärarne att få
ersättning för kofodret med 100 kronor årligen, vågar jag icke afgöra,
ty i detta fall gäller detsamma som i så många andra, att hvad som
passar för den norra delen af Sverige, icke är lämpligt för den södra
och mellersta delen eller tvärtom. Jag föreställer mig, att eu sådan
fixering till kontant ersättning för ifrågavarande naturaprestation skulle
vålla åtskilliga folkskolelärare ganska stora svårigheter; och i fråga
härom vill jag särskildt påpeka en omständighet, som icke blifvit påpekad
i utskottets betänkande, nemligen den, att, om hvad här föreslagits,
skulle blifva gällande, församlingarne säkerligen icke skulle
längre anse sig skyldiga att förse folkskolelärarne med nödig lokal, så
att de skulle kunna fortfarande hålla sig en ko. Men då jag tror mig
veta, att folkskolelärarne i allmänhet önska en sådan förändring, som
här är föreslagen, och då den hittills vanliga ordningen vållat tvister,
bör jag ej hafva något att invända mot förslaget att till visst belopp
fixera ersättningen för kofoder.

Deremot är jag bestämdt emot och vill på inga vilkor vara med
om utskottets förslag i den senare delen af mom b), nemligen att statsverket
skulle med två tredjedelar bidraga till ersättningens betalande.
Jag är i allmänhet en motståndare emot alla de tidt och ofta förnyade
försöken att allt mer och mer göra folkskolan till en statsinstitution,
och det torde ej kunna förnekas, att i samma mån som staten öfvertager
folkskolelärarnes aflönande, upphör folkskolan att vara en kommunal
angelägenhet. Jag tror ej, att folkskolan vinner härpå.

Vidare anser jag det vara i hög grad oklokt och origtigt att fordra
statshjelp än till det ena än till det andra kommunala ändamålet. Yi
hafva för några dagar sedan beslutit, att statshjelp skall lemnas till
utgörandet af skyldigheter, i hvilka staten förut icke tagit del; och vid
denna riksdag hafva många andra anspråk blifvit stälda på statens
mellankomst för det ena eller andra, som förut utgjort en enskilds eller
en kommuns skyldighet. Om måndag hafva vi att fatta beslut i en
stor fråga, som ställer i perspektiv en ofantlig ökad statsutgift. Man
kan då med skäl fråga sig, hvarest detta anspråk på statens mellankomst
skall stanna, och om det ej är skäl att försöka att dämma för
sådana anspråk, så länge man kan det utan att derigenom träda några
berättigade och nödvändiga intressen för nära.

Här är nu icke fråga om någon obetydlig sak, utan om en ganska
betydlig. Det anspråk, som här ställes på statskassan, går ut på ett
årligt anslag af 350,000 kronor. Då frågar jag: finnes det tillräckliga
skäl för att medgifva detta anspråk? Och på denna fråga svarar jag ett
bestämdt nej. Så vidt jag kunnat finna, äro i utskottets framställning
egentligen icke några skäl alls anförda för det föreliggande förslaget.

Det enda skälet skulle väl vara, att genom den föreslagna anordningen
en lättnad skulle beredas kommunerna. Men först och främst:

Lördagen den 2 Maj, e. m. 5

finnes väl något skäl, hvarför kommunerna skulle behöfva beredas sådan
lättnad? Jag tror icke detta, ty man har ju försökt att bestämma ersättningens
belopp så noga som möjligt motsvarande den hittills varande
naturaprestationen, och således skulle icke, om hvad här föreslagits i
fråga om ersättningens fixering blefve lag, någon ökad tunga läggas på
kommunerna, utan allenast sättet för erläggandet af hvad hittills varit
deras skyldighet att erlägga förändras.

Härtill kommer, att det finnes mycket goda grunder för att, så
vidt möjligt är, taga ur menniskor den föreställningen, att, om staten
betalar, man sjelf slipper att betala. År det staten, som betalar denna
ersättning, är väl detta detsamma som att det svenska folket betalar
den, men är det det svenska folket, som betalar, så är det väl samma
folk, som hittills betalat ersättningen i form af kommunalutskyld. Då
är ett af två möjligt, antingen att medlemmarne af vederbörande kommuner
få i kronoskatter betala samma belopp, som de eljest fått betala
till ändamålet i form af kommunalskatt, och då inträder icke någon
vinst för dem, eller ock att man i somliga kommuner får betala mindre
än förut till sitt skolväsen och andra få hjelpa till att betäcka skilnaden,
och då stöta vi på eu orättvisa, som icke är att rekommendera.

Slutligen anser jag det icke vara helsosamt för kommunernas
ekonomiska uppfostran, att man lär dem att se upp till staten och dess
mellankomst. Jag tror tvärtom, att det är ganska helsosamt för kommunerna,
att de hafva att sjelfva bestrida sådana utgifter, som gå till
fyllandet af verkliga kommunala behof. Härigenom lära de sig att
bättre beräkna hvilka utgifter de kunna och böra göra.

På de skäl jag anfört yrkar jag bestämdt afslag på den punkt i
mom. b), som handlar om att staten skulle betala två tredjedelar af
ersättningen för folkskolelärarnes kofoder. Mitt yrkande skulle således
innefatta, att i utskottets hemställan under mom. b) dels orden sid. 15
»med rätt för skoldistriktet att af statsmedel såsom bidrag härtill erhålla
två tredjedelar af beloppet, eller 66 kronor 67 öre», och dels orden
■sid. 16 »men att skoldistriktet äfven i dessa fall må ega rättighet att
åtnjuta nyssnämnda statsbidrag, 66 kronor 67 öre för år», skola utgå
ur detta mom. Jag skall dock icke nu framställa något yrkande om
proposition härå, ty det kan ju hända, att hvad jag genom sådant
yrkande ville föreslå icke skulle af herrarne anses lämpligt; men jag
vill förklara, att, om jag ställes i val emellan att rösta för utskottets
förslag i mom. b) och att rösta för herr Casparssons reservation, jag
kommer att rösta för reservationen.

Med hvad jag anfört har jag velat tillkännagifva, att jag väl kan
anse riktigt, att folkskolelärarno skola, då de så önska, — och helst
skulle jag se att åt Riksdagens beslut i frågan gåfves denna inskränkning
— erhålla en bestämd ersättning för kofodret, men deremot anser
förkastligt, att staten skulle bidraga med två tredjedelar af denna
ersättning.

>T:o 29.

Ändrade
bestämmelser
ang, folkskolelärarepersonalens

aflöning.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen deri 2 Maj, e. m.

Ändrade
bestämmelser
ang. folkskolelärarepersonalens

aflöning.
(Ports.)

Herr von Strokirch: Utskottet yttrar i sitt föreliggande betänkande:

Beträffande slutligen frågan, i hvilken utsträckning staten bär bidraga
till folkskolelärarepersonalens aflönande, så synes det utskottet
först och främst ej obilligt, att staten i något större mån, än hittills''
varit förhållandet, deltager i kostnaderna för folkundervisningens
ordnande.

Detta är en sats, som jag för min del kan gilla, helst jag för ett
par år sedan väckt motion i samma syfte. Jag utgick från den förutsättning,
att en lindring borde beredas i kommunernas utskylder, derför
att utgifterna till skolväsendet drabba de olika kommunerna så ofantligt
ojemnt. Det förhåller sig nemligen så, att man i en kommun kan få
till folkskolan betala ända till 60 å 80 öre per fyrk, under det man i
annan kommun i samma län betalar blott 15 till 18 öre per fyrk.
Dör att förhållandena härutinnan måtte kunna utjemnas, väckte jag
förslag, att staten skulle något mer än den nu gör bidraga till ifrågavarande
ändamål.

Med afseende å det sätt, hvarpå statens mellankomst borde ske,
är jag deremot icke af samma åsigt som utskottet, och jag kan på inga
vilkor vara med om att staten skulle med två tredjedelar lösa det
kofoder, som för närvarande ingår i folkskolelärarnes aflöning. Skall
staten lemna ökade bidrag till folkskoleväsendet, vill jag hellre förorda
herr Holmgrens förslag, som emellertid blifvit helt och hållet undertryckt
i utskottet. Han har nemligen yrkat, att, med bibehållande i
öfrigt af nu gällande grunder, bidrag af statsmedel till folkskolelärarnes
aflöning måtte i stället för med två tredjedelar utgå med tre fjerdedeiar
af lönens belopp. Detta innebär en icke oväsentlig skilnad mot utskottets
förslag. Om detta förslag bifalles, blir följden den, att statsbidraget
till en lön af 700 kronor utgår med det närvarande beloppet
466 kronor 67 öre -f- två tredjedelar af 100 kronor, 66 kronor 67 öre,
eller sammanlagdt 533 kronor 33 öre. Men om herr Holmgrens förslag
tillämpas, blefve statsbidraget till en sådan lön endast 525 kronor, tre
fjerdedeiar af beloppet 700 kronor. Herrarne finna således, att, om
sistnämnda förslag skulle antagas i stället för utskottets förslag, staten
skulle göra en besparing på hvarje folkskolelärares lön af mer än 8
kronor. Längre än detta förslag vill jag, som jag nämnt, icke gå, och
får jag derför anhålla om proposition å bifall till herr Holmgrens
motion och afslag å utskottets förslag i mom. b).

Herr Claeson: Lika med den förste ärade talaren tror jag för
min de], att denna kofoderersättning är en antiqverad form för aflöningen,
som ofta gör förargelse: för både skollärarne och församlingarne. De
senare vilja gerna slippa|från den och lärarne äro icke dermed betjenade.
Få! de ersättning, möter för dem ingen svårighet att köpa mjölk för
sitt hushåll, men hafva de en stackars ko, så hafva de godt om mjölk,
så länge den är nyburen, men föga eller intet, när den är i sin eller
närmar sig denna period. Sker en sådan förändring, ser jag intet skal,
hvarför staten skulle bidraga med mindre belopp i dessa 100 kronor,

Lördagen den 2 Maj, e. m. 7

än i den öfriga kontanta aflöningen. Det vore besynnerligt och inkonseqvent.
Dertill kommer, att jag anser de kommunala bördorna
vara en af de minst tillfredsställande beskattningsformer, som vi hafva.
Ingenting trycker så ojemnt. Till samma allmänna ändamål betalas i
en församling en å två gånger bevillningen, men i andra församlingar
sex, sju å åtta gånger. Särskildt trycker skolväsendet mycket. Det är
icke ovanligt, att det ensamt går till tre å fyra gånger bevillningen
till staten. Långt ifrån att detta gagnar skolan, skadar det den på det
högsta. Det väcker ovilja mot skolväsendet, och det är ej obilligt, att
staten bidrager med anmärkningsvärdt belopp, då församlingarne ofta
hafva mindre att bestämma öfver skolkostnaderna än inspektörerna och
domkapitlen. Jag tror således, att det är skäl att bifalla utskottets
förslag.

Jag skulle ej haft något emot att bifalla herr Holmgrens motion,
om den ensam förelegat, men då man har att välja mellan bifall till
den och till utskottets förslag, har det senare ett afgjordt företräde.
Skilnaden i fråga om statsbidragets storlek är mycket ringa i båda
fallen, men det blir ju synnerligen olämpligt att staten bidrager med tre
fjerdedelar, men till en del af den kontanta aflöningen och alls icke
till en annan del. Jag har varit ense med utskottets flertal i fråga
om slutet och kunde ju då hafva låtit den satsen lända till efterrättelse
att, när slutet är godt är allting godt, och icke reserverat mig mot
motiveringen; men det är en principfråga, som der uttalas. Utskottet
har nemligen såsom skål, hvarför det icke kunde bifalla herr Holmgrens
motion, anfört, utom det att statsverkets utgifter för folkskolorna skulle
allt för mycket ökas, att den af herr Holmgren föreslagna ändringen
i propositionen mellan kommunernas och statens bidrag skulle medverka
till att gifva den på en kommunal grund hyflande folkskolan
karakteren af att vara eu statsinstitution. Uti detta yttrande kan jag
icke finna någon logik, ty om förslaget i denna del nu bifalles, komma
kommunerna att få lika mycket att bestämma öfver skolorna, öfver tillsättningen
af lönen o. s. v. som förut och fortfarande komma de flesta
kommunerna att få draga den tyngsta delen af .bördan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Friherre Barnekow: Den ärade talare, som hade ordet före mig,

tycktes i allmänhet icke hafva något emot, att det lönetillägg, lärarne
skulle få efter fem års tjenst, skulle blifva obligatoriskt. Såsom det nu
är, är denna förmån icke ovilkorlig, utan beroende på, omförsamlingen
vill lemna det eller icke. Vidare var han icke heller emot att staten
betalade två tredjedelar af detta tillskott, men hvad som är så motbjudande
är, att staten skulle betala två tredjedelar af kofodret. Skulle
jag döma efter hvad en reservant anfört, så skulle jag tro att den ärade
talaren hade samma uppfattning som denne reserverant. Han anser
åttonde hufvudtiteln vara till för att befodra vigtiga kulturändamål och
att till dylika kulturuppgifter icke kan hänföras anskaffandet af kofoder.
Men meningen är ju att taga bort naturaprestationerna och sätta dem i

\:o 29.

Ändrade
bestämmelser
ang. folkskolelärarepersonalens

aflöning.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ändrade kontanta pengar. Naturaprestationer försvinna öfverallt mer och mer.
am^foUeskole ar eDse mec^ ^en föregående talaren att just kofodret gifvit anled°n9''lärare-
e~ till strider mellan lärarne och församlingarne, hvarför det vore
personalens önskligt att det toges bort. Om det sättes i kontant, är det icke föraflöning.
menadt att taga af åttonde hufvudtiteln, ty likaväl som elementarlärarnes
(Forts.) löner utgå derifrån, kunde denna ersättning tagas derifrån och folkskolelärarne
sedan sjelfva köpa mjölk och smör. Frågan ställer sig helt
enkelt så: Till Eiksdagen gifva folkskolelärarne 800 kronor i lön, och

vill Eiksdagen i så fall, att af statsmedel skall betalas två tredjedelar
af 800 kronor eller af 700 kronor? Vi behöfva icke tala om hvad
pengarne skola användas till. Nu ville den föregående talaren, att
två tredjedelar skulle betalas af 700 kronor och att kommunerna skulle
betala de sista 100 kronorna. Jag är icke af samma uppfattning, ty
jag önskade gerna att kommunernas utgifter utjemnades så mycket som
möjligt. Vi skola komma ihåg att, om också staten lemnar två tredjedelar,
återstår dock mycket för kommunerna att betala. I den kommun
jag tillhör betala vi endast för veden 300 kronor för hvarje skola.
Dertill kommer amortering af byggnadskostnaden och ränta derå. Vi
böra för kommunerna utjemna allt hvad vi kunna i detta hänseende.
Vi skola komma ihåg, att det icke är alls ovanligt att, medan man i
städerna betalar 4 å 5 gånger bevillningen till kommunen, det på landet
går upp till 10, 20 å 30 gånger bevillningen. Kommunalutskylder med
10 gånger bevillningen anses lindriga, och 20 gånger bevillningen förekomma
ofta. Följaktligen behöfva kommunerna detta bidrag. Som det
föreliggande förslaget går i den rigtningen, gillar jag det och anhåller,
på grund af hvad jag yttrat, om bifall till utskottets förslag i alla
punkter.

Herr Gilljam: Först och främst ber jag få nämna, att jag för min
del gerna lemnar mitt bifall till hvad utskottet föreslagit i momenten a
och c. Hvad deremot angår momentet b, instämmer jag i det slut,
hvartill reservanten herr Casparsson kommit. Flere talare hafva redan
yttrat sig i denna fråga och jag skall såvidt möjligt är söka undvika
att upprepa redan framlagda argument, men så mycket starkare vill jag
i stället framhålla, att denna bestämmelse om kofoder, hvilken varit
med alltifrån det folkskolestadgan utkom, eller nu i snart 50 år, synes
vara en alltför vigtig bestämmelse för att på så lösa grunder, som enenskild
motionärs framställning och ärendets behandling i ett utskott,
helt enkelt tagas bort. Denna bestämmelse om kofoder innebär å ena
sidan för folkskolelärarne en rättighet och en förmån, som under vissa
förhållanden kan vara af ett synnerligt stort värde och kan å andra
sidan för församlingarna ofta befinnas vara af ganska ringa tyngd. Man
bör då icke upphäfva eu sådan bestämmelse, förrän en fullgiltig undersökning
efter vederbörandes hörande visat, att i allmänhet taget en förändring
i det ifrågavarande afseendet erfordras. Och jag vill gå ett
steg längre och säga att, der församlingen och läraren äro ense om att
det skall vid det gamla förblifva, der må det också så förblifva.

Lördagen den 2 Maj, e. m. 9 X:o 29.

Af utskottet är egentligen intet annat skal anfördt, än att bestäm- Ändrade
melsen vållat så mycket split och stridigheter mellan församlingarna och
lärarne. Jag vill icke förneka det, men påstår att Kongl. Maj:t och iäraye.
Riksdagen löst svårare uppgifter än att reglera detta förhållande. Redan personalens
i nuvarande stadganden står det icke, att denna naturaprestation skall aflöning.
utgå i sådan form, utan den kan utgå i form af ersättning och i senare (Ports.")
fallet är det jemväl bestämdt hvad derför minst skall lemnas. Utskottets
ordförande har förklarat, att icke olika meningar om lämpligheten af eu
aflösning af denna naturaprestation funnes i kammaren. Jag har en
något olik åsigt i detta afseende, och framför allt är jag rädd för vissa
konseqvenser. Jag har fått förnyad och ökad anledning dertill efter
den sista ärade talarens anförande, tv jag kan icke förstå hvarför icke
också den församling, som får betala 300 kronor i bränsleersättning, kan
komma och säga: denna naturaprestation skall förvandlas i ett kontant
belopp, deraf staten skall betala två tredjedelar, och han talade äfven
om amortering af bostadskostnaden. Det kan hända, att vi en dag stå
inför den fordran: så och så mycket kostar det för församlingen att
hålla bostad åt läraren; två tredjedelar af denna kostnad böra bestridas
af statsmedel. Man kan icke vara annat än rädd för dylika konseqvenser.
Jag anser, att vi böra fasthålla den uppfattningen, att folkskolan
är en kommunal angelägenhet och att staten bör träda emellan
blott för att utjemna och mildra bördorna, under det att kommunerna
i första hand skola sjelfva svara för sina skolor. Således: om jag än
kan vara i någon mån tveksam, huruvida den naturaprestation, som i
lagen kallas sommarbete och vinter-foder för en ko, bör qvarstå
eller utgå, för att i senare fallet ersättas med ett visst penningbelopp,
så är jag icke ett ögonblick tveksam derom, att staten icke bör bidraga
med någon andel af detta ersättningsbelopp.

Men jag har icke hört någon föregående talare nämna momentet d).

Alla, som lika med mig anse, att kofodret bör, tills närmare utredning
skett, qvarstå såsom en naturaprestation, eller åtminstone att, äfven om
ersättning derför lemnas, staten icke må vara skyldig att bidraga dertill,
böra också vara med om att yrka afslag på momentet d), ty i detta
är tal om precis samma sak, fastän frågan der rör de extra ordinarie
lärarne. Efter nu gällande bestämmelser skall, för att staten skall
lemna lönetillskott af allmänna medel åt en examinerad extra ordinarie
lärare, denne hafva minst 500 kronor kontant lön jemte bostad, bränsle
och kofoder eller ersättning derför. Då betalar staten 333 kronor 33
öre, hvilket belopp, om församlingen ökar den kontanta lönen, kan höjas
intill 400 kronor. Här föreslår nu utskottet att, om samme lärare får
600 kronor derigenom att till hans förra 500 kronor läggas 100 kronor
såsom ersättning för det borttagna kofodret, så skall staten bidraga med
400 kronor, hvilket bidrag, ifall församlingen vill höja aflöningen, kan
höjas intill 466 kronor 67 öre.

På grund af hvad jag nu anfört vill jag för min del instämma i herr
Casparssons reservation, men tillika, då den kostnad, som ett godkännande
af momentet d) skulle medföra, enligt utskottets beräkning uppgår

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ändrade
bestämmelser
ang. folkskolelärarepersonalens

aflöning.
(Forts.)

till 25,000 kronor, yrkar jag bifall till denna reservation med den ändring
att det skall heta: får jag å utskottets under punkten 1 ro mom.
b) och d) gjorda hemställan yrka afslag samt tillika hemställa, att den
i punkten 2:o tillstyrkta förhöjningen i förslagsanslaget till lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor måtte begränsas till 25,000 kronor,
och anslaget således höjas från 3,500,000 kronor till 3,525,000
kronor.

För närvarande, då endast punkten l:o är föredragen, får jag yrka
afslag å momenten b) och d).

Friherre Klingspor: Då fråga här är om en ganska stor stats utgift,

som enligt mitt förmenande icke kommer att medföra några bestämda
fördelar, så kan jag icke vara med om detta förslag. Jag anser,
att dessa medel komme att blifva af en ganska oviss fördel för dem,
som de afsett att hjelpa, nemligen skollärarne. Om man nu tänker sig
denna fixering af kofodersersättningen, så hafva, efter hvad här upplysts,
somliga skollärare ända till 200 kronor, hvarför, om ersättningen fixeras
till 100 kronor, dessa anse sig blifva derpå lidande. Församlingarna
vinna då derpå på bekostnad af skollärarne, och många röster skulle
höjas deremot. På andra orter åter utgår ersättningen med ett lägre
belopp, och der finnes ingen rimlig anledning, hvarför man skulle höja
ersättningen till 100 kronor. Fixeringen är således, efter hvad jag förstår,
af ganska oviss fördel för skollärarne. Yidare är denna fixering
af ganska ringa vinst för kommunerna sjelfva.

På många orter bestämmes kofoderersättningen efter markegång och
utgår ofta med c:a 50 å 60 kronor. Höjes nu ersättningen på dessa
orter till 100 kronor, hvaraf staten betalar 2/3, så minskas visserligen
kommunens bidrag till hvarje skollärare med 17 å 27 kronor, hvilket
blefve sagda församlingars vinst. Detta är dock icke tillräckligt skäl,
hvarför man skulle göra så stora uppoffringar för statskassan. Då förslaget
alltså medför ovissa fördelar för skollärarne, med ringa vinst för
kommunerna och stora uppoffringar af statskassan, instämmer jag i det
af herr Gilljam framstälda yrkandet.

Herr von Strokirch: Det torde tillåtas mig att på det sätt formu lera

mitt förslag till beslut i Pa punkten, att jag hemställer om bifall
till utskottets förslag med de ändringar, att i mom. a) orden »statsbidrag
efter» etc. utbytas mot orden »statsbidrag till tre fjerdedelar af
folkskolelärarepersonalens aflöning och i öfrigt efter enahanda grunder,
som hittills varit stadgade»; att mom. b) afslås; att i mom. c) orden
»två tredjedelar af beloppet eller 466 kronor 67 öre» ändras till »tre
fjerdedelar af beloppet eller 525 kronor»; samt att i mom. d) »466
kronor 67 öre» ändras till 525 kronor.

Herr Lundin: Jag skall be att få med några ord belysa min
ställning till frågan. Jag tror icke att den lättnad, kommunerna skulle
få, spelar någon väsentlig roll, på den grund att allt, hvad man kan

Lördagen den 2 Haj, e. in. 11 . K:o 29.

betala med naturaprestation^!-, trycker mindre än det som utgår i penningar. Ändrade
Vidare tror jag, att man gör ett ofantligt stort ingrepp för de nuvarande skol- ™
lärarne. Man säger, att de skola köpa mjölk och smör. Det är lätt läraresagdt,
men icke alltid lätt att göra. Har skolläraren deremot eu ko eller personalens
två kor (det är i allmänhet bygdt så att det fins utrymme för två aflöning.
kor), så är det af stor vigt och ett godt stöd för hans hushåll att få (Forts.)
den mjölk, som kan åstadkommas. Det är icke det samma att betala
allting kontant. Jag är icke bland dem, som vilja göra inkräktning
på någon embetsmans lön. Kan man få dugligt folk, äro de sin ^lön
värda. Jag vill icke vara med om att inblanda staten i denna fråga.

Då vi om måndag skola behandla de stora föreliggande frågorna, kan
man ställa stora anspråk på staten och vilja att denna träder emellan,
men denna fråga är af sådan beskaffenhet, att Riksdagen icke bör ingripa
deruti. Jag tager mig friheten anhålla om proposition på bibehållande
af det gamla lönesättet och således afslag å detta förslag.

Friherre B ar n eko w: Till bemötande af yttrandet af den ärade

representanten för Skaraborgs län, att den föreslagna ersättningen för
kofoder icke skulle vara fördelaktig för lärarne, vill jag upplysa, att
den skulle medföra en stor fördel för dem derutinnan, att ersättningen
komme att .utgå obligatoriskt. Ku är förhållandet det, att församlingarne
kunna sätta sig emot att utbetala till lärarne sådan ersättning. Och
följden häraf är, att på många ställen, der lärarne icke äro väl sedda,
församlingarne också satt sig emot saken.

En annan talare uppgaf, att om Riksdagen bifölle det föreliggande
förslaget, kunde man en annan gång komma och begära statsbidrag till
inköp af ved för folkskolorna eller för byggande af skolhus. Jag ber
då att få påpeka, att Första Kammaren icke handlar konseqvent i sådana
frågor. För några dagar sedan förefans här i kammaren en stor majoritet,
som ville lemna ett anslag till byggande af ett läroverkskus i
Östersund, ehuru Riksdagens beslut utföll så, att kommunen borde sjelf
bygga huset. Första Kammaren ville således den gången vara med
om att bevilja statsbidrag till uppförande af ett skolhus, och detta fastän
jag är säker på att, om jag finge granska Östersunds stads finanser, jag
skulle finna, att Östersund har bättre råd att sjelf bygga sina skolhus
än många landskommuner i riket.

Här är nu fråga om en lindring i kommunernas börda, och här
har ofta blifvit framhållet, att sådana lindringar äro rättvisa och nödvändiga.
Jag kan då icke förstå, hvad anledning skulle finnas dertill,
att om man vill, att lärarnes aflöning skall uppgå till 800 kronor kontant,
staten ändock endast skulle lemna bidrag till betalningen af 700
kronor och kommunerna få ensamma betala de återstående 100 kronorna.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
att, som olika yrkanden framstälts beträffande den nu föredragna
punktens särskilda moment, det syntes lämpligast, att propositioner gjordes
rörande hvarje moment för sig.

X:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m. ~

Herr talmannen anförde nu, att i afseende på mom. a) yrkats, dels
ana fblkMe-at} ntskottets hemställan skulle godkännas, dels ock, af herr, von StroJlärare-
kirch> att denna hemställan måtte bifallas med den ändring, att slut personalens

meningen erhölle följande lydelse: med rätt dervid för skoldistriktet att
aflöning, erhålla statsbidrag till tre fjerdedelar af folkskolelärarepersonalens aflöning
(Forts.) och i öfrigt efter enahanda grunder, som hittills varit stadgade.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af utskottets hemställan
* vara med öfvervägande ja besvarad.

Vidare yttrade herr talmannen, att beträffande mom. b) yrkats dels
bifall till hvad utskottet hemstält, dels ock afslag derå, hvarefter herr
talmannen gjorde propositioner jemlikt dessa yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på afslag å utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Boström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet hemstält
i afseende på mom. b) i 1 punkten af sitt utlåtande n:o 4, röstar

J a:

Den, det ej vill, röstar

^Tej;

Vinner Hej, afslås utskottets berörda hemställan.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—37;

Hej — 70.

Derefter anförde herr talmannen, att i fråga om mom. c) i nu föreliggande
punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle godkännas,
dels ock, af herr von Stroldrch, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att orden »två tredjedelar» utbyttes mot orden »tre
fjerdedelar» samt beloppet »466 kronor 67 öre» mot »525 kronor».

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Härpå yttrade herr talmannen, att i afseende på mom. d) i nu förevarande
punkt yrkats: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) af herr von Stroldrch, att denna hemställan skulle bifallas med

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 29.

den ändring, att orden »två tredjedelar» utbyttes mot »tre fjerdedelar» Ändrade
och beloppet »466 kronor 67 öre» mot »525 kronor»; samt 3:o) att ut- bestämmelser
skottets hemställan skulle afslås. ^lärare 1

enlighet med dessa yrkanden gjordes härefter propositioner, och personalens

förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara med aflöning.
öfvervägande ja besvarad. (Forts)

2 punkten.

Herr Gilljam: Jag ber att få yrka bifall i detta moment till hvad
herr Casparsson föreslagit, dock med den ändring, att, der det står
»50,000 kronor» i hans reservation, detta måtte ändras till 25,000 kronor,
och, der i hans reservation förekommer »3,550,000 kronor», det må ändras
till 3,525,000 kronor. Punkten skulle således komma att få följande
lydelse: »att den i punkten 2:o tillstyrkta förhöjningen i förslagsanslaget
till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor måtte begränsas
till 25,000 kronor, och anslaget således höjas från 3,500,000 kronor till
3,525,000 kronor».

. Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
den nu föredragna punkten endast yrkats, af herr Gilljam,
att kammaren måtte besluta, att förslagsanslaget till lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor skulle höjas med 25,000 kronor och
således bestämmas till 3,525,000 kronor.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af utskottets
i punkten gjorda hemställan samt vidare på bifall till herr Gilljams
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

3 punkten.

Utskottets hemställan bifölls.

Yid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 29''och ,
30 sistlidne april bordlagda utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken,

n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande i vissa fall,

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller ammunition
i vissa delar af Afrika,

Jf:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105, 110, 129 och 136 §§
i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866, samt

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen om patent,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ang. för- Föredrogs å ny o Första Kammarens tillfälliga utskotts den 29 och
hattrade tåg- 3q nästlidne april bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckta
åmrrastam- motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förbättrade tågbanan.
anordningar å norra stambanan.

Herr Boström: För min del hyser jag den öfvertygelsen att

Riksdagen allt för ofta aflåter skrivelser till Kongl. Maj:t i ärenden,
der man ej alltför tydligt ser, huru dessa skrifvelser komma att resultera.

Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att under denna riksdag
har till statsutskottet remitterats en motion från Andra Kammaren,
hvaruti föreslås förhöjning i pensionerna till indelta arméns manskap.
Motionen, som föreföll mycket oskyldig, befans vid närmare undersökning
gå ut på en ökad statsutgift af 660,000 kronor. Denna motion
blef också afslagen af såväl statsutskottet som Riksdagen.

Jag tror visserligen icke, att .den förevarande skrifvelsen har så
stora dimensioner, som detta exempel gifver vid handen, men jag är
rädd för att man genom en sådan skrifvelse gör alltför starkt tryck på
trafikstyrelsen och derigenom ökar utgifterna för statens jernvägsdrift.

Här har inom trafikstyrelsen gjorts en utredning, som man återfinner
i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, hvaraf framgår,
att ett sådant dagtåg skulle kosta årligen eu summa af 175,000 kronor,
hvartill kommer en utgift en gång för alla af 434,000 kronor. Lägger
man nu till räntan på dessa 434,000 kronor till de årliga utgifterna
175,000 kronor, skulle man komma till eu årsutgift på i rundt tal
196;000 kronor. Nu säger motionären på sid. 11 i nyss nämnda
utlåtande, att det är egentligen invånarne i Norrland och Dalarne, som
skulle hafva gagn af detta tåg, och vidare upplyser han att invånareantalet
i Norrland är 767,000 samt i Dalarne 195,000. Det är nog
sant, men å andra sidan måste man ju tänka på, huru många af dessa
det är, som begagna sig af de tåg, hvilka redan finnas.

Jag har här i min hand en uppgift på antalet personer, som under
1890 reste från Stockholm samt stationerna Upsala, Sala, Krylbo och
Storvik till Hudiksvall, Sundsvall, Östersund, Storlien, Sollefteå och
Anundsjö och samma väg ned. Af denna tabell visar sig, att antalet
uppgående resande var 3,008 mot en afgift af 68,660 kr. 62 öre, samt
antalet nedgående 3,241 mot en afgift af 76,290 kronor. Lägger man

Lördagen den 2 Maj, e. in.

Nso 29.

nu tillsammans dessa vägposter, var antalet resande 6,249 under hela
året 1890 på linien Stockholm—Anundsjö — Storlien, och hela summan,
som dessa betalt för biljetter, utgjorde 144,951 kr. 60 öre. Dividerar
man nu dessa siffror med dagarnes antal per år, får man se, att blott
17 personer om dagen begagna dessa tåg och att dessa 17 inbetalt
397 kr. 12 öre per dag för biljetter. Nu är visserligen sant, att häruti
ej ingår det fåtal personer, som från mellanliggande stationer köpt biljetter,
icke heller de rundresebiljetter, som sålts i utlandet för dessa
resor; men som kammaren behagade finna, torde antalet af dessa ej
vara synnerligen stort. Jag har förut visat, att detta tåg kostar 175,000
kr.'' plus räntan å 434,000 kronor, hvilka summor tillsammans utgöra
den en gång för alla erforderliga utgiften för detta tåg, eller 540 kronor
per dag. 540 kronor per dag skulle således ett särskildt dagtåg kosta
och härigenom en förlust uppstå på ungefär 150 kronor per dag utan
att det tåg, som redan finnes, skulle få någon nämnvärd inkomst på
passageraretrafiken.

Det är gifvet, att om antalet af dessa tåg ökas, kommer äfven persontrafiken
att i någon mån ökas, men jag tror att en sådan anordning,
som nu är ifrågasatt att påyrka genom en skrifvelse till Kongl. Haj:t,
komme att i ekonomiskt afseende hafva så menliga följder för vår jernvägstrafik
öfverhufvud taget, att man torde böra vara ganska försigtig
i detta hänseende. Man gläder sig ju åt, att hela vår statsskuld användts
till produktiva ändamål — jag hemställer, om det icke då är skäl att
tillse, att detta ändamål, så vidt möjligt är, uppehälles och att man ej
genom tryck på Kongl. Maj:t och jern vägsstyr elsen bidrager till minskningen
af våra jern vägsinkomster öfver höfvan. Går man till den senast
utkomna jern vägsstatistiken, finner man hvilka otillfredsställande siffror
uppstå med hänsyn till nettobehållningens förhållande till byggnadskapitalet.
Så har t. ex. linien Storlien—Östersund under åren 1886—
1889 gifvit 0,8 5 procent, Östersund—Torpshammar under samma tid
0,34 procent, Sollefteå — Bräcke 0,o7 procent, Ange—Bollnäs 0,7o procent
o. s. v.

Jag vill ej längre upptaga kammarens tid med refererande af siffror,
men jag är öfvertygad om, att det är alldeles nödvändigt att vidtaga
sådana försigtighetsmått, att ej denna norrländska stambana, till hvilken
jag i min ringa mån medelst min röst bidragit att lemna anslag, ej
alltför hårdt uppslukar inkomsterna af våra jernvägar och nedsätter
räntan å de deruti nedlagda kapital.

Här har under de senaste åren utöfvats ett så kolossalt tryck på
trafikstyrelsen för att erhålla billigare godsfrakter, än hvad nu gällande
taxa upptager, och jag är öfvertygad om att sådana fall finnas, då man
för att bibehålla en del gods på statens jernvägar måste vidtaga nedsättningar
i gällande taxa, enär detta gods eljest möjligen ginge en
annan väg, hvarigenom statsverket skulle gå miste om fraktinkomsterna
deraf. Men å andra sidan tror jag, att man bör göra allt för att ej
minska denna inkomst med hänsyn till vår stora utländska statsskuld,
som är helt och hållet placerad i dessa jernvägar. För min del skulle

Ang. förbättrade
tåganordningar

% norra stambanan.

(Forts.)

N:o 29.

Ang. förläUrade
tåganordningar

å norra stambanan.

(Forts.)

16 Lördagen den 2 Maj, e. m.

jag sålunda Tara hågad för en skrifvelse i den rigtning, att jern vägsstyrelsen
deraf kunde hemta stöd för att icke göra allt för stora ned_
sättningar i dessa frakter. Men fråga härom föreligger icke nu. Då
jag tror, att persontrafiken å norra stambanan för närvarande är så ringa,
att den ej skulle kunna bära de ökade utgifter, som vore en följd utaf
anordnande af ett extra persontåg på denna bana, anhåller jag att få
yrka afslag på den föreslagna skrifvelsen, men vill på samma gång förklara,
att så snart Norrlands invånare mera komma att begagna sig af
denna trafikled, jag anser att eu förändring i nu angifna rigtning bör
vidtagas, likasom jag är fullkomligt öfvertygad om att jern vägsstyrelsen,
utan påminnelser från Riksdagens sida, kommer att vidtaga de förändringar
i detta afseende, som af omständigheterna påkallas.

I detta anförande instämde herr Iieuterswärä.

Herr Roman: Det kan ej gerna», vara tu tal om att, då en så

betydelsefull och dyrbar kommunikationsled som en jernväg kommit till
stånd, det också ligger största vigt uppå att trafiken derstädes ordnas så,
att tillbörligt afseende fästes vid alla berättigade anspråk. Bland sådana
berättigade anspråk är utan tvifvel att räkna, såsom det ej minst berättigade,
anspråket på en efter behofvet och omständigheterna i öfrigt
lämpad anordning af både tillräckligt många och tillika snabbgående
tåg. Att den hittills varande tåganordningen på norra stambanan i nyssnämnda
afseende lemnat mycket öfrigt att önska framgår af de upprepade
framställningar, hvilka i sådant afseende gjorts hos vederbörande
af såväl korporationer som enskilde, äfvensom af de motioner i ämnet,
hvilka framkommit vid både innevarande och föregående års riksdagar,
samt bekräftas af såväl de yttranden, som öfver berörda motioner afgifvits
af de utskott, till hvilka de varit för behandling hänvisade, som
ock af det utlåtande, hvilket generalpoststyrelsen nyligen afgifvit i anledning
af en hos Kongl. Maj:t gjord framställning i ämnet.

Då nu denna otillfredsställande tåganordning på norra stambanan
redan i många år fortfarit, utan att kongl. trafikstyrelsen synes vara
allvarligt betänkt på någon förändrad anordning till det bättre, kan jag
ej finna annat, än att de formella betänkligheter, som eljest skulle kunna
anses möta mot aflåtande af den ifrågasatta skrifvelsen, böra falla. Det
synes mig, som om det här gäller att taga vara på så vigtiga intressen,
att ej ensamt formella betänkligheter kunna utgöra tillräcklig anledning
för Riksdagen att underlåta göra en framställning, som eljest af förhållandena
ovedersägligen påkallas.

Hvad den ekonomiska sidan af saken beträffar, så är det ej här
fråga om att den föreslagna anordningen skulle medföra några större
kostnader för statsverket. Det står ju uttryckligen i skrifvelseförslaget:
»att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huru vida och i hvad mån,
utan allt för stora kostnader, en snabbare kommunikation» etc. De
betänkligheter i detta afseende, som den föregående talaren uttalat, tror
jag ej böra eller kunna vinna synnerligt afseende i denna kammare,

Lördagen den 2 Maj, e. m.

>’:o 29.

helst Andra Kammaren redan antagit förevarande skrifvelseförslag utan
uttalande af dylika betänkligheter.

Jag tillåter mig alltså yrka bifall till utskottets framställning.

Herr Tamm, Hugo: Här föreligger en framställning om att Riksdagen
skulle ingå till Kongl. Maj:t med begäran om ändringar i tågens
anordning på vissa delar af norra stambanan.

För min del kan jag ej annat än till fullo instämma uti hvad utskottet
verkligen antydt, att emot ett sådant förfarande förefinnas stora
principiella betänkligheter. Jag tror ej att det är rigtigt, att vi börja på
att gå in till Kongl. Maj:t och öfva tryck i afseende på huru det eller
•det tåget på en eller annan jernväg skall anordnas. I detta fall har
visserligen utskottet sagt, att dessa tåg skola anordnas utan synnerliga
kostnader för statsverket. Mot ett sådant påstående har trafikstyrelsen
■dock gjort moträkning, som visar att kostnaderna häraf skulle blifva
ganska betydliga. Jag får verkligen hemställa till herrar norrländingar:
då svenska Riksdagen visat sig så tillmötesgående i det ena efter det
andra anslaget för Norrland, både i afseende på jernvägar och
allmänna vägbyggnader, och dessa af den art, att mau gjort dessa eftergifter
i full vetskap om och med fullt öppna ögon för de ekonomiska
förluster, de skulle medföra — är det då billigt att göra detta ytterligare
tryck, som ännu mera skulle nedbringa den förut obetydliga inkomsten
af våra statsbanor? Mig förefaller det, som om det ej vore,
så att säga, rätt vänligt handladt mot dem, hvilka så välvilligt gått deras
önskningar till mötes.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Berg, Lars: De talare, som här hafva yttrat sig mot ut skottets

förslag, hafva särskildt och i främsta rummet framhållit den
principiella betänkligheten i ett bifall till hvad utskottet föreslagit,
och i det fallet vill jag gerna medgifva att, på sätt utskottet äfven sjelf
antydt, sådana betäukligheter med allt fog kunna framställas. Men, mine
herrar, Riksdagen har sjelf en och annan gång tillförene visat sig ej hysa
betänkligheter mot påtryckning i slika fall. Den har nemligen specielt
i fråga om nattågen yttrat sig för indragning af sådana, ehuru lyckligtvis
utan påföljd, och må hända äfven i ett och annat fall för öfrigt, hvarigenom
inträffat, att vederbörande med fog kunna känna sig tveksamma,
huruvida de skola kunna fylla den delen af sin uppgift att utan påtryckning
väcka förslag om förbättrade tåganordningar här och der,
som ju alltid i första tidsmomentet kunna medföra större eller mindre
förluster. Jag tror sålunda, att denna hänsyn ej håller streck, utau
tvärt om just derför, att Riksdagen tillförene alldeles emot denna princip
och enligt min åsigt origtigt öfvat tryck på vederbörande i inskränkande
riktning, så höfves och kräfves det, att Riksdagen äfven i den motsatta
rigtningen yttrar sin mening för att bringa vederbörande till rätta, då
skäl dertill och undantagsförhållanden gifva särskild anledning.

Första Kammarens Prof. 1S91. K:o 29.

Ang. förbättrade
tåganordningar

å norra stambanan.

(Forts.)

N;o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. förbättrade
tåganordningar

å norra stambanan.

(Forts,)

Det yttrades, att norrländingame borde vara tacksamma för alla de
välgerningar, som Riksdagen i år bevisat dem, och detta är i sin ord.
ning och fullt rigtigt — för visso känna de också sin tacksamhetsskuld
djupt. Men, mine herrar, ifrågavarande förslag berör ej denna omständighet,
det utgår ej uteslutande från hänsyn till Norrlands fördel, utan
det stöder sig på den sanningen, att förbättrade tåganordningar på denna
handel äro till nytta för oss alla, och att detsamma inom mycket kort
tid skulle komma .att höja nettobehållningen på banan. Yi norrländingar
äro både af vana och af vår tacksamhetshänsyn för visso nöjda och
måste anse oss nöjda med mindre fördelaktiga tåganordningar än i
andra delar af riket. Men då det föreligger för oss, som se saken närmast,
ett sådant fall, att genom underlåtenhet att insätta beköfliga tåg
nettovinsten är underhaltig och mindre, än om en sådan tåganordning
vidtoges, då må det vara vår rätt att uttala vår åsigt och vädja till
Riksdagen för att få anordningarna förbättrade.

Hvad förhållandet mellan utgifter och intägter beträffar, som här
berörts, så äro de jemförolser, som nyss framlagts, hemtade från andra
bandelar, än som nu äro i fråga, nemligen de ofullbordade bandelarne
norr om Ange. Men dessa bandelar och de trakter, genom hvilka de
sträcka sig, beröras ju ej af detta föreslagna dagsnälltåg, utan det är,
såsom jag nyss sagt, de stora folkcentra uti de nedre norrlandsprovinserna,
hvilka nu sakna nödiga och beqväma förbindelser, det är dessa, som
skulle erhålla förbättrad samfärdsel med Stockholm och sins emellan,
och som med säkerhet inom ganska kort tid skulle betala kostnaderna
för detta tåg. Äfven den beräknade kostnaden härför kan, enligt hvad
för utskottet blifvit upplyst och som utskottet också påpekat, i väsentlig
mån nedsättas, i det att en del lokomotiv och vagnar af beskaffenhet,
att de icke passa för blandade tåg och godståg, skulle kunna insättas i
dagsnälltåget, hvarigenom den beräknade kostnaden för nya lokomotiv
och vagnar sålunda skulle kunna betydligt reduceras. Hvad sjelfva
anordningen för en gång beträffar, så afser den i det stora hela ej något
annat än att genomföra det fullbordande af banan i flera rigtningar,
som förr eller senare och troligen ganska snart ändock måste ske och
som således är orätt att lägga på ett enda tåg, såsom här är ifrågasatt.

Hvad inkomsterna beträffar, så är det ju rimligt och klokt, när
man skall profetera och förutsäga hvad som möjligen skall inträffa i en
framtid, att man, på sätt utskottet också gjort, yttrar sig försigtigt och
hofsamt. Men i själ och hjerta är utskottet af den öfvertygelsen, att
detta tåg inom mycket kort tid skall mer än väl bära sin egen kostnad.
Jag tror således, i motsats till hvad två föregående talare nämnt, att
jag ej här förfäktar ett rent norrländskt intresse. Om jag ansåge mig
göra det, skulle jag just i följd af de principiella betänkligheterna och af
min blygsamhet som norrländing instämma med de herrar, som yrkat
afslag. Men då jag vet, att jag förfäktar en sann och rigtig sak, anser
jag mig fortfarande böra hålla på utskottets åsigt, sådan den finnes uttryckt
i föreliggande utlåtande, hvartill jag sålunda anhåller att få yrka
bifall.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 29.

Herr Från cfc el: Då man tagit del af utskottets betänkande, kan
man ej annat än instämma i dess motivering, men måste anse det
högst egendomligt, att utskottet kunnat komma till ett sådant slut,
som det gjort, ty den motivering, betänkandet innehåller, borde snarare
leda till ett definitivt afslag å den gjorda framställningen. I likhet
med föregående talare vill jag fästa uppmärksamheten på den risk, som
ligger deri, att Riksdagen på detta oförberedda sätt skulle inblanda sig
i den tåganordning, jernvägsstyrelsen ansett för statsjernvägarne nyttigast
och fördelaktigast. Här har af åtskilliga herrar från Norrland påvisats,
att tillbörligt afseende bör fästas vid alla berättigade anspråk, och att
underlåtenhet i ett enda fall bör af Riksdagen framhållas. Jag får då
hemställa, huruvida man i anledning af norra stambanans skötsel har
rätt att göra jernvägsstyrelsen en sådan förebråelse. Enligt min åsigt
skulle det vara högst vådligt att med det ekonomiskt dåliga resultat,
som jernvägarne i Norrland lemna och ännu måste lemna, genom en
skrifvelse utöfva tryck på jernvägsstyrelsen för att i det fallet åstadkomma
hastigare tåg, än hvad som vore förenligt med banans ekonomi
och fördel. Jag tror således, att hvarje inblandning från Riksdagens
sida i en fråga som denna kunde medföra vådliga följder, emedan jernvägsstyrelsen
derigenom skulle anse sig nödsakad att, oberoende af den
ekonomiska sidan, vidtaga förändringar i tåganordningarna i det fordrade
syftet. Jag vill derför på det bestämdaste varna mot en skrifvelse
sådan som denna, och får, i likhet med de föregående talare, som yttrat
sig emot densamma, yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Reuterswärd: Jag kan ej afhålla mig från att yttra några
ord i denna fråga.

Skulle det bli en vana, att Riksdagen toge initiativet till anordningen
för jernvägstågen, bestämmaom afgångstid, hastighet, nattåg med mera dylikt,
då fruktar jag, att det biefve eu regerande Riksdag, med hvilken knappt
någon Riksdag kunde jemföras. Nej, jernvägsstyrelsen sköter nog, såsom
sig bör, denna trafik bäst. Jag tycker, att, när staten gjort så stora
uppoffringar just i detta hänseende, ehuru man med fullt öppna ögon
insett, att denna jernväg i ekonomiskt afseende ej på långt när skulle
kunna lemna ens tillnärmelsevis räntan å de för densamma upplånade
penningar, så borde verkligen herrar norrländingar vara belåtna dermed.
Jag vågar påstå, att om den skrifvelse, hvarom nu är fråga, blir Riksdagens
beslut, kan det möjligen hända, att vid eu kommande riksdag
motståndet mot fortsättningen — åtminstone i samma skala som hittills
— af denna jernvägshyggnad kan bli större än förut. Det är det ena.
För det andra vill jag säga, att det är lika ovanligt som angenämt
att höra, att det verkligen flas en blygsam norrländing, såsom en talare,
hvilken förordade detta förslag, kallade sig. Ty jag vågar påstå, att
anspråken på staten, när det galt Norrland, icke varit små. Jag har
varit med länge och mins mycket val, att hvarje gång missväxt inträffat i
Norrland, har staten trädt emellan. Af anslag, som lemnats till nya
vägar, har Norrland vid alla tillfällen fått brorslotten. Och denna

Ang. förbättrade
tåganordningar

å norra stambanan.

(Forts.)

N:o 29.

Ang. förbättrade
tåganordningar

å narra stambanan.

(Forts.)

20 Lördagen den 2 Maj, e. m.

jernväg, som visat sig ovilkorligen vara en ekonomisk förlust för staten,
hafva vi af intresse för Norrland varit med om att bevilja. Men nu
vill man börja bestämma öfver, huru jern vägsstyrelsen skall sköta trafiken
på denna bana, och begär snälltåg och nattåg om vintermånaderna m. in.
Yintermånaderna, såsom januari, februari och kanske äfven mars, är
det nästan omöjligt att uppehålla en dagtrafik i de nordliga länen, ännu
mycket mindre en nattrafik. Och detta skulle anordnas för blott några
få personers räkning; ty det gäller ej befodring af gods — dertill behöfvas
ej några nattåg — utan endast ett fåtal passagerare. Och genast skall
staten vara redo att uppoffra hundratusentals kronor! Det tycker
jag är att drifva saken väl långt. Jag yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Adelsköld: Jag tror, att de talare, som så •häftigt uppträdt

emot utskottets förslag, sett hvad man brukar säga »spöken på ljusa
dagen». I likhet med dem är jag visserligen af den åsigten, aft Kiksdagen
så litet som möjligt bör inblanda sig i sådana detaljer som anordning
af tåg på stambanorna och dylikt.

Men då tåganordningen på norra stambanan måste vara mindre
lämplig, hvilket framgår af den massa petitioner om ändring häruti,
som ingått till Kongl. Maj:t från ej allenast Norrland, utan Stockholm
och andra orter, och varit framlagda för utskottet, vill det synas, som
om framställningen icke skulle vara alldeles obefogad.

Frågan gäller emellertid icke, såsom eu talare, hvilken förmodligen
icke genomläst utskottets betänkande, trott, att införa nattåg, utan endast
att insätta ett dagtåg, som utan tvifvel skulle komma att bidraga ej
obetydligt till trafikens ökande på norra stambanan och som derjemte
generalpoststyrelsen lifligt förordat för att få bättre postförbindelse mellan
de södra orterna och Norrland. Då det således ej är fråga om någon
stor utgift, som man förestält sig, ty det är blott fråga om ett snabbare
persontåg, som skulle vara lämpligare för trafiken och derigenom antagligen
inbringa en större inkomst — tycker jag för min del, att utskottet
ej gått för långt, då det tillstyrkt en skrifvelse till Kongl. Maj:t i berörda
afseende. Här fins vid stambanan en mängd äldre fullt brukbara
lättare lokomotiv, som ursprungligen användts vid vestra och södra
stambanan, hvilka nu ej äro lämpliga der, sedan trafiken utvecklats, men
som skulle blifva synnerligen passande att använda för det här ifrågavarande
persontåget. Jag tror således ej, att någon ny materiel skulle
behöfva anskaffas, utan att man mycket väl kunde reda sig med den
personal, de lokomotiv och vagnar, som staten redan eger, och att saken
således med god vilja lätt nog skulle kunna ordnas. Jag kan således
ej för min del finna något orimligt i att kammaren bifaller utskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder framställda
yrkandena propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu

Nio 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå; och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 30 sistlidne april och den 1
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 37, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om hvad i vissa fall^ hör iakttagas,
då byggnad uppförts utöfver tomtgräns.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det i utlåtandet
intagna lagförslaget skulle paragrafvis föredragas; att af de särskilda
paragraferna ej skulle uppläsas andra än de, beträffande hvilka uppläsning
begärdes; äfvensom att först sedan lagförslaget blifvit genomgånget
detsammas rubrik och ingress samt derefter utskottets hemställan
skulle föredragas.

Lagförslagets särskilda §§, rubrik och ingress.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Herr Helander: Jag vill blott begagna tillfället att yttra några

ord med anledning af denna nu slutbehandlade fråga. Då Kongl. Maj:t
af de flera förslag, som den s. k. stadsplankomitén framstält, nu ej förordat
till antagande mer än ett enda, vore det önskligt, att, emedan
det är angeläget att få fram äfven de andra förslagen, Kongl. Maj:t om
möjligt vid nästkommande riksdag äfven afgåfve förslag i de öfriga
delarne af komiténs förslag, hvilka alla för stadssamhällena äro af vida
större vigt än det obetydliga, som nu blifvit förordadt.

Efter härmed slutad öfverläggning förklarades utskottets ifrågavarande
hemställan besvarad genom kammarens vid föredragningen af
lagförslagets olika delar fattade beslut.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets Ang. ändring
den 30 sistlidne april och den 1 i denna månad bordlagda utlåtande af 17 kap.
n:o 38, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till 4 §'' hrnddsändrad
lydelse af 17 kap. 4 § liandelsbalken, dels ock väckta motioner a m''
angående tillägg till nämnda lagrum.

1 punkten.

Grefve Klingspor: Yid förra årets riksdag afläts en skrifvelse

till Kongl. Maj:t, deri Riksdagen uttalade sin önskan, att 17 kap. 4 §

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. ändring handelsbalk®!! måtte ändras derhän, att större skydd bereddes de s. k.

4% ^handels tillfälliga arbetare för deras aflöning. I denna skrifvelse uttrycktes

^bräken. äfven den åsigt, att två månader borde vara tillräckligt lång tid. Med

(Forts.) anledning af skrifvelsen har nu Kong! Maj:t i en proposition föreslagit

Riksdagen, att i nämnda lagrum skulle göras tillägget: »samt annan
arbetares dagspenning eller aflöning för sista sex månaderna». Skälet,

hvarför man tog tiden två månader, var, att man ansåg, att de tillfälliga
arbetarne i allmänhet erhålla sin aflöning i städerna hvarje vecka
eller två gånger i månaden och på landet hvarje månad. Derför kan
det ju synas tillräckligt, om förmånsrätten inskränkes till två månader.
Om Kongl. Majt:s proposition bifalles oförändrad, skulle må hända olägenheter
kunna uppstå, större än de fördelar arbetarne finge. Jag tror derför,
att det vore tillräckligt, om denna paragraf ändrades derhän, att ordet
»två månader» insattes i stället för »sexmånader», hvartill jag yrkar bifall.

Herr Fröberg: Då jag inom utskottet biträdt förevarande hem ställan,

anhåller jag att få anföra några skäl för bifall till densamma.
På sätt flere under de senare åren af Kongl. Maj:t meddelade domar
utvisa, hafva redan arbetare med ständig eller fast sysselsättning förklarats
på grund af 17 kap. 4 § handelsbalken berättigade till förmånsrätt
för arbetsfordran, som hos arbetsgifvaren innestått ett år näst före
konkursens början. Med den skrifvelse, som i fjol af Riksdagen till
Kong!. Maj:t afläts, afsågs att äfven åt de tillfälliga arbetarne bereda
förmånsrätt för deras innestående fordringar, dervid åt Kongl. Maj:t
öfverläts att pröfva, om en tid af en eller två månader kunde anses
lämplig, eller om tiden till äfventyrs borde utstrjickas något derutöfver.
Ku har Kongl. Maj:t, i anseende till svårigheten att i hvarje fall kunna
skilja mellan de fast anstäida och tillfälliga arbetarne, föreslagit, att tiden
skulle bli gemensam för båda slagen. Det kunde nemligen ofta i praktiken
bli svårt att ådagalägga, hvilka arbetare skulle hänföras till den
ena och till den andra kategorien. Genom bifall till Kongl. Majt:s
proposition kommer det förhållande att inträffa, att de fast anstäida
arbetarne, hvilka hitintills ansetts hafva haft förmånsrätt för fordringar
under ett år näst före konkursen, nu få förmånsrätt endast för de sista
sex månaderna, men deremot komma visserligen de tillfälliga arbetarne
att äfven få förmånsrätt för samma tid och sålunda något längre än för
dem skulle varit beköfligt. Då man nu tager i betraktande, att dessa
tillfälliga arbetare vanligen äro sådana, som för hvarje vecka uttaga sin
betalning, och att högst sällan det förhållande inträffar, att deras fordringar
under någon längre tid komma att hos arbetsgifvaren innestå,
synes mig någon betänklighet mot införandet af denna nya förmånsrätt
icke med hänsyn till den allmänna krediten förefinnas, och att den af
Kongl. Maj:t föreslagna förändringen förty bör bifallas. Den nu ifrågasatta
förmånsrätten bör blifva af mindre omfattning, än om man läte
det vara (vid nuvarande förhållanden. Och jag kan ej finna annat, än
att det skulle vara obilligt mot de ständiga arbetarne, om, såsom här
under diskussionen nu föreslagits, tiden för deras förmånsrätt skulle

Lördagen den 2 Maj, e. m. 23 Nio 29.

inskränkas ända till två månader, då de förut haft sådan till tolf. Ja g Ang. ändring
har sagt, att i allmänhet är det sä, att de tillfälliga arbetarne ej låta “f
sina intjenta arbetslöner för längre tid innestå, utan att de ganska snart balkm.

taga ut sina penningar. Det kan dock stundom hända, att så ej är (Forts.)

fallet. Det har inträffat i fall, som jag känner, att t. ex. en arbetsgivare,
som dref en stor sågverksindustri, skickat bort sina arbetare
5 å 20 mil från orten för sin sågverksrörelse för att afverka skog.

Under den tid af två å tre månader de vistades der på sitt arbete
hade de ej erhållit annan betalning än hvad för deras uppehälle genom
matvaror lemnades dem. Så inträffade arbetsgivarens konkurs, och
hvad de hade afverkat var och blef konkursmassans egentliga tillgång,
sä att det arbete, som under denna tid af dem utförts, var hufvudsakligen
för konkursmassans räkning. På samma sätt kan förhållandet
bli hos större jordegare, som blifvit insolventa. En sådan har en mängd
arbetare, som användas på egendomen, då jorden beredes till sådd.

Uti doft kort derefter inträffade konkursen kommer det arbete de nedlagt
egentligen massan till godo. Tager man vidare i betraktande,
huru svårt det är för eu arbetare att kunna bevaka sin rätt emot en
arbetsgivare, synes allt skäl finnas att bifalla den föreslagna förmånsrätten,
som, enligt min uppfattning, kommer att i praktiken bli af långt
mindre omfattning, än man bär förestält sig. På dessa skäl tillåter jag
mig vördsamt att anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr Sjöcrona: Af det föredragna betänkandet har kammaren behagat
inhemta, att äfven jag reserverat mig emot utskottets hemställan
i denna punkt, så vidt den afser utsträckning af tiden til) sex månader.

Jag instämmer till alla delar i det af herr statsrådet och chefen för
kongl. justitiedepartementet afgifna och å sid. 8 i betänkandet omnämnda
yttrande, att man icke lämpligen kan i lagen gorå skilnad mellan s. k.
fasta och mera tillfälliga arbetare och att, i betraktande af denna
svårighet att i hvarje fall skilja mellan dem, tiden bör tillmätas så lång
åt de förre, att åt dem beredes erforderligt skydd och i följd deraf bör
sättas något längre, än hvad som eljest kunde behöfvas för de tillfälliga
arbetarne. Men jag anser, i likhet med den förste talaren, att tiden
här blifvit tillmätt för lång, då den satts till sex månader. I det afseendet
ber jag först och främst att få stödja mig på den Riksdagens
skrifvelse, som gifvit anledning till denna kongl. proposition. Det säges
i denna skrifvelse, att de betänkligheter, som man skulle kunna hysa
mot att införa en så beskaffad ny förmånsrätt, skulle förlora en väsentlig
del af sin betydelse, om såsom vilkor för dess tillgodonjutande bestämdes,
att arbetslönen skulle vara intjenad och icke för längre tid
innestå. Vidare antydes, att denna tid borde bestämmas till en eller
två månader eller »till äfventyra» något derutöfver. Skälen, hvarför jag
anser sex månader vara för lång tid, är först och främst det, att jag
anser, att i en så beskaffad lag man icke bör för mycket underlätta
beviljandet af kredit. Vi hafva redan allt för mycket kreditsystem här
i Sverige, utan att man bör genom lagen ytterligare uppmuntra dertill.

N.o 29. 24 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Äng ändring vidare anser jag, att det verkligen kan bli vådligt för fastighetskrediten
handels- med en så ]äDS tid> särdeles då den skall utsträckas till tillfälliga
’balken. arbetare. Det bänder mycket lätt, i synnerhet i mindre städer, att eu
(Forts.) tomtegare, som har en liten tomt, hvilken han vill bebygga, vänder sig
till eu penningeinrättning eller en annan långifvare för att få låna
penningar att dermed bebygga tomten. Han erbjuder då inteckning i
tomten, hvilken förut alls icke eller endast obetydligt är bebyggd, och
långifvaren anser sig då kunna sträcka upp krediten öfver halfva taxeringsvärdet,
emedan han vet, att fastigheten skall stiga i värde genom
att bebyggas. Infördes här nu en sådan förmånsrätt som denna, behöfves
det icke mor, än att det innestår tillfälliga arbetares aflöning på 10 kr.
om dagen, och vi äro uppe på en summa af 1,800 — 2,000 kr., som då
gå ut med förmånsrätt och stryka hela inteckningen. Man har såsom
skäl, hvarför de s. k. fasta arbetarne skulle ha en så lång tid som sex
manader, åberopat, att de för närvarande skulle ha förmånsrätt för ett
helt års aflöning, och detta grundar man derpå, att Kongl. Maj:t i en
eller ett par domar tillerkänt s. k. fasta arbetare sådan förmånsrätt. Jag
ber då att få fästa uppmärksamheten på, att när högsta domstolen ansåg,
att det förhållande, som i dessa särskilda fall skulle bedömas, var sådant,
att det stod mycket nära intill tjenstebjonsaftal och således förmånsrätt
skulle ega rum, kundo högsta domstolen icke tilldöma fordringsegaren
någon annan förmånsrätt än enligt 17 kap. 4 § handelsbalken sådan
den nu lyder, d. v. s. för ett års aflöning. Men deraf följer naturligtvis
icke, att en s. k. fast arbetare, som ej kan hänföras till tjenstehjon, verkligen
under alla förhållanden har sig i lagen tillförsäkrad förmånsrätt
för ett helt års innestående lön. När man nu för att slippa stödja sig
på prejudikat, som kunna ändras, skall stifta lag, bör man väl stifta
den så, som man anser rigtigt och lämpligt. Således synes mig det åberopade
skälet alls icke kunna tillerkännas någon afgörande betydelse.
Dör min del skulle jag med hänsyn dertill, att detta stadgande skall
omfatta både s. k. fasta och lösa arbetare, kunna vara med om att
utsträcka tiden till tre månader, d. v. s. ett qvartal, hvilket ju är en
vanlig tidsperiod i afseende på liqvider, men då jag är förvissad, att
Andra Kammaren, hvars alla ledamöter i lagutskottet tillstyrkt bifall
till Kongl.^ Majt:s proposition, kommer att bifalla denna, d. v! s. en tid
af sex månader, vill jag med afseende på möjligen blifvande sammanjemkning
förena mig i det yrkande, som framstäldes af den förste talaren
på ^ östgötabänken, och påyrka, att orden »sex månader» utbytas mot
»två månader».

Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig förorda bifall till Kongl.

Majt:s proposition. Sätt är på sätt och vis hvad den siste talaren sade,
att bär är fråga om en utsträckning af den förmånsrätt, som nu finnes
stadgad, men denna utsträckning berör, såvidt jag kan förstå, endast
de lösa arbetarne. Hvad dem beträffar, är jag med honom ense derom,
att en tid af tre månader är tillräcklig att betrygga deras rätt. Mer
än sällan inträffar nemligen, att lösa arbetare låta sin aflöning stå inne

Lördagen den 2 Maj, e. m.

X:o 29.

för längre tid an 3 månader. Hvad deremot beträffar de fasta arbetarne, Ang. ändring

vågar jag, i bestämd motsats till hans uppfattning af nuvarande lag bestämmelse,

påstå att, då högsta domstolen flere gånger tillämpat gällande Sbalken.

lag så, att förmånsrätt tillerkänts fasta arbetare för ett helt år, är detta (Forts.)

för närvarande lag i Sverige. Med afseende å sistnämnda arbetare

innebär sålunda föreliggande förslag en bestämd inskränkning i den

rätt, de nu ega. Jag tror ej, att det är klokt att väsentligt inskränka

denna deras rätt. Den föregående talaren sade visserligen, att man

icke borde uppmuntra krediten. I regel är detta sant, men i detta fall

tror jag att man bör göra allt, man kan, för att uppmuntra en arbetare

att icke lättsinnigt och utan behof taga ut sitt tillgodohafvande. Nyttigt

och gagneligt är, att arbetaren har något till godo hos husbonden.

Beröfvar man honom ifrågavarande säkerhet, tager han ut sin aflöning
vecka för vecka och lefver upp densamma. Jag tror att af rent praktiska
skäl nödvändigt är att icke medgifva denna förmånsrätt för allt förkort
tid.w Den föregående talaren fäste sig mycket vid Riksdagens skrifvelse
och att icke i densamma begärts längre förmånsrätt än för två
månader. Det är mycket sant, men det gälde endast de lösa arbetarne.

Såsom stöd för min åsigt tillåter jag mig åberopa lagkomitéus förslag,
hvari tillstyrkes förmånsrätt af ifrågavarande art för en tid af sex
månader. Kongl. Majt:s förslag har också utan meningsskiljaktighet
blifvit af högsta domstolen tillstyrkt. Mig synes således så starka skäl
och så goda auktoriteter finnas för Kongl. Majt:s förslag, att jag anser
mig böra yrka bifall till detsamma.

Herr Claeson: I motsats till den siste talaren tror jag icke, att

man af ömhet för de s. k. fasta arbetarne bör utsträcka förmånsrätten
så långt som lagutskottet gjort. För närvarande finnes i vårt land
icke någon förmånsrätt i detta hänseende tillerkänd andra än tjenstehjon,
hvilka ega förmånsrätt för innestående lön för sista tjenståret. Orsaken
till denna förmånsrätt är, att lagen bjuder, att tjenstehjonen icke förr
än de tjenat ut tjenståret hafva rätt att af husbonden utfå ett enda
öre af sin lön. Då lagen nekar tjenstehjonen lönen förr än året är
slut, är det också rigtigt att de skola ha förmånsrätt för densamma.

Nu hafva fall förekommit, då gränsen mellan lagstadgad tjenare och
arbetare varit ytterst smal. Domstolarne hafva då genom s. k.
analogitolkning för nämnda fall tillämpat 17 kap. 4 § handelsbalken.

Den grund, som finnes för att tillämpa förmånsrätten i fråga om tjenstehjon,
finnes icke i fråga om fasta arbetare, och samma grund, som finnes
att göra förmånsrätten för tillfälliga arbetare kort, finnes i sjelfva verket
äfven i fråga om fasta arbetare, nemligen den, att man icke bör uppmuntra
arbetarne att låta lönen stå inne för länge. Vilja de sedan
hafva förtroende till husbonden, är det deras sak, och då få de sjelfva
stå risken. Jag bär sett upprörande fall, då arbetarne vid ott stort
bruk låtit aflöningen stå inne för hela den gångna arbetstiden. Bruket
gjorde konkurs, och arbetarne fingo nästan intet. Tänker man på sådana
fall, är en förmånsrätt för sex månader icke tillräcklig, utan det skulle

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. ändring behöfvas eu sådan för tio år och mera, och jag undrar hvart det skulle
^a8''a va8en håljern

S~ Jag var me<^ om tillstyrka fjorårets skrifvelse. I lagutskottet
(Forts) var allmänna meningen den, att en tid af två månader borde vara
tillräcklig, men att till äfventyra tiden kunde ökas något, och jag har
trott den höra ökas till tre månader.

Då nu emellertid den förste talaren yrkat, att tiden måtte inskränkas
till två månader, och utskottets ordförande äfven deri instämt, särakildt
af det skäl, att om, såsom antagligt är, Andra Kammaren antager
utskottets förslag, en sammanjemkning blifver lättare, vill jag icke framställa
något nytt yrkande, utan förenar mig med den förste talaren.

* Herr Nyström: Då jag i lagutskottet förra året hade någon del

i åstadkommandet af den skrifvelse, som då beslöts, skall jag anhålla
att få säga ett ord rörande denna sak. För min del får jag helt och
hållet förorda utskottets förslag, och detta på följande grunder. I de
stora städerna, åtminstone i Stockholm, har man en temligen sorglig
erfarenhet om de förluster, som arbetarne göra på arbetsgifvare, som
råkat på obestånd. Och till följd deraf har också inom arbetarekretsar
uppstått ett kraf, som funnit ett återljud i herr Fjällbäcks motion. Det
är samma kraf som det, hvilket blifvit tillgodOsedt i amerikanska »Mechanik
lien laws», hvilka tillförsäkra arbetarne, med ett minimum af omgång
eller formalitet, ett slags inteckningsrätt i den egendom, hvarå de arbetat,
för värdet af deras arbete. En dylik bestämmelse vore ej öfverensstämmande
med svenskt rättsbruk, och jag tror derför, att den aldrig
här i landet kan genomföras. Men gent emot så långt gående fordringar
på rättsskydd för intjent arbetsförtjenst bör man åtminstone göra så
mycket, som man med iakttagande af våra rättsgrundsatser kan göra.
Och det synes mig, att man genom att medgifva förmånsrätt för en tid
af sex månader icke kan sägas gå för långt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, synes det mig vara nödvändigt
att bereda arbetarne så godt rättsskydd som möjligt för deras
arbetsförtjenst. Den föregående talaren anförde ju ganska talande bevis
för behöfligheten af ett sådant rättsskydd. Jag anhåller att få yrka
bifall till förslaget.

Herr Larsson, Diss Olof: Jag skall be att få förena mig med

mina medreservanter i deras yrkande. Jag kan nemligen icke finna
annat, än att man genom att bifalla detta förslag skulle rent af uppmuntra
vingleriet, särskildt inom byggnadsverksamheten, der man skulle
finna huru som en mängd arbetare, då de visste sig hafva förmånsrätt
för sin intjenta dagspenning för eu tid af sex månader, skulle blifva
uppmuntrade att understödja vingleriet. Jag föreställer mig t. ex., att
en person går och köper eu tomt. Säljaren tager första inteckningen i
tomten och tror sig dermed fullt betryggad för köpeskillingen. Så går
köparen och engagerar en mängd arbetare emot öfverdådiga löner.
Han sköter sig mycket illa, och efter sex månader gör han konkurs.

Lördagen den 2 Maj, e. m. 27 If:o 29.

Då komma arbetande och säga: vi hafva förmånsrätt för sex månaders Ang- ändring
innestående aflöning. Och den som sålt tomten får aldrig ett öre på tf
första inteckningen. Om man på detta sätt understödjer fastighetskrediten shälben.*
inom landet, anser jag vara mer än tvifvelaktigt. Jag tror att det är (p0rts.)
en fara att gå så långt som till tre eller fyra månader och anser, att
kammaren borde stanna vid åtminstone två månader, emedan derigenom
■en sammanjemkning mellan de båda kamrarne möjligen kan komma till
stånd. Att medgifva en sådan tyst förmånsrätt, hvilken skulle gå före till
■och med inteckningar, för eu tid af sex månader, synes mig vara högst
vådligt för vår kreditlagstiftning. En bank eller en kreditinrättning
skulle aldrig kunna känna sig säker ens för den första inteckningen,
derest en sådan förmånsrätt skulle finnas. Jag ber att få instämma i det
yrkandet, som framstäits af grefve Klingspor.

Herr Sjö er o na: Den talare, som hade ordet näst före den siste,

yrkade bifall till Kong]. Maj:ts proposition och anförde såsom skäl
derför, att man borde bereda arbetarne så godt skydd som möjligt, i
sammanhang hvarmed han hänvisade till herr Fjällbäcks motion. Jag
hemtar deraf anledning tro, att han må hända gjort sig skyldig till
samma misstag som herr Fjällbäck. Dennes motion grundar sig nemligen
på den förutsättning, att arbetarne genom erhållande af ifrågavarande
förmånsrätt icke skulle vinna någon förmånsrätt i fastighet.

Detta är ett fullständigt misstag, ty 17 kap. 4 § handelsbalken tillerkänner
dem, som enligt denna § ega förmånsrätt, sådan rätt i all
gäldenärens egendom, dock så att den lösa egendomen skall tagas i
anspråk före den fasta, derest den senare är intecknad. Ifrågavarande
förmånsrätt omfattar således äfven fast egendom, och följaktligen synes
det mig vara tillräckligt sörj dt för arbetarne, äfven om tiden för förmånsrätten
göres något kortare än förslaget är. Om I, mine herrar,
läst herr Fjällbäcks motion, hafven I inhemtat, hurusom han redogör
för ett mycket beklagligt missförhållande, nemligen det att eu s. k.
byggmästare köper en tomt, intecknar denna mycket högt, sätter i gång
arbetet och sedan icke låter arbetarne få ut sina löner. Men detta
missförhållande blir ju afhjelpt med förmånsrätt, för två månaders innestående
aflöning, o derest icke arbetarne lemna arbetsgifvarne obehörigt
lång kredit. Å andra sidan bör man icke ställa så till, att byggmästaren
och arbetarne tillsammans kunna sätta inteckningskafvaren
på det hala och göra intrång på hans rätt, hvilket lätt kan hända, om
man beviljar förmånsrätt för längre tid.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord med anledning af ett på stående

af den näst siste talaren. Han framdrog såsom exempel på de
olägenheter, hvartill en sådan förmånsrätt, som den ifrågavarande, skulle
kunna leda, att en person, som köpt en intecknad tomt, gjorde ackord
med arbetare och, sedan dessa arbetat i sex månader, gjorde konkurs,
dervid arbetarne finge ut allt sitt, under det att inteckningshafvaren
erhölle intet. Detta låter visserligen säga sig, men i verkligheten ge -

K:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. lindring staltar sig saken annorlunda. . Omöjligt är att med arbetare uppgöra
4§ handels- ac^or(^) enligt hvithet de skulle låta lönen stå inne för hela sex måbalken.
" »åder, ty arbetarne skulle icke kunna lefva så lång tid lönen förutan.
(Forts.) Är det så, att de för någon tid låta sin lön stå inne hos arbetsgivare^
synes det mig vara lika hårdt att de skola gå miste om densamma, som
att inteckningshafvaren i någon mån möjligen kan förlora. Jag tviflan
på, att denna förmånsrätt kan faktiskt inkräkta på realkrediten. Hade
jag denna öfvertygelse, skulle jag icke förorda detta förslag; och regeringen
hade, derest så skulle vara fallet, säkerligen icke framlagt detsamma.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Saken är icke så
alldeles omöjlig, som den siste talaren ansåg. Jag har sjelf någon erfarenhet
härutinnan. En person, en byggmästare, köpte ett hus, ref ned
detsamma och nppgjorde kontrakt med eu grundläggare om läggande
af ny grund. Då grunden blifvit lagd, gjorde byggmästaren cession.
Huset var intecknadt. Grundläggaren fick ingenting. Jag hade med
samma byggmästare att göra och förlorade åtskilligt. Saken är såledesicke
omöjlig.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af grefve Klingspor, att
kammaren, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunde oförändrad antagas, skulle för sin del besluta en lag i ämnet
åt enahanda lydelse med den Kongl. Maj:t föreslagit, endast med den
ändring, att orden »sex månaderna» utbyttes mot orden: två månaderna.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
grefve Ivlingspors yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i 1 punkten af sitt
utlåtande n:o 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner .Nej, förklarar kammaren, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition icke kan oförändrad antagas, och besluter för sin del en
lag i ämnet af enahanda lydelse med den Kongl. Maj:t föreslagit, endast
med den ändring, att orden »sex månaderna» utbytas mot orden: två
månaderna.

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning,
hafva utfallit sålunda:

Ja —22;

befunnos rösterna Ang. ändring
af 17 kap.

4 § handelsbalken.

(Forts.)

Nej — 66.

2 och 3 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 30 sistlidne april och den 1 Ang. formen
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af väckt motion för äktenskaps
angående formen för äktenskaps afslutande. afslutande.

Herr Billing: Om jag hade någon farhåga för, att Första Kam maren

skulle bifalla motionen om det fakultativa civiläktenskapet, skulle
jag, ehuru timmen är sen, besvära kammaren med ett föredrag om
denna form för äktenskaps ingående. Nu skall jag deremot begära
uppmärksamhet endast några ögonblick. Jag har ansett mig böra säga
några ord, då denna fråga, som troligtvis återkommer en annan gång,
är af den allra största betydelse. Det får väl erkännas, att för hela ett
folks lif är knappast något af en större betydelse än äktenskapet, uppfattningen
af detsamma och sättet för dess realiserande. Men uppfattningen
af äktenskapet och sättet huru man realiserar dess uppgift är i
icke ringa mån beroende på det sätt, hvarpå äktenskapet ingås. Detta
sätt bör göras så allvarligt som möjligt, så samvetsmanande och samvetsuppmuntrande
som möjligt. Och allra minst tror jag, att de närvarande
tidsförhållandena äro af den beskaffenhet, att man bör göra
något, som kan bidraga till att minska allvaret i uppfattningen af äktenskapet
såsom en helig förbindelse.

Frågan om civiläktenskapet sönderfaller i tre frågor: frågan om
det obligatoriska civiläktenskapet, frågan om det fakultativa civiläktenskapet
och frågan om nöd-civiläktenskapet. Då ingen nu har föreslagit
införandet af det obligatoriska civiläktenskapet, anser jag mig ej heller
böra bemöta de skäl, som för detsamma pläga anföras.

Rörande det fakultativa civiläktenskapet anser jag mig böra i tre
satser anmärka, hvad jag mot detsamma vill anföra. Då här ingen
torde vilja försvara detsamma, vill jag icke utveckla dessa satsers närmare
innehåll, utan blott framställa dem såsom korta satser. Det fakultativa
civiläktenskapet är först och främst, teoretiskt sedt, en inkonseqvens,
ty det förutsätter den kyrkliga äktenskapsstiftelsens berättigande
och värde, men, ehuru det detta gör, förklaras det vara likgiltigt, om
denna form varder bevarad. Det fakultativa civiläktenskapet är, för det
andra, praktiskt skadligt, derför att det i sin mån bidrager till att

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ang. formen minska känslan för äktenskapet såsom en icke blott borgerlig, utan äfven
f°r''fthi&nde*förbindelse. Det fakultativa civiläktenskapet är, för det tredje,
''Torts)6 eSnadt att verka upplösande på det organiska sambandet mellan statens
'' '''' och kyrkans verksamhet för folkets bästa, i ty att det utestänger från

de religiösa krafternas inflytande ett område, der visserligen dessa krafters
inflytande är behöfligt. Detta är de satser, som jag har velat uppställa
mot det fakultativa civiläktenskapet, när helst förslag om detsamma
framkommer.

Om förhållandena i enstaka fall kunna blifva sådana, att man bör
medgifva en annan form för äktenskapets ingående än den kyrkliga
vigseln — jag medgifver att sådana förhållanden kunna förekomma i
enstaka fall — hvilken utväg har man då att välja? Jo, då hav man
att välja den tredje formen för civiläktenskapet, det s. k. nöd-civiläktenskapet.
Denna min uppfästning hvilar på en grundsats, som jag ber
att här få uttala och betona med all den kraft, som jag i det kan lägga,
derför att hvad jag här säger har sin tillämpning på tusentals förhållanden,
på oupphörligt framkommande kraf på stat och kyrka. Det är
de kraf, som, i allmänhet uttryckt, af några enskilda medlemmar af vår
svenska kyrka, hvilka äro missbelåtna med denna kyrkas ordning, framställas
derpå, att kyrkan skall ändra sin ordning för hela församlingen
för dessa få enstaka individers skull.

Motioner komma fram om och om igen med anspråk på att svenska
folket såsom sådant, den svenska församlingen såsom sådan skall kasta
öfver bord institutioner och anordningar, som detta folk och denna församling
i det hela älskar, vördar och behöfver. Hvarför? Jo derför, att
det lins några medlemmar i denna församling, som icke kunna finna
sig uti desamma. Att ändra hela denna allmänna ordning för några få
missnöjdes skull, kan det vara den rätta vägen? Nej. Då så blir behöfligt,
måste man söka upp nödfallsåtgärder, och en sådan nödfallsåtgärd
har man funnit i detta hänseende i det s. k. nöd-civiläktenskapet. Detta
är således principielt berättigadt och kan blifva, historiskt sedt, nödvändigt.
Håller man sig till den vägen, nöd-civiläktenskapsvägen, går man äfven
fram i konseqvens med hvad man redan nu i Sverige gjort, tv såsom
herrarne se af utskottets betänkande sid. 12, har man infört nöd-civiläktenskapet
i åtskilliga fall. Det kan hända, att det behöfver införas i
ännu flera fall.

Jag vill icke upptaga herrarnes tid med att närmare inlåta mig på
denna fråga. Men jag har ansett mig böra vid detta tillfälle i denna
för vårt folks lif mycket vigtiga fråga uttala hvad jag uttalat. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Spånberg: Då den föregående talaren upptagit vår tid

med att yrka bifall till utskottets förslag, hvilket var alldeles onödigt,
skall jag anhålla att få yrka bifall till herr Waldenströms motion.

Friherre Barnekow: Den näst föregående talaren klandrade

skarpt, att våra kyrkliga institutioner skulle ändras derför, att det fans

X:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

individer inom kyrkan, hvilka icke voro ense med ordningen inom
kyrkan. Ja, mine herrar, sådana yrkanden komma att qvarstå så länge
svenska kyrkan fordrar, att personer skola tillhöra henne äfven om de
hata och förakta henne. Så länge sådana personer skola qvarstå inom
kyrkan, måste man underkasta sig, att dessa personer icke vilja foga
sig efter kyrkans ordning. För min enskilda del står jag på den ståndpunkten,
att jag anser, att kyrkliga och religiösa cermonier böra ske
så mycket som möjligt på frivillighetens och icke på tvångets väg.
Jag har intet yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Spånberg, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 30 nästlidne april och den 1 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 40, i anledning af väckt motion
om ändring af 18 kap. 11 § strafflagen.

Herr Tamm, Hugo: Här föreligger en motion från Andra Kammaren
af följande lydelse: »upplåter någon bostad åt qvinna, som veterligen
bedrifver otukt såsom yrke, straffes första gången med böter från
och med femtio till och med två hundra kronor» o. s. v. Denna motion
har lagutskottet enligt min tanke fullkomligt rigtigt afslagit. Det har
måst göra det, om icke af annat skäl så på det, att Kongl. Maj:t nekande
besvarat kyrkomötets framställning om borttagande af den s. k.
reglementeringen af prostitutionen, och lagutskottet har naturligtvis alldeles
rätt i sin slutledning, att då Kongl. Maj:t icke vill taga bort denna,
så måste de qvinnor, som äro föremål för densamma, hafva tak öfver
hufvudet äfven med den konseqvens, att en och annan paragraf i strafflagen
får jemka på sig. De öfriga skälen skall jag icke här upptaga.
Jag kan icke heller för min del sluta mig till den reservation, som afgifvits,
emedan jag tror den kommer att till intet leda. Jag skall icke
denna gång upptaga kammarens tid med en fråga, som jag vid ett föregående
tillfälle tillräckligt länge uttalat mig uti, men här föreligger en
helt annan fråga och af vidrigare art. Här gäller nemligen, huruvida
man vill vidtaga några åtgärder eller icke, då personer för egen vinnings
skull ockra på andras dygd eller odygd. Om denna fråga borde
åtminstone ingen meningsskiljaktighet råda, och den är, mine herrar, icke
utan sin stora betydelse. Ty det föreligger verkligen sådana förhållanden,
att ett ingripande är af nöden. Jag håller i min hand papper,

Ang. formm
för äktenskaps
afsilande.
(Forts.)

Ifrågasatt
ändring af 18
kap. 11 §
strafflagen.

H:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ifrågasatt under edlig förpligtelse afgifna, hvilka upptaga namn på öfver tjugu
ändring af 18 ställen i Stockholm, der detta bordellväsen helt fritt florerar, samt be -

kap. 11 §
strafflaqen.
(Forts.)

skrifningar öfver såväl huru här tillgår som husegarnes namn. Der
drifves, såsom man kan se af polisuppgifter, lönkrögeri, så att polisen
gång på gång måst ingripa, och detta så organiseradt att ordentlig taxa,
10 kronor för en champagnebutelj, 5 kronor för en butelj annat vin
och 1 krona för en halfbutelj porter, hålles å dessa ställen. På alla
möjliga sätt kringgås lagen. Ofta går det så till, att qvinnorna erhålla
städsel och således anses taga tjenst, detta för att omöjliggöra att de
skola träffas af lösdrifvarestadgan. Hela hus uthyras på detta sätt mot
oskälig hyra per dag, der lösaktiga qvinnor finnas och stå till hands
för hvem som önskar besöka dem. Denna som jag vill kalla hvita slafhandel
är vida mer utsträckt än de flesta drömma om. Jag vill icke
räkna dit sådana fall, som moraliskt sedt skulle kunna rubriceras derunder,
t. ex. då halfnakna qvinnor förevisas på kaféer o. d. Jag vill
ej heller röra vid ett annat sorgligt förhållande i Sverige, nemligen
denna export af qvinnor, som pågår särskildt till Köpenhamn, der på
kommissionskontoren dessa tjenstsökande lockas fast och utsäljas. Och
det finnes sådana kommissionskontor bredvid de officiella bordellerna.
Huru det går dessa utvandrare i det främmande landet, är svårt att
skaffa bevis för, men otaliga komma aldrig igen, utan försmäkta i de
officiella kropp och själ dödande pesthålorna. Dessa tjenstsökande falla
ofta i prostitutionens armar, såsom till och med statistiskt kan utrönas;
bland Stockholms prostituerade är största antalet från Kalmar-trakten,
hvarifrån årligen sådan utvandring sker.

Det är alldeles visst, att det förekommer oändligt många fall, der
det rent af för egen vinnings skull drifves de allra skändligaste anfall
på qvinlig dygd. Det är sådana fall, som motionären framstält och
äfven jag vidrört.

Man svarar mig nu: »ja väl, men detta är ju redan förbjudet i
lagen»; »det är, säger man mig, »bevisningen som är svår». Lagutskottet
sjelf erkänner dock, att icke dessa fall härunder rymmas. Utskottet
yttrar, att enligt hvad utskottet inhemtat har denna lag ej heller vunnit
tillämpning. Hvarför är nu bevisningen så svår? Jo, derför att
det är faktiskt, att i Stockholm dessa ställen, bordellerna, tillåtas, ehuru
blott med det vilkor, att de qvinnor som der äro stå under den legaliserade
prostitutionen. Då rör det ingen. Om någon anmärkning göres,
så befinnes, att det icke fans någon anledning till denna. Men tages
blott prostitutionen bort, kan man vara säker om, att det är så många,
som intressera sig för denna sak, att nog skulle polisen få hjelp i det
fallet, i stället för att de som önska detta nu måste stå mer eller mindre
i strid med densamma. Och, mine herrar, detta är ingen likgiltig fråga
för .samhället. Man ser oupphörligt i vår tid, huru denna oro diskuteras,
som rör sig i de nedre samhällslagren. Då man kan t. ex. här
i Stockholm se, hurusom jag tror 30 å 40 % oäkta barn födas, och
besinnar, att dessa barn födas i sådan liderlighet och uppfostras utan
hem i största synd och elände för att sedan kastas ut i samhället, så

Lördagen den 2 Maj, e. m.

N:o 29.

tror jag för min del, att det är derifrån man har att söka reda på och Ifrågasatt
derifrån man skall finna att den största truppen och den oroligaste ändring af 18
truppen utgår, som sedermera bildas i samhället. Det finnes, enligt §

mitt förmenande, ingen så stor fara för det sociala samhället som just (Ports r
den, som ligger i osedligheten. Och det är på den grund jag också
anser, att, åtminstone i fall sådana som dessa, der det faktiskt gäller
att hindra och söka mota, att personer för egen vinning ockra på andras
dygd, eller låt mig kalla det odygd, och som jag anhåller att få i stället för
det förslag, som föreligger, hemställa, att Riksdagen ville anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till lag angående
tillägg till 18 kap. 11 § strafflagen i syfte att straff må träffa hvar
och en som för egen vinning uppeggar till, gynnar eller underlättar
utsväfning eller sedeförderf hos det ena eller andra könet.

I detta anförande instämde herr Treffenberg.

Herr Sjö Gröna: Eu föreliggande fråga är af beskaffenhet, att

man — åtminstone är det fallet med mig — helst vill tala så litet
som möjligt om densamma. Lagutskottet har derför sökt att så fullständigt
som möjligt motivera sitt tillstyrkande, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon åtgärd föranleda, och jag vågar tro, att, om kammarens
ledamöter uppmärksamt genomläst hvad lagutskottet anfört,
de också skola finna, att denna motivering är tillfredsställande. Är
den det, så är den äfven tillfredsställande för afslag på det förslag, som
af tre ledamöter i lagutskottet från Andra Kammaren framstälts reservationsvis.

Nu har en ledamot af Första Kammaren framstält ett annat skrifvelseförslag
hvilket, så vidt jag kunde höra, är affattadt i ganska sväfvande
och vidt omfattande ordalag och derjemte sådant, att syftet med
denna skrifvelse går vida utöfver de i motionen utstakade råmärken.
Rédan af denna anledning skulle väl kunna ifrågasättas, huruvida Riksdagen
kan till pröfning upptaga ett sådant yrkande. Jag är emellertid
icke så stor formalist, att jag ensam på grund häraf skulle vilja hemställa
om afslag på detta yrkande. Men jag'' anser mig ändå böra göra
det af följande skäl.

Talaren förmenade, att lagens arm icke kunde träffa den, som för
egen vinning ockrade på otukten eller odygden, såsom han uttryckte
sig. Men det anser jag för min del icke vara förhållandet. Ty i 18
kap. 11 § strafflagen stadgas, att »om någon främjar otuktig lefnad genom
koppleri eller håller sådant hus, der otukt drifves; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år». Detta är, som herrarne
finna, en ganska allvarsam straffbestämmelse. Och vidare säges, att
»qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad, straffes med
fängelse i högst sex månader eller staffarbete i högst två år». Ordalagen
äro sådana, att de ingalunda utesluta utan föranleda till den
tolkningen, att, så snart någon på det ena eller andra sättet för egen

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 29. 3

X:o 29. 34 Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ifrågasatt vinning främjar otuktigt lefverne, så, är lian eller hon straffbar, såvidt
ändring af''18 det spey. j sådan form, att deraf allmän sedlighetskänsla sårats och tagit

strafflagen. anstöt. Att man icke kan intränga i alla möjliga enskilda förhållanden,
(Forts) som en e-ller annan polistjensteman kan hafva aning om, säger ju sig sjelf!,
då här är fråga om grannlaga förhållanden. »Men», säger denne talare
liksom äfven motionären i ämnet, »lagen tillämpas icke, det förekommer
verkligen sådana fall, som icke hafva blifvit bestraffade». Ja, det är obestridligt
en sanning att så ä.r, men det kommer sig deraf, mine herrar, att
bevisningen är så ytterst svår att åstadkomma. Lagutskottet erhöll under
behandlingen af denna motion kännedom om ett prejudikat från en af
våra städer, det var icke hufvudstaden. Der hade folk hyrt ut rum
till lösaktiga qvinnor. Yittnen uppgåfvo hvar för sig, att det var förbehållet,
att dessa qvinnor skulle utöfver hyran betala 1 krona för hvarje
karl, som besökte dem. Jag anser det vara alldeles uppenbart,
att förutnämnda lagrum skulle tillämpats på detta fall, men domstolen
sade, att det »icke var styrkt», att man »hållit sådant hus». Man är i
någon ovisshet om hvad domstolen menar. Men det ligger mycket nära
till hands, att domstolen icke ansåg sig hafva två vittnen, emedan det
endast var ett vittne om ett fall och ett vittne om ett annat. Och då
straffbestämmelserna äro så synnerligen stränga, som i detta lagrum,
måste domstolen vara mycket varsam och fordra mycket bindande bevis.
Detta kan man omöjligt hjelpa. Man må skrifva lagar huru som helst,
så kunna sådana fall inträffa, då man tycker, att lagen bort verka och
med sin straffande hand träffa den brottslige, ehuru det icke kunnat
ske. Och man kan icke skrifva om lagen endast för detta. Påyrkar
man sådant, gör man sig skyldig till detsamma som man ofta får
bevittna här i riksdagen, der ofta framkomma motioner endast af den
anledningen, att något fall inträffat, då man tyckt, att rätten icke fått
helgd, att rättskänslan blifvit kränkt, emedan den brottslige, den felaktige
icke blifvit straffad eller det rättsvidriga tillståndet icke blifvit rättadt.
Men sådana motioner afslås ofta isynnerhet i Första Kammaren. Lagutskottet
måste afstyrka dem, derför att man icke kan skrifva lagar så,
att de blifva tillämpliga, äfven om bevisningen icke är tillfyllestgörande.

Yidare sade denne talare, att här skulle tillåtas ett bordellsystem i
Stockholm, om dessa qvinnor endast stält sig under reglementet, d. v. s.
läto sig besigtiga. Jag har också i min hand några uppgifter, och jagskall
be att få meddela kammaren, att under sistlidet år dömdes här i
Stockholm personer, som låtit sådana der .lösaktiga qvinnor passa upp
och servera vin, till böter för oloflig utskänkning till sammanräknadt
belopp af mera än 7,000 kronor. Deraf behagade kammaren finna, att
polisen icke är så släpphänd! som man skulle kunna tro. Undersamma
år dömdes 136 qvinnor till tvångsarbete och 9 af dem två gånger. De
fall, då tvångsarbete ådömts qvinnor för lösaktigt lefverne eller, såsom
det heter i lagen angående lösdrifvares behandling, för sådant lefnadssätt,
hvarigenom våda uppstår för allmän ordning och sedlighet, hafva således
varit icke mindre än 145 till antalet. Och man har meddelat mig, att
så snart en qvinna, som har sin bostad någonstädes, tager emot besök

Lördagen den 2 Maj, e. m.

>T:o 29.

på sådant sätt, att det på minsta vis i granskapet väcker anstöt, blir Ifrågasatt
hon genast anhållen och behandlad efter lösdrifverilagen. kwpUS

Om nu detta vidt omfattande och sväfvande skrifvelseförslag skulle strafflagen.
åsyfta något annat, än hvad som redan är stadgadt genom 18 kap. 11 (Forts.)

§ ''strafflagen, skulle detta vara att, om jag så får säga, i strafflagen
införa en ny kategori af brott; och jag ber er, mine herrar, besinna
huru svårt, för att icke säga omöjligt det skulle vara att i sådant hänseende
åstadkomma en följdrigtig lagbestämmelse, då enkel otukt af
qvinna — d. v. s. otukt som icke är förenad med några särskilda.,
omständigheter, såsom att den skett i förbjudna led eller sådant eller i
en bordell — icke är belagd med straff, hvilken lagstiftningsprincip
infördes och varit gällande genom antagande af 1864 års strafflag. Och
vore det verkligen möjligt att formulera en lagbestämmelse, som skulle
stadga straff för något slags mellantillstånd mellan koppleri och bordellväsen
samt enkel otukt å andra sidan, så skulle man måhända ändock
äfventyra att förfela det åsyftade målet. Tv nu kan man med lösdrifvarelagen
i hand på administrativ väg stäfja det ifrågavarande oskicket
eller åtminstone hindra, att det tager öfverhand. Men finge vi en lag,
som beläde sådant oskick med straff, så kunde man naturligtvis icke
på det fallet vidare tillämpa lösdrifvarelagen, då det funnes allmän lag,
efter hvilken skulle dömas. Hvad angår det område, der jag är högsta
polischef, vågar jag säga, att polisen ingalunda lägger fingrarne emellan,
utan håller efter sådana personer allt hvad skäligt kan vara.

Jag har nu visat herrarne, att förhållandet är sådant äfven i Stockholm,
der man mest tror sig hafva anledning till anmärkningar. Jag
tror således, att en skrifvelse, sådan som den blifvit föreslagen, alldeles
icke skulle leda till målet, utan kanske till och med slå öfver målet, så
att det blefve svårare att åstadkomma rättelse än hvad nu är fallet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Det var visserligen många lockbeten, som

här lados ut för mig, men jag skall icke upptaga dem, huru frestande
det än kunde vara. " Men jag vill hemställa till kammaren: hvad är det
för bevis att 147 personer blifvit dömda? Det är fråga om hvilka som
icke blifvit dömda eller på hvad grund de blifvit dömda. Frågan är:
tillåtes detta hemliga bordell väsen på grund af reglementeringen? Detta
är hufvudfrågan, hvilken ännu icke är besvarad och icke kan blifva det.

Att polisen stämt åtskilliga af dessa bordellegare för olaga utskänkning,
det beviset har jag också erhållit i polisen. Det skall väl icke gå så
långt, att äfven olaga utskänkning skall tillåtas blott för att detta utmärkta
reglementeringsväsen skall upprätthållas. Detta har polisen ingripit
mot, men har icke ingripit och icke kunnat ingripa mot detta
bordellväsen, såvidt det existerar under reglementeringens form.

Då emellertid herr talmannen visat mig, att han icke kan framställa
proposition på mitt föregående yrkande, emedan det går längre
än den framställning, som i motionen gjorts, skall jag be att få återtaga
mitt yrkande om proposition derpå.

N:o 29.

Lördagen den 2 Maj, e. m.

Ifrågasatt
lindring af 18
kap. 11 §
strafflagen.
(Forts.)

Herr Treffenberg förenade sig med herr Tamm.

Sedan, öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren hvad
utskottet i nu förevarande utlåtande hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden.

n:o 60, i anledning af .Kong! Maj:ts proposition angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län samt väckt
motion om anslag till befrämjande af odlingsföretag i de norrländska
lappmarkerna; och

n:o 61, i anledning af Kong!. Haj:ts proposition angående särskild
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas, samt väckt
motion om afsöndring af jord från kronans domäner för upplåtande till
tomtplatser m. m. åt enskilda personer; äfvensom

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 16 i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga
om ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj 1883 angående vilkoren
för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock en i ämnet af herr
E. Hammarlund väckt motion; samt

n:o 17, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2 och
20 punkterna af utskottets betänkande n:o 10 angående ännu oafgjorda
delar af tullbevillningen. _

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10.4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Victor Pettersons Boktryckeri, 1891.