1891. Första Kammaren. * N:o 24 (Riksdagens protokoll 1891:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Första Kammaren. * N:o 24.

Lördagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 1 t ock 18 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes statsutskottets memorial ock utlåtande: n:o_50,

angående köping af anslaget för komplettering ock
utvidgning af Riksdagens bibliotek; ock

n:o 51, med anledning af Ivongl. Maj:ts proposition angående
anvandandet åt militieboställsfondens uppkomna återstående beiiållning; bevillningsutskottets

betänkanden och memorial:

n.o 10, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen;

n:o 11, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;

11 n:o, ,12’ 1 anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Tf Pakten åt utskottets betänkande n:o 7, angående vilkoren för
försäljning åt bränvin; samt

n:o 13, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; äfvensom

. Riksdagens första särskilda utskotts utlåtande n:o 1, i anlednmg
af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
iorslag till sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd, lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsb
åt ken, lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119
utsokmngslagen samt lag angående ändring af 13, 51, 54 ock

io Öl konkurslagen, dels väckt motion om ändrad lydelse af
lo § konkiirslagen.

Roredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 ock 23 i denna
manad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion med
förslag till ändrad lydelse af §§ 15 ock 18 riksdagsordningen.

HeIr ^4 sköld: Under den diskussion, som för någon tid

sedan torevar i denna kammare rörande min motion om°en för

Första Kammarens Prof. 1.891. N:o 24. ,

Angående
en för hela
riket gemensam
(lag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

N:o 34.

Angående
en för hela
riket gemensam
(lag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

hela riket gemensam dag för val åt riksdagsmän till Andra Kammaren
tog jag mig friheten framhålla, att vid det nya statsskickets
införande lades stor vigt på att riksdagsmannavalen skulle
blifva ett fullständigare uttryck af landets allmänna mening i dessvigtigaste
frågor.

Emellertid torde hvar och en, som intresserat sig för dessa,
val, under de senare åren hafva funnit, huru stor del af dem, som
haft att lemna sina röster vid dessa val till Andra Kammaren, försummat
att begagna denna den dyrbaraste af alla borgerliga rätti^heter.

& Orsaken dertill är dock helt naturlig. Valen pågå i allmänhet
under sensommaren och hösten, då landtmannens göromål äro
mest brådskande, och man kan lätt tänka sig svårigheten för honom
att under denna bråda tid, då. göromålen kräfva den största möjliga
skyndsamhet och påpasslighet, offra om också blott eu dag
för deltagande uti dessa val.

Detta kan vara rätt svårt redan i mellersta och södra delarne
af vårt land; men i fråga om öfriga nordliga delarne af riket, det
vill säga mera än -j3 af Sverige, ställer det sig ännu ogynsam -

^Hvar och en, som rest i Norrland, har troligen observerat, att
vid kyrkorna finnas hela byar af små hus, boningshus och stall,
så kallade »kyrkbyar», hvilka begagnas af de kyrkobesökande till
bostäder för sig och sina familjer samt hästar under helg dagarne.

... , ,

De resa sålunda hemifrån någon dag förut, komma till kyrkbyn
på lördag middag, elda upp och ligga der på natten, stanna
sedan öfver söndagen, till hvilken dag kommunal- och kyrkostämmor
vanligen äro utsatta, uppgöra enskilda angelägenheter
sins emellan och anträda återfärden på måndagen. Många hafva
så lång väg från hemmet till kyrkan, att de måste gifva sig utaf
redan på fredagen, och på en sådan kyrkresa kan alltså åtgå en
tid af 4 ä 5 dagar. Samma tid åtgår vid resor till valmöten..

hinder sådana förhållanden torde ej vara svårt att tänka sig
de betydliga olägenheter och uppoffringar, som möta för de väljande
att infinna sig vid ett val å söckendag. I anledning häraf
har jag tagit mig friheten föreslå:

att val till ledamöter i Andra Kammaren skola förrättas på
söndagen; och, till undvikande af sådana »oegentligheter», som man
sett passera, att domhafvande utsatt valet blott några dagar före

dess hållande, ,, . ... .

att tiden för dessa val på förhand skulle vara bestämd genom
stadgande om eu för hela riket gemensam valdag.

Konstitutionsutskottet har emellertid ej funnit detta ändamålsenligt,
utan ansett att mången på grund af religiösa betänkligheter,
icke skulle vilja deltaga i riksdagsmannaval, som hållas på, söndag.
Som herrarne torde hafva observerat, har jag reclan i mm
motion påpekat, att val på söndag till ledamöter i Andra Kammaren
äro fullt lagliga, ty frågor derom hafva understälts högsta.

Lördagen den 25 April.

domstolen ocli vunnit laga kraft. Dessutom kan jag icke föreställa
mig, att det skulle kunna ligga något mera orätt uti att förrätta
ett riksdagsmannaval på söndag, förutsatt, att det sker å sådan tid,
att gudstjensten derigenom icke störes eller hindras, än att till
exempel på denna dag hålla kommunal- eller kyrkostämmor. Det
kan väl ej vara mera syndigt att välja eu riksdagsman på söndagen
än att välja till exempel en fjerdingsman. Jag tror dessutom,
att om söndagen bestämmes till valdag och förrättningen sker efter
gudstjensten, skall hvar och en, som afhört en god predikan och
derigenom blifvit uppbyggd i sitt sinne, med mera lugn och fri
från partiskhet gå till valförrättningen än under någon af arbets°ch
stridsdagarne i veckan. Och jag vågar till och med tro, att
om de kyrkobesökande under gudstjensten icke tänkte på något
syndigare än att aflemna en valsedel, så vore det icke så farligt.

I fråga om söndagens lämplighet såsom valdag på landet är
jag således af fullkomligt motsatt åsigt med det ärade utskottet
och har icke funnit något skäl anfördt, som kunnat rubba denna
åsigt; hvad åter frågan om städerna vidkommer, så erkänner jag
villigt rigtigheten af den anmärkning utskottet gjort. Men om utskottet
ansett till exempel att det skulle möta svårigheter att
mellan gudstjensterna förrätta riksdagsmannaval i de större städerna,
såsom . exempelvis Stockholm, Göteborg, Malmö o. s. v., hade det
ej vant något hinder för utskottet att godkänna motionen i öfrigt,
men föreslå, att i dessa större städer ingen förändring i valsättet
skulle göras, utan att det der borde blifva vid det gamla, ty i städerna
kunna dessa valförrättningar lättare hållas när som helst. I
de mindre städerna finnes efter min åsigt intet hinder att förrätta
valet å söndag mellan gudstjensterna. Det är emellertid egentligen
å landsbygden, som det medför så stora olägenheter att förrätta
riksdagsmannaval under sjelfva arbetsveckan.

Jag skall ej upptaga kammarens tid längre med denna sak,
ty då utskottets betänkande icke är åtföljdt af någon egentlig reservation,
^ kan jag antaga såsom gifvet, att kammaren ej denna
gång bifaller .min motion. Men frågan är af mycket stor vigt. Ty
skoja valen till riksdagsmän i Andra Kammaren blifva ett så vidt
möjligt fullkomligt uttryck af allmänna meningen i landet, måste
enligt min åsigt alla möjliga lättnader beredas, att dessa val må
bliva så litet betungande för de väljande som möjligt.

Om jag lefver till en kommande riksdag, är troligt att jag
framkommer med ett nytt förslag såväl härom som om majoritetsval.
Jag gör nu ej något yrkande.

Herr Billing: Huruvida införande af en gemensam valdag
för riksdagsmannaval till Andra Kammaren är högst nyttigt eller
nödigt, derom skall jag ej yttra mig. Jag begärde ej ordet för att
säga något om denna fråga i sin allmänhet, men på grund af hvad
som förekommit har jag ansett mig skyldig säga några ord i afseende
på denna sak — att bestämma söndagen såsom gemensam
valdag.

Utskottet hade för afstyrkande af ett sådant förslag kunnat

N:o 24.

Angående
en för hela
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24.

Angående
en för lida
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 25 April.

anföra åtskilliga skäl utöfver dem, som blifvit anförda. Man kunde
hafva fäst uppmärksamheten derpå, att i de valkretsar, der man
utsatt riksdagsmannavalen till söndagen, detta framkallat ett starkt
missnöje och väckt ganska stor anstöt, åtminstone har så varit
förhållandet på vissa orter. Man kunde också hafva pekat på att
genom valens förläggande till söndagen vissa medborgare skulle,
snart sagdt, beröfvas möjligheten att utöfva sill rösträtt, såsom till
exempel prester. Men det förstås, det kanske anses som en ren
fördel, att de ej finge utöfva sin rösträtt. Men om nu detta vore
en fördel, finnes det en annan klass af samhällsmedlemmar, för
hvilken denna Riksdag, åtminstone vissa af dess ledamöter, ådagalagt
synnerligt intresse och synnerlig ömhet, nemligen klockarne.
I Skåne och" stora delar af Halland, hvarest dubbla högmessor
hållas, skulle ej blott presterna, utan äfven klockarne beröfvas sill
rösträtt, och det vore kanske ett väl så starkt våld, som om eu
klockare, i öfverensstämmelse med gällande lag, finge bära ett bref
till komministern. JStu äro emellertid icke blott prester, utan ännu
oftare klockare ordförande i kommunalstämmor och i följd deraf
jemväl valförrättare. Förmodligen vore det väl meningen, att dessa
skulle lemna sin tjenstgöring såsom prester och klockare för att i
stället sköta sina uppdrag såsom kommunalstämmoordförande.
Men utskottet har ej beliöft anföra dessa skäl mot förslaget, det har,
så vidt jag förstår, anfört andra fullt tillräckliga. Det har erinrats
om, att förläggande af riksdagsmannaval till söndag skulle kunna
mötas af betänkligheter af åtskilliga, och äfven om vi äro villiga
att erkänna, att det ej kan vara något stridande mot söndagens
väsende att lägga en röstsedel i eu valurna, få vi väl å andra sidan
medgifva, att dessa val i allmänhet icke äro. några synnerligen
uppbyggliga tillställningar, och att de väl ej heller äro mycket
egnade att förläna den sinnets ro och den stillhet, som äro en förutsättning
för att fira en gudstjenst utan att under gudstjensten
störas af främmande intryck — detta om valet hålles före högmessan.
Förrättas åter valet strax efter densamma, så fruktar jag,
att sinnena ej, såsom en föregående talare antog, lugnas så mycket
under högmessan, att de kunna under gudstjensten underlåta
att tänka på det uppbyggliga, som förestår i det. kommande. valet.

Jag är ganska öfvertygad om att bifall till det nu föreliggande
förslaget verkligen skulle inom den svenska församlingen i
det stora hela mötas med mycket stort missnöje och ganska allvarsamma
betänkligheter, och jag tror, att om man ej vill respektera
dessa betänkligheter, så vittnar det åtminstone ej om någon
särdeles stor frisinthet. L tskottet har respekterat dessa, betänkligheter
och erinrar om dem. Men en reservant har varit så långt
ifrån att respektera dem, att han ej eu gång kunnat vara med om
att låta utskottet respektera dem, utan reserverat sig mot utskottets
respekterande af dessa-samvetsbetänkligheter.

Jag öfvergår nu till reservationen, och det är hufvudsakligen
för att få komma till den, som jag begärt ordet. Jag anser att
denna reservation icke bör försvinna blott såsom en bilaga till
konstitutionsutskottets betänkande, utan att den, författaren till

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

ära, bör inkomma i Första Kammarens diskussionsprotokoll, och
för att den det må. göra, skall jag också uppläsa den i sin helhet.
Den lyder sålunda: »Under utskottets öfverläggning befans, att meningarna
ej kunde enas om en gemensam valdag, lämplig för alla
delar af riket, och var detta, af diskussionen att sluta, hufvudskälet
för^afslag, hvaremot »betänkligheterna» mot bestämmande af
söndag till valdag endast af några ledamöter åberopades. Emellertid
har utskottet godkänt en motivering, som utesluter hufvudskälet
och ersätter detta med en, så vidt jag kunnat fatta, ej af
utskottets flertal delad respekt för en fördom, som förkläder sig
lind,er samvetsbetänkligheternas och den religiösa öfvertygelsens missbrukade
namn.» Mine herrar, det är ju eu doftande läckerbit, tillredd
förmodligen under »stekning vid sakta eld» kanske också vid
en annorlunda reglerad brasa.

De få orden innehålla två domar. Den ena är den, att alla
dessa betänkligheter äro »fördomar». Om jag nu säger i ett sådant
sammanhang att det är »fördomar», så är det alldeles detsamma
eller ungefär detsamma som att säga, att det är dumheter. Nu
kan det väl hända, att en person kan intaga en så hög intellektuel
ståndpunkt, att det är en heder att af honom få ens det
namnet. Säkert är, att det finnes personer, hvilka sitta inne med
så hög intelligens, att de anse hvarje mening, som icke stämmer öfverens
med deras egen, för en fördom eller en dumhet. Men det är ej
nog med att det kallas för en »fördom», utan der tillägges: »som förkläder
sig under samvetsbetänkligheternas och den religiösa öfvertygelsens
missbrukade namn». Uttrycket »förkläder sia» innebär enligt
vanligt svenskt språkbruk att den, som förkläder sig, handlar
afsigtligt skrymtaktigt — att han säger ett, men menar ett annat.
Har det varit reservantens mening att säga detta, eller har det icke
varit hans mening att det säga? Jag vill hoppas det senare och ser
derför uti detta sätt att tala endast ett exempel på den retoriska
konst, som jag har hört begagnas, då det lydde så i eu debatt i
Andra Kammaren: »om icke respekten för talmannen förbjöde mig
att säga det, så skulle jag säga så och så» — och så sade talaren det.
Men hvad betyder nu det, som här står? Det betyder från reservantens
ståndpunkt alldeles detsamma, som om från deras ståndpunkt,
hvilka hysa dessa betänkligheter, sades: »att yrka på att
söndagen skall blifva valdag det är en samvetslöshet under förklädnad
af fördomsfrihet». Om ifrån dessa samvetsömma menniskor
något sådant sades, huru skulle man då döma det, mine
herrar? Man skulle döma det på det strängaste möjliga sätt och
med all rätt. Huru då förklara, att något sådant kan sägas? Jag
kan ej förklara det pa annat sätt, än att den, som säger det, anser
sig kunna säga hvad som helst, och att andra vant honom vid att
få säga hvad som helst. Jag anser icke att man bör få säga hvad
som helst, allra minst i en sådan sak som denna, och derför har
jag icke heller_ ansett mig höra låta det få gå opåtaldt. Sådana
fabrikat böra ej få importeras i en allvarlig riksförsamling. För
sådana borde det gälla prohibitivsystem, eller åtminstone behöfves
det försvarsåtgärder deremot. Det minsta, som kan fordras, är att

Angående
en för hela
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24.

Angående
en för hela
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

G Lördagen den 25 April.

åtminstone en liten stämpel sättes på detta fabrikat, och jag vill
sätta derpå denna stämpel: »fabrikat af hänsynsfull frisinthet utan
förklädnad».

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Claeson: Motionärens syftemål att bereda så många valmän
som möjligt tillfälle att deltaga uti riksdagsmannaval är onekligen
både vackert och värdt erkänsla, men, lika med den nästföregående
ärade talaren, anser jag det af motionären valda medlet
icke godt, och det är lyckligtvis icke heller, efter min uppfattning,
erforderligt för ändamålet. Medlet är icke godt, sade jag, ty man
behöfver ej vara beherskad af den fördom, hvarom reservanten
talar, för att finna att anordningen med sex arbetsdagar och eu
hvilodag i veckan är eu vis och, snart sagdt, oumbärlig anordning,
och följden deraf är, att man måste beklaga, om från.statsmagternas
sida vidtagas åtgärder, hvarigenom denna anordning kringskäres
och beröfvas en del af sin betydelse. För min del är jag
föga till freds med den nya tidens sed att hålla alla kommunaloch
kyrkostämmor på söndag. Då man, såsom jag, tillhör en mycket
folkrik församling, der clet är godt om stämmor, hvilka ofta räcka
många timmar och långt utöfver den vanliga middagstimman, går
man derigenom till stor del miste om söndagens behag såsom hvilodag.
Hu kan motionären invända, att om man kan bära obehaget att
årligen tillbringa åtskilliga söndagar på stämmor, så dor man ock
med lätthet kunna bära att hvart tredje år deltaga uti ett riksdagsmannaval
på denna dag. Deruti gifver jag honom rätt, derest man
ser saken endast ur qvantitativ synpunkt, men från principiel
synpunkt är det eu väsentlig skilnad. Det är medgifvet ordförandena
i kommunal- och kyrkostämmor att utsätta sådana förrättningar
till söndag, men ingenting hindrar dem att för desamma
bestämma hvilken annan dag som helst. Men här skulle det blifva
lag, att valen skulle hållas på söndag. I Stockholm t. ex. skulle
magistraten komma att vara sysselsatt hela söndagen med ett
sådant val. Till man hafva någon följ drägtighet inom lagstiftningen,
ter det sig väl besynnerligt, att, när man slår upp riksdagsordningen,
man finner det påbudet att riksdagsmannaval skola
förrättas å söndag, under det att i strafflagen förbjudes vid äfventyr
af böter att egna denna dag åt arbete, som tål uppskof.

Här jag säger att medlet ej är erforderligt för ändamålet, så
hemtar jag den åsigten hufvudsakligen af erfarenhet från min egen
domsaga, "och jag tror att den i detta fall ej är betydelselös; ty
just i sä beskaffade domsagor, som den, hvilken blifvit mig anförtrodd,
skulle denna motion kunna hafva en särskild betydelse.
Der finnes nemligen ett särdeles stort antal valmän och bland
dessa många, hvilka äro i så små omständigheter, att man skulle
kunna antaga, att de taga i betraktande denna lilla tidsförlust
hvart tredje år, och slutligen är befolkningen mycket kyrksam,
och det skulle således vara beqvämt för dem, om riksdagsmannaval
hölles på söndag efter gudstjenstens slut. Jag har heller ej saknat
uppmaningar i den vägen; men jag bär ansett det olämpligt. Då

Lördagen den 25 April. 7

jag sommaren 1887 förrättade det sista val, hvarvid användes det
medelbara valsättet, och de 21 elektorerna från valkretsens olika
socknar voro samlade, var det redan beslutadt att hädanefter det
omedelbara valsättet skulle begagnas. Då sporde jag desse elektorer,
hvilken tid på sommaren de ansågo lämpligas tför utsättande
af dessa val, för att så mångasom möjligt skulle kunna deruti taga
del. Alla förklarade då, att ju senare i september, desto bättre,
ty då vore den egentliga skördebrådskan öfverstånden, och bland
alla veckans söckendagar vore måndagen den, som lättast kunde
offras. Detta var också min åsigt, och jag beslöt derför att sätta
valen till näst sista måndagen i september — näst sista derför att
några dagar behöfvas för inskickande af valprotokollen. Så skedde
åren 1887 och 1890, och vid båda tillfällena var deltagandet i valen
så lifligt, att man svårligen kan tänka sig att det skulle kunnat
vara lifligare, om de hållits på en söndag. Såsom ytterligare stöd
för min åsigt, att för ett lifligt deltagande i valet ej erfordras att det
utsättes på söndag, ber jag att få nämna, att en ledamot af kammaren,
som under en iång följd af år varit kommunalstämmoordförande,
säger sig under denna tid hafva iakttagit, att, då stämmorna
hållits på söndagar, de i regeln varit mindre besökta, än
när de förrättats å söckendagar. Jag vågar ej bestämdt säga detsamma
med afseende å förhållandet inom den socken, jag tillhör,
men det vågar jag säga, att der hållits stämmor på söndagar, då
det tillstädeskommit blott en så ringa bråkdel af de röstberättigade,
att det varit bedröfligt att se, samt att den talrikast besökta stämma,
som jag bevistat, hållits på söckendag.

Af detta torde framgå, att det är ärendets vigt samt det intresse,
som de väljande hysa för valet, som afgör, huruvida man infinner
sig mangrant eller ej; och hysa valmännen ett verkligt och lefvande
intresse för valet, så låta de sig ej afskräckas af de ören i
dagsverkspenningar, som gå förlorade genom afbrott i deras arbete.

På dessa grunder yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundin: Jag skall anhålla att blott få.säga några få ord.

Motionären har åberopat landtbrukarens strängt upptagna tid,
som skulle göra det svårt för honom att vara med om riksdagsmannaval
å söckendagar. Men, mine herrar, sådana arbetsslafvar
.äro vi väl ändå icke, att vi i följd häraf måste hafva riksdagsmannaval
utsatta å söndagarne. Kongl. förordningen den 21 mars
1862 talar om kommunalstämmors hållande å söckendagar, men ej
på söndagar, då det gäller vigtiga kommunala frågor. Jag anser
frågan om riksdagsmannaval vara af större vigt än andra frågor,
som kunna förekomma å kommunalstämma. Ej heller tror jag det
finnes skäl för det påståendet, att de stämmor, Indika hållas om
söndagarne, äro talrikast besökta. Under de år jag varit ordförande
har jag gjort samma erfarenhet som den siste ärade talaren, att
de stämmor, Indika hållits å söckendagar, varit talrikast besökta.

Dessutom ber jag att få åberopa eu annan faktor, nemligen,
att om riksdagsmannaval utsättas till söndagen, kommer en så stor
menniskomassa att rusa till, att man ej kan veta hvad för oord -

>'':o 24.

Angående
en för hela
riket gemensam
(lag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Angående
en för hela
riket gemensam
(lag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

ningar som i följd häraf kunna uppstå. Det går en orolig strömning
genom vår tid, och man bör försöka förebygga hvad som kan förebyggas.

Jag tager mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg, Gustaf: Med motionären instämmer jag till fulloderi,
att det vore en mycket önsklig sak att få en gemensam valdag
för hela riket; och jag finner önskvärdheten deraf ligga icke
blott uti det af motionären och flere andra påpekade förhållandet,
att deltagandet i riksdagsmannavalen skulle på en sådan gemensam
valdag bli allmännare, och valen sålunda ett säkrare uttryck af de
väljandes önskningar, utan äfven i en annan omständighet, den
nemligen, att bestämmandet af valdagen verkligen kan i många fall
hafva ett stort inflytande på valets utgång. Ur denna sistnämnda
synpunkt anser jag sålunda, att det skulle vara för valförrättaren
en synnerligen stor fördel, om han sluppe att ega beslutanderätt i
en så grannlaga och ömtålig fråga. Det är nemligen för valförrättaren
icke blott vigtig! att i sjelfva saken verkligen vara opartisk,
utan det måste för honom äfven vara en ganska stor fördel att
synas sådan i alla valmäns ögon. Jag känner emellertid val, som
förrättats i stadsvalkrets, der valförrättaren helt visst varit fullkomligt
opartisk vid bestämmandet af valdagen, men der donna
valdag kommit i kollision med andra förrättningar på ett sådant
sätt, att ett stort antal valmän af samma meningsfraktion hindrats
deltaga i valet, och valförrättarens opartiskhet i allmänhetens ögon
verkligen blifvit satt i fråga.

Att det är ganska svårt att finna en för hela riket lämplig,
gemensam valdag, framgår af hvad som i denna fråga förut under
det sista årtiondet förelupit vid dess behandling inom konstitutionsutskottet
och riksdagen. En dag, som passar för de nordligaste
delarne af riket, passar kanske ej för de södra; hvarförutom man
måste taga hänsyn dertill, att en bestämd valdag kan komma ikollision
med andra förrättningar, såsom landsting, tingssammanträden,
rådstufvurätts ordinarie sammanträden m. m. Jag tror
derför, att om man i detta hänseende skall komma till något
resultat, måste en grundlig utredning föreligga, och denna torde
bäst kunna ske genom Kongl. Maj ds åtgärd.

Jag skall nu be att få yttra några ord angående söndagens
lämplighet såsom valdag. För min del kan jag ej finna, att söndagen
såsom valdag är absolut förkastlig, då den sansade och förståndige
medborgaren bör kunna på denna dag afgifva sin valsedel
utan att på något sätt kränka sabbatens helgd eller åsidosätta dess
stora betydelse. Han bör kunna göra detta lika väl, som han på
den dagen kan välja prest och andra kyrkans tjenare. Man har
nu påpekat, att samvetsbetänkligheter skulle hos en del medborgare
förefinnas mot att på söndagen deltaga i riksdagsmannaval; och
jag vill obetingadt medgifva, att man bör taga den största hänsyn
till andra menniskors betänkligheter i den vägen. Men jag vågar
å andra sidan påstå, att lagstiftaren icke häri taga hänsyn till allas
samvetsbetänkligheter, utan för lagstiftaren måste det vara det enda

Lördagen den 25 April. 9

bestämmande, hvad som i den speeielt föreliggande frågan är sedligt
rätt eller sedligt orätt; och vid sådan pröfning kan jag icke
finna mig öfverbevisad om, att det i och för sig sjelft är sedligt
orätt att på en söndag deltaga i riksdagsmannaval. En ärad
talare — jag tror, att det var den andra i ordningen — framhöll
det förhållandet, att i de fall, der riksdagsmannaval blifvit utsatt
till söndag, detta väckt missnöje i de bygder, der sådant förekommit.
Då denne talare framstält ett sådant påstående, är jag naturligtvis
alldeles öfvertygad om, att ett sådant förhållande har inträffat på
ett eller annat håll; men jag kan för min del bekräfta, att jag
känner flere bygder, der riksdagsmannaval hållits på söndag, utan
att det framkallat något slags missnöje. Och för att visa, huru
mycket större deltagandet i ett sådant val på en söndag kan vara,
ber jag att få upprepa, hvad jag nyss i kammaren hörde af en
person, som i den ort jag tillhör deltagit i sådana val. Han sade
nemligen, att vid ett val, förrättadt på hvardag, tillstädeskommo,
förutom valförrättaren, endast två valmän, men att, sedan påföljande
val utsatts till söndag, afgåfvos öfver 80 röster. Förhållandena
kunna ju vara olika på olika orter, men på den ort jag tillhör
bruka riksdagsmannavalen förrättas på söndag, och aldrig har detta
utgjort hinder för kyrkans tjenare att deltaga i valen.

Detta hvad landsbygden angår.

Hvad åter städerna och speeielt de större städerna beträffar,
anser jag deremot val på söndag bestämdt förkastliga. Ett val på
söndag inom stora städer stör sabbatens helgd, åstadkommer oordningar,
förorsakar oro i sinnena samt utgör hinder för det lugn
och den frid, som bör hvila öfver sabbaten; och detta skäl har för
mig varit bestämmande, då jag deltagit i utskottets beslut i denna
fråga. Det är också för mig bestämmande, då jag nu yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Borg: Efter den, såsom mig synes, förträffliga belysning,
näst föregående talare lemnat, har jag föga att säga. Jag kan i
allt väsentligt instämma uti hans yttrande, men tillåter mig likväl
att till hvad han anfört lägga ett par anmärkningar. Hos flera
folk hafva redan riksdagsmannaval på söndag införts och under loppet
af en längre tid försiggått till stor fördel för sjelfva valet, i det
att ett så stort antal röstegände som möjligt derigenom blifvit i
tillfälle att deltaga deri. Då här af en föregående talare, och det
en man, som kan anses företrädesvis representera högkyrkans åsigter,
är närnndt, att i kyrkligt afseende ej något hinder för söndagsval
föreligger, så. finner jag äfven häri ett ytterligare skäl till, att man
åtminstone kan försöka att göra söndagen till en sådan valdag.
Jag kan likväl icke undgå att föredraga hvad herr Berg antydde,
nemligen att frågan borde utredas af Kongl. Maj:t, då det nemligen
har befunnits, att densamma oupphörligen återkommer. I många
år har den af olika konstitutionsutskott behandlats, och det har
alltid erkänts, att det vore i många afseenden önskligt, om man
finge samma riksdagsmannavaldag öfver hela riket. För en sådan
talar äfven det, att den röstegände derigenom kunde besparas de

N:o 24.

Angående
en för hela
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Angående
en för hela
riket gemensam
dag för
val af riksdagsmän
till
Andra Kammaren.

(Forts.)

Anslag för
de ekonomiska
kartarbetena

m. m.

omkostnader, som en ofta långväga resa till valet kräfver. De
röstegande infinna sig i allmänhet vid gudstjensten och skulle
således kunna då utan pekuniär uppoffring afgifva sina röster.

Jag skall be att få beröra ett uttryck, som en af de föregående
talarne hade, nemligen att riksdagsmannaval ej vore »uppbyggliga
tillställningar». Jag hoppas, att han tog detta uttryck i mycket
inskränkt bemärkelse; förmodligen menande, att dessa val i allmänhet
äro de mest uppbyggliga tillställningar ett folk kan ha.
Jag kan nemligen icke tro, att hvarken prestval eller kyrkostämmor
eller kommunalstämmor med flera dylika kunna anses vara mer uppbyggliga.
I motsats till hans uppfattning är det ock min mening,
att det just skulle vara särdeles uppbyggligt, om valmännen
finge höra en god predikan innan de gingo till valurnan.

Jag har icke något yrkande att göra, men skulle, om det framstäldes,
biträda ett sådant, nemligen att i stället för att bifalla
utskottets betänkande återremittera frågan i den rigtning, att man
önskade en utredning deraf hos Kongl. Maj:t. Jag yrkar således
icke derpå, såvida ej någon annan upptager det såsom sitt förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 22 och 23 innevarande april bordlagda utlåtande
n:o 7 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtiteln gjorda särskilda framställningar angående
anslag dels till »rikets ekonomiska kartverk», dels ock till inrättande
af en lånefond för fiskerinäringens befrämjande.

1 punkten.

Herr Ericsson: Då jag erfor, att statsutskottet vid behandlingen
af sjette hufvudtiteln utbrutit frågan om anslag till rikets
ekonomiska kartverk, hyste jag den förhoppning, att hvad som i
allra största korthet yttrats derom af statsrevisorerna skulle komma
under någon närmare behandling i statsutskottet. Jag blef emellertid
bedragen i denna förväntan, då jag ej i detta utlåtande fann
med ett enda ord omnämndt, att frågan varit före i statsrevisionen.
Det var jag, som der efter ett kanske allt för långvarigt betänkande
beslöt att något påpeka vissa efter mitt förmenande förekommande
oegentligheter i afseende ej blott på det ekonomiska kartverket
utan äfven på de andra kartverken. Mitt yrkande gälde emellertid
hufvudsakligen det förstnämnda, och i min åsigt biträddes jag af
alla revisorerna utom en, som deremot afgaf sin reservation. Kammaren
torde derför ursäkta, att jag i största korthet bemöter, hvad
jag ansett vara origtigt i det uttalande, som jag förmodar ligger
till grund för statsutskottets ringa beaktande af revisorernas anmärkning,
nemligen chefens för generalstabens topografiska afdelning
svar. Denne har enligt min åsigt ej svarat på revisorernas

Lördagen den 25 April. 11

anmärkning i dess rätta mening; lian säger nemligen, att arbetsprodukten
under tidsperioden 1883—1889 långt ifrån att, såsom
revisorerna trott sig finna, hafva betydligt nedgått, tvärtom något
ökats i jemförelse med hvad förut egt rum.

Han har sålunda inlagt en protest emot statsrevisorernas yttrande
härutinnan. Men jag kan ej medgifva, att han har rätt.
Jag vill nämna, att under den senare tiden hafva mycket större
summor än från början anslagits till det ekonomiska kartverket.
Årliga kostnaderna för detta voro t. ex. 1863 11,000 kronor, men
1864—66 29,250 kronor och under åren 1867—70 46,000 kronor.

Då han säger, att produkten af anslaget är större nu än förr,
vågar jag påstå, att detta är ett stort misstag. Det förhåller sig
alldeles tvärt om. Då under första tiden en qvadratmil enligt
officiella siffror kostade 1,545 kronor — då i denna summa äfven
ingick kostnaden för kartornas utgifning, som den tiden skedde på
statsverkets bekostnad —• så ha kostnaderna numera stigit betydligt
högre, så att endast uppmätningen går till öfver 3,000 kronor
per qvadratmil. Nu ligga kartorna förvarade i ekonomiska kartverkets
lådfack och till ingen annan nytta än att tjena såsom
stomkarta för topografiska kartverket, såvida icke enskilde åtaga
sig deras nedtransportering och utgifning i lämplig skala.

De flesta landsting hafva emellertid beviljat medel till det
ekonomiska kartverkets utgifvande. Vermlands landning och hushållningssällskap
hafva nu senast anslagit ett betydligt belopp för
detta ändamål, hvilket enligt min åsigt är bästa beviset att dessa
kartor fylla ett erkändt behof, men enligt min mening förtjenar
det ekonomiska kartverket icke sitt namn numera, då det beror
på eu ren tillfällighet, om det blir tillgängligt för allmänheten
eller ej. Så har t. ex. Skaraborgs landsting afslagit att bekosta
ntgifningen.

Dessutom är det lätt att räkna efter för den, som vill göra
sig det besväret — och det tycker jag att statsutskottet skulle ha
gjort — att nu kostar ensamt upprättandet af sjelfva grund- eller
hufvudkartan med tryckt kameralbeskrifning mer än dubbelt så
mycket som när det ekonomiska kartverket började och äfven kartutgifningen
bekostades, såsom jag redan förut uppgifvit.

Jag tror, att jag härmed har bevisat, att afdelningschefens
yttrande icke håller streck.

Hvad han nämner om att ekonomiska kartverkets personal
användts till upprättande af en stomkarta för Gotland synes mig
icke mycket hjelpa upp hans sak, ty jag kan ej tro, att det kan
försvaras, att ekonomiska kartverkets anslag dragits till för verket
främmande ändamål, men bevisar blott att man anser, att nämnda
verks arbeten hufvudsakligast äro att betrakta som ett underlag för
topografiska och militära behof. I förbigående vill jag nämna, att
Gotland ännu är långt ifrån skiftadt, och att således nyssnämnda
stomkartarbete icke är af någon särdeles betydelse för ekonomiska
kartverkets egna ändamål, ty detta verk har ju först och främst
till uppgift att åskådliggöra, huru landet är beskaffad!, dess areal,
dess åkrar, skog, hemmansindelning m. m., och dess anslag borde

5:o 24.

Anslag för
de ekonomiska
lcartarbetena

m. m.
(Forts.)

N:o 24.

Anslag för
de ekonomiska
kartarbetena

m. m.
(Forts.)

12 Lördagen den 25 April.

således ej, äfven på en kong! befallning, rättsligen hafva an vän dts
för rent militära ändamål. Så har det emellertid skett, och medel,
som blifvit anslagna under 6:te kufvudtiteln, hafva dragits under
den 4:de. Jag hade nog uppmärksamheten fäst härvid första gången
jag var statsrevisor, men jag höll mig tillbaka för att ej uppväcka
någon storm emot vare sig ena eller andra kartverket, för hvilka
samtliga jag hyser stor välvilja. Men sedermera har jag ansett
för min pligt att påpeka det förhållande, som nu egt rum, nemligen
att det ekonomiska kartverket blifvit förvandladt snart sagdt
endast till ett stomkarteverk för topografiska corpsen, och att det
således ej får sjelfständigt fylla det ändamål, för hvilket det först
var. afsedt. Att ledningen af dessa arbeten i senare tider icke
varit den bästa, torde bäst bevisas deraf, att kostnaderna pr qvadratmil
så betydligt ökats mot förr.

Au mera äg det som sagdt på det viset, att en del af ett anslag
på sjette hufvudtiteln användes på den fjerde. Jag vet, att det
sker med Riksdagens bifall, och afdelningsehefen åberopar äfven,
att han har rätt dertill. Ja, Riksdagen har visserligen medgifvit,
att »möjligen uppstående behållningar» å ekonomiska kartverkets
anslag få användas för det topografiska, men då man tagit från
kartverket en femtedel om året under 10 år — kan detta kallas
att man använder besparingar? Aej, jag tror icke, att någon med
fog kan påstå detta!

Att det har kunnat få fortgå på detta sätt, torde bero derpå,
att man ej uppmärksammat missförhållandet. Afsigten med mitt
uppträdande är att väcka vederbörandes uppmärksamhet på förhållandet.

Jag vet mycket väl, att afsigten med ekonomiska kartverkets
ställande under styrelse från generalstaben var att åstadkomma
enighet, och öfverensstämmelse mellan det topografiska och det
ekonomiska kartverket, men resultatet af denna förening har blifvit,
att det sistnämnda endast blifvit en lydig tjenarinna åt det förstnämnda.
Kartografernas antal har förminskats, och den trälande
tjenarinnan hinner numera ej, äfven med största ansträngning, att
fullgöra sitt ansvarsfulla uppdrag så fort som det erfordras. Likväl
beror i högst väsentlig mån topografiska verkets tillförlitlighet på
den stomkarta, på hvilken dess vidare arbeten grundas.

Också har man för kommande år icke vågat sig att verkställa
så stora »besparingar» som hittills, då man sett sig nödsakad att
endast begära och öfverflytta 4,000 kronor från ekonomiska till
topografiska kartverket.

Det är ju klart, att om man inskränker antalet arbetare, är
det lätt att göra besparingar på det till arbetena beviljade anslaget.
Men man skulle kunna göra ofantliga besparingar, om man på alla
håll droge in på det viset!

Jag .ber om ursäkt, om jag tröttar herrarne! Min mening var
ej att bli så lång, utan endast att börja en liten skärmytsling, men
om jag derigenom kan väcka Riksdagens uppmärksamhet och förvärfva
några hjelptrupper, är jag beredd att framdeles upptaga den
hittills ojemna striden. Det är likväl långt ifrån i afsigt att

Lördagen den 25 April. 13

skada det topografiska karteverket, som jag uppträda ty jag kar
sjelf röstat för 90,000 kronors anslag till ett kommande år, ehuru
jag anser att penningarna kunna användas fördelaktigare än som
sker, i fall man nemligen beslöt sig för att använda nyare metoder
för dess bearbetning.

För dem, som i likhet med mig äro intresserade af det ekonomiska
kartverket, kan jag, som har någon kännedom derom, nämna,
att man nu i 7V,, år hållit på med kartverket i Yermland. Jag
vill ej nämna den summa detta kostat, ty om jag gjorde det och
här uppgåfve den verkliga summan, skulle herrarne baxnas. Och
ändå är detta arbete billigare än i andra län, emedan Yermland
till så stora delar består af oodlade marker, skog och dylikt. Man
har sagt mig, att en skicklig kartograf kan uppmäta 2—4 qvadratmil
under 5 månader i sådana skogfylda trakter, då han deremot
på andra håll, t. ex. i Östergötland, behöfver samma tid för blott
1 å l1/^ qvadratmil.

Jag tror slutligen, att vi få hålla på i minst ett århundrade,
innan våra kartverk hinna fullbordas, om det skall fortgå på hittills
begagnade metoder och med de otillräckliga anslag, som hittills
af Riksdagen beviljats.

Jag har härmed velat rekommendera frågan ej blott till statsutskottets
och Riksdagens besinnande, utan äfven till chefens för
civildepartementet eftertanke.

Herr Casparsson: Då den föregående talaren icke framstält
något bestämdt yrkande, skall jag inskränka mig till att yrka
bifall till statsutskottets utlåtande. Då frågan om anslaget till det
topografiska kartverket nu blifvit afgjord, har statsutskottet saknat
hvarje anledning att nu föreslå någon ändring i det medgifvande,
hvarunder här ifrågavarande anslag under så många föregående
år utgått. Jag skall derför för nuvarande inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Helander: Lika med hvad fallet varit under föregående
riksdagar i denna fråga, vill jag äfven denna gång hafva i protokollet
antecknadt, att jag är af den mening, att den framställning,
som gjorts af statsutskottet, icke bör af Riksdagen bifallas. Det är
minst sagdt oegentligt att tala om behållning å anslagen till de ekonomiska
kartverken, då man väl vet att någon behållning, åtminstone
i detta ords vanliga bemärkelse, hvarken funnits eller finnes
och sannolikt icke heller kommer att finnas å berörda anslag.
Det verkliga förhållandet är, att man betraktar staterna för de ekonomiska
kartverken såsom en reservkassa, ur hvilken man tager
hvad man anser sig behöfva för det topografiska kartverket. Jag
har vid föregående tillfällen alltid yttrat mig för anslag, så långt
de varit behöfliga, till samtliga kartverk och icke minst det topografiska,
men jag anser mig icke med godt samvete kunna vara
med om att det ena kartverket så att säga äter upp det andra.
Jag vet väl, att det icke tjenar till något att framställa yrkande
om afslag och gör det derför icke heller.

N:o 24.

Anslag för
de ekonomiska
kartarbetena

m. m.
(Forts.)

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag för
de ekonomiska
kartarbetena

m. m.
(Forts.)

Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens
befrämjande.

Friherre Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag har icke i
statsutskottet varit af afvikande mening i denna fråga och vill ej
heller nu uttala mig i sådan rigtning. Då emellertid tal blifvit
om kartverkens relativa ställning till hvarandra, anser jag mig
likväl, till den kraft och verkan det hafva kan, böra uttala min
tanke, och den är, att det vore en lycka, om en stor del af anslaget
till det ekonomiska kartverket flyttades öfver till det topografiska.
Jag har kommit till den uppfattning — under de långa
strider som i denna fråga egt ruin •— att det topografiska kartverket
är af yttersta vigt att få färdigt, då deremot det ekonomiska
kartverket blir föråldradt långt innan det kan utgifvas och således
utan egentligt gagn. Jag vill inlägga min uppfattning såsom motsatt
den af en annan talare uttryckta; men har ej något annat
yrkande att göra än bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält.

2 punkten.

Herr Tamm, Hugo: Då jag nu kommer att yrka afslag å såväl
Kongl. Maj:ts som utskottets förslag, vill jag nämna, att detta yrkande
ingalunda har sin grund i ett underskattande af fiskerinäringens
betydelse, utan tvärt om. Jag anser nemligen denna näring
böra få den hjelp den förtjenar både på grund af dess stora betydenhet
— nordsjöfisket ensamt uppgår per år till 12,000,000,
hvartill kommer hela fisket på ostkusten, vidare fisket i våra fiskrika
elfvar och så fisket i alla våra insjöar — och emedan denna
näring behöfver framdrifvas till större utveckling, såsom för Sverige
en af de naturligaste. Deraf följer emellertid icke, att jag kan
godkänna hvilket sätt som helst, som föreslås att åstadkomma det
önskade resultatet.

Kongl. Maj:t har föreslagit, att för fiskerinäringens befrämjande
bilda en lånefond. Denna skall afse två särskilda ändamål,
dels att anskaffa båtar, som kunna gå ut på hafsfiske, och dels att
vara till hjelp för anläggande af smärre inrättningar för tillgodogörande
och förädling af fiskets produkter, såsom rökerier, salterier
m. m. Dessa ändamål äro i och för sig mycket beaktansvärda,
och jag vill gerna skänka dem allt mitt understöd. Men en annan
fråga är, om denna fond verkligen, såsom framställes i propositionen,
är en lånefond, eller om den icke i sjelfva verket är en gåfvofond.
Om den är det ena eller andra beror naturligtvis i främsta
rummet på, huruvida lånen komma att återbetalas eller icke, och
detta åter beror naturligtvis på den säkerhet, som för dessa lån
kommer att ställas. Det är denna säkerhet, som jag för min del
finner ganska svag och karakteriseras väl af några'' ord i den
kongl. propositionen, att »en möjlig förlust skulle för ett hushållningssällskap
eller en kommun vara rätt känbar, under det att
den för statsverket skulle vara af mindre betydelse». Redan deri
ligger ju ett uttalande om, att man anser att den säkerhet, som

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

finnes för de ur denna fond utlemnade lån, icke är till fyllest. Anslag till
Hvari skall då den föreslagna säkerheten bestå? Jo, den skall lånefond för
bestå i borgen, och denna borgen skall lemnas af, såsom det heter,
redbare och ordentlige män, som efter bästa förmåga sälta att full- '' jande.
göra sina förbindelser, hvarom skall anskaffas intyg. Beträffande (Forts.)
lån för anläggning af rökerier, så skall derför stundom inteckning
fordras. Att båtar och redskap äro försäkrade, skall deremot iclce
fordras såsom vilkor för låns erhållande. — Detta är således den
säkerhet, som skall lemnas. Sedan skall statskontoret förvalta
fonden och å dessa små lån uppbära liqvider. Huru förfaras skall,
för den händelse någon af borgesmännen dör eller kommer på obestånd;
hvem som skall taga reda härpå, derom nämnes ingenting.

Jag ber kammaren fästa uppmärksamhet vid detta förhållande, ty
det är dock af icke så liten betydelse. Så vidt jag kan se, är detta
det första steget i den särskildt af socialisterna så starkt påyrkade
rigtning, att staten skall fritt tillhandahålla arbetarne produktionsredskap,
och jag kan för min del icke finna, hvarför icke samma
fordrah, som nu framställes af fiskarena, skall fullt befogadt kunna
framställas af skomakarne för deras maskiner och af snickarne för
deras redskap o. s. v.

Kongl. Maj:t har också, för att denna fond ej skall rent af
framträda som gåfvofond, varit tvungen att sätta en ganska invecklad
apparat i gång. Det föreslås nemligen, att, innan lån å en
båt kan beviljas, hushållningssällskapen och fiskerikomitéerna, i de
län der sådana finnas, skola yttra sig om låntagarens och löftesmännens
säkerhet. Vederbörande kronobetjening skall höras härom.
Konungens befallningshafvande, åtminstone i Göteborgs och Bohus
samt Hallands län, skola höras härom. Landtbruksstyrelsen skall
höras härom. Och slutligen skall Kongl. Maj:t afgöra, om på båten
skall lemnas lån till belopp af 2,000 kronor. Mig synes, att detta
sätt att lösa frågan ingalunda är ett lyckligt sätt.

Utskottets majoritet har också icke kunnat för sin del tillstyrka
den kongl. propositionen, utan har föreslagit en annan anordning
af lånerörelsen, nemligen den att sätta landsting och hushållningssällskap
i mellanhand och låta dessa förmedla hela låneaffären,
d. v. s. ingå proprieborgen för densamma. Jag vill lemna
derhän, huruvida hushållningssällskapen, som icke hafva några
rättigheter till uttaxering, kunna gå i borgen; jag vill lemna derhän,
om denna nya form för hushållningssällskapens verksamhet
är att tillråda. Mina betänkligheter ligga åt annat håll. Jag är
öfvertygad, att om man sätter landstingen och hushållningssällskapen
i sticket, kommer hela saken att resultera i ingenting.

Huru många, tron I, mine herrar, skola gå in på dylika borgensförbindelser?
Det är vackert på papperet, men mig förefaller det
som om man ville göra intet af hela denna sak, men synas göra
en vacker handling.

Jag har ett annat skäl mot förslaget, och det är hvad jag
skulle vilja kalla min naturliga affärsförsigtighet. Kär detta Kongl.

Maj:ts förslag förekom i utskottet, voro meningarna synnerligen
stridiga, och då uppkom det förslag att lösa frågan, som nu före -

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens
befrämjande.

(Forts.)

ligger i utskottets betänkande. Jag tror för min del, att frågan är
värd att litet noggrannare besinnas och. genomgås, innan den så
att säga slappes ut i verlden, och att densamma behöfver en grundligare
undersökning än den, som vid ett aftonplenum inom utskottet
kan hafva kommit densamma till del.

Jag har- äfven ett tredje skäl, och clet är, att jag anser det
finnas en annan utväg att ordna denna fråga på ett bättre sätt, än
nu är föreslaget, och att Kong! Maj:t ensam kan slutligen utreda
frågan. Jag bär för min del ingenting emot, att en lånefond bildas,
och att räntan sättes så låg, att staten förlorar 2 procent. Jag har
ingenting häremot, derför att, om staten lemnar ut t. ex. en
million såsom lån och förlorar 2 procent, det betyder detsamma
som ett anslag på 20,000 kronor, ehuru understödet har lemnats
i en form, som bättre än direkt anslag passar för fiskerinäringen.
Men hvad jag bestämdt fordrar är, att säkerheten blifver sådan, att
staten kan nöja sig dermed. Hvarför inskränka denna till hushållningssällskapens
och landstingens borgen? Hvarför skola icke
de föreningar för fiskerinäringens befrämjande, som nu bildats på
olika ställen i landet, kunna, om de prestera säkerhet, utan omväg
få del af denna fond? Hvarför skall icke en förening för laxodlingens
befrämjande i Vermland få låna af fonden? Hvarför skola
icke de, som önska en försäkringsanstalt, en försäkringsförening,
kunna få låna af fonden? Hvarför göra inskränkningar, som äro
onödiga? Hvarför icke nöja sig med den princip att, om säkerheten
är god och ändamålet sådant, att det faller inom detta förslag,
lån bör gifvas ur fonden - äfven utan den inskränkning, som
af utskottet gjorts? Och hvarför, såsom nu är föreslaget, lemna
dessa lån endast för två ändamål? Om I, mine herrar, minnens,
förelågo i fjor, då denna fråga var å bane, icke mindre än fem
framställningar af alldeles olika natur med afseende å de ändamål,
för hvilka en dylik fond kunde behöfvas. En afsåg nu förevarande
sätt att upphjelpa fiskerinäringen genom att inköpa båtar, en att
understödja anstalter för försäkring af redskap och dylikt, en att
gifva hjelp åt salterier, o. s. v. Hvarför skall man icke kunna
tillgodogöra sig detta? Hvarför gifva lån i en form, som egentligen
endast är till förmån för ett enda län, nemligen Hallands? Bohus
län säger, att de föreslagna lånen icke skulle vara af nämnvärd
betydelse för fiskerinäringen derstädes. Malmöhus län gör ansökan
om lån i en annan form, och från Blekinge län föreligga andra
behof för fisket. Landtbruksstyrelsen yttrar alldeles rigtigt: hvarför
lemna våra dyrbara sötvattensfisken utan all delaktighet i den
föreslagna fonden. Med ett ord, de olika länen hafva olika förhållanden,
och sådana förhållanden att de allt för väl kunna behöfva
få nytta af denna fond. Hvarför då icke återremittera frågan i form
af ett afslag, så att Kongl. Maj:t nästa år må få komma in med ett
nytt förslag, deri hänsyn tages till att det finnes andra former, än
den nu ifrågasatta, under hvilka ett låneunderstöd kan vara lämpligt,
och att lånen icke böra lemnas blott åt en enda provins, utan
stå till buds för de olika behof, som finnas i olika provinser.

Om man blott velat hålla sig vid de gamla regierna för stats -

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

lån, att säkerheten skall vara godkänd, och icke klättrande mer
än hvad nödigt kunnat vara, hade saken varit mera hjelpt. Nu
har brådskan i denna sak varit så stor, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande icke har hunnit att inhemtas. Ingen åt Kong!
Maj:ts befallningshafvande har haft tillfälle att få efterhöra de olika
former, under hvillsa hvarje särskildt län kunnat önska få hjelp i
detta fall, och vi veta allt för väl, att för laxodlingen i våra elfvar
och våra insjöar,_ såsom Venern och Vettern, mycket kan göras,
ty vårt land är i detta afseende ovanligt väl skapadt för fiskerinäring.

Det är på alla dessa grunder, som jag vågat i reservationen
framställa den tanke, att frågan icke är utredd, utan har forcerats
fram, och att det vore till betydligt större gagn både för fiskerinäringen
och för denna frågas utredning, om frågan ännu en gång
finge i en vidsträcktare omfattning tagas under ompröfning af
Kong! Maj:t.. 1

Jag anhåller om afslag å såväl Kong! Maj:ts som utskottets
förslag.

Herr Ekenman: Äfven jag är af skiljaktig mening mot ut skottet

i denna fråga, men min skiljaktighet går i en annan retning
än den siste talarens.

Den olikhet, som i denna fråga förefinnes mellan Kongl Maj:ts
förslag och statsutskottets hemställan, visar sig i två afseenden,
dels deri att utskottet föreslår, att lån ur den af Kongl. Maj:t föreslagna
lånefonden skola till lånebehöfvande fördelas af landstingen
och hushållningssällskapen, som för återbetalningen sålunda
skulle ansvara, och dels deri att räntefoten för lånen af utskottet
anses böra sättas till 3 procent i stället för af Kongl. Maj:t föreslagna
2 procent. Enligt min uppfattning äro de af utskottet föreslagna
förändringar ingalunda förbättringar. Jag kan icke finna
annat än att, om man erkänner, att det är rigtigt och lämpligt att
fiskerinäringen och särskildt fiskaren kommer i åtnjutande af denna
hjelp — man må kalla den hvad man vill —, man bör.erbjuda
densamma utan några så beskaffade inskränkningar, som kunna
föranleda till att hjelpen alldeles icke kommer fiskerinäringen eller
fiskaren till godo. Jag kan nemligen mycket väl tänka, att landstingen
och hushållningssällskapen, hvilkas ändamål och uppgifter
äro helt andra än att vara förmedlare vid lån —• må vara af denna
beskaffenhet —, skola säga nej till detta mellandhandskap. Eöljden
blir då helt enkelt, att den föreslagna lånefonden blifver utan
effekt.

Den andra olikheten afsåg, såsom nämndt, räntefoten. Den
förste talaren yttrade, att han icke ville vara med om detta förslag
derför, att det i följd af bestämmelsen om den låga räntan,
såsom utskottet föreslagit, innebar en statshjelp. Detta gäller dock
otn såväl den af Kongl. Magt till 2 procent som den af utskottet
till 3 procent föreslagna räntefoten. Med 3 procents ränta får staten
nemligen ej heller igen, hvad penningar vid upplåning kosta staten.
Man kan dock enligt min uppfattning ej se frågan ur denna syn Första

Kammarens Prof. 1891. N:o 24. 2

- Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

nanngens
befrämjande.
(Forts.)

Anslag till punkt. Meningen är att lånet skall Tara en hjelp, och det är på--lånefond för tågligt, att den af Kong! Maj:t föreslagna räntefoten är Tida tampfisken-
digare än den andra att Tinna detta ändamål.

Den talare, som inledde debatten, yttrade åtskilligt, som redan
af hTad som förekommer i utskottets betänkande är bemött. JagTill
endast fästa afseende Tid den del af hans anförande, som gick
ut derpå, att man icke borde bifalla, hTad som nu är föreslaget,
derför att det finnes mycket att göra äfTen i andra afseenden för
fiskerinäringens upphjelpande. Ett så beskaffadt argument tilltalar
mig ingalunda, ty erkänner jag, att liTad Kongl. Maj:t nu föreslagit
är till gagn för fiskerinäringen — och det är min uppfattning. -—,
kan jag icke förmå mig att Tägra denna hjelp, derför att jag icke
nu äfTen kan hjelpa denna näring i många andra hänseenden.

På grund af hTad jag nu anfört, får jag yrka bifall till Kongl..
Maj:ts proposition i

föreTarande fråga.

Herr Kerfstedt: Den talare på uplandsbänken, som in ledde

debatten och yrkade afslag å såväl utskottets som Kongl.
Maj:ts förslag, hade egentligen två hufvudanmärkningar att göra.
Den ena, som jag skall söka att bemöta, var att ärendet icke var
tillräckligt utredt. Jag erkänner villigt, att det torde hafva varit
godt och för sakens framgång önskvärdt, om Kongl. Maj:t låtit höra
flera landshöfdingeembeten än Göteborgs och Bohus läns samt Hallands.
Det hade varit bra att få veta, hvad Malmöhus, Kristianstads,
Blekinge och kanske äfven Gotlands län hafva för önskningar
och åsigter rörande understöd åt våra kustfiskare. Jag tror,
att det icke skulle hafva skadat, om äfven fiskerikomitéerna i de
län, der sådana finnas, blifvit hörda. Att Kongl. Maj:t äfven efter
ett sådant tillvägagående skulle hafva kommit med det storartade
förslag, som talaren på uplandsbänken tänkte sig, det betviflar jag
likväl, tv i hvarje fråga får man gå försigtigt till väga, och jag tror
att, äfven om man hade rustat sig med en hel komité för att bereda
saken — något som dock Piksdagen och i all synnerhet statsutskottet
förlidet år undanbådo sig ■— skulle man icke ändå hafva
på ett år kunnat få en så stor apparat färdig, som den herr Tamm
förestält sig. Att gå steg för steg på en ny väg är bättre än att
rusa å stad, och ur den synpunkten är Kongl. Maj:ts förslag för
mig acceptabelt. Jag skulle visserligen hafva önskat, att Kongl.
Maj:t lika med landtbruksstyrelsen hade tagit till ett större belopp
än 100,000 kronor, ty med en fond å detta belopp kommer man
icke långt. Detta inses lätt, när man af statsrådsbetänkandet
finner, att en fiskebåt af de dimensioner, hvarom här är fråga,
kostar från 1,500 till 1,800 kronor, och att utrustningen går till
minst 4,000 kronor. Det gör 5,800 eller minst 5,500 kronor. Om
nu lån skulle utlemnas till belopp motsvarande 2/3 detta värde,
skulle understödet komma att uppgå till 3,000 kronor och derutöfver.
Med ifrågavarande fond skulle man således icke kunna
öka fiskarflottan med ett större antal båtar än på sin höjd 25 å
30 stycken, och det är ej mycket. Jag skulle således önska, att
fonden satts dubbelt så hög, till minst 200,000 kronor, hvilket

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

belopp jag ock föreslog i motion af förlidet år. Statsrådet bär Anslag till
anmärkt, att i fall de föreslagna medlen skulle gå åt, kunde man lånefond. för
öka fonden, och det tror lag äfven, ehuru det antagligen kommer fislceriatt
dröja dermed. näringens

Så komma vi till vilkoren. Regeringen föreslår en billig (FotoT)
ränta. Den anser, att 2 procent kan vara tillräckligt. Vi veta, att
staten eger medel som icke gifva högre ränta än 2 procent, nemligen
alla de medel, som utlånas på riksbankens afdelningskontor å
landet, och det vore väl obilligt, om staten skulle af några fattiga
stackars fiskare begära högre ränta, än den har af den merendels
burgne lånesökanden. Då statsutskottet det oaktadt höjt räntefoten,
har det frångått den princip, att fonden är en understödsfond,
på samma gång som den är en lånefond — ty det är ju fråga
om att understödja betryckta näringsidkare.

Representanten på uplandsbänken förestälde sig, att skomakare
och snickare samt andra handtverkare med samma*" rätt som fiskarena
kunde påräkna understöd af staten till anskaffande af verktyg
för sina yrken. Detta argument var icke lyckligt träffadt, ty en
skomakare, en snickare eller hvar och en enklare handtverkare
har sådana konjunkturer, att han någorlunda kan beräkna, huru
han skall ställa sig, men en fiskare har konjunkturer, som han ej
kan beräkna. Hans yrke är ett vanskligt yrke. Den ena dagen
kan det gå väl, den andra illa. Han riskerar sitt lif och hela sin
egendom för att förtjena ett i många fall torftigt bröd för sig och sin
familj. Kan hans ställning jemföras med dens, som sitter på landet
och har sina kunder och kan begära skälig ersättning för sitt
arbete? Det tror jag icke.

Utom den försämring i Kongl. Maj:ts förslag, som statsutskottet
föreslagit, nemligen att höja räntefoten, har det tillika gjorts en
förändring af beskaffenhet att, om den af Riksdagen antages, hela
fondens uppgift enligt min åsigt blir nära nog förfelad. Utskottet
föreslår nemligen, att vederbörande landsting och hushållningssällskap
skulle inträda såsom garanter för lånen. Detta bevisar,
att utskottet ej haft någon erfarenhet af huru fiskarena verkligen
vilja och kunna sköta sig, sedan de blifvit hulpna. Jag kan meddela
kammaren, att jag såsom ordförande i en fiskerikomité i Hallands
län förestått utdelning från en liten fond, som hushållningssällskapet
bildat), och att vi ännu icke förlorat ett öre på de
medel, som genom komitén lemnats till fiskare. Det händer nog,
att vi få vänta ibland ett hälft år eller mindre, men de göra alltid
förr eller senare rätt för sig, ehuru det under stundom måste
ske genom andras tillhjelp. Men att hushållningssällskapen och
landstingen skulle känna sig manade och villiga att ikläda sig
borgen för lån, som staten skulle lemna, det tror jag icke är nödigt.
. Jag anser, att staten har större kapitalstyrka och större
skyldighet att lemna understöd, än både hushållningssällskap och
landsting kunna hafva, och på den grund anser jag, att statsutskottets
förslag icke bör af Riksdagen godkännas. Jag vill således
lemna min röst för Kongl. Maj:ts förslag och ansluter mig alltså

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till till den mening, som representeras af de 4 ärade reservanterna från
lånefond för denna kammare, till hvilkas reservation jag yrkar bifall.
fislceri -

nanngens

befrämjande.

(Forts.)

Herr vice talmannen: Här har nyss yrkats dels bifall till

Kong! Maj:ts proposition, dels afslag å såväl Kong! Maj:ts proposition
som utskottets hemställan. Jag tillåter mig framställa ett
tredje yrkande eller bifall till utskottets förslag.

Men innan jag börjar mitt anförande, ber jag att få inlägga
en gensaga mot ett uttryck, som fäldes af den första talaren, då
han säger: man vill göra intet af allt detta, hela resultatet har
endast blifvit, att man affattat ett vackert beslut. Jag tror, att utskottet
har rätt att fordra aktning för sitt arbete, aktning för ärligheten i
sin mening, och det är i detta hänseende jag aflägger min protest.
Vidare yttrade han, att frågan är värd större uppmärksamhet än
som kunnat komma densamma till del under ett aftonplenum.
Detta låter ganska bra, men jag ber få fästa uppmärksamheten på,
att frågan fått en grundlig beredning först i afdelningen och sedan
i utskottet, och om utskottet än icke kunnat egna en pupkt på en
hufvudtitel längre tid än ett aftonplenum, så heror detta helt enkelt
på att, såsom kammaren torde finna, utskottet icke kan äfven
på en vigtig fråga använda lång tid. Jag tror emellertid, att
frågan tätt en ganska grundlig utredning.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att utskottet aldrig
begärt någon borgen af hushållningssällskapen och landstingen.
Hela denna uppfattning är fullkomligt origtig. Utskottet har endast
föreslagit, att dessa lån skulle utlemnas till de hushållningssällskap
och landsting, som ville lemna lån till fiskare. Således
är det ingen borgen som fordras. Landstingen och hushållningssällskapen
skola vara låntagare, eller, med ett ord sagd!, man vill
understödja dem medelst lån i sådana bemödanden, som gjorts af
t. ex. Hallands landsting, att utlemna lån för ändamålet.

Hvarför jag icke kunnat vara med om Kongl. Maj:ts förslag
är delvis framhållet af den förste talaren. Staten har alltid, då
staten bildat lånefonder, fordrat såsom första vilkor, att säkerheten
skall vara den bästa möjliga. Så har tillgått beträffande odlingslånefonden.
Så sträfvar man att göra gällande allt strängare och
strängare vilkor för andra fonder, t. ex. den som afsatts för att
understödja anläggandet af enskilda jernvägar.» Och beträffande
odlingslånefonden har man gått så lågt, att man visserligen med
tvekan om lämpligheten af en utsträckning af den tysta förmånsrätten
fordrat, att statens rätt skall gå före inteckningshafvarnes.
Här har föreslagits ett undantag, men det är det första. Äfven
för de särskilda fonder, som af statskontoret förvaltas för statens
räkning, äro lånevilkoren stränga; för så vidt möjligt fordras realsäkerhet,
och då sådan icke kan erhållas, fordras förlagsinteckning
och dessutom borgen. Öfver allt möter detsamma. Då frågar jag:
om det framkommer ett förslag, som går i annan rigtning, har
man då icke skäl att vara betänksam? I departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet framhålles, att låntagaren och
löftesmännen endast skulle behöfva förete tillförlitliga intyg derom,

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

att de »gjort sig kända såsom redbare och ordentlige män, hvilka Anslag till
efter bästa förmåga sökte fullgöra sina förbindelser», och »der lån lånefond _ för
söktes af flera personer, hvilka bildade ett båtlag, syntes man icke fiskeriens
böra ovilkorligen fordra borgen, utan såvida sådana intyg som befrämjande.
nyss nämnts företeddes om låntagarne, borde desses förbindelse att, (Forts.)
en för alla och alla för en, ansvara för lånet vara till fyllest». Visserligen
har sagts af departementschefen, att han anser sig böra
lemna dessa antydningar om beskaffenheten af den säkerhet, som
för lånen kunde fordras, men att han icke ansett behöfligt eller
lämpligt att lemna några närmare bestämmelser. Min obenägenhet
för detta förslag kommer deraf, att jag är öfvertygad, att det
är det första steget på en väg, hvarpå man kan komma att gå
ganska långt, att det belopp, som är i fråga, endast innefattar det
första steget, flera och större komma senare. Jag är nemligen öfvertygad,
att, om Riksdagen beträder denna väg, säkerligen från
andra håll dylika framställningar skola göras. Ty fiskerinäringen
torde icke vara den enda, der brist på förlagskapital förefinnes och
der ett billigt förlagskapital skulle främja näringen.

Men icke endast ur säkerhetssynpunkt har jag ansett önskligt,
att lånen utlemnas till landstingen och hushållningssällskapen.

Det finnes äfven andra skäl. Statens former äro tunga former. I
Kong!. Maj:ts proposition finner man bland vilkoren, att för lånen
skulle ställas säkerhet, som godkändes af Kongl. Maj:t eller den
myndighet, åt hvilken Kongl. Maj:t uppdroge pröfningen deraf —
på sid. 13 i utskottets betänkande redogöres för huru lånen skulle
sökas, pröfvas och slutligen af Kongl. Maj:t afgöras, sedan yttranden
inhemtats från många håll. Jag tror således, att statens former
äro för tunga, och de kunna icke göras tillräckligt lätta för
ändamålet.

Jag tror icke på lämpligheten att öfverlåta dessa låns utlemnande
och öfvervakande till länsstyrelserna, som ej hittils haft
dylika ärenden att behandla och som ej gerna torde få dylika sig
ålagda. Och dessutom, huru skall vid bifall till Kongl. Maj:ts
förslag statskontoret, som skall hafva alla dessa handlingar om
hand, kunna öfvervälla dessa små lån? Jag tror det är omöjligt.

Ku säger man, att om landstingen och hushållningssällskapen
skulle blifva låntagare, så blefve det ingenting af hela saken.

Jag tror det icke. Den erfarenhet jag eger på detta område säger
mig tvärtom, att de gerna skulle gå in på att uppträda som mellanhänder
och mottaga lån af staten, för att sedan efter sitt hopropande
utdela dessa lån, då dermed främjas en vigtig näring.

Jag har ett ytterligare skäl, hvarför jag önskar bifall till utskottets
förslag, och det är att förhållandena i vårt stora land äro så vexlande,
att hvad som kan vara lämpligt på ett ställe kanske icke
är lämpligt på ett annat; och om man då lemnade dessa medel
till dem, som bäst kände de olika förhållandena, så blefve behofven
bäst tillgodosedda och anslaget komme att verka bäst.

En talare har frågat, hvarför man icke utan någon omväg
kunde lemna ifrågavarande medel till föreningar, som bildats för
att arbeta i denna rigtning. Jag tror att denna omväg praktiskt sedt

N:o 24.

Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens

befrämjande.
(Forts.)

22 Lördagen den 25 April.

blir så godt som ingen. Ty den omväg, som skulle uppstå derigenom,
att landstingen ocb hushållningssällskapen uppträda som
låntagare och sedan möjligen utlemna lånen till dessa föreningar,
som bildats för att utlemna dylika lån till fiskerinäringens idkare,
tror jag icke vara af någon betydelse. För min del skulle jag
velat gå ännu längre och utlemna lån till kommunerna, om icke
departementschefen inlagt en bestämd gensaga deremot.

Det har i den kongliga propositionen meddelats uppgifter äfven
från andra länder. I Danmark lemnas lån till kommuner, som
sedan på samma vilkor utlemna dem till fiskare eller fiskerisällskap.
I Norge lemnas lån till fartyg, passande till hafsfiske, till
belopp motsvarande 3/i af fartygets värde, om det är nytt, och 2/3,
om det är gammalt, men fartyget och assuransen utgöra säkerhet,
medan för båten fordras borgen af kommunen eller annan betryggande
säkerhet.

Att kommunerna, landstingen eller hushållningssällskapen
skulle vara med om saken har äfven ingått i landtbruksstyrelsens
förslag. Utskottets förslag öfverensstämmer dock icke med detta,
emedan utskottet velat lemna hela utlemningen af lånen till hushållningssällskapen
eller landstingen, och utskottet har sålunda
undvikit den anmärkning, som i statsrådsprotokollet framstälts mot
landtbruksstyrelsens förslag.

I afseende å räntan ber jag få nämna, att då medelräntan,
efter de uppgifter som finnas i statsrådsprotokollet, i Irland utgör
2x/2, högsta räntan 3’/2 procent, i Skotland 3’/2 å 4 procent, i Danmark
3 procent, i Norge 3 procent, så synes mig den af utskottet
föreslagna räutan 3 procent icke orimlig, om jag tager hänsyn till
räntefoten här, jemförd med de förstnämnda ländernas åtminstone.
För öfrigt tror jag- denna punkt vara af minsta betydelsen.

Jag har i korthet — så kort jag kunnat — framstält motiven
för utskottets beslut. Jag tror det är skäl, att, då förslaget är
framme, något göres, men att man bör taga detta första steg varsamt
och icke beträda en väg, som jag väntar skola föranleda väsentligt
stegrade anspråk och väl mycket kan komma att inkräkta
på statskassans förmåga att fylla de stora anspråk, som för öfrigt
ställas på henne. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Casparsson: Då på fullt allvar yrkats afslag å föreliggande
förslag, vill jag i minnet återföra, huru denna fråga från
början uppkom.

Vid förliden riksdag väcktes motioner i åtskilliga rigtningar
angående understöd till fiskerinäringen. Riksdagen fann icke skäl
fästa sig särskildt vid någon af dessa motioner, utan anhöll i skrifvelse
till Kong! Maj:t »att Kong! Maj:t täcktes efter behörig utredning
taga i öfvervägande, hvilka åtgärder till fiskerinäringens
befrämjande, särskildt i de af motionärerna föreslagna syften, böra
vidtagas, samt om möjligt till nästinstundande riksdag inkomma
med de framställningar i ämnet, hvartill ärendets pröfning kan föranleda».
Det var således Riksdagen som tog initiativ i frågan. .Nu
har Kongl. Haj: t stält sig denna Riksdagens anhållan till efterrät -

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

ielse och. anbefalt såväl landtbruksstyrelsen som konungens befall- Anslag till
ningshafvande i Göteborgs och Bobus län samt Hallands län att lånefond för
inkomma med yttranden; och det är på grund af dessa myndigheters bäringens
yttranden föreliggande förslag framlagts. Så väl landtbruksstyrelsen befrämjande.
som konungens befallningshafvande hafva anvisat just den väg, (Forts.)
som af Kongl. Maj:t blifvit för Riksdagen föreslagen. Vid sådant
förhållande skulle det förefalla åtminstone mig mycket besynnerligt,
om Riksdagen skulle afslå hela framställningen; ty hvad Riksdagen
en gång skrifvit, det anser jag Riksdagen har skrifvit och
bör stå fast vid.

ISTu har sagts, dels att det icke finnes någon fullständig utredning
i frågan — jag tycker, att de myndigheter som afgifvit utlåtande
i ämnet hafva tillräckligt utredt saken — dels, att hela
förslaget går i socialistisk rigtning, och man har talat om att skomakare
t. ex. skulle kunna komma med likadana anspråk. Jag ber
blott få anmärka, att denna rigtning alldeles icke är ny. Vi ha
redan odlingslånefonden, manufakturförlagslånefonden, för att icke
tala om andra fonder, som bildats för att understödja enskilde industriidkare,
så att icke tror jag man kan säga, hvarken att denna
rigtning är ny eller att den går i någon farlig socialistisk rigtning.

Det har vidare anmärkts, att man saknade all erfarenhet, huru
saken skulle gestalta sig i verkligheten. Det har redan svarats,
att sådan erfarenhet finnes. Detta framgår äfven af departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet; såväl från Hallands län
som Göteborgs och Bobus län har man erfarenhet om sådana här
understödsfonder. På båda dessa ställen ha lån utlemnats från
sådana.

Det har vidare sagts, att frågan behandlats litet lättvindigt,
inom statsutskottet, den skulle nemligen varit före endast vid ett
»aftonplenum». Den anmärkningen har redan upptagits af statsutskottets
ordförande. I afdelningen var det en ganska lång och
vidlyftig diskussion i frågan, och hvad behandlingen i plenum beträffar,
så var det verkligen icke endast vid ett aftonplenum den
var före, utan vi förehade den under en ganska stor del af förmiddagen,
och det var först då vi höllo på att bli alldeles uthungrade,
som det beslöts uppskjuta fortsättningen till aftonplenum. Jag
tror således, att denna fråga fått lika grundlig, om icke grundligare
behandling än de flesta frågor, som vid denna riksdag tagit statsutskottets
uppmärksamhet i anspråk. Denna anmärkning kan jag
alltså lika litet finna befogad.

Af den förste talaren har vidare framstälts en mängd frågor,

»hvarför, hvarför, hvarför?» jag tror ett tjog gånger. Det är för
mig omöjligt att på alla dessa hvarför svara lika många derför,
men jag tror, att, då det är fråga om ett nytt sätt för statens verksamhet
att understödja enskilde, det är skäl att iakttaga en viss
försigtighet. Jag är fullt öfvertygad, att hade Kongl. Maj:t kommit
fram med förslag i alla de syften, som den förste talaren framstälde,
och äskat derför behöfliga anslag, så hade Riksdagen besvarat
detta med ett blankt nej. Ty naturligtvis bör man ha någon erfarenhet
på detta område, innan man för långt utsträcker statens

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till verksamhet. Jag tror således, att Kongl. Maj:t i detta fall iakt lånefond

för tagit en måtta, för hvilken Riksdagen bör vara Kongl. Maj:t tackfiskeri-
g ry-p-j

lefrämgånde. Slutligen har anmärkts, att Kongl. Maj:t haft så brådt med
(Forts.) att framlägga saken. Men den som haft brådt om är Riksdagen, ty
Riksdagen säger uttryckligen i sin skrifvelse, att utredningen torde
icke böra föranleda »nämnvärd kostnad eller tidsutdrägt». Skulle
således i detta fall allt för stor brådska iakttagits, hvilket jag icke
anser, tror jag Riksdagen i ganska stor mån får taga ansvaret på sig.

Beträffande de olika sätten för utlåningen, får jag säga, att
jag för min del skulle kunna biträda hvilketdera som helst. Jag
skulle således mycket väl kunna ansluta mig till Kongl. Maj:ts
förslag, men jag anser dock försigtigare och klokare, att man omfattar
det af utskottet framstälda. Tankegången i utskottets betänkande,
att hushållningssällskapen och landstingen skulle träda
emellan, är dessutom icke heller ny, ty den gör sig äfven gällande
i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet, der det
heter: »en dylik utväg att trygga statsverket mot förluster kunde
visserligen ifrågasättas, derest lånemedlens fördelning ordnades så,
att hushållningssällskapet eller kommunen finge till sitt förfogande
ett visst belopp, som sällskapet eller kommunen egde efter sitt
behag fördela». Det är denna tanke, utskottet upptagit och som
ligger till grund för utskottets framställning; och jag för min del
tror icke, att detta sätt att utlåna medel hvarken för landstingen
eller hushållningssällskapen bör ega något afskräckande, om nemligen
saken ordnas på ett förståndigt sätt. Den uppfattning talaren
på hallandsbänken uttalade, att hushållningssällskapen och landstingen
skulle ikläda sig borgen, den uppfattningen har redan af
utskottets ordförande blifvit bemött. Detta är icke meningen, utan
hushållningssällskapen och landstingen skola af staten mottaga
dessa lån för att sedan efter eget bepröfvande fördela dem.

Jag anser, som sagdt, afslag från Riksdagens sida vara betänkligt.
För min del kan jag icke annat än yrka bifall till det af
utskottet framlagda förslaget, förklarande dock, att beträffande
sättet för utlåning kan jag rösta för såväl Kongl. Maj ds som utskottets
förslag, men anser utskottets försigtigare.

Herr Olsson: Det var då jag hörde den förste talaren som
jag begärde ordet, och detta hufvudsakligen af det skäl, att han
kom till det efter mitt förmenande märkvärdiga resultat att yrka
afslag. Han yttrade sig nemligen med största intresse för vår
fiskerinäring och sade sig på det kraftigaste vilja understödja
denna näring, icke blott hvad saltsjöfisket beträffade, utan äfven då
det gälde insjö- eller färsksjöfisket. Kär man intresserar sig för eu
sådan näring som denna — och jag ber att med honom och den
andre ärade talaren som yttrade sig i frågan få instämma, att det
kanske är en af vårt lands vigtigaste näringar —, må man komma
i håg, att man icke får begära att, då det är fråga om att taga det
första steget på denna understödsbana, få alla de meningar tillfredsstälda,
som man kan tänka sig, ty då tror jag man kommer

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

att stanna der man står eller kanske taga ett steg tillbaka i stället Anslag till
för framåt. All erfarenhet torde visa, att då det är fråga om nå- lånefond för
gonting nytt, bör man gå hvarandra till mötes så mycket som möj- Järinaens
ligt och hålla sig till de mest inskränkta former. Det är just på befrämjande.
den vägen, såsom den föregående talaren yttrade, man kommer till (Forts.)
erfarenhet, och endast så kan denna näring utvecklas och komma
att lända landet till verklig fördel. Det är betraktadt från den
synpunkten Kongl. Maj:t tydligen framlagt sitt förslag, och det är
också från samma synpunkt statsutskottet utgått, då det på sätt
och vis tillstyrkt Kongl. Maj:ts nådiga proposition.

Ku har man sagt, att i fall det förslag skulle bifallas, som utskottet
här framstält, skulle det blifva af intet gagn, emedan hushållningssällskapen
och landstingen icke skulle taga någon befattning
med denna utlåning. Jag tror detta är ett misstag och att
erfarenheten skall komma att visa ett alldeles motsatt förhållande.

På samma gång jag gifver företräde åt Kongl. Maj:ts förslag beträffande
räntefoten — jag hade nemligen gerna sett, att denna räntefot,
2 %, bibehållits — kan jag dock icke neka, att med fästadt afseende
på det nya i saken eller det nya sätt, på hvilket här är fråga
om att understödja fiskerinäringen, och kanske mest med fästadt afseende
derpå, att det gäller att vinna framgång för detta förslag
såväl i Första som Andra Kammaren, så finner jag statsutskottets
betänkande vara att föredraga. Man kan ju sedermera se, huru det
kominer att gestalta sig såväl beträffande nyttan af en sådan understödsfond
som också beträffande den säkerhet eller de eventuella
förluster staten möjligen kan bli blottstäld för. Och sedan
denna erfarenhet vunnits, möter intet hinder, att Riksdagen hos
Kongl. Maj:t kan hemställa om förslag till sådana ändringar, som?
kunna tillfredsställa såväl den ena parten som den andra. Men
jag tror, att det skulle vara i hög grad oklokt, om man till följd
af denna bristande erfarenhet och dessa farhågor, som man kan
uppställa snart sagdt vid hvilket nytt företag som helst, skulle
afslå hela frågan. För min del skulle jag gerna vara med om att
biträda Kongl. Maj:ts proposition. Jag fruktar icke, att denna näring
skulle komma i det läget, att deraf några nämnvärda förluster
för statskassan skulle uppstå. Jag tror icke, att dessa medel skulle
på sådant sätt användas, att det skulle medföra någon fara i detta
hänseende. Erfarenheten har nemligen visat, att fiskerinäringen
är en näring som kan bära sig. Jag skulle kunna anföra exempel
på huru fiskelägen organiserat sig i bolag och skött sin näring på
ett icke blott tillfredsställande utan ganska lönande sätt. Men,
mine herrar, hvad som fattas är kapital, och kapital mot så billig
ränta som möjligt. Då ett sådant kapital kan erhållas, är det min
öfvertygelse, åtminstone hvad saltsjöfisket beträffar, att denna näring
kan utveckla sig och göra rätt för sig på samma gång den lemnar
befolkningen en ganska god sysselsättning och dermed förenad
inkomst.

Såsom saken nu står, tror jag, att då man verkligen intresserar
sig för denna näring, då man vill föra den in på en väg, som är
i ekonomiskt afseende både klok och varsam, och på samma gång

S:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till understödja den, så att den kan utveckla sig, tror jag det är klolånefond
för past att bifalla hvad statsutskottet föreslagit.

näringens Jag skall icke upptaga kammarens tid med en utredning, huru

lefrämgcmde. det förhåller sig med fisket för närvarande. Frågan är såsom förut
(Forts.) nämnts icke ny. Den har varit före flere gånger i .Riksdagen och
skärskådats från olika synpunkter. Men jag tror, att, om man bifaller
statsutskottets förslag, man kan vara säkrare på att detta blir
Riksdagens beslut än om man håller sig vid Kong!. Maj:ts proposition
och, det är under förhoppning, att åtminstone denna kammare
icke afslår frågan, som jag tager mig friheten yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Groll: Så snart frågan om fiskerinäringen

kommer på tal, finner man genast, huru ytterst olika meningar
göra sig gällande i afseende på de lämpligaste åtgärderna för dess
befrämjande. Jag tror, att detta till en del beror derpå, att man
icke skiljer på de olika slagen af fiske. När fråga är om åtgärder
för fiskerinäringen, bör man skilja mellan storfisket och det mindre
fisket, som är vida spridt öfver hela riket.

Hvad det större fisket beträffar, är det redan stadt i en sådan
utveckling, att det, likasom de öfriga näringarna, säkerligen kan
sjelf till stor del bereda sin framgång. I afseende på det mindre
fisket är det svårt att säga hvad som bör göras. Denna fråga om
en lånefond, som Kong!. Maj:t nu framstält, afser närmast det
mindre fisket. Här är egentligen och i främsta rummet fråga om
en understödsfond. Åtskilliga gånger hafva nemligen af fiskare,
som förlorat sina båtar och sin redskap, till Kongl. Maj:t ingifvits
«ansökningar om något understöd för att åter förskaffa sig medel
till utöfning af sitt yrke. Såvidt jag vet, hafva dessa ansökningar
icke kunnat bifallas, derest icke i följd af någon större olycka
allmännare nöd inom ett samhälle uppkommit, ty i sådant fall har
en och annan gång den s. k. undsättningsfonden kunnat anlitas.
Men om några olyckliga fiskare, båtlag eller fiskare familj er blifvit
stadda i en ömmande belägenhet, i följd deraf att de förlorat sin
redskap eller sina båtar, då har Kongl. Maj:t icke ansett sig till
sin disposition ega några medel för att hjelpa de nödstälda. Den
hjelp som ifrågasatts har icke afsett att utgöra fattigunderstöd, ty
sökandena hafva icke varit i den ställning, att de kunnat anses
vara i behof af fattigvård, utan endast ett understöd till att förhjelpa
sökandena att åter börja sin näring och såmedelst undgå
att falla fattigvården till last. Det är till stor del med hänsyn
härtill som Kongl. Maj:t föreslagit de i propositionen angifna
vilkor. Så har t. ex. räntan blifvit satt så lågt som till 2 procent.
Att öfver hufvud taget någon ränta blifvit faststäld, har skett
derför, att det lemnade understödet icke skulle få karakteren af
nådegåfva, utan att låntagaren skulle bibringas en erinran om hans
förpligtelser. För att emellertid räntan icke skulle bli i något hänseende
betungande, har den satts så lågt som till 2 procent. Nu
kan det emellertid tänkas, att denna fond må hända under ett eller
annat år icke skulle behöfva för nu angifna syfte användas. För

Lördagen den 25 April.

J*:o 24.

sådan händelse har meningen varit, att fonden skulle kunna anlitas
till att för idoge fiskare möjliggöra att förskaffa sig bättre
redskap, äfvensom till att bidraga till mindre anläggningar, afsedda
till fiskerinäringens befrämjande, såsom salterier och rökerier m. m.
dylikt. Men fondens egentliga och första uppgift är att vara en
t understödsfond, och den kan således icke jemföras med hvarken
odlingslånefonden eller manufakturförlagslånefonden. Den bör följaktligen
icke betraktas ur samma synpunkt som dessa, utan man
bör taga hänsyn till, hvad dess egentliga ändamål är.

Statsutskottet har väl tillstyrkt det af Kongl. Maj:t begärda
anslagsbeloppet, men med den modifikation, att det skulle »tilldelas
landsting eller hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att
utlemna låneunderstöd för anskaffande af fiskebåtar och fiskredskap
eller för anläggande af smärre inrättningar för tillgodogörande och
förädling af fiskets produkter». Jag tror, för min del, att med en
sådan bestämmelse den ifrågavarande fonden icke kommer att fullständigt
motsvara hvad Kongl. Maj:t dermed åsyftat. Yi veta, att
fiskarebefolkningen på många orter intager en särskild undantagsställning.
Den lefver isolerad från den öfriga befolkningen och
har helt andra intressen än denna. Till följd deraf är det icke
alltid sagdt, att dess behof tränger fram till hushållningssällskapet
eller landstinget, åtminstone är det icke sagdt, att dessa behof så
kraftigt kunna göra sig gällande, att hushållningssällskapen eller
landstingen finna sig manade att med anledning deraf vidtaga
några sådana åtgärder, som möjligen för dem sjelfva kunde föranleda
någon pekuniär risk. Derför föreslås i den kongl. propositionen,
att ansökningarna skola ställas till Konungen och hufvudsakligen
vara åtföljda af vitsord dels om behofvet af det begärda^
låneunderstödet och dels om sökandens redbarhet och ordentlighet;
i tanke att mer skulle tagas hänsyn till dessa förhållanden än till
den säkerhet för lånets återbetalande, som kunde erbjudas. Hade
det varit fråga om att skapa en vanlig lånefond, då hade antagligen
föreslagits att medlen till denna fond skulle upplånas, och
icke, såsom nu ifrågasatts, att de skulle beviljas genom anslag på
extra stat. Ansökningar om understöd ur fonden, hvilka enligt
propositionen skulle ställas till Konungen, borde icke pröfvas hvar
för sig, utan jag har förestält mig, att en gång eller två gånger
under årets lopp eller möjligen qvartalsvis skulle till gemensam
pröfning företagas alla då inneliggande ansökningar. Härvid komme
dessa ansökningar att jemföras med hvarandra, och med hänsyn
till huru denna jemförelse utfölle, komme fördelningen-af tillgängliga
medel att ske. Jag tror icke, att detta skulle blifva en så
vidlyftig apparat, som man här förestält sig, åtminstone icke svårare
än den fördelning, som genom Kongl. Maj:t sker af åtskilliga
andra lånefonder, såsom t. ex. af odlingslånefonden och manufakturförlagslånefonden,
i afseende hvarå det vanligen så tillgår,
att flera ansökningar behandlas på en gång och jemföras med hvarandra,
i hvad mån den ena eller den andra bör vinna mera afseende.

Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens

befrämjande.
(Forts.)

>’:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till Oaktadt det således är min uppfattning, att Kongl. Maj:ts profanera^
för position torde vara egnad att mer än statsutskottets förslag benärimgens
^rämja det ändamål, som Kongl. Maj:t med ifrågavarande fond
befrämjande, afsett, så kan jag emellertid icke förneka, att, äfven om statsut(Forts.
) skottets mening skulle framför Kongl. Maj:ts förslag vinna Riksdagens
bifall, likväl åtskilligt vore i hufvudsak vunnet. Finner
man framdeles, att de anordningar, utskottet ifrågasatt, icke skulle
fullkomligt befrämja ändamålet, torde Riksdagen nog icke vara
ovillig att medgifva ändring i sättet för fondens disponerande. På
denna grund och då det kan vara ovisst, hvilketdera förslag, Kongl.
Maj:ts eller statsutskottets, har de största sympatierna inom Riksdagen,
får jag för min del säga, att jag tror, att äfven statsutskottets
förslag kan hafva sin nytta med sig.

Herr Stråle: Den föreliggande frågan synes hufvudsakligen

betraktas såsom afseende fisket på vestkusten, och jag finner det
ganska naturligt, då detta fiske är ojemförligt vigtigare än det,
som bedrifves å de öfriga kusterna i vårt land.

Min erfarenhet sträcker sig förnämligast till Stockholms län,
ett län, som har en stor skärgård och en fattig befolkning. Der
har under de senare åren både af landsting och hushållningssällskap
åtskilligt blifvit gjordt till förmån för fiskeribefolkningen.
Man har dock hittills icke lyckats i försöket att skapa föreningar
inom skärgårdsbefolkningen för anskaffande af större däckade båtar
för idkande af hafsfiske.

I likhet med flere föregående talare hyser jag någon betänklighet
mot det förslag, som af Kongl. Maj:t framstälts, med hänsyn
»dertill att den sålunda lemnade hjelpen lätt kan få karakteren af
fattigvårdsunderstöd, och vill man något sådant, då bör för ändamålet
särskild! anslag gifvas. Jag anser, att denna fråga i viss
mån bör behandlas ur affärssynpunkt, och att vi sakna några lämpligare
myndigheter att behandla den än landstingen och hushållningssällskapen.
Det är visserligen sant, att i fråga om säkerheterna
för lånen svårigheter stundom kunna möta, men de böra
icke alltid vara oöfvervinneliga för dessa två myndigheter. De
hafva ju den utvägen, att den kommun, som fiskarena tillhöra, ingår
i ansvarighet. Det kunde ock vara möjligt, att, i fall denna fond
kommer till stånd, föreningar bildas, hvilka ikläda sig denna borgen.
Detta kan slutligen ock göras af fiskarenas grannar. Således tror
jag, att utvägar finnas, hvarigenom förluster böra kunna undvikas.
Om också ett landsting eller ett hushållningssällskap i ett enstaka
fall härvid skulle göra en mindre betydlig förlust, så anser jag
detta i jemförelse med det stora målets vinnande icke vara någon
synnerlig olycka.

Äf vigt synes det mig emellertid vara, att räntan sättes lågt.
Yi måste komma i håg, att dessa låntagare också hafva att amortera
lånen, och om både ränta och amortering sättes till 3 procent, så
är det, enligt mitt förmenande, det högsta, hvarvid man må stanna.

Om denna fond kommer till stånd och 50,000 kronor anvisas
för år 1892, så tror jag visserligen, mine herrar, att ansökningarna

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

om bidrag af dessa medel skola gå till vida högre belopp, men Anslag till
det torde dock vara lätt att framdeles öka fonden. lånefond för

Om min uppfattning är riktig, torde det vara fördelaktigast J^-inaens
att nu bifalla statsutskottets förslag, så mycket hellre som det befrämjande.
redan blifvit med en ofantlig majoritet antaget i Andra Kammaren, (Forts.)
hvadan detta förslag, om det äfven antages af denna kammare,
blir Riksdagens beslut.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Kyström: I mångt och mycket, dock icke i hans slutliga
yrkande, förenar jag mig med den förste talaren, herr Tarnm.

I likhet med honom finner jag, och det torde väl numera vara en
stadgad öfvertygelse öfver hela vårt land, att fiskerinäringen i sin
helhet måste med all kraft upphjelpas, att detta är ett ytterst
vigtigt ekonomiskt problem för svenska folket, och att ofantligt
mycket är att göra såväl vid vest- som ostkusten, såväl i sjöar
som i strömmar, och framför allt, att dervid mycket är att vinna.

I likhet med honom anser jag det vore önskvärdt, att de understöd
för denna näring, som skola ifrågakomma, icke blott nu, utan äfven
framdeles, måtte utgå under så enkla former som möjligt.

Till dessa skål i afseende på fiskerinäringens framgång vill
jag lägga ett enda ord om det, som jag, för min del, anser vara
den vigtigaste förutsättningen för denna närings förkofran, och det
är ordet decentralisation. Det var i sjelfva verket för att få uttala
detta ord i sammanhang med fiskerifrågan, som jag begärde ordet.

Deruti ligger vilkoret. Utan detta kan ingenting vinnas. Skola
dessa olika fiskerier, med sina olika existensvilkor, sammanblandas
under gemensamma förvaltningsformer, farväl då med resultaten!*

Det är decentralisationen, som är den vigtigaste förutsättningen, och
i synnerhet måste jag påyrka, att detta system måtte tillämpas
för det län, som jag har äran representera. För yrkesmannen derstädes
är det, om något, nödvändigt att de få sköta sin näring på
sitt sätt och icke sammanblandas i förvaltningsgemenskap med de
öfriga. Stora ansträngningar, stora uppoffringar och decentralisation,
det må blifva framtidens lösen.

Vore det nu så, att man, genom att bifalla de begärda 100,000
kronor, hade gjort något, som komprometterade de kommande stora
anslagen, då skulle det verkligen vara skäl att hysa någon betänksamhet
i denna fråga. I fall någon tror sig löst från dessa förbindelser
med de nu föreslagna 100,000 kronorna, då vore det
bättre att icke bifalla denna sak, utan behålla sina kraf för framtiden.
Jag tror dock icke att så är. Med den utomordentligt välvilliga
stämning, som nu finnes inom regering och riksdag för
fiskeriernas befrämjande, skall det icke inträffa, att, derför att man
nu beviljar dessa 100,000 kronor, man begagnar detta såsom ett
skäl för att i en framtid vägra 500,000 kronor eller mera. M.an
kan alldeles icke antaga detta skäl, som från för fiskerinäringen
varmt intresserade personer framskjixtits och det ända in uti senaste
dagar. Jag förordar således bifall till detta anslag, och hvad formen
för dess förvaltning eller vilkoren för dess utbetalande angår,

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till
lånefond för
fiskerinäringens

befrämjande.
(Ports.)

får jag säga, att trots de goda skäl, som blifvit anförda för det
kongl. förslaget, synes dock utskottets förslag hafva företrädet.
Jag sluter mig derför till detta förslag, emedan genom detsamma
går en anstrykning af den decentralisation, som jag i detta afseende
påyrkat. Jag håller före, att hushållningssällskap och landsting
skola kunna pröfva vilkoren för anslaget bättre, beqvämare och
mera praktiskt, än om allt skall gå till Kongl. Maj:ts afgörande.

På denna grund anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Tamm, Hugo: Jag skall be att få yttra endast ett par
ord med anledning deraf, att denna fond blifvit likstäld med odlingslåne-fonden
och manufakturförlags-fonden. Hetta är en uppfattning,
som jag icke kan förstå. Herr statsrådet och chefen för
civildepartementet har äfven framhållit, att så icke är förhållandet.
Enligt min tanke är det dock någon skilnad, då man fordrar
säkerhet och full ränta, såsom vid de två fonderna, men här slappes
säkerheten, och räntan sänkes betydligt under statsräntan. Het är
just på grund häraf, som jag icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, men det är af alldeles motsatta skäl, hvarför jag icke
varit med om att bifalla utskottets förslag. Jag har nemligen ansett
detta vara för stramt. Het synes mig lägga hinder i vägen
för att man skall kunna begagna det med fördel. Herr vice talmannen
yttrade, att hushållningssällskap och landsting ej kunde
sägas gå i borgen. Ja, man må kalla det hvad man vill, men
då hushållningssällskap och landsting taga emot en penningesumma,
sopi de låna ut på bestämda vilkor, och dessa myndigheter skola
''svara för att pengarne betalas igen, så må man kalla det garanti
eller borgen, det har emellertid samma praktiska effekt. Men då
utskottets förslag innehåller den bästa säkerhet i detta fall, har
jag naturligtvis ingenting att anmärka emot detsamma i det afseendet.
Het är blott på grund deraf, att jag tror att fiskerinäringen
genom det får föga hjelp, som jag är emot detsamma. Het är icke
en stor apparat jag vill hafva i gång. Jag vill blott, att det skall
blifva möjligt, att hvarje län skall kunna få del af den statshjelp,
här bjudes, för sina kraf och ej blott ett enda få gagn häraf.

Jag har velat yttra denna förklaring, då det ser ut, som om
det förefunnes en missuppfattning i afseende å syftet med mitt
föregående yttrande.

Herr Adelsköld: I den motion, som af mig väcktes i denna
kammare vid 1888 års riksdag, angående användande af det öfverskott,
som skulle uppkomma genom de då beslutade lifsmedelstullarne,
tog jag mig friheten föreslå, att en del af de inflytande
medlen skulle användas till understöd åt våra fiskerier. Jag fann
sedermera med glädje, att Hans Maj:t Konungen i sin diktamen till
statsrådsprotokollet senare på hösten samma år förordat ej allenast
att understöd åt fislcerierna, utan jemväl åt sjöfarten, olyclcsfallsoch
andra försäkringar m. m. — som jag i denna motion påpekat, ■—
skulle beredas genom dessa tullmedel, och att en komité sedermera

Lördagen den 25 April.

N:o 24.

tillsattes för att behandla dessa vigtiga frågor. Denna komité Anslag till
bär emellertid ännu icke framstält några förslag i berörda hän- lånefond för

seende. närin^ns

I ett land som Sverige, som har icke mindre än omkring 250 befrämjande
mil sjögräns emot hafvet och som dessutom är uppfylldt af sjöar, (Forts.)
strömmar och vattendrag, måste fiskerinäringen utgöra en väsentlig
faktor, om nemligen denna näring skötes praktiskt.

I långa tider har den likväl försummats, och icke nog dermed,
utan rent af vanvårdats i högsta grad. De flesta insjöar, som förr
voro fylda med fisk, äro nu uttömda genom det tanklösa och lättsinniga
sätt, hvarpå fisket bedrifvits. Emellertid är detta en sak,
som lyckligtvis kan upphjelpas genom fiskodling och på annat sätt.

Hvad hafvet åter beträffar är fiskrikedomen der utan gräns.

Det visar sig bäst af de ofantliga inkomster, som andra länder
skörda ur sina haf. Jag skall i det fallet be att få anföra, att
enligt Norges officiella statistik inbringade fisket under åren 1881—85
i medeltal 43,200,000 hr anor årligen, och enligt uppgifter i »Nordisk
Aarsskrift for Fiskeri» sysselsatte fisket i England 540,000
menniskor och inbringade 11,000,000 f (lika med 200 millioner
kronor). I Eörenta Staterna i Norra Amerika uppgifves värdet af
fisket år 1870 till 44 millioner kronor, men hade 1884 stigit till
400 millioner kronor, och ensamt af preserverad hummer, lax och
sardiner i lådor utfördes för ett värde af 12 millioner kronor, hvilket
tillskrifves införandet af förbättrade båtar och redskap, assurance,
belöningar för visad skicklighet och duglighet i yrket, noggrant
tillvaratagande och tillgodogörande af biprodukterna samt
anslag af allmänna medel till fiskehamnar, kommunikationsanstalter
för fiskeriprodukternas lättare afsättning m. m. dylikt.

För laxfisket i Skottlands elfvar har staten en skatteinkomst
af 250,000 f, eller 4,500,000 kronor om året o. s. v.

Men, mine herrar, man gör också i dessa länder någonting för
fisket, det lemnas icke åt sig sjelf att förtvina. Jag skall nämna
några siffror, som äro betecknande för den fråga, som i dag är
under behandling. I Norge upptager budgeten för fiskeriernas befrämjande
icke mindre än närmare 600,000 kronor. I Tyskland beviljades
för 1888—1889 ett belopp af 600,000 kronor för samma ändamål.
Der är dessutom under utarbetande ett förslag att medelst
räntefria lån understödja kafsfiskerierna. Går detta igenom, kommer
antagligen resultatet af denna näring att blifva storartadt.

Här i Sverige deremot är vår kraftiga och friska och härdade
skärgårdsbefolkning lemnad helt och hållet åt sitt öde. Denna
befolkning är fattig, kan icke skaffa sig lämpliga redskap och båtar,
och den kan icke ställa någon säkerhet för lån. Den är, som sagdt,
lemnad åt sig sjelf, åt sitt öde.

Den, som har följt med sillfisket under de senare åren, har
nog funnit, huru jemförelsevis liten fördel landet och fiskeribefolkningen
haft af denna Guds gåfva. Det mesta har blifvit för låga
pris såldt till utländingar, som passat på och köpt fångsten för
att sedan föra den till utlandet. I brist på kapital har endast en
del af vinsten på detta fiske stannat i landet.

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Anslag till I en fråga som denna, hvilken gäller en för vårt land så naMnefond
för foglig och så vigtig näring som fisket, är jag protektionist, och anser
fiskeri- (jen a£ statsmagterna höra omhuldas och understödjas. Detta kan
befrämjande. ske antingen på det sätt, som Kongl. Maj:t proponera^ eller ock
(Forts.) på det sätt, som statsutskottet föreslagit. Med de åsigter jag hyser
i denna fråga önskar jag helst framgång åt Kongl. Maj:ts proposition,
men skall gifva min röst till hvilken af dessa framställningar
som vinner de största sympatierna. På hvithet sätt än detta anslag
kommer att beviljas, är det till fiskerinäringens befrämjande,
men då Andra Kammaren redan bifallit statsutskottets förslag, så
blir detta, om Första Kammaren biträder detsamma, Riksdagens
beslut, och man handlar då må hända klokast, om man bifaller hvad
statsutskottet här föreslagit.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på nu förevarande punkt yrkats: l:o) att hvad utskottet
deri hemstält skulle bifallas; 2:o) att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning förändrad;
samt 3:o) att utskottets hemställan skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
nämnda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Kerfstedt begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
till kontraproposition dervid antagits det under 2:o) här ofvan omförmälda
yrkandet, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i 2 punkten af
sitt utlåtande n:o 7 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, besluter kammaren att, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda .framställning, bifalla denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—84;
Nej—25.

N:o 24.

Lördagen den 25 April.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den
22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om
reglering af bergslagernas jernvägsaktiebolags obligationsskuld,

n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angåendejordafsöndring
från förra militiebostället n:o 2 Söndraby i Kristianstads
län,

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från kronoegendomen Stora Kungsladugården n:o
1 om 8 mantal i Södermanlands län''

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Neder Kjellsby med
Kyrkotegen i Göteborgs och Bobus län, samt

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljnmg
till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag af ett område af
Engelholms vestra kronoplantering i Kristianstads län,

biföll kammaren, hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 52, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande
anslagen under riksstatens åttonde bufvudtitel.

• a ®''err talmannen tillkännagaf, att enligt eu med herr talmannen

* Andra Kammaren träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt
® § riksdagsordningen skulle anställas vid kamrarnes sammanträden
nästa onsdag öfver de voteringspropositioner, som dessförinnan
blifvit af båda kamrarne godkända.

Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1.48 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 24.