1891. Första Kammaren. Nio 26

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:26

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Första Kammaren. Nio 26.

Onsdagen den 29 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes ock godkändes statsutskottets förslag, till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 28, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående afsättande
af räntebärande obligationer till nominelt belopp af 3,000,000
kronor till garantifond för aktiebolaget sågverksegarnes garantiförening;

n:o 29, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående dödande
af en till säkerhet för statens fordran kos Gotlands jernvägsaktiebolag
uti bolagets jernväg meddelad inteckning; samt

n:o 30, dels om beviljadt låneunderstöd för anläggnixrg af jernväg
mellan Hernösand ock Sollefteå ock dels om anvisande af statsbidrag
för enskilda jernvägsanläggningars understödjande medelst lån.

Anmäldes ock bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § kandelsbalken;

n:o 33, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande i vissa fall;

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller ammunition
i vissa delar af Afrika;

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105, 110, 129 ock 136 §§
i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; samt

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 3 ock 22 §§ af förordningen om patent.

Första Kammarens Prof. 1891. N:o 26.

1

N:o 26. 2

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag Fortsattes föredragningen af lagutskottets utlåtande n:o 31, i anang.
väghåll- ledning af väckta motioner om ordnandet af väghållningsbesväret på

ningsoesvärets. A

utgörande på låUCiet.
landet.

(Forts.) Deri eif utskottet föreslagna lagen.

60 §.

Herr Jönsson: Beträffande den föreliggande frågan kan jag icke
neka, att lagutskottet nedlagt ofantligt mycket arbete derpå, och att
betänkandet har stora förtjenster framför det för två år sedan framlagda,
men det oaktadt kan jag icke godkänna detsamma. För det
första vill jag fästa uppmärksamhet på att vårt land är så vidsträckt,
att jag tror det vara en absolut omöjlighet att skrifva en tillfredsställande
lag för hela riket för väghållningsbesvärets utgörande, när
det är så olika förhållanden. I Norrland är det mycket få jernvägar.
Der finnas från skogarne utloppsvägar på floderna samt oändligt långa
landsvägar. 1 mellersta och södra Sverige finnas numera jernvägar,
som motsvara de gamla landsvägarne. Sålunda hafva nu landsvägarne
der icke blifvit annat än utfartsvägar till jernvägarne. Dessutom bör
man betänka att staten dels understöd!, dels för egen del byggt jernvägar
och gjort stora uppoffringar för landets kommunikationsväsen
i dess helhet. Att i mellersta och södra Sverige vägunderhållet visserligen
är ett betungande onus, nekar jag icke, ehuru jag icke tror att
det är så svårt, som man skrikit om. I verkligheten går så till, att
man lagar vägarne, när man har tid och ledighet dertill, och det går då
för sig ganska lätt. Ser man nu på rättsförhållandet, så är det meningen
att den moderna fyrken skall föras in öfver allt. Man går från en
orättvisa till en annan. Det är allmänt bekant, att taxeringskomitéerna
uppskatta olika på olika orter. Jag känner två socknar, som ligga
bredvid hvarandra, der taxeringsvärdet i den ena är femtio procent
högre än i den andra på likartad egendom. Dessutom finnas många
hemman, som fått ett högt taxeringsvärde derför att de varit uppdrifna
till hög kultur, haft vacker skog och varit särskild! väl bebyggda.
Grundar man nu vägunderhållet på dessa i förhållande till taxeringsvärdet,
så begår man lätt stora orättvisor, emedan nyssnämnda förhållanden
ofta lätt förändras. Man måste tänka på, att den välbyggda
gården kan blifva förstörd genom eldsvåda; den blir kanske icke uppbyggd,
men taxeringsvärdet minskas då vägunderhållet utgöres efter
förut varande förhållanden, då blir det eu stor orättvisa, som fortfar
ända till dess ny vägdelning sker.

Hvad det föreliggande förslaget beträffar, anser jag att staten icke
kan sämre använda sina pengar än kasta ut mellan en hel och en half
million för detta ändamål. Det uppgifves visserligen, att det skulle
stanna vid 3 å 400,000 kronor, men jag tror det går till 5 å 600,000.
Går jag nu öfver till kostnaderna för vägdelningarna, så kan jag nämna,
att jag sjelf varit med om en vägdelning, som dröjde i fjorton år.
Slutligen gick kostnaden till 30 å 40 kronor på hvarje hemman.

Hvad nyttan beträffar, så tror jag den blir ganska liten. De enda,
som få fördel häraf, äro landtmätarne. För dem blir det ett tjugutal

3 N:o 26.

Onsdagen den 29 April, e. in.

år utmärkta konjukturer, men deremot få vi som skola begagna vägarne Lagförslag
beräkna att icke på en tjugu år få några vägar lagade. Under dean9- ”äshmfjorton
år, hvarunder den vägdelning pågick, hvilken jag nyss om-“^“™ri''af
nämnde, var det ingen, som lagade någon väg, utan att han blef tvungen" a°iandet.Pa
dertill, och följden hlef, att de förblefvo som de voro. Nu skulle man (Forts.)
få vidkännas denna olägenhet öfver hela landet. Jag tror, att man
skulle kunna reglera mycket enklare, än här föreslagits. Då genom
anläggning af bruk eller fabriker ovanligt stor trafik uppkommer på
ett ställe, skulle man kunna företaga reglering på den orten, utan att
göra nya vägdelningar öfver hela riket. Jag är icke jurist, och herrarne
kunna derför icke hafva anspråk på att jag skall framlägga något lagförslag,
men mig förefaller det att i alla län borde tillsättas en komité
af fyra eller fem personer, hvilken, när en ny väganläggning skulle
ske eller trafiken någonstädes ökades, skulle anmäla förhållandet hos
konungens befallningshafvande, som hänsköte saken till komitén. Denna
skulle på stället besigtiga vägen och afgöra om den, som hade den
nya fabriken, skulle deltaga i vägunderhållet in natura eller också
betala. På så sätt vore det lätt regleradt. — Det är så mycket taladt
i denna punkt, så att jag icke tror det gagnar till något att längre
uppehålla mig dervid, utan får jag för min del yrka afslag derå.

Herr Hassel rot: Den ärade talare, som näst före den siste på
förmiddagen hade ordet, uttalade den mening, att föreliggande fråga
vore mera en kommunal- än en statsangelägenhet, och att, derest bidrag
för vägunderhåll skulle gifvas, sådant alltså hellre borde utgå af landstings-
än af statsmedel. Jag hyser för min del en annan uppfattning.

Det lärer väl icke kunna bestridas, att lättnad i samfärdseln är ett
vigtigt vilkor för nästan all andlig och materiel utveckling, och lättnad
i samfärdseln, hvartill väl också bör räknas hållandet af allmänna
vägar i farbart skick, synes mig derför uppenbart vara ett statsändamål.
Att denna uppfattning också allmänt gjort sig gällande, framgår
af de mångahanda åtgärder, statsmagterna vidtagit för förbättrandet
af kommunikationsanstalterna i alla rigtningar. Frågan synes mig sålunda
icke gälla, huru vida ett statsbidrag för ändamålet i fråga kan anses
berättigadt, utan inskränka sig dertill, huru vida det ifrågasatta bidragets
belopp är för ändamålet väl afpassadt eller icke. Under förmiddagen
påstods visserligen, att så icke vore förhållandet, och att bemöta detta
påstående efter objektiva grunder är väl icke möjligt, men mig synes,
att, derest staten verkligen skall bidraga till vägunderhållet i nämnvärd
mån, så att någon afsevärd lättnad beredes dem, som ansvara för detta
underhåll, det icke är för högt stälda anspråk, om man begär att en
tiondedel af verkliga kostnaden skall bestridas af statsmedel.

En annan talare, min ärade granne på kalmarbänken, uppträdde
mot den föreliggande paragrafen af principiella grunder och stälde sig
dervid egentligen såsom en försvarare af statskassans intresse. Jag är
också viss om, att han, sin pligt såsom embetsman likmätigt, på sätt
han antydde motsatt sig anspråk, som vändt sig mot statskontoret
såsom förvaltare af statskassan, men jag är icke lika säker på, att han
intagit samma ställning såsom representant. Jag har tvärt om anledning
antaga, att han i sådan egenskap, och detta med all rätt, under -

N:o 26. 4

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag
ang. väghållningsbesvärets

utgörande på
landet.
(Forts.)

stödt äfven långt gående anspråk på statskassan, då han funnit dem
befogade och rigtiga. Från hans synpunkt synes frågan således böra
inskränka sig till, huru vida nu framstälda anspråk är befogadt och
rigtigt. Att jag hyser denna åsigt, har jag redan nämnt, och att den
ärade talaren i fråga har eu motsatt, framgick af hans anförande, men
den principiella grund, hvarpå han stälde sig, synes mig föga värd att
bygga på till stöd för ett afslag. En talare på gefleborgsbänken,
hvilken också uppträdde på förmiddagen, framhöll såsom en anmärkning
mot förslaget, att det vore nytt och icke undergått den förberedande
pröfning, som vederbort, samt att man icke med nöjaktig försigtighet
uppstält nödiga garantier mot möjliga missbruk. Han har rätt deruti,
att frågan är ny så till vida, att det är första gången frågan om statsbidrag
till vägunderhållet föreligger i ett formuleradt lagförslag, men
faktiskt är denna fråga lika gammal som frågan om väghållningsbesvärets
ordnande, och särskild! vid 1889 års riksdag höjdes i denna
kammare inflytelserika röster för en åtgärd i sådant syfte.

Samme talare hänvisade till stöd för sin uppfattning, att icke
nödiga garantier skulle vara stadgade till bestämmelserna i 47 § om
den särskilda nämndens tillsättande. Jag hänvisar i motsatt syfte till
samma paragraf. Den nämnd, som skall verkställa uppskattningen,
består af fyra ledamöter, deraf endast två väljas af de väghållningsskyldige.
Dessa hafva åter sins emellan olika intressen. Den i vanliga
fall större clelen, eller de väghållningsskyldige, som utgöra underhållet
in natura, har visserligen intresse af att kostnaden sättes så högt som
möjligt, men de väghållningsskyldige, som bidraga med penningar,
hafva ett motsatt intresse, och önska att kostnaden icke sättes allt för
högt. Man har således anledning att antaga, att dessa två personer;
som skola bevaka de väghållningsskyldiges rätt, icke uteslutande tänka
på att höja värderingsbeloppet allt för mycket. Hvad de två öfriga
angår, så utnämnes ordföranden och en ledamot af konungens befallningshafvande,
hvartill kommer, att ordföranden har utslagsrösten vid
skiljaktiga meningar. Mig synes, att man näppeligen kan åt någon
myndighet säkrare anförtro bevakandet af kronans rätt än till konungens
befallningshafvande, och jag tror sålunda, att man har all anledning
antaga att de garantier, som skäligen kunna begäras, mot missbruk
till kronans skada verkligen förefinnas. Skulle emellertid så icke vara
förhållandet, återstår ju att vid behandlingen af den nämnda paragrafen
införa nödig rättelse härutinnan.

En talare på södermanlandsbänken gjorde anmärkning mot det
sätt för uppskattningen, som lagutskottet föreslagit, och ifrågasatte, att
den skulle ske af landtmätare och gode män i sammanhang med vägdelningen.
För min del anser jag det af lagutskottet föreslagna sättet
vara att i alla afseenden föredraga och för öfrigt alldeles nödvändigt
att bibehålla, derest icke ny vägdelning skall öfver allt ega rum, hvilket
lagutskottet af många skäl ansett böra undvikas, der icke förhållandena
vore sådana, att den bestämdt påkallades af förefintliga större ojemnheter
i vägunderhållets nuvarande fördelning. Den talare, som sist
hade ordet på förmiddagen, framstälde icke något direkt förslag, men
ansåg att statsanslaget möjligen kunde fördelas på lämpligare sätt än
utskottet tänkt sig. Han .ansåg att, liksom anslaget till skjutshåll -

Onsdagen den 29 April, e. m.

5 N:o 26.

ningen, statsbidraget borde utgifvas blott på de orter och till de per- Lagförslag
söner, som vore väsentligen betungade af denna börda, och icke för- an,L f,a9ha-udelas
på alla lika, med en tiondedel af kostnaden. Jag kan icke neka^göraJde^å
att''detta förslag låter rättvisare och billigare än utskottets. Men det landet.

möter oöfverstigliga hinder att tillämpa en sådan bestämmelse rörande (Forts.)

vägunderhållet ens något så när rättvist. Det kan visserligen vara
möjligt inom ett län att göra uppskattningen något så när jemn, men
man kan näppeligen hoppas att så skall blifva förhållandet inom riket
i sin helhet. Dertill kommer en annan omständighet. Om nemligen
en ort, för att få lättare samfärdsel, anlägger en mängd vägar och
derigenom får hög uppskattning, så skulle den få, jemte fördelen af
lättare samfärdsel, äfven större bidrag än en annan, som har få vägar
och låg uppskattning. Den senare orten finge således, utom deri ringa
tillgången på vägar och deraf följande olägenhet, äfven ringa, understöd.
Staten handlar för öfrigt på nu ifrågasatta sätt i många andra
fall. Då fråga var om nedsättning af grundskatter och lindring af
indelningsbördan, så nedsattes dessa med trettio procent icke endast
för dem, som voro mest betungade af dessa skatter, utan öfver allt.

Bidrag till folkskolelärarnes aflöning utgår icke till de häraf mest betungade
socknar, utan med två tredjedelar öfver allt. Jag tror att
denna princip, som sålunda förut är antagen i flera fall, måste följas
äfven nu, om man vill vinna något.

En annan invändning har äfven gjorts. Om man nu godkänner
förslaget, säger man, och får lagen stadfäst, så är det icke säkert att
man icke redan nästa riksdag får nya förslag om ändringar och jemkningar
deri, och såsom stöd härför anföres att, sedan Riksdagen för
några år sedan på tillfredsställande sätt ordnat tingshusbyggnadsskyldigheten,
föreslogos riksdagarne derefter ändringar deruti. Ja, det
lärer icke vara möjligt att hindra den, hvars böjelse och lynne ligger
åt att väcka motioner, att framkomma med sina förslag, men vi hafva
icke sett att Riksdagen på grund af dessa motioner ändrat tingshusbyggnadsskyldigheten.
Jag förestället mig att, om denna fråga nu
löses, det blir på samma sätt. Det är väl möjligt, att motioner om
ändringar kunna framkomma, men jag tror att Riksdagen kan anse sig
säker att hafva för en lång tid funnit en definitiv och efterlängtad
lösning på denna sak.

Det har vidare anmärkts, att det föreligger eu annan mycket stor
fråga, nemligen försvarsfrågan, och i sammanhang dermed frågan om
afskrifning af grundskatter och indelningsbördan, och det sades icke
vara lämpligt att på en gång bevilja dessa båda stora lättnader för
landtmännen. Denna fråga är emellertid ännu icke afgjord, och vi veta
således icke, om någon lättnad i berörda afseende kommer att ega rum.

Dessa båda frågor hafva ju för öfrigt i sakligt afseende ej egentlig
gemenskap med hvarandra, men jag tror dock att de hafva ett mycket
närmare sammanhang än man i allmänhet föreställer sig. Jag hyser
nemligen den bestämda uppfattningen att, om Första Kammaren, mot
min förmodan och min förhoppning, med ett bleklagdt nej afslår det
föreliggande förslaget om jemkning i och lindring af väghållningsbesväret,
så skall detta hos många af dem, som sätta sin förhoppning
till eu snart skeende lösning af denna fråga, väcka sådant missmod

N:o 26. 6

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag och sådan bitterhet, att det högst väsentligt skall motverka en lycklig
nin''sbesvärets fösning af de andra frågorna.

åtgörande Jag åberopar för öfrigt i sak hvad lagutskottets ärade ordförande

landet, under förmiddagen anfört. Det är icke så, som en talare här sagt, att
(Forts.) alla som haft att göra med detta förslag, äro missbelåtna dermed. Vi
äro_ alla belåtna, om också icke fullt belåtna. Det är ju icke heller
möjligt att alla kunna få sina enskilda önskemål fullt genomförda. För
att vinna ett resultat, der så många intressen finnas, måste man jemka
med sig något i detaljerna. Det är hvad vi gjort, vi som varit med
om uppgörande af förslaget, och vi äro icke missbelåtna med resultatet.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Cederberg: Då jag på förmiddagen hade ordet, yrkade
jag, att 60 § måtte utgå ur lagförslaget. Hvarför den första punkten
af denna paragraf borde utgå, derför androg jag några skäl, hvilka,
de må verka öfvertygande för andra eller icke, varit tillfyllestgörande
för mig. Med afseende å mitt yrkande i fråga om den senare punkten
anförde jag deremot icke några skäl, detta derför att mina invändningar
mot denna punkt stå i samband med förslag till förändringar,
som jag ämnar framställa vid 57 och 63 §§. Jag hade derför tänkt
spara dessa invändningar till dess vi komma till de nämnda paragraferna,
men då de skäl, som äro afgörande för mig beträffande senare
punkten af 60 §, möjligen ock kunna öfva något inflytande på andras
uppfattning derutinnan, ber jag att nu få något beröra dem.

Herrarne torde hafva funnit, att såväl lagutskottet som många af
de talare, hvilka uppträdt i frågan både i förmiddags och nu i afton,
varit synnerligen rädda för de kostnader, hvilka vägdelningarna skulle
medföra. Utskottet har också sökt att i möjligaste män inskränka de tillfällen,
då vägdeluing borde ifrågakomma. Det skulle icke heller gerna
kunna blifva praktiskt möjligt att genomföra vägdelningarna på den
nya grundvalen genast efter lagens promulgerande, utan det måste,
om lagen antages, komma att finnas en mängd vägdistrikt, der naturaunderhållet
är fördeladt efter de gamla grunderna, oaktadt bidrag till
väghållet utgå jemlikt den nya lagens föreskrifter. I dessa distrikt
borde följaktligen till de väghållningsskyldige, som få betala för mycket
i förhållande till det vägtal, som rätteligen skulle tillkomma dem, utbetalas
ersättning af dem, som deremot få betala för litet. Enligt det
föreliggande förslaget skulle en sådan jemkning emellan de väghållningsskyldige
blifva till ytterlighet besvärlig, ja, snart sagdt omöjlig.
Yägstyrelserna skulle få alldeles för mycket att göra, om de skulle
utdebitera och inkassera dessa ersättningar, som den ene borde betala
till den andre, och jag kan derför icke anse det praktiskt att åt vägstyrelsen
öfverlemna detta bestyr. Vidare är att märka, att de grunder,
enligt hvilka vägunderhållet, på detta sätt fördeladt, komme att utgöras,
naturligtvis alltid blefve mer eller mindre afvikande från de
principer, enligt hvilka underhållet enligt lag borde utgå.

För öfrigt måste man tänka sig det förhållande, att inom ett distrikt
endast naturaunderhåll förekommer, fördeladt på samtlige egare
af jordbruksfastighet, men att härjemte inom distriktet finnes en myckenhet
andra beskattningsföremål, som skola deltaga i underhållet.

7 Kso 26.

Onsdagen den 29 April, e. m.

Om nu denna lag antages, bör vägunderhållet i detta distrikt fördelas Lagförslag
enligt de grunder lagen angifver på dem, som äro skyldige att åtaga ZtbZäreis
si£5 underhållet in naturel, och vägSKutt i stället uttugus ul dem, som ^görande på
icke utgöra sådant underhåll, hvilken skatt ingår till vägkassan. Det landet.
heter nu i 62 §, att »uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i (Forts.)

53 § omförmälda behof blifvit behörigen tillgodosedda, egen konungens
befallningshafvande, på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges
hörande, förordna om öfverskottets användande för grundförbättring
af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras,
jemväl till lindring af väghållningsbesväret i dess helhet».

Huru denna lindring skall kunna beredas, har jag emellertid icke
funnit antydt i förslaget. Skall den ske på samma sätt, som. föreskrifves
i 60 § beträffande statsbidragets användning, så att öfverskottet
skulle af vägstyrelsen fördelas mellan de väghållningsskyldige, måste
jag säga, att jag anser ett sådant tillvägagående skola blifva ytterst
obeqvämt och böra undvikas. Fördelningen skulle nemligen kunna ega
rum på det sätt, att vid uppgörandet af den utgiftsstat för vägkassan,
hvarom 57 § talar, såsom utgift äfven intoges kostnaderna för naturaunderhållet,
sådana desamma uppskattats af den särskilda nämnden,
och att följaktligen, då beloppet af årets vägskatt uträknas, deruti inbegripas
underhållskostnaderna. Jag liar tänkt mig, att man sedan
skulle kunna i staten debitera den sålunda bestämda vägskatten på
alla dem, som vore väghållningsskyldige i distriktet, men på samma
gång kreditera dem, som utgjorde naturaunderhåll, för värdet af hvad
de prestera. En anordning, sådan jag nu nämnt, kräfver emellertid ett
litet tillägg till 63 §.

Jag hemställer till de ärade ledamöterna af lagutskottet, hvilka
satt sig väl in i frågan, om icke på det sätt jag föreslagit en ständig
utjemning skulle ega rum af de svårigheter, hvilka otvifvelaktigt uppkomma,
om lagen antages sådan den är.

Denna fråga är långt ifrån ny för mig. Redan det år, då vägkomiténs
betänkande första gången remitterades till konungens befallningshafvande
för att de skulle inhemta landstingens yttrande deröfver,
begärde konungens befallningshafvande i Vesterbottens län ett särskildt
utlåtande af mig i frågan. Jag afgaf ett sådant utlåtande efter att
hafva satt mig noga in i förslaget. Jag har ock följt alla de skeden
vägfrågan sedan dess genomgått och har städse vidhållit den åsigt,
som jag uttalade redan i mitt omnämnda utlåtande, att 63 § bör innehålla
bestämmelse ej blott om debitering utan äfven om kreditering
af vägskatten, och att kostnaderna för naturaunderhållet böra inräknas
uti vägliållningsdistriktens utgiftsstat.

Jag kan naturligtvis icke på hvad jag nu anfört grunda något
yrkande med afseende å 57 och 63 §§, då dessa paragrafer ännu
icke äro föredragna, utan mitt yttrande har endast haft till ändamål
att visa, hvarför jag anser att mom. 2 i 60 § bör utgå.

Jag vill tillägga, att anledningen, hvarför jag ansett mig skyldig
bestämdt formulera mitt förslag till beslut, är den, att genom Andra
Kammarens beslut frågan kommit i sådant läge, att en återremiss i
det eller det syftet icke skulle tjena till något, under det att en be -

N:o 26. 8

e. m.

Onsdagen den 29 April,

Lagförslag stämdt affattad ändring kan i lagutskottet behandlas såsom grund till
ningsb?sväretsm sammanjemkning med Andra Kammarens beslut.

utgörande på

landet. Herr Larsson, Liss Olof: Af de 85 paragrafer det föreliggande
(Forts.) lagförslaget innehåller har det icke varit någon, rörande hvilken jag
hyst större betänkligheter än med afseende å den nu föredragna 60 §.
Mina betänkligheter hafva dock icke varit af samma art som dem
flere föregående talare framstält. Jag hyser nemligen icke den ringaste
farhåga att icke de nämnder, som skulle hafva att uppskatta kostnaderna
för vägunderhållet, komme att fullgöra sitt uppdrag på ett fullt
samvetsgrant och rigtigt sätt. Jag tror verkligen, att det i hvarje ort
skall finnas fyra redlige och kunnige män, åt hvilka denna uppskattning
skall kunna med full trygghet anförtros, och att staten således
icke skall genom deras uppskattning riskera någon obehörig utgift.

Icke heller tror jag, att det skall vara nödvändigt att stadga rätt
att föra klagan öfver besluten af dessa hederanämnder, som man väl
skulle kunna kalla dem. Eu dylik klagan skulle naturligtvis gå den
vanliga administrativa vägen, först till länsstyrelsen, så till kammarkollegium
och derifrån till Kongl. Maj:t, men med den kännedom vi
hafva om hur lång tid det för närvarande erfordras att få ett vägmål
afgjordt i kammarkollegium, måste jag vara öfvertygad, att kollegiet
icke som det nu är saknar tillräckligt med mål att handlägga och att
det derför vore olämpligt att belasta kollegiet också med klagomål
öfver sådana nämnders uppskattning. Skulle också de två ledamöter
i den särskilda nämnden, hvilka skulle utses af de väghållningsskyldige,
kunna hafva intresse af att drifva upp kostnadsbeloppen, så
har man deremot ett godt korrektiv i bestämmelsen att de två andra
ledamöterna och deribland ordföranden i nämnden, som vid lika röstetal
har utslagsröst, förordnas af konungens befallningshafvande. Jag
har det förtroende för konungens befallningshafvande, att de vid val
af ordförande och ledamöter i nämnderna utse sådana personer, på
hvilka det allmänna kan fullt lita.

Den betänklighet, som hos mig uppstått med afseende på 00 §,
bär sm anledning deri, att jag håller före, att man vid hvarje skattelindring
bör gå så till väga, att lindring beredes, hvarest behof deraf
verkligen förefinnes. Detta kan icke sägas blifva fallet enligt den föreslagna
paragrafen, då deri säges, att hvarje vägdistrikt skall få statsbidrag
med Vio af den uppskattade underhållskostnaden, äfven om
denna kostnad är helt obetydlig. Jag har här i min hand vägkomiténs
betänkande, och de tabeller, som åtfölja betänkandet, visa tydligt, huru
stor skilnaden kan vara i underhållskostnad mellan olika distrikt. Slår
man upp i tabellen t. ex. sid. 40 och 41, som jag väljer derför att de
angå Kopparbergs län, der jag känner temligen till förhållandena, finner
man, att under det i ett distrikt underhållskostnaden beräknas till 1
krona 44 öre. för 1,000 kronor af det taxeringsvärde, som gälde då
tabellen upprättades,., i länet finnes ett annat distrikt, der kostnaden
utgör 51 kronor 27 . öre för 1,000 kronor af taxeringsvärdet. Nu kan
man tycka, att. det är alldeles orimligt, att väghållningsskyldige, hvilkas
besvär är så litet betungande att det icke uppgår till mer än 1 krona
44 öre per 1,000 kronor af jordens taxeringsvärde, skola erhålla stats -

9 N:o 26.

Onsdagen den 29 April, e. m.

bidrag med 10 procent af underhållskostnaden, då de, som hafva ända Lagförslag
till 30 å 40 gånger tyngre besvär af väghållningen, ändock icke fåans• vä9håUhögre
bidrag. Jag tror också, att det vore både klokt och rättvist, varande Zå
om man i detta afseende ginge till väga på ungefär samma sätt som landet.

vid skjutsningsbesvärets lindrande, då det bestämdes, som herrarne (Forts.)
veta, att, i fall kostnaderna för skjutsningen någonstädes skulle öfverstiga
ett visst belopp, staten betalar en del af kostnaderna, och de
skjutsningsskyldige sjelfve få betala resten. Om samma grund skulle
tillämpas i fråga om väghållet, borde det då bestämmas, att, endast
om kostnaderna öfverstege det och det beloppet per vägfyrk, staten
skulle lemna bidrag till underhållet, men detta icke blott mod 1/10 af
det belopp, hvarmed kostnaderna öfversköte den bestämda gränsen,
utan med mycket mer, t. ex. hälften af detta belopp. Härigenom skulle
ernås en verklig lindring för dem, som äro mest betryckta af väghållningsskyldigheten,
under det de, som icke vore i något betryck, ej heller
finge någon lindring.

Så var mitt resonnement vid frågans behandling i utskottet, och
jag får säga, att många ledamöter ansågo min åsigt vara fullt rigtig,
men både de och jag måste frångå denna åsigt för att vi skulle kunna
ernå något resultat. Man fann nemligen i utskottet redan från början,
att, om hvar och en skulle hålla på sin särskilda mening beträffande
alla de olika paragraferna, vi omöjligen skulle komma någon vart, och
derför fingo vi, som alla voro angelägna att få denna vigtiga fråga löst,
gifva efter, den ene i en paragraf och den andre i eu annan, ett förfaringssätt,
som, efter hvad jag lärt mig, är nödvändigt i hvarje fall,
der man vill uträtta någonting. Af detta skäl har jag icke heller reserverat
mig mot utskottets förslag vid denna paragraf, ehuru jag skulle
önska det annorlunda.

Hvad herr Helander på förmiddagen anmärkte derom, att han önskade
få nya vägdelningar till stånd, har herr Hasselrot redan besvarat
med hänvisning till 49 §, der utskottet tagit all möjlig hänsyn
till såväl de delningar, som försiggått, som till dem, hvilka kunde
komma att ske.

En annan talare på förmiddagen framhöll det, såsom han tycktes
anse, obilliga deruti, att en landthandlare skulle komma att deltaga i
kostnaderna för väghållet, under det eu häradsskrifvare skulle vara fri
derifrån, och uttryckte — jag vet ej om han kallade det så — medlidande
med landthandlarne. Jag hyser icke ett sådant medlidande
med landthandlarne, och detta på grund af erfarenheten från flera håll
och _ särskildt från min hemort. Vi hafva der landthandlare, som, i
förbigående sagdt, visst icke förtjena något klander, men hvilka det
visserligen icke vederfares någon obillighet, om de få taga någon del i
kostnaderna för väghållet i trakten. Det går allmän väg förbi deras
bodar till jernvägs- och ångbåtsstationen, och det finnes icke någon
jordegare, med huru stort jordbruk som helst, hvilken begagnar den
vägen på långt när så mycket som dessa landthandlare. Hvad häradsskrifvaren
angår, så är han en statens tjenare och gör sina resor
lör statens ändamål, hvarför det icke kan anses sakna skäl, att han
undslipper kostnad för väghållet. För min del skulle jag dock eljest
ej satt mig emot att äfven häradsskrifvarne finge i någon mån deltaga

N:o 26. 10

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag i besväret, men, så vidt jag kan finna, skulle ett förslag derom icke
ang. våghål- bäfva någon utsigt att vinna bifall, och vill jag derför ej heller yrka

mngsbesvärets o ö J ° J J

utgörande på
landet.
(Forts.)

Det gäller om detta förslag som om alla andra och det i mycket
hög grad, då förslaget innehåller så många paragrafer, att skola vi
diskutera och votera om och återremittera de särskilda paragraferna
och försöka hålla på tills vi få ett förslag, mot hvilket ingen anmärkning
kan göras, så komma vi aldrig till något beslut i frågan. Jag
vill visst icke påstå att det föreliggande förslaget är felfritt, långt derifrån,
men jag är viss, att hvilket förslag, som än framlägges, alltid
kommer att mötas af gensagor från den ene eller andre. Hvar och en,
som vill komma till något resultat, måste derför jemka något på sina
åsigter i frågan.

Det tillkommer visserligen allra minst mig, som är den yngste i
fråga om ledamotskapet i kammaren, att påpeka i hvad mån det kan
vara politiskt klokt att antaga denna lag, men jag kan ej underlåta
att erinra, icke blott om att lagen antagits af Andra Kammaren med
en ganska stor majoritet, utan äfven att den minoritet, som förefans i
Andra Kammaren, icke var af den åsigt, som hyses af dem, hvilka i
denna kammare uppträdt mot förslaget, utan att tvärt om minoriteten
i Andra Kammaren omfattade eu åsigt, som gick ännu längre och åt
en annan sida än Första Kammaren säkerligen vill gå. Jag tror derför,
att det vore rätt klokt, om Första Kammaren läte sina betänkligheter
mot eu eller annan paragraf i förslaget falla för att gå till
mötes dem i Andra Kammaren, som visat sig vilja å sin sida tillmötesgå
Första Kammaren.

Då det på grund af de skäl jag anfört synes mig angeläget, att
lagförslaget antages och att det vore lyckligt, om 1891 års Riksdag
kunde skrifva på sitt blad hedern att hafva löst den svårlösta vägfrågan,
har jag, som jag nämnt, underlåtit att reservera mig mot denna
60 § och framställer ej heller i fråga om densamma annat yrkande
än om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Ericsson: Om jag icke misstager mig, är jag bland dem,
som i dag uppträdt i frågan, den förste, som tillhör dessa näringseller
industriidkares klass, hvilka genom det föreliggande förslagets
antagande skulle drabbas af en ny börda. Jag hade visserligen icke
tänkt att yttra mig beträffande den nu föredragna 60 §, men då, såsom
jag har hört framhållas, denna paragraf är just kärnpunkten i förslaget,
torde det ursäktas mig, om jag äfven yttrar mig något om densamma,
ehuru den just icke direkt berör näringsidkarnes intresse.

Här har blifvit påstådt, å ena sidan, att näringsidkarne icke skulle
hafva något intresse af det föreslagna statsbidraget, men denna uppfattning
har å den andra sidan motsagts. Huru förhåller det sig i
sjelfva verket härmed? För att besvara denna fråga måste vi ihågkomma,
att sedan det bidrag af en tiondedel, som staten skulle betala
till väghållet, afdragits från den uppskattade kostnaden för underhållet
af all indelad väg inom hvarje distrikt, det återstående kostnadsbeloppet,
fördeladt på samtlige väghållningsskyldige efter vägtalet, blir
grunden för det bidrag, som skall inbetalas till vägkassan af dem, som

Onsdagen den 29 April, e. m.

11 N:o 26.

icke ingå i vägdelningen. Det är då lätt för en kvar att tänka sig, Lagförslag
huru pass mycket af bidraget verkligen skulle belöpa sig på närings- vaghåilidkarne.
Desse få visserligen vara med att betala den lindring, som åtgörande"pi
enligt förslaget skulle beredas jordbrukarne, men om de sjelfve skulle landet.
få något särdeles godt af statsbidraget beror helt och hållet på, huru (Forts.)
stort deras antal är i de särskilda distrikten, d. v. s. hvilken proportionen
är emellan dem och jordbrukarne.

Jag skall vidare bedja att få taga fasta på ett yttrande af en
föregående talare, att den omständigheten, att icke någon af lagutskottets
ledamöter från denna kammare reserverat sig mot förslaget
vore ett starkt stöd för ett yrkande om bifall till detsamma. Härvid
är dock att märka, att bland lagutskottets ledamöter från Första
Kammaren det icke finnes någon enda näringsidkare; de äro samtlige
jurister eller jordegare. Jag är öfvertygad, att om kammaren i utskottet
insatt en icke mer framstående förmåga än jag är, jag skulle ändå
dristat att reservera mig mot denna paragraf.

Här har vidare sagts, att det för näringsidkarne vore af stor
betydelse, att de hade tillfälle att utse en representant bland de fyra
förståndige och redlige män, som skola utgöra den särskilda nämnden.

Jag förmodar emellertid, att dessa ledamöter i den särskilda nämnden
skulle vara blott menniskor de också och således icke vara fria för
sin lilla egennytta. Men dessutom, mine herrar, hur är det tänkbart,
att i allmänhet näringsidkare verkligen skulle blifva insatta i nämnden,
då näringsidkarne nästan öfver allt äro så underlägsna jordbrukarne?

Är det tänkbart, att jordbrukarne skulle så förbise sitt eget intresse,
att de skulle hjelpa till att sätta in i nämnden en sådan person, som
en näringsidkare, hvilken har ett intresse alldeles motsatt deras? Nej,
det tror jag icke; näringsidkarne skulle ovilkorligen komma att befinna
sig i minoriteten, de må bära sig åt hur de vilja. Ett annat förhållande
skulle endast vara möjligt i smärre socknar med många
industriidkare, t. ex. på en sådan trakt, som den jag tillhör, Nerikes
bergslag, hvarest, om jag får tro siffrorna i vägkomiténs tabell, det
skulle blifva ungefär lika många vägfyrkar på näringsidkarne som på
jordbrukarne. På sådana orter skulle må hända en näringsidkare kunna
blifva ledamot i nämnden, men öfver allt annorstädes blefve det säkert
fullkomligt omöjligt.

Under sådana förhållanden kan det väl ej synas herrarne underligt,
att jag i frågan uppträder såsom förespråkare för industriidkarnes
intressen, åtminstone deras, hvilka drifva bergshandtering, då jag icke
så noga känner förhållandena i andra län än det jag tillhör. Den
kostnad för vägunderhållet, som enligt förslaget komme att i Heliefors
socken och för öfrigt i nästan hela Örebro bergslag lyftas från jordbrukarnes
och läggas på näringsidkarnes skuldror, uppgår till ungefär
50 procent af hela väghållningsbesväret. Med skäl kan man då fråga:
är det billigt att denna börda sålunda afiyftes från jordegarne för att
läggas på andras axlar? Det är ju icke att undra på, om desse andre
äro tveksamma, om de böra påtaga sig att bära denna börda, och jag
för min del anser åtminstone, att jag illa skulle motsvara mina pligter
gent emot dem, som gifvit mig mitt mandat, om jag icke skulle motsätta
mig ett dylikt förslag.

N:0 26. 12

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag Man har här sagt, att vägdelningar icke skulle mycket komma i
ang. väghåll- fråga, så att man på de flesta orter borde kunna undgå sådana delZtgöranTepåfångar.
Men är detta tänkbart? I mitt väghållningsdistrikt finnas
ylandet/ hemman, som icke hafva mer än 200 tunnland ut- och inegor, under
(Forts.) det andra kunna hafva ända till 6,000 tunnland eller så omkring, och
jag antager, att liknande ojemnheter förekomma äfven på andra områden..
Tro herrarne, att under sådana förhållanden de, som utgöra vägunderhåll
efter hemmantalet, skola underkasta sig den nuvarande indelningen
ett enda år längre än de behöfva? Nej, de komma fullkomligt säkert
att genast yrka på vägdelning. Den paragraf man insatt för att förekomma
vägdelningarna blir således af noll och intet värde.

Denna 60 § är i sjelfva verket blott en liten fläskbit, som man
satt på kroken för att det skulle nappa så mycket bättre; om icke så
vore, hvarför har man icke vid föregående tillfällen, då vägfrågan varit
före, också framstält det förslag, som innehålles i denna paragraf, att
staten skall betala en tiondedel af väghållet? Denna bestämmelse är
blott otillkommen för att fånga näringsidkarna

Åtskilliga talare hafva här på ett sätt, som närmat sig hot, förklarat,
att vi handlade politiskt klokt, om vi i denna fråga ginge
Andra Kammaren till mötes. På mig göra emelleitid sådana skäl ingen
verkan. Anser jag att ett förslag icke är nyttigt, så gifver jag det ej
heller mitt understöd, mitt handlingssätt må vara »politiskt klokt» eller
icke. Denna lag tror jag fullt och fast skulle komma att lända landet
till skada; den skulle komma att på alla håll väcka split och oenighet
emellan jordbrukarne och näringsidkarne. Huru än ledamöterna i den
särskilda nämnden komme att utses, vare sig de tagas från det egna
länet eller från andra län, komme idel tvister och split att uppstå.
Man komme att släppa lös i stället för att binda de onda andarne.

Jag har kanske upptagit kammarens tid längre än som är tillbörligt
med anmärkningar rörande förslaget i dess helhet, och för öfrigt bär
så mycket yttrats i frågan, att föga är der att tillägga. Jag vill blott
ytterligare säga, att jag högst ogerna vill vara med om att slå in på
den vägen, att statens tillgångar skola tagas i anspråk för utjemnande
af gamla onera och kommunala utskylders lättande. Klart är ju, att i
hvarje vägdistrikt man skall söka drifva upp uppskattningen af väghållningskostnaden
till det högsta möjliga. Alla vilja naturligtvis åt
statskassan. Detta är hufvudskälet, hvarför jag icke kan rösta för
60 §:s antagande. Då jag följaktligen anser det farligt att gifva sig
in på den väg, som nu är föreslagen, och mina betänkligheter mot förslaget
icke kunna häfvas genom någon omarbetning af paragrafen inom
lagutskottet, får jag hemställa om afslag å den af utskottet föreslagna
60 §.

Herr Claeson: Då jag inom lagutskottet biträdt det i§ 60 framlagda
förslag, som nu i kammaren från olika synpunkter blifvit bekämpadt,
vill jag i korthet försvara min ståndpunkt. När statsmagterna
stå i begrepp att besluta lindring för en viss klass i en börda för
allmänt ändamål, som den hittills burit, så kan jag icke se något
principielt origtigt deri, att denna lindring till någon del bestrides.af
statsmedel. Vid 1889 års riksdag invändes mot det af Kong!. Maj:t

13 ff:o 26.

Ousdagen den 29 April, e. m.

då framlagda förslag, att det beredde för liten lindring åt de nuva- Lagförslag
rande väghållarne, och då lagutskottet nu sökte afhjelpa bristen i detta “”?• vä9l‘whänseende
medelst penningetillskott från statsverket, och de framstälda^örandT^å
anspråken på lindring höllo sig vid så måttliga dimensioner som tio “ landet. P°
procent, så ville jag icke motsätta mig detta förslag, desto hellre som (Forts.)
statsbidraget då kunde anses utgöra en ersättning för den lilla slitning
på vägen, som kunde förorsakas af de skattdragande, hvilka Kongl.

Maj:t icke ville och jag icke heller vill direkt påföra del i väghållningsbördan.
Dertill kommer, att detta bidrag af tio procent blir på
de flesta, jag tror alla orter, verksammare, än det som skulle komma
från de af Kongl. Maj:t uteslutna skattdragande. En talare på förmiddagen
nämnde, att detta bidrag af tio procent skulle vara betydelselöst
för väghållarne. Det kan icke jag finna. Är det en tung börda,
är väl en lättnad af tio procent icke utan betydelse, i synnerhet om
denna lindring kommer såsom ett plus till lindringar, som ske på
annat sätt. Och äfven om jag icke vill påstå, att dessa uppskattningar
komma att blifva oskäligt höga, så komma de dock, enligt mitt
förmenande, att stiga till högre belopp än det, för kvilket de allra
fleste väghållarne nu kunna utgöra denna kostnad. På skäl, som eu
talare på skaraborgsbänken i afton framhållit, komma de nog att mången
gång stiga till femton procent eller mera af den verkliga kostnaden.

Eu annan invändning, som framhölls af en talare å kronobergsbänken,
är att fördelningen af statsbidraget icke komme att ske efter
rigtiga grunder. Det vore ej rättvist att lemna en tiondedel af kostnaden
åt hvarje väghållningsdistrikt, utan bidrag borde tillkomma blott
de mest betungade. Denna invändning har nog mycket skäl för sig,
men, såsom redan påvisats, blefve det i praktiken synnerligt svårt att
lösa frågan, om hvilka som skulle få ersättning och huru mycket de
skulle få. De, som stode nära de ersättningsberättigades klass, blefve
lätt missnöjda. Betydelsen af denna orättvisa blifver icke så stor, då
statsbidraget utgår i procent, så att den, som har ringare börda, får
ringare bidrag, medan den, som har tyngre börda, får precis sä många
gånger större bidrag, som bördan är större. Kär det s. k. östgötaförslaget,
ett förslag, som skulle hafva det goda med sig att genom
mantalets bibehållande såsom grund för vägdelningen någon rubbning
i de nuvarande vägdelningarna ej genom förslaget skedde, icke tillämpas
i öfrigt och man således icke behöfver bidrag af landstingen till utjemnande
af orättvisor i mantalet såsom grund, bör man icke slå in på
den vägen att låta det kontanta bidraget till någon del utgå af landstingen,
helst när här icke är fråga om större bidrag än tio procent.

Jag ber att få på dessa grunder yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Samzelius: Det kan förefalla besynnerligt att jag, som i
min ringa mån bidragit till lösningen af de frågor, som afse att lindra
beskattningen å jordbruket och de orättvisor, hvaröfver man klagar,
nu nödgas stå här såsom opponent, då detta förslag blifvit framlagdt.

Men jag har ej kunnat öfvervinna de betänkligheter, som jag tillförene
uttalat om anlopp mot statskassan. Man har sagt, att det nu gäller
en ren obetydlighet, endast 10 procent. Ja, till en början kan det väl

N:0 26. 14

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag vara en obetydlighet, men är vägen en gång beträdd, kommer den utan
ang. våghål- tvifvel framdeles att föra vidare. Men äfven dessa 10 procent äro icke
ÄrtBåg°n obetydlighet i och för sig. Utskottet har beräknat dem till
“ handel. P° 550,000 kronor. När det föreligger stora och vigtiga frågor, för hvilkas
(Forts.) lösning jag lifligt intresserar mig, och jag af herr finansministerns
yttrande ser, att han ställer utsigt till nya skatter, är dock en utgift
af 550,000 kr. årligen ej någon så stor obetydlighet, För min del
befarar jag dessutom, att det visst icke kommer att stanna vid dessa,
utan kommer att gå långt derutöfver. Men äfven i betraktande af att
staten för sina skogar, sina betydliga skogar, kommer att deltaga i
vägunderhållet, så är ju det eu utgift för staten, som tillkommer utöfver
dessa 550,000 kr.

Här har talats om skjutsfrågan och hvilka små dimensioner den
hade. Ja, den var jag ej rädd att vara med om. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att hvad som bidrager till att göra
skjutsbestyret så drägligt, som det nu är, det är landstingets deltagande
i kostnaden härför. Förut, när staten ensam skulle betala tillskotten
till skjutsningsskyldige, der de voro särskild! betungade, tillgick det
på ett annat sätt. Då gälde det framför allt att lägga på staten så
mycket som möjligt. Såsom sekreterare skref jag sjelf med mycken
ifver emot orättvisorna då. Så befans en vacker dag, att man i en
kommun nödgades uttaxera ända till 480 kronor per mantal på de
skjutsskyldige. Jag läste det med fasa. Men jag skaffade mig några
detaljer och genom skriftvexling fick jag protokollerna från en kommun,
der de ordnat skjutsskyldigheten så, att en person, på grund af fullmagt,
inropat skjutsningsbesvär för hela skjutslaget. Skjutsen utgjordes
på samma sätt, som före entreprenaden, men dels klåddes de resande
på högre skjutslega än om den skenbara entreprenaden ej blifvit införd,
och dels uppskörtades staten på sitt bidrag genom eu fingerad entreprenadsumma.
Detta var ett helt skjutslag af s. k. hedersmän från
Norrland, som handlade sålunda, och jag fasade derför.

När jag sett sådana försök anställas mot statskassan, må man ej
förtänka mig, om jag hyser en viss bäfvan för hvad det skall blifva
af detta förslag. Man har sökt lugna mig med att konungens befallningshafvande
utser två af dessa ledamöter i nämnden, och konungens
befallningshafvandes val kan ej falla på. ovärdiga personer. Jag instämmer
gerna häruti, men konungens befallningshafvande måste likväl
helt naturligt till ledamöter i denna nämnd utse personer, som äro
sakkunnige och sjelfva känna hvad tunga vägunderhållet medför, och
att de komma att ställa sig företrädesvis på de vägunderhållsskyldiges
sida tager jag för gifvet, så att dessa summor blifva nog ej så små. _

Om staten skulle på något sätt bidraga, så borde den hafva till
medparticipanter landstingen, men endast den del af dem, som representerar
landsbygden; ty här är ju ej fråga om vägunderhåll i hela
riket, utan endast för så vidt det gäller landet och de utgifter, som
uteslutande röra landet, och det vore, enligt mitt förmenande, obilligt
om de städer, som ingå i landsting, skulle betungas med dessa utgifter.

Jag tror icke att det är så synnerligen brådskande med denna
frågas lösning redan denna riksdag.

Man har talat om politiska skäl. Det har jag hört vid alla de

15 N:o 26.

Onsdagen den 29 April, e. m.

tillfällen, då försvarsfrågan vant å bane. En gång bär man samman- Lagförslag
bundit den med den kommunala, en annan gång med den politiska ang• vä9håurösträtten,
och man har sagt, att antager ej Första Kammaren detta n™is*‘s™ret!
så afslå.r Andra Kammaren försvarsfrågan. Men, mine herrar, detta ” 9 landet. Pa
verkar icke alls på mig. Jag handlar efter hvad jag anser vara rätt (Forts.)
och låter icke skrämma mig af några hotelser, de må nu komma från
hvilket håll som helst. För öfrigt tror jag icke att någon inom donna
kammare, han må intaga hvilken ställning som helst, egen rätt att å
Andra Kammarens vägnar förklara, hvilket beslut denna sistnämnda
kammare kommer att framdeles fatta i en ytterst vigtig fråga, som
ännu icke utgjort föremål för samma kammares öfverläggning.

Här har af en talare blifvit anmärkt — för öfrigt mycket lent i
afseende på anmärkningens form — att jag uppträder till skydd för
statskassan, då jag icke i voteringarna iakttoge samma sparsamhet.

Det tager sig likväl ut mera såsom en kompliment, än som en anmärkning^
ty om jag har röstat för anslag, i synnerhet för försvarsverket,
har jag gjort det med godt samvete och i öfvertygelse om att under
nu rådande förhållanden dermed hafva sökt gagna mitt fosterland.

För öfrigt. tror jag, att vi i små saker och äfven i vigtiga, då det ej gält
försvaret, iakttaga samma sparsamhet.

Jag kan icke heller finna, att den uppskattning, som måste ske,
är så brådskande. Helt naturligt undergår under tidernas lopp jordvärdet
förändring. Om man nu förutser att försvarsfrågan vid denna
riksdag får sin lösning och i sammanhang dermed afskrifning af grundskatter
kommer att ega rum, så komma nog stora förändringar i jordvärdet
att inträffa. Ty om dessa grundskatter blifva till fullo afskrift^,
år 1901, måste naturligtvis efterskänkandet af de återstående 70 procenten,
in verka på taxeringsvärdena, och det är väl icke billigt att de,
som ej haft några grundskatter och som ej heller kunna vänta sig
några förbättringar i taxeringsvärdena, fortfarande skola stå qvar på
samma sätt och deltaga i bördan lika med dem, hvilkas hemman stigit
i värde genom grundskatternas afskrifning.

Jag tror att det rigtigaste vore, om detta onus finge bestämmas
efter. det värde, som hemmanen hade vid den tid, då grundskatteafskrifningen
vore afslutad, ty att vi redan nu binda oss anser jag, för
min del, ej vara rigtigt.

Efter dessa anmärkningar vill jag tillägga, att jag ej blifvit öfvertygad
om origtigheten af de. åsigter jag uttalat, och icke heller har
någon bestridt att det är obilligt, att städerna underkastas denna börda.

Det. vore så mycket obilligare, som Riksdagen i sin skrifvelse endast
begärde,, att vägunderhållsbesväret på landet skulle ordnas mellan vissa
beskattningsföremål derstädes, men ej genom anlitande af statskassan,
hvartill städerna i ganska märkbar mån bidraga. De skulle nu, såsom
jag förut antydt, först få behålla den vägunderhållsskyldighet, de redan
håfva, och dessutom bidraga dertill med deras andel i statskassan.

Om det. stannade vid en måttlig summa och jag hade garantier derför,
skulle jag ej göra så mycket väsen af mig, men min öfvertygelse är,
jag upprepar det än en gång, att sedan man kommit in på den bogen
att staten skall bidraga med eu tiondedel, så stannar det ej heller vid
de undantag, som bär föreslås, ty om detta förslag upphöjes till lag,

N:o 26. 16

Onsdagen den 29 April, e. in.

Lagförslag gg, komma helt säkert redan vid nästa riksdag en mängd motioner om
ang. våghål-^ 80m nu gjo undantagne, skola vara med.

Ztgörlndepl Jag träffade nyss en person, som sade: »Är det rimligt att t, ex.

9 landet, en disponent, som sitter med 10,000 kronors lön, skall vara undan (Forts.

) tagen från allt deltagande i vägunderhållet, under det att en fattig
handtverkare, som förtjena!’ 1,000 kronor och har mera arbete, skall
deltaga deruti?» Hvad skall man svara på sådant? Jag tilltror mig
ej att kunna afväpna dem, som komma med sådana argument.

Skulle jag vara nödsakad att rösta om bifall eller afslag på denna
paragraf, skulle jag med den åsigt jag uttalat rösta för afslag.

Om det både kunnat blifva återremis, skulle jag helst hafva föredragit
det, men det är nu så långt lidet med riksdagen, att man är
nödsakad säga antingen ja eller nej — och mitt votum blifver då nej.

Herr Forssell: Det förslag, jag tillåtit mig framställa såsom en
förmedling emellan bifall och afslag, lyder sålunda: »en tiondedel af
den till vägunderhåll in natura uppskattade kostnad skall gäldas af
statsverket och vederbörande landsting till hälften hvardera. Detta
bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse för att på lämpligt sätt
tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll bestrida».

Då emellertid nu en sådan formulering onekligen kan missförstås
derhän, att i landsting deltagande städer skulle kännas skyldiga att
bidraga till vägunderhållet, och det ej kan undanrödjas genom en
enkel hänvisning till 47 § landstingsförordningen, så anhåller jag att
få komplettera mitt förslag så, att efter ordet »landsting» inskjutas
orden: »städerna undantagna».

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande paragraf yrkats: l:o) att

densamma skulle godkännas; 2:o) af herr Forssell, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att orden »Utaf den för vägunderhåll
in natura uppskattade kostnad lemnas en tiondedel af statsmedel,
hvilket bidrag» utbyttes mot orden »En tiondedel af den för vägunderhåll
in natura uppskattade kostnaden skall gäldas af statsverket och
vederbörande landsting, städerna undantagna, till hälften hvardera.
Detta bidrag»; 3:o) af herr Cederberg, att paragrafen skulle ur lagförslaget
utgå; 4:o) att paragrafen skulle afslås; och 5:o) att densamma
skulle visas åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
paragrafen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å paragrafen, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 60 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, röstar

Ja;

17 K:o 26.

Onsdagen den 29 April, e. in.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås paragrafen.

Lagförslag
ang. väghållning
sbesvärets
utgörande på
landet.

(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —- 57;

Nej — 53.

6 §■

Herr Claeson: Enligt min uppfattning har utskottet vid utsträckning
af vägunderhållsskyldigheten till nya beskattningsföremål gått
längre än för handen varande förhållanden kräfva och längre än hvad
billighet och klok moderation bort bjuda. Den klagan, som förts öfver
det nuvarande vägunderhållsbesväret, har varit den, att det är orättvist
fördeladt fastigheterna emellan, ity att en del fastigheter icke bidraga
alls och en del icke i proposition till sitt värde, och vidare att
bruk och industriella inrättningar, hvika genom sönderkörande af vägarne
öka vägunderhållstungan, äro derifrån alldeles befriade.

Då 1876 års Riksdag aflät den skrifvelse, som är grundvalen till
den reform, hvilken nu synes nalkas sin fullbordan, ifrågasatte Riksdagen
ej annan ändring än den nyss antydda — snarare en något
mindre. Kongl. Maj:t höll sig år 1889 väsentligen inom dessa gränser,
fastän han tog med industriel rörelse, som ej är förenad med fastighet.
När särskilda utskottet behandlade frågan, gjordes den utsträckning,
som lagutskottet nu adopterat. Jag reserverade mig redan då
och yrkade bifall till Kongl. Maj:ts förslag och har, såsom jag redan
vid behandlingen af 60 § omnämnt, fått ett nytt stöd deruti, att öfriga
skattdragande genom sina andelar i statsbidraget betala den ringa slitning
de tillskynda vägarne. Jag tror derför, att att det vore klokt
att ej gå längre.

I öfrigt bär nu gjorts en liten ändring i hvad som föreslogs i den
kongl. propositionen, enligt hvilken minimum af inkomst för bidrag
till vägunderhållet bestämdes till 1,200 kronor. Då jag ej motsatte
mig en nedsättning härutinnan till 1,000 kronor, var det ej derför, att
denna gräns är bättre än 1,200 kronor — gränsen måste alltid blifva
i viss mån godtycklig, men derför att denna siffra var ett medium emellan
den af Kongl. Maj:t föreslagna af 1,200, å ena sidan, samt de
800, som af Andra Kammaren förra gången antogos, å andra sidan, om
hvilket utskottets ledamöter förenade sig.

Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till min reservation,
eller att sista momentet af 6 § måtte få denna lydelse: »inkomst af
bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk, inrättningar
och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och andra dylika för varors
tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten uppgår
till minst ett tusen kronor och bevillning derför till staten erlägges».

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 26.

2

N:o 26. 18

Onsdagen den 29 April, e. m.

Logförslag Det har blifvit sagdt såsom skäl häremot af särskilda utskottet,,
ang. våghåii-^ lagutskottet har åberopat det nu, att, om ej det utsträcktes så
långt, som utskottet gjort, så skulle man skapa en ny klass af missU9°iandet.
panöjda. Det är visserligen sant, att det finnes något, som heter »den
(Forts.) kong! svenska afundsjukan», och att en eller annan af dem, som nu
skola åläggas att deltaga uti detta onus, må hända komma att klaga
öfver att andra, för hvilkas deltagande giltiga grunder dock saknas,
blifva derifrån befriade; men jag tror, att detta negativa missnöje är
mindre än det positiva, som skulle blifva följden, om denna utsträckning
genomfördes längre än rättvisa och billighet bjöde. Under det
att de nuvarande vägunderhållsskyldige, som ärft eller köpt sina hemman
med denna tunga, nu skulle få likasom en lösen derför,”få deremot
de andra sig pålagd denna skyldighet såsom ett plus i deras
utgifter.

Herr Öländer: Då jag icke vidare under denna diskussion ämnar
uttala mig angående det nu föreliggande lagförslaget, skall jag
bedja att i sammanhang med yttrande öfver den nu föredragna paragrafen
få säga några ord i största korthet om förslaget i desss helhet.

Jag kan icke förneka, att jag varit och ännu är ganska betänksam
i fråga om detta förslags lämplighet. Det lofvar mycket, men håller
ganska litet. Det uttalas i denna 6 § principer, som otvifvelaktigt äro
rigtiga och som konseqvent tillämpade skulle betydligt lätta de väghållningsskyldiges
tunga börda; men, såsom de i förslaget tillämpats,
blifver lättnaden ringa eller ingen.

Förslaget fastslår i denna paragraf såsom regel, hvad det allmänna
rättsmedvetandet redan länge antagit såsom ratt, nemligen att alla
beskattningsföremål skola vidkännas kostnaden för underhåll och byggande
af de allmänna vägarne på landet. Enligt min åsigt är denna
princip fullt vigtig, och jag kan ej förstå de inkast, som blifvit gjorda
deremot af den siste talaren. Han säger -— i sin reservation åtminstone
— att den skulle vara stridande mot rättvisa, billighet och klokhet.
Men detta är ju i sjelfva verket blott ett omdöme, icke något skål,
och jag är säker på att den ärade reservanten skulle blifva mig svaret
skyldig, om jag bad honom angifva orsaken till detta hans omdöme.
De försök härtill, som han nu har gjort i sitt anförande, äro för mig
icke tillfredsställande och ingalunda bevisande. År det verkligen rättvist
att någon, som är skattskyldig till staten, skall kunna undandraga
sig en af dess kanske vigtigaste skatter? Är det billigt att en statsinstitution,
som användes af alla, skall underhållas af blott några få?
Är det slutligen klokt att lägga bördan på en och gifva fördelen åt
alla?

Till dess han öfvertygat mig om detta, vidblifver jag min åsigt
att de grunder, som i den 6 § uttalas, äro både rättvisa, billiga och
kloka.

Men samma vitsord, mine herrar, kan jag verkligen icke skänka
åt det resultat, hvartill förslaget på dessa grunder kommit. Sedan
det först, såsom jag nu anser principielt lägligt, förklarat, att alla beskattningsföremål
'' med blott några få undantag skola bygga och underhålla
vägar, broar och färjor, så fördelar det dessa olika bördor på

Onsdagen den 29 April, e. m. 19 Jf:0 26.

de olika beskattningsföremålen. Deremot skulle ej vara något egentligt Lagförslag
att anmärka, om nemligen förhållandet emellan de sålunda fördelade ans- mhåilbördorna
vore detsamma, som det, hvilket förefinnes emellan de olika''"''”^65^r‘“-beskattningsföremål, på hvilka de fördelas. Men utskottet har icke iZdet. P“
ens ifrågasatt att detta skulle vara händelsen, och det mest egendom- (Forts)
liga, det som bäst bevisar det oegentliga i en sådan anordning, det
ar att de bidrag, som skola lemnas till vägkassan, det vill med andra
ord säga till vägbyggnaden — ty det är ju dertill denna vägkassa
hufvudsakligen skall användas — skola beräknas efter kostnaden för
vägunderhållet. Jag tror att denna anordning redan i sig sjelf skall
mycket snart klart och tydligt bevisa disproportionen emellan å ena
sidan de olika bördorna och å andra sidan de olika grupper af beskattningsföremål,
som skola bära dem. På somliga orter, hvarest stora
industriella etablissement förefinnas, skall vägkassan snart blifva öfverfull,
på andra orter, med kanske knappt några andra beskattningsföremål
än jorden, skall den blifva i det nämaste tom och utdebitering sålunda
erforderlig. Det förra fallet innebär ett slöseri med uppoffringar, utan
att den väghållningsskyldiges börda derigenom lättas. Nu är det visserligen
sant, att af dessa medel äfven skola bestridas vintervägunderhållet,
underhåll af broar och färjor samt några andra skyldigheter. Men,
mme herrar, i de flesta valdistrikt, åtminstone i många, komma dessa
utgifter icke att blifva så särdeles stora, och jag känner med säkerhet
flera distrikt i Norrland, der ändå öfverskotten i vägkassan skola blifva
betydliga. Nå ja! då säger visserligen förslaget, att dessa öfverskott
skola användas för att lindra väghållningsbesväret i sin helhet. En
föregående talare anmärkte emellertid mycket rigtigt, att förslaget ej
angifver, på hvad sätt denna lindring skäll ske. Och till dess något
sådant förslag framstälts, är jag ur stånd att kunna bedöma, i hvad
mån en sådan lindring kan bli fullt effektiv. Jag tror i sjelfva verket
icke mycket på densamma. Men om man också icke skulle behöfva
så mycket befara olägenheten af att vägkassan blir för full — det är
ju i. allmänhet eu olägenhet, hvaröfver man högst sällan hör klagas,
om icke möjligen af dem, som onödigtvis skola gifva den eu sådan
rikedom så blir olägenheten så mycket större, då kassan är tom
eller fattig, då den ej räcker till vinterväghållningen, icke till underhåll
af broar, färjor m. m., ja, kanske ej ens till uppehållande af den der
störa och inkrånglade apparaten, som skall ordna det hela. Då skall
bristen utdebiteras på de väghållningsskyldige, och lättnaden blir ringa.

Dessutom är ju i hvad fall som helst allenast den omständigheten, att
på ett håll blir öfverskott, på ett annat brist, som måste fyllas, ett
tydligt bevis på, att den lindring, som bjudes, blir mycket ojemnt fördelad,
mycket olika i skilda delar af landet. Hvarför skulle ej — jag
framställer nu blott en fråga, och jag påstår ej, att jag är i stånd att
tillfredsställande besvara den — men hvarför skulle ej väghållningsbesväret
kunnat fördelas i sin helhet på de olika beskattningsföremålen
så, att hvart och ett af dessa fått sin del deraf, af så väl väghållning
som vägbyggnad, och om det varit nödvändigt, att någon viss skyldighet,
såsom, sjelfva vägunderhållet, utgjordes in natura af ett visst beskattningsföremål
— såsom här jordbruksfastigheterna — hvarför
skulle ej då detta kunnat få en mot de öfrigas skyldigheter i detta af -

N:o 26. 20

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag seende svarande ersättning derför? Jag har verkligen föreslagit något
ang. väghåll- gådant i en motion vid denna riksdag, men denna ligger för närvarande
BI''"ätande™ä begifven i något tillfälligt utskott utan den ringaste förhoppning att
Ut3°iandet.Pa kunna väckas till lif vid denna riksdag. Jag har visst ej anledning
(Forts.) att klaga deröfver, i fall detta förslag antages af Riksdagen. Ty framför
min motion har detta förslag ett ofantligt företräde deri, att det
redan är så att säga en mogen frukt, som genast kan användas, då
deremot min motion är att likna vid en kart, som för att få sin mognad
måste genomgå en långsam procedur hos komitéer, myndigheter
o. s. v., och hvad det betyder, det veten I, mine herrar.

Om herrarne hört hvad jag nu anfört, skall hvar och en af er antagligen
tro, att jag ämnar yrka afslag å förslaget, och anse mig mycket
inkonseqvent, då jag ej gör det. Men, mine herrar, den grund, på hvilken
förslaget är bygdt, de principer, som det uttalar, med ett ord just
denna nu föredragna 6 § är mig verkligen så kär, att jag ej bär hjerta
att vedervåga den för undanrödjande af alla de brister, med hvilka förslaget
är behäftadt. Grunden är god och den derpå uppförda byggnaden
kan lappas, om så behöfs. Någon tids erfarenhet skall nog
snart påpeka felen, och man skall skynda att rätta dem. Men då skall
grunden vara orubbad och för dess skull, för att icke förslaget, om
det faller, också skall draga grunden med sig, yrkar jag bifall till förslaget
och i första rummet till den nu föredragna paragrafen.

Herr Gahn: Om jag också för min del vill erkänna, att det
kan finnas något berättigad! i hemmansegames önskan att få något
understöd eller lindring i dem ålagd väghållningsskyldighet, kan jag
likväl icke biträda den princip, på hvilken utskottet här har grundat
sitt förslag, nemligen att denna lindring bör utgå på grund af åsatt
bevillning vare sig på jordbruksfastighet eller annan egendom. Jag
har under en längre tids erfarenhet funnit, att vår bevillningsförordning
och sättet för dess tillämpning är så origtig, att jag icke tror det vara
skäl att ytterligare lassa på samhället några bördor, fördelade efter
densammas grunder. I så fall måste först denna förordning ändras så,
att derigenom en verkligen rättvis bevillning kommer till stånd. Hvarken
taxeringen af jordbruksfastighet eller af annan fastighet eller af
inkomst är för närvarande så betryggande, att den kan anses utgöra
en rättvis grund. Bevillningsberedningen tillsättes i allmänhet af jordbruksidkare,
och vare sig dessa icke förstå författningen eller orsaken
är en annan, men resultatet blir, att bevillningen ej är rättvis. Denna
omständighet är för mig tillräckligt skäl att för närvarande yrka afslag
på nu föredragna paragraf. Jag anser äfven, att man mycket väl ännu
kan dröja några år, ty jordegarne äro på de flesta håll icke så betungade
af väghållningsbesväret. Då Riksdagen för några år sedan skref
i denna fråga om att andra näringar, såsom grufvor, jernbruk o. s. v.,
borde deltaga deri, voro förhållandena annorlunda än nu. Sedan dess
har nemligen anlagts en hel mängd jernvägar, som minskat väghållningsskyldighetens
tunga, och allt mer och mer blir det omöjligt för
industrier i större skala att existera utan att i närheten hafva en
jernväg, hvilken ofta med stora uppoffringar från industriidkarens sida
kommer till stånd. Derigenom komma äfven de förutsättningar, på

Onsdagen den 29 April, e. m.

21 N:o 26.

hvilka man yrkat att dessa näringar skulle deltaga i väghållnings- Lagförslag
besväret, nemligen att det är de, som köra sönder vägarne, i väsentlig an9- vä9hål1-mån att försvinna och hafva redan gjort det. För öfrigt, om man Ztgörlndepi
tänker rätt på saken, hvilka är det, som köra på vägarne? Jo, i regeln 3landet. P
jordhrukarne, hvilka med sina dragare förtjena på fraktning. Frakt- (Forts.)
ningen sker visserligen för industriidkarnes räkning, men jordhrukarne
köra och begagna således vägarne. Deras tunga minskas sålunda derigenom,
att forlönerna stiga, och på så sätt få industriidkarne i regeln
betala sin tribut till vägunderhållet. Huru som helst dermed än må
vara, det väsentligaste skälet för mig att yrka afslag på denna paragraf
är det, att vi hafva en sådan otillfredsställande bevillningsstadga.

Herr Hasselrot: Syftet med nu förevarande reform är dels att
på ett rättvisare och billigare sätt än hittills mellan jordhrukarne fördela
vägunderhållet in natura och dels hufvudsakligen att bereda innehafvare
af jordbruksfastigheter någon lindring i den tunga, som nu
åligger dem. Och då det ifrågasatta bidraget af statsmedel endast i
ringa grad fyller det sista syftemålet, är det angeläget att utsträcka
väghållningsbesväret till så många andra beskattningsföremål, som skäligen
kunna anses böra deltaga deri. Då nu en hvar, som bor på
landet, indirekt eller direkt har nytta och gagn af de allmänna vägarne,
synes mig de klasser af beskattningsföremål, som böra från detta
bidrag undantagas, hvarken vara många eller särdeles betydelsefulla.

Att, såsom en talare i denna kammare föreslagit, inskränka de beskattningsföremål,
som skola till vägunderhållet bidraga, till endast annan
fastighet än jordbruksfastighet, synes leda derhän, att i en stor del af
vårt land, der icke några bruk eller industriella inrättningar finnas,
lättnaden blir så godt som ingen. Vill man verkligen åstadkomma en
sådan lättnad, som nu är i fråga, bör man gå äfven till andra beskattningsföremål.
Så har utskottet också gjort i § 6, men derifrån gjort
ett undantag, emot hvilket jag tillåter mig framställa en anmärkning.
Undantaget gäller »inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente
eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån,
pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån».

Jag kan för min del icke finna någon rimlig anledning, hvarför en
tjensteman, bosatt på landet — det är väl egentligen fråga om prester,
domare, kronofogdar, militära tjenstemän, skogstjenstemän o. d. —
hvarför dessa, som utan tvifvel begagna vägarne fullt så mycket som
någon annan i med dem jemförlig ställning, skola slippa bidraga till
vägunderhållet, då handtverkare, industriidkare och handlande skola
gorå det. Jag vill icke, att de små lönerna, de som äro så små, att de
äro fullt erforderliga för ett nödtorftigt uppehälle, skola deltaga deri,
men jag finner det rättvist och billigt, att de högre lönerna deltaga i
det onus, som här är i fråga. I sådant afseende tillåter jag mig förorda
det förslag, som af reservanterna från Andra Kammaren väckts,
nemligen att i mom. o göres ett tillägg af den lydelse, att efter ordet
»undantagsförmån» insättas orden »som ej uppgår till 2,000 lcronor».

Skulle Första Kammaren i detta fall hafva samma åsigt som jag nu
uttalat, möter det icke någon svårighet för lagutskottet att i denna del
göra en sammanjemkning. Skulle kammaren deremot icke dela min

Joo 26. 22

Onsdageu den 29 April, e. m.

Lagförslag uppfattning, nöjer jag mig med h-vad lagutskottet föreslagit; men helst skulle
ang. vaghall- jag SG) om någ0t understöd lemnades den åsigt jag haft äran framlägga.

ning sbesvärets''
utgörande på
landet.
(Forts.)

Herr Sjöar o na: Den förste ärade talaren, reservanten från denna
kammare, har till stöd för sitt yrkande om bifall till sin reservation i
främsta rummet åberopat Riksdagens skrifvelse 1876, hvilken han förmenade
böra utgöra grundvalen för ett lagstiftningsarbete i denna fråga.
Jag ber med anledning häraf få erinra, att denna skrifvelse tillkom i
Första Kammaren, efter det den förseglade sedeln blifvit öppnad, med
41 röster emot 40. När Andra Kammaren inbjöds att deltaga i detta
skrifvelseförslag, tog den det. Yi veta ju, att denna kammares flertal
alltid varit mycket intresseradt af att få väghållningsfrågan löst, och
således är det mycket lätt förklarligt, att den då hellre tog denna
skrifvelse, som öppnade väg för frågans lösning, än utsatte sig för att
icke få något alls gjordt i saken. Men om man besinnar detta, ligger
väl redan deri ett bevis för, att denna skrifvelse väl icke kan tillmätas
någon så ofantligt stor betydelse i afseende på hvad Riksdagen har
velat i denna fråga. För öfrigt är ju icke en Riksdag 15 år efteråt
bunden af ett sådant uttalande i en skrifvelse. Det hade icke Riksdagen
varit, äfven om skrifvelsen innehållit ett bestämdt uttalande, men
det gör icke denna skrifvelse. Den innehåller nemligen, »att Kongl.
Maj:t täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej blott i hvad män
och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet kunde åläggas
bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fäst egendom,
som hittills varit från väghållniugsbesväret undantagen, äfvensom
grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan äfven hvilka
verkningar eu dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra,
samt derefter låta utarbeta och till Riksdagen aflåta nådigt förslag
till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande
på landet». Der står icke taladt om någon förändrad lagstiftning,
stödd på dessa grunder, utan der begäres endast en utredning
om, hvilka verkningar detta skulle hafva, och derefter framläggande af
ett förslag. Vill man nu emellertid nödvändigt stödja sig på ett föregående
uttalande i en riksdagsskrivelse, finnes en sådan aflåten af
1865—66 års Riksdag, deri Riksdagen uttalar, att väghållningstungan
borde med någon lämplig inskränkning fördelas på alla dem, som betala
kommunalutskylder, med undantag blott för löner och dermed jemförliga
inkomster, således alldeles detsamma som nu är föreslaget. På
denna skrifvelse svarade Kongl. Maj:t med ett förslag om vinterväghållningens
ordnande på sådant sätt; men det blef af Riksdagen afslaget,
om jag ej misstager mig, just på den grund, att Riksdagen ville
hafva frågan i sin helhet löst, och denna skrifvelse har ännu aldrig
varit föremål för förnyad behandling af Riksdagen. Jag tror likväl,
att, om man skall stödja sig på en för flera år sedan aflåten skrifvelse,
har lagutskottet haft en fastare grund att ställa sig på denna än på
1876 års skrifvelse. För min del kan jag emellertid icke finna, att
något annat bör vara bestämmande än hvad som är bäst öfverensstämmande
med rättvisa och billighet, och att således endast detta bör
vara afgörande vid frågans lösning. Om man nu skulle vilja resonera
så, att, då väghållniugsbesväret af ålder hvilat på den i mantal satta

Onsdagen den 29 April, e. m.

23 N;o 26.

jorden och således alla, som ega sådan jord, hafva köpt eller ärft den Lagförslag
med skyldighet att fullgöra detta onus, så hafva de icke juridiskt rätt
att fordra något af andra, vore det en klar och enkel ståndpunktl^rZdTpå
men vill man erkänna, att förhållandena numera förändrat sig så, att landet.
en utjemning af denna hörda hör ega rum, såsom varande af billighet (Forts.)
och rättvisa påkallad, kan jag icke se annat än att denna utjemning
måste verkställas så, att hördan trycker så litet och så jemnt som möjligt.
Och dertill gifves icke någon möjlighet, om man icke medtager
alla heskattniugsföremål, som icke af någon särskild anledning höra
undantagas. Detta talet om att det ena eller andra beskattningsföremålet
icke skulle hafva någon nytta af vägarne, emedan innehafvarne
deraf'' icke begagna sig af dem, är för mig fullkomligt ohållbart. Det
fins många egare af små obetydliga hemmansdelar, belägna långt från
de allmänna vägarne, som icke producera så mycket, att de kanske
någonsin köra till staden med ett lass, utan hvilkas hustrur möjligen
någon gång gå in med ägg och smör; och dessa kunna väl ej, efter
hvad jag kan finna, anses slita vägarne mer än många andra. Hvad
bruken angår, som ju enligt reservantens förslag skulle deltaga i väghållningsbesväret,
kan det ju finnas bruk, som hafva jernvägar och
sjökommunikationer samt begagna vägarne lika litet som många kapitalister
och handlande, som bo på landet. Hvad särskilt angår landthandlandena,
fins det väl icke någon sådan, som icke är bosatt just
invid en allmän väg, och det har af en talare nyss omnämnts, hurusom
eu sådan landthandlande slet ett vägstycke mycket mera än hvad någon
annan i den orten gjorde. Hvad handtverkare och kapitalister angår,
kan jag icke ens tänka mig, att någon sådan skulle bosätta sig på
landet, om der icke funnes vägar. Öfver hufvud taget kan man ej i
ett kultursamhälle tänka sig ett ordnadt samfundslif utan vägar, och
således äro val vägarne nyttiga för alla. Vid regleringen af tingshus-,
kyrko- och prestgårdsbyggnadsskyldigheten hafva alla beskattningsföremål
fått deltaga efter en begränsad skala. Nu kan härvid invändas,
att alla behöfva ju rättvisa och själavård, och att det derför är billigt
att alla få bidraga till kostnaderna härför. Men huru förhåller det sig
med skjutsväsendet? Deri deltaga ju också alla beskattningsföremål utan
undantag, och det är väl icke möjligt för en innehafvare af ett af dessa beskattningsföremål,
som man nu vill undantaga, att tillgodogöra sig skjutsväsendet
utan att på samma gång tillgodogöra sig vägarne? Eu inkomst af
1,000 kronor, som är den lägsta, för hvilken någon skulle deltaga i denna
börda, skulle betinga 27 vägfyrkar. Ser man nu efter, huru stor eu
jordbruksfastighet skall vara för att få lika många vägfyrkar, så blir
det en till 2,700 kronor uppskattad sådan. Jag hemställer till herrarne
litet hvar, om man kan kalla detta för en obillig proportion: 2,700
kronors kapitalvärde emot 1,000 kronors inkomst. Hvad särskildt beträffar
redaktionen af Kongl. Maj:ts och reservanternas förslag till detta
mom. d), hvarom här är fråga, grundar sig detta, såsom vi veta, på
ett stadgande i bevillningsförordningen. Jag har något litet deltagit i
taxeringsförrättningar, då jag ett par år sjelf suttit såsom ordförande
i taxeringsnämnd, och jag kan försäkra, att det knappt fins något
lagrum, som är föremål för mera olika meningar och svårare att
tillämpa än just detta lagrum, hvarifrån man hemtat detta förslag till

X:o 26. 2i

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag redaktion af mom. d). Enligt min åsigt skulle det således vara önskn™«Ä«tvärdt’
om denna del af bevillningsförordningen kunde omarbetas så,.
utgörande påatt den Mefve tydligare och lättare att tillämpa, och derför anser jag
landet, det såsom en väsentlig anmärkning mot reservantens förslag, att man
(Forts.) genom att nu införa samma ordalag i väglagen skulle slå fast en otillfredsställande
affattning af en lagbestämmelse. En talare har här motsatt
sig denna 6 § och yrkat rent afslag på densamma derför, att han
icke var nöjd med bevillningsstadgans föreskrifter. I afseende derpå
vill jag blott fästa uppmärksamheten på, att i denna paragraf är det
icke fråga om någon bevillning, utan blott att bestämma, hvilka beskattningsföremål
böra deltaga i väghållningsbesväret. Jag yrkar bifall
till den nu föredragna paragrafen.

Herr Claes o n: Hvad som hufvudsakligen uppkallat mig än en
gång, var den direkta interpellation, som stäldes till mig af den
andre talaren i ordningen, då han säde, att det svårligen kunde bjudas
skäl för mitt yttrande, att min reservation vore mera grundad på rättvisa,
billighet och klokhet än utskottets förslag. Jag inser, att i en
fråga sådan som denna åsigterna kunna vara olika om hvad som är
rättvist, billigt och klokt, och jag har ej heller i reservationen tillåtit
mig att säga annat, än att mina der uttalade åsigter enligt min tanke
öfverensstämma dermed. Jag trodde, att jag med de korta ord, jag
förut yttrade, förklarat min mening, men den ärade talaren sade, att
han icke förstod mig.

Jag har sökt visa, att, då man på andra öfverflyttar en börda från
en viss klass, som, säga hvad man vill, dock i viss mån fått ersättning
derför, så fordrar, enligt mitt förmenande, rättvisa, billighet och klokhet,
att man skall se till, att man icke botar ett ondt med ett dubbelt
värre, att man icke lägger på den nya bördan, der det finnes föga skäl
att göra det. Lagstiftningen har förut gått ut ifrån den princip, att
underhållstungan skulle drabba de kategorier, som kunna anses i anmärkningsvärd
grad slita vägarne. Nu tror jag verkligen, att de beskattningsföremål,
som jag velat ställa utanför, slita vägarne ytterst
litet. Det är väl sant, att inom de olika kategorierna väghållningstungan
ej alltid är i proportion till slitningen, så att t. ex. jordegaren
icke sliter vägarne mera i samma män som egendomen är stor, och
ännu mindre är detta förhållandet med industri- och fabriksidkare,
då en del, som hafva sina verk invid jernvägsstationer, alls icke nyttja
vägarne, under det att andra, som icke hafva ett sådant läge, slita
vägarne alldeles otroligt, men det kan icke hjelpas, att sådana ojemnheter
vid fördelningen uppstå. Men jag anser, att man icke klasser
emellan skall skapa nya orättvisor. Och jag tror, att det är lättare
att draga en gräns mellan de föremål, som billigtvis böra gå in i vägunderhållet,
och dem, som böra stanna utanför, om man drager denna
gräns, såsom Kongl. Maj:t 1889 föreslagit och jag fortfarande förordar.
År detta ej rättvist och billigt, så är det ej heller klokt att utsträcka
denna gräns.. Och det är mig en tillfredsställelse, att jag beträffande
rättvisan, billigheten och klokheten har på min sida både Kongl. Makt
^och 1876 års Riksdag.

Af lagutskottets ärade ordförande har anmärkts, att 1876 års

i

Onsdagen den 29 April, e. m. 25 N:0 26.

Riksdag icke uttryckligen nöjt sig med att begära, att blott de beskatt- Lagförslag
ningsföxemål skulle gå in, som jag sagt. Så kunna dock, enligt min anstanke,
ordalagen i skrifvelsen ej tydas. Riksdagen begärde endast enZtgörandepl
utredning beträffande den verkan ett sådant ingående skulle hafva, J landet.1
och om man önskat utredning öfver hvad verkan det kunde hafva, om (Forts.)
andra föremål också komme in, lärer väl sådant då i skrifvelsen bort
nämnas. Och jag tror också, att en orsak, hvarför Kongl. Maj:t höll
sig inom de gränser, som nämnts, var, att Kongl. Maj:t för sin del
icke kunde gifva skrifvelsen en sådan tydning, som utskottets ordförande
satt i fråga.

En talare, som äskade bifall till det förslag, som framstälts af
några reservanter från Andra Kammaren, anmärkte, att om kammaren
skulle bifalla detta, kunde en sammanjemkning blifva möjlig. För min
del är jag öfvertygad, att, om kammaren ville bifalla min reservation,
en sammanjemkning lika lätt kan åstadkommas. Jag yrkar fortfarande
bifall till min reservation.

Herr Forssell: För den som anser, att vägarne äro en statsinstitution
och att alla statens medborgare hafva lika stor nytta utaf
dem samt således i lika mån höra dertill bidraga, kan det vara alldeles
naturligt att vare sig bifalla utskottets förslag i 6 § eller ännu
hellre yrka mer eller mindre radikala förändringar i densamma derhän,
att alla beskattningsföremål måtte indragas under denna vägskatt, och
dertill så vidt möjligt lika beskattas. Den åter som anser, att vägarne
äro en institution af väsentligen lokal natur, och som tillika håller före,
att betydelsen och nyttan af vägarne på ett helt annat, varaktigare
och väsentligare sätt tillgodokommer dem, som ega fastighet eller med
fastighet i regel förenad rörelse, än dem, hvilka mera tillfälligtvis begagna
vägarne, den måste helt naturligt hysa betänkligheter vid utskottets
här formulerade förslag.

Det kan nemligen icke förbises, att den utveckling, som en af de här
uppträdande ärade talarne profeterat, mycket naturligt tager sin utgångspunkt
från det under mom. d) formulerade förslaget. Regeln är uppstäld,
att inkomst af kapital eller arbete skall utgöra vägskatt, och
derifrån äro endast några undantag gjorda. Men med den uppfattning
desse ärade talare uttalat och som verkligen ligger till grund för utskottets
förslag, måste dessa undantag framställa sig såsom endast
tillfälliga och oegentliga, hvilka så fort ske kan böra upphäfvas, på
det att jemlikhet måtte varda faststäld. Då skall under omständigheters,
meningars, majoriteters och partiers påtryckning inträffa, att
icke endast det lösa kapitalet, icke endast landthandlande, utan äfven
all inkomst genom aflöning, inkomst af kanal, jernväg och annan farväg,
ja, hvarför icke inkomst af skeppsrederi och sjöfart — eftersom
äfven skeppsredare och sjömän resa på landsväg — skola kallas att
bidraga till vägskatten.

För min del fruktar jag för mycket utvecklingen af denna faststälda
princip för att icke vilja förorda, att man vid utvidgningen af
den krets, som skall bidraga till vägskattens bärande, måtte gå försigtigt
och långsamt till väga. Jag finner, att reservantens förslag att
sluta sig till det af Kongl. Maj:t vid 1889 års riksdag afgifna härut -

N:o 26. 26

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lag för stag innan har väsentligt företräde, och jag tillåter mig derför att yrka
ang. väghåll- bifall till detsamma.

utgörande på
landet.
(Forts.)

Herr Hasselrot: Då det af mig framstälda förslaget icke under
diskussionen vunnit något understöd, skall jag bedja att få taga tillbaka
detsamma och i stället yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
den nu föredragna paragrafen yrkats: l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) af herr Claeson, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att mom. d) erhölle den lydelse, som föreslagits
i hans derom afgifna reservation; och 3:o) att paragrafen
skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Claesons yrkande, uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner 6 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, att mom. d)
erhåller den lydelse, som föreslagits i herr Claesons derom afgifna reservation.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 38.

7 §.

Herr Un g er: Med axdedning af nu föredragna 7 § vill jag taga
mig friheten fästa uppmärksamheten derpå, att grunden, hvarför jordbruksfastighet
skall utgöra naturaprestationer, lärer väl vara den, att
man får förutsätta, att jordbrukarne lättare kunna göra det, än andra,
emedan de ega dragare och bo vid vägarne, som skola underhållas.
Men då man utgår från den grunden, kan den naturligtvis icke tillämpas
på små lägenhetsinnehafvare, som inga dragare hafva. Den kan
ej heller tillämpas på hemmansegare, som hafva så ringa hemmansdelar,
att de ej heller hafva några dragare. Jag anser derför, att det

Onsdagen den 29 April, e. m.

27 N:o 26.

icke är billigt och klokt att, såsom i denna paragraf föreslås, säga: Lagförslag
»vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande an,L fa9hal1-i laggilt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af statenZ^ötande^å
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar». Utan jag skulle vilja, att landet.
man bestämde en gräns, som sattes ungefär der man kunde antaga, (Forts.)
att lägenhetsinnekafvare och hemmansegare hafva dragare. Jag har
trott, att denna gräns möjligen skulle komma att sättas rätt nog, om
man sade, att vägunderhållet åligger all till minst 2,000 kronor taxerad
jordbruksfastighet. Lägenhetsinnehafvare, som förut icke utgjort
något vägunderhåll, blifva derigenom i allmänhet fortfarande befriade
derifrån, mot hvithet jag förmodar ingen har mycket att anmärka. Men
desto flere torde ha anmärkningar att göra deremot, att de små hernniansegarne,
som förut deltagit i naturaunderhållet, nu skulle slippa
detta och i stället bidraga med penningar liksom andra beskattningsföremål,
som äro i fråga. Man skulle dervid kunna säga, att detta
skulle medföra stora rubbningar i nuvarande vägdelningar och att det
ovilkorligen skulle föranleda nya sådana. Det är naturligt, att det
1-iomme att bidraga dertill, att vägdelning förr ifrågasattes. Men för
min del får jag säga, att jag tror att lagutskottet är allt för sangviniskt,
då det tror att vägdelningar, fastän sj elfva delningsgrunden
förändrats från mantal till taxeringsvärde, ändock icke i allmänhet
mycket snart skulle komma till stånd. Man förmenar kanske, att om
det ej skulle befinnas lämpligt att små hemmansegare och lägenhetsiunehafvare
deltaga i naturaunderhållet, får man framdeles åstadkomma
rättelse i detta förhållande. Nej, sker det ej nu, så blir det för sent.

Sedan alla vägdelningar blifvit verkstälda och dessa små hemmansegare
och lägenhetsinnehafvare blifvit indelade till vägunderhållet, blir
det mycket svårare att taga ut steget i rätt rigtning, än nu. Vidare
säger man: huru skall det gå under tiden, tills vägdelning hunnit ske?

Jo, det skall gå såsom det står i So §: »intill utgången af det år, då
vägdelning enligt denna lag första gången blifvit inom hvarje distrikt
fullbordad, skall likväl, den tid mark är bar, vägunderhållet in natura
utgöras enligt hittills gällande bestämmelser». Således skulle de små
hemmansegarne, ända tills ny vägdelning blifvit gjord, fortsätta med
vägunderhållet enligt den gamla vägdelningen, och lägenhetsinnehafvaren
skulle betala såsom »annan fastighet».

Om, såsom jag föreslagit, dessa små lägenhetsinnehafvare och
hemmansegare skulle befrias från vägunderhållet in natura och i stället
bidraga med penningar, synes mig nemligen billigt och skäligt, att de
upptoges i samma beskattningskategori som andra fastigheter, d. v. s.
att de finge en fyrk för 400 kronors taxeringsvärde.

Mången tror väl, att eu liten hemmansegare hellre gör sitt dagsverke
eller talar med sin granne om att få låna häst och köra några
lass grus, än han betalar. Men med en sådan beskattningsgrund, som
den nu föreslagna, finge han betala ofantligt litet, och hvarje lägenhetsinnehafvare,
hvilkens taxeringsvärde icke uppginge till 400 kronor, vore
alldeles fri. Allt detta synes mig billigt och ledande till stor förenkling
af vägdelningarna och af kontrollen å väghållningen, och icke
heller skulle det föranleda några stora förändringar i förslaget. I 10 §
skulle det föranleda den förändringen, att då der står: »vägtal åsättes,

N:0 26. 28

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmärmingsskogar,
ang. vaghåll- hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter medel"utgsrandepå
taxeringsvärdet för de fem senast förflutna åren sålunda, att för hvarje
landet, ett hundra kronor af samma värde utföres ett vägtal», så skulle det i
(Forts.) stället heta: »hvarje till minst 2,000 kronor taxeradt hemman» etc.
Och då i 59 § står: »vägskatten utgår efter fyrk med iakttagande
deraf: a) att jordbruksfastighet» etc., så skulle detta ändras till: »a) att
all till minst 2,000 kronor taxerad jordbruksfastighet». I 65 § skulle
mellan orden »lämpligt belägna» och »jordbruksfastigheter» inflickas:
till minst 2,000 kronor taxerade.

Såsom följd af denna min hemställan, skulle det äfven lättare
kunna ske en annan ändring, som jag tror skulle vara af mycken nytta
för förslagets framgång och åstadkomma, att det blefve vida mindre
bråk för att få allt detta i gång, nemligen att helt och hållet utesluta
sista delen af 10 § med den, jag hade så när sagt, orimliga föreskriften,
att konungens befallningshafvande skall, i fall vederbörande
ej kunna komma öfverens, bestämma den minskning i afgälden till
stamhemmanet, som må afsöndrad jordlägenhets innehafvare tillkomma.
Detta är omöjligt. Det låter ofantligt rättvist och bra, att »innehafvare
af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmet faststälts,
ege att, om dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet i
detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med afseende
å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden faststäldes, kan
anses hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet». Men utom det
att det mångenstädes, t. ex. i Kopparbergs och Örebro län, är en sådan
mängd afsöndringar gjorda — många, många tusental, som föranleda
betydligt arbete — huru skall, frågar jag, konungens befallningshafvande
kunna reglera dessa förhållanden? Kan konungens befallningshafvande
hafva alla handlingar qvar sedan 1827 för att kunna se efter,
huru afgälden då beräknades? Och äfven om så vore förhållandet,
måste konungens befallningshafvande dessutom veta, hvad det fans
för vägar för 50 år sedan och hvad vägunderhållet då kostade. Och
till och med om detta skulle kunna ske, så vet man i alla fall, huru
små dessa afgälder äro. Den i paragrafen meddelade föreskriften skulle
inverka så litet på afgälden, att den kanske sänktes med 25 eller 50
öre. Då lägenhetsinnehafvarne emellertid icke skulle värre betungas
än som nu föreslagits, anser jag, att man saklöst skulle kunna utesluta
hela den del af 10 §, som handlar om denna reglering, hvarom jag
dock vidare torde få yttra mig vid föredragning af den.

Herr talman, mitt förslag med afseende å denna 7 § är således,
att den måtte erhålla följande lydelse: Vägunderhållet in natura,

hvarmed förstås arbetet för vägs hållande i laggilt skick, åligger all
till minst 2,000 kronor taxerad jordbruksfastighet o. s. v. i öfverensstämmelse
med paragrafens lydelse i utskottets förslag.

Skulle kammaren icke vara böjd för detta förslag, derför att det,
såsom herr Forssell yttrade, skulle medföra för stora rubbningar i förut
bestående förhållanden, så får jag ansluta mig till det förslag, herr
Forssell väckt, att från naturaunderhållet åtminstone utesluta lägenhets -

Onsdagen den 29 April, e. m.

29 N:o 26.

innehafvare. Icke derför att det skulle åstadkomma så mycket trassel Lagförslag
att få reda på dem, ty deri liar herr Spånberg rätt, att de komma att sbe!vtrets
föras på det hemman, dit lägenheten hör, utan derför att man bör blötande''på
undvika dessa små lotter, hvilkas underhåll jemförelsevis komme att landet.
bli oskäligt betungande för lägenhetsinnehafvarne. Och då man hör, (Forts.)
att det skulle uppkomma vägskiften, som vore två, tre fot, må man
icke undra på att förslag väckas i syfte att vägstyckena åtminstone
blefve så stora, att man icke behöfde förspilla sin tid med kanske
långa färder till vägskiften, der det icke vore att använda ens ett hälft
dagsverke.

Under sådana förhållanden och efter de upplysningar, jag fått af
representanterna från Dalarne, synes det mig lämpligt, att man toge
mitt förslag med den modifikation, som innefattas deri, att all jordbruksfastighet,
'' hvars taxeringsvärde icke uppginge till 1,000 kronor, skulle
vara befriad från att utgöra vägunderhåll in natura.

Herr Forssell: Jag är ense med den föregående talaren i hans
premisser, men icke i hans slutsats. Jag vill yttra några ord. Jag vill
visserligen icke heller bifalla 10 §, som handlar om vägunderhållsskyldighet
för afsöndrade lägenheter; men under den nu föredragna punkten
kan jag endast yttra mig om den icke i mantal satta jorden. I denna
punkt förekommer en af dessa förändringar i det ursprungligen uppgjorda
förslaget, hvilka, enligt min tanke, icke hafva tillräckligt skäl,
ja, till och med rent af strida mot förnuftiga grunder. När vägkomitén
af år 1876 uppstälde den grundsats, att vägunderhållet bör bibehållas
vid dem, som nu utgöra detsamma, grundade den detta sitt påstående
derpå, att endast jordbruksfastigheter i regeln hafva dragare och folk
att tillgå för vägunderhållet. Vidare sade den: det är icke skäl att
lägga en ny börda på den icke i mantal satta jorden, ty, om också
lägenheterna någon gång äro till storlek jemförliga med fastigheter,
hvilka äro i mantal satta, äro de dock i allmänhet så små, att de
hvarken kunna anses hafva dragare, ej heller vid tilldelande af väg
skulle få så stora vägstycken att underhålla, att det ens lönade sig
att skicka dragare till desamma. Denna åsigt godkändes af alla myndigheter
med undantag af, tror jag, Jönköpings och Kristianstads läns
landsting, hvilka uttalade den åsigt, att den icke i mantal satta jorden
borde deltaga i vägunderhållet. Kammarkollegium afstyrkte likväl en
sådan anordning, och Kong! Maj:t bibehöll i sitt förslag stadgandet
att vägunderhållet in natura skulle utgöras af den i mantal satta jorden.
Men särskilda utskottet vid 1889 års riksdag ansåg, att, eftersom
det finnes åtskilliga jordlägenheter, icke i mantal satta, hvilka äro
ganska betydande, så böra alla icke i mantal satta lägenheter deltaga
i vägunderhållet. Utskottet gjorde sig en regel på grund af
några undantag. Förhållandet är nemligen, att i de allra flesta fall
äro de jordbruksfastigheter, som icke äro i mantal satta, alldeles för
små för att egentligen böra kunna komma i fråga till deltagande i
vägunderhållet.

Jag har låtit i kammarkollegium upprätta eu förteckning å jordbrukslägenheter,
icke satta i mantal, för åtskilliga socknar. Och jag
vill nämna för kammaren, att inom t. ex. Elgarås socken i Skaraborgs

N:o 26. 30

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag län finnas sådana jordbrukslägenheter till ett antal af omkring 170,
ang. vaghall- af hvipca 73 äro upptaxerade till mellan 100 och 200 kronor, 55 till
ZlgörTnde på me9an 300 och 500 kronor, 21 till mellan 600 och 1,000 kronor och
landet. 9 till mellan 1,000 och 1,500 kronor. Efter det medeltaxeringsvärde,

(Forts.) som är åsatt mantalet i denna socken, kommer på 1 mantal omkring
860 meter väg. Mantalet är i medeltal uppskattadt till 47,622 kronor.
Efter denna beräkning skulle på de 73 först nämnda af dessa lägenheter
komma vägstycken om i medeltal 6 alnar, på de 55 derefter
nämnda vägstycken omkring 15 eller 20 alnar o. s. v. Nu kan hvar
och en veta både att sådana vägstycken icke äro lätta att underhålla
— den kostnad, som är förenad med afsändandet af dragare och folk
till sådana vägstycken, är mycket större än hvad hela vägstycket är
värdt — och att det ej heller är lätt att passa in sådana små bitar
i ett vägdelningsstycke. Men ännu svårare är det för vederbörande
att hålla reda på alla dessa spridda väghållningsskyldige och tillhålla
dem att fullgöra sina skyldigheter. Man skall svara mig, och man
svarar äfven i utskottet, att alla dessa olägenheter träffa äfven den i
mantal sätta jorden, för så vidt hemmanen eller hemmansnumren äro
efter vår nu gällande hemmansklyfningsförordning många gånger kin fn a.
i små delar och mången gång delarne inom hemmanen eller hemmansnumren
hafva fått sina särskilda vägstycken utsatta. Så skall det ju
också tillgå efter det nya förslaget, som talar om en dylik underdelning
af hvarje hemmansnummer, i fall sådan påkallas. Men jag
fäster uppmärksamheten på, att man dock alltid tänkt sig hemmanet
eller hemmansnumret såsom enhet, med stadgande, att, der detsamma
är deladt i mer än två delar, vägfogde alltid skall tillsättas för att
inom denna lilla organism upprätthålla ordningen och tillse, att vägstyckena
blifva väl underhållna. Något sådant kan icke åstadkommas
med dessa små sjelfständiga, ej i mantal satta lägenheter, hvilka ligga
spridda här och der i socknarne och hvilkas vägdelar skulle inpassas
här och der mellan de större vägstyckena.

Jag för min del finner de skäl, som blifvit förebragta för en ändring
i de af Kongl. Maj:t år 1889 föreslagna bestämmelser, vara alldeles
för litet vägande, för att kammaren bör bifalla ett till sådana
praktiska olägenheter ledande stadgande, som att vägunderhållet in
natura ålägges all jordbruksfastighet. Jag vill derför hemställa, att
denna paragraf måtte formuleras i öfverensstämmelse med 7 § i Kongl.
Maj:ts förslag: »Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för
vägs hållande i laggilt skick, åligger den i mantal satta jorden. Öfriga
i 6 § omförmälda beskattningföremål bidraga till väghållet allenast med
penningar, hvilka ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa».

Då jag icke kan instämma i den senaste värde talarens förslag
att bestämma ett minimum af taxeringsvärde för de jordbruksfastigheter,
som skola i vägunderhållet deltaga, beror detta derpå, att jag
fruktar att derigenom stora förvecklingar skulle uppstå beträffande
frågan huru vida denna uppskattning skulle gälla delar af hemmansnumren
eller icke, och tror, att en sådan bestämmelse skulle föranleda
nya reglementariska föreskrifter för sin tillämpning. Jag vågar afstyrka
den föreslagna paragrafen och tillstyrka den af Kongl. Maj:t uppgjorda.

Onsdagen den 29 April, e. m.

31 Jf:0 26.

Herr Claeson: Den förste talaren ansåg, att inga andra jordegare Lagförslag
borde deltaga i vägunderhållet in natura än de, som kunde antagas hafva an9-»a9ha11-häst. Ja, det vore en mycket god grans, om man kunde finna, hvar utgörande på
den gränsen läge. Men jag är fullt förvissad, att, om gränsen sattes landet.
vid, såsom han föreslog, 2,000 kronor, skulle det, särskilt i den ort, (Forts.)
jag tillhör, väcka mycket missnöje. Det är intet tvifvel om, att allmogemännen
i regel hellre vilja fullgöra vägunderhållet in natura än
betala den uppskattade kostnaden. Och huru oklokt detta än någon
gång kan vara af de små jordegarne, öfverensstämmer det för mycket
med deras skaplynne att hellre än att gifva ut penningar, som de ej
hafva till hands, sjelfva gå ut och göra arbetet. I min hemort finnas
egare till hemman af mycket mindre värde än 2,000 kronor, som hafva
häst. Hemmansegarne der äro icke såsom hemmansegarne på de flesta
andra orter. De hafva ett litet jordbruk och lefva hufvudsakligen på
binäringar, särskildt körslor af allehanda slag, och jordbruket hafva
de mera såsom ett litet behag bredvid. Jag är öfvertygad, att de fleste
af dessa hemmansegare skulle blifva ledsna, om de blefve skyldige att
betala den uppskattade kostnaden i stället för att utgöra vägunderhållet
in natura, och för min del vill jag afstyrka bifall till hans
ändringsförslag.

Hvad åter angår anmärkningen, att icke i mantal satta jordbruksfastigheter
ej horde deltaga i vägunderhållet in natura, är jag efter
den siste talarens yttrande ganska tveksam, om den förändring lagutskottet,
i enlighet med särskilda utskottets förslag, i denna del gjort,
är någon förbättring. I utskottet voro vi temligen eniga om att anse
utgörandet in natura vara en förmån, som man borde unna jordegarne.
Der sades att, om vägunderhållet lägges på de jordbruksfastigheter,
som icke förut varit underkastade detta besvär, bör man väl åtminstone
låta dem utgöra detsamma in natura. Och de jordbrukare,
som sutto i utskottet, menade, att det icke skulle vara så få dylika
fastigheter, som skulle hafva fördel af att utgöra underhållet in natura.

Då jag nu hör, att det är ett mycket stort antal sådana fastigheter, för
hvilket detta icke skulle blifva beqvämt, är jag, som sagdt, tveksam,
men tillåter mig ändock yrka bifall till paragrafen oförändrad.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag är väsentligen förekommen af
herr Claeson, men jag ber att få tillägga utöfver hvad han yttrade,
att det är omöjligt att bifalla ett sådant förslag, som det af herr Unger
framstälda. Hemma i Dalarne finnas socknar, som räkna ytterst få,
om ens någon jordbruksfastighet, taxerad till 2,000 kronor, och der
skulle det således, enligt herr Ungers förslag, icke blifva några, som
underhölle vägarne in natura, och det blefve ju ett ganska konstigt
förhållande. Der får man således indela vägarne äfven på de mindre
jordbruksfastigheterna. Jag vill såsom exempel nämna sådana socknar
som Sårna och Venjan. Der finnas ytterst få jordbruksfastigheter, som
hafva så höga taxeringsvärden som 2,000 kronor. Om dessa få fastigheter
finge hela vägunderhållet in natura på sin lott, skulle de få så
stora vägstycken att underhålla, att de icke skulle hinna fullgöra underhållet
på hela året. Ett sådant förslag blir alltså faktiskt omöjligt
i tillämpningen.

N:o 26. 32

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag Jag tror, såsom förut är antydt, att någon fara ej är förenad med
nin''sbesväretsålägga de små jordegarne, äfven om de icke kafva häst, skyldighet
ZtgörMdelå3^ in natura underhålla väg. I min hemort, der så sker redan nu,
landet, känna vi till huru förhållandet är. Vägunderhållet fordrar icke endast
(Forts.) häst utan äfven arbete. Och de väghållningsskyldige der uppe förfara
på det sätt, att de, så att säga, byta i hop sig. En person, som har
ett litet jordbruk men ej häst, säger till sin granne, som eger en sådan:
jag skall vara med om att göra dagsverke åt dig, om du vill släppa
till häst åt mig. De hjelpa1 sig fram på detta sätt och äro mycket
belåtna. De skulle mycket beklaga, om de icke skulle få utgöra ifrågavarande
onus in natura, utan nödgas erlägga betalning i stället. För
min del vidhåller jag den åsigt, jag haft i utskottet, och får yrka bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr Reuterswärd: Jag har samvetsgrant af hållit mig från att
yttra mig i denna invecklade fråga hufvudsakligen derför, att jag icke
vill med min röst godkänna hufvudgrunderna för det förslag, som af
utskottet framstälts och som väsentligt skiljer sig från Riksdagens ursprungliga
skrifvelse till Kongl. Maj:t, Jag begärde ordet egentligen
med anledning af herr Ungers förslag, hvilket sedermera blifvit af två
talare bemött, och särskildt vill jag betona, att om herr Ungers förslag
skulle vinna kammarens bifall, skulle hela socknar icke blifva i
tillfälle att genom naturaprestationer få underhålla vägarne. De två
herrar, som nyss yttrade sig före mig, talade om huru det förhåller
sig i Dalarne. Jag har egendom i Dalarne och känner derför till förhållandet
derstädes. Så sönderdelad, som jorden der är, skulle högst
få erhålla rättighet att med naturaprestationer fullgöra sin väghållningsskyldigliet.

När nu sjelfva hufvudsaken blifvit af kammaren afgjord uteslutande
för att dermed gå medkammaren till mötes — hvilket jag anser
såsom en eftergift från Första Kammarens sida —- tror jag att klokt
vore, om vi toge förslaget i dess helhet, sådant det är, och läte författarne
till detsamma svara för följderna. Min öfvertygelse är, att
de anledningar, som förefinnas, till anmärkningar mot förslaget, äro så
talrika, att vid kommande riksdagar så många motioner om ändringar
i denna lag komma att väckas, att man, snart sagdt, måste sätta till
ett särskildt utskott för att behandla desamma. Men, som sagdt, vi
hafva tagit på hand att bifalla förslaget, och yrkar jag derför bifall
till den föredragna paragrafen, på samma gång jag anhåller, att I,
mine herrar, måtten göra så få yrkanden om ändringar som möjligt.
Det tjenar nemligen icke någonting till att nu göra sådana.

Herr Spånberg: Då jag hade nöjet deltaga i det särskilda utskott,
som för två år sedan behandlade denna fråga, hyste jag från
början samma uppfattning som den förste talaren angående olämpligheten
af att de mindre hemmansegarne och lägenhetsinnehafvarne skulle
deltaga i vägunderhållet in natura. Då upplystes, att icke så få lägenheter
hafva en ganska stor areal. Vid Jönköping finnes t. ex. en lägenhet,
som är taxerad till 75 å 80,000 kronor. Hvad särskildt beträffar
de små afsöndrade lägenheter, som icke skulle få mer än 4,

Onsdagen den 29 April, e. m.

33 K:o 26.

5 eller 6 alnars vägstycken att underhålla, så har åtminstone hittills Lagförslag
vägdelningen tillgått på det sätt, att vägen delats på hvarje hemmans- ang- ”a''Jhal1''
nummer och ej på delar deraf. De afsöndrade lägenheterna få således åtgörande pl
sina vägstycken gemensamt med de hemman, hvartill de ursprungligen landet.
hört. Äro lägenheterna så små, att de icke hafva hästar, så få de slå (Forts.)
sig tillsammans med sina grannar och komma öfverens om vägunderhållet
gemensamt för det nummer, hvartill de höra. Jag yrkar bifall
till den föredragna paragrafen.

Herr Unger: Jag kan omöjligen dela den uppfattning, som den
näst siste värde talaren hade, att, derför att vi tagit hufvudgrun derna
för förslaget, vi skulle taga alla detaljer och låta ansvaret få hvila på
författarne. Nej, finna vi att någon detalj är felaktig, må vi väl anse
oss berättigade ändra densamma. Så hafva vi väl icke gifvit upp
gärdet ändå, att vi skulle anse oss förpligtade att i allt gifva efter för
Andra Kammaren och icke få ändra en eller annan detalj, som vi ansåge
origtig.

Hvad mitt förslag beträffar, vill jag naturligtvis icke hålla på
summan 2,000 kronor, sedan jag fått höra, att den icke passar för vissa
orter, utan kan nöja sig med en mindre summa. Upprigtigt sagdt har
jag ock sett i perspektiv, att en mindre summa skulle blifva bestämd.

Jag vill föreslå samma summa, som herr Helander i sin motion, nemligen
1,000 kronor, och med denna ändring her jag att få fullfölja
mitt förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande paragraf yrkats: l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) af herr Unger, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att näst framför ordet »jordbruksfastighet»
insattes orden »till minst 1,000 kronor taxerad»; och 3:o) af herr
Forssell, att paragrafen skulle erhålla samma lydelse som 7 § i den
af Kongl. Maj:t vid 1889 års riksdag föreslagna lag i ämnet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
dervid antagits bifall till herr Forssells yrkande, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 7 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att paragrafen skall erhålla samma
lydelse som 7 § i den af Kongl. Maj:t vid 1889 års riksdag föreslagna
lag i ämnet.

Första Kammarens Prot. 1891. N:o 26.

3

N:o 26. 34

Onsdagen den 29 April, e. in.

Lagförslag Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva

I kapitlets ''öfverskrift, 1—4 §§, II kapitlets öfverskrift samt
5, 8 och 9 §§.

Godkändes.

Herr Helander: Jag skall anhålla att få föreslå en liten ändring
i 10 §. Den kan i och för sig synas ringa, men är dock till
sina följder icke betydelselös. Frågan gäller endast att få bort ordet
»medeltaxeringsvärdet» på tredje raden i paragrafen. Då jag åhörde
diskussionen i Andra Kammaren om denna paragraf, fann jag visserligen,
att flere ledamöter yrkade bifall till paragrafen oförändrad, hufvudsakligen
af det skäl, att de fleste inom utskottet vidhållit att paragrafen
skulle lyda såsom den nu är föreslagen. Andra ledamöter i
kammaren åter opponerade sig emot att medeltaxeringsvärdet skulle
utgöra grund för vägtalsättningen. Men kammaren antog emellertid
förslaget, och först derefter uppstod frågan, hvem som skulle taga befattning
med det dryga arbete, som blefve en följd af detta beslut.
De, som då yttrade sig, tycktes vara af den meningen, att detta arbete
måste ersättas, och man antog, att häradsskrifvarne skulle utföra detsamma.
Men man kom slutligen till den åsigten att, huru billigt det
än vore att ersättning lemnades, hela saken likväl vore främmande
för det egentliga ändamålet med sjelfva lagen. Nu kan man hafva
delade meningar, huru vida det för saken är nyttigt att man till grund
tager medeltaxeringsvärdet, eller om det icke vore vida bättre att, såsom
jag önskar, taga det senast faststälda taxeringsvärdet. Men jag
tillåter mig erinra hvilket besvär detta medeltaxeringsvärde skall förorsaka.
Jag kan visserligen icke säga, huru mycket styckade egendomarne
i allmänhet äro, ty jag har blott erfarenhet från det län jag
tillhör, och der är, som bekant torde vara, styckningen icke så allmän
som på många andra ställen. Der fins dock ett härad, som består af
740 mantal, och om jag till dem, som hafva del i mantal, lägger an-»
talet af de många jordlägenheterna, så tror jag, att de skola der uppgå
till ungefär 6,000, och redan det är ju ganska mycket att utsätta
taxeringsvärdet för 6,000 personers egendom vid vägdelning. Skall
detta ske för fem år, så blir ju arbetet femdubbladt. Jag törs icke i
allmänhet yttra mig om, huru mycken tid det kan taga. Jag har försökt
göra ett öfverslag, och jag tror knappt, att en person kan medhinna
detta arbete på kortare tid än på kanske ett år. I fråga om
sammanräkningen af denna ofantliga mängd taxeringsvärden skola vi
komma i håg att, om dessa skola läggas till grund för en vägdelning,
det skall blifva synnerligen kärkommet för alla dem, som vilja bråka,
att, om ett enda litet räknefel skulle förekomma, söka få hela vägdelningsförrättningen
häfd. Jag vet väl, att man häremot kan invända,

c..;,. .. uxiniirc samnaa

ning so esv arets

Ja — 70;
Nej — 29.

utgörande på
landet.

(Forts.)

10 §.

Onsdagen den 29 April, e. in.

35 N:o 26.

att mina farhågor möjligen äro något öfverdrifna. Men visst är dock, Lagförslag
att arbetet blir kolossalt, och att, om det icke är nödvändigt, det är an9- mshål1-oförsigtigt att föreskrifva detsamma. _ utgörande på

På grund häraf anhåller jag, att den ändring i den nu föredragna landa.
paragrafen måtte göras, att orden »medeltaxeringsvärdet för de fem (Forts.)
senast förflutna åren» utbytas mot orden »senast faststälda taxeringsvärdet»,
och att således paragrafens första punkt måtte erhålla följande
lydelse: »Vägtal åsättes, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet
efter senast faststälda taxeringsvärdet sålunda, att för
hvarje ett hundra kronor af samma värde utföres ett vägtal».

Herr U11 g er: I fråga om bestämmelsen angående taxeringsvärdet
får jag på de skäl, som den siste talaren anförde, instämma i hans
yrkande att orden »medeltaxeringsvärdet för de fem senast förflutna
åren» måtte utbytas mot orden »senast faststälda taveringsvärdet».

Men derjemte och på de skäl, som jag i korthet anförde, då jag
yrkade ändring i 7 §, får jag nu förnya mitt yrkande, att hvad denna
10 § innehåller om regleringen mellan lägenhetsinnehafvare och hemmansegare,
måtte uteslutas, såsom alldeles onödigt och tillika föranledande.
, vida större besvär, än som någonsin kan motsvaras af det
resultat, som deraf skulle vinnas.

Jag hemställer således, att orden »innehafvare af afsöndrad lägenhet»
o. s. v. ända till slutet af denna punkt måtte utgå, och att
första momentet i denna paragraf måtte lyda sålunda: »Vägtal åsättes,
med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter senast faststälda
taxeringsvärdet sålunda, att för hvarje ett hundra kronor af
samma värde utföres ett vägtal».

Herr Sjöcrona: Hvad först det ändringsförslag angår, som herr
Helander gjort, är det med denna sak som med många andra i denna
svårlösta fråga, att man kan gifva skäl både för och emot. Kongl
Maj:t hade år 1889 föreslagit taxeringsvärdet, icke medeltaxeringsvärdet,
och detsamma förordade då särskilda utskottet. Men vid öfverläggningen
nu i lagutskottet ifrågasattes, huru vida grunden skulle
blifva så fullkomligt säker, då man endast tager ett års taxeringsvärde,
som då man tager medeltaxeringsvärdet för fem år, och detta är anledningen,
hvarför lagutskottet föreslagit denna ändring. Å andra
sidan kan jag väl medgifva, att den förste talaren har rätt deruti, att
detta skall förorsaka större besvär. Men så stort besvär, som han
utmålade det, tror jag dock, att det icke skall bli, då vi veta, att
fastigheterna icke oftare undergå omtaxering än hvart tredje år, och
man således icke behöfver taga medeltalet af mer än två taxeringsvärden.
Skulle emellertid det nu gjorda yrkandet af kammaren bifallas,
skall jag icke sörja deröfver. Men då jag biträdt utskottets
förslag, anser jag mig böra yrka bifall till detsamma.

Hvad den andre talarens framställning angår, kan jag deremot
bestämdt icke vara med derom. Den bestämmelse, som här är införd,
är obestridligen principielt rigtig. Den står der ock mera för prin -

N:o 26. 36

Onsdagen den 29 April, e. ra.

Lagförslag cipeus skull än för den praktiska tillämpningens, ty den kommer ytterst
ang. vaghall- sa]]an att tillämpas. Den andel i afgälden, som kan anses belöpa på
”utgörande på vägunderhållet, är så obetydlig, att det blott kan bli fråga om ett eller
landet, annat öre, och jag tager för gifvet, att, om en lägenhetsinnehafvare
(Forts.) mot bemmansegaren gör anspråk på att få en derefter lämpad nedsättning
i sin afgäld, bemmansegaren skall gå in derpå, och att således
inga tvister af denna anledning äro att befara. Om ock bestämmelsen
står endast för principens skull, kan jag, då principen är rigtig, icke
annat än påyrka, att bestämmelsen måtte stå qvar.

Herr Helander: Jag ber endast att få tillägga till hvad jag
nyss nämnde, att jag är öfvertygad derom, att det knappt blir möjligt
att åstadkomma en sådan sammanläggning, till följd deraf att under
dessa fem års förlopp en bel mängd mantal säljas, afsöndras eller
klyfvas, bvilket skall göra svårigheten ändå större än man kanske föreställer
sig.

Herr Hasselrot: På de skäl, som af herr Helander äro åberopade,
skall jag tillåta mig yrka bifall till hans förslag om ändring i
den nu föredragna paragrafen. Det kan verkligen hända, att det rent
af blir omöjligt att bestämma medeltaxeringsvärdet under fem år för
en afsöndrad lägenhet. Utbrytning kan t. ex. ha skett under det
sista året, och det låter sig då ej göra att uträkna eller bestämma
taxeringsvärdet för denna lägenhet under de fyra föregående åren, enär
man saknar grund för bestämmande af värdeförhållandet mellan lägenheten
och den fastighet i sin helhet, hvarifrån lägenheten afsöndrats.
Jag tror således, att det är rigtigast och icke kan medföra någon
egentlig olägenhet att återgå till det ursprungliga förslaget.

Friherre Barnekow: Jag tror, att, om utskottets förslag här blir
antaget, det skall förorsaka stora trakasserier. Såsom vi veta, söker
man i närvarande stund att inom hvarje kommun få taxeringsvärdet
så lika fördeladt som möjligt. Att i en kommun taxeringsvärdet kan
vara mycket lägre än i en annan, derpå skall man allt mer rigta sin
uppmärksamhet. Med anledning häraf skall det väcka stort missnöje,
om man icke får så lång tid på sig, att hela det nya väghållningsdistriktet
hinner ordna taxeringsvärdet inom sig. Jag undrar just, hvad
de, som hafva små mantal men stora taxeringsvärden, skola säga, då
de få höga vägtal. Jag tror, att missnöjet skall bli ganska stort. Derför
bör man medgifva så lång tidrymd, som behöfs för att ordna dessa
olika taxeringsförhållanden, ty skall man skatta för samma ändamål,
är det nödvändigt att dessförinnan hafva taxeringen mera jemnt fördelad.
Detta kan lättare åstadkommas, om vi taga ett års taxeringsvärde,
än om vi taga medeltaxeringsvärdet för de fem senast förflutna
åren, hvarigenom missnöjet skulle blifva ändå storrå

På grund häraf yrkar jag bifall till herr Helanders förslag.

Herr Treffenberg: Jag skall bedja att få förena mig så väl med
herr Helander som med herr Unger uti de af dem framstälda ändringsförslag
rörande den nu föredragna punkten. Skälen för den ändring,

Onsdagen den 29 April, e. m.

37 N:o 26.

som föreslagits af herr Helander, äro så vidlyftigt och, öfverbevisande Lagförslag
framhållna, att till och med en af utskottets ledamöter ansett sig böra, an9- fä9hål1-för sin de!, instämma i detta förslag. Agerande''på

Hvad beträffar den ändring i paragrafen, som föreslagits af herr u landet.
Unger, ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att dessa (Forts.)
afsöndrade lägenheter uppgå till ett ofantligt stort antal i alla delar
af landet, och herrarne må icke föreställa sig, att, då konungens befallningshafvande
har att fastställa afgälden på lägenheterna, de förslag,
som ligga till grund för konungens befallningshafvandes pröfning af
afgäldsbeloppen, äro så specificerade, att de innehålla eu beräkning af
stamhemmanets samtliga onera och de andelar af hvarje särskild post,
som bör belöpa sig på lägenheten, utan de äro i högsta måtto summariska.
Det blir derför, mine herrar, alldeles omöjligt att komma till
rätta med denna punkt i förslaget, sådan den nu är formulerad.

Utskottets ärade ordförande sade, att de tvister, som möjligen
skulle uppkomma, blefve högst få. Nej, mine herrar, då kännen I icke
den svenska allmogen rätt! Jag känner den, jag! Om någon anser sig
hafva en aln för mycket vägunderhåll, så drager han denna fråga under
myndigheternas pröfning.

Jag får derför på det kraftigaste förorda, att herrarne måtte bifalla
den formulering af paragrafen, som herr Unger föreslagit. Göra
herrarne det, vinnes också framgång åt herr Helanders förslag.

Herr Hasselrot: Endast några få ord. Jag erkänner villigt
rigtighoten af hvad den siste talaren sade derom, att det i många fall
kan vara svårt att bestämma huru stor del af afgälden, som belöper
sig på vägunderhållet, och att möjliga tvister då skola uppstå. Jag
betvifiar dock, att dessa tvister komma att blifva särdeles många. Det
kan nemligen väl vara möjligt, att en eller annan kan vara benägen
att väcka rättegång om en aln större eller mindre vägunderhåll, men
i förevarande fäll blir det ju i regel fråga om endast ett eller annat
öre, och jag tror icke, att någon är så män om sin rätt, att han om
eu sådan småsak skall väcka rättegång.

Bestämmelsen har sin teoretiska betydelse. Det går icke rigtigt
för sig att utesluta densamma, då man ålägger lägenheten- skyldighet
att utgöra underhåll in natura. Skall lägenheten utgöra underhållet in
natura, bör innehafvaren vara berättigad att få slippa den afgäld, som
han betalat för att hemmansegaren skall göra det. Det kan ju icke
bestridas, att detta är principielt rigtigt, och man får icke undandraga
lägenhetsinnehafvaren denna rätt, derför att den är ringa. Jag befarar
icke de olägenheter, som herr Treffenberg påpekade, hvarför jag yrkar,
att detta moment måtte få stå qvar.

Herr Unger: Ja, det må vara, såsom föregående talare förmenat,
både principielt och teoretiskt rigtigt, detta här ifrågakomna stadgande,
men det är praktiskt omöjligt att tillämpa. Hvar och en vet ju, att
de uppgifter, som skulle ligga till grund för pröfningen, äro mycket
summariska, och jag tviflar på, att konungens befallningshafvande ens
har dem qvar sedan år 1827. Det torde icke vara skäl att stifta en lag,
hvilken, om ock till teori och princip vigtig, är omöjlig att tillämpa,

N:0 26. 38

Onsdagen den 29 April, e. in.

Lagförslag
ang. väghållning
sbesvärets
utgörande på
landet.
(Forts.)

det må sedan blifva flere eller färre tvister. Om det ock blefve endast
en tvist, som det icke står i konungens befallningshafvaudes magt att
afgöra, torde ensamt den omständigheten vara ett skäl för momentets
uteslutande, helst som derigenom icke någons rätt i verkligheten, för
nära trädes.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att
i fråga om den nu föredragna paragrafen yrkats: l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) af herr Helander, att paragrafen skulle godkännas
med den ändring, att orden »medeltaxeringsvärdet för de fem
senast förflutna åren» utbyttes mot orden: senast faststälda taxeringsvärdet;
samt 3:o) af herr Unger, att paragrafen skulle godkännas
med nämnda ändring och med uteslutande af andra punkten i första
stycket.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr
Helanders yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf herr vice talmannen upptog
hvartdera af de båda öfriga yrkandena med hemställan, huru vida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i nämnda
votering, samt förklarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ungers yrkande.

Votering begärdes emellertid jemväl angående kontrapropositionens
innehåll, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs eu ornröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill, att vid blifvande votering om godkännande af 10 §
i lagutskottets förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet med den af herr Helander föreslagna ändring kontrapropositionen
skall innehålla bifall till herr Ungers yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering antagits
godkännande al paragrafen med den lydelse utskottet föreslagit.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 44.

På grund häraf uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att 10 § i lagutskottets förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet skall godkännas med den

Onsdagen den 29 April, e, m. 39 Jf;o 26.

ändring, att orden »medeltaxeringsvärdet för de fem senast förflutna Lagförslag
åren» utbytas mot orden: senast faststälda taxeringsvärdet, röstar • oäghåll ning

sbesvärets

J (h) utgörande på

Den, det ej vill, röstar landet.

Nej; (Forts.)

Vinner Nej, godkännes paragrafen med nämnda ändring och med

uteslutande af andra punkten i första stycket.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 39.

11-24 §§.

Godkände*

25 §.

Herr Larsson, Liss Olof: Jag skulle må hända icke hafva begärt
ordet, men efter kammaren redan i eu paragraf fattat olika beslut
med Andra Kammaren, vågar jag här göra ett yrkande.

Jag tror för min del, att, om den 25:e §:n bifalles, man gör ett betänkligt
ingrepp i eganderätten. Man säger nemligen, att en jordegare, som
råkar hafva sitt skifte invid vägen, får icke disponera deröfver så, att
han kan bygga hus närmare denna väg än på ett afstånd af 3,5 meter,
d. v. s. omkring 6 alnar. Denna bestämmelse kan i många fall hafva
en rätt stor betydelse. I min hemort, der byarne äro ganska stora
och der man på vissa trakter invid vägarne börjar sälja jord efter
qvadratrot, der blir det ganska svårt, om man föreskrifter, att inom
ett så och så stort afstånd från vägen får man icke bygga något hus.
Detta stämmer icke öfverens med innehållet i förslaget i öfrigt. I
skogstrakter t. ex., der få träden växa ända ned till vägkanten, blott
grenarne icke täcka vägen, men en byggnad får man icke föra upp vid
denna väg på närmare afstånd än 6 alnar. Jag undrar hvad man
skulle säga, om de, som bygga hus i städerna, förbjödes att uppföra
dessa närmare gatorna, än på ett så och så stort afstånd, då de deremot
få släppa till mark till gatorna, för hvilken de icke hafva någon
ersättning. Fördelen af att icke hafva någon byggnad invid vägen
skulle väl vara den, att vägen skulle torka fortare, och det meagifver
jag kan vara förhållandet, men det synes mig dock vara obilligt att
säga till en jordegare, som fått sitt egendomsskifte invid vägen och vid
laga skiftet just derför fått högre grad å denna mark och hvars kostnader
för vägunderhållet på annat ställe äro kanske ganska betydliga,
att denne. måste skänka till vägunderhållet en värdefull del af sin
egendom för att göra detsamma lättare för eu annan underhållsskyldig.

I den vid utskottets betänkande fogade reservation, som afgifvits
af herr Folke Andersson, yrkas, att detta afstånd måtte nedsättas till
2 meter. Det synes mig derför, om man toge denna bestämmelse,

N:o 26. 40

Onsdagen den 29 April, e. m.

Lagförslag att, ehuru man dock gjort ett ingrepp i den enskildes rätt, man likväl
ang. våghål!- icpe „^tt så våldsamt till väga, som om denna § bifölles oförändrad.
"dårande™1! Jag får således för min del yrka afslag på den nu föredragna
U 9 landet.P<t paragrafen, ock bifall till densamma med den lydelse, som finnes i
(Forts.) reservationen angifven.

Herr Sjöcrona: Den nu föredragna paragrafens lydelse är densamma,
som föreslogs af vägkomitén, och, så vidt jag kan erinra mig,
kar intet landsting ock icke keller någon länsstyrelse gjort anmärkningar
deremot. Den är sedan godkänd af kammarkollegium äfvensom
af Kongl. Maj:t och 1889 års särskilda utskott, ock den har derför
också klifvit förordad af lagutskottet. Anledningen, hvarför paragrafen
fått denna lydelse, är naturligtvis den, att om hus får byggas inpå
vägen, vållar detta en samling af snö ock vatten, som rinner ned från
taken och stannar på vägen, hvarigenom förorsakas svårighet i vägens
underhåll. Nu är det visserligen sant, såsom den siste talaren sade,
att en sådan föreskrift vållar ett litet intrång i eganderätten, eller
åtminstone i friheten att förfoga öfver sin mark, men ett sådant intrång
får den enskilde på många andra områden underkasta sig för
det allmännas bästa. Beträffande städerna, veta vi ju, att. man, pa
grund af byggnadsstadgan, är underkastad betydliga intrång i friheten
att på sin tomt bygga hur man vill.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande den nu föredragna paragrafen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Larsson, Liss Olof, att paragrafen
skulle godkännas med den ändring, att siffertalet 3,5 utbyttes mot talet 2.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande vara med öfvervägande
ja besvarad.

26-32 §§.

Godkändes.

På framställning af herr talmannen uppsköts den fortsatta behandlingen
af förevarande utlåtande till morgondagens sammanträde.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag tager mig friheten hemställa, att näst efter statsutskottets
utlåtande n:o 51 måtte på föredragningslistan för morgondagens plenum
först uppföras särskilda utskottets utlåtande rörande förslag till sjölagen
m. m.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

e. m.

41 N:o 26.

Onsdagen den 29 April,

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande!!:

n:o 14, i anledning af dels Kong! Maj:ts proposition om ändring
i kongl. förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, dels ock en af herr T. W. Forsell väckt
motion i samma ämne; och

n:o 15, i anledning af Kongl. Majits proposition till Riksdagen
rörande upphörande af de enligt förordningen den 16 maj 1884 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter utgående
bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 41, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885
än äfven väckta motioner om ändring i samma lag; och

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 10.5 o e. m.

*

In fidem

A. von Krusenstjernci.

Första Kammarens Frat. 1891,

N:o 26.

4