1891. Första Kammaren. M:o 23 (Riksdagens protokoll 1891:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Första Kammaren. M:o 23.

Torsdagen den 23 april.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 9 äfvensom
statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 7 a och
45—49.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial rno 9, i anledning åt kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande n:o 5 i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande
af förslag till inrättande af en frilagersinstitution, dels ock
utredning af frågan om inrättande åt en svensk frihamn vid Öresund.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtande n:o 31.

Fortsattes behandlingen af statsutskottets utlåtande n:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

48 punkten.

Herr Boströ m: De ledamöter i statsutskottet från denna kammare,
som inom afdelningen behandlat denna fråga, hafva, såsom herrarne
finna, reserverat sig emot det slut, hvartill utskottet här kommit. Jag
erkänner, i likhet med utskottet, att något fall ännu icke förekommit
första Kammarens Prof. 1891. N:o 23.

Anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverlcet i
Östersund,

N:0 23.

Anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund(Forts.
)

Torsdagen den 23 April.

sedan det nya representationsskickets införande, då statsverket bidragit
till uppförande af läroverkshus. Jag finner dock för min del, att
särskilda omständigheter här föreligga att från denna princip gorå
ett undantag, hvilket, som jag tror, icke skall medföra något prejudikat
då, så vidt mig och afdelningen varit bekant, de flesta läroverkshus
äro temligen nyss uppförda. Såsom bekant skola, så vidt detta icke
åligger städerna, dessa hus uppföras af stiftens byggnadskassor. Denna
kassa inom Hernösands stift belöper sig till eu summa af 2,468 kronor,
och de årliga bidrag, som inkomma till denna kassa, uppgå till det
lilla beloppet af cirka 400 kronor. Under sådana förhållanden är det
gifvet, att denna byggnadskassa icke kan i någon som helst grad bidraga
till denna kostnad. Tager man derjemte i beräkning den stora
summa, för hvilken Jemtlands län tecknat sig för att få jernväg dragen
igenom länet, nemligen 900,000 kronor, har häraf uppkommit en årlig
amortering och ränta på detta kapital, uppgående till 52,000 kronor.

Jag har sjelf, vid ett besök i Östersund, funnit, att den i Kong!.
Maj:ts proposition framstälda beskrifning på det nuvarande läroverkshuset
i Östersund fullkomligt öfverensstäinmer med verkliga förhållandet.
Det är nemligen af en ytterst dålig beskaffenhet. Rummen äro
kalla och så illa inredda, att huset omöjligen längre kan användas till
det ändamål, för hvilket det är afsedt. Då härtill äfven kommer, att
flertalet af de lärjungar, som besöka detta läroverk, hör till länet och
icke till Östersunds stad, synes det obilligt, att sjelfva staden skall
bidraga med ett större belopp än det, för hvilket deu nu tecknat sig,
nemligen 10,000 kronor jemte tomt för detta läroverkshus. Till statsutskottet
har, jemte detta förslag, blifvit remitterad den uppgjorda
ritningen för det nya huset, som blifvit af Hernösands domkapitel
stadfästad. Af denna ritning kan man finna, att anordningarna äro i
åtskilliga delar temligen olämpliga, och jag tror att vissa förenklingar
och förändringar möjligen kunna hafva till följd, att sjelfva omkostnaderna
för husets uppförande skulle i någon mån kunna reduceras.

Nu hafva reservanterna tänkt sig, att det af Kong! Maj:t begärda
anslaget på 100,000 kronor skulle kunna minskas till 50,000, och att
statsverket sålunda skulle kunna bidraga med hälften af det belopp,
som Kongl. Maj:t begärt. Med anledning häraf tillåter jag mig yrka
afslag på utskottets betänkande i förevarande punkt och bifall till den
å sid. 98 af herr Casparsson in. fl. afgifna reservation.

Herr Roman: Af hvad statsrådsprotokollet i den nu förevarande
frågan innehåller framgår, hvad jemväl lärarekollegiet i Östersund,
domkapitlet i Hernösand och konungens befallningshafvande i Jemtlands
län enstämmigt framhållit och för hvar och en med saken något
förtrogen är väl bekant, att det nuvarande läroverkshuset i Östersund
är, såväl i fråga om möjlighet för undervisningens ändamålsenliga bedrifvande
som i sanitärt hänseende, så otillfredsställande, att uppförande
under den närmaste framtiden af en ny läroverksbyggnad derstädes
är en tvingande nödvändighet. Kostnaden för ett sådant läroverkshus,
enligt af Kongl. Maj:t redan år 1886 derför faststäld ritning, är beräknad
till 199,000 kronor. Till bestridande af denna kostnad finnas,

N:o 23.

Torsdagen deri 23 April.

utom ett belopp, som inom orten för ändamålet insamlats, numera
uppgående till omkring 25,000 kronor, samt hvad af länets landsting,
stadsfullmägtige i Östersund och Jemtlands läns sparbank för samma
ändamål anslagits med åt hvardera 10,000 kronor, inga andra tillgångar
än dels värdet åt det gamla läroverkshuset, som är beräknadt att vid
försäljning inbringa 30,000 kronor, och dels läroverkets byggnadsfond,
som den 1 januari 1891 uppgick till omkring 14,000 kronor. Stiftets
^ySSnadskassa, hvilken, såsom af en annan talare nyss är nämndt, det
skulle åligga att bygga huset, utgjorde vid 1890 års början endast
2,468 kronor och kan sålunda icke lemna tillgång till uppförande af
den behöfliga läroverksbyggnaden, icke heller beräknas framdeles kunna
göra detta, enär under de sista tio åren denna kassa i medeltal haft
eu inkomst af allenast 457 kronor om året.

Några ytterligare bidrag inom länet utöfver livad som der redan
är insamladt och anslaget tillåta icke ortens ekonomiska förhållanden.
Såsom den föregående talaren erinrat, står nemligen Jemtlands län
redan i eu ganska betydande skuld, hvilken vid 1888 års slut uppgick
till 951,581 kronor, nästan uteslutande tillkommen genom det bidrag på
900,000 kronor, som länet lemnat till statsjernvägens sträckning igenom
detsamma. Följden deraf har också blifvit den, att landstingsskatten
inom Jemtland lör närvarande utgår med ett högre belopp än inom
något annat län. Hvad beträffar staden Östersund, som är ett jemförelsevis
ungt och i stark utveckling stadt samhälle, måste denna
under den närmaste framtiden vidkännas högst betydande utgifter,
hvilka också i statsrådsprotokollet omnämnas, såsom för nytt folkskolehus,
vattenledning, dränering in. m. Jag tillåter mig i detta hänseende
nämna, att kostnaden för det nya folkskolehuset, enligt faststäld ritning,
är beräknad till 80,000 kronor och för den redan beslutade
dräneringen och vattenledningen till omkring 400,000 kronor. Dessutom
vill jag erinra, att Östersunds stad nyligen halt en ganska betydande
utgift derigenom att den, till följd af beviljad nederlags- och
transitorätt, måst uppföra ett nytt tullhus.

Under sådana förhållanden hade det varit högeligen önskvärd!,
om Konsl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition kunnat vinna Riksdagens
bifall. Då emellertid utsigterna derför synas mig vara ganska ringa,
i betraktande af det resultat hvartill utskottet kommit, men jag deremot
hoppas, att åtminstone denna kammare skall finna det af reservanterna
i Irågan framstälda förslag antagligt, tillåter jag mig att
vördsamt yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm, Hugo: Man har ofta klandrat utskottet derför, att
dess ledamöter icke taga nog hänsyn till hvad man kallar “ömmande
omständigheter11, men jag hemställer till denna kammare, huru vida
dessa betänkanden skulle ega synnerligt värde, om de grundades på
utskottsledamöternas personliga större eller mindre sentimentalitet och
subjektiva uppfattning; nej, utskottets skyldighet är att utreda frågan,
att framhålla rättsfrågorna i de föreliggande ärendena och meddela
de grunder, som förut varit tillämpade inom riksdagen.

Statsutskottet har tillstyrkt och kammaren har i går bifallit ett

Anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.

(Forts.)

N:0 23.

Torsdagen den 23 April.

Anslag till förslag om anslag till ombyggnad och restaurering af Vadstena kyrka.
ny byggnad iyjen j det fauet förelåg ett ärende, som dock berör hvarje svensk, då
f%rovwJcTi det 3U berör vära SaIllla minken. Här föreligger åter ett förslag, att
Östersund. Riksdagen skall iakttaga en hittills inom det nya representationsskicket
(Forts.) icke införd princip, att lemna bidrag till en skolhusbyggnad för en
särskild del af landet. Det har här icke heller åberopats några
andra än s. k. ömmande skäl. Men går man igenom dessa ömmande
skal, så torde de hafva sin tillämpning och motsvarighet på många
andra fall än det nu föreliggande. Det, som är anfördt i den kongl.
propositionen, är, att Östersunds stad förestår en mängd utgifter, såsom
nytt folkskolehus, vattenledning och dränering, tomt för den nya läroverksbyggnaden,
hvilken väl icke kan vara så synnerligen dyrbar på
denna plats, amortering af jernvägslån in. in. Men för hvilket samhälle
föreligga icke sådana utgifter? Hvarje samhälle som hvarje
individ kan ej på en gång få alla sina önskemål uppträda, utan måste
uppskjuta de mindre trängande och i mån af sina krafter arbeta fram
det ena efter det andra. Det är visserligen sant, att landstinget inom
detta län gifvit ett stort belopp såsom bidrag till jernvägsbyggandet,
men jag tager för gifvet, att länet deraf har sin ganska stora nytta
och gagn. Jag kan således, för min del, icke finna, att utskottet
kunnat göra annat än här vid lag hylla den princip, som hittills är följd,
att icke för slika ändamål göra något undantag, utan öfverlemna sådana
frågor åt dem, som vederbör.

På denna grund får jag anhålla om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Casparsson: Det lär nog hafva sin rigtighet, att, under
det nya representationsskicket, det icke beviljats några anslag till
uppförande af läroverksbyggnader, men att den omständigheten har
sin grund i eu af Riksdagen fäststäld “princip“, det återstår att bevisa.
Jag tror, att denna omständighet har sin egentliga grund deruti,
att under de sista åren af det gamla representationsskicket beviljades
så rikliga anslag till uppförande af läroverksbyggnader, att man derutinnan
får söka orsaken till, att det nya representationsskicket icke
haft anledning att bevilja sådana anslag.

Här föreligger verkligen, enligt min tanke, ett ömmande fall. Det
har visat sig, att såväl staden som länet äro mycket häråt skuldsatta,
och under en tid, då man varnar för ytterligare skuldsättning, tror
jag icke att det kan vara skäl att uppmuntra till ytterligare skuldsättning
utöfver hvad i reservationen förutsattes. Kongl. Maj:t har
begärt 100,000 kronor, men reservanterna hafva föreslagit en summa
af 50,000 kronor. För de öfriga 50,000 kronorna skulle naturligtvis
staden nödgas skuldsätta sig. Att denna läroverksbyggnad befinner
sig i ett eländigt skick, det är framhållet i den kongl. propositionen
och det har också framgått af de anföranden, som förekommit bär i
kammaren, och för flera år sedan hörde jag en person beklaga sig
öfver det ytterligt jemmerliga skick, hvaruti läroverkshuset befinner sig.

Det är af dessa orsaker som jag inom utskottet icke kunnat annat
än biträda den kongl. propositionen med den ofvannämnda begränsningen.

N:o 23.

. Torsdagen den 23 April.

Jag ber dessutom att få anföra ett annat skal. Jag inblandar
ogerna tullfrågan i andra icke dithörande frågor, men då man talar
så mycket om de måDga millioner, som Norrland fått skatta under
det s. k. nya systemet, så tror jag, om jag lemnar å sido de betydliga
öfverdrifter, hvartill man i detta fall gjort sig skyldig, att det dock
ligger någon sanning i detta påstående. Då det nu finnes tillgång i
statskassan, anser jag det, äfven af denna anledning, vara skäl att
undanrödja det trängande behof, som här föreligger.

Af denna orsak ber jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag
med den inskränkning, som af reservanterna föreslagits.

Herr Bennich: Ehuru visserligen många år förflutit sedan jag
hade mina bopålar i Östersund, är jag förvissad derom, att ifrågavarande
skolbyggnad, som redan då befans otillräcklig till utrymme
och olämplig till inredning, på dessa 30 år icke vunnit någon förbättring
i dessa hänseenden. Jag har ock sedermera åtskilliga gånger
besökt Östersund, och jag kan försäkra, att byggnaden befinner sig i
samma otillfredsställande skick som tillförene.

Gerna medgifver jag, att statsutskottet kan hafva skäl för den
uppfattning, som en af dess ledamöter nyss uttalade, att nemligen
utskottet i främsta rummet skall se på rättsfrågan. Men jag vågar
deremot påstå, att den högsta rätt någon gång kan blifva den högsta
orätt. Det är också sant, att här icke anförts andra än billighetsskäi
och ömmande omständigheter. Men jag tror, att äfven sådana hänsyn
lika väl böra tagas i betraktande af Riksdagen som rättsförhållandet i
sin sträfva form.

Den ärade talare, som försvarade statsutskottets hemställan, erinrade
derom, att det var en annan fråga, när kammaren i går beviljade
anslag till en kyrkoreparation, och han förmenade, att detta berörde
hela svenska folket. Ja, jag värderar de historiska minnena
och vill icke, att vi någonsin skola ur våra hjertan utplåna tanken
att uppehålla det gamla och hedervärda, men jag frågar eder, miue
herrar, om icke det rör svenska folket lika mycket, att en hel landsdels
ungdom uppfostras under sådana förhållanden och i ett skolhus
af en sådan beskaffenhet, att såväl undervisningen som lärjungarnes
helsa deraf lida men. Det gamla må gerna värderas högt, men vår
ungdom är vår framtid, och den får icke lemnas å sido.

Jag kan icke anföra bättre skäl för bifall till den af reservanterna
gjorda framställning, än de, som förefinnas i den kongl. propositionen,
och hvilka äfven här blifvit åberopade. Jag skulle, om det
vore den ringaste utsigt till framgång, ställa mig på den kongl. propositionens
grund och yrka bifall till densamma, men de anmärkningar,
som blifvit anförda emot sjelfva byggnadsplats, torde må hända fordra,
att man med stor försigtighet går till väga i denna sak och nöjer sig
med måttliga anspråk, och i det hänseendet ber jag att få ansluta mig
till den näst föregående talaren.

Såsom redan blifvit anfördt har det, så vidt jag vet, icke inträffat,
under det nya representationsskicket, att läroverken till sina byggnader
fått understöd af representationen, men, såsom förut är erinradt, före

Anslag till
ny byggnad
för allmänna,
läroverhet i
Östersund.
(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 28 April.

Anslag till detta nya representationsskick var det icke någon sällsynthet, att orter,
ny byggnad som pefuno sjg \ mindre goda ekonomiska omständigheter, fingo bidrag
läroverket T till skolhusens uppförande. Hvad det nya representationsskicket må
Östersund, innebära för företräden framför det gamla, icke må det utmärka sig
(Forts.) derigenom, att det åsidosätter tanken på en god undervisning och
ungdomens framtid. I det fallet synes det mig som man borde fasthålla
vid de gamla åsigterna.

Jag anhåller om bifall till reservationen.

Herr Kajerdt: Jag ber att få göra ett särskildt tillägg till de
skäl, som, enligt min tanke, tala för att något bör göras för detta
läroverkshus. Efter hvad jag kan föreställa mig har Riksdagen i detta
fäll en viss förbindelse, om också icke juridisk, då föregående riksdagar,
särskildt de på 1850-talet, förlänade mer än dubbelt så stort
antal högre läroverk åt de svenska städerna, än dessa förut hade.
Detta antal utgjorde före år 1856 14 offentliga högre läroverk och
höjdes genom ett enda beslut till öfver BO. Med denna frikostighet
från föregående riksdagar följer väl också någon förbindelse att för
de sämst lottade städerna möjliggöra, att de yttre formerna kunna i
någon mån motsvara det förhöjda innehållet, d. v. s. den bildningskraft,
som beviljats dem i ett större antal lärare och en fullständigare
undervisning. Nu har det så inträffat, att de icke så få städer, som
förut hafva fått statsanslag för sina läroverksbyggnader, hafva fått
detta under ståndsriksdagarnes tid. Under denna tid nybyggdes de
flesta läroverk och voro således färdiga i slutet på 1860-talet både i
mellersta och södra Sverige. Några, som kommo efteråt, hafva blifvit
uppförda under andra vilkor. Jag ber att få betona, att då Riksdagen
sjelf förorsakat denna visserligen önskvärda och fosterländska
anledning till nya utgifter och då högst få skolhus torde återstå, som
behöfva nybyggnader, åtminstone hvad beträffar de högre läroverken,
och då specielt den landsdel, hvarom här är fråga, har visat så stor
offervillighet för det allmänna genom att lemna ett betydande anslag
till jernvägsbyggnad och dermed betungat sin budget, så finner jag de
förut angifva skälen tillsammans med dem, som jag tagit mig friheten
påpeka, tala för ett litet anslags beviljande.

Jag tager mig derför friheten att förena mig med reservanterna.

Herr Alin: I likhet med den näst siste ärade talaren har äfven
jag i någon mån en personlig erfarenhet i fråga om behofvet af eu
ny läroverksbyggnad för Östersund, och jag instämmer fullkomligt i
hans åsigt om behofvet deraf, likasom jag ock instämmer deruti, att
förhållandena, sådana de föreligga, äro af beskaffenhet att väl motivera
ett undantag från den grundsats, som Riksdagen under det nya representationsskicket
lärer ha följt i fråga om anslag till nya läroverksbyggnader;
hvadan jag instämmer i yrkandet om bifall till reservationen.

Men på samma gång jag det gör, anser jag mig böra begagna
tillfället att erinra herrarne derom, att Riksdagen i fråga om byggande
af läroverkshus har en oinlöst förbindelse till ett läroverk, som i eminent
mening är statens, och till hvithet staten i fråga om dess lokaler

N:o 23.

Torsdagen den 23 April. 7

står i alldeles särskild förbindelse, nemligen nya elementarskolan i
Stockholm. Såsom bekant, har detta statens läroverk eu alldeles särskild
uppgift, nemligen den att tjena såsom profläroverk, eu uppgift,
för hvilken läroverket för öfrigt har utmärkta förutsättningar i de
krafter, som finnas inom dess lärarekollegium, och det nit att verka
just för den särskilda uppgift, som detta läroverk har fått sig anvisad,
hvilket utmärker detta kollegium.

De lokaler, öfver hvilka detta läroverk har att disponera, äro sådana,
att de verkligen omöjliggöra denna uppgifts fyllande på ett sådant
sätt, som staten skulle hafva rätt att kräfva. De flesta af de
rum, öfver hvilka skolan förfogar, äro för små för att lärjungarne
skola kunna fördelas i en annan ordning än en sådan, som redan är
pedagogiskt utdömd. Rummen äro ock för få, så att till och med ett
sådant förhållande inträffat, att två till och med tre olika afdelningar
samtidigt måste undervisas i samma rum, till hvilken fromma för undervisningen
kan lätt inses. De hygieniska förhållandena äro sådana, att
förste stadsläkaren i Stockholm i slutet af nästförlidet år afgaf det
yttrandet, att lokalerna icke på långt när motsvara de fordringar, man
nu anser sig böra ställa på skollokaler, och kunna icke anses betryggande
för barnens och lärarnes helsa. — Angående läroverkets lokaler
yttrade ock statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i denna
kammare, då frågan om nybyggnad för nya elementarskolan förevar
vid 1887 års riksdag: “Att nya elementarskolans nuvarande lokaler

äro synnerligen dåliga, torde af ingen kunna bestridas. En del af
lärjungarne inhysas för närvarande i förhyrda lokaler, så dåliga,
att det är rent af en skam, att ett läroverk, för hvilket staten ansvarar,
skall hafva sina lärjungar så logerade. Men äfven om dessa lokaler
icke erfordrades, har dock den nuvarande byggnaden så många
och så stora brister, att det ej bör längre ifrågakomma, att de bibehållas
uti sitt nuvarande skick." — Då dessa lokaler äro sådana, att
de göra det omöjligt för läroverket att rätt fylla sin uppgift, synes
det mig ligga synnerlig magt uppå, att behofvet af nya lokaler för
detta läroverk snart fylles. Jag har velat begagna detta tillfälle för
att i den mån, som med detta anspråkslösa yttrande kan vinnas, bidraga
till att, då denna fråga åter framkommer, den må vinna en
mer tillfredsställande lösning än den vann år 1887, då den i afvaktan
på den stora läroverksreformens genomförande biet'' undanskjuten.

Något yrkande har jag naturligtvis icke att i den af mig nu berörda
frågan framställa, utan har endast velat påpeka förhållandet. I
utseende på den föredragna punkten instämmer jag i reservanternas
förslag.

Herr Eken man: En föregående talare yttrade nyss, att han fann
ett skäl för bifall till reservationen i den omständigheten, att statsmagterna
hade en slags förbindelse att bidraga till uppförande af
läroverksbyggnader, sedan skolväsendet under en af talaren uppgifven
tidrymd utvecklats så, att behof af större byggnader å flera ställen
erfordrats. För min del kan jag icke se saken på det viset. Jag
kan icke finna annat, än att det varit en mycket stor fördel för de

Anslag till
ny byggnad
för allmänna
läroverket i
Östersund.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

Anslag till städer, som sålunda blifvit gynnade med utvecklade skolor, en fördel,.
för allmänna som uPPyägt de skyldigheter, besvär och omkostnader i fråga om
läroverketT husbyggnader och annat, som drabbat dessa städer. Enligt mitt förÖstersund.
menande gäller således det af talaren i detta afseende anförda argu(Forts.
) mentet icke.

Man har nu äfven mycket talat om billigheten af ett bifall till
Kong!. Maj:ts preposition i den modererade form, hvari den framstäf»
i reservationen. Jag vill visserligen icke förneka, att det kan vara
mycket billigt. Men jag påstår, att ett sådant billighetsskäl kan jag
finna för statsbidrag till de flesta läroverksbyggnader och således ej
blott för den i Östersund. Man måste se saken sådan den är. Här
är icke fråga om ett enstaka undantagsfall, såsom man sagt, ty dylika
förhållanden som i Östersund finnas på många andra ställen i vårt
land. Vill man likväl nu låta billighetskänslan tala, bjuder klokheten
således, att man på samma gång betänker, huru stor vidd denna fråga
i sjelfva verket har, och att det icke blott gäller en läroverksbyggnad,
ty har man en gång medgifvit ett undantag i den form, som här föreligger,
så fins också skal, att man drager konseqvensen och fortgår
vidare på samma väg. Het är denna klokhetshänsyn jag vill att man
här beaktar, så att man icke helt och hållet låter sitt beslut bestämmas
af en humanitetsstämning. Jag tror för öfrigt, att min mening
äfven vinner stöd af de ord, den siste talaren yttrade i fråga om en
annan skola.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Tamm, Hugo: Då min ärade bänkkamrat framstälde sin
åsigt, föreföll det mig, som om han ämnade föreslå, att nya elementarskolan
skulle förflyttas till Östersunds friska trakt. Då hade det varit
en giltig anledning för staten att bygga om läroverkshuset derstädes..
Men jag hemställer ännu en gång till kammaren, om det är skäl att,,
derför att Östersunds samhälle säger sig hafva förestående många
och stora utgifter, på staten öfverflytta föreliggande byggnadsföretag.

Om t. ex. Stockholms stad förbyggt sig, såsom man här säger,,
och derigenom åsamkat sig hög bevillning, då skulle man ock af samma
skäl som i detta fall kunna bryta en hittills följd princip och låta
staten öfvertaga de skyldigheter, som hittills ålegat staden att der
bygga skola. Jag fruktar, att vi i detta fäll skulle löpa in på villovägar,
och hemställer fortfarande om bifall till statsutskottets förslag..

Herr Roman: Adla de talare, som i likhet med mig yttrat sig
för bifall till reservanternas förslag, hafva derför uteslutande framhållit
billighetsskäl och, enligt mitt förmenande, ganska tungt vägande
sådana. Men derjemte synes mig här förefinnas jemväl ett verkligt
rättsanspråk. Såsom herrarne hafva sig bekant, ingingo förut vakansmedlen
vid prestledigheter till stiftets byggnadskassa, då deremot numera
dessa vakansmedel till större delen ingå till presterskapets enkeoch
pupillkassa, hvarigenom också byggnadskassan beröfvats sina väsentligaste
inkomster. Vid sådant förhållande torde väl staten kunna an -

Torsdagen den 23 April.

N:0 23.

ses hafva åtminstone någon skyldighet att med andra medel ersätta Anslag till
hvad den sålunda fråntagit nämnda kassa, och derför borde det icke JO# byggnad
heller förefalla obilligt begärdt, att staten skall bidraga med något laroverkeTt
belopp till uppförande af det ifrågasatta läroverkshuset, då byggnads- Östersund.
kassan är och lorblifver tom. (Forts.)

Herr statsrådet friherre Åkerhielm: Det är visserligen förhållandet
att, såsom här blifvit påpekadt, under det nya representationsskicket
inga nya anslag beviljats till uppförande af läroverksbyggnader.

Men jag tror dock icke, att Riksdagen kan anses hafva uppstält såsom
någon ovilkorlig grundsats, att sådana bidrag icke skulle under
några omständigheter kunna lemnas. Jag ber särskildt att få erinra
om ett fall, då vid riksdagen eu fråga, sådan som den nu föreliggande,
förevar. Vid 1878 års riksdag väcktes nemligen enskild motion
om anslag till utvidgning af läroverkshuset i Visby. Statsutskottet besvarade
denna framställning dermed, att staten endast undantagsvis
borde betungas med kostnader för sådana ändamål, men att utskottet
beträffande det då väckta förslaget icke hade funnit något sådant skäl
vara för handen, som kunde föranleda bifall. Af detta utlåtande synes
man kunna draga den slutsats, att statsutskottet åtminstone då både
den uppfattning, att, så vidt undantagsfall verkligen förelåge, ett bidrag,
sådant som det nu ifrågavarande, skulle kunna gifvas. Ett sådant
undantagsfall synes mig här vara för handen deruti, att den ort, hvarom
nu är fråga, befinner sig i ekonomiska svårigheter, som i väsentlig
grad framkallats deraf, att densamma för ett allmänt ändamål, hvilket
eljest brukar af statsmedel bestridas, fått vidkännas högst betydliga
uppoffringar. Det är bekant, att Jemtlands län till statens jernvägar
bidragit med 900,000 kronor. De betydliga uttaxeringar, som länet
måste underkasta sig för att förränta och amortera denna skuld, äro
orsaken till de stora svårigheter, hvari länet nu befinner sig, och som
förhindra detsamma att så kraftigt som eljest kunde ifrågasättas medverka
till uppförande af ny läroverksbyggnad i Östersund.

Med afseende på detta undantagsförhållande tror jag, att Riksdagen,
utan att derigenom binda sig för framtiden i fråga om bidrag
för dylika ändamål, nu skulle kunna tillmötesgå reservanternas hemställan,
till hvilken jag, för min del, anhåller att få yrka bifall.

Herr Biesért: Jag anhåller endast att få instämma med herr
Roman och yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr A lin: I anledning af herr Ekenmans yttrande ber jag få
påpeka, att frågan om byggande af nytt hus åt nya elementarskolan
alldeles icke kan sägas stå i det samband med frågan om byggande
af läroverkshuset i Östersund, som han antydde. Ty statens ställning
till nya elementarskolan är sådan, att staten gifvet är skyldig att ansvara
för dess lokaler, oberoende af huru vida staten lemnar bidrag
till uppförande af det ena eller andra af de iäroverkshus, för hvilka
vederbörande kommuner i första hand äro skyldiga att ansvara. Således
kan ett bifall till reservationen icke i den ringaste mån inverka på

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

Anslag till frågan om statens skyldighet gent emot nya elementarskolan, och denna
ny byggnad sistnämda fråga kan alldeles icke innebära, att den nu föreliggande
läroverket T eu större omfattning, än den eljest skulle ega.

Östersund.

(Forts.) Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlig het

med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i nu förevarande punkt hemstält samt
vidare derpå att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Casparsson med flere vid punkten afgifva reservation;
och förklarade herr talmannen sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 48 punkten af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antager kammaren det förslag, som innefattas i den
af herr Casparsson med flere vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—52;

Nej—58.

49—5.9 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ifrågasatt 60 pimsten.

anslag till

bfonder Ilcrr Adelsköld: Med anledning af det växande behofvet af ut naturhisto-

rymme för de ständigt ökade samlingarna i kongl. vetenskapsakademien
riska riks- och önskvärdheten att göra dessa värdefulla naturföremål, sammanmuseet.
bragta från jordens alla delar, tillgängliga för den stora allmänheten,

hafva under årens lopp framställningar flera gånger blifvit gjorda till
Riksdagen om anslag till nybyggnad åt riksmusei samlingar.

Senast vid innevarande riksdag har professor friherre Nordenskiöld
i Andra Kammaren väckt motion om ett anslag af 100,000
kronor till bildande af en byggnadsfond för statens naturhistoriska
riksmusei behof, och jag har ansett mig böra förena mig med honom
och här i kammaren framlagt förslag i samma syfte.

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

Statsutskottet tiar visserligen förklarat sig “icke vilja bestrida, att
det naturhistoriska riksmuseum har behof af ökadt utrymme för sina
samlingar: men i öfverensstämmelse med den uppfattning, som utskottet
uttalade vid behandlingen af ett vid 1886 års riksdag väckt
förslag i samma syfte som det nu föreliggande, och hvilken uppfattning
då af Riksdagen godkändes, anser utskottet icke böra ifrågakomma,
att på förslag af enskilde motionärer beslut af Riksdagen fattas om
bildande af fond för ett byggnadsföretag af den vidtomfattande beskaffenhet
som det af motionärerna förordade; och ytterligare skäl för
Riksdagen att icke nu vidtaga någon åtgärd i den af motionärerna angifva
rigtningen synes utskottet kunna hemtas från det förhållande,
att för närvarande saknas ej mindre plan för företagets utförande än
äfven utredning om den sannolika kostnaden derförhvadan utskottet
afstyrker motionerna.

Statsutskottet synes således alldeles hafva förgätit hvad som i
denna fråga under åren passerat, och jag skall derför anhålla att få
för kammaren göra en liten historik i sammandrag deröfver.

År 1873 anhöll vetenskapsakademien i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, det Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen begära anslag
till inköp af en tomt för uppförande af en nybyggnad för vetenskapsakademiens
samlingar. Kongl. Maj:t framlade med anledning af denna
underdåniga framställning proposition til! Riksdagen, som ock beviljade
det begärda anslaget 250,000 kronor, och en särdeles väl belägen och
värdefull tomt, upptagande ett helt qvarter nära intill akademiens nu
innehafvande byggnad, inköptes derefter för det erhållna anslaget. Anledningen,
hvarför denna tomt inköptes, var dels den, att den erhölls
för ett mycket billigt pris, dels ock den, att platsen låg så nära akademien,
att ordnandet af och vården om samlingarna samt deras förevisande
för allmänheten kunde ske så beqvämt som möjligt. Anslaget
för inköpet af denna tomtplats beviljades, “på det att" — såsom
det hette i Riksdagens underdåniga skrifvelse — “erforderliga nybyggnader
för det naturhistoriska riksmuseets behof måtte kunna på denna
plats efter hand uppföras".

Sedan fastigheten blifvit inköpt och en plan för dess bebyggande
åt riksmuseum utarbetad, ingick vetenskapsakademien den 11 september

1878 till Kongl. Maj:t med anhållan om nådig framställning till Riksdagen
om beviljande af anslag för bebyggande af den för utvidgande
af naturhistoriska riksmuseum inköpta tomten. Men Kongl. Maj:t
fäste icke afseende vid framställningen. Denna begäran förnyades

1879 och 1880 med anledning deraf, att samlingarna växt i så stor
skala, att utrymme började allt mer och mer saknas i den gamla lokalen,
men äfven vid dessa underdåniga framställningar behagade
Kongl. Maj:t icke fästa något afseende. Den 14 september 1881 ingick
vetenskapsakademien med förnyad anhållan om anslag till nybyggnad,
hvilken anhållan åter upprepades den 14 september 1882
och den 12 september 1883. Denna femte framställning föranledde
äntligen nådig proposition till 1884 års Riksdag. På samma gång
framlades fullständiga detaljritningar och kostnadsförslag, uppgjorda af
vetenskapsakademiens arkitekt och utan anmärkning granskade i öfver -

IfrSgasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

N:o 23.

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

intendentsembetet. Kongl. Maj:t begärde då för ändamålet 240,000
kronor, fördelade på 3 byggnadsår, 1885, 1886 och 1887. Statsutskottet
tillstyrkte då, med anledning af hvad som blifvit upplyst och
då behofvet af ökadt utrymme syntes oafvisligt, att Riksdagen måtte
bevilja det begärda anslaget, och det beviljades äfven af Första Kammaren,
men afslogs af Andra, och vid den gemensamma voteringen
föll frågan. Sedermera vid 1886 års riksdag väcktes af herrar Wsern
och friherre Nordenskiöld motion, att Riksdagen skulle till en byggnadsfond
afsätta 100,000 kronor i likhet med friherre Nordenskiölds,
och mitt förslag vid innevarande riksdag. Men denna motion afstyrktes
af statsutskottet på den grund, att frågan ansågs vara af den vigt, att
den borde framställas af Kongl. Maj:t. Med anledning häraf, och då
akademien, som hade sig ålagdt att vårda de staten tillhöriga riksmusei
samlingar, ansåg sig icke stå till svars med att de i brist på utrymme
skadades, anhöll akademien i skrifvelse af den 17 september 1890, att
Kongl. Maj:t ville afgifva proposition till Riksdagen i samma syfte som
herrar Wserns och Nordenskiölds motioner. Hvarpå Kongl. Maj:t antagligen
icke fäster något afseende, då ingen proposition blifvit afgifven
till Riksdagen.

Sådan är historien om denna anslagsfråga och så står saken för
närvarande.

Af hvad jag nu haft äran nämna framgår, att frågan icke är ny
och outredd, utan mångfaldiga gånger behandlats såväl af Kongl. Maj:t
som af Riksdagen, och att fullständiga ritningar och kostnadsförslag
verkligen varit framlagda för statsutskottet och att anslag till byggnaden
af statsutskottet välvilligt tillstyrkts. Sedan den tid, då Kongl.
Maj:t afgaf proposition till Riksdagen om anslag till en nybyggnad, hafva
7 år förflutit, och under tiden hafva samlingarna ytterligare ökats
och äro nu så betydliga, att de icke rymmas annat än på vindar, i
skrubbar och källare, der de äro utsatta för att förstöras och skadas
af mal, råttor och fukt.

Jag skall icke uppehålla kammaren med att yttra mig om, hvad
man i andra civilicerade länder skulle göra med sådana skatter som
dessa, hvilka dels blifvit samlade af svenska vetenskapsmän, dels skänkts
från alla delar af jorden. Jag tror, att man der icke skulle sky någon
kostnad och uppoffring, för att till landets ära ordna dessa skatter
och på samma gång göra dem tillgängliga för den stora kunskapssökande
allmänheten.

Anledningen, hvarför Kongl. Maj:t under de sista 7 åren icke behagat
egna någon uppmärksamhet åt bevarande af dessa skatter, hvilka,
såsom förut anförts, icke äro akademiens tillhörighet, utan statens,
känner jag icke, ty mig veterligen har icke uågot svar ingått på akademiens
framställningar. Kongl. Maj:t har så många andra saker att
tänka på än vigtiga kulturfrågor. — Men om Kongl. Maj:t icke lyssnattill
vetenskapsakademiens underdåniga framställning, så borde må hända
statsutskottet hafva uppmärksammat en så framstående vetenskapsmans
uttalanden som friherre Nordenskiölds, hvilken bäst är i tillfälle
att bedöma verkliga behofvet af större lokal för naturhistoriska riksmuseum
och bearbetning af de hopade samlingarna, hvilka nu icke

Torsdagen den 23 April.

N:0 23.

kunna tillgodogöras, hvarken för vetenskapen eller allmänheten, och
tillstyrkt det begärda anslaget.

Frågan är, som jag förut tagit mig friheten nämna, hvarken ny
eller *•outreddDen har varit före många gånger både inför Kong!.
Maj:t och Riksdagen och förordats af både Konung och statsutskott. Den
gäller att taga vara på och konservera de vetenskapliga skatter, som finnas
samlade och som hvarje dag äro utsatta för att förstöras eller taga
skada, och då Första Kammaren ju är afsedd att utgöra det konservativa
elementet i den andra statsmagten i mening att konservera hvad
godt och värdefullt vi ega i lagar och författningar, och det här
är fråga om något dermed identiskt, eller att konservera oskattbara
vetenskapliga samlingar, som löpa fara att förstöras, hoppas jag för
min del, att Första Kammaren godhetsfullt bifaller motionerna, hvarom
jag härmed får vördsamt framställa yrkande. Det är för (ifrigt icke
något så synnerligt stort belopp jag ifrågasatt, endast en tiondedels
procent af statsutgifterna.

Friherre Klinckowström: Då vid sistlidne riksdag fråga förevar
om eu ombyggnad af fria konsternas akademis hus i Stockholm, tog
jag mig friheten framställa det vida större och vigtigare behofvet af
en tillbyggnad af vetenskapsakademien i afseenden på riksmuseets naturhistoriska
samlingar.

Jag anser nemligen, att såväl de sköna konsterna som vetenskaperna
äro banbrytare för civilisationen i allmänhet; men om man
skall välja mellan dessa 2 syskon, finner jag — och jag tror, att jag
i det fallet icke skall blifva motsagd —■ att vetenskaperna hafva utan
gensägelse det förnämligare rummet. Det är sålunda beklagligt, att
ett så stort anslag blifvit vid sistlidne riksdag beviljadt för fria konsternas
akademis ombyggnad, och att det deremot icke af vederbörande
tillsågs, att den vida vigtigare byggnadsfrågan rörande vetenskapsakademiens
samlingar äfven blef vid det tillfället tillgodosedd.

Att frågan nu kommit före vid riksdagen, derför hafva vi att tacka
tvenne enskilda personer, som i frågan afgifvit motioner. Den ene af
dem har nyss här försvarat sin motion, och den andre, som är ledamot
af Andra Kammaren, är en af våra mest fräjdade naturforskare
och vetenskapsmän, friherre Nordenskiöld.

Statsutskottet har visserligen yttrat sig om behofvet af denna tillbyggnad
af tomten, som redan tillhör staten, men anser, att, då fullständigt
kostnadsförslag och byggnadsritningar under de förändrade
förhållanden, som nu i allmänhet inträdt rörande tillgodoseende af de
vetenskapliga samlingarna, fattas, så, och då den stora frågan icke
blifvit i Kongl. Maj:ts proposition framstäld, kunde statsutskottet derom
icke taga någon vidare kännedom. Jag tadlar visst icke statsutskottet
i detta hänseende. Jag tror, att statsutskottet principenligt handlat
rigtigt, men jag kan icke neka till, att det smärtsamt berör mig och
många andra, att regeringen, sedan vetenskapsakademien, på sätt bilagan
till friherre Nordenskiölds motion utvisar, ingått till Kongl. Maj:t
med en underdånig framställning af behofvet af en ombyggnad på
denna tomt, icke ansett sig böra göra någon framställning derom till

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

N:o 23.

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

Riksdagen. Jag har verkligen vid denna riksdag icke varit den, som
gjort anmärkningar mot vår nuvarande regering. Tvärt om har det
varit min önskan att i min lilla mån skydda densamma, så vidt jag
förmått; men i denna fråga kan jag icke neka till, att det vore sorgligt,
om icke regeringen åtminstone till nästa riksdag ville taga hand
om denna vetenskapliga fråga och bringa den till ett afgörande inför
Riksdagen; ty endast derigenom kan man hoppas på ett lyckligt slut.

Jag har af de personer, som närmast hafva till åliggande att
vårda och tillse ifrågavarande stora samlingar, som här hopat sig af
af naturvetenskapliga föremål hos vetenskapsakademien, fått den upplysningen,
att dessa samlingars värde kan minst upptagas till mellan
5 och 6 hundra tusen kronor och kanske ännu mer. De ligga, såsom
en talare nyss anförde, nedpackade i lärår och skåp och icke allenast
löpa fara att blifva förstörda, utan äro derjemte oåtkomliga för forskningen
och såsom bildningsmedel vare sig för den stora allmänheten
eller äfven hufvudsakligen för vetenskapsmännen. Man behöfver icke
vara vetenskapsman för att klart inse, att dessa samlingar böra vara
framlagda och tillgängliga för att kunna studeras, och ail sådan tillgänglighet
fattas i brist på utrymme.

Denna tomt, som skulle vara mycket väl och mer än tillräcklig
för att gifva utrymme för en nybyggnad af riksmuseum, finnes redan
sedan 16 år af staten inlöst för 250,000 kronor, och i närvarande
stund tror jag, att man skulle vid en försäljning af denna tomt derför
erhålla en half million. Det är nemligen hela qvarteret midt
emot vetenskapsakademiens hus. Går man in i qvarteret och ser
huru der ser ut, så är det, mine herrar, en ordentlig kolossal sophög.
Det är, såsom jag vid förra riksdagen nämnde, ett verkligt statens
kommunalsvineri. Det är så bedröfligt, att man kan icke med ord
uttrycka sin förvåning deröfver. Tomten utgör 54,000 qvadratrot, deraf
endast nu afses att längs Drottninggatan erhålla utrymme för den
nybyggnad för riksmuseum, som skulle komma i fråga.

Jag vet väl, att för närvarande ingenting är att göra i denna fråga,
men jag har begärt ordet dels för att uttrycka min bedröfvelse öfver
att eu så vigtig fråga nu i 16 år legat nere, dels äfven för att varmt
och allvarligt bedja regeringen att till nästa riksdag göra något i
propositiousväg för att afhjelpa detta trängande behof. Det vore för
regeringen, tyckes mig, ganska lätt att begära detta anslag och låta
uppgöra ritningar och kostnadsförslag i enlighet med hvad som nu
fordras af ett dylikt museum och framställa frågan till Riksdagens afgörande.
Det är ju ändå, mine herrar, Riksdagen, som beslutar om
anslagen, och icke regeringen. Regeringen bör efter mitt förmenande
pröfva, hvad regeringen anser rättvist, billigt och nödvändigt. Sedan
är det Riksdagen, som tager på sitt ansvar, om den icke vill bevilja
ett så nödigt anslag. Jag är af princip en stor rikshushållare, såsom
kanske litet hvar inom kammaren känner, men jag får upprigtigt säga,
att för detta behof skulle jag med glädje bevilja detta jemförelsevis
ringa anslag, som fordras för ett så ytterst vigtigt kulturändamål.

Herr Törnebladh: Jag instämmer till fullo i hvad den siste

Torsdagen den 23 April.

N:o 23.

ärade talaren har sagt, och det fagnade mig särskild! att höra från
hans mun, att regeringen bör till Riksdagen göra framställning om
anslag, som den finner rättvisa och billiga. Jag tror också, att bland
anslag, som i det fallet böra i den närmaste framtiden komma i fråga,
är det till ett nytt museum för vetenskapsakademiens samlingar. Den
ärade talaren angå!’ också ganska rigtigt frågans ställning för närvarande.
Den är sådan, att hvarken statsutskottet kunnat tillstyrka hvad
man begärt eller, så vidt jag förstår, Riksdagen bör lemna sitt bifall
dertill. Det är ju alldeles gifvet, att, sedan frågan 1884 föll — af
hvilken orsak den föll och hvad som låg^ under afslaget, lemnar jag
derhän, det tillhör riksdagsinteriörerna från den tiden — har så lång
tid förflutit, att det förslag, som då framlades, naturligtvis icke kan
tänkas gälla i oförändradt skick. Under sådana förhållanden är ingenting
utredt hvarken om anslagets storlek eller om den tomt, som bör
ifrågakomma, ty det är mer än tvifvelaktigt, om det är rätt att b}rgga
på den nuvarande tomten, eller om den tilltänkta inredningen och
anordningen af sjelfva huset är ändamålsenlig. Och om Riksdagen
skulle vilja bevilja förskottsvis, såsom bidrag till samlande af en fond,
medel till ändamålet, bör väl Riksdagen hafva klart för sig slutliga
beloppet, hvartill det hela skulle komma att gå, och ändamålsenligheten
af det förslag, som skulle föreligga. Intet af detta finnes nu, och då
har man icke gerna kunnat göra annat än att afstyrka motionen,
huru behjertansvärdt ändamålet än i och för sig kan anses. Jag tror,
att det vore oförsigtigt, om Riksdagen ginge in på den vägen, att på
enskild motionärs förslag bevilja bidrag till samlande af eu fond till
ett statsändamål, till hvars tillgodoseende på bästa och ändamålsenligaste
sätt det otvifvelaktigt tillhör Kongl. Maj:ts regering att framlägga
förslag, och i den förhoppningen, att ett sådant icke allt för länge måtte
låta vänta på sig, tillåter jag mig yrka bifall till hvad utskottet
föreslagit.

Herr Wsern: Det finnes en lag i fysiken, som alla äro underkastade,
och den är, att hvad som ligger nära synes stort och det
längre bort belägna synes litet. Denna sats gäller icke blott i fysiken,
utan äfven för det inre ögat. Det, som man har reda på, hvars betydelse
man känner till, synes större och vigtigare än det, man icke
har något begrepp om. Men då en saks storlek och vigt icke är
beroende af hvad den för ögonblicket, på den ståndpunkt, der vi befinna
oss, förefaller oss att vara, utan hvad den är för dem, som
känna till denna sak, förefaller det mig, att den, som har att svara
för statsmedlens användning och att vaka öfver statens och andra
offentliga intressen, har skäl att se efter, huru det förhåller sig med
hvar sak för sig, hurudan den är i sig sjelf och icke blott se den
från en mer eller mindre aflägsen synpunkt. Om man tager den här
föreliggande frågan i närmare betraktande, så intyga alla, som känna
den, att dess uppfyllande är ett stort mål, och att ett stort behof
förefinnes. Jag hemställer då, om det icke vore skäl för dem, som icke
derom hafva närmare kunskap, att från en mer objektiv synpunkt se till,
huru härmed förhåller sig.

Ifrågasatt
anslag till''
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

Det är fråga om naturhistoriska samlingar, som behöfva bättre
vård och större utrymme, än det nu är möjligt att gifva dem. De
äro statens egendom, icke vetenskapsakademiens. Det är icke för sin
egen skull, som vetenskapsakademien är angelägen om ifrågavarande
nybyggnad, utan det är för eu dyrbar nationel egendom, som nationen
icke på något vilkor får afhända sig. Man torde då hafva skäl att
anse ändamålet behjertansvärdt. Detta framgår äfven af den historik,
som en föregående talare lemnade, liksom äfven af den efterföljande
talarens anförande. Behofvet är trängande, har varat i många år
samt är mycket stort. Vid den tid, då jag jemte friherre Nordenskiöld
väckte motion i ämnet, hvilket var 1886, gjorde jag mig särskilt
underrättad af intendenterna för de olika samlingarna, huru det förhöll
sig, och en af intendenterna sade mig då, att han, bokstafligen
taladt, icke visste hvar han skulle finna särskild plats för ett
pappersark. Det låter galet, men det förhåller sig verkligen så, att
den nuvarande riksmuseibyggnaden är öfverhopad med denna värdefulla
statsegendom, som samlats dit från alla möjliga länder, naturligen
mest från vårt eget land och derjemte i synnerhet från arktiska länder,
dit våra vetenskapsmän sträckt forskningar, öfver hvilka vi hafva skäl
att vara stolta. Nu karl en stor del af samlingarna icke bearbetas
och löper risk att försämras. Alla försigtighetsmått äro vidtagna, men
då källare och vindar användas till förvaringsrum, är risken naturligtvis
ganska stor.

Organiska ämnen må prepareras med arsenik aldrig så mycket,
så äro de dock vid olämpligt förvaringssätt underkastade förskämning.
Andra ämnen förvittra eller söndersmulas. Det förefaller således icke
behöfva vara något tvifvel om, att behofvet att bygga är trängande.
Frågan har också blifvit uppmärksammad af Kongl. Maj:t. Genom
Riksdagens medgifvande har anslag erhållits och tomt inköpts. Kongl.
Maj:t har också ytterligare framlagt saken tillika med utförliga ritningar
och planer med begäran om anslag till byggnader, men denna
begäran afslogs. Säkert är, att det alltid måste vara svårt att få eu
stor anslagssumma på en gång, hvaremot det går lättare, om man,
när det finnes pengar, vid olika tillfällen afsätter måttliga summor.
Riksdagen har för sitt eget hus afsatt medel så småningom, och der
var det icke heller från början klart, huru penningarne skulle användas.
Herrarne må icke glömma, att här är icke fråga om att lemna 100,000
kronor till vetenskapsakademien eller till någon, som när som helst
kunde använda dem. Då kunde det vara skäl att fordra en tydlig
och klar redogörelse för, huru mycket behöfdes och huru penningarne
skulle användas. Men här är det icke fråga om något sådant; här
beror det på Riksdagens eget omdöme att afgöra, huru och till hvilka
belopp dessa reserverade medel skola användas. Icke ett öre af dessa
100,000 kronor får röras utan Riksdagens beslut.

Nu säger man i utskottet,, att vi hafva inga ritningar eller kostnadsförslag
att rätta oss efter, men beslutas afsättandet af penningar,
måste något år gå, innan så stor summa samlats, att den verkligen
vore för sitt ändamål tillräcklig. Ritningar behöfvas således icke nu.
Hvad beloppet angår, så ser jag intet hinder att, då det kanske be -

Tordagen den 23 April.

N:o 23.

höfves 500,000 kronor, afsätta 100,000, ty i hvarje fall förslår icke
den sistnämnda summan. Då den afsätta fopden nått tillbörlig storlek,
står den till Kongl. Maj:ts och Riksdagens disposition och då först
torde rätta tiden vara inne att afgöra, huru byggnaderna skola utföras.
Statsutskottet har nu anfört att hvarken plan eller kostnadsförslag
föreligga, då fråga är om att afsätta 100,000 kronor hvart annat år
•eller så omkring. Hade åter sådan plan funnits, skulle utskottet förmodligen
hafva sagt, att dervid vore intet afseende att fästa, ty det
vore ju icke meningen att bygga efter densamma, emedan planerna,
då byggnadsfonden ernått tillräcklig storlek, hunnit föråldras. Allra
minsta utsigt att gå igenom skulle frågan hafva om med framläggande
af plan och kostnadsförslag hela anslagsbeloppet på en gång begärdes,
och sålunda komme frågan alltid in i en återvändsgränd. Statsutskottet
säger vidare, att Kongl. Maj:t må framställa förslag om ifrågavarande
anslag, men utskottet är icke konseqvent i detta. Vid innevarande
riksdag har utskottet tillstyrkt en motion af mig om anslag, utan att
på ringaste sätt begära, att Kongl. Maj:t genom någon åtgärd skulle
understödja motionen. Hvad som af nämnda princip har verklig grund
är, att Riksdagen utom i de fall, om hvilka den sjelf har fullständig
kunskap, icke bör på en motionärs framställning afgöra en sak, som
icke förut af Kongl. Maj:t blifvit pröfvad. Men just denna fråga har
af Kongl. Maj:t blifvit pröfvad. Kongl. Maj:t har upprepade gånger
åtminstone i proposition vid 1884 års riksdag framhållit, att anslags-’
behofvet för riksrousei nybyggnad är mycket större än ett belopp af
100,000 kronor. Kongl. Maj:t har till denna Riksdag icke återkommit
med denna begäran, och jag fruktar, att han icke så snart skall åter
framdraga denna fråga. Hvarför? Icke derför att Kongl. Maj:t förnekar
behofvet eller anser det redan uppgjorda förslaget odugligt, utan
endast derför att Kongl. Maj:ts rådgifvare har något som ligger honom
närmare om hjertat. Nu frågar jag: kan det under sådana förhållanden
vara kammaren värdigt att säga nej till en anslagsbegäran, hvars berättigande
Kongl. Maj:t erkänt, endast derför att i frågan icke någon
kongl. proposition föreligger? Skall Riksdagen säga: “Det är ett stort
och godt ändamål som afses, men vi bry oss icke derom. Behofvet
är trängande och samlingarne löpa fara att försämras, men, då Kongl.
Maj:t icke begärt något anslag, bry vi oss icke derom." Det synes
mig, som om statsutskottet skulle bättre hafva tagit vara på Riksdagens
värdighet, om utskottet ingått på en närmare undersökning af förhållandena,
och om utskottet kunnat förvissa sig om behofvets verklighet,
borde utskottet derefter halfva föreslagit Riksdagen beviljandet
af de för dess tillfredsställande erforderliga medel.

Jag kan för min del icke annat än tillstyrka bifall till motionen.

Herr Gasparsson: I föregående punkt bär mycket talats om
principer och principer, men det visar sig att i fråga om anslag är
det med principerna både si och så. Det tror jag mig dock kunna
påstå, att inom statsutskottet har den principen eller åsigten alltid
gjort sig gällande, att för en anslagsbegäran, som blifvit till Kongl.
Maj:t framstäld, men som Kongl. Maj:t icke funnit skäl att för RiksFörsta
Kammarens Prof. 1891. N:o 23. 2

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

Ifrågasatt
anslag till
byggnadsfond
för
naturhistoriska
riksmuseet.

(Forts).

Ifrågasatt
skadestånd
åt byggmästaren

H. Hallström
för lidna förluster
å
universitetsbyggnaden
i
Upsala.

dagen framlägga, det fordras ofantligt starka och öfvertygande skal,.
om statsutskottet på grund af enskild motion skall kunna förorda en
sådan framställning inför Riksdagen. Sådana starka och öfvertygande
skäl hafva, enligt mitt förmenande, här icke förebragts. Att lemna
anslag för bildandet af en fond till en byggnad, för hvilken icke någon
plan är uppgjord och ingen kostnadsberäkning framlagd, tror jag icke
statsutskottet med skäl kunnat tillstyrka. Skall man föreslå ett anslag,
bör man åtminstone låta Riksdagen få veta beloppet i dess helhet,
som det kommer att omfatta. Kunna motionärerna deremot i Riksdagen
skaffa framgång åt sina åsigter, skulle det visserligen icke vara
mig okärt, men såsom statsutskottsledamot kan jag icke annat än
biträda det slut, hvartill statsutskottet kommit, till hvilket beslut jag
här yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att'' i afseende på den nu föredragna punkten yrkats dels
bifall till utskottets deri gjorda hemställan, dels ock, af herr Adelsköld,
bifall till den af honom i ämnet väckta motion.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

61—79 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

SO punkten.

Herr Wieselgren: Jag vill icke påstå, att jag skulle hafva haft
mod att väcka denna motion, men då den nu är väckt och föreligger
i Riksdagen till förnyad pröfning, måste jag säga, att jag anser mig
förbunden att beträffande densamma i år afgifva samma votum, som
jag afgaf i fjor. Jag behöfver icke upprepa motiven för det beslut,
i hvilket största delen af kammarens ledamöter då deltog. Minnet
af de anföranden till förmån för byggmästaren Hallström, som då afgåfvos
i kammaren, torde icke hafva förbleknat. Min öfvertygelse är,
att Riksdagen i detta fall icke bör låta sitt handlingssätt bestämmas
af vilkoren i kontraktet, det må vara så juridiskt bindande som helst.
De bestämma den juridiska rätten, men den är här icke i fråga;
Här gäller det något mer och öfver den. Här är fråga om, huruvida
staten såsom den rikaste arbetskontrahenten i vårt land skall göra,
hvad hvarje enskild, som
gjort, derest han ville tillvunnit sig erkännande af att hafva handlat
ädelt. Då jag fattar min uppgift såsom svensk folkrepresentant så,
att jag anser mig böra tillse, att äfven svenska staten i sitt handlingssätt
icke blott fyller hvad dess kontrahent kan kräfva enligt den juridiska
rätten utan äfven visar sig högsinnad och ädel, förklarar jag, att jag
i år liksom i fjor stannar för det beslut, som Kongl. Maj:t då begärde
af Riksdagen, statsutskottet tillstyrkte, Första Kammaren fattade och

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

som endast på sju röster föll i den gemensamma voteringen. På grund ifrågasatt
af denna min uppfattning ber jag att för min del få yrka bifall till skadestånd
herr Thermaenius’ i ämnet afgifna motion. « mästaren

H. Hallström

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att för lidnaförderunder
endast yrkats bifall till den i ämnet väckta motionen. luster a

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet byggnaäen S''i
i förevarande punkt hemstält, samt vidare på godkännande af nyss- Upsala.
nämnda yrkande; och förklarades den förra propositionen, hvilken upp- (Forts.)
repades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 18 och 21 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående en väganläggning mellan Wistträsk och Glommersträsk,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
den 21 och 22 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 2,
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ändringar i
förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 21 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om införande
af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna läroverk,
seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas natur och
verkningar, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs å ny o Första Kammarens tillfälliga utskotts den 21
och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 8, med anledning
af väckt motion rörande folkskolelärares rätt att till skolrådet afgifva
yttranden i pedagogiska frågor.

Herr Nyström: Jag är helt och hållet ense med utskottet i
afseende på sjelfva. saken, att det kan vara både rätt och skäligt samt
förmånligt att åt den ordinarie lärarepersonalen inom folkskolan lemnas
tillfälle att yttra sin mening i afseende på skolväsendets anordning
samt tukt och undervisning. Deremot är jag icke säker, att det sätt
utskottet föreslagit för att nå detta mål i alla fall är det bästa. Min
invändning afser det fall, då folkskolan är mycket stor med eu mängd
lärare och lärarinnor, och det torde der blifva rätt betungande för
skolrådet att inhemta utlåtanden från hela denna personal eller bereda
tillfälle för samtliga lärare att utlåta sig i förekommande ärenden.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.

N:o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts).

20 Torsdagen den 23 April.

Följden blefve en hel mängd papper och skriftliga inlagor från
denna lärarepersonal, och då skolrådet vore skyldigt att fästa vederbörligt
afseende vid och underkasta dessa eu viss pröfning, komme
detta att åt skolrådets förhandlingar gifva tunga former, något som
enligt min åsigt vore föga lämpligt. Deremot tror jag att saken skalle
kunna förenklas i sådana fall, då i de större skolorna finnas förste
lärare, som väl måste anses innehafva den förnämsta erfarenheten
och det bästa omdömet i pedagogiska ämnen. Förste läraren står
dessutom i daglig beröring med den öfriga lärarepersonalen och kan
således lätt inhemta deras mening i hithörande frågor. Skolrådet
skulle alltså genom att begära yttrande från första läraren lättast
vinna det åsyftade målet, och så tillgår det väl i de flesta fall redan
nu. I de större skolorna med en talrik lärarepersonal skulle således
genom förste lärarne de underrättelser inhemtas, som här afses. Jag
tror icke det är nödigt att göra något yrkande, då, i fall skrifvelsen
till Kongl. Maj:t beslutas, Kong}. Maj:t torde fästa skäligt afseende
vid i riksdagen förekomna uttalanden, och således måhända i fråga
om de större skolorna vidtaga någon sådan anordning som den nu
förordade. Något yrkande har jag således icke velat framställa utan
endast velat påpeka detta förhållande med de större folkskolorna.

Herr Törnebladh: Jemte det jag på det lifiigaste instämmer i
hvad den föregående talaren i frågan yttrat, skall jag bedja att få
påpeka ett par förhållanden, som torde förtjena att tagas i betraktande
vid affattandet af det förslag, som här är i fråga. Det förhåller
sig såsom utskottet också ganska rigtigt erkänner, att sjelfva
definitionen af de frågor, i hvilka lärarepersonalen skulle höras, är
högst vigtig. “Frågor rörande skolväsendets allmänna anordning, tukt
och undervisning". “Skolväsendets allmänna anordning", det må så
vara, ty det är frågor af stor och genomgripande vigt, men “frågor
rörande tukt och undervisning" derunder kommer nästan allt med
undantag af befordrings- och rent ekonomiska frågor, och det kan
komma att föranleda många svårigheter, trassel och krångel vid till
lämpningen, om icke genom Kong!. Maj:ts redaktion af författningen
den blir något bestämdare.

Jag antager, att hvad landet beträffar, det icke borde komma
ifråga annat än att höra lärarne för hvarje särskild skola i frågor som
röra den. Men man kan också ifrågasätta huruvida man icke efter
utskottets redaktion i åtskilliga frågor bör höra alla lärarne inom
distriktet. Men detta kunde understundom blifva ganska betungande,
och säkert är, att hvad städerna angår — om jag tager exempel från
Stockholm, der det i eu enda skola kan finnas 40, 50 lärare — det
blefve ytterst tunga former, om man der skulle höra alla lärarne i de
särskilda frågorna.

Denna skrifvelse synes dock icke afse Stockholm, enär skolråden
der icke hafva att göra med det pedagogiska, utan det är öfver styr elsen,
som handlägger sådana frågor.

Af allt hvad jag nu sagt torde framgå, att frågan icke torde vara

N:o 23.

Torsdagen den 23 April.

mogen för den nu ifrågasatta skrifvelsen från Riksdagen. Jag skall
derför tillåta mig att yrka återremiss. Jag behjertar syftemålet.

Herr Ericsson: Jag skulle icke djerfts uppträda i en fråga, som
ligger så långt från de frågor, som jag i allmänhet intresserar mig för,
om jag icke ansett mig böra höja en varnande stämma mot en skrifvelse
i den retning, som nu är föreslagen. Jag har någon erfarenhet i
ifrågavarande ärende från den tid, då jag satt såsom ledamot af skolrådet
i min församling. Vi försökte verkligen då samma ypperliga
sätt, som här förordats. Vi hade flere sammanträden med lärarepersonalen,
men säkert är, att hvad vi uträttade dermed lände föga
till fromma för skolan. Det lände endast till besvär och strider med
skollärarue, ty hvar och en vet att skollärare kunna språka mycket
och hålla på länge! Jag kommer väl aldrig mer att sitta i skolrådet.
Det var den värsta pina i kommunal väg jag varit med om, och jag
beklagar dem, som — i händelse en lag i nämnda syfte blefve utfärdad
— skulle rådslå med hela lärarepersonalen på en gång. Att
enskildt inhemta eu och annan lärares åsigt under hand, deremot kan
jag naturligtvis icke hafva något att invända. Det är emot den tvungna
och lagstadgade öfverläggningen, som jag opponerar mig. Dessutom
har jag stora betänkligheter mot skrivelser. Jag har sett mycket
ondt komma af skrivelser, men föga godt. Om man skall skrifva,
bör man begära något, om hvars gagn man är fullt öfvertygad.

På dessa grunder får jag härmed yrka afslag å betänkandet.

Herr Treffenberg: Här hafva framstälts olika yrkanden, dels
om bifall till utskottets förslag, dels om återremiss, dels ock slutligen
af den siste talaren om afslag.

Då jag nu går att bemöta de invändningar, som framstälts mot
förslaget, ber jag att först få vända mig mot den förste talaren. Han
framhöll de svårigheter, hvilka särskilt i Stockholm skulle uppkomma
af tillämpningen utaf den föreskrift, hvarom nu är fråga, nemligen att
folkskolelärarne skulle beredas tillfälle att höras i sådana frågor, som
röra skolväsendets allmänna anordning samt tukt och undervisning,
detta derför att det i Stockhoim vore så många lärare. För min del
kan jag dock icke finna, att någon svårighet alls behöfver uppstå af
detta förhållande, ty det bör vara en ganska enkel och användbar
utväg för folkskolestyrelsen i Stockholm att genom anslag, på “tabula
nigra“—jag förmodar väl att en sådan finnes i Stockholmsskolor —
i de särskilda folkskolorna eller genom att annorledes kommunicera
sig med samtliga lärare gifva dem tillkänna, att styrelsen önskar höra.
deras uttalande öfver en så och så beskaffad fråga, och att de ega
att inkomma med detta utlåtande inom viss bestämd tid. I sådant
fäll stode det ju ock lärarne till buds att hafva ett sammanträde för
afgifvande af kollektivt yttrande i frågan, med en hvar öppen lemnad
rätt att, om han icke hyllar pluralitetens mening, afgifva ett särskildt
yttrande. Ett dylikt kollektivt utlåtande, föreställer jag mig, borde
vara af vida större värde för styrelsen, än om hvarje särskild lärare
afgåfve för sin del ett specielt yttrande. Det lilla besvär, som styrelsen.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts).

N:o 23.

Ifrågasatt
rått för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

skulle få att granska inkomna yttranden, i fall de blefve många, det
besväret finge väl folkskolestyrelsen, liksom så många andra styrelser,
underkasta sig.

Hvad vidare beträffar herr Törnebladhs anmärkningar, ber jag
att få fästa uppmärksamheten på, att det icke är meningen med
utskottets förslag, att styrelsen nödvändigt skall “höra lärarne“ — det
står ej så i betänkandet — utan att lärarne skola beredas tillfälle att
yttra sig. Om lärarne sedan icke begagna sig af detta tillfälle, är
styrelsen således oförhindrad att i alla fall fatta beslut i frågan. Det
är af vigt att lägga märke härtill. Andra Kammarens utskott hade
ju föreslagit en obligatorisk föreskrift, att lärarne skulle höras, men
kammaren fann detta vara olämpligt, och just derför förändrades sjelfva
klämmen på sätt som skett.

De svårigheter, som möjligen kunde uppkomma i nu anmärkta
hänseenden, synas mig alltså icke alls vara oöfvervinneliga. En sak
är här vidare att lägga märke till, på hvilken äfven utskottet fästat
uppmärksamheten, nemligen att det i nästan alla civiliserade länder
praktiseras på det sätt, som nu föreslagits. Sådana anordningar hafva
annorstädes länge tillämpats och, så vidt upplyst blifvit, icke ledt till
några som helst olägenheter.

Vidare synes det mig, att man har allt skäl att beakta de opinionsyttringar,
som afgifvits i frågan. Icke mindre än två allmänna folkskoleläraremöten
hafva yttrat sig i samma rigtning, som det föreliggande
förslaget, och deribland det senast församlade, 1888 års möte. Detta
möte räknade icke mindre än 1,735 deltagare, och alla voro der ense
om angelägenheten af, att folkskolelärarne bereddes tillfälle att i lokalstyrelserna
öfva något inflytande på ärendenas behandling. Nyligen
har också en sakkunnig person, seminarierektorn C. Kastman, uttalat
sig på enahanda sätt.

Den siste talaren omnämnde sin erfarenhet om andra svårigheter,
som uppstode vid öfverläggningarne inom skolråden, om lärarne vore
der närvarande. Jag känner ej om eller i hvad mån eu sådan erfarenhet
gjorts äfven på andra håll, men icke är det sagdt, att om misshälligheter
uppstå vid öfverläggningarne, felet alltid ligger enbart hos
folkskoleläraren. Skolrådsledamöterna kunna ju också kanske vara
krångliga att komma öfverens med, och i sådant fall är felet väl deras.

Jag tror, att det skulle göra ett högst otrefligt intryck både i
medkammaren och bland allmänheten, om Första Kammaren skulle
afslå detta förslag, som skulle medföra verkligt gagn och, såvidt jag
kan se, inga olägenheter, såsom jag redan sagt, ty hvad som här framhållits
såsom olägenheter tyckes mig vara af underordnad betydelse
och icke förtjena, att man dervid fäster något afseende, allra helst
som regeringen säkerligen, innan den utfärdar något påbud i den rigtning,
som här är ifrågasatt, skall låta sig angeläget vara att infordra
samtlige vederbörandes yttranden i ämnet och derefter lämpa de blifvande
föreskrifterna. För öfrigt anser jag, att äfven utan någon framställning
i ämnet från Riksdagens sida, det står regeringen fritt att i
hvilket ögonblick som helst besluta den sak, hvarom här är fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den. 23 April. 23

Friherre Barnekow: Jag för aria del vill i allmänhet icke vara
med om att besluta skrivelser till regeringen, hvilka icke äro fullt
behöfiiga, och det anser jag icke den af utskottet föreslagna skrifvelsen
vara.

1 fråga om folkskolelärarnes deltagande i skolrådets förhandlingar
har jag en motsatt erfarenhet mot den föregående talare, som derom
yttrade sig. '' Han sade, att man på hans ort gjort försök att låta
lärarne taga del i förhandlingarne, men att försöken misslyckats. I den
kommun jag tillhör, hafva vi försökt detsamma, och dessa försök hafva
fullkomligt lyckats. Skolrådet hör läraren i förekommande frågor, och
vi komma mycket väl öfverens med honom.

Der det är så lyckligt stäldt som i min kommun, der behöfvas
således icke några sådana föreskrifter som dem, hvarom här är fråga,
men förhållandet är nog icke detsamma på alla håll, och der man icke
kan komma öfverens med sin lärare, der fruktar jag, att dessa föreskrifter
skulle blifva orsaken till idel krångel och trakasserier. Jag
anser således, att der förhållandet mellan skolråd och lärare är godt,
behöfvas icke föreskrifterna, och att der förhållandet är dåligt, de
kunna verka skadligt. Då följaktligen enligt min åsigt sådana föreskrifter
äro i hvarje fäll fullkomligt onödiga, kommer jag, fäst på olika
grunder, till samma slutsats som den föregående talare, hvilken icke
velat vara med om skrifvelsen, och yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Reuterswärd: Jag är af samma öfvertygelse som den siste
ärade talaren, och den näst föregående, hvilken yttrat sig för afslag
å utskottets förslag. För vinnande af det mål, som åsyftas, är . det
icke erforderligt att besluta den föreslagna skrifvelsen. Målet kan
vinnas på annat sätt och, såsom här är nämndt, utan några ovilkorliga
föreskrifter. Den ordning, som man velat påbjuda, tillämpas, såsom
friherre Barnekow påvisat, redan nu å de flesta orter, der man har
så qvalificerade folkskolelärare, att man utaf dem kan få några nyttiga
och behöfiiga upplysningar, men tyvärr är detta icke förhållandet allestädes.
Jag anser det vara fullkomligt öfverflödigt att gifva sådana
lärare mer inflytande på folkskoleärendena, än som är nätt och jemnt
nödvändigt.

Jag vill dessutom mot förslaget göra den ytterligare invändning,
att om i förefallande frågor alla lärare i ett distrikt skola inkallas
för att rådfrågas i skolrådet, lärarne skulle härigenom i vidsträckta
distrikt rätt ofta orsakas resor på kanske många mil, och då uppstår
den frågan: hvem skall bekosta dessa resor? Skola lärarne sjelfve
bekosta dem, eller åligger det kommunen att göra detta? Härpå finnes
i utskottets betänkande icke något svar.

Som sagdt, jag tror icke denna skrifvelse vara af behofvet påkallad,
och i så fall anser jag, att Riksdagen icke heller bör till regeringen
afsända någon skrifvelse i ämnet.

Jag får derför yrka afslag på utskottets hemställan.

N:o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts.)

Herr Wieselgren: Om förhållandena vore öfverallt sådana, som
de äro i friherre Barnekows hemtrakt, skulle äfven jag anse, att hvarje

N:o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts.)

24 Torsdagen den 23 April.

sådan skrifvelse som den na ifrågasätta vore onödig; men då det icke
torde allestädes vara så väl bestäldt — kvilket man bör hafva rätt att
antaga på grund af uttalandet af 1888 års allmänna folkskoleläraremöte,
som stannat vid samma åsigt, som uttalas i utskottets betänkande,,
torde frågan om lämpligheten af att affärda en dylik skrifvelse ställa
sig något annorlunda än friherre Barnekow ansåg, då han slutade med
att yrka afslag å utskottets hemställan.

Jag delar fullkomligt utskottets ordförandes uppfattning med afseende
å formuleringen af Andra Kammarens beslut och den af utskottet
tillstyrkta “klämmen". Jag kan icke finna att orden “tukt och undervisning"
kunna gifva anledning till misstydningar; men deremot hafva
orden “frågor som röra skolväsendets allmänna anordning“ förefallit
mig vara ett allt för sväfvande uttryck, som kan gifva upphof till
obehagliga tvister emellan skolråden och folkskolelärarne. Det skulle
ju lätt kunna hända, att en lärare anser någon fråga angå skolväsendets
"allmänna anordning", men deremot skolrådet anser den icke höra
till denna kategori. Tvister skulle på detta sätt lätt kunna uppstå
emellan lärarne och skolråden. Men jag har dock stannat vid den
öfvertygelse, som äfven utskottets ordförande uttalade, att de föreskrifter
i ämnet, som Kongl. Maj:t måste komma att utfärda efter det
samtlige dertill grundlagsenlig! befogade myndigheter blifvit i ämnet
hörda, säkerligen icke skola komma att i denna del lemna tillfälle till
olika uppfattningar om, hvad Kongl. Maj:ts mening är. Jag tror derför,
att denna anmärkning mot affattningen af klämmen, ehuru befogad,
icke bör tillmätas någon större betydelse.

Jag instämmer likaledes i ordförandens yttrande derutinnan, att
jag tror, att det skulle göra ett “ogynsamt intryck" om Första Kammaren
skulle afslå detta förslag. Det är väl icke underligt, att man
vill medgifva de med afseende på undervisningsfrågor verkligen sakkunnige
personerna, lärarne, tillfälle att yttra sig i de frågor, som just
ligga inom deras område; och skulle kammaren stanna vid att afslå
förslaget härom, skulle mycket lätt ett sådant beslut komma att af
allmänheten anses bero på helt andra motiv än sådana, som framhållits
af friherre Barnekow. Ansåge man, att hans motiv varit bestämmande
för kammarens beslut, då gjorde ett afslag mindre; men beslutes
afslag, torde det lättare komma att förknippas med åtskilliga andra
här anförda skäl, hvilkas befogenhet jag icke tror vara fullt så oomtvistelig.
Det händer nog, att folkskolelärare här och der äro mindredugliga
och åtskilligt “pratsjuka"; men säkerligen har flertalet lärare
visat sig ega både den sakkunskap i och det intresse för skolfrågor,
att de borde utan några betänkligheter kunna tillerkännas rätten att
få sig tillfälle beredt att i förekommande fall yttra sig i sådana frågor.

På dessa grunder får jag för min del yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Treffenberg: Här nämndes af friherre Barnekow, att

det skulle väl kunna gå för sig att höra folkskolelärarne i sådana
distrikt, der skolråd och lärare draga jemnt, der således förhållandet
dem emellan vore godt, men att deremot en föreskrift derom skulle

Torsdagen den 23 April.

N:o 23.

blifva ödesdiger, der förhållandet vore motsatt. Jag anser alldeles Ifrågasatt
tvärtom, att just i sådana fall, der man icke drager jemnt, utan
missämja råder emellan skolrådet och dess ordförande, å ena, och till sllolfoikskoieläraren,
å andra sidan, en föreskrift är nödvändig derom att rådet afgifvaläraren
bör lemnas tillfälle yttra sig öfver de frågor, som förekomma yttranden i
i skolrådet. Det är ju icke alls sagdt att, der missförhållanden före- pedagogiska
finnas, all skuld dertill ligger hos skolläraren; felet kan mycket väl [ports)
bero på skolrådets ledamöter eller ordförande. Men i detta fäll kan,
om icke någon föreskrift af nyssnämnda beskaffenhet finnes, det mycket
väl hända, att en skicklig lärare, som skulle kunna tillhandagå skolrådet
med värdefulla upplysningar, dock aldrig blir kallad till skolrådet
derför att man icke vill se honom inför sig. För öfrigt skulle
ju skolrådet ej ens behöfva underkasta sig obehaget att personligen
sammanträffa med läraren, om detta vore ett så stort obehag, ty, i fäll
ett sådant påbud, som här är ifrågasatt, utfärdas af regeringen, har
skolrådet den utvägen öppen att infordra lärarens skriftliga yttrande.

Eu ytterligare förde! af förslagets antagande är den, att i händelse
klagan föres öfver något skolrådets beslut, den myndighet, som
skall pröfva besvären, antagligen ofta finge frågan mycket mera allsidigt
utredd, ifall läraren deri uttalat sin särskilda mening. Äfven
ur denna synpunkt anser jag således förslaget vara af vigt.

Någon talare nämnde, att det vore otjenligt att bereda odugliga
lärare något inflytande på skolfrågornas ordnande. Jag vill då säga,
att i sådana fall, der läraren är oduglig, kommer det inflytande, som
gör sig gällande från hans sida, säkerligen att blifva högst obetydligt.

Den siste talaren frågade hvem som skulle betala resorna, som
nödvändiggjordes om folkskolelärarne skulle inställa sig vid skolrådssammanträdena.
Jag tänker, att den frågan icke är af någon större
praktisk vigt, ty det lärer icke vara nödigt för ett skolråd att för
hvarje uppkommen fråga hålla särskildt sammanträde och kalla läraren
inför sig samt förelägga honom viss tid, inom hvilken han hade att
afgifva sitt utlåtande. De flesta skolfrågor äro af beskaffenhet, att
det skulle gå mycket väl för sig att t. ex. blott vid terminernas början
eller dess slut behandla dem alla på en gång och då kalla läraren
inför skolrådet. Jag föreställer mig dessutom att redan nu, om skolrådet
skulle vilja höra läraren öfver någon fråga och derför nödgades
kalla honom inför sig, läraren svårligen skall kunna undandraga sig
att komma tillstädes.

Men om sålunda alla de anmärkningar, som hittills framkommit,
icke äro af beskaffenhet att göra mig tveksam om förslagets lämplighet,
så hyser jag deremot några tvifvelsmål med afseende å en annan
sak, som äfven påpekats i utskottets utlåtande, nemligen det något
obestämda i ett uttryck i “klämmen", dock visserligen icke i orden
“tukt och undervisning" hvarom herr Törnebladh talade. Dessa ord
tyckas mig tvärtom vara ganska klara och det förvånar mig, att eu
anmärkning derom framkommit från herr Törnebladh, ty han, såsom
gammal skolman, borde bäst veta hvad “tukt och undervisning" vill
säga. Svårigheten ligger deremot i det något sväfvande uttrycket
“frågor, som röra skolväsendets allmänna anordning". Dessa ord äro

N:o 23.

Ifrågasatt
■rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.

(Forts.)

Torsdagen den 23 April.

verkligen otydliga och kunna nog uppfattas på mångahanda olika sätt.
Jag tviflar dock icke på att, om skrifvelse kommer till stånd, regeringen
vid utfärdande af föreskrifter i ämnet kommer att så precisera bestämmelserna,
att någon missuppfattning icke behöfver befaras.

Herr Alin: Den nu föreslagna reformen hör till dem, som jag

anser mig kunna vara med om. Jag anser nemligen, att en åtgärd
i den rigtning, som utskottet föreslagit, skall väsentligen undanrödja
anledningarna till agitationer i syfte att bereda åt folkskolelärare
sjelfskrifven plats i skolråden. På denna grund instämmer jag med
utskottets ordförande i yrkandet på bifall till utskottets hemställan.

Herr Widmark: Om vi alla erkänna, att det är god ordning

att skolrådsordföranden villigt och gerna och på vänskapligt sätt inhemtar
folskolelärarnes tanke i skolfrågor och då vi alla anse, att ett
sådant förhållande är synnerligen önskvärdt, kan jag icke se, hvarför
vi icke skulle begära att ock detta, som vi anse för ett godt, blitver
föreskrifvet såsom en skyldighet. Som jag ej heller kan finna att af
en sådan föreskrift som den, hvarom här är fråga, skulle följa några
anledningar till förvecklingar eller obehag, får jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Friherre Barnekow: Jag vill icke bestrida att det kan vara

möjligt att, om kammaren afsloge denna fråga, det kunde verka ett
ogynsamt intryck på medkammaren, men jag fäster mig icke vid det,
ty när jag anser saken vara vigtig, får Andra Kammaren säga hvad
den vill. För resten äro vi riksdagsmän vana vid att misstydas. Man
får se i tidningarna saker, som man förvånas öfver. Motiven hafva
varit helt andra. Ju längre man får vara med, desto mera van blir
man vid sådant. Jag anser emellertid denna fråga af vigt, då förhållandet
är så lyckligt att deu ifrågasatta lagstiftningen icke är behöflig.
Blir lag i ämnet stiftad, och det är oenighet mellan skolråden
och lärarne, blir oenigheten blott ännu större än förut. Detta kan
icke genom någon lag afhjelpas utan måste ske på annat sätt. Det
är vanligen icke endast lärarens fel, utan bådas.

Jag befarar således att, om lagen kommer till stånd, förhållandet
blifver sämre.

Det är visserligen för närvarande ett godt förhållande i min församling
mellan lärare och skolråd, men det har likväl icke alltid varit
så. Vi hafva varit i det predikamentet att vi önskat få bort en fullkomligt
oduglig lärare. Vi plågades med honom i tolf år. Vi ghigo
ända till Kong!. Maj:t men fingo afslag. Slutligen gick han frivilligt
bort. Jag försäkrar att om vi då haft en sådan lag som denna, förhållandet
blifvit mycket värre. Jag har således erfarenhet å begge
hållen.

Jag fäster mig icke vid Andra Kammarens dom och icke heller
hvad pressen eller allmänheten säga om våra motiv, ty dem står jag för.

Herr Bill ing: Om det nu framlagda förslaget blefve lag, kunde

Torsdagen den 23 April. 27

deraf följa fastigheter mellan skolråd och lärare. Men en annan
följd kunde också blifva att bandet knöts fastare samman mellan
skolråd och lärare. Ehuru jag derför icke dristar mig till att yrka
utslag på utskottets förslag, dristar jag mig icke heller til! att yrka
bifall till samma förslag, sådant det nu föreligger. Sådant det nu
är formuleradt finnes val knappast en enda fråga, som skolrådet har
att handlägga, hvilken icke kunde dragas in under rubriken: “skolväsendets
allmänna anordning samt tukt och undervisning". För min
del skulle jag icke hafva något väsentligt emot om lärarne bereddes
tillfälle att yttra sig i fråga om tukt och undervisning, men att utsträcka
detta till skolväsendets allmänna anordning, deremot måste
jag hafva betänkligheter, och dessa delas äfven af dem, som förordat
förslaget, såsom t. ex. utskottets ordförande och herr Wieselgren. Står
der i lagen att lärarne skola hafva tillfälle att yttra sig i fråga om
skolväsendets allmänna anordning, så kan nästan icke ett enda beslut
fattas af skolrådet, hviiket icke kan, om lärarne ej fått tillfälle yttra
sig deröfver, göras till föremål för besvär. Kommer ett sådant mål
till myndigheterna och besvär anförts deröfver att lärarne icke lemnats
tillfälle yttra sig, då måste beslutet upphäfvas på den grund att det
icke förberedts i föreskrifven ordning. Jag tror icke att man bör
besluta en underdånig skrifvelse, i hvilken förekomma uttryck, som
från alla sidor erkänts vara i hög grad olämpliga; och det är olämpligt
att begagna detta uttryck “skolväsendets allmänna anordning''* utan inskränkning.
Nu kan man saga, att Kongl. Maj:t nog formulerar lagen
bättre än Riksdagens förslag antyder; men det kan väl icke vara lämpligt
att båda kamrarue, således hela Riksdagen, skrifver till Kongl. Maj:t och
begär att lärarne skola få tillfälle yttra sig om skolväsendets allmänna
anordning, under det att åtminstone Första Kammaren icke auser att
sådant tillfälle bör dem beredas. Om utskottets förslag innehållit blott
“tukt och undervisning" skulle jag röstat derför, men nu är det svårt
göra detta.

Jag ber att få yrka återremiss i det af mig angifna syfte.

Herr Reuterswärd: När jag nyss hade ordet begick jag den försummelsen
att icke läsa till punkt och förbisåg derigenom att Första
Kammarens tillfälliga utskott föreslagit den förändringen att tillfälle
skulle beredas lärarne att yttra sig. Men, i samma stund man bereder
dem tillfälle dertill, komma de säkert att fordra detta som en rättighet,
och detta vill jag icke vara med om.

En talare yttrade, att det skulle göra ett ogynsamt intryck, om
Första Kammaren uttalade sina betänkligheter i en så vigtig fråga
som denna. Jag är visserligen icke den, som vill förorsaka ogynsamma
intryck, allra minst hos medkammaren, men jag säger som friherre
Barnekow, att då vi hafva en olika mening, så skola vi också uttala den.
En annan talare sade, att han icke fann något o ridt i förslaget
och derför skulle vi skrifva till Kongl. Maj:t. Skulle vi skrifva i alla
sådana fall, så skulle vi få skrifva snart sagdt om allting. Jag vill, att
vi skola skrifva endast om det är något nyttigt och godt som vi eftersträfva,
ty man kan inte begära att Kongl. Maj:t, öfverliopad af göro -

N:o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
\pedagogiska
frågor.
(Forts.)

N.o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts.)

28 Torsdagen den 23 April.

mål, skall yttra sig om alla frågor, som det icke är något ondt uti7
men icke heller något godt.

Jag instämmer i hvad den siste talaren yttrade beträffande sjelfva
uttrycken i betänkandet. Han yrkade dock återremiss, men jag yrkar
afslag.

Herr Treffenberg: Det är för märkvärdigt att jag icke tyckesblifva
förstådd i en punkt af. friherre Barnekow och, om jag icke tager
miste, äfven af den senaste talaren. Den förre tyckes vara af den
åsigt att, der det icke är god sämja mellan skolråd och lärare, der
skulle, om en föreskrift utfärdas i det syfte, skrifvelsen afser, eu sådan
föreskrift verka högst menligt. Jag vill dock erinra derom, att
man kan hafva å ena sidan en nitisk, kunskapsrik, duglig och erfaren
lärare och å andra sidan ett skolråd och en ordförande, som visat sig
likgiltig för folkskolan. Då denna fråga bereddes i utskottet framhölls
af eu ledamot att i detta hänseende man från hans trakt gjort
eu sorglig erfarenhet, ja, så sorglig, att jag icke vill här repetera
hans ord. Men om så vore att en ordförande, på hvars personlighet
ju så ofta beror om skolrådet kommer att utöfva ett gyDsamt eller
ogynsamt inflytande på folkskolan, är likgiltig eller okunnig i pedagogiska
frågor eller saknar erfarenhet, då frågar jag: är det icke till
skada för sjelfva saken, om icke skolläraren, den nitiske, erfarne och
insigtsfull skolläraren får tillfälle att säga sin mening. Och jag
erinrar derom ännu en gång, icke är det meningen att etablera formligt
gräl mellan skolråden och lärarne. Detta kan undvikas genom
det föreslagna sättet som står skolrådet öppet att använda när nemligen
skolrådet finner ett personligt sammanträffande med läraren obehagligt,
då skolrådet eger att bereda honom tillfälle att skriftligen afgifva
sitt yttrande. Jag frågar, kan detta vara förenadt med olägenhet.
Jag kan icke tro det.

Herr Billing sade att från alla sidor uttrycket “frågor, som röra
skolväsendets allmänna anordning* skulle hafva ansetts olämpligt. Jag
vill dock i det fallet erinra derom, att den förste talaren ansåg just
detta uttryck i klämmen vara det enda, som dugde, och att det icke
gerna kunde blifva föremål för missförstånd. Det är således icke från
“alla" sidor uttrycket ogillats. För min del — jag upprepar det —
anser jag väl uttrycket vara så omfattande att det är svårt att göra
begripligt hvad som bör inrymmas derunder, men jag erinrar om hvad
jag förut sagt: om regeringen, sedan frågan utredts, kommer till den
åsigten att uttrycket är olämpligt och skulle kunna gifva skolråden
anledning antaga att det vore skolrådens skyldighet att bereda lärarne
tillfälle att yttra sig i alla förekommande frågor, hvad hindrar då regeringen
att stryka dessa ord och inskränka sig till uttrycket “tukt och
undervisning11. Herr Billing ansåg vidare lämpligt att återremittera
betänkandet i syfte att de nämnda orden, som äro föremål för misstydning,
måtte strykas. Ja, återremitteras utlåtandet till utskottet, så
stryker väl utskottet dessa ord, men om utlåtandet i öfrigt kommer
tillbaka i samma skick och bifalles, så blir ju följden den att frågan

Torsdagen den 23 April. 29

förfallit. Jag föreställer mig nemligen att en inbjudan till medkammaren
att förena sig om Första Kammarens beslut, svårligen kan leda
till någon påföljd, allra helst som jag förmodar att samma beslut der
skulle komma att emottagas med en viss animositet.

Herr Törnebladh: Jag ber om ursäkt att jag vid denna sena
timme tager uppmärksamheten i anspråk, men jag kan icke underlåta
att närmare förklara hvad jag förra gången yttrade. — Jag utgår
från den åsigten, som jag tror af kammaren delas, att, när eu
skrifvelse afiåtes, Riksdagen skall icke blott veta hvad den vill, utan
äfven bestämdt och klart uttrycka detta. Och så bör det vara ej
allenast derför att Riksdagen icke bör i onödan besvära regeringen
och på denna kasta en utredning, som Riksdagen bort sjelf åstadkomma,
utan äfven derför att kraften och betydelsen af Riksdagens
skrivelser försvagas, om man den ena gången efter den andra kommer
med omogna skrifvelseförslag. Det heter ofta: detta är ju icke annat
än en skrifvelse, men vi hafva många gånger sett, att, när frågan
kommit tillbaka," Riksdagen ej velat kännas vid den, derför att hvad
den tänkt sig icke varit fullt tydligt och korrekt uttryckt.

Jag vill nu lemna bevis för att det i detta fallet icke är korrekt
uttryckt hvad som afses. För det första talas icke om Stockholms
stad, der skolråden icke hafva den befattning med pedagogiska ärenden
som tillkomma skolråden å andra orter, utan denna tillhör öfverstyrelsen.
Jag anmärker vidare uttrycket “folkskollärarnes ordinarie
lärarepersonal" är oklart, ty, om man också säger att meningen är
att höra lärarne vid de skolor, hvarom fråga är, så står det likväl
icke så, utan “folkskolans ordinarie lärarepersonal", och dermed menas
den, som har att sköta folkskolorna i distriktet i motsats mot småskolorna.
Det är således icke klart, huruvida man skall höra en eller
alla, efter ordalagen snarast alla. Vidare är det icke blott orden
“skolväsendets allmänna anordning11 som kunna blifva föremål för olika
tydning. Jag tror att detta uttryck betj^der mindre i det sammanhang,
hvari det står, ty, när det står i direkt motsats till "tukt och
undervisning1'', så fattar jag det, som rörande frågor af principal natur
eller om skolväsendets organisation. När det sedan kommer “tukt
och undervisning11 — och dessa ords betydelse fattar jag nog lika väl
som någon annan, men just derför att jag fattar den, hvilket icke är
svårt, så finner jag orden innnebära för mycket — när de nemligen
ställas emot “allmänna anordning11, så är det gifvet att med dem afses
speciella frågor. Och det finnes då icke någon fråga, som ej faller
under dessa uttryck, och öfver hvilken således lärarne icke skola
höras..

Det är sådana konseqvenser, som jag tror att Riksdagen icke vill
draga af sin skrifvelse. Jag kan icke lita på regeringens utredning i
det. fallet att regeringen skall göra tvärt emot hvad Riksdagen i sin
skrifvelse begärt, så mycket mera som motiveringen angående hvilka,
som böra lemnas tillfälle yttra sig, icke rätt öfverensstämmer med hvad,
som antydes i klämmen.

N:o 23.

Ifrågasatt
rätt för folkskolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
•pedagogiska
frågor.
(Forts.)

N:o 23.

Torsdagen den 2 i April.

Ifrågasatt Jag hemställer om kammaren verkligen kan anse skrifvelsen nu

rätt för folk- väl affattad, att den bör aflåtas. Jag yrkar återremiss.

skolelärare

att till skolrådet
afgifva
yttranden i
pedagogiska
frågor.
(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af kammareus förhandlingar,, att beträffande
nu förevarande utlåtande yrkats, dels att utskottets deri gjorda hemställan
skulle bifallas, dels att samma hemställan skulle afslås, dels
ock att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Friherre Klingspor erhöll på begäran ordet och yttrade: Med
anledning af biskop Billings i gårdagens aftonplenum vid nionde punkten
af statsutskottets utlåtande beträffande åttonde *hufvudtiteln mot
mig rigtade beskyllning, att jag klandrat domkapitlen och förklarat
dem ingenting begripa i saken, anser jag mig skyldig förklara att mitt
yttrande hvarken innehållit eller afsett ett så beskaffadt klander. Jag
yttrade ungefär: de genom domkapitlen af inspektörerna aflemnade
förklaringarne" etc. med anledning af statsrevisorernas anmärkning
samt vidare nämnde jag att i saken vägledande yttrande lemnats från
ett af domkapitlen, men detta kan ej gerna innebära ett klander mot
de öfriga, då domkapitlen enligt mitt förmenande ej haft något åliggande
att ordna eller reglera folkskoleinspektörernas resor, hvarför
mitt klander endast gälde det sätt, på hvilket den åsyftade organisationen
för närvarande verkade.

Herr Sjöcrona anförde: Kammaren har i dag för andra gången
bordlagt lagutskottets betänkande i anledning af väckta motioner angående
ordnande af väghållningsbesväret på landet. Deraf följer att,
om icke särskildt annorlunda beslutes, detta betänkande skall förekomma
till behandling i nästkommande plenum, hvilket ju infaller på
lördagen. För min del har jag icke något emot att redan då deltaga
i ärendets behandling i kammaren, men på flere ledamöters derom
framstapla önskan, anser jag mig i egenskap af utskottets ordförande
skyldig hemställa att denna ganska omfattande fråga i stället måtte
förekomma i det plenum, som infaller nästkommande onsdag.

På gjord proposition beslöts, att lagutskottets ifrågavarande utlåtande
skulle företagas till afgörande vid kammarens sammanträde
nästa onsdag.

Torsdagen den 23 April. 31 N:0 23.

Justerades ett protokollsutdrag för gårdagen ock denna dag samt
fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.4a e. m.

In lidem

A. von Krusenstjerna.