1891. Andra Kammaren, N:o29

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren, N:o29.

Onsdagen den 15 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt föredragning statsutskottets
utlåtande. n:o 40, i anledning af väckta förslag dels om statsbidrag
till enskilda jern vägsanläggningar och dels om nedsättning af räntan
å de till dylika jernvägsanläggningar lemnade låneunderstöd af statsmedel.

I ordningen förekom

Punkten II.

I särskilda motioner hade föreslagits:

af herrar F. A. Boström och V. Ekenman (motion i Första
Kammaren n:o 22):

att Riksdagen behagade ställa till Kongl. Maj:ts förfogande för
låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar ett extra anslag af tio
millioner kronor, att med två millioner kronor årligen utgå under fem
år från och med år 1892 på de vilkor Riksdagen må bestämma;

samt af herr A. Oumcelius (motion n:o 128 inom Andra Kammaren): att

Riksdagen måtte, till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill
högst halfva anläggningskostnaden, bevilja och till Kongl. Maj:ts disposition
ställa ett extra anslag af 10 millioner kronor, att utgå under
5 år från och med 1892 med 2 millioner om året, dock så, att belopp,
som ej anvisats till utgående under ett af dessa år, må disponeras
för ett efterföljande år af samma femårsperiod, samt att lånevilkoren,
hvilka statsutskottet täcktes föreslå, måtte ställas så billiga,
som staten utan egen ränteförlust kan bevilja.

Med anledning häraf hemstälde utskottet under förevarande punkt:

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 29. 1

Omstatsbidrag
till enskilda
jernvägsanläggningar

m. m.

N:0 29.

Om statsbidrag
till enskilda
jernvägsanläggningar

m. m.
(Fort».)

2 '' Onsdagen den 15 April, e. m.

»att Riksdagen må till låneunderstöd för enskilda jeruvägar bevilja
och ställa till Kongl. Maj:ts disposition ett extra anslag af
5,000,000 kronor, att utgå under fem år från och med år 1892 med
l''000,000 kronor årligen, dock så, att belopp, som ej blifvit till utgående
under ett af dessa år anvisadt, må för ett efterföljande år af
samma femårsperiod disponeras, egande Kongl. Maj:t att å detta anslag,
till understödjande af nya, ännu ej påbörjade enskilda jernvägsanläggningar,
anvisa af Kongl. Maj:t beviljade understödsbelopp, att
utgå i enlighet med följande vilkor och bestämmelser:

l:o) att kostnadsförslag och arbetsplan fastställas af Kongl. Maj:t,
som ock närmare bestämmer de ställen, hvilka jernväg skall beröra,
varande det sökande bolaget skyldigt att godtgöra de särskilda kostnaderna
för möjligen erforderliga kontrollundersökningar, besigtningar,
extra biträdens användande med mera dylikt, hvilka kunna af kostnadsförslagets
och arbetsplanens granskning föranledas;

2:o) att låneunderstödet må utgöra högst hälften af anläggnings-^
kostnaden efter det faststälda kostnadsförslaget samt lyftas i mån af
arbetets fortgång på sätt och å tider, som Kongl. Maj:t bestämmer,
dock med iakttagande deraf, att bolagsmännens inbetalningar å af dem
tecknade belopp skola ske i förhållande till de andelar af lånesumman,
som lyftas, och före lyftningen af dessa låneandelar; skolande härjemte
en tiondedel af den beviljade låneförsträckningen innestå, till dess besigtning
af jernvägsanläggningen blifvit i öfverensstämmelse med § 2
mom. 2 af kongl. kungörelsen den 11 december 1874, angående ordningen
för afsyning och besigtning af enskilda jernvägar och deras
upplåtande för allmän trafik, förrättad, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat tillstånd till banans öppnande för allmän trafik;

3:o) att det lånesökande bolaget, för att kunna erhålla statsunderstöd,
skall vara skyldigt hos Kongl. Maj-.t styrka, att det förfogar
öfver ett kapital, som jemte statslånet är fullt tillräckligt till jernyägsanläggningens
utförande på sätt arbetsplan och kostnadsförslag innehålla
och hvaraf minst så stor del, som motsvarar hälften af den beräknade
anläggningskostnaden, bör utgöras af tecknadt eller inbetaldt
aktiebelopp eller eljest utan återbetalningsskyldighet lemnadt tillskott
till jernvägsanläggningens utförande;

4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas:

a) att annuiteten beräknas till fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter
fyra och en half för hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning derå;

b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kongl. Maj:ts
bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för trafik öppnad;
skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd sålunda
medgifves, till staten inbetalas, sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna
all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit

Onsdagen den 15 April, e. m. 3

gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med
annuitetens erläggande fortfares så länge, till dess äfven beloppet af
den ränta, med hvars erläggande anstånd medgifvits, blifvit till staten
inbetaldt; och

c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag, då,
enligt Kongl. Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig
och för trafik öppnad; &

5:o) att jernvägsanläggniugen med alla dertill hörande byggnader
och materiel, äfvensom all bolagets öfriga egendom, skall utgöra säkerhet
för den af staten lenmade försträckning, och staten till säkerhet
for sill fordrans utbekommande erhålla inteckning med förmånsrätt
framför hvarje annan fordran i den jernväg, för hvars anläggning den
ifrågavarande försträckningen beviljats; börande ej mindre såsom vilkor
för statslånets erhållande och tillgodonjutande i bolagsordningen
intagas stadgande om bolagets skyldighet att till säkerhet för statens
fordran inteckna bolagets jernväg med förmånsrätt för samma fordran
framför hvarje annan fordran hos bolaget, än ock eu tredjedel af det
beviljade, statslånet innestå, till dess inteckning med ofvan stadgad
förmånsrätt i bolagets jernväg meddelats för förut lyftade andelar af
lanet; hvarjemte ofvan berörda sista tredjedel ej må utbekommas, förr
än inteckning för dess belopp med förmånsrätt framför hvarje annan
fordran än statens blifvit i bolagets jernväg behörigen meddelad;

_ ?''-i°) Kong]'' skall insätta eu med särskild instruktion

försedd ledamot i direktionen för hvarje jernvägsbolag, som innehar
lån af staten, och utse en revisor att deltaga uti granskningen af bolagets
förvaltning och räkenskaper, samt att arfvode till sålunda utsedd
direktör och revisor skall bekostas af bolaget;

7:o) att hvarje jernvägsbolag, som erhållit statsunderstöd, skall
vara skyldigt underkasta sig så väl de bestämmelser i fråga om samtrafik,
hviska Kong], Maj:t kan finna godt för bolaget bestämma, som
ock i öfrigt alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas
lämpliga och nödiga; samt

8:0! att hvarie sådant bolag, som nyss är nämndt, må, då Kongl.
Maj:t så pröfvar lämpligt, dels utan kostnad eller årlig ersättning
undfå upplåtelse af den för jernvägsanläggningen erforderliga, kronan
tillhöriga mark, som står under dess omedelbara disposition, hvaremot,
när fråga är om boställsjord eller annan åt enskild person med åborätt
eller annorledes upplåten kronojord, ersättning derför af bolaget
bör lemnas i enlighet med gällande expropriationslag, dels ock kostnadsfritt
begagna sådana å kronans egor belägna kalk- och stenbrott
jemte grustägter, som kunna vara disponibla.

Inom utskottet hade herr Lyttkens varit af skiljaktig mening och
ansett att af annuiteten å lanen till enskilda jernvägsanläggningar, 5
procent, 4 procent borde bestämmas såsom ränta.

N:o 29.

Om statsbidrag
till enskilda
jernvägsanläggningar

m. m.

(Forts.)

N:0 29. 4

Om statsbidrag
till enskilda
jernvägsanläggningar

m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April, e. m.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Lyttkens: Uti de nu föreslagna vilkoreu för lån till enskilda
jernvägar har jag vågat reservera mig mot utskottets föreslagna
räntefot, som° skulle betinga 41 proc. ränta och \ proc. amortering å
den gällande skulden. Utskottet har utgått ifrån det, att staten ger
ungefärligen detsamma, och att det alltså icke skulle vara rigtigt att
lemna penningarne som lån till andra mot lägre ränta. Men den närvarande
räntefoten är dock lägre — vid sista lånets upptagande betingade
sig staten mycket lägre ränta — och de som nu komma och
begära lån af staten böra väl få fördelen af att räntefoten blifvit lägre,
ehuruväl de icke höra få penningarne till låns mot den nuvarande
räntan, utan böra betala den medelränta, som staten förbundit sig att
erlägga för alla lånen, de gamla lånen inberäknade, och då blir den
ränta, som nu är föreslagen betydligt högre än den staten för närvarande
sjelf betalar. — Men det är icke ensamt af denna anledning,
som iag yrkar på räntenedsättning.

Staten fordrar af de enskilda jernvägarne dessutom en del uppoffringar,
som det icke kan vara rättvist att fordra att de enskilda
jernvägarne skola göra. Så, att börja med, fordrar staten, att de enskilda
jernvägarne på hvar tionde kilometer skola anlägga s. k.
militärstationer. Dessa stationer äro betydligt större än de vanliga
och större än banorna kunna vara i behof af för egen räkning.
Utrymmet skall vara större. Det är väl sant, att. det icke behöfves
att utlägga spår genast. Men banan^ skall inköpa jord salut
terrassera och planera platsen, för att spåret ögonblickligen skall
kunna utläggas. Hvad skyldighet kunna de enskilda jernvägarne
hafva till att göra den saken, som staten borde betala på fjerde
hufvudtitelu, för försvarets räkning? Dessutom iläggas de enskilda
jernvägarne kostnader för militärtransporter, -hvartill de icke kunna
vara skyldiga, kostnader som någon gång kunna vara rätt betydliga
Och hvad åter militärstationerna beträffar, så kan det ju
hända, att de ligga utmärkt bra för banan. Men det kan finnas, som
jag kan visa, jernvägar, der det icke alls passar för den öfriga trafiken
att förlägga stationerna, der militärstationerna behöfvas, utan der
det för jern vägen är bättre att få andra distanser mellan stationerna;
och likväl måste jernvägen anlägga sådana stationer enkom för militära
ändamål och planera för dem. Det är ett slags kostnader. En
annan kostnad, som de enskilda jernvägarne få vidkännas, är, som nyss
antyddes, trupptransporterna. De enskilda jernvägarne skola verkställa
trupptransporter för sådant pris, att dessa transporter omöjligen
kunna verkställas utan att förlust uppstår, men detta fordras af de
enskilda jernvägarne. Ja, det har gatt så långt, att militärbefalhafvare,
och till ''och med bara bataljonsbefälhafvare, reqvirerat extra tåg för
att transportera ett par militärer. Sådant medför extra kostnader, låt
vara att det sker för närvarande bara eu och annan gång om året.

Onsdagen den 15 April, e. m.

5 N:0 29.

Vidare är det en annan dryg post, nemligen den vanliga postforingen,
som åligger de enskilda jernvägarne för ett pris, som är allt annat än
rättvist. Går tåget fram och åter endast en gång om dagen, såsom
på somliga jernvägar, så kan det gå an, helst när det är en bana
som har de gamla vagnarne, som icke hafva så stort utrymme. Men
frågan ställer sig på annat sätt, när man tager i betraktande, att de
enskilda jernvägarne numera börja bygga vagnar utaf större storlek,
och att posten fordrar eu vagn, antingen han är liten eller stor, men
betalar icke efter utrymmet, utan efter vagn. Dä ställer det sig så,
att för det andra och tredje posttåget måste jernvägen lemna rabatt,
och den rabatten är så stor, att för det andra tåget lemnas 33 proc.
och för det tredje tåget 66| proc. Nar man vet, att staten på sina
banor, enligt den komités betänkande och utredning, som sattes till
för att uppgöra revision af statens jernvägstaxa, beräknar kostnaden
för förandet af postvagn till 18 öre kilometern per kubikmeter på
half-vagn, så går det derhän, att de enskilda jernvägarne få föra —
i fall man beräknar att postforingen går med tredje tåget (och der post
föres med jernväg tre gånger dagligen går just den väsentligaste delen
af posten med tredje tåget) — posten för eu betalning af 5 öre per
kilometer och kubikmeter. — Det är en sådan tunga, man lagt på de
enskilda jernvägarne, och ändå fordrar staten att de skola för sina lån
betala högre ränta än staten betalar på sina lån. Hvad posten beträffar,
hafva de enskilda jernvägarne ingått till Kong!. Maj:t med
anhållan om rättelse derutinnan, men ännu har saken icke blifvit afgjord.
När det nu är fråga om att lemna lån åt enskilda jernvägar,
bör man taga i betraktande all den tunga, som staten lägger på de
enskilda jernvägarne, samt att det under sådana förhållanden är obilligt,
att staten af dessa enskilda jernvägar fordrar högre ränta, än den
sjelf betalar, för det att staten kommer emellan med sin kredit och
skaffar dessa lån åt jernvägarne. De orter, som hafva erhållit fördelen
att få en statsbana dragen genom sina bygder, behöfva icke göra några
uppoffringar i nyssnämnda hänseenden, och staten har ändock på
de penningar, den der placerat i jeruvägsanläggningar, en mycket
lägre ränta, än den här är i fråga på lånen åt enskilda jernvägar,
enär staten icke har mer än mellan 2 å 3 proc. ränta å statsbanornas
anläggningskostnader. Men nu fordras, att de skola gifva högre ränta
än hvad staten sjelf ger. Man har sagt, att det är en fördel för de
enskilda jernvägarne att de behöfva betala ränta endast en gång om
året, då staten får betala två gånger om året. Men som dessa räntor
ej göras fruktbärande så med det samma, lär det väl ej medföra någon
förlust för staten, äfven om den icke får denna räntebetalning
mer än eu gång om året. Då de enskilda jernvägarne hafva stora
svårigheter att kämpa med och äro betungande för enskilda och kommuner,
som mången gång icke få ett enda öre i utdelning, är det
hårdt att staten fordrar alla dessa uppoffringar, och det är så mycket
hårdare, som dessa orter dessutom få med sina pengar bidraga till de

Om statsbidrag
till enskilda
jernväg sanläggningar

m. m.
(Forts.)

N:o 29. C

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om statsbidrag räntor, staten betalar på de skulder den gjort för att bygga sina egna
till cjislcildci j om våga r

Jag vet mycket val, att det är omöjligt för mig såsom ensam
reservant att få en ändring i statsutskottets beslut, men jag har velat
framhålla detta för att visa de orättvisor, som läggas på de enskilda
jernvägarne. Det tinnes visserligen många andra sådana bördor, men
det är hufvudsakligen dessa tre, som trycka mest, och staten borde
icke lägga dem på så svaga skuldror, utan i stället kraftigare hjelpa
. till att bära dem.

gernvagsanläggningar

m. m.
(Forte.)

Herr Lilienberg förenade sig med herr Lyttkens.
Vidare anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Mot hvad den föregående talaren
yttrade ber jag få anföra, att det torde vara nyttigt att göra klart för
sig, innan man går in på någon ränteuedsättning för enskilda jernvägars
lån af staten, huru vida man vill att staten skall göra några
uppoffringar, någon direkt förlust, på de lån, som staten lenmar dessa
jernvägar. Den föregående talaren förmenade att det skulle gå för
sig att sätta ned räntan här i fråga till 4 proc. Härmed förhåller sig
så, att statens medelränta för närvarande står öfver 4 proc. Före
upptagandet af 1890 års lån var statens medelränta 4,188 proc., eller
så när 4,19 proc. För närvarande, och efter det sistnämnda lånets
upptagande, har medelräntan väl sjunkit, men uppgår i sjelfva verket
till öfver 4 proc. Vid sådant förhållande torde det vara klart, att
man icke kan nedsätta räntan till 4 proc. för de enskilda jernvägarne,
med mindre än att staten direkt gör förlust. ■—• Det torde vara att
bemärka, att vid utlemnandet af dessa lån förekommer bland annat,
att de enskilda jernvägarne hafva fördelen att slippa betala ränta under
de tre första åren. Den ränta, som sig belöper på de tre första
åren, den betalas först efter det lånet i sin helhet förräntats och amorterats.
Här gör staten en direkt uppoffring, som sänker räntan ifrån
4^- proc., som nu de enskilda jernvägarne betala, till en medelränta
af 4,23 proc.

Det nämndes af den föregående talaren också, att det fordras af
de enskilda jernvägarne vissa uppoffringar, som de icke behöfde göra,
vid anläggningen, för eget behof, utan måste göra det för staten, såsom
utläggande af militärspår m. m. Allt sådant är ju saker, som
lånesökandena känna till på förhand, och det står dem fritt att begagna
sig af låu af staten eller icke. Det förefaller mig, att man icke
bör efteråt komma och tala om den saken, utan det bör man hafva
tänkt på, innan man sökte lånet. Fn annan sak, som man efter mitt
förmenande också bör taga hänsyn till, är, att om denna Riksdag beviljar
en lägre ränta på de lån, som nu äro tilltänkta, får Riksdagen
äfven bereda sig på att sätta ned räntan på alla jernvägslåu, och då

Onsdagen den 15 April, e. in.

7 N:o 29.

ställer sig saken på det sätt jag förut nämnt, nemligen att då får man Om statsbidrag
påräkna en direkt förlust för statsverket, hvilket väl icke kan vara U}1 en^ilda
meningen med denna lånerörelse. Således anser jag för min del icke
redligt att bifalla reservantens förslag. Beträffande det belopp, som m, m
blifvit föreslaget i första punkten, har ännu ingenting blifvit yrkadt, (Forts.)
och jag har icke heller något att anmärka derom. Jag har böjt mig
för utskottets majoritet beträffande beloppets bestämmande till fem
millioner kronor och är nöjd med vilkoren, som äro föreskrifna för
lånens erhållande, och jag tager mig alltså friheten att hos herr talmannen
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Ersson i Vestlandaholm: Herr talman! För min del

tror jag det vore oklokt, om staten utlemnade lån till lägre ränta än
hvartill medelräntan för staten sig belöper; det skulle alltid blifva ett
plus till den förlust, som staten allt som oftast får göra på utlemnade
lån till åtskilliga företag, såsom jernvägar, sjösänkningsföretag m. fl.
dylika, och det är ju gifvet, att osunda företag oftare framkallas genom
lätthet att erhålla lån, och om dertill kommer, att lånen skulle
utlemnas till lägre ränta än hvad staten sjelf betalar, så kommer staten
in på ett område, som ovilkorligen måste hafva till följd osundhet
i affärsverksamheten. På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr Lyttkens: De båda talarne hafva fäst sig vid att staten

skulle göra en förlust, om, såsom jag föreslagit, räntan skulle nedsättas,
men då det icke nu är fråga om de gamla lånen, utan om de lån,
som staten skulle enligt detta statsutskottets förslag komma att gifva,
kan jag icke få i mitt hufvud, att det skulle vara billigt och rättvist
mot dem, som äro tvungna begagna sig af de fördelar staten lemnar
genom att träda emellan med sin kredit, om staten skulle på de lån,
som nu afses, taga högre ränta än den staten sjelf får betala på de
lån den upptager, d. v. s. att staten skulle förskaffa sig eu vinst på
deras bekostnad. Det är i denna punkt icke det ringaste tal om den
gamla räntefoten på statens lån. Den ene talaren säger, att, om vi
nu lemnade lägre ränta, skulle äfven iunehafvarne af de gamla lånen
komma in och begära nedsättning. Det kan ju vara möjligt och till
och med troligt, men derom är icke nu fråga, utan det få de som
komma efter oss afgöra. Uti statsutskottet gjordes den invändningen,
att det visserligen icke kunde förnekas, att staten pålade de enskilda
jernvägarne vissa bördor, men i alla händelser vore det icke rätt att
derför sätta ned räntan, utan borde staten i stället direkt betala dessa
kostnader, som den förorsakar jernvägarne. Det kan väl vara eu sanning,
men jag vill se, huru det skulle taga sig ut, när det kom till
stycket. Det lär väl vara omöjligt att lemna en direkt ersättning för
det, som rör samhället och staten i dess helhet. Då vore det väl billigare
att sänka den höga räntan, för att derigenom hjelpa dem. Jag
vet väl att det är omöjligt att få igenom min åsigt och har derför

K:0 29. 8

Onsdagen den 15 April, e. m.

jernvagsanläggningar

m. m.
(Forts.)

Om statsbidrag icke gjort något yrkande, men jag har icke kunnat underlåta att framtill
enskilda hålla detta, på det att ersättningen för de bördor, som läggas på de
enskilda jernvägarne, såsom trupptransporter, postföring m. m. icke
måtte ställas så lågt, utan att staten betalade hvad det vore värdt, i
stället för att som nu betala mindre än hvad saken är värd och mindre
än hvad staten får betala på sina egna banor. Då staten på stambanorna
betalar 18 öre pr kilometer och på de enskilda 5 öre, är det
tydligen alldeles för litet. Det är för att framhålla detta för Riksdagen
och för att möjligen få rättelse härutinnan som jag nu yttrat mig.

Det har talats om, att det är så billigt det sätt hvarpå staten
transporterar sina fångar. Det är visserligen sant, men på hvems bekostnad
sker det? Det är på de enskilda jernvägarnes bekostnad och
fångvårdsstyrelsen kan sedan skryta med att den ordnat saken så billigt.
Man har talat om, att det utmärkta sätt, hvarpå postverket skötes,
gör, att posten lemnar så stor vinst. Jag vill ej bestrida det,
men större delen af denna vinst är hemtad från de enskilda jernvägarne,
som få bära en stor tunga för de små fördelar, staten bereder
dem. Den förtjenst, staten gör på postföringen, har till stor del uppkommit
deraf, att posten kan taga i anspråk mer än tre Qerdedels
vagn utan att betala för mer än en half. Detta är orättvist, och det
är hårdt mot de enskilda, som med sina medel få betacka de förluster,
stambanorna orsaka staten, och som, sedan de med stora uppoffringar
både , för kommuner och enskilda byggt sina banor, få föra
statens trupper och fångar och post mot för liten ersättning.

Herr Persson i Mörarp: Det var med anledning af herr Lytt kens

sista yttrande jag begärde ordet. Han måste medgifva, att medelräntefoten
på de af staten upptagna lånen öfverstiger 4 procent,
och att det således icke kunde rättvisligen försvara sig att på de
gamla lånen nedsätta räntan till 4 procent. Men i afseende på de
nya lånen påstod han, att med anledning deraf att 1890 års lån kunnat
upptagas till lägre ränta, måste staten gifvetvis komma att göra
en förtjenst, om staten bestämde räntan till 4^ procent för de lån,
som skulle utgå från den Ifrågasatta lånefonden. Det är med anledning
af detta hans yttrande jag vill be att få nämna, att det lån, som
skulle utgöra lånefond för ifrågavarande lån till enskilda jernvägsanläggningar,
icke ännu är upptaget, och man vet ännu icke, hvar staten
skall upplåna dessa medel eller huru dryga dessa låuevilkor blifva.
Herrarne känna alla till, att konjunkturerna icke äro så fördelaktiga
nu som under föregående året. Åtminstone tror jag, att fullmägtige i
riksgäldskontor äro alldeles öfvertygade om, att staten icke på långt
när kan träffa så fördelaktiga överenskommelser om lån under innevarande
år som under det föregående. Det är således alldeles ingen
säkerhet för, att staten kan låna penningar till denna lånefond, så att
staten sjelf icke får betala mer än 4 procents ränta.

Jag vill dessutom till herr Lyttkens rigta en vördsam hemställan,

Onsdagen den 15 April, e. m.

9 N:o 29.

huru vida han verkligen tror, att, om man bestämmer räntan på de nya Om statsbidrag
jernvägslånen till 4 procent, det då är möjligt att bibehålla 4| pro- ljl[ enskilda
cents ränta för de gamla lånen. Jag för min del tror det icke. Jag J[liggningav
är öfvertygad om, att detta skulle blifva för Riksdagen omöjligt till m. m.
följd af de starka anlopp som komme att göras. (Forts )

Det är dessa omständigheter jag i anledning af hans yttrande velat
bemärka. För öfrigt ber jag att fa instämma med herr Pehr Pehrson
i hans yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Under punkten III hemstälde utskottet, att af herrar L. W.

Lothigius m. fl., O. Mehn m. fl. och J. A. Sjö väckta motioner om
understöd åt vissa särskilda jernvägsanläggningar icke måtte till någon
vidare Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Sjö: Ehuru utskottet afstyrkt min motion angående un derstöd

för byggande af en jernväg frän Elmhult till Emmaboda, kan
jag dock icke annat i afgörandets stund än söka »väcka till lif» det
framlagda förslaget.

Af de motionen bifogade handlingarne finner man, att koncessioner
äro meddelade, att bolagsordning har af Kongl. Maj:t faststälts,
och att det deri bestämda aktiekapitalet är mer än fulltecknadt. Det
är således ingenting annat som återstår, för att bolaget skall få träda
i kraft och arbetet börja, än att det af mig begärda understödet af
1,500,000 kronor beviljas. När jag nu anhåller om detta, begär jag
icke mer än andra bolag i så fall erhållit; och jag ber äfven att få
erinra om de fördelar, som kommit de orter till del, genom hvilka
statsbanor blifvit framdragna, och hvilkas befolkning icke behöft uppoffra
ett enda öre för att erhålla lättare kommunikationer. Jag ber
äfven att få erinra derom, att då Karlskrona—Vexiö-jern vägen byggdes,
beviljades ett belopp utan återbetalningsskyJdighet af 1,100,000
kronor, hvarförutom den äfven erhöll låneunderstöd; likaså erhöll
Oskarshamns— Eksjö-jernvägen 1,000,000 kronor till skänks och, om
jag ej missminner mig, Nässjö—Hallands-jernvägen 1,500,000 kronor.

Det är sant, att Karlskrona—Vexiö-jern vägen fick sin gåfva med vilkor
att den skulle byggas bredspårig, på det att staten skulle kunna
på densamma från sin jernväg vid förefallande behof forsla krigsmateriel
m. m. till flottan i Karlskrona. Men enligt mitt förmenande
eger icke staten nu större rätt än hvilken enskild person som helst
att frakta gods eller manskap utan betalning. Då det nu är meningen,
att den af mig föreslagna jernvägen skulle blifva bredspårig, och

N:o 29. 10

Onsdagen den 15 April, e. m.

■Omstatsbidrag da genom ifrågavarande jernvägsanläggning vägen från Karlskrona
till enskilda ocjj J£aJmar till skånska kusten kornrne att blifva cirka 3 mil kor^läggningar
tare> an vägen öfver Alfvesta—Yexiö, så torde deraf följa, att den
m. m. icke allenast för den ort, den skulle genomlöpa, utan äfven för staten
(Forts.) skulle blifva till stort gagn. Härtill må läggas, att den del af Kronobergs
län, som komme att genomskäras af denna bana, har stora
odlingslägenheter och skogrika trakter, och att banan komme att beröra
fabriker och andra anläggningar, hvarifrån jernvägen skulle få
mycket fraktgods, såsom jern, gjutgods, trämassa och virke, för att
ej tala om spanmål och ladugårdsprodukter af diverse slag, hvilka
alster nu på dåliga och långa vägar måste forslas till närmaste järnvägsstation
eller hamnplats. Då nu Riksdagen varit så välvilligt
stämd mot andra jernvägsbolag och nu senast på förmiddagen beviljat
ett bolag ett låneunderstöd på 2,350,000 kronor, oaktadt icke
större aktiebelopp än 1,750,000 kronor blifvit tecknadt, så tager jag
mig dristigheten hos denna kammare anhålla om bifall till min motion
och afslag å utskottets afstyrkande utlåtande.

Herr Petersson i Dänningelanda förenade sig med herr Sjö.

Herr Pehrson i Törneryd yttrade: Jag skall anhålla att med

några ord få bemöta den nästföregående talaren. Han afsåg, så vidt
jag rätt uppfattade hans anförande, med sitt yrkande, att till detjernvägslån,
hvarom han motionerat för en tilltänkt jernväg mellan Elmhult
och Emmaboda, skulle fogas en fördel utöfver hvad enskilda jernvägar
i allmänhet hafva att påräkna såsom statsunderstöd, nemligen
att Riksdagen skulle bevilja det blifvande bolaget dels ett lån, dels
ett anslag utan återbetalningsskyldighet. Han anförde såsom stöd för
sin begäran, att andra enskilda jernvägsanläggningar hade erhållit sådana
anslag, exempelvis Karlskrona—Vexiö-jernvägen. Jag vet emellertid
icke, huru vida kammaren kan anse den här ifrågasatta jernvägen
Elmhult—Emmaboda vara af sådan betydelse för landet, att det
vore skäl att medgifva densamma bättre vilkor med afseende å understöd
af staten än enskilda jernvägar i allmänhet. År det så, att
denna jernväg icke kan anses vara till större gagn för landet än enskilda
jernvägar i allmänhet, så vet jag icke, på hvilken grund man
kan göra anspråk på fördelaktigare vilkor med afseende å statsunderstöd
än dem som erhållas af andra enskilda jernvägar. Det är af denna
anledning jag tror, att statsutskottet haft goda skäl för sitt beslut,
och anhåller jag derför om kammarens bifall till detsamma.

Herr Andersson i Löfhult: Det är icke mycket hopp om att

motionen skall blifva af kammaren bifallen, då statsutskottet enhälligt
afstyrkt densamma. Jag ber dock att få framhålla, huru som invånarne
i den trakt, hvarigenom jernvägen skulle gå, visat sig beredvilliga att
underkasta sig stora uppoffringar; stora summor hafva tecknats så

Onsdagen den 15 April, e. ro.

11 N:0 29.

val af kommuner som af enskilda personer. De äro ock villiga att Om,statsbidrag
bygga banan bredspårig, så att — såsom en föregående talare nämnt il}^ ens^a
—• fraktgods skall kunna föras ifrån östkusten till sydkusten, från ''''läggningar
Karlskrona och Kalmar till Skånes bygder. Då nu dessa kommuner m. m.

icke ryggat till baka för kostnaderna, synes det, som om Riksdagen (Forts.)

borde vara välvilligt stämd mot förslaget och bevilja dels det låneunderstöd,
dels det anslag utan återbetalningsskyldighet, som blifvit
begärdt, hvarför jag för min del skall anhålla om bifall till motionen.

Herr Sj ö: Det var med anledning af den ärade statsutskotts ledamotens

yttrande som jag anhöll om ordet. Han sade, att om kammaren
skulle bifalla min motion och lemna denna jernväg det begärda
understödet, så skulle den komma i åtnjutande af en fördel, som andra
icke erhållit. Jag ber dock att få upprepa hvad jag i mitt förra anförande
yttrade, att det är flere jernvägar, som erhållit lika stora, ja
större fördelar än jag här ifrågasatt. I det hänseendet borde vi alltså
icke vara af olika mening. Jag tror verkligen, att man kan hafva
lika berättigade anledningar att bevilja denna jernväg understöd som
t. ex. Karlskrona—Vexiö-jern vägen, Ty den nu ifrågasatta jernvägen
skulle blifva af ganska stor betydelse i strategiskt hänseende, derigenom
att vägen från Karlskrona till skånska kusten blefve ungefär
3 mil kortare än vägen öfver Alfvesta—Vexiö. Man skulle derigenom
vinna icke allenast tid, utan äfven penningar. Men det är ej
allenast för staten den skulle vara till gagn så i krigiska som fredliga
tider, utan äfven för den ort, genom hvilken den skulle gå fram. Vi
veta, att Småland är ett land, hvars natur är karg, såsom en stor del
af vårt fädernesland. Der behöfvas icke allenast i allmänhet lättare
kommunikationer till fabriksnäringarnas och jordbrukets upphjelpande,
utan särskild! denna trakt är i behof af allt det bistånd som den i
detta hänseende kan erhålla.

Jag yrkar derför, herr talman, fortfarande bifall till min motion.

Häruti instämde herr Björkman.

O Iverläggningen var härmed slutad och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten IV.

Bifölls.

§ 2.

Efter föredragning af bankoutskottets memorial n:o 9, med förslag
till omröstningsproposition med anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om bankovinstens användande blef den af utskottet
föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

N:o 29. 12

Om förändrad
lagstiftning
ang. handel
med vin och
maltdrycker.

Onsdagen den 15 April, e. m.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 11) i anledning af
väckta motioner om förändrad lagstiftning angående handel med vin
och maltdrycker.

Punkten 1.

Anslutande sig till de yrkanden, som framstälts i en inom Andra
Kammaren af herr P. Waldenström väckt motion, mo 167, i hvilken
motion 59 af kammarens ledamöter instämt, hemstälde utskottet under
mom. a:

natt Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handel med vin och maltdrycker den 24 oktober
1885:

dels att försäljning af dessa drycker till afhemtning ej må å landsbygden
fikenas med annan handel, till hvars bedrifvande särskild
anmälan erfordras;

dels ock att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre
belopp än tio liter må å landsbygden förvärfvas i den ordning, som
§ 11 af förenämnda kongl. förordning redan stadgar i fråga om försäljning
af vin».

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Kedelius, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening
och yttrade: Hå jag icke i allo kunnat följa utskottet till det
slut, hvartill det kommit, torde det vara min »skyldighet» att förklara
anledningen till den reservation, jag vid betänkandet fogat, och
vill jag för sådant ändamål nu yttra några få ord.

Jag vill här vid lag häfda frihetens grundsats i så måtto, att jag
vill, det hvar och en må hafva rättighet att nyttja de ifrågavarande
dryckerna, de må vara mer eller mindre sprithaltiga, men derjemte
också, att den, som vill slippa dem, må hafva rättighet härtill. Denna
privata rättighet, så att säga — hvilken väl hvar och en lernnar obestridd,
förmodar jag — vill jag utsträcka till de särskilda kommunerna,
så att den kommun, som vill hafva försäljning af dessa drycker,
må hafva den, och den, som icke vill det, må slippa, hvarför jag vill
gå med på, att kommunalnämnderna och kommunalstämmorna eller båda
gemensamt må ega rättighet att bestämma, huru vida handel med dessa
drycker skall få ega rum på ett eller annat ställe inom kommunen eller
icke. Dervid vill jag stanna, ty hvad sedermera beträffar förekommande
af de oordningar, man med mer eller mindre skäl klagat öfver,
så tror jag, man i detta afseende skulle kunna skaffa sig nöjaktig
kontroll, om hvarje kommunalstyrelse finge beslutanderätt äfven i
detta fall.

13 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

Jag vill icke yttra mig om dessa dryckers inflytande på nykter- Om förändrad
heten, oaktadt flere af motionerna i sina motiveringar talat derom,

Jag anser nemligen detta vara alldeles onödigt, ty ingen bland oss me^ vin och
lärer väl vilja förorda dryckenskapen eller bestrida nykterhetens goda. maltdrycker.

'' Då jag således tror, att alla äro ense i detta afseende, anser jag det (Forts.)

också vara öfverflödigt att spilla några ord om den saken. Här är
således hufvudsakligen fråga om en sak i ordningens intresse, ty att
oordningar kunna uppstå vid försäljning åt sprithaltiga drycker, tror
jag icke behöfver mera bevisas än med hvad utskottet anfört i sitt
betänkande. Men den i detta afseende erforderliga kontrollen synes
mig kunna vinnas på det sätt, att vederbörande kommunalstyrelser finge
afgöra, huru vida dylik försäljning finge ega rum eller icke. Då oordning
här vid lag skett, finge den person, som visat sig olämplig att
sköta en sådan handel, sluta dermed, på grund af kommunalstyrelsens
derom fattade beslut. Om detta blefve effektivt, så att det icke kunde
upphäfvas af högre myndighet, tror jag, att man i detta afseende icke
mera kan skäligen begära.

På grund häraf vill jag nu hemställa om proposition på följande
förändrade lydelse af det föreliggande momentet, nemligen: att Andra
Kammaren för sin del besluter, att Eiksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kongl. förordningen angående
handel med vin och maltdrycker den 24 oktober 1885, att rättighet
till försäljning åt maltdrycker må å landsbygden förvärfvas i
den ordning, som § 11 af förenämnda kongl. förordning redan stadgar
i fråga om försäljning af vin.

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson: Jag förstår icke rigtigt det yrkande, som

herr Redelius nyss gjorde, men är verkligen litet förvånad deröfver,
att man vill i det förslag, som nu föreligger, ställa landsbygden och
städerna i något slags harnesk mot ^hvarandra. Jag kan icke förstå
hvarför man vill stifta särskilda lagar för landsbygden och särskilda
för städerna i förevarande fall. För mig är det alldeles oförklarligt,
att det skall vara mindre behöfligt att få dessa lagbestämmelser i fråga
om försäljning af vin och maltdrycker att gälla för städerna, än för
landsbygden. Om detta förslag antages, är jag viss derom, att man
temligen snart skulle komma fram med ett förslag, hvarigenom man
i detta fall ville söka åstadkomma likställighet mellan landsbygden och
städerna. Det finnes tillräckligt många tillfallen ändå att uppställa
stridigheter mellan städerna och landsbygden, utan att man behöfver
göra sådana i en så enkel författning som den nu ifrågavarande. Jagär
alldeles på det klara dermed, att, om detta förslag antages, och
man gör det lika gällande för städerna som för landsbygden, innefattar
detta icke annat än att man förbjuder, att nämnda drycker
skola få försäljas gemensamt med annan handel. Den andra författ -

N:o 29. 14

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad ningen står ju alltid qvar, så, att, om en kommun vill hafva handel
ernå handel raed V1D ocl1 maltdl7cker> skall anmälan härom försiggå i den vanliga
med Vin och ordningen, hvilken redan är beslutad. Det är således icke omöjligt,
maltdrycker, att man kan både på landsbygden och i städerna få dessa rättigheter,
(Forts.) men försäljningen skall försiggå på ett särskilt ställe och får icke
utöfvas i förening med annan handel.

På grund häraf skall jag anhålla om den förändring i mom. a)
att orden »å landsbygden» i första punkten uteslutas. Punkten skulle
alltså få följande lydelse: »dels att försäljning af dessa drycker till
afhemtning ej må förenas med annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras», o. s. v. Jag har gjort detta yrkande,
på det att man genom det framlagda förslaget icke skall ställa upp
nya svårigheter och nya tvistefrön mellan städerna och landsbygden.

Herr Sjö: Jag är i likhet med den näst föregående talaren all deles

öfvertygad derom, att det är oegentligt att stifta olika lagar för
städerna och för landsbygden. Men herrarne veta litet hvar, hvarför
detta förslag framkommit. Det har ju framkommit deraf, att Första
Kammaren afslog ett ungefär liknande förslag vid förlidet års riksdag.
Hvad var väl nu då att göra för dem, som önskade en förbättring i
lagstiftningen i detta hänseende, än att söka skilja landsbygden och
städerna från hvarandra. Säkert är, att, som förhållandet nu är på
landsbygden, är det svårt derför, att hos handlandena, som hafva Öl
till försäljning endast för afhemtning, händer det ofta, att köparne
äfven få dricka upp det inne hos dem. De dagakarlar, som hafva
plats vid jern vägsstationerna och på andra ställen, i närheten hvaraf
en dylik handlande finnes, hafva derigenom lätt tillgång till dessa
drycker, och det går derför ofta till på det sättet, att dessa arbetare
dricka upp hela den lilla dagspenning de hafva och hvarmed de skulle
föda hustru och barn. Likaså är förhållandet ofta med landtmännen.
De resa in till stationerna med spanmål, trävaror och produkter från
sina hemman, men dricka i många fall der upp, hvad de fått för sina
medförda alster. Kär de sedan skola hafva penningar till behöfliga
utgifter, finnas inga, ty de hafva redan gått åt på det omnämnda sättet-
— Jag tror verkligen, att, oaktadt jag icke gerna är för en undantagslagstiftning
för landsbygden gent emot städerna, jag dock är
benägen att taga detta förslag, sedan jag sett, huru mycket ondt förorsakats
deraf, att våra herrar handlande på landsbygden hafva till
försäljning denna förföriska dryck, som förstört så många personer
både i ett och annat hänseende. Jag skall derför taga mig friheten
att yrka bifall till utskottets förslag. Det är här icke fråga om annat
än en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, och jag tror, att Kong!.
Haj:t nog skall tillse, att det blifver en sund och god lagstiftning i
detta fall. Derom har jag den allra största förhoppning.

Herr Biilow: Jag är ense med herr Sven Nilsson derom, att

Onsdagen den 15 April, e. m.

15 N:o 29.

det icke bör vara olika lagstiftning för städerna och för landsbygden, Om förändrad
och tror heller icke någon sådan behöfver ifrågakomma här, ty i stä- lagstiftning^
derna råder fylleri mycket starkare än på landsbygden. Det är visser- v^n
ligen sant, att man i städerna har polis, men jag tror, att det icke är maltdrycker.
polisen, utan lagen, som i första hand skall reglera dessa förhållanden. (Forts.)
För öfrigt vill jag be, att Andra Kammaren måtte rigta den allra
största möjliga uppmärksamhet på dessa frågor, som här förekomma,
ty då folket i allmänhet klagar deröfver, att lagen i detta fall icke är
tillräcklig för ordningens upprätthållande, och sjelft begär strängare
bestämmelser för befordrandet af mera nykterhet inom samhället, så
tror jag, att denna kammare äfven bör egna så mycken uppmärksamhet
som möjligt åt dessa frågor och nu åtminstone vidtaga de åtgärder,
som här föreslagits.

Herr Sven Nilsson: Min uppmärksamhet har blifvit fäst derpå,
att äfven i nästa stycket af mom. a) förekomma orden »å landsbygden».

Det är alldeles uppenbart, att i konseqvens med det yrkande, jag nyss
framstälde, jag äfven yrkar, att dessa ord der skola utgå,

Det är äfven en annan omständighet, hvarå min uppmärksamhet
nu blifvit fast, nemligen den, att Kongl. Maj:t till denna Riksdag framlagt
en proposition rörande den nu ifrågavarande förordningen. Lagutskottet
har redan uppsatt sitt betänkande, hvilket visserligen ännu
ej är föredraget, men naturligtvis kommer att med snaraste föredragas,
då det redan är till kammaren utdeladt. Jag hemställer derför, huru
vida det icke skulle vara skäl att låta den nu föreliggande frågan
hvila, till dess lagutskottets betänkande blifvit afgjordt, Jag ber alltså
få ändra mitt förra yrkande derhän, att jag nu hemställer om frågans
återremitterande till utskottet.

Herr Redelius: Med anledning af herrSven Nilssons yrkande

på återremiss i syfte, att utskottets betänkande borde ändras i sådan retning,
att de ifrågasatta lagbestämmelserna borde gälla äfven städerna
och icke blott landsbygden, hvadan ur utskottets kläm ordet landsbygd
skulle utgå, ber jag få upplysa, att icke någon af motionerna
har en sådan utsträckning, som detta yrkande förutsätter, utan motionärerna
hafva endast yrkat, att de föreslagna förändringarne i förordningen
om handeln med vin och maltdrycker skulle gälla landsbygden,
men icke gjort samma yrkande för städerna.

Utskottet har icke ansett sig behörigt att gå längre, än motionärerna
föreslagit; och detta är anledningen till, att utskottet icke utsträckt
de önskade förändringarne till städerna, utan endast talat om
landsbygden.

Herr Bratt: Jag vill, herr talman, med några ord bemöta hvad
här uttalats mot utskottets förslag, och jag tänker då först på min
ärade utskottskamrat, reservanten, hvilken hade ett yttrande, som fäste

N:o 29. 16

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad min uppmärksamhet. Hau ansåg nemligen, att motionärernas förslag
lagstiftning frampommit endast i ordningens intresse, men icke i nykterhetens.
med vin och Jag delar icke hans uppfattning i detta fall. Så vidt jag kunnat förstå
maltdrycker, motionerna, så är det framfor allt just i nykterhetens intresse som de
(Forts.) framkommit. Det är beklagligt, om oordningar uppstå, men det är
bättre att förekomma dem genom att söka verka för allmän sedlighet
och nykterhet, än att genom polisförordningar sätta en gräns för dem.
Jag anser derför, att det varit i nykterhetssträfvandenas intresse fullt
välbetänkt af motionärerna, då de framhållit och sökt förminska det
ofantliga missbruk af vin och maltdrycker, som är rådande på landsbygden
i följd deraf, att handeln med dessa drycker är förenad med
annan handel. Det finnes ej heller enligt min tanke någon bättre och
säkrare metod att förekomma detta onda än att skilja vin- och ölhandeln
från annan handel, och detta på samma grunder som och i
full konseqvens med det stadgande i bränvinsförsäljningsförordningen,
enligt hvilket bränvinshandel icke får i vanlig handelsbod utöfvas.

Hvad beträffar den olikhet i lagstiftningen för stad och land, som
man har anmärkt såsom en oegentlighet i utskottets förslag, så har
redan herr Eedelius förklarat skälet dertill, nemligen att det icke nu
föreligger någon motion om att den ifrågasatta inskränkningen i vinoch
ölhandeln äfven skulle utsträckas till städerna. Men för öfrigt
ber jag att fa framhålla, att det ju redan finnes i åtskilliga fall olika
lagstiftning för land och stad, påkallad af de olika förhållanden som
på ena eller andra stället äro rådande. Så är t. ex. fallet först och
främst med det närbeslägtade stadgandet om försäljning af vin, dernäst
med ordningsstadgan för rikets städer, hvilken naturligtvis icke har
tillämpning på landsbygden. Dessutom finnes ju för städerna särskild
byggnads- och brandstadga samt i öfrigt åtskilliga författningar, som
ej gälla landsbygden; och jag har för min del icke sport, att någon
olägenhet deraf uppstått.

Herr Sjö uttalade en åsigt, som jag instämmer i, nemligen att,
ehuru det visserligen hade varit önskvärdt att få en lika lagstiftning
för stad och land uti nu ifrågavarande hänseende, man likväl, då erfarenheten
lärt, att ett bestämdt motstånd möter i Första Kammaren
mot en sådan lagstiftning, och då behofvet af en ändring i alla händelser
är större för landsbygden än för städerna, nu bör, jemlikt motionärernas
förslag, inskränka sig till att begära denna ändring för
landsbygden.

Herr talman! Jag anhåller alltså att fa yrka bifall till utskottets
förslag oförändradt.

Herr Anderson i Hasselbol instämde med herr Bratt.

Herr Alsterlund yttrade: Herr talman, mine herrar! Det hade
visserligen varit önskligt, att en gemensam lag rörande denna fråga
hade kunnat komma till stånd för stad och land, men då, på de skäl,

Onsdagen den 15 April, e. m.

17 N:o 29.

som herr Sjö har framhållit, det var att befara att en framställning Om förändrad
härom icke skulle vinna Riksdagens bifall, så ansågs det klokast att tagstiflmng
nöja sig med motion om en lag uti ifrågavarande syfte endast för landet, vi

Jag har bott under flera år i landtkommuner, och min erfarenhet maltdrycker.
från denna tid är den, att många, ja, ganska många personer söka (Forts.)
handelsrätt på landet hufvudsakligen i det syfte att der idka försäljning
af vin och Öl, och att all annan handel är för dem en bisak samt
ett medel för utöfvande af vin- och ölförsäljning. Det vin, som sålunda
tillkandahålles, är så starkt, som det kan vara för att icke »

komma under rubriken »spritdrycker».

Att dessa vin- och ölkrogar, ty det är rätta namnet på de handelsbodar,
der försäljning af vin och Öl är hufvudsak och annan handel
bisak, skola åstadkomma samma onda i moraliskt och i ekonomiskt
hänseende som andra krogar, är alldeles gifvet. Skilnaden emellan
vin- och ölkrogen samt den krog, der spirituösa tillhandahålles, är
endast den, att det är dyrare att tillfredsställa rusdrycks begäret på
den förra än på den senare.

I Norrland bedrifves, som bekant är, en mycket stor trävaruoch
sågverksrörelse, som fordrar eu talrik arbetarepersonal dels vid
lastageplatserna, dels vid sågverken och dels vissa tider på året utefter
flottningslederna. Det är på dessa ställen samt i de s. k.
kyrkostäderna, som finnas mångenstädes i öfre Norrland, och i hvilka
städer om lördagarne, synnerligast vid de större helgerna, jemförelsevis
mycket folk samlas, som vin- och ölhandlarne slå ned sina bopålar
och i skydd af förvärfvade handelsrättigheter utöfva sitt skadliga yrke.

Många och stora äro de oordningar, som genom denna vin- och ölhandel
uppstått, det är ett faktum.

Det är visserligen sant, att kommunalnämnden eger att förbjuda
vin- och ölhandel, då oordningar deraf uppkommit, men det är lättare
sagdt än gjordt att kunna åstadkomma ett sådant förbud. Jag har
flera gånger som medlem i kommunalnämnd varit med om att utfärda
dylikt förbud, och konungens befallningshafvande har äfven faststält
detsamma, men så har den, som drabbats af förbudet, klagat, och Kongl.

Maj:t har ofta upphäft förbudet på den grund, alt det ansetts, att full
bevisning, att oorduingar uppkommit genom klagandens vinhandel, icke
förelegat, och så har vin- och ölhandeln fortsatts på samma sätt och
med samma skadliga följder som förut; jag tror derför, att om Riksdagen
beslöte, att vin- och bihandel icke finge bedrifvas å landsbygden
i förening med annan handel, så skulle detta i ej ringa grad främja
nykterhetssaken.

I vårt land pågår en stor nykterhetsrörelse, och det har bildats,
såsom vi veta, föreningar under namn af »Blå bandet» och »Goodtemplarloger»
i syfte att sätta eu damm för rusdryckernas förhärjande
flod, och dessa föreningar hafva arbetat, jag kan betyga det, i det län,
der jag bor, med välsignelserik framgång. Jag håller nu här i min
hand petitioner från sådana föreningar i de städer, jag har den äran
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 29. 2

N:o 29. 18

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad och det förtroendet att representera, med anhållan att jag skall främja
<mSti{iandel '' hvad jag kan nykterhetssaken, och som jag anser det vara Riksdagens
med vin1 och skyldighet att räcka nykterhetsföreningarna handen i deras ädla sträfmaltdrycker,
vanden för folkets och landets väl, så yrkar jag, herr talman, bifall
(Forts.) till utskottets förslag.

Herr Andersson från Malmö: Min ståndpunkt i denna fråga

har jag vid så många föregående tillfällen tillkännagifvit, att jag icke
ämnat här i afton ingå på ämnet, men det är hufvudsakligen med anledning
af hvad herr Sven Nilsson yttrat, som jag begärt ordet. Han
sade nemligen, att det vore olämpligt att i denna lagstiftning göra en
skilnad mellan land och stad; han menade, att man icke borde öka
antalet af dessa olikheter dem emellan, som redan förut finnas. Men,
mine herrar, med detta förhållande är det kanske något säreget. Het
har också visat sig, att Kongl. Maj:t icke dragit sig för att just i
denna fråga göra skilnad mellan land och stad, och detta på ganska
goda skäl.

Som herrarne veta, beslöt Riksdagen för några år sedan att ingå
till Kongl. Maj:t med anhållan att rättighet till försäljning af vin
och maltdrycker till afhemtning skulle sökas i samma ordning som
för rättighet att utskänka dylika drycker. Kongl. Maj:t affordrade
då respektive länsstyrelsers utlåtande, huru vida det i ordningens
och nykterhetens intresse vore nödvändigt att göra eu sådan bestämmelse.

Det visade sig då af alla länsstyrelsernas uppgifter, att dermed
icke var så farligt, som man påstått. Om jag icke misstager mig,
var det ingen af länsstyrelserna, som hade att påvisa några anmärkningsvärdare
oordningar såsom förorsakade af denna vin- och ölhandel,
åtminstone ej af den sistnämnda. På denna grund biföll Kongl.
Maj:t Riksdagens skrifvelse endast i så måtto, att man skilde vinet
från ölet, d. v. s. att handlande på landet, som önskade sälja vin till
en mindre qvantitet än 10 liter, skulle gå till väga på det sätt, som
förordningen nu derom bestämmer. Men ölförsäljningen förblef fortfarande
fri. För städerna gjordes ej någon inskränkning.

Här har nu i kammaren både i dag och vid många föregående
tillfällen sagts, att man äfven i fäderna har mycket stora olägenheter
af att Öl- och vinhandeln är förenad med annan handel. Men för
min del får jag säga, att jag sätter större tilltro till de uttalanden,
som de respektive länsstyrelserna hafva gjort, än till de enskilda uttalanden,
som framkommit här i kammaren. Och jag ber att få tilllägga,
att min personliga erfarenhet är densamma som länsstyrelsernas.
Just af den bihandel, som här är i fråga, har jag mig icke bekant,
att några som helst oordningar uppstått. Här ha ju också
suttit och sitta personer i kammaren, som specielt haft och hafva att
göra med lagarnes efterlefnad, såsom borgmästare och dylika embets -

Onsdagen den 15 April, e. in.

19 N:o 29.

män; och de hafva så godt som alla enstämmigt intygat detsamma, Om förändrad
att några nämnvärda oordningar icke försports genom denna handel. aT^handel

Alltså tror jag, att då man skilt på denna handel med afseende d’ vin*och

på vinet, det icke skall vara mera omöjligt, i fall majoriteten inom maltdrycker.
kammaren så vill, att göra det i afseende på ölet. Då här för öfrigt (Forts.)
icke föreligger någon motion i syfte att skilja ölhandeln från annan
handel äfven i städerna, så kan jag för min del icke finna, att något
beslut derom nu kan fattas. Deremot instämmer jag i herr Sven
Nilssons yrkande om återremiss till utskottet; och jag gör detta med
anledning af det lagutskottsbetänkande, som här utdelats i dag. Som
herrarne veta, har Kongl. Maj:t för kort tid sedan inkommit till Riksdagen
med förslag till förändring i denna förordning, i hvad densamma
afser rätten att kringföra Öl till salu, hvilket förslag blifvit af lagutskottet
tillstyrkt. Jag tror att om Riksdagen antager detta förslag,
så skall man hafva vunnit rätt mycket.

Det är emellertid icke lämpligt att nu tala om detta Kongl. Maj:ts
förslag. Jag skall derför inskränka mig till det sagda och be att få
instämma i yrkandet om återremiss till utskottet.

Herr Bergendahl: Herr talman! Jag befinner mig fortfarande

på samma ståndpunkt till denna fråga som förra året. Jag anser för
min del det icke lämpligt att, såsom utskottet har föreslagit, beröfva
en handlande på landet förmånen att försälja maltdrycker, så mycket
mindre som jag icke tror, att derigenom de oordningar, som till äfventyrs
kunna genom maltdrycksförsäljning uppstå, skola kunna förekommas.

I år föreligger den skilnaden mot det förslag, som förra året var
i fråga, att handlande i stad fortfarande medgifves att sälja maltdrycker,
medan en landthandlande deremot enligt utskottets förslag, om
det blir antaget, icke skall ega denna rätt. Jag tror likväl icke, att
detta förslag skall leda till det åsyftade målet. Ty om inom en kommun
landthandlandena blifva förbjudne att sälja maltdrycker, så komma
otvifvelaktigt de mindre bemedlade, som vilja köpa öl, att slå sig tillsammans
för inköp deraf från städerna i större qvantiteter; och detta
tror jag kommer att leda till vida betänkligare följder, än de missbruk
medföra, som man vill afhjelpa.

Hvad åter angår herr Redelii yrkande, att öfverlåta åt de kommunala
myndigheterna att bestämma, huru vida en landthandlande bör
ega rätt till denna försäljning eller icke, så instämmer jag för min
del deri. Redan vid förra riksdagen har jag varit med om detta förslag,
och jag hyser i år samma mening, och då jag således med min
uppfattning icke finner skäl att gå så långt som motionärerna, förenar
jag mig med herr Redelius. Mig förefaller att det varit lämpligt och
fördelaktigt just för det syftemål, som motionärerna afse, om de hade
nöjt sig med ett sådant förslag. Att emellertid i denna kammare motionärernas
förslag kommer att gå igenom, tager jag för gifvet. Men

N:0 29. 20

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om, förändradundrar om förhållandet blir detsamma i Första Kammaren. Att
miq^handel tlöma ^en diskussion, som der fördes vid förra riksdagen, tror jag
med vin och verkligen, att mera skulle hafva vunnits, om man inskränkt sig till
maltdrycker, hvad herr Redelius föreslagit. Då hade man åtminstone åstadkommit
(Forts.) ej så obetydligt. Och att jag verkligen vill att något skall göras i
saken, tror jag mig hafva visat genom att förena mig med reservanten.

På grund af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra ber jag
att få yrka afslag på utskottets betänkande i punkt, 1 mom. a, men
deremot bifall till andra delen af samma punkt.

Herr Lilienberg: Jag begärde ordet med anledning af talarens

på skånebänken nyss framstälda yrkande, att betänkandet skulle återremitteras
på grund deraf, att ett lagutskottets utlåtande i dag inkommit
på kammarens bord rörande Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i vissa delar af förordningen angående handeln med vin- och
maltdrycker. Denna kongl. proposition afser emellertid alldeles icke
de delar af författningen, som nu här i det tillfälliga utskottets betänkande
äro i fråga. Propositionen afser att förebygga de missbruk,
som på många ställen inrotat sig vid kringförandet till salu af maltdrycker
från bryggerierna. Att ett visst sammanhang förefinnes mellan
de båda förslagen, så vidt som de begge två afse inskränkningar
i handeln med maltdrycker, vill jag visserligen icke förneka. Men
då diskussionen nu redan kommit så långt in i sjelfva saken, hemställer
jag till den ärade talaren på skånebänken och'' till dem, som
hafva instämt med honom, huru vida de icke skulle kunna återtaga
sitt yrkande om återremiss, så att vi finge behandla betänkandet i
dess helhet.

Herr Olsson i Ättersta: Jag är i hufvudsak förekommen af

herr Lilienberg. Jag ämnade just fästa uppmärksamheten på, att den
nämnda kongl. propositionen handlar om en helt annan försäljning än
som här i utlåtandet är i fråga, nemligen om kringförandet af Öl till
försäljning från bryggerierna. *

Jag skall för öfrigt icke ingå i någon undersökning rörande behöfligheten
af den lagförändring, som här är i fråga. Ty derom hafva
nog alla kammarens ledamöter redan förut bildat sig ett omdöme. Vi,
som äro från landsbygden, känna väl till de många och svåra olägenheterna
af denna ölförsäljning i och utanför handelsbodarne på landet,
Och det vore verkligen märkvärdigt, om denna kammare, som i fjol
biföll detta förslag både för landsbygden och städerna, i år skulle
neka sitt bifall, då reformen endast afser landet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Nej, jag kan verkligen icke återtaga

mitt yrkande om återremiss. Ty jag skulle finna det högst märkvärdigt,
om man i en fråga sådan som denna skulle undantaga

Onsdagen den 15 April, e. in.

21 Ko 29.

städerna från de inskränkningar i handeln med vin och Öl, som man Om förändrad
vill införa på landsbygden. Jag kan icke finna något rimligt skäl i lagst’finvng

verlden, hvarför man i detta fall särskilt skulle lagstifta för landet, med'' vin1 och

då jag för min del är öfvertygad om, att de öfverträdelser och miss- maltdrycker.

bruk, som ega rum, äro värre i städerna än på landsbygden. Man (Forts.)

.skulle gifva landet ett synnerligen dåligt och oförtjent vitsord, om
man skulle skrifva en särskild lag för landsbygden, då det icke kan
bevisas, att oordningarna äro värre der än i städerna.

Jag kan för öfrigt icke föreställa mig, att Riksdagen, för den
händelse lagutskottets hemställan rörande kringförandet af Öl bifalles,
uti hvilken hemställan man icke gjort någon skilnad mellan land och
stad eller stämplat landsbygden sämre än städerna, att Riksdagen,
säger jag, nu skulle kunna fatta ett alldeles motsatt beslut. Kan det
vara konseqvent att handla så, att man den ena dagen stiftar en lag
endast för landet, men den andra dagen i alldeles liknande sak en,
som gäller både stad och land? För min del kan jag icke vara med
om en sådan inkonseqvens. Och jag kan icke finna annat än att, om
man icke nu af formella skäl kan gå så långt, som jag i mitt förra
yttrande föreslog, eller att göra denna lag lika för stad och land, så
är det alls ingen fara att låta hela frågan hvila till ett annat år. Jag
vill hellre, att förslaget skall falla denna gång, än jag vill att man äfven
på detta område skall taga upp den gamla striden mellan stad
och land. Det har alltid medfört obehag att strida om dylika saker
mellan städerna och landsbygden. Men i fall en återremiss beviljas,
kan frågan lösas i år på sätt jag ifrågasatt.

Jag vidhåller på dessa skäl mitt yrkande om återremiss, ehuru
jag på förhand vet, att mitt yrkande ej har sympatier i kammaren.

Herr Holmgren: I olikhet med den föregående talaren kan

jag icke se något besynnerligt deri, att man åstadkommer en olika
lagstiftning för städerna och landsbygden. Just i fråga om rusdryckerna
har man redan förut uppdragit en sådan skilnad till följd af
de särskilda lagbestämmelser, som handeln med dessa drycker är underkastad.
Ett förslag sådant som det här framlagda skulle nemligen
icke hafva samma effekt i städerna som på landet. I städerna
finnas ju så många tillfällen ändå att komma öfver rusdrycker, att jag
icke tror att skiljandet af ölhandeln från annan handel der skulle
åstadkomma någon synnerlig inskränkning i konsumtionen.

Då jag nu har ordet, skall jag be att få nämna, att jag från min
valkrets fått mig tillsänd två resolutioner, hvilka antagits på möten
inom Tegelsmora socken den 29 sistlidne mars. Vid dessa möten uttalade
Tegelsmora blåbandsförening och andra nykterhetsvänner till
ett antal af 620 personer sin önskan, att det nu föreliggande förslaget
blefve af Riksdagen antaget.

Såsom bekant, har jag redan undertecknat motionen, och min
åsigt i frågan är således klar. Jag ber att på de grunder, som an -

N:o 29.

Om förandra<
lagstiftning
ang. handel
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)

22 Onsdagen den 15 April, e. in.

''gifvas i motionen äfvensom i utskottets betänkande, få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Kedelius: Med anledning af det framstälda yrkandet

om återremiss skall jag be att få säga -några ord till svar. Hvad blir
följden af en återremiss, i fall kammaren besluter en sådan på de
grunder, som herr Sven Nilsson nu för andra gången angifvit, nemligen
att återremisseu skulle ske i syfte att åstadkomma ett nytt förslag
från utskottet, lika för stad och land? Jo, om kammaren på denna
grund återremitterar ärendet, så blir följden endast den, att utskottet,
som icke lärer kunna gå utöfver hvad motionerna innehålla, nödgas
komma in till kammaren med ett nytt betänkande, af det innehåll,
att kammaren måtte ogilla och förkasta motionärernas yrkande. Jag
kan åtminstone för min del icke se annat, än att utskottet måste göra
detta, derest det närvarande betänkandet förkastas på den grund, att
det blott gäller landsbygden. Om man återremitterar ärendet i syfte
att det äfven skall afse städerna, men utskottet icke har rätt att framlägga
något förslag härom, så kan naturligtvis följden endast blifva
ett afslag.

Het var blott härpå jag ville fasta kammarens uppmärksamhet.

Herr Forsell: Jag vill i anledning af herr Sven Nilssons fråga,

hvarför man skall stifta en särskild lag för landsbygden, gifva honom
till svar: Het är derför att landsbygden begär en sådan undantagslagstiftning.
Man får icke underkänna de kraf på ändringar i lagstiftningen
rörande försäljning af maltdrycker, som göra sig gällande
från landsbygdens sida. År det verkligen ett behof för landsbygden
att få en sådan undantagsställning, hvilket väl får anses vara bevisadt,
då landsbygden sjelf genom sina ombud, genom möten och i allmänhet
på alla sätt, som stå denna bygd till buds, uttalar sin mening i
detta syfte, kräfvande af riksdag och regering eu förändrad lagstiftning,
så undrar jag om det icke är eu skyldighet att gifva denna
bygd en sådan lag.

Het har sagts, att en dylik lag skulle framkalla ytterligare tvister
mellan stad och land, och af sådana funnes det förut tillräckligt. Jag
trodde för min del icke, att det egentligen fans så många tvistefrön
mellan land och stad. I detta fall kan väl ingen ny tvist uppstå.
Hå landet begär eu sak och städerna icke säga nej, så må det väl
icke vara någon tvist, utan snarare ett tillmötesgående. Förhållandena
äro så olika mellan land och stad just i denna sak, att jag för min
del, med stöd af den erfarenhet jag så väl under min vistelse i städerna
som min tjenstgöring på landet erhållit, kan betyga för herrarne,
att en sådan undantagsställning verkligen är af behofvet påkallad.
Hvart jag kommer i mitt fögderi och talar vid allmogen, möter jag
öfverallt en önskan och ett begär att få en sådan undantagslag. Hvarhelst
jag träffar en landthandlande — nemligen af den sortens folk,

23 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

som önskar, att nykterhet och sedlighet måtte vinna allt mera insteg Om förändrad
hos vårt folk — förklaras med en mun, att det vore en välsignelse 2g [aZll
för landthaudlanden att blifva qvitt denna rörelse.^ Ty såsom det
nu är, måste den, som vill drifva en affär, baserad på tillhandahålla!!- maltdrycker.
det af nödvändighetsvaror åt allmänheten, äfven idka denna för mån- (Forts.)
gen så förhatliga ölhandtering, på det icke kunderna måtte dragas
bort ifrån honom. Under sådana förhållanden kan jag omöjligen finna
annat, än att Riksdagen tillmötesgår berättigade kraf från landsbygdens
sida, om Riksdagen bifaller utskottets förslag.

Herr Bergendahl sade, att det icke vore behöfiigt att borttaga
ölhandteringen från landsbygden. Ja, det vore verkligen eu glädje att
få konstatera, att detta ej vore behöfiigt. Jag har dock af erfarenhet
lärt, att det verkligen är af behofvet påkalladt. Det är sant, att det
finnes en mängd ordentliga och karaktersfasta personer, som kunna
gå förbi både ölkrogen och andra krogar; men det är ju icke för dem
vi behöfva stifta lagar, utan för dem som icke kunna gå der förbi,
och då man, sorgligt nog, har anledning att frukta, att detta kanske
är flertalet, så synes mig en åtgärd, sådan som den af utskottet föreslagna,
vara väl behöflig.

På de skäl jag nu haft äran anföra, skall jag, herr talman, till
den kraft och verkan det hafva kan, i nykterhetens intresse anhålla
att fa yrka bifall till utskottets hemställan vid den nu föredragna
punkten.

Med herr Forsell instämde herrar Nydahl, Falk, Zotterman,

Sjöberg, Nilsson i Skärhus, Wahlgren, Olsson i Frösvi, Bruse, Olson i
Stensdalen, Olsson i Kyrkebol, Nordin, Norberg, Stjernspetz, Hellqrén,
Lundström, Ahlgren, Westerberg, Thermcenius, Nilsson i Vrängebol,
Persson i Heljebol, Odell, Andersson i Lyckorna, _ Olsson~ i
Mårdäng, Göransson, Nilson från Lidköping, Olsson i Sörnäs,

Jacobsen, Wcndt, Andersson i Ölsund, Eriksson i Elgered, Hansson
i Solberga, Åkerlund, Berg från Stockholm, Wavrinsky, Norman
och Halm.

Vidare anförde:

Herr Palm: I likhet med åtskilliga talare, som förut yttrat
sig, erkänner jag önskvärdheten af eu lag, som är lika för stad och
land. Men då motionärerna erinrat sig den utgång, som en motion
i denna rigtning fick under föregående riksdag i Första Kammaren,
hafva de ansett det rådligast att inskränka sitt förslag så som skett.

Derjemte bör ihågkommas, att denna fråga icke kan hafva samma betydelse
för städerna som för landsbygden. I städerna finnas utskänkningsställen,
der maltdrycker kunna erhållas, äfven om diversehandlandena
förbjudas att tillhandahålla sådana.

Från den valkrets jag representerar har jag mottagit flera upp -

N:o 29. 24

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad maningar att verka för att de motioner, som i Kiksdagen blifvit väckta
ang. handel '' nu ifrågavarande syfte, måtte vinna bifall. Jag kan derför framhålla,
med Vin och at* ehuru dessa mina kommittenter önska, att samma lagstiftning må
maltdrycker, blifva gällande äfven i städerna, äro de dock tacksamma för det lilla
(Forts.) framsteg, som skulle ligga uti ett bifall till utskottets förslag.

Da det är kändt, att det inom vart land råder en stark opinion
för en ändring i detta syfte, och då jag tror att representationen
gjorde väl uti att beakta, hvad svenska folket i denna sak begär, skall
jag, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Det är icke första gången man får

höra, att olika åsigter gjort sig gällande i stad och på land. Men att
äfven i denna fråga en sådan skiljaktighet skulle ega rum, har jag
för min del icke kunnat tänka mig; allra minst hade jag väntat att få
höra det från en landsortsrepresentant.

Jag skulle mycket väl kunna förstå herr Sven Nilsson, om han
i sitt anförande sökt bevisa, att det är någon fördel för landsbygden
att bibehålla ölhandeln i förening med annan handel. Men han har
icke nämnt ett ord derom. Om jag för min del kunde finna, att det
vore eu fordel att bibehålla det närvarande förhållandet, skulle jag
anse mig skyldig att förfäkta landsortens intressen, på det att den
måtte allt fort få åtnjuta samma fördel som städerna. Men då det
nu synes mig, som om man vore i tillfälle att bereda landsorten en
fördel gent emot städerna, så hade jag väntat, att stadsrepresentanterna
skulle uppträda och säga, att de icke unnade oss denna fördel,
emedan de behöfde sjelfva samma fördel; ty utan tvifvel är det kändt
och erkändt, att vi på landet hafva stor olägenhet af att bibehålla
ölhandeln i förening med annan handel. Och då man är öfvertygad
om, att det i stället för en fördel är en olägenhet att bibehålla det
nuvarande förhållandet, så kan jag icke förstå, hvarför landsortsrepresentanter
skola uppträda och säga: »Vi vilja bibehålla denna olägenhet
och oreda, derför att städerna hafva detta». Jag för min del beklagar
verkligen, att icke städerna också kunna komma i åtnjutande
af samma fördelar. Men jag ber att få framhålla, att städerna ändå
i alla fall icke skulle kunna vinna något nämnvärdt derigenom, att
ordet »a landsbygden» utströkes. Ty det är allom bekant, att i’städerna
ligga handelsbodarne och andra ölförsäljningsställen bredvid
hvarandra. Det skulle således icke vara så mycket vunnet i nykterhetens
intresse, om man förbjöde diversehandlande i staden att hafva
Öl att sälja.

Härtill kommer nu, att Andra Kammaren förlidet år biföll utskottets
förslag om att bihandel icke skulle få förenas med annan
handel, vare sig i stad eller på land. Således gaf man mer förlidet
år, än hvad det i år äskas. Skulle man då motsätta sig en begäran;
som är mycket billigare än en begäran, som man förlidet år biföll?
Jag kan icke finna ringaste anledning dertill. Särskilt vill jag bedja

Onsdagen den 15 April, e. m.

25 N:o 29.

herrar stadsrepresentanter, att de äro så goda och låta oss få denna Om förändrad
fördel; ty städerna komma icke att förlora något derpå. Jag hoppas, Lagstiftning
att de flesta stadsrepresentanterna inse detta. Jag tager mig derför aTij ll''.andel
trineten, herr talman, att i landsortens intresse och till landsortens maltdrycker.
fördel yrka bifall till utskottets förslag. (Forts.)

Herr Jonsson i Hof: Jag har begärt ordet i anledning af herr

IJedelii fråga, i hvad ändamål en återremiss skulle kunna göras, när
utskottet icke har rättighet att gå utöfver hvad motionerna gifva vid
handen. Jag skall derpå svara honom: Det är eu mycket lätt sak
att väcka en motion under tiden, så att utskottet må få den rätt det
anses icke hafva; och så kan man få en lagstiftning, som är lika för
stad och land. Således finnes det goda skäl för en återremiss, när
man icke kan ställa sig på den ståndpunkten, att man vill hafva eu
särskild lagstiftning för landsbygden. När jag således är af den öfvertygelsen,
att det är högst olämpligt, opraktiskt och oklokt att göra
en lagstiftning särskilt för landsbygden, förenar jag mig naturligtvis
med dem, som yrkat punktens återremitterande. Särskilt vill jag
till de herrar, som påyrka olika lagstiftning för landsbygden och städerna,
ställa den frågan, huru vida det verkligen kan vara rim och
reson deri, när man jemför en del af våra smärre städer med de större
stationssamhällen, som finnas inom landet. Kan det vara rimligt, att
t. ex. Oregrund och Östhammar eller småstäderna på skånska kusten,
såsom Skanör och Falsterbo, skola bibehålla ifrågavarande rättighet,
men deremot ofantligt mycket mera lifaktiga samhällen skola inskränkas
i samma handtering, och detta förmodligen på den grund, att de
små stadssamhällena skulle bättre kunna sköta sina intressen i näringslifvet
än de välordnade stationssamhälleua. Det ligger onekligen
en svag punkt häri, herrarne må säga hvad som helst, Jag begriper
verkligen icke, hvarför man icke kan hålla fast vid den princip man
förr sökt förfäkta, att det bör vara lika lagstiftning för land och stad.

För öfrigt ber jag att fä påpeka, att sjelfva det sätt man föreslår
icke är det bästa i nykterhetens intresse. Man går nu så till
väga, att man söker försvåra och lägga alla möjliga hinder i vägen
för försäljningen af varan. Månne icke det verkliga medlet för att
förekomma oordningar och fylleri vore, icke det, att man på förhand
fixerade för ett fåtal personer rättigheten att bedrifva denna handtering,
utan i stället det, att man läte försäljningen vara mera fri, men
också sedan vid förekommande oordningar och missbruk läte lagstiftningen
temligen frikostigt gripa in? Anser man således, att nuvarande
bestämmelser rörande förbud för handlande att sälja sådana drycker
äro för slappa — hvarför icke då göra dessa bestämmelser mera tillfredsställande,
på det att kommunalnämnd och andra myndigheter må
gripa in, så snart oordningar förekomma? Enligt mitt förmenande borde
man gå denna väg, om man verkligen vill lagstifta i nykterhetens
intresse.

N-.O 29. 26

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad Som sagd!, yrkar jag, herr talman, återremiss af nu ifrågavalagstiftning
raIK]e punkt.
ang. handel L

med vin och •• t #

maltdrycker. Herr Pettersson i Osterhanmge: Som jag är med bland dem,

(Forts.) som undertecknat den motion, som föranledt betänkandet, så är min
ställning till frågan dermed gifven, och jag har blott begärt ordet
för att hos herr talmannen anhålla att få till protokollet antecknadt,
att jag afgifver min röst för utskottets förslag, och tillmötesgår jag
derigenom en allmän och berättigad önskan icke blott från min valkrets
utan från hela landsbygden.

Herr Andersson i Lyckorna: Herr talman, mine herrar! Så som

en af motionärerna i denna fråga kan jag icke annat än uttala
mitt tack till utskottet för det slut, hvartill utskottet kommit. På
samma gång får jag säga, att det förvånar mig att från kamrater på
landsbygden få höra, att det är olämpligt att stifta en undantagslag
för oss på landet. Hå denna fråga åtskilliga gånger förut varit föremål
för Riksdagens behandling och här debatterats, hafva vi allt för
väl kommit under fund med, hvilket ofantligt motstånd den rönt hos
representanterna för städerna gent emot oss på landet. Det har alldeles
tydligt framgått af diskussionerna i denna fråga, att de icke
hafva funnit det med sin fördel förenligt att inskränka städernas ölhandtering
i samma grad, som vi önska att det måtte ske på landet,
och då vet jag icke, hvarför vi nu skulle frånhända oss detta tillfälle
att få eu lagförändiing, som är bättre lämpad för våra förhållanden
på landet.

En talare från Kristianstads län, herr Sven Kilsson, ville hafva
frågan framskjuten till nästa år, då han trodde att det skulle blifva
en gemensam lag för såväl stad som land. Men, mine herrar, om så
skedde, hvad tror man då att resultatet skulle blifva? Jo, att det
kom till att blifva ingenting, men då frågan står på den point, som
den nu gör, kan jag icke annat än på det lifiigaste yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Waldenström: Herr talman! Jag anser mig.böra med dela

kammaren, att jag från en mängd håll i landsorten har mottagit
uttalanden af offentliga möten, som velat understödja den här ifrågavarande
motionen. Uti dessa resolutioner har man anmodat mig att
meddela kammaren, att de kommit mig till hända. Herrarne torde ock
sjelfva i tidningarna hafva sett notiser om det ena mötet efter det
andra, som nykterhetsföreningarna hållit i skilda delar af landet, och
som alla hafva kommit till ungefär samma resultat.

För öfrigt skall jag icke mycket säga om sjelfva saken. Jag
tror, att den är så mycket diskuterad, att det är temligen öfverflödigt.
Jag; sjelf beklagar, att man af omständigheternas magt tvingats att
inskränka sig till att föreslå nu ifrågavarande lagförändring endast

Onsdagen den 15 April, e. m.

27 N:o 29.

för landsbygden. Herrarne se sjelfva, att vi i motionen påpekat detta Om förändrad
äfvensom angifv it skälen, hvarför det skett. Det torde derför icke ^n^handel
vara någon, som behöfver säga att han icke begriper, hvarför niotio- med vin och
närerna gått ifrån den ståndpunkt, som de intogo förra året. De maltdrycker.
hafva icke gått ifrån sjelfva ståndpunkten, men de hafva varit af om- (Forts.)
ständigheterna tvingade att taga ett mindre steg i år, än de försökte
taga i fjol, emedan de hoppades att derigenom möjligen komma något
litet framåt.

Hvad nu herr Redelii yrkande beträffar, skall jag blott be att
få fästa uppmärksamheten på, att om kommunalmyndigheterna få rättighet
att tillåta landthandlande att sälja maltdrycker, så blir följden
den, att de icke kunna meddela en handlande denna tillåtelse utan
att meddela alla de öfriga densamma. Ty genom att gifva den åt
den ene och icke åt den andre skulle de begå en mannamån, som
vore till skada för den enes och till gagn för den andres affär. Detta
har så många gånger förut framhållits i kammaren, att jag trodde att
ingen skulle tala om den saken mera.

Vidare ber jag fa säga några ord mot en talare här i närheten.

Han yttrade, att oordningar komme att uppstå, äfven om denna handel
skildes från annan handel och skedde på särskildt dertill anvisade
platser. Ja, det är nog icke att förmoda, att alla oordningar skulle
kunna förekommas; men kontrollen blir i alla fall lättare på det sättet,
och frestelserna blifva färre. Utan tvifvel är det ock denna erfarenhet,
som ledt lagstiftaren, då han förbjudit handlande att befatta
sig med försäljning af spritvaror. Ingen kommun har nu mera rättighet
att medgifva någon handlande rätten att försälja spritdrycker.

Hvad beträffar en återremiss, som herr Sven Nilsson påyrkat, så
kan ju kammaren besluta en sådan. Någon effekt kan den icke hafva.

Utskottet kan icke komma in med något betänkande, deri utskottet
föreslår, att detta stadgande skall gälla lika för land och för stad. Ty
någon motion föreligger icke om detta, och utskottet har icke rättighet
att komma in med ett betänkande, som på samma gång innehåller
en motion, hvilken icke blifvit inom kammaren väckt,

Häruti instämde herrar Anderson i Tenhult och Andersson i Lysvik.

Herr Biilow yttrade: Herr Forsell nämnde, att man vill hafva
en undantagslagstiftning på landet, derför att landet begär det. Jagtror,
att städerna begära det i lika hög grad. Åtminstone ha till mig
kommit tre petitioner från föreningar i Lund, tillsammans representerande
omkring 1,000 personer, och i dessa petitioner begära föreningarna,
att en strängare lagstiftning på detta område måtte åstadkommas.
Då jag tror mig veta, att flera andra stadsrepresentanter fatt
emottaga liknande petitioner, så synes det att städerna i ännu högre
grad än landet begära en sådan lagstiftning.

Jag förenar mig med herr Sven Nilsson och yrkar återremiss.

N:o 29. 28

Onsdagen den 15 April, e. in.

Om förändrad Herr Sjö: Jag begärde ordet hufvudsakligen i följd af ett ytt an^handel

ranc^e’ som fäldes af en talare på skaraborgsbänken. Han sade att,

med vin1 och om handlandena icke fingo hafva vin och maltdrycker till salu, så

maltdrycker, skulle andra personer på landet hafva sådana drycker till försäljning.

(Ports.) Jag ber att få erinra, att i skrifvelseförslaget ingår den föreskriften,

att inga andra skulle få sälja vin och maltdrycker i mindre partier

än de, som enligt kongl. förordningen den 24 oktober 1885 förvärfvade
denna tillåtelse.

Han sade vidare, att om icke sådana ölkrogar funnes till på landet,
skulle det blifva salning, och detta vore mycket värre.

Jag tror icke att det kommer att inträffa, men som det nu är
kan man verkligen tillämpa det gamla ordspråket, att tillfället gör
tjufven. Het är den lätta tillgången, som gör att många fattiga arbetare,
dagakarlar och landtmän, som icke hafva råd att lägga ned
sina pengar på sådana drycker, ändock kasta ut dem för dylika.
Hetta är min öfvertygelse, och jag har hört flere andra trovärdiga
personer säga detsamma.

Herr Olof Jonsson sade, att denna lagstiftning var opraktisk och
oklok. Ja, må hända från hans synpunkt, men icke från deras, hvilka
liksom jag vilja, att vi skola få ett nyktert folk. Jag tror att det är
praktiskt och sundt att vi både stifta lagar och på öfvertygelsens väg
söka sprida nyttiga lärdomar i ena och andra afseende!. Het är godt,
att vi kommit derhän, att icke blott vårt folk, utan äfven, såsom vi
här hört, representationen vaknat till lifaktighet i detta afseende.

Herr Redelius: Jag vill blott svara herr Olof Jonsson, som

replikerade mig i anledning af mitt yttrande om följden af en återremiss.
Het är naturligt att jag tänkte på frågans närvarande läge.
Hvad som lian blifva är en annan sak. Att motioner, som gå till
tillfälligt utskott, kunna väckas under hela riksdagen, vet jag väl, men
faktiskt är icke någon sådan motion väckt, som kan berättiga utskottet
att komma fram med ett nytt förslag i den antydda rigtningen åt
likställighet för stad och land.

I afseende å kontrollen vill jag tillägga, att herr Olof Jonsson
tycktes vilja hafva en sådan på samma häll, som jag i mitt förra
yttrande antydde.

Herr Persson från Arboga: Herr talman, mine herrar! Äfven

jag har från min hemort fått mottaga uppmaningar att verka för de
nykterhetsmotioner, som äro framlagda för denna Riksdag, och då jag
sjelf delar denna önskan, så vill jag anhålla att få till protokollet antecknadt,
att jag kommer att rösta för det förslag, som utskottet framlagt.
Visserligen skulle äfven jag helst hafva sett, att lagstiftningen
i detta fall kunnat blifva gemensam för stad och land, ty jag är lif -

Onsdagen den 15 April, e. m.

29 N:0 29.

ligt öfvertygad om, och min personliga erfarenhet har bibragt mig Om förändrad
denna öfvertygelse, att en lagstiftning i enahanda syfte äfven mycket lagstiftning
väl kunde behöfvas för städerna, men då föga utsigt förefinnes att få med vinsch
en sådan till stånd under nuvarande förhållanden, och då det synes maltdrycker.
mig alldeles påtagligt att det är bättre att vinna något i det syfte (Forts.)

man önskar än ingenting, så skall jag af detta och den mångfald andra
skäl, som så väl i motionerna och utskottets betänkande som under
dagens diskussion blifvit framlagda, tillåta mig, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Lindgren, Elis Nilson och Olsson
i Ornakärr.

Herr Nordin: Som äfven jag är en af undertecknarne af ifrågavarande
motion, så skall jag be att med några ord få upptaga kammarens
tid. Jag hör också till dem, som ifrån de flesta församlingarna
i mitt kommittentskap, dels direkt genom deras kommunalstämmor
dels från nykterhetssällskap, erhållit uppmaning att i Riksdagen
verka för att ifrågavarande nykterhetsmotioner måtte vinna önskligt afseende
inom kammaren. Jag kan icke neka till, att det har förefallit
mig litet förvånande, att ett, om än till någon del maskeradt, motstånd
mot saken gör sig gällande här. Jag hade tänkt mig, att åtminstone
hvarje landsortsrepresentant skulle hafva sett mycket sorgliga följder
af öldrickningens allt för vidsträckt tillåtna bruk inom våra landthandelsbodar,
och att derför nu alla skulle vara temligen eniga i fråga
om detta förslag. Jag förmodar, att. motståndet dock kanske mycket
härrör frän den tanken, att det blott är nykterhetsfantaster, som funnit
på detta förslag. Nej, det är icke så, det är alldeles icke så!

Det är helt säkert, att det ej fins någon fråga, som är före i riksdagen,
kring hvilken så mångas tankar röra sig, som just kring denna.

Och det är icke blott nykterhetsifrarne, som vilja dess framgång, utan
äfven alla de olycklige, som fallit i dryckenskapens snaror, så att de
icke kunna gå förbi ölkrogarne utan att berusa sig. De framställa nu
en vänlig bön till fäderneslandets representanter: Hjelpen oss, så att
frestelserna för oss bli färre än hvad de hittills varit!

Jag ber att få sälla mig till dem, som yrkat bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wavrinsky: Då jag icke har undertecknat någon af de

föreliggande motionerna och icke heller har tillfälle att i öppen omröstning
gifva min åsigt till känna, sä skall jag be att i korthet få göra
det genom att här instämma i yrkandena om bifall till det förslag,
utskottet framlagt.

Jag skulle dock icke ens för detta ändamål hafva begärt ordet,
om jag icke i viss mån uppkallats af herr Biilow. Han fann sig föranlåten
att instämma med dem, som yrkat återremiss, på grund deraf

N:0 29. 30

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om förändrad att lian från sin ort erhållit skrivelser, som påyrkat för städerna
lagstiftning i samma begränsning i rättigheten att sälja Öl och maltdrycker, som nu
med vin1 och här föreslagen för landsbygden. Med anledning häraf anser jag mig
maltdrycker, skyldig nämna, att i hela landet, såväl i städerna som på landsbygden
(Forts.) en — jag vill gerna medgifva det —- ganska omfattande agitation
bedrifvits, en agitation, för hvilken kostnaderna öfverstigit tusentals
kronor, för att bereda tillfälle åt dem, som det önskat, att understödja
yrkandena om förändrade lagbestämmelser i detta hänseende för både
stad och land. Ett stort antal petitionslistor hafva härigenom kommit
till stånd, men, märk väl, alla dessa hafva hållits tillbaka — något,
som bevisar en förmåga af begränsning, hvilken, förmenar jag, är aktningsvärd.
De hafva icke framlemnats derför att de galt både stad
och land och för att de icke skulle inverka störande, då nu med hopp
om framgång från landsbygden så kraftiga och ifriga yrkanden framstälts
om en dylik begränsning särskild! för landet.

Jag vill alltså säga herr Biilow — dock utan anspråk att kunna
inverka på hans ställning till frågan — att de resolutioner, som i år
blifvit fattade, icke böra åberopas för att få inskränkningen i fråga
genomförd i städerna, utan för att gifva landsbygdens representanter
ett handtag i deras yrkande derom för landsbygdens räkning. När är
väl en lagstiftning i fråga befogad, om icke nu, när önskningarna om
dess genomförande gifvit sig så kraftigt och lifligt till känna, öfver hela
landet och icke blott i de orter, hvilka denna lagstiftning närmast
skulle afse?

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Kihlberg: Då jag icke förut gifvit till känna min ståndpunkt
i nu föreliggande fråga, skall jag be att få säga några ord.

Jag tillhör ingen absolutistisk nykterhetsförening och jag delar
den uppfattningen, att Öl, njutet måttligt och vid måltiden, är eu både
sund och närande dryck. Men jag kan icke heller förneka, att ölet,
förtärdt i större portioner, kan blifva en rusdryck; och att så verkligen
ofta är förhållandet, har jag haft många tillfällen att bevittna i
min hemtrakt vid de ifrågavarande handelsbodarne. Jag har der många
gånger sett, huru dessa stackars arbetare, som äro hemfallna åt dryckenskapslasten,
vid dessa ölkrogar på landsbygden förtära sina dagspenningar,
ja, icke endast det, utan äfven förstöra de tillfällen till arbetsförtjenst,
de haft, derigenom att de på grund af ölkrogarnes lockelser
varit försumliga i sitt arbete. Och hvilken nöd och hvilket
elände de derigenom framkallat icke blott för sig sjelfva, utan äfven
för sina familjer, det är lätt att inse. Jag anser det sålunda vara i
högsta grad behjertansvärdt att söka genom Riksdagen göra något för
att skydda desse stackare från dessa deras farliga frestelser.

Det kan visserligen sägas, att kommunalnämnderna hafva medel
att stäfja de oordningar, som föranledas af denna ölförsäljning. Jag
har i många år tillhört kommunalnämnden i den församling, der jag

Onsdagen den 15 April, e. m.

31 N:o 29.

är bosatt, och jag vet, att denna energiskt har uppträdt för att stäfja Om förändrad
dylika oordningar. Men det har varit med ringa framgång, tv vi veta lagstiftning^
ju, huru svårt det är att åstadkomma lagligen bindande bevisning, då med vin och
det gäller att påvisa sådana oordningar. När man icke kunnat åstad- maltdrycker.
komma sådan bevisföring, så har Kong], Maj:ts befallningshafvande (Forts.)
icke kunnat döma handlandena i fråga, och har man verkligen någon
gång lyckats få bevis, så har det ofta inträffat, att förbudet mot ölförsäljning
endast lemnats för en tid af ett år, och när den tiden lupit
ut, ha ölkrogarne åter börjat sin verksamhet. I den händelse åter,
att det lyckats att efter förnyad anmälan få förbudet utsträckt för all
tid, så har det ofta inträffat, att handlanden i fråga öfverlåtit sin
rörelse åt en annan, som upprättat en ny ölförsäljning på samma
ställe, eller ock har en ölkrog uppstått på någon annan lägenhet.

Det är sålunda för kommunalnämnderna förenadt med mycket
stora svårigheter att åstadkomma något verksamt hinder för denna
ölförsäljning. Det är derför hög tid att Riksdagen gör något för att
få en bättre ordning till stånd.

Här har talats om att man borde vänta med denna lagstiftning,
till dess man kunde få den till stånd gemensamt för både land och
stad. Gent emot detta ber jag att fa framhålla, att den alls icke har
samma betydelse för städerna som för landsbygden. I städerna står
ju tillfället öppet för en hvar att när som helst berusa sig med berusningsmedel,
som hafva en långt kraftigare verkan än ölet. Men
på landet hafva vi lyckligtvis icke några lokaler, der detta kan ske,
och just derför skall den nu ifrågasatta lagstiftningen ovilkorligen visa
sig hafva ett mycket välsignelserikt inflytande på landsbygden, som
den icke kan utöfva i städerna. Detta synes mig vara ett tillräckligt
skäl att skilja på lagstiftningen för land och stad.

Den, som vill göra något i denna retning, den måste medgifva
ett dylikt åtskiljande. Den, som icke vill det, han har allt skäl att
hålla på att lagstiftningen skall vara gemensam för land och stad,
just derför att man vet, att i Första Kammaren ett beslut i den rigtningen
kommer att falla.

När så är förhållandet, kan jag icke annat än önska framgång åt
nu föreliggande förslag, sådant som utskottet här har framstäf det,
ty jag tror, att frågan på det sättet skulle få en lycklig lösning.

Jag har endast velat uttala detta.

Häruti instämde herrar Ersson i Arnebo, Jonson i Fröstorp, E.

O. Fredholm, Larson i Slättäng, Anderson i Himmelsby, Larsson i
Mörtlösa, Petersson i Hamra, Kumlin och Erickson i Bjersby.

Herr Truedsson: Då jag i likhet med de fleste föregående talarne
är öfvertygad, att detta lagförslag skall blifva till stor nytta och
välsignelse för landsbygden och icke till någon skada för städerna,
ber jag att få yrka bifall till detsamma.

N:0 29. 32

Onsdagen den 15 April, e. in.

Om förändrad Herr Petersson i Däuningelanda: Äfven jag skall be att få
(mekanik! bifall till utskottets förslag. Det finnes väl knappt någon fråga,

med vin och som föreligger till Riksdagens afgörande, i hvilken den allmänna opiniomaltdrycker.
nen så enigt .uttalat sig, som den gjort i denna angående önskvärd(Forts.
) heten af förändring i lagstiftningen om försäljning af maltdrycker.

Med hänsyn dertill skall jag som sagdt yrka bifall till utskottets förslag.
Jag kommer ock att vicF en möjligen blifvande votering gifva
min röst för detsamma.

Herr Petersson i Brystorp: Då jag har undertecknat en af de
motioner, som nu föreligga till behandling, skall jag be att få yttra
några ord.

Jag har från min hemtrakt fått flera skrifvelser med anhållan, att
jag skulle gifva min röst för den ifrågavarande lagförändringen, och
jag gör det så mycket hellre, som jag vet att oordningar ofta uppstått
till följd deraf att smärre handlande fått tillhandahålla Öl och maltdrycker
till afsalu. Den lagbestämmelse som är föreslagen häremot,
kan icke blifva till skada för någon.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. b)

Bifölls.

Punkten 2.

Bifölls.

Utskottets i slutet af utlåtandet gjorda anmälan lades till handlingarna.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle kammarens i afseende
å mom. a) af punkten 1 äfvensom punkten 2 fattade beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 4.

Om ändringar
i de administrativa
bestämmelserna

rör. församlingsrätten.

I ordningen förekom härefter Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 12), med anledning af
väckt motion om ändringar i de administrativa stadgandena rörande
församlingsrätten.

I motion n:r 120 i Andra Kammaren hade herr Julius Manicell
föreslagit,

Onsdagen den 15 April, e. m.

33 N:0 29.

att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes Om ändringar
i de församlingsrätten berörande administrativa stadganden vidtaga de 4 de ^dminiändringar,
hvarigenom denna rätt betryggas i öfverensstämmelse med sfämmdserna
de af 1862—63 års Riksdag godkända grunder. ryr, försam Ung

sr ätten.

Med anledning häraf hemstälde utskottet: (Forts.)

»att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen, i
afvaktan att eu lag rörande församlingsrätten må komma till stånd, i
skrifvelse till Kongl. Magt anhåller, det Kongl. Magt täcktes låta omarbeta
§ 13 i nu gällande ordningsstadga för rikets städer, i hufvudsakligt
syfte, att de derstädes gifna bestämmelserna, för så vidt de
röra allmänna föredrag och allmänna sammankomster, måtte, till förekommande
af missförstånd och godtycke, ändras och förtydligas».

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts

af herrar Östberg, A. Svenson i Edum, Mallmin och J. A.

Johansson i Strömsberg, som med godkännande af utskottets hemställan
ansett, att motiveringen bort affattas på sätt, som i reservationen
funnes närmare angifvet.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Lilienberg som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag
måste betyga det tillfälliga utskottet min tacksamhet för det sakrika
betänkande, som utskottet i detta ämne lemnat. Men jag kan icke
gilla det slut, hvartill utskottet kommit. Utskottets hela resonnement
och bevisföring gå derpå ut, att regeringen har gått utöfver sin befogenhet,
då regeringen på administrativ väg meddelat åtskilliga lagbestämmelser,
som innebära inskränkning i församlingsrätten. Jag gillar
i allo denna utskottets uppfattning och går så långt, att jag säger det
regeringen likaväl som att utfärda dessa bestämmelser om församlingsrätten
kunde göra tillägg i lagen angående tryckfrihet. Men är detta
nu rigtigt, förefaller det mig uppenbart, att i denna fråga sträfvandet
borde gå ut på att få lagstiftningen angående församlingsrätten förflyttad
från den administrativa lagstiftningen till det lagstiftningsoinråde,
der lag stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Men då kan
det icke vara lämpligt och — jag vill säga det — icke ens riksdagen
värdigt att uppmana regeringen att än ytterligare framgå på den administrativa
lagstiftningens väg och gifva ytterligare bestämmelser om
församlingsrätten, låt vara, att de endast skulle tjena till förtydligande
af de bestämmelser, som redan finnas.

Emellertid är den motion, på grund af In fiken utskottet gifvit
sitt betänkande, sådan, att utskottet icke kunnat framkomma med annat
förslag än en anhållan om ändring och förtydligande af de gällande
bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer. Man måste derför
vänta till ett kommande år, då antingen riksdagen sjelf beslutar om
en lag angående församlingsrätten eller också går in till regeringen
Andra Kammarens Prot. 1891. N-.o 29. 3

W.o 29. 34

Onsdagen den 15 April, e. ro.

Om ändringarmed en skrifvelse och begär, att regeringen uppgör ett förslag härom
'' (Je admm- ocp hemställer det till riksdagens godkännande. På grund af hvad
tämmelserna DS anfört yrkar jaS afelaS a utskottets hemställan.
rör. församlingsrätten.
Häruti instämde herrar Lyttkens, Halvar Eriksson, Gethe, Sven
(Forts.) Nilsson, Thestrup, Svensson från Karlskrona, Wallis, Wavrinsky,

Sjöholm, Palm, Nilson från Lidköping, Andersson i Lysvik, Nordin,
Anderson i Hasselbol, Larson i Slättäng och Gyllensvärd.

Herr Ostberg anförde: Herr talman, mine herrar! Anlednin gen

till yrkandena på förändring uti ordningsstadgau för rikets städer,
i hvad den rör allmänna sammankomster eller föredrag, är väl bekant,
Het har på senare tider i landet uppstått ett antal kringresande agitatorer,
som arrangera föredrag och sammankomster i olika delar af
jandet, der hufvudsakligen behandlas dels frågor rörande religionen,
dels ock sociala och politiska förhållanden. Mer än en gång hafva
desse rönt hinder i sin verksamhet på grund af ordningsstadgans föreskrifter,
rätt eller orätt tillämpade, och hafva derför energiskt påyrkat
dessa föreskrifters upphäfvande. — Skulle man tänka, att ett tillmötesgående
mot motionären behöfde innebära ett uttalande af representationen
till förmån för dessa agitatorers verksamhet, då ville jag för
min del icke vara med om att bifalla det slut, hvartill utskottet kommit.
Jag tror emellertid icke att man behöfver uppfatta saken på det
viset. — Det skulle vara ganska frestande att närmare ingå på frågan
om de personers verksamhet, som jag nyss åsyftade; men jag vill det
icke, särskildt som tiden redan är långt framskriden. Jag vill dock
för min del uttala en allvarlig protest mot det sätt, hvarpå de i allmänhet
gått till väga.

Om jag således frånsäger mig all sympati med deras verksamhet,
så har jag likväl ansett det vara min skyldighet att i anledning af
den väckta motionen taga i öfvervägande, huru vida de ordningsbestämmelser,
som förekomma i ordningsstadgau för rikets städer, må
anses vara lämpliga, eller om de behöfva förändring, dag har då icke
kunnat komma till annat resultat, än det jag förmodar att herrarne
allmänt kommit till, nemligen att dess bestämmelser i vissa delar behöfva
modifieras och i andra delar göras tydligare och fullständigare.
Jag har följaktligen haft anledning att förena mig med utskottet i
dess hemställan. Jag har dock icke kunnat godkänna den af utskottet
framlagda motiveringen, och jag skall be att få angifva skälen derför.

Utskottet har visserligen icke uttryckligen sagt, att utskottet anser
anmälningspligten obehöflig, men det framgår i allt fall af utskottets
motivering, att utskottet i det hela är benäget att godkänna
motionärens uppfattning härutinnan. Motionären vill nemligen, att
alla dessa bestämmelser rörande församlingsrätten skola utsöndras ur
ordningsstadgan för rikets städer. — Jag tror, i motsats härtill, att
anmälningspligten är nödvändig, och jag har äfven ansett, att i en

Onsdagen den 15 April, e. m.

35 N:o 29.

skrifvelse till Kongl. Maj:t denna sak bör uttryckligen betonas. Anmälningspligten
är praktiskt nödvändig derför, att ordningsmagten bör
kunna erhålla upplysningar angående möten och föredrag utan att
derför behöfva anställa särskilda kunskapare eller vidtaga särskilda
åtgärder för att få veta hvad som kan förekomma. Vidare är den
nödvändig för att ordningsmagten må i god tid före sammankomsten
erhålla kunskap derom, och detta kan icke vinnas, om icke anmälan
sker inom viss föreskrifven tid före sammankomsten. Ordningsmagten
behöfver denna anmälan för att kunna vidtaga nödiga åtgärder och
göra sin skyldighet för ordningens öfvervakande.

Utskottet har vidare intagit motionärens ståndpunkt att ordningsstadgan,
i hvad den rör anmälningspligten och skyldighet att inhemta
tillstånd för sammankomst under bar himmel, står i strid med 10
kap. 15 § strafflagen. Jag kan icke vara med om att underskrifva
denna åsigt. Det är tydligt för den, som genomläser åberopade
paragrafen i strafflagen, att denna handlar om upplösningsrätt, men
icke om anmälningspligt. Det är nog sant, som här påpekats, att
1862—1863 års Riksdag i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalat den
åsigt, att anmälningspligten icke är nödig, och derför icke upptagit den
i nämnda lagparagraf. Men derför att denna åsigt finnes i motiveringen
af en riksdagsskrifvelse är den icke likstäld med gällande svensk
lag. Så tillämpas det icke heller i andra afseenden. Och jag kan
derför icke gå in på att uttala ett klander mot Kongl. Maj:t, derför
att han skulle utfärdat föreskrifter i strid mot gällande lag. Jag vill
dessutom erinra att, då Riksdagen uttalade den åsigt, jag nyss nämnde,
voro skälen, som anfördes, den omgång och tidsutdrägt, som särskild!
på landsbygden skulle uppstå genom anmälningspligtens förekomst.
Då nu regeringen inskränkt sitt påbud till städerna och med dem
likstälda samhällen, så har regeringen enligt mitt förmenande icke stält
sig oppositionelt mot den åsigt, som egentligen gaf anledning till uttalandet
från Riksdagen.

Slutligen har jag haft en erinran att göra deremot, att utskottet
uttalat sig angående strafflagens bestämmelser. I 10 kap. 15 §
strafflagen heter det: »ej må sammankomsten af myndigheten upplösas,
så framt dervid ej företages något, som emot lag stridande är eller
eljest allmän ordning störer». Utskottet antyder att med »företag»
skall förstås våldsamheter eller oordningar eller dylikt, men vill icke
deri inbegripa det, att personer göra sig skyldiga till brottsliga yttranden
eller att brottsliga resolutioner fattas. Då jag icke är med
om en sådan tolkning och har all anledning att anse, att denna upplösningsrätt
bör finnas äfven der väl den yttre ordningen är ostörd,
men brottsliga yttranden förekomma eller brottsliga resolutioner fattas,
så kan jag alldeles icke vara med om den af utskottet antydda uppfattningen.
Jag anser det öfver hufvud vara olämpligt att i denna
fråga yttra sig om strafflagens bestämmelser. Jag anser det så mycket
mindre lämpligt, som man i sådant fall hade haft anledning att äfven

Om ändringar
i de administrativa
bestämmelserna

rör. församlingsrätten.

(Forts.)

N:0 29. 36

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om ändringar
i de administrativa
bestämmelserna

rör. församlingsrätten.

(Forts.)

ingå på bedömande , af strafflagens bestämmelser i andra afseenden
och ur andra synpunkter, än som nu gjorts gällande.

Utskottet hade i sådant fall haft anledning taga i öfvervägande,
huru vida strafflagsbestämmelserna äro tillräckligt betryggande för missbruk
af yttrandefrihet och församlingsrätt. Man skall nemligen icke
endast se på den ena sidan af saken, eller att friheten icke undertryckes,
utan äfven på den andra sidan, eller att sjelfsvåldet stäfjas.

För min del tror jag, att Riksdagen bör, vid behandlingen af
denna fråga, inskränka sig till ett uttalande angående lämpligheten af
förekommande stadganden i ordningsstadgan för rikets städer. Den
motivering, hvilken såsom reservation är bifogad utskottets betänkande,
är uppsatt i nämnda syfte.

Jag vill med anledning af hos mig gjord erinran rätta ett förbiseende,
hvartill reservanterna gjort sig skyldige vid affattande af motiveringen.
I det första stycket af reservationen säges hvad motionärens
syfte är, och dervid nämnes, att han åsyftar upphäfvande äfven
af polismyndighetens befogenhet att upplösa sammankomst, då denna
hålles utan vederbörlig anmälan eller tillstånd, eller då bland de närvarande
uppkommer oordning af svårare beskaffenhet. Detta är icke
fullt korrekt, då rättigheten att upplösa sammankomster i händelse af
oordning är stadgad icke blott genom ordningsstadgan, utan äfven
genom strafflagen. Detta tillhör emellertid icke den egentliga motiveringen,
utan referatet öfver motionen.

Hvad slutligen vidkommer herr Lilienbergs yrkande, så finner
jag detsamma vara konseqvent ur hans synpunkt, och jag förmodar,
att motionären sjelf skall erkänna, att ett dylikt yrkande i sjelfva verket
är det enda konseqventa resultat, hvartill hans motion må föranleda.
Jag har dock för min del, i likhet med utskottets öfriga ledamöter,
ansett det vara nyttigt och gagneligt att med anledning af
motionen i någon mån söka förekomma de missgrepp, som på senare
tider förekommit. Då jag således vill göra hvad på mig ankommer,
skall jag tillåta mig att hos herr talmannen yrka bifall till utskottets
hemställan med godkännande af den i reservationen anförda motivering.

Herrar Mallmin, Svensson i Edum, Johansson i Strömsberg och
Falk förenade sig med herr Ostberg.

Herr Mankell: Jag skall börja med att betyga det tillfälliga

utskottet min tacksamhet för den grundliga och omsorgsfulla utredning,
ur både historisk och saklig synpunkt, som blifvit egnad åt frågan
om församlingsrätten — eu utredning, som, hvilken utgång frågan än
må komma att fa, alltid skall blifva af stor betydelse och göra utskottsbetänkande!
till ett beaktansvärdt moment i afseende på frågans
slutliga lösning.

Helst skulle jag naturligtvis sett, om utskottet ansett sig kunna
tillstyrka obetingadt bifall till det af mig framlagda skrifvelseförslaget,

Onsdagen den 15 April, e. m.

37 N:0 29.

emedan man derigenom stält sig på den säkra och fasta grund, som
ligger i fordran på helgd åt det riksdagsbeslut, som efter moget
öfvervägande vid flera föregående riksdagar blifvit fattadt och af regeringen
stadfäst, om än samma regering sedermera på ett godtyckligt
och enligt min åsigt lagstridigt sätt kränkt detsamma.

Som detta emellertid icke skett, hade det varit ensidigt, om utskottet
åtminstone tillstyrkt det kraftigare alternativ till kläm, som,
efter hvad jag tror mig veta, i början varit ifrågasatt och hvilket äfven
antydes genom utskottets motivering.

Men då icke heller detta kunnat ske, lärer för mig, så vidt jag
vill bereda någon framgång åt frågan, icke återstå annat än att skänka
mitt bifall till det af utskottet afgifna skrifvelseförslaget, alldenstund
detta blifvit nästan enhälligt tillstyrkt och jag för min del icke vågar
taga på mitt ansvar att genom något särskildt yrkande eller förslag
äfventyra frågans framgång. Något afseende torde äfven böra fästas
vid den visserligen mycket svaga möjligheten af ett bifall från Första
Kammarens sida, äfvensom vid det dryga ansvar densamma ådrager
sig genom förkastande af ett så moderat förslag som utskottets. I
sjelfva verket är ju dessutom här endast fråga om en interimsåtgärd
till afhjelpande af de allra värsta olägenheterna af de bestämmelser,
hvarigenom församlingsrätten kunnat kränkas.

I följd deraf anser jag mig icke heller böra ingå i något slags
polemik med de herrar reservanter, som önskat en särskild motivering
för utskottets kläm, i hvilken de dock instämt. I hvad de mot mig
hufvudsakligen anmärkt, har jag haft att stödja mig på det af mig
åberopade riksdagsbeslutet med deraf följande konseqveuser. Hvad
de öfriga anmärkningarna angår, så torde dessa hafva berott på missförstånd,
hvilket också af en föregående talare i viss mån blifvit
erkändt.

H är kan emellertid, som sagdt, ej blifva fråga om något annat
än interimsåtgärder. Ty i likhet med många andra anser jag, att församlingsrätten
och yttrandefriheten i Sverige höra betryggas genom
grundlagsbestämmelser samt till sina detaljer närmare regleras genom
en lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Vid riksdagens
början hade jag äfven i dylik rigtning utarbetat ett förslag; men vid
närmare eftersinnande trodde jag det vara mindre lämpligt att från
en och samma motionär vid samma riksdag framlägga två särskilda
förslag angående samma sak, hvarför jag först ansåg mig böra försöka
med skrifvelseförslaget. Med förslag till grundlagsförändring
brådskar ju dessutom ej, då af innevarande riksdagsperiod tvenne år
återstå, och då man må hända kan hoppas, att utsigterna för frågans
lösning skola ställa sig något gynsammare vid denna periods slut,
än för närvarande synes vara fallet.

Af hvad jag sålunda haft äran anföra torde framgå, att jag icke
har något emot att instämma i det slut, hvartill utskottet kommit, då
jag anser det vara bättre att något försökes än att intet göres.

Om ändringar
i de administrativa
bestämmelserna

rör. församlingsrätten.

(Forts.)

N:0 29. 38

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om ändringar Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till det slut,

i de admim- hvartill utskottet kommit.
strativa bestämmelserna rör.

försam- Herr Hedin: Till en början skall jag anhålla att få till alla

tingsrätten, delar instämma i de betraktelser, som vi nyss hört af den förste ta(Forts.
) laren, särskild! hvad beträffar hans erinran, att det icke vore med
Riksdagens värdighet öfverensstämmande att vända sig till Kongl.
Maj:t med ett skrifvelseförslag sådant som det föreliggande. För min
del skall jag aldrig rösta för något sådant. Stäld i valet mellan
bifall och afslag å utskottets hemställan, skall jag rösta för afslag och
detta på de af herr Lilienberg anförda skäl.

Församlingsrätten har blifvit i vårt land reglerad genom en af
Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. Derefter har Kongl.
Maj:t, med förbiseende af denna allmänna lag och således i grundlagsvidrig
ordning, tillåtit sig att i ordningsstadgan för rikets städer göra
inskränkningar i denna lagstadgade församlingsrätt, och detta förfarande
kan Kongl. Maj:t, om ej ett veto kommer från Riksdagen, obehindradt
fullfölja så länge, till dess att af denna rätt intet mer återstår.
Nu kommer ett Andra Kammarens tillfälliga utskott och föreslår
— hvad? Att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t skall, om också ej direkt, så likväl tillräckligt
tydligt, gifva Kongl. Maj:t till känna, att, sedan Kongl. Maj:t
med öfverskridande af sin grundlagsenliga rätt och i strid med allmän
lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, tagit sig före
att inkräkta på Riksdagens rätt att deltaga i lagstiftningen om församlingsrätten,
Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t behagade i denna sin egen lagstiftning vidtaga
några ändringar. Detta är ett förslag, som, på sätt herr Lilienberg
nyss antydde, det skulle vara Riksdagen ovärdigt att antaga.

För öfrigt har jag visserligen ingenting emot att instämma i utskottets
ordförandes yttrande, att det vore skäl att något göres i denna
sak, och derför skall jag tillåta mig att till utskottets förslag foga ett
amendement så lydande:

■ »att Andra Kammaren för sin del besluter, alt Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t ville upphäfva de i
§ 13 af ordningsstadgan för rikets städer intagna, mot allmän lag
stridande föreskrifter angående vilkoren för församlingsrättens utöfning
>>.

Om Kongl. Maj:t ej har lust att gå Riksdagens önskningar till
mötes i den delen, så vet Kongl. Maj:t hvad han då har att göra:
att låta för Riksdagen framlägga förslag till en lag i ämnet, som stiftas
i den ordning 87 § regeringsformen bestämmer.

Herr talman, jag anhåller om proposition på bifall till detta mitt
amendement till utskottets förslag.

Med herr Hedin instämde Jakob Erikson, Berg från Stockholm,

Onsdagen den 15 April, e. m.

30 N o 29.

Lovén, Ekman, grefve Hamilton, Wallis, Wavrinsky, Fjällbäck, Jo- Om and,ringar
hansson från Stockholm, Gumcelius, von Frusen, G. Ericsson från % de admimStockholm,
Linder, Höjer, Beckman, Aulin, Bulow, Halm, Persson atämmehema
från Arboga, Norman, Vahlin och Jonsson i Hof. ror. försam tingsrätten.

Herr Hedlund: I anledning af den anmärkning, som framstäf- (Forts.)

des af utskottets ärade ordförande emot att strafflagens 10 kap. 15
§ berörts i motiveringen, ber jag först få framhålla, att utskottets
uttalande i denna del är en enkel följd af den föregående framställningen.
Utskottet hade, efter att hafva genomgått och granskat
ordningsstadgans föreskrifter rörande församlingsrätten, kommit till
det slut, att det under sådana förhållanden kunde nära nog instämma
i motionärens yrkande, att samma tillstånd borde återställas, som rådde
före 1868, då kap. 10 § 15 strafflagen meddelade samtliga hit hörande

föreskrifter. Men erfarenheten under de sista åren har visat,
att denna paragraf är behäftad med vissa rätt betänkliga bristfälligheter,
h vil ka det är af vigt att få afhulpna, och dessa brister borde
då framhållas som grund för att utskottet ej fullt kunnat instämma
i motionärens yrkande i detta afseende.

Jag skall vidare i anledning af några yttranden i afton be att få
påpeka, att vi icke stå inför någon alldeles ny sak. Man bör, när

man talar om ordningsstadgan för rikets städer, äfven taga hänsyn
dertill, att, sedan denna ordningsstadga utfärdats 1868, konstitutionsutskottet
1869 mot densamma icke hade ett ord att anmärka, och att
icke heller någon reservant inom utskottet gjorde någon anmärkning.

Ej heller i riksdagen yttrades då ett enda ord om denna sak. På

samma sätt skedde efter 1886 års ändringar i denna stadga, hvilka

på ett ännu ömtåligare sätt inskränkte församlingsrätten. 1887 års
konstitutionsutskott hade ingenting att säga angående denna kungörelse,
som dock låg under utskottets handläggning. Men icke nog dermed.

Sedan har Kong!. Maj:t de följande åren upprepade gånger afgifvit
utslag, grundade på ordningsstadgan och angående församlingsrätten.

Jag hänvisar särskildt till de utslag, som fattats angående tiden för
frälsningsarméns sammanträden. Konstitutionsutskottet har ingenting
haft att häremot anmärka. Slutligen fälde högsta domstolen sista året
ett utslag på grund af ordningsstadgan för rikets städer, hvarigenom
faststäldes ett utslag af polismyndighet rörande församlingsrätten.

Äfven detta utslag gälde frälsningshären. Man har ej hört, att opinionsnämnden
med anledning häraf företagit någon åtgärd.

Anledningen dertill, att saken står som den står, ligger sålunda
till väsentlig del hos Riksdagen, och när man tager frågan under behandling,
måste man taga hänsyn äfven härtill. Vi stå här faktiskt
icke inför något slags déchargefråga, utan inför en år efter år upprepad
åtgärd, mot hvilken från Riksdagens sida icke framstälts någon som
helst anmärkning.

Utskottet, särskildt dess flertal, har alldeles säkert, såsom äfven

N:0 29. 40

Oasdagen den 15 April, e. m.

Om ändringar framgår af motiveringen, varit lika ifrigt besjäladt af önskan, att
tsiraMmbe" ^onS''- Ma j ds administrativa lagstiftning i dessa frågor måtte upphöra,
stämmelsema som nagon af de ärade talare, som under debatten yttrat sig i detta
rör. försmå- syfte. Men utskottet var i sin egenskap af tillfälligt förbjudet att
Ungsrätten, draga ut den enkla konseqvensen och hemställa om en skrifvelse till
(Forts.) Kong!. Maj:t om utarbetande och framläggande för Riksdagen af lämpliga
lagbestämmelser rörande församlingsrätten. Utskottet måste derför
tänka ut någon annan utväg. Eu sådan var att hemställa om afslag
å motionen. Men det föreföll dem bland utskottets medlemmar, som
voro angelägne om att något gjordes, vara ett väl litet fruktbringande
sätt att affärda en så betydelsefull fråga.

En annan utväg, som äfven påtänktes, öfverensstämde i allt
väsentligt med det förslag till resolution, som framstälts af en talare
på stockholmsbänken, nemligen att hemställa om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan att ur ordningsstadgan utstryka alla bestämmelser,
som röra församlingsrätten. Men formelt taget kan det att anhålla
om strykning och det att anhålla om ändring komma på ett ut; man
erkänner i båda fallen den administrativa lagstiftning, som är. Och
härtill kom en praktisk invändning, nemligen att då äfven komme att
strykas den bestämmelsen i ordningsstadgan, hvilken stadgar, att möten
under bar himmel skola bero på tillstånd af polismyndighet. Men
en dylik hestämmelse torde nemligen få anses nödvändig, särskild!
med hänsyn till trafikens kraf i de stora städerna. Det låter sig icke
göra att i detta fall lemna full frihet, så att t. ex. ett möte skulle få
samlas här i Stockholm på Gustaf Adolfs torg, kanske vid den tid,
då trafiken är lifligast, utan det måste läggas i polisens hand att
kunna förbjuda dylika möten, hvilken magt dock bör så begränsas,
att endast giltiga skäl gälla för afslag å begäran om viss plats för
ett möte. Detta gör ett yrkande, att ordningsstadgans alla bestämmelser
— rubb och stubb — rörande församlingsrätten skulle strykas,
ohållbart. På dessa skäl kom utskottet att stanna vid det yrkande,
som det afgifvit. Läser man utskottets betänkande, torde man äfven
skönja dess goda vilja att icke lemna någon i ovisshet om, att utskottet
önskar — äfvensom att Riksdagen, med att godkänna ett sådant
uttalande, komme att tydligt gifva till känna sin önskan — att lagstiftningen
på detta område måtte upphöra att ske på administrativ
väg. I motiveringen har nemligen inryckts ett ganska bestämdt uttalande
om denna sak, och den lilla mellanmeningen i klämmen: »i
afvaktan att en lag rörande församlingsrätten må komma till stånd»
gömmer ett uttalande, så tydligt, som utskottet varit berättigad! att
göra, om önskvärdheten deraf, att eu lag om församlingsrätten må
komma till stånd.

Man har här i afton framhållit som den lämpligaste och Riksdagen
värdigaste åtgärden att helt enkelt yrka afslag å motionen. Om detta
yrkande skulle vinna kammarens flertals sympatier, så förefaller det
mig dock nödvändigt att detta afslag motiveras, enär det icke bör

Onsdagen den 15 April, e. m.

41 N:0 29.

vara utan sin betydelse, att det blir kändt, på hvad ståndpunkt kam- Om ändringar
maren står i denna vigtiga fråga. I fall derför afslag skulle beslutas, 1
så skulle jag dock önska, att det måtte på otvetydigt sätt mötiveras. stämmeiSerna

I afvaktan på något förslag i den rigtningen, ber jag, herr talman, rör. Jörsamatt
fa nämna, att jag tills vidare icke önskar göra något yrkande. lingsrätten.

(Forts.)

Herr Bulow: Det är möjligt, att några herrar här i landet

skulle vilja öfva sig i konsten att lagstifta utanför riksdagen. Men
för min del tycker jag, att det är underligt, att i ett land, der folkbildningen
började egentligen med allshärjartingen, på hvilka man
utan intrång af någon ordningsmagt vågade uttala hvad man tänkte,
att man nu i ett sådant land vill lemna fritt fält för länsmän och
borgmästare att inskränka yttrandefriheten. Man har ännu icke utsträckt
dessa inskränkningar till valmöten, men hvem vet, om vi icke
slutligen komma äfven derhän, att dessa blifva allt för obehagliga för
vederbörande, och att man äfven börjar hindra folket från att hålla
valmöten. Jag ser för öfrigt intet hinder för länsmän och kronofogdar
att ingripa på valmöten lika väl som på andra möten, som
endast hållits om s. k. lofliga ärenden. Det är sant, att man på
samhällets höjder icke tycker om möten, der religion sfrågor afhandlas,
t. ex. af frimenigheter, men då presterna i vårt land hafva tusentals
predikstolar till sitt förfogande, så vore det verkligen tarfligt och
bedröfligt, om de icke skulle stå sig äfven trots dessa möten, så
mycket mer, som de ju hafva magten på sin sida.

Jag vet vidare icke, hvarför vederbörande frukta dessa möten.

Jag tror, att på detta område kulturen nog arbetar sig fram på loflig
väg. Hvad anmälningspligten beträffar, skulle den ju endast afse att
lemna polisen underrättelse om att mötet skulle hållas, men jag tycker,
att det vore underligt, om polisen skulle vara så illa underrättad, att
den ej äfven utan sådan anmälningspligt finge underrättelse om hvad
som sker i samhället. Denna skyldighet har för öfrigt på flera ställen
blifvit begagnad af vederbörande för att på allt sätt trakassera misshagliga
personer. Så känner jag ett samhälle, der man tar emot
dylika anmälningar blott i sittande rätt. Och då rätten endast sammanträder
måndagar och torsdagar, är det ofta omöjligt för personer att
der hålla möten, och detta är i ett samhälle, som borde stå högt på
kulturens område.

Jag undrar, huru det skulle hafva tagit sig ut, om dessa bestämmelser
varit gällande, när Gustaf Vasa talade till folket i Dalarne..
Partilidelsens vågor gingo då högt, och tronen och samhällsordningen
voro i fara. Det var då nödvändigt, att det framträdde en person,
som talade till folket och väckte den slumrande folkandan. Men hade
det då funnits eu ordningsstadga af samma slag som nu, så skulle
Gustaf Vasa hafva blifvit bortjagad och icke fått säga ett enda ord
till folket. Jag undrar, huru förhållandena då hade blifvit.

Jag ber att få instämma i det af herr Hedin framstälda yrkandet.

N:0 29. 42

Onsdagen den 15 April, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:
bo bifall till utskottets hemställan; 2:o bifall till samma hemställan
men med begagnande af den af herr Östberg m. fl. i
deras vid utlåtandet fogade reservation föreslagna motivering; 3:o
bifall till det af herr Hedin under öfverläggningen framstälda förslag;
och 4:o afslag å såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen. Herr talmannen gaf propositioner å hvart
och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning och fann svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den sistnämnda meningen.
Votering begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, å nyo de återstående yrkandena, af
hvilka det som afsåg bifall till herr Hedins förslag nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, hvarför, och sedan till kontraproposition i
denna votering antagits yrkandet på bifall till utskottets hemställan,
nu först justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om afslag å
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12 antager herr
Hedins under öfverläggningen framstälda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

I denna votering röstade 89 ledamöter ja, men 105 nej; och erhöll
i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren afslår såväl kammarens första tillfälliga
utskotts hemställan i utlåtandet n:o 12 som den i ämnet väckta
motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Hufvudvoteringen utföll med 145 ja mot 43 nej, och hade kam -

43 N:0 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

maren alltså afslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 13), i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Magt med begäran om vissa åtgärders vidtagande
i anledning af Riksdagens beslut om anställande af skogsingeniörer.

§ 6.

Företogs handläggning af Andra Kammarens tredje tillfälliga Om införande
utskotts utlåtande n:o 4 (i samlingen n:o 14), i anledning af väckta motioner
om införande af zontariff vid statens jernvägar. vägar.

Till utskottet hade för förberedande handläggning blifvit öfverlemnade
tvenne motioner om införande af zontariff vid statens jernvägar,
nemligen herr J. Johanssons i Noraskog motion, n:o 123, i
hvilken herrar O. Jonsson i Hof, A. Gumcelius, E. Olsson i Kyrkebol
och A. Halm instämt, och herr E. Thermcenius'' motion, no 152,
i hvilken herrar J. A. Westerberg och J. Andrén instämt. Uti den
förra hemstäldes, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Magt täcktes låta utreda, i hvilken mån nedsatta afgifter för persontrafiken
å statens jernvägar, genom införande af s. k. zontariff eller
annorledes, må kunna bidraga såväl till underlättande af samfärdseln
mellan befolkningen i olika delar af landet som till jernvägarnes ekonomiska
utveckling, samt med ledning af denna utredning för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill den kan föranleda. Herr Therma?-nius åter hemstälde i sin motion, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af föreskrifter om införande på
statens jernvägar af persontariff enligt vissa i motionen angifna bestämmelser.

Med afstyrkande af herr Thermsenius’ motion och med hufvudsakligt
bifall till herr Johanssons motion, hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvilken mån nedsatta
afgifter för persontrafiken å statens jernvägar och införande af persontariff
med fallande skala må kunna bidraga såväl till underlättande af
samfärdseln mellan befolkningen i olika delar af landet som till jernvägarnes
ekonomiska utveckling, samt med ledning af denna utredning
vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas lämpliga.

N:0 29. 44

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om införande Efter föredragning af ärendet anförde:
af zontariff vid

SiaivägaJ>an . Herr Hedin: Jag har, herr talman, icke något att anmärka mot

(Forts.) sjelfva sakinnehållet af den framställning, som kommit från utskottet.

Deremot önskar jag uttala, att kammaren, derest den för öfrigt är
hågad för att bifalla utskottets förslag, bör vidtaga en förändring beträffande
sjelfva formen för den ifrågasatta skrifvelsen till Kong],
Maj: t.

Under det nya representationsskiekets första skede, då det åtminstone
från Andra Kammarens sida visades någon benägenhet att begränsa
Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftuingsenvälde, uppfans af ett
qvickhufvud den läran, som till en början väckte temligen mycken
anklang, att, om ett dylikt yrkande också vore i sig sjelft teoretiskt
berättigadt, det dock för närvarande kunde anses mindre praktiskt vigtigt
derför att, såsom det hette, utvecklingen gått i den rigtning, att Kongl.
Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt blifvit mer och mer inskränkt och
denna Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt blifvit mer och mer med Riksdagen
delad. Detta påstående är i sjelfva verket alldeles ogrundadt.
Verkliga förhållandet är nemligen, att Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftniugsenvälde
ifrån år 1809 och allt intill denna stund har utvecklat
sig i en sådan grad, att våra grundlagsstiftare icke kunnat drömma
om något dylikt. _ Detta har skett derför, att sedan 1809 månget då
alldeles okändt, icke anadt verksamhets- och derför äfven rättsområde
uppkommit, der Kongl. Maj:t utan vidare tillegna! sig en lagstiftningsrätt,
som, om grundlagsstiftarne kunnat ana det, genom en
grundlagsbestämmelse med all säkerhet skulle lagts dels under Konimgs
och Riksdags gemensamma lagstiftningsrätt och dels under Riksdagens
uteslutande beskattningsmagt. Jag skall nu icke ingå på att exemplifiera
detta, för att icke upptaga kammarens tid. Saken har enligt
mitt förmenande blifvit fullständigt utvecklad i en inom Första Kammaren
för två år sedan väckt motion. Nu frågas: huru länge skall
det fortgå så att Kongl. Maj:t skall ega uteslutande rätt att bestämma
öfver de taxor, af hvilka en åt statens största inkomster, nemligen
trafikmedlen, beror? Grundlagsstiftarne för åttio år sedan öfverläto
åt representationen att bestämma postbevillningen, som af 1809—1810
årens Riksdag beräknades till 150,000 rdr banko. Det är visserligen
sant, att denna bevillning sedermera ökats, så att den i Kongl. Maj:ts
förslag till budget för nästinstundande år kunnat upptagas till 7,700,000
kronor, men trafikmedlens brutto uppgick år 1889 till öfver 22 millioner
kronor. Nu är det obestridligt, att till sin teoretiskt statsekonomiska
natur äro postmedlen och jernvägstrafikmedlen af alldeles
enahanda art, men ur statskassans synpunkt äro trafikmedlen betydligt
vigtigare än postmedlen, efter som nettoinkomsten för år 1892
beräknats till 10,500,000 kronor, under det att postverkets bruttoinkomst,
beräknats endast till 7,700,000 kronor. Ser man åter saken
från samfärdselns och näringarnas synpunkt, lärer ingen kunna påstå,

Onsdagen den 15 April, e. m.

45 N:o 29.

statens jernvägar.

(Forts.)

att icke fastställandet af jernvägstaxor är betydelsefullare än beställa- Om införande
mandet af portot för ett bref eller bref kort. aj .-.ontariff vid

Att man således skulle oupphörligen och fortfarande låta Kongl.

Maj:t — som blott tagit denna magt, under det att naturligen det
rätta hade varit att efter analogi med postbevillningen Kongl. Maj:t
åtminstone delat denna magt med Riksdagen — att man skulle fortfarande
finna sig i detta, att låta Kongl. Maj:t usurpera densamma
och således skrifva här till Kongl. Maj:t och begära att Kongl. Maj:t
måtte vidtaga kanske en ytterst genomgripande reform i taxebestämmelserna
och besluta den utan Riksdagens hörande —- detta kan jag
icke finna rätt, och derför skall jag anhålla, att Andra Kammaren
måtte bifalla utskottets förslag med ändring af de två sista raderna,
så att det der komme att heta: »samt för Riksdagen framlägga det förslag,
som af denna utredning kan föranledas-». Detta yrkande öfverensstämmer
för öfrigt, om jag icke misstager mig, med den förste
motionärens framställning.

Herr Romberg förenade sig med herr Hedin.

Vidare yttrade:

Herr Thermaenius: På sätt herrarne finna, har utskottet, såsom
det heter på sid. 31, »med afstyrkande af herr Thermaenius’ motion
och med hufvudsakligt bifall till herr Johanssons motion», gjort sin
hemställan. Med anledning häraf skall jag be att få jemföra åtskilliga
punkter i den motion jag afgifvit med hvad utskottet sagt, på det att
herrarne må se huru vida det afstyrkande, utskottet här gjort, är behörigt
eller icke.

Ser man då på allra törsta raden af förslaget, så står der: »Zoytsystemet
gäller från hvilken station som helst». Så vidt jag kunnat
finna, har utskottet icke sagt något särskildt om denna punkt, och det
lär väl icke låta tänka sig, att, om förslaget skall realiseras, det icke
skall ske i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i första punkten
angifna sättet.

Vidare hör det till motionens principer, att medelpriset fper kilometer
skall blifva lägre ju längre man reser. Derom säger utskottet
å sid. 24: »Eu persontariff med fallande skala, i likhet med hvad
fallet nu är vid godstrafiken, är icke blott principielt rigtig, utan har
vid användning inom åtskilliga länder praktiskt visat sig fördelaktig».
Således, i denna del har utskottet varit ense med mitt förslag.

Vidare hör till grundsatserna i motionen, att medelpriset icke bär
understiga en viss gräns, för att icke jernrägen derigenom skall ådragas
förlust. I afseende på denna sak säger utskottet på sid. 16
följande ord: »Tariff med tallande skala är, såsom ofvan visats, rigtig
derför att längre transporter ställa sig för banan billigare än kortare
på grund af bättre tillgodogörande af dragkraft, transportmedel, per -

Eko 29. 46

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om införande sonal och tid». Äfven i denna del af förslaget äro således utskottet
af zontariff vid jag ense_

vägar.''n ^r) annan grundsats i den motion jag väckt är den, att biljett (Ports.

) prisen skola blifva lägre, ju flera stationer man reser, för att undvika
svårigheterna vid öfvervahande af förbudet mot öfverlåtande af
biljett, som annars komme att ega rum. I afseende på denna sak säger
utskottet på sid. 24: »Den ene af motionärerne, herr Johansson,
föreslår zoner af stigande bredd, men konstant pris, den andre, herr
Thermsenius, zoner af lika bredd, men fallande pris. Redan förlidet
års utskott påvisade, hvilka svårigheter, särskild! med afseende på
kontrollen, som skulle uppkomma genom antagande af herr Johanssons
förslag om zonindelning; och än utförligare framhållas svårigheterna
i bilagan till herr Thermasnius’ motion. Äfven om utskottet
icke håller osannolikt, att svårigheterna vid en zonindelning med
zoner af växande bredd i dessa anföranden blifvit öfverskattade, och
ej betviflar, att icke desamma jemförelsevis lätt kunna öfvervinnas,
anser dock utskottet, att zoner med lika bredd vore att föredraga,
derest öfver hufvud zonindelning skall införas».

Utskottet har således ingenting emot, att zonindelning skall införas,
såsom jag strax vidare skall visa, och då ställer det sig ju
uppenbarligen på den ståndpunkt jag i mitt förslag förfäktat.

Det hörer också till gruudsatsterna i mitt förslag, att skalan för
prisreduktionen skall vara 5 O-kilometer häll. Utskottet för sin del har
på sid. 25 sagt, »att det snarast skulle anse fördelaktigast det enkla
slag af zonbildning, som uppkommer genom att lägga nymilen i stället
för kilometern till grund för tariffberäkningen, måhända med undantag
för forstadstrafiken». Således har utskottet ingenting emot zonindelning
i och för sig, men bredden af de föreslagna zonerna anser utskottet
icke vara lämplig. Litet förut, på sid. 20, der utskottet resonerar
om samma sak, hänvisar det emellertid till förhållandena i
Holland och hvad som är gjordt i detta land; der lärer 50-kilometerindelningen
vara vidtagen vid statsjernbanbolaget. Då således utskottet
i detta fall hänvisar till holländska förhållanden och att det är fråga
om att tillämpa de anordningar, som der nu äro vidtagna vid statsjernbanorna,
äfven pa andra banor, synes det mig besynnerligt, att utskottet
icke velat vara med om förslaget om 50-kilometersdistanserna,
så som jag i min motiou framstält. Beträffande i öfrigt företrädet af
50-kilometersdistanserna framför nymilsdistanserna vill jag påpeka, att
redovisningen och kontrollen blir ofantligt mycket lättare, då det är
fråga om längre distanser och färre enhetspris, än då det är fråga om
kortare distanser och flera enhetspris.

Det, som torde vara den egentliga hållhaken mot mitt förslag, är
väl dock den prisberäkning, som ligger till grund för detsamma. Utskottet
säger härom på sid. 12: »Den princip, som författaren lägger
till grund för sina beräkningar, och det sätt, hvarpå beräkningen utförts,
synes utskottet ej kunna försvaras. Utskottet har derför ej an -

Onsdagen den 15 April, e. m.

47 N:0 29.

sett sig här böra referera desamma». Men litet längre fram, på sid. Om införande
26, säger utskottet: »Frågan, huru vida en nu utförd väsentlig minskning
af biljettprisen i Sverige skulle frambringa ett ekonomiskt godt 8 a^an™
resultat för jernbanorna eller ej, är svår att besvara och låter sig ej (Forts.)
beräkna på det sätt, som användts i bilagan till herr Thermsenius’
motion»; men så tillägger utskottet: -»om ock vissa antydningar kunna
på det sättet erhållas till det rätta svarets innebörd». Här gifves således
ändå ett visst erkännande äfven åt sättet för beräkningens utförande,
fastän utskottet icke, i detalj kau gilla detsamma.

Så komma vi till prissatserna, hvilka återfinnas på sid. 1. Begynnelseprisen
i den föreslagna nya tariffen äro: i första klassen 6 öre,
i andra klassen 4 öre och i tredje klassen 2 öre pr kilometer, Dervid
vill jag först fästa uppmärksamheten derpå att, hvad l:a klassen
angår, jernvägen redan nu med afseende å tur- och returbiljetter
tillämpar denna siffra. Hvad 2:a klassen beträffar, är priset för tur- och
returbiljett 41/2 öre pr km., mitt förslag är 4 öre. Hvad slutligen
3:e klassens biljettpris angår, så lärer det icke vara för herrarne obekant,
att jernvägen sedan många år tillbaka säljer s. k. familjebiljetter,
som nu tillhandahållas för icke mindre än 60 stationer och för så
länga distanser som 10 nymil. Då jernvägen ansett med sin fördel
förenligt att under så lång tid använda prisbestämmelser, som icke
blott äro lika låga som de i motionen föreslagna, utan hvad 2:a kl.
beträffar lägre, förefaller det mig underligt, att utskottet icke vågat
i detta hänseende tillstyrka bifall till min motion.

Men det finnes äfven en annan prisfråga att här taga i betraktande,
nemligen frågan om det belopp, hvarmed biljettpriset skulle
nedsättas, då man öfvergår från en zon till en annan. Detta har
jag ansett böra vara 0,1 öre, och det förefaller mig som om man svårligen
skulle kunna hitta på någon lämpligare siffra. Ett tiondedels
öre torde vara det minsta belopp, som man dervid skulle kunna använda.
Att bestämma den gräns, der denna prisreduktion skall upphöra,
blir naturligtvis jernvägsstyrelsens sak.

Såsom jag nu tror mig hafva visat, har utskottet i det hela taget
varit fullkomligt öfverens med mig i afseende å det förslag, som jag
fram,stält, med undantag blott beträffande prisen, hvarom dock ingenting
särsldldt blifvit af utskottet yttradt. Om då utskottet stannat
vid hvad som står på sid. 30, nemligen att utskottet anser, att eu
skrifvelse, på sätt jag föreslagit, »med bestämdt uttalande om reformernas
art och omfattning ej vore lämplig», skulle jag hafva varit
nöjd dermed och äfven med det förslag, som till sist angifves. Men
då utskottet också säger, att det afstyrker en motion, hvilken, såsom
jag visat, haft så stora sympatier inom utskottet, tillåter jag mig yrka,
att det tillägg, som finnes i stycket öfverst på sid. 31: med afstyrkande
af herr Thermcenius motion och med hufvudsakligt bifall till
herr Johanssons motion måtte utgå, så att det skulle heta: På grund
af hvad ofvan anförts hemställer utskottet etc. Jag gör det så myc -

N:0 29 48

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om införande ket hellre som jag gjort mig underrättad om, att en sådan ändring,
statms jern- som förefaller åtminstone mig alldeles tillbörlig, då utskottet haft så
vägar. mycket godt att säga om min motion i öfrigt, låter sig göra genom
(Forts.) att införa de sistnämnda orden i det protokollsutdrag, som kommer
att åtfölja skrifvelsen till Första Kammaren.

Till sist och medan jag har ordet, skall jag be att få anföra, huru
förslaget bedömes af högsta vederbörande inom jernvägsstyrelsen. De
säga derom, att de finna det »högst beaktansvärdt» och att de »med
stor tillfredsställelse tagit del af detsamma». Jag anför detta gent
emot utskottet, som ansett förslaget helt enkelt böra afstyrkas. Högsta
vederbörande hafva en annan tanke, och jag är förvissad om, att
vid de åtgärder, som väl blifva följden af det skrifvelseförslag, som
föreligger, det skall vinna det beaktande, som jag tror det vara värdt,
ehuru utskottet, att döma efter dess slutord, icke finner det vara
värdi någonting alls.

Herr Wijkander: De båda talare, som nu gjort invändningar

mot utskottets förslag, hafva blott hållit sig till den formella sidan
af saken, och jag kan derför vara mycket kort, då jag besvarar
dem båda.

Den siste af dem yrkade, att kammaren skulle borttaga några
ord, som stå framför klämmen i utskottets betänkande. Jag förstår
verkligen icke hvad han dermed menar. Om han afser att här till
protokollet få fastslå, att mycket af hans motion öfverensstämmer
med den motivering, som utskottet framstält, då instämmer jag med
honom och ber att få bekräfta det. Men om han vill, att kammaren
skall besluta att utskottet skall taga bort ord, som det ansett vara
nödvändiga, så tror jag icke, att kammaren kan göra det. Utskottet
har ansett sig vara tvunget att nyttja orden: med afstyrkande af herr
Thermamivs'' motion och med hufvudsakligt bifall till herr Johanssons
motion, emedan i den senare yrkas en utredning, och en sådan
har utskottet ansett nödvändig, innan det bestämdt kan uttala sig i
sjelfva saken. Deremot har herr Thermsenius framlagt ett detaljeradt
förslag till zontariff och anhållit att Riksdagen skulle ingå till Kongl.
Maj:t med begäran att få den faststäld. Herrarne inse, hvilken principiel
skilnad finnes mellan de båda förslagen, och derför är det af
formella skäl som utskottet sagt, att det icke kan gå in på herr
Thermsenius’ motion, deri begäres en bestämd tariff, men väl på herr
Johanssons, i hvilken en utredning begäres. Utskottet har också ansett,
att detta borde uttalas före klämmen. Ty om icke utskottet sagt
detta, utan blott föreslagit en skrifvelse om utredning, kunde ju herr
Thermsenius med fullt skäl säga: här finnes icke i slutet något bestämdt
uttalande om min motion; och då kunde tveksamhet råda i
afseende a utskottets åsigt om densamma. Jag föreställer mig derför,
att den siste talarens yrkande icke kan föranleda något beslut från
kammarens sida.

49 N:0 29.

Onsdagen den 15 April, e. ni.

Hvad deremot den förste talaren anmärkte är af en mycket större Om införande
betydelse. Het framkastades af honom, att kammaren skulle i sitt “/ ^tariff vid
beslut inskjuta ett vigtigt uttalande om Konungens ekonomiska lag- stat™s
stiftning. Hittills har alltid varit fallet, att Kongl. Maj:t fått be- rports)
stämma taxorna vid jernvägarne. Nu skulle man i en fråga, som är °r S''
af sådan natur som denna, inskjuta i en bisats en anmodan till Kongl.

Maj:t att för Riksdagen lägga fram förslag i detta afseende och derigenom
vidtaga en principielt vigtig förändring. Jag hemställer, huruvida
icke utskottets yrkande är rigtigt, att man bör behandla hvarje
sak för sig och derför här endast begära en utredning. Dessutom
tillägger utskottet: »samt med ledning af denna utredning vidtaga de
åtgärder, som kunna befinnas lämpliga». Finner då Kongl. Maj:t, att
det behöfves stora reformer, sä antager jag, att Kongl. Maj:t, utan särskild
uppmaning från Riksdagen, kommer att framlägga dem för Riksdagen,
och jag anser mig så mycket mera berättigad att göra detta
antagande, som Kongl. Maj:t under de senare åren framlagt reformer
af långt mindre innebörd än denna för Riksdagen och inhemtat dess
samtycke. Skulle det åter befinnas, att endast mycket små ändringar
kunde göras, så föreställer jag mig, att kammaren icke skulle vilja
hafva dem framlagda, utan gerna lemnar afgörandet åt Kongl. Maj:t.

Under alla förhållanden skulle jag på det högsta beklaga, om i
beslutet skulle inskjutas en bisats, som möjligen skulle kunna åstadkomma,
att denna reform, hvars framgång vi alla önska, komme att
falla. För öfrigt erkänner jag, att jag mycket gerna skulle se, att en
ändring i denna rigtning • komme till stånd, men här anser jag den
som sagdt olämplig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrad t.

Herr Biil oiv: När man far mottaga så digra luntor som i denna

fråga, der ensamt den nästföregående talarens motion upptager 47
trycksidor, så blir man lätt förledd att slå i hjel frågan, i synnerhet
som Riksdagen har mycket annat att göra. Jag skulle anse det mycket
sorgligt, om så skedde i detta fall, ty jag tror, att zonsystemet
har en stor framtid för sig, just emedan vårt land är långt och man
derför har så långa afstånd att resa på. Om man reser från södra
Skåne till Stockholm, så kostar det mer än att resa från södra Skåne
till Berlin, och det gör, att invåuarne i den sydligare delen af nämnda
provins mycket sällan resa till sin hufvudstad. Jernvägen vill icke
hafva några inkomster af dem; åtminstone håller den icke sådana pris,
att allmänheten kan resa hit. Prisen äro allt för höga och det lär icke
kunna blifva någon förändring, om man icke inför zontariff. När
man har infört sådant i ett land som Ungarn, der det icke finnes
sadana afstånd som hos oss, och det der bär sig synnerligen godt,
så är det säkert, att det i vårt land kommer att bära sig ändå bättre
på grund af de stora afstånden.

Jag mins mycket väl, hvilka hårda strider utkämpades, när zonAndra
Kammarens Prot. 1891. N:o 29. 4.

N:0 29 50

Onsdagen den 15 April, e. m.

Om införande systemet infördes inom postverket, och det bestämdes, att ett bref
af zontariff vid, skup:e kosta lika mycket mellan Lund och Malmö som mellan Lund
statens jern- QCjl fjaparancja, och jag milis, huru omöjligt man då ville göra detta
(Forte'') system. Men det har sedan burit sig mycket bra, och jag tror ej,
att någon skulle vilja afskaffa det.

Man har vid behandlingen af jernvägsfrågor alltid varit besvärad
deraf, att man icke velat se frågan i stort. Och dock måste alla
dessa kommunikationsfrågor ses mycket i stort. Menniskoslägtet är
solidariskt och den ene behöfver den andre. Derför måste kommunikationsväsendet
ordnas i stor skala, och dit kommer man först genom
zontariffen.

Jag instämmer derför i utskottets utlåtande, ehuru jag helst skulle
hafva sett, att det hade gått ännu längre. Jag hoppas dock, att det
skall göra sin verkan.

Herr Thermsenius: Jag beklagar, att motionen blifvit så lång,

att utskottets betänkande blifvit så digert och att mitt anförande äfven
blef så långt, att herr Biilow icke kunnat taga reda på hvarken det
ena eller det andra; men ändå mera beklagar jag, om kanske flere af
kammarens ledamöter ej haft tid läsa igenom dem. Skulle detta vara
. förhållandet i allmänhet, så beklagar jag också, att besluten måste
»blifva derefter», då man icke bryr sig om att taga reda på hvad
saken egentligen gäller.

Hvad angår det yttrandet af utskottets ordförande, att det skulle
vara en oformlighet, att Riksdagen utan att afslå min motion inginge
med en skrifvelse till Kongl. Maj:t, så skall jag be att få hänvisa
till det utlåtande af ett annat tillfälligt utskott — det andra — som
för en stund sedan var före. Någon af motionärerna hade i den frågan
yrkat, att svagdricka icke skulle få hålla mer än 2 volymprocent
alkohol; —- det var alltså en siffermotion såsom min. Med bifall till
utskottets hemställan beslöt kammaren då för sin del en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, att han måtte låta utreda frågan. Således måtte
det icke möta något formelt hinder att, oaktadt en motion rör sig
med siffror, med anledning af densamma föreslå eu skrifvelse.

Jag vidhåller derför mitt yrkande, att de nämnda raderna i utskottets
hemställan måtte utgå, och jag gör det äfven för utskottets
egen skull; ty det skulle se besynnerligt ut, om motionen skulle afslås,
då utskottet i så mycket varit med om densamma, hvilket ju
också utskottets ordförande sjelf erkänt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de särskilda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad, och skulle detta, beslut, jemlikt
63 § 3 mom. riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvas
medkammaren.

51 N:0 29.

Onsdagen den 15 April, e. in,

§ 7. Ang .ifrågasatt

inrättande af

Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i an- e? fnlagerinledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäranslltnllon m''mom
dels framläggande af förslag till inrättande af en friiagersinstitution,
dels ock utredning af frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 64, hade herr
M. Dalin föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med 1886 års förslag, som (med hänsyn
till Köpenhamns snart inträdande frihamnsrätt) om utredning af frågan
om och behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

Utskottet hemstälde i föreliggande betänkande, att motionärens
förslag måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kong]. Magt anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag
till förordning angående allmänt frilager, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag till 1886 års Riksdag samt med föreskrifter,
som betryggade statsverket för alla kostnader med anledning
af berörda institution.

Reservation emot utskottets hemställan hade anmälts af herrar
Reuterswärd, Wallberg, Stephens, Almström och P. J. Andersson.

Rörande detta ämne anförde nu:

Herr Swartling: De skäl, som föranledde 1886 års Riksdag

att afslå det då af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till inrättande af
frilager, synas mig fortfarande ega full giltighet och böra föranleda
kammaren att äfven nu afslå bevillningsutskottets hemställan i föreliggande
fråga.

Vore det så, som utskottet och motionären föreställa sig, eller
att i och med upprättandet af frilager våra affärsmän skulle sättas i
stånd att med framgång upptaga konkurrensen med Köpenhamns köpmän,
skulle jag oändligt gerna vilja vara med om förslaget, och det
tror jag att för öfrigt alla då skulle vilja. Men jag tror, att dessa
föreställningar och derpå grundade förhoppningar äro betydligt öfverdrifna,
och jag vågar nästan påstå, att en insigtsfull och erfaren affärsman,
som noggrant satt sig in i frågan, icke skall kunna hysa sådana
förhoppningar. År det öfver hufvud taget möjligt för våra affärsmän
att med fördel kunna drifva handel på utlandet med importerade
varor, så låter sig detta göra med de lättnader för handeln,
som redan finnas i nederlags- och transit-upplagsrätten. Vi se också

N:o 29. 52

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang.ifrågasätta det af utskottet anförda yttrandet af Göteborgs handelsförening,
inrättande af [lurusom j Norge 1880 exporterades främmande varor för 3 milliostitution
m m. ner> deraf för nära 2 millioner till Sverige. Nu är det visserligen
(Forts.) sant, Norge sedan 1886 bär en lag om frilager, men så vidt jag
vet, har än i denna dag intet frilager der blifvit upprättadt, och hvad
jag med full säkerhet kan påstå, är att det icke fans vid nyssnämnda
tidpunkt, 1880. Det kan sålunda icke påstås, att det är på grund
af den der befintliga frilagersinstitutionen, som det blifvit Norge möjligt
att åstadkomma denna export, och det anförda förhållandet
bevisar således, att denna institution för sådant ändamål icke är
nödvändig.

År den nu icke nödvändig för den utrikes handeln, så kan man
ju möjligen påstå, att den är gaguelig för den inrikes handeln. Ja,
kommerskollegium har i sitt af utskottet åberopade, för några år sedan
afgifna yttrande påstått, att icke mindre afsevärda vore fördelarne
af frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande grenar
af denna handel vore nemligen uteslutna från möjligheten att i någon
betydligare mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet med
handeln med de flesta manufakturvaror och i all synnerhet med handeln
med väfnader. Det skulle alltså vara den inrikes handeln med
utländska manufakturvaror som saken särskildt skulle gagna. Anser
man det nyttigt och lämpligt att öka importen af dessa slags varor, ja
då bör man skynda att tillegna sig frilagersinstitutionen, men då importen
af dessa varor enligt statistiken för 1889 uppgick till ett belopp
öfverstigande 63 millioner kronor, hvarvid är att märka, att de
uppskattningsvärden, som af kommerskollegium användts, vida understiga
det verkliga värdet, så vågar jag tro att kammaren icke skall
finna skäl att genom bifall till föreliggande förslag ytterligare höja
dessa importsiffror.

Jag ber, herr talman, att, på grund af hvad jag nu i korthet anfört
och med hänvisning i öfrigt till de i reservationen framlagda skäl,
få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Häruti iustämde herrar Petersson i Boestad, Petersson i Hamra,
L. Eklund och Rosengren.

Herr Herslow: Få ärenden torde vara så fullständigt utredda
som föreliggande fråga. Den väcktes 1882 af representanter för Göteborgs
och Malmö handelsverld, och trots den ärade siste talarens yttrande,
att ingen insigtsfull och duglig affärsman kunde vänta sig någon
nytta af denna institution, så föreställer jag mig, att kammaren icke
utan vidare skall vilja frånkänna Göteborgs och Malmö affärsmän alla
anspråk på att vara insigtsfull och dugliga, då väl all insigt och
duglighet i affärsverldeu omöjligen kan vara koncentrerad i Norrköping.

Sedan frågan af dem väckts blef den af Kongl. Maj:t öfverlemnad
till en komité samma år i oktober, och 1884 afgaf nämnda komité ett

53 N:o 29.

Onsdagen den 15 April, e. m.

synnerligen fullständigt betänkande, hvari förslaget tillstyrktes. Från Ang.ifrågasatt
komitén gick frågan sedan till tullstyrelsen och kommerskollegium, 12''frila^ersiL
hvilka på det kraftigaste vitsordade sakens vigt. Sedan framkom stitution m mförslaget
som kongl. proposition vid 1886 års riksdag. Det blef då (Forts.)
af den ena kammaren bifallet, men åt den andra afslaget.

Huru man för öfrigt än ställer sig till förslaget, måste man dock
erkänna, att det för handeln innebär möjlighet att från utlandet utan
att erlägga tull intaga stora qvautiteter och med mycket större frihet,
än nederlags- och transitoupplagsrätten medgifver, behandla detsamma
för att sedan i mindre qvautiteter försälja det antingen i utlandet eller
inom landet. Det medgifver egare möjlighet att ompacka det införda
godset och samarbeta det med inländskt eller utländskt icke tullpligtigt
material. Derigenom komme den stora handeln att tilltaga, och det
är just den stora handeln, som utvecklar sjöfarten, i det den medför
längre linier, åstadkommer direkta förbindelser med aflägsna orter, så
att icke de enda orter i utlandet, med hvilka vi stå i någon afsevärd
direkt förbindelse, såsom nu är förhållandet, bli Köpenhamn och Liibeck.

Hvad som anförts emot förslaget — jag är så hes, att jag måste
koncentrera mig och endast tala antydningsvis — är först ett argument,
som den näst föregående talaren använda nemligen att man
skulle uppmuntra införseln af utländska manufakturer och öfverflödsvaror.

Detta skulle ligga deruti att man lättare kan taga in i större partier,
verkställa ompackning och försälja i mindre partier. Det nekar
jag icke, att om den rörelsen vore omöjlig på annat vis än att de infördes
genom frilager, skulle det befordra införseln. Men händelsen
är den, att om vi icke införa frilager hos oss, kan det icke hindra,
att vårt närmaste grannland på andra sidan Sundet begagnar sig af de
fördelar, frilagersinstitutionen skänker, och att frilager finnas der. Men
frågan är icke: skall det finnas frilager eller icke? Utan. frågan är:
skall, då möjlighet förefinnes att medelst frilager förmedla varubytet
från svenskt område, skall då denna rörelse förbehållas åt svenske
män och åt svensk plats, eller skall man finna sig i att den förmedlas
alldeles utanför våra dörrar, på annat ställe? — Alldeles samma svar
gäller i fråga om den anmärkning, som reservanterna gjort, att detta
leder till minskade tullinkomster. Ty, säger man, hvad man inför
i tjocka emballage, det ompackar man och inför genom tullen i
landet i tunna emballage. — Det är sant, att häraf uppkommer en
minskning i tullinkomster på sådana varor, der tullen är beräknad
på tjocka emballage. Men är det bättre att denna inkomst på tullen
kommer till Köpenhamn? Det är ju der precist samma sak, och jag
försäkrar att de saker, som tagas från frilager i Köpenhamn, äro till
den grad tunt inpackade, att det icke i det afseendet blir någon skilnad,
om varorna föras in i landet ifrån svenskt frilager eller ifrån danskt.

Slutligen talas det om, att vinsten så småningom skulle komma
blott några få platser till godo, och att andra platser skulle göra för -

N o 29. 54

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang. ifrågasatt lust. — Än en gång ber jag få säga att så icke är förhållandet.
en^frU^6- ^ Hvilken plats som helst kan inrätta frilager. Meuingeu är icke sådan,
stitutionm. m att motionens syfte fordrar att frilager skulle anläggas här eller der,
(Forts.) utan hvilken plats som helst, som skulle finna det förmånligt, kan inrätta
frilagersinstitution. Och de smärre städerna, som icke göra det,
vinna alltid den fördelen att nu kunna förse sig med varor från åtskilliga
frilager från andra områden, från svenska områden, i stället
för att nödgas förse sig från frilager i Danmark eller från det stora
frilagersområdet, som Hamburg innehar.

Hvarför är frågan upptagen i år, och hvarför har icke blott bevillningsutskottet
och Riksdagen, utan äfven industri- och handelsverlden
upptagit densamma? — Jo, det är ganska påtagligt. Köpenhamn
har fullbordat utvecklingen af frilagersinstitutionen till att blifva
frihamn. Det är då frågan, huru vida icke detta kommer att för en
ej ringa del af Sverige medföra ett mycket större beroende af Köpenhamn
än förut, och om icke Köpenhamn mycket kraftigare skall göra
sig gällande som förlagsmannen, hvilken skall förse oss med våra
varubehof, och hvilken uteslutande tager in stora partier från de stora
platserna för att distribuera dem åt oss och sålunda ensamt för sig
förbehålla hela vinsten af den stora handeln.

Det är ännu en annan omständighet, en tidskonjtinktur, som nödgar
oss att förse vår affärsverk! med vapen för att fullgöra de kraf, som
ställas på oss i anledning deraf, att den nya N ord-Östersjö-kanalen
efter sitt öppnande kommer att draga handeln in på nya banor. Det
kan hända, att handeln derefter kommer att öfvergå till Östersjön
och bättre kunna drifvas till exempel i Stockholm än vid Öresund.
Men i hvarje fall bör något göras, så att vi kunna vara i stånd att
något så när upptaga den konkurrens, som då kommer att kraftigt
tränga oss in på lifvet.

Det vigtigaste, och deri ger jag motionären rätt, ehuru utskottet
icke tänkt på det, är att göra för oss någon frihamn likaväl som i
Danmark. Ty säkerligen är frilagret icke tillräckligt, utan det fordrar
att blifva fullständigadt genom frihamnsinstitution.

Men så är icke förhållandet, ty den frilagersinstitution, som föreligger
i den kongl. propositionen, medgifver verkligen en friare handelsrörelse
och är i många afseenden närmare begreppet frihamn än
den danska institutionen, och derför tror jag, då man icke genast kan
tänka på någon frihamn, emedan ingen vågar riskera de stora kapital,
som erfordras, att man kan, genom att frilagersinstitutionen medgifves
åt de platser som sådant önska, så småningom utveckla sig derhän
och komma allt närmare en institution, som rätt mycket liknar en
frihamn. Tänker man på vestkusten, bör Göteborg kunna ganska lätt
och utan stora förändringar utveckla sig till eu frihamn utan stora
förändringar, nemligen i fråga om lagstiftningen. Det beror sedan på
om denna tanke visar sig hafva så stor innebörd, att det uppstår en
handelsrörelse, för hvars utveckling penningverlden kan våga de be -

Onsdagen den 15 April, e. m.

55 N:0 29.

tydliga kapital, som erfordras. Såsom herrarne finna i komiténs \\t-Ang. ifrågasatt
redning, far denna institution i intet fall medföra kostnader för staten, twrffltoide af
Genom denna inskränkning hafva vi, om vi antaga utskottets förslag, gtitutionm^m
förbehållit oss att inga kraf må ställas på staten. Då synes det mig, att, (ports>

när affärsverlden så allvarligt begär denna rättighet, det icke skulle ''

vara någon fara, om riksdag och regering lemnade en sådan frihet åt
dem som vilja begagna sig deraf. År det inga dugliga affärsmän, som
vilja begagna sig deraf, blir det ingenting af med saken, men icke
ligger det någon fara i att medgifva en rättighet, som, om den vinner
förtroende, kan utveckla sig till frihamnsinstitution.

En annan invändning, som är gjord, är att man icke borde antaga
ett sådant förslag på en enskild mans initiativ. Denna invändning
vore fullt befogad, om här förelåge ett förslag af enskild man
att antaga en institution och särskilt ett rättsinstitut på rak arm och
affattadt efter hans hufvud. Här är fråga om eu skrifvelse till Kongl.

Maj:t, och hvad vi skrifva om är ej att få en institution efter motionärens
hufvud, utan att få ett förslag i öfverensstämmelse med Kongl.

Maj:ts eget förslag 1886; ett förslag, för hvilket de mest fullständiga
förberedande arbeten legat till grund. Det är icke blott efter min
och utskottsmajoritetens tanke, utan äfven efter mycket stora affärsmäns
åsigt fråga om att medgifva en sak, som utan några kostnader
för staten främjar utrikes och inrikes handel och sjöfart och industri.

När det icke är fråga om några lösa idéer, utan att få ett kongl. förslag,
och ett förslag, som icke fordrar några dyrbara utredningar eller
komitéer, utan endast att Kongl. Maj:t måtte titta igenom sitt förslag,
tycker jag att man mycket väl kan göra detta lilla medgifvande. Jag
anhåller om bifall till utskottets förslag.

Med herr Herslow förenade sig herrar Arhusiander och Beckman.

Herr Dahn: Då jag läste igenom detta tillägg till bevillningsutskottets
utlåtande, som följde efter den nakna reservationen, såsom dess
motivering, väntade jag att i detta tillägg finna synnerligen starka och
framför allt nya skäl utöfver de 1886 framhållna mot inrättande i vårt
land af eu frilagers-institution. Men hvad är det för skäl Första Kammarens
reservanter söka grunda sitt afslag på? Jo, först och främst
framhåller man, att för kort tid förflutit sedan frågan om frilager förra
gången var före i Riksdagen, då saken afslogs. Reservanterna borde
dock, innan eu förebråelse framkastas i detta afseende, betänka, att dels
Första Kammaren antog förslaget om frilager 1886, dels att alla ledamöterna
från Andra Kammaren inom bevillningsutskottet i år tillstyrkt
förslaget.

Så anmärker man emot att en enskild motionär kommit fram med
detta förslag och att han »skall grunda sin framställning ej blott på
de skäl, han för sin egen del anser tala för densamma, utan derjemte
på ett åt vederbörande kommun eller konsortium af vederhäftige per -

N:o 29. 56

Onsdagen den 15 April, e. m.

Ang.ifrågasatt soner fattadt beslut, att efter en viss angifven plan åvägabringa det
inrättande af företag», lian föreslår. Men så har ju i det hela taget skett. Förslaget
TtUution^m m har tillkommit på grund af petition år 1882 af två af våra största stadsS1
''(Förta) samhällen, nemligen Göteborg och Malmö, ocli i anledning häraf har

OT S'' Kongl. Maj:t tillsatt en komité och efter inhämtande af dess utlåtande

och vederbörande myndigheters hörande framlagt förslag i saken. Utredningen
är således gjord, och de kostnader, reservanterna på andra
sidan i sitt »tillägg» omnämna, skola komma i fråga i och för utredning,
äro således endast onödiga bekymmer.

Vidare har det i reservationen framhållits, att på grund af nederlagsrätten
och transitoupplagsrätten sådant frilager skulle vara obehöflig!.
Men kan man väl tänka sig, att affärsmännen i två af våra
största handelsstäder skulle vilja underkasta sig sådana uppoffringar
som dem, Indika måste föranledas af deras berörda petitioner till Kongl.
Maj:t, i fall de samma medförde åsyftadt resultat, om icke de ansåge
frilager vara nödvändigt för att kunna bestå i konkurrensen med
utlandet?

Hvad beträffar påståendet att vi utaf till oss importerade varor
skulle hafva svårt att åstadkomma någon reexport och att, äfven om
omstufning, bearbetning och förädling af varor på frilagret egde rum,
tanken på en reexport likväl icke skulle blifva realiserad, så — hur veta
reservanterna det? Tvärt om är det mycket troligt att genom frilagersrätten
t. ex. Sveriges hufvudstad skulle kunna med ganska god utsigt
till framgång upptaga täflan med Köpenhamn om reexporten af importeradt
gods på Finland, och att Göteborg skulle kunna göra likaså
beträffande Norge och Jutland. Men temligen säkert är det, att våra
svenske affärsmän genom inrättande af frilager åtminstone skulle kunna
bevara sina respektive handelsområden inom eget land.

Man motverkar ingalunda importen af s. k. korta varor, viner,
m. in. genom att sätta sig emot inrättande af frilager hos oss; ty finnes
frilager i Köpenhamn, är det tydligt att dylika varor hafva lika
lätt och beqvämt att komma till hvilka delar som helst af vårt land,
som från ett frilager i Malmö. Vi blifva lika litet befriade från dessa
artiklar, om frilagersinstitutionen införes eller icke. Enda skilnaden
blir, att, om vi icke få frilager i Sverige, hela vinsten kommer att stanna
i utländske köpmäns händer, och detta skall, såsom jag i min motion
påpekat, blott bidraga att öka vår handelsbalans till vår nackdel.

Man säger vidare, att staten skulle lida förlust på tullen derigenom
att det tunga emballaget förvandlades till ett mindre tungt vid
ompackningen, och emballaget jemväl drager tull. Häremot finnes ju
bot genom att höja tullen med ett belopp, som motsvarar skilnaden
mellan det tunga och lätta emballaget, ja ännu högre, då en väsentlig
del af dessa varor är att hänföra till lyxartiklar. Men under hvilka
omständigheter som helst är det säkert, att dessa artiklar i alla fall
komma oss till banda ifrån Köpenhamn, ompackade i lätta emballage,
hvarigenom visserligen icke våra egna köpmän kunna täfla om denna

Onsdagen den 15 April, e. m.

57 N:o 29.

affärsgren med nämnda danska hufvudstad, men hindrandet af import Ang., ifrågasatt
af sådana varor genom att förbjuda inrättande af svenskt frilager icke l^ftulgeniL
i någon den ringaste mån uppnås. stitution m.m.

- Vidare säga reservanterna, att, då endast de större städerna (ports.)
kunna begagna sig af en frilagersinstitution, det blefve en orättvisa
mot småstäderna, och att dessa skulle ligga under i konkurrensen med
de större. Hvarifrån tro reservanterne månne att importörerna i våra
småstadsamhällen taga sina varor? Jo från ett utländskt frilager t. ex.
Köpenhamn. De komma ingalunda att blifva utsatta för någon konkurrens
med de svenska frilagersplatserna; tvärt om blifva de i tillfälle
att välja mellan flera dylika platser och att ej endast vara hänvisade
till det utländska frilagret. Det är mellan detta och det svenska, som
täflingskampen kommer att ega rum. Detta fatta danskarne lätt, då
de från sin synpunkt sedt säga, att det är med Hamburg Köpenhamn
skall täfla och att kampen gäller Östersjön och att utsigten till seger
ligger deri att »Köpenhamn har ett uppland (Skandinaviska halfön)
som hörer det naturligt till» och »att det allaredan har ångbåtslinier
som förena det med alla svenska östersjöhamnar och en stor del af de
andra». Det har ock visat sig att Köpenhamn och »det forenede
Dampskibsselskab» till väsentlig del öfvertagit den finska handel som
för endast ett par år sedan gick öfver Sverige. Nu exportera det
forenede Dampskibsselskabets båtar Finlands mejeriprodukter, boskap
och äfven emigranter öfver Köpenhamn till England och Amerika, och
att det å andra sidan tillför Finland dess behof af kolonialvaror med
flera artiklar är lika säkert. Det är en affär som redan är förlorad,
och smörtullen har helt visst dertill ej oväsentlig skuld. Men möjligen
kan, om frilager inrättas, detta åstadkomma att hufvudstaden, som
ligger Finland närmare, kan i någon mån återtaga densamma.

Jag vill icke längre upptaga herrarnes tid i denna sena timme,
utan inskränker mig till att yrka bifall.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda
hemställan som den i ämnet väckta motionen, och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den som bifaller bevillningsutskottets hemställan i dess betänkande
n:o 5, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;
. N:o 29.

Andra Kammarens Prot. 1891.

5

N-o 29. 58

Onsdagen den 15 April, e. m.

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 108 ja mot 56 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Herr A. Aström aflemnade en motion, n:o 189, om införande af
en progressiv värnskatt, hvilken motion bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets utlåtande, n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende;

Lagutskottets utlåtande, n:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående vissa förändringar i lagstiftningen rörande handeln
med vin och maltdrycker in. m.; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj: t med anhållan
om ändrad lydelse af § 15 i kongl. förordningen angående
eldfarliga oljor och andra dermed jemförliga vätskor den 26 november
1875.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden som blifvit två gånger bordlagda.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr E. G. Boström under 5 dagar fr. o. m. den 17 dennes,
och » C. J. Jakobson » 3 » » » » » 18 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 11,35 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.