1891. Andra Kammaren. N:o II (Riksdagens protokoll 1891:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o II.

Onsdagen den 4 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 24 och 25 nästlidne
februari förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade ankommit följande protokoll som upplästes:

Protokoll, hållet inför statsrådet och
t. f. chefen för kongl. justitiedepartementet
den 2 Mars 1891.

Bruksegaren Johan Peter Dahlberg i Ytterlännäs hade aflemnat
fullmagt, utvisande, att han vid riksdagsmannaval, som den 19 augusti
1890 hållits i Ångermanlands mellersta domsaga, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 januari 1891; och sedan berörda fullmagt funnits
vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot
fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad
sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten
skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas bruksegaren
Dahlberg tillhanda.

In fidem
Karl Lindbäck.

Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren, att
den ifrågavarande fullmagten skulle till herr Dahlberg återställas.

I sammanhang härmed tillkännagaf herr talmannen, att herr Dahlberg
denna dag intagit sin plats bland kammarens ledamöter.

Andra Kammarens Prot. 1891. ■ N:o 11.

>’:« 11.

Onsdagen den 4 Mars.

§ 3.

Jemlikt förut fattadt beslut anstäldes nu val af sju ledamöter ock
sju suppleanter i det särskilda utskott, som Riksdagen beslutat tillsätta,
för behandling af Kongl. Maj:ts nedannämnda propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o) med förslag till lag om sjukkassor; samt
3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt och
till sjukkasseväsendets befrämjande;

och befunnos, efter valförrättningarnas slut, hafva blifvit utsedde:

till ledamöter:

Herr A. Göransson...................med 203 röster

» F. L. S. Hederstierna...............» 203 »

» N. Olsson i Ättersta...............» 203 »

» Grefve II. E. G. Hamilton............» 122 »

» C. T. Jacobsen..................» 122 »

» J. O. Örwall............... » 122 »

» J. A. Fjällbäck..................» 107 »

samt

till suppleanter:

Herr A. Halm . .....................med 199 röster

» E. G. II. Åkerlund...............» 189 »

» J. W. Lyckholm..................» 119 »

» J. A. Westerberg . ...............» 118 »

» A. Åström.....................» 118 »

» C. Johansson i Esset...............» 117 »

» C. Biilow..........•..........» 104 »

Mellan herrar Westerberg och Åström, hvilka till suppleantplatser
erhållit lika antal röster, bestämdes ordningen, sådan den här ofvan
finnes angifven, genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående § omförmälda
val.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående försäljning till Eslöfs köping
af en del af militiebostället s/8 mantal Eslöf n:o 13 samt 2/3 mantal
Eslöf n:is 15 och 17 i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län.

Den kongl. propositionen bordlädes till nästa sammanträde.

Onsdagen den 4 Mars.

§ 6.

N:o 11.

Ordet begärdes af

Herr Thermsenius, som yttrade: Man har från flera håll fäst

min uppmärksamhet derpå, att jag vid förra sammanträdet anförde ett
ordspråk, som, jag medger det, i det sammanhang, hvaruti det förekom,
var alltför starkt och derjemte egnadt att låta förmoda en tankegång,
som dock var för mig fullkomligt främmande. Det kan naturligtvis
icke falla mig in att göra någon radering i kammarens protokoll. Ett
sådant tillvägagående skulle för öfrigt icke förtaga det intryck, som de
muntligen uttalade orden lära hafva gjort. Deremot hoppas jag med
denna min förklaring hafva inför kammaren afbrutit de anförda ordens
oafsigtliga udd.

§ 7.

Efter föredragning af herr P. O. Peterssons i Brystorp i senaste
sammanträdet aflemnade motion, n:o 173, hänvisades densamma till
behandling af lagutskottet.

§ 8.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets utlåtanden
n:is 23, 24 och 25.

§ 9.

Företogs till behandling konstitutionsutskottets memorial n: o 1, med
uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarne.

Först i ordningen förekom dervid ett från riksdagen år 1889
hvilande förslag om ändring af § 23 riksdagsordningen; hvilket
förslag antogs.

Härefter föredrogs det frön riksdagen år 1890 hvilande förslag Ang. ändring
om ändring af §§ 6 och 13 riksdagsordningen. ® och 13

Enligt detta förslag skulle nämnda §§ erhålla följande lydelse: ningen.

§ O 1.

Första Kammaren skall bestå af etthundrafemtio ledamöter,
hvilka för en tid af nio år utses af landstingen och stadsfullmägtige i
de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes eu riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
Biicsdagsordningen.

(Forts.)

4. Derest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarne, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets, enligt ofvan angifna
grunder, eger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen,; och skall
vid tillämpning af den sålunda faststälda ordningen iakttagas, att inskränkning
icke sker i vald riksdagsmans rätt att under föreskrifven
tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga, må, så länge då gällande
ordning för valen länder till efterrättelse, stadens rätt att utse riksdagsman
inträda allenast i det fall, att ledighet uppstår i den valkrets,
staden förut tillhört.

§ 13.

1. Andra Kammaren skal] bestå af tvåhundratjugufem ledamöter,
deraf etthundrafemtio för landet och sjuttiofem för städerna. Dessa
ledamöter väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket. valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman. Öfverstiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån sådant
erfordras, angränsande domsagor, som hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en sjuttiofemtedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en sjuttiofemtedel
af städernas folkmängd. Städer, med mindre folkmängd än nu är
sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar,
som, med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras
för uppnående af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för
städerna.

4. Indelningen af omförmälda valkretsar så ock riksdagsmännens
antal för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig
berättigar dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes, vinner tillämpning vid de val,
hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping, som
erhåller stadsprivilegier, räknas, i fråga om riksdagsmannaval, fortfarande
till landet, till dess ny valkretsordning varder faststäld.

Efter uppläsande häraf anförde:

Onsdagen den 4 Mars.

Nio 11.

Herr Ljungman: Med anledning af den synnerligen stora vigt Ang. ändring

och betydelse för vårt land, som detta grundlagsändringsförslag har, *§§ ? oeh 13
anser jag mig här i kammaren höra bringa till öfverläggning ett upp- 1 * ningln "
slag, med hänsyn till dess genomförande, hvilket sedan någon tid varit (j0rts)
å tal bland kammarens ledamöter, nemligen att söka uppskjuta det nu
föreliggande förslagets afgörande till sista året inom denna treårsperiod
eller till 1893 års riksdag. Man må vara huru tillfredsstäld som helst
med detta förslag, i hvad det angår sättet att begränsa riksdagmännens
antal och att fördela representationsrätten mellan stad och land, så kan
dock icke bestridas, att synnerligen skarpa och mot hvarandra motsatta
meningar gjort sig gällande i fråga om sjelfva förslagets första tillämpande.
Beträffande Första Kammaren äro visserligen alla ense derom,
att, i fall 6 § riksdagsordningen med nu föreslagna lydelse blefve grundlag
i år, bestämmelsen bör genomföras genast, så att valkretsindelningen
skulle verkställas och valen kunde förrättas redan i år. Hvad åter angår
Andra Kammaren, äro i detta fall meningarne mycket delade. Eu åsigt
anser, att, sedan grundlagsförslaget antagits, detsamma äfven bör genast
genomföras på det sätt, att sådana val, som 15 § 1 mom. riksdagsordningen
omnämner, höra ske redan i år. En annan åsigt, hvilken
hyllas af dem, som förra året sutto i konstitutionsutskottet från denna
kammare, håller före, att förslaget bör genomföras först år 1893 vid de
allmänna val, som då skulle ske, i händelse denna kammares ledamöter
finge sitta sin bestämda tid ut. Med hänsyn till detta förslag inträda
följaktligen flere svårigheter. För det första kommer Andra Kammaren
att under år 1892 och 1893 bestå af flere ledamöter och olika antal
ledamöter från stad och land, än den antagna grundlagsbestämmelsen
uttryckligen föreskrifver. Yidare komma synnerligen stora svårigheter
att te sig, i händelse sådana val skulle ega rum, som omnämnas i 15
§ 2 mom. riksdagsordningen. För det tredje skulle slutligen de nya
paragraferna i riksdagsordningen icke kunna genomföras samtidigt i
båda kamrarne, utan Andra Kammaren skulle i detta fall komma två
eller åtminstone ett år efter. Uppskötes deremot förslagets afgörande
till 1893 års riksdag, bortfalla de mest väsentliga svårigheterna. Förslaget
kunde nemligen då genomföras samtidigt i båda kamrarne, och
några svårigheter för sådana val, som i 15 § 2 mom. omnämnas, förefunnes
icke under längre tid än blott senare delen af år 1893. Icke
heller komme Eiksdagen att något enda år vara annorlunda sammansatt,
än hvad de nya grundlagsparagraferna föreskrefve. För ett dylikt uppskof
skulle vidare tala sakens stora betydelse för vårt land, hvilken
gör, att man icke nog grundligt kan öfverväga förslaget. Man förlorar
i sjelfva verket ej heller något i tid, i fall man ställer sig på samma
ståndpunkt, som förra årets konstitutionsutskott hade i denna fråga,
ty genomförandet kommer icke dess mindre att ske vid de val, som
ega rum på hösten år 1893. Ett annat skäl för ett uppskof är att
man härigenom visade en viss grannlagenhet, som väl må anses
vara på sin plats mot dem, hvilkas representationsrätt man genom förslaget
vill minska, nemligen mot städerna. Det måste alltid anses rätt

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring och billigt att taga ett förslag sådant som detta så länge, så grundligt
i §§ 6 och 13 Qcll

så omsorgsfullt som möjligt i öfvervägande och icke hasta mera
1 ningen ~mec* dess genomförande än som för ändamålets vinnande påfordras.

(Forts) Jag'' stall derför nu hemställa, att kammaren först fattar beslut om
uppskof med förslagets antagande, och hoppas att kammaren bifaller
detta mitt yrkande. Skulle åter ett dylikt yrkande icke biträdas af
medkammaren, har Andra Kammaren med sitt beslut om uppskof endast
fördröjt frågans afgörande några få dagar.

Herr Elowson: Då jag begärde ordet, var det min mening aityttra

mig om realitetsbehandlingen af förslaget. Nu har emellertid herr Ljungman
gjort en framställning om uppskof med ärendets behandling.
Skulle herr talmannen och kammaren med anledning deraf låta diskussionen
till en början omfatta endast uppskofsyrkandet, så anhåller jag att få afstå
från ordet. Men skulle kammaren besluta att låta behandlingen
af grundlagsförslaget i dess helhet fortgå, så anhåller jag att återfå ordet.

Herr Bedelius: År 1867, då svenska Biksdagen sammanträdde

första gången efter den nya riksdagsordningens införande, var antalet
af ledamöterna i Första Kammaren 125 och i Andra Kammaren
190, nemligen 55 från städerna och 135 från landsbygden. För närvarande
är antalet i Första Kammaren 147 och i Ändra Kammaren
228, nemligen 81 från städerna och 147 från landsbygden. Antalet
riksdagsmän har sålunda vuxit under dessa år med 22 i Första
och 38 i Andra Kammaren, eller med in alles 60 personer — ett
ganska betydligt antal. Skulle nu tillväxten i antalet fortgå på
samma sätt, som under dessa sista 24 åren, så skulle vi om 100 år
hafva minst 250 riksdagsmän mer inom båda kamrarne än nu finnes.
Men ett så betydligt antal vill väl ingen här hafva, och det vore hvarken
nyttigt eller nödigt att så skedde. Man måste således sätta en gräns
för denna tillväxt, och jag tror, att det också erkännes af alla att en
sådan bör sättas. Men om alltså en gräns skall uppställas mot den
stora tillväxten i antalet — och något annat är det bär icke fråga om
—• så uppstår den frågan: hvar skall gränsen sättas? Förra Biksdagens
båda kamrar uttalade den mening, att siffran 375 borde utgöra gränsen.
Ett sjuttiotal af denna kammares ledamöter hafva nu också uttalat den
mening, att man i fråga om antalet borde stanna vid status quo, och
motivera detta dermed, »att politisk klokhet och billighet» talade för att
så skedde. Men status quo i fråga om antalet riksdagsmän måste ju
betyda det närvarande antalet, och det är ju 375. Desses yrkande
sammanfaller således med det föreliggande förslaget i denna punkt,
nemligen att antalet skall begränsas till 375. Detta antal är ju också
i och för sig fullt tillräckligt. Ja, man skulle till och med kunna säga,
att det är öfverflödigt stort. Men det kan göras och har gjorts invändningar
likväl i fråga om proportionen. Tid framläggandet af det grundlagsförslag,
som nu är gällande i detta fall, ansåg förslagets författare,
om jag icke minnes orätt, att proportionen borde ställas så, att 2/5

Onsdagen den 4 Mars.

Jf:o 11.

af antalet skulle bilda Första och 3/5 Andra Kammaren, och att af Ang. ändring
dessa s/5 skulle 2/5 vädas af landsbygden ochJh af städerna, samt
uttryckte detta ordagrant aérniéd, att det i detraP fall borde vara ningen_

2 mot 1. Detta godkändes 1865. (Ports.)

Nu är frågan: uppfyller det här hvilande förslaget detta kraf?

Ja, helt och hållet. Ty, såsom vi hörde, då förslaget upplästes, innebär

det, att antalet riksdagsmän bör vara 150 i Första och 225 i Andra

Kammaren, deraf 150 från landsbygden och 75 från städerna. Detta
är således alldeles precist så som det då var afsedt att blifva. Men
huru kommer det sig då, att åtskilliga uppträdt mot detta förslag, särslcildt
städernas representanter, och med så skarpa uttryck, att de påstått
i sin öfverdrift, att det skulle vara ett Övergrepp af flertalet och ett
magtmissbruk, om man drefve förslaget igenom? Detta är en ganska
allvarsam tillvitelse och, i fall den vore rigtig, vore det också betänkligt
att antaga ett dylikt förslag, hvilket då äfven med råtta kunde

förtjena att för en sådan tillvitelse förkastas. Men, huru förhåller sig

härmed i verkligheten? Det förtjenar ju att synnerligen noga uppmärksammas
från alla sidor och utaf hvar och en ledamot i kammaren.

När det då talas om flertalet, ber jag att i förbigående få fästa uppmärksamheten
derpå, att jag tillhör mindretalet i kammaren och talar
således icke i pluralitetens namn. Men jag kan antaga, att de 70 här
med flertalet mena landsbygdens representanter, eftersom de sjelfve äro
stadsbor. Under sådana förhållanden ter sig denna fråga något annorlunda.
Om jag då ställer mig på det viset, som om jag vore i pluraliteten
och med pluraliteten beslutar i detta fall och antager en lag,
som gifver städerna rätt att till denna kammare sända en riksdagsman
för hvarje fullt tal af 12,000 invånare, men landsbygden en för hvarje
tal af 26,600 — folkmängden antagen till 900,000 för städerna och
4,000,000 för landsbygden — och således erbjuder städerna i landet
vid val af representanter till denna kammare något mer än dubbelt så
stor rätt, som vi landsbor bibehålla för oss sjelfva, så undrar jag verkligen,
om eu sådan tillvitelse, som jag nyss nämnde, skulle vara rättvis
och befogad. Skulle den emellertid likafullt vidhållas, så kan jag icke
annat än säga, att det vore önskligt att städerna gent emot landsbygden
ville vedergälla lika mot lika efter billighetens grundsats och på så
sätt utöfva vedergällningsrätten, när så ske kan.

Det är klart och tydligt, att jag efter detta anförande ämnar rösta
för det hvilande förslaget, och detta genast.

Herr Hedin: Jag anhåller att få instämma i det yrkande, som
nyss gjorts af herr Ljungman, och hoppas att kammaren bifaller detsamma.

Jag yrkar alltså att denna fråga måtte afgöras först, innan man skrider
till vidare diskussion.

Herr E. G. Boström: Jag ber att få instämma i herr Hedins

anhållan, att frågan om uppskof måtte afgöras, innan man öfvergår till
realitetsbehandlingen. Men i sjelfva saken är jag af annan mening än

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring han, i det jag anser, att hufvudfrågan bör omedelbart upptagas till
W afgörande.

1ningen. Herr Ljungman grundade sin framställning hufvudsakligen derpå,.

(Forts.) atti om det hyllande grundlagsändringsförslaget nu antoges, det vore
tvungen sak att upplösa riksdagen och utlysa nya val, derför att riksdagen
eljest blefve annorlunda sammansatt än detta förslag bestämmer.
Jag tror icke, att åt denna anmärkning kan tillerkännas någon synnerlig
betydelse. Det hänvisas ju i förslaget alldeles tydligt till 15 § riksdagsordningen,
och der säges, att »val till riksdagsmän i Andra''Kammaren
verkställas inom september månads utgång näst före början af
de tre år, för hvilka valen gälla».

Nu äro riksdagsmännen valda för 1891—1893 års riksdagar, och
då torde enligt 15 § icke för denna tid någon ändring i antalet kunna
ifrågakomma.

Föröfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, då alla
äro ense om att någon ändring i nu gällande bestämmelser är af nöden,,
det icke innebär så liten fara att ingå på frågans uppskjutande till
1893 års riksdag. Ty om frågan uppskjutes till dess, och det hyllandeändringsförslaget
då af en eller annan orsak icke blir af riksdagen godkändt,
så kan det ju inträffa, att det då skall blifva omöjligt för konstitutionsutskottet
att medhinna framläggandet af ett nytt förslag och att få
detta förklaradt hvilande under denna period, och följaktligen måste i sådant
fall nu gällande bestämmelser, om hvilkas olämplighet alla äro ense,,
gälla ytterligare två treårsperioder. Om åter förslaget nu skulle falla,
så är det möjligt att under denna period få ett nytt förslag hvilande,.
och man behöfver således icke riskera, att en ändring, hvars behöflighet
alla erkänna, blir undanskjuten mer än en riksdagsperiod.

Jag anhåller derför om afslag å herr Ljungmans yrkande.

Herr Ljungman: Då herr Boström tyckes hafva origtigt upp fattat

mitt yttrande, skall jag be att få påpeka, att jag alldeles icke
uttalade mig om nödvändigheten af en riksdagsupplösning, derest föreliggande
förslag antoges. Jag yttrade endast, att med hänsyn till 13
§:s tolkning tvenne alldeles motsatta meningar gjort sig gällande, den
ena, att nya val af den beskaffenhet, som 15 § 1 mom. riksdagsordningen
omnämner, skulle företagas redan 1891, den andra, hvilken
hyllades af förra årets konstitutionsutskott, att sådana val först 1893:
skulle företagas, samt påpekade, att i detta senare fall riksdagen skulle
komma att blifva annorlunda sammansatt, än hvad den nya lydelsen af
13 § föreskrifver, äfvensom att svårigheter skulle inträffa, i fall man
blefve tvungen till anställande af sådana val, som omnämnas i 15 §
2 mom. af riksdagsordningen, och slutligen att grundlagsförslaget ickeskulle
komma att tillämpas samtidigt i båda kamrarne.

Jag tackar emellertid herr Boström för hans instämmande i yrkandet,
att frågan om uppskof måtte afgöras först.

Herr Månsson: Den förste talaren, som yrkat uppskof

med denna frågas afgörande, har som motiv derför anfört frågans

Onsdagen den 4 Mars.

X:o 11.

störa vigt och betydelse, hvilken medförde, att man noga borde tänka Ang. ändring
på saken, innan man fattade ett definitivt beslut, jag medgifver att focfllf
frågan är vigtig. Men å andra sidan hemställer jag, huruvida icke m ningen* "
denna fråga så länge har hvilat på Riksdagens bord, om jag så får säga, (Forts)
att hvarje ledamot i kammaren, åtminstone de gamla ledamöterna, noga
tänkt sig för i detta ärende. Och hvad de nya ledamöterna beträffar,
så är jag lifligt öfvertygad, att äfven de noggrant öfvertänkt frågan.

Jag föreställer mig derför, att saken för ingen är ny, utan af alla tillräckligt
pröfvad, och man borde väl då vara beredd att redan nu
fatta beslut. Denna fråga har redan tre gånger förut varit behandlad,
och — jag kan säga — tre gånger förut antagits af kammaren. Ty
redan 1888 blef den så godt som antagen; den återremitterades då till
utskottet, men med uttalande af lifligt erkännande åt förslaget, och det
var nära nog ingen, som uttalade sig emot detsamma. Yid de båda
följande riksdagarne, 1889 och 1890, har förslaget med stor majoritet
blifvit antaget. Det är derför med mycken förvåning, som jag fått
höra yrkandet om uppskof. De skäl, som anförts för detta yrkande,
är att förslagets antagande nu skulle medföra, att det komme att tilllämpas
förr i Första Kammaren än i den andra. Om så komme att
ske, blefve emellertid följden blott den, att Första Kammaren finge 3
ledamöter mer än nu. Men då tillämpningen af förslaget kan ske
först efter det Kongl. Maj:t hunnit uppgöra ny reglering af valkretsarne
och utfärda öfriga bestämmelser, som genom den föreslagna ändringen
blifva nödiga, så torde det icke heller vara sannolikt, att detta kommer
att inträffa. Ty en sådan reglering torde väl knappast kunna företagas
i år, och antagligen ej heller nästa år. Och om det skulle hända,
att sista året under perioden det blefve några — högst tre — ledamöter
mera i Första Kammaren än nu, så kan jag icke finna, att detta
medförde någon särskild fara.

Och hvad beträffar denna kammare, så är det, så vidt jag kan
finna, alldeles tydligt uttryckt, att den föreslagna ändringen icke skall
tillämpas före nyvalen enl. § 15 mom. 1. Man kan således icke tala
om, att vi hafva två grundlagsbestämmelser, som gälla samtidigt, då
det är uttryckligen föreskrifvet, att den nya ordningen ej skall tillämpas
före nästa val.

Jag anser vidare, att, om beslut icke fattas före 1893, det svårligen
kan medhinnas att få valkretsindelningen verkstäld och de bestämmelser,
som erfordras för den nya ordningens genomförande, utfärdade,
så att de kunna tillämpas redan samma år. Härtill kommer
iifven det skäl, som redan blifvit af herr Boström framhållet, nemligen
att konstitutionsutskottet svårligen skulle hinna framlägga och Riksdagenbehandla
något ■ nytt förslag i frågan, om detta förslag uppskötes till
1893 års riksdag och då förkastades.

Jag anser det derför rigtigast att genast skrida till frågans behandling,
på det att, om den nu faller, vi må kunna redan denna
period göra nya försök för frågans lösning, så att den åtminstone blir
löst under nästa treårsperiod.

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring
i §§ 6 och 13
Ri/csdagsord -

Det är af dessa skäl, herr talman, som jag motsätter mig förslaget
om uppskof, och yrkar, att frågan genast måtte företagas till afgörande.

ningen.

(Forts.)

Herr Bexell: Jag bestrider det yrkade uppskofvet och anser, att
frågan bör i vederbörlig ordning företagas till behandling nu genast.

Herr Jonsson i Hof: Mot det af herr Ljungman framstälda
yrkandet har af tvenne talare anmärkts, dels att de föreslagna grundlagsstadgandena
skulle vara så tydliga, att inga svårigheter beträffande
tillämpningen kunde uppstå, och dels äfven att, om förslaget vid 1893
års riksdag komme att förkastas, konstitutionsutskottet skulle få sig
tillmätt alltför kort tid att utarbeta ett nytt förslag.

I det förstnämnda hänseendet vågar jag likväl påstå, att, om man
också på grund af § 13 mom. 4 anser, att der gifna bestämmelser
angående valkretsindelningen tydligt hänvisa på, att tillämpningen af
den nya ordningen bör ske först vid valen 1893, så gäller detta endast
städernas och icke landsbygdens valkretsar, och således förefinnes här
i allt fall en tvetydighet. Men äfven om man vore fullt säker, att
hvarje riksdagsman i Andra Hammaren, som nu är vald, bör få stå
qvar på grund af § 15 riksdagsordningen, så hemställer jag, hvilken
grund man kan tillämpa vid besättande af ledigblifven plats, derest
före periodens slut riksdagsman afgår, afsäger sig platsen eller dör.
Ty den rätt, som enl. § 15 riksdagsordningen hvar och en af de nuvarande
riksdagsmännen skulle hafva att qvarstå till periodens slut,
bortfaller genom dödsfall eller afsägelse.

Beträffande åter frågan om det betänkliga deri, att, derest förslagets
behandling uppskjutes till 1893 och det då förkastas, man då icke
skulle få tillräcklig tid att framlägga något nytt förslag, så ber jag att
få fästa uppmärksamheten derpå, att alls intet hinder finnes för konstitutionsutskottet
att, under det detta förslag är hvilande, utarbeta flere
nya förslag att vara hvilande jemte detta. Jag tror för öfrigt icke heller,
att denna åtgärd är behöflig, ty vi kunna väl antaga, att förslaget icke
skall komma senare till behandling nämnda år än hvad i år varit
fallet. Och om förslaget då skulle förkastas, så återstår ju alltid ett
par månader för att arbeta ut nya förslag. Jag kan således icke finna
de betänkligheter, som anförts emot förslagets uppskjutande, ega något
berättigande.

Jag tror äfven, ehuru jag icke vågar säga det bestämdt, att Kong].
Maj:t gerna skulle se, att afgörandet uppskötes, så att icke Kongl. Maj:t
måtte sättas i den svåra kasus att nödgas tolka en lag, som Riksdagen
sjelf bort antaga tillräckligt tydlig för att icke utgöra föremål för någon
meningsskiljaktighet.

Jag förenar mig med herr Ljungman i hans yrkande om uppskof.

Herr Sven Nilsson: Jag skall också för min del instämma i
det yrkande, som framstälts af herr Ljungman. Då grundlagen tillåter
kamrarne att uppskjuta ett ärende från den ena riksdagen till den

Onsdagen den 4 Mars.

K:0 11.

andra, så förefaller det mig besynnerligt, om icke kammaren, då en Ang. ändring
begäran derom har blifvit framstäld, skulle lemna sitt bifall dertill. °sar^
Man skulle möjligen kunna vara tveksam att fatta ett sådant beslut ningen.
på den grund, att man icke vet huru Första Kammaren kommer att (Forts.)
ställa sig. Men om denna kammare besluter att uppskjuta frågan till
1893 års riksdag, så lär väl ett sådant beslut komma att utöfva ett
ganska stort inflytande på det beslut, som Första Kammaren kommer
att fatta.

Man måste väl medgifva, att om också förut anmärkningar af
mindre betydenhet framstälts emot förslaget, så hafva dock anmärkningar
nu framkommit af den beskaffenhet, att många blifvit tveksamma,
huruvida förslaget nu bör antagas. I all synnerhet är detta fallet med
alla de nya ledamöter af kammaren, som icke varit i tillfälle att pröfva
förslaget förr äu nu.

Man har enskildt sagt, att vi, som begära ett uppskof med frågans
afgörande, dermed endast skulle åsyfta'' ett maskeradt afslag. För min
del vill jag säga, att jag icke med mitt votum åsyftar ett maskeradt
afslag; och jag tillbakavisar på det bestämdaste en dylik insinuation.

Då det icke är någon fara att uppskjuta afgörandet till en kommande
riksdag, vid hvilken hufvudsakligen samma riksdagsmän äro
samlade som nu, och de väsentligaste bristerna i förslaget, om det
antages 1893, äro undanröjda, anhåller jag om bifall till herr Ljungmans
förslag.

Då ingen ledamot vidare anmält sig till erhållande af ordet, hemstälde
herr talmannen, att öfverläggningen i fråga om föredragningssättet
skulle få anses afslutad; och blef denna hemställan med ja besvarad.

Herr talmannen hemstälde vidare, huru vida kammaren ville godkänna
det af herr Ljungman i fråga om föredragningssättet väckta förslaget,
att beslut skulle först fattas om det af honom framstälda yrkandet,
om uppskof med afgörandet af nu ifrågavarande grundlagsändringsförslag
till 1893 års riksdag; och förklarade herr talmannen denna hemställan
vara med ja besvarad.

Votering blef dervid begärd; i anledning hvaraf uppsattes och för
kammaren till justering upplästes en så lydande voteringsproposition:

Den, som godkänner det af herr Ljungman föreslagna föredragningssättet,
enligt hvilket beslut först skall fattas om det af honom framställda
uppskofsyxkandet och diskussionen således derförinnan omfatta
allenast herr Ljungmans nämnda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är nämnda förslag till föredragningssätt af kammaren
förkastadt.

Nso 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Antändring Herr Hedin begärde nu ordet och yttrade: Det nu upplästa
%Riksdagsonl- skrift%a förslaget till voteringsproposition är icke öfverensstämmande
ningen. med den fråga, som nyss af herr talmannen muntligen framstäldes.

(Forts.) Lferr Ljungman har för några minuter sedan föreslagit att uppskjuta

behandlingen och afgörandet af det nu föredragna förslaget till 1893
års riksdag. Sedan talmannens fråga, huruvida diskussionen om detta
förslag vore afslutad, blifvit med ja besvarad, och derpå proposition å
herr Ljungmans förslag om uppskof blifvit med blandade ja och nej
besvarad, samt talmannen förklarat ja öfvervägande, har votering begärts.
I stället för en skriftlig voteringsproposition, öfverensstämmande
med de muntligen framstälda frågorna, gäller den nu upplästa propositionen
föredragningssättet, ehuru diskussionen om uppskofsfrågan redan
på framställning af herr talmannen förklarats afslutad.

Herr Ljungmans förslag innehåller helt enkelt, att kammaren skulle
besluta att till sista riksdagen af innevarande valperiod uppskjuta afgörandet
af det nu till grundlagsenlig behandling föreliggande förslaget.
Det är detta förslag, som diskuterats, det är detta förslag, hvarå muntlig
proposition framstälts och hvarom nu omröstning skall verkställas.

Härefter hemstälde herr talmannen till kammaren, huru vida kammaren
ville godkänna den föreslagna voteringspropositionen. Denna
hemställan, som besvarades med blandade ja och nej, förklarades af
herr talmannen vara med ja besvarad; men äfven nu begärdes votering.

Herr talmannen yttrade nu: Ett missförstånd synes hafva inom
kammaren uppstått om hvad efter afslutande af den nu förda diskussionen
är föremål för votering. I anledning häraf ber jag att få erinra
derom, att, sedan herr Ljungman väckt förslag om antagande af det
föredragningssätt, att först skulle öfverläggas och beslutas öfver det af
honom framstälda uppskofsyrkandet, och flere talare i detta afseende
lörenat sig med herr Ljungman, jag hemstälde till kammaren, huruvida
öfverläggningen angående föredragningssättet finge anses afslutad, och dervid
särskildt betonade ordet»föredragningssättet». Sedan denna fråga blifvit
med ja besvarad, hemstälde jag till kammaren, huru vida kammaren
behagade godkänna det förslag, som af herr Ljungman i afseende å
föredragningssättet framstälts, och då härtill svarades både ja och nej,
samt efter mitt meddelande, huru, enligt min uppfattning, svaret utfallit,
votering begärdes, blef i enlighet med min nämnda framställning den
nyss föredragna voteringspropositionen uppsatt. Således är nu till en
början endast fråga om föredragningssättet; och om japropositionen i
den nu föredragna voteringspropositionen af kammaren antages, så blir
naturligtvis resultatet, att kammaren derefter kan komma att votera om
frågan, huru vida herr Ljungmans uppskofsyrkande skall bifallas eller
icke. Men öfverläggningen derom är ännu icke förklarad afslutad, utan
är det, såsom redan nämndt är, nu endast föredragningssättet, som det
gäller.

Onsdagen den 4 Mars.

N:o 11.

Ordet begärdes härefter af: Ang. ändring

i §§ 6 och 13

Herr Hedin, som yttrade:- Jag nödgas ännu en gång upprepa och Riksdagsordbetona,
att hvad herr Ljungman har yrkat, hvad jag har instämt i, hvarom n^n^näfven
andra talare förenat sig, och hvarpå muntligen har framstälts propo- '' 01 Sé''
sition af herr talmannen, är den frågan: »Vill kammaren godkänna
herr Ljungmans förslag att besluta, att med slutliga behandlingen af
föreliggande ärende skall anstå till sista riksdagen af denna period»?

Att detta och intet annat var den verkliga frågan, kan intygas af
kammarens samtliga ledamöter. Jag hoppas att herr talmannen icke
en gång till förnekar att så var förhållandet.

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Med den uppfattning som herr talmannen
nyss angifvit sig hafva haft i afseende på föremålet för voteringen,
är det icke underligt, att han framstält propositionen så som skett.

Tv när han ansett att det endast var i fråga om föredragningssättet,
som han ville höra kammarens mening, så var ju saken för honom
klar. — När herr talmannens proposition blifvit af kammaren godkänd,
kunna vi ju sedermera få afgöra frågan om bifall eller afslag på det
af herr Ljungman framstälda yrkandet om uppskof.

Herr vice talmannen A. P. Danielson: Jag tycker liksom den
föregående talaren, att vi icke få taga denna sak för hastigt. Här är
uppenbarligen fråga om föredragningssättet. Då nu så är förhållandet,
och då herr talmannen sjelf förklarat att han afsåg denna fråga, finner
jag icke att kammaren på något sätt blir sin rätt förlustig genom att
först afgöra den. Det af herr Ijjungman framstälda förslaget är ett
nytt förslag, som kommit fram före sjelfva hufvudfrågan; och då bör
man väl t först afgöra, om man vill upptaga detta nya förslag, innan
man företager sjelfva hufvudfrågan till afgörande.

Jag kan således för min del icke se, att kammaren blir på något
sätt kränkt i sin rätt genom att godkänna det upplästa förslaget till
voteringsproposition, och jag yrkar derför bifall till detsamma.

Herr Lyttkens: Såsom frågan nu står, anser jag för min del

att kammaren icke har annat att göra än att bifalla herr talmannens
förslag till voteringsproposition. Den, som således vill, att frågan om
uppskofvet skall nu först föredragas och behandlas, den röstar ja; vill
man icke detta, utan vill man att vi hela tiden skola tala ömsom om
uppskofsfrågan, ömsom om sjelfva hufvudfrågan, så röstar man nej.

För att icke förlänga öfverläggningen röstar jag för min del ja och
anhåller om bifall till den föreslagna voteringspropositionen.

Herr Gumaelius: Jag föreställer mig, att, om herr talmannen

skulle behaga göra en fråga till kammaren, huruvida kammaren anser

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring öfverläggningen angående föredragningssättet afslutad, vi dermed skulle
* §§ 6 och 13få (jenna fråga afgjord och kunna sedermera få en voteringsproposition
*ninam angående uppskofvet. Jag antager att ibland de många, som nyss

(Forts) begärde votering, var det ingen, som trodde att denna votering endast

skulle bli en sådan här preliminärvotering. Jag tager, såsom sagd!, för
alldeles gifvet, att vi slippa denna votering och slippa vidare tal om
saken, om herr talmannen behagar tillfråga kammaren, huruvida öfverläggningen
om föredragningssättet nu får anses afslutad. Sedan densamma
är afslutad, faller det af sig sjelft, att vi derefter komma till
sjelfva frågan, som är om bifall till eller afslag å herr Ljungmans förslag
om uppskof med den slutliga behandlingen af det föreliggande
grund!agsändringsförslaget till år 1893.

Herr Herslow: Den af herr talmannen framstälda voterings propositionen

innebär i mina ögon ingen annan olägenhet, än att vi få
taga två steg, då vi möjligen kunnat hafva kommit fram med ett. Men
då jag anser denna olägenhet allt för obetydlig för att få utgöra anledning
till en så ledsam tvist, som mellan talman och kammare, förenar
jag mig med dem, som yrkat bifall till den af herr talmannen föreslagna
propositionen.

Herr talmannen yttrade härefter: Det är naturlige, att om någon
fortfarande påyrkar votering, kommer votering att ega rum. Men på
begäran får jag förnya den framställning, som jag efter min uppfattning
redan gjort: Bifaller kammaren det af herr Ljungman föreslagna föredragningssättet,
enligt hvithet beslut först skall fattas om det af honom
framstälda uppskofsyrkandet och diskussionen således derförinnan omfatta
allenast herr Ljungmans nämnda yrkande?

Denna herr talmannens hemställan blef med ja besvarad; i anledning
hvaraf alltså nu skulle till afgörande företagas det af herr Ljungman
framstälda yrkandet, att beslutet öfver ifrågavarande grundlagsändringsförslag
måtte uppskjutas till 1893 års riksdag.

I denna fråga begärdes ordet af

Herr vice. talmannen A. P. Danielson hvilken yttrade: Jag ber
att få nämna några ord i afseende på frågan om ett uppskof, eftersom
vi nu hafva beslutat att företaga den frågan först till afgörande.

Af de skäl, som herr Ljungman anförde för ett uppskof, syntes
det hufvudsakliga vara som han sade grannlagenhetsskäl gent emot
städernas representanter. Det skälet kommer naturligtvis att förebäras
när som helst, och jag anser derför att ett uppskof med hufvudfrågan
icke tjenar till något för utredningen af detta magtpåliggande och vigtiga
ärende. Jag vill särskildt fästa herrarnes uppmärksamhet på hvad
hvar och en har sig väl bekant, nemligen att ett uppskof förutsätter
begge kamrarnes bifall äfvensom Kongl. Maj:ts medgifvande; detta är
en ganska kinkig väg att komma fram på, och om det kan lyckas, är
ganska osäkert.

Onsdagen den 4 Mars.

Nio 11.

Deremot Till jag säga, hvad beträffar de skäl, som anförts af öfriga Ang. ändring
talare, Indika instämt i uppskofsyrkandet, att dessa skäl synas mig *§§ J och 13
mycket svaga. Ingen har kunnat påstå att det föreliggande förslaget h '' ningen U~
är så affattadt, att någon villrådighet kommer att ega rum i afseende (Forts)
på dess tillämpning. Ty en hvar har ju erkänt, att om ett fyllnadsval
eller dylikt skulle komma i fråga, så komme de nu gällande bestämmelserna
att lända till efterrättelse under tiden till nästa allmänna val.

Således tycker jag att de personer, som förut varit med om att antaga
detta förslag och gjort det utan någon anmärkning, mycket väl skulle
kunna fatta sitt beslut redan nu. Ty ett uppskof är ju ingenting annat
än en undanflykt.

Jag blef särskildt icke så litet förvånad, då jag hörde en talare framhålla,
att åtskilliga af kammarens nya ledamöter kunde vara tveksamma,
huruvida de borde antaga förslaget eller icke. Detta kan ju hända när
som helst, ty när blir man någonsin så ense om en fråga, att icke olika
meningar förefinnas. Mig förefaller det tydligt, att om ett uppskof
kommer till stånd, kommer denna fråga såsom oafgjord att ligga och
tynga på andra förslag, som i sådant fall måst behandlas; ty det kan
icke bli som det är. Här har ju t. ex. ett stort antal representanter
från städerna enat sig om ett förslag, och andra dylika förslag kunna
ju under tiden framkomma. Ligger då denna fråga oafgjord ända till
1893 års riksdag, så är det klart att hon fördröjer ett allvarsamt arbete
på öfriga förslag, som möjligen kunna gå längre eller leda till en lyckligare
lösning.

Jag är naturligtvis af den åsigten, att detta förslag tillfredsställer
alla billiga anspråk, och att de både möjliga och omöjliga invändningar,
som gjorts deremot, icke förtjena synnerligt afseende. Jag anser det
för den skull icke välbetänkt att nu uppskjuta med afgörandet af sjelfva
hufvudfrågan och anhåller derför om afslag på herr Ljungmans yrkande
om uppskof.

Med herr vice talmannen instämde herrar Kihlberg, Holmgren och
Jönsson i Gammalstorp.

Vidare anförde:

Herr Herslow: Herr talman! Jag har varit mycket tveksam,

huruvida ett uppskof med den föreliggande frågan skulle vara en lämpligutväg
att för en tid komma ifrån densamma, likasom om förslaget verkligen
förtjenar den aktnings- och konsiderationsåtgärd, som ett uppskof
innebär. Men efter hvad här blifvit framstäldt vill jag icke motsätta
mig ett sådant yrkande; och jag viker dervid visserligen för ett grannlagenhetsskäl,
men icke för de grann!agenhetsskäl, som herr vice talmannen
åberopat, icke af grannlagenhet emot städernas representanter,
utan af grannlagenhet mot det sunda, logiska förnuftet och af grannlagenhet
mot regeringen, som vi ålägga att genomföra ett dylikt förslag,
vidunderligt särskildt under de två år, under hvilka hela svenska folkets
representation kommer att befinna sig i motsättning mot, eller åtmin -

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

Ang. ändring stone vid sidan af och utanför gällande grundlag — en motsättning,
4J.§ ,6 oehl3som. skall rigtigt skarpt framträda, så snart det blir fråga om fyllnadsval.
ningen. Som sag<lt, x sak ar jag icke mycket for ett uppskof; men af grann (Forts)

lägenhet emot dem, hvilka vi genom förslagets antagande skulle sätta
i en, ur logisk synpunkt nästan outhärdlig ställning, vill jag biträda
yrkandet om uppskof.

Sedan öfverläggningen angående herr Ljungmans yrkande, att beslutet
öfver nu ifrågavarande grundlagsändringsförslag måtte till 1893
års riksdag uppskjutas, härmed förklarats afslutad, framstälde herr talmannen,
i enlighet med de under öfverläggningen framstälda yrkandena,
propositioner först på bifall till och derefter på afslag å herr Ljungmans
nämnda förslag; och förklarade herr talmannen sig anse den förra frågan
med Öfvervägande ja besvarad. Då emellertid votering begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Ljungmans yrkande, att beslutet öfver nu
ifrågavarande grundlagsändringsförslag må till 1893 års riksdag uppskjutas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tinner nej, är herr Ljungmans nämnda yrkande af kammaren afslaget.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utvisade 117 ja mot 107
nej; i följd hvaraf kammaren bifallit herr Ljungmans yrkande om uppskof
med beslutet öfver nu ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Herr Lj u n g m a n begärde nu ordet och yttrade: Med anledning

af det beslut, kammaren nu fattat, får jag anhålla, att protokollsutdrag
derom måtte genast uppsättas och tillställas medkammaren.

I anledning häraf blef protokollsutdrag omedelbart affattadt öfver
kammarens beslut i fråga om konstitutionsutskottets memorial n:o 1;
hvarefter, och sedan protokollsutdraget blifvit uppläst och af kammaren
godkändt, herr talmannen tillkännagaf, att detsamma nu genast skulle
medkammaren delgifvas.

Emot kammarens beslut att till annan riksdag uppskjuta afgörandet
a^ det hvilande förslaget om ändring af §§ 6 och 13 i riksdagsordningen
anmäldes reservationer af herrar Bexell, Persson i Norrsund, Pettersson
i Österhanninge, Eliasson, Pettersson i Tjärsta, Andersson i Skeenda,
Wahlgren, Andersson i Hamra, Kumlin, Petersson i Hamra, Örtvall,
Ericsson i Norrby, Larsson i Mörtlösa, Andersson i Himmelsby, Jakob -

Onsdagen den 4 Mars.

X:o 11.

son i Karlshult, Petersson i B rys torp, Sjöberg i Bodaryd, Svensson i
Rydaholm, Andersson i Hakarp, Anderson i Tenhult, Prickson i Bjersby,
Petersson i Boestad, Petersson i Dänningelanda, Andersson i Löfhult,
Nilsson i Käggla, Redelius, Ekströmer, Eklund i Högemåla, Bladh,
Petersson i Runtorp, Norrby, Larsson i Bolde, Arnolds son, Petersson
i Hasselstad, Lasse Jönsson i Sandby, Bengtsson i Boberg, Williamson,
Andersson i Intagan, Larsson i Slättäng, Svensson i Brämhult, Svensson
i Bossgården, Fredholm i Saleby, Persson i Heljebol, Nilsson i
Råby, Odell, Olsson i Frösvi och Back Per Ersson m. fl.

§ io.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 13, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862, biföll kammaren utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

§ 11.

Yid föredragning af kammarens 4:de tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 1, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af § 1 i förordningen
angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881, deri utskottet
hemstält att en af herr A. G. Björkman väckt motion, n:o 103, ej
måtte föranleda någon åtgärd, begärdes ordet af

Herr Björkman, som yttrade: Jag skall icke nu göra något yrkande,
utan blott uttala min tacksamhet mot utskottet för det sätt, hvarpå det
behandlat min föreliggande motion. Jag skall en annan gång komma
tillbaka med ett förslag i samma syfte, men mera författningsenligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Slutligen föredrogos och biföllos kammarens tillfälliga utskotts nedannämnda
utlåtanden:

n:o 2, i anledning af väckt förslag om ändring i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883; och

n:o 3, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande sättet för byggande af statens elektriska ledningar.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Bevillningsutskottets bi tänkande, n:o 2, angående stämpelafgiften;

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 11. 2

N:o 11.

Onsdagen den 4 Mars.

bankoutskottets memorial:

n:o 3, angående beviljande af ränta å en uppsagd, ej i behörig
ordning uttagen deposition,

n:o 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar, och

n:o 5, angående afskrifning af fem stycken lån, utlemnade vid
riksbankens afdelningskontor i Malmö; samt

lagutskottets utlåtanden

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af 1 kap. 6 §
giftermålsbalken, och

n:o 15, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande
bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statskyrkan.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa plenum uppföras
framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 14.

Justerades tre protokollsutdrag öfver kammarens vid detta sammanträde
fattade beslut; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes klockan
1,2 5 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Viktor Pettersons boktr., 1891.