1891. Andra Kammaren. N:o 9 (Riksdagens protokoll 1891:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 9.

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 7 e. m.

Till fortsatt föredragning anmäldes statsutskottets utlåtande
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret; och. förekom
dervid i ordningen

Punkten 22,

som bifölls.

Angående
anslag till
förändring
af arméns
gevär.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 31) hade herr
F. A. Boström på anförda skäl hemstält, att af det belopp 1,668,000
kronor, som beviljats för förändring af 1867 års gevär till vapen
af liten kaliber, måtte på extra stat för år 1892 anvisas 800,000
kronor.

Utskottet hemstälde under förevarande punkt, att med afslag
å herr Boströms motion, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, Riksdagen måtte, med bifall till denna
framställning, till förändring af arméns nuvarande gevär till vapen
af liten kaliber på extra stat för år 1892 anvisa ett belopp af

400.000 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar grefve G. Sparre, V. N. Ekenman, B. G. von Hedenberg,
friherre B. A. Leijonhufvud, grefve E. C. A. Piper, H. P. P. Tamm,
O. V. Odelberg, K. Bohnstedt, F. Boström, G. D. B. Tornérhielm
och C. V. von Schulzenheim, hvilka ansett utskottet bort hemställa,
att Riksdagen, med bifall till herr Boströms i ämnet väckta
motion, måtte till förändring af arméns nuvarande gevär till vapen
af liten kaliber på extra stat för år 1892 anvisa ett belopp af

800.000 kronor.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af
Andra Kammarens Frot. 1891. N:o 9.

Punkten 23.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen af det redan beviljade
anslaget till förändring af arméns nuvarande gevär till
vapen af liten kaliber måtte på extra stat för år 1892 anvisa
400,000 kronor.

N:o 9.

Angående
anslag till
förändring
af arméns
gevär.
(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Uti motiveringen
till den framställning statsutskottet här gjort, säger utskottet,
att utskottet visserligen varit benäget att föreslå anvisande
af 800,000 kronor för ändamålet, men dä Kongl. Maj:t icke äskat
högre belopp än 400,000 kronor, föreställer sig utskottet, att svårighet
i ett eller annat afseende måtte förefinnas att under året för
ändamålet använda större belopp. Med hänsyn härtill anhåller jag
att få påpeka, att när det blef fråga om gevärsförändring, så hemstälde
Kongl. Maj:t, att 200,000 gevär skulle förändras, och begärde
derför ungefär tre och en tredjedels million samt anhöll att
genast erhålla 400,000 kronor för att sätta arbetet i gång, oaktadt
generalfälttygmästaren ansett, att man kunde börja med 300,000
kronor. Riksdagen biföll Kongl. Maj:ts då gjorda framställning
endast på det sätt, att 300,000 kronor för ändamålet anvisades, och
sade, att till en början 100,000 gevär skulle förändras, hvartill anslogos
1,668,000 kronor. Detta gjorde, att man måste söka ställa
det så, att arbetet icke bedrefs med allt för kraftig fart, och fabrikerna
ordnades för en tillverkning, motsvarande 400,000 kronor om
året, eller för en årlig förändring af 25,000 gevär. Häraf är klart,
att, ehuru väl insågs, att ställningen i fråga om arméns gevär är
kritisk, Kongl. Maj:t icke ansåg sig hafva skäl att i år begära ett
större anslag, än för ändamålet äskats, oaktadt Kongl. Maj:t naturligtvis
inser, att en dylik ökning af anslaget, som nu ar i fråga,
alltid vore nyttig. Kär denna motion framkom om beviljande för
ifrågavarande ändamål af 800,000 kronor, gjordes, en undersökning,
i hvilken mån detta belopp kunde användas vid fabrikerna, och
denna undersökning har visat, att man genom en liten tillbyggnad
på ett par tusen kronor och genom anskaffande af några flera maskiner
och användande af nattarbete samt uppdragande af en del
utaf tillverkningen — det vill säga af några vissa smärre saker —
åt enskilda fabriker i landet, skulle kunna årligen använda 800,000
kronor, synnerligast som, om detta belopp beviljades, en del deraf
skulle kunna användas redan detta år. Således finnes icke något,
som hindrar att begagna dem, om de beviljas; och krigsstyrelsen
kunde icke vara annat än tacksam, om de beviljades. De, som
äro intresserade för försvaret, men ville spara på anslaget till kanonerna,
hafva nu tillfälle att i stället lemna så mycket mer till
gevären. Tillverkningen har nu fortskridit så pass, att i början
af året voro 14 å 15 tusen gevär halffärdiga — vid all fabrikation
är ju alltid eu del halffärdig! — och vid årets slut tror man
sig kunna utdela c:a 25,000 gevär. De räcka icke fullt till två
fördelningar, och nästa år, med ett anslag af 400,000 kronor, kunna
ytterligare 25,000 gevär utdelas. Således skulle då finnas gevär
för ungefär tre och en half fördelningar, d. v. s. för halfva armén,
ingen reserv af gevär inberäknad. Om anslaget för nästa år höjdes
till 800,000 kronor, kunde deremot fem fördelningar beväpnas, med
gevär af den nya modellen. — Det är endast dessa upplysningar
jag velat med föranledande af utskottets framställning i frågan
lemna.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

Vidare anförde:

Herr Lyttkens: Fastän den motionär, som föreslår beviljande
för ifrågavarande ändamål af 800,000 kronor, bär ett namn, som är
fanbäraren för det nya systemet, kan jag icke underlåta att säga,
att jag i denna fråga har mera förtroende för Kongl. Maj:ts förslag
än för denne fanbärare för det nya systemet. Mine herrar, det är
väl sant, som krigsministern upplyste, att man kan använda’800,000
kronor. Jag betviflar icke, att man skulle kunna ödelägga mycket
mer. Det går nog bra att blifva af med dem. Men det är frågan
om en ändamålsenlig och förståndig användning. Det kan icke
vara rätt att i Eskilstuna, som är en stad med mycken enskild
industriel rörelse, locka alla arbetare till detta företag, hvithet
skulle ske, om man för användande af dessa 800,000 kronor på ett
år forcerade arbetet så, att man skaffade dubbel uppsättning af
arbetare för att arbeta natt och dag. För att inom så kort tid förändra
så många gevär, finge man dessutom kostnaderna för uppförande
af nya tillbyggnader och anskaffande af flere maskiner än
der nu befintliga; och sedan man väl sålunda för en tid dragit
arbetarne från de enskilda industriidkarne, skulle man vara tvungen
att kasta bort _ dem och lemna dem utan sysselsättning, då de enskilde.
industriidkarne n*å hända icke vore i tillfälle att återtaga
dem i sitt arbete, sedan de med stora kostnader skaffat sig folk
från andra håll. Dylika arbetare tager man icke i hopen eller
hvar som helst, ty de äro skickliga arbetare, utbildade specielt i
jernindustriens tjenst. Genom att draga dem. från de enskilde
industriidkarne skulle en kris uppstå för dessa senare; och när
denna val vore med stor kostnad öfvervunnen och gevären snart
nog färdiga, skulle man låta arbetarne gå utan att kunna återfå
sina förra platser. Då man vet att dessa arbetare hvar som helst
i verlden kunna finna sin utkomst, ty Eskilstuna är verldsberömdt
för sin jernmanufakturindustri, kan man inse, att man på sådant
sätt lätteligen drager dem från hemorten och drifver dem till utlandet.
Trots de förespeglingar, som skett, och de rykten, som
utspndts, att vår östra granne drager ihop arméer för att hota oss,
men hvilka rykten jag icke tror på, anser jag det icke vara nödvändigt
att forcera gevärsförändring, utan att vi kunna i lugn och
fred fortgå med arbetet såsom Kongl. Maj:t från början föreslagit;
och jag yrkar derför afslag å herr Boströms motion och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. Ehuru jag anser anslaget till anskaffande
af tidsenliga gevär för vår armé vara ett bland de allra nödvändigaste,
är jag dock glad att kunna tillstyrka Kongl. Maj:ts
förslag i denna fråga.

Herr Lasse Jönsson: Vid förra årets riksdag åberopade
Kongl. Maj:t generalfälttygmästarens berättelse, att sådana anordningar
voro träffade, vid våra gevärs- och ammunitionsfabriker, att
de skulle kunna tillverka gevär för mer än 300,000 kronor, som
då beviljades, och föreslog derför 400,000 kronor att utgå under
1891, för att en utvidgad gevärstillverkning skulle kunna ske. I

Angående
anslag till
förändring
af arméns
gevär.

(Forts.)

N:o 9.

Angående
anslag till
förändring
af arméns
gevär.
(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari, e. na.

år stiger Kong! Maj:t, »att de anordningar vid gevärsfaktoriet, som
för den pågående gevärsförändriugen funnits nödvändiga, nu äro
fullbordade», och. att då angeläget är »att den beslutade gevärsförändringen
snarast möjligt genomföres», de för detta ändamål afsedda
årliga anslag ej må bestämmas till för små belopp. Således
äro Kongl. Maj:t och. generalfälttygmästaren fullt ense deri, att

400,000 kronor äro en alldeles tillräcklig summa. Nu kan man
icke förtänka krigsministern, om lian, då lian får se en sådan motion
som den ifrågavarande väckt, och då han befarar att Riksdagen
skulle hafva en annan uppfattning af frågan än Kongl. Maj:t,
vidtager sådana åtgärder, att äfven de ifrågasatta 800,000 kronorna
kunna användas, om .Riksdagen beviljar dem. Det är klart, att
han måste så göra. Men Riksdagen får vara försigtig och icke
bevilja sistnämnda belopp, ty deraf skulle svåra följder kunna uppkomma.
— Jag läste härom dagen i en tidning, att genom en liten
förändring, som skett i gevärsmodellen för användning af det rökfria
krutet, arbetet måst vid Eskilstuna så forceras, att man nödgats
arbeta äfven om nätterna; och tydligt är, att, om ett beslut
fattas, hvarigenom tillverkningen skulle fördubblas, deraf skulle
följa betydliga kostnader och användande af ännu flera arbetare,
som efter arbetets slut skulle blifva utan sysselsättning.

När både Kongl. Maj:t och generalfälttygmästaren anse 400,000
kronor för ändamålet vara nog, så böra vi ‘enligt min tanke stanna
vid denna summa; och jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr E. G. Boström: För min del anhåller jag om bifall
till den i ämnet väckta motionen. Det förslag, som föreligger,
gäller en af alla och, såsom vi se, äfven af utskottet, såsom nödvändig
erkänd omändring af våra gevär. Alla erkänna också, att
ställningen under öfvergångstiden är för armén kritisk nog; och
om mobilisering af armén nu skulle ifrågakomma, skulle den blifva
tvungen att gå ut med de nuvarande gevären, som äro allt annat
än tidsenliga. Då detta behof är klart och erkändt, när medel
finnas och då herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
upplyst, att det icke möter några svårigheter att. använda
det föreslagna högre beloppet på. tillfredsställande sätt, så synas
mig alla skäl tala för, att vi nu bevilja det. Jag vågar derför anhålla
om bifall till den väckta motionen.

Herr Sven Nilsson: Det var en intressant upplysning vi
erhöllo från statsrådsbänken, då vi fingo veta, att någon undersökning
icke varit gjord, huru man skulle kunna få ordnad en ökad
gevärstillverkning, innan denna motion framkom till Riksdagen.
För mig är det tydligt, att om det synts regeringen önskvärdt
att forcera det påbörjade arbetet, hade man gjort en sådan undersökning
redan innan motionen väcktes. Jag kan emellertid deraf
förstå, att från regeringens sida det icke synes så brådskande med
att öka arbetet med gevärsförändringen.

Jag instämmer i den åsigt, som uttalats af två andra statsutskottsmedlemmar,
då de förklarat sig anse, att arbetsstyrkan

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

vid fabriken icke bör ökas. .Tåg tror nemligen, att när en gång
denna tillverkning upphör, kommer en stor del arbetare att lemnas
utan arbete. Men, när så sker, kan det också inträffa, att man
använder detta förhållande såsom skäl för nya företag, att man,
såsom förut händt vid riksdagen, får höra yttras: vi hafva så många
arbetare, vi måste gifva dem sysselsättning, och då hittar man på
något annat företag. Jag anser således alla skäl tala för att icke
bifalla motionärens förslag, utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ola Bosson Olsson: Jemte det att jag instämmer i
hvad de tre ledamöterna från statsutskottet anfört, skall jag be
att få framdraga ännu ett annat skäl, det nemligen att i denna
kammare mycket sällan varit brukligt att, om en motionär framkommit
med ett särskildt förslag rörande någon väsentlig del af
statsregleringen, deruti Kongl. Maj:t, såsom här är fallet, begärt en
mindre summa, kammaren varit villig att förkasta Kongl. Maj:ts
förslag, som man ju haft anledning tro icke vara framlagdt för
Riksdagen utan att förut vara val genomtänkt. Att Riksdagen i ett
sådant fall skulle vilja förkasta Kongl. Maj:ts förslag och i stället
antaga en enskild motionärs har, det vidhåller jag, mycket sällan
förekommit, och jag ber kammaren jemte de skål, som af de tre
statsutskottsledamöterna anförts, jemväl taga detta i beaktande.
Jag tror, att det vore mindre lämpligt, att Riksdagen genast skulle
vara färdig att antaga en enskild motionärs förslag, som icke har
någon egentlig grund för sig, medan man har anledning att tro,
att Kongl. Maj:ts är grundad? på goda skäl.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 24.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit,
hemstälde utskottet under mom. a), att Riksdagen måtte till uppförande
af ett artillerilaboratorium å Karlsborg bevilja en summa
af 76,110 kronor och deraf på extra stat för år 1892 anvisa 25,370
kronor.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Lasse Jönsson: Som herrarne torde erinra sig, väcktes
äfven vid sista riksdagen förslag att å Karlsborg bygga ett förrådsskjul
och en artilleri-laboratoriebyggnad, och samma summa, som
då för dessa ändamål begärdes, eller 140,110 kronor, begäres äfven
nu. Detta Kongl. Maj:ts förslag afslogs då af Riksdagen med den
motivering, att dessa byggnader icke vore behöfliga. Då nu Kongl.
Maj:t återkom med samma förslag, delades det i statsutskottet i

Angående
anslag till
förändring
af arméns
gevär.
(Forte.)

Angående
anslag till ett
artillerilaboratorium

å Karlsborg.

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. in.

Angående två punkter, och den öfverenskommelsen träffades, att beviljande
anslag tid ett af ett extra anslag för uppförande af ett laboratorium å 7(1,110
laboratorium kronor skulle tillstyrkas och beloppet fördelas på tre år med
å Karlsborg. 25,370 kronor om året, men att den andra framställningen, om ett
(Forts.) anslag af 64,000 kronor till uppförande af ett förrådsskjul, skulle
afstyrkas. Derom voro alla utskottets ledamöter öfverens, och af
Första Kammarens utskottsledamöter var det icke någon, som reserverade
sig. Då nu emellertid, efter hvad jag fått höra, Första
Kammaren det oaktadt antagit äfven andra punkten, anser jag
mig icke heller längre bunden af den öfverenskommelse, vi gjort,
utan tager mig friheten yrka afslag också på den första punkten.
Jag anser mig skyldig att göra detta, det må gå i den gemensamma
voteringen huru som helst. Att förlägga en dylik laboratoriebyggnad
i denna fästning, som ännu icke är i så fullfärdigt skick,
att den kan gifva tillräckligt skydd, torde icke heller hafva mycket,
som talar för sig. Man torde möjligen kunna få en mera lämplig
plats att förlägga densamma på.

Jag tager mig friheten yrka afslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag förstod icke rigtigt den siste talaren. Skälet
för afslag skulle enligt hans mening vara, icke att man ansåge
ett laboratorium obehöfligt, utan att herrarne i statsutskottet gjort
eu öfverenskommelse, hvilken den ena kontrahenten hållit och
den andra icke hållit. Jag förstår icke detta, ty Kongl. Maj:t har
begärt anslag till ett laboratorium, derför att han anser det ovilkorligen
behöflig!, och det är denna fråga, som nu bör pröfvas.

Den siste talaren yttrade dessutom, att han trodde, det Karlsborgs
fästning ännu icke vore så färdig, att det kunde vara skäl
i att förlägga denna byggnad dit, utan att den borde läggas på
någon annan plats. Ja, lägger man den annorstädes, så kostar
det lika mycket, och hvad beträffar att fästningen Karlsborg icke
är i fullfärdigt skick,-tror jag att den talaren, liksom många andra,
bidragit till att minska de anslag, Kongl. Maj:t begärt för att få
den i stånd, och på det sättet kan man ju hålla på så länge som
helst. Kär man nu på en central punkt har en förrådsfästning,
sådan som Karlsborg, och det är tydligt, att man någonstädes
måste kunna tillverka artilleriammunition, så har det under många
år varit krigsstyrelsens sträfvan att få tillverkningen flyttad till
Karlsborg från Stockholm. På sistnämnda ställe hafva från gammalt
funnits anordnade dylika fabriker, hvilka också i viss grad
måste der finnas för anställande af försök och dylikt. Men det
är gifvet, att man måste tänka på att undan för undan flytta dem
till Karlsborg, der det, såsom vid förra riksdagen upplystes, icke
lins någon annan laboratoriebyggnad än ett gammalt dåligt skjul
på en ö. Det är således nödvändigt att der få ett laboratorium
till stånd, och utskottet, som icke velat bestrida lämpligheten
häraf, har utan reservation hemstält om beviljande af anslag till
en dylik byggnad, hvarför äfven jag får förorda Kongl. Maj:ts
förslag.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Jf:o 9.

Herr Lyttkens: På sätt den näst siste talaren yttrade, var
nog en dylik öfverenskommelse träffad inom utskottsafdelningen,
och den är ju på sätt ock vis uppfyld derigenom, att Första Kammarens
utskottsledamöter icke påyrkat bifall till den senare punkten.
Alla på afdelningen ansågo vi, att anslagen borde begränsas
så mycket som möjligt ock dervid dét nödvändigaste gå framför
det nödvändiga. Het talades mycket om kvilketdera af dessa båda
anslag vore det nödvändigaste, antingen det till ett laboratorium
eller det till ett förrådsskjul för en del artillerimateriel, som nu
icke kunde komma under tak utan stort besvär, eller ock måste ligga
ute ock derigenom vara utsatt för att taga skada. Emellertid
ansåg man, att med god vilja och något arbete denna materiel
skulle kunna inpackas i de gamla förrådshusen, men alla voro vi
eniga om, att ett laboratorium vore nödvändigt; ock då man sett,
huru farligt det är att hafva ett laboratorium nära Stockholm, så
voro vi ense om att förlägga det till Karlsborg. Nyligen kar
varit ett tillbud till eldsvåda vid Marieberg, som, om olyckan
varit framme, kunnat åstadkomma alldeles oberäknelig skada, icke
blott för egendom, utan ock för menniskolif. Att hafva ett laboratorium
i närheten af Stockholm är så riskabelt, att det aldrig
borde vara tillåtet. Första Kammaren må göra hvad den vill och
säga ja till hvad den vill, det inverkar icke på min åsigt, att
denna laboratoriebyggnad är nödvändig, och då jag sålunda är
för både sjelfva saken och att få det nu ifrågavarande laboratoriet
förlagdt långt från Stockholm, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Sven Nilsson: För min del skall jag förena mig uti
herr Lasse Jönssons yrkande, och jag har icke några andra skäl
att andraga än de, jag anförde på förmiddagen i afseende å det
yrkande, jag då gjorde. Det anförda skälet, att det skulle vara
så farligt att hafva ammunitionsförråd vid Marieberg, synes, efter
de upplysningar, herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
lemnat på en interpellation i fråga derom, icke vara
af någon större betydelse och derför är det väl icke så brådt att
nu nedlägga dessa kostnader vid Karlsborg, utan torde man ännu
kunna se tiden an något litet.

Jag yrkar derför afslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det
herr talmannen framstäf propositioner i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, bifölls utskottets hemställan.

Under mom. b) hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts förslag
om beviljande af 64,000 kronor till uppförande af ett förrådsskjul
å Karlsborg icke måtte af Riksdagen bifallas. I

I fråga härom anförde:

Angående
anslag till ett
artillerilaboratorium

å Karlsborg.

(Forts.)

Angående
anslag till
uppförande
af ett förrådsskjul
å
Karlsborg.

]S:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
uppförande
afettförrådsslcjul
å
Karlsborg.
(Forts.)

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palms ti erna: Ehuru jag icke vågar hoppas på samma utgång i
punkten h) som i punkten a), anser jag mig dock skyldig att
framlägga några ytterligare skäl för den kongl. propositionen.

Utskottet säger på sid. 26, åberopande sig på sitt betänkande
i fjol, att det synes det så mycket mindre nödigt att å Karlsborg
uppföra ett förrådsskjul för förvaring af användbar, ehuru ej fullt
tidsenlig artillerimateriel, som »med den mängd byggnader, som
funnes inom fästningsområdet, svårighet icke borde vara för handen
att på annat sätt utan nybyggnad bereda lämpligare plats för
berörda materiel». Verkliga förhållandet är emellertid, att der
icke finnas några byggnader, som härtill kunna användas. Der
finnes visserligen en mängd byggnader, men hvar och en af dem
är upptagen för''sitt särskilda ändamål; och hvad särskildt artilleriförråden
beträffar, så är der synnerligen trångt om utrymme. Den
enda möjlighet, man kan tänka sig, att få denna materiel under
tak, vore att sätta in den i en del kasematter under vallarne.
Men dessa äro alls icke afsedda till förvaringsrum; under krig
måste de användas, men der fuktar alltid så mycket, att man icke
kan förvara något der annat än en kortare tid. Så är förhållandet
med kasematterna i alla fästningar: sätter man dit trämateriel, så
blir den inom kort tid förderfvad.

Den kongl. propositionen i fjol ådagalade skjulets nödvändighet
till förvaring af äldre, men användbar artillerimateriel; och
generalfälttygmästaren har, såsom framhålles å sid. 25 i utskottets
betänkande, i år påpekat, att sedan dess ytterligare artillerimateriel
å Karlshorg uppstälts, hvadan skälen för dess uppförande vuxit i
styrka. Denna materiel är icke sådan, som endast är afsedd för
användning i landstormen. Der lins nog äfven en del dylik
materiel, men der fins också bland denna omnämnda artillerimateriel
en annan del, som är afsedd att genast användas i andra
linien till ammunitionskolonner. Det går nemligen så till i alla
länder, att, när man fått en ny artillerimateriel, man använder de
gamla ammunitionsvagnarne och dylikt till ammunitionskolonner,
som gå en mil efter hären. Oaktadt dessa fordon nu äro äldre
och tyngre, så måste man använda dem, ty man har icke råd att
sätta upp nya linier med ny materiel. Det är vackert så, att man
kan få ny materiel till den första. Meningen är nu, att vid Karlshorg
skall förvaras materiel till 8 ammunitionskolonner, x/2 till
artilleriammunitionskolonner och 1/2 till infanteriammunitionskolonner,
det vill säga sammanlagdt omkring 160 vagnar. Artilleriammunitionsvagnarne
äro sådana, som höra till 1831 års modell
och som för några år sedan flyttades ned till andra linien; infanteriammunitionsvagnarne
åter äro sådana äldre vagnar, som nu
skola förändras för ammunitionskolonnerna och ersättas med nya
enligt det anslag, som här nyss beviljats. Eå nu dessa fordon,
som äro af trä, försedda med trähjul o. s. v., stå 8 å 10 år utan
tak i regn och dylikt, rötas de upp, och då får man skaffa nya.
Jag kan således icke finna, att man gör någon besparing genom
att uppskjuta skjulets bebyggande.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

Herr B delstam: Jag hade just tänkt att få lemna de upplys- Angående
ningar, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ans^a9
nyss lemnat; och ehuru icke någon af utskottets medlemmar re- af^tförrådsserverat
sig mot det förslag, som utskottet framlagt för kammaren, '' skjul m
anhåller jag likväl att få framställa yrkande om bifall till Kongl. Karlsborg.
Maj:ts proposition i samma punkt. (Forts.)

På sätt herr statsrådet nyss anmärkte, är en stor del eller
rättare nästan alla af dessa ammunitionsvagnar, som skola förvaras
å Karlsborg, sådana, som äro fullt användbara, och höra till
större delen till de förut befintliga infanteriammunitionsvagnar,
som enligt Riksdagens egna beslut — deribland äfven ett beslut
i dag — skola förändras för ätt användas för ammunitionskolonnerna
i fält. Skall man nu skaffa sig nya fordon och
reparera de gamla, är det icke så alldeles nödvändigt att bibehålla
dem, så att de icke genom att stå ute i ur och skur
förfaras.

Vidare ha till Karlsborg kommit åtskilliga nya 12-centimeters
kanoner, för hvilka icke heller finnes utrymme under tak. Äfven
dessa behöfva dock skydd. Jag hemställer till herrarne: när I
skaffen eder nya inventarier, söken I icke då ställa dem under
tak, så att de icke förstöras? Skola då statens tillhörigheter förvaras
sämre, än hvad en enskild person gör med sina?

Jag får derför hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
eller att till uppförande af ett förrådsskjul å Karlsborg må
beviljas en summa af 64,000 kronor och deraf på extra stat för år
1892 anvisas 20,630 kronor.

Herr Lasse Jönsson: De upplysningar, som nu lemnats,
hafva icke förekommit i den kongl. propositionen hvarken föregående
riksdag eller nu, utan der var endast tal om artillerimateriel,
dels positions-, dels fästningsartilleri. Propositionen vid
föregående års riksdag upplyste endast, att år 1883 uppbyggdes ett
skjul af reservationer å anslaget för artilleriet, att det var tillräckligt
en lång tid, men att, då man så småningom anskaffat ny
rörlig artillerimateriel, en del äldre 8- och 10-centimeters framladdningskanoner
blifvit öfverflödiga å respektive artilleriregementens
stationer, hvadan den måst förflyttas från Götebprg, Landskrona
och Kristianstad till Karlsborg. Det är alla de upplysningar,
som officiel! förelegat i den kongl. propositionen; der har icke
talats om ammunitionsvagnar o. s. v. eller om 12-centimeters kanoner.

Hvad nu beträffar den nyssnämnda artillerimaterielen, så är
det högst märkvärdigt, att denna materiel, som, enligt hvad generalfälttygmästaren
upplyst, är fullt användbar, ehuru icke alldeles
tidsenlig, skall transporteras och läggas upp på ett ställe i stället
för att förvaras å de orter, der den skulle begagnas, om någon
olycka skulle inträffa. Generalfälttygmästaren upplyser äfven, att
till dessa kanoner också finnes ammunition, som är fullt användbar.

Det är således antagligt, att, i händelse någon fara skulle uppstå,
de med fördel skulle kunna användas, om de i stället för att för -

Nso 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
uppförande
af ett förr åds
skjul å
Karlsborg.
(Forts.)

varas på ett ställe lågo några stycken i Kristianstad, i Göteborg,
i Landskrona o. s. v. Der nere finnes det folk, som skulle kunna
. använda dem, beväringen, frivilliga corpser o. s. v., fivilka i farans
stund skulle kunna uträtta något. Ku skola de i stället samlas
på ett ställe och. läggas in i ett förrådsskjul; tänk, hvilken villervalla,
hvilka hinder skulle uppstå, när de på jernvägarne skulle
transporteras hit eller dit! Vore det då icke bättre att stationera
dem i landsorten?

Hvad som är ännu mera förvånande är, att här äfven skall
finnas ett stort förråd fästningsartilleri, som skulle kunna användas
vid våra fästningar. Här talas ju alltid om, att vi hafva för litet
fästningsartilleri; äro nu dessa användbara på fästningarna, så må
man väl lägga dit dem, äro de det icke, hvarför då åt dem bygga
dyrbara förrådshus? Smält då hellre ned dem, så är man af med
dem. Jag kan alls icke förstå, hvartill man behöfver denna byggnad,
och yrkar derför bifall till hvad utskottet i detta moment
hemstält.

Herr Lyttkens: Inom afdelningen diskuterades denna fråga
länge nog. Jag erkänner villigt, att jag har mycket litet begrepp
om sådana saker, men der upplystes af en person, till hvilken jag
har lika så stort förtroende som till någon annan, beträffande
positionskanonerna, att de äro så ofantliga pjeser, och att det
kräfver så stort arbete att upplägga dem, att man lägger upp dem
och låter dem ligga qvar på sina platser och der uppreser provisoriskt
skjul öfver hvar och en. När man kommer upp på fästningen,
finner man dem sålunda, till skydd för regn o. s. v., hvar
och en betäckt af sitt skjul.

Hvad åter de andra kanonerna beträffar, så upplystes det, att
det nog skulle vara förenadt med större beqvämlighet att få uppföra
ett nytt särskildt förrådsskjul för dem, men då militärer icke,
såsom den näst siste talaren, alltid få se på sin egen beqvämlighet,
så få de finna sig i att med litet mera arbete instufva dem i andra
redan befintliga förrådshus, äfven om det skulle vara litet obeqvämt.
Här har nemligen blifvit upplyst, att der finnes tillräckligt
med förrådshus, om de också icke äro fullt så beqväma, som
det nya skalle bli.

Dör att vi må kunna inskränka så mycket som möjligt på
budgeten under denna hufvudtitel, ber jag alltså att i denna punkt
få yrka afslag å Kong! Maj:ts förslag och bifall till utskottets
hemställan.

Herr Bratt: Så väl af statsutskottets motivering för afslag på
denna punkt som af de talares yttranden, hvilka här uppträdt för
utskottets förslag, finner jag, att det verkligen råder en fullkomlig
missuppfattning i afseende på ändamålet med det här föreslagna
förrådsskjulet. Man tror, att meningen framför allt är att deri inrymma
»äldre och icke tidsenlig materiel». Man har »hakat upp
sig» på ett yttrande i denna rigtning, som verkligen förekom i föregående
års statsrådsprotokoll och som ty värr ej sedan blifvit för -

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

tydligadt. »Här är blott fråga om äldre och tidsenlig materiel» Angående
påstås det oaflåtligen — och så räknar man upp en del gamla anslag till
kanoner, som man menar på ett mycket enklare sätt än medelst
detta förrådsskjul kunde skyddas för väder och vind. ° sfc/wF<S ''

Nu är emellertid, mine herrar, förhållandet det, att här icke Karlsborg.
är fråga blott om kanoner •— ja, icke ens i första handen fråga (Forts.)’
om sådana — utan den materiel, som statsutskottet gifvit namn af
»äldre och icke fullt tidsenlig», tillhör svenska arméns i denpa
stund befintliga ammunitionskolonner, den hufvudsakliga materiel
för dessa kolonners behof, som svenska armén för närvarande har
och med hvilken armén i alla händelser skall rycka i fält vid mobilisering.
Men är det skäl, frågar jag, att denna materiel för fares
— hvilket ovilkorligen blir följden, om den icke erhåller nödigt
förvaringshus.

Då jag icke kan förutsätta, att herrarne skola hafva kännedom
om hvaraf denna materiel består, skall jag be att få lemna några
upplysningar derom. Centralförrådet på Karlsborg är afsedt att
innehålla 3 1/2 artilleriammunitionskolonner och 4 infanteriammunitionskolonner.
Hvarje artilleriamnfunitionskolonn består af 26
fordon, hvarje infanteriammunitionskolonn af 21 fordon. Hvart
och ett af artilleriammunitionskolonnernas fordon är bespändt med
6 hästar, alltså hafva kolonnerna ett betydligt antal hästar, hvilkas
hela utredning af rid-, anspans- och stallpersedlar måste förvaras
på samma ställe som fordonen. På hvarje fordon finnes det —-utom ammunitionen, för hvars fortskaffande fordonet i första hand
är afsedt — en stor mångfald olika persedlar, som kolonnerna
måste föra med sig i fält, dels för eget, dels — och hufvudsakligen
—- för fältartilleriets, dels slutligen för de andra vapenslagens
behof. Alla dessa till kolonnerna hörande persedlar skola förvaras
i centralförrådet och måste der på sådant sätt förvaras, att dels
en eventuel utlemning kan ske ordentligt, säkert och skyndsamt,
dels denna materiel — hvars värde jag visserligen icke kan angifva
i exakta siffror, men som minst sagdt representerar en summa
af flera hundra tusen kronor — icke på något sätt förfares eller
vanvårdas. Åtskilliga af dessa persedlar äro af metall, af jern,
af stål o. s. v.; andra äro af läder, såsom t. ex. alla selar, sadlar
och ridtyg. Vidare finnas optiska instrument, afståndsmätare och
tuber, sjukvårdsattiralj af olika slag o. s. v. Allt detta hör till
dessa kolonner och måste noga förvaras och vårdas. Man kan icke
lägga alltsammans i en hög på hvart annat ■— det är ju då klart,
att jernpersedlarne rosta, lädret möglar, träet murknar, det yllna
malätes o. s. v. — utan hvarje sak måste vara upplagd eller upphängd
på sin plats, och det med tillräckligt utrymme för det helas
behöfliga vårdande.

Dessa förhållanden hafva må hända icke blifvit i statsrådsprotokollet
så _ fullständigt förklarade, som önskvärd! hade varit. Man
fäste sig i fjol i statsutskottet vid ett uttryck om den »äldre, icke
fullt tidsenliga» materielen; man har gjort det äfven i år. Förlidet
år, då denna fråga debatterades, afgaf jag en förklaring af
ungefär liknande innehåll som denna. Men jag kunde icke då

♦

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
uppförande
af ett förrådsskjul
ä
Karlsborg.
(Forts.)

yttra mig derom med samma sakkännedom som i år. Ty tillfälligtvis
är jag för närvarande tygmästare på Karlsborg. De artilleriverkstäder
derstädes, i hvilka materiel af nu omförmäldt slag delvis
redan är tillverkad och delvis ännu i denna stund är under
tillverkning, de stå under mitt personliga befäl; öfver de stora
artilleriförråden på Karlsborg har jag der på stället högsta tillsyn
och ansvar. Jag kan derför göra anspråk på att yttra mig om
dessa förhållanden med särskild sakkännedom. Och med stöd af
denna sakkännedom förklarar jag för herrarne, att det är absolut
nödvändigt, att ett förrådsskjul uppföres för denna dyrbara inateriels
förvarande, derest den icke skall komma att förfaras, ty de förrådsskjul,
som nu finnas, äro icke tillräckliga.

Någon bestämmelse är visserligen, så vidt jag vet, ännu icke
meddelad om hvarest den fästningsmateriel, som redan beviljats
och som nu är under tillverkning för Karlsborgs bestyckning, skall
komma att förvaras; men så vidt jag kan förstå — jag kan naturligtvis
icke derom yttra mig bestämdt, då sakens afgörande beror
på högre myndighet — kan den icke komma att inrymmas i något
annat hus än just detta skjäl, som också för det ändamålet synes
mig blifva tillräckligt rymligt.

Detta förrådsskjul är derför, jag upprepar det, ur olika synpunkter
absolut nödvändigt. Och jag beklagar än en gång den
missuppfattning i afseende på husets ändamål, som uppstått och
äfven i statsutskottets motivering influtit. Grent emot dem, som
med afseende på denna motivering oaflåtligen åberopa statsrådsprotokollet,
nödgas jag då uttala, att statsrådsprotokollet i denna
punkt verkligen företer en ofullständighet eller otydlighet, som
jag i sakens eget intresse finner mig pligtig att bestämdt framhålla.

Då jag emellertid ej kan hysa synnerlig förhoppning, att kammarens
flertal skall emot statsutskottets förslag taga någon afgörande
hänsyn till hvad jag, som enskild kammarledamot, meddelat,
skulle jag för min del helst önskat återremiss, öfvertygad som jag
är, att statsutskottet då gjorde en bättre utredning af frågan, än
den utskottet nu åstadkommit, och att utskottet dermed komme
till ett annat resultat; men då Första Kammaren redan antagit
Kongl. Majrts förslag i denna punkt, och alltså en återremiss
blott skulle föranleda statsutskottet att uppmana Andra
Kammaren att fatta sitt beslut, vill jag inskränka mig till att på
de anförda skälen yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Hof: Det börjar blifva litet »kinkigt» för

oss att veta, till hvem vi skola hålla oss beträffande dessa militära
frågor. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
har icke ansett lämpligt att meddela några upplysningar
angående förhållanden, som den nästföregående talaren anfört såsom
hufvudsakligt skäl för bifall. Jag vet icke, hvilken af dessa
herrar man mest bör lita på. Men tills vidare åtminstone är jag
böjd att mera lita på herr statsrådet — till dess möjligen den
siste talaren kan komma att ersätta honom på den platsen och då
kan få tillfälle att yttra ett officielt ord, som vinner mera tilltro.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

Men för närvarande håller jag mig till hvad herr statsrådet yttrat
och yrkar derför bifall till utskottets hemställan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall blott he att få lemna några upplysningar.

Till en början her jag dervid få hänvisa till föregående års
kongl. proposition, i hvilken en redogörelse lemnats med afseende
på den föreslagna byggnaden på Karlshorg. Der står det mycket
rigtigt taladt om »den förut begagnade S och 10 om. framladdningsmaterielen»,
hvartill finnas projektiler och som bör på lämpligt
ställe förvaras. En ledamot af statsutskottet ansåg nu, att man
icke borde samla denna materiel -på ett enda ställe, utan att det
vore bättre att uppställa den på skilda platser, såsom i Landskrona,
Kristianstad och Göteborg. Detta är en sak, hvarom man möjligen
kan diskutera. Denna materiel är icke afsedd att begagnas i
första linien. Kär nu på de sistnämnda båda ställena, både Kristianstad
och Göteborg, artilleriet mobiliseras och marscherar derifrån,
äro endast depöterna qvar; och dessa böra öfvas med den
materiel, som de skola hafva i fält, när de skickas fram till första
linien. — Det står också i statsrådsprotokollet för förlidet år, att
dessa kanoner äro afsedda att begagnas »dels vid fästningars försvar
och dels i tillfälliga positioner». Vid alla beräkningar i afseende
på landets försvar måste man tänka på dylika tillfälliga
positioner, såsom Kyckelön i Mälaren och flera andra. Det är till
sådana platser man skickar fram dessa kanoner. Men man kan
naturligtvis icke göra det, förr än man ser, hvilken vändning kriget
kommer att taga, hvar positionerna bäst skola läggas. Det är
derför icke så olämpligt att hafva denna materiel samlad på ett
ställe. Hade man två sådana punkter att förvara på, så kunde
det ju också gå för sig.

Vidare står det i statsrådsprotokollet för förlidet år.- »Dessutom
måste, utöfver vid Karlsborg redan befintliga ammunitionskolonner
med tillhörande utredning, derstädes jemväl uppställas
ännu flera dylika kolonner i den mån de blefvo färdiga, men äfven
härför saknades nödigt utrymme». Det är visserligen sant, att det
kunnat stå utförligare om denna sak — det är icke svårt att skrifva
många sidor om ammunitionskolonner — men det står dock klart
och tydligt, att den föreslagna byggnaden vore afsedd att inrymma
dessa kolonner.’ Och det är dessa jag tagit mig friheten redogöra
för; de bestå af äldre, brukbar materiel. Hvad åter beträffar de
fästningsartilleripjeser, om hvilka också voterats i dag, så vore
det icke meningen att inrymma dem i detta förrådsskjul. Det kan
komma att behöfvas andra platser för deras förvarande.

En talare nämnde, att man brukar bygga särskilda skjul öfver
dessa positionskanoner. Det var förmodligen en förvexling med
fästningskanoner, som äro uppstälda på vallarne. Öfvef dem brukar
man bygga särskilda, provisoriska skjul, emedan de icke kunna
flyttas. Med positionskanoner menar man deremot just sådana,
som man kan fortskaffa på landsvägarne från det ena stället till
det andra. I allmänhet äro dessa bespända med 8 å 10 hästar.

Angående
anslag till
uppförande
af ett förrådsslcjul
å
Karlsborg.
(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Det är något midt emellan fältartilleri och fästningsartilleri. Med
Riksdagens medverkan har ganska betydlig sådan materiel anskaffats
med hänsyn till de tillfälliga positioner, som man måste
hafva i saknad af landfästningar.

Som sagdt, dessa förhållanden hade kunnat framställas utförligare;
men jag tror icke, att luckorna kunna anses vara så stora,
att man icke med godt samvete kan bevilia detta anslag, om man
blott vill.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels, i enlighet med herr Edelstams
yrkande, på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och fann herr
talmannen den förra propositionen hafva blifvit besvarad med
öfvervägande ja. Yotering blef emellertid begärd och företogs
enligt följande, nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. b)
af 24:de punkten i utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Mej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts förslag i ämnet.

Omröstningen visade 134 ja mot 61 nej; varande sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Angående an- Punkten 25.
slag till upp ^etthasem-

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till ett kasernetablissement
etablissement i Jemtland för en artilleridivision bevilja 381,300 kroi
Jemtland. nor, att med 41,300 kronor utgå på extra stat för år 1892 och med
återstående beloppet gäldas från reservationerna å anslaget till
värfvade garnisonerade truppernas rekrytering och aflöning, men
hemstälde utskottet i förevarande punkt, att denna Kongl. Maj:ts
framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palm sti ernå, som yttrade: Erågan om uppförande af ett artillerietablissement
i Jemtland är nu framme för tredje gången. Den har

Angående
anslag till
uppförande
af ett förr ådsslcjul
&
Karlsborg.
(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Nso 9.

visserligen icke förut rönt någon framgång i riksdagen, men då
jag anser den vara af stor vigt, har jag hemstält hos Kongl. Maj:t,
att den måtte å nyo framläggas.

Utskottet säger, att, då det väntar ett nytt härordningsförslag,
det ansett, att frågan bör tills vidare anstå. Jag kan för min del
icke godkänna det skäl, som utskottet sålunda anfört. Ty jag kan
icke förstå, hvad det nu föreslagna artillerietablissementet har att
göra med det nya härordningsförslaget, annat än under den förutsättningen,
att ett härordningsförslag framkommer, som icke har
något fältartilleri i Norrland. Men om man anser, att det är vigtig!
att hafva fältartilleri närmare gränsen än 100 mil, då kan
frågan lösas utan afseende på härordningen. Det ligger nu visserligen
artilleri i Hernösand, men detta är ofullständigt både i afseende
å styrka, utredning, öfningslokaler o. s. v. Att det således
skall finnas fältartilleri i Norrland, torde vara gifvet; att det skall
vara ganska många batterier, åtminstone flera än två, torde äfven
vara gifvet; och i alla härordningsförslag har det förutsatts sex
sådana. Då är frågan: hvar skall detta artilleri ligga? Den frågan
debatterades synnerligen utförligt i fjol, och min öfvertygelse är,
att det bör ligga i Östersund. Jag skall icke uppehålla herrarne
lika länge som i fjol genom att lemna bevis för detta mitt påstående,
utan vill endast påpeka, att militära och parlamentariska
komitéer och utskott uttalat sig derför åren 1875, 1877, 1878

och 1882, att Kongl. Maj:t föreslagit det 1884, 1885, 1889, 1890
och 1891, samt att chefen för generalstaben i särskilda utlåtanden
1887 och 1890 förklarat, att Östersund enligt hans uppfattning på
framstälda skäl är den rätta platsen för det ifrågavarande etablissementet,
äfvensom att jag muntligen underhandlat i denna fråga
med de generalspersoner, som nu handlagt frågan om ny härordning,
och att de alla voro ense derom, att Östersund vore den
lämpligaste platsen. Jag tror derför, att den frågan är temligen
utredd, att etablissementet bör dit förläggas. Här finnes dock en och
annan, som anser, att detsamma bör förläggas längre norr ut, exempelvis
i Boden. Om nu denna invändning framställes för att
slippa lägga det i Östersund, är en sak, som jag icke vet. Men
om man förutsätter, att det bör förläggas i Boden, så torde man
böra _ medgifva, att det icke kan förläggas dit, utan att denna ort
blifvit befäst. Således får man vänta med den saken, till dess
man erhållit befästningar vid Boden. Och äfven då kan man icke
gerna lägga dit mer än två batterier, och då måste de andra fyra
ligga på något annat ställe, och detta blir då Östersund. Och
byggnaderna vid det ifrågasatta etablissementet äro så beräknade,
att man kan öka på det, så att det blir lämpligt äfven för fyra,
och sedan för sex batterier, utan att någon af de nu uppförda
byggnaderna blir öfverflödig.

Jag vill äfven anföra ett annat skäl för nödvändigheten af att
förlägga det norrländska fältartilleriet i Östersund i stället för Boden.
Hvilken härordning vi än hafva, måste vi vid artilleriet lika väl
som vid infanteriet till icke obetydlig del begagna beväring. Men
i trakten omkring Boden finnes icke mer beväring än som behöfves

Angående
anslag till
uppförande
af ett Teasernctablissement

i Jemtland.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
uppförande
af ett kasernetablissement

i Jemtland.

(Forts.)

för infanteriet, och det blir till och med svårt att erhålla tillräckligt
med beväring för detta, derför att befolkningen är så gles. Man
kan derför i Norrland icke skaffa så mycket beväring, att den
räcker till äfven för specialvapnen, annat än i de mera folkrika
provinserna, Jemtland och Yesternorrland.

Jag ber vidare att få framhålla en annan sak. Distansen från
Östersund till gränsen är ungefär densamma, som Vendes artilleri
har, om det skall samlas till Mälardalen.

Jag ber att ytterligare få tillägga ett skäl, som har lika stor
kraft, hvilken härordning vi än hafva. Yi måste i hvarje fall
ställa så till, att så mycket som möjligt af de militära öfningarna
försiggår på vintern, och detta är af så mycket större vigt i Sverige,
der sommaren är så kort. Man bör derför göra det militära
arbetet till vinterarbete, i den mån det kan ske, och detta är
möjligt, särskildt hvad beträffar en del af rekrytarbetet, men härtill
behöfvas kanoner, som man derför bör söka skaffa i tid.

Jag skall emellertid icke upprepa de långa diskussioner, som
förut hållits angående nödvändigheten att få dessa tvenne batterier
uppsatta, hvilka för 20 år sedan blefvo beslutade, utan vill endast
påpeka, att fältartilleriet vinner i betydelse år ifrån år. Herrarne
känna förmodligen till, att Frankrike högst betydligt har utvidgat
sitt fältartilleri, och att Tyskland i detta afseende har följt dess
exempel. Och finnes det något land, som behöfver ett godt fältartilleri,
så är det väl Sverige, i betraktande af det stora antal af
dess armé, som utgöres af beväring, och allra vigtigast torde det
vara i Norrland, der beväringen antagligen kommer att utgöra en
ännu större del af armén, och der man dessutom har så goda arfilleripositioner.

Jag har ansett mig böra framhålla dessa skäl, som tala för
bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Vidare anförde:

Herr Lyttkens: Inom så väl afdelningen som utskottet var

den uppfattningen rådande, att det ifrågavarande anslaget icke
vore nödvändigt. Man visste dessutom icke med bestämdhet, om
det skulle blifva åkande batterier eller fotbatterier, som komme
att der förläggas, och byggnadernas storlek och beskaffenhet vore
ju dock beroende på, huru härmed blefve förhållandet. Då nu
detta icke var kändt, så ansåg utskottet det vara skäl att dröja,
till dess den frågan blefve afgjord, för att man icke skulle bygga
för ett ändamål, som sedan möjligen skulle visa sig olämpligt.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr A. Ryding: Det har så många gånger framlagts skal

för att organisera ett särskildt artilleri i Norrland, att derom icke
torde vara mycket att säga för dem, som vilja saken. Att åter
tala för dem, som icke vilja saken, lönar sig icke. Min åsigt i
frågan har jag haft tillfälle att uttala från statsrådsbänken. Jag
har icke förstått dem, som ifrat för inrättande af fotartilleri i Norrland.
Jäg vet visserligen icke någon, som nu ifrar derför, men

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

faktum är, att 1871 års riksdag, som bestämde svea artilleriregementes
styrka till 10 batterier, på samma gång bestämde, att af
dessa tvenne skulle vara fotbatterier och förläggas i Norrland. Ett
faktum är således, att det icke är fråga om anslag till mera folk
eller mera hästar, än som redan finnes, för den s. k. 5:te divisionen
af svea artilleriregemente, och att dessa enligt Riksdagens beslut
skola hafva sin förläggningsplats i Norrland, ehuru de ännu icke
blifvit dit förlagda af brist på byggnader. Nu har chefen för
landtförsvarsdepartementet i så fall frångått sin förutvarande åsigt,
att han icke ifrar för att bygga för fotbatterier, utan för åkande
batterier i Östersund. På grund deraf anhåller jag om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, ty hvilket härordningsförslag, som än kommer
att blifva antaget, så måste Norrlands försvar bättre tillgodoses
än hittills, och dess försvar kan icke tillgodoses utan artilleri.
Detta artilleri måste förläggas, icke till en trakt sådan som den
vid Boden, utan, för att kunna hastigt mobiliseras, till mera hästrika
trakter, således till Jemtland eller Medelpad. Men det
artilleri, som skall uppsättas i Norrland, måste också blifva större
än endast dessa två batterier och sannolikt komma att uppgå till 5 å 6
batterier. Ett sådant artilleriregemente växer emellertid icke ut på en
gång, utan dertill fordras längre tid, så att, om först 2 batterier uppsättas,
de öfriga sedermera få uppsättas, så att det slutligen uppgår
till sitt bestämda antal. Månne det således icke skulle vara klokt
att nu i tid bygga för 2 batterier? Beviljar icke Riksdagen medel till
fotbatteriernas förändring till åkande batterier, så blir det fotbatterier,
som få flytta dit. Skulle Riksdagen åter besluta en ny
arméorganisation, deri inginge åkande batterier, så finge man ändå
börja, med två sådana. År det då icke skäl för, att man redan på
förhand bygger för dessa? Ett ytterligare skäl derför föreligger
deri, att denna byggnad nu skulle kunna företagas med en jemförelsevis
ringa ny kostnad för statsverket.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herrar Kardell och JBromée förenade sig häruti.

Herr Lasse Jönsson. Som herrarne veta, och herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet äfven nämnde, har denna
fråga flera gånger förelegat till Riksdagens bepröfvande. Sista
gången som den förevar, i ungefär samma skick som nu, eller 1885,
afslogs den genom gemensam votering med nära 100 rösters öfvervigt,
och det visar sig deraf, såväl som genom afslagen vid de
tvenne näst föregående riksdagarne, att den har mycket små sympatier
inom Riksdagen. Nu har den emellertid å nyo väckts till
lif. Inom utskottsafdelningen voro vi ense om att afstyrka förslaget,
och inom utskottet var det endast fyra ledamöter från
Eörsta Kammaren, som reserverade sig deremot.

Vid frågans behandling inom statsutskottet framstäldes en
fråga till ordföranden i den nu församlade s. k. generalskomitén
och denna fråga lydde så: har komitén fattat beslut om någon
plats för det nya artilleriregementet i Norrland? Derpå svarades:

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 9. 2

Angående
anslag till
uppförande
af ett kasernetablissement

i Jemtland.

(Forts.)

N:o 9. 18 Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående Mej, ingen särskild plats är föreslagen». ..På ytterligare fråga, om
anslag Ull pan trodde, att denna plats skulle blifva Östersund, svarade samme
uppförande ordförande återigen nej. Efter dessa upplysningar, och då man dessetablissement
utom vet att man i år eller senast nästa år har att förvänta ett nytt
i Jernband, kärordningsförslag, skulle det verkligen vara märkvärdigt, om Riks(Forts.
) dagen skulle vilja i förväg fatta ett beslut, som kan vara beroende
af detta förslag. Att Första Kammaren skulle antaga föreliggande
förslag, kunde ingen ana. Så har emellertid nu skett; men jag hoppas,
att denna kammare icke måtte göra det,. emedan man derigenom
skulle gå det förväntade stora härordningsförslaget i förväg. I
nämnda förslag kommer man att få se både motiv för den ena
eller andra platsen och huru stor artilleristyrkan i Norrland bör
blifva; och man kan då besluta derom på en gång. Men att
nu besluta beviljande af anslag för upprättande af två batterier
derstädes skulle endast vara ett lappverk, då ju möjligen nämnda
härordningsförslag kommer att visa behof af uppsättande utaf två
artilleriregementen i Norrland i stället för ett.

Af de skäl jag nu haft äran anföra kan jag icke vara med om
att antaga Kongl. Maj:ts proposition, utan yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Alsterlund: När jag begärde ordet, så var det visserligen
icke derför, att jag inbillade mig, att jag skulle kunna med
hvad jag nu går att säga inverka på denna kammares majoritet,
utan jag gjorde det, emedan jag ansåg mig i egenskap af riksdagsman
från Norrbottens län, denna landets yttersta förpost mot norr,
skyldig att uttala mina åsigter i denna fråga.

Det har redan förut framhållits, att Riksdagen år 1871 beslöt,
att två fotbatterier ur svea artilleriregemente skulle förläggas i
Norrland. Tiden, när dessa skulle uppsättas, och stället, hvarest de
skulle förläggas, bestämdes dock olyckligtvis icke. Regeringen bär
flera gånger framkommit med förslag i syfte att sätta detta Riksdagens
beslut i verkställighet, men dessa förslag hafva, såsom vi
veta, icke vunnit Riksdagens bifall. Föga kunde väl 1871 års Riksdag
ana, att 20 år skulle hinna gå förbi utan att det sålunda fattade
beslutet skulle hafva verkstälts. I Norrland ligger nu, såsom
vi veta, och hvilket i öfrigt redan blifvit omnämndt från
statsrådsbänken, en del af 9:de batteriet af svea artilleriregemente.
Styrkan torde icke utgöras af mera än omkring 40 man. Återstående
delen af detta batteri, äfvensom ett andra batteri, som
skolat förläggas i Norrland, nemligen det 10:de, finnes i Stockholm,
ehuru må hända endast på papperet hvad manskapspersonalen vidkommer.
Då nu dessa två batterier äro afsedda för Norrlands försvar,
så kunna vi alltså med fog säga, att Norrland icke har något
artilleri alls, och denna omständighet är ett tungt vägande skäl
för att skyndsammast uppsätta nämnda batterier. Att de icke böra
vara fotbatterier, utan åkande, är för mig klart, ty ju svårare terräng
artilleriet har för sina manövrer, desto starkare anspann
måste det också hafva.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

I afseende på platsen, hvarest batterierna böra förläggas, bar
bär i dag framhållits såväl af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
som af en annan mycket sakkunnig person, på
hvars ord — jag är derom öfvertygad — vi alla sätta högt värde,
Östersund. Denna ort erbjuder onekligen många fördelar i sådant
hänseende. Den står nemligen genom jernvägar i förbindelse dels
med kusten, dels med Stockholm och södra Sverige och dels med
Norrland, upp till Anundsjö; och då inom några få år stambanan
blifvit framdragen till Boden, får den jernvägsförbindelse äfven
med sistnämnda plats. Jag kan dock icke alldeles — oaktadt
militära auktoriteter talat för Östersund såsom förläggningsort —
slita mig lös från den tanken, att åtminstone någon del af det
artilleriregemente, som i framlagda förslag föreslagits för Norrland,
borde förläggas vid Boden. Jag vill dock säga, att det icke kan
komma i fråga att nu dit förlägga vare sig ett eller två batterier, ty
Boden lemnar för det närvarande icke härför erforderligt skydd.
Platsen måste, på sätt herr krigsministern också yttrat, först befästas
och förses med fästningsartilleri; och först då detta skett, kan
det blifva fråga om att dit förlägga efter min uppfattning högst
ett par batterier. Ett annat mycket tungt och vägande skäl, hvarför
man icke bör förlägga till Boden ett helt artilleriregemente är,
att beväringsstyrkan i Norrland är allt för otillräcklig för att derifrån
skulle kunna tagas erforderligt manskap till ett sådant regemente.
I utkomna order har icke heller blifvit anbefaldt, att från
Vester- och Norrbottens beväringsstyrka något manskap skall tilldelas
specialvapnen, vare sig kavalleriet, artilleriet eller trängen.
Till en artilleristyrka om ett regemente i Boden måste värnpligtige
alltså tagas från Jemtlands och Vesternorrlands län eller från
södra Norrland. Men att hafva materielen förlagd på ett ställe
och manskapet, som skall tjenstgöra vid och sköta densamma, på
40—60 mils afstånd derifrån, det måste väl en hvar finna vara
synnerligen olämpligt. Särskild! vill jag framhålla, att ett sådant
förhållande i hög grad skulle försena mobiliseringen af regementet,
i fall en sådan lomme i fråga.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, så att man så skyndsamt, som möjligt
må kunna börja med byggandet af etablissementet i Östersund.
Denna stad har ju dessutom förklarat sig villig att under vissa
vilkor lemna bidrag till kostnaden för etablissementet, uppgående,
om jag ej missminner mig, till en summa af 10,000 kronor. Skulle
det sedermera visa sig fördelaktigt och lämpligt att förlägga ett
par batterier uppe i Boden, så är det ju ingenting, som lägger
hinder i vägen derför. Nödvändigt är det emellertid att icke uppskjuta
med utförandet af det för 20 år sedan fattade beslutet om
uppsättande af 2 batterier i Norrland. Herr talmani Jag yrkar, som
sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jonsson i Hof: Jag skulle mycket väl hafva förstått

den siste talarens skäl för sin åsigt, derest Östersunds stad vore
befästad eller afsedd att befästas. Ty det af honom anförda skäl

Angående
anslag till
uppförande
af ett Icasernetdblissement

i Jemtland.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
uppförande
af ett Tcasernetablissement

i Jemtland.

(Forts.)

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

derför, att artilleriet icke skulle läggas till Boden, var just det,
att befästningar der i så fall först skulle vara uppförda. Nu förstår
jag icke, att trakten af Östersund i detta hänseende är bättre
än Boden. Möjligen kunde man tänka sig, att, om dessa batterier
förlädes upp på Areskutan, de der utan några befästningar skulle
kunna vara skyddade för fiendtliga angrepp. Då så likväl icke är
meningen, tror jag derför Boden i detta fall vare lika bra som
Östersund. Det kan ju hända, att Jemtland är bättre försedt med
hästar och folk till servis för artilleriet än trakten kring Boden,
men nog måtte väl äfven i Norrbotten finnas tillräckligt med hästar
och folk för två batterier, hvarom här är fråga. Boden är väl
i första rummet i fara i händelse af ett blifvande krig, och jag tror
derför, att man gör rättast i att vänta med ett fatta beslut i denna
fråga, till dess att fullständigt arméorganisationsförslag kominer under
afgörande, så att saken dervid kan blifva bättre genomtänkt. Det
kan ju då hända, att Boden anses lämpligare än Östersund såsom
förläggningsort för dessa batterier.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Öfver 1 äggningen var slutad. Herr talmannen gaf, enligt de
gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag å densamma och bifall till Kong! Maj ds
framställning i ämnet; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra propositionen. Som votering
likväl begärdes, blef nu justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 25de punkten
af utlåtandet n:r 5, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit Kongl. Majds i ämnet gjorda framställning.

Böstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 137 ja
och 52 nej; och både alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

Punlden 26.

Till fortsättande af befästningsarbetena vid Karlsborgs hufvudfästning
och å Vaberget hade Kongl. Majd på extra stat för år
1892 äskat ett belopp af 200,000 kronor, men hemstälde utskottet
i föreliggande punkt, att Biksdagen måtte för ifrågavarande ändamål
på extra stat för 1892 anvisa ett belopp af 150,000 kronor.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

I fråga härom anförde

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Utskottets skäl i denna punkt innefattas i följande:
»då riksdagen åren 1888, 1889 och 1890 för ifrågavarande ändamål
beviljat 150,000 kronor samt särskild anledning att nu besluta en
förhöjning i detta anslag icke förefinnes», så hemställes om beviljande
af blott 150,000 kronor.

Chefen för fortifikationen har flera gånger framhållit, att det
är en stor misshushållning att bygga med så små anslag som hittills
skett, och det anföres äfven i statsrådsprotokollet, att chefen
för fortifikationen i särskild underdånig skrifvelse den 13 november
1890 påpekat, att sedan arbetena vid Karlsborg kommit att omfatta
äfven de vigtiga anläggningarne på Vaberget, missförhållandet
mellan hvad som bör och kan utföras måste blifva ännu mera i
ögonen fallande. Det kan sägas, att detta icke är något nytt skäl;
men det är dock ett skäl, som tål att tänka på. Det påpekas vidare
i denna skrifvelse, att de s. k. »faux frais» blifva proportionsvis
mycket större, när man bygger med så små anslag som

150.000 kronor. Han anför, att, när man bygger för 200,000 å

300.000 kronor, utgöra dessa »faux frais» femton procent, men när
byggnadsanslaget blott är 100,000 kronor, uppgå de till 25 procent,
och han. påvisar, att, om man under nio år bygger för 100,000 kronor,
kan man dermed ej utföra mer än om man under 4 år bygger
för 200,000 kronor, d. v. s. man inbesparar i och med det större
anslaget 100,000 kronor. Under tiden från 1871 till 1875 byggdes
på befästningarna vid Karlskrona, Vaxholm, Oskar-Fredriksborg
och Karlsborg för ett belopp af omkring en million kronor årligen,
deraf för Karlsborg användes trehundratusen kronor årligen. Åren
1876—1879 byggdes vid befästningarna vid Karlskrona och Karlsborg
för sammanlagdt 600,000 kronor årligen, hvaraf för Karlsborg användes

250.000 kronor. Sedermera kom en period från 1880—1889, då blott

100.000 kronor årligen beviljades, men detta var i min tanke en stor
misshushållning. Sedermera har under tre år beviljats 150,000 kronor.
Men det går för långsamt på detta sätt. Och ett skäl, som ovilkorligen
påpekar ökning af anslaget, är äfven Vaberget och befästningsarbetena
der. Detta skäl är väl ej nytt för i år; men det är dock
ett skäl, som påkallar anslagets höjande till åtminstone 200,000
kronor. Första året, då arbeten för Vabergets befästande pågingo,
utfördes hufvudsakligen blott förberedande arbeten. Ku hafva arbetena
der tagit fart, men man måste alltjemt bygga på två ställen,
då en del arbeten å Karlsborg icke kunna uppskjutas, såsom de
stora bombfria hvalfven för krut och ammunition. Man måste
derför hafva folk på båda ställena och anslaget måste sålunda
splittras. Jag besökte Vaberget i höstas. I den höga bergsplatån
äro redan utsprängda djupa grafvar, och stenen nedkastad på sluttningen,
der fienden skulle komma fram, för att dermed försvåra
tillträdet. I berget äro vidare sprängda tunlar för förvarande af
krut och ammunition samt till bostäder åt befäl, underbefäl och
manskap. Från dessa tunlar gå upp kanonbrunnar, i hvilka pansar -

Angående
anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

K:o 9.

Onsdagen den 25 Februeri, e. m.

lavetter äro afsedda att införas, och hvilka pansarlavetter skola
skyddas af pansarsköldar, som lyftas upp, när kanonerna skjuta.
Dessa arbeten måste drifvas med åtminstone 100,000 kronor årligen
för att något väsentligt skall kunna uträttas. Jag anser derför
tillräckligt många skäl tala för, att anslaget icke må sättas
under 200,000 kronor.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Om anslag Pimsten 27.

till minför SVårKungs‘et

tillstyrkande af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställ holmen.

ning hemstälde utskottet under mom. a) af förevarande punkt, att
Riksdagen måtte, till fullbordande af minförsvarsbatteriet å Kungsholmen,
på extra stat för år 1892 bevilja 54,000 kronor,

Efter föredragning af detta ämne anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Det är väl icke mycket lönt att
yrka afslag å denna punkt af utskottets hemställan, då icke någon
af statsutskottets medlemmar reserverat sig deremot. Jag ber dock
att härom få yttra några ord.

Jag kan för min del icke inse, att det kan vara skäl att kasta
ut de här begärda penningarne för Kungsholmens fästning, som visat
sig vara allt för svag för att kunna uträtta något för Karlskronas
skyddande. Jag styrkes i denna min uppfattning af herr statsrådets
och chefens för landtförsvarsdepartementet förklaring till
statsrådsprotokollet, der det heter, att »utan ett stormfritt, permanent
verk på Aspö och ett dylikt å Tjurkö, hvarigenom stöd skulle
beredas åt de _ sannolikt ganska svaga stridskrafter, som i farans
stund kunde disponeras för Karlskronas försvar, det under nuvarande
förhållanden vore omöjligt att ens för kortare tid hålla
Kungsholmen och trygga staden». Deraf måste man sluta, att det
är meningen icke blott att lägga ett nytt fästningsverk å Aspö,
utan jemväl ett dylikt å Tjurkö. Har sålunda Kungsholms fästning
visat sig så föga betryggande för Karlskrona, att det är nödigt
att för detta ändamål anlägga två fästningar till, så kan jag icke
anse dessa penningar till Kungsholmens fästnings förstärkande väl
använda. Det synes väl då vara mera skäl att ej vidare befästa
Kungsholmen, utan att snarare fästa uppmärksamheten vid hvad
krigsministern anfört i fråga om behofvet af nya befästningar för
skyddande af Kungsholmen. Mera nödvändigt har jag ansett vara
att bygga ett skjul vid Karlsborg för skyddande af materielen
derstädes, än att kasta ut mera penningar för denna fästning, som
ej kan försvaras. Bättre vore det i min tanke att egna sin omtanke
åt det förslag, som föreligger i nästa moment af denna
punkt.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Med anledning af den siste talarens yttrande hoppas

H:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

iag först och främst, att han kommer att yrka bifall till inom. b,
då detta förekommer till behandling, enär han så mycket intresserar
sig för att få ett permanent verk å Aspö. .Tåg vill dock
nämna, att nyssnämda fråga och den, som nu föreligger, äro två
skilda saker. För minförsvarsbatteriet å Kungsholmen, som nu är
i fråga, redogjordes fullständigt i Kongl. Maj:ts proposition till sistone
riksdag, hvilken också beviljade 54,500 kronor för ändamålet.
Nu är det endast fråga om att fullborda detta minförsvarsbatteri.
I anledning af Riksdagens beslut i fjol har Kongl. Maj:t faststält
plan för arbetet, som jag antager redan är påbörjadt. Det torde
derför vara skäl att bringa saken till slut. Kungsholmen skall
försvara inloppet till Karlskrona, derför anlägges ett pansarbatteri,
skyddadt från hafssidan, hvithet batteri skall kunna stoppa fartygen,
då de, ett i sänder, inkomma i sundet. De skulle ytterligare
hindras genom försänkningar och minor. Men för att icke
fienden skulle under natten kunna plocka upp minorna eller låta
sina mindre fartyg spränga bort desamma, bör man anlägga detta
minförsvarsbatteri med mindre snabbeldskanoner, som öfveröser
fienden med en skur af kulor.

Det permanenta verk, som skulle anläggas å Aspö, har ett
annat ändamål, som jag skall söka förklara, då vi komma till

mom. b. ..

Jag tror sålunda icke det finnes något skäl för att vägra anslag
för fortsättning af det arbete, hvartill i fjol anvisades medel.

Om anslag
till minförsvarsbatteriet

å Kungsholmen.

(Forts.)

Herr Bengtsson i Gullåkra: Jag förstår nog, att det nu är
fråga om en fortsättning af hvad som i fjol beslutades, men jag
kan icke erinra mig, att det då talades något om, att man skulle
anlägga ännu två nya befästningar, nemligen å Aspö och Tjurkö.
Nu är det visserligen sant, att man börjat med arbetena för minförsvarsbatteriet
å Kungsholmen, men om man finner, att den väg,
som man slagit in på, icke är den rätta, synes det mig vara bättre
att vända om på halfva vägen än att fortsätta och kasta ut penningar
på ett dylikt företag. Då det nu är nödigt att anlägga
två permanenta verk å öarne, tror jag icke det är rätt att fortsätta
med anläggningarne å Kungsholmen.

Hvad beträffar huru jag kommer att rösta vid mom. b, så är
detta nog litet tvifvelaktigt; men jag får bekänna, att hellre skulle
jag rösta för utskottets förslag i mom. b än i denna punkt, om det
vore så ytterst nödvändigt att befästa dessa två öar.

Herr Svensson från Karlskrona: Med anledning af talarens
på skånebänken anförande ber jag få säga, att de befästningar,
som omtalas i statsverkspropositionen, hafva alls icke med föreliggande
sak att göra. Jag vill nu icke yttra mig om behöfligheten
eller obehöfligheten af dessa befästningar, men jag vill påpeka,
huru nödigt det är att fortsätta det arbete, hvartill Riksdagen i
fjol beviljade medel. Arbetet är redan påbörjadt, batterier äro
anlagda för att skydda minlinierna. Fn fiendtlig flotta kan icke
komma in till Karlskrona annat än mellan Kungsholmen och Aspö.

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Om anslag
till minförsvarsbatteriet

å Kungsholmen.

(Forts.)

Angående
anslag till
påbörjande
af ett permanent
verk ä
Aspö.

Detta inlopp är försvaradt genom minor, ocIl för att kunna komma.
in måste en fiende sålunda med sina minbåtar eller andra mindre
båtar antingen fiska upp minorna eller genom kontraminering förstöra
dem för att bereda öppning för de stora pansarfartygen. Men
för att kunna försvara dessa minlinier, är det nödvändigt att hafva
snabbskjutande kanoner, som icke behöfva vara af någon gröfrekaliber,
endast tillräckligt starka för att förstöra de små båtar,
som den fiendtliga flottan komme att använda för minornas förstörande.

För min del kan jag icke annat än på det varmaste yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Under mom. b) hemstälde utskottet, i enlighet med KongL
Maj:ts förslag, att Riksdagen måtte till påbörjande af ett permanent
verk å Aspö, på extra stat för år 1892 bevilja 106,000
kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, A. Persson
i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, P. Andersson i Högkil,
Gunnar Eriksson, P. Er sson i Vestlandaholm, I. Lytflcens, C.
Persson i Stallerhult, A. G. Anderson i Himmelsby och A. G.
Gyllensvärd, hvilka ansett utskottet bort hemställa om afslag å
Kongl. Maj:ts framställning i detta ämne.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Såsom af utskottets utlåtande
framgår, har jag reserverat mig mot utskottets förslag i denna
punkt,_ och jag akall derför redogöra för skälen dertill. Jag vill
naturligtvis icke i någon mån motsätta mig ett starkt försvar beträffande
en så vigtig punkt som Karlskrona, men då jag varit i
tillfälle att se anläggningar^ derstädes, vill jag likväl uttala min
åsigt derom, dock villigt erkännande, att jag icke har några strategiska
anspråk.

En talare har nyss nämnt, att man borde sluta att anlägga
befästningar å Kungsholmen; det vore onödigt att lägga ned penningar
der. Jag ville icke inlåta mig på denna sak, emedan jag
trodde det icke var allvarligt, och att ingen skulle bry sig om
dylika invändningar, hvilket också utgången nyss visade. Jag må
dock säga, att Kungsholmens fästning är respektabel, ofantligt kostbar
och alls icke något narri, hvarför det icke borde kunna komma
i fråga att öfvergifva den. Men deremot kan jag icke förstå, att
man skulle behöfva befästa den nu ifrågavarande ön Aspö; ty då
Kungsholmens kanoner, åtminstone de flesta, ligga rigtade på denna
ö, kan en fiende icke vara nog tokig att försöka gå öfver densamma

Onsdagen den 25 Februari, e. m. 25

för att komma åt staden, flottstationen eller fästningen, livilket vore
detsamma som att så godt som direkt krypa in i fästningens kanoner.
Ifrågavarande holme är nästan alldeles platt, så att en fiende
der icke har något det ringaste skydd, och vid sådant förhållande
bör det vara lätt att inse, att vi äro tillräckligt försvarade, när vi
hafva Kungsholmens fästning alldeles i närheten. Jag för min del
är öfvertygad om, att icke någon fläck i hela landet är så väl försvarad
som just Aspö, och derför anser jag, att vi kunna använda
dessa pengar bättre än till befästande af ifrågavarande plats.
Tjurkö, i som ligger i närheten af Aspö, är deremot icke lika väl
försvarad, ty den är något bergig och kan derigenom lemna en
fiende mera skydd än Aspö. Jag kan för öfrigt icke förstå, hur
man kan tänka sig, att en fiende skall kunna föra i land på Aspö
sådana tunga pjeser, som nu för tiden erfordras för att beskjuta
en fästning, ständigt utsatt, såsom han måste vara, för elden från
Kungsholmens kanoner. Möjligen skulle han under nattens mörker
kunna landstiga med litet fotfolk, men det vore också allt.

Jag vill gerna vara med om att tillsläppa nödiga medel till
vårt försvars stärkande, men jag kan icke fatta, att det kan vara
nödvändigt att förlägga en fästning på Aspö. Deremot erkänner
jag villigt, att Karlskrona till följd af sin ganska vidsträckta skärgård
är i behof af befästningar på åtskilliga andra platser, hvilka
icke, såsom förhållandet är med Aspö, äro skyddade af Kungsholmens
fästning, utan ligga temligen blottade för en annalkande fiende.

På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag om afslag å utskottets
hemställan och bifall till reservationen.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Oaktadt den siste värde talarens mördande kritik
öfver Kongl. Maj ds och chefens för fortifikationen förslag om anläggande
af ett permanent verk på Aspö, kan jag icke underlåta
att taga kammarens uppmärksamhet något i anspråk för att söka
klargöra saken.

Jag får då först och i allra största korthet göra en liten beskrifning
öfver Karlskronas inlopp och läge. Denna stad vetter,
såsom bekant, mot söder och har en stor redd, omgifven af en
hel rad af öar. Först bland dessa kommer Hästholmen, der ett
litet inlopp finnes, derefter Hasslö, Aspö och Kungsholmen, hvarest
hufvudinloppet går, och sedermera längre åt sidan Tjurkö och
Storkö. Alla dessa öar ligga likasom i en krans utanför Karlskrona
och de närmaste, nemligen Hasslö och Tjurkö, befinna sig
på ett afstånd af 13,000 fot eller ungefär en och en half fjerdings
väg från staden. När nu Kungsholmens fästning, hvilken, såsom
nyss blifvit nämndt, är en mycket god fästning, anlades, var det
egentligen fråga om att mota seglande fartyg med slätborrade kanoner,
och då uppfylde fästningen väl sitt ändamål. Dessa fartyg
kunde visserligen uppehålla sig i en större mängd utanför fästningen
för att beskjuta densamma, men de kunde icke komma
igenom sunden, stängda förmedelst flottor och dessutom skyddade
af kanonerna bakom fästningens vallar. Förhållandena hafva dock

N:o 9.

Angående
anslag till
påbörjande
af ett permanent
verk å
Aspö.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
påbörjande
af ett perma
nent verk å
Aspö.
(Forts.)

sedan den tiden icke obetydligt förändrats till följd af den moderna
krigsteknikens framsteg. Nu har man icke längre att göra
med dessa seglande skepp, utan med pansarkolosser, som gå med
ånga och hafva refflade kanoner. För att göra ytterligare ett
tillägg rörande dessa träskepp, som fordom användes, vill jag endast
säga, att om de också mot förmodan hade kunnat landsätta
trupper på ifrågavarande öar, så kunde deras slätborrade kanoner
likväl icke nå fram till Karlskrona, så länge sunden icke voro
genombrutna. Nutidens pansarkolosser deremot kunna lägga sig på
ända till 8 å 10,000 fots afstånd från Kungsholmens fästning och derifrån
öfverösa densamma med sina projektiler. Det är derför icke
sagdt att fästningen skall falla, men då den icke kan besvara
elden, kan den icke heller fördrifva de liendtliga fartygen ur deras
ställningar. Genom beslutet i föregående moment få vi nu ett tillfredsställande
försvar för minorna från Kungsholmen, som hindrar
fiendtliga fartyg att komma igenom sunden. Jag tror visserligen, att
sunden äro försvarade genom Kungsholmens fästning, men om den
fiendtliga flottan är stor, så kan den möjligen hålla så nere fästningens
kanoner, att den kan landsätta trupper och haubitzer på
någon af öarne. Dessa refflade kanoner kan man nu få temligen
lätta, men likväl försedda med en ofantligt stor skottvidd. Om således
fienden skulle kunna föra dylika haubitzer i land på t. ex.
Aspö, som visst icke är så platt som den föregående talaren förmodade,
utan der fienden med tillhjelp af medförda förskansningsmedel
mycket väl kan skydda sig för elden från fästningens kanoner,
så skulle han genom att derifrån öfverösa fästningen med
sina projektiler kunna förskaffa sig inträde genom sunden, intaga
fästningen och sedermera äfven Karlskrona stad och varf. Detta
vore naturligtvis eu den största olycka för landet och den skulle
göra det starkaste intryck icke blott på hela vårt folk, utan äfven
på den allierade, vi kunna hoppas få i händelse af ett krig, och
hvilken beräknat att få begagna Karlskrona för sin flotta.

Det är sålunda af den allra största vigt att genom uppförande
af mindre, stormfria verk på dessa öar utanför Karlskrona skydda
Kungsholmens fästning, på det att denna i sin ordning må kunna
försvara inloppet till Karlskrona. Jag tager också för gifvet, att
Kongl. Maj:t undan för undan kommer att framlägga förslag om
anläggande af dylika verk på samtliga dessa öar, af hvilka de vigtigaste
naturligtvis äro Aspö och Tjurkö. Ett sådant verk, anbringadt
i likhet med de af mig nyss beskrifna på Yaberget, har af chefen
för fortifikationen beräknats kunna uppföras för omkring 212,000
kronor, förutom kostnaden för pansarlavetterna, hvilken uppskattats
till cirka 100,000 kronor. Kostnaden för dylika verks anläggande
på samtliga dessa öar skulle således uppgå till öfver en million
kronor. Detta är mycket dyrt, men det kan jag ju icke hjelpa.
I andra länder har man beviljat lika stora och ännu större summor
för dylika ändamål och äfven der visserligen ansett kostnaden
mycket dyr, men i alla fäll ansett sig tvungen att vidkännas densamma
i och för stärkande af landets försvar. Jag kan icke annat
än beklaga, att dessa anslag till sjöfästningar förekomma på 4:de

Onsdagen den 25 Februari, e. m. 27

hufvudtiteln och icke på den 5:te, dit de väl egentligen borde
höra, men det är nu en gång så ordnadt, att 4:de hufvudtiteln får
härå alla anslag till befästningar. Sådana verk som det nu föreslagna
blifva emellertid nödvändiga till följd af nutidens pansarfartyg
och de refflade kanonernas oerhörda skottvidd.

Herr Lasse Jönsson: Det kan icke annat än göra ett nedslående
intryck att så stora summor blifvit gång på gång nedlagda
på befästningarne vid Karlskrona. Den ena gången har det föreslagits
att taga upp ett sund och fylla de andra, den andra gången
att bygga eller fullborda ett verk, den tredje gången att starkt
bestycka landfästena m. m. Allt har beviljats. Sedan fästningarne
blifvit fullbordade, behöfde man lägga minor i sunden, för att hindra
fartyg att segla förbi fästningarne. Då detta blifvit gjordt upplystes,
att det gick an för fienden att upptaga dessa minor, och då
begärdes anslag till snabbskjutande kanoner, som borde skydda
minorna. Detta har också beviljats. Nu trodde man, att dessa
befästningar skulle vara temligen fullbordade. Emellertid säger
man nu, att om icke öarne befästas, är allt hvad man gjort till
ingen nytta. Redan år 1884 gick chefen för fortifikationen in till
Kongl. Maj:t och föreslog att Hasslö i främsta rummet borde befästas.
Detta afslog dock Kongl. Maj:t. Sedan hvilade frågan tills
nu. Nu kommer chefen för fortifikationen och föreslår befästandet
af Aspö, och det har Kongl. Maj:t ansett vara nödvändigt. Jag
har talat vid personer, som känna bättre till lokalen än jag, och
de säga, att Aspö är den plats, som minst behöfver befästas. Det
är en ö, som ligger alldeles under skotthåll för fästningen, så att
om någon plats är skyddad, så är det Aspö. Men hvar skall det
sluta, om den ena ön efter den andra skall befästas? Och hvilka
beräkningar hafva uppgjorts beträffande kostnaden för dessa befästningar?
Det talas om att befästningarne på detta Aspö icke skulle
komma att kosta mer än 212,000 kronor, men då äro pansarlavetterna
icke inberäknade, ja, jag tror att äfven inköpet af kanoner
icke är medräknadt. Och så fordras det folk till dessa befästningar.
Sedan denna ö väl blifvit befästad, kommer det antagligen
att blifva tal om Tjurkö, Hasslö och hvad alla dessa öar heta, och
det kan gå i oändlighet. Hvarför skall det vare så nödvändigt
att nedlägga så mycket arbete och så stora kostnader på Karlskrona?
Kan det icke anses vara lika nödvändigt att nedlägga sådant på
andra städer, t. ex. Stockholm och öarna deromkring? Det talas
icke om, att de öar som ligga i dess närhet böra befästas. Det
ser verkligen ut som om det vore fråga om ett stadsintresse, nemligen
att behålla så mycket arbetsfolk ooh rörelse i staden som
möjligt. Jag kan icke förklara saken på annat sätt; ty det går
för långt. Jag förstår visserligen icke denna fråga så, att jag vågar
från krigsvetenskaplig synpunkt betrakta densamma, men ur förnuftets
synpunkt kan jag icke finna någon grund för att bevilja
det begärda anslaget, hvarför jag yrkar afslag å utskottets förslag
och bifall till reservanternas hemställan.

N:o 9.

Angående
anslag till
påbörjande
af ett permanent
verk å
Aspö.
(Forts.)

N:o 9. 28 Onsdagen den 25 Fehruari, e. m.

Angående Herr A. Buding: År 1878 tillsattes en komité, som skulle
yttra sig om åtgärder, som borde vidtagas för att försvara inloppen till
Jt^etTperma- Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Jag var medlem af denna
nent verk & komité och jag har således haft tillfälle att studera de olika inAspö.
loppen och terrängen omkring desamma, hvarför jag tror mig

(Forts.) kunna yttra mig med något mera sakkännedom om dem, än ett

par af de herrar, som här förut uppträdt.

Hvad försvaret af Karlskrona beträffar, har Karlskrona hela
redd enligt min uppfattning ett fel, och det är att redden är för
litet djup, men deremot mycket bred. Denna redd skiljes från
hafvet af flera öar, mellan hvilka inloppen gå. På ömse sidor om
hufvudinloppet ligga öarne Tjurkö och Åspö. På andra sidan Aspö
är ett inlopp, som för närvarande är fyldt genom försänkningar för
att hindra fartyg att gå fram der. Men alla försänkningar kunna
plockas upp, om ingen försvarar dem. Komma vi på andra sidan
om denna öppning, ligger der en ö, som heter Hasslö. Återigen
på andra sidan om Hasslö är ett inlopp, som försvaras af en fästning,
som heter Hästholmen. Vänder jag mig på andra sidan
Tjurkö, finnes äfven der ett inlopp, som är ganska djupt, men som
också är fyldt med försänkningar. På andra sidan ligger en ö,
som heter Senoren. Det är således en ganska bred front, som
skall försvaras. Den nyssnämnda komitén, hvars arbeten ej äro
från i går — frågan om Karlskrona förehades år 1879 — undersökte
dessa inlopp samt uppgjorde förslag och planer till befästningar.
Den föreslog anläggande af ett verk på Åspö, ett på Tjurkö och
ett på Hasslö. Och skall Karlskrona försvaras, ser jag ingen möjlighet
att skydda staden från ett angrepp från sjösidan med mindre
dessa tre batterier komma till stånd. Kär denna komité gjorde
upp sitt förslag, nöjde den sig med att föreslå dessa verks och
batteriers uppförande hufvudsakligast af jord. Men sedan 1880
har artilleritekniken gjort sådana framsteg, bestyckningen på fartygen
blifvit så grof, att man numera icke anser sådana verk tillräckligt
starka, utan man har öfvergått till dessa batterier, som
sprängas ned i berget och bestyckas med kanoner, som höjas upp
• ur brunnar tillika med hela skölden, som höljer dem, och, sedan
skotten aflossats, gå ned i sina gropar igen, hvarigenom fiendens
pansarbrytande kanoner icke kunna komma åt dem annat än då
de skjuta. Det är således till följd af artilleriteknikens framsteg
som dessa batterier blifvit litet mera komplicerade och således
dyrare. Jag får säga, att, efter den lilla kunskap jag har om befästningsväsendet,
förundrar det mig att de kunna byggas så billigt
som för 212,000 kronor. Jag tycker att de äro som hittade för
detta pris.

Batterierna för Aspö hafva enligt min uppfattning tre ändamål,
som de skola uppfylla, det ena att tillsammans med Kungsholmens
fästning rigta sina kanoner mot hufvudinloppet, det andra att rigta
sin eld mot försänkningarne, som ligga på andra sidan om Aspö,
och det tredje att hindra fienden att landstiga. Jag har gått utefter
hela stranden på Aspö och kan försäkra att det är mycket
lätt att föra kanoner i land der från sjösidan. Kanonerna äro,

Onsdagen den 25 Februari, e. m. 29

såsom chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade, nu för tiden
lättare på samma gång som de verka kraftigare. Det är korta
haubitzer, som man mycket lätt kan föra i land och mycket lätt
kan från öarne använda mot Karlskrona.

Det är ingenting nytt att lägga fästningsverk på Aspö. Ty
der har förut legat en mindre fästning vid namn Drottningskär,
ett gammalt bastioneradt verk, som numera är odugligt. Herrarne
hafva troligtvis många gånger hört talas om Kungsholmen och
Drottningskär.

Dessutom är den frågan icke så ny att det hehöfves verk att
försvara öar med, om det finnes flera inlopp förbi en fästning. Det
samma har nemligen Riksdagen varit med om och äfven beviljat
anslag till dylika befästningar i Stockholms skärgård. Der finnas
också två inlopp, Kodjupet och Oxdjupet. Det ena skyddas af
Vaxholms fästning, det andra af Oscar-Fredriksborg. Men icke
för ty hade den nämnda komitén föreslagit, att för att skydda inloppen
anlägga en massa verk, hvartill Riksdagen nu också under
flera år lemnat anslag och hvilka verk nu äro fullbordade. Det
är af samma grund som dessa verk varit behöfliga som Kongl.
Maj:t nu ansett det vara vigtigt att påbörja försvaret af inloppen
till Karlskrona. Alla sådana verk, som ligga på öar i skärgården,
måste fullbordas under fredstid, ty vanligtvis äro dessa öar mycket
jordfattiga. Det kan ej tagas jord på öarne, för att bygga bröstvärn
tillräckligt tjocka att stå emot kanonerna. Derför måste de byggas
eller åtminstone förberedas i fredstid, om de skola kunna fordras
färdiga, då de skola användas.

På grund af hvad jag nu anfört, och på de skäl, som finnas
anförda i Kongl. Maj:ts proposition yrkar jag bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Hedin: Jag skall naturligtvis icke inlåta mig på något

försök till debatt med de tvenne utan tvifvel sakkunnige ledamöter
af statsutskottet, som nyss haft ordet, och af hvilka den ene förklarade,
att det ifrågasatta verket på Aspö vore alldeles onödigt
och den andre att det vore mindre nödigt, ty jag saknar all insigt
i detta ämne.

Den siste talaren yttrade, att det väl icke vore så underligt,
att det ifrågavarande verket nu till en början och andra — jag
vet icke huru många flera — sedermera komma att behöfvas. Nej,
det kan jag nog tro. Men härmed står något annat i nära samband,
som är underligt, och det är för att framhålla detta, som jag begärt
ordet.

Chefen för landtförsvarsdepartementet yttrade påförmiddagen:
»huru fort komma vi till att befästa Göteborg», om sådana nedsättningar
i befästningsanslagen af Riksdagen beslutas, som af statsutskottet,
eller reservanterne från denna kammare, föreslagits? Jag
kan naturligtvis icke gifva något svar på denna fråga. Men jag
tror mig kunna lemna ett bidrag till svar på densamma och detta
kan också utgöra ett bidrag till belysning af den frågan, huruvida
det allmänna, dagliga talet träffar det rätta, hvilket lägger hela

N:o 9.

Angående
anslag till
påbörjande
af eit permanent
verk å
Aspö.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
påbörjande
af ett permanent
verk å
Aspö.
(Forts.)

skulden på Riksdagens sida och ingen del af skulden på regeringen
och de militära myndigheterna, om vårt försvarsväsende ännu efter
alla ansträngningar befinner sig i ett synnerligen otillfredsställande
skick. Det är ett allmänt tal, att Riksdagen allena bär skulden,
och det tager ibland synnerligen drastiska uttryck. En ärad ledamot
af Första Kammaren, som förr tillhört denna kammare, berättade
mig för någon tid sedan, att han dagen förut haft ett samtal med
en värd medlem af krigsmagten till vatten, hvilken såsom sin åsigt
om den första och angelägnaste af alla försvarsåtgärder yttrade,
att Riksdagen borde skjutas ned, derför att den ingenting ville
gifva till försvaret. Han berättade denna Diedrich von Menschenskrecks
yttrande utan att göra några kommentarier eller yttra någon
förtrytelse, och vid tanken på och minnet af ett mycket högt
föredöme åhörde jag berättelsen utan förvåning.

Det svar, som tills vidare kan gifvas på chefens för landtförsvarsdepartementet
fråga, huru fort vi komma att befästa Göteborg,
när man, såsom här skett, ifrågasätter att pruta på befästningsanslagen,
sky lie lyda så: om Riksdagen får fullt upprigtiga, exakta
och fullständiga framställningar om behofven, så är det öfvervägande
sannolikhet för, att Riksdagen utan stort uppskof skall bevilja,
hvad som verkligen behöfves. Det hände sig år 1869, att Riksdagen
för tredje gången afslog en jemförelsevis ganska obetydlig summa,

108.000 kronor, som af Kongl. Maj:t begärdes för att fullfölja och
fullborda arbetena å skansen på Hästholmen. Det var tredje
gången Kongl. Maj:t fick afslag. Men år 1871 begärde Kongl.
Maj: t, tillstyrkte statsutskottet och beviljade Riksdagen en summa
af 3,750,000 kronor till befästningar vid Karlskrona hamn och Hvita
Krog. Detta anslag, sedermera år 1878 tillökadt med ett belopp
af 110,000 kronor, utbetalades under åren 1871—1881, således sammanlagdt
3,860,000 kronor, hvartill ytterligare kommer ett anslag
på 70,000 kronor, beviljadt år 1881 till afslutande af befästningarne
på Karlskrona landsida. Summan i det hela uppgår således till

3.930.000 kronor. Kär jag läste chefens för landtförsvarsdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet, sid. 32, der jag inhemtade
att utan nya befästningar först på Aspö och sedermera, efter hvad
jag trodde mig finna, äfven på Hasslö och Tjurkö, Karlskrona vid
ett fiendtligt anfall skulle befinna sig i öfverhängande fara att
inom kort blifva förstördt, måste jag bekänna, äfven om det skulle
lända mig till stor skam såsom vittnesbörd om min allt för ringa
kunskap i militära saker, att jag blef ytterligt öfverraskad. Jag
kan gerna bekänna det, helst som jag är säker på att jag bland
de riksdagsgenerationer, som sedan två decennier befolkat dessa
bänkar, har ett så stort antal olyckskamrater, att det kanske icke
kan antagas hafva funnits ett hälft tjog personer i Riksdagen, som
i denna sak vetat mera än jag. Jag är säker på, att med några
få undantag allesammans trott, att den nämnda summan varit tillräcklig
för att åstadkomma ett fullkomligt betryggande försvar för
Karlskrona, så långt menskligt förutseende kan räcka.

När jag finner, att detta var ett groft misstag — jag känner
hela förödmjukelsen deraf — har jag tagit mig för att eftertänka,

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

om jag må hända allt ifrån den första riksdag och under alla de
följande, som jag varit ledamot af denna kammare, skulle hafva
till den grad tanklöst och vårdslöst genomläst Kongl. Maj:ts framställningar
till Riksdagen, att misstaget helt och hållet är mitt eget
fel, och dervid har jag åtminstone icke lyckats upptäcka annat än
några få ord, som jag skall be om tillstånd att få citera, hvilka
möjligen skulle kunna sägas innehålla en dock mycket lätt och
beslöjad antydan derom, att något mera kunde behöfvas än de 3
å 4 millioner jag nyss nämnde. Den förekommer i ett referat i
statsrådsprotokollet vid 4:de hufvudtiteln år 1869 öfver chefens för
fortifikationen framställning till Kongl. Maj:t angående anslag till
fullbordandet af skansen på Hästholmen. Efter att der omnämnts att
skansens fullbordande kräfde 108,000 kronor, heter det bokstafligen
på följande sätt: »Hvad anginge de af 1867 års komité, d. v. s.

befästningskomitén, ifrågasatta täckvallarne voro de visserligen
nyttiga och ändamålsenliga, men tillhörde mera fulländningen af
hela skärgårdens försvar, såsom afsedda emot en å Hasselö landstigen
fiende, och kunde således tillsvidare lemnas å sido.»

Jag har, som sagdt, icke varit i stånd att i riksdagshandlingarne
från 1869 och intill denna dag upptäcka någonting annat än
de nyss citerade orden: »fulländningen af hela skärgårdens försvar»,
som skulle kunna åtminstone för ej mera skarpsinnigt folk än jag
antyda, att här fordrades mera, än hvad som redan beviljats och
hvad vi, som äro militäriskt okunniga personer, trott vara tillräckligt,
sedan nemligen Riksdagen först lemnat 3,750,000 kronor, och
derpå ytterligare först 100,000 och sedan 70,000 kronor.

Jag vågar derför tro, att om man blir öfverraskad af en sådan
framställning, som den nu förevarande, i yttersta grad öfverraskad,
så är felet icke att söka, åtminstone icke uteslutande, i icke-fackmäns
brist på insigt, utan är det delvis, ja kanske väsentligen att
söka deri, att, om eu fullständig plan och utredning af hvad Karlskronas
fullständiga försvar skulle kräfva verkligen finnes, den aldrig
blifvit, till sina hufvuddrag, Riksdagen meddelad.

Emellertid, hvad Riksdagen beviljade 1871, nemligen bortåt 4
millioner kronor, sedan den tre gånger å råd afslagit den jemförelsevis
ganska obetydliga summan 108,000 kronor för fullbordandet
af skansen vid Hästholmen, det bevisar rigtigheten af hvad
jag nämnde: Kom till Riksdagen med fullt exakta och bestämda

uppgifter om hvad som erfordras, och det finnes en öfvervägande
sannolikhet för att Riksdagen utan mycken tvekan och utan långt
uppskof gifver allt hvad som behöfves! — Kär Kongl. Maj:t förlidet
år begärde anslag till ett batteri för snabbskjutande kanoner, så
visste Riksdagen absolut ingenting på förhand att här fans en lucka
i Karlskronas försvar, som behöfde fyllas, och jag ber, herr talman,
att få fästa uppmärksamheten derpå, att, om detta batteri icke
redan finnes der fullfärdigt, det icke är Riksdagens fel. Riksdagen
har icke vetat någonting derom förr än i fjol, men af Kongl. Maj:ts
proposition fingo vi då också veta, att chefen för fortifikationen
gång på gång ända från 1880 gjort framställning om denna sak.
Icke är det Riksdagens skuld, om batteriet icke är färdigt, icke är

Angående
anslag till
påbörjande
af ett pernanent
verk å
Aspö.

(Forts.)

N:o 9. 32 Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående det Riksdagens skuld, om den öfverraskades af hvad här hlifvit
anslag till framstå]dt, och icke heller — och det skall blifva konklusionen —
påbörjande är ^ Riksdagens skuld, om den tvekar att bifalla detta förslag.
nent verkT Ty den frågar sig med skäl: hvad fordras ytterligare, och kunna
Aspö. vi icke en gång få veta hela sanningen?

(Forts.) Jag skall icke göra något yrkande. Men om någon skulle

framställa det förslaget, att Andra Kammaren måtte för sin del
besluta en anhållan till Kongl. Magt, att Kongl. Maj;t ville fortast
möjligt framlägga till Riksdagen ett fullständigt förslag med kostnadsuppgift
rörande allt det, som fordras för att betrygga den vigtiga
platsen Karlskrona, skall jag rösta för ett sådant förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Den af den siste talaren framstälda åsigten, att för
Riksdagen borde framläggas en fullständig plan öfver alla behöfliga
befästningar och annan materiel, finner jag mycket rimlig. Jag har
för min del redan förut varit betänkt på att för Riksdagen framlägga
en dylik utredning och hoppas, att det snart skall kunna ske. Något
litet öfverslag har redan gjorts då och då,. och så mycket kan jag
säga, att om man skulle uppsätta fullständigt ordnade befästningar,
artilleri och utredning samt förråd, skulle man snart vara uppe på
en summa af 60 ä 70 millioner. Att en dylik plan bör framläggas
är emellertid ganska tydligt, men jag bör framhålla, att ep sådan
plan står sig icke. Man ser att 1867 års befästningskomité hade
föreslagit ett efter sin tanke tillräckligt belopp; men 1878 års
komité har sedan modifierat dess förslag, och tio, tolf år senare
har detta blifvit ytterligare modifierade Det är sådant som icke
kan hjelp as. Hvad'' det beträffar, att vid 1869 års riksdag man fick
för tredje gången förgäfves begära ett mindre anslag, men att år
1871 beviljades öfver tre millioner, så bör man icke glömma att
1870 års krig var emellan.

Herr Jonsson i Hof: Jag får börja med samma erinran som

talaren på stockholmsbänken, eller att det är svårt för en ickefackman
att gifva sig in på och bedöma en sådan fråga som denna,
och det skall jag icke heller göra, utan skall söka ställa mitt horoskop
på grund af herrar militärers egna, något afvikande uppgifter
om nödvändigheten af dessa befästningar. Herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet har såsom hufvudsakligt skäl
i dag framhållit, att om icke dessa öar blefve befästade,. skulle
fiendens pansarfartyg få ligga i fred och kunna vid lämpligt tillfälle
landsätta trupper med lätt artilleri, som skulle kunna blifva
farligt för Karlskrona stad och varf. Vid behandlingen af samma
fråga i statsutskottet upplyste den sjömilitäre fackman, som der
förde ordet till försvar för framställningen, att hufvudfaran läge
deri, att genom landsättningen af dylikt lätt artilleri Kungsholmens
fästning skulle kunna öfverösas med kastkroppar och besättningen
decimeras. Faran för Karlskrona var då icke på fråga. Ku vet
man icke, om det var ofullständighet i framställningen från denne
talares sida eller om det icke lika gerna kunde vara en skiljak -

Onsdagen den 25 Februari, e. m. 33

tighet i uppfattningen mellan de båda militärer, som jag åberopat.
Men i hvarje fall tror jag dock, att man med skäl kan blifva tveksam
dtt följa med på alla utflygter beträffande nya anläggningar,
om hvilka regeringen den ena gången efter den andra gör framställning
till Biksdagen. Låt vara, att också behof af dessa permanenta
verk på två eller flera af öarne i någon mån skulle förefinnas,
så undrar jag i alla fall om det kan vara planmessigt och
rigtigt att, under det man gifver anslag för armeringen för våra
redan befintliga fästningar, som fordra så och så många millioner
för anskaffande af artilleri, man samtidigt med detta, som måste
taga flera år, också skall börja anlägga nya verk. Leder det månne
icke till splittring af krafterna, som jag tror icke kan gagna åt
något håll, och vore det icke bättre att hålla fast vid hvad man
anser nödigast och söka göra så mycket som möjligt för detta och
icke samtidigt komma med nya saker, som kanske icke på tio,
femton år, hinna blifva färdiga? Äfven om jag icke vågar helt
och hållet bestrida de anförda skälen för att lägga några verk på
dessa öar, så kan man åtminstone hysa tvifvelsmål om nödvändigheten
häraf. Man har sagt, att fienden skulle kunna landsätta
lämpligt artilleri för att med kasteld öfverösa Kungsholmens fästning,
och det är ju möjligt, men kan man väl icke säga tvärt om, att
Kungsholmens fästning skulle kunna användas för att beskjuta fienden
och göra det omöjligt för den att få upp detta artilleri, hvarmed
den skulle beskjuta fästningen och Karlskrona stad, i fall dess
lätta artilleri skulle räcka så långt. Men om också dessa permanenta
verk blifva anlagda och om, såsom man förutsatt, en stor
och stark pansarflotta skulle komma att lägga sig utanför, månne
då dessa små verk på öarna skulle kunna stå emot elden från
flottan, utan icke snart bli förstörda, så att landstigningen sedan
skulle kunna försiggå utan hinder? Krigsministern är nog beredd
att svara mig, att dessa verk skulle komma att nedsprängas i berget,
så att besättningen icke skulle komma att utsättas för någon större
fara annat än vid eldgifningen. Det må vara sant, men det utesluter
icke möjligheten att de just blifva träffade i sjelfva ögonblicket
de måste visa sin skottyta vid inrigtningen och sålunda
blifva förstörda. Jag tror således att huru man än ser saken, vår
reservation i denna punkt icke kan sägas omotiverad, utan i stället
stödd på goda skäl. Jag skall derför i likhet med mina kamrater
yrka bifall till reservationen och afslag å Kongl. Maj:ts framställning.

Herr D. Persson i Tällberg: Det är nu första gången jag
begärt ordet i denna kammare, och det är ej utan en viss tvekan,
ja, kanske fruktan, jag i denna fråga ämnar säga några ord, ty
genom att uppträda i en fråga sådan som denna utsätter man sig
lätt för . att blifva föremål för den beskyllningen att man är försvarsnihilist,
ja, än mer, fosterlandsförrädare. Ingen kan likväl,
vågar jag säga, vara. mera angelägen än jag om att det vidtages
sådana åtgärder, att vi må kunna i farans och nödens stund värna
vår sjelfständighet, och ingen kan derför ej heller vara mer ange yinära

Kammarens Prof. 1891. N:o 9,

N:o 9.

Angående
anslag till
påbörjande
af ett permanent
verk å
Aspö.
(Ports.)

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående lägen än jag om att vi måtte hos vårt kära svenska folk inpregla
anslag till och bevara den sanna fosterlandskärleken, hvilken enligt mitt förlett
ernå- menan(le i farans stund är minst lika mycket värd som vare sig
nent verk å tolf eller sexton centimeters kanoner. Båda äro visserligen nödAspö.
vändiga, men de senare måste vi skaffa oss för penningar, under
(Forts.) det att vi i högre grad kunna påräkna den förra, nemligen fosterlandskärleken,
om vi äro något aktsamma om millionerna. Det är
likväl icke mot anskaffandet af kanoner och andra artilleripjeser,
som jag tänker göra några erinringar, utan det är om uppförandet
af permanenta verk å Aspö, som jag tänker säga några ord. Såsom
det förut blifvit erinradt i kammaren under diskussionen har chefen
för fortifikationen upplyst om att kostnaderna för ett sådant verk
skulle uppgå till 212,000 kr. Men vi hafva också såväl från statsrådsbänken
som från andra ''talare blifvit erinrade om att det icke
lär komma att stanna vid denna summa, utan att den kommer att
blifva mycket högre, ty det är klart att skall man hygga fästningen
måste man också bestycka den med lämplig attiralj. Men, kan
man säga, det ligger ju intet ondt hvarken i att bygga fästningar
eller att bestycka dem, ty vi behöfva ett väl ordnadt försvar, och
deri vore väl anledningen för oss att rösta för bifall till Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag, men just den omständigheten, att jag är
angelägen om att vi skola få ett väl ordnadt försvar, gifver mig anledning
att förena mig med reservanterna och rösta för afslag.
Chefen för fortifikationen har flera gånger och redan år 1884 framhållit
nödvändigheten af att ytterligare befästa inloppet till Karlskrona,
men då var en annan plats föreslagen, nemligen Hasslö.
Från statsrådsbänken har i dag blifvit erinradt om att icke endast
ifrågavarande ö, Aspö, skulle befästas, utan ännu flera, och det
föreföll mig, som om befästningarna skulle ske i obegränsad utsträckning
till öarne i hafvet. Vi hafva redan fästningar uppförda,
till hvilkas bestyckande med pansarlavetter och kanoner fordras
stora summor. Det har visserligen talats om öfverloppsmillionerna
och det kan nog vara sant att under nuvarande förhållande finnas
sådana, men jag kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten
derpå, att de personer, från hvilka dessa öfverloppsmillioner komma,
icke lida af öfverflöd på pengar. Jag tror klokheten bjuda, att vi
först se till att vi få de redan befintliga fästningarna bestyckade,
innan vi besluta oss för uppförande af nya.

Jag nämnde, att jag skulle rösta för afslag å nu föreliggande
förslag, derför att jag ansåg- att vi borde få ett val ordnadt försvar,
och jag måste erkänna, att jag förgäfves sökt efter något ordnadt
system med afseende på vårt försvarsväsende. Detta har äfven
blifvit sagd! och framhållet af flere talare här i dag, så att jagbacke
icke borde upptaga kammarens tid med att vidare orda
härom. Jag vill dock säga, att det också dessutom finnes många
andra talande skäl att rösta för afslag på ifrågavarande förslag.
Jag har icke hört hvad som bör och kan göras för att vi skola få
ett betryggande försvar och om det finnes någon gräns för millionfloden
på detta område, eller om det är omöjligt för oss att uppnå
detta stora mål. Jag har under senare tider besökt åtskilliga

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 9.

g. k. försvarsmöten och. der af militärer, som måste vara fack- Angående

män på detta område, fått veta, att fastän vi oifra 25 å 30 millioner a^la9 ®

kronor om året vi dock äro utan försvar, och att vi skulle stå all- af^ettperma deles

handfallna, om fienden skulle behaga anfalla oss. Jag tror nmt ver]c g,

icke mycket på ett sådant tal, men tror dock det vara nödvändigt, Aspö.

såsom förut blifvit sagdt, att vi från vederbörande få en plan för (Forts.)

oss uppgjord, och det motstånd, som nu finnes på flera håll, skall

då utan tvifvel falla. Motståndet skall gifva vika och vi skola

vara benägna — jag åtminstone för min del, ty jag kan icke veta

hvad andra tänka — för att få vårt land försvaradt. Jag vill dock

dessförinnan veta, om det är sant att vi ännu, oaktadt så stora

uppoffringar, äro utan försvar, ty då vore det kanske bäst att först

som sist kasta yxan i sjön, men*jag tror att svenska folket både

har vilja och krafter att försvara sig. Jag tror också, att man icke

borde stämplas som landsförrädare och försvarsnihilist, derför att

man icke säger ja och amen till allt. Det är en gammal regel,

som säger, att den är icke en klok byggmästare som börjar bygga

utan att först beräkna kostnaderna, och äfven vi böra först veta

hvad som nödvändigt erfordras och är möjligt för att upprätthålla

försvarsbyggnaden. Polket ser upp till oss den dag som i dag är

och följer utan tvifvel med spändt intresse våra handlingar och

önskar, att vi måtte vidtaga sådana åtgärder att vi blifva mägtige

att försvara oss mot en fiende, men också att vi må se på folkets

tillgångar, så att det må kunna hafva sin torfva qvar och bygga

och bo, der deras förfäder byggt och kämpat för ett älskadt fosterland.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan tillåter mig
att yrka bifall till reservanternas hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
gifvit propositioner enligt de gjorda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 38—30.

Biföllos.

Punkten 31. Angående

anslag till

Till fortsättande af generalstabens topografiska arbeten hade 9e^era^taKongl.
Maj:t för år 1892 äskat ett extra anslag af 90,000 kronor, arheten.
men hemstälde utskottet i föreliggande punkt, att för ändamålet
måtte anvisas allenast 75,000 kronor.

I fråga härom anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Ännu en gång nödgas jag taga herrarnes tid i anspråk.
Här gäller det dock ett ändamål, som icke är rent militäriskt,
utan lika mycket af ett allmänt intresse, nemligen fortsättandet
af generalstabens topografiska arbeten. — Kongl. Maj:t

Tf:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Angående
anslag till
generalstabens
topografi
sila arbeten.
(Forts.)

bär i år likasom i fjor begärt 90,000 kronor, och utskottet bär på
samma sätt som i fjor tillstyrkt 75,000 kronor och icke funnit skäl
att frångå sin förut uttalade åsigt. Men det är temligen utförligt
visadt i fjor, att för de topografiska arbetena summan 75.000 kronor
är alldeles för liten. Det bar förut visserligen varit en god
hjelp att för det ifrågavarande ändamålet få 75,000 kronor om året,
men härmed bar saken likväl icke blifvit bättre än förut; ty förut
kunde man få icke obetydliga bidrag från anslaget till det ekonomiska
kartverket. Herrarne veta, att dessa bidrag nu betydligt
minskats. Ifrån Norrbottens län finnes i detta fall intet bidrag
att påräkna. Denna karta är af ganska stort intresse, liksom det
äfven i öfrigt vore af stor vigt att få kartbladen öfver Norrbottens
län färdiga så fort som möjligt.* Dermed kommer i hvarje fall att
dröja ännu någon tid. Sedermera, då dessa kartblad blifvit färdiga,
vore meningen att använda den personal, som upprättat dem
och derunder blifvit van att resa i fjelltrakter, att söderut utarbeta
kartor öfver Yesterbottens fjelltrakter, hvilka nu i kartografiskt hänseende
äro så godt som okända.

Från ekonomiska kartverket hafva förut erhållits ganska betydliga
penningebidrag, hvilka nu hafva blifvit inskränkta till
4,000 kronor om året, d. v. s. till ungefärliga betalningen för de
arbeten, som generalstabens topografiska afdelning gjort för att
förbereda de ekonomiska kartverken. Sist församlade statsrevision
har äfven gjort anmärkning deröfver, att allt för mycket penningar
tagits från ekonomiska kartverket till generalstabens topografiska
afdelning. Med anledning af dessa ringa anslag är det nu, såsom
jag förut framhållit, en mängd ganska vigtiga arbeten, som måste
läggas ned. Så är förhållandet t. ex. med revideringen af de gamla
kartverken. Men det är gifvet, att, om å en karta, som förut varit
mycket bra, lägges in en jernväg, bar denna karta sedan icke
samma intresse för allmänheten, derigenom att i och med jernvägens
införande de allmänna landsvägarne äfven komma att förändra
läge till följd af de nya vägarne till jernvägsstationerna.
Dessa generalstabens topografiska kartblad hafva bland allmänheten
vunnit stor efterfrågan, och en stor mängd af dem försålts, hvarför
allmänheten äfven haft pretentioner på, att kartbladen undan
för undan skola revideras. Likaså finnes der en utarbetad, mycket
vacker böjdkarta öfver södra Sverige till Mälardalen. En del
deraf är visserligen tryckt, men det finnes inga penningar till
tryckning af det öfriga. På samma sätt är det med hela den norra
delen af generalkartan öfver Sverige. Den ligger färdigritad, men
medel saknas att trycka densamma. Dessa kartor äro behöfliga för
många personer, men man bar, som sagdt, inga penningar till att
låta trycka dem.

Slutligen skulle det nu äskade anslaget användas till fältmätningar;
sedan kartan öfver Yermland afslutats, vore meningen att
börja med kartläggning af den sydliga delen af Norrländska kuststräckan.
Det är icke blott af intresse i militäriskt hänseende,
utan äfven af den allra största vigt för de flesta andra branscher
inom landet, att få en fullständig karta öfver Sverige, synnerligen

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

N:o 8.

då det här gäller trakter, som på 60 å 70 mil icke äro kartlagda,
åtminstone icke något att tala om.

På grund af dessa enligt mitt förmenande vigtiga skäl har
Kongl. Maj:t nu hos Riksdagen begärt för det ifrågavarande ändamålet
detta högre anslag af 90,000 kronor för år 1892.

Herr Lyttkens: Jag medger gerna, att topografiska, corpsens
kartor äro ett utmärkt arbete, ett arbete af den beskaffenhet att
det är värdt alla de omkostnader, som derpå blifvit nedlagda. Men
att höja detta anslag nu, då vi på så vis hushålla med våra medel,
att vi utge andra kartor som äro af ringa eller ingen nytta, anser
jag icke lämpligt. Härmed afser jag de ekonomiska kartverken.
Om vi ansloge alla pengar, som vi ge ut för de ekonomiska kartverken,
åt topografiska corpsens kartverk, så skulle vi få mycket
mera nytta af pengarna, ty de ekonomiska kartorna äro af den beskaffenhet
att om de också för i år äro af någon betydelse, så bli
de om ett par år snart sagdt af intet värde. Alla de pengar, som
påkostas de ekonomiska kartverken, huru väl de än äro utarbetade,
anser jag således — tvärt emot hvad statsrevisorerne härutinnan
hafva sagt — vara utan ändamål. Men enär något förslag att indraga
dessa anslag icke blifvit framlagdt, så skall jag nu inskränka
mig till att yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 32 och 33.

Biföllos.

§ 2.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 11, i anledning
af väckt motion om tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande inom
Första Kammaren af herr F. T. Borg väckta motion, n:o 25, —
åsyftande befogenhet för fattigvårdsstyrelse, som i följd af mannens
underlåtenhet att försörja sin hustru, nödgades lemna henne understöd,
att med hustruns samtycke begära skilsmessa för ett år —
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Boethius, som yttrade: Ehuru, då utskottet afstyrkt
detta förslag och Första Kammaren, enligt hvad jag hört, redan
afslagit det, några utsigter icke torde förefinnas att få motionen
igenom i denna kammare, anser jag mig dock höra för ett ögonblick
taga uppmärksamheten i anspråk. Syftet med denna motion
har nemligen förefallit mig så behjertansvärdt, att jag icke kan
annat än beklaga, att utskottet utan vidare afstyrkt densamma.
En hvar, som har något närmare reda på fattigvårdsförhållandena
i våra städer, måste medge att den mörka skildring, motionären
uppdragit, är befogad. Det fins allt för många familjer i hvilka

Angående
anslag till
generalstabens
topografiska
arbeten.
(Forts.)

Om tillägg
till 14 kap.
3 § giftermålsbalken.

N:o 9.

Onsdagen den 25 Februari, e. m.

Om tillägg
till 14 haj)
3 § giftermalsbalhen

(Forts.)

hustrun är den, som måste underhålla familjen, och icke nog med
det, utan hvad hon hygger upp, det rifver mannen ner, icke blott
i ekonomiskt, utan äfven i moraliskt hänseende. Frågar man då,
hvarför sådana hustrur icke begära skilsmessa, så blir svaret, att
de icke våga det, derför att de då skulle utsätta sig för sina mäns
brutalitet under den långa tid, som erfordras, innan skilsmessan
kan komma till stånd. Då nu motionären föreslagit ett sätt att
afkorta denna tid, synes mig hans motion värd all uppmärksamhet.
Utskottet har deremot anfört två saker. Först och främst, att
hustrun i alla fall icke blefve skyddad mot mannens brutalitet.
Ja, men, som jag redan nämnt, den tid, under hvilken hon skulle
vara utsatt derför, skulle enligt motionärens förslag bli betydligt
kortare, och det är sålunda åtminstone ett framsteg, motionen afser.
Det andra skälet, som utskottet anfört, är att dessa förhållanden
äro allt för grannlaga, för att en offentlig myndighet
skulle blanda sig i dem. Ja, mine herrar, detta kan från ideel
synpunkt vara berättigadt. Men i detta som i andra fall tror jag,
att den rätta idealiteten är den, att vi taga förhållandena i skärskådande
sådana de äro. Och det förhållande, hvarom nu är fråga,
är så blottadt på all idealitet och all grannlagenhet, att här bör
verkligen icke bli tal om någon grannlagenhetssynpunkt. Här
gäller det helt enkelt blott att skydda den olyckliga qvinnan emot
mannens brutala behandling. Det synes mig derför som om detta
vore ett fall, då samhället genom någon sin institution borde
komma den svage, som icke mägtar värna sig sjelf, till hjelp.

Då jag emellertid kan förstå, att motionen i den form den
föreligger icke gerna kan antagas, vill jag icke framställa något
yrkande, utan endast uttala en önskan, att, i fall en motion i samma
syfte kommer fram vid en följande riksdag, lagutskottet då måtte
egna densamma en mera sympatisk behandling än som kommit
den nu förevarande till del.

Häruti instämde herrar grefve Hamilton, Höjer, Beckman, Fjällläck,
Wavrinsky, Johansson från Stockholm, Palm och Zotterman.

Herr Vester anförde: Herr talman! Ehuru här icke framstälts
något yrkande, och jag sålunda hade kunnat undgå att upptaga
kammarens tid, vill jag dock säga, att lagutskottet afstyrka
motionen, som det synes af motiveringen, hufvudsakligen af det
skäl, att motionären föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen skulle göras
till målsman eller rättare advokat för hustrun; och att lagutskottet
ansett att fattigvårdsstyrelsen icke är rätter myndighet att taga
sådana angelägenheter om hand.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 3.

Herr S. J. Boethius aflemnade en motion, n:o 172, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om revision af riksakten, hvilken
motion bordlädes.

Onsdagen den 25 Februari, e. in.

N:o 9.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr N. Ilcmson i Berga under 12 dagar från och med den 3
instundande mars; och

herr Follce Andersson under 5 dagar från och med den 1 instundande
mars.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial n:o 1, med uppgift å hvilande
förslag till ändringar i grundlagarne; samt

statsutskottets utlåtanden:

n:o 17, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarighet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

n:o 18, i_ anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
eftergift af viss del af kronans rätt till danaarf efter arbetaren
Karsten Ekberg från Hessieberga;

n:o 19, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af vissa frälseskatteräntor;

n:o 20, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om tiden för kronoarrendenas och grundskatternas erläggande; n:o

21, i anledning af väckta motioner om helgonskyldens afskaffande;
och

n:o 22, i anledning af väckt motion om utredning rörande
kronans eganderätt till ett jordområde inom Motala socken i Aska
härad af Östergötlands län.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,i6 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.