1891. Andra Kammaren. N:o 8 (Riksdagens protokoll 1891:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 8.

Onsdagen den 25 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 18
innevarande februari förda protokoll; och begärdes dervid ordet af

Herr Hedin, som yttrade: När kammaren till behandling förehade
statsutskottets förslag angående reglering af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel, tillät jag mig i svaromål till hans
excellens utrikesministern att, beträffande ifrågasatt indragning af
svensk-norska legationen i Konstantinopel, anmärka, att norska stortinget
hade uttalat sig för denna åtgärd och att, då Norges intressen
i Konstantinopel vore ojemförligt mycket större än Sveriges, detta
stortingets uttalande väl måtte få anses betyda, att Norges intressen
icke vore till hinder för den ifrågasatta åtgärden. Dertill genmälde
hans excellens statsministern: »Men är obehöfligheten af denna beskickning
fullt bevisad deraf att ett yrkande på indragning gjorts i
stortinget? För mig är det alls icke något bevis.» Dertill replikerade
jag, herr talman, att här icke var fråga om något yrkande i stortinget,
utan om ett beslut fattadt af stortinget och genom skrifvelse
anmäldt för Kong!. Magt; till bevis hvarpå jag uppläste början af
hans excellens utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet.
Nu inser hvar och en lätt, att genom den justering, som herr statsministerns
anförande undergått, i det att uttrycket »yrkande gjorts
i stortinget» ändrats till »yrkande gjorts från stortinget», hvarjemte
den sista satsen »för mig är det alls icke något bevis» uteslutits —
nu är det alldeles klart, säger jag, att den, som icke känner förhållandet
eller som visserligen vid tillfället varit tillstädes men glömt
bort hvad som passerat, skall kunna med sken af sanning och rätt
anklaga mig att först och främst hafva lögnaktigt citerat statsministerns
ord och sedermera på detta mitt förment lögnaktiga citat
hafva mot honom grundat en anmärkning. Som herr talmannen och
kammarens ledamöter veta, har någonting sådant icke inträffat. Jag
har korrekt citerat herr statsministerns ord, och min anmärkning var
fullt grundad.

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 8.

N:o 8. 2 Onsdagen den 25 Februari.

Jag är beredd att svara för allt hvad jag säger eller gör, men
jag vill icke tvingas att svara för hvad jag icke gjort eller sagt.
Jag kan sålunda icke acceptera att bli försatt i den belägenhet, hvari
jag bringas genom den, enligt min tanke obehöriga, utöfning af
justeringsrätten, som här egt rum.

Nu vill jag tillägga, att det är lika långt från min tanke att
antagen, som jag hoppas det varit från mina ord att antyda, att den
justering, herr statsministern i detta fall gjort, skulle varit afsigtlig
i den mening, att jag derigenom skulle bringas i den belägenhet,
jag nyss antydde. Jag förmodar, att justeringen berott på förbiseende
eller minnesfel. Men effekten skulle, utan en protest från
min sida, i allt fall för mig blifva densamma.

Detta har jag velat till dagens protokoll få antecknadt. Jag
skulle, menar jag, vara i min fullkomligt goda rätt, om jag yrkade,
herr talman, att det upplästa protokollet skulle godkännas blott med
det förbehåll, som jag nu gjort. Men jag skall icke ens göra detta,
utan nöjer mig med det jag anfört och har för öfrigt ingenting emot
att kammaren godkänner det föredragna protokollet.

Det upplästa protokollet blef härefter af kammaren godkändt.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr A. Lilienberg låtit, anmäla,
det han af opasslighet vore hindrad att bevista dagens sammanträde.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Riksdagsmannen

G. W. Svensson, Rydaholm, är af sjukdom
hindrad att besöka Riksdagen, intygar. Stockholm den 24 februari
1891.

J. Budberg.

Legd. läkare.

§ 4.

Efter föredragning af herr Ola Bosson Olssons i gårdagens sammanträde
afgifna motion, n:o 171, beslöt kammaren hänvisa densamma
till behandling af konstitutionsutskottet.

§ 5.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
bankoutskottets memorial n:o 2; och
lagutskottets utlåtande n:o 12.

Onsdagen den 25 Februari.

N:o 8.

§ 6.

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 5,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, dels för ökande af
dagaflöningen för de vid indelta arméns truppförband anstälda sergeanter,
bataljonsadjutanter, regementsväblar samt stabs- och sqvadronstrumpetare
från 40 öre till i krona och dels för anställande vid
Jemtlands hästjägarecorps af en regementsintendent, höja anslaget
till indelta arméns befälsaflöning, nu 4,187,596 kronor, med 34,732
kronor till 4,222,328 kronor.

Angående
förhöjning
i dagaflöningen

för arméns
sergeanter
m. fl.

Under mom. a) af förevarande punkt hemstälde nu utskottet
att Kongl. Maj:ts framställning beträffande förhöjning i dagaflöningen
för sergeanter m. fl. måtte på det sätt bifallas, att för
ökande af dagaflöningen för de vid indelta arméns truppförband anstälda
sergeanter, bataljonsadjutanter, regementsväblar samt stabsoch
sqvadronstrumpetare från 40 öre till 80 öre anslaget till indelta
arméns befälsaflöning, 4,187,596 kronor, måtte höjas med 21216
kronor till 4,208,812 kronor.

1 afgifven reservation hade deremot af herrar Sven Nilsson, O.
Jonsson i Hof, P. Pehr son i Törneryd, A. Persson i Mörarp’ N.
Petersson i Runtorp, P. Andersson i Högkil, Gunnar Eriksson P
Ersson i Vestlandaholm, I. Lyttkens och C. Persson i Stallerhult
yrkats, att utskottet måtte hemställa om afslag å Kongl. Maj:ts
ifrågavarande framställning.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Jonsson i Hof: Då jag tagit mig friheten yrka afslag
å Kong!. Maj ds framställning i denna punkts monn a), skall
jag äfven be att få angifva de skäl, som i detta fall hufvudsakligen
varit bestämmande för mig och mina kamrater inom
utskottet.

Utan att gifva mig in på frågan, om en förhöjning af dagaflöningen
i och för sig och särskilt ur aflöningssynpunkt må anses
berättigad, villjag dock fästa uppmärksamheten på, att behofvet af
denna dagaflöning, om det förefinnes, egendomligt nog först nu sökt
göra sig gällande, ehuru ingen omständighet förelegat, som specielt
skulle motivera en framställning nu i denna sak. Det är desto egendomligare,
som vi under de senare åren i riksdagen hafva antagit
nya organisationer, såsom trängbataljoner och artillericorpser

U;o g, 4 Onsdagen den 25 Februari.

Angående hvilkas aflöuingar helt och hållet varit grundade på precis samma
förhöjning i iortnåner i aflöning och tjenstgöringspenningar, beklädnadsersättning
i^g- ()C|, dagaflöning in. in., som förefinna» för den indelta och värfvade
för arméns armén i (ifrigt. År det nu så, att det ifrågavarande behofvet verkJsergeanter
ligen förefinnes, måste man således förutsätta, att vederbörande krigsm.
fl. styrelse under de senare åren begått en ganska stor blunder, då den
(Forts.) behagat framlägga förslag, som icke varit mera tillfredsställande, än
att man redan nu ansett sig böra begära förändring i dessa stater.
Antingen är således denna begäran om förböjning i dagaflöningen
nu icke så synnerligen väl motiverad, eller också har regeringen
gått till väga i detta fall utan tillräcklig föregående pröfning af de
förslag, som den under föregående år för Riksdagen framlagt. Sjelfva
de sammanlagda inkomsterna, som dessa sergeanter och jemlikar
hafva, kunna" ju i några fall icke anses vara så särdeles höga, att
icke olika meningar torde kunna råda om, huru vida de äro fullt
tillräckliga eller icke. Men i andra fall åter igen utgöra deras sammanlagda
inkomster pr tjBotgöringsdag beräknadt en stor inkomst.
Det visar sig nemligen, att, när man tager i betraktande deras sammanlagda
aflöningsinkomster, ställer sig inkomsten per dag under full tjenstgöring,
d. v. s. året rundt, för en sergeant af l:a klassen till 2 kronor 60
öre om (lagen och för en sergeant af 2:a klassen till 2 kronor 26 öre för
dag. Dessa daginkomster skulle man ju kunna tycka icke vara så
särdeles stora, att icke Kongl. Maj:t kunnat hafva något skäl för
sin framställning i det ifrågavarande syftet, dock är dervid att märka,
att i detta belopp äfven sön- och helgdagar inbegripas. Men följer
man samma tillvägagående och söker utröna, hvad inkomsten utgör
för dag under andra tjenstgöringsförhållanden, kommer man till helt
annat resultat. Undersöker man nemligen, hvilken daginkomst, eu
tjenstgöring af 97 dagar medför — det är nemligen den andra kategorien
i den faststälda aflöningsstaten, som legat till grund för detta
sammanlagda belopp — så visar sig, att eu sergeant af l:a klassen
under sådana förhållanden har G kronor 9(1 öre om dagen, samt eu
af 2:a klassen 5 kronor 68 öre pr dag. Går man vidare till den
allra minsta tjenstgöringsgruppen, 30 dagars tjenstgöring per. år,
hvilken också förekommer, uppbär en sergeant af l:a klassen icke
mindre än 20 kronor SO öre och en af 2:a klassen 16 kronor 80 öre
om dagen. När man nu vet, att den utbildningskostnad, som detta
underbefäl måste underkasta sig för att ernå nämnda grader, är
särdeles obetydlig, emedan kronan består eleverna undervisning,
logis och portion, kan man icke underlåta att hysa den tanke, att
den aflöning, detta underbefäl bär, i genomsnitt icke är så otillfredsställande,
utan att den deremot i jemförelse med aflöningen åt åtskilliga
andra grupper af tjensteman inom samhället kan anses vara
temligen tillfredsställande. Bortsedt från allt detta, skulle jag kan
hända i alla fall icke hafva motsatt mig någon förhöjning på detta
anslag, emedan det åtminstone har den förtjensten, att det innebär
förbättrade aflöningsvilkor för de lägre graderna, hvilka väl i. allmänhet
kunna sägas gent emot de högre graderna i statslifvets tjenst
icke vara så väl tillgodosedda. Det hufvudsakliga skälet, hvarför
vi inom utskottet icke kunnat gå in på den begärda förhöjningen i

N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

(Forts.)

dagaflöningen, ligger på ett annat håll och deri, att när de or- Avgående.
ganisationsförslag, som förut framlagts för Riksdagen under skilda förhöjning
tider, alltid hafva varit grundade i fråga om atlöningen på just afiöningen
samma dagaflöningsbelopp, som nu gälla för armén, samt vi vidare för arméns
veta, att inom kort, sannolikt till nästa riksdag, vi åter igen hafva sergeanter
att vänta ett nytt organisationsförslag, så kan man lätt hysa den
tanke, att, om man här nu höjer dagaflöningen i detta fall, skall
detta förfarande komma att inverka på principerna och grunderna
för atlöningen i det förslag, som då kommer att framläggas, och
kanske verka icke så litet störande på de planer, man annars der
hade att motse. År det så, att denna dagaflöning nu ansetts vara
något knapp, så har den enligt mitt förmenande varit det mycket
mera förut, än under de senare åren. Vi få nemligen märka, att
dessa underbefäl få sjeifva fritt välja, huru vida de vilja taga ut
portionerna in natura eller taga ersättning derför i penningar. När
det nu är ett faktum, att portionerna för hären under senare tider
icke obetydligt förbättrats och numera torde vara temligen tillfredsställande
att begagna sig af äfven för underbefälet, tror jag det
vara mycket mindre skäl för eu förhöjning nu, än för åtta å tio år
sedan.

På alla dessa grunder och skäl har jag icke ansett mig kunna
bifalla den af utskottet föreslagna dagaflöningen, utan tager mig
derför friheten yrka afslag på Kongl. Maj:ts framställning samt utskottets
förändrade hemställan i mom. a) af denna punkt.

Chefen för. landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Herr talman, mine herrar! Upptagen som jag varit
i Första Kammaren med att der söka försvara några punkter och
lemna några upplysningar vid denna hufvudtitel, har jag icke kunnat
fullständigt höra allt hvad den föregående talaren har sagt. Jag har
endast hört den sista delen af hans anförande. Men jag anhåller
dock att få yttra mig i frågan nu, synnerligast som det är svårt att
vara i båda kamrarne på samma förmiddag.

Jag vill då börja med att säga, att då den föregående talaren
ansett att denna förhöjning skulle komma att hafva inflytande på
kostnaden för den nya härordningen, så är detta fullkomligt riktigt*
höjes nu dagaflöningen för arméns underbefäl, så får man en höjning
i det nya härordningsförslaget också. Men jag vill endast nämna,
att denna sak var påtänkt redan förra sommaren utan någon slags
hänsyn till att nytt härordningsförslag skulle komma att framläggas.
Frågan är väl emellertid egentligen icke, om denna aflöningsföinböjning
kommer att förorsaka större eller mindre kostnad vid den
nya härordningen — ty dagaflöningen åt underbefälet är dock eu
försvinnande liten del af kostnaden för det hela — utan frågan
gäller väl i sjeifva verket, huru vida man vid den nya härordningen
skall få ett dugligt underbefäl. Och detta får man icke, om man
icke betalar skäligt, eller också, om man får det, så blifver detta
underbefäl ruineradt, och då har man i allt fall icke full nytta deraf.

Jag vill vidare be att få något utveckla de åsigter, som legat
till grund för Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt. När det är

N;o 8.

Onsdagen den 26 Februari.

Angående fråga om en löneförhöjning, så brukar det alltid heta: det måtte vara
förhöjning n§gra nya skäl som tillkommit sedan lönerna bestämdes. Här kan
aflöningen JaS såga, att det föreligger både ett gammalt och ett nytt skäl. Det
för arméns gamla skälet är, att då 1875 års lönereglering genomfördes och
sergeanter boställena togos bort, så var det den indelta arméns underofficerare
A- som fingo sitta emellan. Deras aflöningsförmåner, som förut varit
(Forts.) ganska goda, blefvo derefter ganska klena, och de fleste af berrarne
torde nog ha hört, vare sig direkt eller indirekt, hvilka svårigheter
underofficerarne nu för tiden ha att kunna draga sig fram.

Det nya skälet gäller i högre grad för den värfvade, men äfven
för den indelta arméns sergeanter. Det afser nemligen öfningarnas
skarpare bedrifvande och utsträckning till tiden. Rekrytmötena räcka
nu fyra., månader en suite, och korporalskolorna likaledes fyra månader.
Äfven beväringsöfningarna hafva blifvit utsträckta. På detta
sätt komma desse sergeanter att ligga mera bort från den privata
förtjenst, som de måste se till att de kunna skaffa sig under den
tid de icke äro i tjenst — ty det är ju icke meningen att de skola
lefva på sin flin för att göra tjenst 3—4 månader, utan denna lön
skall ju vara blott en hjelp, ett skäligt bidrag till deras existens. Om
de nu äro upptagna i och för tjensten lång tid om året, så blir
naturligtvis deras privata förtjenst mindre, under det deras familjers
underhåll — bostad etc. •— kostar i det närmaste lika mycket. Då
ligger det nära till hands, att den extra aflöning, som bestås dem
i form af portion och dagaflöning, bör vara så afpassad, att den kan
räcka till de extra, personliga utgifter, som de måste ha på mötesplatserna.
Der blir ju allting relativt dyrare derför att det skall
ordnas blott för ett par månader på sommaren. På dessa mötesplatser
finnes ingen konkurrens, hvarför lefnadskostnaden blir dyrare
vid dessa möten, än när den är ordnad för hela året igenom.

Jag vill nu icke tala om den dagaflöning, som i den kongl.
propositionen föreslagits till 1 krona, emedan Första Kammaren redan
antagit utskottets förslag om BO öre, utan vill endast yttra mig om
detta mindre belopp. Om man till dessa 80 öre lägger portionsersättningen,
hvilken är cirka 50 öre, så uppgår hela summan till en
krona 30 öre för dag, och det skall vara noggrant och väl ordnadt
för en sergeant på mötesplatsen för att han skall kunna med mat,
tvätt och uppassning m. m. draga sig fram med en krona 30 öre
om dagen, och man bör väl kunna förstå, att de hafva behof åtminstone
af denna summa.

Beträffande den värfvade arméns sergeanter, sä är äfven deras
ställning synnerligen klen. De hafva en ganska ringa lön, och då man
för dessa föreslagit en ökning med 40 öre om dagen, så räcker denna
icke långt. De hafva visserligen äfven inqvarteringsersättning, som
i de flesta städer uppgår till 48 kronor, i Göteborg till något mera
och i Stockholm till 150 kronor. Men om man tager i betraktande
deras årliga utgifter för skatt, inbetalningar till pensionskassan m. in.,
så blifva deras inkomster betydligt kringskurna.

Jag hörde en uppgift på hvad sergeanterna hafva i de mindre
städerna, och det uppgick icke till mer än 16 kronor i veckan.
Man får komma ihåg, att sergeanterna förr kunde hafva privat för -

Onsdagen den 26 Februari. 7 NlO 8.

tjenst åt'' t. ex. renskrifning eller annan sådan sysselsättning, men Angående
att detta numera icke låter sig göra, emedan de äro så upptagna af
tjensten, att det endast är undantagsvis, som de kunna förskaffa sig afiöningen
privat förtjenst. för arméns

Förr, då rekrytkontingenten var endast 10 procent af kompaniets sergeanter
eller batteriets kela styrka, var det icke så mycket för dem att gorå
i tjensten, men nu, då denna kontingent uppgår till 20 procent, ja CForts0
ända till 30 procent af hela styrkan och deröfver, således till dubbelt
eller tre gånger så mycket som förr, måste de egna sin tid helt
och hållet åt tjensten. Truppens öfningar äro numera så högt uppdrifna,
att sergeantens tid af tjenstgöringen är fullt upptagen. Ser
man på förhållandena här i Stockholm, så finner man, att truppen
öfvas med marscher och fältöfningar nära nog en gång i veckan året
om. Detta icke blott upptager sergeanternas tid, utan sliter äfven
betydligt deras kläder. De hafva visserligen beklädnadsersättning,
men den räcker icke till med den slitning, som förorsakas åt dessa
uppdrifna öfningar.

Allt detta har till följd, att ganska många sergeanter misslyckas
i ekonomiskt hänseende. Om de icke rent åt nödgas lemna tjensten,
blifva de dock vanligtvis skuldsatta, hvilket måste förlama deras
energi och tjenstbarhet och i moraliskt hänseende hafva ett ofördelaktigt
inflytande. Aflöningen kan möjligen räcka till för en ogift
sergeant, men man kan väl icke begära att han skall lefva ogift, i
synnerhet som det är i alla händelser bättre för honom att hafva ett
godt hem.

Svårigheten att få ett tillräckligt, antal dugliga underofficerare
förekommer i alla länder. Den, som följt med den militära
literaturen under de sista 10—15 åren, har sett huru denna fråga,
den s. k. underofficersfrågan, dryftats både i den tyska och den
franska pressen. Man har i Frankrike och i Tyskland sökt lösa
frågan genom att efter vissa tjensteår bereda underofficerarne anställning
på den civila banan, såsom vid jernvägen, posten och dylikt. Här
är dock icke fråga om något sådant, utan endast om huru man skall
ordna förhållandena så, att sergeanterna utan skuldsättning skola
kunna existera. Och det torde icke vara nödvändigt att framhålla
vigten af en duglig underofficerscorps. Sverige har hittills kunnat
berömma sig framför andra länder af en underofficerscorps, som haft
en god social ställning och utöfvat ett stort inflytande på truppen,
men i den mån, som underofficerarnes ekonomiska vilkor sjunka,
kan också corpsen sjelf sjunka, och det är detta, som Kong], Maj:t
tagit i öfvervägande, då han framlagt denna fråga för Riksdagen.

Herr Mankell: Innan jag går att yttra mig om den förelig gande

punkten, vill jag be att få förutskicka några ord om min uppfattning
rörande försvarsfrågans ställning i allmänhet vid innevarande
riksdag.

Här har på senare tider yppat sig en så kallad försvarsrörelse,
hvars yttringar torde vara för oss alla väl bekanta. Utan att vilja
förneka det till äfventyr goda syfte, som må ligga till grund för
denna rörelse, har det dock förefallit mig, som om en väsentlig be -

N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari.

Angående
förhöjning
i dagaftöningen

för arméns
sergeanter
m. fl.
(Forts.)

ståndsdel af densamma varit att medelst skrämsel söka förmå svenska
folket att åtaga sig ökade uppoffringar för försvaret, och i synnerhet
att af Riksdagen framtvinga ökade anslag till försvarsväsendet och
eu större utsträckning af den allmänna värnpligten. I denna skrämselpolitik
hafva ingått flera element. Dels har man försökt att systematiskt
nedsätta Sveriges och Norges försvarsförmåga, dels har man
sökt att utsprida vilseledande rykten om sättet för upprätthållandet
af vår neutralitet samt de faror, af hvilka densamma skulle vara
hotad; och slutligen har man icke aktat för rof att hota med omedelbart
anfall från vår granne i öster, från Ryssland.

Det skulle vara ganska lockande att nu ingå i en närmare
granskning af denna skrämselpolitik och de inbillade farhågor, som
densamma sökt att framkalla. Men jag vågar icke företaga en sådan
granskning, för att icke alltför mycket taga kammarens tid i anspråk,
utan skall jag inskränka mig till några erinringar och anmärkningar.

Hvad då särskild! angår det systematiska förklenandet af vår
försvarsförmåga, så ber jag att få erinra om mitt anförande i Första
Kammaren vid förra riksdagen rörande detta ämne. Jag upptog der
denna fråga och sökte bevisa det ofosterländska och skadliga i ett
sådant förklenande, emedan derigenom fienden liksom lockas till ett
anfall på en så svag nation, och dessutom i farans stund modet hos
densamma nedslås. Jag sökte äfven bevisa, att detta förklenande
saknade grund, emedan våra stridskrafter, i synnerhet tillsammans
med Norges, på långt när icke voro så svaga som man velat göra
troligt, utan fullt uppginge till hvad andra länder med samma befolkning
och i synnerhet med samma ekonomiska tillgångar, som vi, kunde
uppställa. Slutligen sökte jag ådagalägga, att vi med dessa stridskrafter,
rätt använda, sannolikt skulle kunna uppnå ett i militäriskt
hänseende så moderat syftemål som neutralitetens upprätthållande.

Hvad beträffar sättet för detta upprätthållande, ber jag få åberopa
innehållet af den motion, som jag väckte vid förra riksdagen,
angående beskaffenheten af vår sjöförsvarsmateriel och uti hvilken
jag lemnade eu utredning af de åtgärder, som åt konung Oskar I
under 1853—1855 årens ryska krig vidtogos till upprätthållande af den
neutralitet, som då gerna erkändes af de krigförande magterna, nemligen
Ryssland, England och Frankrike, eller sannolikt desamma som
vid ett kommande krig i Östersjön komma att uppträda och hvilka
åtgärder då visade sig fullt tillräckliga. Vill man i öfrigt hafva upplysning
om, hvad det vill säga att upprätthålla neutraliteten, så
ber jag att få hänvisa till Belgiens och Schweiz’ exempel under
1870—1871 års krig, då de för nämnda ändamål uppstälda stridskrafterna
hufvudsakligen afsågo att kunna mottaga de trupper, som
slagna sökte att intränga på deras område, och hvilket tvenne gånger
blef förhållandet med de franska. Något dylikt torde likväl förmodligen
icke komma i fråga hos oss, alldenstund vi icke hafva några
landgränser.

Hvad nu särskildt faran från Rysslands sida angår, så hör jag
visst icke till dem, som vilja påstå, att denna magt öfvergifvit sin
gamla eröfringspolitik. Men så mycket vågar jag dock säga, att
densamma aldrig varit sä litet farlig som nu. Jag skulle härom kunna

Onsdagen den 26 Februari.

N:0 8.

lemna en utredning, men vill. för att icke trötta kammaren, blott Angående
åberopa det allmänt kända sakförhållande — åtminstone af hvar och förhöjning
en, som något följt med den europeiska politiken under de senaste aflönmgen
årtiondena — nemligen att kyssland på alla häll, utom den aflägsna för arméns
östern, hlifvit bragt på defensiven och är strängt öfvervakadt dels af sergeanter
trippelalliansen, dels af England, så att det icke skulle kunna taga flen
enda steg i offensiv rigtning,''derest icke revanchepolitiken i Krank- orts''^
rike härför gåfve stöd. Att sålunda ringa tära från Rysslands sida
nu förefinnes, torde nog hvar och en, som närmare känner ställningen
medgifva; och det är just derför som Ryssland slagit in på det
egendomliga konsolideringsarbete, hvarigenom det öfverallt inom egna
gränser skapar oro och missnöje.

I öfrigt, om någon fara verkligen skulle hota oss från Rysslands
sida, så skulle det vara i hög grad klandervärd^ ja brottsligt, om
Kongl. Maj:t icke yppade densamma för nationen. Men i stället har
ju Konungen sjelf från tronen upprepade gånger försäkrat, att vår
ställning till främmande magter vore fullkomligt fredlig. Och jag förlitar
mig i detta hänseende på Konuhgens ord. Skulle någon fara oförmodadt
uppstå, står det honom ju öppet, åtminstone så länge Riksdagen är
samlad, att begära tillsättandet af ett hemligt utskott och för detsamma
yppa hvad som är å färde.

Jag har velat nämna detta för att konstatera, att, menskligt att
döma, våra förhållanden till främmande magter sällan varit mera
normala och fredliga, än för närvarande, och att vi sålunda i lugn och
ro kunna öfverväga de lämpligaste medlen för försvarsväseudets upprätthållande,
förbättrande och utvecklande.

Vid ett sådant öfvervägande torde i främsta rummet böra tagas i betraktande,
att försvarsbördan,liksom våra öfrigabördor,äro ytterst ojemnt
fördelade och särskiklt hardt trycka de obemedlade samhällsklasserna,
under det att de förmögna deraf hafva mindre känning. Detta ojemna
tryck har under den senaste tiden ytterligare ökats genom lifsmedelsbeskattningen.
Den slutsats, som häraf ovilkorligen måste dragas,
kan icke blifva någon annan än den, att den största sparsamhet
måste iakttagas i fråga om statsutgifterna, särskild! hvad beträffar
försvaret, till dess de jemkningar och reformer i skatteväsendet blifva
vidtagna, som äro af behofvet påkallade.

Till denna sparsamhet manar jemväl den raska tillökning af
försvars budgeten, som under den senaste tiden egt rum. Enligt hvad
jag vid förra riksdagen nämnde i mitt anförande i Första Kammaren,
hafva utgifterna till försvaret under de 25 år, som förflutit sedan
representationsförändringen, mer än fördubblats. Landtförsvarets
ordinarie budget har ökats från omkring 9 millioner till öfver 20
millioner, och utgifterna till sjöförsvaret från ungeiär 31/2 millioner
kronor till öfver 6 millioner. Dertill komma alla de extra ordinarie
anslagen samt indelningsverkets i budgeten icke synliga kostnader,
hvilka samtliga poster för hela försvarsväsendet uppgå till en summa
af 33 ä 34 millioner kronor, det vill säga icke obetydligt öfver tredjedelen
af budgetens hela belopp. Vid sådant förhållande ligger det
ganska nära till hands, att man bör göra något uppehåll i afseende på
försvarsutgifterna Och det torde vara på tiden att taga i öfver -

N:o 8.

Angående
förhöjning
i dagaflöningen

för arméns
sergeanter
in. ji.
(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari.

vägande, huru vida icke försvarsväsendet mera borde förbättras genom
ett lämpligare användande af för handen varande tillgångar än genom
utgifternas ökande.

Men hvad som i synnerhet bör mana til! försigtighet och varsamhet
är regeringens och krigsstyrelsens alldeles påtagliga osäkerhet
och tvekan i afseende på försvarsväsendets vidare utveckling och
ordnande. Hittills har man förmodat, att denna utveckling skulle
komma att gå i samma retning, som angafs vid 1883 års riksdag
och derefter vid 1885 års riksdag delvis antogs och tillämpades samt
sedermera än vidare blifvit fullföljd, dels genom båtsmanshållets ombildande,
dels genom den garnisonerade arméns ställande på samma
fot, dels ock slutligen genom förslaget till indelta kavalleriets ombildning.
Dessa och dylika åtgärder hade förverkligat »en lämpligare
användning» af förhandenvarande medel, emedan vi derigenom för
samma kostnader skulle hafva kunnat få en bättre och talrikare stam
än vi för närvarande ega. Men sedan ett hälft år tillbaka hafva signalerna
blifvit ändrade. Hvad som nu egentligen förehafves och åsyftas
af regeringen, vet ingen med säkerhet. ''Somliga påstå, att det skulle
vara fråga om den nuvarande stammens upphäfvande och om införande
i stället af ett system med en ren värnpligtsarmé efter 1875 års
mönster, om än något annorlunda tillämpad^ Andra åter hålla före,
att vi skulle komma att bibehålla den nuvarande stammen och öka
densamma med befäl och garnisonerade trupper samt betydligt utsträcka
värnpligten.

Men, som sagdt, ingen vet i sjelfva verket hvad vi hafva att
vänta, utan när som helst kunna vi motse en kongl. proposition,
som innehåller alldeles nya grunder för försvaret. Vid sådant förhållande
tror jag, att Riksdagen väl bör se sig för i afseende på
utgifterna och ''icke binda händerna på sig i fråga om något anslag,
som är af den natur, att det möjligen kan stå i samband med blifvande
förändringar i organisationen.

Om detta är förhållandet med någon anslagsfordran, så är det
med den, som afses i föreliggande punkt, angående ökad dagaflöning
åt sergeanterna. Jag är långt ifrån att vilja underkänna, att en dylik
förhöjning möjligen kan vara behöflig, ehuru egentligen närmast för
sergeanterna vid den värfvade armén, hvilka hafva en betydligt
strängare tjenstgöring än de vid den indelta. Men jag finner icke i
statsrådsprotokollet i detta hänseende eu för mig tillfyllestgörande
utredning. Ej heller har jag af herr statsrådets och chefens för
landtförsvarsdepartementet sista yttrande kunna rubbas i min åsigt.
Allt tyder på att högst betydliga rubbningar i afseende på underofficerscorpsens
ställning förestå; och att under sådana omständigheter
börja plåstra med eu höjning i detta anslag synes mig mindre lämpligt,
lhågkommas bör ock, att ännu så sent som år 1876 vidtogs en ganska
rundlig förbättring i underofficerarnes lönevilkor.

Man har påstått att ifrågavarande löner skulle hafva blifvit otillräckliga
på grund af införandet af lifsmedelstullarna. Men har detta
varit fallet, bör naturligtvis den nedsättning af lifsmedelstullarna, som
af flertalet inom denna kammare önskas, snart medföra den förbättring
i sergeanternas ställning, som åsyftas.

Onsdagen den 26 Februari.

Ji:o 8.

Det skäl, som för mig i synnerhet varit afgörande, är emellertid Angående
att utredning saknas, att ej tillräckligt antal aspiranter till under- förhöjning
officersbefattningarna kunnat erhållas. Förrän det kan bevisas, att afiönmqen
möjlighet icke förefinnes till underofficerscorpsens fyllande med lämpliga för arméns
subjekt, tror jag icke det är skäl att tänka på någon ökning i deras sergeanter
löneförmåner. m- fl Jag

skulle likväl må hända ej velat motsätta mig en mindre för- fForts-)
höjning i lönerna till den värfvade arméns sergeanter; men då något
förslag derom nu icke föreligger, och då frågan utan tära synes
kunna uppskjutas till en kommande riksdag, ber jag att få instämma
i reservanternas yrkande.

Herr A. Ryding: Mine herrar! Jag skall försöka att icke af
den siste talarens exempel låta locka mig in på högpolitiska funderingar
eller söka ställa något politiskt horoskop för oss, huru vi
skola kunna upprätthålla vår neutralitet, utan endast inskränka mig
till att undersöka, huru underofficerarnes existensvilkor kunna upprätthållas,
tv derom är här frågan, och det är den, jag vill hålla
mig till.

Om den förste talaren läst Kongl. Maj:ts proposition, borde han
hafva funnit, att samtliga generalbefälhafvare, med undantag af en,
hafva hos Kongl. Maja dels i sina inspektionsrapporter och dels i
särskilda skrifvelser framhållit nödvändigheten att höja underofficerarnes
aflöning. Dessa generalbefälhafvare hafva så nära beröring med
underofficera me, att det är högst sannolikt att de känna deras behof
och derför äfven helt naturligt vilja söka att athjelpa dem.

Förhållandet var, att då jag kom till en af distriktets mötesplatser,
meddelades det mig, att det hade kommit skrifvelse från två
underofficerscorpser inom andra distrikt med begäran att underofficerarne
skulle skrifva under en masspetition till Kongl. Maj:t i syfte
att bereda dem löneförhöjning. Detta är nu enligt strafflagen för
krigsmagten icke tillåtet. Jag gjorde chefen uppmärksam härpå,
men försäkrade på samma gång, att, om deras fordringar vore billiga,
så skulle de i alla fäll komma fram till Kong], Maj:t. Äfven på andra
mötesplatser inträffade samma förhållanden, och jag beslöt sålunda
att taga reda på de skäl, som anfördes, och dessa skäl voro lätta
att förstå. Vi kunna nu se af Kongl. Maj:ts proposition, att samtliga
löneförmånerna för sergeanterna uppgå, för dem af lista klassen vid
indelta armén till 614 kronor, för samma armés sergeanter af 2:dra
klassen till 414 kronor, för sergeanter af lista klassen vid värfvade armén
till 700 kronor 50 öre, för sergeanter af 2:dra klassen vid samma
armé till 580 kronor 50 öre samt för sergeanterna vid beväringstrupperna
till respektive 414 och 354 kronor, samt att dessutom tillkommer
dem beldädnadspenningar till belopp icke fullt motsvarande
kostnaden för uniformen. Hur den första talaren kunnat få i hop sä
störa aflöning;^ per dag begriper icke jag. De tjena endast som
bevis på sanningen af den gamla satsen, att man med siffror, på
lämpligt sätt uppstäda, kan bevisa hvad man vill. Jag skulle
råda underofficerarne att icke reflektera på, att de hafva 20 kronor
om dagen att lefva på, ty om de började sina möten med sådana

N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari.

Angående reflexioner, så fruktar jag att det icke skulle sluta väl. Deras ställförhojning
njng är sådan, att man icke bör skämta bort densamma,
aflöning en Det förhåller sig med nnderofficerarnes aflöning så, att det för för

arméns slag till densamma, som framlades vid och antogs af 1875 års riksdag,
sergeanter var grundadt på det för samma riksdag framlagda förslag till lag
m• fl'' om allmän värnpligt. Men i denna värnpligtslag bildade sergean (Forts.

) terna icke en särskild klass af befäl, utan en högsta manskapsklass
liksom distinktionskorporalerna äro nu. De skulle enligt förslaget bo
tillsammans med manskapet, äta tillsammans med dem och beklädas
af kronan. Att detta var liufvudsaken till denna låga dagaflöning,
som då bestämdes för dem, kunna herrarne lätt inse och det är så
mycket mera begripligt, om herrarne jemföra dermed det förslag,
som vid 1876 års riksdag framlades till förhöjd dagaflöning för dessa
sergeanters vederlikar vid flottan.

När jag emellertid frågade underofficerarne om orsaken till deras
fordran på högre aflöning, så svarade de, att det först och främst
var de på sista tiden ökade lefnadskostnaderna, och för det andra,
att det vore obilligt, att, då flottans underofficerare af samma grad som
de hade högre dagaflöning, de skulle vara tillbakasätta.

Jag studerade derefter flottans aflöningsförhållanden och fann
deruti åtskilligt att fundera på. Våra underofficerare äro delade i
två klasser, fanjunkare och sergeanter, och de senare i sergeanter af
första och andra klassen. Begge klasserna hafva 40 öre i dagaflöning,
men den fästa lönen är olika, 360 kronor för första och
240 kronor för andra klassen. Nu ställer sig dagaflöningen vid
flottan så, att vid tjenstgöring på stationen åtnjuta de, som i grad
motsvara sergeanter, från eu krona till en krona 50 öre i dagaflöning,
under det att sergeanterna vid armén hafva 40 öre. För att icke
behöfva komma med för mycket siffror skall jag icke vidröra den
underofficersgrad vid flottan, som motsvarar fanjunkarne och som benämnes
flaggunderofficerare, ty det är nu icke fråga om löneförhöjning
för dem.

Det är icke underligt, om de, som gå på ena sidan om Ladugårdslandsviken,
fråga sig hvad orsaken kunde vara, att .de hade 40
öre i dagaflöning, då flottans underofficerare på andra sidan om
skeppsholmsbron hafva en krona om dagen. Men denna dagaflöning
är icke den enda förmån, flottans underofficerare hafva framför arméns.
När de gå ombord på fartygen för beväringsexercis, erhålla de förhöjd
aflöning. Vi veta t. ex, huru flottans beväring exerceras på
skolfartyg, hvilka bogseras ut och läggas utanför Stockholm, vid
Värtan. I och med detsamma underofficeren å flottan går till sådan
tjenstgöring, är han ju att jemföra med eu landtunderofficer, som
går till mötesplatsen för att exercera bevaring. Men underofficeren
vid flottan får då dagaflöningen höjd, så att till och med om han är af
andra graden, dagaflöningen blir höjd från 1 krona till 1 krona 50
öre å 2 kronor 50 öre, då landtunderofficeren erhåller endast fyrtio
öre. Skall icke den underofficer i armén, som på Ladugårdsgärde
exercerar beväring, undra, hvarför han har endast 40 öre om dagen, då
underofficeren vid flottan, som ligger vid Värtan, får från en krona 50
öre till två kronor 50 öre. Det är denna ojemnhet, som ej kan

Önadagen den 26 Februari.

N:o 8.

försvaras, och det må val ursäktas landtunderofficerarne, om de finna
den litet hård och obillig, ja, hvarför icke, äfven orättvis.

Om med sådana fakta för ögonen Kongl. Maj:t kommer fram med
ett förslag att höja dagaflöningen för arméns sergeanter till en krona,
så bör väl detta icke väcka någon undran. Underligare synes mig
det vara om Riksdagen afsloge denna hemställan, särskildt då jag jemför
den med en dylik fråga, som behandlades på motsatt sätt vid 1886
års riksdag, nemligen löneregleringsfrågan för flottan. Flottans underofficerare
hade större, dubbelt sä stor, fast lön som våra underofficerare
vid armén, men i allt fall, då Kongl. Maj:t vid 1876 års
riksdag föreslog ny lönestat för flottan, så höjde Riksdagen på eget
initiativ dagaflöningen för flottans underofficerare af 2:a graden, motsvarande
arméns sergeanter. Det var begärdt 50 öre i dagaflöning,
men Riksdagen höjde densamma till en krona. Detta beteende,
jemfördt med det, hvarmed sergeanterna nu hotas, anser jag tillräckligt
talande. Må ingen fatta mina ord så, som om jag missunnade
flottans underofficerare deras aflöningsförmåner. Tvärt om. Jag är
säker på att de behöfva dem till fullo. Men det synes mig vara
tid på, att de andra underofficerarne, som icke tillhöra flottan, nu
erhålla eu förbättring, som deras kamrater vid flottan redan åtnjutit
under lång tid. På samma gång som denna 1876 års Riksdag reglerade
lönerna för flottan, föreskrefs äfven att vid särskild sjötjenstgöring
skulle flottans underofficerare hafva 50 procents förhöjning af sin
vanliga dagaflöning. Jag tror således, att man med fullt skäl kan
saga, att det skipas endast rättvisa, om aflöningen för våra sergeanter
höjes till en krona.

Jag har läst här vid denna riksdag B:ne väckta motioner från
majoriteten i denna kammare, som tala om orättvisor, som böra
afskafiäs, och nödvändigheten af att skipa rättvisa. Må de göra det

äfven nu, ty i annat fäll kan man säga, att —---eller rättare

man behöfver icke säga något, ty reflexionerna göra sig sjelfva.

Jag yrkar emellertid bifall till utskottets förslag, då jag ej tror
att Kongl. Maj:ts förslag nu kan genomdrifvas.

Häruti instämde herr Janson i Carlshed.

Herr Alsterlund yttrade: Herr talman, mine herrar! Det valen
talare här på stockholmsbänken, som ordade om Sveriges storpolitik
och om nödvändigheten af vår neutralitets bevarande. Jag
kan för min del icke inse, hvad denna fråga har med frågan om
underofficerarnes aflöning att göra. Jag vill derför med tystnad gå
förbi hvad han anfört om vår storpolitik och neutralitet. Vid slutet
af sitt anförande kom han dock till ämnet för öfverläggningen och
yttrade eu sak, som jag vill bemöta. Han sade nemligen, att väl
de värfvade truppernas underofficerare kunde vara i behof af någon
liten förhöjning i sin dagaflöning, men deremot icke de indelta truppernas.
Fn annan talare på gefleborgsbänken, herr Olof Jonsson
från Hot'', som först uppträdt i frågan, anförde, att han icke visste,
Indika skäl som talade för att underofficerarne nu skulle erhålla
någon förhöjning i sin aflöning och, för så vidt jag icke missupp -

Angående
förhöjning
i dag-''
aflöningen
för arméns
sergeanter
m. fl.
(Förta.)

N:0 8. 14 Onsdagen den 25 Februari.

Angående fattade honom, sade han äfven, att krigsstyrelsen väl måtte i ett eller
för körning amiaj; afseende misskalkylerat sig vid beräkningen af dagaflöningen,
ajtöningen då den en gång föreslagit denna aflöning till 40 öre, men nu kommer
för armens och vill öka den till en krona. Detta yttrande är väl till en del
sergeanter vederlagdt af herr Ryding. Denne har tillika framhållit de skäl. som
m■ A- så bevekande tala för en förhöjning i underofficerarnes löneför (Forts.

) hållanden. Till hvad han sade och såsom ytterligare skäl för och
belysande motivering till den nu föreslagna förhöjningen ber jag få
anföra följande.

År 1875, då nuvarande aflöningsbelopp för dagen, 40 öre, bestämdes
för arméns sergeanter, voro mötena vid den indelta armén
äfvensom vid Vermlands fältjägarecorps betydligt kortare, än nu är
fallet. Korporalskolan för hela armén var förlagd till Karlsborg.
Det är visserligen sant, att denna skola pågick i fyra månader, men
de sergeanter, som der tjenst gjorde, hade en aflöning ända till tvä
kronor om dagen. Den kunde de då lefva på. Numera hafva öfniugarna
betydligt ökats. Rekrytmötet räcker 100 dagar årligen. Korporalskolan,
nu förlagd till respektive regementen och corpser, pågår 100
dagar, med 50 dagar före och 50 dagar efter regementsmötet. Förberedande
korporalskolan fortgår 50 dagar och kommer efter regementsmötet.
De underofficerare, som kommenderas till tjenstgöring
på nämnda möte och skolor, komma att tjenstgöra minst 4 månader
om året, då regementsmötet tages med i beräkningen. Hela dagaflöningsbeloppet
är, såsom närnndt, 40 öre. Matportionen i kontant
uppgår i medeltal till 53 öre om dagen. Lägger jag nu tillsammans
dessa 40 öre och portionsersättningen 53 öre, så får jag en summa
af 93 öre. Efter den kännedom jag har om prisen vid åtskilliga
mötesplatser, så tror jag alldeles bestämdt, att underofficerarne icke
kunna underhålla sig med denna aflöning, utan de få tillsätta ett
jemförelsevis med deras lön icke ringa belopp för att kunna uppehålla
sig under mötena och kommenderingarna. Med andra menniskor
är förhållandet så, att ju mer de arbeta och verka, desto
större inkomster få de, men med underofficerarne är ett alldeles motsatt
förhållande. Ju längre deras tid tages i anspråk för tjensten,
ju mer måste de använda af sin kontanta lön för att kunna lefva
på mötesplatserna; således ju längre tid de tjenstgöra, ju o fördelaktigare
få de det i ekonomiskt hänseende, hvilket ju är orimligt. Jag
ber att få nämna, att vid Norrbottens fältjägarecorps, vid Blekinge
bataljon och Vesternorrlands bataljon äro volontärskolor inrättade.
Vid förstnämnda corps är skolan redan i full gång och pågår hela året
året om. Till denna skola kommenderas 3 sergeanter årligen. Då
nu sergeanterna vid corpsen icke äro flera än 16 samt en bataljonsadjutant,
som icke är disponibel till denna tjenstgöring, så följer
deraf, att de få tjenstgöra vid skolan hvart femte år. Fyra år äro
de alltså fria från denna kommendering, men det femte tjenstgöra
hela året. Detta blir allt mycket mer tjenstgöring än hvad talaren
på gefleborgsbänken, herr Olof Jonsson, sade, att de hafva. Mot
honom vill jag ytterligare anföra, att det icke är nog med den tjenstgöring
sergeanten har vid mötet, utan det finnes äfven för honom en
så kallad rotetjenstgöring. Jag vet icke om den ärade represen -

N:0 8.

Onsdagen den 25 Februari.

tanten på gefleborgsbänken bar sig detta bekant. Säkert är emellertid, Angående
att så är förhållandet och att denna tjenstgöring är ett vilkor för förhöjning
att sergeanten skall blifva berättigad erhålla de tjenstgöringspenningar, aflördnqen
som ingå i hans löneförmåner. Herr Mankell sade, att sergeanterna för arméns
vid de indelta trupperna äro icke i behof af löneförhöjningen. Något sergeanter
vidare skäl för sitt påstående hörde jag honom icke anföra. Men m■
det har anförts, att de indelta truppernas underofficerare mellan mötena (Forts.)
kunna skaffa sig annan sysselsättning och derigenom biförtjenst.

Till någon del är väl detta händelsen, men i de flesta fäll är det
omöjligt för dem, till följd deraf att de äro, såsom nyss närnndt är,
upptagna så lång tid årligen af möten, kommenderingar och rotetjenstgöring.
Emellertid är denna aflöningsfråga en fråga, som man icke
uteslutande får se ur billigbetssynpunkt. Man bör äfven se den
från synpunkten af statens sanna intresse. Detta har äfven påpekats
af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet här i
dag. Att den svenska underofficerscorpsen är af stor betydelse för
truppens utbildning, tror jag att alla måste erkänna och af synnerligen
stor betydelse för ingjutandet hos manskapet af den göda och
vackra anda, som är ett, sant kännetecken på en god soldat. Det
ligger derför vigt på att hafva en duglig underofficerscorps.

Hvarje chef låter sig ock angeläget vara att skaffa sig lämpliga
ämnen till underofficerare och lyckas äfven ofta att få sådana, ty
mången ung man vill gerna genomgå underbefälsskolor, af hvilka vi
hafva: för den indelta armén den mycket berömda skolan på Karlsborg,
och för de värfvade trupperna korporalsskolor och konstapelskolor
m. fl. Men när underofficersaspiranten gått igenom dessa
skolor, så börjar han reflektera öfver, att utkomsten på den militära
banan icke är tillräcklig, och derför afgår han ur tjensten, och ingen
kan hindra honom härifrån; åtminstone hafva de tjenstbara volontärerna
rätt att taga afsked, när de vilja. Och hviika tro herrarne
det är som sålunda, lemna tjensten? Jo, just de bästa; de sämre får
man nog behålla qvar, och från dem måste man rekrytera underofficerscorpsen,
så godt man kan.

Jag säger detta för att bemöta herr Mankells yttrande derom,
att han icke kände till, att något skäl förefans för aflöningsförhöjningen
i fråga. Han sade nemligen sig icke hafva försport, att det vore någon brist
på underofficerare. Min erfarenhet är dock, som sagdt, att man ofta blir af
med dem, som man helst önskade behålla. Staten kostar nu på
dessa ynglingar en viss summa, icke så liten, men får icke draga
den beräknade nyttan af den uppfostran, som den gifvit dem. I
statens intresse måste det derför ligga, att man höjer lönebeloppet
så, att man kan hoppas att få behålla de dugligaste och från dem
rekrytera underofficerscorpsen.

Jag finner således för min del, att både billighets- och klokhetsskäl
tala för förbättring af underofficerarnes löneförhållanden, och jag
skulle helst hafva velat ansluta mig- till det af Kongl. Maj:t framstälda
förslaget om en krona i dagaflöning, emedan jag icke anser,
att det skulle vara för högt, men då, såsom jag hört, Första Kammaren
redan antagit utskottets förslag om 80 öres dagaflöning, så
ber jag att få ansluta mig härtill, och jag gör det under den varma

tf:o 8.

lfi

Onsdagen den 25 Februari,

Angående och innerliga förhoppningen, att många af denna kammares ledaförhojning
möter måtte med beaktande af underofficerseorpsens tryckta ställning
aftöningen lägga sina röstsedlar i valurnan för detta förslag.
för arméns

sergeanter I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad och Peters m■

fl- son i Hamra.

(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Sven Nilsson: Herr talman! Då jag nu uppträder redan
vid början af fjerde hufvudtitelns behandling, vet jag, att kammaren
på förhand känner min ställning både till denna och de följande
punkterna.

Jag har redan många gånger förut, då denna hufvudtitel varit
före i kammaren, uttalat såsom min åsigt, att man icke borde bevilja
något anslag utöfver de redan beviljade till försvaret, förr än man
får ett nytt härordningstorslag, som är antagligt för Riksdagen, och jag
har äfven vid dessa tillfällen omnämnt, att jag står på grundvalen
af det förslag, som framlades vid 1883 års riksdag.

Vidkommande särskilt den nu föreliggande frågan, är det för
mig alldeles tydligt, att, om man på detta sätt reglerar löneförhållandena
för armén, skall detta steg ytterligare aflägsna lösningen af
den stora frågan, på hvilken man väntat, dä man i Konungens trontal
hört, att Riksdagen har att snart förvänta ett förslag i detta afseende.
Jag kan icke finna annat, än att man genom hvarje sådan här partiel
förändring begår ett stort fel, för så vidt man nemligen önskar
få fram ett rimligt härordningsförslag.

1 synnerhet i denna punkt anser jag, att man skulle begå ett
stort principielt felsteg, om man beträdde den af Ivongl. Maj:t föreslagna
vägen. Under den tid, jag tillhört riksdagen, har det varit
på det sättet med våra krigsministrar, att under det man en gång
framkommit med ett förslag till försvarets ordnande, som gått i en
rigtning, har man andra gången framlagt ett helt annat, och den
tredje ett alldeles motsatt till de förra, utan att det funnits någon
princip, som genomförts från den ena regeringen till den andra, och
just detta, att de särskilda regeringarna icke kunnat komma öfverens
om en gemensam princip, som tillvunnit sig sympatier i Riksdagen,
anser jag för min del vara ett synnerligen svårt fel. Så är ock fallet
här. Uti 1883 års förslag, som framlades af den ärade talaren general
Ryding, föreslogs en förhöjning af lönen åt sergeanterna och deras
vederlikar med bibehållande för dem fortfarande af den nu bestående
dagaflöningen, men nu kommer han och i stället förordar eu förhöjd
dagaflöning. Detta tycker jag är brist på konseqvens. Vill man
hafva ett förslag igenom, måste man också vara konseqvent, då man
vill föra fram det.

Jag anser denna dagaflöning förkastlig äfven derför, att man
säger att den skall användas till att bestrida kostnaderna vid sergeanternas
tjenstgöring, men herrarne veta väl, hvad också Kong!.
Maj:t omtalar i sin proposition, att underbefälet är berättigad! till
mat vid tjenstgöringen. Denna mat få de nu lösa med 50 öre om

N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. ra,

(lagen, ehuru jag icke kan förstå, hvarför man skall lemna dem ett Angående
dylikt medgifvande. Skola vi få ett nytt härordningsförslag, tror förhöjning
jag att man dervid bör fastslå den principen, att det lägre befälet aÅd-a9''f
skall umgås med manskapet och äfven äta, om icke vid samma bord, för arméns
så dock af samma mat. Jag tror, att disciplinen hos menige man sergeanter
kan bättre upprätthållas på det sättet, och säkert är, att manskapet flskall
få bättre föda och matordning, om man låter underbefälet nöja (Ports.)
sig med samma kost. Då, såsom jag hörde af general Eyding,
denna princip tillämpas i andra arméer, borde den ock kunna användas
här hos oss, men här låter man, såsom sagdt, underbefälet taga
kontant i stället för maten, ehuru, då de äro berättigade att få sin
mat, jag icke kan förstå, hvarför de icke kunna lefva på densamma,
då de dessutom hafva sina 40 öre i dagaflöning till extra utgifter, ett
belopp, hvarmed en sådan man mycket väl bör nöja sig, då han
derjemte har den ranson som bestås. Således föreställer jag mig att,
då det nya förslaget eu gång framkommer, man skall bibehålla den
princip, som uttalades vid 1883 års riksdag, nemligen högre lön och
lägre dagaflöning. Går man nu deremot en motsatt väg, försvårar
man genomförandet af ett nytt förslag.

1 afseende å flottan vet jag nog, att dagaflöningen der blifvit
höjd, men jag rår icke för det, ty jag var emot den höjningen,
och jag hoppas, att det nu icke skäll lyckas på samma sätt med
dagaflöningen för sergeanterna.

Nu har man ock såsom skäl för höjande af dagaflöningen anfört
öfningarnas utsträckning. Ja, vi som bära indelningsverkets tunga,
äro icke synnerligen glada och belåtna öfver den ökade tjenstgöring
gen för soldaten. Manskapets ökade öfningar medföra för oss en
ökad kostnad för anskaffande af karlar, och ju längre de öfvas, ju
dyrare blir det för oss, men det bryr sig icke Kongl. Maj:t om, ty
han ser blott på, om befälet får sin aflöning förhöjd, men om vi få
större kostnader derför att de skola öfva manskapet längre, det fästa
vederbörande icke afseende vid.

För resten förstår jag mig icke på, hvarför man icke nu också
föreslår eu förhöjning åt korpralerna och vice korpralerna. De få
lefva på det gamla, dem tänker man icke på. Men det är ju sant,
dessa som väl äfven hafva sin betydelse som underbefäl i armén, aflönas
åt rust- och rotehållarne. Det går väl med denna aflöningsfråga
på samma sätt, som af general Hyfling antyddes, nemligen att
om man nu tager detta steg och beviljar högre dagaflöning åt eu
viss klass af befäl, så kommer turen nästa gång till deras närmaste
förmän, ty om några nu få förhöjning, komma nog de andra efter,
och då blir hela den princip, som man förr velat genomföra, alldeles
förfelad.

Det är visserligen generalbefälhafvarne, som på begäran af underofflcerarne
gjort denna framställning. Jag har emellertid för min del
förestält mig, att då, såsom bekant är, ett förslag angående härväsendets
ombildning snart skall framkomma till Riksdagen, man mycket
väl skulle kunna vänta med denna frågas afgörande, till dess ett
sådant förslag framlägges. Jag föreställer mig, att om man nu anser
Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 8. 2

N:o 8. 18 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Angående att dessa underofficerare hafva för liten lön, det dock icke vore synförjiöjning
nerijgen farligt att vänta ännu ett år med den nu framlagda kongl.
aÅöninqm propositionen. Jag vet verkligen icke, hvarför det nu är så synnerför
arméns ligen brådtom dermed. Möjligen ligger den tanken bakom, att härsergeanter
ordningsförslaget är sådant, att det icke skulle hafva någon utsigt att
m. fl. vinna framgång i Riksdagen, men då förstår jag icke alls, hvarför
(Forts.) man gkaii behöfva tala om det så mycket som man gjort.

General Ryding anmärkte mot oss, som äro mot detta förslag,
att vi sjelfva vilja blifva befriade från orättvisa bördor, men att vi
icke vilja skipa rättvisa mot andra. Jag vill svara honom, att då
jag står på grundvalen af 1883 års förslag, så hade jag förestält mig,
att vi båda nu skulle vara ense, efter jag då understödde det förslag,
som han lade fram och som i samband med aflyftande af andra
orättvisor äfven sökte rättelse i fråga om aflöningsförliållandena. Då
jag nu står på den grunden, tror jag ej, att han har rätt att klandra
mig, derför att jag för min del nu yrkar afslag på Kongl. Maj:ts
förslag. På den tiden, 1883, stodo vi båda precis på samma ståndpunkt,
och jag hade hoppats, att äfven nu vi skulle göra det, till
dess vi hade fått hela frågan löst. Det klander han uttalade drabbar
derför honom sjelf i första rummet.

Det har också här talats om, att den indelta arméns sergeanter
under tiden mellan mötena, då de icke hafva tjenstgöring, icke hafva
tillfälle att skaffa sig någon synnerlig extra inkomst. Jag kan emellertid
från den ort jag tillhör vitsorda, att deras inkomster mellan mötena
i ej så få fall icke äro så synnerligen små. De kunna bland andra
förtjenster lätt få anställning såsom bränvinskontrollörer, och det finnes
många bland dessa sergeanter, som på detta sätt förtjent flera hundratals
kronor mellan mötestiderna. Det är för dem en icke så obetydlig
inkomst, ibland lika stor som lönen.

Det är icke heller så synnerligen många år, sedan deras lönevilkor
blefvo icke så obetydligt förbättrade på rusthållarnes bekostnad.
Det fans under den föregående tiden vakanskontrakt mellan
Kongl. Maj:t och kronan och rusthållarne, enligt hvilka desse betalade
100 kronor i vakansafgifter. Nu har genom uppsägning af
kontrakten och hvarjehanda trakasserier, som jag icke närmare vill
gå in på, denna vakansafgift blifvit höjd med 50 kronor, ja, det fins
de, som nu få betala mer än 50 kronor utöfver hvad de betalade
förr. Detta sker på rusthållarnes bekostnad, men sådant låtsar man
som vanligt icke om. När man bara kan ställa så till, att det blir
rust- och rotehållarne och de arbetande klasserna, som få betala högre
skatter, och tjenstcmännens löner deraf höjas — då är allting bra.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan blott anhålla
att få yrka bifall till reservanternas förslag och afslag å utskottets
hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Jag anser mig böra besvara några repliker,
som talaren på skaraborgsbänken framkastade mot mig, och derför
har jag än eu gång begärt ordet.

Han frågade, hvarifrån jag tagit mina siffror i de kalkyler jag
framstälde om sammanlagda inkomsten per tjenstgöringsdag under

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

N:o 8.

olika tjenstgöringsförhållanden. Ja, derpå får jag svara, att dessa Angående
siffror återfinnas i den vid föregående riksdag antagna staten för en förhöjning
ny trängbataljon. Aflöningssättet är der enahanda som för armén i aflöningen
fiffigt; de siffror, jag använde, afsågo åter antalet dagar för tjenst- för arméns
göring med trupp. Naturligtvis ingår då icke i de af mig använda sergeanter
siffrorna den rotetjenstgöring, som dessutom kan förekomma, men w- flden
anser jag vara af den beskaffenhet, att den icke spelar någon (Forts.)
egentlig rol för den jemförelse, jag ville framställa. Skulle man emellertid
vilja förklara siffrorna något vilseledande, derför att jag icke
tagit denna obetydliga rotetjenstgöring med i beräkningen, så vill
jag hemställa, huru vida Kong! Maj:ts siffror äro bättre än mina, då
Kongl. Maj:t i denna proposition beräknar portionsersättningen till
50 öre pr dag, men i fjol, då man begärde ny stat för trängbataljonen,
till 62 öre. År det således något litet oklart med siffrorna på
det ena hållet, tror jag icke alls att det är bättre på det andra.

Beträffande hans svar på den frågan, utaf hvilken anledning propositionen
i detta afseende blifvit framlagd, eller hans hänvisning till
generalbefälhafvarnes skrivelser till Kongl. Maj:t om den saken, så
förstår man ju mycket väl, att det var orsaken, hvarför Kongl. Maj:t
nu framlagt förslaget. Men icke var väl detta ett skäl, som specielt
blifvit nytt under detta året genom förhållanden, som uppstått under
torlidet år, utan det har väl funnits förut, och i så fall är det ett
fel af generalbefälhafvarne, att de icke förut sett till, huru vida underofficerarne
haft ordentlig dagaflöning. Äfven i det fallet tror jag
sålunda, att vi kunna låta udda vara jemnt.

Han sade vidare, att när flottans underbefäl har så och så mycket
i dagaflöning, så vore det orättvist, att arméns skulle vara försatt i
eu så mycket sämre ställning. Ja, om det är den grundsats, man
alltid skall följa, att, så fort man kan påvisa, att en tjenstemannacorps
har hög aflöning, det är orättvist att en annan har lägre, då har
den talaren rätt; men jag tror icke, att det i riksdagen är rätt lämpligt
att följa dessa principer, utan jag tror, att man der bör se till,
huru vida aflöningen stämmer med den tjenstgöring man har sig ålagd,
men icke rätta sig efter, om åtskilliga fatt för mycket förut. Emellertid,
om det nu skulle vara så, att en reglering af dessa dagaflöningar
bör ega rum, så vill jag fråga, om det icke kan hända,
att det finnes vissa bland arméns befälsgrader, som t. ex. ha för hög
dagaflöning, så att man, när man skall verkställa regleringen, får se
till, att man tar bort, der det är för högt, och lägger till, der det är
för lågt. Då kan hända generalbefälhafvarne sjelfve kornme att drabbas
af en sådan reglering.

Herr Alsterlund, som kanske möjligen derför, att han här har
yttrat sig för första gången, ville göra det temligen grundligt, framkastade
bland annat det påståendet, att det vore en misshushållning,
om underbefälet afginge efter några få års tjenstgöring, derför att
staten på så sätt aldrig får någon nytta af den utbildning desse ha
fått på statens bekostnad. Då tror jag herr Alsterlund glömt, att vi
hafva en värnpligtslag, som bestämmer, att de, som afgå från armén,
i händelse af krig äro skyldiga att intill en viss ålder tjenstgöra;
och jag tror, att det egentligen är vid krig, som det är af vigt, att

N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. åt.

Angående man har öfvadt folk. Men kanske det var den gamla klockarkärförhöjning
]eken af( f.\ f

’ör alla lika lång tjenstgöring som för indelningsverket,
aflöningen som gjorde sig gällande hos honom och som gjorde, att han anser
för arméns det vara misshushållning, att han icke hur länge som helst får hålla
sergeanter qvar dessa karlar i armén.

m. fl. Med detta tror jag mig hafva besvarat hvad jag egentligen an (Forts.

) ser mjg höra besvara, och af det kan herrarne finna, att åtminstone
jag icke blifvit öfvertygad om origtigheten af de skäl, hvarpå jag
stödt mitt förra yrkande.

Herr Bratt: Jag undrar, huru vida de, som här motsätta sig den
föreslagna löneförhöjningen, d. v. s. denna kammares herrar reservanter
i statsutskottet och dernäst de talare, som vi hittills hafva hört från
motsidan — jag undrar, säger jag, huru vida dessa herrar ha bildat
sig ett verkligen klart begrepp om och i hvad mån de fordringar,
som ställas på de statstjenstemän, hvarom nu är fråga, rimligen motsvaras
af den godtgörelse, de af staten erhålla. Det är denna sida
af saken, som jag vill göra till föremål för min särskilda framställning
i detta fall. Jag tänker då likvisst företrädesvis, det måste jag
bekänna, på de värfvade trupperna. Visserligen gäller den nu föredragna
punkten den indelta armén, men då föregående talare icke
heller hållit sig blott till denna punkt utan yttrat sig om frågan i
hela dess vidd, ber jag att särskilt med afseende å de värfvade
trupperna få framställa mina åsigter och erfarenheter.

Jag får då upplysa, att redan för att blifva befordrad till underofficer
fordras numera qvalifikationer, om hvilka man för 25 eller 30
år sedan alls icke drömde med afseende på den militära grad, som
här är i fråga. Vidare gäller nu mera, sedan man väl blifvit underofficer,
verkligen för dessa personer att, bokstafligen taladt, tjenstgöra
från morgon till qväll. Hvad de beridna vapenslagen beträffar,
så börjar der underofficerstjenstgöringen i allmänhet kl. 6 eller till och
med tidigare på morgonen och slutar kl. 9 på qvällen, och vid alla vapen
hafva sergeanterna för öfrigt högst få och korta stunder lediga, upptagna
såsom de äro hufvudsakligen i öfningslokaler af ett eller annat
slag: rid- eller gymnastikhus samt lektionssalar, der de äro sysselsatta
med manskapets rekryt- eller annan skol-utbildning. Mellan
öfningstimmarne upptages deras tid dels åt den inre kaserntjensten,
dels äfven af yttre tjenstgöring, såsom vakt m. m. Med ett ord, de
äro, jag upprepar det, upptagna från morgon till qväll; och följden
deraf är, att det är dem i regeln absolut omöjligt att skaffa sig det
ringaste enskilda förvärf utom tjensten.

Vidare ställes på en underofficer den fordran, att han verkligen
skall upprätthålla sin ställning såsom befäl gent emot den manskapsgrad,
ur hvilken han utträdt. Det är en fordran, som man måste
hålla på ur alla möjliga synpunkter; men det är en fordran, som
svårare än andra kan tillfredsställas, när man måste, såsom flertalet
af dessa underofficerare, lefva i en oafbruten kamp för sin utkomst,
i oafbrutna ekonomiska bekymmer med deraf följande skuldsättning
o. s. v.

Det är dessa synpunkter med afseende på underofficerarnes ställ -

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Ji:o 8.

ning vid de värfvade regementena, som synas mig vara förtjenta af Angående
något behjertande, då man vill afslå denna måttliga löneförhöjning, förhöjning
som för hvar och en af dem blott skulle uppgå till 146 kronor pr år. aflöningen

Jemfören, mine herrar! dessa underofficerare med en kropps - för arméns
arbetare, som förtjena! 3 kronor om dagen! Sådane äro icke så sergeanter
sällsynta nu för tiden, och med 300 arbetsdagar om året hafva de mbetydligt
bättre vilkor än åtminstone andra klassens sergeanter. (Forts.)

Jag skall äfven be att få bemöta en del af det, som yttrats af
föregående talare, och vill dervid börja med talaren på skånebänken.

Han förklarade, att då ett nytt härordningsförslag nu vore bebådadt,
så är det skäl att vänta med denna löneförhöjning, till dess förslaget
kommit. Jag åtminstone har dock icke hört, att någon löneregleringär
ifrågasatt i samband med det nya härordning-storslaget. Denna
invändning kan jag sålunda icke tillerkänna någon betydelse, då
lönerna i det nya härordningsförslaget antagligen äro desamma som
för närvarande.

Vidare yttrade samme talare, att det lägre befälet borde umgås
med manskapet. Nej, såsom jag nyss framhöll, är det just detta,
som man anser, att de icke böra göra; de böra icke umgås med detta
manskap, ur hvilket de utträdt, de måste tvärt om hålla sig på en viss
nivå öfver manskapet, så vidt de gent emot detta skola kunna upprätthålla
sin ställning såsom befäl.

Den ärade talaren menade ock, om jag förstod honom rätt, att
underofficerarne borde äta vid samma bord som stamtruppen, bland
annat på det att denna skulle tillförsäkras bättre föda. Jag ber att
få upplysa honom om, att vid manskapets matutdelning är icke allenast
vid hvarje kompani, batteri eller sqvadron en underofficer alltid
tillstädes, utan att äfven en kapten och subalternofficer äro tillstädes
för hela regementet för att tillse ordningen vid matutdelningen och
särskildt öfvervaka att den mat, som bestås manskapet, är af fullgod
beskaffenhet. Det är derför ett misstag att mena, det någon särskild
garanti skulle vinnas genom den föreslagna åtgärden. —- För öfrigt,
om underofficerarne skulle vara ovilkorligen förpligtade att intaga
sina måltider af manskapets mat, skulle detta innebära, att de icke
kunde få hafva eget hem. Men det är väl ändå icke för mycket begärdt,
att äfven desse män få skaffa sig ett sådant. Och hafva de
ett hem, då må det väl ej heller dem förmenas att der få intaga
sina måltider. Det är derför under nuvarande förhållanden medgifvet
för sergeanterna att, efter eget godtfinnande, antingen få sin portion in
natura af truppens mat, eller också erhålla dess värde i kontant.

Och det är af detta senare alternativ, som flertalet begagnar sig.

Talaren på skånebänken yttrade vidare, att man borde såsom
en konseqvens af denna löneförhöjning för sergeanter bevilja äfven
korpralerna en sådan tillökning. Jag vill i anledning deraf särskildt
betona, huru ojemförligt mycket bättre den ställning är, i hvilken
korpralerna befinna sig, än sergeanterna. En distinktionskorpral (eller
förste konstapel) bär först och främst en kontant lön af 300 kronor
om året. Härtill kommer först och främst portion — och om man,
såsom naturligt är, värderar hans portion till lika mycket som underofficerns
— utgör detta 182 kronor 50 öre, således har korpralen

N:0 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående till sammans nära 500 kronor kontant. Vidare har han, i likhet med
förhöjning hela det öfriga manskapet, allt fritt från början till slut: bostad,
aflöningen värme, ljus, tvätt, sjukvård, undervisning'', med ett ord allt. Jag vill då
för arméns fråga: Hvilkendera har den mest bekymmerfria ställningen, denne
sergeanter distinktionskorpral eller eu underofficer, som blott har de i föreligm''
fl- gande betänkande angifna kontanta inkomsterna?

(Forts.) Till sist ber jag att med några ord få upptaga till bemötande en
invändning, som herr Olof Jonsson i Hof framstälde i sitt senaste
anförande. Han yttrade med anledning af herr Alsterlunds anmärkning,
att armén förlorar de bästa aspirauterna till underofficersplatser,
emedan det ej är någon framtid för dem att stanna qvar, att detta
icke betyder någonting, ty »de stå ändock qvar i värnpligtsåldern;»
och när krig bryter ut — och det är endast då vi behöfva dem —
så äro de i alla fall till vårt förfogande.» Jag vill fästa den talarens
uppmärksamhet derpå, att enligt vår värnpligtslag en hvar värnpligtig
upphör att vara krigstjenstskyldig efter uppnådda 32 år. Men
såsom underofficer kan man qvarstå ända till 53 års ålder. Alla som
utbildats till underofficerare men, utan att hafva blifvit till denna
grad befordrade, taga afsked, gå derför ostridigt för armén förlorade
under perioden 32—53 års ålder. Den nämnda invändningen
förfaller således till sin allra väsentligaste del.

Jag skall emellertid ej längre upptaga kammarens tid, utan anhåller
blott att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i den nu
föredragna punkten.

Med herr Bratt förenade sig herrar Persson i Heljebol och
Liljeholm.

Herr Palm: Jag skall be att få göra några tillägg till hvad som
här blifvit sagdt.

Det har under diskussionen yttrats, att det vore fördelaktigt, om
underofficerarne finge äta tillsammans med manskapet. En föregående
talare bär redan visat, huru olämpligt detta vore, hvad den värfvade
armén angår. Jag vill tillägga, att det vore icke heller lämpligt med
afseende på den indelta armén eller beväringstrupperna. Ty visserligen
måste det erkännas, att provianteringen för dessa trupper nu
är betydligt bättre än förr. Men ändock anser manskapet, så väl
stammanskapet som beväringen, att den är otillräcklig att lefva på.
Man finner derför, att nästan alla utan undantag hafva med sig matsäckar
eller köpa i marketenterierna hvad de ytterligare anse sig
behöfva. Vore det så, att en underofficer kunde berga sig med den
nu bestämda aflöningen jemte den proviant han erhölle af kronan,
då vore det godt och väl. Men i verkligheten är ställningen en
helt annan.

Ytterligare ber jag att få erinra om, hvad som redan från statsrådsbänken
påpekats, att underoffieerarnes vid indelta armén löner
bestämts med afseende fäst derå, att de under tiden mellan mötena
skulle kunna skaffa sig biförtjenster. Sedan dess har emellertid
öfningstiden i väsentlig man utsträckts, och i samma mån har svårigheten
att erhålla dylika biförtjenster ökats. Ja, för en stor del af

Onsdagen den 25 Februari, f. m. 23 JJ;o 8«

arméns underofficerare är det omöjligt att skaffa sig biförtjenster Angående.
mellan mötena, då de hela sommaren äro upptagna af tjenstgöring. ''

Förut kunde de t ex. skaffa sig något arrende eller biträda vid landt- aflöningen
bruk. Detta är dem under nuvarande förhållanden omöjligt. för arméns

Att derjemte lefnadskostnaderna för underofficerare, såsom för sergeanter
alla andra, på senare tiden högst väsentligt ökats, det veta vi väl. mDessa
nu påpekade omständigheter synas mig kraftigt tala för den (Forts.)
föreslagna lönetillökningen. Jag anhåller derför att tå yrka bifall
till utskottets hemställan om dagaflöningens höjande till 80 öre.

Herr friherre Peyron: Min närmaste granne på kristianstadsbänken
yttrade nyss, att han icke ville vara med om beviljandet af
någon slags förhöjning annat än i sammanhang med ett nytt härordningsförslag.
Detta synes mig dock vara ganska hårdhjertadt, då vi
nu hört, att denna grad af militära tjensteman verkligen är så dåligt
aflönad. Yi måste betänka, att öfningstiden nu är ofanligt mycket
längre än år 1875, då den nuvarande dagaflöningen af 40 öre bestämdes.
Då var det 8 veckors rekrytmöte; nu måste underofficern
vistas på mötesplatsen ända till 4 månader. Och den som något så
när känner till de kostnader, han der måste underkasta sig, bör
kunna inse, att ban icke kan existera på mindre än hvad Kongl.

Majd föreslagit — en kronas dagaflöning jemte portionsersättning,
som i medeltal kan beräknas till 50 öre, eller tillsammans 1 krona
50 öre — utan att behöfva uppoffra af sina egna tillgångar för
fiffigt.

Från stockholmsbänken yttrades, bland annat, att väl de värfvade
truppernas sergeanter kunde behöfva löneförhöjning, men icke den
indelta arméns. Jag hemställer dock till den värde talaren, om icke
äfven dessa senare kunna behöfva en dylik förhöjning, då vistelsen
på mötesplatsen kostar dem mycket mer än den värfvade arméns
sergeanter, hvilka hela året igenom kunna sköta sin ekonomi på ett
helt annat sätt.

Dessutom, mine herrar, synes den orättvisa, som onekligen vederfares
dessa tjensteman, då de hafva blott 40 öres dagaflöning, under
det deras gelikar vid flottan redan 14 ä 15 år erhållit 1 krona och
derutöfver, tillräckligt tala för eu löneförhöjning åt dem vid innevarande
riksdag. Helst skulle jag derför önskat, att Kong!. Maj:ts
proposition gått igenom. Jag skall dock icke yrka bifall dertill,
utan skall förena mig med statsutskottet i dess hemställan vid den
nu föredragna punkten.

Herr Thestrup: Herr talman, mine herrar! Äfven jag skall be
att få göra ett inlägg till förmån för den i ekonomiskt afseende så
vanlottade lägsta graden af vår armés underoföcerscorps, hvarom här
är fråga och på hvilken samma armés duglighet och tjenstbarhet så
i freds- som krigstid uti ej oväsentlig mån beror. Särskilt bär jag
begärt ordet, emedan jag, som nästan alltid vistats i eu garnisonsstad,
derunder haft tillfälle afl taga personlig kännedom om de
tryckta ekonomiska förhållanden, i hvilka denna aktningsvärda
tjenstemannaklass — hvilken, i synnerhet sedan tjenstgöringen den

N:o 8. 24 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Anaåmde gista tiden så betydligt ökats, företrädesvis, för att icke säga ute^°\
claq^ slutande, är hänvisad till sina löneinkomster — lefver''och verkar.
aflöningen ^en garnison erad c underofficerns ställning är ganska bekymmersam,
för arméns redan då häri stål'' ensam; vill han sätta bo och bilda familj, blir
sergeanter hans ställning naturligtvis i ännu högre grad försvårad; och kan jag
tv konstatera, att densamma mycket ofta tangerar fattigdomens gräns,
(r orts.) ej sällan öfverskrider denna. Jag är öfvertygad, att de af kammarens
ledamöter, som tagit kännedom om förhållandet, skola gifva mig
rätt i detta påstående.

Dessutom och ehuru jag har mig nogsamt bekant, att de ökade
anslagen till 4:de och öde hufvudtitlarne, Indika årligen förekomma,
inom åtskilliga samhällsklasser äro egnade att väcka ganska blandade
känslor, är jag dock fullt och fast förvissad derom, att ett bifall till
regeringens framställning eller, såsom frågan nu föreligger, till utskottets
förslag angående förhöjning af löneförmånerna för denna tjenstemannaklass,
skall framkalla odelad och allmän tillfredsställelse. Emot
behöfligheten åt den ifrågasatta löneförhöjningen hafva, så vidt jag
kan förstå, icke några befogade invändningar kunnat göras; billighet
och rättvisa kräfva ett tillmötesgående i detta afseende, och jag skulle
mycket beklaga, om denna kammare, som bör hafva sig torelagdt
att tillgodose de lägres i samhället kraf, skulle svika de förhoppningar,
hvilka i denna fråga böra hysas till densamma, och på sin
fana skrifva ett obevekligt — icke: *Non possumusutan: »Non
volumus». Så skall dock, hoppas jag, icke komma att ske.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i den nu föredragna
punkten.

Herr Svensson från Karlskrona: Ehuru redan många talare
yttrat sig i den nu föreliggande frågan, skall jag dock anhålla att
få för några ögonblick upptaga kammarens tid, då denna fråga för
mig är af största intresse.

Under den torda diskussionen har jag icke hört några invändningar
framställas emot nödvändigheten eller behöfligheten af en
förhöjning utaf ifrågavarande tjenstemäns löner. Det enda skäl, som
egentligen anförts deremot, bar varit, att tidpunkten icke nu vore
den råtta, emedan man väntade ett nytt härordningsförslag. Men jag
kan verkligen icke förstå, hvarför det bebådade nya härordningsförslaget
skall behöfva inverka på den nu föreliggande frågan. Underofficerare
komma vi väl alltid att behöfva, hurudant härordningsförslaget
än må blifva. Det är under alla förhållanden af stor vigt,
att vi få en underofficerscorps, som är något så när belåten med sin
ekonomiska ställning och till följd deraf kan med lif och lust egna
sig åt sin tjenst. Men såsom ställningen nu är, då underofficern
måste gå under trycket af den verkligen svåra ekonomiska belägenhet,
i hvilken han befinner sig, kan han icke hysa det intresse för
tjensten, som är af nöden. Härtill kommer, att då denna befälscorps
står närmast manskapet, så måste manskapets disciplin till stor del
bero på underofficerscorpsens duglighet. Äfven från denna synpunkt
böra vi icke neka att tillmötesgå de berättigade kraf, som blifvit af
dessa tjensteman framstälda.

25 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Det har bär betonats, att underofficerarne vid den värfvade
armén äro så strängt upptagna af sin tjenstgöring, att de icke kunna
få tillfälle att skaffa sig några biförtjenster. Jag kan vitsorda, att
så är förhållandet inom alla garnisonsstäder, der det för öfrigt är
ganska dyrt att lefva. Eu sergeant af första klassen har i årsinkomst
omkring 888 kronor, deraf 200 kronor till beklädnad, men
dessa 200 kronor förslå icke till den dyrbara uniform, som de äro
tvungna att hvarje dag slita. Det skulle vara honom en stor hjelp,
om han finge använda civil drägt, inen han får det icke, utan är
tvungen att bära uniform.

Här har sagts, beträffande den indelta arméns underofficerare,
att de icke äro i behof af löneförhöjning, derför att de kunna förskaffa
sig inkomster på privat väg. Jag behöfver icke upprepa,
hvad redan af andra talare blifvit anfördt, nemligen att den långa
tjenstgöringstiden, som stigit betydligt efter den senaste löneregleringen,
bär i väsentlig mån inskränkt tillfället för dem att förskaffa
sig biförtjenster. Jag tror knappast, att eu underofficer kan antagas
till någon fast anställning, utan är han hänvisad till tillfälliga biförtjenster,
som han möjligen kan förskaffa sig, men sådana stå långt
ifrån alltid till buds. Här har särskildt nämnts en biförtjenst, nemligen
bränvinskontrollörsförordnanden. Möjligen kan det vara förhållandet
på en och annan ort, att sådana erhållas af underofficerare,
men på den ort jag tillhör är detta mycket sällsynt, utan i allmänhet
är det der antingen civila tjensteman eller officerare, som erhålla
dylika förordnanden.

Beträffande underofficerarnes rotetjenstgöring tror jag också, att
den ökats särskildt genom det nya tjenstgöringsreglementet. Hvad
särskildt angår kavalleriet har, sedan kronan 1885 öfvertog anskaffningen
af bekläduadspersedlarne, rotetjenstgöringen ökats derigenom,
att underofficeren efter hvarje möte måste resa omkring inom sqvadronsområdet
och se efter, att persedlarne blifvit behörigen inlagda och
förseglade, och dessa resor få underofficerarne sjelfva bekosta sig.
Det är ett ganska drygt onus, som inkräktar ännu mera på deras
svaga aflöning.

Jag hade hoppats, att utskottet skulle bifalla Kongl. Maj:ts förslag
oförändradt, men när jag fick läsa utskottets betänkande, fann
jag, att så icke var förhållandet, och att blott en mycket svag majoritet
förefans för ökningen till 80 öre. Helst skulle jag naturligtvis
önska bifall till Kongl. Maj:ts proposition, men, efter den utgång
frågan tagit i utskottet, anser jag det fåfängt, hvarför jag, herr
talman, inskränker mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr A. Ryding: En talare på skånebänken yttrade, att jag
skulle hafva handlat inkonseqvent, då jag 1883 föreslog en dagaflöning
af 30 å 40 öre, men nu önskade dess fastställande tfll
1 krona. Jag ber om ursäkt, om jag icke uppfattat hans yttrande
rigtigt, men jag tror att detta var dess innehåll. Som jag icke vill
synas inkonseqvent, så ber jag att till förklaring få säga, att grunderna
för sergeanternas aflöning enligt 1883 års förslag voro desamma
som uti 1875 års förslag-. Sergeanterna skulle enligt det -

Angäende
förhöjning
i dagafiöningen

för arméns
sergeanter
m. fl.

(Fortg.)

N:o 8.

Angående
förhöjning
i dagaflöningen

för arméns
sergeanter
m. fl.

(Forts.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

samma räknas till manskapsklassen, såsom framgår af det då framlagda
förslaget om underofficerarnes löneförmåner. Det heter der:
»Fast aflönad korpral (konstapel) erhåller en lön af 20 kronor i månaden
samt, då han är inkallad till tjenstgöring vid trupp, qvarter
in natura, underhåll, beklädnad, utredningspersedlar m. m. jemte en
kontant dagaflöning af 25 öre.

De fast aflönade sergeanterna delas i två löneklasser sålunda,
att hälften tillhör första och hälften andra klassen. De erhålla samma
förmåner som fast aflönad korpral med den skilnad, att lönen bestämmes
för sergeant af 2:dra klassen till 30 kronor och för sergeant
af Osta klassen till 40 kronor i månaden, samt dagaflöniugen till 40
öre», hvilket af Riksdagens Andra Kammare ansågs böra höjas. Det
var på grund deraf att underofficerarne enligt detta förslag skulle
bo, födas och beklädas tillsammans med manskapet, som deras dagaflöning
kunde föreslås till ett så lågt belopp som 30 å 40 öre. Men
förhållandena äro nu helt andra, och man får taga hvarje sak sådan
den är.

Jag skall vidare be ett få bemöta ett yttrande af talaren på
gefleborgsbänken, herr Olof Jonsson. Han uppträdde till försvar för
de i detta hänseende nu utgående anslagsbeloppen på grund af vissa
af honom angifna siffror i — såsom han uppgaf — den vid sistlidne
riksdag antagna staten för en ny trängbataljon och angaf på samma
gång, att dessa siffror endast skulle afse antalet dagar för tjenstgöring
med stamtruppen. Men jag ber att härvid få erinra, att i
trängen hafva underofficerarne icke blott tjenstgöring med stamtruppen
30 dagar, utan äfven tjenstgöring med beväringen, och
beväringen vid trängen är så stor, att den måste inkallas i 3 omgångar.
Lägger man nu dessa tjenstgöringsdagar till, så blir förhållandet
helt annat.

Jag har ansett mig skyldig att göra dessa meddelanden.

Herr Anderson i Himmelsby: Då jag är den ende af denna
kammares ledamöter, som med min röst bidragit till det förslag,
som statsutskottet i denna punkt framlagt, skall jag be att få yttra
några ord.

Jag anhåller först att få tillkännagifva, att då denna fråga förekom
till behandling på afdelningen, voro afdelningens samtliga
ledamöter af den uppfattningen, att något borde göras i detta fäll.
De hyste den åsigten, att dessa underofficerares löner i jemförelse
med deras tjenstgöring vore allt för låga, i synnerhet om man toge
hänsyn till att de under sin tjenstgöring vanligen måste lefva ute på
platser, der lefnadskostnaderna äro temligen dyra. Inom afdelningen
framstäldes åtskilliga förslag. Första Kammarens ledamöter höllo på
Kongl. Maj:ts förslag, då deremot ett par af dem, som voro från
Andra Kammaren, föreslogo, den ene 70 öre, den andre 50 öre efter
5 års tjenstgöring och 75 öre efter ytterligare 5 års tjenstgöring.
Detta senare ansågo emellertid de militärer, som sutto på afdelningen,
icke lämpligt. Resultatet blef emellertid, att Första Kammarens
ledamöter förklarade sig villiga att ingå på dagaflöniugens sättande
till 80 öre, hvilket äfven biträddes af Andra Kammarens ledamöter

Onsdagen den 26 Februari, f. m. 27 N;o 8.

inom afdelningeu. När sedan afdelningens förslag kom till beband- Angående
ling inom statsutskottet, uppträdde åtskilliga deremot och bland dem förhöjning
ett par af de talare, som nu i kammaren uppträdt mot utskottets aftöningen
förslag. Den förste, som här uppträdde i sådan rigtning, var äfven för arméns
den förste, som uppträdde der, och han gjorde der, liksom bär, det sergeanter
medgifvande, att det framställa förslaget möjligen vore berättigad! m■ flock
med billigheten öfverensstämmande. När sedan öfverläggningen (Forts-)
var slutad och proposition framstäldes huru vida afdelningens förslag
skulle godkännas eller afslås, så afgjordes saken genom omröstning.

Jag biet'' då den ende af denna kammares ledamöter, som biträdde
afdelningens förslag. Jag antager, att kamraterna på afdelningeu,
från denna kammare, som förut omfattat dess förslag, hade mellan
frågans behandling på afdelningeu och i utskottets plenum fått upplysningar,
som gäfvo dem anledning att icke hålla på afdelningens
förslag. Jag för min del hade icke fått några sådana upplysningar
och vidhöll derför min förutvarande åsigt.

Jag är icke fackman och kan derför icke bedöma, huru vida
bebofvet af löneförbättring är stor eller icke, men jag tror dock för
min del, att de nu ifrågavarande tjenstemännen vid löneregleringen
för hända blefvo något styfmoderligt behandlade i jemförelse med
öfriga tjensteman. Om man dertill lägger, att, som jag nyss sade,
de under sin tjenstgöring nödgas att lefva ute, skilda från hemmet,
bland kamrater och vänner, tror jag att det kan hända, att deras
aflöning icke räcker till för att tillgodose deras nödvändiga behof.

Man torde möjligen kunna invända, att de få lefva sparsamt. Jag
tror nog att, äfven om de skulle få den här föreslagna dagafiöningen,
de ändå icke skulle få råd att slösa, om de skulle få det att gå
i hop med inkomster och utgifter. Ty jag har fått den uppfattningen,
att det kostar mer att lefva ute bland kamrater, än om man får
lefva i sitt hem. Detta är anledningen, hvarför jag biträdt det förslag,
som blifvit framlagdt. Något yrkande skall jag icke göra, men
jag får förklara, att jag kommer att rösta för utskottets förslag, om
omröstning skulle komma i fråga.

Herr Persson i Mörarp: Jag skall be att först och främst få
afgifva den förklaringen, att det bufvudsakliga skälet till att jag anmält
mig som reservant har varit den omständigheten, att man från
alla håll hört uppgifvas, att vi med det allra snaraste och kanske
redan under innevarande års riksdag hafva att vänta ett nytt härordningsförslag.
Det har nemligen ganska länge stått klart för mig,
som under loppet af åtskilliga år deltagit i Kiksdagens förhandlingar,
att man svårligen kan antaga något förslag, som afser någon större
förändring i de bestående löneförhållandena utan att, som erfarenheten
visat, förrycka löneförhållandena på andra håll.

Sedan jag förutskickat denna anmärkning, ber jag att få säga,
att herr statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
enligt min uppfattning stält denna fråga på sin rätta punkt, då han
förklarade, att hufvudfrågan är, om man med nu varande löneförmåner
kan finna lämpligt folk till ifrågavarande platser. Men om
detta varit hufvudfrågan, då synes det mig, som om man bort kunna

Nso 8. 28 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående anföra något starkare skäl än hvad här äro anförda för förhöjning i
förhöjning dagafiöningen. Ett af de väsentligaste skäl, som blifvit framhållna
aflöningen val af generalbefälhafvaren i andra militärdistriktet, som först
för arméns framkommit med framställningen, som från herr statsrådets egen sida,
sergeanter är det, att de ifrågavarande personerna äro de jemförelsevis sämst
m- fl- lottade af arméns löntagare. Men beviljas den ifrågasatta ökningen
(Forts,) i dagafiöningen, lärer det väl ovilkorligen inträffa att, om då icke
dessa sergeanter m. fl. längre skulle hetas vara den sämst atlönade
klassen, så skulle det återstå en andra klass, som i stället vore det
och för hvilka man skulle framdraga enahanda skäl för förbättrande
af deras lönevilkor. I det fallet hafva vi tillräcklig erfarenhet för
att veta, att sådana framställningar icke skola uteblifva.

Ett skäl, som, efter min uppfattning, varit mera kraftigt och
kvilket bort anföras, hade varit om man kunnat påstå och bevisa
omöjligheten att med nuvarande aflöningsförhållanden kunna erhålla
lämpliga aspiranter till ifrågavarande platser. Ingen bär emellertid
framkommit med ett sådant skäl, utan alla, som yttrat sig i denna
fråga, hafva tvärt om förklarat, att det icke lede något tvifvel om att
ju icke underofficerarne vid våra regementen utgjordes af fullt lämpligt,
dugligt och godt folk. Kunde man — jag upprepar det —
saga att man icke kan få lämpliga aspiranter under nu rådande
aflöningsförhållanden, så skulle deri enligt min åsigt ligga ett starkt
skäl, som talade för en löneförhöjning; men något sådant skäl har
icke under den nu förda diskussionen framdragits och icke heller
framhållits i den kongl. propositionen.

I afseende på sergeanternas aflöningsförhållanden kan jag för
öfrigt icke underlåta att i fråga om de siffror, som förekomma i den
kongl. propositionen, anmärka, att det utan tvifvel varit lämpligt och
mera upplysande, om dessa siffror anförts mera fullständigt än som
de nu föreligga. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrar i den kongl. propositionen att, om man »bortsåge från
de små lönetillägg af respektive 12, 36 och 60 kronor, som utginge
till sergeanterna vid värfvade armén och 2:dra klassens sergeanter
vid beväringstrupperna, och om man vidare bortsåge från beklädnadsersättningen,
så vore den fästa lönen för sergeanterna vid hela armén
numera lika samt utgjorde för sergeanter af första klassen 360 kronor
och för dylika tjensteman af andra klassen 210 kronor.» Ja, om
man bortser derifrån; men om man deremot icke bortser från dessa
förhållanden, så inträffar ett helt annat resultat, och man kommer
till helt andra siffror. Jag skall taga mig friheten att nämna några.
Den värfvade arméns underofficerare åtnjuta följande aflöningsförmåner,
nemligen: sergeanter af l:a klass lön 360 kronor, dagaflöning,
beräknad efter 40 öre om dagen för hela året, 146 kronor, beklädnadsersättning
vid flertalet regementen 200 kronor, vid lifgardet till
häst 250 kronor och vid Kronprinsens husarregemente 225 kronor.
Dessutom åtnjuta de särskildt lönetillägg af 1 krona i månaden eller
12 kronor för år, hvilket lönetillägg dock vid kavalleriet utgår med
3 kronor per månad eller 36 kronor för år. Härtill kommer portion,
som de ega rätt att utfå in natura, eller också ersättning derför,
beräknad efter 50 öre om dagen, 182 kronor 50 öre per år; eller

N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m." 2Ö

sammanlagdt 900 kronor 50 öre per år. Dertill kommer inqvartering Angående
in natura, hvilken är olika på olika ställen. Utgår den icke in na- förhöjning
tura, så erhålles kontant ersättning i Stockholm med 150 kronor, i L ?flr''
Göteborg med. 95 kronor och i rikets öfriga städer med 48 kronor, för "arméns
Således kan ju icke förnekas, att förutom inqvarteringsförmån och sergeanter
servis aflöningsförmånerna för sergeanter af l:a klass utgöra 900 kronor *»• fl50
öre. . För sergeanter af 2:a klassen uppgå dessa löneförmåner (Forts.)
till en siffra af 780 kronor 50 öre, eller 200 kronor mindre.

Vid indelta armén utgöras aflöningsförmånerna af lön 360 kronor,
dagaflöning, här beräknad för 60 dagar, 24 kronor, tjenstgöringspenningar
under förrättningar vid roten 200 kronor, beklädnadsersätt.ning
120 kronor och portion för 60 dagar eller — enligt samma värde af
50 öre per dag — 30 kronor och alltså tillhopa 734 kronor. Dessa
siffror taga sig något annorlunda ut, mot då man ser dem nakna i
den kongl. propositionen.

Jag vågar tro att de af mig nu uppgifna siffrorna äro rigtiga,
men har ansett mig böra nämna dem, emedan jag förmodar att åtskilliga
ledamöter inom denna kammare icke hafva reda på dessa
förhållanden. Det är nemligen ingen så lätt sak att få reda derpå.

Att börja med tillsporde jag ett par officerare, men dessa säde att
de icke kunde lemna några säkra upplysningar. Derför torde det
vara ursäktligt, om icke-fackmän hafva så synnerligen stor kännedom
om dessa förhållanden.

En talare har påpekat, att dessa underofficerare stå i betydligt
sämre ställning än underofficerarne vid flottan. Detta må i viss mån
vara sant, men det finnes också andrå afseenden, der de hafva väsentliga
fördelar framför flottans underofficerare. Jag tillåter mig
fråga, om det finnes någon statens tjensteman, som har samma lyckliga
förmån som dessa underofficerare, hvilka vid en ålder af femtio
år och således innan ännu krafterna gemenligen äro uttömda få afsked
med en pension, för l:a klass sergeanter uppgående till omkring
510 kronor, hvilket belopp för en person med små anspråk
och väl användt torde kunna anses vara någorlunda tillräckligt för
att betrygga hans ålderdom. Till erhållande af denna pension bidrager
lian sjelf med omkring 20 kronor 40 öre årligen. För underofficer
af 2:a klassen utgör pensionen 360 kronor och årliga bidraget
14 kronor 40 öre. Då alltså årsafgifterna icke äro högre, torde de
vara val betalda genom den pension, som för dem erhålles.

Vill man något taga hänsyn till dessa omständigheter, så vill
det synas, som om man haft skäl för att icke under nuvarande förhållanden
bifalla Kongl. Maj:ts framställning, vare sig i den form,
under hvilken densamma i den kongl. propositionen föreligger, eller
i det skick, hvari den blifvit framlagd i utskottets betänkande. Jag
anhåller således att få instämma med dem, som yrkat afslag å så
väl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag.

Herr Er sson i Vestlandaholm instämde i detta yttrande.

Herr Andersson från Malmö: I motsats mot den föregående
talaren skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag. Jag

15 so 8.

Angående
förhöjning
i dagaflöningen

för arméns
sergeanter
m. fl.
(Forts.)

30 Onsdagen den 26 Februari, f. m,

tror att ingen gerna kan tillvita mig att i allmänhet rösta för de
högre anslagen å hufvudtitlarne, utan har jag nästan ständigt stält
mig på sparsamhetsvännernas sida. Men denna min sparsamhet har
dock icke fört mig så långt att jag, då jag funnit ett anslag vara af
behofvet påkalladt, icke ansett mig oförhindrad att rösta för detsamma.
Och om något förslag under fjerde hufvudtiteln kan sägas
vara fotadt på rättvisa och billighet och såsom sådant bör bifallas,
är det väl just det, som nu föreligger.

En stor del af de skäl, som jag tänkt åberopa, hafva redan
blifvit af flere föregående talare framstälda, hvarför jag icke skall
tillåta mig att taga kammarens tid i anspråk med att åter upprepa
dem. Ett par saker ber jag dock att särskilt få betona. Det kan
sålunda icke förnekas att dessa underofficerare, som lefva i de större
städerna och hafva familj, för närvarande endast med svårighet kunna
slå sig fram, i synnerhet som deras tid på senare åren mer och mer
tagits i anspråk på regementet, hvarför de ej, såsom förut, kunna
förskaffa sig några biförtjenster, hvilket jemte det förhållandet att
prisen på lifsförnödenheterna stegrats med 20 å 25 procent bidragit
till att göra deras ekonomiska ställning sämre än förut.

Man har här anstalt jemförelse!- mellan underofficerarne vid landtarmén
och underofficerarne vid flottan samt framhållit de senares
bättre aflöningsförhållanden. Men icke nog härmed. Det finnes
ofantligt många andra, som innehafva mera underordnade befattningar,
såsom exempelvis sjötullsvaktmästarne, konduktörerna vid statens
jernvägar in. fl., ja till och med om man går så långt ner på skalan
som till vaktmästare i de flesta embetsverk, så skall man finna
jemväl dessa vara mycket bättre aflönade än underofficerarne vid
vår landtarmé.

Såsom tillhörande en af Sveriges större städer, nemligen Malmö,
har jag varit i tillfälle att lära känna, under hvilka förhållanden en
stor del sergeanter och öfriga underofficerare vid Kronprinsens husarregemente
existera, och jag kan försäkra herrarne att de ofta hafva
att kämpa med ekonomiska bekymmer.

Det skulle icke falla mig såsom sparsamhetsvän in att yrka
bifall till ett förslag, om hvilket jag icke visste att det vore af
verkligt behof påkalladt. Andra Kammaren har i allmänhet vid
många tillfällen visat prof på sparsamhet, och man bör hålla kammaren
räkning derför. Men jag tror att, i fall Andra Kammarens
ledamöter bifölle statsutskottets föreliggande förslag, de icke skulle
behöfva befara att blifva utsatta för något klander från folkets sida,
hvarför jag vågar hoppas att kammaren vill godkänna utskottets
förslag, till hvilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Bruzelius: Äfven jag vill med min röst understödja statsutskottets
föreliggande förslag, för hvilket flere af kammarens ledamöter
andragit många, i min tanke behjertansvärda skäl, hvilka
enligt min åsigt icke heller blifvit vederlagda. Jag kan visserligen
icke i likhet med de militärer, som här uppträda åberopa mig på
någon fackkunskap i ämnet, men deremot har jag lefvat 20 år i
garnisonsstaden Kristianstad och har under denna långa tid varit i

31 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

tillfälle att följa underofficerarnes vid Vendes artilleriregemente verk- Angående
samhet. förhöjning

Så vidt jag vet har deras verksamhet alltid varit kännetecknad aflönin''gen
af en pligttrohet, som icke svikit, och af en skicklighet, som förtjena!- för arméns
allt beröm. I likhet med herr Bratt kan jag vitsorda, att deras sergeanter
tjenstgöring varar nätt opp från morgon till qväll. Under sådana m- fl''
förhållanden kan den begärda löneförbättringen väl icke anses vara (Forts.)
annat än högst välförtjent, och den är i följd af de drygare lefnadskostnader,
som senare tider medfört, också högst behöflig.

Jag hoppas derför, att kammaren genom bifall till statsutskottets
förslag skall räcka dessa statens tjenare en hjelpsam hand i deras
kamp för tillvaron. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Mankell: Jag vill endast göra några korta erinringar och
skall då till en början anmärka, att en ärad talare såsom skäl för
löneförhöjningen anförde, att samtlige generalbefälhafvare, utom en,
tillstyrkt densamma. Men så vidt jag kunnat rätt läsa både Kongl.

Maj:ts proposition och utskottets utlåtande, är det deremot endast en
generalbefälhafvare och chefen för artilleriet, som tillstyrkt löneförbättringen.
— Detta är i alla fall en småsak. Men hvad som torde
vara vigtigare är den gjorda anmärkningen, att flottans underofficerare
hafva 1 krona 50 öre om dagen, då arméns underofficerare icke
hafva mer än 40 öre. Jag har emellertid fått veta anledningen till
detta förhållande, hvilken är att flottans underofficerare vanligen tilllika
äro uppbördsman med ansvarsskyldighet, hvarför helt naturligt
är att de måste vara bättre aflönade.

Hvad jag likväl nu egentligen vill säga är följande: Man har
såsom i synnerhet talande och öfvertygande skäl för löneförbättringen
anfört, att öfningarna och tjenstgöringen ständigt ökats för underofficerarne.
Men hvem är det då, som påbjudit denna ständigt ökade
öfning och tjenstgöring? Jo, det är Kongl. Maj:t, som på administrativ
eller rättare sagdt kommandoväg gjort detta; och sedan så skett,
kommer Kongl. Maj:t nu till Riksdagen med räkning å högre löneförmåner.
År Riksdagen då skyldig att betala denna räkning, i afseende
å hvars upphof densamma icke blifvit hörd? Det är denna
fråga jag tager mig friheten att framställa till kammarens begrundande.
Enligt mitt förmenande är Riksdagen icke skyldig att betala
dylika räkningar; ty då kunde Kongl. Maj:t sedan oupphörligen öka
öfningarna och tjenstgöringen för icke blott de lägre graderna, utan
för alla, och derefter skulle Riksdagen vara skyldig betala kostnaderna
derför. Hvart skulle sådant taga vägen? Just denna löneregleringsfråga
synes mig utgöra ett varnande exempel, och jagtror
det icke vore ur vägen, om Andra Kammaren hellre sökte
stämma i bäcken än i ån samt genom ett afslag gåfve till
känna, att den icke vill betala räkningar, i afseende på hvilkas tillkomst
den icke blifvit hörd.

Detta utgör för mig ett ytterligare skäl att yrka afslag på utskottets
förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palm st ier na: Jag hade visserligen icke tänkt att vidare be -

N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående svara kammaren i denna fråga, då jag nog tillräckligt många gånger
förhöjning torc|e komma att göra det under debatten om denna hufvudtitel. Jag har
aflönmgen väl gj°rt en del anteckningar för att bemöta vissa talare, men jag vill
för arméns nu endast fästa mig vid den siste talarens yttrande. Han sade, att
sergeanter Kongl. Maj:t pålagt underofficerarne ökad öfning och tjenstgöring och
m- A" sedan skrifvit räkning på [Riksdagen å kostnaderna Ja, detta låter
(Forts.) ju myCk.et bra, men det är icke fullständigt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet. Det är endast delvis sant. När jag nyss hade
ordet, sade jag, att ett af de vigtigaste skälen för den ökade tjenstgöringen
vore den ökade rekryteringen vid de värfvade trupperna.
Förut var det ett fåtal rekryter, 10 å 12 på hvart kompaniområde,
och då behöfdes icke så många underofficerare i tjenstgöring. Men
hurudan var då truppen? Jo, ofta dålig, derför att moralen derinom
var dålig, hvilket hade sin grund deri, att karlen låg för länge i
tjenst. Han förföll till eu viss grad och kunde sedan icke förtjena
sitt bröd, derför att han var bortskämd. Men detta har till stor del
förändrat sig på de senare åren till gagn för armén icke blott i
militäriskt utan äfven i socialt hänseende. Detta är eu sak, som
bidragit till underbefälets ökade tjenstgöring, utan att Kongl. Maj:t
gjort något deråt. Förr kunde rekryterna värfvas för 5 å 6 år, men
numera vilja de icke taga längre än 2 å 3, högst 4 år, och enligt mitt
förmenande är det bättre för ju kortare tid karlen binder sig, ty desto
bättre blir han. Vid svea garde är det för närvarande, såsom jag vill
minnas, omkring 300 rekryter och på ett af kompanierna är det 34
rekryter. Det är gifvet att det behöfs korpraler och underbefäl för
att exercera dessa rekryter, och detta har föranledt ökad tjenstgöring.
En annan sak är den ökade utbildning, som pågår. Jag anser nemligen
för min skyldighet att söka göra det bästa möjliga af den lilla
armé, som vi nu hafva, och då vi nu hafva personer, som ligga i
garnison året om, så måste man väl äfven tillse att de göra full
nytta och det få de nu från morgon och till qväll. Detta blir åtminstone
det billigaste sätt att få dugligt resultat, ehuru det måste
klämma på det håll der det är svagast, hvilket just är i afseende å
underofficerarnes löneförmåner.

Jag håller, som sagdt, före, att det är krigsstyrelsens skyldighet
att söka göra det bästa möjliga af det som finnes.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, framstälde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag
å såväl nämnda hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Herr talmannen fann den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. a)
i lista punkten af utlåtandet n:o 5, röstar

Ja;

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

33 N;o 8,

Den, det ej vill, röstar

Angående
förhöjning
i dagaflöningen

för arméns

Nej;

Vinner nej, har kammaren afslagit såväl utskottets nämnda hem- ser9faffer
städan som Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. (Forts)

Omröstningen utföll med 128 ja mot Bo nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Under mom. h) hemstälde utskottet: att Kongl. Maj:ts framställning,
i hvad den rörde anställande af en regementsintendent vid
Jemtlands hästjägarecorps, icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierua: Ehuru jag icke har någon utsigt att Riksdagen skall
bifalla detta förslag, då statsutskottet enhälligt afstyrkt detsamma,
vill jag dock lägga fram i största korthet de skäl, som föranledt
förslaget.

Utskottets skäl för afslag är det, att frågan i dess tanke kunde
anstå till dess frågan om en ny härordning komme under öfvervägande.
Jag kan icke se att dessa frågor hafva något sammanhang
annat än under den förutsättning, att hela Jemtlands hästjägarecorps
komme att indragas. Men det kan väl ej tänkas, att med något härordningsförslag
Norrland skulle beröfvas allt kavalleri, dess mindre
som åtminstone de allra flesta förut framlagda härordningsförslag afsett
corpsens ökande til 1 ^ fem sqvadroner. Denna intendentstjenst är
alltså af behofvet påkallad med vare sig eu ny eller gammal härordning.

Det är icke lämpligt att hafva intendenturen vid Jemtlands hästjägarecorps
ordnad så, som nu är förhållandet och såsom den allt sedan
1880 varit provisoriskt anordnad. Alla andra indelta corpser inom armén
hafva hvar sin intendent, men intendenten vid Jemtlands fältjägareeorps
har tillika att sköta intendenturen vid hästjägarecorpseu.

Men der förekomma delvis helt och hållet olika saker att sköta och
olika anordningar, och han hinner ej med båda tjensterna. Fallet
har också blifvit, att inteudenturen vid ingendera corpsen blifvit skött
på ett tillfredsställande sätt. Intendenten har icke hunnit in med
sina redogörelser på rätt tid, och dessa hafva äfven lemnat ett och
annat öfrigt att önska. Det är också helt naturligt att, om man
lägger på en person så mycket som denne intendent skall uträtta,
han ej kan medhinna allt.

Jag upprepar, att detta är den enda indelta corps i hela armén, som
ej har sin intendentur ordnad, och i min tanke blefve de ett par tusen,
hvarom här är fråga, inbesparade, derigenom att ekonomien vid
truppen kunde skötas på ett bättre sätt än nu är fallet.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 8.

fi:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Herr Lasse Jönsson: Jag har endast att i korthet fa yrka bifall
till utskottets förslag. Vid denna frågas behandling inom utskottet
uppgäld att ett nytt härordningsförslag redan i år skulle inkomma
till Riksdagen, och det kunde ju då visa sig att denna framställning
vore alldeles obehöflig. Det kan vid sådant förhållande ej
vara skäl att nu bifalla Kong!. Maj:ts proposition i denna del.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Lades till handlingarna.

Efter föredragning vidare af punkten 4, deri utskottet, med anledning
af en inom Andra Kammaren af herr L. P. Mallmin m. fl.
väckt motion, n:o 18, hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos
Kong!. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om erforderliga
åtgärder så väl till förekommande och utrotande af smittosamma
sjukdomar bland hästarne inom indelta kavalleriets stallar å
mötesplatserna som ock för hästarnes vård och behandling i karantän,
innan de frän mötesplatserna hemsändas till rusthållen, derest
smittosam sjukdom under mötestiden uppkommit, äfvensom att Riksdagen
måtte till bestridande af kostnaderna för berörda åtgärder
bevilja ett förslagsanslag af 5,000 kronor; begärdes ordet af

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag tär börja
med att förklara, att jag icke har något att erinra emot den här
föreslagna skrifvelsen jemte det dervid bundna anslag af 5,000 kronor,
och har jag begärt ordet endast för att meddela några upplysningar.

Beträffande den i den föreliggande motionen åberopade kongl.
förordningen af den 23 september 1887, hvilken motionärerna ansett
böra följas af arméförvaltningen, ber jag att få nämna, att denna
förordning icke eger tillämplighet å den sjukdom, hvarom här är
fråga, eller lungröta. Man finner af denna förordning, att den hänför
sig till de sjukdomar, som finnas upptagna i förordningens § 1 mom. 1.
Der finnas uppräknade vissa sjukdomar, hvaribland boskapspest, elakartad
lungsjukdom och rots, d. v. s. ytterst smittsamma och dödande
sjukdomar. Kongl. Maj:t kan i dessa fäll gifva konungens befallningshafvande
rätt att ingripa och låta nedslagta större eller mindre
del af eu häst- eller kreatursuppsättning emot ersättning af staten.
Det är val gifvet, att en sådan rätt att på statens bekostnad nedslagta
kreatur måste vara inskränkt till de fäll, der sjukdomen är
synnerligen farlig. Det star väl i andra momentet af samma
g att andra sjukdomar än de i första momentet uppräknade äfven
kunna dit hänföras. Men det beror då på konungens befallningshafvande
att undersöka förhållandet och sedermera anmäla saken
hos Kongl. Maj:t. Så har äfven skett med afseende ä sjukdomen
svinpest, men ej med afseende a någon annan sjukdom. Denna

Jf:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m. 35

förordning har sålunda icke kunnat tillämpas i det fall, hvarom
här är fråga.

Arméförvaltningen har dock gjort hvad den kunnat, för att akta
dessa msthållshästar. I fråga sålunda om skanska dragonregementets
mindre lämpliga stallar i Ystad, der lungsjukdomar ofta förekommit,
hafva kostsamma desinfektioner vidtagits i förening med golfvens
uppbrytande in. m. Och i fråga om lifregementets husarer, ”der det
i fjol visade sig att en del hästar voro behäftade med lungröta, vågade
man icke vid upplösning af rekryt- och remontmötet i sistlidne
september månad skicka hem hästarne utan en föregående undersökning,
utan alla hästarne undersöktes noga, och de friska skickades
hem, hvaremot de öfriga behöllos qvar så länge, att den sista hästen
ej hemsändes förr än tre månader efter mötets slut. Och Kongl.
Maj:t har icke heller sedermera funnit lämpligt att skicka innevarande
års rekryt- och remontmötes hästar till det illa kända stallet i Örebro
oaktadt de desinfektionsåtgärder, som der kunde i hast vidtagas’
utan har i stället skickat hästarne till Sköfde. Vid lifregementets
dragoncorps hafva inträffat en del fall af qvarka och annat men
dessa sjukdomar hafva ansetts bero på förkylning under marschen
till mötesplatsen. Emellertid hafva i stallarne vidtagits betydliga förbättringar
genom lufttrummors anläggning såväl i horisontal som vertikal
riktning samt omfattande dräneringsarbeten. Vid senaste remoutmöte
förekom icke heller der enligt veterinärs intyg något fall af
lungröta. De sista veckorna voro dock der några lungsjuke hvarför
två veterinärer kommenderades dit för att verkställa noggrann besigtning
å hästarne, innan de hemskickades. Det befäns då, att fyra
hästar voro sjuka i lunginflammation, nemligen en officershäst och
tre 1 usthållshästai, hvilka sistnämnda skickades till veterinärinstitutet
Enligt intyg från institutet både dessa hästar dock endast ensidig
lunginflammation, som ej är smittosam, och de blefvo inom kort tid
åter friska. Men en åt de hästar, som hemskickades, var dock förmodligen
sjuk, ehuru det icke vid besigtningen kunde upptäckas
eller också förkylde han sig på vägen. Det inrapporterades nemligen,
att han fatt qvarka, och då lian hemkom till rusthållet utbröt
der lungröta. Sådant kan hända och har händt.

Jag bai velat yttia detta för att visa, att myndigheterna vidtagit
de försigtighetsåtgärder, som kunnat vidtagas. Emellertid kan jag
icke neka till att arméförvaltningen drager sig för att vidtaga några
dyrbarare desinfektions- eller andra åtgärder, då kostnaderna härtill
maste bestridas från vapenöfningsaiislaget, som är skäligen knappt

Maen(.°u,fS1d;''gen1S?kilJdt vil1 fästa Kongl- Majits uppmärksamhet
på förhållandet och för det asyftade ändamålet lemna ett förslags
anslag på 5,000 kronor, blir följden den, att arméförvaltningen ännu
mer energiskt kommer att ingripa för hämmandet af ifrågavarande
sjukdomar.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 5—17.

Biföllos.

N:o 8.

Omdagen. den 25 Februari, f. m.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punlåen 19.

Bifölls.

Angående Sedan de af utskottet beträffande de ordinarie anslagen under
ifrågasätta ifrågavarande hufvudtitel gjorda framställningar härmed voro genomåtgärder
för^gnA, och innan herr talmannen öfvergick till föredragning af de
befästande särskilda punkterna rörande ifrågasatta extra anslag, lemuades ordet
m. m. på begäran till

Herr Bratt, som yttrade: I det statsrådsprotokoll, som åtföljer
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till innevarande Riksdag rörande
statsverkets tillstånd och behof, förekommer såsom ett slags allmän
ingress till framställningarna under rubriken blixtra anslag» ett uttalande
af departementschefen, som påkallat min särskilda uppmärksamhet,
hvarför jag ber att deröfver få uttala mig. Man finner
på sid. 21 i nämnda statsrådsprotokoll, att departementschefen i
högst tänkvärda ord till eu början kraftigt betonar, att och hvarför
t>en s. k. neutralitetsförldaring icke kan inskränkas till ett blott
tillkännagifvande af^ det neutrala landet, att det har lör afsigt
att ej inblanda sig i det krig, som hotar att utbryta eller redan utbrutit.
» Häröfver lemnar departementschefen eu kort men innehållsrik
förklaring och upplyser vidare, att Kongl. Maj:t låtit göra en utredning
af särskildt utsedde sakkunnige, enligt hvilken utredning det
skulle »erfordras 9 å 10 millioner kronor» endast för »försättande i
försvarsgiltigt skick af landets gränsfästningar, anskaffande af fästningsartillerimateriel
och upprättande af nya fasta försvarsanstalter
med mera dylikt.» Etter att hafva framhållit, att hos oss »det döda
försvaret måste komma att erhålla en synnerligen stor betydelse»,
öfvergår departementschefen till att påvisa, hvilka kraftiga ansträngningar
andra länder under sådana förhållanden gorå, och meddelar
dä den förklaring, som man på åtskilliga håll funnit ganska nedslående,
att för oss några dylika kraftiga åtgärder »icke böra ifrågasättas,
» utan att vi måste hålla oss till de »mindre anslag» till
landets försvar, hvilka i de årliga budgeterna kunna upptagas, och
— fortsätter departementschefen — torde då för närvarande »ansträngningarna
böra rigtas derhän, att de fasta försvar sanstalter, som till
skydd för vissa särskildt hotade punkter i vårt land redan finnas,
fullbordas och förbättras, så att de må komma i fullt för svar sdugligt
stånd.» De platser, på hvilka man då särskildt bör fästa uppmärksamheten
—- säger departementschefen vidare — äro Stockholm och
Karlskrona.

Sedan kommer nu den del af departementschefens yttrande, som
särskildt blifvit föremål för min uppmärksamhet. Departementschefen
yttrar nemligen: »Jag förbiser dervid icke, att utom Stockholm
och Karlskrona jemväl andra delar af vårt land finnas, hvilka

37 N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

— — bomma att braf va omfattande försvarsåtgärder. Jag tänber Angående
härvid företrädesvis på Gotland och Norrland.» _ åtgärder för

Bland dess »andra delar» af vårt land, som således böra blifva Qgteborgs
föremål för »omfattande försvarsåtgärder», nämner departementschefen befästande
icke rikets hela vestra kust; och den försvarsåtgärden att stänga in- m. m.
loppet till Göteborg för den förste, bäste fiendtlige kryssare, som (Forts.)
redan vid ringaste, oss hotande politiska konflikt skulle vilja gå dit
in och bombardera eller brandskatta staden, den åtgärden beröres
icke med ett enda ord, hvaraf man skulle kunna sluta, att herr
departementschefen för sin del gifver frågan om Göteborgs försvar en
alldeles underordnad betydelse. Jag lemnar derhän, huru vida denna
slutsats är rigtig, och för min enskilda del har jag till och med anledning
tro att så icke är fallet. Men, som sagdt, denna slutsats
han dragas, och efter hvad jag har mig bekant har den verkligen
också blifva dragen ur departementschefens här omhandlade yttrande,
hvaraf ock detta mitt inlägg framkallats.

För två år sedan väcktes i Första Kammaren en motion, som åtminstone
till sitt allmänna syfte syntes mig i hög grad beaktansvärd,
en motion, som gick ut på, att åtgärder .skulle vidtagas till
Göteborgs försvarande från sjösidan. Då denna motion här i kammaren
debatterades, fick jag tillfälle att närmare utveckla mina
åsigter om den oafvisliga nödvändigheten af kraftigare åtgärder i berörda
rigtning, och detta icke blott ur lokal synpunkt, ehuru många
dyrbara lokala intressen i Göteborg äro till finnandes, utan ock på
grund af de högst betydliga kommersiella och ekonomiska intressen för
hela vårt land, som i denna handelns brännpunkt inom Sverige förefinnas.

Åberopande hvad jag i nämnde debatt anförde, skall jag nu icke
vidare inlåta mig på sjelfva ämnet. Men då det synes mig uppenbart,
att en erinran om vigten af Göteborgs försvar ej kostar mer
än en liknande erinran med afseende på Gotland och Norrland; då
vidare enligt mitt förmenande på hela vår vidsträckta kust icke
finnes någon punkt, som för närvarande är på samma gång sä sårbar
och så dyrbar som just Göteborg; och då slutligen jag tror att, hvad
vår neutralitet beträffar, den kan kränkas lika väl på vestkusten som
i Östersjön, och det till och med icke synes osannolikt, att en neutralitetskränkning
lättast kan komma i fråga der, hvarest den mest
strafflöst kan ske och på samma gång lemnar det rikaste utbytet, har
jag åtminstone velat, genom att göra denna erinran, hälla frågan om
Göteborgs försvar vid lif.

Jag har, herr talman, naturligtvis icke något yrkande att framställa.
Men jag vill tillägga, att om herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet skulle finna lämpligt att lemna någon förklaring
med anledning af dessa mina ord, skulle icke blott jag utan,
efter hvad jag vet, mången annan derför blifva honom tacksam.

Vidare anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Den föregående talaren har starkt betonat vigten af att

N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående befästa och försvara Göteborg, och han har dervid framhållit att jag
tf™?’b‘satta. i mitt yttrande till statsrådsprotokollet icke nämnt något särskild!
afGöteborqsr om Göteborg, utan att jag företrädesvis tänkt på Gotland och Norrland.
befästande Vid tillfället för detta mitt uttalande var naturligtvis icke Götem.
m. borg förbisedt. Men jag har för min del icke kunnat komma till
(Forts.) någon annan slutsats än den, till hvilken jag i detta uttalande kommit,
och jag tror, ja, jag vet att ganska många militärer hysa samma
uppfattning som jag. Det är klart att en fiende, som kommer med
en flotta, kan tillfoga oss mycken skada vid Göteborg. Han kan gå
dit in med sina pansarskepp och åstadkomma mycken förödelse: han
kan förstöra varfven, bombardera staden och brandskatta densamma.
Detta är en sak, som djupt måste kännas öfver hela Sverige, och jag
har derför för min del mycket stort intresse att Göteborg skulle
kunna försvaras. Men då fråga är om att ett land skall försvaras

1 dess helhet, måste man se saken i så stora drag som möjligt. Här
har Kongl. Maj:t talat om att man i första hand måste komplettera
och bestycka befästningarna vid Stockholm och Karlskrona. Hvad
svaret derpå beträffar, få vi höra i dag, huru det i Andra Kammaren
kommer att utfalla. Det antyddes nyss, att Kongl. Maj:t icke hade
bort hålla sig till de ordinarie anslagen, utan att han bort slå in på
lånevägen, som många andra stater gjort, för att sätta fästningsväsendet
i ordning. Men om man läser statsutskottets utlåtande med tillhörande
reservation, tyckas åtminstone denna kammares ledamöter
icke anse att någon stor brådska der vid lag är för handen, då de på
det begärda anslaget till kanoner för Vaxholm afprutat 700,000 kronor
och strukit det nya verket vid Kungsholmen. Under sådana förhållanden
och då väl något måste göras för Gotland och Norrland, frågas
huru snart man skall kunna komma och begära anslag till Göteborgs
befästande.

Med anledning af den motion, som nyss blifvit nämnd, företogs
en (utredning af sättet och kostnaderna för Göteborgs befästande.
Det har visserligen framstälts flera dylika förslag förut, men man har
ansett det lämpligast att verkställa ny utredning, ty förslagen blifva
föråldrade, och här var dessutom fråga om att förslaget skulle göras
med iakttagande af största möjliga sparsamhet. Detta förslag har
nyss inkommit, ehuru för sent för att kunna göras till föremål för
Riksdagens pröfning, i fäll det hade befunnits lämpligt. Den beräknade
kostnaden för Göteborgs befästande går enligt denna utredning till

2 Vi millioner kronor. Detta är ju icke någon summa att tala om, när
man jemför den med de kostnader, som en mängd andra länder nedlagt
på sina befästningsarbeten. Jag har antecknat några sådana
siffror, som jag ämnat anföra med anledning af förhållandena vid
Aspö, och jag kan ju nu meddela dem. Danmark beräknar kostnaderna
för hufvudstadens befästande samt bestyckning till 52 millioner
kronor, hvaraf redan 14 millioner äro använda. Holland har i 5 års
tid anslagit 14 millioner kronor om året för befästningsarbeten.
Rumänien har för försvaret af sin hufvudstad beviljat 100 millioner,
hvilka visserligen icke ännu äro använda, men som upparbetas undan
för undan. Och Belgien har till sina befästningar, enligt olika uppgifter,
anslagit 50 å 100 millioner kronor. Jag vill nu icke tala om

39 N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Tyskland eller Frankrike, som vid dylika militära anslag alltid röra Angående
sig med hundratals millioner. Åt'' dsssa jemförelser torde framgå, attgtl2alrför
siffran 2 1/l millioner visst icke kan kallas för stor, men jag misstänker -Göteborgs
dock, att den förefaller denna kammares ledamöter ganska betydlig, befästande
Men det är icke nog med att stället är befäst och att det finnes m. m.
kanoner på fästningen. Det måste äfven finnas någon, som sköter (Forts.)
dessa kanoner, det måste finnas fästningsartilleritrupp och mycket
fästningsartilleritrupp. Vi hafva nu et fästningsartillericorps på Vaxholm,
ehuru till största delen bestående af beväring, och vi hafva ett,
ganska tarfligt fästningsartilleri på Gotland. I Karlskrona hafva vi
deremot intet fästningsartilleri; man måste för de kanoner, som der
finnas och landtförsvaret skall servera, blottande Karlsborg, hemta
artillerister derifrån. Skola vi hafva en befästning i Norrland, så
behöfves äfven der fästningsartilleri. Det behöfves alltså mycket fästningsartilleri,
och huru man skall få det utan att ingå pa värnpligten,
förstår jag icke.

För fiffigt finnes det äfven andra städer än Göteborg, som det
vore önskligt att få befästa. Göteborg är visserligen den vigtigaste,
men det finnes äfven andra kuststäder, såsom Malmö, Kalmar, Norrköping,
Gefle — der dock en sådan åtgärd vore jemförelsevis lätt —

Sundsvall, Luleå med flere norrländska städer, der det finnes störa
trävaruupplag. Men när man vill försvara ett land med 200 mil lång
kuststräcka, så får man tänka på den gamla satsen, att den, som vill
försvara allt, försvarar ingenting. När man har en armé, som icke
är stor nog för landets vidsträckthet, och icke god nog derför
att den till mer än hälften består af personer, som icke fått mer
än 40 dagars öfning, så måste man tänka sig försvaret ordnadt
på det sätt, att det är blott de vitala delarne, om jag får begagna
det uttrycket, som kunna försvaras. Det är företrädesvis de ställen,
der landets sjelfständighet och odelbarhet hotas och der freden
kommer att dikteras, som man bör tänka på att försvara, ty
gäller det Sveriges vara eller icke vara, då får man låta städerna
brinna. Och om några tiotal millioner skulle riskeras, så får detta
icke väga något i vågskålen, då det gäller landets sjelfständighet.

Yi hafva det icke så ordnadt, att vi kunna skydda äfven våra städer.

Detta är det svar, som jag har att lemna.

Jag skulle vilja säga ännu en sak. Jag har många gånger tänkt
på detta städernas försvar. Jag tror icke, att det finnes mer än ett
sätt att drägligt försvara dem, nemligen på frivillighetens väg. Dessa
städer, särskilt Göteborg, hafva en massa smärre ångbåtar, och
dessa kunna apteras till stångminbåtar. Materiel kunde man delvis
utfå från kronans förråd, delvis kunde man skaffa sig den sjelf, ty
den är jemförelsevis billig. Kommer då ett fiendtligt fartyg in i dessa
trånga farvatten och i all synnerhet om det kommer att ligga qvar
der öfver natten och det då angripes af ett tiotal sådana båtar, bemannade
med dugliga kaptener, maskinister och ingeniörer, som det
finnes godt om i dessa städer, personer, som verkligen äro färdiga
att offra lifvet, ty det fordras, då kommer det fiendtligt fartyget icke
derifrån. Och vet man, att denna fara hotar, så aktar man sig för
att löpa in der.

Ji;o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Angående Vidare skulle man, livad de norrländska städerna beträffar —
åtqärderförför Göteborg kämpar det sig icke — kunna från kronans förråd utfå
Göteborgs fästningsartillerimateriel, visserligen äldre, men användbar mot opansbefästande
rade kryssare, som ej äro beväpnade med så utmärkt artillerimateriel.
m. m. Dessa kanoner kan man uppställa bakom uppkastade jordverk och
(Forts.) derifrån hålla fienden på afstånd.

Jag tror, att man måste se sanningen midt i ansigtet, och derför
har jag ansett mig böra i statsrådsprotokollet inskränka mig till att
påpeka dessa punkter, hvilka jag tror, att armén i första hand måste
försvara.

Herr Mankell: Jag hade icke ämnat yttra mig i detta ämne,
förr än nästa punkt blifvit föredragen, men då tvenne talare redan
vidrört densamma, så må det äfven förunnas mig att derom yttra
några ord.

I likhet med den förste talaren har äfven jag känt mig något
öfverraskad af herr statsrådet och chefens för kong!, landtförsvarsdepartementet
ingress i statsrådsprotokollet till de extra anslagsfordringarna.
För så vidt man rätt skall förstå dess innehåll, vill
det synas som om de 9 å 10 millioner, som äro beräknade för neutralitetsrustningar,
skulle vara ifrågasatta att användas uteslutande
för det döda försvaret, d. v. s. för fästningar med deras bestyckning.
Redan detta förhållande har yarit egnadt att ingifva förvåning.
Ty jag hade antagit, att af dessa summor åtminstone en del skulle
kunna anslås till arméns mobilisering vid tillfälle, då neutraliteten
blefve hotad. Men derom förmäles i statsrådsprotokollet ingenting.
Deremot är en dylik tanke uttalad i den af herr Alin väckta motionen,
der det antydes, att åtminstone 3 millioner af dessa 10 skulle anslås
till arméns mobilisering, men det öfriga användas till det s. k. döda
försvaret. Det är möjligt, att jag i afseende å denna min förmodan
beträffande herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdepartementet
verkliga afsigter misstager mig, men då herr statsrådet sjelf är närvarande,
kan han i så fäll meddela upplysning derom.

Men äfven detta oafsedt har det förefallit mig särdeles anmärkningsvärd!,
att eu så vigtig punkt som Göteborg alldeles icke blifvit
omnämnd bland de ställen, som skulle befästas. Och då jag var
den, som vid föregående riksdag väckte förslag om Göteborgs
skyddande åt sjösidan, må det icke förundra någon, att jag funnit
nämnda uraktlåtenhet besynnerlig. Derjemte är ej heller ett enda
ord närnndt om Stockholms försvar åt landsidan. Såsom jag flere
gånger i Första Kammaren varit i tillfälle att nämna, kan Stockholm
dock lätt öfverrumplas genom en mindre landstigen trupp,
hvilket, då på landsidan intet skydd finnes i befästningsväg, kan
ske på några timmar.

Dessa båda punkter hafva synts mig vara de mest blottade, om
någon skulle vilja kränka vår neutralitet. Och på samma gång de
i strategiskt hänseende äro de vigtigaste, utgöra de tillika rikets
förnämsta städer.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet framhöll
deremot i främsta rummet Vaxholm och Karlskrona, på hvilka

Onsdagen den 25 Februari, f. m. 41 N:o 8.

båda fästningar dock redan betydliga anslag blifvit nedlagda, både Angående
till fästning och bestyckning, och sedermera ytterligare Gotland ifrågasätta
och Norrland, hvilken sista landsdel jag dock i händelse af siö-^Tx''!™
krig måste anse minst hotad. befästande

Nu har herr statsrådet behagat säga, att eu dylik fråga måste m. m.
betraktas från en högre ståndpunkt och i stora drag. Men jag vågar (Forts.)
påstå, att just ur denna höga synpunkt äro Stockholm och Göteborg
de vigdgaste punkter, som kunna ifrågakomma. Herr statsrådet har
visserligen behagat antyda, att det icke är möjligt att försvara allt,
ty då försvarar man intet. Ja, det är fullkomligt sant, men emellan
att försvara de förnämsta punkterna och att försvara allt, är dock
en stor skilnad. Hvad beträffar småstäderna, är det ganska rigtigt,
såsom sades, att statens medel icke räcka till att förse dem alla
med försvarskrafter, utan att vi i afseende på dem äro hänvisade
till hvad som på frivillighetens väg möjligen kan uträttas. Men då
tillåter jag mig att uttrycka min förvåning öfver, att man gjort så
litet för att uppmuntra landstormen, som just utgör den del af
armén, hvilken skall lemna ortförsvaret.

Det är dessa anmärkningar jag tillåter mig framställa i förhoppning
att herr chefen för landtförsvarsdepartementet skall lemna
ytterligare upplysningar angående användandet af de tio millioner,
som skulle åtgå till neutralitetsrustningar.

Herr Stjernspetz: Jag ber i allo få instämma i herr statsrådet
och chefens för landtförsvarsdepartementet skildring om huru försvarslöst
vårt land är i händelse af krig. Alla dess kuststäder
med dervarande varuupplag, handelsfartyg m. m. ligga fullständigt
blottade för fienden, och huru mycket vi än öka vårt landt/örsvar,
blifver denna iörsvarslöshet ändå lika stor, så länge fienden är obestridd
herre öfver sjön.

Det enda möjliga att skydda detta och hindra eller fördröja en
landstigning är att vi skaffa oss dugliga krigsfartyg. Det är nog
rigtigt, att, eu eller annan punkt bör befästas och i det afseende!
vore det nog fördelaktigt om eu punkt på vestkusten blefve befästad
icke blott för att skydda Göteborg, utan äfven för att gifva våra
krigsfartyg tillfälle att vid behof finna en tillflyktsort bakom en
fast punkt, Men annars är det för kostsamt och skulle icke heller
leda till målet, om man skulle tänka på att befästa ett stort antal
platser vid våra kuster. I stället för en mängd sådana platser är tydligen
vida bättre, om man skaffar sig befästningar, som äro rörliga
och således kunna flyttas, hvarigenom de kunna samlas och användas
mot fienden vid de platser, som under ett krig kan blifva behöflig!,
och våra krigsfartyg med sina minbåtar utgöra just sådana rörliga
befästningar.

Att tänka sig att våra städer skulle kunna försvara sig på frivillighetens
väg är alldeles orimligt, det lär oss krigshistorien. Det
lins intet enda exempel i krigshistorien, som icke visar, att de fient
liga krigsfartygen med sina grafva skeppskanoner, som äro så oerhördt
öfverlägsna de små fältkanoner som en landtarmé möjligen
kan vid stranden uppställa, hafva sopat kort de landtrupper, som

N:o 8. 42 Onsdagen den 28 Februari, f. m.

Angående velat söka hindra landstigningen. Ännu omöjligare vore det för de friifragasatta
villiga, att med sina gevär kunna göra det minsta motstånd äfven
boros mot fiendens allra minsta kanonbåtar. Då herr statsrådet och chefen
befästande för landtförsvarsdepartementet vid denna frågas behandling berört
m. m. frågan om vårt försvar i dess helhet, har jag derför nu vågat fästa hans
(Forts.) och kammarens uppmärksamhet på vigten och nödvändigheten att
egna mer omsorg åt flottan, tj utan en kraftig sådan kunna vi icke
försvara något, lika litet som vi kunna göra motstånd mot en så
betydande armé, som Ryssland eller hvilket annat större land som
helst kan öfverföra hit.

Med detta har jag dock ingalunda velat förneka, att icke landtförsvaret
behöfver ordnas på bättre grunder, men om det är fråga om
att öka utgifterna för vårt försvar i dess helhet, är det tydligen lönlöst
att lägga detta till landtförsvaret, utan bör ökningen endast
komma sjöförsvaret till godo. Jag har i öfrigt intet yrkande att
göra.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad; och
föredrogs derefter

Punkten 20,

som bifölls.

§ 7.

Herr statsrådet m. m. friherre H. Palmstierna aflemnade följande
Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

l:o) med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;

2:o) med förslag till lag om sjukkassor;

3:o) angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

4:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt aflidne f. d.
landshöfdingen H. G. W. Gyllenrams dotter Beata Lovisa Gustafva
Gyllenram;

5:o) angående pension åt föreståndaren för landtbruksinstitutet
vid Dltuna F. G. Norström och föreståndaren för institutets agrikulturkemiska
försöksanstalt m. m. H. A. von Post; samt

6:o) angående låneunderstöd för anläggning af jernväg mellan
Hernösand och Sollefteå.

De aflemnade kongl. propositionerna bordlädes.

§ 8.

Härefter fortsattes föredragningen om statsutskottets utlåtande
n:o 5, dervid i ordningen först förekom

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

N:o 8.

Punkten 21.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit, hem
stälde utskottet i denna punkt, att Riksdagen måtte för anskaffning
af fästningsartiilerimateriel på extra stat för år 1892 anvisa 1,100,000
kronor och deraf anslå till bestyckning å Karlsborg 189,000 kronor,
å Vaxholm-Oskar-Fredriksborg 900,000 kronor och å Oskars-Värnslinierna
11,000 kronor.

1 en vid punkten fogad reservation hade deremot af herrar
Sven Nilsson, O. Jonsson i Hot'', Lasse Jönsson, A. Persson i Mörarp,
P. Andersson i Högkil, Gunnar Eriksson, P. Ersson i Vestlandaholm,
J. Lyttkens, G. Persson i Stallerhult och A. G. Gyllensvärd
yrkats, att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen må för anskaffning
af fästningsartiilerimateriel på extra stat för år 1892 anvisa
ett belopp af 400,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan upplästs, anförde:

Herr Sven Nilsson: Jag skall be att få yttra några ord, oaktadt
det väl icke lönar mödan synnerligen mycket att tala för sparsamhet
å fjerde hufvudtiteln, efter den utgång beslutet fick på den första
och nästföljande punkterna. Man har talat om att sparsamhetsvännerna
i kammaren skulle vara mycket talrika, men när det gäller,
så försvinna de. Men detta oaktadt kan jag icke hjelpa, att jag vidhåller
det uttalande och de motiv, som jag framhöll vid behandlingen
af första punkten, och jag kan derför icke annat än yrka bifall till
reservanternas förslag. Ett särskildt skäl för detta yrkande ligger
deri, att, när man under sista treårsperioden höjt statsutgifterna med

11,504,000 kronor, så hade jag trott att man kunde upphöra med
höjningar under denna perioden. Jag anser heller icke rätt att, när
dessa millioner äro sådana medel, som utgått ur det fattiga folkets
kassa, de då skola användas till sådana ändamål, som till anskaffande
af kanoner och byggande af befästningar m. m.

Häruti instämde herrar Nilsson i Skärhus, Gunnar Eriksson,
Nordin, Biilow, G. Ericsson från Stockholm, J. Johansson från Stockholm,
Jonsson i Hof, Berg från Stockholm, Wavrinsky, Fjällhäck,
Jansson i Saxhyttan, Ersson i Vestlandaholm och Truedsson.

Härefter lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palmstierna, som yttrade: Jag skall försöka att bemöta reservanternas
yrkande, men ber först att ett ögonblick få besvara den siste
talaren, som framförde deras sak. Jag skall börja med hans sista
ord, nemligen att han icke ansåg rätt att till vårt försvar använda
dessa medel, som de fattigare klasserna hafva lemnat. Jag skulle
kunna fråga honom hvad han anser det vara rätt att använda dessa

Angående
anslag till
fästningsartiilerimateriel.

N:0 8. 44 Onsdagen den 25 Februari, f. m

Angående medel till. Men det är icke fråga om det; — derom hafva vi icke
mslag till att tvista. Frågan är: hvad behöfva vi försvara eller icke försvara
artilleri- oc^ hyad behöfva vi till vårt försvar? 1 Kongl. Majrt.s framställning
materiel, framhålles, att sedan många år tillbaka varit behof af fästningsartilleri(Forts)
materiel på de tre ställena Oskars-Värnslinierna, Karlsborg och Vaxholm—Oskar-Fredriksborg.
— Det står på sid. 23. — Behofvet är
beräknadt till sex millioner, och då omkring två millioner beviljats,
återstå således fyra. Om nu endast 400,000 kronor beviljades, såsom
reservanterna föreslagit, är det gifvet, att 11,000 kronor skulle gå till
komplettering af Oskars-Värnslinierna; och då vid Karlsborg fattas
mer än två och en half millioner, är det temligen gifvet, att man icke
kan draga af på de 189,000 kronor, som Kongl. Maj:t ifrågasatt för
Karlsborg, i synnerhet som jag har förhoppning om att vi nästa år
skola kunna få upp några kanoner på Vaberget. Då skulle återstå
för Vaxholm—Oskar-Fredriksborg 200,000 kronor. Det är begärdt i
år 900,000 kronor; det vore således en afprutning på 700,000 kronor.
Det är ganska betydligt, och när man ser, att det nu fattas en och
en half million, skulle det med 200,000 kronor om året åtgå sju år,
innan man finge fästningen bestyckad enligt 1878 års förslag, det
vill säga att det skulle gå åt tjugu är efter det förslagets tillkomst,
innan denna fästning blefve färdig, och vi voro då framme vid 1898.
Jag tror icke att detta skulle låta försvara sig. Jag vill nu i parentes
nämna att af de 800,000 kronor, som beviljades förra året, ungefär
hälften blifvit upparbetad, så att vi inom ett par månader få 28 st.
16 och 12 cm. haubitser och kanoner till stor del med tillhörande
lavettage och projektiler. För det öfriga af summan skulle dels dessa
kompletteras och dessntom anskaffas några snabbskjutande kanoner
och 4 st. 24 cm. haubitser. För de 900,000 kronorna till Vaxholm—
Oskar-Fredriksborg, men hvilket belopp reservanterna vilja hafva
nedsatt till 200,000 kronor, skulle anskaffas ytterligare 6 st. 24 em.
haubitser å 70,000 kronor pr styck och 3 st. 16 cm. pansarbrytande
kanoner å 50,000 kronor samt några och tjugu snabbskjutande pjeser
ä 15,000 kronor, allt med tillhörande lavettage och projektiler m. in.
Jag föreställer mig, att hela denna militära fråga icke gerna kan
rubriceras under militärlyx eller anfallskrig, utan är endast en ren
försvarsfråga, och det synes mig, som om alla borde vara intresserade
häraf, då det finnes tillgängliga medel. 1 fjol gjorde jag en framställning
om huru det såg ut vid Vaxholms fästning. Der finnas
ganska många större kanoner, eller cirka 290, men af dessa äro icke
mindre än 208 framladdningskanoner och af dessa åter äro 60 å 70
stycken ungefär 60 år gamla. Det kan icke hjelpas att artillerimaterielen
går framåt och kostar pengar. Vid Karlsborg tror jag
icke heller man kan påstå att det finnes tillräcklig bestyckning Jag
vill icke trötta kammaren med att här ännu en gång framdraga de stora
summor på tiotals och många tiotals millioner, som länder af ungefär
samma storlek som Sverige anse sig tvungna att offra till fosterlandets
försvar. Jag får blott på det lifligaste förorda Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Manke 11: Den missrigtning i afseende på fördelningen af

neutralitetsmedlen, som jag trott mig finna, och hvilken icke blifvit

46 N:o 8.

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

förklarad af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet/
synes äfven förefinnas i fördelningen af bestyekningen till fästningarna,
sådan densamma sker enligt 1878 års bestyckningsplan. Ty när
man der hade 6 millioner, som skulle fördelas, så bestämdes att deraf
till Karlsborg skulle utgå icke mindre än 3,618,000 kronor, men deremot
endast 2,071,000 kronor till skyddandet af Stockholm åt sjösidan
och 261,000 kronor till Karlskronas skyddande åt landsidan.
Af förstnämnda summa hafva redan beviljats till Karlsborg 1,025,000
kronor, till Vaxholm—Oskar-Fredriksborg 600,000 kronor och till
Karlskrona 250,000 kronor. Häraf framgår, att den fästning, som i
sista rummet skulle komma i fråga att uppnås af en fiende, hvilken
ville kränka vår neutralitet, nemligen Karlsborg, har fått det mesta.
Med anledning deraf hemställer jag, om en sådan fördelning af bestyckningen
— när man talar så mycket om skyddandet af neutraliteten
— kan vara lämplig.

Vidare ber jag att få nämna, hvad jag föregående riksdagar i
Första Kammaren framhållit, att man icke skall tro det våra fästningar
sakna bestyckning. Ty innan nyssnämnda bestyckningsplan uppgjordes
och tillämpades, fans på dem en ganska talrik bestyckning
af äldre artillerimateriel, hvilken, äfven om den är något föråldrad,
dock ännu är fullt brukbar, åtminstone för vissa delar af fästningsförsvaret.
För att upprätthålla neutraliteten finnes sålunda ingen
trängande nödvändighet att skynda på med anskaffandet af ny bestyckning.
Och en uppenbar dikt är, hvad man vid föregående riksdag
sökt utsprida, nemligen att våra fästningar ej skulle hafva annan
bestyckning, än den enligt 1878 års plan hittills anskaffade. Dessutom
vill jag erinra, att herr generalfälttygmästaren i fjol icke begärde
mer än 400,000 kronor. Men det oaktadt äskade Kong!. Maj:t då

1.200.000 kronor, hvilket Första Kammarens ledamöter i statsutskottet
uedprutade till 800,000 kronor och denna kammares ledamöter till

400.000 kronor. Emellertid gingo de 800,000 kronorna segrande
igenom vid den gemensamma voteringen, om än med knapp röstpluralitet.
Vid sådant förhållande hafva emellertid statsutskottsiedamöterna
från denna kammare handlat i full konseqvens, dä de tillstyrkt
att anslaget i år skulle bestämmas till 400,000 kronor. Då
den summan för sig såsom stöd har generalfälttygmästarens uppfattning,
då Karlsborg och Karlskrona (åt landsidan) icke för ögonblicket
torde behöfva ytterligare bestyckning, då åtskilliga anslag till bestyckning
föreligga på femte kufvudtiteln, samt då detta anslag utan fara
synes kunna fördelas på eu tid af flera år, så anser jag att blott

400,000 kronor nu böra beviljas.

Herr Sven Nilsson: Då jag yttrade mig sist, vågade jag uttala
den från min synpunkt sedt rätta satsen, att det icke vore rigtigt att
använda medel, som uttagits företrädesvis från det fattiga folket, till
sådana ändamål som nu äro i fråga. Jag fick dä från statsrådsbänkeu
den frågan: »till hvilket ändamål skall man då använda dessa medel?»
Den frågan är mycket lätt att besvara. Dessa medel borde användas
så att de, som betalat skatten, deraf få lindring på andra håll, sä att
de icke blifva oskäligt högt betungade. Om man hade gått den

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts.)

K:o 8. 46

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Ports.)

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

vägen och för öfrigt visat tillmötesgående i andra afseenden mot dem,
som tryckas af skatterna, så anser jag att man handlat klokt och
rigtigt. Jag tror dessutom för min del att, om man vill fortsätta på
detta sätt med höga anslag på fjerde och femte hufvudtitlarne — såväl
som på andra hufvudtitlar — det är rigtigare att för dessa ändamål
lägga beskattningen på de samhällsklasser, som bäst tåla densamma,
och icke som nu lägga nästan hela bördan af så väl det lefvande
som döda försvaret på de fattigaste klasserna af vårt folk.

Herr Bttlow: Så som diskussionen är förd här i dag, synnerligast
af våra herrar militärer, kan man icke få annat intryck än att, då
Kongl. Maj:t försäkrat oss att vi hafva fred utåt, vilja dessa herrar
militärer ha krig inåt. De hafva rigtigt trumfat på stora militära
anslag både på annat sätt och i försvarsföreningar, der man till och
med hetsar fruar och skolpojkar på landets representanter för att
verka för högre anslag. Men man bär icke kunnat komma under
fund med hvad slags försvar man egentligen vill hafva och bar icke
heller sett hvar man vill stanna, utan det är endast ett fortgående
och en ökning. Man klandrar fanatismen på politikens och religionens
områden, men man klandrar icke fanatismen på det militära
området. Eu sådan finnes dock verkligen i vårt land. Här har t. ex.
Kongl. Maj:t begärt 400,000 kronor i ett fall; men Första Kammaren,
ej nöjd med Kongl. Maj:ts anspråk, har till och med höjt summan till

800,000 kronor. Det är allt jemt dessa öfverdrifter, som det bör
vara nödvändigt för Andra Kammaren att stå emot. 8å kommer en
militär här och talar om nödvändigheten att ändå mera försvaras,
än hvad Kongl. Maj:t antydt. Der behöfvas försvarsåtgärder för
skyddandet af vestkusten och af Göteborg. Och enligt ett yttrande
i hans anförande skulle man tro att det vore nödvändigt att man
hade kanoner rundt om våra kuster. På det sättet skulle både stora
och små städer och väl hvarje plats skyddas, så att Göteborg skulle
få skydd för sin sill, Malmö för sitt smör och sin ost, o. s. v. Jag
hade dock trott att man väl kunde lyssna till hvad svenska folket
talar och tänker, och då skulle man, oaktadt fanatismen å det militära
hållet, få höra den allmänna meningen, att i fråga om de militära
fordringarna skall man stanna här, men i stället laga att det försvar
man har blir bättre ordnadt men icke dyrare. — Jag instämmer i
reservanternas yrkande.

Herr Bratt: Jag uppkallades af ett yttrande, som fäldes af
talaren på stockholmsbäuken. Han förklarade som ett bland motiven
för sitt yrkande om afslag å Kongl. Majrts proposition i denna del,
att vi icke skulle tro att bestyckningen å våra fästningar »verkligen
vore så dålig,» ty, sade han, »vi hafva ganska mycken äldre materiel,
som ännu är fullkomligt användbar.» — Ja, denne talare har
ju sjelf varit militär, och att han ännu har intresse för militära angelägenheter,
derpå ha vi i dag sannerligen fått flerfäldiga bevis,
om också hans militära intressen synas gå i en rigtning, som förefaller
temligen märkvärdig. Men då han nu påstår, att den äldre
artillerimaterielen »är fullkomligt användbar,» så tillåter jag mig att

N:o 8.

Onsdagen den 25 Februari, f. tå- 47

bestämdt protestera. Jag behöfVer val icke erinra honom — ty så
mycket minnes kan nog sjelf af artillerilärans elementer — att
verkningsförmågan hos en kanon bestämmes af de tre gifna faktorerna
skottvidd, träffsäkerhet och förstörelsekraft. Om jag nu upplyser
honom, att de moderna arti 11 eri pjes erna hafva mångdubbelt
större skottvidd än de äldre; att de förras träffsäkerhet på de långa
hållen är vida bättre än de senares på jemförelsevis korta håll; att
slutligen de förras projektiler utveckla en förstörelsekraft, som väl
kan sägas vara hundrafalt större än de senares; så kan han lätt
tänka sig gången och resultatet af striden mellan en fästning, bestyckad
med gamla pjeser, och en anfallande fiende, försedd med
nya. Den striden aflöper så, att den anfallande lägger sig på ett
afstånd af 3 till 4 tusen meter, dit den försvarandes kanoner alls icke
nå, och derifrån skjuter han fästningen »sönder och samman.» Så
ställer sig förhållandet, om vi begagna gammal artillerimateriel emot
en fiende, som kommer med ny och tidsenlig sådan.

Hvad sjelfva saken i öfrigt beträffar, vill jag erinra, att här
gäller frågan bland annat att få ett försvar af inloppet till Sveriges
hufvudstad och att få ett sådant försvar effektivt — men detta kan
icke ske utan tidsenliga kanoner. Då således tidsenliga kanoner
hehöfvas, så är det och får det icke hufva fråga om, hvarifrån medlen
skola tagas. Min ståndpunkt torde vara känd i afseende på statskassans
extra tillflöden under de senare åren, att nemligen jag, för
min del, hvarken gillat eller varit med om att skapa den källa,
hvarur dessa flöden runnit; men det är nu icke fråga derom. Vi
behöfva dessa kanoner, och hvarifrån vi än skola taga penningar
dertill, så anser jag oss vara både moraliskt och, jag höll på att
säga, äfven juridiskt skyldiga att anskaffa den artillerimateriel, som
är oafvisligen nödvändig för försvaret af vår hufvudstad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr talman! Jag skall med nöje försöka lemna
ett litet bidrag till svar på den fråga, som för en stund sedan framstäldes
af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
när han yttrade: Om icke de penningar, som tagits ut genom skatt
på den fattiges dagliga bröd, få användas till kanoner, »hvad skola
de då användas till?» En ärad ledamot, som nyss satte sig, tycktes
dela hans mening. Jag beklagar, att två så lojala män som herr
chefen för landtförsvarsdepartementet och den siste talaren tyckas ha
alldeles glömt bort den evigt minnesvärda dag, då hans maj:t Konung
Oscar II höll sitt namnkunniga diktamen till statsrådsprotokollet, der
det beskrifves hvad dessa penningar borde användas till. Hade desse
herrar kommit i håg detta, så hade de icke behof! framställa en
sådan fråga.

Herr Lyttkens: Herr talman, mine herrar! Då denna fråga
förekom i statsutskottet, kunde jag icke annat än erkänna behofvet
af ny fästningsmateriel, och för att i den frågan komma derhän att
något gjordes, framstälde jag ett medlingsförslag mellan Första och
Andra Kammarens utskottsledamöters meningar, i det jag yrkade att

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Fortä.)

N:o 8. 48 Onsdagen den 26 Februari, f. m.

Angående ett belopp af 600,000 ''kronor skulle få användas för detta behof.
‘fästning *öl''utom det att v'' icke ka tillgångar till ett så stort anslag, som
artilleri- Kongl. Maj:t begärt, anser jag äfven af en annan orsak en så stor
materiel, summa icke kunna beviljas. Vi kunna nemligen icke upparbeta ett
(.Forts.) så stort belopp inom landet, utan tvingas att taga en stor del af
denna materiel, som i landet kan tillverkas, ifrån utlandet, och i det
fallet är jag protektionist — fastän jag för öfrigt är frihandlare — att
jag helst vill tjena det svenska arbetet och icke i onödan gå till utlandet
för att fylla våra behof af det, som vi sjelfva kunna tillverka. Mitt
förslag om anslagets bestämmande till 600,000 kronor vann emellertid
icke bifall från någondera sidan, och jag förklarade då, att jag,
hellre än att rösta med Första Kammarens ledamöter, släppte mitt
förslag och följde med de öfriga utskottsledamöterna från denna
kammare, som ville nedsätta beloppet till 400,000 kronor.

När man ser, huru denna hufvudtitel växer år efter år, så frågar
man sig med häpnad: hvar skall detta stanna, och hur mycket
skall hädanefter åtgå till dessa militära behof? Och vi höra här i
kammaren, att det icke är fråga om hvar vi skola taga dessa pengar
ifrån, utan vi fä taga dem hvar och huru som helst. ■ Man hör så
väl här som från de kringresande herrar försvarsvännerna, som jagvill
kalla »försvars-attachéer»—jag hoppas att ingen af desse herrar
skall finna sig sårad af detta uttryck — »att vi äro alldeles försvarslösa,
att vår armé icke duger någonting till». Kan det vara rätt att öfverallt
proklamera sådana åsigter och predika sådana läror? Jag minnes
väl, huru jag en gång här i kammaren fick eu sträng tillrättavisning
af eu högt aktad militär för det jag vågade tala om att våra dåvarande
gevär vore olämpliga och odugliga; och förebråddes jag
derför, att jag ville »rubba det förtroende, som armén hade till sina
vapen». Denna förebråelse var må hända rigtig. Ty hvad skall
truppen tänka, om den beröfvas tilliten till sina vapen, om den lår
höra predikas, att dessa vapen icke duga till någonting? Men hvad
skall nu så väl befälet som truppen och svenska folket tänka, när de
ständigt höra, att hela vår armé är alldeles olämplig och oduglig
och att vi äro totalt försvarslösa, och hvad förtroende skall armén
hafva till sig sjelf och till sin kraft och duglighet, när de ständigt
och jemt och öfverallt höra sådana åsigter framställas? När man
dertill ser, huru stor ökning som uppkommit på fjerde hufvudtiteln
och tänker, att vi med alla dessa millioner ändock äro alldeles försvarslösa,
då framstår den frågan: hur mycket fordras det då för
vårt försvar? Man må icke förundra sig öfver att under sådana förhållanden
oro skall uppstå bland folket och att många skola tänka:
hellre än att vi skola stanna i ett land, der vi, oaktadt alla dessa
millioner, ändock äro totalt försvarslösa, hellre må vi tänka på att
skaffa oss ett annat fädernesland. Och det är eu sådan tanke, som
kanske icke så litet medverkat till den allt mer och mer tilltagande
emigrationen.

Jag begagnar mig af tillfället att säga ännu ett ord, ehuru jag
villigt erkänner, att det icke står i något direkt förhållande till den
föredragna punkten. När någon vågar uppträda mot dessa »försvarsattachéer»,
så beskylles han för illvilja och stämplas han som foster -

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

N:o 8.

landsförrädare. Jag fär säga, att jag finner det icke lämpligt att
sprida sådan oro bland folket, som nu en tid egt rum. Det är väl
möjligt, att vi icke äro så rustade som vi med bättre hushållning
med medlen kunde vara. Men icke äro vi alldeles försvarslösa, och
icke saknas hvarken håg eller vilja att försvara ett älskadt fosterland,
och icke gagnar man saken genom öfverdrifna skildringar om
det bristfälliga i vårt försvar eller genom för stora pretentioner på
vår förmåga att skaffa mera medel till militära behof.

Det anslag, som nu är i fråga, öfverskrider eu vis måtta. Vi
hörde nyss från statsrådsbänken att af de 800,000 kronor, som anslogos
i fjol, ännu hälften lins obegagnad. Skola, vi i år taga ytterligare
1,200,000 kronor, så lära vi icke kunna inom landet upparbeta
anslaget på länge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservanternas förslag, att
anslaget mätte bestämmas till blott 400,000 kronor, oaktadt jag vet
och medger, att det är nödigt att vi få våra fästningar tidsenligt bcstyckade.
Men detta är dock icke så brådt om, att vi icke mycket
väl kunna fördela anslagsbehofvet på några år.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Som herrarne torde veta, har jag icke deltagit i behandlingen af
denna hufvudtitel inom utskottet. Men jag får säga, att äfven jag
har mina betänkligheter att år efter år höja hufvudtiteln så betydligt.
Om man ser på hufvudtiteln, sådan den i år framlagda statsverkspropositionen
visar den, så skulle den komma att ökas med 911,800
kronor, och det är sannerligen icke obetydligt, om man tager i betraktande
att just i fjol en betydande ökning, särskildt på detta
anslag, tillkom. 1 fjol hade generalfälttygmästaren till anskaffande
af ny fästningsmateriel begärt 400,000 kronor, men Kongl. Maj:t
1,200,000. kronor. Vi veta också, att i denna kammare blef beslutet
ett anslag på 400,000 kronor, men i Första Kammaren 800,000
kronor, och i gemensam votering fick man upp det till 800,000 kronor.
När jag nu ser att hufvudtiteln ökas på detta sätt, så finner jag det
högst betänkligt. Jag tror derför, att man kan gå eu medelväg, och
jag beklagar verkligen, att icke herr Lyttkens vidhållit sitt förslag,
nemligen att man skulle stanna vid 600,000 kronor. Jag tror verkligen,
att om vi nu i denna kammare besluta ett anslag på blott

400,000 kronor, så går det i år som det gick i fjol, att vi förlora
alltsammans. Det är derför, så vidt jag kan se, ingenting annat att
göra, om man nemligen vill handla så klokt som möjligt, än att
försöka få ett medlingsförslag. Jag har derför tänkt mig ett anslag
på 600,000 kronor. Då skulle Karlsborg få såsom vanligt 100,000
kronor och Oscars-Värnslinierna 11,000 kronor, som återstå; och då
nu Vaxholm—Oscar-Fredriksborg beräknats bli färdigt med 1,471,000
kronor, så skulle man väl kunna fördela det beloppet på tre år,
hvarefter man skulle få full bestyckning der. Jag tycker derför, att
man borde här försöka enas om ett anslag på 600,000 kronor, deraf
skulle anvisas till Karlsborg 100,000 kronor, till Oscars-Värnslinierna
de 11,000 kronor, som ännu fattas, och till Vaxholm—Oscar-FredriksAndra
Kammarens Kret. 1891. N:o 8. i

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts )

N:o 8.

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

borg 489,000 kronor, således tillsammans 600,000 kronor, jag förmodar
att chefen för landtförsvarsdepartementet skulle vara belåten
med det, ty jag tror att det är temligen tillfredsställande.

Jag har velat, till den kraft och verkan det hafva kan, framställa
detta yrkande, och tror, som sagdt, att om vi sätta frågan på sin
spets, sa går det i år som i fjol, nemligen att vi förlora allt. Man
har visserligen sett sparsamhetskänslan ännu framträda här i kammaren,
men man har också sett eu viss rigtning af »försvarsrörelse»; och
om man väger det ena mot det andra, så blir kanske följden den,
att om vi besluta 400,000 kronor, så gå kanske i gemensam votering
alla 1,100,000. . ..

Jag tror att vi få vara betänksamma litet hvar och gorå det
bästa att spara, på samma gång vi värna om vårt land så godt vi
förmå, med icke allt för stora språng i beloppen.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Herrar Månsson, JEliasson, Pehr sson i Norrsund och Janson i
Carlshed förenade sig med herr vice talmannen.

Herr Mankell: En ärad talare på göteborgsbänken försökte göra
troligt, att jag skulle hafva yttrat, det våra fästningar skulle kunna
försvaras med den äldre artillerimaterielen. Jag beklagar, att han i
så fall antingen hört illa eller också oriktigt uppfattat mitt yttrande.
Jag sade nemligen, att den äldre materielen skulle kunna användas
vid vissa delar af fästningsförsvaret — och jag står dervid. Jaghar
sjelf såsom statsrevisor besökt de flesta af våra fästningar, icke
en utan flere gånger, och sist för ej så många år sedan. Och så
pass mycket militär är jag ännu, att jag kan bedöma, det den äldre
materielen mycket väl kan användas, hvarför jag också kan intyga
rigtigheten af hvad jag nyss yttrade. Emellertid har jag aldrig förnekat,
att vi ej småningom böra skaffa oss den nyaste och bästa
materielen; men hvad jag yttrade var, att anslaget dertill skulle
kunna fördelas på flera år. Jag nämnde nyss, att, utom dessa anslag
på fjerde hufvudtiteln, för det ifrågavarande ändamålet äfven begärts
sådana på den femte. På den förra hufvudtiteln hafva nemligen äskats
1,1(10,000 kronor och på den senare: till Kungsholmens fästnings bestyckning
459,600 samt till bestyckning för fasta minförsvaret vid
Södertelge 44,500 kronor. Således endast för flottans räkning anslag
på öfver 500,000 kronor. Tillsammans hafva alltså för nyssnämnda
ändamål fordrats icke mindre än 1,604,100 kronor. Vid sådant förhållande
har jag ansett olämpligt att på eu gång bevilja hela det af
Kongl. Maj:t begärda beloppet och klokare att fördela detsamma på
några år.

Jag yrkar fortfarande bifall till flen vid punkten fogade reservationen.

Herr Bratt: Jag ber få nämna, att jag verkligen icke hörde
herr Mankell säga, att det endast var vid vissa delar af fästningsförsvaret,
som den äldre artillerimaterielen kunde användas. Både
han det yttrandet, hvilket jag naturligtvis icke bestrider, då han

Onsdagen den 25 Februari, f. ni. 51

derom upplyser, hjelper detta dock ej mycket saken och är i hvarje
fall icke tillämpligt här, der frågan gäller en sjöfästning. En sådan
kräfVer i regeln på hvarje punkt en fullkraftig artillerimateriel. Jag
vill dessutom fästa hans uppmärksamhet på, att i Kong! Maj:ts proposition
talas bland annat om behotvet åt pansarbrytande kanoner
för Vaxholm-Oscar-Fredriksborg, och han vill väl icke påstå, att
äfven sådana finnas bland de äldre pjeserna.

Herr Lasse Jönsson: Det är visserligen sant, som en föregående
talare sagt, att de ifrågavarande befästningarna äro sjöfästningar, men
anslaget gäller ju äfven eu landfästning, nemligen Karlsborg.

Det är icke möjligt att fortsätta med beviljande af dessa år efter
år återkommande framställningar om stora anslag, hvilka gå igenom
på grund af en liten öfvervigt i de gemensamma voteringarna. Vi
iå derför söka hålla oss till den af reservanterna föreslagna lägre
summan, hvilken i alla fäll är ganska hög, jemförd med den, som
förut för samma ändamål beviljats. Tänka vi oss tillbaka till år
1885, då en allmän upplysning lemnades och beräkningar afgåfvos
rörande nödvändigheten af dessa fästningars bestyckning samt
om tiden derför, så beräknades då, att härför skulle behöfvas
under eu viss tid 100,000 kronor om året. Men dä förklarade statsutskottet
och äfven Riksdagen, att det var alldeles tillräckligt att
för det ifrågavarande ändamålat bevilja ett anslag af 50,000 kronor
om året. Detta följdes flera år, och samma uttalande borde äfven
nu vara tillämpligt. Det sades då, att eftersom och så länge Karlsborgs
fästning ännu icke var färdig att hindra fiendens anfall, behöfde
man heller icke anstränga sig så häftigt med afl få bestyckningen
så stor. No har det också i den kongl. propositionen blifvit
upplyst, att den materiel, som anskaffats till Karlsborgs bestyckning,
bär transporterats till andra fästningar. Följaktligen har Kongl.
Maj:t härigenom visat sig- anse det icke vara så behöflig! att nu bestycka
Karlsborg ytterligare på någon tid. Om man derför vill gå
lugnt och säkert till väga, tror jag man bör hålla sig till hvad reservanterna
i detta fall föreslagit, nemligen att det begärda anslaget
nedsättes till 400,000 kronor, till hvilket förslag jag alltså yrkar bifall.

Herr Erickson i Bjersby instämde häruti.

Herr Andersson i Högkil: Då jag varit en af de nio ledamöter
från denna kammare, som inom statsutskottet yrkat det
föreliggande anslagets bestämmande till 400,000 kronor, vill jag nu
blott tillkännagifva, att jag fortfarande vidhåller detta mitt yrkande.
Det förefaller mig, som om man frän ett visst håll ville gä för fort,
då det är fråga om att öka statsutgifterna. Det tyckes till och med
i den vägen gä sä fort, att jag befarar, det landet i öfrigt skall fä
svårt att följa med. Ser man tillbaka på förra riksdagsperioden och
tänker på alla de nya och ökade statsutgifter, den medförde, och
hvilka öfver allt i landet framkallade oro och bekymmer, manar
detta verkligen nu till försigtighet. På grund häraf vill jag, som
sagdt, fortfarande yrka bifall till reservanternas förslag.

Njo 8.

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts.)

N:o 8.

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel

(Forts.)

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Chefen för laudtförsvardeparteinentet, herr statsrådet friherre
Palmstierna: Jag skall icke länge upptaga kammarens tid och ber
blott fä lemna en upplysning beträffande ett yttrande, som fäldes af en
föregående talare, hvilken antog, att vi skulle behöfva anskaffa den
ifrågavarande materielen från utlandet, samt äfven antydde, att det icke
var så brådskande med anskaffningen, enär af den materiel, till
hvilken anslag lemna des i fjol, endast hälften vore färdig. Jag vill
i detta fall påminna derom, att det anslag, 800,000 kronor, som då
lemnades, gälde innevarande år, och under sådana omständigheter är
det ju ganska raskt användt. I (ifrigt vill jag närnna^ att i den
kalkyl, jag gjort beträffande anskaffningen, afsetts, att all sådan skulle
effektueras inom landet.

Herr Sven Nilsson: Då vice talmannen framstält ett medlingsförslag,
uti hvilket en stor del af kammarens ledamöter instämt, torde
det vara ännu mera klart, huru denna fråga här kommer att afgöras.
För egen del får jag dock förklara, att jag icke kan vara med om
detta medlingsförslag, ty om det än skulle accepteras af kamrarne
eller hafva någon utsigt till framgång, borde det äfven hafva kunnat
accepteras i statsutskottet af dervarande ledamöter från Första Kammaren,
hvilket likväl icke var händelsen, ty der afvisades det från den
sidan enhälligt. Jag föreställer mig att, om man ställer frågan på sin
spets, och de föreslagna beloppen, 400,000 kronor eller 600,000
kronor, mot hvarandra, resultatet skall blifva lika gynsamt för det
förra som för det senare beloppet. För min del häller jag på det
förra beloppet, derför att det i fjol föreslogs af statsutskottet, samt
denna kammare äfven då stälde sig på samma ståndpunkt till frågan
som utskottet. För (ifrigt är jag fullt förvissad derom, att när det
nu ifrågavarande anslaget i likhet med åtskilliga andra på fjerde och
femte hufvudtitlarne förlidet år höjdes i de gemensamma voteringarna,
så var det kanske just de höga anspråk, man härigenom stälde
på dessa hufvudtitlar, som hade en icke så liten inverkan på de senaste
valen. I så fall skulle man kunna tillämpa ordspråket: »det finnes
ingenting ondt, som icke har sitt goda med sig!» Vill Första Kammaren
och en minoritet i denna kammare låta vår arbetande befolkning
till hufvudsakligaste delen bygga våra fästningar för försvaret,
må de då göra det. Jag hoppas i det längsta att Andra Kammaren
icke skall beträda en sådan väg.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är bra besynnerligt, att hvarje
gång det här talas om fjerde och femte hufvudtitlarne, låter det från
vissa håll precis som om vi icke hade något försvar. Oaktadt fjerde
hufvudtiteln nu går upp till nära 23,000,000 kronor, och nya anslag
lemnas på densamma år ifrån år, klagas lika mycket, ^ Här skickas
personer land och rike ikring, som predika, att nu står fienden för
dörren, och derför skola vi nu lemna allt som begäres till landets
försvar. Det går väl an för en person, som sitter med eu lön på
stat som uppgår till 6 eller 7 tusen kronor om året, att här i kammaren
säga, att han icke bryr sig om, hvarifrån penningarna till
försvarsväsendet skola tagas- Men om man reser ut i landet, får

Onsdagen den 26 Februari, f. m.

N:o 8.

mau höra hvad folket i landsorten säger härom, och det är något helt Angående
annat. Vi måste derför en gång börja att spara samt tänka på, till

hvarifrån penningarna till detta ändamål skola tagas. För närvarande
finnes visserligen icke så litet tillgångar i statskassan. Men, Materiel.
såsom nyss nämndes från stockholmsbänken, har Kongl. Maj.t i sin (Forts)
diktamen till statsrådsprotokollet den 12 oktober 1888 påpekat helt
andra ändamål, till hvilka dessa medel hufvudsakligen böra användas,
och som kanske vore nyttigare än de ifrågavarande, men detta synes
regeringen nu hafva glömt bort.

Jag ber att tå yrka bifall till reservanternas förslag.

I detta yttrande instämde herrar Bengtsson i Gullåkra, Björkman,
Bruse, Olson i Stensdalen, Petersson i Brystorp och Olsson i
Kyrkobok

Öfverlä.ggningen var slutad. Derunder hade yrkats: ko) bifall

till utskottets hemställan; 2:o) bifall till det förslag som innefattades
i den åt herr Sven Nilsson m. fl. vid punkten fogade reservation; och
3:o) bifall till det af herr vice talmannen under öfverläggningen
framstälda förslag. Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa
yrkanden till proposition i nu nämnda ordning och fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till reservanternas förslag.
Votering begärdes. I anledning häraf upptog herr talmannen, i och
för bestämmande af kontrapropositionen, ånyo de återstående yrkandena,
af hvilka det som afsåg bifall till utskottets hemställan nu
förklarades hafva flertalets röster för sig. Men jemväl i fråga om
kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den som till kontraproposition i bufvudvoteringen om 21 punkten
i statsutskottets utlåtande n:o 5 antager yrkandet om bifall till utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af herr vice talmannen under öfverläggningen framstälda
yrkandet.

I denna votering röstade 125 ledamöter ja och 78 nej; och erhöll
alltså propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med utslag å statsutskottets hemställan
i 21:sta punkten af utlåtandet n:o 5, bifaller hvad herr S.
Nilsson m. fl. hemstält i deras vid denna punkt afgifna reservation,
röstar

Ja;

Andra Kammarens Protokoll 1891. N:o 8,

Onsdagen den 25 Februari, f. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Hufvudvoteringen utföll med 157 ja mot 50 nej, hvadan beslut
fattats i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Den vidare föredragningen af föreliggande utlåtande uppsköts till
kl. 7 e. m., då kammarens ledamöter genom inom föreskrifven tid
utfårdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,4 7 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Rättelse

till Andra Kammarens protokoll den 18 februari 1891. (N:o 6)
sid. 18 ofvanför raden 3 nedifrån införes följande:

2—8 punkterna.

Biföllos.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891