1891. Andra Kammaren. N:o 6

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 6.

Onsdagen den 18 februari.

kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen tillkännagaf, det herr J. A. Johansson i Strömsberg
låtit anmäla, att han till följd af inträffadt sjukdomsfall inom
hans familj nödgats afresa från hufvudstaden och således vore förhindrad
att bevista dagens sammanträde.

§ 2.

Justerades det i kammarens sammanträde den 11 innevarande
februari förda protokoll.

§ 3.

Herr statsrådet m. in. A. Östergren aflemnade följande Kongl.
Majrts propositioner till Riksdagen nemligen:

med förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utanför tomtgräns;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och
113 §§ konkurslagen den 18 september 1862; och

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 §
handelsbalken.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel, innefattande
anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 6.

1

N:o 6.

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.

2

Onsdagen den 18 Februari.

§ 5.

Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 3
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit, hemstälde utskottet under punkten 1 af förevarande
utlåtande:

»att, för genomförande af delning utaf Vestra Värends nuvarande
domsaga i två nya domsagor, anslaget till löner åt häradshöfdingarne
under göta hofrätt må ökas med 4,500 kronor; samt

att de till häradshöfdingen i Vestra Värends nuvarande domsaga
anslagna tjenstgöringspenningar må fördelas på sätt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den ,12 januari 1891
upptager.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar 8. Nilsson, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd,
A. Persson i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, G. Eriksson i Mörviken
P. Er sson i Vestlandaholm och I. Lyttkens, livilka ansett,
att utskottet i denna punkt bort hemställa:

att, för genomförande af delning utaf Vestra Värends nuvarande
domsaga i två nya domsagor, anslaget till löner åt häradshöfdingarne
under göta hofrätt må ökas med 4,500 kronor, dock
med vilkor att tingshusbyggnadsskyldige i Norrvidinge och Kitinevalds
nya domsaga icke emot deras bestridande åläggas anskaffa
gemensamt tingsställe för domsagan; samt

att de till häradshöfdingen i Vestra Värends nuvarande domsaga
anslagna tjenstgöringspenningar må fördelas på sätt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 12 januari 1891
upptager;

samt af herrar P. Andersson i Högkil och G. Persson i Stallerhult.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Vid behandlingen
af denna fråga inom statsutskottet har till utskottets
kännedom kommit ett förhållande, som icke framgar af statsrådsprotokollet,
men som jag för min del finner särdeles beaktansvärdt, det
nemligen, att ombuden från Kinnevalds härad vid det sammanträde,
der kommunerna hördes, huruvida de ville vara med om den föreslagna
delningen af ifrågavarande domsaga eller icke, enhälligt med

Onsdagen den 18 Februari.

3 Nso 6.

undantag af tva uttalat såsom sin mening, att, hellre än att under- -ing. delning
kasta sig anskaffande af ett gemensamt tingställe för eu blifvande «/ Vestra

Mellersta Värends domsagas båda tingslag, de nöjde sig med den J“rends

anordning, som för närvarande egde rum. Skälet härtill skulle, (porto*

enligt den upplysning jag förskaffat mig, bestå deri, att dessa hä- 1 °r

rad, Norrvidinge och Kinnevalds, för närvarande hafva två tingsställen
med tingshus, det ena nästan nytt och det andra i fullt tillfredsställande
skick, samt att ombuden befarade, att för den händelse
man icke fäste nämnda vilkor såsom förutsättning för bifall
till delningen, skulle häradets tingshus byggnadsskyldige möjligen
blifva ålagde att bygga nytt tingshus, då Kongl. Maj:t, som eger
rätt att förordna om två härads sammanslagning till ett tingslag,
också kunde^ ålägga dem att skaffa nytt tingshus. Med kännedom
om de förhållanden, som existerat på andra håll, der man oafsedt
tingshusens beskaffenhet ålagt tingslagen att flytta dem från de
platser de haft till andra, hvarigenom, och då de derstädes icke
varit så välbelägna som förut, stora olägenheter vållats, har derför
jag och åtskilliga af mina kamrater inom statsutskottet ansett det
vara klokt att för användandet af detta anslag stipulera det vilkor
att, för den händelse fråga blir om dessa båda tingslags sammanslagning
till ett, sådant icke får ske utan tingshus-byggnadsskyldiges
hörande. Detta har varit anledningen till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen; och jag vill fästa uppmärksamheten
pa, att, om reservanternas förslag antages, gör man icke derigenom
omöjligt för häradsborna att erhålla den delning, som nu är i
fråga, utan man har endast sett till, att häradsborna icke kunna mot
sitt bestridande tvingas att bygga gemensamt tingshus, livilket annars
kunde ifrågakomma. Jag yrkar med anledning häraf, att kammaren
vid sitt besluts fattande måtte, med afsteg å utskottets betänkande,
bifalla den reservation, som mot utskottets hemställan afgifvits
af åtskilliga af Andra Kammarens ledamöter i utskottet.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:

Herr talman, mine herrar! Med anledning af den reservation, som
finnes bifogad utskottets betänkande i den nu föredragna punkten,
och det yrkande, som nyss gjordes, om bifall till samma reservation,
anhåller jag få fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att
med föreliggande förslag om delning af Vestra Värends domsaga
icke åsyftas att sammanslå eller förena Kinnevalds och Norrvidinge
härad till ett tingslag. Delningsförslaget, som af alla tillstyrkts
och ansetts synnerligen lämpligt, förutsätter nemligen uttryckligen,
att efter delningen fortfarande skola hållas fem ting årligen i hvardera
af Kinnevalds och Norrvidinge härad. Således skola dessa
härad fortfarande utgöra särskilda tingslag. Delningsförslaget förutsätter
äfven, att alla häradena i domsagan skulle efter delningen
behålla sina nuvarande tingsställen. Under sådana förhållanden
kan jag icke finna annat, än att det vilkor reservanterna föreslagit

N:o 6. 4

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

Onsdagen den 18 Februari.

är minst sagdt obehöfligt. Men, mine herrar, det är icke lika oskyldigt
som det är obehöfligt. Det skulle göra en obehörig inskränkning
i den Konungen tillkommande rätten att afgöra framdeles möjligen
uppstående frågor om reglering af tingshållningen i de två omnämnda
häradena; och reservationen, sådan den är uppstäld, är
egnad att gifva vetorätt i sådana frågor åt ett minoritetsintresse,
hvars motstånd mot en ändamålsenlig och allmännyttig reform må
hända förestafvas blott af tredska eller begär att åstadkomma trakasseri.
Om derför Riksdagens beslut skulle — hvilket jag dock
icke antager — utfalla i enlighet med reservanternas förslag, så är
det mitt fasta beslut att afråda Kongl. Maj:t från att begagna sig
af det blott vilkorligt gifna anslaget och tillstyrka, att domsagan
bibehålies odelad.

Herr Sven Nilsson: Det är väl sant, som man fick höra från
statsrådsbänken, att den fråga, som i reservationen föreligger, icke
omedelbart af Kongl. Maj:t stälts i samband med delningsförslaget.
Men på samma gång vi fått kännedom om vilkoret, som de tingshusbyggnadsskyldige
i ena häradet uppstält, hafva vi icke kunnat
underlåta att i statsutskottet fästa uppmärksamheten härpå. Om
det nu skulle gå så, som man fått höra från statsrådsbänken, eller
att chefen för justitiedepartementet afstyrker Kongl. Maj:t från att
låta någon delning komma i fråga, så är ju ingen stor skada skedd,
i synnerhet icke för dem, som icke vilja hafva delningen, för den
händelse de såsom följd deraf skulle åläggas att bygga nytt tingshus.
Må hända står den i reservationen omhandlade frågan icke i
första rummet, men den har likväl nära samband med hufvudfrågan.

Det är dock icke ensamt detta, som bragt denna fråga på tal.
Jag tror, att det finnes en så stor ovilja mot det sätt, hvarpå
Kongl. Maj:t gått till väga under sista tiden vid åläggandet af
tingshusbyggande för dertill skyldige, att ett uttalande deremot
erfordras från Riksdagen. Det är icke ett fall, utan manga, der
Kongl. Maj:t ålagt tingshusbvggnadsskyldige att uppföra nytt tingshus,
oaktadt pluraliteten af byggnadsskyldige uttalat sig mot tingslagens
sammanslagning till ett enda och hellre velat afstå från de
förmåner, som sammanslagning medför, än underkasta sig den stora
uppoffringen att bygga dyrbart tingshus. Samtidigt med kostnaden
för ny tingshusbyggnad, får största delen af den tingsbesökande
menigheten olägenheten att erhålla tingshuset på mycket längre afstånd
än den förut haft. Detta lägges nemligen så, att det blir
till fördel för domaren, men icke för en stor del af de tingsbesökande.
Inom min valkrets eger ett sådant förhållande rum, och
oviljan och missnöjet äro äfven der allmänna och mycket stora. Med
särskild tanke således på förhållandena inom den domsaga jag tillhör,
kan jag icke underlåta att biträda den reservation, som nu
föreligger. Om reservationen vinner bifall, kan det icke, såsom vi

Onsdagen den 18 Februari.

5 N:o 6.

hört från statsrådsbänken, inträffa värre, än att delningen icke blir
af, och detta blir till fördel för dem, som protesterat mot delningen,
om icke deras dervid fästa vilkor respekteras, hvilket icke är
sannolikt.

Med den princip, som på sista tiden gjort sig gällande, att emot
tingshusbyggnadsskyldige vilja sammanslå tingslagen, tror jag, att
ett sådant vilkor, som här är i fråga, icke är utan sin särskilda
betydelse, äfven om må hända framdeles någon större varsamhet
kommer att iakttagas i liknande fall än hittills skett.

Jag skulle icke säga så mycket om Koagl. Maj:ts åtgärder i
sådana fall, som jag omnämnt, för den händelse alla de, som begagna
sig af tingshusen, äfven voro skyldige att i deras uppförande och
underhåll taga del. Men så länge det förhållande qvarstår, att denna
tunga endast drabbar vissa af dem, och Första Kammaren motsätter
sig alla föreslagna reformer i detta hänseende, må man ej undra
öfver, att missnöjet hos de byggnads- och underhållsskyldige är
mycket stort, synnerligast när de emot sitt bestridande åläggas skyldigheter,
som gå bra nära öfver laglighetens gränser.

Jag kan icke, oaktadt anförandet från statsrådsbänken, annat än
yrka bifall till reservanternas förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Jag skall icke, såsom den föregående talaren gjorde, i diskussionen
inblanda saker, som nu icke äro föremål för behandling. Men om
jag egde yttra mig i de frågor, om hvilka kan ordat, skulle jag
slå honom på fingrarne för hans origtiga uppgifter.

Man har sagt, att pluraliteten af byggnadsskyldige ej bör mot
sin vilja tvingas att bygga tingshus; men det är icke här fråga om
någon tvångsåtgärd, ty i den domsaga, som beröres af den föreslagna
delningen, finnas 34 socknar, och ombuden från alla dessa
socknar hafva uttalat sig för delningen. Härvid hafva ombuden från
fem socknar i Kinnevald, utan dertill gifven anledning, förklarat,
att deras kommittenter icke vilja hafva tingsställe gemensamt med
Norrvidinge. Det stora flertalet af sockenombud har deremot icke
vid sitt tillstyrkande ifrågasatt något vilkor. Nu vill den föregående
talaren stödja sig på hvad ombuden för de fem socknarne anfört
och tvinga alla de öfriga. Ja, det är detsamma som att gifva
dessa fem ombud vetorätt i delningsfrågan.

Herr Lasse Jönsson: Då denna fråga förehades inom utskottets
första utgiftsafdelning, kunde vi på grund af de handlingar, som
då förelågo, omöjligt tro, att den skulle röna något motstånd, eller
att ett sådant yrkande, som här framstälts, skulle kunna uppkomma.
Uti de ansökningar, som inkommit till Kongl. Maj:t från de tre
häradena och som voro försedda med hundratals namnunderskrifter,
påyrkades ifrigt en delning af domsagan, så att dess invånare kunde
komma i åtnjutande af fördelen att få flera tingssammanträden om

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

N:o 6. 6

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

året. Dessa tre ansökningar, en från hvarje härad, äro ordagrant
lika lydande och innebära i allvarliga ordalag en önskan, att den
nuvarande tingslagsindelningen icke måtte ändras, utan Allbo härad
fortfarande utgöra ett tingslag samt Norrvidinge och Kinnevalds
härad hvartdera ett tingslag med bibehållande af sina hittills varande
tingsställen. Dessa ansökningar tillstyrktes af göta hofrätt
och konungens befallningshafvande och förordades i de varmaste ordalag
af domhafvanden i orten, hvarefter häradsborna blefvo hörda
i saken inför alla tre häradsrätterna, dervid delning utan något slags
vilkor eller förbehåll tillstyrktes af samtliga sockenombud från Allbo
härad äfvensom af ombuden från Norrvidinge härads alla åtta socknar.
Men då Kinnevalds häradsbor skulle yttra sig, sade en del
af dem, att om delning komrne till stånd, skulle det vara mot vilkor,
att tingslagen skulle blifva i samma ställning som förut. Detta
tillägg var fullkomligt onödigt, då det ingenstädes finnes någon antydning
om, att den ena nya domsagans båda härad skulle sammanslås,
men tillägget var icke endast onödigt, utan det kan också,
såsom herr justitieministern nyss upplyste, medföra den svåra påföljd,
att om i framtiden, på grund af ändrade kommunikationer
eller önskan att bygga ett nytt tingshus i stället för att reparera
de gamla, Kinnevalds och Norrvidinge härad skulle önska få eu
beqvämare belägen gemensam tingsstad och den stora fördelen att
årligen få tio i stället för fem sammanträden i hvarje tingslag, så kan
det möjligen hända, att om i domsagan, som består af tjugu socknar,
nitton önskade en sammanslagning af häradena till ett tingslag,
men den tjugonde socknens ombud sade nej, alla de öfriga kommunerna
och Kongl. Maj:t icke skulle kunna genomdrifva denna förändring,
som dock vore en fördel af stort värde för många. Denna
möjlighet blefve sålunda afskuren genom reservationen, och derför
kan jag icke vara med om densamma, utan tillstyrker bifall till
statsutskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Då den siste talaren ville tolka reservationens
ordalydelse derhän, att, om nitton socknar skulle vara för
sammanslagning och endast en bestrida en dylik förening, någon
förändring ändock icke skulle kunna åvägabringas, så förstår jag
icke hans uppfattning i denna fråga; ty hvad är det reservationen
säger annat, än att icke någon sammanslagning får ega rum mot
tingslagens bestridande, och det betyder icke minoritetens utan majoritetens
bestridande. Längre kan man icke draga konseqvensen
ur detta vilkor, och när man tolkar reservationen i denna rigtning,
tror jag således, att herr statsrådets betänkligheter mot densamma
måste falla bort.

Om nu Kongl. Maj:ts rätt skulle genom denna reservation i
någon män inskränkas, tror jag dock icke att det skulle ligga någon
olycka deri, ty på grund af min erfarenhet om tolkningen af rätten
att bestämma hvad de .tingshusbyggnadsskyldige hafva att göra, både

7 N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

i afseende å sammanslagning af tingslag och val af tingsställe, tror
jag att en inskränkning härvidlag för en gång vore ganska väl på
sin plats. Jag skall anföra ett exempel, som visar, huru nödvändigt
det kan vara att göra ett uttalande i det fallet. För åtskilliga år
tillbaka företogs en sammanslagning af tvenne tingslag i en af Norrlands
domsagor. De båda tingslagen bestodo af tre kommuner, och
alla dessa jemte domaren i orten stipulerade på det bestämdaste,
att sammanslagningen skulle göras beroende af tingsstadens förläggande
på en central plats i det nya tingslaget. Kongl. Maj:t faststälde
också denna sammanslagning med uttryckligt vilkor härom,
men några år derefter, då en ny domare kom till orten, blef det
fråga om att bygga nytt tingshus, enär man förut brukat en förhyrd
lokal, och då föreslog domaren och representanten för eu af
kommunerna en plats belägen i ena ändan af den långsträckta domsagan.
Dessa understöddes af kronofogden i orten jemte en och
annan länsman, hvaremot de andra kommunerna bestredo denna
flyttning af tingsstaden under åberopande af det förut gjorda vilkoret.
Detta mål gick till Kongl. Maj:t, och der polemiserades det
mycket på den basen, att då sammanslagningen varit eu frivillig
åtgärd, hvartill ingen kunnat tvingas, och då den skett på af Kongl.
Maj:t faststälda vilkor, Kongl. Maj:t icke skulle kunna göra någon
ändring, med mindre än att samtliga kommuner gått in derpå.
Detta lijelpte dock icke, ty en enda kommuns vilja gent emot
tvennes bestridande var ett nog talande skäl för Kongl. Maj:t att
frångå hvad som förut blifvit bestämdt i denna sak, och tingslaget
ålades att bygga sitt tingshus i ena ändan af domsagan.

Huru kinkig man än må vara med gränsen mellan Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslutanderätt i detta fall, behöfver man
dock ej vara så rädd för att nu gripa in så att det käns, och
jag anser mig derför icke kunna underlåta att yrka bifall till reservationen.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag skall först be att få uttala
min tacksamhet mot de tio ledamöter i statsutskottet, som gjort
denna reservation, och det förundrar mig, att denna kammares öfriga
ledamöter inom utskottet icke kunnat deltaga i densamma.

Man har under sista tiden iakttagit, att vederbörande haft
mycken benägenhet för att dels fördela och dels sammanslå domsagor.
Med sammanslagning menar jag då, att, när två härad hafva
hvartdera sitt tingsställe, vederbörande förordna, att de skola få gemensam
tingsstad. Jag skall be att få något tala om förhållandena,
som af mig äro väl kända, i den domsaga, som min granne här
på bänken tillhör, och hvilka han antagligen af grannlagenhet icke
velat beröra. I denna domsaga, Gärds och Allbo härads, blef det
fråga om att sammanslå de båda häradena till ett gemensamt tingslag,
och, oaktadt mer än nio tiondedelar af häradenas invånare protesterade
mot denna sammanslagning, beslöts, att de skulle hafva

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

N:o 6. 8

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning
af Vestra
Värends,
domsaga.
(Forts.)

gemensamt tingshus på en mindre lämplig plats; och jag är fullt
öfvertygad, att dessa härad allt framgent skola komma att få vidkännas
synnerligen stora olägenheter af detta förhållande.

Jag skall nu fästa mig vid den delning, som här är i fråga,
nemligen af Vestra Värends domsaga, och det möjliga förhållandet,
att Norrvidinge och Kirmevalds härad dervid skulle få gemensamt
tingshus. Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har nu
visserligen förklarat, att det är Kongl. Maj:ts mening att låta dem
få behålla hvart och ett sitt tingsställe. Men detta är ett särskildt
fall, och förhållandet kan för visso blifva ett annat, när det blir
fråga om delning af andra domsagor. Man får i detta fall trygga
sig vid det uttalande, som skett från statsrådsbänken; men man kan
dock förutse de olägenheter, som måste följa deraf, att det kan mot
häradsinvånarnes bestridande inträffa, att de blifva ålagda skyldigheter
och större uppoffringar, som de alls icke förut tänkt sig. Jag
för min del är — jag upprepar det — reservanterna tack skyldig,
att de velat bevara häradsinvånarnes rätt i detta hänseende. Ty
det måste ovilkorligen ligga i Riksdagens magt, då det är fråga om
statsanslag — i detta fall löner åt domare — att antingen uppställa
vissa vilkor för anslagens beviljande eller också rent afslå sådana
framställningar. Men hvad nu särskildt beträffar den speciella
fråga, som är å bane, så ber jag få påpeka, att i den händelse
Norrvidinge och Kinnevalds härad skulle åläggas att skaffa sig gemensamt
tingsställe, så måste de först och främst underkasta sig
betydliga kostnader, uppgående till cirka 40 å 50 tusen kronor, i och
för byggandet af nytt tingshus. Emellertid har jag af personer,
som nära känna förhållandena derstädes, erhållit den upplysningen,
att af dessa båda härads tingshus det ena är utmärkt bra och det
andra fullt passabelt. Det måste ju då vara mycket häråt för dem
att blifva tvingade att bygga ett nytt tingshus. Härtill kommer
dessutom, att till följd af domsagans stora territorium skulle afståndet
till denna centralplats — om man så vill kalla den; det vore
åtminstone ett lyckligt förhållande, om det gemensamma tingshuset
blefve lagdt centralt — blifva så stort, att många häradsinvånare
finge mycket längre till sitt tingsställe under dåvarande än under
nuvarande förhållanden. Och hvilka kostnader skulle det icke vålla
häradsbor, som nödgades i rättegångsväg eller andra ärenden besöka
tingsstaden!

Det är af dessa skäl jag för min del på det lifligaste yrkar
bifall till reservanternas förslag.

Herr Andersson i Himmelsby: Då jag deltagit i denna frågas
behandling i utskottets afdelning och äfven inom utskottet, skall
jag be att med afseende på densamma få yttra några ord. Jag
skulle dock må hända icke begärt ordet, om jag icke direkt uppkallats
af den näst föregående talarens yttrande. Han hembar nemligen
sin tacksamhet till de medlemmar af utskottet, som reserverat

Onsdagen den 18 Februari.

9 N:0 6.

sig, och^ uttryckte sin förundrau öfver, att icke alla utskottsledamöter
från Andra Kammaren gjort detta.

Till en början ber jag att få nämna, att vi vid denna frågas
behandling inom afdelningen voro ense om den uppfattningen, att
vi icke både annat att yttra oss öfver, än huruvida vi ansågo oss
kunna tillstyrka anslagets beviljande eller icke; att bestämma något
särskildt vilkor vid sidan derom, syntes oss ligga utom Riksdagens
befogenhet. Men vid justeringen kom man att fästa sig vid den
omständigheten att, ehuru, såsom Kongl. Maj:t påpekat, samtliga
vederbörande sockenombud varit eniga om att tillstyrka domsagans
delning, det dock af handlingarna framgick, att åtskilliga dervid
fast ett visst vilkor — det nemligen, som här af reservanterna upptagits.
Och jag får säga, att jag anser detta vilkor vara af den
beskaffenhet, att det vore önskligt, att det kunde praktiseras litet
mera allmänt, d. v. s. inom hvarje domsaga, der det kan blifva
fråga om sammanslagning eller delning. Men å andra sidan måste
jag säga, att jag för min del är tveksam om, huruvida man bör biträda
reservanternas förslag, särskildt med hänsyn dertill, att denna
fråga är af den beskaffenhet, att den kan komma att afgöras genom
gemensam votering. Och häremot kan man, som mig synes, med
skäl hysa vissa betänkligheter. Ty vid ett annat tillfälle, då eu
dylik fråga förekommer, kan Riksdagen hafva en annan uppfattning
än den, som nu möjligen kan komma att göra sig gällande. Dessutom
är det icke så många domsagor, som det kan komma i fråga
att dela. Och det kan derför vara ovisst, om det är rätt att gifva
denna domsaga en vida bättre ställning än åtminstone det stora
flertalet. Ty om det gäller domsagor, der det endast är fråga om
att sammanföra flera tingslag till ett, och der bygga gemensam
tingsstad, då är det icke fråga om något anslag. Och då har Riksdagen
ingenting att säga. Jag har härmed icke velat säga, att jag
gillar den praxis, som ofta gör sig gällande, att eu större del af en
domsagas invånare kan mot sin vilja blifva tvingad att bygga gemensam
tingsstad för hela domsagan och således nödgas underkasta
sig stora kostnader och åtskilliga andra obehag, såsom allt för långa
afstånd till tingsställena, med mera dylikt; men jag har dock tvekat
om det kan vara lämpligt att, på sätt reservanterna här föreslagit,
göra ett särskildt undantag för denna domsaga. Och det är anledningen
till, att jag icke reserverat mig mot utskottets utlåtande.
Något yrkande skall jag icke göra.

Herr Lilienberg< En talare på skånebänken antydde i sitt
yttrande, att när Kongl. Maj:t beslutat sammanslagning af två eller
flere tingslag till ett, har detta skett med hänsyn till vederbörande
domares beqvämlighet. Såsom landtdomare protesterar jag mot detta
yttrande. Jag för min del är öfvertygad, att, der Kongl. Maj:t beslutat
sammanslagning af två eller flera tingslag till ett, har det
skett med afseende fäst på invånarnes beqvämlighet; någon annan

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
Forts.

N:o 6. 10

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning hänsyn har icke gjort sig gällande. — J a g ber blott att fa tillägga,
af Vestra hvad som för mig i denna fråga varit bestämmande, är helt

Värenäs enpe}t det obestridliga sakförhållandet, att frågan om sammanslagdomsaga.
^ ^ flera t;ngslag till ett är ett ärende, som bestämmes

*°rt9'' af Kongl. Maj:t, på administrativ väg. Under sådant förhållande
anser jag det för min del vara alldeles olämpligt att bifoga, ett sådant
vilkor som det af reservanterna föreslagna. Må^ Riksdagen
hafva sitt magtområde och Kongl. Maj:t sitt. Men ma icke den
ene söka inkräkta på den andres område.

På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Flen- Petersson i Dänningelanda: När denna fråga rörande
delningen af Vestra Värends domsaga först bragtes på tal, uttrycktes
allmänt den önskan, att delningen skulle ske på det sätt, att så
väl Kinnevalds som Norrvidinge härad finge behålla sina nuvarande
tingsställen, och det föreslogs, såsom herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet nämnde, att inom hvartdera häradet fem sammanträden
skulle ega rum. När sedan tingslagens invånare blefvo
genom socknevis utsedda ombud hörda i frågan, antogo de naturligtvis,
att delningen skulle ske på nyssnämnda sätt, utan att de ansågo
sig behöfva särskilt uttala såsom ett vilkor, att de finge behålla
sina nuvarande tingsställen. Det var blott nagra fa, som bifogade
ett sådant tillägg; de öfriga gjorde det icke, emedan de ansågo den
saken vara afgjord. När jag läste Kongl. Maj:ts proposition, trodde
jag icke heller, att annat kunde komma i fråga för framtiden, än
att Kinnevalds och Norrvidinge härad skulle få behålla sina nuvarande
tingsställen, Jäth och Tjureda. Och det är sa mycket mindre
skäl att frångå den principen, som den del af Vexiö landsförsamling,
hvilken tillhört Kinnevalds härad och liksom utgjort en förmedlingslänk
mellan häradena, sedan innevarande års början öfverflyttats
till Konga härad. Ty om tingslagen blefve ålagda att bygga ett
gemensamt tingshus i Vexiö, skulle det förhållandet inträffa, att
detta komme att ligga nästan utom domsagan. Visserligen tillhör
Vexiö stad fortfarande Kinnevalds härad, enligt Kongl. Maj:ts förslag
vid utbrytningen af Kinnevalds-delen; men den landsbygd, som
ligger på båda sidor derom och som förut tillhört Kinnevalds härad,
hår nu lagts till Konga härad. Och jag tror mig veta, att allmänna
meningen inom dessa härad är den, att man för ingen del
vill hafva ett gemensamt tingshus. Ty det är eu landsbygd, som
är glest befolkad, som saknar tidsenliga kommunikationer och der
man redan har lång väg till tings. Skulle nu den gemensamma
tingsstaden blifva förlagd t. ex. till Vexiö, finge somliga häradsinvånare
en väglängd af närmare 6 mil att tillryggalägga — oafsedt
den kostnad på 50 å 60 tusen kronor, som också blefve en följd deraf.
Emellertid framgår af handlingarna, att den allmänna meningen
inom dessa härad är för domsagans delning; men deremot önska de
fortfarande få behålla sina tingshus. Och jag tror, att de hellre

Onsdagen den 18 Februari.

11 N:o 6.

skulle vilja blifva bibehållna vid nuvarande anordningar än gå in
på att bygga gemensamt tingshus. Men å andra sidan kan jag icke
finna, att ett beslut i sådan rigtning, som reservationen anvisar,
skulle innebära att, om en gång i framtiden, då bättre kommunikationer
kunnat komma till stånd äfvexr inom denna bygd, fråga skulle
uppstå om byggandet af gemensamt tingshus, en enda socken skulle
kunna hindra detta; utan må det då stå domsagan fritt att på vanligt
sätt besluta i den frågan, det vill säga låta pluralitetens mening
blifva den bestämmande.

På grund häraf anhåller jag att på det lifligaste få yrka bifall
till den föreslagna delningen, dock med det af reservanterna anförda
vilkoret. Ty jag vet, att den allmänna opinionen inom ifrågavarande
tingslag går i den rigtningen.

Herr Andersson i Löfhult: Jag är också ifrån samma domsaga,
nemligen från Allbo härad, och känner mycket väl de behof,
som gjort sig gällande inom domsagan att få till stånd en delning
af densamma, till stöd för hvilken delning uti ansökan åberopats så
väl domsagans stora folkmängd som den lifliga affärsverksamhet och
rörelse, som der är rådande, in. m. Men att bestämma ett sådant
vilkor, som det af reservanterna anförda, det vore i sjelfva verket
att »slå ihjel» hela denna fråga. Och detta skulle vålla stor missbelåtenhet
inom domsagan. Hundratals personer hafva underskrifvit
den ansökan, hvari delning begärts. Alla ombud, som blifvit i frågan
hörda, hafva enhälligt tillstyrkt domsagans delning. Men att de
tillika önska bibehålla sina gamla tingsställen, det framgår klart och
tydligt af deras ansökan, hvari de begära att få, såsom lagen tillåter,
tio sammanträden om året inom Allbo härad, men inom hvartdera
af de båda andra endast fem. Nu hafva vi hört från statsrådsbänken,
att det icke är Kongl. Maj:ts mening att ålägga dem att bygga
gemensamt tingshus, åtminstone icke för den närvarande tiden.
Skulle detta deremot i en framtid'' visa sig vara nödvändigt och
nyttigt, så vore det ju eu stor olägenhet, om man förut stadgat ett
vilkor, som hindrade en sådan åtgärds genomförande.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag, sådant det föreligger.

Herr Edelstam: Ett yttrande af en talare på skånebäuken
gaf mig anledning att begära ordet. Han framdrog ett exempel på
att Kongl. Maj:t mot domsagans invånares önskan skulle sammanslagit
flere härad till ett tingslag. Jag kan anföra ett motsatt
exempel från min egen erfarenhet. På uppmaning af dåvarande
chefen för justitiedepartementet, presidenten i svea hofrätt och landshöfdingen
i länet ingick jag för några år sedan till Kongl. Maj:t
med hemställan, att de fyra tingslag, af hvilka min domsaga består,
måtte sammanslås till två tingslag. Ett tingslag, Hölebo härad, saknade
tingshus; ett annat, Daga härad, hade blott ett ytterst för -

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

Jf:o 6. 12

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning fallet. Det oaktadt ville flertalet af domsagans invånare icke gå in
af Vest™ härpå; skilnaden i röstetal var dock icke så stor; och Kongl. Maj:t
domsaga afslog framställningen. Jag kan försäkra en annan talare på skåne(Forts)
bänken, att jag med stort nöje sluppit ifrån månadstingen. Nu får
jag sätta ut ting, när jag vill, från fjortonde januari till sista april,
från första maj till slutet af juni, från midten af september till slutet
af december. Nu kan jag mera taga hänsyn till »egen beqvämlighet»,
än om det vore månadsting. Jag för min del vågar bestämdt
påstå, att det alldeles icke är för domhafvandens egen beqvämlighet
som flera härad sammanslås, utan mera till invånarnes egen fördel.
Då nu denna domsaga är så folkrik, torde ingen kunna bestrida, att
dess delning skulle innebära en fördel för domsagans invånare. Och
då herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förklarat, att
han för sin del icke vill tillstyrka Kongl. Maj:t att fullfölja den
ifrågasatta delningen, i fall ett sådant vilkor fästes dervid som det
af reservanterna föreslagna, så torde det icke vara till fördel för
domsagan, om ett sådant vilkor föreskrifves.

Jag för min del yrkar derför bifall till utskottets förslag.

Herr Bruzelius: För min del ställer jag mig i denna fråga
på samma ståndpunkt som herr Lasse Jönsson, äfven hvad beträffar
hans tydning af det vilkor reservanterna framstält. Redan nu lär
väl tillgå så, att, då fråga uppstår för tingshusbygguadsskyldige i
en domsaga att ombygga tingshus, dessa byggnadsskyldige blifva
hörda inför häradsrätten, vanligen der representerade genom sockneombud.
Hvarje sockens ombud har sålunda tillfälle att mot förslaget
om nybyggnad eller ombyggnad af tingshus inlägga sitt bestridande.
Om nu vid beviljande af det anslag, som här är i fråga,
fästes det vilkor, som reservationen innehåller, eller att Norrvidinge
och Kinnevalds tingshusbyggnadsskyldige icke skola mot sitt bestridande
kunna åläggas anskaffa gemensamt tingsställe för domsagan,
så följer enligt min mening deraf alldeles tydligt, att det icke blott
är ett bestridande af majoriteten, utan äfven ett bestridande af den
allra minsta minoritet, som kan hindra en dylik tingshusbyggnad.
Derigenom skapar man sålunda ett tillfälle för en mycket liten minoritet
att tyrannisera majoriteten.

Vid de fall, som jag känner, då olika tingslag blifvit sammanslagna
till ett och deraf följt byggande af tingshus å ny plats, har
frågan derom alltid letat sig fram icke ur förhållanden, sådana som det
som säges vara rådande i fråga om tingshusen i Kinnevalds och Norrvidinge
härad, eller att hvart för sig är i godt och dugligt skick, utan
vanligen vid sådant förhållande att tingshusen varit utdömda. Jag ber
särskildt få taga mig friheten upplysa, att, då frågan om sammanslagning
af Gärds och Allbo härads tingslag afgjordes, tingshusen
både i Gärd och Allbo voro utdömda. Då förelåg således ett tillfälle,
då dessa härads tingshusbyggnadsskyldige voro skyldige att
bygga nya tingshus: i stället för att bygga två valde man då den

Onsdagen den 18 Februari.

13 N:o 6.

i många afseenden lämpligare utvägen att sammanslå tingslagen till Ang. delning
ett, i synnerhet som man derigenom äfven kom i åtnjutande af de Vestra
ofantligt stora fördelar, som tillskyndas rättegångsväsendet genom domsaga
att man kunde tillämpa förordningen af den 17 maj 1872. (Forts)''

Nu gäller det i denna sak att antingen bifalla Kongl. Maj:ts
förslag utan något vilkor —• och det torde enligt min åsigt vara
det enda rigtiga — eller ock att bifalla reservationen — och då
skapar man i denna domsaga en undantagsställning, som i framtiden
kommer att lända domsagans invånare till synnerligen stort men.
Omorganisation af våra landtdomstolar är en fråga, som synnerligen
länge stått på dagordningen. Förr eller senare kan det komma
ett nytt uppslag deri: det kan t. ex. blifva fråga om att inrätta
kretsdomstolar; och skulle något sådant förekomma, då skulle i
denna ort reservanternas vilkor lägga ett oöfverstigligt hinder i
vägen för genomförande af en ny organisation, med mindre alla
tingshusbyggnadsskyldige dertill gåfve sitt bifall.

För min del ber jag derför att få yrka bifall till Kongl Maj:ts
och utskottets förslag.

Herr Sjö: Ehuru jag icke tillhör den domsaga, som är ifrågasatt
att delas, så skall jag ändock be att få yttra några ord i frågan,
enär det härad, hvithet jag representerar, ligger alldeles intill denna
domsaga, och jag sålunda vet, hvad flertalet eller åtminstone en stor
del framstående män inom domsagan önska i detta hänseende.

Af betänkandet framgår, att kinnevaldsborna inför häradsrätten
enhälligt uttalat sig för domsagans delning, men att dock flertalet
af de närvarande sockenombuden uttalat sig mot delningen i den
händelse de, såsom de befarat möjligen kunnat ske, skulle tvingas
att anordna gemensam tingsstad i Vexiö för de båda häradena Norrvidinge
och Kinnevald. Såsom herrarne allt för väl veta och såsom
här redan är omnämndt, har det nemligen händt, att Kongl. Maj:t
utan häradsbornas medgifvande ålagt dem att anskaffa nytt tingshus
för en nybildad domsaga. Detta befarade man nu i dessa härad,
och det var derför, som flertalet af Kinnevalds sockenombud inför häradsrätten
uttalade sig i den rigtningen, att de hellre ville hafva
domsagan oskiftad än åläggas dylik tingshusbyggnadsskyldighet. Hvarför
Norrvidinge sockneombud icke uttalat sig i samma rigtning, det
åter berodde tydligen, såsom min granne äfven nämnt, derpå, att de
alls icke anade, att någonting dylikt möjligen skulle ifrågakomma
vid den ifrågavarande delningen.

Förhållandet är nu sådant, att, i fall Kongl. Maj:ts förslag bifalles,
Kongl. Maj:t i en framtid skulle kunna ålägga dem att anordna
gemensam tingsstad och derigenom tvinga dem att lemna
sina nuvarande tingsstäder, hvarest tingshusen äro i bästa ordning,
tidsenligt uppförda och väl bibehållna, för att uppföra ett nytt, centralt
tingshus, som säkert skulle, såsom nämnts, kosta 40 å 50 tusen
kronor. För en liten domsaga skulle detta blifva eu ganska stor upp -

N:o 6. 14

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.

(Forts.)

offring. Dertill kommer, att de nuvarande tingsstäderna äro något
så när centralt belägna, kvar inom sitt härad, kvilket gör, att de
tingssökande ej kafva allt för lång väg till tingsställena. Det skulle
de deremot få, om de, såsom man ifrågasatt, skulle få gemensam
tingsstad i Vexiö. Då skulle det inträffa, att somlige häradsbor
finge ända till 672 mil till tingsplatsen, eller 13 mil fram ock åter,
kvilket skulle vålla dem ofantligt dryga utgifter vid rättegångarne.
Likaledes skulle det äfven vålla staten dryga utgifter för målsegande
ock vittnen i brottmål.

Jag tror för den skull, att reservanterna kafva funnit en lycklig
lösning af frågan, då de framstält ett vilkor för bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, ock jag ber derför att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lyttkens: Då kär framkastades den beskyllningen, att
åtskilliga domsagors sammanslagning skulle kafva berott derpå, att
regeringen gått domhafvanden till mötes i hvad han kunnat önska
för sin beqvämligkets skull, så betviflade jag på det högsta, att
någonting sådant inträffat. Men då jag sedan körde en ärad talare
från talareplatsen i sitt anförande uttala sin tillfredsställelse öfver,
att inom hans domsaga någon sådan sammanslagning icke förekommit,
emedan kan derför nu kunde bestämma tingstiderna helt och hållet
efter sin beqvämlighet, det vill säga utan att taga hänsyn till tingslagsbornas
beqvämlighet eller hvad som för dem kunde vara bäst
och gagneligast, så blef jag litet tvifvelsam, huruvida icke det någon
gång verkligen kändt, att domarens beqvämlighet varit afgörande.
Jag vill dock helst antaga, att det mera var i diskussionens ketta
kan gjorde detta uttalande, ty det är min öfvertygelse, att häradsbornas
beqvämlighet i allt fall varit för honom bestämmande vid
utsättande af tingsterminerna i hans domsaga.

Hvarför jag egentligen begärt ordet, det var dock för att framhålla,
att reservanterna, till hvilka äfven jag hör, med sin reservation
visst icke åsyftat att skapa ett sådant minoritetens Övergrepp,
att mot en enda sockens nej alla de öfrigas önskan'' intet skulle hafva
att betyda. Då en talare gjorde ett uttalande i den rigtningen,
trodde jag alltså, att det var ett litet rätthafveri af honom att
framställa saken så. Men då jag sedan hört eu talare på en annan
plats med sin samhällsställning söka gifva en sådan tydning åt
saken, så vill jag än ytterligare förklara, att det hvarken varit
reservanternas mening, ej heller kan sägas ligga i deras ord att införa
ett sådant polskt veto, som att en enda sockens nej skulle gälla
mot alla de andras ja. Här står alls icke något sådant, här står
blott »emot deras bestridande», och detta innebär, att, om förslag
väckes om anordnande af gemensamt tingsställe för domsagan, häradsborna
skola sammankallas inför domhafvanden, och der majoriteten
bestämma beslutet. Minoriteten kan visserligen klaga hos Kongl.
Maj:t, men om den der får rätt, så är det Kongl. Maj:t som afgjort

Onsdagen den 18 Februari.

15 N:o 6.

saken; och i reservationen har minoriteten icke erhållit någon rätt
till absolut veto. Något sådant ligger hvarken i reservationens andemening
eller ordalydelse. Hvad som deremot ligger deri, det är ett
uttalande, att man måste söka iakttaga litet mera varsamhet vid
dessa sammanslagningar, så att de icke verkställas rakt mot häradsmajoritetens
vilja. Deremot vill jag gent emot den beskyllning,
som framstälts, att de ofta endast skulle hafva åsyftat domhafvandens
beqvämlighet, såsom min allvarliga mening framhålla, att så icke
varit förhållandet, utan att man verkligen alltid afsett åtminstone i
främsta rummet häradsbornas nytta.

Det skulle vara önskligt, att regeringen ville framställa förslag
till förändring af bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldighet och
tingshusens beskaffenhet. Ty nog måste man medgifva, att det är
något egendomligt att bibehålla sådana gamla förordningar, som att
tingshus skall bestå af en stufva och tvenne kamrar. Det, som der
vid lag vore de.t rättaste, vore utan tvifvel att uppställa närmare
bestämmelser om, huru en tingshusbyggnad skall vara beskaffad, och
derigenom förekomma kif och oupphörligen återkommande tvister i
detta hänseende. Under nuvarande förhållanden kan det inträffa,
att, om en del byggnadsskyldige strängt hålla på den rent juridiska
formen, Kongl. Maj:t kan nödgas att bestämma någonting så abnormt,
som att ett tingshus skall bestå af en stuga med två kamrar. Likaledes
borde tingshusbyggnadsskyldigheten ordnas så, att den blefve
mera jemnt fördelad, ty oaktadt de förändringar, som på sista tiden
blifvit vidtagna, kan det dock inträffa, att, om det t. ex. gäller
uppförande af ett tingshus, för en kostnad af 40 å 50 tusen kronor,
denna skyldighet blir ganska känbar för en del personer, under det
att andra äro derifrån helt och hållet befriade.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Hedin: Det hufvudsakliga skälet, hvarför jag anhållit

om ordet, är, att en talare för någon stund sedan såsom motiv för
ovilkorligt bifall till Kongl. Maj:ts proposition slutligen anförde den
af herr justitieministern afgifna förklaring, att, om reservanternes
förslag blefve Riksdagens beslut, han vore fullt besluten att hos
Kongl. Maj:t afstyrka bifall till förslaget. Jag begärde ordet hufvudsakligen
för att få göra den förklaring till protokollet, att jag för
min del icke böjer mig för ett sådant argument, anfördt såsom motiv
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition och statsutskottets förslag.
Här har påståtts, men icke blifvit visadt — och jag för min del
bestrider det på det bestämdaste — att den formulering, som reservanterna
velat gifva åt Riksdagens eventuella beslut, innebär något
ingrepp i Kongl. Maj:ts rättigheter. Reservanterna hafva föreslagit,
att Riksdagen vid utöfvande af sin budgetsmagt måtte fästa ett
vilkor, som icke har annat än ett enligt min tanke fullt behörigt
ändamål, det nemligen att skydda de tingshusbyggnadsskyldige från
en onödig och tung beskattning. Att detta icke innebär något in -

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

N:o 6. 16

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning
af Vestra
Vär ends
domsaga.
(Forts.)

grepp i Kongl. Maj:ts magt, det tiar herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, i trots af sin afgifna nyss omnämnda förklaring,
indirekt erkänt, då han vid afgifvandet af sin förklaring, att han
komme att hos Kongl. Maj:t afstyrka bifall till förslaget, på samma
gång antydt, att Kongl. Maj:t komme att vägra sanktion åt förslaget.
Således kommer genom ett Riksdagens eventuella beslut i enlighet
med reservanternas förslag icke något ingrepp att ske i Kongl. Maj:ts
rättigheter. Men, säger man, de, hvilkas intresse här är i fråga,
nemligen dessa häradsbors, skulle blifva lidande på Riksdagens beslut,
derest det skulle utfalla i enlighet , med reservanternas förslag. Nej,
säger jag, de blifva icke lidande derpå, ty om än detta skulle
komma att medföra, låtom oss säga ett års försenande af domsagans
delning, lärer den faran vara måttlig. Tv lyckligtvis förhåller det
sig så, att Kongl. Maj:t utgör en mera permanent institution än
de vexlande personer, som utgöra de på hvarandra följande ministererna.
Härigenom har Kongl. Maj:t bättre tillfälle, att besinna sig,
än den eller den chefen för ett departement har. Och det är ju
ganska tänkbart, att det vilkor, som Kongl. Maj:t med nuvarande
rådgifvare finner oantagligt, skall Kongl. Maj:t finna antagligt t. ex.
ett år härefter.

Herr Sven Nilsson: Jag har begärt ordet i anledning af
ett yttrande, som fäldes af talaren på kristianstadsbänken, då han
tolkade reservanternas förslag på ett, såsom mig synes, något egendomligt
sätt. Som han emellertid, sedan jag begärde ordöt, blifvit
bemött af eu annan talare, tillhörande statsutskottet, så skall jag
inskränka mig till att helt och hållet instämma med denne i hans
tolkning, som jag föreställer mig att äfven skånska hofrätten, oaktadt
herr Bruzelius’ invändningar, skall acceptera.

Det nämndes också att, när fråga uppstod om sammanslagning
af Gärds och Allbo domsagas två tingslag till ett, båda dåvarande
tingshusen voro utdömda och förfallna, och att man således skulle
göra tingslagen en tjenst genom deras sammanslagning, hvarigenom
de tingshusbyggnadsskyldige förskonades från att bygga mer än ett
tingshus. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det ibland
kan gå mycket lätt att få tingshus utdömda. Jag har ett talande
exempel derpå från den nämnda domsagan. Der finnes ett tingshus,
som visserligen har stått i många år och således är gammalt, men
säkert är, att detta hus torde kunna stå ännu hundra år, om det
underhålles ordentligt. Det är åtminstone af den beskaffenhet, att
det förefaller mig mycket underligt, att det blifvit utdömdt. Ty
detta tingshus är fullt tillräckligt, det har icke på den senare
tiden åtminstone varit trångt i tingshuset, och af den beskaffenhet,
att lagligen icke mera kan fordras af häradet. Men
möjligen har en och annan domare funnit, att de lokaler de begagnat
icke varit för dem tjenliga, ur deras synpunkt sedt. Jag
ber äfven att få fästa uppmärksamheten på, att tingshusbyggnads -

Onsdagen den 18 Februari. 17 N:o 6.

skyldige i båda häradena allmänt hafva förklarat, att de hellre
ville bygga tingshus på båda ställena, än ett gemensamt. Och de
borde då, efter min åsigt, hafva fått behålla den rätten, då en så
allmän önskan inom tingslaget förefans, att de ville bekosta två
tingshus i stället för ett, och på det ena hade för öfrigt icke behöfts
stora uppoffringar, ty det är ganska bra som det är.

Jag tror för min del, att då Kongl. Maj:t begagnar sin rätt i
administrativa mål, han bör, åtminstone i fråga om beskattning af
folket, vara synnerligen varsam, och det tror jag icke har varit
fallet, åtminstone under den sista tiden i nu berörda afseenden.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag anmält mig som reservant
mot utskottets föreliggande hemställan utan att angifva några skal
för denna min reservation, så anser jag mig skyldig att med några
ord angifva min ställning som reservant.

Jag har inom utskottet yrkat afslag å den föredragna punkten
utan att likväl vinna något understöd, och vill nu endast med några
ord angifva skälen, hvarför jag yrkat afslag.

Sökandena inom den ifrågavarande domsagan hafva såsom det
hufvudsakligaste skälet för en delning anfört, att den är den folkrikaste
i hela landet. Det är ju obestridligt, att så är förhållandet,
men då kan man fråga, huru det förhåller sig med de öfriga domsagorna.
Man finner då, att den domsaga, som i folkmängd kommer
den ifrågavarande närmast, understiger den samma med blott omkring
2,000 invånare, men dervid är då att märka, att den är 7
qvadratmil större, och detta är väl äfven ett skäl, som bör tagas i
betraktande vid en delning. Går man så undan för undan, så finner
man, att det är 8 domsagor, som hafva öfver 50,000 invånare, och
dervid är att märka, att en af dessa har nära 3 gånger så stort ytinnehåll
som den, hvars delning nu är ifrågasatt. Skulle nu denna
sistnämnda komma att delas, så blefve Riksdagens beslut ett tungt
vägande skäl att äfven föreslå delning för de dernäst största domsagorna.
Om Riksdagen alltså nu slår in på denna princip att dela
domsagor, så blir det i framtiden omöjligt att motstå de skäl, som
helt säkert, med lika stort eller med änuu större berättigande än
nu, komma att framdragas för delning af andra stora domsagor,
och man får derför, derest den nu ifrågasatta delningen bifalles,
göra sig beredd på att få bevilja anslag till löner åt flera nya häradshöfdingar.
Det är af detta skäl, som jag icke kunde vara med om
en delning af denna domsaga.

Det har påståtts, att en sådan delning äfven ur den synpunkten
skulle vara fördelaktig, att domsagans invånare i annat fall icke
skulle kunna komma i åtnjutande af de förmåner, som genom rättegångsstadgan
af 1872 införts, nemligen hållandet af sammanträden
i stället för ordinarie ting. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att, om reservanternas förslag blefve antaget, så att den
ena af de ifrågasatta nya domsagorna förblefve delad i två tingslag,

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 6. 2

Ang. delning
af Vestra
Värends
domsaga.
(Forts.)

Nso 6. 18

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. delning denna ej komme i åtnjutande af dessa förmåner mer än till hälften,
Värendts ^ man komme då att i hvartdera tingshuset blott hålla årligen
domsaga. sammanträden, under det i Allbo härad 10 sammanträden komme
(Forts.) hållas under samma tid. Och något tungt vägande skäl att

sammanslå de båda tingsställena till ett för att derigenom komma
i fullt åtnjutande af de företräden, som 1872 års förordning medför,
finnes icke heller, då, såsom vi hört, i en domsaga med 45 qvadratmils
ytinnehåll och 46,000 invånare man befinner sig väl med det
gamla sättet. Jag kan äfven nämna, att i den domsaga, som jag
representerar, hvilken är ganska vidsträckt och som skötes efter
det gamla sättet, både domhafvanden och invånarne äro fullt belåtna
med detta sätt.

Detta är för mig ett ytterligare skäl att vidhålla mitt yrkande
om afslag å den föredragna punkten, och anhåller jag, herr talman,
om proposition på detta mitt yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till
densamma med den af herr Sven Nilsson m. fl. i deras vid punkten
fogade reservation påyrkade förändring, och dels slutligen på afslag.
Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förstnämnda propositionen, men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall
till herr Sven Nilssons m. fl. reservation, nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick statsutskottets hemställan
i lista punkten af utlåtandet n:o 3, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit hvad herr S. Nilsson m. fl. hemstält i deras vid
puukten afgifna reservation.

Omröstningen utvisade 79 ja men 124 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nejpropositionens innehåll.

§ 6.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

Onsdagen den 18 Februari.

19

N:o 6.

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
mellan Carl Gustafs stads gevärsfaktori och Eskilstuna stad;

n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del byggnader och jord, tillhörande förra häradshöfdingebostället
Hammenhög n:o 31 i Kristianstads län; och

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Kongs Norrby kungsgård
i Östergötlands län.

§ 7.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o
2, i anledning af väckt förslag om ändring af 5 § i kongl. förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 4,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel,
omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkt en 1.

Såsom ordinarie anslag under denna hufvudtitel hade KonglMaj:t
för år 1892 äskat ett belopp af 606,750 kronor, deraf till
»ministerstaten» 337,941 kronor.

I två inom Riksdagen väckta motioner, den ena inom Första
Kammaren af herr F. T. Borg (n:o 26) och den andra inom Andra
Kammaren af herr J. Anderson i Tenhult (n:o 118) hade deremot
sammanstämmande föreslagits:

att Riksdagen, under uttalande af sin åsigt, att beskickningarna
i Wien och Konstantinopel borde indragas, måtte nedsätta utrikesdepartementets
budget med den på Sverige belöpande andelen af
kostnaden för dessa tvenne beskickningar;

att Riksdagen måtte bevilja den i anslaget till ministerstaten
ingående summa, som motsvarade Sveriges andel i kostnaden för beskickningarna
i Nederländerna, Belgien och Italien, under vilkor att
vid uppkommande ledighet befattningarna icke åter besattes, förrän
Riksdagen dertill lemnat sitt bifall;

att Riksdagen i afseende å anslagen för beskickningarna i S:t
Petersburg, Köpenhamn, London, Paris och Berlin måtte bevilja den
i anslaget till ministerstaten ingående summa, som motsvarade Sveriges
andel i aflöningen för sändebuden i de nämnda fem hufvudstäderna,
under vilkor, att vid uppkommande ledighet befattningarna ej de -

Ang. utgifterna
till
minister staten.

N:o 6. 20

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. ut- finitivt återbesattes, förrän Riksdagen fattat beslut om aflöningsgifterna
till beloppen ;

ninisterstaten. samt att Riksdagen, med tillkännagifvande att den icke funnit
v m> skal att vidare förnya sitt bemyndigande för Kongl. Maj:t att, utan
den eljest för statsmedels användning stadgade redovisning, till så
kallade hemliga utgifter disponera någon del af tredje hufvudtitelns
anslag, måtte nedsätta tredje hufvudtiteln med Sveriges andel af det
till hemliga utgifter hittills disponibla belopp.

Under mom. a) af förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet: att

Riksdagen, med afslag å herrar Borgs och Andersons ofvan
omförmälda motioner i denna del, måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t
i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna under tredje hufvudtiteln
föreslagit.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Sven Nilsson, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd, A. Persson
i Mörarp, N. Petersson i Runtorp, P. Andersson i Högkil, G.
Eriksson i Mörviken, P. Ersson i Vestlandaholm och G. Persson i
Stallerhult, hvilka yrkat att utskottet måtte hemställa,

»att Riksdagen, med anledning af herrar Borgs och Andersons
ofvan omförmälda motioner i denna del, må bifalla hvad Kongl.
Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie utgifterna under tredje
hufvudtiteln föreslagit, med den inskränkning, att det under anslagstiteln
»ministerstaten» uppförda belopp, 337,941; kronor, nedsättes
med 40,000 kronor, eller till 297,941 kronor, och att således hufvudtitelns
slutsumma minskas från 606,750 kronor till 566,750 kronor.»

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet, på
begäran, till

Hans excellens, herr ministern för utrikes ärenden, grefve
Lewenhaupt, som anförde: Bland de mot utrikesbudgeten framstälda
anmärkningar är den förnämsta den, att för vissa af de förenade
rikenas diplomatiska befattningar aflöningarna äro högre än i vissa
andra med Sverige och Norge likstälda länder. Att så är förhållandet
har af mig blifvit anfördt i protokollet vid föredragningen af
budgeten, men vid jemförelse med andra länder bör till en början
från ministrarnes löner fråndragas det belopp af omkring 4,000 kronor,
som ministern utbetalar som indemnitet till legationssekreteraren,
och man måste äfven fästa afseende vid att i andra länder större
tillgång finnes på personer med enskild förmögenhet, som vilja egna
sig åt den diplomatiska banan. Jag kan af egen erfarenhet intyga,
att det är fullkomligt omöjligt att, på den fot utländska ministrar
lefva i Paris, lefva med familj på den mindre lön, vissa andra länder
anslagit till sina dervarande ministrar, och att dessa ministrars löner

Onsdagen den 18 Februari.

21 N:o 6.

ej heller i verkligheten betacka deras utgifter. De äro nödsakade Ang. utatt
af egna tillgångar fylla bristen i aflöningen. gifterna till

En annan anledning hvarför lönerna ä vissa orter äro högre är miniatersta*en
den, att lönerna bruka beräknas icke blott efter ländernas storlek ^ or
utan äfven efter de intressen, som finnas att bevaka, och att de
förenade rikenas intressen å vissa orter äro större än vissa andra
länders. Det förhåller sig t. ex. så, att kostnaden för de förenade
rikenas beskickning i Washington är beräknad till 50,000 kronor,
under det att t. ex. kostnaden för den schweiziska beskickningen,
enligt mig nyligen meddelade uppgifter, beräknas till 40,000 kronor
och för den belgiska till 31,000 kronor, men att deraf draga någon
slutsats att anslaget för de förenade rikenas beskickning är för högt,
bör enligt min åsigt lika litet ifrågakomma, som att för hvad angår
beskickningen i Konstantinopel försöka någon jemförelse mellan
anslaget till de förenade rikenas beskickning och de belopp, som
vissa andra mindre länder, hvilkas intressen i Konstantinopel äro
ojemförligt större, till sina beskickningar anslagit, nemligen Grekland
127,000 kronor och Rumänien 81,000 kronor.

Det händer visserligen i de förenade rikena tid efter annan att
personer med förmögenhet söka inträde i utrikes-departementet, men
i regeln taga de afsked inom kort tid. För det stora flertalet af
menniskor är det frågan, hur man skall finna utkomst för sig och
sin familj, som bestämmer hvar man bor, och det är vanligen den,
som föranleder emigrationen, men det fåtal personer, för hvilka
den frågan icke existerar, föredraga vanligen att, när den första ungdomen
är förbi, slå sig ned i det land der de blifvit uppfostrade.

Det har äfven hittills vid diplomatiska befattningars tillsättande
icke varit behöfligt att, om eu person befunnits för befattningen
kompetent, förbigå honom på den grund att han icke egt förmögenhet.
De förnämsta befattningarna äro så aflönade, att innehafvaren
kan lefva gift, och jag antager att det är nödvändigt att så är
förhållandet, emedan det icke är troligt att lämpliga personer skulle
erhållas för den diplomatiska banan, om de ej kunde söka inträde
på densamma utan att afstå från hvarje förhoppning att äfven i
bästa fall kunna uppnå sådan ekonomisk ställning att giftermål
blefve möjligt.

De mindre ministerbefattningarna med lön om 20,000 kronor
äro icke beräknade att innehafvaren skall kunna lefva gift, om han
icke eger förmögenhet, och det har aldrig funnits någon svensk och
norsk minister, som lefvat gift på det beloppet. Utgifterna äro beroende
af lyxen i de sällskapskretsar, der diplomaten måste söka de
personer, med hvilka han har att förhandla för att vinna det på
personlig bekantskap grundade förtroende som är erforderligt, och
då lyxen och rikedomen utomlands i allmänhet är mycket större än
i Stockholm, äro äfven kostnaderna för ministrarne nästan öfverallt
mycket större. v.

Det finnes dock äfven inom de förenade rikenas diplomati be -

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

minister staten.

(Forts.)

22 Onsdagen den 18 Februari.

fattningar, som äro otillräckligt aflönade t. ex. attachéerna, som
icke hafva någon lön alls, och utrikesministern, hvars lön är otillräcklig,
men dessa befattningars innehafvare kunna åtminstone för
närvarande hafva förhoppning att derigenom blifva kompetenta till
bättre aflönade platser.

Hvad beträffar frågan om indragning af beskickningar, har jag
i fråga om Konstantinopel anfört, att göromålen äro för .talrika för
att det kan komma i fråga att anmoda någon annan beskickning
att öfvertaga dem. De löpande målen äro enkla, jag medgifver det
fullkomligt, men de äro dagligen återkommande och fordra både
punktlighet och skyndsamhet, om ej sjöfarten, som förnämligast är
norsk, skall löpa fara att uppehållas.

Med afseende å behöfligheten af en beskickning i Wien har jag
anfört, att ingen fråga, som berör magtställningen i Europa, kan
afgöras utan att utgången inverkar på alla stater af någon betydenhet
och deribland äfven de förenade rikena, och att Österrike—
Ungern kommer att deltaga i afgörandet af dylika frågor. Till
stöd för detta påstående anser jag mig endast behöfva erinra om
historiens vittnesbörd och om de vigtiga underhandlingai'', som vid
tiden för senaste krigen fördes i Wien. Det finnes ett par länder,
som vid olika tillfällen indragit nästan alla sina beskickningar,
men de hafva alltid inom kort funnit det nödvändigt att å nyo upprätta
dem. Bruket är, att internationella förbindelser underhållas
genom beskickningar, och på samma sätt, som man i det enskilda
lifvet måste underkasta sig bruket, om man vill umgås med menniskor,
på samma sätt måste en stat och särskildt en mindre stat
handlägga sina internationella affärer i enlighet med vedertaget bruk.
Dessa affärer ökas äfven årligen till följd af stigande samfärdsel, och
samtidigt med att behofvet af säkra politiska underrättelser icke kan
sägas vara mindre nu än förr, ökas för hvarje år göromålen vid
beskickningarna af andra anledningar. Eu af dessa är den ökade
emigrationen, hvilken, som bekant, i stor skala försiggår till Tyskland
och Danmark. Jag har icke sett någon uppgift rörande hela
antalet i dessa länder befintliga svenskar, men man kan jemförelsevis
göra sig någon föreställning därom, emedan det är bekant att t. ex.
i Norges hufvudstad Kristiania finnas omkring 6,000 svenskar och
i Mecklenburg 7,000. Samma ökning i samfärdseln eger rum mellan
främmande länder, och till följd deraf ökas för hvarje år de direkta
förbindelserna mellan regeringarna. Nya aftal och överenskommelser
ingås, och frågor om tolkningen af dessa aftal och derigenom uppkommande
prejudikat föranleda betydlig skriftvexling. Det har
under sistlidet år till och med inträffat att vi varit nödsakade göra
förfrågningar hos andra magter rörande tillämpningen af deras traktater
med en så aflägsen stat som republiken Liberia. Den inre
lagstiftningen i de olika staterna undergår äfven ständiga förändringar,
och i mån som samma principer mera uniformt tillämpas, uppkommer
eu ny folkrätt, t. ex. i frågor om nationalitet, fattigförsörj -

Onsdagen den 18 Februari.

23 N:o 6.

ning, utvisningsrätt, utlemnande af förbrytare m. m. Under det Ang. utsläta,
året har särskild skriftvexling förorsakats rörande handelstrak- 9ifterna 1111
laterna och l anledning deråt att de torenade rikena tor olika andamål
genom ombud deltagit i kongresser och kommissioner i ett stort '' or 9''
antal liufvudstäder: i Madrid, Paris, Bryssel, Berlin, Wien, Köpenhamn
och Kairo.

I fråga om beskickningen i Belgien och Holland, hvilka båda
länder i Stockholm underhålla ministrar, har någon anmärkning
icke förut varit gjord, och jag har derför i protokollet icke yttrat
mig om behöfligheten af denna beskickning, på samma sätt som jag
af samma anledning underlåtit att yttra mig om beskickningen i
Madrid och flera andra beskickningar. En beskickning i Bryssel
och Haag är af särskild vigt derför att, då dessa länders magtställning
är mycket snarlik de förenade rikenas, det ofta är af stort intresse
att veta, hvilken ställning Belgien och Holland komma att
intaga i allmänna europeiska frågor, i hvilka stormagterna hafva
olika intressen och olika meningar.

I dylika frågor hafva de förenade rikena vanligen icke något
särskilt intresse, men det är icke desto mindre nödvändigt att uttala
eu åsigt, med mindre man vill formelt afsåga sig rätten att
blifva hörd i Europas allmänna angelägenheter och att sjelf få afgöra,
i hvad mån en fråga hör anses beröra våra intressen, och då
å andra sidan frågorna alltid för vissa länder beröra högst väsentliga
intressen, kan det ofta vara svårt att afgöra, huru beslutet bör
fattas för att detsamma ej må få utseende af partiskhet.

Ministern i Bryssel har dessutom under hela det sista året
varit medlem af en internationel konferens om slafveriets afskaffande,
och han är fortfarande ombud i en i sammanhang med denna konferens
tillsatt kommission om tullväsendet i kongostaten. I dessa
internationella församlingar hafva alla stater i Europa, som deltogo
i kongokonferensen i Berlin, varit representerade.

Nödvändigheten af anslag till hemliga utgifter synes tillräckligt
bevisad derigenom att dylika anslag finnas i alla länder.

Rikets ständer förklarade sig i skrifvelse den 17 september
1863 bifalla Kongl. Maj:ts förslag, att till hemliga utgifter finge
användas en summa af högst 34,000 riksdaler, hvaraf Sveriges bidrag
skulle utgöra 24,000. Detta beslut har icke blifvit ändradt, men
sedan en följd af år hafva dessa utgifter utgått med endast sarnmanlagdt
för båda rikena 14,000, och jag kan icke tillstyrka någon
nedsättning i detta belopp.

Som hufvudanmärkningen blifvit gjord mot ministerlönerna, ber
jag slutligen att få särskilt framhålla, att enligt min åsigt dessa
löner, som ej äro större nu än för 60 år sedan, icke kunna nedsättas,
utan att ministrarnes sociala ställning kommer att lida, eller
att vid befattningarnas tillsättande afseende måste fästas vid huruvida
ifrågasatta personer ega enskild förmögenhet.

Hvad beträffar det i utskottets betänkande förekommande ut -

N:o 6. 24

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. ut- talande om önskligheten att arbetet »Sveriges traktater» måtte

millsteTstlten blifva bedrifvet ,med största möjliga skyndsamhet, synes mig att
(Fort 1 uttalande innebär, att så icke skulle hafva varit förhållandet

hittills. Det förefaller mig emellertid, som om det vore svårt att
afgöra, med huru stor skyndsamhet ett dylikt arbete kan verkställas.
Langvariga arkivforskningar hafva varit erforderliga, särskild! derför
att 1697 vid slottsbranden de svenska exemplaren af de äldre
handlingarna tillintetgjordes, och då det är käudt, både att flere
delar af arbetet redan äro färdiga, och att arbetet är utfördt så
förtjenstfull!, att det erhållit de mest smickrande vitsord både i
Sverige och i andra länder, synes mig att påminnelsen om skyndsamhet,
som utskottets utlåtande sålunda innehåller, icke är förtjent.
Dertill kommer, att, pa sätt är nämndt i Kongl. Maj:ts proposition,
arbetet är afsedt att efter 1891 års slut till en början fortsättas
med de senaste traktaterna, samt att, då arkivforskningar ej erfordras
om dessa traktater, denna del af arbetet således kan skyndsammare
utgifvas.

Herr Anderson i Tenhult yttrade: Jag vill anhålla, att utskottets
hemställan i samtliga moment af denna punkt måtte uppläsas,
samt att diskussionen sålunda finge omfatta alla tre momenten,
äfvensom att propositionen sedermera måtte framställas beträffande
hvarje moment särskild!.

Med anledning häraf föredrogos jemväl mom. b) och c), deri
utskottet hemstält:

b) »att Riksdagen, med anledning af förenämnda motioner, må
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida
icke sådana anordningar kunna vidtagas, att utgifterna under tredje
hufvudtiteln blifva ytterligare minskade;» samt

c) »att det i samma motioner väckta förslag i fråga om de till
så kallade hemliga utgifter utgående medel icke må af Riksdagen
bifallas».

Härefter erhöll herr Anderson i Tenhult ånyo ordet och anförde:
Som herrarne nogsamt erinra sig, har denna fråga under
ungefär likartade förhållanden förevarit äfven vid de två sist förflutna
riksdagarna. Begge gångerna har statsutskottet tillstyrkt en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, men då ärendet förekommit i kamrarne,
har Första Kammaren afslagit skrifvelseförslaget, och frågan alltså
förfallit, och jag antager, att det kommer att ske på samma sätt i
år. Jag hade gerna sett, att motionerna i sin helhet vunnit utskottets
bifall, så att aflöningarna till ministrarne i Bryssel, Haag
och Rom med flera ställen för nästa år endast vilkorligt blifvit
beviljade. Statsutskottet har visserligen i viss mån lemnat sitt

Onsdagen den 18 Februari. 25

understöd åt motionerna, men jag är i alla fall icke belåten med
det slut, hvartill det kommit. Jag anser nemligen, att något vidare
bort göras åt saken, än nu skett.

Jag skall derför, herr talman, anhålla om afslag å utskottets
hemställan i mom a) och bifall till den vid betänkandet fogade
reservation. Beträffande mom. b), ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan, och i fråga om mom. c) anser jag, att de der förekommande
orden »hemliga utgifter» äro så motbjudande, att de icke
borde finnas i svenska statens budget. Jag vill derföre yrka, att,
med afslag på utskottets hemställan i mom. c), Riksdagen må besluta,
att anslaget under tredje hufvudtiteln ytterligare nedsättes,
motsvarande Sveriges andel till så kallade »hemliga utgiften med
9,880 kronor.

Herr Sven Nilsson yttrade: Såsom kammaren torde hafva
funnit, hafva åtskilliga Andra kammarens ledamöter reserverat sig
emot punkt a) i detta betänkande. Reservanterna hafva endast föreslagit
en obetydlig nedsättning af anslaget till ministerstaten på

40,000 kronor, men hafva i öfrigt velat bifalla Kongl. Maj:ts proposition
oförändrad. Under den tid, jag varit ledamot af Riksdagens
Andra Kammare, har det alltid varit kammarens sträfvan att
söka få till stånd en nedsättning af utgifterna på tredje hufvudtiteln,
då man förestält sig att aflöningarne voro allt för stora. Till följd
deraf att man emellertid icke haft fullständig kännedom om siffrorna
å denna hufvudtitel i fråga om de olika lönebeloppen samt å
hvilka platser diplomaterna kunde indragas, har det stundom varit
omöjligt för Andra Kammaren att framställa något yrkande om nedsättning
af något bestämdt belopp, utan man har vanligen nöjt sig
med att söka få till stånd en skrifvelse till Kong]. Maj:t för att
dermed öfverlemna åt Kongl. Maj:t att göra de minskningar, som
från regeringens sida kunde anses skäliga. Af denna utväg har
kammaren begagnat sig vid 1889 och 1890 års riksdagar. I statsutskottet
hade man då en del af Första Kammarens ledamöter i utskottet
med sig om förslaget till en dylik skrifvelse, men vid båda
tillfällena afslogs skrifvelseförslaget af Första Kammaren, och Kongl.
Maj:t har sålunda icke på något sätt fått kännedom om den önskan,
som Riksdagens Andra Kammare under många år hyst. Man kan
derför icke heller anse underligt från regeringens sida, att icke något
förslag af regeringen framlagts om nedsättning af anslaget å
denna hufvudtitel.

Då första utgiftsafdelningen inom statsutskottet vid denna riksdag
inkom till utskottet med sitt förslag till utlåtande rörande denna
hufvudtitel, var utskottet också färdigt med ett skrifvelseförslag,
hvilket finnes intaget i utskottets betänkande. Man gjorde då den
frågan till samma utgiftsafdelnings medlemmar, huruvida de gjort
någon utredning i fråga om de anslagsposter, som borde på denna
hufvudtitel kunna nedsättas. Men man kunde icke lemna något nöj -

N:o 6.

Ang. utgifterna
till
minister staten.
(Forts.)

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Fort».)

26 Onsdagen den 18 Februari.

aktigt svar på denna fråga. Och jag undrar icke derpå, då man nu
fatt höra från statsrådsbänken, att några nedprutningar icke kunna
ega rum. Men jag håller dock före, att med de siffror för ögonen,

som här äro i fråga, och då man vet, att åtskilliga af våra mi nistrar

hos främmande magter i årlig lön uppbära 52, 48, 40, 36,
30 och 20 tusen kronor, man icke får förundra sig öfver, att folket i
landet har den föreställning, att dessa löner äro öfverflödigt stora för
de personer, som för vårt land användas såsom diplomater i utlandet.

Det har här sagts, att det icke vore möjligt att lefva på mindre
summor utomlands än dem, som äro sålunda bestämda, och att,

om lönerna minskades, det skulle vara antingen rikt folk, som skulle
vilja taga emot dessa platser, eller också omöjligt att få platserna
besatta. Det förefaller mig dock underligt, att icke dessa personer
skulle kunna lefva äfven i utlandet på mindre belopp än 40 å

50,000 kronor årligen, i synnerhet som en del andra till och med större
staters beskickningar än vårt lands i flera fall lefva på mindre löner.
Det går icke an att invagga oss i den föreställningen, att vår diplomati
skall vara förnämligare eller hafva en annan samhällsställning
eller lefva annorlunda än andra länders diplomater. Då dertill
kommer, att Första Kammaren förut hvarje gång, då Andra
Kammaren försökt göra sin vilja gällande medelst ett skrifvelseförslag,
afslagit detta, hafva reservanterna icke funnit någon annan utväg
än att tillstyrka denna lilla nedsättning i anslaget, hvilken här blifva
föreslagen. Jag kan för min del icke föreställa mig, att det
skall blifva den allra ringaste olägenhet för Kongl. Maj:ts regering
att åstadkomma denna lilla nedsättning i utgifterna på tredje hufvudtiteln.
Med de höga belopp, som finnas å denna liufvudtitel anslagna,
anser jag det vara temligen säkert, att en ännu större besparing
kan ske än den föreslagna, synnerligast som jag är öfvertygad,
att äfven dessa diplomater på en eller annan plats äro öfverflödiga.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Hedin: Den nedsättning af anslagen under tredje hufvudtiteln,
som reservanterna mot statsutskottets föreliggande utlåtande
begärt, synes mig icke vara så stor, att den kan förekomma någon
afskräckande. Jag skall derför anhålla om bifall till reservanternas
förslag i mom. a).

Vidare vill jag uttrycka den förhoppning, att Andra Kammaren
icke måtte motsätta sig Första Kammarens — om jag är rätt
underrättad — enhälligt fattade beslut i mom. b), nemligen om aflåtande
af en skrifvelse till Kongl. Maj:t. För min del skulle jag
visserligen gerna vilja ingå på motionärernas yrkande beträffande mom.
c) men det torde knappast tjena något till att hålla derpå, då statsutskottet
enhälligt afstyrkt detsamma.

Då tredje hufvudtiteln under sistlidet års riksdag debatterades
i Första Kammaren, utlofvade hans excellens herr ministern för

Onsdagen den 18 Februari.

27 N:o 6.

utrikes äreudeua, att han till detta år skulle lemna en utredning
så fullständig, att de skäl, som då användes såsom motiv för yrkandena
om nedsättning af anslagen under tredje hufvudtiteln, icke
vidare skulle kunna begagnas.

Jag vet nu visserligen icke, huruvida lians excellens herr ministern
för utrikes ärendena är belåten med den ansträngning, som
motionärerna uppenbarligen gjort för att undvika att å nyo framdraga
de gamla skälen, utan gifva en ny pregel åt motiveringen,
men jag hoppas likväl, att han gifver sitt erkännande åt deras bemödande
i detta afseende. För dessa bemödanden hafva vi i främsta
rummet att tacka herr ministern för utrikes ärendena, eftersom
motionärernas motivering, såvidt jag kunnat finna, icke utgör något
annat än en kritik af hans anförande till statsrådsprotokollet.

Jag skall nu först yttra några ord med anledning af den kong],
propositionen, innan jag öfvergår till hvad hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena nyss gjorde oss den äran att muntligt
anföra. I yttrandet till statsrådsprotokollet säger herr utrikesministern,
att, beträffande frågan om förhållandet mellan de förenade
rikenas anslag till diplomatiska utgifter och de anslag, som
för samma ändamål utgå i några andra länder, den bästa jemförelse,
som kan anställas, är att fördela beloppet på folkmängden. Ja, först
skulle man väl få veta, hvad ändamålet med en sådan jemförelse
må vara, innan man med säkerhet kan afgöra, från hvilken synpunkt
jemförelsen bör utgå. Skulle nemligen meningen med jemiörelsen
nu vara, att, derest det visade sig, att andra land, likstälda
eller jemförliga med vårt, utgåfve för sina diplomatiska förbindelser
mera än Sverige eller de förenade rikena, deraf skulle följa, att ingen
klagan kan rigtas mot vår utrikesbudget såsom varande för
bög, så måste jag säga, att om detta är jemförelsens ändamål, slutsatsen
förekommer mig helt och hållet förfelad. Ty vi lära väl
hafva att utan någon sådan jemförelse sjelfve afgöra, hvad vi anse
oss hafva råd att betala ut för nödiga och nyttiga utgifter; och
om det kan visas, att andra länder för lyxutgifter kosta på mera
än vårt land, så innebär detta icke någon ursäkt för oss, så länge
det icke är ådagalagdt, att af det anslag, som utgår till diplomatiska
utgifter, icke en stor del är öfverflödig. Så till vida leder sjelfva
jemförelsen icke till den konklusion, som jag förmodar skulle vara
jemförelsens ändamål.

Men derjemte kan väl ytterligare anmärkas ett och annat mot
sjelfva sättet, hvarpå jemförelsen blifvit verkstäld. Här har hans
excellens herr utrikesministern omtalat Sverige och Norge hvar för
sig, ehuru båda de förenade rikena hafva en i det allra närmaste
gemensam utrikesbudget, och deras diplomatiska representation är
helt och hållet gemensam; och när två hjelpas åt med en utgift,
som eljest skulle blifva nästan enahanda för hvar och en, så lär det
vara rimligt, att hvardera kommer billigare ifrån saken, än om
hvardera skulle bära utgifterna ensam. Jemförelsen hade således

Ang. utgifterna
till
ministerstaten.
(Forts.)

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Forts.)

28 Onsdagen den 18 Februari.

bort verkställas så, att Sverige och Norge betraktats som enhet,
stäld mot de öfriga länder, som hans excellens herr utrikesministern
omtalat såsom med de förenade rikena »jemförliga».

Vidare befinnes det då, att trots det denna i min tanke rigtiga
regel icke blifvit iakttagen, Danmark, som af skäl, hvarom jag icke
behöfver påminna, väl är närmare intresseradt af de frågor, som
»beröra magtställningen i Europa» — jag citerar hans excellens herr
utrikesministerns ord i ett annat fall •—, likvisst har kommit ifrån
saken med en väsentligt mindre utgift än Sverige. Danmark med
en folkmängd, som icke på långt när uppgår till hälften af Sveriges,
har dock icke en utgift, som för hvarje invånare går upp till dubbelt
mot Sverige, långt derifrån.

Men allra märkvärdigast är den jemförelse, som hans excellens
herr utrikesministern har funnit lämpligt att anställa mellan vårt
land och Nederländerna. Det nämnes, att folkmängden i Sverige
är 4,774,400 och i Nederländerna 4,505,932, hvadan alltså de båda
länderna i folkmängd äro temligen likstälda, men att utgifterna för
vår diplomati uppgår till 7,4, och för Nederländerna till 10,7 öre
pr individ. Det är i hög grad öfverraskande, att hans excellens
herr utrikesministern här har glömt en vigtig faktor vid jemförelsen,
en faktor så vigtig, att, om han hade haft den i minnet, jemförelsen
väl säkert hade helt och hållet uteblifvit. Oafsedt den betydelse,
som utan tvifvel får tillerkännas eu stats geografiska läge
— jag tror mig äfven här citera ett yttrande och ett argument af
hans excellens herr utrikesministern •—, så bör det ihågkommas, att
det lilla landet, hvars folkmängd vi se vara lägre än Sveriges, är
en mycket stor kolonialmagt, att Nederländernas kolonialvälde är
till arealen 60 eller 70 gånger större, och dess befolkning 6—8
gånger större än moderlandets — jag använder dessa uttryck »60
eller 70 gånger större» och »6—8 gånger större», emedan, såsom
hvar och en torde veta eller eljes lätt kunna inse, dessa siffror icke
hafva sådan exakthet, som motsvarande siffror för de europeiska
Nederländerna. När denna stat har att i tvenne verldsdelar, uti
Södra Amerika, uti Vestindien och uti Ostiudien (— och intill början
af 1870-talet äfven i Afrika —) försvara sådana kolonialbesittningar,
när det i följd af dessa omständigheter står i ett helt annat förhållande
till »de frågor, som beröra magtställningen i Europa» och
utom Europa, så synes det mig, som om en jemförelse med en sådan
magt, baserad på förhållandet mellan de europeiska, Nederländernas
folkmängd och vår, vore alldeles förfelad.

Och om detta erkännes, skulle man må hända komma på den
tanken, att den jemförelse, som hans excellens herr utrikesministern,
i likhet med en föregångare för 20 år sedan, kallar för den bästa,
i sjelfva verket är en mycket dålig jemförelse, och att det vore rimligare
att söka eu sådan, i allt fall föga bevisande, jemförelse på
ett annat håll, nemligen mellan utrikesbudgetens och hela budgetens
siffror. Om jag då får erinra derom, att den nederländska statens

Onsdagen den 18 Februari. 29

budget under de fem åren 1882—1886 steg till ett belopp af —
jag har lemnat ut hundratalen vid summeringen — i medeltal

135,799,000 floriner (den holländska florinen evalveras ju å 2 francs
10 centimes), och jag dermed jemför vare sig hela den nederländska
utrikesbudgeten eller den del af densamma, som hans excellens herr
utrikesministern utbrutit, nemligen utgifterna för den diplomatiska
representationen, så torde detta leda till samma betraktelse, som
jag nyss framstälde, då jag erinrade om, att det till folkmängden
obetydliga, med Sverige »jemförliga» Holland är i annan mening ett
stort land, emedan det har stora kolonier, vigtiga intressen, liksom
besittningar i aflägsna delar af verlden, och dessa två betraktelser
tillsammans ■ torde visa, att af den jemförelse, som hans exellens herr
utrikesministern anstält, nemligen af fördelningen af kostnaderna per
individ, ingenting är att hemta. De siffror jag nyss anförde för
den holländska budgeten äro — jag bör kanske nämna det — hemtade
ur den franske deputeraden Felix Faures bekanta arbete »Les
budgets contemporains». Om man vill jemföra den holländska utrikesbudgeten
med denna siffra, 135,799,000 floriner, och den svenska
utrikesbudgeten med hela den svenska budgeten, så borde den betraktelsen
gå upp för mer än en, som icke tänkt derpå, att den
jemförelsen är mera lärorik och bevisande än den jemförelse, som
af hans excellens herr utrikesministern anstälts eller lånats från en
företrädare. Och om hans excellens herr utrikesministern i fjol hade
anledning att uttala den önskan, att, derest förslag om nedsättning
af denna hufvud ti tel vidare skulle väckas, samma motiv som då icke
skulle komma att användas, så torde man icke vara obehörig att
uttala den önskan, att, om den tredje hufvudtiteln kommer att ännu
en gång försvaras, åtminstone detta samma motiv icke måtte vidare
dyka upp igen. Det har redan njutit allt för mycken honnör, då
det blifvit ur ett gammalt dokument återupprepadt af hans excellens
nuvarande utrikesministern.

Jag tror, herr talman, att hans excellens i någon mån misstog
sig, då han yttrade, att den förnämsta anmärkningen mot utrikesbudgeten
skulle vara hemtad derifrån eller gå derpå ut, att lönerna
för de svensk-norske ministrarne vore högre än hvad andra med
Sverige likstälda länder betala åt sina befullmägtigade. Jag har
icke uppfattat saken så — det är ju dock möjligt, att jag misstager
mig — utan så, att den förnämsta anmärkningen är, att vi underhålla
en diplomatisk representation å åtskilliga orter, der enligt
mångas förmenande en sådan är fullkomligt öfverflödig för hvarje
slag af statsändamål. Då hans excellens yttrade, att främmande
ministrar, t. ex. i Paris — och jag antager, att han dervid
afsåg äfven sådana större och dyrare hufvudstäder som London och
S:t Petersburg — hvilka hade lägre lön än de svenska, icke kunna
lefva på tillbörligt sätt på en sådan lön, så skall jag icke tillåta
mig någon invändning mot detta påstående, ty jag saknar befogenhet
att döma derom. Men från den anmärkningen beträffande

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Forts.)

N:o 6.

Ang. utgifterna
till
minister staten.
(Forts.)

30 Onsdagen den 18 Februari.

#

Paris — och jag skall gerna utsträcka den till andra städer, t.
ex. London och Petersburg — får jag väl icke draga eu så
vidtomfattande slutsats, att dermed allt skulle vara sagdt, som behöfver
sägas till försvar för de sveusk-norske diplomaternas aflöning.
Ty äfven med godkännande af den anmärkningen — och jag vågar
icke mot hans excellens bestrida dess rigtighet — huru skall man
kunna påstå, att det är nödvändigt att aflöna den svensk-norske
ministern i Köpenhamn med samma belopp som den franska republiken
består sin minister i det otvifvelaktigt mycket dyrare Stockholm?
Jag framställer denna anmärkning i allmänhet, lika godt
om vår nuvarande minister i Köpenhamn hette någonting annat än
han gör, och utan att deri inblanda den iakttagelse, som jag tycker
mig hafva gjort, att det skulle vara svårt för hvem det vara måtte
att ådagalägga, hvad nytta vi hafva af legationen i Köpenhamn på
det sätt den under de senare åren förvaltats.

Jag skall förbigå, hvad hans excellens herr utrikesministern
yttrade om lyxens stora betydelse för bestämmande af ministrarnes
aflöning. Jag ämnar icke heller bestrida det, men jag anser mig
hafva något fog att framhålla ''möjligheten deraf, att den framstående,
den eminenta dugligheten hos representanterna för en liten
stat eller en liten magt som de förenade rikena må hända skulle
kunna göra sig gällande äfven med utvecklande af en något mindre
lyx. Då hans excellens herr utrikesministern förklarade, att det icke
vore möjligt att få de förenade rikenas angelägenheter öfverlemnade
att vårdas af någon annan magts representant i Konstantinopel, så
synes mig detta vara en förklaring, som icke kan gifvas med sådan
bestämdhet, innan man åtminstone gjort allvarliga försök i den rigtningen.
Hans excellens erkände — och det gladde mig att höra

— att antalet af de ärenden, som legationen derstädes har att .behandla,
är mycket ringa. När han betonade, att det hufvudsakligen
är norska intressen, som äro engagerade i denna legation, så ber
jag att få erinra derom, att det norska stortinget, som säkerligen
är lika ömt om Norges intressen som vi om våra, icke haft någonting
att invända mot indragande af denna beskickning, utan rent
af uttalat sig för en sådan åtgärd.

Slutligen kommer jag till hvad hans excellens anförde rörande
beskickningen i Wien. Han upprepade der i något förändrade ordalag
hvad han i denna fråga anfört till statsrådsprotokollet, att Wien
är en politisk centralort för kännedom om och bedömande af de
frågor, som angå magtställningen i Europa. Derpå svarar jag detsamma,
som jag tänkte, när jag läste yttrandet i statsrådsprotokollet:
Hvad i Herrans namn angår det oss, och hvad har eu svensk obetydlig
minister på en sådan ort för utvägar att ens förskaffa sig
tillförlitliga underrättelser, i fall det skulle behöfvas, om hvad som

— öfverlägges, höll jag på att säga, men jag skall säga — intrigeras
i de mägtiges råd? Wien har varit samlingsplatsen för underhandlingar
vid tidpunkten för de senaste krigen, hette det vidare.

Onsdagen den 18 Februari. 31

Ja, hvad hade vi med de senaste krigen att göra? Så vidt jag vet,
platt ingenting.

Sedermera — jag vet icke om i omedelbart sammanhang med
frågan om beskickningen i Wien eller såsom ett argument i allmänhet
för bibehållande af samtliga nuvarande legationer och af
utrikesbudgetens nuvarande belopp — talade hans excellens herr
utrikesministern om, huru Sveriges affärer i utlandet ökats. Men
detta skäl kan dock icke gälla i fråga om Österrike.

Vidare erinrades om emigrationen. Icke heller detta kan anföras
såsom skäl för upprätthållande af legationen i Wien.

Slutligen sade hans excellens, att våra legationer vore af vigt,
emedan man genom dem kunde förfråga sig t. ex. om tolkningen
af traktater med främmande magter, och han nämnde dervid, om
jag hörde rätt, exempelvis en traktat med den lilla staten Liberia.
Men jag kan icke tänka mig, att det just eller företrädesvis skulle
vara i Wien, man behöfver förfråga sig i sådana ämnen. Af allt
hvad jag sett skrifvet eller hört muntligen anföras till försvar för
denna legation har jag således icke med bästa vilja i verlden kunnat
få fram så mycket, som jag kan täcka min tumnagel med.

Detsamma må väl äfven gälla om de korta ord, som anfördes
till försvar för en legation, hvilken kanske de fleste glömt så bort,
att de ej ens veta att den existerar, nemligen legationen i Belgien
och Holland. Om det är behöflig! att få veta, hvilka åsigter de
mägtige hafva i en eller annan internationel fråga, som kan vara af
vigt för Sveriges intressen, kan det då vara hos den neutrala magten
Belgien som upplysningarna lämpligast sökas? Och gäller det att
lära känna, hvad Nederländernas eller hvad Belgiens regering tänker
om ett internationelt spörsmål, så lär väl det kunna ske på andra
vägar och utan att man derför behöfver underhålla en permanent
legation.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan förnyar mitt
yrkande om bifall till reservanternas förslag.

Herr Bfllow: Kunna icke på tredje hufvudtiteln besparingar
göras, lärer det vara ännu svårare att göra sådana på någon annan
hufvudtitel, ty på ingen annan hufvudtitel finnas så stora anledningar
till nedsättningar som på den tredje.

Det förnämsta skäl, som såväl nu som flera gånger förut i denna
kammare anförts mot vidtagande af sådana besparingar, är det, att
man anser att våra ombud i utlandet måste lefva på samma höga
fot som de utländska sändebuden. Jag är af detta skäl icke öfvertygad
om, att våra sändebud i utlandet skola lyckas få de nationer,
hos hvilka de äro anstälda, att tro, att de representera en stormagt
eller ett rikt land. Jag tror att det vore bättre, om i deras sätt
att lefva läge mera sanning, så att de visade sig representera ett
litet folk vid Nordpolen och ett folk som icke är rikt.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

N:o 6.

Ang. utgifterna
till
minister staten.
(Forts.)

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Forts.)

32 Onsdagen den 18 Februari.

Herr Beckman: Jag skall, herr talman, blott anhålla att få
framställa min uppfattning rörande den innersta betydelsen af de
förslag till inskränkning i utrikesbudgeten, som ständigt för Riksdagen
framläggas. Denna min uppfattning är, att man härigenom
vill ge eftertryck åt sin bestämda önskan att vår diplomati skall
allt mera, jag vill nästan säga, helt och hållet förvandlas från sin
diplomatiska karakter till en mera Icommersiel.

Då frågan om utrikesbudgeten för ett år sedan förevar i Norska
stortinget, yttrade norska regeringens främste man, att det diplomatiska
arbetet icke . visar sig hvarje dag, utan tvärt om arbetar i
det fördolda och söker på det noggrannaste utplåna spåren efter
sig. Det är kanske på grund af denna »arbetsmetod» svårt för utomstående
att bilda sig ett omdöme om hvad diplomatien såsom sådan
uträttar? Så mycket mera angeläget då att den diplomatiska verksamheten
på annat sätt visar hvartill den duger, genom arbete i de
kommersiella intressenas tjenst, genom att i alla afseenden främja
handelns intresse. Jag anser derför, att det vore mycket lyckligt,
om man, då man företager inskränkningar i utrikesbudgeten,
vore betänkt på att använda de besparingar, som derigenom uppstå,
bland annat till anställande af kommersiella attachéer. Om man
icke vill blifva efter i den stora täflingskampen, måste man, i våra
dagar mer än någonsin, följa med sin tid. Yi se ju, huru i utlandet
stora summor användas till inrättande af handelsmuséer, till
anställande af kommersiella attachéer, till åstadkommande af förbindelser,
för att underlätta exporten till främmande länder o. s. v.

Just med hänsyn till diplomatiens betydelse i nyssnämda afseende
synas mig de särskilda anmärkningar, som rigtats mot en beskickning
i Wien, synnerligen befogade. Jag vet knappt, om jag
här bör återgifva hvad Armfelt på sin tid i sina memoarer yttrade
om denna ministerpost. I alla händelser skall jag icke citera hans
ord, emedan de möjligen kunna förefalla allt för drastiska. Men
hufvudsumman af hans yttrande var, att Sverige näppeligen behöfver
en diplomat i Wien, emedan en sådan der knappast behöfde kunna
vare sig läsa eller skrifva. Detta var naturligtvis eu öfverdrift —
men orden utgjorde dock eu skarp kritik öfver nödvändigheten och
nyttan af en sådan embetsman.

Indragningen af vissa diplomatiska befattningar är äfven på ett
annat mera medelbart sätt egnadt att främja en omdaning i kommersiel
rigtning af utrikesdepartementets verksamhet. Och ehuru
det är ett mindre betydande skäl, synes det mig dock inverka på
denna fråga, hvarför jag ber att få påpeka det. Jag syftar på uppfostran
af de diplomatiska ämnessvennerna. Som bekant kan man
vinna inträde på den diplomatiska banan efter en jemförelsevis lätt
kurs vid universitetet. Sedan borde, enligt min uppfattning, den
unge diplomaten genom en grundlig praktisk uppfostran här hemma,
genom beröring med dem, som hafva med hemlandets kommersiella
intressen att göra, och genom inkemtande af rikare iusigter i de

Onsdagen den 18 Februari.

33 N:o 8.

lagar och författningar, som beröra handel, industri och näringar, Ang. utgöras
allt mera rustad för beklädande af sin blifvande post, der han 9ffterna m
särskildt skulle bevaka dessa kommersiella intressen. Men just på m,mster,tatengrund
af det stora antalet beskickningar, vi hafva, är i stället för- (Fort8-)

hållandet det, att de som egna sig åt den diplomatiska karriéren,
alldeles för snart flyttas ut för att tjenstgöra i utlandet. Om nu
deras utbildning der fortsattes i samma rigtning, som nyss antydts,
vore härom mindre att säga. Men ett faktum är, att åtminstone
på vissa orter utbildas blott rena »diplomater». En följd häraf lär
vara att, då en sådan person kommer tillbaka till hemlandet för
att såsom afdelningschef träda i spetsen för en afdelning af utrikesdepartementet,
han i viss mån saknar just den utbildning, som
skulle vara honom mest nyttig, nemligen att till landets fördel tillgodose
de kommersiella intressena.

Det är således äfven af denna grund, som jag anser en inskränkning
böra göras i de diplomatiska posternas antal och i utrikesbudgeten;
och det synes mig icke finnas något annat sätt att
vinna gehör för denna fordran på diplomatiens reformering än att
förena sig med reservanterna. Jag skall derföre be att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr Lasse Jönsson: Man kan ibland under riksdagsarbetet
blifva försatt i en sådan ställning, att man ovilkorligen måste afgifva
sitt yttrande i en fråga, som man icke begriper. Det är en
obehaglig ställning, men man får taga saken sådan den är och man
får studera handlingarna som föreligga så godt man kan.

Inom den afdelning, som hade att behandla denna fråga, förelågo
dels herrar Johan Andersons i Tenhult och Borgs motioner
om indragning först och främst af beskickningarna i Wien och Konstantinopel
och sedermera i flere andra städer, dels hans excellens
herr utrikesministerns utredning, hvaraf framgick att en sådan indragning
skulle vara för landet högst skadlig. Derjemte hade utrikesministern
i denna sin utredning visat, att indragningar och
besparingar möjligen på andra håll skulle låta sig göra. Visserligen
kunde dessa besparingar icke för närvarande eller alldeles i en hast
ske, ty att indraga platser, som äro besatta, är icke lätt. Men
der indragningar redan vore möjliga, hade sådana gjorts, och det
utlofvades att ytterligare besparingar skulle ske vid beskickningen i
Wien med ° 14,000 kronor och vid beskickningen i Rom med 9,000
kronor. Således hade man här förhoppning om att besparingar
kunde göras, utan att Riksdagen behöfde begagna ett sådant magtspråk
som att säga att beskickningarna ovilkorligen skulle indragas.
Nu hafva visserligen icke reservanterna precis bifallit motionärernas
framställning om indragning af den eller den beskickningen. Men
de vilja na samma mål på ett annat sätt. Åtminstone var det
någon, som under öfverläggningen i statsutskottet påyrkade, att
nedsättningen i anslaget med 40,000 kronor just skulle afse fram Andra

Kammarens Prof. 1891. N:o 6. 3

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

minister staten.

(Forts.)

34 Onsdagen den 18 Februari.

tvingandet af indragning af beskickningar. Detta kunde jag icke
vara med om, utan ansåg att en skrifvelse till regeringen skulle
hafva samma verkan, om den af båda kamrarne beslötes. Man har
sagt här och i motionen, att en sådan skrifvelse aldrig skulle
komma till stånd, emedan Första Kammaren antagligen icke skulle
gå in på en sådan, och att således Kongl. Maj:t aldrig skulle få
kännedom om Andra Kammarens önskningar. Nu har emellertid
denna fråga förevarit i Första Kammaren, och kammaren har antagit
skrifvelseförslaget med de motiv, som i utskottets betänkande
föreligga. Således är denna klagan afvärjd. Jag anser derför att
man kan nå det åsyftade målet utan att vara med om någon sådan,
jag hade nära sagt, våldsåtgärd, som reservanterna påyrka, och jag
tror i enlighet dermed, att det är rigtigast att öfverlemna saken åt
Kongl. Maj:t.

Jag skall taga mig friheten att läsa upp utskottets motivering.
Den är ganska kraftig och i densamma ligger icke så litet uttaladt.
Utskottet säger: »Den nedsättning i dessa anslag, som nu af Kongl.
Maj:t föreslagits, har nemligen icke synts utskottet nog betydande
för att tillfredsställa skäliga önskningar i detta hänseende. Af den
redogörelse för ifrågavarande utgifter, som i statsrådsprotokollet lemnats,
har utskottet också trott sig finna ökadt stöd för den mening,
att ytterligare nedsättningar kunna genomföras. I synnerhet har
jemförelsen med andra länders utgifter för samma ändamål varit
upplysande, i det att af densamma framgått, att utgifterna för de
Förenade rikenas beskickningar å flera platser öfverstiga hvad andra
med de Förenade rikena likstälda länder för sina beskickningar å
samma platser utgifva. Ehuruväl utskottet således vill tro, att besparingar
å denna hufvudtitel än vidare kunna vidtagas, har utskottet
dock icke ansett sig ega nödiga förutsättningar för att kunna
föreslå, hvarest och till hvilka belopp besparingarna skulle kunna
göras. Sådant torde lämpligen böra öfverlemnas till Kongl. Maj:ts
bepröfvande och förslag.» Då vi hafva årliga riksdagar, så kunna
vi ju alltid, om Kongl. Maj:t icke vill vidtaga någon besparingsåtgärd,
taga frågan en annan gång under allvarligare behandling.
Men för närvarande kan jag icke se, att det finnes något skäl att
lemna bifall till reservanternas förslag om en bestämd nedsättning,
utan ber jag att få yrka bifall till den skrifvelse som af statsutskottet
blifvit föreslagen.

Hans excellens herr statsministern friherre Äkerhielm: Herr
talman, mine herrar! Jag anhåller att kammaren benäget behagade
tillåta mig, att innan klubban, efter slutad öfverläggning i detta
ärende, faller, få hafva för kammaren uttalat hvad jag med anledning
af den här förda öfverläggningen anser det vara nödvändigt,
att här blir ytterligare sagdt. Det första jag då har att påpeka
är, att om till äfventyrs denna kammare, och möjligen sedan i den
gemensamma voteringen Riksdagen, skulle besluta en nedsättning

Onsdagen den 18 Februari.

35 N:o 6.

uti det till ministerstaten af Kongl. Maj:t äskade anslag, en nedsättning
af 40,000 kronor för Sveriges del, så förmodar jag att det
icke lärer möta oöfverstigliga hinder att i alla händelser de förenade
rikenas diplomatiska ärenden med återstående belopp fortfarande
kunna skötas. Men det som härvid är värdt att uppmärksamma är
det, som blifvit sagdt, och som jag för min del vördsamt anhåller
att ännu en gång få framhålla — det nemligen, att den rubbning,
som genom sådant beslut skulle vållas i de diplomatiska tjenstemännens
ställning, kan hafva till påföljd, att icke alltid den nu på
denna bana anstälde erfarnaste, skickligaste och bäste kan finnas
villig att med personliga uppoffringar, som hans förmögenhet icke
tillåter honom, mottaga de mer eller mindre vigtiga diplomatiska
poster, som kunna honom erbjudas. För min personliga del vore det
motbjudande att se ett land, som icke är utfattigt och som hittills
till diplomatiska uppdrag använd t hvilken som helst, som varit duglig
och skicklig, att se att detta skall reduceras till att göra hvad som
kändt i åtskilliga andra länder — jag skall icke tillåta mig att påpeka
hvilka — att taga till tacka med personer, som ej äro de
skickligaste att sköta sina uppdrag, men som hafva en förmögenhet,
som sätter dem i tillfälle att emottaga och deltaga i umgängeslifvet
på en plats, der statens medel icke äro dertill tillräckliga. Jag
för min del kan icke förstå, att detta går i en rigtning, som jag
trott förenlig med hvad svenska frihetens förkämpar och folklighetens
män böra eftersträfva. Jag tycker att det då vore rigtigare och
klokare att, när det icke är fråga om högre belopp än 40,000 kronor,
låta hvarje sak tala för sig och låta denna embetsbana, så som
hvarje annan, vara i tillfälle att tillegna sig den skickligaste, erfarnaste
och bäste mannen utan att se till hans egen personliga förmögenhetsställning.
För mig är denna synpunkt den vigtigaste vid
ifrågavarande frågas bedömande.

Sedan jag sagt detta, ber jag att få tillägga att, om Riksdagen,
med anledning af statsutskottets uttalande, vill i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville fortfara på nedsättningarnas
väg, så kan jag icke finna, och har icke i Första Kammaren, der denna
statsutskottets mening blifvit antagen, funnit något häremot att
invända. Jag vill blott vördsamt erinra att, när den nuvarande utrikesministern
är den förste på denna plats, som sökt framlägga alla
möjliga utredningar och alla möjliga upplysningar på det området
och föreslagit de nedsättningar som nu kunna ske samt påvisat dem
som i framtiden torde kunna ske, så tycker jag att tillfället att nu
framlägga skrifvelsen är sällsamt valdt. Men det är en fråga, som
jag icke har att yttra mig öfver. Det beror på hvar och en att
bedöma, hvad grannlagenheten bjuder och hvad hans pligt ålägger.

Om man således erkänner att försök blifvit gjorda att granska
tredje hufvudtiteln, att genomgå den och antyda hvilka nedsättningar
ytterligare kunna ifrågakomma, kommer jag, då jag sålunda skärskådar
detta, in på det förhållande, som här blifvit berördt, eller

Ang. utgifterna
till
minister staten,
(Forts.)

N:o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Forts.)

36 Onsdagen den 18 Februari.

frågan: hvarför har icke den platsen, eller den, eller den, blifvit
särskild! framhållen? För närvarande, det torde man få medgifva,
föreligger icke alldeles klart och. tydligt, huru med den ena eller
andra platsen förhåller sig. Jag skall utveckla hvad jag menar.
Hvad nu först särskildt beträffar ministerposten i Wien, så vill jag
gerna säga att det kan hafva funnits en tid, då det af den kände
diplomaten och statsmannen Armfelt fälda yttrandet kan hafva varit
på sin plats. En sådan tid kan möjligen åter komma. Men för närvarande
är icke dertill kommet, och det vore olämpligt att under
nuvarande förhållanden sakna hvarje diplomatisk förbindelse med
Wien. Man säger: hvartill behöfva vi hafva en minister i Wien,
på hvilket sätt skall denne svenske diplomat kunna skaffa sig eu
sådan ställning, att han kan få något inflytande? Hvad han får förställning
beror naturligtvis på det lands magtställning han representerar
och vi kunna icke tro att Sveriges och Norges är större nu
än under föregående tider. Men jag tror dock, att det finnes något
annat än det representerade landets magister, som inverkar på sändebudets
ställning, nemligen hans egen person och personliga hållning,
huruvida den sätter honom i tillfälle att umgås i sadana kretsar,
der han kan något spörja och något lära, och der möjligen ett taktfull
ord kan något väga. Det är således orätt att genom en afprutning
i hans aflöning beröfva honom denna möjlighet och det
måste vara alldeles orätt att inskränka valet af en lämplig representant
till blott rike män eller rike mäns barn.

Men härmed vill jag emellertid icke hafva sagt, att det icke
kan tänkas en tid, då det kan vara möjligt att vidtaga besparingar
i afseende å denna diplomatiska beskickning, vid hvilken den hittills
der anstälde legationssekreteraren redan nu är föreslagen till indragning.
Jag har blott velat säga, att jag tror det vara skäl att afvakta
ett annat tidskede för att gå vidare och låta vederbörande
Konungens rådgifvare sjelf taga initiativ i frågan.

På samma sätt förhåller det sig med vår minister i Bruxelles
och Haag. Jag har för min egen personliga del den uppfattning,
att det icke saknar sin vigt, att de förenade rikena der hafva sin
representant, då jag tror att stater af hvad man nu brukar kalla
andra ordningen just äro kallade att i dessa tider underhålla diplomatiska
förbindelser med hvarandra. Om man tager i betraktande
den mellan folkliga ställningen, tror jag, att man redan gjort så störa
besparingar som man bör göra, såvida man icke vill helt och hållet
afstå ifrån de förenade rikenas plats bland staterna af andra ordningen.
Ministerposterna vid de båda bofven i Holland och Belgien
äro sammanslagna till en. Längre torde man ej böra gå.

Beträffande Konstantinopel föreställer jag mig, att denna post
må hända kan vara mindre behöflig för Sveriges del. I afseende på
denna beskickning har ock på föredragning af utrikesministern hemställan
gjorts om ett reducerande af de hittills till denna beskickning
utgående anslag, men det är den diplomatiska titeln, som der

Onsdagen den 18 Februari.

37 N:o 6.

behöfves af det kända skäl att Turkiet fäster så stort afseende vid Äng. utan
vederbörande språkrör för främmande intressen är en diplomatisk 9''fUrna tiU
tjensteman. Nu har det blifvit sagdt att norrmännen, hvilkas intressen mlmsterstaten■
i Konstantinopel torde öfverväga våra, sjelfva icke hålla så mycket (Forts-)
på denna plats. Men är obehöfligheten af denna beskickning fullt
bevisad deraf att ett yrkande på dess indragning gjorts från stortinget? Hvad

beträffar de indragningar, som för öfrigt blifvit ifrågasatta
och som en framtid kan medföra, torde det vara skäl afvakta huru
sakerna ställa sig. I sammanhang härmed har med mycket skäl
uttalats den allvarliga tanken, att man borde söka bibringa den diplomatiska
banans tjenstemän kommersiella insigter och mera slå in på
konsulatsbanan än den högpolitiska. Att det uttalandet gjordes är
jag för min del mycket tacksam för, och jag tror att man har gjort
rätt i att komma fram med denna tanke, som visserligen uppmärksammats
af utrikesdepartementets chefer. Men jag. tror att, äfven
om man erkänner att det är i denna rigtning vi höra sträfva, och
äfven sträfvat, måste man dock medgifva att detta blott kan ske till
en viss grad, ty det är de stora europeiska staterna, som skola gifva
föredömet, och vi kunna ju ej vara de första att taga initiativet.

Af hvad jag redan sagt torde följa, att jag önskar att Andra
Kammaren, innan den skrider till omröstning, måtte med den kraft
och verkan den kan tillmäta de ord jag anfört hafva sin uppmärksamhet
fäst på hvad en afprutning å ministerlönerna i detta ögonblick
skulle innebära. Den skulle innebära, att hänsyn skulle komma
att tagas till en persons enskilda förmögenhet och enskilda ställningframför
hans duglighet och kunskaper mera än jag skulle önska och
mera än hvad nu torde vara behöflig!.

Herr Andersson i Högkil: Under de senaste tjugu åren har
statsutskottet vid fyrfaldiga riksdagar uttalat den åsigt, att utgifterna
under tredje hufvudtiteln kunde och borde inskränkas, och
denna åsigt har jemväl vunnit godkännande af Andra Kammaren.

Detta önskningsmål har Kongl. Maj:t nu tillgodosett genom förslag
till en nedsättning, belöpande sig till 7,050 kronor. Jag kan dock
för min del icke föreställa mig, att Riksdagens Andra Kammare skall
vara belåten med ett sådant tillmötesgående, som det Kongl. Maj:t
på det sättet visat. De skäl, som såväl vid föregående riksdagar
blifvit anförda som de, hvilka omtalats i dag, för nedsättning af
detta anslag, äro efter mitt förmenande fullt giltiga och kunna icke
gendrifvas af de skäl, som blifvit framhållna från statsrådsbänken.

Nu har ett yttrande gjorts från statsrådsbänken, att någon ytterligare
nedsättning i utgifterna till ministerstaten icke vore möjlig.

Ja, samma invändning har man förut fått höra, när det gält samtliga
ministerposterna, således äfven ministerposten i Wien. Nu medgifves
dock i statsrådsprotokollet, att vid beskickningen i Wien kan
inbesparas 14,000 kronor, och jag föreställer mig att samma för -

N;o 6.

Ang. ut gifterna

till

ministerstaten.

(Forts.)

38 Onsdagen den 18 Februari.

hållande kan ega rum äfven vid andra beskickningar. Besparingar
kunna äfven göras å anslaget till de »hemliga utgifterna». Ty efter
min uppfattning borde något anslag till sådana utgifter i vår tid
och under våra förhållanden alls icke ifrågakomma.

Det bär äfven talats om lyxen. Må så vara. Men efter mitt
sätt att se sakerna vore det beklagligt, om lyxen i de stora verldsstäderna
och det luxuösa lefnadssättet bland de höga kretsarne derstädes
skulle vara bestämmande för våra jemförelsevis små förhållanden
och för våra statsutgifter.

Det har talats så ofta om att sparsamhet bör iakttagas vid
statsutgifterna, och landet och folket fordra nu, och det är berättigade
fordringar, att besparingar skola ske såväl på denna som andra
hufvudtitlar, så att det är tid att öfvergå från prat till sak. Då jagför
min del anser att just tredje hufvudtiteln är lämplig för eu sådan
öfvergång, skall jag anhålla om bifall till reservanternas förslag.

Herr Hedin: Jag skall naturligtvis icke, då det börjar draga
ut på tiden, i vidare mån sysselsätta mig med herr statsministerns
ordrika anförande, än att jag — hvilket jag anser för nödigt — berigtigar
ett faktiskt misstag. Det yttrades, att det väl kunde vara
tvifvelaktigt, om hvad som uttalats från norsk sida derom, att legationen
i Konstantinopel icke vore af någon synnerlig vigt för de
norska intressena, kunde förtjena synnerligen mycket afseende. Han
talade om ett Dyrkande i norska stortinget», och lät dervid förstå,
att han och några andra bättre förstode de norska intressena, än
de som gjort detta uttalande. Jag skall till berigtigande af detta
något förunderliga misstag be att få uppläsa början af hvad hans
excellens herr utrikesministern anfört till statsrådsprotokollet: »herr
ministern för utrikes ärendena föredrog i underdånighet en skrifvelse
från Kongl. norska regeringens departement för det inre af den
8 sistlidne juli, i hvilken Kongl. departementet bland annat dels
öfverlemnat afskrift af en skrifvelse till departementet från stortingets
presidentskap af den 5 sistlidne juni, innehållande att stortinget
för budgetterminen 1 juli 1890—30 juni 1891 beviljat det
som bidrag till de Förenade Rikenas utrikesbudget begärda belopp,
men att, för hvad anginge utgifterna till beskickningarna i Wien,
Konstantinopel, Rom och Köpenhamn, beslutet blifvit fattadt under
förutsättning att den eller de af dessa beskickningar, vid hvilka ledighet
kunde under budgetterminen uppkomma, endast skulle provisoriskt
återbesättas, intill dess att frågan huruvida och i hvilken
mån för Norges del fortsatt anslag till dessa beskickningar borde
beviljas, varit förelagd Storthinget.» Ett af stortinget fattadt och
för Kongl. Maj:t anmäldt beslut lär väl icke få förvandlas till ett
yrkande inom storthinget, om hvilket det skulle vara berättigadt att
från statsrådsbänken förklara, att det icke hade någon synnerlig betydelse.

39 N:o 6.

Onsdagen den 18 Februari.

Öfverläggningen var härmed slutad. I fråga om utskottets Äng. ut hemställan

under mom. a) hade yrkats dels bifall till densamma 9ifierna till
och dels afslag och bifall i stället till reservationen. Herr tal- mtmsterstatenmannen
upptog hvartdera af dessa yrkanden till proposition i nu
nämnd ordning och fann det senare yrkandet hafva flertalets röster
för sig. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets
hemställan i momentet a) af lista punkten i utlåtandet n:o 4, bifaller
hvad herr S. Nilsson m. fl. hemstält i deras vid detta moment
afgifna reservation, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 129 ja mot 74 nej; och hade Kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit reservanternas
yrkande.

Hvad utskottet hemstält under mom. b) och c) bifölls.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 9-

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande,
n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

I punkten 3 hemstälde utskottet, i enlighet med hvad Kongl. Ang. anslag
Maj:t föreslagit, »att Riksdagen, med beräknande af postverkets postverket.
utgiftsstater för år 1892 till följande belopp, nemligen:

N:o 6. 40

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag
till postverket
(Forts.)

må bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt till 7,250,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen.»

I motiveringen till denna hemställan hade utskottet uttalat,
bland annat, att hvad till statsrådsprotokollet i frågan anförts »visserligen
synts utskottet innebära giltiga skäl för Riksdagen att nu,
i enlighet, med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, höja de till aflönande
af extra vaktbetjente afsedda anslag, men den stegring, som år efter
år egt rum i utgifterna för berörda ändamål, har hos utskottet väckt
farhågor, att i en icke aflägsen framtid dessa utgifter kunna komma
att öfverstiga hvad som äfven med hänsyn till postverkets fortgående
utveckling må anses skäligt. En bidragande anledning till omförmälda
stegring har utskottet i öfrigt trott sig finna i den anordning,
som för närvarande, särskilt i de större städerna, eger rum
i fråga om lrringbärande af ankomna postförsändelser och som i
icke ringa mån lärer hafva föranledt ett ökadt behof af extra vaktbetjente.
Denna anordning, enligt hvilken försändelserna vid många
särskilda utdelningstider om dagen afiemnas i adressaternas bostäder,
huru högt upp i busen dessa än äro belägna, synes derjemte, vid
en fortsatt tillämpning och med hänseende särskild! till det växande
antalet höga hus i städerna, skola med nödvändighet leda till att
brefbärarepersonalen öfveranstränges och i förtid göres otjenstbar.
Det förefaller emellertid utskottet, som om ej allenast vaktbetjeningens
utan äfven statsverkets intresse gjorde en inskränkning önsklig
i det anmärkta sättet för befordran af ankomna försändelser, och
utskottet föreställer sig äfven, att på initiativ af generalpoststyrelsen
skulle i flera fall genom tillmötesgående från vederbörande adressater
och husegare kunna vidtagas ändrade anordningar i förevarande
afseende, hvilka utan att minska den säkerhet, som nu förefinnes
för att försändelserna komma rätta personer till hända, skulle
göra det möjligt att i någon mån begränsa den omfattning, hvari
försändelserna nu uppbäras i husens öfre våningar.» I

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herr H. P.
P. Tamm yrkat, att i stället för det i utskottets motivering förekommande
stycket: »En bidragande anledning — —--i husens

öfre våningar», måtte intagas följande yttrande:

»Då antalet postförsändelser städse ökas och vaktbetjente äro

aflöningsstaten.......... kronor 2,820,800; —

öfvergångsstaten ........................ » 6,200: —

indragningsstaten........................ » 2,593: —

pensionsstaten ........................... » 88,000: —

omkostnadsstaten........................ » 4,193,500: —•

oförutsedda utgifter..................... » 90,000: —

afkortningar och restitutioner m. m. » 48,907: —

tillsammans kronor 7,250,000: —

Onsdagen den 18 Februari.

41 Nso 6.

skyldige att kringbära dessa alla dagar under veckan, är naturligt, Ang. anslag
att antingen tjenstepersonalen, tvungen till oafbrutet arbete utanttH postverket.
hvila, måste öfveransträngas och risk uppstå att den i förtid blifver (Forts.)
otjenstbar eller ock att kostnaderna måste stiga betydligt. Ännu
mera måste detta blifva fallet i den händelse anhållan om frikallelse
från tjenstgöring visso, sön- och helgdagar bifölles, genom nödvändigheten
att under dessa dagar förhyra andra personer i de ledigas
ställe. Det förefaller derför utskottet, som om en inskränkning i
söndagsarbetet å postkontoren samt ett fullständigt upphörande med
postförsändelsers kringbärande inom städerna under sön- och helgdagar
eller åtminstone en väsentlig minskning i densamma skulle
leda till så väl besparing för staten som till ett bevarande från öfveransträngning
af tjenstepersonalen. Ett sådant offer från allmänhetens
sida för en billig fordran af vaktbetjente torde vara ringa,
och kan säkert en sådan anordning lika väl genomföras i Sverige
som i Storbrittanien, hvars affärslif ej af en likartad bestämmelse
undertryckes eller hämmas.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Såsom hvar
och en af herrarne torde hafva funnit, har utskottet vid tillstyrkandet
af anslagen på postverkets utgiftsstater gjort ett uttalande
rörande förhöjning af de till aflönande af vaktbetjente afsedda anslag,
i den rigtning att postverket, såvidt möjligt, borde kunna vidtaga
åtgärder, som underlättade vaktbetjentes ansträngande tjenstgöring,
på det icke denna utgiftspost skulle bli allt för stor. Nu
är emellertid förhållandet det, att Första Kammaren vid behandlingen
af punkten strukit ifrågavarande motivering och i stället tagit den
reservation, som herr Tamm bifogat till punkten. Utskottsbetänkandet
kommer således att säga temligen litet, i fall icke Andra
Kammaren skulle göra någon ändring uti hvad utskottet föreslagit.

Emedan Första Kammaren strukit bort hvad utskottet anfört såsom
motivering i nämnda hänseende, kommer icke ett enda ord deraf
med till Kongl. Maj:t. I händelse äfven Andra Kammaren skulle
antaga herr Tamms reservation, så skulle det visserligen bli synligt
inför Kongl. Maj:t, men enär en sådan åtgärd går i eu rigtning,
som ledamöterna i utskottet från Andra Kammaren icke kunna vara
belåtna med, så har jag ansett nödigt att till punkten göres ett
tillägg. Detta tillägg skulle insättas på den rad, som börjar: »På
grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet» etc., så att
det i stället skulle heta: »På grund af hvad sålunda blifvit anfördt
och under förutsättning, att åtgärder vidtagas, som underlätta
den ansträngande kringbäringen af postförsändelser till adressaterna
utan ökade kostnader för postverket får utskottet hemställa etc.

Jag tar mig friheten yrka proposition på min sålunda gjorda
hemställan.

Jfso 6. 42

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag
till postverket

(Forts.)

Herr Sven Nilsson: Jag skall för min del be att få under•
stödja det yrkande, som herr Olof Jonsson i Hof här har framstält.
Det händer icke sällan, att när man i statsutskottet blifvit öfverens
om en motivering, men den befinnes innehålla någonting, som icke
behagar Första Kammaren, så brukar denna Kammare stryka en sådan
motivering, och den önskan, som således Andra Kammarens utskottsledamöter
velat hafva framburen till Kongl. Maj:t, kommer i så
fall icke fram. Nu är förhållandet, att för den händelse man icke
gör detta tillägg som herr Olof Jonsson föreslagit, så kommer ingen
motivering fram till Kongl. Maj:t i det syfte vi önska i denna punkt.
Ty om man godkänner den motivering, som är uppsatt i statsutskottets
betänkande, och ett sådant beslut sättes emot det, som Första
Kammaren fattat, så blir följden den, att hela motiveringen kommer
att förfalla; och då i den motivering, som är uppsatt af utskottet,
alldeles obestridligen inrymmes äfven det förslag, som Första
Kammaren antagit, så hade man bort kunna vara tillfreds med den
motivering, som nu finnes i utskottets betänkande. För min del är
jag af den bestämda öfvertygelse, att för den händelse denna motivering
hade kommit fram till Kongl. Maj:t, så skulle regeringen och
poststyrelsen fått ett stöd af Riksdagen till försök att vidtaga någon
anordning till lindring af brefdragarnes tjenstgöringsskyldighet, och
jag är för min del temligen öfvertygad om, att om man ock icke
skulle kunnat få allt hvad man tänkt sig, så skulle det i alla fall
bli ett steg framåt i den önskade rigtningen. Förhållandet är nemligen,
efter hvad utskottet fått sig bekant, att på många ställen i
de större städerna en brefbärare får gå 4, 5 trappor upp ända till
sex gånger om dagen för att bära bref till en och samma person,
och jag föreställer mig, att man skulle kunna på något sätt minska
bördan för brefbärarne att behöfva springa på det sättet så många
tiappor dagligen till samma person. Det är ju möjligt, att icke på
alla ställen någon förändring härutinnan kan vidtagas, men åtminstone
på en hel del ställen här lika som i utlandet kan det ske, såsom
t. ex. i hus der det finnes portvakt och genom postlådor, samt
äfven genom andra arrangement. Men äfven det skälet torde ej
vara utan betydelse, att posten kringbäres äfven om söndagarne
många gånger om dagen, och här likasom mångenstädes i andra länder
kunde det väl vara tillräckligt, om brefbärarne ett par gånger
om söndagen finge bära sina bref till deras egare i stället för, såsom
nu sker, ända till sex gånger dagligen. Jag tror, att då det
förslag, som nu är framlagdt af herr Olof Jonsson, icke afser något
generelt åläggande för poststyrelsen att göra hvarken det ena eller
det andra, så borde man icke hafva någon betänklighet att antaga
detsamma. Man har derigenom endast sagt, att det borde kunna
vidtagas eu eller annan åtgärd, som utan att på minsta sätt skada
allmänheten i alla fall kunde bereda någon lindring i brefbärarnes
tjenstgöringsskyldighet och på samma gång gifvit poststyrelsen ett
stöd för en reform, som nödvändigt måste vidtagas, nemligen att

Onsdagen den 18 Februari.

4:

N:o 6.

minska brefbärarens ansträngande, åligganden, utan att behöfva öka Ang. anslag
postverkets utgifter. 1,11 P°stv‘rhet.

Det är derför jag för min del anhåller om bifall till herr Olof (Forts.)
Jonssons förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Herr talman, mine herrar! Om den ena eller andra lydelsen
i fråga om motiveringen till denna punkt skulle blifva af Riksdagen
antagen, och Riksdagen sålunda antingen skulle vilja hos Kong! Maj:t
anhålla, att undersökning måtte ske, huruvida en lindring kunde beredas
brefbärarne i deras tjenstgöringsbesvär — derigenom t. ex. att
postlådor anbringades i husen på nedra bottnen, eller ock på något
annat sätt — eller bifalla herr Tamms reservation, som blifvit af
Första Kammaren antagen och som hufvudsakligen afser en framställning
rörande minskning af brefbärarnes tjenstgöringsskyldighet
på sön- och helgdagar, så har Kongl. Maj:t i båda fallen tillfälle
att genom poststyrelsen söka vinna ändring af förhållandet i det önskade
syftet. Men skulle, såsom herr Olof Jonsson föreslagit, formuleringen
af Riksdagens önskan inflyta såsom ett vilkor för dess
beslut, så blir förhållandet annorlunda. Enligt herr Olof Jonssons
förslag förutsattes, att ovilkorligen någon åtgärd skulle vidtagas för
att minska brefbärarnes tjenstgöringsskyldighet på samma gång
icke någon ökad kostnad för postverket finge uppstå. Detta vill
med andra ord säga, att poststyrelsen hade då icke rättighet att
bekosta dessa lådor, som man afsett, utan det skulle adressaterna
sjelfva få göra, på samma gång man icke erbjöde dem samma fördelar
som förut. Ej heller finge man använda extra brefbärare —
hvithet ju skulle öka kostnaderna för brefbäringen. Man har sålunda
då icke att välja någon annan utväg än att minska antalet
utdelningar af bref, sä att dessa icke kringbures så många gånger
om dagen, och det skulle naturligtvis vara det enda sättet att göra
besparing, på samma gång man åstadkomme lindring i brefbärarnes
arbete. Men å andra sidan måste man erkänna, att man i så fall
skulle i hög grad minska den korresponderande allmänhetens beqvämlighet;
och det är eu sak, som är ganska betänklig och rätt
svår, att, i mån som rörelsen och affärsutvecklingen stiger, gå tillbaka
från hvad som redan förut varit medgifvet. Den ifrågasatta
åtgärden att sätta postlådor i husens nedre våning låter sig visserligen
tänka, der det fins portvakt, men der så icke är förhållandet,
är denna anordning enligt min tanke omöjlig, derför att då finge
brefven ligga för hvem som helst att taga, och någon trygghet att
adressaterna skulle få dem funnes ju icke.

Men jag vill icke förneka, att hvilken skrifvelse som begagnas
af de två, som jag antydde, Kongl. Maj:t kan finna utvägar att gå
till mötes Riksdagens önskan. Med afseende å söndagsbrefbäringen,
som Första Kammaren med sitt beslut särskildt afsett, så äro åtgärder
redan vidtagna för att minska utdelningen af bref på sön -

N:o 6. 44

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag
till postverket
(Forts.)

och helgdagar. Redan 1888 hafva genom cirkulär indragits dylika ut•
delningar i Stockholm och äfven på andra orter. Vidare har man
ersatt vissa turer genom extra brefdragare. Turernas antal har minskats
högst betydligt, såsom t. ex. i Göteborg, Norrköping, Malmö
och Linköping, der utdelning sker blott eu gång om dagen, eller såsom
i Lund, der posten nu utdelas två gånger dagligen.

Vidare är genom användning af extra vaktbetjente arrangeradt
så, att de ordinarie kunna vara lediga hvar tredje söndag och på
somliga ställen två söndagar af fyra.

På detta sätt har fortgått och fortgår alltjemt en sträfvan att
minska brefbärarnes tjenstgöringsskyldighet. Här i Stockholm är
det nu så, att på sommaren, då korrespondensen är mindre, utdelas
brefven tre gånger om dagen, samt om vintern fyra gånger. Detta
på sön- och helgdagar. Om hvardagarne är det postutdelning sex
gånger. Detta kan synas vara mycket, men man kan icke neka,
att det är mycket svårt att dra in något härpå. Jag kan icke annat
än framhålla, att ett tillbakagående är svårt, och på annat sätt,
än genom att minska allmänhetens beqvämlighet, anser jag icke att
man kan uppfylla ett sådant vilkor, som i herr Olof Jonssons förslag
finnes uppstäldt.

Man önskar att postverket måtte komma att lemna stora inkomster.
Ja, det har skett år efter år. Jag påminner mig mycket
väl, då jag satt i statsutskottet, huruledes man föreslog att afskrifva
den fordran, Riksdagen hade af postverket på omkring en half million
kronor, och som man väl aldrig trodde postverket skulle kunna
betala. Sedermera har postverket icke allenast betalt denna sin
skuld, utan upplagt ett kassaförlag på 1,200,000 kronor; och dessutom
har postverket t. ex. under det sist gångna året — räkenskaperna
äro visserligen icke ännu definitivt afslutade, men man kan
dock se resultatet — lemnat ett öfverskott på 400,000 kronor till
statsverkets disposition, under det man icke beräknat mer än 180,000
kronor. Såsom affär betraktadt, hvilket emellertid naturligtvis icke
är hufvudsynpunkten, har postverket alltså lemnat ett för staten fördelaktigt
resultat.

Jag är lika angelägen som någon kammarens ledamot, att poststyrelsen
måtte kunna ordna så, att icke dessa brefbärare öfver höfvan
ansträngas. Det kan verkligen vara nödigt att något göres;
men med afseende å den fortgående omsorgen i detta afseende, kommer
det säkerligen också att ske oberoende af någon skrifvelse i den
vägen. Emellertid, vill nu kammaren i likhet med Första Kammaren
antaga herr Tamms reservation, så är deremot ingenting att
erinra, ty den öfverensstämmer fullkomligt med hvad Kongl. Maj:t
redan bemödat sig att åstadkomma.

Deremot skulle jag önska, att kammaren icke antoge herr Olof
Jonssons förslag.

Onsdagen den 18 Februari.

45 N:o 6.

Herr Lyttkens: För min del anser jag, att dessa stora pre- Ang. anslag
tentioner på alla möjliga beqvämligheter kunna gå till en viss öfver-tiU p°stverketdrift,
ock tror, att man i detta fall keller icke saknar exempel. Det (Forts.)
är enligt mitt förmenande alldeles för mycket att kunna få sina
bref kemburna sex gånger om dagen, ock jag går derför in på herr
Tamms förslag, som säger, att all brefbäring på söndagarne mycket
väl kunde indragas. Jag inser väl, att en sådan indragning skulle
väcka mycken ovilja kos dem, som förut haft tillgång till en dylik
beqvämlighet, men när ett land som England kan nöja sig utan
söndagsbrefbäring, tror jag också, att ett land, som icke kar större
affärer än Sverige, äfven kan göra det; åtminstone bör man kär
kunna vara belåten med utdelning af brefven en gång för hvarje
helgdag. Hvad utdelning af brefven på kvardagarne beträffar, anser
jag, att sex gånger om dagen är alldeles för mycket, och att derför
denna utdelning mycket väl äfven skulle kunna inskränkas.

Herr statsrådet ock chefen för finansdepartementet sade nyss,
att postverket kade en så gyllene ställning. Ja, det är nog sant,
men hvem är det väl som får betala dess öfverskott? Jo, detta kar
kommit från dem, som måste köra posten utan nästan någon betalning,
och dessa äro de enskilda jernvägarne, hvilka hafva så litet
betaldt för postföringen, att de dermed knappast kunna betala postvagnarne.
— Det är på detta vis postverkets öfverskott kafva tillkommit! Jag

anhåller, att herr Tam ms yttrande, intaget i hans reservation,
måtte blifva kammarens beslut.

Herr Jonsson i Hof: Då statsrådet och chefen för finansdepartementet
syntes kafva den uppfattning, att den formulering, jag gjort
i tillägget, »ett sådant underlättande af brefbärarnes ansträngande
göromål utan ökade kostnader för statsverket», skulle få tydas derhän,
att, om det till exempel syntes lämpligt att använda de föreslagna
postlådorna, ock detta förorsakade postverket utgifter, skulle
en sådan åtgärd derför icke kunna vidtagas, så tror jag, att denna
hans uppfattning icke är fullt korrekt. Det är visserligen sant,
att anskaffandet af postlådorna skulle medföra kostnader, men följden
deraf blefve naturligtvis den, att man kunde spara så mycket mer
på aflöningsbeloppen, ock således blefve det i sin helhet icke ökade
kostnader, utan fast hellre en besparing. Hvilken åtgärd man anser
praktisk att vidtaga i anledning häraf, och som leder till det åsyftade
målet, är man således oförhindrad att välja med den af mig
föreslagna formuleringen.

Jag hoppas äfven, att, när nu Första Kammaren bifallit herr
Tamms reservation, och om, såsom jag antager, utskottets betänkande
bifalles i Andra Kammaren, möjligen med det af mig föreslagna
tillägget, det sedan icke skall möta stora svårigheter att
kunna sammanjemka de olika meningarne till något, som kommer
till Kongl. Maj:t och just pekar på hvad man här velat, nemligen

N:o 6. 46

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag att det later sig göra att utan skada för allmänheten vidtaga undertili
postverket, lättande åtgärder, hvilka äro till fördel för postverkets vaktbetjening.

(Forts.) rpy hen-ame skola komma i håg, att antalet af desse vaktbetjente
är ofantligt stort. Man har derför sökt hålla aflöningen nere till
så låga siffror som möjligt, på det att deras aflöningsbelopp icke
skulle medföra allt för mycken inverkan på postverkets finanser.
Säkert är, att med denna ansträngande tjenstgöring, särskild! i de
större städerna, der de flesta husen bestå af flera våningar, skall
postbetjeningens anspråk på ökade aflöningsförmåner göra sig så
gällande, att slutligen hela det öfverskott, postverket för närvarande
har, kan komma att gå åt just för utveckling af denna sak. Derför
är det icke mer än på sin plats, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t
antyder, att det bör göras försök, allvarsamma försök, att i tid
hejda detta och på ett eller annat sätt vinna det syfte, man här
afsett. Det är icke endast i Sverige, en sådan sak kan vara utterbär,
ty faktum är, att i mycket större städer, än till exempel
Stockholm, hafva åtgärder i detta fall vidtagits och befunnits både
utförbara och lämpliga, så att någon fara för att göra ett uttalande
med den föreslagna formuleringen tror jag icke förefinnes, hvarför
jag fortfarande yrkar bifall till utskottets betänkande jemte det af
mig föreslagna tillägget.

Herr Melin: Då jag nu yrkar bifall till utskottets förslag,

har jag härmed endast velat framhålla lämpligheten af att i denna
sak icke binda poststyrelsens händer allt för mycket. Vi hafva förut
sett, hurusom poststyrelsen gått såväl allmänhetens som brefbärarnes
önskningar till mötes i detta fall, att döma af den redan verkstälda
inskränkningen i brefutbäringen under sön- och helgdagar inom de
större städerna. Skulle man nu gå in på herr Tamms förslag, blefve
den deri föreslagna förändringen säkerligen mycket betungande för den
stora allmänheten, ty, om flere helgdagar infalla efter hvarandra, skulle
det sålunda kunna hända, att allmänheten icke finge sina bref på
ända till två eller tre dagar. Den större affärsverksamheten har
visserligen ringa svårighet i detta fall, ty den kan hemta sin post
en eller annan gång hvarje helgdag, eller kan det på annat sätt
arrangeras med dess post, till exempel genom postlådor. Men det
är just den stora allmänheten, hvilken icke kan vidtaga dylika anordningar,
som skulle lida af en ytterligare inskränkning i brefutbäringen,
och det är för dess skull som jag velat påpeka olämpligheten
af en ytterligare inskränkning i sättet för den nuvarande
brefutdelningen. På dessa skäl ber jag derför att få yrka bifall till
utskottets förslag i den föreliggande punkten.

Herr Petersson i Runtorp: Ja, så obetydlig dennu sak än
tyckes vara, tror jag dock det vara skäl att diskutera densamma
och taga den något närmare i öfvervägande.

Onsdagen den 18 Februari.

47 N:o 0.

För egen del begärde jag ordet hufvudsakligen med anledning Ang. anslag
deraf, att Första Kammaren antagit herr Tamms förslag, hvithettUl postverket.
afser inskränkning af brefbäringen på sön- och helgdagar. Jag tror (Forts.)
icke, att postbärarne skulle vara mycket betjenade med detta förslag,
ty om de öfveransträngas sex dagar i veckan och sedan slippa
springa i hjel sig, eller hvad jag må kalla det, på den sjunde, är
dermed för dem icke mycket vunnet. Reservationen har endast
velat påpeka missbruket med de nu ofta påkommande brefutdelningarna
i allmänhet, och jag tror också, att man måste erkänna, att
med de höga hus, som finnas här i staden, är det för mycket begärdt,
att postvaktmästarne skola springa upp i de olika våningarne
fem å sex gånger om dagen för att der aflemna ankommande post.

Rimliga anspråk i detta fall har man långt ifrån velat inskränka,
utan endast missbruken. Det är ju nu så mycket mindre skäl att
skrifva till Kongl. Maj:t i den af herr Tamm föreslagna rigtningen,
som poststyrelsen redan vidtagit dylika åtgärder, utan att de gått
rimliga anspråk på brefutdelningen under helgdagarne för nära. I
likhet med den föregående talaren anser jag derför, att i skrifvelsen
endast bör framhållas en liten billighet och rättvisa i den antydda
rigtningen, ty det är ju kändt och erkändt, att de ifrågavarande
menniskorna blifva totalt öfveransträngda i sitt arbete och icke
länge stå ut dermed. Jag är dessutom öfvertygad derom, att man
med vår tids uppfinningar kan hitta på många andra sätt för undanrödjande
af ifrågavarande olägenheter. Icke är det väl rimligt
att begära, att sex gånger om dagen få posten uppburen på sina
rum? Litet besvär får man väl sjelf underkasta sig för att få sin
egen post. Jag tager exempel från min egen ort. Vi fä der posten
endast två gånger i veckan och hafva ändå en hel mil att sjelfva
hemta den från postkontoret. Jag har dock aldrig ansett mig kunna
begära, att postverket skall komma och bjuda mig posten i mitt
hem. Att tillmötesgå postverket finner jag vara naturligt för att
på något sätt kunna lindra besvären och mödorna för de stackars
brefbärarne. Detta är också det syfte, vi afse med vår motivering.

Jag vill derför yrka bifall till det af herr Olof Jonsson i Hof väckta
förslaget.

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet med anledning af ett
yttrande, som nyss fäldes från statsrådsbänken. För min del föreställer
jag mig, att det icke kan vara möjligt att sammanjemka en
motivering, sådan som den nu föreliggande, med den, som Första
Kammaren redan antagit. Men deremot är det för mig klart, att
om ett sådant vilkor antages af Andra Kammaren, så är statsutskottet
skyldigt att sammanjemka de olika förslagen kamrarne emellan.
Och jag föreställer mig också att statsutskottet skall vara
villigt dertill. Det är alls icke meningen att på något sätt binda
Kongl. Maj:t eller generalpoststyrelsen vid någon viss åtgärd i frågan.

Det är just för att få en sammanjemkning till stånd emellan båda

N:o 6. 48

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag kamrarnas beslut, som jag sluter mig till det af herr Olof Jonsson
ull postverket. framgfålda förslaget. I annat fall blir icke en sammanjemkning

(Forts.) möjlig.

I afseende på brefbäringen om söndagarne, har jag redan, då
jag sist hade ordet, framhållit, att det beslut, som Första Kammaren
fattat, i sjelfva verket inbegripes i statsutskottets förslag, och att,
äfven om Första Kammaren lemnat sitt bifall till denna motivering,
samma åsigt som kammaren i sitt beslut uttalat äfven kommit
fram till regeringen genom ett antagande af statsutskottets hemställan.
Med det af herr Olof Jonsson gjorda tillägget kan det
ännu blifva möjligt få fram hvad båda kamrarne önska.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda jrrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till densamma
med användande af den i herr Tamms reservation föreslagna
motivering, och dels på bifall till det af herr Jonsson i Hof under
öfverläggningen framstälda yrkande; och fann herr talmannen den
sistnämnda propositionen hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja.
Votering begärdes, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till herr Tamms reservation, nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som i fråga om 3:dje punkten af statsutskottets utlåtande
n:o 8 bifaller herr O. Jonssons i Hof under öfverläggningen framstälda
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit statsutskottets hemställan i
nämnda punkt, men med den ändring i motiveringen, som af herr
H. P. P. Tamm föreslagits i hans vid denna punkt afgifna reservation.

Röstsedlarne uppräknades och visade 124 ja och 70 nei; hvadan
kammaren alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll godkänt
utskottets utlåtande under 3:dje punkten med den ändring, att å
18:de sidan mellan orden »På grund af hvad sålunda blifvit anfördt»
och orden »får utskottet hemställa» införts följande: »oc/i under
förutsättning af att åtgärder vidtagas, som underlätta den ansträngande
Jcringb äring en af p ostförsändelser till adressaterna utan ökad
kostnad för postverket.v

Onsdagen den 18 Februari.

49 N:o 6.

Punkterna 4 och 5.

Biföllos.

Punkten 6.

Lades till handlingarne.

Punkterna 7—12.

Biföllos.

Punkten 13.

Mom. a) och h).

Biföllos.

Under mom. c) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte för Äng. anslag
anläggning af en telefonlinie från Uddevalla till Strömstad på extra/1”'' anläggande
stat för år 1892 bevilja 26,000 kronor. afen

J 7 linie Udde valla—Ström Emot

denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af stad.
herrar Sven Nilsson och O. Jonsson i Hof.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Sven Nilsson: Då jag har anmält min reservation emot
denna punkt, skall jag endast be att få för kammaren nämna de skäl,
som föranledt mig dertill.

Då man genomgick den kongl. propositionen i frågan, fann man
icke af densamma, att Kongl. Maj:t hade infordrat utlåtande af
konungens befallningshafvande i Göteborgs län rörande telefonliniernas
utsträckande derstädes. Men i utskottsafdelningen, då frågan förevar
der till behandling, lemnades från telegrafstyrelsen den upplysningen,
att ett sådant yttrande var konungens befallningshafvande affordradt,
hvilket dock ännu ej hunnit inkomma till regeringen. Detta gjorde
att jag för min del ansåg, att, innan Riksdagen fattade beslut i
frågan, det hade varit önskligt, om en utredning af densamma från
konungens befallningshafvande hade kommit statsutskottet till hända,
så mycket mera som jag för min del ansåg frågan vara synnerligen
vigtig. Detta var det hufvudsakliga skälet, hvarför jag inom utskottet
ansåg mig böra yrka ett uppskof med förslagets antagande,
till dess Riksdagen satts i tillfälle att få kännedom om den blifvande
utredningen.

Sedermera har jag emellertid hört, att detta utlåtande numera
skulle vara inkommet till Kongl. Maj:t, och att länsstyrelsen skulle

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 6. 4

N:o 6. 50

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag hafva tillstyrkt detsamma, som regeringens förslag innehåller i afför
anläggande seencle på telefonväsendet i Göteborgs län. Vid sådant förhållande
“•j. ®" ^dde-'' ^iar jao ingen anledning att vidhålla det yrkande jag framstält inom
valla—Ström- statsutskottet, då det hufvudsakliga skälet till detta yrkande numera
stad. förfallit. Jag föreställer mig nemligen att det eger sin rigtighet,

(Forts.) hvad som för mig upplysts, att konungens befallningshafvande ut talat

sig i samma rigtning som regeringen.

Det synes mig likväl som om detta utlåtande kommit något
väl sent, då det inkommit först sedan Kongl. Maj:t framlagt det
förslag till Riksdagen, som regeringen anser böra utföras och statsutskottet
deröfver afgifvit sitt utlåtande. Ty man kan mycket lätt
tänka sig att konungens befallningshafvande skulle hafva kunnat
blifva något berörd af de skäl, som förelegat i den kongl. propositionen.

Jag skall icke nu göra något yrkande, då jag föreställer mig
att kammaren i allt fall bifaller förslaget. Jag har endast velat
angifva de motiv, som föranledt mig att reservera mig.

Herr Ljungman: Med hänsyn till denna punkts förberedande
behandling skall jag be att få lemna några upplysningar. Då Bohuslän
en gång förut, år 1887, erhöll anslag till telefonanläggningar,
skedde detta på föredragning af statsrådet och chefen för civildepartementet
och i särskildt syfte att understödja fiskerinäringen.
En fråga i samma rigtning föreligger emellertid sedan någon tid
tillbaka och har hänvisats till utredning genom konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län, som nu öfver densamma
afgifvit utlåtande. Men, såvidt jag kan finna, afser icke det nu af
regeringen begärda anslaget i verkligheten fiskerinäringens främjande,
utan fast mera en blott utveckling af rikstelefonnätet såsom en telegrafverkets
naffär», och detta är, som herrarne kunna förstå, en helt
annan sak.

Då jag fick se Kongl. Maj:ts proposition, får jag bekänna, att
den utredning, kongl. telegrafstyrelsen lemnat i ärendet, föreföll
mig i hög grad besynnerlig. Styrelsen åberopar sig icke på det
egentliga syftet för dess hemställan, utan angifver i stället såsom
ändamål för anläggningen i fråga att främja näringslifvet i Bohuslän
m. m. liknande, hvars sanning förefaller minst sagdt problematisk,
då man tager hänsyn till hur liten och jemförelsevis föga
betydande den del af Bohuslän är, som den ifrågavarande linien
afser. Sedan jag närmare satt mig in i ämnet, fann jag emellertid,
att skälet var ett annat, nemligen att utvidga rikstelefonnätet med
syfte att skaffa den trafik åt den redan år 1889 beviljade linien
Göteborg—Uddevalla, som behöfdes för att samma linie icke skulle
komma att taga sig allt för illa ut i telegrafverkets statistik. Det
väckte en viss förvåning, då telegrafstyrelsen år 1889 föreslog att
denna linie skulle utföras, och att man redan från förstone ville
draga eu linie till eu så obetydlig ort som Uddevalla, och det har

Onsdagen den 18 Februari. 51

också visat sig, att denna linie blifvit jemförelsevis blott föga begagnad.
Det finnes dock flera möjligheter att föröka dess trafik,''
såsom t. ex. genom liniens fortsättning med utgreningar ut åt
bohuslänska skärgården eller genom dess utsträckning till Norge.
Begge alternativen framhållas äfven i den kongl. propositionen.
Nu har under hösten i norra Bohuslän cirkulerat en inom telegrafstyrelsen
uppgjord plan till realiserande af det förra alternativet.
Men för dess genomförande hade det i ortens intresse varit önskligt,
att de förberedande åtgärderna bedrifvits så kraftigt, att allting i
det afseende! varit klart och afslutadt, innan den kongl. propositionen
framkom. Ty då denna nu dessförinnan bifalles, kan det
hända att det blir svårare att efteråt genomdrifva samma plan, än
det skulle hafva varit, om man ännu haft ett starkare tryck på dem,
som det åligger att göra uppoffringar för saken. Emellertid tager
jag för gifvet att det ändock skall gå för sig, ehuru svårigheter nog
torde uppstå. Hvarom icke, kan linien i alla fall få en värdefull
användning genom att fortsättas till Kristiania i Norge, ehuru i
sådant fall resultatet för bohuslänska befolkningen blir temligen litet.
Af det sagda framgår emellertid, att detta regeringens förslag icke
bort gifvas en sådan lokal färg, som skett, då det ju i sjelfva verket
icke har den förmenta stora betydelsen för Bohuslän.

En annan sak, som genast väckte min uppmärksamhet, är, att
man såsom vilkor för beviljande af anslag till linierna i Bohuslän
och Norrbotten fordrat af invånarne i den förra trakten abonnementsteckning
och af den andra traktens invånare, att de skulle lemna
bidrag till täckande af eu del af anläggningskostnaden. Hvad beträffar
fordran på abonnementsteckning af ortens befolkning, som
derigenom får tillfälle att visa sitt intresse för saken, anser jag den
i fråga om mindre vigtiga orter vara fullt rigtig. Men deremot kan
jag icke neka till att uppställande af ett sådant vilkor, som det att
befolkningen, äfven i fråga om verkligt betydande orter, skall lemna
bidrag till anläggningskostnaden, synes mig vara ganska betänkligt, ty
man gifver derigenom de skilda orterna ett slags veto mot rikstelefonnätets
planmessiga utveckling, så att en eller några få af dem kunna
sönderrifva och hindra det stora nätets fullständiggörande.

Jag har intet annat yrkande att framställa än det å bifall.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Då intet annat yrkande har blifvit gjordt än på bifall till
statsutskottets förslag, kunde jag visserligen underlåta att nu yttra
mig i frågan. Jag har dock ansett mig skyldig att upplysa om ett
misstag, som blifvit begånget af herr Sven Nilsson med afseende på
konungens befallningshafvandes omnämnda utlåtande. Detta inkom
först i förgår och innehåller icke ett direkt tillstyrkande af den kongl.
propositionen, utan endast eventuelt ett bifall dertill. Konungens
befallningshafvande har nemligen ansett, att abonnentantalet, som
komme att teckna sig för den ena eller andra rigtningen, borde

N:o 6.

Ang. anslag
för anläggande
af en telefonlinie
Uddevalla—Strömstad.

(Forts.)

N:o 6. 52

Onsdagen den 18 Februari.

Ang. anslag vara afgörande, och att man derför borde afvakta en sådan teckning,
för anläggande men un(jer tiden anlägga en särskild ledning emellan Rönnäng,
"''Unie %dde- Kaftan och Marstrand.

valla-ström- De två alternativa förslag, som blifvit ifrågasatta, äro att anstad.
tingen en ledning skulle anläggas från Göteborg, hela hafsbandet

(Forts.) utefter, eller ock att en linie skulle dragas rätt upp från Uddevalla

till Strömstad, hvilken linie skulle med sig förena alla de små
telefonledningar, som gå från fiskelägena. Detta senare kommer att
blifva fördelaktigare, då denna trakt derigenom kommer att få en
direkt förbindelse till Göteborg. Man kommer med detta Kongl.
Maj:ts förslag att dela Bohuslän i två telefondistrikt. Den södra
delen kommer att genom en särskild telefonledning gå direkt till
Göteborg, då deremot den norra delen går öfver Uddevalla och Venersborg
till Göteborg. Nu är det icke så, såsom den siste talaren
påstod, att fiskerinäringen härigenom icke skulle blifva tillgodosedd
med dessa telefonledningar, utan tvärtom komme den att gynnas
derigenom att fiskelägena i norra Bohuslän nu få tillfälle att begagna
en linie, som lättare och mera obehindradt förbinder dem med
Göteborg, än om de skulle uteslutande hafva att passera öfver den
södra delens telefonledningar, som alla kunna vara upptagna på förhand
till hinder för den norra delens behof att telefonera. Då man,
om norrmännen gå till mötes, möjligen kan få från Strömstad den
norra linien fortsatt till Kristiania, skulle derigenom hela södra
Sverige komma i direkt förbindelse med Kristiania.

A andra sidan kommer den nu föreslagna linien att blifva af
väsentlig ekonomisk fördel för staten, då den ledning, som är anlagd
mellan Uddevalla och Göteborg, derigenom komme att få större
rentabilitet, derigenom att all telefonering från norra delen kommer
att befordras den vägen och den således icke behöfde stå med så
dålig afkastning som den för närvarande gör. Den har blifvit anlagd
på Riksdagens beslut, men skulle icke hafva blifvit färdig förrän 1894,
såvida icke Uddevalla visat sig så intresseradt af dess anläggande, att
staden lemnat ett räntefritt förskott på 20,000 kr., hvilket gjort att
den blef anlagd tidigare. Af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande
framgår, att de uppstälda föl-utsättningarna blifvit till viss del
uppfylda genom den abonnementsteckning, som gjorts till fyllande af
de enskilda garantibelopp, som lemnats af de stora ångbåtsbolagen
och andra. Det är således en mycket fördelaktig ledning, och jagtillåter
mig upprepa, att den omständigheten, att alla dessa små
fiskelägen blifva förenade med telefonlinie, har just kunnat ske derigenom
att man fått dessa abonnentafgifter och öfrig garantiteckning.

Det är svårt att redogöra för alla dessa förhållanden, då man
icke särskilt känner lokaliteterna och då man icke har kartan för
ögonen. Konungens befallningshafvande yttrar sig emellertid om en
förbindelse mellan Hättan och Rönnäng. För några år sedan beräknades
en kabel dertill komma att kosta nio tusen kronor. Vid
undersökningar, som bedrifvits, har man kommit till det resultat, att

Onsdagen den 18 Februari.

53 N;o 6.

en ledning från Stenungssund öfver Jörlanda och Tofta till Göteborg
skulle på ett fördelaktigt sätt förbinda de flesta fiskelägen i södraBohuslän
med Göteborg, och jag antager, att de underhandlingar, som
härom pågå, skola leda till önskvärd!; resultat. Herr Ljungman, som
intresserar sig för dessa saker, har nog reda på den.

Jag har begärt ordet endast för att lemna några upplysningar,
och kunde dervid hafva mycket mer att säga, men det torde, då
intet yrkande framstälts, vara öfverflödigt.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan
bifölls.

Mom. d).

Bifölls.

Mom. e).

I en inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman väckt
motion (n:o 159), hade hemstälts, det måtte Riksdagen dels efter
utredning med förslag af statsutskottet anslå nödiga medel till betäckande
af de skulder, telegrafverket åsamkat sig för inköp eller
utförande af telefonanläggningar, dels i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om framläggandet af en fullständig plan för den blifvande
utvecklingen af statens telefonväsende.

Under förevarande moment hemstälde emellertid utskottet, att
berörda motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom yttrade nu

Herr Ljung man: Med anledning af utskottets hemställan i
denna punkt anhåller jag att få påpeka, att det mest väsentliga i
min motion blifvit af utskottet bifallet genom den motivering, som
utskottet högre upp på samma sida som klämmen anfört. Det
ligger ju i sakens natur, att när telegrafstyrelse^, för att erhålla
ytterligare anslag, skall vända sig till Kongl. Maj:t och Riksdagen,
så blir också telegrafstyrelsen nödsakad att lemna sådan planmessig
utredning, med angifvande icke blott af de anläggningar, för hvars
utförande Riksdagens offervillighet behöfver tagas i anspråk, utan
äfven af de vilkor, som de särskilda orterna eller personerna hafva
att underkasta sig för att blifva intagna uti rikstelefonnätet, som jag
i min motion åsyftat. Hvad beträffar min framställning i öfrigt,
eller att Riksdagen skulle anslå nödiga medel för betäckande af
de skulder, telegrafverket åsamkat sig för inköp eller utförande af
telefonanläggningar, hade det varit mycket förmånligt om Riksdagen
bifallit densamma. Må hända hade telegrafstyrelsen derigenom blifvit

Ang. anslag
för anläggande
af en telefonlinie
Uddevalla—Strömstad.

(Forts.)

N:o 6. 54

Onsdagen den 18 Februari.

i tillfälle att till större delen färdigbygga rikstelefonnätet med
verkets egna inkomster, så att anslag af Riksdagen framdeles endast
behöft äskas för mycket omfattande anläggningar. Telegrafverket
skulle då äfven, såsom förhållandet redan blifvit med postverket,
hastigare komma derhän, att verket kunde på grund af ständigt
växande inkomster lemna igen de penningar, verket fått mottaga
så att säga i förskott, samt mycket mer derutöfver. Det hade varit
klokt att på sådant sätt af det nuvarande öfverflödet spara medel
för framtidens behof. Då jag emellertid tager för gifvet, att Riksdagen
förr eller senare skall komma att fatta beslut i den riktning,
jag angifvit, har jag intet yrkande att göra, utan nöjer mig med
det slut, hvartill utskottet kommit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna lå—17.

Biföllos.

§ 10.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges
i riksbanken och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utföraflde
af det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande
å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.

§ 11.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 3, i
anledning af dels genom framställning af justitieombudsmannen, dels
genom motion väckta förslag om ändringar i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Back Per Ersson under 5 dagar fr. o. m. den 19 dennes,
» L. F. Odell » 6 » » » 19 »

och » P. Pehr sson i Norrsund »3» » »19»

§ 13.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 14, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer

Onsdagen den 18 Februari.

55 N:o 6.

och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande;

n:o 15, angående fortsättande af statens jernvägsbyggnader; och

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om upphäfvande af såväl
egares af frälseränta rätt till lösen af frälseskattefastighet som egares
af dylik fastighet rätt till lösen af frälseränta;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 36 §
1 mom. i konkurslagen den 18 september 1862;

u:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 §
i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875; och

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 20
kap. 8 § ärfdabalken.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden som blifvit tvenne gånger bordlagda.

§ U.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 3, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och hans efterträdare;

och dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 4, för assessoren m. m. Nils Ludvig Claeson att vara Riksdagens
justitieombudsman; och

n:o 5, för häradshöfdingen'' Daniel Gottlieb Restadius att vara
Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,21 e. in.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Jt:o 6. 56

Fredagen den 20 Februari.

Fredagen den 20 februari.

Kl. % B e. m.

§ 1.

Herr talmannen tillkännagaf, att Herr O. Anderson i Hasselbol
låtit anmäla, att lian till följd af inom hans familj hastigt inträffadt
sjukdomsfall vore förhindrad att bevista kammarens sammanträden
i dag och i morgon.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

med förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då
byggnad uppförts utöfver tomtgräns;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 104, 106 och
118 §§ konkurslagen den 18 september 1862; samt

med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 §
handelsbalken.

§ 3.

Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda: statsutskottets utlåtanden
n:is 14, 15 och 16 samt lagutskottets utlåtanden n:is 6, 7, 8 och 9.

. § 4''

Herr statsrådet in. m. friherre F. von Essen aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående omförande till invalidhusfonden
af besparingar å anslaget till blesserade öfver- och underofficerare.

Den kongl. propositionen bordlädes till nästa sammanträde.

§ 5.

Afgåfvos nya motioner af:

herr G. Ericsson från Stockholm, n:o 169, om ändring i §§ 17
och 24 riksdagsordningen; samt

herr G. Herslow m. fl., n:o 170, om ändrad lydelse af 13 §
riksdagsordningen.

Motionerna bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes Riksdagens revisorers berättelse om
verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1889.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2,3 6 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIBT, 1891.