1891. Andra Kammaren. N:o 51 (Riksdagens protokoll 1891:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 51.

Lördagen den 9 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 2 innevarande maj.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar godkänt de uti bevillningsutskottets
memorial n:o 17 föreslagna voteringspropositioner rörande två frågor,
deri kamrarne fattat stridiga beslut, och denna dag blifvit bestämd
för omröstning öfver de olika besluten, så företogos nu dessa omröstningar
enligt nedanintagna voteringspropositioner i följande ordning,
nemligen:

lista omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 17, punkt. 1). ,

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att nu gällande
tull å fartyg och båtar, med tillbehör, af jern äfvensom ångfartyg af
trä skall afskaffas, röstar

Ja;

Dep, det ej vill, röstar

Nej; .

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutat,
att berörda tull skall bibehållas oförändrad.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 51.

Gemensamma
omröstningar.

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel ailagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 137 Ja och 80 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt austäld, hade utfallit med.................... 48 Ja och 88 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 137 Ja och 80 Nej,

sammanräkningen visar ...................................''*... 185 Ja och 168 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 17, punkt. 2).

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att 1 mom. 8 §
i underrättelserna till tulltaxan skall erhålla följande förändrade lydelse:

§ 8.

1. Vid införsel af materialier och förnödenheter till fartygs nybyggnad,
förbyggnad eller reparation, husgerådssaker och proviantartiklar
derifrån undantagna, må restitution af erlagd tull åtnjutas
för sådana svenska och utländska fartyg, hvilka innehafva en afgiftspligtig
drägtighet af öfver 40 tons, under vilkor:

a) att afsigten med de införda materialiernas och skeppsförnödenheternas
användning till förberörda ändamål vid deras införsel till
tullbehandling skriftligen angifves;

b) att det fartyg, till hvilket materialierna användas, inom två
år efter deras införsel till riket styrkes vara i fullfärdigt skick;

c) att innehafvaren af eller föreståndaren för det varf eller den
verkstad, der fartyget bygges, när detta är fullt färdigt, till generaltullstyrelsen
aflemna!- en af honom under edlig förpligtelse afgifven
och af tvenne hans biträden, som med arbetet tagit befattning, bestyrkt
noggrann förteckning öfver myckenheten af alla till fartyget
använda olika materialier och skeppsförnödenheter, materialförlusten
vid arbetet deri inräknad, för hvilka restitution sökes, jemte under
samma förpligtelse afgifven försäkran, att dessa materialier och förnödenheter
äro af utländskt ursprung och att full införseltull för dem
blifvit behörigen erlagd, eller af generaltullstyrelsen godkänd säkerhet
för densamma stöld, samt uppgift på tiden, då de till riket inkommit,
och den lägenhet, med hvilken införseln skett;

d) att varfs- eller verkstadsinnehafvaren är förbunden att underkasta
sig all den kontroll i öfrigt, hvilken generaltullstyrelsen kan
finna skäligt föreskrifva.

Lördagen den 9 Maj.

N:o 51.

Varfs- eller verkstadsinnehafvare, som önskar anstånd med erläg- Gemensamma
gande af tullumgälderna för i detta moment berörda materialier och omröstningar
skeppsförnödenheter, till dess frågan om dessa umgälders restitution (''ors''''
blifvit afgjord, kan, efter hos generaltullstyrelsen derom gjord anhållan,
erhålla sådant anstånd, om han för tullumgäldernas erläggande ställer
säkerhet, som generaltullstyrelsen finner betryggande; — röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutat,
att berörda moment skall bibehållas oförändradt.

Sedan voteringssedlarne blifvit allemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 14G Ja och 71 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 60 Ja och 75 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 146 Ja och 71 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 206 Ja och 146 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i Öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets memorial n:o 68;

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 9;

lagutskottets memorial n:o 47; samt

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 237.

§ 4.

Föredrogs ett från Första Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 240, innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i anledning af herr P. M. Söderbergs
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning angående
möjligheten för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.

Då Andra Kammaren nästlidne gårdag, genom bifall till hvad
dess fjerde tillfälliga utskott i sitt utlåtande n:o 20 hemstält, i frågan
fattat med Första Kammarens sammanstämmande beslut, fann Andra

N.o 51. 4 Lördagen den 9 Maj.

Kammaren omförmälda delgifning icke till vidare åtgärd föranleda,
hvarefter protokollsutdraget lades till handlingarne.

§ 5.

Föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets memorial
n:o 63, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående statsutskottets
särskilda framställningar dels i utlåtandet n:o 53 i fråga
om ändring af vissa paragrafer i lagen om lindring i rustnings- och
roteringsbesvären samt om höjning af anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar med flera anslag, dels ock i utlåtandet n:o 54, angående
afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter m. m.

§ 6.

Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets
utlåtanden:

n:o 5 b, angående det under riksstatens fjerde hufvudtitel uppförda
anslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvären; och

n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående derunder uppförda
förslagsanslaget till. lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande, n:o 64,
angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

§ 8.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 65, i anledning
af väckt motion om anslag till upprätthållande af rikets neutralitet.

§ 9.

Föredrogs vidare statsutskottets memorial n:o 66, med förslag till
åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet för
riksgäldskontoret.

Herr Sven Nilsson erhöll ordet och yttrade: Då det skulle taga
icke liten tid för kammaren, om hela detta förslag skulle uppläsas,

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

anhåller jag, att kammaren måtte besluta, att man icke behöfver läsa
upp det samma, utan endast föredraga första punkten, och att, om det
lemnas bifall till den, hela förslaget skall anses vara antaget.

Den af herr Sven Nilsson sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Härefter upplästes utskottets i punkten 1 gjorda hemställan, hvilken
bifölls.

Punkten 2.

♦

Bifölls.

§ io.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 67, om anvisande
af de i regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 11.

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 20, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition om tillägg till 7 § i kongl. förordningen
angående stämpelafgiften den 5 september 1890.

§ 12.

Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets Ominförande
betänkande n:o 21, i anledning af'' väckta motioner om införande af af värnskatt.
en särskild bevillning under namn af värnskatt.

Till bevillningsutskottet hade blifvit hänvisade tre inom Andra Kammaren
väckta motioner, nemligen n:o 154 af herr G Jansson i Krakerud,
n:o 180 af herr G. Ericsson från Stockholm, och n:o 189 af herr
A. Åström, om införande af en särskild bevillning under namn af
värnskatt; men hemstälde utskottet, att förevarande motioner icke för
närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I afgifven reservation hemstälde deremot herr G. Jansson i Krakerud:
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla att, i
den händelse Kongl. Maj:t till kommande riksdag antingen skulle äska
nya och tillökade anslag under 4:de och öde hufvudtitlarne eller framlägga
förslag till ett fullständigt ordnande af landets försvarsväsen,

Kongl. Maj:t jemväl täcktes taga under ompröfning huru och på hvad
sätt särskild bevillning eller värnskatt må finnas lämplig för bestridande
af dermed förenade kostnader samt derom till Riksdagen afgifva förslag.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be få yrka bifall till min

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

Om införande reservation. Jag gör det så mycket hellre, som utskottet i sin motiof
värnskatt. Vering tydligt visat, att utskottet har samma åsigt som jag i före^
or s''^ varande fråga. Utskottet uttalar sig nemligen i sjelfva verket för min
motion. Utskottet säger till slut: “då med visshet förutsättas kan,
att Kongl. Maj:t jemväl utan särskild begäran af Riksdagen tager
möjligheten och lämpligheten af en sådan skatt under ompröfning, hemställer
utskottet" o. s. v. Utskottet tror således, att Kongl. Maj:t
skall, utan afseende på om Riksdagen beslutar en skrifvelse till honom,
komma fram med ett sådant förslag, som i reservationen omtörmäles.
För min del tillåter jag mig vara af olika mening med utskottet i
denna sak. Jag tror, att då man önskar få frågan fram för Kongl.
Maj:t, man för säkerhetens skull borde skrifva till Kongl. Maj:t, så att
man skulle kunna vara förvissad om att få motse ett sådant förslag.
Jag skall således, herr talman, be få yrka bifall till min vid betänkandet
fogade reservation. Jag anser mig icke böra läsa upp den.

Herr 11 erslow: Herr talman! xVf sista delen i utskottets motivering
framgår tydligen den åsigt utskottet har, att om stora utgifter
påkallas för eu mera omfattande försvarsorganisation, så bör en skatt
af den art, som här blifvit föreslagen, anses som ganska lämplig, då
väl progression icke i någon skatt har mera skäl för sig än just i denna.
Att utskottet emellertid icke helt och hållet bifallit motionärens förslag
kommer sig deraf, att det fann, att en sådan skrifvelse icke hade
den allra ringaste utsigt att gå igenom inom Första Kammaren, då
alla tio ledamöterna derifrån inom utskottet bestämdt motsatte sig en
sådan. Man kunde få anslutning från några utskottsledamöter af Första
Kammaren till ett sådant förslag, som utskottet gjort, nemligen att, med
i motiveringen framhållna grunder för det rimliga af att en sådan skatt
af regeringen pröfvas och föreslås, för den händelse, såsom jag hoppas,
Kongl. Maj:t snart framkommer med en omfattande försvarsorganisation,
yrka, att motionerna icke för närvarande måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Vi ansågo då, att på detta sätt eu önskan,
som vi antogo gillades af ganska många inom denna kammare, skulle
bättre framkomma till Kongl. Maj:t, än om utskottet gjorde hemställan
om eu skrifvelse, som sedermera med en kolossal majoritet slopades i
Första Kammaren och aldrig blef afsänd till Kongl. Maj:t. Jag hemställer
på den grund, att kammaren behagade anse, att säkert lika
mycket vinnes i motionens syfte genom att biträda utskottets förslag
som genom att besluta en skrifvelse i ämnet.

Herr Jansson i Ivrakerud: Jag vill visst ej klandra utskottet
för det förslag, det här framlagt, utan tror i likhet med ordföranden
inom utskottet, att dess förslag är det bästa för att åtminstone
få något i det syfte, som här är i fråga. Men då man nu
har anledning antaga, att Första Kammaren skall bifalla utskottets
betänkande såväl med afseende å motiveringen som å hemställan om
afslag på motionen, synes det mig, att, om Andra Kammaren antager
utskottets betänkande med den ändring, att den bifaller reservationen,
så kan frågan icke i ringaste mån försämras, utan skall i stället utan

51.

Lördagen den 9 Maj.

tvifvel komma att förbättras, hvarjemte Kongl. Maj:t i sådant fall äfven Ominförande
skall komma att taga mer hänsyn till såväl motiveringen som klämmen af
i betänkandet. Jag kan således icke annat än fortfarande yrka bifall s''

till min reservation.

Sedan öfverläggningeu härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs och bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 22,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1892.

§ 14.

Till behandling förekom vidare konstitutionsutskottets utlåtande Angående
n:o 11, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ändrad lydelse af § 11 i regeringsformen och Kongl. Maj:ts JregeringS.
proposition med förslag till ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige formen och
och Norge upprättade riksakt, dels ock enskild motion om skrifvelse § 5 riksakten
till Kongl. Maj:t med begäran om revision af riksakten. m- m Till

konstitutionsutskottet hade Riksdagens kamrar hänvisat Kongl.

Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 13), hvarigenom
Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt
förslag till förändrad lydelse af § 11 i regeringsformen.

Riksdagens kamrar hade likaledes till konstitutionsutskottet hänvisat
Kongl. Maj:ts proposition af den 31 sistlidne januari (n:o 14), hvarigenom
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del besluta ändring
af och tillägg till § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt,
dock med förbehåll att besluten icke skulle blifva gällande med
mindre dels Riksdagen antoge det här ofvan omförmälda förslag till
ändrad lydelse af § 11 regeringsformen, dels ock sådan ändrad lydelse
af § 5 riksakten, som genom propositionen föresloges Riksdagen till
antagande, för Norges de! beslutades af det Storting, som tidigast kunde
i ämnet fatta beslut.

1 föreliggande utlåtande hemstälde med anledning häraf utskottet:

l:o) att Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af § 11
regeringsformen icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda; 2:o)

att Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
af § 5 i den emellan Sverige och Norge upprättade riksakt icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Herr Herslow begärde ordet och yttrade: Jag hemställer hos
herr talmannen, att vi i fråga om föredragningssättet för detta betänkande
finge börja med momentet 2:o) i utlåtandet, då detta moment
utgör en förutsättning för båda de andra momenten Ro) och 3:o).

hi:o 5!.

Lördagen den 9 Maj.

Angående
ändrad
lydelse af §11
regeringsformen
och
§ 5 riksakten

Hvad herr Herslow sålunda föreslagit i fråga om föredragningssättet
bifölls af kammaren.

Sedan i följd häraf punliten 2 först föredragits, lemnades ordet
å nyo till

(Forts) • H.err 11.erslow5 som nu anförde: Inom denna kammare, ja, antagligen
äfven inom Riksdagen, torde den uppfattning vara ganska allmän,
att ett svenska Riksdagens uttalande i de vigtiga och grannlaga spörsmål,
som beröras uti utskottets betänkande såväl som uti de dervid
fogade reservationerna, af för handen varande omständigheter icke numera
praktiskt påkallas, likasom ock att för eu mera teoretisk granskning
och diskussion af dessa ämnen samma tidsförhållanden icke nu
torde vara särskildt gynsamma. Under detta antagande och under förmodan,
att denna kammare icke ogerna undgår en diskussion, hvarunder
möjligtvis hvarje uttalande i den ena eller andra rigtningen är
utsatt för att fullständigt missförstås, anhåller jag hos herr talmannen
om proposition på nedan följande hemställan:

att Riksdagen, utan att ingå i någon pröfning af utskottets motivering,
finner Kong! Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
af § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt redan af
den grund icke kunna bifallas, att samma kong!, proposition icke
kunnat samtidigt till behandling framläggas för Norges Storting.

Häruti instämde herrar Hedin, grefve Hamilton, Olsson från
Stockholm, Berg från Stockholm, friherre Bock, Jakob E rikson, Ekman,
Lovén, Linder, E. G. Bostöm, Sven Nilsson, Jonsson i Hot'', Örwatt,
Petersson i Hamra, Larsson i Mörtlösa, Swartling, Rosengren, Zotterman,
Ekströmer, Falk, Petersson i Boestad, Sjöberg, Johansson i Strömsberg,
^Svensson i Rydaholm, Petersson i Dänningelanda, Jönsson i Mörarp,
Truedsson, Andersson i Löfhult, friherre von Schwerin, Nilsson i
Skärhus, ^Vinkrans, Bratt, Forsell, Sjöholm, Lasse Jönsson, Ola Bosson
Olsson, Aulin, Janson i Carlshed, Anderson i Hasselbol, Nilsson i
Vrängebol, Andersson i Lysvik, Gethe, Johansson i Noraskog, Mahn,
Flis Nilson, Olsson i Sörnäs, Hansson i Solberga, Norman, Waldenström,
Dahlberg, Domeij, Arhusiander, Erickson i Bjersby, Folke
Andersson, Schöning och Bromée.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gaf propositioner först på
bifall till utskottets hemställan och derefter på herr Herslows under
öfverläggningen framstälda förslag “att Riksdagen, utan att ingå i
pröfning af utskottets motivering, finner Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade
riksakt redan af den grund icke kunna bifallas, att samma
kong], proposition icke kunnat samtidigt till behandling framläggas för
Norges Storting", och blef detta senare förslag af kammaren bifallet.

Punkten 1, som härefter föredrogs.

Bifölls.

Lördagen den 9 Maj.

N:o 51.

Punkten 3.
Bifölls.

§ 13.

Föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 44, i anledning af väckt motion Angående
om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864. lydelse 7 §

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Första Kammaren j gällande
af herr M. Unger väckta motion, n:o 15, hemstälde utskottet i före- jagtstadga.
liggande utlåtande

att Riksdagen ville, för sin de!, antaga följande:

Förordning

angående ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864
skall hafva följande lydelse:

“Hvar som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd så, att
det faller å annans mark, må detsamma tillvarataga och behålla. Der
någon å egen mark eller der han eger lof att jaga drifver upp björn,
varg, lo eller jerf, ege han att jagten in på annans egor fullfölja.*

Beträffande denna utskottets hemställan anförde

Herr Jansson i Krakerud: Jag får be om ursäkt, att jag begärt
ordet äfven i denna fråga, synnerligast som den behandlats af lagutskottet.
Men jag gör det derför, att det synes mig, som om lagutskottets
ledamöter icke skulle vara några jägare på något område.

Jag tror således, att lagutskottet i brådskan har kommit att begå ett
stort misstag, då det formulerat föreliggande lagförslag.

Enligt den förordning, som nu förefinnes, har man laglig rätt att,
då man sårat en elg, förfölja och döda honom på annans mark. Denna
rättighet skulle man förlora, om Riksdagen antager den föreliggande
paragrafen. Om man således ser saken ur rättslig synpunkt, blir det
för de mindre skogsegarne alldeles omöjligt att hädanefter jaga elg.

Ty det inträffar högst sällan, att, när eu elg träffats af en kula, han
faller på samma skogstrakt, för så vidt denna icke är mycket stor.

I de flesta fäll går elgen, sedan han träffats, mycket långt, innan han
faller. Den, som skjuter eu elg på egen mark, kan icke •—• derest förslaget
antages — få gå in på annans mark för att döda den. Jägaren
kan icke ens med sitt gevär gå in på Ren andres mark för att se
efter, om elgen fallit. Skulle han vid ett eller annat tillfälle känna
lust härtill, så måste han naturligtvis ställa ifrån sig geväret vid gränsen.

Endast då kan han gå in på grannens mark och följa spåret. Men
det kan då hända, att elgen tager en omväg och kommer till baka
till jägarens egen mark. Hvad har han då att göra? Geväret har
han stält ifrån sig vid gränsen, som kanske är eu half mil borta.

Han måste naturligtvis gå till baka efter geväret och sedan förfölja

N:0 51.

Lördagen den 9 Maj.

Angående
ändrad
lydelse af 7 §
i gällande
jagtstadga.
(.Forts.)

elgen på sin ogen mark. Till dylika orimliga konseqvenser leder detta
lagförslag. Herrarne torde nog derför finna, att det skulle vara att
lagstifta i bakvänd rigtning.

Betraktar man återigen saken från djurskyddsväulig synpunkt, så
finner man, huru stridande lagförslaget är mot alla humanitetskänslor.
Yi hafva, enligt det beslut Riksdagen fattat, numera endast 14 dagar
att jaga efg på. Antag då, att någon sårar en elg under någon af
de sista dagarne på sin egen mark, så att han skjuter af ett ben på
elgen. Elgen går öfver på en större godsegares mark; men jägaren
får icke gå dit öfver och skjuta honom, utan elgen måste fortsätta
ända till nästa år, då det blir laglig jagttid, att hoppa på sina tre
ben. Om då händelsevis någon träffar på honom, kan han få taga
lifvet af honom. Jag tycker, att detta verkligen icke är menskligt och
djurvänligt handladt.

Denna paragraf har, så vidt jag kan förstå, endast tillkommit i
några större godsegares intresse för att lägga hinder i vägen för mindre
jordbrukare att kunna fortfarande få jaga elg. Detta framskymtar
äfven i motiveringen. Man har icke kunnat dölja hvad man egentligen
afsett. I den af utskottet gillade motionen står följande: “Ur
djurskyddssynpunkt sedt, är det bättre att elgen, om han icke, såsom
ofta sker, påträffas af andra jägare, får lägga sig ned i sin svala bäck
och do, än att han skall ytterligare jägtas och lemlästas, till dess
han omsider träffas af ett dödande skott". Antag nu, att elgen fått
ett ben afskjutet. Då skulle det vara bättre för elgen att ligga
i sin “svala bäck“ och pinas och do, än att man skulle unna sin granne
att taga vara på den elg, han sårat. Det skulle således vara
“bättre'''' att låta elgen ligga der i värk och plågor, till dess han slutligen
blefve sjelfdöd.

Jag vädjar nu till Andra Kammaren, som alltid visat sig vilja
skydda de mindre jordbrukarne och de mindre bemedlade i samhället
och äfven visat sig ega en verkligt djurskyddsvänlig uppfattning, att
den ville afslå utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Olson i Stensdalen,
Nilsson i Vrängebol, Ersson i Vestlandaholm, Jansson i Saxhyttan,
Persson i Tallberg, Odell, Olsson i Frösvi, Henricson och Petersson i
Brystorp.

Vidare yttrade

Herr Lilienberg: Den obegränsade rättighet, som för närvarande
finnes, att, när man skjutit ett djur, förfölja det in på annans mark,
har som bekant föranledt tjufskytte och oloflig jagt. Det är detta
man velat genom den föreslagna lagen stäfja. Jag medgifver, att lagstiftningen
har på detta område sina vanskligheter. Men jag vill erinra
den förre talaren derom, att det icke genom denna lag blir förbjudet
att, om man har sårat ett djur och det sedermera faller i annans
mark, gå in och gifva det det dödande skottet. Ty utskottet har
uttryckligen föreslagit, att om djuret faller på annans mark, den, som

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

sårat det så, att det faller, må tillvarataga och behålla det. Men får
han tillvarataga och behålla det, kan han naturligtvis gifva det det
dödande skottet. För öfrigt får jag säga, att lagutskottet efter mitt
förmenande har i motiveringen temligen fullständigt redogjort för de
skäl, som förefinnas för utskottets förslag. Under antagande af, att
kammarens ledamöter tagit kännedom om denna motivering, skall jag
för närvarande inskränka mig till att yrka bifall till hvad utskottet
föreslagit.

Herr Jansson i Krakerud: Den nästföregående ärade talaren
framhöll, att det står i paragrafen, att den som “sårar villebråd så,
att det faller å annans mark, må detsamma tillvarataga och behålla".
Ja, då kommer man här i en mycket svår rättstvist. Ty enligt denna
§ lär man icke få taga geväret med sig och följa spåret efter. Då

skulle man utan tvifvel få ett åtal, för att man jagade på annans

mark. Man kan tänka sig, att en sårad elg kan gå ■§- mil eller 1 mil

på annans mark, innan han fäller. Antåg nu, ätt jag, sedan jag sårat

honom på egen mark, går efter honom, till dess han faller. Om han
ännu är lefvande, kan jag naturligtvis icke taga vara på honom och
sönderstycka honom såsom han är, utan jag måste gå till baka till
gränsen efter mitt gevär för att gifva honom det dödande skottet. Under
tiden skall elgen ligga och pinas. Men det kan också hända, att han,
ehuru han för tillfället stupat, icke är så synnerligen svårt sårad; när
jag kommer till baka med geväret, kan jag derför till min förvåning
och förargelse finna, att han må hända stigit upp och begifvit sig till
en annan plats. Visar ej detta, att den nu föreslagna paragrafen är
omöjlig att praktisera.

Enligt nu gällande jagtstadga har man rättighet att förfölja en
elg, då man sårat honom och kan bevisa med blodspår, att man sårat
honom. Motionären har nu utgått från den synpunkten, att man skulle
lägga hinder i vägen för tjufskytte. Jag tror emellertid ej, att detta
mål kan vinnas genom den föreslagna lagparagrafens antagande. Ty
tjufskyttar öfverträda alla lagar, hurudana bestämmelser man än må
göra. Hufvudsaken är, att man får en lagparagraf, som kan efterlefvas
af ärliga personer och icke lägger hinder i vägen för dem att
röra sig på ett lagenligt sätt och tillgodogöra sig de rättigheter, som
de böra hafva på sina skogsmarker.

Herr Olsson i Mårdäng instämde häruti.

Herr Broström: I motsats till min läskamrat, herr G. Jansson
i Krakerud, ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Den s. k. förföljelserätten tror jag har oftare missbrukats
och åstadkommit större ledsamheter, än de oegentligheter, som han
befarade skulle uppstå genom antagande af den nu föreslagna lagförändringen.
Det är icke så få gånger, som ett rigtigt tjufskytte
uppstått just genom konstruerande af blodspår. Jag tror derjemte,
att, om jagtstadgan blefve ändrad på det sätt, som här föreslagits,
så skulle den i djurskyddsvänligt syfte åstadkomma vida mer, än med

Angående
ändrad
lydelse af 7 §
i gällande
jagtstadga.
(Forts.)

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

Angående
ändrad
lydelse af 7 §
i gällande
jagtstadga.
(Forts.)

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

dess nuvarande lydelse, ty blotta vissheten om att det nu är tillåtet
att på annans mark fullfölja jagt efter ett på egen mark såradt villebråd
gör, att mången under jagt skjuter på sådana afstånd, så att
det uppenbart bör vara klart för skytten, att han icke kan träffa
villebrådet med dödlig utgång, utan han gör nu detta endast för att
få djuret mer eller mindre såradt och för att sedermera kunna hafva
rätt att förfölja detsamma in på annans jagtområde. Till följd häraf
tror jag, att det icke finnes någon fara för att antaga paragrafen, sådan
den af utskottet föreslagits, och hemställer jag alltså om bifall till
utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enlighet med
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan
som den ifrågavarande motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl
begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den,

röstar

som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 44,
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl nämnda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 114 ja mot 62 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 14.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 45, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i förordningen och landsting
den 21 mars 1862.

1 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862 har för närvarande
följande lydelse:

“I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda
ombud från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta
stadgande, äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke eger
tillämpning å stad, som har mera än 25,000 innevånare. Landstingsmännen
äro i utöfningen af sitt uppdrag icke bundne af valmäns
föreskrifter. “

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 85, hade nu herr Olof Jonsson i Hot'' föreslagit,
uatt Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lördagen den 9 Maj.

N:o 51.

Förordning

angående förändrad lydelse af 1 § i kongl. förordningen om landsting
af den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 1 § i kongl. förordningen om landsting
af den 21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande,
äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega tillämpning
å stad, som har mera än 35,000 innevånare. Landstingsmänhen äro
i utöfningen af sitt uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter."

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Lilienberg, Folke
Andersson, Andersson i Nöbbelöf, Anderson i Tenhult och Näslund.

Ordet begärdes af

Herr Lilienberg: Herr talman, mine herrar! Såsom herrarne

behagade finna, har jag, jemte några andra af utskottets ledamöter,
afgifvit reservation mot det nu föreliggande betänkandet. Yi hafva
ansett, att motionären haft full befogenhet för sin framställning och
att utskottet derför skulle hafva tillstyrkt bifall till motionen. Hen
folkmängdssiffra, som för närvarande är bestämd för att en stad skall
utträda ur landstinget, är 25,000. Jag antager, att denna siffra blifvit
bestämd med hänsyn till proportionen mellan folkmängden i städerna
och på landsbygden vid den tid, då kommunallagarna stiftades.
Emellertid har under de 30 år, som derefter förflutit, förhållandet
mellan folkmängden i städerna och på landsbygden i väsendtlig mån
förändrats. 1860, det år då kommunallagarna förelädes Riksdagen till
bepröfvande, utgjorde folkmängden i städerna 434,519 och på landsbygden
3,425,209, men vid början af år 1890 utgjorde folkmängden
i städerna 883,000 och på landsbygden 3,890,000. Jag anser derför
det vara uppenbart att, om proportionen mellan folkmängden i städerna
och på landsbygden år 1862, då kommunallagarna stiftades, vari
densamma som den nu är, den siffra, som blifvit bestämd för städernas
rättighet att utträda ur landsting, skulle hafva blifvit vida högre, eller
något öfver 40,000.

Nu har motionären föreslagit siffran till 35,000, och jag anser,
att han icke satt den för hög.

Det förtjena!- också nämnas, att den komité, som uppgjorde
förslag till kommunallagarna, ifrågasatte, huruvida städerna ens borde
vara med i landstingen, men att då den sedermera beslöt, att de
skulle vara med, den icke satte någon begränsning derför. Detta förslag
förelädes Riksdagen till yttrande, och icke heller i Riksdagens
yttrande förekom något om en begränsning i detta afseende, utan det
bestämdes sedermera i statsrådet.

På grund af det anförda hemställer jag om afslag å utskottets
betänkande och bifall till herr Olof Jonssons motion.

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

(Forts.)

N:o 51.

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

(Forts.)

Lördagen den 9 Maj.

Herr Wester: Motionären har, såsom nyss uppgilvits, såsom
förnämsta skälet för sin motion anfört, att den siffra, som, då kommunallagarna
skrefvos, skulle utgöra en lämplig gräns för den kommunala
betydelse, som fordrade skilsmessa mellan städerna och landsbygden,
nu vore för låg, och reservanterna hafva också stödt sitt bifall till
motionen på samma grunder.

I anledning deraf tillåter jag mig upplysa, att, sedan 1855 och
1856 års Riksdagar hos Kongl. Maj:t begärt, att det skulle vidtagas
någon förändring i lagstiftningen angående de kommunala förhållandena,
tillsattes en komité för att utreda saken, samt att Kongl. Maj:t
vid 1859 och 1860 års riksdagar begärde Riksdagens yttrande öfver
komiténs betänkande. Hetta innehöll i 1 §, att i hvarje län skall
finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud från länets städer
och härad eller tingslag; således alldeles samma stadgande, som
fortfarande är gällande, utan någon inskränkning i afseende å folkmängden
i städerna. Då denna fråga förekom vid riksdagen, väckte
den opposition både hos adeln och presterna, men förnämligast hos
borgarståndet, hvilket diskuterade frågan den 1, 4, 5, 6, 7 och 10
oktober 1860. Diskussionen om 1 § räckte nära två dagar och slutade
dermed, att borgarståndet efter votering beslöt, att städerna icke skulle
gå in i landsting; således afslogs 1 §. Under denna diskussion framhölls,
att städerna icke skulle deltaga i landsting, derför att de i alla
händelser skulle blifva i minoriteten; de kunde således icke inverka
på landstingens beslut och kunde icke genomdrifva sådana saker som
rörde städerna, utan deremot skulle de, i synnerhet de större städerna,
få betala åt landsbygden utöfver den proportion, som tillkom dem.

Sedan borgarståndet afslagit 1 §, blef fråga om huruvida de
öfriga paragraferna skulle företagas till behandling, och beslöts att ej
upptaga dem till pröfning. Derefter skedde en sammanjemkning, och
med knapp majoritet godkändes paragraferna, hvarvid borgarståndet
tydligt uttalade den önskan, att Kongl. Maj:t skulle tillse, att de
orättvisor och den skada, som möjligen skulle komma att uppstå för
städerna, skulle så vidt möjligt undanrödjas, och det betonades särskildt,
att det vore desto ofördelaktigare för städerna, ju större folkmängd
de hade. Då utfärdades kongl. förordningen om landsting den 21
mars 1862, men som den tillkommit på administrativ väg, har jag icke
kunnat komma öfver de motiv, som föranledde regeringen att bestämma
folkinängdssiffran 25,000, men af den diskussion, som föregick, och
af Riksdagens skrifvelse, hvari det noga framhölls, att Kongl. Maj:t
måtte tillse, om icke någon restriktion i städernas folkmängd kunde
göras, är påtagligt, att det måste varit den anledningen, att Kongl.
Maj:t ansåg, att eu stad, som hade 25,000 invånare, skulle vara
så utvecklad både i förmåga att sköta sig sjelf och i sina ekonomiska
förhållanden, att den ensam kunde bestå och att den hade sina särskilda
intressen, så att ''den icke borde förenas med ett landstingsområde.
Således anser jag, att man icke kan tala om proportionen mellan
folkmängden i städerna och på landsbygden såsom en grund för den
af Kong!. Maj:t vidtagna inskränkningen.

Motionären har äfven ett annat skäl. Han säger, att de rubb

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

ningar, som skulle framkallas genom skilsmessa mellan stad och land,
skulle verka skadligt i ekonomiskt hänseende och särskilt med afseende
å sjukvårdsanstalterna. Det är ju naturligt, att en stads utträde
ur landstinget skall verka ofördelaktigt derför att de bidrag, som
kommit från staden, då komma att försvinna. Men man skall taga i
beräkning, att de sjukvårdsanstalter, som finnas i länet, komma fortfarande
att bibehållas. Staden, som utträder ur landstinget, bar
släppt till hvad den bort. Det tillfaller nu landsbygden och öfriga
städer i landstingsområdet, och den stad, som utträdt, har således
betalt sin andel utan att vidare hafva någon fördel deraf. Så har
också tillgått. Sedan kommunallagarna tillkommo, är det två städer,
som utträdt ur landsting, nemligen Malmö och Norrköping. Jag har
gjort förfrågningar derstädes och man har svarat mig, att det aldrig
i dessa städer satts i fråga att få till baka några afgifter för sjukvårdsanstalterna.
De hafva afstått från bruket af länssjukhusen och begagna
sina egna sjukvårdsanstalter. Men detta har den fördelen med
sig för länslasaretten, att de få större utrymme derstädes, helst de i
de flesta fall äro otillräckliga.

För öfrigt, vare sig de hafva fördel deraf eller icke, så får väl
icke denna ekonomiska synpunkt utgöra grund för att ändra lagstiftningen
i detta hänseende. Ty, säge hvad man vill, så är det visserligen
en skyldighet för städerna att utträda ur landsting, då de hafva
25,000 invånare, men det är tillika en rättighet för dem, då det är
en fördel för dem att sjelfva få sköta sina ekonomiska förhållanden.

Det finnes ett annat motiv angifvet i motionen, nemligen att genom
en sådan förändring skulle man undgå att underhålla den origtiga
föreställningen, att stad och land hafva sina skilda intressen att
bevaka. Ja, det der är mycket bra, och ett slagord, som ju med fördel
kan begagnas, då det är tillämpligt. Men vi kunna dock icke undgå
att erkänna, att det verkligen finnes skilda intressen mellan städerna
och landsbygden; och jag kan icke inse, att de förra äro pligtiga att
underordna sig den senare.

Här finnes en annan synpunkt, som motionären icke har vidrört,
men som är af den betydenhet, att densamma efter min öfvertygelse
bör noga beaktas, nemligen den politiska. Den föreslagna ändringen
af siffran 25,000 till 35,000 skulle verka derhän, att de städer, som
hädanefter uppnå 25,000 invånare och sålunda enligt nu gällande lag
skulle hafva rätt att sjelfständigt välja répresentanter i första kammaren
— det är för närvarande ett par tre städer, som stå i närheten
att uppnå denna siffra — dessa städer skulle genom detta förslag
få tiden framskjuten, innan de finge välja egen representant. För
min del tror jag icke, att det vore vare sig nödvändigt eller nyttigt
att betaga dessa städer den rätten, hvarigenom Första Kammaren något
litet kunde uppspädas med andra element än dem, som insättas
af landstingen. Jag kan icke heller tro, att det är rigtigt att på
detta sätt ändra grundlagens bestämmelser. Ty förslaget innebär i
alla fall en grundlagsändring, då denna olyckligtvis sammankopplats
med kommunallagstiftningen. Dessutom synes det framgå af motionen
■— man kan läsa det mellan raderna — att, besluter man nu denna

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

(Forts.)

N.O 51.

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

(Forts.)

Lördagen den 9 Maj.

förändring af siffran 25,000 till 35,000, så kommer man, då härnäst
ett par större städer komma upp till den siffran, att göra om samma
manöver som nu; och på det sättet kan man för all framtid undanskjuta
de större städernas rätt att sjelfständigt välja riksdagsmän i
Första Kammaren. Detta finner jag högst betänkligt för det hela och
till och med skadligt. Jag yrkar derför bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Hornberg förenade sig med herr Wester.

Herr Falk yttrade: Med de tendenser, som i denna kammare
ständigt gjort sig gällande gent emot städerna, är det icke förvånansvärdt,
att en dylik motion här framkommit. Deremot har det i någon
mån förvånat mig att höra den förste ärade talaren förorda denna
motion. Det skäl, som af honom anfördes, att folkmängdsförhållandet
mellan städerna och landsbygden så väsentligt ändrats sedan kommunallagarna
infördes, att eu höjning af siffran nödvändiggjordes, finner
jag för min del sakna all grund. Enligt mitt förmenande är denna
siffra 25,000, som berättigar stad att utträda ur landsting, icke byggd
på något förhållande mellan folkmängden i städerna och på landsbygden;
utan den är fixerad derför, att då eu stad uppnår den folkmängdssiffran,
så anses den med sina intressen fullkomligt skild från den
magtsfer, som är förlagd till landstinget. Det är, säger jag, alls icke
förvånande, att ett sådant förslag framkommit; ty det finnes exempel
på, att städernas andel i landstingsskatten uppgår till öfver 50 procent.
Och det är naturligtvis af stor vigt för landsbygden att ständigt halva
att påräkna denna kontingent till bestridande af sina utgifter, trots
det att städerna af denna utdebitering icke hafva någon fördel.

Det enda förhållande, der städernas och landsbygdens intressen
sammanfalla, är i afseende på sjukvården. Men, mine herrar, derom
få vi väl vara öfverens, att de städer, som uppnå en folkmängd af
25,000 invånare, i allmänhet, ja, utan undantag, derförinnan blifva
tvingade att vidtaga sådana åtgärder för sitt sjukvårdsväsen, att detta
blir helt och hållet skildt från landstingets. Länslasaretten begagnas
i allmänhet icke af dylika städer, utan de måste uppbygga egna sjukhus.
Så hafva vi fått göra i Jönköping.

Det synes mig, som om utskottets skäl till afstyrkande af motionen
vore så talande, att någon tvekan derom icke bör kunna uppstå; och
jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottéts hemställan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Under nuvarande omständigheter
kan det ju vara temligen likgiltigt hvilket beslut kammaren fattar, då
Första Kammaren redan har afslagit eller i alla händelser kommer att
afslå motionen. Men för min del kan jag icke, trots den siste talarens
protester mot motionen, se något annat, än att densamma är fullt berättigad.
Ty man må säga hvad man vill, så är siffran 25,000 icke
gripen ur luften. Den är tvärt om grundad på folkmängdsförhållandet
mellan städerna och landsbygden vid den tid, då kommunallagarna
skrefvos. Och om den dåvarande proportionen dem emellan sedan
dess ändrats, så anser jag, att detta bör utgöra ett tillräckligt motiv
för Riksdagen att nu ändra lagen.

N:o 51.

Lördagen den 9 Maj.

Det nämndes af den siste talaren, att de större städerna icke
hafva någon nytta af att tillhöra landstingen. Jag vet icke, huru de
hafva det i Jönköping; men åtminstone är förhållandet i Malmöhus
län det, att alla de större städerna begagna sig så väl af länslasaretten
som af andra institutioner, som landstinget grundat.

Dessutom äro vi på landsbygden icke så egoistiska, att vi blott
vilja draga fördel af städerna; utan vi debitera ut utgifterna för de
institutioner som endast beröra landsbygden uteslutande på landsbygdens
befolkning. Så hafva vi det stäldt i Malmöhus län;''huru vida
det är annorlunda i Jönköping, derom vill jag icke yttra mig.

Det lär val, som sagdt, icke medföra något resultat, hvad än
kammaren nu beslutar, i synnerhet som utskottet motiverat sitt utlåtande
dermed, att den ändring i representationsskicket, som Riksdagen
beslutat^ och som skulle utgöra ett stöd för motionen, ännu icke blifva
af Kongl. Maj:t faststäld. Jag skall emellertid be att få yrka bifall
till motionen och afsteg på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Erickson i Bjersby.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de yrkanden, som förekommit, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afsteg derå och bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen,
men herr Lilienberg begärde votering, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

•

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afsteg å utskottets nämnda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befanns, att 75 ledamöter röstat
ja. men 90 nej; och hade kammaren sålunda beslutat i enlighet me
nej-propositionens innehåll.

§ 15.

Slutligen föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 46, i
anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap. 10 § handelsbalken.
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 51. 2

Om ändrad
lydelse af §
1 i landstingsförordningen.

(Forts.)

N:c 51

Lördagen den 9 Maj.

§ 16.

Herr talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar öfver
de voteringspropositioner, som derförinnan hunnit blifva af båda kamrarne
godkända, komme att ega rum vid början af kamrarnes sammanträden
nästa måndag den 11 dennes.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 12, angående anmäld anledning till anmärkning mot statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet;

n:o 13, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af § 13 riksdagsordningen; och

n:o 14, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad
lydelse af §§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen;

bankoutskottets memorial, n:o 13, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets i
utlåtandet n:o 12 gjorda hemställan om höjande af det till extra arbeten
m. m. vid riksbankens hufvudkontor anvisade anslag; samt

lagutskottets memorial, n:o 48, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om första punkten af utskottets hemställan i utlåtandet
n:o 38, öfver dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, dels ock
väckta motioner om tillägg till nämnda lagrum.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 18.

Justerades protokollsutdrä^.

§ 19.

En af herr Halvar Eriksson gjord, genom herr talmannen framförd
begäran om ledighet från riksdagsgöromålen under åtta dagar från
och med den 11 dennes begärdes af flera ledamöter på bordet och
bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. l,u e. m.

In fidem

».

A. E. J. Johansson.

Söndagen den 10 Maj.

M:o 51.

Söndagen den !0 maj

kl. ^ 3 e. no.

Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden n:is 12, 13 och 14.

§ 2.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial, n:o 13,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande utskottets i utlåtande n:o 12 gjorda hemställan
om höjande af det til! extra arbeten in. m. vid riksbankens hufvudkontor
anvisade anslag, blef den af utskottet föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.

§ 3.

Föredrogs, men bordlädes ånyo lagutskottets memorial n:o 48.

§ 4.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 68, med förslag
till voteringspropositioner i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
i fråga om pensioner åt t. f. presidenten C. F. Wsern, kammarskrifvarne
G. A. Lindberg och M. Lund samt föreståndaren för landtbruksinstitutet
vid Ultuna F. G. Norström och förståndaren för institutets
agrikulturkemiska försöksanstalt m. in. H. A. von Post, och
blefvo de af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af kammaren godkända.

§ 5.

Till behandling företogs vidare sammansatta stats- och lagutskottets Angående
memorial, n:o 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga kamrarnes
om vissa punkter i utskottets utlåtande (n:o 4) angående särskilda jjesiutifriqa
rörande folkskolelärarepersonalens aflöningsförhållandeu väckta motioner, om follcskoleSedan
Andra Kammaren bifallit hvad utskottet i ofvan nämnda lärames
utlåtande n:o 4 hemstält, medan åter Första Kammaren beträffande afjAningsförpunkten
1 :o) godkänt mom. a) och c), men afslagit mom. b) och d), holländeri.
beträffande punkten 2:o) beslutat, att förslagsanslaget till lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor skulle höjas med 25,000 kro -

No 51.

Angående
kamrarnes
skiljaktiga
beslut ifråga
om folkskolelärarnes

aflöningsförhällanden.

(Forts)

2 0 Söndagen den 10 Maj.

nor och således bestämmas till 3,525,000 kronor, samt beträffande
punkten 3:o) bifallit utskottets hemställan; samt utskottet i memorial
n:o 7 sökt sammanjemka de olika besluten, så hade börsta Kammaren
afslagit hvad utskottet i sistnämnda memorial hemstält, samt Andra
Kammaren beslutat att, med afslag å utskottets hemställan, vidhålla
sitt förut i frågan fattade beslut.

I punldcn 1 af nu föreliggande utlåtande yttrade utskottet:

“Vid ofvan anmärkta förhållande lärer beträffande de skiljaktiga
beslut, kamrarne fattat rörande punkten l:o) mom. b) och d) af utskottets
utlåtande n:o 4, något ytterligare försök till sammanjemkning
icke böra ifrågakomma; och då hvad utskottet uti ifrågavarande mom.
hemstält innefattar ämnen, hvilka icke torde kunna göras till föremål
för gemensam omröstning, har följaktligen, enligt utskottets åsigt,
frågan om vidtagande af de under omförmälda båda mom. föreslagna
förändringar i folkskolelärarepersonalens löneförhållanden förfallit; hvit—
ket utskottet härigenom får för Riksdagen anmäla.“

Häremot hade reservation anmälts af herrar Sven Nilsson, O. Jonsson
i Hof, Folke Andersson och K Svensson från Karlskrona, hvilka
ansett, att utskottet bort afgifva förslag till voteringsproposition i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om punkten l:o) mom.
b) och d) samt punkten 2:o) af utskottets utlåtande n:o 4.

Efter det utskottets ofvan intagna yttrande blifvit uppläst, anförde:

Ilerr von Friesen: Herr talman! Jag kan icke underlåta att
fästa kammarens uppmärksamhet på beskaffenheten af det sammansatta
stats- och lagutskottets memorial n:o 9, som nu är föredraget.
Detta memorial lemnar nemligen ett särskildt bidrag till de gemensamma
voteringarnas vexlande historia. _ ......

Såsom bekant, har från visst håll en formalistisk åsigt sökt gorå
sig gällande beträffande tolkningen af grundlagens bestämmelser angående
gemensamma voteringar.

Man har på denna formalistiska ståndpunkt velat afgöra icke
allenast, hvilka frågor kunna blifva föremål för gemensamma omröstningar,
utan äfven på hvad sätt voteringspropositionerna skola uppställas.
Mig har det alltid förekommit, att denna formalistiska uppfattning
är lika litet öfverensstämmande med grundlagens anda och
mening som möjlig att genomföra utan att leda till förvirringar och

motsägelser. .

Ett slående bevis på rigtigheten af denna min uppfattning i dess
senare del erbjuder det memorial, som nu här föreligger. Då nemligen
utskottet säger, att hvad uti mom. b) och d) i första punkten af
utskottets utlåtande n:o 4 blifvit hemstält, “innefattar ämnen, hvilka
icke torde kunna göras till föremål för gemensam omröstning8, så
har sammansatta stats- och lagutskottet beträffande mom. b) hyllat
nyss berörda formalistiska uppfattning, men beträffande mom. d) öfver -

Söndagen den 10 Maj.

N:o 51.

gifvit denna uppfattning, förnekat dess rigtighet och utgått från helt
andra skäl än de, hvilka i fråga om mom. b) varit för utskottet bestämmande.

För att styrka rigtigken af detta påstående ber jag att få erinra
kammaren om de sakförhållanden, som här föreligga. Mom. b) i sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4 handlar om ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskolorna, mom. d) om andre examinerade,
vid folkskola anstälda lärare eller lärarinnor. Hvad innehåller då
mom. b) rörande de ordinarie lärarne och lärarinnorna? Jag vill nu
först erinra att kongl. kungörelsen af den 20 januari 1882, med den
lydelse den erhöll i kongl. kungörelsen af den 25 maj 1888, i § 1)
mom. 2) bland annat innehåller den bestämmelsen, att åt ordinarie
lärare eller lärarinna bör anskaffas sommarbete och vinterfoder för
eu ko, eller der hinder eller svårighet af lokala eller andra förhållanden
derför möter, minst värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål, hälften
i råg och hälften i det eller de andra sädesslag, i hvilka kronotionden
inom orten utgår, i ersättning lemnas.

Mom. b) i l:o af sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n.-o 4 föreslår nu, dels att denna bestämmelse skall upphöra att vara
gällande, dels att godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation till
lärare skall lemnas med kontant 100 kronor, dels att skoldistriktet
skall ega rätt att såsom bidrag härtill af staten erhålla två tredjedelar
af beloppet eller 66 kronor 67 öre.

Detta är enligt sammansatta stats- och lagutskottets memorial
n:o 9 ett ämne, hvilket icke torde kunna blifva föremål för gemensam
omröstning. Jag föreställer mig, att sammansatta stats-och lagutskottet
dervid tänkt sig, att förslaget i dess första del, nemligen den, som
afser utbyte af kofoder in natura mot ett bestämdt penningebelopp
innebär en förändring af ett gällande kommunalt stadgande, och att
således förslaget i denna del bör behandlas såsom eu lagfråga och
följaktligen icke kan blifva föremål för gemensam votering.

Till ådagaläggande af det formalistiska i denna uppfattning skall
jag strax återkomma. Nu för tillfället är det mig tillräckligt att
konstatera att sammansatta stats- och lagutskottet ansett att här föreligger
en lagfråga, enär det gäller en ändring i bestämmelsen om kommunernas
skyldighet att utgöra lön för folkskollärare, och att sammansatta
stats- och lagutskottet på denna grund ansett, att icke gemensam
omröstning här skall förekomma.

Hvad innehåller åter ifrågavarande mom. d)? Det handlar, såsom
kammaren torde erinra sig, om de extra ordinarie lärarne och lärarinnorna.
Samma af mig nyss åberopade kongl. kungörelse af den 20
januari 1882 bestämmer i 2 §, att beträffande sådana lärares eller
lärarinnors erforderliga löneförmåner kyrkostämma eger att besluta.
Detta är det enda stadgande, som finnes angående desses rätt till löneförmåner.
I detta stadgande föreslås i mom. d) ingen ändring. Här
föreligger således icke någon lagfråga. Fortfarande såsom hittills skall
kyrkostämma ega rätt att bestämma extra lärarues löneförmåner. Här
gäller det endast en ändring i vilkoren för statsbidrags åtnjutande
och tillika en höjning af detta statsbidrags belopp), Då nemligen för

Angående
kamrarnes
skiljaktiga
beslut ifråga
om folkskolelärarnes

aflöningsförhållanden.

(Forts.)

Nio 51.

Angående
lcamrarnes
skiljaktiga
beslut ifråga
om folkskolelärames

aflöningsförhållanden.

(Forts.)

Söndagen den 10 Maj.

närvarande såsom vilkor för åtnjutande af statsbidrag för ifrågavarande
lärare varit uppstäldt, att lärare eller lärarinna förutom husrum, vedbrand
och kofoder eller ersättning derför skall erhålla i lön minst
500 kronor, skulle enligt det förevarande förslaget vilkoret blifva, att
lärare eller lärarinna förutom husrum och vedbrand eller ersättning
derför skall i lön åtnjuta minst 600 kronor; och då för närvarande
statsbidraget håller sig mellan 333 kronor 33 öre och 400 kronor,
skulle det hädanefter komma att hålla sig mellan 400 kronor och
466 kronor 67 öre. Såsom kammaren behagade finna, är detta eu
ren anslagsfråga. Någon ändring i gällande kommunala stadganden
föreslås här icke alls, och ändock anser utskottet, att icke heller här
gemensam votering kan ifrågakomma.

Huru skall man kunna förklara detta? Jo, utan tvifvel har den
formalistiska uppfattningen inom sammansatta stats- och lagutskottet
här tornat mot det sunda förnuftet och — kapitulerat. Det föreföll
helt visst sammansatta stats- och lagutskottet orimligt, att då det
nekat gemensam votering angående ökadt statsbidrag för ordinarie
lärare eller lärarinnor, hvilka förekomma i hvarenda kommun, öfver
allt i riket, dock förorda gemensam votering angående ökadt statsbidrag
för extra ordinarie lärare eller iärarinnoi'', hvilka endast förekomma
inom ett fåtal kommuner. Det var orimligt att neka gemensam
votering angående ökadt statsbidrag, som skulle komma alla kommuner
i riket till godo, men förorda gemensam votering angående
ökadt statsbidrag, som endast skulle komma ett fåtal kommuner till godo.

Den formalistiska uppfattningen har som sagd t här fått ge vika.
Jag skulle önska, att den för alltid vore aflägsnad, ty den har spelat
en allt för betänklig rol i Riksdagens förhandlingar hittills och lemnat
ett allt för vidt spelrum åt grundlagen tänjande finter.

Herr talman! Jag tror mig härmed hafva ådagalagt, att en helt
annan uppfattning gjort sig gällande vid utskottets beslut rörande
mom. b) än vid dess beslut rörande mom. d). För att det skall blifva
klart, hvilken lösning af dessa frågor jag anser rigtig, så torde det
emellertid vara nödvändigt, att jag uppvisar, att utskottets uppfattning
i fråga om mom. b) verkligen är formalistisk. Och jag anser
mig hafva uppvisat detta, om jag kan ådagalägga, att den i detta
moment föreslagna förändringen saknar all betydelse annat än i afseende
på förbättringen af lärarepersonalens vilkor och lättande af kommunernas
bördor genom statens mellankomst. Hvad innebär nemligen
den i mom. b) föreslagna förändringen först beträffande lärare och
lärarinnor? Jo, i de allra flesta fall innebär den för lärarne en löneförbättring.
Redan nu erhålla de allra fleste lärare ersättning för kofoder
i penningar, men till mindre belopp än 100 kronor. De fall
åter, då lärarne hittills erhållit antingen kofoder in natura eller ersättning
till högre belopp än 100 kronor, äro i förslaget uttryckligen
undantagna hvad beträffar redan anstälde lärare. Således i alla de
fall, der förslaget kan komma i fråga att tillämpas, innebär det för
lärarne en förbättring i deras löner. År det en lagfråga; ja, då är
hvarje löneförbättring eu lagfråga, och kan icke blifva föremål för
gemensam votering.

N:o 51.

Söndagen den 10 Maj.

Hvad innebär för det andra förslaget med afseende på kommunen?
Jo, att den uttaxering af penningar på de skattskyldige, hvilken
eger rum vare sig derför inköpes kofoder in natura eller ersättning i
penningar utgår, skulle blifva till beloppet minskad. Det innebär således
endast en minskning i kommunens utgifter för detta ändamål.
Om detta icke kan blifva föremål för gemensam omröstning, då kan
icke heller frågan om annat statsbidrag till kommuner blifva det.

Hvad innebär slutligen förslaget beträffande staten? Icke någon
som helst förändring i organisationen af lärarepersonalen, icke någon
som helst förändring i undervisningens anordnande, utan endast en ökad
statsutgift för förbättring af lärarnes lönevilkor och kommunernas bispringande.
Men om icke en sådan statsutgift kan blifva föremål för gemensam
votering, då kan icke heller någon annan statsutgift blifva
det. Jag tror, herr talman, att fullgoda skäl finnas för den åsigt, som
af reservanterna, herrar Sven Nilsson, Olof Jonsson, Folke Andersson
och E. Svensson blifvit uttalad. Jag skall derför, herr talman, taga
mig friheten att yrka återremiss.

Herr Sven Nilsson: Jag delar helt och hållet den uppfattning,

som den föregående talaren haft i denna fråga, och jag vet ingen
fråga, der det är så tydligt och klart att gemensam omröstning skall
ega rum, som i den föreliggande; och jag kan alldeles icke förstå de
skal, som de utskottsledamöter hatt, hvilka uppstad- förslaget sådant
det föreligger. Jag kan icke förstå dem; ty det finnes icke någon
annan grund derför än den, som åberopats af herr von Friesen, nemligen
att man ansett, att, om man inginge på gemensam votering, man
skulle komma att votera gemensamt om en lagfråga. Men det torde
vara klart, att här icke är fråga om att ändra lag. Ty om det vore
så, att kommunen verkligen förlorade på den föreslagna åtgärden, då
kunde man anse denua uppfattning rigtig. Men då nu mänga kommuner
endast utgifva 70 kronor som ersättning för kofodret, och
statsbidraget, som enligt förslaget skulle lemnas, utgör 33 kronor 33
öre, så är det sålunda endast fråga om en löneförhöjning åt lärarne
och ingenting annat.

Men deremot är det en helt annan fråga, om kammaren bör uttala
eu opinionsyttring i fråga om huruvida gemensam votering bör
ega rum eller ej. Det kan visserligen sägas, att det blir ett prejudikat
för framtiden, om kammaren godkänner utskottets memorial. Men
prejudikat i afseende på gemensamma voteringar torde icke böra tillmätas
någon synnerligen stor betydelse. Den ena gången gör den
ena eller andra kammaren så, och den andra gången, kanske under
samma riksdag, på alldeles motsatt sätt. Jag tror icke, om än kammaren
godkänner förslaget, sådant det föreligger, att, om man sedermera
kommer och säger att kammaren gjort så denna gången, man dermed
skall kunna förmå kammaren att vidtaga eu annan åtgärd en annan gång,
ty det har visat sig många gånger, att de prejudikat, som man har
haft, icke haft varaktig giltighet.

Nu har Första Kammaren redan godkänt förslaget, sådant det
föreligger, och då frågas, hvartill en återremiss skulle tjena. Det vore

Angående
kamrarnes
skiljaktiga
beslut ifråga
om folkskolclärarnes

aflöningsförliållanden.

(Forts.)

N.o 51.

Söndagen den 10 Maj.

Angående möjligen för att kammaren skulle uttala den meningen, att utskottet
Skiljaktiga s}ulle §öra en framställning om gemensam votering, men då Första.
beslut i fråga rödan fattat sitt beslut i frågan, lärer val utskottet komma

om folkskola- att endast göra hemställan, att kammaren måtte fatta beslut i frågan,
lärames och då finge kammaren fatta det beslut, som den funne skäligt. Huruhållanden.
detta beslut än blir, så kommer dock frågan vid denna riksdag

(Forts.) aff förfalla. Jag hemställer då till kammaren, om det kan vara skäl
att återremittera ärendet. Oaktadt jag delar den uppfattning, som
den siste talaren uttalat, så tror jag att man gerna kan låta bero vid
hvad som har passerat. Jag skulle dock kunna göra det yrkande, att
kammaren, med ogillande af utskottets förfaringssätt, måtte låta vid
dess anmälan bero; och derigenom skulle man då hafva fått kammarens
mening i frågan från kammarens sida uttalad.

Herr von Friesen: Om ett sådant yrkande, som det den siste

talaren framstälde, vinner kammarens bifall, så har jag deremot ingenting
att erinra. Jag ville endast, att kammaren skulle häfda sin ståndpunkt
i fråga om de gemensamma voteringarna. I alla händelser,
hurudant än kammarens beslut nu blir, kommer den bestämda motsägelsen
att qvarstå mellan sammansatta stats- och lagutskottets behandling
af mom. b) och af mom. d).

Jag ber emellertid att få instämma i herr Sven Nilssons yrkande»

Herr Petersson i Runtorp: Då äfven jag varit med om be handlingen

åt detta ärende, så får jag tillkännagifva att det synts
mig att, då man icke kunde få gemensam votering om båda punkterna,
nemligen angående både de ordinarie och de extra lärarne, det
icke är mycket värdt att bråka med saken för närvarande, utan anser
jag det bäst att låta saken hvila till ett annat år. Förmodligen
kommer frågan å nyo före, och då får man se till, att man får båda
punkterna att följas åt. Jag tror icke heller, att en opinionsyttring
väger synnerligen mycket. Ty båda kammrarna hafva fattat olika
beslut i sådana voteringsfrågor förr.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag sådant det är.

Herr Jonsson i Hof: Ehuruväl, så vidt jag hörde, herr Sven
Nilsson icke gjorde något bestämdt yrkande att man med ogillande af
utskottets förfaringssätt skulle låta vid dess anmälan bero, så torde
man emellertid, sedan herr von Friesen upptagit detta yrkande som
sitt eget, kunna anse, att ett yrkande föreligger i den rigtningen, och
då skall jag be att få instämma i detta yrkande såsom det mest praktiska
för tillfället, på det att kammaren både må kunna häfda sin
ställning och icke förorsaka onödigt skrifveri för utskottet.

Jag instämmer alltså i yrkandet, att kammaren med ogillande af
utskottets förfaringssätt må låta vid dess anmälan bero.

Häruti instämde herrar Olsson från Stockholm, Hammarlund,
Berg från Stockholm, Truedsson, Nordin och Anderson i Hasselboi.

N:0 51.

Söndagen den 10 Maj.

Herr Zotterman yttrade: Jag skall endast be att i korthet få

uttala mitt instämmande i hvad herr von Friesen nyss anförde och
anhåller jag om bifall till hans yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan herr talmannen
till proposition upptagit de yrkanden, som återstodo, beslöt kammaren
att, med ogillande af utskottets förfaringssätt, låta vid utskottets
anmälan bero.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Herr Hedin afiemnade eu motion, n:o 192, om ändring af 12 §
regeringsformen.

Herr Ljungman begärde ordet och yttrade: Med hänvisning

till § 58 riksdagsordningen hemställer jag till kammaren, att kammaren
måtte nu genast remittera denna motion till konstitutionsutskottet,
på det utskottet måtte hinna att snarast möjligt inkomma med utlåtande.

Herr von Friesen: Kanske vi kunde få höra klämmen till

motionen uppläsas, så att vi finge veta något om den remiss, hvarom
här är fråga.

Herr Hedin: Såsom kammarens ledamöter behagade erinra sig,
säger regeringsformens § 12 att Konungen eger ingå i afhandlingar
och förbund med främmande magter, sedan han deröfver hört den
ministeriella konseljen. Dertill föreslår jag i motionen det tillägget:
"Bodi att i alla sådana aftal med främmande magt Riksdagens
rätt att dem pröfva skall uttryckligen förbehållas. “

Som emellertid den ifrågavarande motionen af flere ledamöter
begärdes på bordet, blef densamma bordlagd till nästa sammanträde.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets memorial:

n:o 28, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i hvad det rörer Kong!. Maj:ts
proposition n:o 85 om ändring i kongl. förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst; och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
bevillningsutskottets betänkande n:o 15 rörande Kongl. Maj:ts proposition,
n:o 36, om upphörande af de enligt förordningen den 16 maj

Angående
kamrarnes
skiljaktiga
beslut ifråga
om folkskolelärarnes

aflöningsförliållanden.

(Forts.)

N:o 51. 26 Söndagen den 10 Maj.

1884 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;

bankoutskottets memorial, n:o 14, angående instruktion för nästa
Riksdags bankoutskott;

särskilda utskottets n:o 1 memorial, n:o 5, angående aflöning åt
utskottets tjenstemän och vaktbetjening;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 21, i
anledning af väckt motion om tillsättande af en kommission för utarbetande
af förslag till vårdanstalter för sinnessjuka; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 22, i
anledning af väckt motion rörande utredning i fråga om ordnande af
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande reglering af
arbetstiden.

Kammaren beslöt, att samtliga en gång bordlagda ärenden skulle
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde uppföras framför
de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

§ 8.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 64, till Konungen i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om ändringar i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1888.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskilldes
kl. 3,7 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Måndagen den 11 Maj.

N.o 51.

Måndagen den H maj.

Kl. 12 på (lagen.

§ I Upplästes

för justering det i kammarens sammanträde den 4 dennes
förda protokoll.

Herr talmannen yttrade härefter: “Såsom kammaren torde erinra
sig hade herr Wawrinsky under senare sammanträdet af den dag,
hvars protokoll nu föreligger till justering, ett anförande, deri han
uttalade den önskan, att en viss angifven del af det anförande, han
haft på förmiddagen, skulle kunnat ur protokollet utgå. Med anledning
häraf och i öfverensstämmelse med stadgandet i 76 § riksdagsordningen
hemställer jag nu i sammanhang med protokollsjusteringen, huru
vida kammaren vill till ett sådant uteslutande lemna sitt bifall."

Denna herr talmannens hemställan bifölls af kammaren.

Det ifrågavarande protokollet blef härefter af kammaren godkändt

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg som upplästes:

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Jan Eliasson är på
grund af sjukdom tills vidare oförmögen att lemna sin bostad, intygas
Stockholm den 10 maj 1891.

J. Budberg.

Legit. läkare.

§ 3.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i stats- Gemensamma
utskottets memorial n:o 68 och bankoutskottets memorial n:r 13 före- omos mn9arslagna
voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne
fattat stridiga beslut, samt vidare denna dag blifvit bestämd för omröstning
öfver de olika besluten, så anstäldes nu dessa omröstningar,
enligt nedanintagna voteringspropositioner, i följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 68, punkt. 1 a).

Den, som vill, att tillförordnade presidenten i kommerskollegium
Carl Fredrik Wsern förklaras berättigad att, då han ur statens tjenst

N;o 51. 28 Måndagen den 11 Maj.

Gemensamma afgår, varda å allmänna indragningsstaten uppförd till åtnjutande un^Fort^er
s*a återstående lifstid af en årlig pension af 5,000 kronor, att
utgå fråu och med månaden näst efter den, i hvilken entledigande
varder honom beviljadt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning om uppförande å
allmänna indragningsstaten af pension åt tillförordnade presidenten i
kommerskollegium Carl Fredrik Wsern icke vunnit Riksdagens bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 53 Ja och 166 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med................. 76 Ja och 47 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 53 Ja och 166 Nej,

sammanräkningen visar............... ....................... 129 Ja och 213 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 68, punkt. 1 b).

Den, som vill, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförordnade
kamreraren Gustaf Anders Lindherg förklaras berättigad
att från och med år 1892 å allmänna indragningsstaten åtnjuta, jemte den
pension han efter afskedstagandet kan ega från civilstatens pensionsinrättning
uppbära, fyllnadspension till belopp af 2,200 kronor om
året, dock att, derest han framdeles skulle erhålla anställning å rikets
stat, pensionsbeloppet för honom skall minskas med ett belopp, svarande
mot den nya aflöningen, eller, om denna uppgår till samma eller
högre belopp, upphöra att utgå, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Måndagen den 11 Maj. 29 N:o 5i.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning på det Gemensamma
sätt bifallits, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförord- omröstningar.
nade kamreraren Gustaf Anders Lindberg berättigats att, jemte den ^ or
pension han efter afskedstagandet må ega att från civilstatens pensionsinrättning
uppbära, från och med år 1892 under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta fyllnadspension till belopp af
1,700 kronor om året, dock att, derest Lindberg framdeles skulle erhålla
anställning å rikets stat, pensionsbeloppet för honom skall minskas
med ett belopp, svarande mot den nya afiöningen, eller, om denna
uppgår till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 57 Ja och 160 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 86 Ja och 38 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 57 Ja och 160 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 143 Ja och 198 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 68, punkt, 1 c).

Den, som vill, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförordnade
kammarförvandten Magnus Lund förklaras berättigad att
från och med år 1892 å allmänna indragningsstaten åtnjuta, jemte den
pension han efter afskedstagandet kan ega från civilstatens pensionsinrättning
uppbära, fyllnadspension till belopp af 1,600 kronor om året,
dock att, derest han framdeles skulle erhålla anställning å rikets stat,
pensionsbeloppet för honom skall minskas med ett belopp, svarande
mot den nya afiöningen, eller, om denna uppgår till samma eller högre
belopp, upphöra att utgå, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Kong], Maj:ts derom gjorda framställning på det
sätt bifallits, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförordnade
kammarförvandten Magnus Lund berättigats att, jemte den pen -

fi;o 51. 30 Måndagen den 11 Maj.

Gemensamma sion lian efter afskedstagande! kan ega att från civilstatens pensionsomfö^tnmgaf.
inrättning uppbära, från och med år 1592 under sin återstående lifsv
or s tid å allmänna indragningsstaten åtnjuta fyllnadspension till belopp af
1.000 kronor om året, dock att, derest Lund framdeles skulle erhålla
anställning å rikets stat, pensionsbeloppet för honom skall minskas
med ett belopp, svarande mot den nya aflöningen, eller, om denna
uppgår till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 56 Ja och 159 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 92 Ja och 30 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 56 Ja och 159 Nej;

sammanräkningen visar ....................................... 148 Ja och 189 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 68, punkt. 2 a).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
åt föreståndaren för Ultuna landtbruksinstitut Fabian Gustaf
Norström å allmänna indragningsstaten uppföres en årlig pension till
belopp af 4,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, hvarunder han från sin befattning erhåller entledigande, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning på det sätt bifallits,
att Riksdagen beslutit att åt föreståndaren för Ultuna landtbruksinstitut
Fabian Gustaf Norström å allmänna indragningsstaten uppföra
eu årlig pension till belopp af 2,700 kronor, att utgå från och med
månaden näst efter den, hvarunder han från sin befattning erhåller
entledigande.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jern -

N:o 31.

Måndagen den 11 Maj.

val derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 49 Ja och 164 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med........ 76 Ja och 42 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 49 Ja och 164 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 12lT Ja och 206 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 68, punkt. 2 b).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, åt föreståndaren för den agrikulturkemiska försöksanstalten
vid Ultuna landtbruksinstitut, läraren i agrikulturkemi och geologi
vid institutet Hampus Adolph von Post skall å allmänna indragningsstaten
uppföras en årlig pension till belopp af 3,200 kronor att utgå
från och med månaden näst efter den, hvarunder han från sina befattningar
erhåller entledigande, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning på det sätt bifallits,
att Riksdagen besluta att åt föreståndaren för agrikulturkemiska försöksanstalten
vid Ultuna landtbruksinstitut, läraren i agrikulturkemi
och geologi derstädes Hampus Adolph von Post å allmänna indragningsstaten
uppföra en årlig pension till belopp af 2,200 kronor, att
utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder han från sina
befattningar erhåller entledigande.

„ Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore frågh, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 70 Ja och 145 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 106 Ja och 18 Nej,

hvadan, då därtill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................ 70 Ja och 145 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 176 Ja och 163 Nej;

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.}

N:o 51.

Gemensamma
omröstningar.
(Forts )

Måndagen den 11 Maj.

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen;

(enligt bankoutskottets memorial n:o 13).

Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Första Kammaren
gillade förslag, vill, att det i staten för riksbankens hufvudkontor omförmälda
anslag “till extra arbeten, semestervikariat och flitpenningar
till ordinarie och extra ordinarie tjensteman" bestämmes till 30,000
kronor och att nämnda belopp ställes till fullmägtiges förfogande från
och med innevarande års början, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att det i staten för riksbankens hufvudkontor omförmälda anslag
till extra arbeten, semestervikariat och flitpenningar till ordinarie och
extra ordinarie tjensteman skall bibehållas vid nuvarande belopp eller
24,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 77 Ja och 128 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 88 Ja och 27 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................ 77 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen visar...................................... 165 Ja och 155 Nej;

och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr A. Hedins
i senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 192.

§ 5.

Efter föredragning vidare af herr Halvar Erikssons den 9 i denna

N:o 5i.

Måndagen den 11 Maj.

månad framstälda, men då bordlagda begäran om ledighet från riksdagsgöromålen
under åtta dagar från och med denna dag, blef den
sökta ledigheten af kammaren beviljad.

§ 6.

1 öredrogos, hvart för sig, och lades till handlingarne bevillningsutskottets
memorial

n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
bevillningsutskottets betänkande n:o 14, i hvad det rörer Kongl. Maj:ts
proposition n:o 35 om ändring i Kongl. förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst; och
n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
bevillningsutskottets betänkande n;o 15 rörande Kongl. Majffs proposition
n:o 36 om upphörande af de enligt förordningen den 16 maj
1884 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman.

Föredrogs och bifölls bankoutskottets memorial, n:o 14, angående
instruktion för nästa Riksdags bankoutskott.

§ 8.

Likaledes bifölls särskilda utskottets n:o 1 härefter föredragna
memorial n:o 2, (i samlingen n:o 5) angående aflöning åt utskottets
tjenstemäu och vaktbetjening.

§ 9.

Föredrogos och bordlädes för andra gången

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o21; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.

§ io.

Efter föredragning vidare af lagutskottets memorial, n:o 47, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande vissa delar’af det i
utskottets utlåtande n:o 31 afgifna förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda memorial hemstält.

§ 11.

Härefter föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 237,
innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 12, i anledning af herr 0. M. Björnstjernas
motion om förebyggande af samvetstvång från vigselförrättares eller
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 51.

N:0 51.

34 Måndagen den 11 Maj.

själasörjares sida med hänsyn till den lära, hvari barn, födda uti
äktenskap mellan olika trosbekännare, skola uppfostras.

Motionären hade föreslagit:

“att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om framläggande
af förslag till sådan ändring i nu gällande lagstiftning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, hvarigenom
vid äktenskaps ingående mellan makar, tillhörande olika trossamfund,
allt obehörigt tvång på deras samveten från vigselförrättares eller själasörjares
sida undanrödjes, med afseende å den lära, hvari deras i
äktenskapet födda barn skola uppfostras, samt vederbörlig kontroll
införes, att gällande föreskrifter i sådant afseende efterlefvas.“

Sedan denna motion af Första Kammaren hänvisats till behandling
af dess tredje tillfälliga utskott, hade utskottet hemstält: att Första
Kammaren måtte för sin del besluta:

“att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t behagade för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och deras
religionsöfning den 31 oktober 1873, dels att äkta makar, af livilka
endera tillhör främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan,
väl fortfarande ega att genom öfverenskommelse bestämma i hvilketdera
trossamfundets lära i sådant äktenskap födt barn skall uppfostras,
men att vare sig före eller efter äktenskapets ingående afgifna skriftliga
eller muntliga förbindelser angående barnets uppfostran skola vara
kraftlösa och icke heller må af prest, vid ansvar såsom för embetsmissbruk,
kontrahenterna affordras eller af prest emottagas och dels
att i äktenskap af ofvannämnda beskaffenhet födt barn skall uppfostras
i den evangeliskt-lutherska läran, såvida öfverenskommelse om barnets
uppfostran i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan
makarne träffas/''

Denna utskottets hemställan hade af Första Kammaren bifallits.

Beträffande detta ärende anförde nu:

Herr Lilienberg: Den motion, som afses i det här föreliggande
protokollsutdraget och betänkandet, går ut på, att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en ändring i dissenterlagen af
år 1873. Motionen har blifvit väckt efter motionstidens utgång. Det
lider icke något tvifvel, att, om motionen blifvit i behörig tid väckt
inom denna kammare, Andra Kammaren hade ansett motionen böra
remitteras till ständigt utskott, lagutskottet, detta i öfverenstämmelse
med den praxis som alltid gjort sig gällande inom denna kammare,
att det nemligen är en frågas verkliga innebörd som afgör, huruvida
den skall behandlas af ständigt eller tillfälligt utskott, och icke den
omstäudigheten, huruvida der framlägges ett formuleradt förslag till
lag eller endast ifrågasattes en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t.
Vid sådant förhållande synes det mig icke vara skal, att Andra Kammaren
gifver vika för Första Kammarens afvikande praxis, enligt
hvilken till tillfälligt utskott remitteras motion, så snart deruti begäres

N:o 51.

Måndagen den 11 Maj.

en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag tillåter mig derför hemställa, att Andra
Kammaren ville besluta att icke biträda Första Kammarens beslut.

Häruti instämde herr Jalcob Er fason.

Herr Hedin yttrade: Jag hade hos herr talmannen anhållit om
ordet för att göra samma hemställan, som nyss gjorts, eller att uppmana
Andra Kammaren att vidhålla sina traditioner i fråga om grundlagsenlig
tillämpning af bestämmelserna om motioners remitterande till utskott.
Jag kan nu inskränka mig till att endast instämma med den nästföregående
talaren.

Herr Sven Nilsson: Jag ber att få instämma i de föregående
talarnes yrkanden. Jag kan icke föreställa mig, att Andra Kammaren
skulle vilja godkänna den åsigten, att tillfälligt utskott skall behandla
rena lagfrågor. Andra Kammaren bär många gånger, då Första Kammaren
så förfarit, afslagit gjorda framställningar att förfara på samma
sätt. När Första Kammaren har kännedom härom, tycker jag det är
egendomligt, att den kammaren icke härutinnan vill rätta sig efter
Andra Kammarens uppfattning. Jag yrkar derför afslag.

Herr Biilow: Det är viserligen intressant att höra, att motionären
vill uppträda emot samvetstvånget i ett land, der man sätter
menniskor i fängelse för deras tro. Men granskar man motionen
närmare, finner man, att det visst icke är mot samvetstvång den uppträder.
Motionären vill, att man skall på ett orimligt sätt lagstifta
mot försök till öfvertalning. Han vill rädda vissa personer ifrån Rom
för att jaga dem in i det ramlande Jerusalem. Han vill försöka påstå,
att vår kyrka, den lutherska, i socialt hänseende sköter sig bättre än
den katolska. Enligt min öfvertygelse är förhållandet motsatt. Jag
yrkar derför afslag å motionen. Jag hoppas, att Andra Kammaren
icke vill göra gemensam sak med den Första i fråga om något så
orimligt som detta, eller biträda motionärens yrkande, som jag finner
vara ett rent nonsens.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, beslöt Andra
Kammaren att icke biträda Första Kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 12.

Till kammarens afgörande förelåg vidare konstitutionsutskottets
memorial n:o 12, angående anmäld anledning till anmärkning mot
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Från Andra Kammaren hade till utskottet remitterats en af herr
S. A. Hedin inom kammaren anmäld anledning till anmärkning mot
statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, jemte ett af herr
Hedin jemväl afiemnadt försegladt konvolut, innehållande en skrift,
deruti herr Hedin, med anledning af ett utaf departementschefen till

Angående
anmäld anmärkningsanledning

mot chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

N:o 51. 36 Måndagen den 11 Maj.

Angående stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm aflåtet embetsanmäld
an- j,ref angående “en del expeditionskostnader för chefsfartyget Drott
”''anledning unc^er år 1888, som påförts Konungens och Kronprinsens hofförvaltmut
chefen ningar", yrkat, “att konstitutionsutskottet måtte till Riksdagens pröfning
för sjöför- framlägga förslag till en anmälan från Riksdagen till Kongl. Maj:t,
svarsdeparte- Riksdagen önskar, det Kongl. Maj:t ville ur statsrådet och från
(Forts.) embetet skilja statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet,
friherre von Otter, såsom den der sitt embete på obehörigt sätt
utöfvat".

1 föreliggande memorial tillkännagaf emellertid utskottet, att
utskottet efter öfvervägande af hvad rörande detta ärende förekommit,
funnit den af herr Hedin anmälda anmärkning icke till någon utskottets
åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fuunos fogade reservationer, bland annat:

af herr Hedin, med hvilken herrar Eloivson och Vahlin instämt;

samt af herrar Ljungnian, Bengtsson i Gullåkra, Björkman, Boström
i Bodbyn, Halm, Johnsson i Thorsberg och Wilcstén.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Andersson i Högkil: Min åsigt i föreliggande fråga är känd
genom den reservation, som finnes fogad till den senaste statsrevisionens
berättelse. Inom statsrevisionen yrkade jag, att anmärkning skulle
framställas mot ifrågavarande, enligt mitt förmenande synnerligen anmärkningsvärda
förhållande; men mitt yrkande blef uuderkändt. Inom
statsutskottet har jag äfven yrkat, att utskottet i öfverensstämmelse
med 39 § riksdagsordningen skulle upptaga och pröfva denna fråga,
men äfven detta mitt yrkande har blifvit af utskottet uuderkändt. Det
måste således för mig vara en tillfredsställelse, att åtminstone några af
Andra Kammarens ledamöter i detta fäll gjort min sak till sin, nemligen
min ärade vän på stockholmsbänken, herr Hedin, och öfriga konstitutionsutskottsledamöter
från denna kammare.

Mycket vore att orda om denna sak. Såsom frågan nu föreligger,
torde detta dock vara ändamålslöst. Jag kan dock icke underlåta att
erinra om, hvad som här är hufvudsaken, nemligen att en departementschef
utau föredragning i konseljen, utan kongl. bref bestämt om
utauordning af statsmedel, och att en underordnad myndighet åtlydt
en sådan befallning. Detta är enligt min öfvertygelse icke i öfverensstämmelse
med grundlagarna. Man torde icke heller böra lemna helt
och hållet opåaktadt den rubbning, som genom dylika åtgärder måste
uppkomma i de afslutade, till granskning för kammarrätten och statsrevisorerna
framlagda räkenskaperna, en rubbning, som måste försvåra
eu noggrann granskning af statsverkets räkenskaper. Jag skall sluta
med uttalandet af den önskan, att dylika — lindrigast sagdt — godtyckliga
åtgärder af vederbörande måtte för framtiden undvikas.

Herr Ljungman: Hvar och eu som genomläst det af utskottet
afgifna betänkandet, skall finna att herr statsrådet öfverträdt grundlagens
bud, i det att han företagit sig att afgöra på egen hand ett

N:o 51.

Måndagen den 11 Maj.

ärende, som är af beskaffenhet att det enligt 7 § regeringsformen hade
bort inför Kong). Maj:t i statsrådet föredragas och der afgöras.

Vidare har en grundlagsöfverträdelse skett derigenom, att ^anordning
af statsmedel förordnats af departementschefen, oaktadt riksdagsordningens
39 §2 mom. föreskrifter, att sådan utanordning bör
ske endast på grund af behörigen upprättade stater eller Konungens
med vederbörlig kontrasignation utfärdade befallningar.

Då det ligger vigt uppå, att dylik öfverträdelse af grundlagen icke
må upprepas, vill jag hemställa, att kammaren, med ogillande af utskottets
förfaringssätt, måtte låta vid den gjorda anmälan bero.

Häruti instämde herrar Hedin, Björkman, Jakob Erikson, Olsson
från Stockholm, Mankell och Beckman.

Herr Swartlingf Jag skall endast anhålla att till protokollet få
antecknadt, att jag delar den af herr Bergius afgifna, vid utskottets utlåtande
fogade reservation, i hvilken han ansett, att det embetsbref,
som föranledt herr Hedins ifrågavarande anmälan, icke bort uti memorialet
intagas.

Herrar Janson i Oarlshed, Petersson i Boestad och Larsson från
Upsala instämde häruti.

Herr Axel Ryding: Uti det papper, jag här håller i min hand,
förekommer i en reservation, afgifven af tre herrar ledamöter af konstitutionsutskottet,
en strof, som jag anser mig icke kunna låta oanmärkt
passera. Der står nemligen, att det är: »eu bland militärer ty värr
ej ovanlig förblandning af lyclnadspligten mot lag med undfallenhet mot
öfverordnades order eller önskningar.» — Lämpligheten att i en offentlig
handling framkomma med en sådan beskyllning mot ett helt stånd
tillåter jag mig betvifla, men hårdheten och orättvisan i beskyllningen
påstår jag vara uppenbara, och den meningen kommer jag att
vidhålla. Jag vågar fästa kammarens uppmärksamhet derpå, att, äfven
om man kunde uppleta ett eller annat dylikt fall, detta icke berättigar
till det påståendet, att en dylik förblandning af laglydnad och
undfallenhet mot öfverordnad “ej''1 är “ovanlig11 bland militärer.

Med herr Ryding förenade sig herrar Edelstam, Alst er lund} Elis
Nilson, Palm, Bratt, Johansson i Esset, Bergendahl, Berg från Eksjö
frih. Peyron, E. G. Boström, Boethius, Waldenström, Lilienberg, Örwall,
Mallmin, Winkrans, Wijkander. Olsson i Frösvi och Johansson i
Strömsberg.

Herr Hedin: Det är skada att den ärade generalen, som nyss
tog till orda, antingen icke rätt har läst hvad som står i denna reservation
eller också icke förstått det. Det står nemligen: “en bland
militärer ty värr ej ovanlig förblandning af lydnadspligten mot lag med
undfallenhet mot öfverordnades order eller önskningar11. Detta behagade
han kalla en “beskyllning mot ett helt stånd". Jag förmodar,
att jag icke behöfver närmare precisera, hvad som står i reservationen,

Angående
anmäld anmärkningsanledning

mot chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

(Forts.)

No 51,

Angående
anmäld anmärkningsanledning

mot chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

(Forte)

Måndagen den 11 Maj.

jemfördt med hvad han nyss yttrade, för att han nu omsider — ehuru
det är litet för sent — skall inse, att han origtigt citerat do ifrågavarande
orden och derför utan skäl beklagat sig öfver hvad här står. —
“Men beskyllningen är i alla fall härd", säger han. Ja, hitom oss se
till! — Jag tror icke,5 att den ärade talaren var rätt lyckligt inspirerad,
då lian tog upp denna fråga. — Jag föreställer mig, herr talman,
att man nu med säkerhet kan påräkna af hvarje ung man, då
han efter — hvad skall jag säga — ett hälft års kurs träder ut ur
eu folkhögskola, dit han kommit in utan annan literär underbyggnad,
än den han fått i den allmänna folkskolan, att häri känner så mycket
af Sveriges grundlagar, att han vet, det eu afKongl. Majits rådgifvare
icke eger att i något det allra ringaste regeringsärende fatta beslut,
utan att hans verksamhet är inskränkt till att bereda ärendena, att
föredraga dem, att gifva Kong!. Magt råd och upplysningar, att göra
föreställningar mot sådana afsigter hos Kong!. Maj:t, som han finner
vara skadliga eller mot grundlagens bud eller allmän lag stridande, att
det vidare tillkommer honom att “omedelbart", det vill säga utan iakttagande
af de eljest föreskrifna formerna, expediera Kong!. Maj:ts föreskrifter
och erinringar om verkställigheten af de utaf Kongl. Maj:t
förut fattade beslut, — men att han icke eger att i något ärende
fatta beslut och icke eger att befalla ens om eu statsutgift på femtio
öres belopp. Detta förmodar jag, som jag nyss anmärkte, att hvarje
folkhögskoleelev vet vid utträdet ur skolan efter ett hälft års kurs derstädes.
— Det är under sådana omstäudigheter litet svårt att förutsätta,
att den myndighet, till hvilken herr sjöministerns ifrågavarande
bref afgick, icke skulle hafva haft sådan kännedom om grundlagen,
att den visste, att embetsbrefvets innehåll var lika betydelselöst, som
om det kommit myndigheten till hända från Per eller Pål, och att
dess ovilkorliga pligt alltså varit att icke lyda detta olagliga bref. Jag
säger: jag har svårt att föreställa mig, att mottagarens okunnighet om
grundlagen skulle vara sådan. Men om han kände den, hvad var det
då som föranledde eller förledde honom att lyda, annat än den förvirrade
och förvirrande föreställningen om disciplinen, eu föreställning,
flyttande sig öfver från det militära på det eiviia området, som —
detta är ganska visst —• är rätt allmän bland våra militärer och hvilken
utgör ett åt de värsta felen i hvad man kallar militarismen och —
varen förvissade derom, mine herrar generaler — ett åt de svåraste
hindren för en ombildning af vårt försvarsväsen på den allmänna värnpligtens
grund. Det är ganska visst, att de ord som här stå och icke
åro rigtade, som herr Ryding behagade säga, emot ett helt stånd —
det är osanning; hvar och en som kan läsa innantill måste inse det —
hafva, om de ock kunna förefalla stränga, eu tillämplighet som den värde
talaren kanske mindre än många andra här i kammaren bort gifva
mig anledning att diskutera. När en krigsminister, kastande öfver
bord hänsynen till föreskrifterna i 28 § regeringsformen, hvilka äro
gällande likaväl för militära som civila befordringar, öppet — enligt
hvad som erkänts af militärer och från dem fortplantat sig till de civile
— fäller undan för anspråken på att hoftjenst skall få gälla mer
än förtjenst och skicklighet, att adiig börd skall få gälla mer än för -

N:o 51.

Mandagen den 11 Maj.

tjenst och skicklighet, att slägtrelationer skola få gälla mer än förtjenst
och skicklighet — är det då tänkbart, att detta sker i följd af okunnighet
om grundlagens bud, eller är det icke derför, att hans begrepp —
och jag vore frestad att säga: i följd derutaf äfven hans moral —
förvillats genom det på ett område, der det icke har att gorå, öfverflyttade
begreppet om militärisk disciplin? Således: dessa ord, som stå
i reservationen, hafva sitt fulla berättigande, trots den föregående
talarens protest, och jag tillägger ännu en gång: mindre än mången
annan hade lian bort uttala den.

Såsom herrarne se, hafva Andra Kammarens ledamöter i denna
fråga stått ense emot Första Kammarens. Det finnes ingenting, ingenting
i fråga om förbiseende af rikets sannskyldiga nytta — hvilken ju
kan vara omtvistad — ingenting i fråga om tydliga grundlagsöfverträdelser
— der ovisshet ju ej är möjlig — i hvilket Andra Kammarens
representanter i konstitutionsutskottet hafva att påräkna någon medverkan
från Första Kammarens; — alldeles icke. När man nu från den
sidan icke ens har velat hafva herr chefen för sjöförsvarsdepartementet
anmäld enligt 107 paragrafen regeringsformen för det oerhörda
tilltag, som här blifvit uppenbaradt, så kan det må hända vara skäl
att erinra derom, att 5 § i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter
säger, att, om en ledamot af Konungens statsråd underlåter att
gorå föreställningar, derest Kongl. Maj:t fäller på den idén att disponera
statsmedel på ett sätt, som strider emot hvad Riksdagen förordnat,
han skall mista embetet. Men om han i stället tager sig före
att rent af kasta grundlagen under bordet, upphäfva sig till regerande,
sjelf disponera statsmedel, då skall det vara för mycket att anmäla
ett sådant förfaringssätt enligt 107 § regeringsformen; då finner Första
Kammaren — den har förmodligen redan gjort det liksom dess delegerade
i utskottet — att den anmälda anmärkningen icke bör till
någon åtgärd föranleda. Jag hoppas, att Andra Kammarens majoritet
skall hafva en annan mening om saken och instämma i herr Ljungmans
yrkande.

Häruti instämde herr Bexell.

Herr Axel Ryding: Jag skall anhålla att i protokollet få införd,
och det inom citationstecken, ordagrant den satsen: “en bland militärer
ty värr ej ovanlig förblandning af lydnadspligten mot lag med
undfallenhet mot öfverordnades order eller önskningar^. Dertill skall
mitt genmäle inskränka sig i det fallet.

Hade det åter här varit fråga om befordringsväsendet inom armén
under den tid jag var krigsminister, skulle jag kunnat svara herr
Hedin och visa honom fullkomligt, att lioftjenst, adlig börd samt slägtrelationer
aldrig utöfvat inflytande på mig. Skulle så hafva förefallit
någon utanför stående, så tager jag hela ansvaret på mig ensam; jag
har aldrig varit utsatt för någon påtryckning uppifrån.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr talmannen framstälde
propositioner först på memorialets läggande till haudlingarne

Angående
anmäld anmärkningsanledning

mot chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

(Forts.)

N:o 51.

Angående
anmäld anmärkningsanledning

mot chefen
för sjöförsvarsdepartementet.

(Forts.)

Angående
ändrad
lydelse af §§
71, 72 och 73
riksdagsordningen.

Måndagen den 11 Maj.

och derefter på yrkandet, att kammaren, med ogillande af utskottets
förfaringssätt, måtte låta vid utskottets anmälan bero; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren i anledning af konstitutionsutskottets
memorial n:o 12 skall, med ogillande af utskottets förfaringssätt låta
vid utskottets anmälan bero, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren beslutat lägga memorialet till handlingarne.

Omröstningen visade 114 ja mot 96 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

§ 13.

Föredrogs och bifölls konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 13, i
anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse af § 13
riksdagsordningen.

§ 14-

I ordningen förekom härnäst konstitutionsutskottets utlåtande, n:o
14, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad lydelse af
§§ 71, 72 och 73 riksdagsordningen.

I särskilda motioner, väckta den ena inom Första Kammaren af
herr J. A. Sandberg (n:o 48), och den andra inom Andra Kammaren
af herr M. Andersson i Stigen, (n:o 184) hade föreslagits, det Riksdagen
måtte antaga nedanstående förslag till ändring af §§ 71, 72
och 73 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

§ 71.

Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, afhvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att jemlikt
särskilda reglementen riksbankens och riksgäldskontorets medel
och tillhörigheter förvalta. Desse fullmägtige skola i hvartdera verket

N:o 51.

Måndagen den 11 Maj.

vara åtta, af hvilka tvenne årligen afgå, men kunna återväljas, och
bestämmes genom lottning den ordning, i hvilken de första gången
enligt detta stadgande valde skola afgå. Har fullmäktig före utgången
af den för honom bestämda tjenstgöring stid aflida eller af annan
orsak afgått eller har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för
den tid, som för honom återstått. Valen ske medelst slutna sedlar.

Fullmägtige för hvartdera verket tillkomme att sjelfve för ett år i
sänder bland sig välja ordförande och vice ordförande, hvilken senare
för er ordet, när hinder för ordföranden inträffar, och ege ordföranden
afgörande röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

§ 72. *

Å hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal af tolf
för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets
och till ett antal af åtta för att enligt särskilda instruktioner
granska riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Revisorerne förordnas för hvart år och utses för hvardera
revisionen till halfva antalet af hvardera kammaren. Hvarje revision
skall omfatta ett års afslutade räkenskaper. Revisionsförrättninr/anza
taga sin början å dag, som i instruktionerna bestämmes, och skote
inom två månaders tid vara fullbordade. Revisorerne välja sjelfve för
hvardera revisionen inom sig ordförande, hvilken eger afgörande röst,
derest vid omröstning rösterna i något fall äro lika.

De anmärkningar, som revisorerne finna sig befogade att i sina
berättelser till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver
inkommit, af näst följande lagtima Riksdag öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två paragrafer utses, tillsättas jemväl suppleanter,
att vid inträffande förfall för dem träda i deras ställen, nemligen för
fullmägtige i riksbanken fyra, för fullmägtige i riksgäldskontoret likaledes
fyra och för hvarje års revisorer sex för hvardera revisionen.

Med anledning häraf hemstälde utskottet:

“l:o) att herrar Sandbergs och Anderssons motioner, i hvad de
innefatta förslag till ändrad lydelse af riksdagsordningens stadganden
angående val af revisorer och deras suppleanter, icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd; samt

2:o) att nämnda motioner, i hvad de afse val af fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret samt deras suppleanter, icke må
föranleda annan Riksdagens åtgärd, än att Riksdagen till hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling antager följande förslag till förändrad
lydelse af

Angående
ändrad
lydelse af §§
71, 72 och 73:
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 51. 42

Angående
ändrad
lydelse af §§

71, 72 och 73
riksdagsordningen.

(Forts.)

Måndagen den 11 Maj.

Riksdagsordningen.

§ 71.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Hvarje lagtima Riksdag skall Riksdagen skall genom fyratiogenom
fyratioåtta valmän, af hvilka åtta valmän, af kvilka hvardera
hvardera kammaren inom sig utser kammaren inom sig utser tjugutjugofyra,
välja fullmägtige artt, fyra, välja fullmägtige att, enligt
jemlikt särskilda reglementen, riks- gällande stadgar, riksbankens och
bankens och riksgäldskontorets riksgäldskontorets medel och tillmedel
och tillhörigheter förvalta, hörigheter förvalta. Desse fullDesse
fullmägtige skola i hvartdera mägtige skola i hvartdera verket
verket vara sju; egande ordföran- vara sju och väljas å lagtima riksden
afgörande röst, derest i frågor, dag för en tid af tre år. Valen
som hos fullmägtige komma under ske medelst slutna sedlar,
omröstning, rösterna för två skilj- Den, sombland fullmägtige skall
aktiga meningar utfalla lika. Va- vara ordförande, väljes särskilt.
len ske medelst slutna sedlar så- Af de öfrige sex skola årligen
lunda, att för hvartdera verket först tvenne afgå. liar fullmägtig före
utses den, som bland fullmägtige utgången af den för honom beska,
}! blifva ordförande, och sedan stämda tjenstgöringstid aflida eller
de öfriga sex; tillkommande full- af annan orsak af gått, eller har
mägtige för hvartdera verket att ansvarsfrihet honom vägrats, ansjelfve
bland sig välja eu vice ord- ställes val för den tid, som för
förande, att föra ordet när hinder honom återstått. Vid de tillfällen,
för ordföranden inträffar. då på en gång val af samtlige full mägtige

eger rum, bestämmes genom
lottning den ordning, i hvilken
fullmägtige, ordföranden undantagen,
skola afgå. Afgående fullmägtig
kan återväljas.

Fidlmägtige välja ärligen bland
sig vice ordförande; egande den, som
bland fidlmägtige förer ordet, afgörande
röst, derest i frågor, som lios
fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga
meningar utfälla lika.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts af
herr Ljungman, hvilken ansett, att konstitutionsutskottet bort med anledning
af motionärernas förslag tillstyrka Riksdagen att till hvilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga nedanstående förslag till

Måndagen den 11 Maj. 43 N:o 51.

ändring af §§ 66 och 72 regeringsformen samt 71f 72 och 73 riksdags- Angående

ordningen. lydelse af §§

71, 72 och 73
riksdags Reqerinqsformen.

ordningen.

(Forts.)

§ 66.

Riksgäldskontoret förblifver under Riksdagens styrelse och inseende
att efter af Riksdagen faststäldt reglemente förvaltas genom de fullmägtige,
kamrarne dertill förordna; och då Riksdagen ansvarar för
den rikets gäld, kontoret ombesörjer, så kommer Riksdagen, sedan
kontorets tillstånd och behof blifvit i vederbörlig ordning utredda, att
genom särskild bevillning tillskjuta de medel, som för betalande af
denna gäld till ränta och kapital oumbärliga finnas, så att rikets kredit
varder bibehållen och vårdad.

§ 72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så
att den ostörd må förvaltas af de fullmägtige, kamrarne dertill förordna,
efter af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag samt de
ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare
af Riksdagen göras kunna. Riksdagen allena eger rätt att genom banken
utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar
skola vid anfordran efter deras lydelse med silfver eller guld af banken
inlösas.

Riksdagsordningen.

§ 71.

Hvarje lagtima Riksdag skall genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmägtige att
riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.
Desse fullmägtige skola i hvardera verket vara åtta, af hvilka tvenne
årligen afgå, men kunna återväljas, och bestämmes genom lottning den
ordning, i hvilken de första gången enligt detta stadgande valde skola
afgå. Bär fullmägtig före utgången af den för honom bestämda
tjenstgöringstid aflidit eller af annan orsak af gått eller har ansvarsfrihet
honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom återstått.
Valen ske medelst slutna sedlar.

Fullmägtige för hvardera verket tillkomme att sjelfve årligen bland
sig välja ordförande och vice ordförande, hvilken senare före»- ordet,
när hinder för ordföranden inträffar, och ege ordföranden afgörande
röst, derest i frågor, som hos fullmägtige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

N:o 51.

Måndagen den 11 Maj.

Angående g 72.

ändrad °

*71,*72 och 73 A hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal af sexton

riksdags- för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsordningen.
verkets och till ett antal af fyra för att enligt särskilda instruktioner
( »i s.) granska riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Revisorerne förordnas för hvart år och utses för hvardera
revisionen till halfva antalet af hvardera kammaren. Hvarje revision
skall omfatta ett års afslutade räkenskaper. Revisionsförrättninr/ama
taga sin början å dag, som i instruktionerna bestämmes, och sköte
inom två månaders tid vara fullbordade. Revisorerne välja sjelfve för
hvardera revisionen inom sig ordförande, hvilken eger afgörande röst,
derest vid omröstning rösterna i något fall äro lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt som fullmägtige och revisorer
enligt föregående två paragrafer utses, tillsättas jemväl suppleanter,
att vid inträffande förfall för dem träda i deras ställen, nemligen för
fullmägtige i riksbanken fyra, för fullmägtige i riksgäldskontöret likaledes
fyra och för hvarje års revisorer åtta för revisionen af statsverket
samt fyra för revisionen af banko- och riksgäldsverken.“

af herr Dalin-,

af herr Hedin-, samt

af herrar Elowson, Johnsson i Thorsberg och Vahlin.

Efter föredragning till en början af punkten 1 begärdes ordet af

Herr Ljungman, som yttrade: Jag ber att få föreslå, att vi få
företaga betänkandet i dess helhet till diskussion, således den andra
punkten samtidigt med den första.

Sedan, med bifall till denna herr Ljungmans hemställan, jemväl
punkten 2 blifvit uppläst, lemnades ordet å nyo till

Herr Ljungman, som nu anförde: Beträffande det nu föreliggande
förslaget skall jag be att få anmärka, att det en gång förut,
nemligen år 1886, varit ett liknande förslag före i Riksdagen men då
förkastats. Se vi på konstitutionsutskottets nuvarande förslag, så finna
vi, att det lider af ganska svåra brister. Antag t. ex., att detta förslag
blefve grundlag år 1894, och att man första gången i början af
mars 1895 valde fullmägtige enligt dessa bestämmelser. Ordföranden
och tvenne fullmägtige skulle då afgå i början af mars 1898. Men
låtom oss antaga, att en riksdagsupplösning sker i slutet af februari;
resultatet deraf blefve då, att val af fullmägtige icke kunde
komma att ske innan den nya Riksdagen sammanträdde, det vill säga an -

Måndagen den 11 Maj. 45 N:o 51.

lagligen icke förr än fram i juni. Under tiden från början af mars till Angående
fram i juni komma fullmägtige att sakna ordinarie ordförande och att l
endast vara fyra. Tre år derefter, då de i juni valde, ordföranden ?x, 72 och 73
och två ordinarie ledamöter skulle afgå, kunna vi tänka oss, att valet riksdagskommer
att ske i vanlig tid eller i böljan af mars. Då få vi, på ordningen.
grund af förslagets innehåll, att de valde väljas för en tid af tre år, (Forts.)
under tiden från början af mars till in i juni två ordinarie likberättigade
ordförande och åtta stycken fullmägtige, således inalles tio fullmägtige
i stället för sju, som är förslagets syfte.

Redan denna oegentlighet anser jag vara tillräcklig grund för
förslagets förkastande. Vidare anser jag det vara ett fel, att förslaget
föreskrifver lottning i det fall, då décharge nekas samtlige fullmägtige,
ty jag anser, att något sämre sätt att utreda ordningen, i hvilken
fullmägtige skola afgå, än lottning, icke finnes; och då man kan anställa
ersättningsval, när för exempel fem fullmägtige på grund af nekad
ansvarsfrihet eller annan orsak afgå, så inser jag icke, hvarför
man icke skulle kunna anställa tre särskilda val, när sex skola omväljas.

Förslagets största fel anser jag emellertid vara, att det icke godkänner
motionärens hemställan om en ändring utaf 72 § riksdagsordningen
i syfte att öka revisorernas antal och fördela revisionen i två
särskilda revisioner, en af statsverket och en af banko- och riksgäldsverkeu.
Jag behöfver icke påpeka, att förvaltningen vuxit så ofantligt,
att ett större antal revisorer är behöfiigt, utaii det kan vara tillräckligt
framhålla, att det är alldeles omöjligt för det ringa antal revisorer,
som nu utses, att, såsom sig bör, sköta det magtpåliggande
värfvet att revidera en så omfattande förvaltning och så olika räkenskaper
som dem, hvilka tillhöra Riksdagens verk och statsverket.

Statsrevisionen eger dessutom en ofantligt stor betydelse för Riksdagen
derutinnan, att åtskilliga af Riksdagens ledamöter genom densamma
blifva i tillfälle att inhemta en noggrannare kännedom om
statsverkets tillstånd och förvaltning, hvilken kännedom jag anser vara
alldeles oumbärlig, på det Riksdagen må kunna uträtta hvad på den
ankommer för att åstadkomma eu sparsam och dugande förvaltning.

Jag skulle derför vilja hemställa, att kammaren såsom opinionsyttring
måtte godkänna antingen motionen med den ändring af 71 §
andra stycket att orden “för ett år i sänder" utbytas mot ordet “årligen“
eller ock min reservation, som nära nog fullständigt öfverensstämmer
med motionen, utom i fråga om fördelningen af ledamöterna
mellan de olika revisionerna i 72 §. Jag anser, att det ligger vigt
på, att kammaren i frågan uttalar en opinionsyttring; och då det icke
föreligger skäl att antaga, att någon bestämd lydelse nu kommer att
blifva förklarad hvilande af båda kamrarne, hemställer jag, att kammaren
måtte bifalla min reservation.

Vidare yttrade:

Herr Eloivson: Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets utlåtande i första punkten, men afslag å utskottets hemställan
i andra punkten.

N:o 51.

Måndagen den 11 Maj.

Angående Utskottet har gjort eu framställning om ändring af 71 § riksdagslydelse™!''
§§ ordninSeiU der förekommer bland annat i första stycket ett utbyte af
71, 72 och 73 orden “jemlikt särskilda reglementen“ mot orden ''-''enligt gällande
riksdags- stadgar".

ordningen. Om herrarne behaga slå upp 72 § regeringsformen, så skola heror
s'' rarne finna, att der stadgas, att riksbanken skall förvaltas af de fullmägtige
kamrarne dertill förordna, efter de ordningar, stadgar och
reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras
kunna. Det förutsätter således, att man kan hafva föreskrifter eller
bestämmelser innefattade i ordningar, eller i stadgar och reglementen.
Nu förefinnes för riksbanken dels ett reglemente och dels stadgar.

* Reglementet, som af Riksdagen antages hvarje år och senast är af den
17 maj 1890, innehåller de principala bestämmelserna angående riksbankens
förvaltning. Det börjas med att citera 72 § i regeringsformen,
som är den konstitutiva lagen angående riksbankens verksamhet.
Det redogör derefter i 2 § för de uppgifter, som riksbanken har enligt
Rikets Ständers beslut af år 1668, och sedan innehåller det. såsom
jag nyss sade, principala bestämmelser angående riksbankens verksamhet.
Stadgarna åter innehålla speciella bestämmelser angående tjenstgöringen
inom riksbanken. Första kapitlet i dessa handlar om de
särskilda förvaringskassorna. Vidare finnas föreskrifter angående förrättningskassorna,
fullmägtiges expedition, ombudsmannens expedition,
fördelningen af göromålen mellan tjenstemännen m. m. Det kan således
från den synpunkten icke vara något synnerligen lyckligt att utbyta
ordet “reglemente" mot ordet "stadgar".

Beträffande hufvudsyltet med förändringen, eller.att fullmägtige i
riksbanken och riksgäldskontoret skulle väljas för en längre tid, har jag
visst ingenting deremot. Utskottet erkänner likväl, att den praxis, som
hittills följts, varit god, och att det icke skulle vara något synnerligen
trängande praktiskt behof af en sådan förändring. Utskottet utgår således
från hufvudsakligen teoretiska betraktelser för att få fram denna kontinuitet
såväi i afseende på riksbankens styrelse och förvaltning, som i
afseende på riksgäldskontorets. Nu kan det likväl, mine herrar, vara
mindre lämpligt att föreslå en grundlagsförändring, då det nemligen kau
inträffa, att man snart får från Kong!. Maj:t ett förslag till fullständig
banklag, och då det skulle kunna hända, att man ville hafva bestämmelserna
i grundlagen och denna banklag modifierade och afpassade i öfverensstämmelse
med hvarandra. Någon grundlagsförändring kan väl icke
heller komma till stånd förrän vid 1894 års riksdag, så att äfven derför
torde det icke vara nödigt att fatta beslut angående hvad utskottet
här hemstält.

Beträffande herr Ljungmans framställning om ändring i den paragraf,
som handlar om statsrevisorerna, hemställer jag, om det kan
vara lämpligt, att kammaren på grund af en reservants hemställan
fattar beslut i detta afseende. Det synes mig vara lämpligast, att ett
beslut angående revisorernas antal och fördelning sker i sammanhang
med frågan om tiden, för hvilken fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret
skulle utses. Ty huru det än blir härmed, kommer väl
alltid revisionen af riksbanken och riksgäldskontoret å ena sidan och

N:o 51.

Måndagen den 14 Maj.

revisionen af statsverket i (ifrigt å andra sidan att fördelas mellan
revisorerna; och då synes det mig,icke ändamålsenligt att nu föreslå
en grundlagsbestämmelse angående revisorernas antal. Jag tager mig
derför friheten att yrka afslag å utskottets hemställan i andra punkten,
liksom äfven å herr Ljungmans hemställan om bifall till hans
reservation.

Herr Månsson: Jag kan icke uraktlåta att uttala min för våning

öfver att ingen af utskottets ledamöter yrkat bifall till
utskottets förslag. Jag ser nemligen, att det är många af denna
kammares ledamöter som icke äro reservanter mot utskottets förslag.
Jag har dock för min del trott, att det skulle vara nyttigt och rigtigt
att antaga ett sådant förslag som det förevarande. Hvad man egentligen
vill och talar för är kontinuitet i riksbankens styrelse, och detta
syfte skulle otvifvelaktigt vinnas i betydlig grad genom antagande af
detta förslag. Det är också ett förslag som haft stora sympatier i
riksdagen såväl 1886, då det framlades af Kongl. Maj:t, som äfven i
denna kammare förra riksdagen; och det är derför med viss förvåning
jag hört framställning göras om afslag derå.

Den nyss framställa anmärkningen att utskottet skrifvit “gällande
stadgari stället för gällande reglementen, är betydelselös, ty enligt
min mening är det alldeles likgiltigt, om det heter “stadga" eller
“reglemente".

Då jag för öfrigt icke funnit något anmärkningsvärdt mot utskottets
förslag, utan tycker, att det mycket väl kan tillämpas sådant
som det nu är, ber jag få yrka bifall dertill.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad den siste talaren yttrade,
ber jag få fråga: hvad skulle man egentligen vinna, om man lyckades
genomdrifva till hvilande ett förslag, som är af den beskaffenhet, att
det icke skulle kunna af 1894 års Riksdag antagas ? Då förslaget,
på sätt jag förut visat, har stora formella brister, är afslag derå
mycket att föredraga, för så vidt kammaren icke vill antaga reservationen
eller motionen för att derigenom gifva eu opinionsyttring i den
rigtning, att den önskar öka kontinuiteten i riksbankens styrelse.

Hvad beträffar herr Elowsons anmärkning derom, att kammaren
icke bör på en motion eller en reservation besluta ändring i grundlagen,
så är icke något bevis af herr Elowson anfördt i den vägen, som gör
att kammaren icke skulle uttala en opinionsyttring till förmån för eu
kraftigare revision af så väl statsverkets som riksbankens och riksgäldskontorets
räkenskaper. En sådan är i hög grad af behofvet påkallad,
och särskildt ber jag få påpeka orimligheten af att begära, att samtliga
revisorerna skola med sina namn ansvara för hvad endast några
af dem reviderat, men icke samtliga varit i tillfälle att granska. Såsom
det nu är stälrlt kunna de, som revidera statsverkets räkenskaper,
icke på den korta tiden af 2 månader medhinna att revidera riksbankens
och riksgäldskontorets. Revisorerna bruka derför nu dela
arbetet på det sätt, att några af dem revidera statsverkets och de
öfrige de andra verkens räkenskaper, under det att anmärkningar eller

Angående
ändrad
lydelse af §§
71, 72 och 73
riksdagsordningen.

(Forts.)

N.o 51.

Måndagen den 11 Maj.

Angående anmälanden pröfvas af samtliga. För min del anser jag det vore
ändrad mycket bättre, om det blefve två skilda revisioner, som finge sköta

4 volt™ hvar för sig.

riksdags- Hvad antalet revisorer beträffar, vill jag fästa uppmärksamheten
ordningen, på, huru redan under ståndstiden af konstitutionsutskottet ifrågasattes
(Forts.) årliga revisioner med bibehållande af revisorernas förutvarande antal
eller 24 stycken. Jag kan icke anse den siffran för hög nu, i synnerhet
som många delar af förvaltningen sedan dess vuxit och fortfara att
växa i kolossal omfattning. Jag vill i det hänseendet erinra om statens
samfärdsanstalter, jernvägar, post och telegraf. Åtskilliga andra verk
hafva äfven så svält ut mot hvad de voro för trettio eller fyratio år
sedan, att anspråket att öka det nuvarande antalet revisorer, såsom
af motionärerne och i min reservation är föreslaget, till 20, måste hållas
för ytterst moderat.

Öfverläggningeu var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner l:o på bifall till utskottets hemställan
i så väl lista som 2:dra punkten; 2:o på afslag derå och bifall i stället
till herr Ljungmans reservation; och 3:o på bifall till herr Elowsons
under öfverläggningen framstälda förslag eller att utskottets hemställan
under lista punkten måtte af kammaren bifallas, men hvad utskottet
i 2idra punkten föreslagit af kammaren afslås. Herr talmannen förklarade
sig anse den förstnämnda propositionen hafva blifvit besvarad
med öfvervägande ja; men som votering begärdes, blef, sedan till
kontraproposition antagits bifall till herr Elowsons förslag, nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i utlåtandet
n:o 14, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i lista
punkten men afslagit hvad utskottet i 2:dra punkten föreslagit.

Omröstningen visade 52 ja men 135 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan i lista punkten, men afslagit hvad
utskottet i 2:dra punkten föreslagit.

§ 15-

Efter föredragning slutligen af lagutskottets memorial, nio 48,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om första punkten
af utskottets hemställan i utlåtande nio 38 öfver dels Kongl.
Majits proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 17
kap. 4 § handelsbalken, dels ock väckta motioner om tillägg till

Måndagen den 11 Maj; f. in. 49 N:o 5L

nämnda lagrum, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial
hemstält.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, n:o 69, angående statsregleringen för
år 1892;

lagutskottets utlåtande, n:o 49, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning
m. m.; samt

särskilda utskottets n:o 2 memorial, n:o 6, angående aflöning åt
dess vaktbetjente.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 17.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

från konstitutionsutskottet:

n:o 69, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af § 11 i regeringsformen, och dels Kongl. Maj:ts
proposition med iörslag till andrad lydelse af § 5 i den mellan Sverige
och Norge upprättade riksakt;

från bevillningsutskottet :

n:o 78, angående vilkoren för försäljning af bränvin;

från lagutskottet:

n:° 65, i anledning af ej mindre Kong!. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885,
än äfven väckta motioner om ändring i samma lag;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

n:o 67, i anledning af väckt motion angående tillägg till 53 §
af stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866; och

n:o 68, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i
jagtstadgan den 21 oktober 1864; samt

från särskilda utskottet n:o 1:

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, lag
angående ändring i 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående
ändring al 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökningslagen samt
lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen; samt

n:o 63, angående ändring i 13 § konkurslagen.

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 51.

N:o 51.

Tisdagen den 12 Maj.

§ 18.

Angående
tillsättande
af en kommission
för
utarbetande
af förslag till
vårdanstalter
för sinnes
sjuke.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskilkl.
2,66 e, m.

In lidem

A. J. E. Johansson.

Tisdagen den 12 maj.

kl. 12 på dagen.

§ I Justerades

protokollet för den 5 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets memorial n:o 69; och

lagutskottets utlåtande n:o 49.

§ 3.

Efter föredragning af särskilda utskottets, n:o 2, memorial, n:o 6,
angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening, biföll kammaren
utskottets i nämnda memorial gjorda hemställan.

§ 4.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 7, (i samlingen n:o 21) i anledning af
väckt motion om tillsättande af en kommission för utarbetande af förslag
till vårdanstalter för sinnessjuke.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 44) hade herr
C. E. Cdsparsson föreslagit, “att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t göra
underdånig framställning om tillsättande af en kommission af sakkunnige
män för att utarbeta förslag till vårdanstalter (asyler) för sinnessjuke
i den utsträckning, hvari sådana kunna befinnas vara af behofvet
påkallade. “

Första Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvars handläggning
ifrågavarande motion hänvisades, hemstälde att herr Casparssons
motion måtte på sådant sätt bifallas,

att Första Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, efter föregången erforderlig
utredning, måtte så snart ske kan för Riksdagen framlägga

Tisdagen den 12 Maj. 51

förslag till ordnandet af nya asyler för sinnessjuke i den utsträckning,
som af behofvet påkallas."

Vid föredragning den 22 sistlidne april i Första Kammaren blef
denna hemställan af sagda kammare bifallen, hvarefter, jemlikt § 63
mom. 3 riksdagsordningen, beslutet genom utdrag af protokollet delgifvits
Andra Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt fjerde tillfälliga utskott.

Detta sistnämnda utskott hemstälde i föreliggande utlåtande, att
Andra Kammaren icke måtte biträda Första Kammarens ifrågavarande
beslut.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Nyländer: Det ämne, som det nu föreliggande utskottsutlåtandet
berör, är enligt mitt förmenande af särdeles vigtig beskaffenhet,
och det bör derför noga beaktas. Det gäller ju frågan om
vidtagande af åtgärder för att så skyndsamt som möjligt söka anskaffa
ordentlig vård och skötsel åt vårt lands olyckligaste varelser, dessa
våra medmenniskor, hvilka, hafvande mistat förståndets ljus, anses vara
hvad vi kalla obotligt sinnessjuka.

Sedan staten genom 1883 års stadga angående sinnessjuke erkänt
sig villig att taga vård om desse sjuke, bör ock tillses, att detta snarast
möjligt kan ske, och att anordningarna härför göras efter en bestämd,
på förutgången utredning grundad plan. Allmänt erkännes ju,
att behofvet af ökade anstalter för sinnessjuke inom vårt land är mycket
stort. Men huru stort detta behof verkligen ar, och huru det fortast
och lämpligast skal! kunna fyllas äfvensom kostnaderna derför, derom
känner man intet med bestämdhet. Af den senaste statistiska hospitalsberättelsen
för 1889 framgår, att de sinnessjukes antal uppgått till
13,016, deraf 5,731 idioter, och att antalet sedan det föregående året
ökats med omkring 500. Af desse sinnessjuke vårdades endast 1,969
å hospital eller asyl samt 113 idioter. (Således hafva 10,944 eller i
rundt tal omkring 11,000 saknat vård å statens anstalter. Troligt är
ock, att, om noggrannare beräkningar gjordes, antalet skulle blifva
ännu större. Särdeles intressant, synes det mig, skulle det derför vara
att erhålla så väl någon slags utredning af, huru många egentligen
skulle hänföras till den klass af sinnessjuke, hvarom nu är fråga och
hvarför dessa asyler skulle upprättas, som ock en fullständig plan för
ordnandet af desses vård jemte derför erforderliga kostnader. Eu sådan
utredning verkställes lämpligast af Kongl. Maj:t, och en skrifvelse i
detta syfte synes mig derför vara särdeles önskvärd. Om ock, såsom
utskpttet framhåller, ingen anledning förefinnes att antaga, det icke
Kongl. Maj:t skulle med lika lifligt intresse som hittills omfatta frågan
om förbättringar i sjukvården för sinnessjuke, så kan det väl ej
anses på något sätt ogrannlaga, om Riksdagen aflåter en sådan skrifvelse,
utan bör den snarare tvärtom vara särdeles välkommen, då den
iu berör ett ämne, för hvars rätta och snara lösning äfven Kongl.
Maj:t är lifligt intresserad. Innerligt önskande, att kammaren behjerta
denna fråga och vidtager alla möjliga åtgärder för dess snara lösning,
hvarpå jag vet att man i flere landsändar ifrigt väntar, och öf -

N:o 51.

Angående
tillsättande
af en kommission
för
utarbetande
af förslag till
vårdanstalter
för sinnessjuke.

(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 12 Maj.

Angående
tillsättande
af en kommission
för
utarbetande
af förslag till
vårdanstalter
för sinnessjuke.

(Forts.)

vertygad som jag är, att ett sådant beslut skall komma att lända till
sann nytta för dessa samhällets beklagansvärda varelser, vågar jag,
herr talman, vördsamt anhålla, att kammaren behagade biträda Första
Kammarens i ämnet fattade beslut, ‘hatt Riksdagen må i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t, efter föregången erforderlig utredning,
måtte så snart ske kan för Riksdagen framlägga förslag till ordnandet
af nya asyler för sinnessjuke i den utsträckning, som af behofvet påkallas."

Herr Bruzelius: Kammaren behagade af betänkandet finna, att
den fråga, som deri afhandlas, äfven vid 1890 års riksdag förevar till
behandling. Då väcktes nemligen af herr Gustaf Berg, som då var
medlem af denna kammare, en motion i likartadt syfte med den nu
förevarande, inom Första Kammaren af herr Casparsson väckta. Det
utskott, till hvilket herr Bergs motion remitterades, yttrade, att utskottet
väl “hyste den mening, att flere anstalter än redan befintliga
eller under anläggning varande vore af behofvet påkallade11, men att
“utskottet likväl tvekade erm lämpligheten af att en framställning derom
för det dåvarande hos Kongl. Maj:t gjordes, då nemligen Kongl.
Maj:t oafbrutet haft sin uppmärksamhet fäst på ifrågavarande angelägenhet,
hvarom de kort efter hvarandra framlagda förslagen till nya
anstalter bure vittne, och då Riksdagen ständigt visat sig behjerta
detta behof och år efter år för ändamålet anvisat betydliga anslag".
Då utskottet sålunda “hyste den öfvertygelse, att Kongl. Maj:t skulle
med lika lifligt intresse som dittills verka för förbättring i sjukvården
för de sinnessjuke, äfven om något särskildt uttalande icke skedde från
Riksdagens sida", så hemstälde det, “att herr Bergs motion icke måtte
till någon kammarens åtgärd föranleda". Denna utskottets hemställan
blef ock vid 1890 års riksdag denna kammares beslut med 93 röster
mot 56, som afgåfvos för bifall till motionen.

Såsom af nu föredragna betänkande framgår, har Riksdagen från
och med år 1874 till och med år 1890 beviljat till byggande af nya
och tillbyggnader vid äldre hospital och asyler tillsammans icke mindre
än 6,060,739 kronor. Under detta år har anvisats ytterligare 323,000
kronor. Totalsumman, som för ifrågavarande ändamål beviljats under
de senaste 18 åren, utgör således 6,383,729 kronor eller i medeltal om

året omkring 355,000 kronor.

Vidare tager jag mig friheten erinra, att just i denna månad öppnas
en asyl för sinnessjuka vid hospitalet i Lund. Denna asyl, som
uppförts för eu kostnad af 1,182,000 kronor, lemnar plats för 684
sinnessjuka. Under byggnad är en annan asyl vid Piteå. Äfven vid
Vadstena äro nya hus under uppförande.

Under den diskussion, som uppstod i Första Kammaren vid behandlingen
af denna fråga, yttrade sig i ämnet bland andra generaldirektören
och chefen för medicinalstyrelsen Almén, hvars sakkunskap
i detta ämne ingen lär kunna bestrida. Då protokollet för denna dag
ännu icke utdelats, skall jag taga mig friheten att i största korthet
relatera något af hvad han anförde. Han tänkte sig, att någon kunde
fråga, hvarför icke medicinalstyrelsen begärt några millioner till nya
asyler utan att derom först behöfva påminnas genom enskilda motio -

N:o Öl.

Tisdagen den 12 Maj.

ner, såsom förlidet år och nu egt rum, och att man kunde framställa Angående
klander mot medicinalstyrelsen för att icke dessa nybyggnader blifvit tfJsä^tc^cie
påskyndade. Han ville då upplysa, att ansvaret för dröjsmålet, om för

detta varit större, än som varit behöfligt, drabbade honom i första utarbetande
rummet, men att han bure det utan den ringaste tyngd och med den af förslag Ull
största lätthet. Anledningen dertill vore den, att han för sin del icke vårdanstalter
velat begära anslag på million till en ny asyl, och detta ingalunda ''^sjuke^''
derför, att han fruktat afslag, hvilket med de gynsamma vindar, som (Forts.)
för tillfället blåsa inom Riksdagen, måhända ej skulle blifvit fallet, utan
helt enkelt derför, att han fruktat för bifall och det dermed förenade
ansvaret. Det vore nemligen icke nog att bygga upp några millioner,
utan man måste äfven bära ansvaret för att medlen blifva väl använda.
Då torde kanske någon anse, att derom icke kunde råda något
tvifvel, då man just nu fullbordat den nya asylen i Lund. Man kunde
ju bygga en likadan eller bättre. Saken vore dock, sade han, icke så
lätt, som den syntes. Asylen i Lund vore ännu icke tagen i bruk,
och således hade man ännu icke någon erfarenhet om huru ändamålsenlig
den komme att visa sig vara. Han hyste väl den förhoppningen, att
den skulle visa sig god, ja fullgod, men förhoppning vore ett, visshet
ett annat. Då det gälde IT million, vore det bättre att vara förtänksam
än eftertänksam. Han ansåg derför, att Riksdagen borde hålla
honom räkning för, att man icke alltför mycket begagnat den för anslag
välvilliga stämningen, då man icke varit säker om, att möjligen
beviljade belopp skulle nu genast kunnat väl användas.

Herr talman! Af hvad utskottet anfört och af hvad jag nu å dess
vägnar i korthet haft äran relatera torde det vara uppenbart, att någon
anledning “icke finnes att antaga, det icke Kong]. Maj:t fortfarande
skulle med lika lifligt intresse som hittills verka för förbättring i sjukvården
för de sinnessjuke", att sålunda en framställning från Riksdagen
i ifrågavarande syfte icke synes vara behöflig eller af förhållandena
särskildt påkallad och att en dylik framställning skulle kunna
uppfattas såsom ett beslöjadt klander mot medicinalstyrelsen, ett klander,
som styrelsen ingalunda förtjent och som jag för min del ej vill
understödja.

På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson: Om det verkligen vore så, att icke Riksdagen
lemnat och fortfarande lemnade stora summor för det ändamål,
som nu är i fråga, skulle jag kunna förstå, att en framställning, sådan
som den föreliggande, blifvit gjord. Förhållandet är dock — såsom
kammaren nogsamt känner och såsom äfven i utskottets utlåtande
blifvit relateradt — att särskildt under de senare åren högst betydliga
summor uppoffrats för hospitalsvården. Men hvad jag här vid lag anser
vigtigast är, att man åtminstone något år får begagna de hospital
eller asyler, som äro nybyggda, på det man må kunna pröfva och göra
sig fullt förvissad om, huruvida de verkligen äro ändamålsenliga eller
icke, och om man möjligen skall förändra något af det nuvarande systemet.

Jag tror derför, att utskottet haft ganska goda skäl för sin hemställan.

Då man dessutom säkert vet, att medicinalstyrelsen har sin uppmärk -

N:o 51.

Angående
tillsättande
af en kommission
för
utarbetande
af förslag till
vårdanstalter
för sinnessjuke.

(Forts.)

Om ordnande
af förhållandet
mellan
arbetsgivare
och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

Tisdagen den 12 Maj.

samhet oaflåtlig! fästad på hospitalsvårdens förbättrande, kan jag icke
finna, att kammaren skulle hafva någon den allra ringaste anledning
att biträda Första Kammarens beslut. Jag anhåller derför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Thestrup och Wattis.

Herr Petersson i Boestad: Jag skall be att få yrka bifall till
Första Kammarens i öfverensstämmelse med dess tredje tillfälliga utskotts
hemställan fattade beslut om en skrifvelses aflåtande i ämnet till
Kongl. Maj:t. Jag gör det särskilt på grund deraf, att jag vet, hurusom
inom Kronobergs län finnes en stor mängd sinnessjuke, hvilka, i
saknad af behöflig vård, måste inackorderas i privathem. Vexiö hospital
kan icke på långt när rymma alla sinnessjuke, som der behöfde
erhålla inträde. Jag anser sålunda en skrifvelse i ämnet vara fullt
befogad och hemställer derför om bifall till Första Kammarens beslut.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, och dels på afslag derå, och att Andra Kammaren måtte
besluta biträda Första Kammarens i ämnet fattade beslut; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Boestad begärde emellertid votering, hvilken
ock försiggick enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad kammarens fjerde tillfälliga utskott hemstält
i dess utlåtande n:o 7 (i samlingen n:o 21), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottes hemställan,
beslutat biträda Första Kammarens i ämnet fattade beslut.

Omröstningen visade 145 ja mot 31 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

Till afgörande förelåg vidare Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 7 (i samlingen n:o 22), i anledning af väckt
motion rörande utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Motionären, herr Fr. Berg från Stockholm hade i sin ifrågavarande
motion, n:o 191 inom Andra Kammaren, föreslagit: “att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

Tisdagen den 12 Maj. N:o 5!.

genom sakkunnige personer låta utreda, huru vida och i hvad mån Om ordnande
åtgärder kunna vara lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan a''^meUan~
arbetsgivare och arbetare, beträffande reglerandet af arbetstiden, sär- ar^etsgifvare
skild! inom alla sådana rörelser, hvilka enligt den till innevarande 0c7i arbetare
Riksdag aflåtna kongl. propositionen n:o 28, skulle vara försäkrings- beträffande
pligtige8. reglering af

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke för närvarande
måtte till någon åtgärd föranleda.

Efter föredragning af detta ärende anförde

Herr Berg från Stockholm: Otvifvelaktigt såge kammaren helst,
att jag inskränkte mig till några rörda ord inför den för min motion
öppnade griften; men, innan likbegängelsen sker, torde det dock vara
mig tillåtet att kasta en sista blick på kistan och på svepningen, det
är på klämmen och motiveringarne.

Först ett ord till reservanterna. De hafva ansett den sak, som
motionen afser, vara väl värd eu allsidig utredning. Detta är hvad
jag påyrkat. De hafva vidare ansett, att Riksdagens medlemmar först
genom en omfattande diskussion borde blilva försatta i tillfälle att
bilda sig en föreställning om denna utrednings betydelse. Detta är
hvad jag hoppats. De hafva slutligen ansett, att Riksdagen på grund
af motionens sena framkomst nu saknar tid för en sådan diskussion.

Detta vill jag icke heller bestrida; men då det låter nästan som en
förebråelse, tillkommer det mig må hända att lemna en förklaring till
denna sena framkomst. Såsom nykomling hade jag ursprungligen icke
haft för afsigt att besvära denna Riksdag med någon motion alls.

Men så kom jag att läsa några saker, som bragte mig på. andra tankar:
först eu inspektionsrapport från den här fabriken i göteborgstrakten,
der man producerar så mycket papper och konsumerar så
mycket menniskor, så vederbörande länsstyrelses märkvärdiga svar på
denna rapport, hvilket svar så uppenbart ådagalade, huru lågt taxeringsvärdet
å arbetarelif ännu i vår tid är, slutligen särskilda utskottets
betänkande öfver arbetareförsäkringsfrågan, hvilket så tydligt visade,
huru det skulle komma att gå med den saken. Under intrycket af
denna lektyr skrefs min motion; och jag var verkligen barnslig nog
att tro, att Riksdagen skulle hinna diskutera densamma, ty jag kände
då ännu icke rigtigt den oskrifna grundlagen, att Riksdagens maximalarbetstid
slutar vid pingsthelgen.

Om jag nu härifrån vänder mig till utskottet, så her jag att först
få betyga det min lifiiga tacksamhet för det tillmötesgående, som det
visat i afseende på sjelfva saken. Man finner i utskottets betänkande
icke ett spår af detta hån och denna bitterhet, som så ofta möta de
sociala reformsträfvandena. Utskottet erkänner, att en “förbättring
af de kroppsarbetande klassernas materiella välstånd och deras höjning
i intellektuelt och moraliskt afseende är en af vår tids vigtigaste
uppgifter.8 Utskottet säger vidare, att arbetstiden bör begränsas till
ett mått, som ej undergräfver arbetarnes helsa eller beröfvar dem tillfälle
till andlig utveckling. Ja, utskottet går än vidare, utskottet för -

N:o 51. 56 Tisdagen den 12 Maj.

Omordnar^ ordar nemligen — för_ så vidt jag rätt fattat dess tankegång — att
**det^mellan'' begränsningen i arbetstiden bör ske genom lagstiftningens mellankomst,
arbetsgivare v^ nemligen sådant finnes beliöfligt ur helsot) år ds synpunkt.

och arbetare Med detta uttalande skulle jag mycket väl kunna förklara mig
beträffande vara nöjd. Utskottet söker visserligen att uppställa en skilnad mellan
''''arbetstiden. tvä olika Srader af begränsning: en, som skulle ske af hänsyn till
(Forts.) '' arbetarnes kroppsliga väl ■— hvilken utskottet bestämdt förordar —
och en annan, som skulle ske af hänsyn tilll deras andliga väl, och
om hvilken utskottet uttalar sig med någon tvekan. Jag tror dock,
att denna skilnad är något oegentlig. Ty icke lår man väl tänka sig
begränsningen så, att först skulle arbetstiden afkortas ett stycke af
hygieniska skal, så ytterligare ett stycke för att ge arbetaren tillfälle
till familjelif, derpå ett tredje till beredande af tid för bildning och
upplysning, slutligen ett fjerde för att sätta honom i tillfälle att fylla
sina medborgerliga värf o. s. v. Snarare torde det väl vara så, att
om man blott lyckas reglera arbetstiden till det mått, som ur helso—
vårdssynpunkt är tillåtligt, så har man på samma gång utan vidare
äfven beredt arbetare tid för familjelif, för själsodling, för deltagande
i allmänna angelägenheter o. s. v. Det vill nästan förefalla mig, som
om utskottet här gjort eu liten förblandning af de olika skälen för
arbetstidens begränsning med de olika graderna af denna begränsning.

I sammanhang härmed gör utskottet ett par anmärkningar, hvilka
jag icke kan underskrifva. Utskottet säger nemligen: “De hittills hos
oss stadgade bestämmelserna rörande arbetstiden — afseende minderårige
och arbetare i tändsticksfabriker ■— utgå endast från hygienisk
synpunkt." Jag tror, att detta påstående måste erkännas vara ohållbart.
Hvar och eu, som följt denna frågas historiska utveckling, som
tagit kännedom om Nils Hanssons motion 185(5, nuvarande biskop
Rundgrens motion vid samma riksdag, Jöns Rundbäcks motioner 1870
och 1871, statsrådet Carlsons och kyrkoherden Staafis 1875, komitébetänkandet
1877 och förordningen 1881, hvar och en som gjort detta,,
säger jag, lärer icke kunna hysa det minsta tvifvelsmål om att icke
hänsynen till ungdomens sedliga och intellektuella utveckling spelat eu
fullt lika stor rol som någonsin den hygieniska synpunkten. På samma
sätt i utlandet. Utskottet säger visserligen: “i allmänhet har man
äfven i utlandet med lagstiftningen i detta ämne afsett att förhindra
vådor för arbetarnes helsa, särskildt för minderårige och qvinnor."
Af sammanhanget framgår att utskottet härmed velat säga, att man i
allmänhet endast afsett helsovårdssynpunkten; men om så varit meningen,
så vågar jag säga, att äfven detta påstående är ohållbait. Arbetarelagstiftningens
historia visar nogsamt att, i fråga om minderårige och
i fråga om qvinnorna, man tagit minst lika mycken hänsyn till den
moraliska sidan af saken som till helsovården.

I början af sin motivering talar utskottet om “den allt jemt fortgående
förbättringen i de kroppsarbetande klassernas ställning." Så
naket som detta uttryck här förekommer, synes det mig vara något
vilseledande. Det förhåller sig nemligen icke så, att arbetarnes ställning
alltid oafbrutet förbättrats. Det har tvärt om funnits en ganska
lång tid, då den blifvit allt sämre och sämre, detta på grund af

Tisdagen den 12 Maj. 57 N:o 51.

fabriksväsendet och storindustrien. Det var storindustrien, som först Omordnande
sprängde arbetarefamiljerna, förvandlade mödrarna till fabriksarbeterskor »/ förhållanoch
de späda barnen till fabriksarbetare, uttänjde arbetstiden till ett mellan
maximum och nedpressade lönerna till ett minimum. Så länge ingen Zh arbetare
lagstiftning ännu satte skrankor för denna storindustri, så länge det beträffande
s. k. fria aftalet ännu förblef absolut “fritt", så länge fortfor ock reglering af
arbetsklassen att sjunka allt djupare och djupare ned i ett namnlöst ^ftstiden.
elände. Under senaste tiden har visserligen en förbättring inträdt, °r s''
men denna har ingalunda kommit af sig sjelf, utan den beror väsentligen
på den allt jemt växande arbetarerörelsen och den allt jemt
fortgående arbetarelagstiftningen, och den innebär sålunda endast ett
ytterligare skäl att fortgå på den väg, som jag har föreslagit.

Utskottet polemiserar på dera ställen i sitt betänkande mot det
förmenta yrkandet på eu åtta timmars dag, som skulle gälla öfver allt,
alltid och för alla. Att denna polemik icke träffar mig, det torde
framgå af hvad jag derom yttrat i min motion å sidorna 12 och SO.

Jag tror för öfrig!, att utskottet här gjort sig skyldigt till en liten
förvexling af å ena sidan den lagstiftning, som arbetsklassen nu begär,
och å andra sidan det slagord, den populära formel, hvari den
sammanfattar sitt framtidsmål. Dylika slagord och summariska formler
begagna ju alla partier, och jag tror, att de Hesta dylika slagord
äro långt mindre oskyldiga, långt mera vilseledande än detta.

I eu punkt går utskottet vida längre än jag hade väntat. Utskottet
ifrågasätter nemligen, att "bestämmelser böra stadgas rörande lagstadde
tjenares arbetstid; det finnes nemligen", säger utskottet, “ingen
klass af arbetare, hvilka lagligen äro så osjelfständige gent emot sina
arbetsgivare som desse."

Uttalandet vittnar om stor fördomsfrihet och en mycket human
uppfattning af hela frågan, men jag tviflan på, att det är ligtigt praktiskt.
Jag tviflan på, att regleringen af arbetstiden kommer att taga
sin början med de privata tjenarne. Snarare tror. jag, att den kommer
att börja med de arbetare, som äro anstälda i statens eller kommunernas
tjenst, och jag tror, att äfven här finnas många grofva missförhållanden
att afhjelpa. Jag vill i förbigående påpeka en klass, som
är i synnerligen stort behof af en lindring: det är de arbetare som
äro anstälde vid våra jernvägar, särskildt vid maskinafdelningen. Då
det understundom händer, att våra bantåg stanna midt på luden, så
lär detta ibland bero derpå, att maskinisterna af öfveransträngning, utmattning
rent af somna på sin post. Så har jag åtminstone låtit mig
berätta, och det ur första hand.

Jag skulle hafva åtskilliga dylika anmärkningar att göra mot
utskottets argumentering, men då utskottet på det hela taget behandlat
motionen med så stor välvilja, skall jag lemna allt sådant å sido
och öfvergå till en granskning af det behandlingssätt, som utskottet funnit
lämpligast. Utskottet har tänkt sig saken så: först skulle motionären
hafva ingått i detaljerna af den lagstiftning, han ansett önskvärd; sedermera
skulle utskottet hafva inlåtit sig på omfattande och långvariga
realunder sökning ar af frågan; så skulle Riksdagen vara mogen att upptaga
hela reformen till saklig pröfning och afgöra, först huru vida en

N:o 51.

Tisdagen den 12 Maj.

Om ordnande
af förhållandet
mellan
arbetsgivare
och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

(Forts.)

lagstiftning bör ske, och för det andra, på hvilka grunder den bör
byggas; slutligen, när allt detta skett, skulle Riksdagen hos Kongl.
Maj:t begära en utredning i detalj.

För min del har jag icke tänkt mig, att det skulle tillgå på det
sättet. Jag har förestält mig, att det första och nödvändigaste vore
en förutsättningslös utredning af hela ärendet. Först när en sådan
förelåge, skulle Riksdagen kunna besvara de båda frågorna huru vida
och i hvad män. Så har skett i utlandet, t. ex i Norge; så har hittills
skett äfven hos oss, när sociala lagstiftningsfrågor varit före, exempelvis
1884, och så hafva äfven reservanterna tänkt sig saken.

Herr talman, jag vill under nuvarande förhållanden för min del
icke göra något yrkande. Utskottet har yttrat sig synnerligen sympatiskt
för motionens syfte, men föreslagit ett behandlingssätt, som jag
för min del icke finner rigtigt praktiskt. Reservanterna hafva i fråga
om sjelfva saken icke uttryckt någon opinion alls, men i fråga om
behandlingssättet haft samma uppfattning som jag. Båda hafva tillropat
mig ett “Auf Wiedersehen.11 För denna vänliga inbjudning
tackar jag —> jag skall icke dröja att efterkomma densamma.

Häruti instämde herr Olsson från Stockholm.

Herr Östberg: Jag är icke alldeles säker på, att motionären rätt
uppfattat meningen med utskottets motivering. Utskottet har icke
velat inlåta sig på att uttala några bestämda åsigter i frågan, utan
endast velat framhålla några allmänna synpunkter, ur hvilka frågan
måste komma att betraktas. Meningen dermed har varit den, att personer,
som möjligen anse, att frågan är af så enkel och lätt beskaffenhet,
att man icke borde tveka ett ögonblick att begära utredning,
måtte se, att det är en mängd olika omständigheter, som man behöfver
taga i betraktande. Likaledes har utskottet tänkt sig, att det icke
heller skulle skada, om personer, som känna sig tillbakastötta af hvarje
tanke på dylika åtgärder, finge se, att det ändå finnes ett och annat
håll, der man icke kan tveka om önskvärdheten af en reglering af
arbetstiden. Som sagdt, utskottet bar endast framhållit några allmänna
synpunkter, men icke velat bestämdt uttala sig hvarken för eller emot
någon enda punkt.

Motionären yttrade, att utskottet uttalat sig bestämdt för, att lagstiftningen
bör ingripa på detta område, der det kunde ske ur hygienisk
synpunkt. Utskottet har visserligen sagt, att om man utgår från
den uppfattningen, att arbetstiden bör genom lagstiftning regleras, så
bör det främst ske ur hygienisk synpunkt, men det var icke utskottets
mening att bestämdt uttala sig hvarken i den ena eller andra rigtningen.

I sjelfva verket hade utskottet ej tid att diskutera frågan, och
jag kan derför ej bestämdt säga, huruvida utskottets flertal i någon
punkt lutar mera åt den ena uppfattningen eller åt den andra.

Motionären nämnde till sist, att han trodde, att Riksdagen skulle
kunna och borde ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
utan att dervid egentligen uttala sig för, huru långt man framdeles

N:o 51.

Tisdagen den 12 Maj.

skulle vilja gå. Jag tror visserligen icke, att Riksdagen skulle kunna
uppställa något detaljprogram för frågans lösning, men i några afseenden
måste dock enligt min mening Riksdagen på förhand uttala
sin åsigt. Framför allt gäller detta den frågan, som icke är klar,
huru vida man bör ingå på några lagstiftningsåtgärder i detta syfte,
eller om man bör tänka sig, att några andra åtgärder vidtagas af staten,
ehuru icke i form af lagstiftning. Och vill man bestämma sig
för lagstiftning, så tror jag, att det är nödvändigt, att Riksdagen i
sin skrifvelse till Kongl. Maj:t bestämdt uttalar såsom sin önskan,
antingen att för närvarande endast den hygieniska synpunkten upptages
och de öfriga lemnas å sido, eller ock att frågan må tagas i betraktande
i hela dess vidd och att sålunda arbetstiden må kunna regleras
äfven ur moraliska och nationalekonomiska synpunkter.

Jag har intet vidare att tillägga, utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och lagutskottets memorial, n:o 10, angående
arfvode åt utskottets sekreterare och gratifikation åt dess vaktbetjentning;
och

bevillningsutskottets memorial, n:o 25 i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande lista punkten i bevillningsutskottets betänkande,
n:o 16, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition i
fråga om ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj 1883, angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran, dels ock en i
ämnet af herr Hammarlund väckt motion.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å fördragningslistan för
morgondagens sammanträde.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12.61 e. m.

Om ordnande
af förhållandet
mellan arbetsgivare

och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

(Forts.)

In fidem

A. E. J. Johansson.

No 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Onsdagen den 13 maj

kl 12 på dagen.

§ I Justerades

protokoll för den 6 dennes.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Lilienberg låtit anmäla,
det han af sjukdom vore förhindrad att bevista dagens sammanträde.

§ 3.

Föredxmgs till en början och bifölls sammansatta stats- och lagutskottets
memorial, n:o 10, angående arfvode åt utskottets sekreterare
och gratifikation åt dess vaktbetjening.

§ 4.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna memorial,
n:o 25, i anledning af kamrafnes skiljaktiga beslut rörande lista punkten
i bevillningsutskottets betänkande, n:o 16, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i fråga om ändringar i kongl. kungörelsen
den 11 maj 1883, angående vilkoren för tidningars och tidskrifters
postbefordran, dels ock eu i ämnet af herr E. Hammarlund väckt
motion.

§ 5.

Till behandling förekom vidare statsutskottets memorial, n:o 69,
angående statsregleringen för år 1892.

Punkterna 1—5.

Biföllos.

Under punkten 6 bemstälde utskottet, att af det för år 1892
beviljade anslaget å 1,823,000 kronor till anläggning af en bibana
från norra stambanan vid Mellansel till Örnsköldsvik och denna banas
utrustning med erforderlig trafikmateriel 823,000 kronor måtte anvisas
till utgående å riksstaten utom hufvudtitlarne.

Emot denna utskottets hemställan både reservation anmälts af
herrar Sven JS/ilsson och Lyttkens.

Onsdagen den 13 Maj, f. m. 61 N:o 51.

Efter föredragning af punkten anförde nu

Herr Sven Nilsson: Som kammaren funnit, har jag reserverat

mig mot utskottets förslag i den föredragna punkten. Jag har gjort
detta, derför att jag för min del anser, att man icke behöfde låna
upp något af de medel, som Riksdagen beviljat för byggande af en
jernväg från Mellansel till Örnsköldsvik. Utskottet föreslår att taga
823,000 kronor härtill af disponibla statsmedel, men i nästa punkt
har föreslagits, att det återstående erforderliga beloppet, 1 million
kronor, skulle upplånas. Då Kongl. Maj:t nu, såsom bekant, i den
till Riksdagen afgifna propositionen om försvarsväsendets ordnande
föreslagit att använda af besparingarne för år 1890 till detta ändamål,
och dessa besparingar nu icke behöfva derför tagas i anspråk, har
jag ansett, att man skulle kunna använda af dessa medel för ifrågavarande
ändamål. Jag medgifver visserligen, att det icke är synnerligen
lämpligt att för ena årets statsreglering taga öfverskottet å ett
annat års, men då Kongl. Maj:t sjelf anvisat denna utväg, torde den
väl kunna användas, i synnerhet som jag tror det ej kommer att
tagas väl emot i landet, när folket får veta, att ställningen verkligen
är sådan att, oaktadt de höga inkomster, som årligen tillflutit statskassan
för tullar och bränvin m. m., Riksdagen dock hushållat så, att
man måste låna. Jag tror, att kännedomen härom icke skulle medföra
något godt intryck i landet. Detta är orsaken, hvarför jag anser, att
man bort undvika denna utväg, helst då den kan undvikas. Inom
statsutskottet ansåg man också, att det icke vore lämpligt att använda
ena årets öfverskott för regleringen af det andra årets utgifter, men
man påstod, att vi i alla fall behöfde låna, emedan den metalliska
kassan i landet vore så liten, att den behöfde ökas. Man har naturligtvis
för afsigt, att dessa medel skola lånas utifrån, hvarigenom man
anser sig få in i landet ökad guldkassa och derigenom ernå en tryggare
ställning. Jag undrar dock hvad folket skulle tänka härom. När
man påstår, att utländingen får betala tullen, borde väl således genom
tullarna det utländska guldet ju rikligen inströmma i landet, så att
inga låneutvägar derföx-e behöfde vidtagas. Man kunde väl föreställa
sig, att dessa ökade inkomster af tullmedel från utlandet skulle
vara tillräckliga för att hålla den metalliska kassan uppe. Men man
har således från det tullpolitiska hållet missräknat sig äfven här.

Jag vill nu icke göra något yrkande, då jag väl vet, att det icke
i riksdagens sista timme skulle lyckas att få en ändring härutinnan
till stånd, men jag har i alla fall velat till protokollet uttala, att
jag icke kan gilla statsutskottets förfaringssätt att under nuvarande
förhållanden låna upp medel för ifrågavarande ändamål.

Häruti instämde herrar Ola Bosson Olsson, Gumcelius, Hedin,
Truedsson, Romberg och Bexéll.

Herr Persson i Mörarp: Om man för statsregleringens upp görande

vill slå in på den väg, som af herr Sven Nilsson förordats,

N:o 51. 62 Onsdagen der. 18 Maj, f. m.

nemligen att använda 1890 års öfverskott till 1892 års utgifter, så
beköfver man naturligtvis icke låna upp medel för nu ifrågavarande
anslag till byggande af en jernväg från Mellansel till Örnsköldsvik.
Riksdagen har emellertid under många års förlopp varit af den åsigt,
att man icke borde använda det sist gångna årets statsöfverskott för
det kommande årets statsreglering, utan man skulle först efter det
alla räkenskaperna för året i fråga blifvit afslutade taga det möjligen
befintliga öfverskottet för det derpå följande årets statsreglering.

Nu är det visserligen sant, såsom herr Sven Nilsson nämnde, att
Kongl. Maj:t föreslagit att för vissa ändamål såsom tillgång vid statsregleringen
för år 1892 upptaga och beräkna af öfverskottet å 1890
års statsreglering 2,652,300 kronor. Men genom Riksdagens beslut
har detta förslag fallit. Medlen skulle nemligen disponeras, endast
för så vidt Riksdagen antog Kongl. Maj:ts förslag om afskrifning af
grundskatterna och lindring i rust- och roteringsbesvären. Och dä
denna fråga nu, såsom sagdt, fallit, synes det mig, som om man icke
borde använda af 1890 års öfverskott för 1892 års statsreglering, i
synnerhet som det redan förut finnes alldeles tillräckligt med öfverskott
från föregående år —- eller icke mindre än 5,887,000 kronor
— beräknade att användas såsom tillgång vid denna statsreglering.
Genom bifall till de förslag, som äro gjorda i detta betänkande, använder
man dessutom icke mindre än 6,023,000 kronor dels till byggande
af stambanor, dels till jernvägsmateriel — och detta belopp,
taget af skattemedel, är så högt, att ingen statsreglering kan uppvisa
en motsvarande siffra i detta hänseende.

Det framstäldes på afdelningen, som först behandlade detta ärende,
yrkande om, att ett mindre belopp skulle upplånas. Detta kunde
naturligtvis ske derigenom, att man afsatte ett mindre belopp till förstärkning
af statsverkets kassaförlagsfond. Men då Riksdagen uttalat
som sin mening, att det minimibelopp, hvartill denna förlagsfond borde
uppgå, skulle vara 15 millioner kronor, och då man ännu blott hunnit
till något öfver 13 millioner kronor, synes det mig vara särdeles klokt
och välbetänkt att under de år, då man har så stort statsöfverskott
som under det innevarande, afsätta ett jemförelsevis högt belopp för
att snarare nå det mål Riksdagen sagt sig vilja vinna, nemligen att
uppbringa denna fond till eu stoidek af 15 millioner kronor.

Under sådana förhållanden tror jag icke, att man bör göra någon
förändring i det här af utskottets majoritet tillstyrkta förslag, och
anhåller jag derför, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Ersson i Vestlandaholm instämde häruti.

Herr Lyttkens: Då det nu föreliggande förslaget förelåg till

behandling inom utskottet, var jag villig att understödja detsamma,
men påyrkade den ändringen, att det skulle anvisas endast en summa
af 500,000 eller högst 823,000 kronor att utgå under nästkommande
år, hvarigenom budgeten skulle hafva hållits inom sådana gränser, att
vi icke behöft upptaga lån för ifrågavarande ändamål. Det är nu
så sent på riksdagen, att det icke är tänkbart att få detta ärende

N:0 5f.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

återförvisadt till utskottet eller att få till stånd en gemensam votering.
Men jag kan ej underlåta att anhålla att till protokollet få antecknadt,
att jag på det bestämdaste motsatt mig detta. Man hade för öfrig!,
då man inom utskottet ej ville gå in på den af herr Sven Nilsson
anvisade vägen att använda af 1890 års besparingar, kunnat finna
ett annat sätt att slippa upplåning, nemligen att icke afsätta så stora
belopp för extra amortering af statsskulden och till förstärkande af
statsverkets kassaförlagsfond. Det förefaller onekligen bra egendomligt
att afsätta fonder för att betala skulder och på samma gång upptaga
nya lån, synnerligast då man känner den utgift, som vållas genom
provision och kostnader vid lånens upptagande. Det är en dålig hushållning
att lägga i hop penningar på det ena hållet till skulders
amortering och på det andra hållet sätta sig i nya skulder. Det är
en finansiel operation, som jag för min del anser vara högst betänklig.

I likhet med herr Sven Nilsson har jag icke något yrkande att
göra, men har ej kunnat underlåta att uttala den öfvertygelsen, att
detta icke är ett rätt sätt att sköta statens finanser. Det hade varit
väl, om Riksdagens båda kamrar vid alla de anslag, som beviljats för
de mest olikartade ändamål, hade haft för ögonen och betänkt, att
äfven de nuvarande stora och rikligt tillflödande statsinkomsterna icke
äro tillräckliga att fylla alla möjliga behof.

Jag har blott velat säga detta utan att göra något yrkande.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punlcten 7.

Bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarne.

Punkterna 9—14

Biföllos.

§ 6.

Härefter företogs till handläggning lagutskottets utlåtande, n:o 49,
i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående förbud för barn
att nattetid idka viss försäljning m. m.

Uti proposition, n:o 64, af den 1 innevarande maj hade Kongl.
Maj:t äskat Riksdagens yttrande öfver följande propositionen bilagda
förslag till

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

64 Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Förordning

angående

förbud för barn att nattetid idka viss försäljning m. m.

1 §•

Förekommer i stad anledning ''att förbjuda barn att under viss tid
af dyguet å gator eller andra allmänna platser eller å utskänkningsställen
eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda eller utdela
tryckalster, blommor, kram varor eller annat, må sådant förbud meddelas
på sätt och i den ordning här nedan stadgas.

2 §.

1. Fråga om meddelande af förbud, hvarom i 1 § förmäles, må
kunna väckas hos stadsfullmägtige eller i stad, der stadsfullmägtige
icke finnas, vid allmän rådstuga. Varder, sedan helsovårdsnämuden
blifvit i ärendet hörd, dylikt förbud af stadsfullmägtige eller allmän
rådstuga beslutadt, skall beslutet af magistraten eller i stad, der
magistrat ej finnes, af den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse
med eget utlåtande underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
beslutet antingen oförändradt fastställer eller ogillar.

2. Finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande eljest förbud, hvarom
nu är nämndt, af behofvet påkalladt, upprätte förslag i ämnet och höre
deröfver stadsfullmägtige eller allmänna rådstugan äfvensom magistraten
eller stadsstyrelsen. Gillas förslaget af stadsfullmägtige eller allmänna
rådstugan, sedan helsovårdsnämuden blifvit deröfver hörd, har Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att det sålunda antagna stadgandet utfärda.
Varder förslaget icke antaget, men Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fortfarande finner det ifrågasatta stadgandet vara behölligt, eger Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att i ämnet förordna, men skall underställa
sitt beslut Kongl. Maj:ts pröfning.

3. På enahanda sätt, som nu är föreskrifvet, skall ock förfaras
i fråga om upphäfvande eller ändring af redan meddeladt förbud:
egande dock Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, der undantag från
förbudet för visst tillfälle må af omständigheterna vara påkalladt, sådant
undantag på särskild ansökning medgifva.

4. Från hvad här ofvan är stadgadt eger för Stockholm den
skilnad rum, att utlåtande och underställning af magistraten icke
ifrågakomma.

N:o 51.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.
(Forts.)

3 §•

Förbud, hvarom ofvan sägs, må ej utsträckas utöfver tiden från
klockan 8 eftermiddagen till klockau 8 förmiddagen och ej gälla för
andra än barn af mankön under fjorton år och af qvinkön under
femton år.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

N:o 51.

4 §•

Öfver trades meddeladt förbud, skall ej mindre den, för hvars räkning
utbjudandet eller utdelningen sker, än ock den, hvilken vården
om barnet åligger, straffas med böter från och med fem till och med
etthundra kronor. Derest af omständigheterna ådagalägges, att förseelsen
icke egt rum på befallning eller med tillåtelse af föräldrar eller
annan, hvilken vården om barnet tillhör, må polismyndigheten varna
barnet samt, i fall förseelsen förnyas, förordna, att barnet skall af
föräldrar eller annan, under hvars lydnad det står, med aga i hemmet
rättas.

5 §•

Den, som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdande
af förbud, hvarom ofvan är sagdt, fortsätter eller förnyar samma förseelse,
skall, för hvarje gång åtal mot honom egt rum och han deraf
undfått del, fällas till de böter, som för dylik förseelse äro bestämda.

6 §.

Öfverträdelse af förbud, meddeladt på grund af denna förordning
åtalas af allmän åklagare hos polisdomstol, der särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid
allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols eller
poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i
brottmål finnes förordnadt.

** 7 §.

Böter, som ådömas på grund af denna förordning, tillfalla stadens
kassa.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

Denna proposition hade af båda kamrarne hänvisats till behandling
af lagutskottet, som nu hemstälde: “att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, dels att 4 § i förslaget synes böra
affattas så, att deri stadgade straff för den, för hvars räkning utbjudandet
eller utdelningen skett, icke är tillämpligt, derest det ådagalägges,
att han uttryckligen förbjudit utbjudandet eller utdelningen på
otillåten tid, dels ock att i författningen ansetts böra införas föreskrift
angående kungörande a.f meddeladt förbud."

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade anmälts:

af herr Lilienberg;

af herr Zi. O. Larsson, som ansett det föreslagna förbudet mot
minderåriges användande till utkolportering af tryckalster m. m böra
tilläggas ovilkorlig giltighet och dess meddelande sålunda icke göras
beroende af de lokala myndigheternas pröfning i hvarje särskilt fall;

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 51.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.
(Forts.)

N:0 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

(Forts.)

af herr Folke Andersson;
af herr J. Anderson i Tenhult.

af herrar Svensson, från Karlskrona, H. Andersson i Nöbbelöf och
J. A. Lundström, hyilka ansett, att föräldrar eller den, under hvars
lydnad barnet står, böra tilldelas varning, innan straffpåföljd dem
ålägges;

samt af herr Manlcell.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Svensson från Karlskrona: Den 4 paragrafen i föreliggande
förslag har följande lydelse: “Öfverträdes meddeladt förbud, skall ej
mindre den, för hvars räkning utbjudandet eller utdelningen sker, än
ock den, hvilken vården om barnet åligger, straffas med böter från
och med fem till och med etthundra kronor". Denna bestämmelse
har utskottet så till vida funnit vara olämplig, som utskottet föreslagit
den förändringen att, derest det kan ådagaläggas, att den för hvars
räkning utbjudandet eller utdelningen skett, uttryckligen förbjudit utbjudandet
eller utdelningen på otillåten tid, han bör gå fri från straff.
Men deremot skola föräldrarne eller de, Indika vården om barnen
åligger — ehvad det skett med deras vetskap och medgifvande eller ej
— ovilkorligen ställas till ansvar och bestraffas. Det kan ju finnas sådana
förhållanden, då föräldrarne icke hafva den ringaste reda på att deras
barn användas för denna försäljning. De kunna ju vara ute med
föräldrarnes tillåtelse för att lufta sig; de träffa då andra barn, som
hafva tidningar att sälja och lockas af dem att göra detsamma.
Polisen kommer sedan och tager reda på, hvilka föräldrar de tillhöra
och då skola dessa straffas med böter mellan 5 och 100 kronor eller,
om de ej hafva råd att betala dessa, med fängelse. Ett sådant förhållande
har jag ansett vara origtigf, och derför har jag inom utskottet
reserverat mig. Jag får derför yrka, att kammaren måtte besluta att,,
utom de förändringar, som utskottet tillstyrkt, äfven det tillägg måtte
göras, att de som hafva vård om barnen icke må åläggas något straff,
förr än de blifvit åt- polisen varnade.

Jag anhåller om proposition på detta yrkande.

Herr Mankell: Jag har reserverat mig, emedan jag icke ansett

mig kunna tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i dess närvarande
skick. Jag är visserligen mycket lifligt intresserad af denna
frågas lyckliga lösning, och jag ber att få hembära regeringen min
tacksamhet, för att den nu framlagt förslag i ämnet, på samma gång
jag dock måste beklaga, att detta skett så sent, i riksdagens sista
timme, att jag knappast tror, att förslaget blifvit underkastadt den
omsorgsfulla pröfning, som vant behöflig.

Hvad som i synnerhet hos mig väckt betänkligheter är, att ansvaret
för den otillåtna kolporteringen och dermed följande straffbestämmelser
läggas på tvenne särskilda håll, nemligen dels å ena sidan
på föräldrar och målsmän, dels å andra sidan på den, för hvilkens

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

räkning utbjudning af föremålen eller tidningar^ skett. Enligt min
åsigt hade det varit alldeles tillräckligt att lägga ansvaret uteslutande
på föräldrarne och målsmännen, hvilka äro skyldiga att öfvervaka
barnen och hvilka ofta, åtminstone här i Stockholm, af egennytta utsläppa
dem till den sysselsättning, hvarom här är fråga, på för dem
skadliga tider. Det är således dessa, som man i första rummet borde
taga lör hufvudet. Genom att äfven lägga ansvaret på dem, för
hvilkas räkning utbjudningen sker, befarar jag, att man invecklar sig
i svårigheter, hvilka befinnas vara mindre lätta att lösa, äfvensom att
tillfälle möjligen skall gifvas för godtycke från polisens sida, som kan
verka inskränkande på kolporteringsfriheten. Dessa betänkligheter
framstäldes äfven inom lagutskottet, och utskottet fann också till följd
deraf behörigt att göra det tillägg, som det gjort i sin hemställan, ett
tillägg som dock jag för min del ej anser tillfredsställande, emedan
skyldigheten för den, för hvars räkning utbjudandet sker, att bevisa
att han icke förbjudit barnen att utgå på otillåten tid, i alla händelser
måste blifva mycket svår, om ej omöjlig att uppfylla, och att således
i det hänseendet icke tillräcklig bevisning kan åstadkommas.

I öfrigt delar jag de reservanters åsigt, som anse, att föräldrarne
böra varnas, innan de beläggas med någon straffpåföljd, liksom jag
anser, att det icke är barnen, som böra varnas, utan föräldrarne.

Slutligen kan jag icke undgå att finna det högeligen motbjudande,
att i en förordning af så färskt datum, som år 1891, skall förekomma
något, som liknar officiel aga. Sådan kan vara föräldrarne förbehållen
att utdela, om de icke på annat sätt kunna vinna gehör hos
barnen. Men i vår humana och upplysta ticl borde ett sådant straff,
äfven om det qvarstår i äldre förordningar, icke förekomma i ny lag.

Med anledning af hvad jag nu sagt, har jag icke ansett mig kunna
tillstyrka kammaren att uttala sig till förmån för det föreliggande förslaget.
Men om kammaren icke skulle vilja göra ett sådant uttalande,
vill jag dock hoppas, att regeringen deruti icke måtte se något hinder
att, så snart sig göra låter, framlägga nytt förslag i ämnet, der de
brister, jag tagit mig friheten framhålla, blifvit afhjelpta.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Sven Nilsson: För min del gillar jag det syfte, som
innefattas i förslaget i så måtto, att jag anser och ansett det vara
anstötligt att se små barn gå in på alla möjliga källare och schweizerier
m. m. för att sälja blommor, apelsiner o. d. Men deremot
kan jag icke vara med om, att detta förslag skall blifva en förordning,
som af Kongl. Maj:t kan när som helst ändras. En så vigtig bestämmelse,
som den, hvarigenom barnens föräldrar eller målsmän kunna
åläggas stora böter, hvilka kunna förvandlas till fängelse, anser jag
böra iurymmas i eu allmän lag, som ej kan ändras utan af Konungen
och Riksdagen gemensamt. På den grund kan jag icke, förr än förslaget
kommer fram i den rigtningen, vara med om detsamma. Det
är alltför riskabelt att lägga sådana straffbestämmelser och sådant
ansvar som här föreslagits i myndigheternas händer. Det kan jag,

N:o 51.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.
(Forts.)

N:o 51.

Angående
förbud föibarn
att
nattetid idka
viss försäljning
m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

som sagdt, icke vara med om, och derför yrkar jag afslag å det föreliggande
förslaget.

Herr Vahlin instämde häruti.

Herr Hedin: 1 likhet med den nästföregående talaren vill jag

uttala mitt gillande af det allmänna syftet i den ifrågasatta förordningen.
Men jag kan på intet vilkor tillstyrka, att Riksdagen afgifver
något yttrande i den rigtning, som af lagutskottet föreslagits, hvilket
väl skulle betyda, att Riksdagen i det hela godkänt Kongl. Maj:ts förslag,
blott med det undantag, som finnes nämndt i 4 §. Af den
kongl. propositionen erfar man, att Kongl. Maj:t fortfarande förbehållit
sig rätt att allena på egen hand lagstifta i detta ärende. Men
vill Kongl. Majit förbehålla sig denna magt, må då Kongl. Maj:t också
bära hela och fulla ansvaret ensamt för den lag, Kongl. Maj:t utfärdar,
och må Riksdagen icke, helst beträffande en lag, som Riksdagen
sannerligen icke nu haft tillräcklig tid att noggrant pröfva
och öfverse i dess konseqvenser, åtaga sig en del af det moraliska ansvaret
för den samma.

På grund häraf tillåter jag mig anhålla, att herr talmannen behagade
framställa proposition på ett förslag till resolution af följande
lydelse: att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande, att Riksdagen ej
kan tillstyrka utfärdandet af den förordning, hvaröfver Kongl. Maj:t
genom proposition n:o 64 begärt Riksdagens yttrande, uttalar den
åsigt, att en lagstiftning i ämnet bör komma till stånd i den uti 87
§ regeringsformen föreskrifva ordning.

Herr Hammarlund: I motsatts till de två nästföregående talarne
skall jag be att få yrka bifall till lagutskottets hemställan. Ett afslag
derå skulle vålla ett ytterligare uppskof med denna frågas lösning
på minst ett år, och jag kan för min del icke bära ansvaret för
ett dylikt uppskof.

Om på något område lagstiftning behöfves, är det verkligen på
detta. Här har ett missförhållande existerat i många år, och det är
endast förvånansvärdt, att ej myndigheterna förr än nu ansett sig
skyldiga att ingripa.

Det var redan i april 1888, som publicistklubben upptog ärendet
och genom skrifvelse till Kongl. Maj:t fäste Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på att här någon åtgärd behöfde vidtagas. Vid ifrågavarande
tidpunkt gjorde jag åtskilliga undersökningar i detta ämne för att se,
hvilken omfattning de af publicistklubben påpekade missförhållandena
tagit, och jag fann då, att dessa minderåriga kolportörers antal här i
hufvudstaden besteg sig till flere hundrade. De flesta af dem måste
börja sitt arbete redan klockan 3, 4 å 5 på morgonen. Så skola de
vara i skolan klockan 8, men komma ganska ofta för sent dit. Efter
slutadt skolarbete måste de ut igen på gator och gränder, på källare
och krogar, i butiker och verkstäder.

Om det här vore fråga om barn, som slutat sin skolgång och

N:0 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

som i öfrigt vore väl utrustade, så vore mindre härom att säga. Men
då de flesta af dem icke ens äro fylda 10 år, ja, många af dem till
och med blott äro 5 å 6 år, kan jag icke se annat än att något
måste göras.

De nu varande förhållandena äro i högsta grad menliga för barnen
såväl i fysiskt som inteilektuelt och moraliskt afseende.

Då barnen ej få njuta den sömn de behöfva, då de i ur och
skur måste vistas ute på gatorna, ofta högst dåligt och eländigt klädda,
är det tydligt att deras helsa deraf skall lida men. Hela deras arbetskraft
kan sålunda gå förlorad för framtiden.

Än värre är inflytandet för deras intellektuella utbildning. Då
de måste upp så tidigt om morgnarne och äro sysselsatta större delen
af dagen med tidningsförsäljning, är det gifvet att de ej hafva någon
tid öfrig att läsa öfver sina lexor. Följden häraf blir ock den, att de
ej förmå följa med undervisningen i skolan. Håglösa, slappa, ouppmärksamma
sitta de der under lektionerna.

Svårast är det dock i afseende å dessa barns moraliska utbildning.
Genom att dag efter dag stå i gathörnen eller gå från krog till
krog lära de sig en mängd odygder. De flesta af dessa gossar blifva
samhällets olycksbarn. Detsamma gäller ännu mera i afseende å de
flickor, som gå omkring och försälja blommor och dylikt. Det torde
icke vara för mycket sagdt, om man påstår, att flertalet af dem hamnar
bland den olyckliga klass af qvinnor, som äro inskrifna hos polisen.

Sådana voro förhållandena redan för tre år sedan, och de hafva
icke sedan dess förbättrats, snarare tvärt om. Folkskoleinspektören
härstädes har nyligen verkstält undersökningar i detta hänseende. Jag
skall be att blott få läsa upp ett par af de uttalanden, som blifvit
gjorda af folkskollärare om barn, som användts för dylik kolportering.
Så skrifver en lärare om några sådana barn: “Oftast för sent till
skolan; kunna ej lexor, följa ej med undervisningen." En annan lärare
yttrar om en 11-årig gosse: “Kom alltid under vintern för sent, trött,
liknöjd; kunde ej lexor". Och om en 12-årig gosse: “Har ej tid
eller lust att läsa lexor. Måste till skolan följas af styfmodern eller
skolans vaktmästare.11 Slutligen skrifver en lärare om en 11 års
gosse: “Har hållit på i tre år, d. v. s. sedan sitt åttonde. Försummar
ofta skolan helt och hållet. Ofta af trötthet somnat på sin plats.
Af fruktan för straff för användande för egen räkning af en del af
inkomsten, har han flere hela dygn vistats utomhus, äfven på vintern. “

Alla de myndigheter, som yttrat sig om publicistklubbens skrifvelse,
hafva också ansett, att någonting måste göras. Både helsovårdsnämnden,
folkskoleöfverstyrelsen,öfverst,åthållareembetet, justitiekanslersembetet,
kommerskollegium och medicinalstyrelsen hafva ansett att
åtgärder borde vidtagas mot detta sätt att använda minderåriga.

Nu har man ändtligen kommit derhän, att Kongl. Maj:t begärt
Riksdagens yttrande öfver ett förslag till förordning i ämnet. Jag
medgifver, att åtskilliga bestämmelser i detta förslag kunde hafva varit
bättre, och om den kongl. propositionen framkommit tidigare, är jag
förvissad att lagutskottet skulle hafva framstäf ett förslag, som bättre
än det föreliggande kunnat tillfredsställa oss.

^Ingående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m
(Forts.)

N:o 51.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
ra. m■
(Forts.)

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Den svåraste anmärkning, som rigtats mot förslaget, är den, som
gäller § 4, att straffet skulle drabba icke blott föräldrar och målsmän,
utan äfven den, för hvilkens räkning utbjudandet sker. Lagutskottet
har emellertid i sin hemställan tillagt, att, derest det ådagalägges, att
en tidningsutgifvare uttryckligen förbjudit utbjudandet eller utdelningen
på otillåten tid, så skulle han vara befriad från straff. Jag förmodar,
att detta lagutskottets yttrande får tolkas på det sätt, att,
om t. ex. eu tidningsutgifvare i expeditionslokalen gjort ett tydligt anslag,
på hvilket står, att tidningen icke får af gossar under 14 år
eller flickor under 15 år utbjudas efter den eller den timmen, så
skulle han vara befriad från straffpåföljd. Om ett sådant anslag i
vederbörande affärslokal kan anses tillräckligt — jag vore tacksam
att från statsrådsbänken få höra, huru dermed förhåller sig — så hyser
jag icke någon tvekan att tillstyrka det föreliggande förslaget.

Det v har vidare sagts, att saken borde regleras genom lag och
icke genom en kongl. förordning. Jag ber dervidlag emellertid att få
framhålla, att hela vår lagstiftning rörande minderåriges användande
i arbete i fabrik m. in. innehålles i en kongl. förordning. Då så är
fallet, hyser jag icke någon betänklighet vid, att man i en så liten
detalj som denna sak fortsätter tills vidare på samma sätt som hitti Ils

Det kunde nog i öfrigt vara åtskilliga anmärkningar att framställa
mot den kongl. propositionen. Så förefaller det mig vara en brist
att icke bestämts någon åldersgräns nedåt, under hvilken barn icke
alls skulle få användas till tidningsförsäljning. Publicistklubben hade
hemstält, att barn under 12 år icke under några förhållanden skulle
få användas till tidningsförsäljning, icke ens midt på dagen. Om man
anser denna åldersgräns för hög, så må man nedsätta den till 10, ja,
till 8 år, men att sex-, fem-, ja, till och med fyraåringar utsändas,
finner jag häråt och hjertlöst; mot dylikt barnplågeri böra myndigheterna
ovilkorligen anse sig pligtiga att ingripa.

Hufvudsaken är emellertid, att man någon gång börjar en lagstiftning
på detta område till stäfjande af de nuvarande missförhållandena;
och då det föreliggande förslaget går i rätt rigtning, skall jag
yrka bifall till det samma.

Häruti instämde herrar Rosengren och Berg från Stockholm.

Herr Petersson i Boestad: Jag skulle helst yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, men då utskottets förslag torde hafva mera
utsigt att vinna bifall, skall jag i stället understödja det samma. Jag
skulle hafva kunnat inskränka mig till att helt och hållet instämma
med herr Hammarlund, men då jag nu har ordet, ber jag att få säga
några ord till motivering af mitt yrkande.

Jag anser, att denna utkolportering af tvetydig literatur genom
minderårige redan allt för länge fortgått, och att det är hög tid att
man gör slut på den samma. Den demoraliserar nemligen icke blott
de små, som försälja den, utan äfven köparne, livilka kanske icke
skulle köpa dylikt vid dagsljus, men göra det under nattens mörker.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

N:o 51.

Herr Stjernspetz: Då denna fråga framkommit först mot slutet
af riksdagen, är det säkerligen rätt många, som ej hunnit sätta sig
in i densamma. Då dessutom så många olika yrkanden framställts,
skall jag taga mig friheten anhålla om afslag å det föreliggande förslaget.

jag föranledes dertill äfven af ett, som mig synes, mycket vigtigt
sakskäl. I 4 § är införd en bestämmelse, som hittills är alldeles
okänd inom lagstiftningen, nemligen att den tilltalade skulle bevisa sig
vara oskyldig. Förut har man alltid ansett, att, om någon anklagades
för ett brott mot lagen, det vore åklagaren, som hade skyldighet att
bevisa, det brottet verkligen egt rum, men 4 § innehåller det stadgande,
att, om föräldrarne eller barnen blifva tilltalade för oloflig
kolportering af skrifter, det icke är åklagaremagten, som skall bevisa,
att de äro skyldiga, utan dessa föräldrar, som skola visa, att de icke
brutit mot lagen. Detta synes mig vara ett nytt sätt att lagstifta,
som jag icke kan vara med om. Och då för öfrigt riksdagen nu är
så långt framskriden samt de fleste af kammarens ledamöter icke torde
hafva hunnit sätta sig in i förslaget, så ber jag att få förena mig med
dem, som yrkat afslag å det samma.

Herr Winkrans: På grund af den olyckliga erfarenhet, som
man i denna fråga haft äfven i Göteborg, ber jag att till alla delar
få instämma med herr Hammarlund och yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: I afseende å
den ifrågavarande lagstiftningen bör man göra klart för sig hvad man
med densamma åsyftar. Man åsyftar dermed att förekomma, att
minderåriga genom att nattetid eller sedan mörkert inträdt, användas
vid försäljning af tryckalster och mindre kram, såsom blommor, tändstickor
och dylikt, skola taga skada till sin helsa och till sin moral.
Då emellertid förhållandena i landet äro olika på olika ställen, har
det ansetts att ett ovilkorligt förbud, gällande inom hela riket, icke
skulle behöfvas, utan att förbudet skulle kunna inskränkas att gälla
endast vissa orter. Med hänsyn till lagstiftningens nyss angifna syfte
har icke heller ansetts lämpligt att meddela ovilkorligt förbud att använda
barn under viss ålder för försäljningen. För barn, äfven om
det är helt litet, kan det ej vara till ringaste skada, om det under
de timmar af dygnet, som icke böra egnas åt hvilan, användes för
försäljning af sådana saker, som här äro ifråga. Derför har förordningen
inskränkts endast till förbud för barn att under viss tid af
dygnet utöfva försäljningen.

Här hafva framställts åtskilliga anmärkningar mot § 4, och det
kan väl hända att den tarfvar någon omredigering för att förekomma
missförstånd. Det är emellertid alldeles klart, föreställer jag mig, att
ingen domstol skulle fälla den, för hvars räkning försäljning sker, eller
barnets föräldrar och målsmän, i händelse försäljningen egde rum utan
deras vetskap. Men har den skett med deras vetskap, hvilket naturligtvis
får bedömas efter omständigheterna i målet, då är det meningen,
att den, för hvars räkning sådant skett, eller de föräldrar, som

Angående
■förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. in.

(Forts.)

N;o 5i. 72 Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Angående tillåtit detta, skola vara skyldiga till ansvar. Har den, för hvars räkfÖbarn
In Bing försäljningen skett, uttryckligen förbjudit barnet att idka försäljnattetid
idka mnSen under den förbjudna tiden, så tror jag för min del, att ban
viss försälj- dermed får anses hafva fullgjort allt hvad på honom ankommer, för
ning m. m. att undgå ansvar. Det är med hänsyn dertill, som jag anser mig
(Forts.) kunna acceptera den ändring i 4 §, som utskottet föreslagit, och medgifva
att paragrafen äfven i andra afseenden omredigeras.

Det har vidare anmärkts, att i afseende på barnen ett så strängt
ansvar som aga stadgas i denna författning. Men man kan ju icke
döma barnet till böter. Man kan icke gerna i afseende på barn föreskrifva
annan näpst eller vidtaga andra åtgärder för att afhålla dem från
förbudets öfverträdande än först varning och, när detta icke hjelper,
aga. För öfrigt förekomma motsvarande bestämmelser i fattig vårdsförordningen
och jag har icke hört några anmärkningar framställas
deremot. Der gäller det både gossar och liickor intill 15 år. Här
är det i afseende på gossarne inskränkt till sådana, som icke uppnått
14 års ålder.

Vidare är det under diskussionen och i eu reservation yrkadt, att
föräldrarne icke borde kunna fällas till ansvar, innan äfven de undergått
varning. Det tror jag dock verkligen vore att ställa till med
onödiga omgångar och detta yrkande synes mig så mycket hellre böra
förfalla, som, på sätt jag förut framhållit, författningen icke bör kunna
tolkas så, att, om försäljningen sker utan föräldrarnes vetskap, föräldrarne
det oaktadt skola vara hemfallna till straff.

Utskottet har föreslagit, att, när förbud meddelas, sådant skall
kungöras. Det har jag också alltid tänkt mig. Men jag har ansett
detta falla så af sig sjelft, att det i författningen icke behöfde intagas.
Jag har emellertid ingenting emot att ett tillägg till författningen i
det afseendet göres.

Slutligen har under diskussionen yrkats afslag å Kong!. Maj:ts
begäran om yttrande af Riksdagen på den grund, att denna författningsfråga
icke folie under Kolig!. Maj:ts administrativa eller ekononomiska
lagstiftning.

Det har onekligen under de senare åren gått i den rigtning beträffande
frågor, som falla inom Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt, att de
i allmänhet börjat hänskjutas till Riksdagen, i vissa fall för pröfning
och i andra fall för yttrandes afgifvande. Men på 1870-talet föreställer
jag mig, att ingen polismyndighet i riket skulle hafva tvekat
att utfärda en författning, sådan som denna, och detta i enlighet med
helsovårdsstadgans föreskrifter i 24 §. Nu har emellertid Kongl. Maj:t
ansett sig böra såsom högsta polismyndighet taga hand om frågan,
derför att den onekligen är af något mer ömtålig och ingripande beskaffenhet.
Men den kan dock icke vara af ömtåligare beskaffenhet
än 1881 års förordning om minderåriges användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering, hvilken förordning blifvit utfärdad
på Riksdagens begäran och, utan att Riksdagen blifvit öfver dess innehåll
hörd, samt utan att det försports någon anmärkning från Riksdagens
sida häremot. Då jag ansett som en skyldighet att, så snart som möjligt
söka åstadkomma någon förbättring i de förhållanden denna för -

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

fattning afser, har jag på grund af det anförda äfven ansett mig vara
i min goda rätt att tillstyrka Kongl. Maj:t att utfärda förordningen i
administrativ väg, sedan Riksdagens yttrande blifvit inkemtadt.

Herr Östberg: Jag skall be att få förena mig med de herrar,
som yrkat bifall till utskottets förslag, och jag gör det, derför att jag
anser det vara af stor vigt att eu lagstiftning i ämnet kommer till
stånd, och att dit börande stadganden utfärdas utan något uppskof. Den
egentliga invändning, som blifvit framstäld, synes grunda sig derpå, att
man anser att en dylik lagstiftning icke bör ske på administrativ väg.
Men jag hemställer till de ärade herrar, som fäst så stort afseende
vid den sidan åt saken, om det kan vara nödvändigt eller lämpligt
att i denna punkt så starkt hålla på sin uppfattning. Jag föreställer
mig, att då det gäller en lagstiftning sådan som denna, man ingalunda
behöfver frukta att regeringen utan Riksdagens medverkan kommer att
utfärda särskilda föreskrifter, men jag tror för min del, att man i en
sådan sak som denna kan med fullt förtroende låta regeringen utfärda
de föreskrifter, som äro nödvändiga, och jag yrkar derför, som sagdt,
bifall till utskottets förslag.

Med herr Östberg förenade sig herrar Nyländer och Falk.

Herr Svensson från Karlskrona: Det gladde mig att höra från
statsrådsbänken, att herr statsrådet anser att § 4 kan och bör omredigeras.
Sådan lagen här föreligger, kan ingen menniska i verlden,
enligt mitt förmenande, läsa lagen annorlunda än så, att, om det visar
sig att barnen öfverträdt förbudet med eller mot föräldrarnes vetskap
och derför blifvit agade, föräldrarne skola straffas med böter eller
fängelse. Det är just af den anledningen jag ansett, att orden måste
ändras derhän, att de föräldrar eller målsmän, som icke ega vetskap
om att barnen användas för kolportering, skola gå fria. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet yttrade beträffande varningen,
att den skulle föranleda en sådan omgång, att det icke vore skäl att
upptaga det förslaget, men, mine herrar, om det likväl någon gång
kan ske att en oskyldig straffas, så tror jag att en sådan omgång icke
är farlig. Jag yrkar derför fortfarande bifall till den framställning
jag gjort.

Herr Hedin: En ärad ledamot på stockholmsbänken anförde, att,
om Riksdagen icke nu skulle gifva sitt tillstyrkande till detta förslag,
så som Kongl. Maj:t begärt, följden skulle blifva ett uppskof på ett
helt år, hvilket han betraktade såsom en olycka. Jag får då erinra,
att, när Kongl. Maj:t icke gjort sitt beslut i denna fråga beroende på
hvad Riksdagen föreslår, utan uttryckligen förklarat sig anse den såsom
hörande under Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt, ett
uppskof icke behöfver ske, utan han kan, när han så behagar, utfärda
förordningen, och det är något som jag vill att Riksdagen icke skall
göra sig moraliskt medansvarig uti.

En annan talare i grannskapet yrkade, att man utan hänsyn till

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

(Forts.)

fs:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Angående alla uttalade betänkligheter skulle lemna sitt tillstyrkande af lagen,
^barn att" emec*an det vore angeläget att en lag komma till stånd och att man
nattetid ^dJca undveke ett uppskof. Men jag får erinra, att det icke kan vara en
viss försälj- lämplig lagstiftningsregel att förfara fort och dumt,
ning m. m. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har sökt för(Forts.
) svara, att Kong!. Maj:t betraktar denna lagstiftning såsom hörande
under Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt, dermed-att 1881 års
förordning rörande minderåriges användande i arbete vid fabriker,
hvilken utfärdats på administrativ väg, icke föranledt några anmärkningar
från Riksdagens sida. Herr talman, det förhåller sig så; men
mycket har skett, mycket vatten har runnit under bron sedan 1881.
Man har upplefvat, att Kongl. Maj:t begärt Riksdagens yttrande, i
stället för att hänvisa till Riksdagens afgörande lagförslaget om skyddsåtgärder
i fabriker, ja, Kongl. Maj:t har gått ända därhän, att han
förklarade det i fjol framlagda förslaget till olycksfallsförsäkring icke
höra till det för Konungen och Riksdagens gemensamma lagstiftningsområdet,
utan falla utanför Riksdagens befogenhet. Och man har sett
på föredragning af chefen för finansdepartementet en rubbning försökas
i den af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftade värnpligtslagen.
Med sådana erfarenheter i minnet kan det väl vara förklarligt,
om Riksdagen nu blifvit försigtigare än för tio år sedan.
Förevarande förordning berör å ena sidan näringslagstiftningen och å
den andra sidan skyddslagstiftningen, områden hvilkas gränser vi ännu
icke kunna bestämma. Beträffande intetdera af dessa lagstiftningsområden
bör Riksdagen medgifva att det hör under Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftningsrätt. Kan Riksdagen icke göra något för att få det
lagdt under Konungs och Riksdags gemensamma lagstiftning, bör Riksdagen
åtminstone undvika att erkänna Kongl. Maj:ts usurpationsåtgärder
på ett lagstiftningsområde, som bör tillhöra Riksdagen lika mycket som
Kongl. Maj:t. När Kongl. Maj:t förbehållit sig denna magt, må han
också bära hela ansvaret och må icke Riksdagen åtaga sig att ansvara
för en lag, mot hvilken så graverande anmärkningar under diskussionen
blifvit framstälda och hvilken åsyftar att befordra hvad som
med ett träffande ord blifvit benämndt den kommunala lagstiftningsanarkien
under hägn af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes höga godtycke.

Herr Beckman: I likhet med alla föregående talare är äfven
jag lifligt öfvertygad om nödvändigheten af att något genom lagstiftningen
på allvar åtgöres för att skydda de minderåriga i det afseende,
hvarom här är fråga. Jag har haft särskildt tillfälle — på den tiden
då jag hade äran vara utgifvare af en daglig tidning — att erfara
hurusom det, äfven med bästa vilja, är helt enkelt omöjligt att utan
biträde af lagstiftningen råda bot på de missförhållanden, som existera
i afseende på utkolportering af tidningar, och jag tror att ändå större
missförhållanden ega rum vid utbjudandet genom minderårige af andra
varor än tryckalster. Det är då naturligt att jag med glädje helsat
framläggandet af ett iörslag, hvarigenom sent om sider lagstiftaren gör
något till skydd för dessa stackars barn, som i så hög grad äro ut -

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj f. in.

satta för förderfiiga inflytelser icke blott i sanitärt utan äfven i moraliskt
hänseende.

På samma gång kan jag emellertid ej neka att de anmärkningar,
som äro gjorda mot förslaget, icke sakna betydelse. Men herr statsrådet
och chefen för civildepartementet har nyss uttryckligen förklarat
att den paragraf, hvaremot de flesta anmärkningarna rigtats, är i behof
af omarbetning. Han har härvidlag gått så långt, att han icke
blott erkänt befogenheten af de anmärkningar, som lagutskottet framställt,
utan äfven angifvit, åtminstone som en möjlighet, att. han går
in på reservanternas förslag i fråga om föräldrars varning. Vid sådant
förhållande synes det mig icke vara skäl för ett uttalande från Riksdagens
sida, af sådan beskaffenhet, att regeringen kunde känna sig böjd
att tolka detsamma såsom rigtadt icke blott mot redaktionen af lagen,
utan mot lagen sjelf. Icke heller ser jag ett skäl till afstyrkande i
den anmärkning som karl göras mot Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
föreslagna rätt att i vissa fäll på egen hand ingripa. Detta säger jag,
ehuru jag visst icke är vän af öfverlemnandet åt konungens befallningshafvande
af någon administrativ magtfullkomlighet. — Deremot finner jag,
i motsats mot en föregående talare, särdeles lyckligt, att lagen iöreskrifver
att stadsfullmägtige eller annan kommunal myndighet skola i
sista hand utfärda närmare föreskrifter i afseende på vissa af lagens
bestämmelser. Ty förhållandena måste helt naturligt gestalta sig mycket
olika i olika samhällen. Hvad som exempelvis gäller i en stor stad
gäller icke alltid i en liten. Och derför synes det nödvändigt, att lägga
lagens närmaste tillämpning i händerna på en myndighet, som är väl
förtrogen med de lokala förhållandena, och som så förordnar, att både
på ena och andra hållet obillighet undvikes.

Hvad slutligen beträffar den i mina ögon ojemförligt vigtigaste
anmärkningen, den som framställa rörande den formella sidan af den lagstiftning,
som här är i fråga, skall jag be att äfven derom få yttra
några ord. Det är långt ifrån, att jag på något sätt vill tillägga min
enskilda uppfattning något vitsord mot så erfarna män, som de hvilka
här yrkat att denna lag borde stiftas i öfverensstämmelse med 87:de,
icke 89:de paragrafen, regeringsformen. Men jag håller dock före att
man beträffande en jemförelsevis så obetydlig lag som denna, icke nödvändigt
behöfver upptaga striden om den principiella meningsskiljaktighet,
som med afseende härpå kan förefinnas. Ingen kan mindre än jag
vara vän af Konungens ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt;
ingen ser i allmänhet med mindre blida ögon det lagstiftningsarbete,
der Riksdagen icke tar annan del än att besluta “föreställningar
och önskningar, att hos Konungen anmälas11. Om jag trodde
att det kunde ligga någon fara i det ansvar, Riksdagen påtager sig
genom att afgifva sitt yttrande, ehuru såväl redigeringen som lagens
bestämmelser afgöras af Kongl. Maj:t, skulle jag således genast vara med
om att söka draga frågan undan regeringens enskilda lagstiftning. Ty
lagen rör ett område, som icke synes böra enligt § 89 regeringsformen
tillkomma regeringen ensam, utan onekligen genom sitt inre samband
med “arbetarelagstiftningen" i allmänhet tillhör ett område, der äfven
Riksdagen på grund af 87 § regeringsformen, faktiskt bör vara lagstiftande.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

(Forts.)

N:o 51. 76 Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Angående Men jag upprepar, att jag anser att man icke nödvändigt behöfver
barn att göra d.et föreliggande förslaget till pröfvosten för principen och drifva
nattetid idka den .ytterlighet. Villigt är jag i allmänhet med om att på alla
viss försälj- möjliga lagliga sätt söka inskränka Konungens administrativa lagstiftningm.
m. ningsmagt; jag anser nemligen att det ligger eu verklig fara i den(lorts.
j samma. Men jag tror icke att här är rätta punkten att göra det.

Och jag tror icke heller att man beträder rätta vägen mot detta mål
genom att motsätta sig ett förslag, som å ena sidan är af en ganska
ringa omfattning, men som å andra sidan är af största vigt för dem
det närmast gäller. Och då något måste göras snart för att få slut
på missförhållanden, som alla äro ense om att erkänna, så skall jag,
herr talman, anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson förklarade sig instämma med herr Beckman.

Herr Sven Nilsson: Jag skulle kunna äfven jag instämma
med hvad herr Hammarlund sagt, då jag ju redan instämt i syftet
med det föreliggande förslaget. Men jag kan icke förena mig
med honom i hans uppfattning: att förslaget skulle vara så lyckligt
affattadt, att det icke skulle vara svårt att tillämpa, ej heller att
det vore likgiltigt om ifrågavarande, bestämmelse kunde utfärdas på
administrativ väg. Han sade att de här framhållna svårigheterna
kunde afhjelpas, om man på tidningskontoret uppsatte en tafla med
innehåll, att tidningen icke fick försäljas af minderåriga kolportörer
senare än klockan 8 på qvällen, o. s. v. Godt och väl! Men huru vill
herr Hammarlund reglera sådana förhållanden, der barn sälja blommor,
tändstickor, karameller, apelsiner och allt dylikt? Huru skall det
regleras? Jag föreställer mig att det är många fattiga föräldrar, som
skicka ut sina barn för att försälja sådana alster, för att sålunda af
förtjensten på försäljningen få bidrag till sitt uppehälle. Nu kan man
ju mycket väl tänka sig, att föräldrarne säga i vittnens närvaro till ett
sådant barn: Du får icke gå ut och försälja apelsiner in. m. efter
klockan 8 på qvällen. Men hvad hindrar det föräldrar, som äro nog
hårda och mindre ömma om, för att ej säga samvetslösa mot, sina barn,
att i ett annat ögonblick och utan vittnen säga till barnen: Ni få
gerna gå ut och försälja denna vara efter klockan 8 på aftonen? Huru
skall rättvisan träffa dem? Föräldrarne kunna bevisa sin oskuld. Men
om barnen gå ut i alla fall, i olaga tid och bedrifva sin kommers, och
ifall de angifvas, så skola dessa agas i hemmet. Kunna nu föräldrarne
visa sin oskuld, så blifva de icke lidande. I motsatt fall straffas de
med böter och i brist på tillgångar få de fängelse. Jag hemställer
ändå om icke denna lagstiftning är af den allvarliga beskaffenhet, att
den icke bör läggas uteslutande i Kongl. Maj:ts och myndigheternas
händer. Och allra mest är jag emot lagen derför, att den icke kommer
att gälla lika i rikets olika delar. Jag undrar hvad det är för skilnad,
om ett barn går här i Stockholm och säljer på krogarne blommor,
apelsiner och dylikt, eller om barnet säljer sådant i t. ex. Kristianstad.
Ty meningen synes ju vara sådan, att t. ex. i Kristianstad, der göres

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

ingen lagstiftning nödvändig, men här i Stockholm skall lagen tillämpas
i hela dess stränghet.

Skall man emellertid utfärda en lag, så bör den gälla lika för
alla, och den bör vara så tydlig och klar, när man föreskrifver så
hårda straff som här, att ingen domare behöfver vara tveksam om,
huru han skall döma, men så är ej förhållandet med förevarande förslag.
Jag kan icke förstå, då förslaget kommit till Riksdagen så sent,
som skett, att man icke haft tid att beräkna och öfverskåda dess
följder, och då många af kammarens ledamöter helt visst icke satt
sig in i förslaget, att det skulle vara en sådan brådska att antaga
detta senare, att man icke kan vänta till nästa års riksdag. Med den
uppfattning dessutom, som kammaren hörde från regeringsbänken,
att regeringen sjelf anser att författningen kan och således bör ändras
så, att den blir tydlig, så antager jag att regeringen sjelf kommer att
föranstalta om dess ändrande och förtydligande, och då är det öfverflödigt
att kammaren uttalar någon mening. Men att taga lagen, sådan den
föreligger, vill jag icke vara med om, då jag icke vill bära ansvaret
för lagens följder för framtiden, hvilka kunna blifva synnerligen farliga.

Den siste talaren sade att han ville på alla möjliga sätt inskränka
Konungens administrativa lagstiftningsrätt. Men här är det ju fråga
om att utvidga denna rätt. Han vill således vara med om att inskränka
densamma, men han vill icke vara med om att söka hindra att den
utvidgas. Det anser jag vara synnerligen inkonseqvent. Jag tror att
här är rätta tillfället när det är en sådan lag som den, hvilken nu
föreligger, då man bör vara med om ett afslag just för att hindra den
administrativa lagstiftningens utvidgning. Om kammaren emellertid
hellre ville taga det förslag, som herr Hedin framstälde, skall jag icke
vara emot det, utan skall rösta för detsamma, såvida ej afslag skulle
hafva större utsigt att vinna kammarens bifall.

I detta yttrande instämde herr Gust. Ericsson från Stockholm.

Herr Svanberg: I likhet med många föregående talare ber äfven
jag att få vitsorda nödvändigheten af en sådan lag, som den, öfver
hvilken Kongl. Maj:t här begärt Riksdagens yttrande. Jag anser emellertid,
att ett förbud åt sådant innehåll, som detta lagförslag upptager, icke
bör utfärdas i form af civillag, utan att det lämpligen bör ske på
grund af Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. Men då jag nu kommer
att yrka bifall till lagutskottets utlåtande, gör jag det under förutsättning
att, på sätt här framhållits, och af herr civilministern jemväl
utlofvats, en omredigering af § 4 i lagförslaget kommer att ske. Jag
kan nemligen icke för min del tolka denna lagbestämmelse i dess förra
del på samma sätt, som herr civilministern gjort, utan läser paragrafen
så, att i alla händelser skall, då ett sådant förbud som § innehåller
icke efterlefves, såväl den för hvars räkning utbjudandet sker som
målsmannen straffas med böter. Detta kan väl icke annat än vara
för strängt, i sådan händelse att det kan ådagaläggas och bevisas,
att utdelning och försäljning skett mot desses bestämda förbud. På
grund af hvad jag anfört, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.

Angående
förhud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
in. m.
(Forts.)

N-.o 51.

Angående
förbud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
ro. ro.
(Forts.)

78 Onsdagen den 13 Maj, f. in.

Herr Fjällbäck: I likhet med flere föregående talare ber jag
att få göra några anmärkningar mot § 4, och särskildt den sista delen
deraf, mot hvilken jag icke hört någon anmärkning framställas. Huru
skulle det komma att ställa sig i tillämpningen, detta stadgande, att,
“derest af omständigheterna ådagalägges, att förseelsen icke egt rum
på befallning eller med tillåtelse af föräldrar" o. s. v. barnet skall
“med aga i hemmet rättas". Huru skola barnen kunna bevisa, att
de af föräldrarne blifvit befakla att gå ut och sälja? Herrarne skola
icke föreställa sig att barnen utaf egen drift gå upp klockan 2 å 3
på morgnarne för att sälja tidningar. Föräldrarne köra naturligtvis
upp barnen och drifva ut dem på gatan för att förtjena penningar,
hvilka penningar föräldrarne mången gång ligga hemma och supa upp.
Jag har försökt att taga reda på förhållandena härvidlag, och det har
i många fall visat sig att det varit obarmhertiga och hårda föräldrar,
som drifvit ut barnen. Nu skulle dessa föräldrar strax skylla på att
barnen af egen drift och olofvandes gått ut. Jag är fullkomligt öfvertygad,
att tillämpningen komme att ställa sig så, att i hvarje fall, der
polismyndigheterna ville taga föräldrarne för hufvudet, der skulle föräldrarne
försöka att skylla på barnet och säga: “det är barnet sjelft
som gått ut, hvad kunna vi hjelpa det?“ Så skall barnet agas och det
går till så, att ett par poliskonstaplar komma hem till föräldrarne,
och så skola föräldrarne piska barnet i deras närvaro och under deras
uppsigt. Det föreställer jag mig skulle blifva gjordt ordentligt. Men
sedan är det ingenting som hindrar att barnet får pisk för alldeles
motsatsen eller för att det vägrar att gå ut och sälja.

Om det nu emellertid skall blifva en lagstiftning i sådant syfte,
som det förevarande, hoppas jag åtminstone att den, som får i uppdrag
att skrifva lagen, redigerar den något bättre än den här framlagda.
Men då jag icke är så orimligt viss på den saken och så länge
jag icke har fullkomlig säkerhet att så kommer att ske, vågar jag
icke vara med om att lemna bifall till detta lagförslag, utan vill derför
instämma i herr Hedins yrkande.

Herr Hammarlund: Det är nog rigtigt, såsom här framhållits,
att ett afslag icke ovilkorligen behöfver medföra ett års uppskof med
denna frågas lösning. Men då Kongl. Maj:t ansett sig böra höra Riksdagen,
innan han afgör frågan, föreställer jag mig, att ett afslag kommer
att hafva till följd, att Kongl. Maj:t icke anser sig kunna nu utfärda
en förordning i ämnet, utan väntar till nästa riksdag. I herr Hedins
förslag heter det dessutom, att Riksdagen skulle “uttala den åsigt, att
en lagstiftning i ämnet bör komma till stånd i den uti 87 § regeringsformen
föreskrifna ordning". I fall detta blir Andra Kammarens beslut,
måste naturligtvis med ännu större skäl frågans fäll vålla minst
ett års uppskof, och det är detta jag finner ganska betänkligt.

Då här endast afses ett supplement till den på administrativ väg
år 1881 utfärdade förordningen angående minderåriges användande i
arbete, i fabrik in. m.; då vi vidare från regeringsbänken nyss fått
höra att § 4 kommer att omredigeras i deri rigtning, att hvarken den,
för hvars räkning försäljningen sker, eller föräldrarne komma att straffas,

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

derest försäljningen sker mot deras vetskap; och då jag slutligen är
förvissad att regeringen, före utfärdandet af förordningen, kommer att
taga hänsyn till alla de anmärkningar, som framstälts under denna
diskussion, ber jag att få vidhålla mitt yrkande om bifall till lagutskottets
hemställan.

Herr Waldenström: I olikhet med flertalet föregående talare,
som haft ordet i denna fråga, anser jag för min del, att den föreslagna
lagstiftningsåtgärden är af den allvarliga beskaffenhet, att den
icke bör vidtagas genom en af Konungen utfärdad förordning, utan endast
såsom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen stiftad civillag. Det är visserligen
sant, att konseqvensen af det sätt, hvarpå lagen om minderåriges
användande i fabriker blifvit utfärdad, skulle leda till att äfven denna
lag utfärdades sammalunda. Men herrarne torde allesammans hafva
sig bekant, att lagen om minderåriges användande vid fabriker haft
med sig stora olägenheter, som sannolikt icke skulle hafva förekommit,
om äfven den lagen lagts under Konungens och Riksdagens gemensamma,
lagstiftningsrätt. Jag skall icke göra något yrkande, men jag
kommer att vid en möjligen blifvande votering rösta för den åsigten,
att denna lagstiftningsåtgärd icke må vidtagas på det sätt, som nu är
af Kongl. Maj:t föreslaget.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: 1:o) bifall till
utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till densamma med den
i herr Svenssons m. fhs reservation föreslagna förändring; 3:o) afstyrkande
af det ifrågavarande författningsförslaget; och 4:o) bifall till
följande af herr Hedin under öfverläggningen framstälda förslag “att
Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande, att Riksdagen ej kan tillstyrka
utfärdandet af den förordning, hvaröfver Kongl. Maj:t genom proposition
n:o 64 begärt Riksdagens yttrande, uttalar den åsigt, att en lagstiftning
i ämnet bör komma till stånd i den uti 87 § regeringsformen
föreskrifna ordning.Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa
yrkanden till proposition i nu nämnd ordning och fann propositionen
på bifall till utskottets hemställan hafva flertalets mening för sig.
Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr Hedins förslag, nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller lagutskottets hemställan i dess utlåtande n:o 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Hedins under öfverläggningen
framstälda yrkande.

Angående
förhud för
barn att
nattetid idka
viss försäljning
m. m.

(Forts.)

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, f. m.

Omröstningen utföll med 105 ja mot 79 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 7.

Anmäldes och godkändes nedannämnda förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

från statsutskottet:

n:o 36, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 37, angående regleringen åt utgifterna uuder riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 70, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af en del af indragna fanjunkarebostället Refvinge n:is 3 och
10 i Malmöhus län;

n:o 71, i anledning af Riksdagens år 1890 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1889;

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag af ett område af Engelholms
vestra kronoplantering i Kristianstads län;

n:o 73, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Mellansel till
Örnsköldsvik;

n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse i fråga
om dess inqvarteringsskyldighet äfvensom rörande anslag till ett nytt
kasernetablissement derstädes in. m.;

n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län;

n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående särskild
föryttring af lägenheter från kronoegendomar, som försäljas;

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga mindre kronoegendomar m. m.;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Lunds hospital
för Malmöhus läns räkning af en vårdanstalt för sinnessjuke; samt
n:o 82, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; -

från bevillningsutskottet:
n:o 86, angående tullbevillningen; samt

från särskilda utskottet n:o 2.

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkring för olycksfall i arbete;

N;o 51.

Onsdagen den 13 Maj, e. m.

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sjukkassor; samt

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till en riksförsäkringsanstalt och till sjukkasse väsendets
befrämjande.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,4 4 e. m.

In fidem.

A. E. J. Johansson.

Onsdagen den 13 maj.

Kl. 7 e. m.

§ I Till

bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets memorial:

n:o 70, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 71, angående den nya riksstaten; och

n:o 72, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret; samt

bevillningsutskottets betänkande, n:o 26, med förslag till den af
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse!'' till Konungen:
n:o 79, angående ytterligare utsträckning af fridlysningstiden för
elg, och

n:o 80, om ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af
statsmedel, som utgår till egare af vissa skattefrälsehemman;
dels och till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 15, angående vissa förändringar i lagstiftningen rörande handeln
med vin och maltdrycker m. m.,

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 51.

N:o 51.

Onsdagen den 13 Maj, e. m.

n:o 16, om ändrad lydelse af §§ 3 och 22 af förordningen angående
patent;

n:o 17, angående straff för oloflig införsel af skjutvapen eller
ammunition i vissa delar af Afrika;

n:o 18, om ändrad lydelse af §§ 3, 14, 101, 105, 110, 129 och
136 i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866;

n:o 19, angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande i vissa
fall; samt

n:o 20, angående tillägg till kap. 17 § 6 handelsbalken.

§ 3.

Likaledes godkändes följande ytterligare anmälda förslag till Riksdagens
skrifvelse!’ till Konungen:
från statsutskottet:

n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel; och

n:o 35, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel;

från sammansatta stats- och lagutskottet:

n:o 87, angående vissa förändringar i de med afseende å folkskolelärarepersonalens
löneförhållanden gällande föreskrifter m in.;
samt från lagutskottet:

n:o 88, om antagande af lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet;

n:o 89, i anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap. 10 §
handelsbalken; och

n:o 90, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken; äfvensom
bankoutskottets förslag till Riksdagens skrivelser
dels till Konungen, n:o 91, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning;

och dels till fullmägtige i riksbanken, n:o 92, med öfverlemnande
af bankoreglementet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7.io e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Torsdagen den 14 Maj, f. m.

N;o 51.

Torsdagen den 14 maj.

Kl. 2 e. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 7 innevarande maj
förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
memorial:

n:o 70, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 71, angående den nya riksstaten; samt
n:o 72, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret.

§ 3.

Föredrogs vidare och bifölls bevillningsutskottets betänkande, n:o
26, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

§ 4''

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nemligen:

från statsutskottet :

n:o 88, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
bufvudtitel;

n:o 89, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel;

n:o 93, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående användandet
af militieboställsfondens uppkomna återstående behållning;

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående höjning
i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar m. in., angående
anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning af föreslagna
ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 samt angående ändring i
lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesväi eu af samma dag
och höjning af de under fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda anslag
till lindring i nämnda besvär;

n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. ro., samt

N:o 51.

Torsdagen den 14 Maj, f. m.

n:o 96, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor
Bäfverfeldt och hans maka Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt, född
Nielsen, för den förlust de, genom förre svenske och norske generalkonsuln
i Geneve A. M. von Schacks tillskyndande, lidit;
från bevillningsutskottet :

n:o 97, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande
af de, enligt förordningen den 16 maj 1884 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman;

n:o 98, angående ändiungar i kongl. kungörelsen den 11 maj 1883
angående vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran;
n:o 99, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
n:o 100, angående stämpelafgiften;

n:o 101, med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga;

samt

n:o 102, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften;
samt från lagutskottet:

n:o 105, i anledning af Kongl: Maj:ts proposition angående förbud
för barn att nattetid idka viss försäljning m. m.

§ 5.

Likaledes godkändes Riksdagens kanslis härefter anmälda förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 104, till Konungen, angående
utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk;
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 21, angående hvilande grundlagsändringsförslag;
n:o 22, angående ändring af § 25 riksdagsordningen;
n:o 23, angående ifrågasatt ändrad lydelse af § 11 regeringsformen
och § 5 i den mellan Sverige och Norge upprättade riksakt;

n:o 24, angående lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad
uppförts öfver tomtgräns;

n:o 25 angående statsregleringen;

n:o 26, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster;

n:o 27, angående disposition af besparingarne å hufvudtitlarne;
n:o 28, angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

n:o 29, om ändringar i förordningen angående eu postsparbank
för riket den 22 juni 1883;

n:o 30, angående statsregleringen;

n:o 31, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor;

n:o 32, angående upphörande af de enligt förordningen den 16
maj 1884 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;
n:o 33, angående tullbevillningen;
mo 34, angående ändring af § 47 i gällande tullstadga;

N:o 51.

Torsdagen den 14 Maj, f. m. 85

n:o 35, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
n:o 36, angående stämpelafgiften;

n:o 37 om ändringar i Kongl. kungörelsen den 11 maj 1883 angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran;
n:o 38, angående lag om försäkring för olycksfall i arbete;
n:o 39, angående lag om sjukkassor;
n:o 40, angående ändring i § 13 konkurslagen;
n:o 41, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning; n:o

42, angående ändrad lydelse af § 7 i jagtstadgan den 21
oktober 1864;

n:o 43, angående vilkoren för försäljning af bränvin;
n:o 44, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret; n:o

45, angående ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen;
n:o 46, angående tillägg till § 53 af stadgan om skiftesverket i
riket den 9 november 1866;

n:o 47, angående sjölag, lag, innefattande vissa bestämmelser angående
sjöfynd, lag angående ändring af kap. 17 §§ 2, 5 och 7 handelsbalken,
lag angående ändring af §§ 71, 73, 89, 90, 117, 118 och
119 utsökningslagen samt lag angående ändring af §§ 13, 51, 54 och
90 konkurslagen;

n:o 48, angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning
m. m.;

n:o 49, angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt
och till sjukkasseväsendets befrämjande;

n:o 50, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften;
n:o 51, om lag angående ändrad lydelse af kap. 17 § 4 handelsbalken; n:o

52, angående tillägg till kap. 17 § 10 handelsbalken;
n:o 53, om lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
n:o 54, angående kreditivsummorna;
n:o 55, angående statsregleringen;

n:o 56, angående lån åt Hernösands-Sollefteå jernvägsaktiebolag,
n:o 57, angående låneunderstöd för enskilda jernvägar;
n:o 58, angående en bibana från norra stambanan vid Mellansel
till Örnsköldsvik;

n:o 59, angående utveckling af statens telefonväsende; och
n:o 60, angående fonden för extra amortering af statsskulden.

§ 6-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,20 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

N:o 51.

Torsdagen den 14 Maj, e. m.

Torsdagen den 14 maj

kl. 7 e. ra.

§ 1-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 103, angående beräkningen af statsverkets inkomster;

n:o 106, angående statsregleringen för år 1892 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp;

n:o 107, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret;
och

n:o 108, med ny riksstat.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets utlåtande, n:o
15, i anledning af väckt motion, med förslag till ändrad lydelse af
§12 regeringsformen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,is e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Fredagen den 15 maj

kl I 11 f. m.

• § 1-

Justerades protokollet för den 8 dennes.

§ 2.

Herr vice talmannen Danielson erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag vågar hemställa, att lierr talmannen ville föreslå kammaren
besluta att åt representanterna för Stockholms stad samt de ötrige

N:o 51.

Fredagen den 15 Maj.

af kammarens ledamöter, som efter riksdagens afslutande befinna sig
qvar i hufvudstaden, uppdraga justeringen af de kammarens protokoll,
som ännu icke hunnit att justeras.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 3.

Efter föredragning af konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 15, i
anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse af § 12
regeringsformen, biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda
hemställan.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag öfver kammarens i nästföregående
§ omförmälda beslut.

§ 3.

Kammarens ledamöter, som af Kong). Maj:t blifvit kallade att
denna dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å rikssalen,
der de hade att emottaga Kongl. Maj:ts svar i anledning af de
utaf innevarande Riksdag antagna grundlagsförändringar och der riksdagen
derefter komme att afslutas, afgingo nu kl. f 11 f. m. till nämnda
kyrka för att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo
sig kammarens ledamöter till rikssalen, hvarest, sedan herr statsrådet
och chefen för civildepartementet Groll uppläst Kongl. Maj:ts nådiga förordnande
för herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Östergren att å Kongl. Maj:ts vägnar på rikssalen meddela Riksdagen
Kongl. Maj:ts svar i anledning af de utaf innevarande Riksdag antagna
ändringar i riksdagsordningen, herr statsrådet Östergren uppläste det
nådiga svaret, som var skriftligen affattadt och derefter till herrar
talmännen öfverlemnades samt lydde sålunda:

Kongl. Maj:ts svar i anledning af de utaf innevarande Riksdag
antagna ändringar i riksdagsordningen; gifvet Stockholms slott å
rikssalen den 15 maj 1891.

Gode herrar och svenske män!

Uti skrifvelse af den 12 sistlidne mars hafven 1 hos Kongl. Maj:t
med begäran om godkännande anmält de från riksdagarne 1889 och
1890 hvilande och af Eder vid innevarande riksdag antagna förslag
till ändringar i riksdagsordningen. I grundlagsenlig ordning har Jag
aessa förslag till prötning förehaft och dervid funnit godt att lemna
bifall till det, som afser ändring af § 23 om arfvode till ledamot
af Andra Kammaren, när Riksdagen sammanträder i följd deraf, att
Konungen, med upplösande af Riksdag, förordnat om nya val.

N:0 91.

Fredagen den 15 Maj.

Beträffande deremot det af Eder jemväl antagna förslag om ändrad
lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen, så hafva mot detsamma
förekommit följande anmärkningar nemligen, vid § 6: att stadgandena
i mom. 1, å ena sidan, samt mom. 2 och 3, å den andra, kunna
komma att stå i strid mot hvarandra; att nödiga föreskrifter saknas
icke allenast om företrädesrätten till val när två eller flere valkretsar,
enligt senast af Konungen faststäld ordning, fått sitt representantantal
ökadt och ledighet uppstår inom valkrets, hvars representantantal
minskats, utan äfven angående föranstaltandet af val, i fråga hvarom
stadgandena i § 28 vid de föreslagna nya anordningarne icke göra
till fyllest; och att förslaget icke heller för det fall att två eller flere
städer under samma valordningsperiod utträdt ur landsting löser den
frågan, hvilken af dessa städer skall hafva företrädesrätt att utse riksdagsman
då endast eu ledighet finnes i den valkrets, städerne förut
tillhört, samt vid § 13: att ehuru det blifvit förutsatt, att vissa domsagor
kunna komma att två och två förenas till en valkrets, det likväl
lemnats oafgjordt, hvilken af de begge domhafvandena i valkretsen
det skall åligga att förrätta riksdagsmannaval och, för den händelse
domsagorna ligga i särskilda län, hvilken befallningshafvande skall vara
behörig att upptaga och pröfva besvär öfver valet; samt slutligen att
det icke är angifvet något sätt för verkställandet under innevarande
och nästföljande två år af val, som enligt § 15 mom. 2 kunna ifrågakomma.
Med afseende å sålunda anmärkta brister i förslaget har
Jag funnit Mig icke böra till det samma lemna samtycke.

Jag förblifver Eder, gode herrar och svenske män, med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Efter det vidare chefen för kongl. civildepartementet uppläst riksdagsbeslutet,
samt talmännen hvar lör sig inför konungatronen framfört
kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar förklarade hans
excellens herr statsministern friherre Åkerhielm, som dertll erhållit
Kongl. Maj:ts af herr statsrådet Groll nu upplästa förordnande, riksdagen
vara afslutad.

Sedan derefter herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog talmannen afsked af kammarens
ledmöter med följande ord:

Mina herrar! När jag vid riksdagens början tillträdde mitt talmanskap,
uttalade jag den förhoppning, att I godhetsfullt skullen öfverse
med de brister, som oundvikligen vidlådde nybörjaren. Det finnes,
derom är jag fullt öfvertygad, ingen i kammaren, som tydligare märkt
och smärtsammare känt dessa brister än jag sjelf; men desto större
har också min glädje varit öfver hvarje bevis på välvilligt bedömande,
som från Eder sida kommit mig till del. Talrika sådana bevis har
jag under riksdagens lopp, varit nog lycklig att få erfara. För dem
alla är jag varmt och innerligt tacksam. Huru än framtiden må ge -

N;o 51.

Lördagen den 23 Maj.

stälta sig, antingen vi komma att ytterligare här mötas eller icke, skola
de för mig utgöra ett kärt och värderikt minne. ''

Våra arbeten äro nu slutade. De hafva denne gång varit af en
mer än vanligt omfattande och genomgripande betydelse; och 1891
års riksdag kommer utan tvifvel att i vår inrikes historia qvarlemna
djupa och varaktiga spår. Under meningsstriderna hafva skarpa hugg
vexlats, skarpare måhända än någonsin tillförene!; men huru än meningarne
skiftat, huru hetsig striden än förefallit, ett har dock lyckligtvis
visat sig vara gemensamt och höjdt öfver allt annat: kärleken
till fäderneslandet och en upprigtig önskan att till dess välgång bidraga.
Det bör derför icke möta någon gensaga då jag nu, innan
vi skiljas åt, än en gång med Eder upprepar den bön, hvilken vi icke
för ofta kunna uppsända: Gud beskydde och bevare konung och fosterland
!

Härpå svarade herr friherre Fock:

Herr landshöfding!

Under den nu afslutade riksdagen hafva Andra Kammarens talmans
krafter blifvit i högre grad än under de flesta föregående tagna i
anspråk; och jag anhåller att nu efter slutade arbeten till Eder, herr
landshöfding, få uttala uttrycken af vår upprigtiga högaktning och
hjertliga tacksamhet för den osparda möda, det nit, och den oveld,
som ni, herr landshöfding, ådagalagt och utvecklat under utöfvandet
af Edert ansvarsfulla kall. Måtte den nu inträdande ledigheten skänka
Eder stärkta krafter till fortsatt arbete i fosterlandets tjenst!

Kammaren anhåller att få vara innesluten i Eder vänliga hågkomst.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsningar
och åtskildes.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Lördagen den 23 Maj

kl. 1 e. m.

Sedan Andra Kammaren, enligt hvad dess protokoll för den 15
innevarande månad närmare utvisar, beslutat att åt representanterna
för Stockholms stad samt öfrige af kammarens ledamöter, som efter
riksdagens afslutande befunne sig qvar i hufvudstaden, uppdraga juAnära
Kammarens Prof. 1891. N:o 51. 7

N-.o 51.

Lördagen den 29 Maj.

steringen af de kammarens protokoll, som vid riksdagens afslutande
ännu funnes ojusterade, så hade tillkännagifvande derom, att nämnda
justering komme att denna dag klockan 1 e. m. försiggå i kammarens
kanslirum, blifvit infördt i de dagliga tidningarne; och tillstädeskommo
nu å utsatt tid följande kammarens ledamöter:
herr friherre Fock,

„ Gumselius,

,, Hedin,

„ J. H. G. Fredholm,

„ Hammarlund,

,, Ekman,

„ Beckman,

„ Olsson från Stockholm,

„ grefve Hamilton,

,, Berg från Stockholm,

„ Ljungman,

„ Johansson i Noraskog och
„ Jonsson i Hof.

Protokollen för den 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15 innevarande
maj upplästes, och blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkände;
hvarefter sammanträdet upplöstes.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Rättelser.

1 Andra Kammarens protokoll n:o 32.

sid.	34:	raden 16 nedifrån
	står:	anordnade läs: omordade
sid.	34:	rad. 8 nedifrån
		postväskan läs: “prostväskan
sid.	35:	rad. 2 uppifrån
	1?	år 1868 läs: år 1888.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.