1891, Andra Kammaren. N:o 49

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:49

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891, Andra Kammaren. N:o 49.

Fredagen den 8 maj.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 5 b, 6 a 63 64
65, 66 och 67;

bevillningsutskottets betänkande!! n:is 20, 21 och 22; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 44, 45 och 46.

§ 2.

Till afgörande förelåg till eu början statsutskottets utlåtande.
n:o 10 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående pensioner dels för t. f. presidenten
C. F. Waern och dels för kanslisten O. F. TJUF samt kammarskrifvare
G. A. Lindberg och M. Lund.

Mom. a.

Kongl. Maj:t hade föreslagit att tillförordnade presidenten i
kommerskollegium Carl Fredrik Wcern måtte förklaras berättigad
att, da han ur statens tjenst afginge, varda å allmänna indragningsstaten
uppförd till åtnjutande under sin återstående lifstid af en årlig
pension af 5,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, i hvilken entledigande blefve honom beviljadt, men hemstälde
utskottet, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

Andra Kammarens Frot. 1891. N:o 49.

Ang. pension
för t. f. presidenten
C. F.
Wcern.

i

N:o 49. 2

Ang. pension
för t. f. presidenten
C. F.
Wcern.
(Forts.)

Fredagen den 8 Maj, e. in.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Statsutskottet
har afsfyrkt den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen för
tillförordnade presidenten Wsern på den grund, att han endast omkring
20 år varit i statens tjenst anstäld och att han såsom tillförordnad
president icke varit på ordinarie stat uppförd samt, såsom
utskottet vidare säger, »således icke heller i någon mån bidragit till
sin egen pensionering». Vidare åberopar utskottet såsom grund för
sitt afslag att utskottet tagit hänsyn till de höga aflöningar tillförordnande
presidenten Wsern uppburit under den tid han varit i
statens tjenst. Nu är det visserligen sant, att tillförordnade presidenten
Wsern icke har innehaft ordinarie beställning såsom president,
men det lärer väl vara otvifvelaktigt att, ifall kommerskollegii
omorganisation förr blifvit genomförd, så hade väl också
följden deraf blifvit, att tillförordnade presidenten Wsern öfverförts
från ett tillfälligt förordnande till ordinarie befattning. Det kar
således icke i ringaste mån varit af honom beroende, att han icke
blifvit med fullmagt försedd eller verkstält inbetalningar för sin
pensionering. Han har emellertid före denna befattning under åtskilliga
år bestridt finansministersembetet, och jag tror, att den
omständigheten, att han icke så länge varit i statens tjenst, som
man i allmänhet förutsätter för pensionsbeviljande, icke bör utgöra
någon fullgiltig anledning att frånkänna honom pension; tv med
skäl bör man kunna antaga, att den person, som direkt från det
enskilda lifvet förflyttas till en så framstående befattning, som den
tillförordnade presidenten Wsern innehaft, för visso måste hafva
under en lång följd af år genom sitt deltagande i allmänna värf
arbetat till statens gagn och bästa, för att han skulle kunnat anses
meriterad till en sådan befattning.

Jag tror derför, att man icke bör i afseende på honom tilllämpa
den allmänna grundsatsen, att en embets- och tjensteman skall
hafva 35 år varit i statens tjenst för att erhålla pension. Om man i
hvarje särskild! fall vill drifva saken derhän, så föreställer jag mig,
att det kan blifva ganska svårt att få dugliga chefer för vissa af våra
embetsverk. Det finnes vissa af dessa embetsverk, som äro af beskaffenhet,
att det kan vara fördelaktigt att få till chefer antagna
personer, som på vissa områden gjort sig särskildt bemärkta och
visat sig framstående i frågor, som utgöra föremål för nämnda embets
verks handläggning. Men om man i afseende pa dem vill tilllämpa
den stränga rätten i fråga om pensioneringen, så förmodar
jag, att de fleste personer, som vid en mera framskriden ålder skulle
komma i fråga vid besättande af sådana chefsplatser, utan att förut
hafva gått embetsmannabana!!, skulle i allmänhet säga nej till ett
sådant anbud. Det är derföre jag har trott, att Riksdagen borde
i afseende på tillförordnade presidenten Wsern kunna tillgodoräkna
honom den tid, som han har egnat åt åtskilliga allmänna uppdrag,

Fredagen den 8 Maj, e. in. 3 ]y:o 49,

dervid staten varit i tillfälle att tillgodogöra sig den rika erfarenhet, Ang. pension
som lian ådagalagt på det allmänna näringslifvets och andra områ-för L /• Pr<>-den, utan att han dock varit anstäld i statens tjenst. Pensionen har siden£n c■ Fföreslagits
till endast 5,000 kronor. I fall tillförordnade presidenten W*™''

Wfern hade varit ordinarie tjensteman i 35 år, så hade han nu vant Worts-'')

berättigad till eu pension af 7,200 kronor. Då han emellertid varit i
statens tjenst endast omkring 20 år, så liar pensionen, med hänsyn
dertill föreslagits till nyssnämnda siffra af 5,000 kronor. Jag tror
således att i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition tagits all möjlig
hänsyn till den omständigheten, att tillförordnade presidenten Wsern
icke under 35 år tjeuat staten. .Tåg hoppas derför att kammaren
behagade taga i öfvervägande, om icke tillförordnade presidenten
Wsern borde tillerkännas den af Kong!. Maj:t föreslagna pensionen.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag hade knappast förestält mig, att
det skulle höjas någon röst i denna kammare för bifall till den kongl.
propositionen. Jag har varit så mycket säkrare derom, som det åtminstone
velat synas mig, som om de gånger varit ganska få, der
man framlagt så klena skäl för ett förslag om eu pension, som i
förevarande fall. Litet hvar af kammarens ledamöter känner till på
hvad sätt det gamla kommerskollegium under eu längre tid hållits
uppe, och helt säkert var det icke heller för tillförordnade presidenten
Wsern obekant, då han mottog chefsplatsen för detta otidsenliga embetsverk,
att han innehade sin plats endast tills vidare. Han hade således
sjelf icke kunnat påräkna, att då han eu gång skulle lemna denna
plats, han skulle komma i åtnjutande af statspension. Jag anser för
egen del det vara så mycket orimligare, att han skulle erhålla pension,
som han under den tid han varit anstäld såsom tillförordnade
president, åtnjutit en årlig aflöning af 9,000 kronor. Man fordrar af
folk i allmänhet, att de under sin krafts dagar skola göra besparingar
för äldre dagar. Man fordrar detta af personer, som hafva ganska små
inkomster och ganska litet betald t för sitt arbete. Det synes då att
man skulle hafva anledning att ställa enahanda fordran gent mot
dem, som åtnjuta den högsta betalning staten har att erbjuda för
sina arbeten, och jag kan för min del icke annat än anse att presidenten
Wsern är en af dessa lyckliga, som varit i tillfälle att göra
besparingar på den aflöning, som han innehaft sedan år 1875 för att
af dessa besparingar göra sig till godo på äldre dagar. Hans ekonomiska
förhållanden känner jag icke, men det vill synas mig, som om
man här icke allenast saknade tillräcklig anledning, utan det förefaller
mig till och med, som om man saknade alla skäl för beviljandet
af någon som helst pension.

Här kunde vara mycket att tillägga, men det anförda torde vara
nog för att icke bevilja pensionen, hvarför jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till statsutskottets hemställan, som är ett afstyrkande
af Kongl. Maj:ts föreliggande proposition.

N:o 49. 4

Ang. pension
för t. f. presidenten
C. F.
Wcern.
(Forts.)

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Herr G ura sel i as: Jag skall be att få tillstyrka bifall till den af
Kongl. Mai:t föreslagna pensionen åt tillförordnade presidenten Waern.
Hvad som skulle göra mig tveksam att tillstyrka detta vore endast den
omständigheten, att Kongl. Maj:t bär föreslagit en pension, som föga
öfverstiger hälften af det belopp herr Waern har haft såsom aflöning i
sin egenskap af tillförordnad president i kommerskollegium, och jag
skulle för min del dessutom anse önskligt, om han med sin erfarenhet,
sin alldeles ovanligt stora duglighet och med sin kraft, oaktadt sin
långt framskridna ålder, fortfarande komme att stå i spetsen för kollegiet
under dess nya form samt der förmedla öfvergången från det
gamla till det nya. Det är dessa betänkligheter, den, att ett bifall till
den begärda pensionen skulle hafva till påföljd, att presidenten Wsern
komme att afgå från sin plats, jemte det att pensionen synes mig
vara mycket moderat tilltagen, som göra mig tveksam, huruvida jag
bör förorda bifall till den kongl. propositionen. Jag skall emellertid
tillåta mig att göra det. När herr Waern lemnade sin verksamhet
inom den större affärsverlden för att egna sig åt den offentliga
verksamheten, icke blott i den form, hvarunder han förut verkat såsom
en ytterst intresserad och mångsidigt sakkunnig man, och till
följd af de egenskaper, han ådagalagt, ingick i konungens råd, så
verkade han ju der under en märklig tid, från hvilken åtskilliga
märkliga saker äro undertecknade med hans namn såsom kontrasignant.
Han var visserligen icke med såsom statsråd mera än 5
år, men han har under den tiden hunnit medverka till rätt mycket,
och det är erkändt att han icke blott arbetat, utan att han arbetat
mera än hvad många andra statsråd gjort under den tid han stod i
spetsen för finansdepartementet, der han arbetade sig in i de minsta
detaljer och på många håll öfvat en gagnande verksamhet. När han
afgick ur ministéren, så skedde det af konstitutionella skäl; det var
nemligen ett Riksdagens beslut, som han ansåg icke vara fördelaktigt,
och då visade han sig såsom en politisk karakter, i det han vägrade
sin kontrasignation och således nödgades att utgå ur ministéren.
Man har sett statsråd under andra förhållanden och andra tider,
hvilka möjligen ansetts hafva haft lika stora skäl att afgå, men
hvilka sjelfva icke ansett sig hafva lika stora skäl att göra det. När
han afgick, så blef han i stället satt i spetsen för kommerskollegium.
Man må nu hafva hvilka åsigter som helst i statsekonomiska frågor
— och jag befarar att dessa åsigter i någon mån medverka till att
vid bedömande af eu pensionsfråga öfvas större eller mindre frikostighet
— men, säger jag, hvilka åsigter man än må hafva i den
vägen, så kan ingen, som lärt känna presidenten Wsern, ens ett
ögonblick betvifla, att denne man har med stor pligttrohet samt med
mycket arbete och efter bästa uppfattning och förstånd — och detta
är godt — arbetat så mycket, som på honom ankommit.

Under sådana förhållanden anser jag att man i förevarande fall
kan göra ett undantag, så att man icke bör räkna hans tjensteår
precist lika som för dem, hvilka allt från början egnat sig åt sta -

Fredagen den 8 Maj, e. in.

5 N:o 49.

tens tjenst. Jag anser att man bör ge honom det erkännande, som Ang. pension
ligger i Kongl. Maj:ts förslag, och jag ber att få yrka bifall tillf°J *■ /•
detsamma.

denten C. F.
Wcern.

Häruti instämde herrar Loven och Lundberg.

(Forts.)

Herr Lyttkens. Då fråga är om pensioner, så är det gifvet
att åsigterna kunna vara betydligt olika allt efter den olika uppfattning
man har om statens skyldighet att bevilja pension eller ej.
Staten har inslagit den principen att, när en embets- och tjensteman
tjenat vissa år och uppnått en viss ålder, så förpligtar sig staten
att efter den tiden bereda honom pension i förhållande till sin
lön. Den person, för hvilken pension nu blifvit i frågasatt, har
icke uppfylt dessa vilkor, ty han har aldrig genomgått de lägre
tjenstemannagraderna i statens tjenst och der förnött sin tid under
knappa aflöningsvilkor, utan han har genast inträdt i statens allra
högsta löneklass, och fått uppbära de dermed förenade löneförmåner
samt derefter, när han efter några år afgiek från detta embete, tillträdt
ett framstående embete med eu aflöning, så betydande, att den
varit fullt tillräcklig att lefva derpå och äfven lägga af något för
äldre dagar.

Man har såsom skäl för beviljandet af denna pension anfört,
att presidenten Wsern afgiek från sin plats i konungens råd på fullt
konstitutionella skäl. Ja, han afgiek från sin plats på den grund,
att han icke ville kontrasignera en lag, som afsåg att hejda den
oerhörda skogssköflingen i landet, särskildt i Norrland, och det kan
jag åtminstone icke räkna honom till så stor förtjenst. Riksdagen
hade den uppfattningen, att skogssköflingen borde hejdas, och då han
icke ville dela denna åsigt, och således icke ville kontrasignera ett
dylikt beslut, så blef deraf en gifven följd att han afgiek. Presidenten
Wasrn befinner sig för öfrigt icke i sådana ekonomiska förhållanden,
att han kan anses komma att på gamla dagar behöfva
lida någon nöd, utan han är tvärtom en mycket välbergad man.
Det må väl vara sant, att man kan säga att, då så många andra
fått pension å denna hufvudtitel, så borde också den nu i frågasatta
kunna beviljas. Men då man måste vara sparsam med statens medel,
så att de icke må utdelas till andra, än som dertill äro berättigade
och deraf i behof, och då i frågavarande person i ekonomiskt hänseende
befinner sig i sådana vilkor, äfven i betraktande af hans
samhällsställning, att de fullt räcka till för hans behof, samt då
han icke heller har behof af denna pension för att deraf spara åt
sina arfvingar, hvilka kunna lefva på den rikedom, de sjelfva ega,
så får jag, herr talman, af dessa skäl yrka afslag å Kongl. Maj:ts
proposition och bifall till utskottets afstyrkande förslag.

Herrar Nilsson i Vrängebol, Janson i Carlshed och Andersson
i Löfhult förenade sig med herr Lyttkens.

N:o 49. 6

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan. ,

Mom. b.

Bifölls.

Ang. pensioner Kongl. Maj:t hade vidare föreslagit, att kammarskrifvarne hos
för hammar- kommerskollegium, tillförordnade kamreraren Gustaf Anders Lindskrifvame
g. berg oc]] tillförordnade kammarförvandten Magnus Lund, hvilkas
och M. hund. befattningar icke inginge i den nya organisation af embetsverket,
som af Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under sjette hufvudtiteln
föreslagits, måtte förklaras berättigade att från och med år
1892 å allmänna indragningsstaten åtnjuta, jemte de pensioner de
efter afskedstagandet kunna ega från civilstatens pensionsinrättning
uppbära, fyllnadspensioner till belopp för Lindberg af 2,200 kronor
och för Lund af 1,600 kronor om året, dock att, derest någon af
dem framdeles skulle erhålla anställning å rikets stat, pensionsbeloppet
för honom skulle minskas med ett belopp, svarande mot den
nya aflöningen, eller, om denna uppginge till samma eller högre
belopp, upphöra att utgå.

Med anledning häraf hemstälde utskottet:

»c) att Kongl. Majrts derom gjorda framställning må på det
sätt bifallas, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförordnade
kamreraren Gustaf Anders Lindberg må, jemte den pension
han efter afskedstagandet må ega att från civilstatens pensionsinrättning
uppbära, berättigas att från och med år 1892 under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta fyllnadspension
till belopp af 1,700 kronor om året, dock att, derest Lindberg
framdeles skulle erhålla anställning å rikets stat, pensionsbeloppet
för honom skall minskas med ett belopp, svarande mot den
nya aflöningen, eller, om denna uppgår till samma eller högre belopp,
upphöra att utgå; samt

d) att Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning må på det sätt
bifallas, att kammarskrifvaren hos kommerskollegium, tillförordnade
kammarförvandten Magnus Lund må, jemte den pension han efter
afskedstagandet kan ega att från civilstatens pensionsinrättning uppbära,
berättigas att från och med år 1892 under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten åtnjuta fyllnadspension till belopp af
1,000 kronor om året, dock att, derest Lund framdeles skulle erhålla
anställning å rikets stat, pensionsbeloppet för honom skall minskas
med ett belopp, svarande mot den nya aflöningen, eller, om denna
uppgår till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.»

Fredagen den 8 Maj, e. in.

7 N:o 49.

Efter föredragning till en början af mom. c. anförde: Ang. pensioner

för kammar Chefen

för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Kongl.^^Lindberg''

Maj:t hade i afseende på tillförordnade kamreraren Lindberg tänkt och M. Lund.
sig att Lindberg borde vara berättigad till en pension af 4,000 (Forts.)
kronor och har derför, då Lindberg eger att från civilstatens pensionsinrättning
åtnjuta 1,800 kronor, föreslagit Riksdagen att bevilja
honom en fyllnadspension af 2,200 kronor. Emellertid har statsutskottet
sänkt det sålunda begärda pensionsbeloppet med 500 kronor
och det på den grund, att statsutskottet tagit hänsyn allenast till
hvad Lindbergs lön enligt den på 1860-talet uppgjorda stat utgjort.

Men utskottet har, enligt min tanke, misstagit sig något vid beräknandet
af lönens belopp. Utskottet uppgifver att Lindberg
utöfver lönen 3,500 kronor i tjenstgöringspenningar uppburit 700
kronor.

Dessa 700 kronor äro dock icke tjenstgöringspenningar, utan
dyrtidstillägg. Lönen för denna befattning bestämdes på 1860-talet
till 3,500 kronor. Men senare, jag vill minnas, år 1874, tillädes
till lönerna för vissa tjenstår, deribland äfven för Lindbergs, visst
dyrtidstillägg. De uppfördes på extra stat och hafva sedermera beviljats
år för år. Lindberg har således egentligen uppburit en lön
under hela denna tid af 4,200 kronor, ehuru en del af lönen på
grund af Riksdagens beslut, uppförts på extra stat såsom dyrtidstilllägg
eller löneförbättring. Lindberg har icke förr än under de allra
senaste åren kommit i besittning af den lön, som motsvarande tjenster
i andra embetsverk betinga. En kamrers aflöning utgör 4,000
kronor i lön, när han tjenstgjort så länge, att han uppbär 2 ålderstillägg,
hvithet Lindberg skulle uppbära, om han vore anstäld i ett
regleradt verk. Men derjemte åtnjuter kamrerare såsom tjenstgöringspenningar
1,500 kronor. Pensionsvilkoren äro i allmänhet sådana,
att tjenstem ämnen äro berättigade att i pension uppbära fulla lönen
jemte ålderstillägg; för Lindberg skulle detta utgöra 4,000 kronor,
nemligen samma pension som Kongl. Maj:t för honom ifrågasatt,
hvarvid Kongl. Maj:t dock icke af Riksdagen behöft äska mer än
2,200 kronor, då Lindberg på grund af inbetalningar i civilstaten
är berättigad till eu pension derifrån af 1,800 kronor. Jag hemställer
till kammaren, om det är rättvist, att en person, som under
största delen af sin tjenstetid icke fått uppbära den aflöning, som
för motsvarande tjenst i andra embetsverk är medgifven, nu skall,
just derför att han icke fått uppbära en sådan aflöning, beröfvas
ytterligare för sin framtid och ålderdom motsvarande pensionsbelopp.
Jag hemställer derför, om icke kammaren skulle finna sig
manad att bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

Herr Lasse Jönsson: På de skäl, som i statsutskottets

betänkande anförts, tager jag mig friheten yrka bifall till utskottets
förslag.

N:o 49. 8

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Ang. pensioner Herr Hedin: Genom herr statsrådets och chefens för civilde''skrifvarne^G
Partementet anförande har blifvit bekräftadt hvad jag förut förestält.
SÄ! Lindberg'' nemligen att här förekommit något missförstånd å statsutskottets
och m. Lund. sida. Det är endast med mycken tvekan man gör en anmärkning,
(Forts.) som ser ut som ett klander mot statsutskottet. Ty hvarje gång
man är frestad dertill, ligger den sjelfbekännelsen nära till hands,
att om man vore öfverhopad af arbete såsom statsutskottet, man
uppenbarligen riskerade att begå tio gånger så många misstag. Men
det kan icke vara rigtigt hvad statsutskottet anfört om tjenstgöringspenningar
för Lindberg och Lund. Förhållandet är i sjelfva verket
det, att om detta verk blifvit regleradt samtidigt med de andra,
verken, de belopp, som här uppförts som tjenstgöringspenningar, men
aldrig haft den titeln, utan — såsom herr statsrådet nämnde — utgjort
dyrtidstillägg, skulle hafva kommit att ingå såsom fasta lönetillägg
i de nyreglerade ordinarie lönebeloppen. De äro icke, hafva
icke kallats, icke haft karakteren af tjenstgöringspenningar, utan
varit extra tillägg till eu såsom otillräcklig erkänd lön, med afseende
å hvilken icke reglering egt rum, derför att hela verket varitstäldt,
så att säga, på indragning. Jag kan särskilt intyga, att
uppgifterna om lönevilkoren för herr Lund icke äro korrekta. Jag
kan icke förklara rigtigt, huru de nu förefintliga siffrorna inkommit
i statsutskottets betänkande. Ty faktum är, att Lund haft en lön
af 1,800 kronor, tvenne ålderstillägg å tillsammans 1,000 kronor —
således 2,800 kronor, samt tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, det
vill säga i allt 4,000 kronor, hvaremot de i utskottets utlåtande förekommande
s. k. tjenstgöringspenningarne äro hvad herr statsrådet,
nyss upplyste, höra till de extra dyrtidstillägg, hvilka utan tvifvel
länge sedan skulle sammansmultit med den reglerade ordinarie
lönen, om verket blifvit regleradt. Jag tror således, att Kongl. Maj:t
haft alla skäl att göra den framställning, som han gjort på tillstyrkan
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet. Hvad den ännu
icke föredragna punkten d) beträffar, gäller min anmärkning äfven
den och på enahanda skäl. Jag yrkar, herr talman, bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr grefve Hamilton instämde med herr Hedin.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke se, att det är någon
skilnad, om det är ett tillfälligt dyrtidstillägg eller tjenstgöringspenningar.
Det är åtminstone icke någon ordinarie lön. Nu säger
den siste talaren, att om dessa tjenstemäns löner varit reglerade i
likhet med tjenstemännens vid andra embetsverk, så hade det varit
så och så. Ja, det är just detta »om» som fattas. Eljest hade icke
Kongl. Maj:t beliöft komma med proposition till Riksdagen. Under
närvarande förhållanden anser jag emellertid, att statsutskottet icke
origtigt förfarit, då det tillstyrkt denna nedsättning, och yrkar jag
derför fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Fredagen den 8 Maj, e. in.

9 N:o 49.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

I fråga härefter om utskottets under mom. cl gjorda hemställan,
yttrade:

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag anser
mig skyldig upplysa, att alldeles motsvarande förhållanden med dem
jag nyss i afseende på kamreraren Lindberg relaterade ega rum i afseende
på kammarskrifvaren, tillförordnade kammarförvandten Lund.
Här är förhållandet det, att de 440 kronor, som i statsutskottets betänkande
upptagits som tjenstgöringspenningar, egentligen böra betraktas
såsom en del af lönen. Dessa 440 kronor utgöra dyrtidstillägg och
böra icke likställas med tjenstgöringspenningar under vanliga förhållanden,
utan är en tillökning i lönen. Lund skulle uti ett regleradt
verk vara berättigad till en lön af 2,800 kronor jemte 1,200 kronor
i tjenstgöringspenningar; derför har Kongl. Maj:t beräknat pensionen
till lönens belopp eller 2,800 kronor. Då Lund inom civilstatens
pensionsinrättning är berättigad till pension af 1,200 kronor, erfordras
således en fyllnadspension på 1,600 kronor, och jag tror mig
kunna vitsorda, att den är för honom behöflig.

Herr Hedin: Jag skall anhålla, herr talman, att med hänvisning
till hvad jag nyss sagt och med åberopande af herr statsrådets
och chefens för civildepartementet senaste anförande få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Lasse Jönsson: Jag skall endast i korthet be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande, n:o 62, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pensioner
åt föreståndaren för landtbruksinstitutet vid Ultima F. G.
Norström och föreståndaren för institutets agrikultur kemiska försöksanstalt
m. m. H. A. von Post.

§ 4.

Likaledes bifölls bankoutskottets härefter föredragna memorial,
n:o It, i fråga om ett årligt lönetillägg för pappersmästaren vid
Tumba bruk P. G. Öberg.

Ang. pensioner
för k drum arshr
if var ne G.

A. Lindberg
och M. Lund.

(Forti.)

N:o 49.

10

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändringar
i gällande reglemente
och stat
för riksbanken.

I ordningen förekom Härnäst bankoutskottets utlåtande, n:

:o

12, i fråga om ändringar i
banken.

»ältande reglemente och stat för riks -

Punkten 1

Lades till haudlingarne:

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 140, både
herr E. G. Fredholm i fråga om utsträckning af tiden för återbetalning
af de s. k. afbetalningslånen, föreslagit, att mom. 2 i §
32 af bankoreglementet måtte erhålla följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette eller hvar
tolfte månad efter utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet
jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela
obetalda delen af lånet varder till betalning förfallen.»

Under förevarande punkt hemställde emellertid utskottet, att
herr Fredholms ofvan berörda motion ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Ivar Månsson i
Trää och A. Johansson i Löfåsen, hvilka varit af den mening, att
Riksdagen borde bifalla herr E. G. Fredholms motion i hvad den
afsåge af betalningslån, och derför hemstält,

att Riksdagen måtte besluta att $ 32 mom. 2 i bankoreglementet
skall erhålla följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette eller hvar
tolfte månad efter utlåningsdagen af eu femtedel af lånebeloppet
jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela
obetalda delen af lånet varder till betalning förfallen»;

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:

Herr Månsson: Såsom kammaren torde erinra sig, uttalades
i början af denna riksdag en förvåning öfver det dåliga resultat,
som åtskilliga afdelningskontor lemna. Det uttalades ock den
förväntan, att när man komme till frågan om flere afdelningskontors
inrättande, man icke skulle taga hänsyn till det dåliga resultatet
vid flere afdelningskontor. Vid detta ärendes behandling anfördes
bland annat af en bankofullmägtig, ledamot i denna kammare,
såsom ett skäl till nämnda missförhållande, att sådana skrankor, sådana
hårda vilkor vore uppstälda för dessa afdelningskontor. Bland
annat påpekade han, hurusom det med afseende på afbetalningslånen
vore föreskrifvet för riksbanken och afdelningskontoren sådana vilkor,

Fredagen den 8 Maj, e. m.

11 N:o 4».

att dylika icke funnes i någon jemförlig grad hos någon annan bank. Om ändringar
Såsom vi veta, är det så, att dessa af betalningslån skola betalas åter* gällande reg-^
på 27, år med en afbetalning hvar sjette månad. I de flesta an~ ^Tiksbankett
dra banker, der sådana afbetalningslån beviljas, är det icke så, utan'' (porta)
dels hafva de afbetalning endast en gång om året, dels är afbetalningstiden
utsträckt till fem eller tio år. En åtgärd i den retning,
som motionären och nämnde bankofullmägtige påyrkat, har ock förordats
af sex eller åtta afdelningskontors styrelse, på det att de framställningar,
som i detta afseende allt mer och mer göras, skulle kunna
tillgodoses. Emellertid har bankofullmägtiges majoritet i år likasom
förut afstyrkt dessa framställningar, och jag vill i anledning deraf
nu yttra några ord.

Fullmägtige säga, att dessa afbetalningslån icke äro passande
för den egentliga bankrörelsen, samt natt en dylik särskild utlåning
så länge fått fortfarande utöfvas, lär väl enligt fullmägtiges
mening egentligen hafva berott dels på dess djupa rötter i våra vanor
och kredithruk, dels äfven derpå, att den ansetts på ett tillfredsställande
sätt motsvara åtskilliga samhällsklassers, särskildt mindre
jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof och följaktligen
tills vidare icke kunde utan afsaknad indragas». Det synes häraf,
som om det vore fullmägtiges mening att upprycka dessa djupa rötter;
men min åsigt är, att ju mer vi knappa in på dessa afbetalningslån,
desto mera måste folket slå sig på vexelrörelsen, som dock
är svårare att sköta och som blir mycket dyrbarare än afbetalningslånen.
Om afbetalningslånen helt och hållet borttogos, skulle man
förhindra t. ex. arrendatorer, handtverkare och mindre industriidkare,
hvilka icke äro i tillfälle att sätta hypotek för sina lån, från
att få sådana, utan de måste begagna sig af vexlar. Om man
indrager afbetalningslånen, kommer man sålunda derigenom icke från
borgenssystemet, ty borgen fordras, såsom vi veta, lika väl på vexlar
som på reverser för afbetalningslån.

Fullmägtige säga vidare, att andra banker kunna sköta denna
lånerörelse, och de hafva också mer och mer öfvertagit den, hvarför
det icke skulle vara behöfligt för riksbanken att sysselsätta sig dermed.
Men då kan man ju lika väl säga, att riksbanken skulle afstå
från all annan lånerörelse, hvilket äfven senaste bankkomité ansåg
lämpligt ■—• utom hvad angår vexelrörelsen. Jag undrar dock,
om detta vore rätt, ty då skulle riksbanken enligt mitt förmenande
aldrig kunna komma att reglera räntefoten och i svåra tider hålla
myntvärdet uppe. Säkert är att, om riksbanken tar lånerörelsen om
hand, känner allmänheten sig mycket tryggare än om denna rörelse
ligger uteslutande i händerna på de enskilda bankinrättningarna.

Det synes mig derför, som om riksbanken borde slå in på den
väg, som motionären angifvit och som skulle medföra den förmån,
att lånetagaren sjelf finge välja emellan att afbetala hvar sjette eller
tolfte månad. Jordbrukaren får sin skörd endast en gång om
året, och under nuvarande förhållanden måste han skaffa sig lån

Jf:o 49. 12

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändringar genom vexlar, hvarigenom han lätt råkar i svårigheter. Det är på
''ummutchsfät 8rund häraf, och då jag gerna önskar, att riksbankens afdelningsförRiksbanken,
kontor, soru hittills i allmänhet visat ett dåligt resultat, måtte få
(Forts.) något att göra, som jag anhåller, att denna kammare måtte bifalla
motionen. Jag tror visserligen icke, att detta skulle inverka på hufvudkontorets
rörelse, men för landsbygden skulle det verka mycket
godt. Jag är också äfvertygad om, att tjenstemännen vid afdelningskontoren
mycket väl skulle hinna med den ökade rörelse, som häraf
blefve eu följd.

Jag yrkar sålunda att kammaren, med afslag på utskottets hemställan,
ville bifalla min reservation, som öfverensstämmer med motionärens
förslag i hvad det afser afbetalningslån.

Häruti instämde herrar Nilsson i Käggla, Lasse Jönsson och
Arnoldsson.

Herr Bokström: Det yrkande, som framstäldes af den siste talaren,
har flera gånger varit af Riksdagen pröfvadt samt af båda
kamrarne underkänts. De komitéer, som varit nedsatta för granskning
af riksbankens förhållanden, nemligen 1881 års och 1889 års
komitéer, hafva likaledes varit af den åsigt, att borgenslånen inom
riksbanken fått en allt för stor utsträckning, och denna åsigt står
också i fullkomlig öfverensstämmelse med den grundsats, som beträffande
de enskilda bankernas lånerörelse blifvit af regering och
riksdag faststäld. I detta afseende är det nemligen stadgadt, att
högst 7I0 af grundfonden får användas till borgenslån, och enligt
riksbankens nu gällande reglemente är 29 procent af riksbankens
grundfond anvisadt för sådana lån. Det synes mig då finnas ganska
goda skäl för att söka få denna lånerörelse i någon mån reducerad
i stället för att ytterligare gifva anledning till att den samma
kommer att taga en än större del af grundfonden i anspråk.

Den föregående talaren uppgaf, att i de flesta andra banker utlemnas
i regel afbetalningslån på 5 eller 10 år. Såvidt jag vet finnes
ingen utredning härom, och jag tror icke, att så är förhållandet
i allmänhet, äfven om på något eller några ställen denna anordning
vidtagits. Det är icke heller underligt, att en sparbank med sin inskränkta
klientel inom ett mindre område kan sköta en dylik lånerörelse,
då styrelseledamöterna der personligen känna bankens kunder.
Men så är icke förhållandet med riksbanken, hvars styrelse,
såväl den vid hufvudkontoret som den vid afdeluingskontoren, måste
i icke oväsentlig mån vara beroende af de personers tillförlitlighet,
hvilka utfärda vederhäftighetsbevisen, och då kan ett sådant bevis, som
gäller för ett afbetalningslån på 27, år, tillmätas större tillförlitlighet
än ett sådant gällande ett lån på 5 år. Det är visserligen sant,
att bankstyrelsen kan infordra vederhäftighetsbevis hvar sjette månad,
eller, om motionärens förslag hifalles, hvarje år, men det torde
vara en känd sak, som ligger nära till hands att tänka sig, att be -

Fredagen deri 8 Maj, e. m.

13 Jf:o 4».

visets utgifvare icke är så noggrann, då kan utfärdar vederhäftig- Om ändringar
hetsbeviset 2:dra, 3:die eller 4:de gången, som då det sker lista gån-* gällande reggen.
Iy om någon förändring beträffande borgensmannens veder-yd> ri^an^eTO#
häftighet inträdt, och han tydligen uttalar detta i beviset, blefve ju (Forts)
följden den, att banken komme att söka indrifva hela fordringsbeloppet,
hvarigenom banken möjligen komme att drabbas af förlust,
medan banken deremot kunde med större utsigt få in hela beloppet,
om lånet finge i lugn och ro amorteras.

En af reservanterna har yrkat bifall till reservationen. Jag
ber likväl få fästa uppmärksamheten på, att redaktionen af ett sådant
stadgande, som man vill att kammaren skall antaga, icke af
bankoutskottet blifvit pröfvadt. Det torde väl icke vara särdeles välbetänkt
att nu i riksdagens sista timme antaga ett stadgande, som
ej undergått en så omsorgsfull pröfning, som ett stadgande i bankoreglementet
bör undergå.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Löfåsen: Äfven jag har deltagit i utskottets
behandling af denna fråga och dervid låtit anteckna mig
såsom reservant derför, att jag icke kan gilla det slut, hvartill utskottet
kommit. Jag anser nemligen, att det skulle vara till stor
nytta, om man kunde få dessa afhetalningslån, som egenligen äro
afsedda för mindre jordbrukare, stälda på längre tid, det vill säga
på ett i stället för ett hälft år. Det är icke godt för eu jordbrukare
att två gånger om året gorå dessa afbetalningar, då han icke
kau påräkna någon inkomst för sin skörd mer än eu gång om året.

Här invändes visserligen att han kan få sådana afhetalningslån i andra
penningeinrättningar. Det är sant. I sparbanker kan han få
det, men han måste då betala högre ränta. Emellertid torde det
väl vara riksbankens ändamål att hålla räntefoten inom tillbörliga
gränser. I samma mån som afdelningskontorcn utvecklas och
blifva allt flere och flere, så att sådana, som jag hoppas, slutligen
komma att finnas i hvarje län, förfaller ock den anmärkning, som
den siste talaren gjorde, att tjenstemännen icke känna folket. Blir
det, såsom jag sade, ett afdelningskontor i hvarje län, kunna kontorets
tjenstemän någorlunda känna till folket, kanske lika bra som
sparbankens tjenstemän, och då förfaller, som sagdt, den anmärkningen.

Jag får derför yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets
hemställan.

Herr GumaHius: Inom utskottet har jag uttalat en åsigt, som
närmar sig den, som herr Ivar Månsson och den senaste talaren
här framstält. Men vi hafva icke behandlat denna fråga inom utskottet
så, att jag kan säga, att den blifvit färdigbehandlad, och
jag är mycket oviss, om utskottet och bankofullmägtige, som det
skulle komma att höra, kunde, äfven om man ville gå ungefärligen

N:o 49. 14

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändringar gå långt som motionären gjort, komma med förslag i öfverensstäm *

3aUande re9- melse med reservanternes.

lemente och stat ivt i • 01 0 , ,

för riksbanken. Man kan nu vmna samma mai pa tvenne satt, antingen genom
(Forts.) utsträcka lånetiden till fem år med afbetalning af en femtedel för

hvarje fullt år, eller att utsträcka tiden till fem år med afbetalning af
en tiondedel för hvarje halfår, och jag tycker mig nästan känna i luften,
att herrar bankofullmägtige, om de skulle ställas i valet mellan
dessa båda utvägar, skulle komma att föredraga den senare. Det få
vi kanske snart höra, ty jag tyckte mig höra att en bankofullmägtig
nu begärde ordet. Inom bankoutskottet var flertalet emot motionen.
Men af dem, som voro för den, var det somliga som ville gå
i den rigtning, som reservanterna föreslagit, och andra, som ville
gå i den rigtning, att man fortfarande skulle hafva afbetalningarne
halfårsvis. Vid sådant förhållande hyser jag någon betänklighet mot
att denna kammare nu utan vidare skulle antaga det förslag, som
här föreligger i form af reservation. Det är icke här samma förhållande
som i många andra frågor, nemligen att man i slutet af
riksdagen antager den utan vidare såsom en opinionsyttring, utan
då det gäller en bestämmelse i bankoreglementet, måste vi, om
reservanternas åsigt här får majoritet, men denna åsigt icke segrar

1 Första Kammaren, hvilket jag förmodar den icke gör, votera gemensamt
om bibehållandet af den nuvarande bestämmelsen i mom.

2 i § 32 af bankoreglementet eller förändring af momentet i öfverensstämmelse
med den ordalydelse, reservanterna vilja gifva detsamma.
Jag upprepar, att jag, som på det hela taget är vänligt stämd mot
motionärens förslag, dock icke vill hafva det fram i den form, som
reservanterna här föreslagit, och jag skulle derför icke önska att
det blefve gemensam votering, vid hvilken reservanternas förslag inginge
såsom det ena ledet i propositionen. Jag tror, att man möjligtvis
i stället skulle kunna vinna det syfte, som reservanterna och
motionären önska få fram genom att begära en återremiss. Sådant
skulle icke hafva annan påföljd, än att memorialet kom tillbaka
från bankoutskottet med hemställan att kammaren måtte fatta beslut,
och då får kammaren låta bero vid hvad som utskottet föreslagit.
Men i sådant fall har kammaren dock varit i tillfälle att
uttala sin mening i förslagets syfte, utan att vilja på rak arm bestämma
om ordalydelsen af det, som skall införas i bankoreglementet.

Jag vill för min del icke göra något yrkande, men om någon
annan skulle yrka på eu återremiss, skall jag votera för densamma.
En sådan skall icke leda till någon praktisk påföljd, men dock hafva
verkan af en opinionsyttring.

Herr friherre Fock: Jag börjar med att be om ursäkt, att jag
måste vara mera tystlåten än vanligt till följd af ett tillfälligt bröstlidande.
Men jag kan icke underlåta att yttra några ord, då jag
nemligen inom bankofullmägtige vid behandlingen af denna fråga

Fredagen den 8 Maj, e. in.

15 N:o 49.

uttalat eu åsigt i lika syfte med den, som innehålles i den vid utskot- Om ändringar
i denna punkt fogade reservationen. '' 9allande reg De

ifrågavarande lanen, hviika aro val bekanta inom denna kam■
mare, äro, som herrarne veta, små lån på några hundrade högst 6,000’ ^For(.s ^
kronor, hviika beviljas på det vilkor, att ''j. skall afbetalas hvarje
halfår, således hela lånet under loppet af 21/2 år. Det är icke fråga
om, att ur bankmässig synpunkt denna låneform måste förkastas, och
detta dess mera ju längre lånen skola löpa och sålunda de försträckta
medlen bindas utan uppsägningsrätt från bankens sida. Ur den synpunkten
kan det icke falla mig in att försöka ett försvar för denna
låneform. Men märken väl, mine herrar, att för dessa lån är, i
olikhet med alla andra inom riksbanken, afsatt en särskild fond,
som icke får öfverskridas. Derigenom har Riksdagen redan förklarat,
att det icke är en vanlig form af bankrörelse. Riksdagen har anvisat
särskilda medel till denna rörelse, och dessa medel skulle riksbanken,
utan att dess rörelse i öfrigt lede något men, kunna öfverlemna
åt någon annan institution att förvaltas.

Afbetalningslånen upptagas till större delen af små jordbrukare,
näringsidkare, handlande o. s. v. Fäster jag mig vid jordbruksnäringen,
så kunna dessa lån vara ganska fördelaktiga. De upptagas
för inköp af inventarier, för inköp af gödningsämnen, för underlättande
af en tillfällig odling o. s. v.; men man fordrar att hvarje
halfår skall afbetalas */6. Hvilken kan i sin näring nedlägga dessa
penningar med det resultat, att vinsten af rörelsen medgifver, att
han för hvar sjette månad kan afbetala 7. af lånet? Man klandrar
här borgenssystemet. Ja, ingen kan klandra det högre än jag, om
det lättsinnigt ingås. Men borgenssystemet innebär nu egentligen
ett uttaladt förtroende, och utan förtroende slutas inga affärer af
hvad slag som helst. Och dessutom får jag upprigtigt säga, att
jag mycket föredrager denna öppna och ärliga borgen framför den
maskerade borgen, som förekommer i form af ackomodationsvexlar
eller i form af fabricerade reverser, hviika ingalunda saknas i våra
bankers portföljer. Dessa äro ingalunda bättre, de äro sämre i det
afseende, att de vilja vara något, som de icke äro.

Man har anmärkt, att det skall blifva svårt för lånesökande
att få borgen för den händelse afbetalningstiden utsträckes. Nå väl,
om detta är fallet, så är det ju ingen risk, att riksbanken skall
blifva öfverlupen af lånesökande. Jag skulle emellertid tro för min
del — det kan ju hända att jag misstar mig — att man hellre
går i borgen för en vän, om lånevilkoren äro af den beskaffenhet,
att man förutser, att låntagaren skall kunna fullgöra förbindelsen,
och det kan han otvifvelaktigt lättare om amorteringstiden är längre.

Nu heter det visserligen, att lånet skall betalas på 272 år, men
det sker i sjelfva verket icke, åtminstone i ganska många fall,
utan när till exempel två afbetalningar äro gjorda, när låntagaren
har ansträngt sig för att kunna göra dessa två afbetalningar, så
kommer han in och begär ett nytt lån. för att omsätta det gamla.

Jf:o 49. 16

Fredagen den 8 Maj, e. in.

Om ändringar Kanhända tager han upp det till det ursprungliga beloppet igen på
iJmeuteochitaty ärligare 2 7, år, och så fortgår det undan för undan. Man har
för riksbanken.^ icke vunn^ något på den hastiga afbetalningen, utan endast
(Forts.) åstadkommit, att amorteringen sker våldsamt just i början. Det
borde dock helst vara motsatsen, så att amorteringen vore liten i
början och större längre fram.

Men jag har ett ytterligare skäl för eu förändring i vilkoren
för afbetalningslånen i af motionären angifven rigtning; och det är
den omständigheten, att denna låneform redan finnes och att en
särskild fond är derför anvisad. Vore det fråga om att taga bort
den totalt, skulle jag kanhända ställa mig på annan sida. Men då
derom ej är fråga, synes mig lämpligast att äfven dessa lån meddelas
under vilkor, hvarigenom de, såvidt sådant utan ökad risk
eller olägenhet för riksbanken kan ske, blifva i möjligaste mån beqväma
och ändamålsenliga för låntagarne.

Här har nu emellertid erinrats, att det är för sent att fatta
något beslut, och det tror jag äfven, och jag har icke uppträdt för
att göra något yrkande, bland annat derför, att jag icke kan obetingadt
instämma i motionen. Jag saknar deruti nemligen några
vilkor, som återfinnas i den reservation, som är bifogad det af förra
årets bankoutskott i ämnet afgifna betänkande, såsom att det skulle
vara lånesökande medgifvet, om han så önskade, att taga lånen med
hastigare amortering, eller med afbetalning af 75 hvarje halfår, således
på samma sätt som nu, och vidare att i förbindelserna skulle
inryckas den bestämmelsen, att räntesatsen å lånet skulle förändras,
då riksbanken ändrade sin räntesats i allmänhet. Ty det är ju orimligt,
att om jag i dag får ett lån mot till exempel 5 procent ränta, jag
skulle få behålla det i 5 år med oförändrad ränta, äfven om riksbanken
nödgades höja räntan till 6 eller 7 procent, och tvärtom.
Hade det varit föreskrifvet här såsom vid uppsägningslånen, att räntan
skulle ändras i den män riksbanken pröfvade skäligt, så skulle
jag hafva kunnat vara med derom. Men nu kan jag det icke.
Och då jag måste instämma med den förre högt ärade och sakkunnige
talaren deri, att en återremiss icke skulle tjena till annat än
eu opinionsyttring, och jag icke finner skäl att afgifva någon sådan,
så kan jag icke heller yrka återremiss. Men jag har dock ansett
mig böra uttala min bestämda åsigt i ämnet.

Något yrkande gör jag icke.

Herr E. G. Fredholm: Då eu af mig förlidet år väckt motion
i denna fråga blef af Riksdagen afslagen, hade jag icke tänkt förnya
motionen. Men då jag erhållit uppmaningar dertill från flere håll,
beslöt jag slutligen att äfven i år väcka samma motion. Då utskottet
emellertid afstyrkt motionen och så sakkunniga personer som
de två nästföregående talarne visat, att det icke lönar mödan att
återremittera memorialet i denna punkt samt icke heller vilja till -

17 N:o 49.

Fredagen den 8 Maj, e. m.

styrka förslaget såsom det af reservanterna framstälts, skall icke Om ändringar
heller jag göra något yrkande. » gällande reg lemente

och stat

TT t . # 0 för riksbanken.

Herr Larsson i Mörtlösa: Da denna fråga förlidet år beliand- (Forts.)
lades inom bankoutskottet, väcktes förslag, att om låntagaren kunde
prestera realsäkerhet, det skulle medgifvas honom att få inbetala ’/5
af lånet hvar tolfte månad. Under sådana förhållanden tror jag
icke att det är fara att utsträcka tiden för lånen till 5 år. I så
dant syfte skulle jag vilja tillstyrka bifall till herr Ivar Månssons
reservation.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå
och bifall i stället till herrar Månssons och Johanssons reservation.

Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller bankoutskottets hemställan i 2:dra punkten
af utlåtandet n:o 12, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit den af herrar I. Månsson och A. Johansson i
Löfåsen vid denna punkt afgifna reservation.

Omröstningen utföll med 114 ja och 71 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkterna 3—7.

Biföllos.

I punkten 8 hemstälde utskottet,

att det i staten för riksbankens hufvudkontor omförmälda anslag
»till extra arbeten, semestervikariat och flitpenningar till ordinarie
och extra ordinarie tjenstemän» måtte bestämmas till 30,000
kronor;

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 49.

2

X o 49. 18

Om ändringar
i gällande reglemente
och stat
för riksbanken.

(Forts.)

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Emot denna utskottets hemställan hade anmälts följande reservationer: af

herr Johannes Jonson i Fröstorp med hvilken herr Sjö instämt:
»Då frågan om förhöjning i anslaget till extra arbeten, semestervikariat
och flitpenningar till ordinarie och extra ordinarie
tjensteman från 24,000 kronor till 30,000 kronor icke till utskottet
inkommit förr än vid justering af redan fattadt beslut angående
bankoreglementet, får jag anmäla min reservation emot utskottets
tillstyrkande förslag»; samt

af herrar Gumcelius, A. Hansson i Solberga, A. Johansson i
Löfåsen, Ivar Månsson och J. P. Nilsson i Käggla.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Jonson i Fröstorp: Som herrarne finna, har jag icke
kunnat vara med om att bifalla den af fullmägtige gjorda framställningen,
så som också synes af den vid betänkandet fogade reservationen.
För icke länge sedan inkommo fullmägtige till bankoutskottet
och framlade förslag till lönereglering för riksbankens
tjensteman. I denna lönereglering, som var fotad på framställning
af tjenstemännen, hade fullmägtige föreslagit åtskilliga förhöjningar
i de nuvarande * lönerna, och i de flesta fall med 400 kronor för
hvarje. — När man jemför dessa tjensteman med tjenstemännen i
andra statens verk och inrättningar, kommer man till det resultat,
att riksbankens tjenstemän äro ganska väl aflönade, hvarför utskottet
också afslog den gjorda framställningen. Sedermera, såsom
reservationen innehåller, kom från fullmägtige eu framställning om
förhöjning i anslaget till ersättning för extra arbeten, semestervikariat
och flitpenningar, så att det skulle blifva höjdt från 24,000 till

30,000 kronor. Det var först vid justering af betänkandet, sedan
utskottet redan fattat sitt beslut innehållande att 24,000 kronor
skulle som förut utgå, som beslutet om förhöjningen egde rum.
Men på det sättet kunde jag icke vara med om att ändra ett redan
fattadt beslut just vid sjelfva protokollsjusteringen, och derför vågade
jag reservera mig.

Utom dessa 24,000 kronor, som äro anslagna »till extra arbeten,
semestervikariat och flitpenningar till ordinarie och extra ordinarie
tjenstemän» finnes det äfven ett anslag på 5,200 kronor »till förbättrande
af aflöningsförmånerna åt dem bland de svagast aflönade
tjenstemännen, hvilka enligt fullmägtiges bepröfvande genom sitt
arbete gjort sig af löneförbättring mest förtjente». '' Således tror jag
att när dessa anslag varit fullt tillräckliga till den aflöning, som
förut utgått, de icke böra höjas för närvarande. Tjenstemännen
hafva visserligen åberopat sig på högre lefnadskostnader. Men jag
kan icke förstå, hvarför de skola hafva ersättning för högre lefnadskostnader.
Det är icke dyrare att lefva nu än förut, sa att det

Fredagen den 8 Maj, e. m.

19 N:o 49.

utgör icke något skäl till att höja lönerna. — Under sådana förhållanden Om ändringar
kan jag icke vara med om att biträda utskottets majoritets mening, ‘ 9ällande re,r

i 1 rt i o i 1 ] ] i 1 I •• T 1 / onryt onrt4 /t s\ sill c*4st4

utan yrkar atslag a utskottets hemställan.

Herrar Johansson i Löfasen och Sjöberg instämde häruti.

lemente och stat
för riksbanken.
(Forts.)

Herr Sjö: I likhet med föregående talare har, såsom synes af
betänkandet, äfven jag reserverat mig mot det slut, hvartill utskottet
kommit i denna punkt. Och när jag gjort det, skall jag be att få
afgifva de skäl, som ledt mig till att afgifva reservationen, likasom
också att få framhålla det sätt, hvarpå frågan behandlades inom
utskottet. I början af riksdagen, i januari månad, inkom till utskottet
en anhållan från ordinarie och extra ordinarie tjenstemännen
i riksbanken, att utskottet skulle tillstyrka löneförbättring åt dem.
Denna anhållan remitterades genast till bankofullmäktige för inhemtande
af deras utlåtande. Efter det denna handling varit ungefär
tre månader hos bankofullmägtige, återkom den till utskottet med
ett utlåtande af innehåll, att den begärda löneförhöjningen tillstyrktes.
Bankoutskottet tog frågan under ompröfning med det resultat, att
såväl tjenstemännens anhållan som bankofullmägtiges utlåtande deröfver
afslogos. Men ett par, tre dagar, sedan det var af utskottet
afstyrkt, kom från fullmägtige ärendet, hvad rörde de extra ordinarie
tjenstemännens löneförbättring, åter till utskottet till förnyad handläggning,
och då tillstyrktes det med en rösts öfvervigt. Och
detta är en sak, som jag icke kan annat än på det högsta ogilla,
att sedan frågan en gång blifvit behandlad, sedermera ånyo upptaga
densamma och tillstyrka hvad man förut inom utskottet afstyrkt.

Som herrarne nog sett utaf bankoutskottets memorial n:o 2
för innevarande år utgår tjenstemännens löner och pensioner vid
hufvudkontoret med öfver 394,000 kronor och förvaltningskostnaderna
med öfver 255,000 kronor eller i jemnt tal i det närmaste tillsammans
650,000 kronor. Af dessa belopp hafva till extra arbeten,
semestervikariat och flitpenningar till ordinarie och extra ordinarie
tjensteman utgått 24,000 kronor. Enligt mitt förmenande skulle
bankofullmägtige kunna nästan uteslutande tilldela de extra ordinarie
tjenstemännen dessa 24,000 kronorna, i synnerhet som det dessutom
finnes ett anslag af 5,200 kronor till förbättrande af de ordinarie
tjenstemännens aflöningsförmåner. För öfrigt är det några extra
ordinarie tjensteman, som bestrida fasta förordnanden, som aflönas
af de till ordinarie tjenster uppförda medel. Under sådana förhållanden
synes det mig att en del extra ordinarie tjenstemäns ställning
är ganska aktningsvärd, synnerligen om bankofullmägtige ville
nästan uteslutande gifva de extra ordinarie tjenstemännen ofvannämnda
24,000 kronor. Jag vill erinra herrarne om att det icke
är längre sedan än år 1873, som de ordinarie och extra ordinarie
tjenstemännen erhöllo löneförbättring vid hufvudkontoret. Men redan
år 1884 ifrågasatte riksbankens tjenstemän en ytterligare löneförhöj -

N:o 49. 20

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändringar ning. Då denna fråga kom före vid 1884 års riksdag, ansåg man
i gällande reg- emellertid att »innan en lönereglering ytterligare genomfördes, utlenjenJeocfcsiai
d | borde åvägabringas angående det vid de olika tjenstebefatt(Forts)
nmgarne lastade sa val qvantitativa som qvalitativa arbete likasom
äfven i afseende å lämpligheten af ändringar i nu stadgade gradering
af tjenster eller möjligheten af dylikas indragning».

Emellertid har ingen sådan utredning skett, och då initiativet
för löneförbättringen först tagits af tjenstemännen och icke af bankofullmägtige,
och bankofullmägtige för öfrigt, såsom jag redan påpekat,
legat på tjenstemännens anhållan i närmare tre månader, synes
mig frågan icke vara så ofantligt brådskande och nödvändig. Det
har för öfrigt icke gifvits något annat skäl, än att tjenstemännen
sagt att lefuadsförnödenheterna äro dyrare nu än förr. Men jag
ber få erinra om att, då löneregleringen 1873 och 1884 genomfördes
var det betydligt högre lefnadskostnader än hvad det är nu. I
fullm ägtiges utlåtande finnes hufvudsakligast det skälet för löneförbättringen,
att den är nödig, hvarför då inga andra andragits än hvad
jag här omnämnt, jag tager mig friheten att med anledning af
hvad jag sålunda anfört yrka afslag å utskottets betänkande i
denna punkt.

Herr Bokström: Då jag bidragit till det slut, hvartill bankutskottet
kommit, skall jag anhålla att få upptaga de anmärkningar,
som blifvit mot utskottets förslag framstälda. Bankofullmägtige
hafva alldeles icke, såsom man kunde hafva anledning af en föregående
talares anmärkning att förmoda, anfört förhöjda lefnadskostnader
såsom ett motiv för bifall till deras framställning. De hafva
icke alls talat om några höjda lefnadskostnader, men de hafva blott
sagt, att arfvodena åt de extra tjenstemännen vid hufvudkontoret
äro för knappa. De skäl, som bankofullmägtige anfört, äro trenne,
dels att lönerna åt de extra tjenstemännen äro för knappa och dels
att semesteranordningen vid riksbanken icke kan för närvarande
genomföras samt dels att det belopp, som bankofullmägtige begärt,
skulle vara erforderligt för göromålens behöriga skötande.

Beträffande det första skälet eller lönernas knapphet ber jag få
nämna, att dessa aflöningar för närvarande utgå med en ersättning
af 800—1000 kronor till de ekträ tjensteman, hvilkas krafter äro
tagna i anspråk under hela bankexpeditionstiden, det vill säga kl.
10''—3, hela året om, och för dem, hvilka varit mindre sysselsatta
i proportion derefter. Fullmägtige hafva anhållit om en förhöjning
af anslaget, så att högsta aflöningen för så sysselsatta extra tjenstemän
skulle uppgå till 1,400 kronor. Då man känner, att en extra
tjensteman icke i regeln kan blifva ordinarie förr än vid 30 års
ålder, då han skulle erhålla en aflöning af 1,600 kronor, vågar jag
hemställa, om icke bankofullmägtige haft fullt skäl att framhålla
den omständigheten, att aflöningen för tjensteman, som skola uppehålla
sig i hufvudstaden och som äro en så lång tid sysselsatta, och

Fredagen den 8 Maj, e. m.

21 S:o 49.

sysselsatta med vigtiga bankgöromål, att de svårligen kunna bereda Om ändringar
sig annan inkomst, verkligen är för knapp. * gällande reg Det

andra skalet var, att bankofullmägtige med det nuva-jör riksbanken.
rande anslaget icke kunna genomföra semesteranordningen vid riks- (F0rts)
banken. Semesteranordningen har icke af Riksdagen beslutits uteslutande
i tjenstemännens intresse, utan för att åstadkomma eu mera
effektiv kontroll, emedan det vissa är att en sådan anordning är
mer än någon annan åtgärd egnad att förekomma balanser och
* underslef, och det måtte väl vara allt skäl för att denna kontroll
göres fullt effektiv.

Det tredje skälet bankofullmägtige anfört är, att beloppet är
erforderligt för ett behörigt skötande af göromålen vid banken. Jag
får bekänna, att jag icke har tillräcklig sakkännedom beträffande expeditions
maskineriet vid hufvudkontoret för att göra detta skäl till
mitt eget. Men då bankofullmägtige nyligen erhållit bevis på att
de ega Riksdagens förtroende, tror jag icke att man kan underkänna
deras uppgifter i detta hänseende och sålunda tillspetsa ett misstroendevotum,
hvartill efter mitt förmenande ingen anledning förefinnes.
Dermed har jag dock ingalunda velat hafva sagt, att icke
en systemförändring i expeditionsmaskineriet vore behöflig. Ty
i afseende på antalet af riksbankens tjenstemän, såväl ordinarie som
extra, förefaller det mig, som om det vore större än hvad det i
jemförelse med andra stora bankinrättningar kunde och borde vara,
men en sådan systemförändring kan icke ske i en handvändning
och i alla händelser icke förr än i sammanhang med anskaffande
af en tidsenlig banklokal, hvartill tidpunkten numera icke synes så
långt aflägsen. På dessa skäl anhåller jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jonson i Fröstorp: Jag ber få göra det tillägg, att
mitt förra yrkande på afslag af bankoutskottets hemställan icke får
fattas annorlunda än att i bankoreglementet skulle här införas
samma siffror som förut eller 24,000 kronor, i stället för att det
står 30,000 kronor i betänkandet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad gaf herr talmannen,
i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och det
i frågavarande anslagets bibehållande vid dess nuvarande belopp,

24,000 kronor; och fann herr talmannen den senare propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja. Votering blef likväl begärd
och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår bankoutskottets förslag
under 8:de punkten i utlåtandet n:o 12 och beslutar det i fråga -

N:o 49. 22

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändringar varande anslagets bibehållande vid dess nuvarande belopp 24,000

i gällande reg- ]a-onol- rösta!’
lemente ochstat

för riksbanken.
(Forts.)

J ä \

Den, det ej vill, röstar

Nej;

<

Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets nämnda förslag.

Omröstningen visade 121 ja mot 65 nej; och både kammaren
sålunda beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af punkten 9 begärdes ordet af

Herr Gumselius, som yttrade: Då i följd af hvad kammaren
under föregående punkt beslutat herrarne lätt torde finna, att nionde
punkten är obehöflig, hemställer jag om afslag å densamma.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.

Punkterna 10—12.

Biföllos.

§ 6.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren nu inkomna
sjukbetyg:

Att herr rektor V. Nilsson af sjukdom (högersidig lungsäcksinflammation)
tillsvidare är förhindrad att infinna sig i riksdagen,
intygar, Stockholm den 8 maj 1891. W arfvinge,

Med. D:r.

§ 7.

Föredrogos och biföllos sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande och memorial

n:o 5, i anledning af väckt förslag om öfverlemnande till riksbanken
af obligationer, utfärdade af riksgäldskontoret; och

n:o 6, angående anvisande af ersättning till sammansatta statsoch
bankoutskottets kansli.

Fredagen den 8 Maj, e. m.

§ 8.

23 N:o 49.

Efter föredragning vidare af sammansatta stats-, banko- och
lagutskottets memorial, n:o 8, angående anvisande af ersättning till
utskottets sekreterare, blef utskottets i nämnda memorial gjorda
hemställan af kammaren bifallen.

9.

Härefter företogs handläggning af sammansatta stats- och Ang. sammanutskottets
memorial, med förslag till sammanjemkning af kamrarnes jemkning af
skiljaktiga beslut i fråga om vissa punkter i utskottets utlåtande
(n:o 4), i anledning af särskilda rörande folskolelärarepersonalens fr^ga om
aflöningsförhållanden väckta motioner. foilcskolelä rarepersona G

, . . , lenns ojlönings Sedan

vid föredragning åt utskottets utlåtande n:o 4 Andra förhållanden.
Kammaren bifallit hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält,
medan åter Första Kammaren beträffande punkten l:o) godkänt
mom. a) och c) men afslagit mom. b) och d), beträffande punkten
2:o beslutat, att förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor
och småskolor skulle höjas med 25,000 kronor och således
bestämmas till 3,525,000 kronor, samt beträffande punkten 3:o bifallit
utskottets hemställan; samt kamrarne således stannat i olika
beslut rörande de under punkten l:o) mom. b) och d) samt punkten
2:o) i utlåtandet afhandlade frågor, både det, jemlikt § 63 riksdagsordningen,
ålegat utskottet att söka sammanjemka de olika meningarne.
I sådant afseende hemstälde utskottet i föreliggande memorial
:

att kamrarne måtte, med frånträdande af sina förut fattade beslut
i fråga om punkten l:o) mom. b) och d) samt punkten 2:o) af utskottets
utlåtande (n:o 4) i anledning af särskilda rörande folkskolelärarepersonalens
aflöningsförhållanden väckta motioner, besluta

a) att bestämmelsen derom, ätt åt ordinarie folkskolelärare eller
lärarinna bör anskaffas sommarbete och vinterföda för en ko, eller
ock, der hinder eller svårighet af lokala eller andra förhållanden
derför möter, minst värdet af 8 hektoliter 25 liter spanmål af visst
slag i ersättning lemnas, må upphöra att gälla, samt att i stället
godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation skall under benämning
»ersättning för kofoder» utgå med 100 kronor för år, med rätt
för skoldistriktet att af statsmedel såsom bidrag härtill erhålla en
tredjedel af beloppet eller 33 kronor 33 öre; dock att sådan lärare
eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet härom träder
i kraft, erhåller kofoder in natura eller ersättning derför till högre
belopp än 100 kronor för år, må vara berättigad att vid sådan förmån
bibehållas, hvad ersättningen vidkommer dock ej längre än
hvartill beslutet eller öfverenskommelsen om sådan ersättning föran -

N:<) 49. 24 Fredagen den 8 Maj, e. m.

Ang. samman- leder, men att skoldistriktet äfven i dessa fall må ega rättighet att
3hattar atnjuta nyssnämnda statsbidrag, 33 kronor och 33 öre för år;

skiljaktTgTle- b) at* tin aflönande af hvarje annan examinerad, vid folkskola
slut i fråga om antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhåller, förutom husfolkskolelä-
ruin och vedbrand eller ersättning derför, minst 600 kronor, skollens^afiönin
s ^^^t skaff eSa-, derest läraren eller lärarinnan meddelar underfor
h åil anden.'' visning i skolan. minst åtta månader af året, att af statsmedel
(Forts.) bekomma ett årligt bidrag, motsvarande två tredjedeler af den lön,
läraren eller lärarinnan, förutom husrum och vedbrand, eller ersättning
derför, åtnjuter, i hvad samma lön öfverskjuter 100 kronor,
samt dessutom 33 kronor 33 öre, dock att hela statsbidraget ej må
öfverstiga 433 kronor 33 öre; och

c) att, i händelse af bifall till hvad utskottet under mom. a)
och b) här ofvan hemstält, förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare
vid folkskolor och småskolor, nu 3,500,000 kronor, må höjas med

215,000 kronor och således i riksstaten för nästkommande år uppföras
med 3,715,000 kronor.

Efter uppläsandet häraf anförde:

Herr Jonsson i Hof: När kamrarne förra gången behandlade

de punkter, som denna sammanjemkning afser, stannade kamrarne i
olika beslut, i det Andra Kammaren biföll hvad utskottet föreslagit,
under det Första Kammaren afslog motsvarande moment. Med anledning
deraf har det sammansatta utskottet sökt sammanjemka de
olika besluten på sätt i detta betänkande förekommer. Nu är emellertid
händelsen den, att Första Kammaren afslagit detta samman''
jemkningsförslag. Då har denna kammare att välja emellan att
bifalla sammanjemkningsförslaget eller vidhålla sitt förut i dessa
punkter fattade beslut. I båda fallen leder beslutet till ungefär
samma resultat eller att frågorna för denna gång skola anses förfallna.
Emellertid är det icke så alldeles likgiltigt, hvilket beslut kammaren
fattar. Ty först och främst är det oegentligt att gå in på en sammanjemkning,
när den icke ledfer till åsyftadt resaltat. Det är
oegentlig^ att när statsbidrag skall utgå med */„, det i vissa fall endast
skulle utgå med 7,. Det är, säger jag, oegentligt att fastslå en sådan
princip, då beslutet icke kan leda till något resultat. Men vidare
kunde det ock inträffa, att beträffande de skiljaktiga besluten i ett
eller flera moment gemensam votering kunde ega rum. Denna möjlighet
har man qvar, om man afslår sammanjemkningsförslaget och
vidblifver sitt förut fattade beslut. Jag tror ''således, att kammaren
gör klokast att, i det skede frågan nu befinner sig, afslå sammanjemkningsförslaget
och vidblifva sitt redan fattade beslut, och anhåller
jag, herr talman, om proposition på mitt yrkande i detta syfte.

Häruti instämde herrar von Friesen, Henricson, Anderson i
Hasselbol, Gyllensvcircl, Stjernsten, Andersson i Lyckorna, Hansson

25 N:o 49.

Fredagen den 8 Maj, e. m.

i Solberga, Nilsson i Skärhus, Bengtsson i Gullåkra och Folke Ang. sammanAndersson.
jemkning af

kamrarnes

Herr Hammarlund: Jag ber också att få förena mig med den tilitfraga ol''
föregående talaren i hans yrkande derom, att kammaren måtte vid- folkskoleläblifva
sitt en gång fattade beslut i denna fråga. Hade det förelig- rarepersonagande
sammanjemkningsförslaget haft någon utsigt att blifva antaget hfn.\?flönin9s~
i båda kamrarne, skulle jag hafva röstat för detsamma, då det i alla (f,,,.*")*”’
fall medfört en förbättring i de nuvarande förhållandena, och man °r S’
kommit ifrån den nuvarande oredan i afseende på kofodret. Men
då detta förslag nu redan fallit i Första Kammaren, och ett bifall
dertill i denna kammare således icke skulle medföra något praktiskt
resultat, så ber jag få hemställa, att kammaren med vidhållande af
sitt i lördags fattade beslut i frågan måtte afslå det nu föreliggande
sammanjemkningsförslaget.

Herr Sven Nilsson: Jag förstår icke, hvilka skäl som förmått
Första Kammaren att afslå sammanjemkningsförslaget. Det är märkvärdigt
att man, då man känner de förhållanden, som ega rum inom
församlingarne på landet, skall motsätta sig eu reform af så vigtig
beskaffenhet som den ifrågasatta. Jag kan icke föreställa mig annat,
än att det skett af ren okunnighet om hvad som förekommit
på många ställen å landsbygden, der tvister och rättegångar emellan
läraren och församlingen uppstått just till följd af bestämmelsen
om sättet för den nu ifrågavarande aflöningen. Jag skall
emellertid be att få förena mig med herr Olof Jonsson i hans yrkande.
Jag för min del är af den meningen, att man bör afslå
äfven sammanjemkningsförslaget, och jag anser att det kan och bör
ifrågakomma gemensam votering om den ena som den andra punkten,
då sammanjemkningsförslaget nu fallit i Första Kammaren. Om
man nu bifaller förslaget, såsom det föreligger, intrasslar man frågan,
så att det blir omöjligt att framställa voteringsproposition. Jag
instämmer, som sagdt, i Olof Jonssons yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition beslöt kammaren att med
afslag å utskottets hemställan, vidblifva sitt förut i frågan fattade
beslut.

§ 10.

Slutligen föredrogs bevillningsutskottets memorial, n:o 18, i Om ändring i
anledning af återremiss utaf andra punkten i utskottets betänkande sällande Senm
2 angående stämpelafgiften. stammeher r«-

Yid behandling af ofvannämnda betänkande hade Riksdagens’l/giftTlagkamrar
till utskottet återremitterat betänkandets 2:dra punkt, hvari fartsprotokoll.
utskottet hemstält, att en af herr A. G. Anderson i Himmelsby

N:o 49. 26

Om ändring i
gällande bestämmelser
rörande
stämpelafgift
å lagfartsprotokoll.

(Forts.)

Fredagen den 8 Maj, e. m.

vackt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande stämpelafgift
å lagfartsprotokoll icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Motionären hade föreslagit:

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i kongl.
förordningen af den 24 september 1886 samt kongl. kungörelsen åt
den 17 oktober 1887 angående lagfart å fång till fast egendom
genom giftorätt eller arf, att der förekommande orden »der taxeringsvärdet
i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor» måtte utbytas
mot orden »der taxeringsvärdet å hvarje fastighetslott icke uppgår
till 1,000 kronor».

I nu föreliggande memorial hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville på det sätt bifalla motionen, att Riksdagen
beslutar, det under rubriken »protokoll» uti 3 § af förordningen angående
stämpelafgiften orden »protokoll angående lagfart å fång till
fast egendom genom giftorätt eller arf, der icke taxeringsvärdet a
egendomexr i dess helhet uppgår till 1,000 kronor» måtte utbytas
mot orden »protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom
giftorätt eller arf, der icke taxeringsvärdet å egendomen i dess
helhet uppgår till 1,000 kronor eller å den lagfartssökande sterbhusdelegarens
lott i egendomen till 300 kronor».

I eu vid memorialet fogad reservation hade deremot herr Cavalli
föreslagit, att Riksdagen ville på det sätt bifalla motionen,
att Riksdagen beslutar, att under rubriken »protokoll» i § 3 af förordningen
angående stämpelafgiften orden »protokoll angående lagfart
å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet
å egendomen i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor»
måtte utbytas mot orden »protokoll angående lagfart å fång till
fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å den
egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor».

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Anderson i Himmelsby: Det torde ju hända, att denna
fråga i och för sig icke kan anses vara så särdeles betydlig, men
om frågan betraktas ur rättssynpunkt, och man derjemte besinnar,
att den sak, hvari jag motionerat om ändring, sådan den nu i de
allra flesta fall tillämpas, drabbar dem som hafva de minsta tillgångar
att betala den ifrågavarande skatten, så tror jag verkligen, att den
kan vara värd något afseende. Ser man på det resultat, hvartill
bevillningsutskottet i detta afseende kommit, så tycker jag för min
del, att det är ett ganska ringa sådant, för så mycket arbete, som
blifvit nedlagdt på denna fråga. Ty den är nu för andra gången
till behandling i denna kammare, liksom den af både Första Kammaren
och bevillningsutskottet är behandlad tvenne gånger. Utskottet
har nemligen nu kommit till det resultat, att i stället för
den ändring i gällande bestämmelser rörande stämpelafgift å lagfärtsprotokoll,
som jag föreslagit, nemligen att i nu gällande stämpel -

Fredagen den 8 Maj, e. m.

27 N:o 49.

pappersförordning angående lagfart å fång till fast egendom genom Om ändring i
giftorätt eller arf de der förekommande orden »der taxeringsvärdet ffallande be~

1 dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor måtte utbytas mot orden: ^ande*stämpel■
der taxeringsvärdet å hvarje arfslott icke uppgår till 1,000 kronor, afgift & lagutskottet
icke vågat gå längre, än att det i detta fall föreslagit fartsprotohoii.
300 kronor såsom maximibelopp för den ärfda fastighetslott, som vid (Forts.)
lagfarts beviljande skulle vara fri från stämpelafgift. När denna

fråga här förra gången behandlades, framvisade jag tydligen genom
medförda handlingar ett exempel på hvart det kan bära med den
princip, som nu tillämpas. Egaren af en mindre fastighet hade dött
och efterlemnat enka och 10 barn, hvilka fingo betala 128 kronor
för stämpelpapper och protokollslösen för en egendom, taxerad till

4,000 kronor. Utgiften för stämpelpapper uppgick till 74 kronor,
och resten 54 kronor utgjorde protokollslösen. I detta fall inträffade,
att hvarje barn fick på sin arfslott, värd 200 kronor, betala 12
kronor för stämpelpapper och protokollslösen. Men om denna fastighet
icke hade varit taxerad till mera än 1,000 kronor, så hade hvarje
barn ändock fått betala dessa 12 kronor i stämpelafgift och protokollslösen,
oaktadt hvartderas arfslott icke uppgått till högre värde
än 50 kronor, det vill säga de skulle fått betala i stämpelpappersafgift
och protokollslösen 25 procent af hela arfslotten. Jag visade då äfven,
att om en person ärfver en fastighetslott, taxerad till 1,000 kronor,
finge han i stämpelafgift betala 2 kronor, men om det till samma
fastighetslott vore 10 arfvingar, Unge de betala 20 kronor. Det
kan väl icke vara rättvist, att då staten i förra fallet får endast

2 kronor, får han i senare fallet 20 kronor för en arfslott af lika
värde, och således den ene arftagaren får betala 10 gånger mer än
den andra för sin arfslott. Uti det nu föreliggande förslaget skulle
saken ställa sig litet annorlunda, ty om en person efter det skulle
ärfva eu fastighetslott värd 999 kronor, så blefve han fri från stämpelafgift,
hvaremot om tre ärfva en fastighet, värd 1010 kronor, så
finge de betala sådan afgift. Jag kan alldeles icke förstå, hvarför
den bestämmelsen skall qvarstå, att då taxeringsvärdet å den ärfda
fastighetslotten i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor, skall
den vara fri från stämpel, då utskottet icke velat för hvarje arfslott,
som skall vara fri från stämpel, bestämma värdet till högre
belopp än 300 kronor. Mig synes att det hade varit rättare att
utskottet föreslagit ett maximibelopp å hvarje ärfd fastighetslott, som
skulle vara fri från stämpel, vare sig det blifvit 300, 500 eller 1,000
kronor, det hade i så fall blifvit likställighet i dessa förhållanden,
hvilket nu alldeles icke är fallet. Utskottet har sjelft i motiveringen
förklarat, att ur statsfinansiel synpunkt eger frågan nästan ingen
betydelse. Ja det är nog sant, ty hela summan af stämpelafgiften
för ärfda fastigheter torde årligen uppgå till omkring 30,000 kronor.

Och man kan ju antaga att icke mer än 10 procent af denna summa
skulle gå förlorad för statsverket, om mitt förslag skulle bifallas, tv
det lärer väl icke kunna vara mer än 10 procent af de ärfda fastig -

N:o 49. 28

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Om ändring iheterna, hvilkas värde understiga 1,000 kronor. Jag skulle derför
stämmeUer“ru- v^ia hemställa till denna kammare, huruvida den nu icke skulle vara
rande stämpel- T’Hig antaga herr Cavalli reservation, hvilken öfverensstämmer
afgift å lag- med den motion, jag i frågan väckt. Jag tycker, att man så väl
fartsprotokoll, ur rättssynpunkt som ur billighetssynpunkt kan antaga denna reser(Forts.
) vation, så mycket mer som denna kammares flertal hyser den åsigten,
att man bör hafva lika skattegrunder för allt, och detta förslag just
är till någon del ett steg i den rigtningen. Jag skall derför taga
mig friheten yrka bifall till herr Cavallis vid betänkandet fogade
reservation.

Herr Hersl ow: Som herrarna känna, är stämpelafgiften en skatt
på egendom, icke på person. Då denna skatt, principrigtigt utkräfd,
likväl i konseqvenserna skulle kunna föra till hvad som kunde synas
som obilligheter i vissa fall, så vidtog Riksdagen den inskränkningen,
att stämpelafgiften icke skulle utgå, då den ärfda fastigheten vore
så ringa, att den understege 1,000 kronor. Den näst föregående talaren
väckte emellertid motion om, att man skulle gå ännu ett steg
längre. Han påvisade genom exempel, att en fastighet kunde vara
så styckad, att eu egendom på 1,000 kronor ärfdes af en stor mängd
personer — jag tror han anförde ett exempel med 34 arfvingar —
så att, ehuru denna skatt blott utgör 2 kronor, kunde den dock vara
af någon betydenhet, när hvarje arftagare ärfde blott några tiotals
kronor. Utskottet ansåg, att det säkerligen sällsynta fall, han citerade,
icke spelade någon så synnerligen stor roll, då man ju i alla
fall maste antaga, att den som ärfde stod sig bättre, än om han icke
ärfde; sjelfva arfvet vore en förmån, hvarför någon skatt kunde deraf
utgå. Emellertid återförvisades i båda kamrarne utskottets betänkande,
och utskottet hade alltså att taga i ompröfning, hvilken förändring
det skulle underkasta det förslag, som det inlemnat till
kamrarne.

Inom båda kamrarne hade beloppet 300 kronor nämnts såsom
det, som borde göras fritt. Man sade: när en egendoms värde är
under 1,000 kronor och ärfves af många, kan det ju leda till en
relativt till arfvet betydande stämpelskatt. Detta hindra vi derigenom,
att vi fastställa, att när hvarje lott i egendomen går under
300 kronors taxeringsvärde, är den fri från stämpel. Trycket kau
då icke blifva svårt. Eu fastighet på 300 kronor skulle erlägga
denna skatt af 2 kronor. Skatten inskränker sig alltså i svåraste
fall till 7S procent af egendomens värde. Innan vi taga bort skatten
i sin helhet — något som jag icke skall vara emot, när ett förslag
kommer före, att stämpelafgiften skall borttagas för all fastighet,
som öfvergår genom arf och gifte — tyckes det icke vara skäl
att, af konsideration för s. k. »ömmande omständigheter» gå längre
än att stadga skattefrihet, när helst skatten skulle utgå med öfver
Va procent af egendomen. Att fritaga ett större belopp, 1,000 kronor
— såsom motionären säger — på hvarje arfslott, kan föra gan -

Fredagen den 8 Maj, e. in.

29 ]*:o 49.

ska långt. Yi kunna tänka oss en egendom i en gammal farfars Om ändring i
händer. Han kar haft många barn gifta, som lemnat många barn Gällande beefter
sig. Uet finnes fall, då det är öfver 60 å 70 arfvingar; dåstamJneIser ro
skulle en egendom pa 60 a 70 tusen kronor kunna undandragas från afgift å lagstämpelafgift.
Det är icke rimligt att göra en sådan bestämmelse, fartsprotokoll.
som skulle kunna fria från stämpelafgift sådana egendomar. Inom (Forts.)

utskottet var man öfverens alltså om att icke gå längre än till 300
kronor. Man gjorde visserligen förslag på 500 kronor; men då Första
Kammarens 9 och Andra Kammarens 10 ledamöter pröfvade frågan,
bestämde sig dessa 19 för 300 kronor; endast en ledamot påyrkade
1,000 kronor. Jag hemställer, om det kan vara skäl att i
en fråga, som två gånger behandlats, och der man ock så fullständigt
som möjligt sökt rätta sig efter uttalandena i kamrarne, ännu
en gång förkasta ett förslag, som inom utskottet så grundligt pröfvats
och i hvilket utskottet varit så nära enhälligt.

Jag bör kanske omnämna ännu en punkt. Hvarför, säger den
ärade motionären, bestämde man icke till exempel 500 kronor och
lät det gälla både om fastighet och fastighetslott. Då förekomme
man det, att det kunde hända, att om en ärfver en egendom på
999 kronor, är han fri; men om det är tre, få de betala. Härvid
är först att märka, att ett sådant stadgande skulle i vissa fall verka
som skattepåläggning i stället för skattebefrielse.'' Vidare får man
ej lemna ur sigte, att det icke i och för sig är någon orättfärdighet
eller något tryck, att jag af en ny, mig tillfallande egendom får
aflemna en liten afgift till staten för dess legalisering. Denna synpunkt,
att träffa hvarje person lika, är en synpunkt man aldrig kan
göra gällande i fråga om en skatt, som är lagd på egendomen, icke
på personen. Då billigheten efter min mening tvärtom bjuder att
icke göra undantagslagstiftning »på grund af ömmande omständigheter»,
på sådant sätt att man skulle fritaga stora egendomar, och
ge skattefrihet äfven, der inga ömmande omständigheter äro för handen,
och man näppeligen i alla fall kan säga, att ömmande omständigheter
förbjuda, att en person får betala s/8 procent i skatt för
egendomens lagfart, så hemställer jag till kammaren att antaga utskottets
förslag.

Jag förstår mycket väl, att skrämskottet skulle vara: »då få
vi gemensam votering». Men jag tror, att när Första Kammaren
icke drager sig för gemensam votering, Andra Kammaren icke behöfver
blifva mycket förskräckt af den tanken. En gemensam votering
på tio minuter kunna vi nog undanstöka bland de saker, som
förekomma nästa vecka, och då äro vi qvar här i alla fall, om än
Första Kammarens leder börjat glesna. Frågan har blifvit två gånger
i utskottet pröfvad; det nu framlagda förslaget har antagits enhälligt,
med undantag för eu enda röst. Är det skäl att, för att
undvika en smula besvär, förkasta det på grund af en löst utkastad
reservation.

N:o 49. SO

Fredagen den 8 Maj, e. in.

Om ändring \
gällande bestämmelser
rörande
stämpel■
afgift å lagfartsprotokoll,

(Forts.)

Häruti instämde herrar Svanberg, Persson i Vadensjö, Gollander,
Shytte, Arhusiander, 0. B. Olsson och Andersson i Intagan.

Herr Anderson i Himmelsby: Jag vet icke, om jag glömde
säga, då jag sist hade ordet, att Första Kammaren antagit herr Cavallis
reservation, om så är, skall jag bedja att få tillkännagifva att
så skett.

Bevillningsutskottets ordförande sade, att inom båda kamrarne
uttalanden gjorts i annan rigtning än min motion åsyftar. Det är
sant. Men i Första Kammaren afstod den talare, som egentligen
höll på den åsigten, från ett yrkande derom och förenade sig med
dem, som yrkade bifall till min motion. Hvad beträffar denna kammare,
så veta herrarne, att det var en helt kort diskussion. Tre
talare uppträdde, och en af dem uttalade sig för ett lägre belopp,
som borde blifva fritt från stämpel, än det jag i min motion föreslagit.

Utskottets ordförande säger, att stämpelafgiften icke skulle utgöra
mer än 2/8 procent af den ärfda fastighetens värde. Jag har
dock visat, att det kan blifva mer, ty det kan hända att dessa lagfartshandlingar
behöfva skrifvas, icke på ett, utan på flere ark, och
då blir stämpelafgiften bra mycket större.

Sedan framstälde han det exemplet, att det kunde vara så många
arftagare, att en egendom, som vore taxerad till 70,000 kronor, skulle
komma att gå fri från stämpelafgift. Och han tyckte, att ett sådant
fall skulle vara orättvist. Men jag förmodar, att sådana fall
måste blifva bra sällsynta, men om sådant skulle inträffa, så vore
det väl icke oegentligare än att man för en arfslott, som är värd

70,000 kronor, icke skall betala högre stämpelafgift än för en, som
är värd 3,000 kronor, och man kan till och med få betala mer för
den senare än för den förra, om, såsom jag förut nämnt, protokollerna
måste skrifvas på flera ark för den senares lagfart än för den
förres. Jag tycker för min del, att man borde ställa det så, att åtminstone
det belopp, som man vill lemna fritt från stämpel, blir lika
för alla, och att icke den ene får betala så, den andre så, och jag
tror icke, att kammaren skulle göra orätt genom att bifalla reservationen,
till hvilken jag fortfarande yrkar bifall.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
herr Cavallis vid memorialet fogade reservation; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra meningen. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande omröstningsproposition: -

31 N:o 49.

Fredagen den 8 Maj, e. m.

Den, som bifaller bevillningsutskottets hemställan i dess memorial
n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda
hemställan, bifallit herr Cavallis vid memorialet fogade reservation.

Omröstningen visade 70 ja men 102 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter <
åtskildes kl. 3,41 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.