1891. Andra Kammaren. N:o 45

ProtokollRiksdagens protokoll 1891:45

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 45.

Måndagen den 4 maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1. Ang. ändring

i vissa delar

Fortsattes öfverläggningen angående det i 3:e punkten af af vämpligtslagutskottets
utlåtande n:o 41 omförmälda förslag till ändringar i (v9T\
vissa delar af värnpligtslagen; och lemnades dervid, enligt förut or s‘
gjord anteckning, ordet till

Herr Thestrup, som yttrade: Då jag är den enda af lagutskottets
ledamöter från denna kammare, som biträdt utskottets
förslag, anser jag mig pligtig att med några ord angifva
den ståndpunkt, jag till frågan intager och hvad som för mig varit
bestämmande härför.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne mars
har statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet
— sedan det af den s. k. generalskomitén afgifna betänkandet angående
ombildning af vårt försvarsväsen inkommit till Kongl.

Maj:t — tillkännagifvit, att han, som i det väsentligaste vore ense
med komitén, skulle för sin del vara oförhindrad att inom den
närmaste framtiden förelägga Kongl. Maj:t förslag om fullständig
ombildning af försvarsväsendet; men säger herr statsrådet vidare:

“minst några veckor torde emellertid dessförinnan åtgå för att
öfver komiterades förslag inhemta vederbörande myndigheters
yttranden. Och då dessutom hälften af den tid, grundlagen ansett
Riksdagens årliga sammanvaro i regeln böra räcka, nu i det
närmaste lupit till ända, lärer lämpligast vara, att frågan i hela
sin vidd hänskjutes först till en kommande Riksdag och att för
närvarande endast sådana förberedande åtgärder i ärendet vidtagas,
som äro af nöden för dess slutliga framläggande inför Kongl.

Maj:t och Riksdagen", och slutligen: “Då i samtliga hittills afgifna
kärordningsförslag förefinnas vissa punkter, i hvilka alla öfverensstämma,
synes mig lämpligt, att några af dessa, som företrädesvis
äro af vigt, utbrytas från komiterades förslag och nu företagas
till särskild behandling. Den blifvande grunden för en ny försvarsorganisation
behöfver icke beröras deraf, och frågan om sättet för
ordnandet af försvaret i dess helhet skulle följaktligen fortfarande
stå öppen". Med anledning af detta yttrande till statsrådsproto Andra

Kammarens Prof,. 1891, N:o 45. 1

N:o 45. 2

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring kollet liar en af lagutskottets ledamöter och reservant mot utskottets

i vissa delar förslag — hvilken ledamot likasom jag är en ifrig försvarsvän —
ansett, att han “med skäl kunde antaga, att vi vid nästa riksdags
(Forts.) början hade att vänta en kong], proposition om en fullständig
ombildning af vårt försvarsväsen, men att deremot icke framhållits
någon omständighet; som gör det behöfligt att redan nu till ompröfning
upptaga föreliggande förslag till förändring endast i vissa
delar af nuvarande försvarsorganisation, hvarigenom väl betydelsefull
förstärkning af försvaret beredes, men som saknar flera vigtiga,
för organisationens genomförande i krigstid nödvändiga betingelser;
och då bifall i mer eller mindre vidsträckt mån till förevarande
och öfriga i sammanhang dermed för Riksdagen framlagda kong!,
propositioner möjligen kan menligt inverka på bedömandet af de
ytterligare förslag Kongl. Maj:t kan finna nödigt framlägga för
att, äfven i den form försvarsorganisationen nu har, bringa den
till sådan utveckling, att vårt försvar må anses betryggande, finner
han sig icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande kongl. proposition.
“ ;

Ja, mine herrar, om grundade»utsigter förefunnes dertill, att
en för vårt land betryggande försvarsorganisation, byggd på de
grunder, som angifvas i det inom landtförsvarsdepartementet upprättade
och af generalskomitén granskade förslag, redan vid nästa
riksdag eller åtminstone inom en icke alltför långt aflägsen framtid
kunde vinnas, men dessa utsigter skulle undanskjutas eller
rent af tillintetgöras genom antagande af nu föreliggande partiella
förslag, så skulle det nu icke falla mig in att med min röst understödja
detsamma, utan jag skulle då i allo förenat mig med denna
reservant. Men med hemtadt stöd af sista tidens erfarenhet och
särskildt med fästadt afseende å de stora svårigheter, som vid 1885
års riksdag mötte, för att få den nu gällande värnpligtslagen
med sin till 42 dagar ökade öfningstid af Riksdagen antagen, föreställer
jag mig, att ett arméförslag, innefattande icke 90 dagars,
utan 10V2 månaders öfningstid, icke för närvarande har någon
synnerligt stor utsigt till framgång.

Då nu emellertid framlagts ett arméförslag, som bland annat
innefattar öfningstidens ökande till 90 dagar, det minsta möjliga,
som enligt sakkunniges derutinnan sammanstämmande åsigt fordras
för de värnpligtiges utbildning i militäriskt hänseende, och
då jag finner den sålunda föreslagna ökningen af vårt försvarsväsen
med hänsyn till nu bestående förhållanden innefatta en gifven
förbättring, vågar jag för min del icke taga på mitt ansvar
att motsätta mig detta förslag, hvarmed afses att tillgodose det
oafvisliga och oomtvistade bekofvet att skaffa landets värnpligtiga
ungdom åtminstone det minimum af militärisk utbildning, som
särskildt i våra dagar, med krigskonstens oerhörda, allt jemnt fortgående
utveckling på alla områden kräfves för att icke stå allt
för redlös mot en väl rustad och ännu bättre vapenöfvad motståndare.
På våra värnpligtige söner anser jag icke, att såsom här
uttalats flera gånger på förmiddagen, härigenom ställes något
obilligt kraf, utan tvärtom finner jag det orättfärdigt, att, då de

Måndagen den 4 Maj, e. m.

3 K:o 45.

efter deri nuvarande militärorganisationen nödgas kläda blodig^: ändring
skjorta för fosterlandets försvar, om så erfordras, man icke gifven1 .vissa felar
dem så mycken öfning och militärisk utbildning som möjligt. Jag °
anser det orättfärdigt att vägra dem denna rättighet; och då hvarje (Forts.)
uppskof i detta hänseende kan blifva ödesdigert, och man vet, huru
lång tid som åtgår, innan det ena eller andra förslaget hinner
blifva genomfördt, har jag ej tvekat att biträda Kongl. Maj:ts
proposition i förevarande afseende.

Jag skall nu be att få bemöta åtskilliga reservationer, som inkommit
mot lagutskottets betänkande. Den förste reservanten har
mot förslaget anmärkt, att den kongl. propositionen lider af en
stor brist deri, att den icke innehåller någon fullständig organisationsplan
af vårt försvar, utan blott partiella förslag till reformer.

Jag ber i detta hänseende få hänvisa reservanten till hvad som
anförts till statsrådsprotokollet såsom skäl härtill; och jag tillåter
mig i sammanhang dermed bemärka, att de nu föreslagna organisationsformerna,
långt ifrån att försvåra genomförandet af den fullständiga
organisationsplan, som innefattas i generalskomiténs förslag,
tvärtom är o egnade att underlätta detsamma, så snart omständigheterna
sådant medgifva.

Vidare har samma reservant antydt, att det utan tvifvel vore
meningen, att den indelta stammens öfningstid skulle än vidare
ökas. Jag vill med anledning deraf erinra, att någon sådan mening,
åtminstone såvidt jag kunnat bedöma förslaget, icke förefinnes,
och någon antydan derom har icke heller gjorts vare sig i
den kongl. propositionen eller det dertill hörande statsrådsprotokoll.

Den andre reservanten har såsom en brist i förslaget angifvit,
att tillräckligt befäl för manskapets ledning icke komme att finnas
enligt detsamma. Jag vill då erinra om, att i de delar af föreliggande
förslag, som afse försvarets stärkande, der sådant bäst
behöfves, är begärdt ett betydligt ökadt antal befäl, eller icke
mindre än 124 officerare och 163 underofficerare, hvarjemte jag
vill påpeka, att med 90 dagars öfningstid det naturligtvis skulle
blifva lättare att anskaffa dugligt reservbefäl, än med de 42 dagars
öfningstid, som vi för närvarande hafva.

Vidare har samme ärade reservant förklarat sin mening vara,
att försvaret lämpligast kunde ordnas enligt de i Kongl. Maj:ts
proposition till 1883 års riksdag angifna grunder. Jag ber då få
framhålla, att meningarna derom äro i hög grad delade, och att
inom de kretser, åt hvilka i dessa frågor kan tillmätas insigt, den
åsigt är allmänt gällande, att för oss, likasom för alla andra folk,
är den rena värnpligten det enda fullt ändamålsenliga och betryggande
systemet. I alla fall är emellertid gifvet, att nu icke särskildt
är fråga om 1883 års förslag, utan om en sådan utveckling
åt vårt nuvarande försvarsväsen, att, på samma gång detsamma
icke oväsentligt stärkes, jemväl underlättas öfvergången till hvilken
fullständig organisationsplan som helst.

Sedermera kommer jag till herrar J. Andersons och O.Ericksons
reservation, hvari, jemte annat, derom jag nu icke vill yttra

Måndagen den i Maj, e, m.

N:o 45. i

Ang. ändring mig, begäres, att den grundskatteafskrifning, om hvilken det nu
i vissa delarer fråga, må medgifvas mot en till 60 dagar utsträckt öfningstid
af värnphgts-värnpligtige. Med afseende härå tillåter jag mig fram(Ports)
hålla, att inom alla de komitéer och vid alla de öfverläggningar,
som i denna fråga egt rum, hafva 90 dagar ansetts vara minimum.
Jag vill ock erinra om, att i intet land i Europa, med undantag
af England, der andra förhållanden äro gällande, någon mindre
öfningstid än 90 dagar linnes. Jag skall icke särskildt tala om
de stora militärstaterna, ty såsom vi veta, räknas öfningstiden der
icke i månader utan i år, utan jag skall särskildt be — och det
torde de herrar, som tagit närmare kännedom om de statistiska
tabeller och utredningar, som äro vidfogade Kong]. Maj:ts proposition,
hafva sig bekant — att något få tala om de länder, som
i storlek och militäriskt afseende må kunna anses vara något så
när med vårt land jembördiga. I Belgien med sin garanterade
neutralitet och allmänna värnpligt med lottning och rätt till legning
varar värnpligten från det 21 till det 51 lefnadsåret och öfningstiden
för linien utgör vanligen 28 och högst 36 månader. I
Danmark med allmän värnpligt utan rätt till friköp och lega
räcker värnpligten från 23 till 39 års ålder och den vanliga öfningstiden
utgör 6—11 samt högst 17—23 månader. I Finland
med allmän värnpligt med lottning men utan friköp räcker värnpligten
från 22 till 40 års ålder och den vanliga utbildningen utgör
36 månader. I Grekland varar den allmänna värnpligten från
21 till 51 års ålder och de vanliga öfningarna pågå i 20, högst 24
månader. I Nederländerna räcker den allmänna värnpligten från
19 till 50 års ålder, och öfningstiden utgör 9, högst 12 månader.
I Portugal räcker öfningstiden vanligen 24, högst 36 månader och
i Spanien, som också har allmän värnpligt, vanligen 27 och högst
30 månader. I våld grannland Norge, der allmän värnpligt utan
rätt till lega, byte eller friköp är grunden för försvarsorganisationen,
utgör utbildningstiden i linien vanligen 1—2s/4 månader,
hvartill ytterligare kommer från 48 till 72 dagars repetitionsöfning
på 2—3 år i liniens reserv och en 12 dagars repetitionsöfning
i landtvärnet.

Jag har med dessa siffror velat antyda, att den nu äskade
tillökning i öfningstiden, långt ifrån att i något afseende sträcka
sig ut öfver hvad som finnes i länder med oss jemförliga, verkligen
kan anses vara af behofvet påkallad. En annan ärad reservant i
utskottet, herr Mankell, som i sin reservation framhållit det sammanhang,
som i de kong!, propositionerna funnes mellan å ena
sidan afskrifning af grundskatterna och roteringsbördan samt å
den andra värnpligtens utvidgande och indelningsverkets bibehållande
med mera, har hvarken i utskottet eller här påstått eller kunnat
påstå, att en öfningstid af 90 dagar skulle vara mer än som
för de värnpligtiges militäriska utbildning vore af behofvet påkalladt;
men han har under förmiddagens debatt —• och åtskilliga
talare hafva deruti delvis instämt med honom — yttrat, att såsom
ett oafvisligt vilkor för grundskatternas afskrifning och försvarets
stärkande borde uppställas dels införande af allmän röst -

Måndagen den 4 Maj, e. m.

5 N:o 45.

rätt vid val till Andra Kammaren, dels bestridandet af alla ökade Ang. ändring
kostnader medelst progressiv tilläggsbevillning och dels lifsmedel-* vis.sa
tnllarnes afskaffande. Med afseende å dessa frågor anser jag, att"'''' Vlagen.9 $
en utsträckning af den politiska rösträtten är både af billighet och (Forts.)
politisk klokhet påkallad, och jag har också vid flere föregående
riksdagar gifvit min åsigt derutinnan till känna. Jag skall'' för
min del icke heller sätta mig emot, att en progressiv tilläggsbevillning
införes, och jag är, såsom kändt, bestämd motståndare till
lifsmedelstullar. Men jag anser, att dessa frågor icke med den
föreliggande, den vigtigaste som står på dagordningen, hafva ett
sådant sammanhang, att den ena bör göras beroende af den andra.

Samme reservant säger vidare, att “då ingen af dessa fordringar
för närvarande torde hafva utsigt att villfaras, finner jag deri ett
tillfyllestgörande skäl att bestämdt afstyrka det föreliggande förslaget".
Jag är dervid af motsatt mening med honom. Om det
är så, att ingen af dessa fordringar hafva utsigt att för närvarande
eller under eu närmare framtid vinna framgång, så skola vi
val icke sammankoppla dem med försvarsfrågan, om vi verkligen
vilja verka för denna frågas lyckliga lösning och icke till en mer
eller mindre oviss framtid uppskjuta densamma. Hvad särskildt
beträffar den allmänna rösträtten, är frågan derom af den beskaffenhet,
att den icke afgöres hvarken på 1 eller 2 år, utan för sin
lösning kräfver två på hvarandra följande riksdagsperioder.

Samme reservant har på sidan 27 i utskottets utlåtande vidare
yttrat, “att han ej kunde inse behofvet af nya stamtruppers uppställande
i Norrland eller i allmänhet af ett särskildt försvar
för denna landsdel, då densamma numera genom flere jernvägslinier
ettdera redan är eller snart blir förbunden med rikets
öfriga delar samt således lätteligen från dem kan understödjas11.

I denna uppfattning af reservanten kan jag icke instämma. Han
måste der vid lag icke fullt hafva insett, hvad en jernvägstransport
af t. ex. en så stor truppstyrka som eu. fördelning innebär
på ett så betydligt afstånd som från landets södra eller mellersta
delar till våra gränstrakter i norr, och detta på en till största delen
enkelspårig jernvägslinie.

Dessutom lemnar reservanten alldeles ur sigte, att ett försvar
af vårt lands nordligare delar alldeles icke innebär, att vi, med
fullkomlig trygghet mot möjligheter att samtidigt behöfva möta
ett anfall på landets mellersta eller södra delar, skulle våga att
derifrån detachera någon större eller mindre del af de trupper, som
der äro förlagda och hvilka förut redan äro alltför fåtaliga att tåla
vid någon reduktion, allra minst en så betydlig som skulle för
detta ändamål erfordras, om ingen väsentlig ökning dessförinnan
vore gjord af den i Norrland förlagda truppstyrka, hvars otillräcklighet
att ensam möta en invasion torde vara uppenbar. Det är dessa
skäl, som hafva föranledt mig att inom utskottet understödja den
kongl. propositionen. Då jag är öfvertygad derom, att ett stärkande
af vårt försvar är ett oafvisligt behof, och derjemte anser det nu
föreliggande förslaget innebära en väsentlig förbättring deraf; då
jag vidare anser, att hvarje uppskof med försvarets stärkande kan

N:o 45. 6

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring vara för värf land och folk ödesdigert, och då jag slutligen funnit,
1 visso, delare ^et föreliggande förslaget är af beskaffenhet att kunna in°
W S rymmas i hvilken försvarsorganisation af ena eller andra slaget,
(Forts.) som kan komma att underställas Riksdagens pröfning, så ber jag
att, oaktadt den ganska allmänna åsigt i motsatt rigtning, som
under förmiddagens lopp gjorde sig gällande, få tillstyrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga.

Herr Axel Ryding anförde: Då man under förmiddagens
diskussion om den nu föredragna punkten ganska vidlyftigt inlåtit
sig äfven på öfriga delar af de förevarande kongl. propositionerna,
tror jag, att kammaren skall vara mest belåten med, att
jag inskränker mitt yttrande till den nu föreliggande värnpligtslagen.
Och jag gör detta så mycket hellre, som den finansiella
delen af de kongl. propositionerna redan blifvit skärskådad såväl
från den sidan, som verkligen vill åstadkomma en förbättring af
vårt försvar, som äfven från den motsatta sidan. Icke heller vill
jag uppehålla mig vid frågan om Norrlands försvar, hvilken enligt
mitt förmenande är en ren anslagsfråga och som derför såsom
sådan kan behandlas, utan jag skall, som sagdt, endast hålla mig
till värnpligtslagen, rörande hvars antagande den svåraste nöten
också torde vara att knäcka.

Detta förslag skiljer sig i två väsentliga delar från nu gällande
värnpligtslag, nemligen i fråga om årsklassernas och öfningsdagarnes
antal. Jag skulle egentligen icke behöfva uppehålla mig
vid frågan om behofvet af årsklassernas antal, då under förmiddagens
diskussion så fullständigt som det gerna kan vara möjligt
klargjordes detsamma, och skulle icke heller göra det, om jag
icke fått höra en talare på stockholmsbänken förneka behofvet af
ökadt antal årsklasser. Det är för underligt, att, oaktadt man af
sakkunnige får den uppgiften, att sex årsklasser icke räcka enligt
nu uppgjorda mobiliseringstabeller, man likväl har mod att säga,
att dessa sex klasser äro tillräckliga. Man tager sin tillflykt till
beräkningar i så runda tal, att de icke hålla streck. Jag skall
icke tvista med den ärade talaren om den saken, huruvida man
kan beräkna årsklasserna till 25-, 24- eller 23,000 man, det är ju
så liten skilnad, men deremot påstår jag alldeles bestämdt, att
han har orätt, då han, sedan han sagt, att den lista årsklassen
är 25,000 man, drager den slutsatsen: “således får man 150,000
man af dessa 6 årsklasser". Hvar och en, som sysselsatt sig med
dessa frågor, vet, att det är en ganska stor afgångsprocent från
den ena årsklassen till den andra. De, som räkna denna afgångsprocent
lägst, anslå den till 7 procent i lista, 3 i 2:dra och 21/2
i hvar och en af de fyra följande klasserna eller sammanlagdt
tjugu procent på alla sex årsklasserna. Faktum är emellertid, att
sex klasser icke räcka enligt de senast uppgjorda mobiliseringstabellerna,
och en ökning af dessa klasser är nödvändig icke blott
för att fylla härens led, depoter och étapp-trupper, utan i synnerhet
för att kunna anskaffa tillräckligt antal af alla dessa olika
slag af yrkesmän, hvarmed en armé måste vara försedd för att

Måndagen den 4 Maj, e. m.

7 N:0 45.

kunna vara fullt fältutrustad, såsom till exempel läkare, veteri- Ang. ändring
närer, slagtare, bagare, snickare, smeder m. m. Nu säger man,*
att det är ju en enkel sak för Kong!. Maj:t att, när kriget börjar, 1 iag^ny
begära nya åldersklasser, och att en sådan framställning då icke (Forts.)
lär komma att afslås. Nej, mine herrar, detta är icke detsamma
som att redan under fredstid hafva alla de erforderliga åldersklasserna
rullförda och färdiga att på första kallelse rycka ut.

1 likhet med herr krigsministern vill jag fråga, hvad det är för
skilnad, om jag säger, att det är 8 årsklasser eller 12, då det
icke fordras någon öfning af de sista, utan endast att de i händelse
af krig skola vara färdiga att rycka ut. 1 krig förbrukas folk.

Under 1848—50 års danska krig voro sjutton åldersklasser inkallade
i linien och under 1864 års krig inkallades tretton åldersklasser.
Under fransk-tyska kriget, som varade från Augusti 1870
till Februari 1871, voro sjutton åldersklasser uppkallade under
fanorna i liniearmén, under det att ända till 50-åringar voro inkallade
i territorialarmén. Med sådana siffror för ögonen frågar
jag, om det kan vara försigtigt att i en värnpligtslag upptaga ett
lägre antal åldersklasser än som behöfvas till och med för att
fylla leden vid den första mobiliseringen.

Den andra punkten, hvari detta förslag väsentligt skiljer sig
från nu gällande värnpligtslag, är i afseende på öfningsdagarnes
antal. Det är godt och väl att läsa upp, hur det i detta hänseende
ställer sig i andra länder, der den öfning, som gifves dem,
som der motsvara stammen hos oss, likväl är betydligt större än
hvad fallet är hos oss. Det finnes — vågar jag påstå —■ icke en
enda arméorganisation, som kan uppvisa eu så heterogen sammansättning
som den svenska. Att i dessa stamsoldaters led sticka
in sjuttio procent beväring eller nära nog tre man beväring på
hvarje stamsoldat och sätta in dem med så liten öfning som vår
beväring erhåller, kan icke ifrågakomma i något land, som söker
ordna sin armé på ett klokt och tillfredsställande sätt. Här begäres
nu en öfningstid af 90 dagar. Hvarifrån har denna siffra,
som genomgår alla värnpligtsförslag under 1870- och 80-talen,
kommit? Jo, såsom vi veta ansågs ända intill år 1880, att stamsoldaten
för att blifva färdig att sättas in i ledet behöfde genomgå
två rekrytskolor på hvardera 42 dagar, och eftersom öfningstiden
i rekrytskolan var så kort, att skjutöfningarne icke kunde bedrifvas
såsom sig vederborde, så tillädes sex dagars skjutmöte.

Det är dessa 84 + 6 eller summa 90 dagar, som sedermera gå igen
i alla värnpligtsförslag. När man sålunda ansåg, att en stamsoldat
behöfde 90 dagars öfning för att kunna sättas in i ledet,
oaktadt han hade framför sig — jag hade så när sagt flera årtionden,
under hvilka han allt mer och mer kunde utveckla sig i
tjensten, så är det ju en gifven sak, att beväringen för afkunna
fylla sin plats i ledet måste hafva minst lika lång öfningstid.

Derifrån hafva vi, såsom jag nyss nämnt, dessa 90 dagar i hvarje
värnpligtsförslag, som af sakkunnige utarbetats. I alla har det
yrkats på 90 dagars öfning. Ett enda undantag finnes och ett
ganska märkligt sådant. Det är det förslag, som vid 1869 års

N:o 45. 8

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang: ändring Riksdag framlades af dåvarande krigsministern. Han yrkade på
«/värn ifts- en(^as^ 60 dagars öfning. I sitt anförande yttrade lian likväl, att
V<lagen''3 * han både önskat förberedande öfningar i hemorten, men hade detta
(Forts.) af statsrådets öfriga ledamöter afstyrkts, samt att han hoppades,
att man genom öfningar i skolorna och genom skarpskytterörelsen,
som då var i sitt flor, skulle kunna bereda ytterligare öfning åt
beväringen. Detta var det så kallade första Abelinska förslaget.
Ett år derefter utbröt, såsom vi veta, det fransk-tyska kriget,
hvilket förvånade hela den militära verlden med en helt ny taktik.
Eldvapnen hade fullkomnats till den grad, att striden i stället
för att förut hafva utförts med slutna trupper nu skedde i långa,
spridda linier, som rörde sig fram och tillbaka på fältet. Detta
var nödvändigt för att trupperna icke skulle utsättas för en decimerande
eld från de nya gevären. Det säger sig sjelft, att, om
trupperna skola lösas upp från den slutna ordningen, der beväringen
står under befälets omedelbara ledning, och släppas ut på
egen hand uti terrängen, hvarest de måste veta att skaffa sig
erforderligt skydd, att på egen hand sköta sitt gevär, att kunna
bedöma stridens skiftningar, så måste de besitta en större individuel
utveckling.

Dessa 90 dagar kommo också igen i det förslag, som framlades
vid 1871 års lagtima riksdag. 1 detta förslag yrkades på
82 dagars öfning för hela armén utom för rytteriet, för hvilket
öfningstiden föreslogs ännu längre, och dessutom 2 dagars skjutöfningar
årligen under hela den tid beväringen tillhörde linien.
Den sammanlagda öfningstiden enligt detta förslag utgjorde således
82 dagar plus 2 dagar årligen under 4 år, summa 90 dagar.

Sedan hafva alla förslag hållit sig vid siffran 90, till och med
det, som år 1878 utgick från Andra Kammaren. När man ser
detta och när man derjemte tager i betraktande, huruledes i våra
dagars krig stridens hetta och allvar allt mer och mer stegrats
och huru man så fort som möjligt vill hafva krigen afgjorda på
grund af de stora massor, som under kriget måste vara i rörelse,
och de stora kostnader detsamma medför, så må det icke förundra
någon, om hvarje militär önskar, att beväringens öfningstid
så fort som möjligt utsträckes till 90 dagar, hvilken tid måste
anses såsom ett minimum.

I betraktande deraf att dessa 90 dagar äro ett minimum, i
betraktande deraf att dessa 90 dagar, derest den indelta armén
icke kommer att bibehållas, äro en lämplig öfvergång till fullständig
värnpligt och slutligen i betraktande deraf att mitt samvete
icke tillåter mig att släppa detta tillfälle ur händerna att
bidraga till att åtminstone i någon mån förbättra vår arméorganisation,
så kommer jag att rösta för Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag till ny värnpligtslag.

Det har under förmiddagens diskussion talats så mycket om
det orättvisa uti att låta de orepresenterade deltaga i en utsträckt
värnpligt. Låt detta vara; men man begår enligt mitt förmenande
en ännu större orättvisa, om man ålägger landets söner att gå ut
i krig på grund af en värnpligtslag, som icke förmår skänka dem

Måndagen den 4 Maj, e. m.

9 N:0 45.

den öfning, som är nödvändig. Denna orättvisa, tror jag, är Ang. ändring
ännu större. i vissa delar

af värnpligts Häruti

instämde herrar Örwall, Mallmin, Larsson från Upsala, (Forte.)
Palm, Alsterlund, Åkerlund, Wahlgren, Petersson i Hamra, Redelius,

Ekströmer, Berg från Eksjö, Persson i Heljebol, Ersson i Arnebo
och Olsson i Erösvi.

Herr Andersson från Malmö: Den fråga, som nu föreligger
till afgörande, är enligt mitt förmenande af så stor och genomgripande
betydelse för vårt fosterland, att jag anser det vara
hvarje representants skyldighet att här öppet och ärligt tillkännagifva
sin mening rörande densamma.

Under förmiddagens lopp uttalade herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet den förmodan, att hufvudsakliga- skälet,
hvarför man inom denna kammare vore så afvogt stämd mot förslagets
antagande, vore det, att man rundt omkring i landet hade
stält sig i stark opposition mot detsamma. Jag ber att få nämna,
att jag för min enskilda del icke alltid tager så starkt intryck af
en eller annan opinionsyttring. Men jag tror ändå, mine herrar,
att man ibland måste taga någon hänsyn till hvad folket tänker,
och jag tror också, att man icke så mycket kan klandra folket
för den uppfattning det har i denna fråga. Jag medgifver villigt,
att det finnes många frågor, som skola behandlas inom riksdagen,
hvilkas innebörd folket icke rigtigt kan fatta och mot hvilka det
derför ställer sig i opposition. Men denna fråga tror jag i många
afseenden skiljer sig från andra frågor. De, som uttalat sig mot
detta förslag, hafva temligen klart och tydligt för sig, att här
gäller det deras eget skinn, här gäller det att lägga en ytterligare
börda på deras axlar, utan att de få någon den ringaste ersättning
i gengäld. Här gäller det, mine herrar, att för lång framtid
fastslå dessa betungande och för dem förhatliga lifsmedelstullar.

Detta hafva de tydligt och klart för sig, och hvad som för dem
är ännu mera motbjudande är, att man icke lyfter en börda, den
må vara rättvis eller orättvis, från skuldrorna af en samhällsklass,
som har betydligt mera magt att bära den än detta småfolk.

Alltså finner jag, att man i detta fall bör taga någon hänsyn till
hvad folket tänker. Jag ber om ursäkt, att jag gör det, och jag
är glad, att denna folkets uppfattning i väsentlig mån sammanfaller
med min egen.

Ett vigtigt skäl för att man icke bör antaga detta förslag,
ett skäl som såväl i dag som vid flera föregående tillfällen, då
frågor af samma natur som denna blifvit behandlade, förefunnits,
är den stora oro, som finnes i sinnena i landet. Man har ofta
sagt, och det har ofta framhållits, att detta är eu buse, som man
vill framkalla för att skrämma folk. Men den, som vistats bland
arbetsklassen hela sitt lif, såsom jag gjort, och lefvat bland dem,
måste erkänna, att detta tal icke är något tomt hot. Det rör sig
större oro i sinnena än kanske mången här kan föreställa sig.

Det är icke något tomt uttryck af den allmänna meningen, som

N:o 45. 10

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring framkommer, då folket — jag vill icke tala om samhällsuppvig1
vissa (klar Jarne — utan då fosterländskt sinnade, ordentliga och rättsinniga
Vlagen.9 ältare komma tillsammans för att dryfta saker ock förhållanden
(Forts.) och dervid uttala, jag vill icke säga afsky, men klander öfver att
man framlagt sådana förslag som dessa utan att gifva dem något
annat i ersättning. Men är det så, att Riksdagen antager föreliggande
förslag, så blir det inga, som med större tillfredsställelse
skola se detta, än just dessa samhällsomstörtare. Det blir ett
vapen i deras hand, ett oppositionsmedel, med hvilket de skola slå
de personer i ansigtet, som vilja upprätthålla det bestående. Då
kan det hända en gång, att, i stället för att vi nu göra oss så
mycken möda för att öka våra försvarskrafter till bekämpande af
yttre fiender, vi då kanske få nedlägga denna möda på försvarsåtgärder
för att bekämpa dessa inre fiender.

Jag har förundrat mig vid många tillfällen och äfven i dag,
att man alltid säger, att vårt försvar är så ringa, att det duger
till ingenting, och att vi måste öka det. Det är en historia, som
jag hört ända från 1881, då jag blef riksdagsman. Det förundrar
mig, säger jag, att man kan komma fram med sådant tal. Då jag
kom till riksdagen nyssnämnda år, uppgingo utgifterna för landtoch
sjöförsvaret till 23,835,000 kronor. Nu, 1891, föreslås det att
utgå med 31,806,000 kronor; det vill säga på dessa 10 år har försvarsbudgeten
ökats med ungefär 8,000,000 kronor. Det förefaller
mig högst märkvärdigt, att man icke på dessa 10 år kunnat förbättra
vår försvar, och att man ännu, år 1891, kommer med samma
anmärkning som år 1881, nemligen att det duger till ingenting.
Jag tycker, att Riksdagen anslagit många millioner till fästningsartilleri,
pansarfartyg, förändring af arméns gevär, kulor och
krut med mera, men lika väl hör man den åsigten uttalas, att
vårt försvar icke är tillräckligt eller duger till mycket. Men,
mine herrar, vi må förbättra försvaret huru mycket som helst,
vi må offra alla statsverkets inkomster på detsamma, min öfvertygelse
är dock, att vi aldrig skola kunna mäta oss med till
exempel Frankrike eller Tyskland. Jag förmodar väl ock, att
ingen vill begära, att vi i vårt fattiga land skola offra allt
hvad vi ega och hafva för försvaret. Jag tycker det är ganska
vackert, att vi derpå offra öfver 337a procent af statsverkets
alla inkomster. Det är också en sak, som jag för min del anser
hafva stärkt vårt försvar i icke obetydlig mån. Som herrarne
minnas, beslöt Riksdagen för några år sedan på regeringens framställning,
att åldersgränsen för manskapet vid den värfvade
armén skulle betydligt nedsättas. Jag tror, att inga karlar der
numera få tjena längre än till dess de fylt 26 år. Dessa män,
som utgå från den värfvade stammen, återgå ju till det allmänna
lifvet. De återgå till näringarne, till jordbruket, handeln
eller sjöfarten. De hafva erhållit en fullständig krigsbildning,
genomgått korprals- och underbefälsskola, och de stå ju qvar i
beväringen. Detta antal är icke så ringa, då på 6 år en ständig
omsättning egen rum. Om vi antaga, att det uppgår till 6,000
ä 7,000 man hvart 6:te eller 7:de år, är det ju ett ganska stort

Måndagen den 4 Maj, e. m.

11 N:o 45.

antal män, som skulle göra god tjenst vid inträffande krigs- Ang. ändring
tillfälle. Det är kanske orätt af mig att vilja resonnera i sådanax mssa delar
bär rent militära saker; men enligt mitt förmenande bör denna ^
förändring hafva gjort ett ganska betydligt plus i vårt försvar. (Forts.)

.Hvarför en del af våra landtman gerna vilja gå in på detta
förslag, kommer sig naturligtvis deraf, att de skola få ersättning
derför genom afskrifning af de gamla förhatliga grundskatterna,
och man tror sig derigenom vinna en stor fördel.

Men, mine herrar, enligt mitt förmenande blir den fördelen temmeligen
imaginär. Som det är herrarne väl bekant, har utvandringen
från Sverige, i synnerhet på det senaste årtiondet, tagit
en fart, som är förvånande. Af den statistik, som för några
dagar sedan utdelades i kammaren, finna vi, att från och med
1880 till och med 1889, det vill säga under 10 år, icke mindre
än 384,298 personer lemnat Sverige och rest till främmande land.

Detta gör 38,420 individer per år. Jag vill hemställa, huruvida
ett land på 43/4 millioner menniskor har råd att i längden undergå
en sådan åderlåtning. Och hvad är det för folk, som i regeln
lemnar landet? Det är icke samhällets drönare, icke sådana, som
hvarken vilja eller kunna arbeta. Nej, det är den del af folket,
som har de friskaste armarne och den bästa arbetskraften. Jag
tror mig derför icke spå alltför illa, då jag säger, att, om landtmännen
tro sig vinna ekonomiska fördelar genom antagande af
värnpligtsförslaget, de till stor del räkna fel. Ty hvad de vinna
genom antagande af detta förslag förlora de kanske genom ökad
arbetskostnad och ökade arbetslöner.

Mycket skulle vara att tillägga. Men då många andra
talare anmält sig och då flera af de skäl, som jag skulle vilja
anföra, blifvit anförda på förmiddagen, anhåller jag att få yrka
afslag på den nu föredragna punkten i lagutskottets betänkande.

Jag gör det hufvudsakligen, emedan jag anser, att ett antagande
af förslaget

skulle i väsentlig grad öka det förut rådande missnöjet;

skulle för lång framtid fastlåsa de nu åsätta lifsmedel stadium
e;

i betänklig grad öka den redan förut betydliga emigrantströmmen,
som suger den bästa arbetskraften ur landet; samt till sist

emedan jag fruktar, att utgifterna skulle blifva så stora, att nationen
svårligen skulle hunna bära dem.

Herr Månsson: Jag har vid många tillfällen deltagit i behandlingen
af försvarsfrågan; första gången 1873, Yi veta, att behandlingen
af denna fråga har varit nära nog utan resultat. Det
enda, som i värnpligtsafseende åstadkommits, är ökning af beväringens
vapenöfningar med 12 dagar och 30 procents afskrifning
af grundskatter och indelningsverk. 1 öfrigt stå vi på precis
samma ståndpunkt, som då denna fråga började behandlas 1869
eller 1870. Såsom herrarne torde erinra sig, var det då icke tal
om, att det skulle blifva någon afskrifning af grundskatter och
indelningsverk, utan då var det endast fråga om att öka värn -

X:o 45. 12

Måndagen den i Maj, e. m.

Ang. ändringpligten, att införa allmän värnpligt utan någon lindring i de be i

vissa ddar svjjrj som hvila på jorden genom grundskatter och indelningsverk.

Vlagen WJ * Det då framlagda förslaget vann icke Riksdagens bifall, men man

(Ports.) enade sig slutligen 1873 om en skrifvelse till Kong!. Maj:t, enligt
hvilken dessa frågor — frågorna om utsträckt värnpligt och lindring
i eller afskrifning af grundskatt och indelningsverk — borde
lösas i ett sammanhang; man enade sig då om, att det vore orättvist
att lägga på dem, som buro indelningsverkets bördor, ytterligare
värnpligt, innan man kunde skänka dem någon eftergift i
de skyldigheter, de förut haft. Jag erinrar härom med anledning
af det tal, som här förts om köpslagan. Här är, mine herrar, enligt
min uppfattning, icke fråga om någon köpslagan, utan om rättskipning;
man vill icke utan föregående lindring lägga nya bördor
på sådana, som redan bära bördor, hvilka ej trycka öfriga landets
inbyggare. Jag har under min riksdagsmannatid hört många
skäl, många anmärkningar framställas mot de härordningsförslag,
som varit före. Men sådana skäl, som jag fått höra i dag, har
jag aldrig förut fått höra. Det är fullkomligt nya skäl, och då
frågan antagligen icke löses denna gång, få vi, om vi få lefva och
vara med här, säkerligen höra ännu flera nya och märkliga skäl
anföras emot de förslag, som hädanefter framställas för lösning af
denna fråga. Det har som ett hufvudskål sagts, att så länge vi
hafva lifsmedelstullar, är det icke värdt att vi tala om tillökning
af värnpligten, och så länge vi icke hafva allmän rösträtt, är det
icke heller skäl att göra något vid denna sak. För min del anser
jag tullfrågan och rösträttsfrågan icke böra få så ingripa i förevarande
frågas behandling, att man icke derför får gifva sig in på
densamma. Lifsmedelstullarne anser jag icke i ringaste mån kunna
inverka på skyldigheten att fullgöra värnpligten, ty meningen är
ju icke, att de värnpligtige skola gå ut och kläda och föda sig
sjelfva, utan att staten skall tillhandahålla dem både kläder och
föda. Vidare har det talats om allmänna rösträtten. Jag bar varit
för, att någon utsträckning gjordes i den rigtningen, och jag
vet, att allmänna meningen är, att så skall ske, och jag antager
äfven, att denna kammare snart skall besluta taga ett temligen
stort steg i den rigtningen. Men jag undrar, om på en lång tid
ens denna kammare skall besluta införande af allmän rösträtt.
Om man nu icke beviljar allmän rösträtt, utan endast tager ett
eller annat steg, undrar jag, om icke, så länge denna allmänna
rösträtt icke är införd, största delen af dem, som skola fullgöra
värnpligten, komma att sakna rösträtt. Såvida man icke är betänkt
på att införa allmän rösträtt, är det ofantligt små utsigter
för att försvarsfrågan skall blifva löst; och då jag hyser den uppfattningen,
att det kommer att dröja mycket länge, innan kamrarne
vilja besluta allmän rösträtt, om de någonsin vilja det, hvithet
jag icke tror — antagligen kommer det alltid att stadgas någon
census för utöfvande af politisk rösträtt •—, tror jag vi böra
gå till frågans afgörande utan afseende på allmänna rösträtten.

Jag vågar tro, att den allmänna meningen ansluter sig till
det förslag, som gjorts af vice talmannen och understödts af herr

Måndagen den 4 Maj, e. m.

13 N:o 45.

Sven Nilsson, eller att man vid fattandet af beslutet i denna fråga Ang. ändring
skulle förbehålla sig rätt att stipulera en höjd dagaflöning. Jag1 vissa delar
vill gå så långt i det afseendet, som jag tror våra tillgångar till- Ya^n''3 ''

låta, och jag tror, att man bör gå till en så hög siffra som 75 öre (Ports.)
per dag. Jag skall, då denna del af förslaget kommer till behandling,
ställa mig på den sidan som vill, att de värnpligtige skola
hafva en betydligt förhöjd dagaflöning, och när jag detta vill och
jag i öfrigt hoppas, att det sträfvandet skall allt mer och mer
göra sig gällande, att man bör ställa det drägligt för de värnpligtige,
då de äro ute och exercera — och jag tror att under se-,
nare tider ett sådant sträfvande gjort sig gällande både i afseende
på de hus, der de få bo, och deras kost och behandlingen af befälet
—, är det min tro, att vi icke böra anses vilja plåga dem, om
vi tänka på en utsträckning i detta afseende.

Det har talats om det origtiga i att lyfta bördor från jordbruket
och lägga dem på andra samhällsklasser. A andra sidan
har man hört starka invändningar derom, att förslaget icke är nog
betryggande, att somlige blifva lidande derpå eller, såsom det
heter, att man icke gjort det lika för landets barn. Jag är precis
af samma uppfattning. Jag skulle gerna sett och önskat, att
ett sådant förslag burits fram, att man kunnat säga, att det blifva
lika för både rust- och rotehållare och grundskattegifvare.

Men, mine herrar, vi torde alla veta, att för att vi skola få bort
indelningsverket, måste vi hafva en annan stam att sätta i stället.

Yid alla förslag, som varit före, har det varit största svårigheten
att hitta på något sätt att bilda en sådan stam. Dervid hafva,
så vidt jag kan minnas, de allra största svårigheterna legat i det,
att man skulle hafva olika öfningstid för beväringen och olika för
stamtruppen. Svårigheten att skilja och taga ut dessa stamsoldater
har gjort, att förslagen förut aldrig vunnit Riksdagens bifall.

Att fordra att den ene ynglingen skall exercera tre månader men
en annan tio ä tolf, det bär varit svårigheten. Så vidt jag kan
se, finnes intet annat sätt att lösa den svårigheten, än genom lottning,
hvilket är förhatligt för nationen, eller också måste man betala.
Skola vi gå in på att betala en sålunda bildad stam, blir
det lika dyrt om icke dyrare än att behålla indelningsverket oförändradt.
Härvid finnes den fara och svårighet för oss, att tyngden
af hela indelningsverket växer och växer, och deri vill jag
instämma med dem, som uttalat den åsigten, att indelningsverket
växt sedan 1885 ganska betydligt och kommer att fortfarande
göra det, så att icke blefve den lindring, rust- och rotehållare skulle
få, en sådan som den, hvilken komme dem, som bära grundskatterna,
till del. Men man får icke här i verlden allt hvad man vill. Det
är en sak att man vill något rättvist och bra, men en annan sak
att kunna komma dit. Och jag inser fullkomligt de svårigheter,
som skulle möta, om det vore fråga om indelningsverkets fullkomliga
afskrifvande. Emellertid har det visat sig för .mig, att man
icke hyser någon oberedvillighet att betrygga rust- och rothållarne
i detta afseende, då nemligen det förslag, som herr Dalin väckt,
att det skulle blifva omtaxering af värdet på deras prestationer

N;o 45. 14

Måndagen den 4 Maj, e. in.

Ang. ändring har mott ett sådant godt mottagande inom statsutskottet. Jag

i visso, delar f^r säga, att då det redan inom statsutskottet föreligger ett för aJ

Vlagen!3 $ slag i den rigtningen och jag icke märkt någon synnerlig oppo(Forts.
) sition deremot, har jag trott, att, om man finge en sådan omtaxering
hvart tionde år och denna skedde ärligt och rättvist, det icke
skulle vara så farligt för oss rust- och rotehållare. Det är väl
icke värre att bära dessa bördor, om vi få betaldt för hvad de kosta,

än det är att bära dem, då vi icke fä betalning derför.

Naturligtvis skall det kännas en betydlig skilnad, och lättnaden
blir så stor, att jag tror, att hvarenda en som vet hur det
trycker, skall känna sig tacksam, under förutsättning, nemligen
att han får det verkliga värdet. Då skall det icke göra rust- och
rotehåilaren någonting, äfven om manskapet och hästarna han anskaffat
äro utkommenderade hvarenda dag, eller om karlen tjenar
staten såsom reservbefäl, då rust- och rotehåilaren får ersättning
derför. Man har sagt, att de kostnader, som häraf skulle blifva
en följd, komme att springa upp till en betydlig höjd. Det må
så vara, men jag undrar om icke staten bär dessa kostnader lättare
än rust- och rotehållare. Om bördorna blifva lika fördelade,
blifva de icke heller så tunga, som när några få måste bära dem.
Det är under förhoppning, att denna taxeringsnämnd skall blifva
ordentligt sammansatt och skall komma att värderas till rätta
värdet, och att förslaget i öfrigt får framgång, som jag, då vi
komma till den punkten, skall tillåta mig att göra ett förslag till
sammansättning af denna nämnd, som skall blifva för oss tryggande.
Och det må herrarne icke förundra sig öfver, om vi skola
ingå på ett förslag, hvarigenom grundskatterna skulle afskrifvas
helt och hållet, men rust- och rotehållarne skulle hafva sina bördor
qvar, att vi vilja blifva betryggade för att få ersättning för
hvad dessa bördor verkligen kosta oss.

Det har här talats mer än en gång om emigrationen, som
skulle komma att i högre grad florera, om vi vidtoge ytterligare
utsträckning af värnpligten. Man kan ju vara af olika åsigter om
den saken. Men jag tillåter mig emellertid hysa den åsigten, att
för den utsträckning af värnpligten, som här är i fråga, de värnpligtige
icke skola komma att så synnerligen mycket emigrera.
Ty det är som nu i qväll en ledamot af lagutskottet, talaren från
skånebänken, påpekade, att vi vid jemförelse med andra länder
efter detta förslaget skulle få en mycket mindre värnpligt än de
flesta andra europeiska länder hafva. Och om jag ser på siffrorna,
som statistiken lemnar om emigrationen, visar det sig, att
Sverige det oaktadt i fråga om emigration står lika långt fram
som de andra länderna, derifrån i förhållande till värnpligten emigrationen
bort vara större än här. Jag tror för min del icke, att
denna sak i synnerligt väsentlig mån inverkar på emigrationen.
Det är spekulationer på att få eu bättre framtid, som förmå mannen
till emigration, och naturligtvis infalla sådana spekulationer
i mannens kraftsdagar eller under den tid han är värnpligtig;
det är icke ensamt för att han skall fullgöra värnpligten, som
han emigrerar. Och finnes det ynglingar med sådana åsigter, med

15 N:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

så ringa fosterlandskärlek, att de emigrera hellre än att fullgöra 4»!#. ändring
värnpligten, ja, då må de resa. Jag anser, att de då icke äro* vissa d?lar
mycket värda och att de icke längre äro värda att kallas svenskar.

Jag har emellertid nu trott, att man icke borde taga ett så (Ports.)
långt steg, som här är föreslaget, på en gång, då nationen icke
kan sägas vara böjd derför. Vi hafva icke kunnat förlika oss
med den tanken, att det går an att göra ett så stort språng på
eu gång. Jag har för min del trott, att det vore klokt att stanna
vid en något lägre siffra. Och jag tror, att man bör hålla sig
vid den proportion, som blef besluten sista gången, nemligen vid
1885 års riksdag, då det å ena hållet beslöts 12 dagars utsträckning
af beväringsöfningarne men å andra hållet beslöts en lindring
af 30 procent på indelningsverk och grundskatter. Om vi nu behölle
samma proportion, så skulle vi komma till det resultat, att
man nu borde bestämma 70 dagars öfningstid. Jag skulle, som
jag säger, helst vilja rösta för det. Och om det finnes utsigt, att
ett sådant förslag skall vinna Riksdagens bifall, så skall jag, när
vi komma till den punkten, tillåta mig att yrka på 70 (lagar.

Jag tror det varit bättre, om man icke fått höra det absolut bestämda
uttalandet från regeringen, att den icke går in på en dag
mindre än 90 dagar. Om man försökt en mindre siffra, då hade
det varit betydligt lättare att komma igen sedan, än att nu taga
hela steget på en gång.

Man har emellertid nu hört, att det icke finnes någon utsigt
för att ett sådant förslag som mitt skall gå. Om jag sålunda
vid det slutliga åtgörande! icke får rösta om mitt förslag för en
lägre siffra, vare sig 60 eller 70 dagar, utan kommer att ställas
i valet mellan rent afslag och bifall till 90 dagar, så kommer jag,
under förutsättning att det förslag till ingress, hvilket blifvit
framstäldt, vinner bifall, och att man har utsigt att dagaflöningen
höjes och taxeringen tryggas, att rösta för 90 dagar. Jag kan
icke taga på mitt ansvar, då jag förut, såsom jag nämnt, varit af
den åsigten, att någonting borde i frågan åtgöras, att förhindra
framgången af denna frågas lösning i en tid, då vi i lugn kunna
fatta vårt beslut. Det kan nemligen hända, hvilket Gud måtte
bevara oss ifrån, att det kan blifva en sådan tid för oss, som jag
erinrar mig inträffade i vårt grannland Danmark, vid danskarnes
svåra krig, då de nödgades ingå på den värnpligt de nu hafva.

Jag säger: måtte vi icke behöfva fatta vårt beslut i en tid, då vi
icke som nu med detta lugn och hänsyn till lindring och rättvisa
kunna få beslutet fattadt.

Det är derför, som jag sluter mig till det kongl. förslaget i
sista stund och i nödfall, samt ber att få säga, att jag vill hellre
kallas svensk värnpligtig, än jag vill göra värnpligt med annat
namn. Jag ber att få sluta mig till det kongl. förslaget, om jag
icke får något annat.

Häruti instämde herrar C. T. Lind och Johanson i Bastholmen.

2f:o 45. 16

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

Herr Johnsson i Thorsberg: Då Kongl. Maj:t vid 1889 års
riksdag framlade proposition om kavalleriets ombildning, framhöll
statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet såväl i
det protokoll, som var bilagt den kongl. propositionen, som i denna
kammare, med stor skärpa, att ombildningen vore särskilt nödvändig
för att anskaffa en reserv. Man hade således haft anledning antaga,
att Kongl. Maj:t skulle i första rummet egna ombildningen af stammen
nödig uppmärksamhet. Då så ej skett, är det svårt för en icke
fackman att pröfva tiden för det minimum, till hvilket beväringsöfningar
böra sättas, enär derpå är beroende stammens styrka och utbildning.
Vår stamtrupp motsvarar väl föga nutidens fordringar. Men
så mycket större skäl skulle det väl vara för Kongl. Maj:t att vid framläggande
af förslag för ökande af beväringens öfningar i sammanhang
dermed äfven framlägga förslag till stamtruppens ombildning.
Det är åtminstone för mig mycket svårt att bedöma, huruvida 90
dagar kan vara en tid, som är för våra förhållanden afpassad såsom
den minsta för beväringens öfningstid. Detta lärer i första
rummet bero på stamtruppens styrka. Hafva vi en tillräcklig,
tidsenligt utbildad stam, så föreställer jag mig, att beväringsöfningarne
skulle kunna inskränkas, och tvärtom. Det återstår således
för mig endast ett val, nemligen att för närvarande yrka afslag
å det föreliggande förslaget. Och jag gör det under förhoppning
att, vare sig detta förslag antages eller förkastas, Kongl. Maj:t
skall egna stamtruppens ombildning nödig uppmärksamhet och för
.Riksdagen derom framlägga förslag.

Jag skall på grund af dessa i korthet anförda skäl anhålla
om afslag å föreliggande betänkande och Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Bergendahl: Under de föregående riksdagar, jag bevistat,
har jag ej kunnat vara med om att rösta för några förändringar
i nuvarande arméorganisation, derför att jag afvaktat,
att ett fullständigt arméorganisationsförslag skulle framläggas i
förening med afskrifning af grundskatter och indelningsverk. Nu
innehåller visserligen ej den kongl. propositionen det härordningsförslag,
som jag väntat på. Men då det kongl. förslaget afser en
betydande tillökning i vårt nuvarande försvar och dessutom en fullständig
afskrifning af grundskatter och indelningsverk, kan jag
icke tveka att härtill gifva min röst, under den förutsättning, att
det göres det tillägg i ingressen, som herr vice talmannen föreslagit,
och hvilket afser ändring i statsutskottets utlåtande n:o 53 uti §§
2 och 9, i hvad dessa beröra dels sammansättningen af den uppskattningsnämnd,
som år 1901 och derefter hvart tionde år skall
bestämma verkliga värdet af rustnings- och roteringsbesvären, dels
höjandet af beväringens dagaflöning. Jag har nog förtroende till,
att Kongl. Maj:t skall utse denna värderingsnämnd på tillfredsställande
sätt. Men jag anser, att nämndens sammansättning bör
till större trygghet för rust- och rotehållare bestämmas på annat
vis, än hvad utskottet föreslår, och hvarom förslag komma att
under loppet af diskussionen väckas, enligt hvad en talare på
skånebänken nyss antydt.

17 N:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m,

I afseende på dagaflöningen för beväringen, så vill jag gerna (W ändring
gå så långt som att från nuvarande 36 öre öka denna till 7ol.vis.sa delc?''
öre, deruti inbegripet slitningspenningarna för småpersedlar, 16 öre.

Min åsigt för denna höjning grundar jag derpå, att, då det lärer (Forts.)
vara förhållandet att en beväringsyngling under nuvarande kortare
öfningstid beböfver taga med sig till mötesplatsen och der använda
omkring 15 kronor, jag antager han nödgas tillskjuta dubbla beloppet,
när öfningarna utsträckas till 90 dagar.

Hvad beträffar dessa 90 dagar, hvilka man så mycket talat och
talar om, får jag uttala som min bestämda mening, att man icke
bör ifrågasätta att bestämma öfningstiden för beväringen till någon
kortare tid. Jag tror, liksom en högt ärad talare bredvid mig på
skaraborgsbänken, att 90 dagar är ett minimum, under hvilket
man icke bör gå, och i likhet med honom tror jag äfven, att man
är skyldig lemna landets söner en så afpassad militärisk utbildning,
att de på något så när tillfredsställande sätt må kunna möta en
fiende, när och om så kommer att påfordras. Jag kan heller icke
inse, att, om man vill se på beväringsyngliugens fördel, det för honom
kan spela någon betydande rol, antingen hans öfningstid sättes till
60 å 70 dagar eller till 90 dagar. När han väl en gång kommit till
mötesplatsen, betyder för honom, enligt min uppfattning, några dagar
der mer eller mindre ingenting, i synnerhet om den dagaflöning,
som nyss nämndes, beredes honom. "Nu har man sagt, att genom
dessa långa öfningstider borttagas från jordbruket och näringarna
mera arbetskrafter, än förhållandena kunna tåla. Det kan visserligen
vara sant, att derigenom eu mängd arbetskrafter frånryckas
jordbruk och näringar, men om vi se på förhållandena i detta fall
uti andra länder, så är dock den arbetskraft, vi för militära ändamål
tillsläppa, högst betydligt mindre, än hvad som sker i dessa.

— I fråga om emigrationen, hvilken en ärad talare på malmöbänken
vidrörde, tror jag, att, om detta förslag antages, denna
deraf icke skall röna någon inverkan. Det kan visserligen hända,
att en yngling, som ämnar resa till Amerika, kommer att påskynda
resan dit något år för att slippa fullgöra sin beväringsexercis, men
här vid lag, tänker jag, kommer på ett ut, om denna skulle utgöras
med 90 eller 42 dagar.

Man har äfven här talat om, att protester från landsorten
hafva höjts mot det kongl. förslaget, samt att våra kommittenter på
de flesta ställen ogilla detta. Ja, det kan nog hända, att så ledsamt
är, och möjligen är förhållandet så äfven ännu i min valkrets, men
jag föreställer mig, att om, när vi komma hem från riksdagen efter
detta förslags möjliga antagande, vi tala om för våra valmän, huru
saken förlupit och säga dem, att förslaget icke kunde gå med kortare
öfningstid, emedan regeringen förklarade, att den icke toge emot
något erbjudande i den vägen, som understeg 90 dagar, samt att
Första Kammaren gjort ett liknande uttalande, dessa skola förklara
att vi gjort rätt, som icke släppt det tillfälle, som erbjöds oss att
få ett fullständigt upphäfvande af indelningsverket och grundskatternas
afskrifvande, helst vi på samma gång stält det ganska
bra för beväringsynglingarne genom den förhöjda dagaflöningen.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 45. 2

N:o 45. 18

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring Skulle det emellertid icke lyckas oss att häruti ställa dem till freds
i vissa delar m^ vj finna oss fierj. pör mjn fiei skall jag trösta mig dermed,
a^VUgmtS& tt jag i detta fall handlat som mitt samvete sagt mig vara bäst
(Forts.) för fosterlandets väl.

Herr Lasse Jönsson: Jag anser, att denna frågas öde är
alldeles afgjordt, och att hvad man säger icke alls kan inverka
derpå eller på något sätt förändra denna frågas ställning. Jag
skall derför, då ännu ett 40-tal talare äro anmälda, inskränka mig
till att yttra några få ord.

Hvad beträffar valet, om man skall yrka rent afslag eller yrka
någon förändring i föreliggande frågor, anser jag, att, om man
skulle lägga någon grand för det allmänna omdömet, i händelse
dessa frågor skulle, såsom jag hoppas, komma igen, man borde
uttala, hvilken åsigt man anser vara den rätta för deras lösning.
Att i likhet med en talare på karlstadsbänken påstå, att det enda
och bästa vore allmän värnpligt, och att det icke spelade någon
rol, om denna räckte 10 V2 månad eller ett år, kan jag för min
del icke vara med om. Och skulle ett sådant förslag framkomma,
kan jag försäkra herrarne, att högst få röster skola höjas derför i
denna kammare. Ock skulle denna kammare försöka sig derpå, så
skulle det väcka sådan ovilja i landet, att det vore omöjligt att
inse följderna af ett sådant beslut. Således hafva vi ingenting
annat att tänka på än ett nytt förslag om stam och ökad värnpligt.
Hen huru långt man bör gå, är eu fråga af stor vigt, som
bör behandlas med stor försigtighet.. Jag kan icke medgifva, att
de, som äro mera sparsamma, mera rädda för utgifter till försvarsverket,
äro mindre fosterlandsälskande än de, som ifra för ett
starkt försvar. Ty Yi måste taga hänsyn till vår ekonomiska förmåga;
och såsom vi genom försvarets stärkande skola taga hänsyn
till landets försvarsorganisation och derigenom kunna värna vårt
land, så är det ock nödvändigt att se till, att vi bibehålla vår
ekonomiska sjelfbevarelse och icke genom en allt för hastig och
häftig utveckling af vårt försvar tynga vår budget så, att den icke
kan uthärda det.

Hvad är hufvudskilnaden mellan ett värnpligtsförslag och ett
förslag med lejd stam? De, som förorda det förra säga: “Vår
budget tål icke att bära de kostnader en stams underhåll medför11.
Men jag ber att få påpeka, att kostnaden blir densamma genom
värnpligten. Skilnaden är blott, att den lägges på individen och
derför icke synes i budgeten. Men förlusten af arbetskraft och
penningar är lika stor. Det är ett konstladt sätt att dölja de
kostnader, försvarsbördorna skola medföra genom allmän värnpligt.
Jag kan derför omöjligen vara med derom, lika litet jag tror, att
denna kammare skulle vilja det. Jag kan icke inse, att det är
rätt, att vi trotsa den allmänna opinionen och gå längre än de
två reservanterna på jönköpingsbänken föreslagit,- nemligen till 60
dagar. Det må anses huru enkelt och enfaldigt som helst, kan
jag omöjligen gå längre. Ett uttalande derom vore klokare än
rent afslag. Man hade då sagt: Regeringen bör på en sådan grund

Måndagen den i Maj, e. m. 19 J(:o 4.5,

framlägga ett förslag, som ökar bördan så lätt och så nätt som Ang. ändring
möjligt. i vissa delar

Jag skall icke vidare yttra mig härom. Det förslag, somaf v?rnPli9tsnämndes
af herr Ivar Månsson ock den nästföregående talaren, (Forts.)
att vi skulle hafva en betryggad omvärdering och större ersättning
åt de värnpligtige, är jag fullkomligt med om. Men i fråga om
ersättning till de värnpligtige böra vi icke gå längre än reservanterna,
herr vice talmannen och herr Nils Petersson föreslagit.

. händelse frågan förekommer, skall jag rösta derför. Jag vill nu
ej längre upptaga kammarens tid.

Herrar Arnoldsson, Åkesson och Nilsson i Råby instämde häruti.

. ,Her1’ Berg från Stockholm: Jag skall blifva mycket kort, tv
jag har endast två saker att anföra.

För det första vill jag påpeka, hvad, så vidt jag kunnat följa
med, icke förut under diskussionen blifvit tillräckligt starkt påpekadt,
nemligen huru ojemnt den föreslagna värnpligten skulle
komma att trycka dem, som deraf drabbas. Å ena sidan är värnplikten
ett personligt besvär och såsom sådant torde den trycka
någorlunda jemnt. Men å andra sidan innebär den ock en ekonomisk
uppoffring; och såsom sådan trycker den ojemförligt mycket hårdare
på de mindre bemedlade än på de mera bemedlade. Min
erfarenhet med afseende på mina forna elever har lärt mig detta.

Det händer, åtminstone här i Stockholm, mycket ofta, att när en
ung man i värnpligtsåren söker tjenst, ställes till honom den frågan:
“Har ni exercerat?11 Nödgas han besvara den frågan med
“nej“,^får han ofta till svar: “Farväl, sådana kunna vi icke använda11.
Har en ung man en god anställning och löfte om en
ännu bättre, så händer ej sällan, att, när han skall exercera, han
förlorar både förtjensten och förhoppningarna. Jag talade för kort
tid sedan med en familjefader, som berättade mig, att han af denna
anledning måst skicka två af sina söner till Amerika, den ene
först och den andre sedan. Jäg skall taga fram ännu ett exempel
ur min erfarenhet. Jag träffade för ett år sedan en f. d. elev, en
ung man, som hade arbete vid en af hufvudstadens verkstäder.

Han hade varit i Amerika men återvändt och gift sig med
en f. d. skolkamrat, som äfven varit min elev, och det var nu
hans afsigt att slå sig ned bär hemma i gamla Sverige. Efter som
han kommit tillbaka, måste han emellertid ut på “gärdet11 för att
fullgöra sin värnpligt. När detta var gjordt och han återkom till
verkstaden, svarades det honom: “Nu har en annan fått er plats.

Vi hafva intet arbete åt er11. Följden blef naturligtvis, att han
skuddade stoftet af sina fötter och med sin unga hustru reste tillbaka
till Amerika. Jag skall sluta historien med att nämna, hvilken
verkstad det var, som på detta sätt straffade en arbetare för det
han fullgjorde sin värnpligt: det var —kronans artilleriverkstad här
i Stockholm. Det är på sådant sätt man skapar stämningar, som
man icke kan annat än beklaga.

Härmed kommer jag till den andra saken, nemligen det ut -

N:o 45. 20

Måndagen den 4 Maj, e. in,

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forte.)

talande, som gjordes i går af ett massmöte, hufvudsakligen besökt
af kroppsarbetare. Jag tror, att det ganska väl uttrycker den
allmänna meningen bland arbetsklassen och medelklassen icke allenast
här i Stockholm utan tillika i hela landet. Det lyder sålunda.
“I betraktande deraf

att det är orimligt och orättfärdigt att fordra ökad värnpligt
af dem, som man ännu förmenar medborgarrätt i det land, hvithet
de såsom soldater ha att försvara;

att grunskatternas borttagande mot vederlaget af värnpligtens
ökande icke är annat än en byteshandel, hvarmed fåtalet tillköper
sig en fördel genom att pålägga flertalet en tryckande börda;

att de ekonomiska uppoffringarna, Indika utan gensägelse komma
att vida öfverstiga de belopp som förespeglas, hufvudsakligen skulle
drabba den i ekonomiskt afseende minst bärkraftiga delen af svenska
folket samt för en lång framtid fastläsa den förhatliga lifsmedelsbeskattningen; att

bestämmandet öfver krig och fred icke ligger hos folkrepresentationen,
utan hos Konungen;

att de värnpligtiges behandling genom onödiga ansträngningar
och olämpliga bostäder väntas blifva hädanefter mer helsonedbrytande
än hittills, då sjukdoms- och dödsfallen bland unga militärer
och f. d. militärer redan nu äro jemförelsevis allt för talrika;

att svåra missförhållanden obestridligen förefinnas inom armén,
i det att andan bland befälet är allt annat än folklig, befälet rekryteras
godtyckligt samt dess befordran inom de högre graderna
tvärt emot grundlagens föreskrift sker med företräde åt adel och
hofmän, hvilket allt medför den oerhörda risken att ledningen af
våra försvarskrafter i den afgörande stunden kommer att ligga i
odugliga händer;

att antagandet af regeringens förslag om värnpligtens utsträckning
skulle ytterligare skärpa det allmänna missnöjet öfver statsmagternas
allt för ofta visade likgiltighet gent emot det stora flertalets
vigtigaste intressen, öka den massutvandring, som årligen
beröfvar Sverge tusentals af dess handlingskraftigaste, modigaste
och intelligentaste arbetare, samt bidraga till försvagandet af fosterlandskärleken,
det säkraste skyddet för landets oberoende;

så uttalar mötet sitt bestämda ogillande af hvarje utsträckning af
värnpligten och hvarje ökning af militärutgifterna, så långe allmän
rösträtt icke blifvit af riksdag och regering genomförd11.

Jag skall be att få tillägga, att jag för min del icke är hvad
man kallar försvarsnihilist. Snarare tror jag, att så länge vi ännu
lefva i denna krigens barbariska tidsålder, så bör vårt mål vara
■»ett folk i vapen», såsom det är i Schweiz och såsom det lofvade
att blifva under de dagar, som många af oss komma i håg: skarpskytterörelsens
dagar.

Herr krigsministern yttrade i sitt vältaliga anförande på förmiddagen:
“Man måste hafva massorna med!" Ja, det måste man
verkligen. Men man må då ock se till, att man får massorna med.
Detta tror jag dock vara omöjligt, så länge man vidhåller den
orimliga tron, att man kan fordra värnpligt af sådana, som man

21 N:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

förmenar medborgarerätt. Orimligheten häraf synes mig så påtaglig, -in#. ändring
att den borde inses äfven af de mest konservative. * vissa delar

Herr talman, jag kan naturligtvis icke yrka annat än afslag a''f
å det föreliggande förslaget. (Forts.)

Herr Andersson i Vårgårda: Som jag anser, att äfven den
minst hemmastadde icke bör i en så vigtig fråga, som den föreliggande,
lägga sin voteringssedel i valurnan utan att förut hafva,
till den kraft och verkan det hafva kan, uttalat sin åsigt härutinnan,
har jag af denna anledning begärt ordet för att i kammaren
tillkännagifva min ståndpunkt.

Då en så vigtig fråga, som denna, behandlas, kunde det tyckas,
att man rätteligen borde kunna komma öfverens, då det gäller
att stifta lagar om landets försvar, och då vi alla — jag är
derom öfvertygad — lifvas af samma känsla, den nemligen att genom
ett starkt försvar skydda vår frihet och sjelfständighet. Men
det är lättare sagdt än gjordt att uppnå denna enighet, då antalet
deltagare i besluten är ganska stort, och intresset för saken ej
heller torde vara lika varmt hos dem alla, hvilket i väsentlig mån
torde vara beroende på mängdens mening inom den domsaga, som
den ene eller den andre riksdagsmannen representerar. Säge hvad
man vill, men hänsyn bör väl eu riksdagsman ändock taga till de
önskningar, som mängden af kommittenterna uttalat och till honom
framstält, då så rimligtvis kan ske. Åtminstone gillar jag denna
mening och förfar i öfverensstämmelse dermed. Att enighet icke
ens inom utskottet varit rådande vid frågans behandling framgår
deraf, att flere ledamöter reserverat sig mot det beslut, hvartill
utskottet kommit. Mot reservationernas tillkomst gör jag för min
del ingen anmärkning, emedan jag anser dem berättigade gent
emot utskottets beslut, som tillstyrkt, hvad Kongl. Maj:t uti den
till Riksdagen aflåta a nådiga propositionen n:r 31 begärt, nemligen
att värnpligten skall ökas från hittills bestämda 42 dagar till 90
dagar med skyldighet för beväringsyngling att under det kalenderår,
han fyller 21 år, fullgöra 68 dagar och under det nästpåföljande
året fullgöra återstående 22 dagars vapenöfning, utan att Kongl.

Maj:t till beväringen föreslagit ökad dagaflöning.

Ehuru jag varit med om att motionera om grundskatteafskrifning
samt lindring i rust- och roteringsbesvären, och Kongl. Maj:t
tillika uti propositioner till Riksdagen föreslagit full grundskatteafskrifning
samt godtgörelse för rust- och roteringsbördan, kan jag
likväl icke vara med om att godkänna detta förslag, enär Kongl.

Maj:t i och för eftergifterna i fråga stadgat såsom vilkor, att Riksdagen
skall i stället för de föreslagna eftergifterna besluta, att
beväringens öfningstid skall förlängas med 48 dagar — en lag,
som, derest den antages, säkert blir ovälkommen såväl i städerna
som å landsbygden, åtminstone af den arbetande befolkningen.

Min tro är, att, om värnpligtslagen antages, sådan den är för
Riksdagen framlagd, en mängd ynglingar kommer att lemna fosterlandet
och emigrera för att derigenom undslippa fullgörandet af
den ökade beväringsskyldighet, som sålunda blir dem ålagd.

K:o 45. 22

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring Utvandringen kommer nog att i någon mån verka menligt på vrf^ken
och näringar, och jordbrukare, Indika redan hafva ondt om

aJ lagmW arbetsfolk, _ få nog sin del deraf. Den förkastelsedom, som män(Ports.
) genstädes i landet kommer att fällas öfver de riksdagsmän, som
antagit lagen, torde ej heller komma att sakna all betydelse.

Då jag anser 48 dagars tillökning i värnpligten vara på en
gång för högt tilltaget, och då det tillika är för mig kändt, att
åtminstone största delen af befolkningen inom den domsaga, jag
har äran representera, är afgjordt emot hvarje utsträckning afbeväringens
öfningstid, tillåter jag mig vördsamt yrka afslag såväl
å Kongl. Haj:ts nyss åberopade proposition som å utskottets i
ärendet meddelade utlåtande.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Ehuru jag icke vill bestrida,
att vårt försvar kan behöfva förbättras och omorganiseras, hyser
jag dock i likhet med den ene reservanten, herr H. Andersson,
den åsigten, att detta kan bäst låta sig göra på de grunder, som
föreskrefvos i den kongl. proposition i ämnet, hvilken aflemnades
vid 1883 års riksdag, oaktadt jag för min del hellre skulle vilja
tillstyrka en större ökning af stammen och i stället något nedsatt
öfningstid för beväringen. Detta förslag hade åtminstone den fördelen,
att man någorlunda kunde beräkna kostnaden för dess genomförande,
hvithet man deremot icke kan göra med det nu framlagda
förslaget, ty ingen lärer väl vilja påstå, att kostnaden kommer
att stanna vid hvad i förslaget beräknats, utan att den kommer
att gå betydligt derutöfver. Man har visserligen under diskussionen
sagt, att 1883 års förslag icke duger, och att hvad man då
begärde för landets försvar icke tillfredsställer de behof, som nuvarande
tidsförhållanden kräfva. Ja, mine herrar, detta kan nog
vara godt och väl, men när kommer väl den stund, då de personer,
som nu så ifrigt yrka på stärkandet af vårt lands försvar, skola
erkänna och förklara, att nu är det tillräckligt — den tiden tror
jag vara ganska långt aflägsen. För min del vill jag icke klandra
hvarken regeringen, som nu framlagt förslaget, eller dem, som talat
för dess antagande, ty jag hyser den uppfattning i detta fall,
att hvar och en handlat och talat efter sin fulla öfvertygelse.
Men jag kan det oaktadt icke underlåta att uttala den frågan:
huru länge tro herrarne, att svenska nationen skall kunna bära
alla de oerhörda skattebördor, som man nu den ena gången efter
den andra pålägger densamma, och huru länge skall väl nationen
i lugn och ro vilja samla i hop dessa millioner kronor, som årligen
skola kastas ut för krigsväsendets behof? Jag kan icke tänka
mig, att denna tid skall blifva långvarig. En stor statsman i utlandet
_ och tillika krigare har för ett par år sedan Öppet uttalat
som sin mening i detta fall, att det vore omöjligt för de europeiska
folken att i längden bära de oerhörda kostnader, som till följd
af_ krigsrustningar påläggas dem, samt att ett stort och våldsamt
krig måste förr eller senare utbryta för att åstadkomma ändringar
i nuvarande förhållanden. Om dessa ord äro sanna, hvilket jag
för min del icke betvifla!-, hvad gör väl då hvarje folkrepresenta -

Måndagen den 4 Maj, e. m.

23 N:o 45.

tion, när han ena gången efter den andra beviljar millioner kronor Ang. ändring
åt försvaret? Jo, den påskyndar den olycka, som måste förestå,1 msm
då detta krig utbryter, och denna tid tycker jag man icke bör s

vara så angelägen om att frammana, ty det är väl icke tänkbart, att (Forts.)
nationerna i längden skola kunna bära alla de oerhörda kostnader,
man pålägger dem i och för försvarsväsendet.

Jag sade i början af mitt anförande, att man nu väl kunde
behöfva gå något längre i afseende å stärkandet af vårt lands försvar,
äfvensom att detta behöfver omorganiseras, hvilket jag för
min del ville vara med om, men jag vill dock i detta fall ej gå
med så långt, att man möjligen skulle kunna få någon frestelse
att inlåta sig på sådana äfventyr, som ett aktivt krig medför, liksom
jag tror att svenska nationen både kan och bör undvika ett
sådant. Jag vill derför gerna vara med om uppoffringarna för
landets försvar så långt, som svenska nationen kan tåla utan allt
för stora skattebördor, dock icke längre, än som behöfves för att
med kraft försvara vår neutralitet. Det kan hända, att jag efter
detta yttrande kommer att inregistreras i denna kategori, som här
i dag kallats försvarsnihilister, men jag underkastar mig äfven
detta, ty hvad jag här sagt har varit min fulla öfvertygelse.

Jag anhåller om afslag såväl å den kongl. propositionen som
å utskottets föreliggande betänkande.

Herr Janson i Carlshed: Jag skulle kunna inskränka mig
till att instämma i det utmärkta anförande, som för en stund sedan
framsades af f. d. krigsministern herr general Hyding. Men
då det slut, hvartill han kom, egentligen varit utgångspunkten för
den åsigt jag haft i denna fråga, skall jag yttra några ord. Jag
kan nemligen icke vara med om att utkasta mina egna och andras
söner, i fall ofredens dag kommer, till att skjutas ned, derför att
de icke blifvit öfvade. Det kan väl icke vara rätt, att vi ställa
det så, att de sakna öfning, i fall den dag skulle komma, då vi
blifva indragna i ett krig på det ena eller andra sättet.

Man har här talat om, att man bör beakta den opinion, som
finnes icke allenast i den valkrets man tillhör, utan äfven på de
möten, som hållits här och der i landet i denna fråga. Dör mig
ställer saken sig så, att, när det gäller fosterlandets försvar, jag
icke har rätt att endast taga hänsyn till det härad jag representerar,
utan till hela fosterlandet. Anser jag ett förslag vara nyttigt
för landet, så röstar jag derför; anser jag det vara skadligt,
så afslår jag det. Om deraf skulle följa, att jag icke får bibehålla
min plats — nå väl, den ställer jag till mina valmäns disposition;
jag har fylt min plats; jag har gjort hvad mitt samvete
fordrat och afgå? gerna.

Man har om detta förslag sagt, att det är en dryg och svår börda,
som lägges på nationen. Det medger jag. Derför vill jag också,
när den frågan kommer före, vara med om att betala de värnpligtige
ordentligt. Men när man gör det, då är det icke för mycket
begärdt, att de också skola vara med om att försvara fosterlandet.

Den dag kan komma, då det icke blir fråga om någon lindring

N:o 45. 24

Måndagen den 4 Mai, e- m -

Ang. ändring härför, icke ett öre i grundskatteafskrifning, utan man säger: nu
* ,vitsa felf!r mås ten 1 gå ut, oöfvade som I ären. Då duger det sannerligen
a''’ ''icke att komma och tala om någon grundskatteafskrifning såsom

(Ports!) vederlag.

Man har vidare talat om emigrationen. Ja väl, min tanke är
den, att folket visst icke emigrerar för några dagars vapenöfningar
mer eller mindre. Det är många orsaker, som dertill bidraga.
En del skicka hem biljetter till sina anförvandter, en del sända
penningar. Andra åter resa derför, att de vilja komma ut i verlden
och förtjena mera och skaffa sig en oberoende ställning.
Skulle så vara, att det finnes några, som resa derför, att de icke
vilja försvara fosterlandet, äfven om de få betaldt derför — nåväl,
de må resa!

Man kunde ha mycket att säga i denna fråga, men jag skall
icke längre upptaga kammarens tid. Jag beklagar, om denna fråga
nu skulle falla. Sedan jag begärde ordet, har votering skett i
Första Kammaren; och jag är öfvertygad om, att de 114 röster,
som der afgifvits för förslaget, afgifvits af hvar och en af de röstande
endast efter en hård inre kamp. Striden om grundskatternas
afskrifning har pågått så många år, att jag är säker om, att
Första Kammarens ledamöter icke beslutat sig för deras efterskänkande
utan den lifliga öfvertygelsen, att de genom sitt bifall
dertill gjort hvad som varit rätt och gagneligt för folk och fosterland.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall.

Herr Eklund från Norrköping: Då denna fråga tvifvels utan
är Riksdagens allra vigtigaste, anhåller äfven jag att få derom
yttra några ord i största korthet.

Det kombinerade härordnings- och grudskatteafskrifningsförslag,
som nu föreligger, är ett barn af 1873 års kompromiss. För min
ringa del har jag aldrig varit någon anhängare af denna märkliga
öfverenskommelse, som man sedermera, ehuru förgäfves, sträfvat
att komma ifrån. Jag har också, så vidt tillfälle dertill stått mig
till buds, sökt att efter bästa förmåga bekämpa densamma. Ej
heller är jag någon anhängare af det bevingade ordet: “sekelgamla
orättvisor11, med hvilket man karaktiserat grundskatterna. Ty
detta uttryck håller ej streck, åtminstone icke taget i den allmännelighet,
hvari det vanligen tages.

I konseqvens med allt detta borde jag derför rösta emot de
kongl. förslagen. Men då jag besinnar vårt försvarsväsendes otillfredsställande
skick, särskilt med hänsyn till de värnpligtiges
otillräckliga öfningstid, och då jag dessutom under tidernas längd
lärt mig inse, att knappast något annat sätt finnes att medan tid
är afhjelpa denna brist, än genom en samtidig grundskatteafskrifning,
vill jag ej taga på mitt samvete att rösta emot de kongl.
förslagen. Den allmänna ställningen inom Europa och vårt lands
förhållande till denna synas mig tvärt om mana till att låta alla
enskilda meningar och tycken fara, för att enigt och kraftigt samverka
till det stora fosterländska mål, hvilket här är åsyftadt.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

25 Ji:o 46.

Nu invändes visserligen, att denna vår ställning visst icke är fn9: ändring
farligare nu än tillförne. Så säger man både inom och utom pres-* ''
sen. Men jag tror för min del, att om man vill vara upprig-''7 Viagen''
tig, måste man erkänna, att tidens tecken tala ett helt annat (Ports.)
språk; och det folk, hvithet icke bryr sig om att fästa afseende
vid sådant, det gör sig skyldigt till hvad man betecknar med uttrycket
“att fresta Grud“. Den allmänna opinionen är emot förslaget,
säger man vidare. Ja väl, det finnes nog och kommer väl
alltid att finnas en opinion, som är emot en utsträckning af värnpligten.
Men å andra sidan bör ju icke förnekas, att en ganska
kraftig tidsströmning i motsatt syfte gjort sig gällande. Tidningarna
hafva vetat förkunna om båda. Lyder man den förstnämnda,
så fruktar jag verkligen, att man aldrig kommer att ernå någon
förbättring i vårt försvar. Och huru det än är, en förbättring af
försvaret är det väl som vi alla önska.

Jag har ej berört frågan ur partiförhållandenas synpunkt.

Om någon, borde väl emellertid denna fråga vara höjd öfver dessa.

För min del får jag säga, att jag aldrig skulle tveka att — hvilken
regim som än hade framlagt ett förslag sådant som detta —
rösta för detsamma. Då jag således går att rösta för de kongl.
propositionerna, sådana de genom utskottet blifvit modifierade, bör
jag emellertid tillägga, att jag, med hänsyn såväl till min uppfattning
af kompromissfrågan som i betraktande deraf att de 90 dagarne
utgöra ett minimum, hvari någon inskränkning icke får ske,
icke kan vara med om den ringaste afprutning på dessa dagar;
och att, om ett försök skulle göras att framdrifva ett förslag i den
rigtningen, jag kommer att rösta för rent afslag. Modifikationer
i andra punkter, t. ex. i fråga om dagafiöningen, anser jag
deremot vara bisaker, om hvilba lätt en uppgörelse skulle kunna
träffas.

Herr talman! Det samhälle jag har äran att representera
har en gång fått erfara krigets fasor i snart sagdt den största
utsträckning. Det har af fiendehand blifvit ödelagdt och jemnadt
med jorden. Visserligen har den ganska långa tid, som förflutit
sedan dess, betydligt försvagat minnet af den tilldragelsen. Men
det lefver dock nog lifligt qvar för att motivera en häntydan derpå
vid detta tillfälle.

Då jag nu går att, på sätt jag förut nämnt, afgifva min röst,
sker det alltså i fullkomlig motsvarighet till de känslor, hvilka
det omförmälda minnet kallar till lif. Herr talman! Jag yrkar
som sagdt bifall till förslaget.

Med herr Eklund förenade sig herrar Swartling och Rosengren.

Herr Petersson i Brystorp: För det första ber jag få till
protokollet antecknadt, att jag i allo instämmer med hvad herr
Sven Nilsson yttrade på förmiddagen. Dessutom får jag gifva
till känna, att i min hemtrakt väckte det icke så liten ovilja då
värnpligten år 1885 utsträcktes, så att emigrationen deraf icke så
litet befordrades. Ehuru denna utsträckning skedde i sammanhang

5sO 4-5. 20 Måndagen den 4 Maj, e. m.

Mg. ändring med en afskrifning af grundskatterna, var man icke ändå tillfreds^/värnpUgts-
i ty man tyckte att det var orättvist att afskrifva grundskat\aym:
terna, under det man lade en ytterligare tunga på de obemedlade

(Forts.) klasserna utan någon särskild ersättning.

När sedan lifsmedelstullarne tillkommit, har detta inverkat
ännu mera oroande på sinnena. Skola vi nu ytterligare pålägga
dem en ökad värnpligt, så skall detta icke allenast åstadkomma
ytterligare oro i sinnena, utan äfven befordra emigrationen. Jag
tror att det redan nu är ganska svårt för jordbrukaren att erhålla
arbetsfolk; och förhållandet skulle bli ännu sämre, om denna lag
skulle antagas. Jag yrkar således afslag på det föreliggande förslaget,
och jag gör det så mycket hellre, som jag vet att jag derigenom
går de flestes af mina kommittenter önskningar till mötes.
Från min valkrets hafva blifvit mig tillsända 58 listor med icke
mindre än 2,615 namn, deribland en tredjedel sådana, som ega
politisk och kommunal rösträtt. Vidare har jag erhållit en mängd
protokoll från möten, hvart och ett med sina skäl, men alla uttalande
den meningen, att de icke på något vilkor vilja vara med
om det föreliggande förslaget.

Herr Btilow: Frågan torde i dag i första hand gälla, huruvida
folkets representanter i Andra Kammaren skola här mot
folkets önskan pålägga detsamma ökade bördor genom beväringstidens
utsträckning och ökade skattebördor.

Några talare hafva yttrat, att man icke så mycket behöfde
fästa sig vid rösterna ur de djupa leden. Men Indika skola vi då
i denna kammare höra? Skola vi endast fästa oss vid rösterna
från försvarsföreningarna, der öfverklassen larmar emot oss och
påyrkar, att vi skola gå öfverklassens önskningar till mötes? Det
förslag, som regeringen nu framlagt, har kommit till riksdagen
under en tid, då Andra Kammaren är splittrad i partier, då denna
kammare har stått temligen betydelselös inför Första Kammaren,
då vi uttalat önskningar i reformväg, men beständigt fått afslag
från Första Kammaren på allt hvad vi uttalat, då vi nära nog
intet haft att betyda i de gemensamma voteringarna.

Man talar om, att genom detta förslag skulle grunden läggas
för ett nytt försvar. Från den grunden skulle vi sedermera komma
till en vidare utveckling af vårt försvar. Ja, vi blefve då också
tvungna att utveckla oss för något annat: för nya skatter. Man
har talat om ölskatt och stämpelskatt. Der skulle vi vara tvungna
att utveckla oss så mycket som möjligt, om vi antoge förslaget,
för att skaffa medel till de nya bördor, som pålagts folket. Förslaget
går dock redan löst på 13 millioner; och sedan, med ökning
för hvarje år — hvar tro herrarne, att det skall stanna?

Herr vice talmannen har flere gånger här i kammaren, då vi
haft tullfrågan före, talat mycket om den stora fattigdomen, som
råder nästan öfverallt på landsbygden här i Sverige. Han har
försäkrat, att denna allmoge vore så tryckt, att den nödvändigt
behöfde hjelp med tullar och mera dylikt. Nu har dock samme
man mod att lägga på dessa fattiga bönder en ökad skattebörda

Måndagen den i Maj, e. m.

27 N:o 45

af 13 millioner kronor. Nu är det icke fråga längre om folkets An9: ändring
fattigdom. Jag för min del skulle gerna vilja öka försvaret. Men1 /issa f?u!r
dessa utgifter kan icke svenska folket tåla. Yi torde litet livaraf vZgenW *
kännna till, att vi icke kunna jemföra oss med lyckligare, frukt- (Forts.)
barare, rikare länder. Bonden skördar ofta sin säd från frusen
torfva. Jorden är karg, klimatet hårdt. De flesta menniskor här
torde lefva i kamp för tillvaron hvarje dag. Och dock vill man
lägga på dem den ena millionen efter den andra för ökadt försvar.

Det har nyligen visat sig, att konstitutionsutskottet afstyrkt
alla reformer i rösträttsfrågan. Första Kammaren torde vara sin
vana trogen och säga nej till allt. Man vill tvinga den fattige
att utan vederlag ställa sig i ledet. En embetsmannatidning här
i Stockholm yttrade nyligen, att man icke skulle bry sig om dessa
samhällsklasser, utan blott sätta de unge männen in i ledet. Ja,
man må ju försöka det, försöka att gifva de bättre lottade ett
vederlag och vägra de fattige ett sådant. Men dermed har man
utsått en bitterhet mellan samhällsklasserna, som torde blifva farlig
nog. Under århundradens lopp har man sökt utjemna bitterheten
mellan de olika folken, en bitterhet som lefvat qvar sedan
forna tider. I våra dagar ser det ut, som om man ville införa en
annan bitterhet, nemligen mellan folkklasserna, och de mer bemedlade
hafva alls icke någon lust att på ett försonligt sätt gå
de fattigare till mötes. Skulle vi nu icke lyssna till de röster,
som höras i landet, så vet jag icke, hvad Andra Kammaren skulle
göra. Skulle vi kanske lyssna till Första Kammaren, som i allt
uppträdt emot oss? Emellertid, regeringen har mod, embetsman -nen hafva mod, en del af allmogen har mod att tala för detta
värnpligtsförslag. Mod har en del af landtmännen att taga betalning
för detta mod. De hafva mod att taga de 70 silfverpenningarne
och lägga på folket bördor, som det säkert icke kan bära.

Ja, hafva de mod att slå till, må de göra. Men så länge hofmarskalks-
och biskopspartiet i Första Kammaren söker trotsa Andra
Kammaren i allt, trotsa folkmeningen, motsätta sig alla reformer,
så hoppas jag också, att Andra Kammaren skall visa, att svenska
folket har mod att säga nej till hvad Första Kammaren vill och
regeringen vill.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag, liksom å den kongl. propositionen.

Herr Boethius: Här har talats mycket om hvad folket
tänker. Med anledning häraf skall jag be att få meddela något
ur en adress, som blifvit tillstäld mig och min medrepresentant
från det samhälle vi tillhöra, en adress som undertecknats af
mellan 700 och 800 personer, tillhörande samhällets mest olika
lager. Särskildt finnas bland underskrifterna en mängd namn,
efter hvilka står ordet: “arbetare". Det heter i denna adress:

--“Med stigande oro följer hvarje allvarligt sinne frågan

om betryggandet af fosterlandets försvar. Det står nemligen ej
längre att dölja, att bristerna i detta försvar äro så stora och
betänkliga, att de innebära en verklig våda för fosterlandets

H:o 45. 28

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring framtid, när vår försvarskraft en gång skall sättas på prof. Hvarje
i vissa ^''»''svensk man, som fått sina ögon öppnade för den fara som här
Vlagen. hotar, måste häraf känna sig uppkallad att med all kraft yrka
(Forts.) på, att man ej längre under någon förevändning uppskjuter med .
afhjelpandet af försvarets brister. Ingen vet hvad morgondagen
bär i sitt sköte, och den politiska ställningen i Europa kan ej
annat än väcka allvarsamma farhågor för att ett våldsamt utbrott
när som helst kan inträffa. Men det folk, som tror sig
kunna möta krigets storm med en så otillfredsställande krigsförfattning
som den, hvilken Sverige nn eger, spelar ett högt spel
och torde få drygt umgälla hvad det härutinnan brutit. Följderna
af en dylik försummelse kunna blifva så vidtgående, att
deras spår ej af någon framtid kunna utplånas. — — — det är
. derför vi undertecknade medlemmar af Upsala samhälle och uni versitet

önska för eder uttala och genom eder bringa till offentligheten,
att i detta samhälles olika lager och i de vidaste kretsar
tränger sig med styrka den öfvertygelsen fram, att försvarsfrågan
är den ojemförligt vigtigaste af allt, som nu sysselsätter svenska
folket och dess representanter, samt att dess lösning ej längre
får eller kan uppskjutas".

För min del instämmer jag på det lifligaste i dessa ord. Bunden
häraf kan jag dock icke anse mig vara. Yi, som fått fullmagt
att besluta å svenska folkets vägnar, måste göra det med frihet.
Det kan icke hjelpas, att de, som hafva ett sådant uppdrag,
stundom måste handla i strid med skiftande folkmeningar. Jag
ber att få påminna om det tillfälle, då uti vårt land genomfördes
en stor, kanske den största reform som här skett — då reformationen
infördes. Den väckte det största missnöje i de djupa leden,
ett missnöje som till och med framträdde i uppror. Men lång tid
hade icke förgått, innan Sveriges folk välsignade dem, som utfört
verket, och icke för något pris skulle velat hafva det ogjordt. Så
tror jag ock, att det kan gå med det, hvarom här är fråga: betryggandet
af vår nationella sjelfständighet.

Jag har vidare begärt ordet för att förklara, att jag icke hör
till de försvarsvänner, som förkasta ett bättre, derför att de icke
få ett bästa, hvars erhållande är mer än tvifvelaktigt. Ett sådant
ansvar vågar jag icke åtaga mig. Skulle de lysande förhoppningar,
som här från detta håll gifvits, gå i fullbordan, skall
jag vara den förste att glädja mig deröfver. Men gå de icke i
fullbordan, då beklagar jag dem, som nu på en sådan grund
hindrat reformens genomförande.

Ännu mindre vågar lag åtaga mig ansvaret för att med denna
fråga sammankoppla andra frågor, vidt gående reformförslag,
hvarom meningarna äro delade och hvarigenom denna saks realiserande
skulle uppskjutas till en obestämd framtid. Det är nog,
att denna fråga redan är sammankopplad med en annan fråga,
nemligen den om skatterna. Jag kan icke nog djupt beklaga
detta. Men här lida vi af konsekvenserna af föregående tiders
fel och framför allt af deras försummelser. Jag för min del vill
ej vara med om att skapa nya sådana konseqvenser.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

29 N:o 45.

Dessutom synes det mig oberättigadt att uppställa nya vilkor Ang. ändring
för denna saks genomförande. Ty här är, såsom redan antydts1 vis.sa
af general Ryding, mera fråga om en rättighet än en skyldighet.a’ Vja^en° *
Att försvara sitt land i farans stund är för visso en skyldighet och (Ports.)
en skyldighet, som måste åligga alla som det kunna, utan afseende
på politiska fördelar eller politiska anspråk. Och jag är viss
derom, att, om den stund kommer, då Sveriges nationella sjelfständighet
står på spel, skola icke blott de orepresenterade i allmänhet,
utan äfven många bland dem, som ej hafva bättre hem
och bättre försvar än trashanken, som på Lappos blodiga fält
af Döbeln upphöjdes till n:o 15 Stolt, med honom instämma:

“Och får jag vara i lust och nöd Soldat, bland de tappre en, Så
säg, när gäller det kamp och död? Gud gifve, i morgon re’n!“

Den skyldigheten eller rättigheten tror jag icke att de då skola
vilja byta bort mot några politiska rättigheter. Men är detta en
skyldighet, då hafva ock de, som hafva denna skyldighet, rättighet
att fordra, att de blifva öfvade och icke kastas fram blott
som ett offer för fienden. Mine herrar! Det är derom egentligen
det är fråga. Det gäller, huruvida vår ungdom skall få denna
rättighet att blifva öfvad för att uppfylla denna skyldighet. Men
för att få en rättighet, dertill fordras icke uppfyllandet af några
vilkor. Deremot vill jag vara med om att för de ekonomiskt
svaga underlätta uppfyllandet af skyldigheten eller åtnjutandet
af rättigheten, så att den icke varder för betungande för dem i
och för sig eller i förhållande till andra samhällsklasser; derför
vill jag vara med om en ökning af dagaflöningen för beväringen.

Der vill jag äfven gå ganska långt.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Larsson från Upsala instämde med herr Boethius.

Herr Gyllensvärd: Efter de många och sakrika yttranden,
som vi hört emot Kongl. Maj:ts proposition och föreliggande utskottsbetänkande,
skulle jag kunnat inskränka mig till att endast
instämma med dessa talare. Men i anseende till frågans stora
vigt skall jag, herr talman, be att få säga några ord.

Det är nog ännu i minne, huru motvilligt denna kammare vid
1885 års riksdag antog förslaget om en ökad värnpligt. Missnöjet
med detta förslag delades öfver allt bland den jordbrukande
befolkningen och har enligt min åsigt i väsentlig mån bidragit
till den år efter år ökade emigrationen.

Då vi nu stå i begrepp att ytterligare pålägga Sveriges unge
män en militärbörda, som enligt den kongl. propositionen skulle
blifva mer än fördubblad, tror jag att det kan vara tid att
betänka, huru ett sådant beslut skulle komma att upptagas i
landet.

Yi veta, mine herrar, litet hvar, huru svårt det redan är att
få arbetare till de nödvändiga jordbrukssysslorna; och skulle
denna lag komma att antagas, är min tanke, att flertalet af våra
unge män komma att lemna sitt fädernesland. Ehuru önskligt

.\'':o 45. 30

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring Het skulle vara att få våra grundskatter med mera afskrida, kan
i vissa delar jdock icke biträda det föreliggande förslaget, emedan försvarsV?ag<™*9tS
bördan komme att allt för häråt drabba den fattigare delen af
(Forts.) svenska folket. Jag yrkar derför, herr talman, afsteg såväl å
Kongl. Maj:ts proposition som å utskottets betänkande.

Herr Lundström: Det torde tillåtas äfven mig att till kammarens
protokoll angifva min ställning i den förevarande frågan.

Jag vill då först nämna, att jag icke undrar på att regeringen
framkommit med ett försteg, gående ut på stärkandet af
vårt försvar. Ty att man önskar komma derhän, att med kostnader,
som i rimlig mån böra motsvara landets förmåga, kunna
åstadkomma det bästa möjliga försvar för betryggande af vårt
lands neutralitet, kan jag icke finna annat än välbetänkt och i
alla svenska inbyggares väl förstådda intresse.

Inom landet, äfven i Norrland, har numera uppstått en
rörelse, som åsyftar uppväckande af nit och offervillighet för
åstadkommande af ett ordnadt och mera tillfredsställande försvar.
Denna sträfvan har äfven gifvit sig uttryck i skrifvelser
och telegram till mig och mina länskamrater inom Riksdagen,
med begäran att verka för deras syfte. För min egen del är
jag dock af den öfvertygelse, att innehållet af de föreliggande
kongl. propositionerna ej är tillräckligt kändt, och de verkningar,
nämnda propositioners antagande skulle medföra, sålunda icke af
petitionärerna beaktade.

Då jag tror det vara en nödvändig sak, att landets försvar
på något sätt utvecklas och starkes, så får jag tillkännagifva,
att jag fordrar såsom en förutsättning, att kostnaderna för
försvaret jemt och rättvist fördelas efter hvars och ens förmåga.
Enligt min mening borde, om möjligt, grunderna för bördans
rättvisa fördelning först bestämmas; i annat fall befaras, att man
träder in på en väg och går med på den utan att hafva klart
för sig, huru vida man har utsigt att nå målet. Af den kongl.
propositionen framgår ganska tydligt, att den föreslagna ändringen
är endast förberedande. Den stora frågan skall komma
sedan. Antages nu försteget, så torde man i tillämpningen finna
att ingen blir nöjd — knappast regeringen — icke de som äro
rust- och roteringsskyldige, ännu mindre de som sakna grundskatter.

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof häraf
Kongl. Haj:t för 1892 för landt- och sjöförsvaret äskats
något öfver 31 millioner kronor. Enligt behandlingen deraf och
utgången af de gemensamma voteringarna har största delen af
dessa anslag blifvit af denna Riksdag beviljad. Knappast skall
man med skäl kunna klandra oss för brist på tillmötesgående
i detta fall. Att då ytterligare samma år antaga ett försteg,
hvarigenom försvarsbudgeten skulle, utan att försvaret kunde
anses vara ordnadt, ökas med ytterligare några millioner kronor,
finner jag mig ingalunda benägen att vara med om.

Då jag för min del sålunda ej kan finna, att det skulle
vara till lycka för fosterlandet, om försteget nu vunne bifall, och

Måndagen den i Maj, e. m.

31 N:o 45.

jag är öfvertygad, att då verkningarna deraf komme i fråga att A^g- ändring
tillämpas, skulle deraf följa ökadt missnöje, hvilket kos mängai vissa delar
skulle motverka det sanna fosterländska sinne, som efter mi
tanke bör vara den första grunden för ett kraftigt försvar af (Forts!)
landets sjelfständighet och oberoende, har jag härmed velat tillkännagifva,
att jag funnit mig ieke kunna antaga Kong!. Maj:ts
proposition.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Om man nu afslår
det föreliggande förslaget, blir frågan undanskjuten till en obestämd
framtid, och derom vill jag ej vara med. Jag kan icke
heller blifva med om det för somliga hägrande framtidsförslaget
om värfvad stam, ty jag tror denna blefve besvärlig och mindre
pålitlig än den gamla bepröfvade indelta armén. Man bör nu ej
förbise den fosterländska rörelse, som genom talrika försvarsföreningar
gifvit sig till känna hos folket, äfvensom de svenska
qvinnornas ädla deltagande och bifallsyttringar för landets försvar.
Het nu föreliggande förslaget innebär en rättvis afskrifning
af grundskatterna, dessa sekelgamla orättvisor, och en rättvisare
fördelning af försvars- och skattebördorna.

Medan jag har ordet vill jag inlägga en kraftig protest mot
vissa yttranden från stockholmsbänken, under förmiddagens debatt
fälda af herr Wavrinsky.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag och hemställan.

Herr Höjer: Då tiden är långt framskriden och åtskilliga
talare ytterligare sig anmält, tror jag mig handla mest grannlaga,
om jag, bildlikt taladt, stoppar i fickan det längre anförandet,
jag tänkt hålla och blott ber att till protokollet få antecknadt,
att jag kommer att rösta afslag å alla de framstälda förslagen
och det på följande grunder: för det första emedan den vinst, som
försvaret skulle få af det stora köpet, enligt mitt förmenande är
för liten samt icke står i rimlig proportion till det betingade
priset, och emedan det är min lifliga öfvertygelse, att ett antagande
af Kongl. Maj:ts och ännu mer af statsutskottets förslag
ovilkorligen kommer att medföra ett uppskjutande till en oberäknelig
framtid af den definitiva lösningen af den vigtiga försvarsfrågan;
vidare emedan antagandet af förslaget skulle föranleda
ett fastläsande för alltid, ja till domedag, af lifsmedelstullarne,
något som visserligen icke varit en hufvudsak för Kongl. Maj:ts
regering, men med all säkerhet för flere af hennes tillskyndare,
och emedan dessutom ställes i utsigt för svenska folket påläggandet
af nya konsumtionsskatter, således, mine herrar, en utveckling
af ett beskattningssystem, som i följd af sin natur trycker
hårdast på de samhällsklasser, som äro mest oförmögna att bära dessa
skatter; och slutligen emedan jag anser, att den definitiva lösningen
af försvarsfrågan bör ställas i samband med en revision af 11, 12
och 13 §§ i nu gällande regeringsform och med en utsträckning
af den politiska rösträtten. Jag ber att särskildt få betona denna

N:o 45. 32

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

sista punkt gent emot flere af mina aktade kammarkamrater, som
under förmiddagen hafva framhållit, att det icke lins någon anledning
att sammankoppla rösträttsfrågan med försvarsfrågan. För
mig står det alldeles klart, att en sammankoppling af frågan om
rösträttens utvidgning och försvarsfrågan är mycket naturligare
än en sammankoppling af försvarsfrågan med grundskattefrågan,
detta med allt erkännande af det billiga i att dessa grundskatter
så småningom försvinna. Det synes för mig alldeles klart, att
den till myndiga år komne oförvitliga svenska medborgare, som
aktas värdig att ställas främst i ledet vid sitt lands försvar för
att under vissa äfventyr kläda blodig skjorta för sitt fädernesland,
också har ovilkorlig rättighet att anses och erkännas för fullmyndig
medborgare i samma sitt fädernesland, och jag vill tillåta mig
att påminna om de vackra ord, som en af denna kammares ledamöter
stälde till kammaren vid 1878 års riksdag, då han sade:
“vill man gifva dessa värnpligtige män korporal Stoltz’ både klädedrägt
och plit, så bör man äfven gifva dem nummer och namn
samt sätta dem i ledet såsom fullmyndige medborgare bland oss
andra11.

Jag gifver mig icke ut för att hafva någon profetisk gåfva,
men en spådom skall jag dock våga, och det är, att försvarsfrågan
icke kommer att lösas på det sätt vi alla önska, förr än antingen
i fred i samband med en skattereglering och en rösträttsreform
eller ock i krig, när Hannibal står “ante portas11 — men då är
det för sent.

Herr talman, jag yrkar afslag.

Herr Stjernspetz: Skulle man ensamt följa de känslor, som

uppväckas i ens bröst, då man hört sådana fosterländska tal, som
här hållits för de framlagda förslagen, så skulle jag vara en bland
de första att rösta för bifall till dessa förslag, men då jag anser,
att vi äro pligtige att äfven med tillhjelp af förnuftet granska desamma
och taga hänsyn till landets ekonomiska förmåga och försvarsväsendets
ordnande i sin helhet, så undgår man icke att inse,
att dessa förslag äro oantagliga. De framlagda förslagen taga,
utan att ens landtiörsvaret derigenom blifver ordnadt, ett så djupt
tag i statens kassa, att några ytterligare bidrag för vårt försvarsväsende
derefter icke kunna vara att påräkna. Och att det framlagda
förslaget ändå icke är för vårt fosterland betryggande, det
hafva vi redan hört från statsrådsbänken. Den sannolika utgången
af såväl denna som alla förut väckta frågor om försvarsväsendets
ordnande har bringat mig till den bestämda åsigten, att
det enda sättet att få ett något så när betryggande försvar är,
att vi i stället böra göra betydande uppoffringar för vårt sjöförsvar.
Medelst en starkare flotta kunna vi göra något till skyddande
af vår handel och äfven försvåra, om ej hindra, möjliga landstigningar.
Jag har många gånger förut sökt framhålla detta och
vill äfven nu begagna tillfället dertill. I det framlagda förslaget
har man icke tagit ringaste hänsyn till denna del af försvaret,
och om det går igenom, kunna vi icke på de grunder, som deri

Måndagen den 4 Maj, e. m.

38 N:o 45.

äro angifna, ens utveckla 1 andtförsvaret något vidare, långt min- Ang. ändring
dre få något öfver till sjöförsvaret, som jag, såsom jag nämnt,1 mssa delar
för min del anser för icke blott det vigtigaste, utan det enda möjliga*
för att bevara vårt oberoende. Att landtförsvaret behöfver bättre (Forts.)
ordnas kan man dock anse vara erkändt af hvarje tänkande menniska,
men kostnaderna derför böra ungefärligen hålla sig inom de
nu varande, och för att få framgång i denna kammare lins icke
annat än att bygga på det förslag, som här framstälts af herr
Lasse Jönsson, d. v. s. en stam och beväring. Yärnpligtsvännerna
få lugna sig och trösta sig med att det i alla fall blir i
mer eller mindre mån ett öfvergångsförslag till den rena värnpligten.
Om man i stället för dessa elfva millioner åt landtförsvaret,
som, i stort sedt, lemnade oss nästan lika försvarslösa som
förut, blott lemnade tre millioner årligen i fast anslag till flottans
nybyggnad, utöfver dess nuvarande anslag, skulle vi sannerligen
inom 10 år känna oss ganska trygga för våra möjliga fiender, och
landtförsvarets uppgifter blefve derigenom betydligt lättare att
fylla! Måtte hvar och en, utan förutfattade fördomar, noga tänka
sig in uti sjöförsvarets betydelse för vårt land, och han skall säkerligen
komma till samma öfvertygelse som jag!

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få instämma med
dem, som yrkat afslag å det föreliggande förslaget.

Herr Dalin: Då jag väckte min motion angående evaivering
af den lindring för rust- och rotehållare, som i Kongl. Maj:ts proposition
var föreslagen, en evaivering, som skulle ega rum hvart
femte eller tionde år i öfverensstämmelse med de verkliga kostnaderna
för dessa onera, så var det för att derigenom åstadkomma
likställighet åtminstone i någon mån mellan grundskattegifvarne
samt rust- och rotehållarne, om dessa kongl. förslag skulle komma
att af Riksdagen bifallas, men jag tillkännagaf'' på samma gång,
att jag på grunder, som jag då omnämnde, och hvilka blifvit särskilt
af herrar Hans Andersson i Nöbbelöf och delvis äfven af herr
Herslow framhållna, icke ville vara med om det kongl. förslaget.

Jag ville nemligen se ett fullständigt förslag framlagdt med alla
dess kostnadsberäkningar och konseqvenser, och detta i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med 1883 års förslag.

Här har i dag talats mycket om köpslagande och vederlag,
om sjuttio silfverpenningar samt mycket annat sådant, och dermed
insinuerats att här förelåge ett egennyttigt hemmansegareintresse.

Detta gifver mig anledning att i herrarnes minne återkalla, hvad
dessa grundskatter egentligen äro. Dessa grundskatter af bortåt
ett tjogtal olika benämningar äro bevillningar, hvilka hufvudsakligen
under 1500- och 1600-talen blifvit pålagda af riksdagar och
suveräna konungar, ofta med hjelp af tre stånd mot det fjerde,
men alltid för ett visst ändamål eller för en viss tid, åtminstone
i början. Man vet, huru Gustaf Adolf gaf ett högtidligt löfte, att
en af dessa bevillningar skulle upphöra efter det då förda polska
krigets slut, men den har det oaktadt fortfarit och står qvar än
i dag. I vårt land lins det inga underkufvade provincialer, och

Andra Kammarens Prat. 1891. N:o 45. B

N:o 45. 34

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring det fins ej heller några andra grundskatter än de, som af Konung
lfTa delar eller Riksdag blifvit svenska folket pålagda. Och derför kunde
a* Tagen?9 *" också en gång den, som på den tiden var regeringens främste man,
(Forts.) på sin regerings vägnar förklara dem för sekelgamla orättvisor.

Af denna anledning hafva äfven herr Hans Andersson och ett fyrtiotal
motionerat om 20 procents afskrifning, samt herr Lasse Jönsson och
ett sextiotal af kammarens ledamöter väckt motion om samma
grundskatters afskrifning utan vederlag. Man fordrar detta såsom
en rättvisa och vill icke derför gifva vare sig ökad värnpligt eller
något annat.

Jag har velat återkalla detta i herrarnes minne särskildt derför,
att man vill insinuera en viss egennytta hos den samhällsklass,
som man kallar hemmansegare. Vill man skipa rättvisa i
fråga om dessa grundskatter och indelningsverk, så stå vi på samma
grund och basis med afseende på försvaret, och då tror jag att de,
som föra detta tal om köp på tungan, skola finna, att de förmögnare
rust- och rotehållarne icke skola draga sig mera för en progressiv
värnskatt än de förmögnare, som bo i rikets stadssamhällen.
Jag har velat uttala min protest mot orättvisa beskyllningar och
yrkar afslag å så väl utskottets som Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Falck: Herr talman! Det har blifvit sagdt, att vårt
land icke kan försvaras och att alla på försvaret nedlagda kostnader
äro icke blott onödiga, utan äfven skadliga; ju förr vi helt
och hållet afväpna, dess bättre, så mycket mer som ingen vill anfalla
oss. Skulle vi emellertid någon gång i en aflägsen framtid
blifva öfverfallna, kunna vi hoppas skydd af en skiljedomstol!
Det vore i sanning olyckligt, om en sådan tanke trängde ned till
vårt folks flertal, ty om så skedde, är fara värdt att vi icke länge
fortfore att vara ett fritt och sjelfständigt folk. Jag vågar emellertid
vara af den mening, att vi icke allenast kunna och böra försvara
vårt oberoende, utan håller äfven före, att detta kan ske med
kostnader, som icke öfverstiga våra krafter. Ja, att dessa kostnader
möjligen kunna nedbringas till; det belopp, hvartill vårt
nuvarande försvarsväsende i allo uppgår, såvida nemligen detta
belopp klokt användes. Att en ny organisation af vårt försvarsväsen,
byggd på allmän värnpligt, är nödvändig, och att denna
reorganisation måste ske snarast möjligt, derom synes flertalet
sakkunnige vara ense. Vid detta förhållande kunde man möjligen
haft rätt att vänta, att nu föreliggande förslag till ändring i värnpligtslagen
icke framkommit förr än i sammanhang med det fullständiga
förslag till försvarsväsendets ordnande, som redan är utarbetadt.
Detta förslag måste vara åtföljdt af en fullständig plan
för dess genomförande äfven i ekonomiskt hänseende, så att Riksdagen
blir i tillfälle att bedöma frågan i hela dess vidd och derefter
fatta sitt beslut. Så är emellertid icke förhållandet nu. Här
föreligger endast ett förslag, som i hufvudsak afser att öka beväringsmanskapets
öfningar med 48 dagar från och med 1893, och
i utbyte skulle vederbörande erhålla afskrifning af grundskatter

Måndagen den 4 Maj, e. m.

35 N:o 45.

och full ersättning för indelningsverket, som fortfarande skulle ^»0- ändring
bibehållas. i vissa dfar

Då jag icke kunnat öfvertygas om det för fosterlandet fördelaktiga
i denna affär, så kan jag ej till densamma gifva min (Forts.)
röst, utan anhåller, herr talman, att få yrka utslag å lagutskottets
utlåtande.

Herr Näslund: Då jag är en af dem i denna kammare, som
inom lagutskottet deltagit i behandlingen af det föreliggande förslaget,
men icke kunnat instämma i utskottets obetingade tillstyrkan
deraf, så torde kammaren enligt min tanke hafva rätt att fordra,
att jag skall med några ord gifva till känna de betänkligheter,
som föranledt mig att komma till motsatta åsigter mot lagutskottet.

Men då redan flere talare, som yttrat sig mot förslaget, angifvit
just de betänkligheter jag ämnat andraga, skall jag, herr talman,
inskränka mig till att yrka afslag å förslaget i dess helhet.

Då jag detta gör, kan jag försäkra kammarens ledamöter derom,
att detta icke är något öfveriladt infall, utan att jag fattat detta
beslut efter moget och samvetsgrant öfvervägande.

Jag bör dock kanske tillkännagifva, att jag i utöfningen af
mitt representantkall känner, att jag hvarken har nog mod eller
styrka att ålägga det stora flertalet orepresenterade och mindre
lyckligt lottade en sådan börda, som nu är i den kongl. propositionen
föreslagen.

Jag yrkar, herr talman, såsom jag förut sagt, afslag.

Herr Nilson från Lidköping: Så varm försvarsvän jag än

är, kan jag dock icke gifva min röst till förmån för vare sig Kongl.

Maj:ts proposition eller lagutskottets hemställan. Med den nu
föreslagna partiella reformen tror jag icke så särdeles mycket skola
vinnas till försvarets förbättrande, så länge vi icke tillika erhållit
en ny arméorganisation. Men denna högst nödiga organisation
skall, derom är jag öfvertygad, icke påskyndas, utan tvärtom fördröjas
till en oviss framtid, i fall det partiella kongl. förslaget
nu antages.

På denna grund och för öfrigt hufvudsakligen på de skäl, som
finnas angifna i herr Hugo Tamms vid statsutskottets betänkande
fogade reservation yrkar jag, herr talman, afslag å såväl den
kongl. propositionen som utskottets förslag.

Herr Nilsson i Vrängebol: Jag vill ej länge upptaga kam marens

tid med att anföra motiv för mitt yrkande, utan skall inskränka
mig till att yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition
som lagutskottets förslag.

Herr Norman: Då diskussionen i denna fråga redan varit
så omfattande, att något nytt af vigt ej gerna kan anföras, skall
jag, för att ej trötta kammarens ledamöter, tillkännagifva, att jag
i hufvudsak ansluter mig till de af herr Sven Nilsson i denna

Pi;o 45. 36

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring fråga uttalade åsigter, och ber, herr talmannen, att få yrka afslag

i visso, delar ^ lagutskottets föreliggande utlåtande.
af värnpligts- ° 00

lagen.

(Forts.) Herr friherre Peyron: Oaktadt här redan är mycket ordadt i

denna fråga, ber jag dock att få ge till känna min ståndpunkt.

Jag hade naturligtvis helst sett, att det stora härorganisationsförslag,
som generalskomitén utarbetat, blifvit förelagdt Kiksdagen;
men då jag funnit att Kongl. Maj:t icke vid denna riksdag funnit
skäl att framlägga detsamma, får jag naturligtvis böja mig derför,
och på grund af militära skäl samt för fosterlandets skull anser
jag mig böra lemna bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag
till värnpligtslag.

Jag kan icke förstå, att detta förslag skall röna så mycket
motstånd här inom Andra Kammaren, der dock rust- och rotehållarne
äro så starkt representerade. Jag tror icke, att de 70 %
lindring i grundskatternas och indelningsverkets tunga framdeles
kommer att bjudas rust- och rotehållarne för ett så billigt vederlag,
som det gjorts vid 1891 års riksdag. Jag tror derför, att hvar och
en borde väl betänka sig, innan han lemnar sin röst för eller mot
detta förslag.

En representant från Malmö har här talat om emigrationen
och påstått, att värnpligten skulle vara en grund till emigrationen.
Det tror jag icke alls på. Emigrationen har helt andra orsaker;
dertill föranledes man af slägtförhållanden och dylikt, hvilka göra,
att många genom fribiljetter o. s. v. öfvertalas att resa bort. Att
en så kort värnpligt, som vi till dato haft, eller 42 dagar, skulle
inverka på vår ungdom derhän, att den derför vill lemna fosterlandet
och begifva sig till andra länder, kan jag alldeles icke tro,
och äfven om den skulle ökas till 90 dagar eller mera, tror jag
icke det skulle inverka det minsta.

Här har äfven talats om att värnpligten skulle vara så förhatlig
för nationen, och bland annat har man påstått att beväringarne
skulle hafva så dåliga bostäder. Detta är ett högst
märkvärdigt påstående; beväringarne hafva tvärtom särdeles goda
bostäder. Sedan flera år tillbaka få de ligga i baracker, der de
hafva både madrasser och filtar och lakan, hvilket icke den indelte
soldaten, som ligger i tält, är utrustad med. För öfrigt är
det allmänt erkändt, att beväringen under de senaste tiotalen af
år blifvit synnerligen väl behandlad. Den har således alls icke
något skäl att klaga.

Jag vill sålunda icke tro, att beväringsexercisen är så förhatlig,
som flere personer påstått. Jag tror tvärtom, att de värnpligtige
gerna skulle se, om de finge bättre öfning, än de till
dato fått. Ty då det dock kan hända, att de kunna få kläda blodig
skjorta för fosterlandet, så är det bättre att de få nödtorftig
öfning och sålunda icke blott tjena till kanonmat. Med den föreslagna
tiden af 90 dagar skulle de nu få ungefär samma öfning,
som den indelte soldaten hade för en del år tillbaka.

En annan fördel, om öfningarna utsträcktes till 90 dagar, vore
den, att den brist på befäl, som redan nu på många håll förefinnes,

Måndagen den 4 Maj, e. m.

37 N:o 45.

i viss mån skulle kunna fyllas, åtminstone hvad befäl af manskaps- Ä”9: ändring
graden beträffar. Högre upp vore det väl knappast möjligt på så lafmvs^npifgZ
kort tid. _ _ lagen.

Här har äfven föreslagits ökad dagaflöning. Jag tror visser- (Forts.)
ligen, att detta kommer att åsamka statsverket särdeles stora kostnader,
men efter som man i allmänhet tyckes anse, att beväringen
bör hafva något högre aflöning än den nu har, och eftersom äfven
den stora komitén föreslagit detta, skall jag icke sätta mig deremot,
utan vara med om en förhöjning till 50 öre. Skulle beväringsöfningarna,
såsom jag hoppas, komma att utsträckas ännu
mera, komme dock härigenom oerhörda kostnader att åsamkas
statsverket.

Deremot är den uppskattning af rust- och roteringsbördorna
för hvart tionde år, som statsutskottet föreslagit, något, som jag
icke kan vara med om. Denna uppskattning skulle lätt kunna
lända derhän, att indelningsverket för all framtid blefve fastslaget,
för så vidt icke rust- och rotehållarne före år 1901 skulle blifva
uppledsna derpå och anhålla att blifva det qvitt mot någon annan
börda. Jag tror dock, att, derest en sådan uppskattning komme
att ega rum, indelningsverket komme att qvarstå, och sålunda det
tillstånd blifva permanent, som vi nu blott vilja hafva provisoriskt.

Det har yttrats, att man skulle behöfva mod för att votera
för förslagets ^ antagande. Jag kan ej finna, att dertill behöfves
annat mod än en god fosterlandskärlek.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till nu föreliggande
förslag.

Herr Nydahl: Af flera skäl, som under debatten mer eller
mindre utförligt framhållits och som jag ej skall trötta kammaren
med att upprepa, måste jag, huru varm försvarsvän och särskildt
värnpligtsvän jag än är, likväl förena mig med dem, som yrka
afslag å föreliggande förslag. Jag gör det icke med lätt hjerta.

Men jag kan med min ärade vän och länskamrat, som för en kort
stund sedan hade ordet, säga, att det sker efter samvetsgrant och
moget bepröfvande af frågan.

Herr Domeij instämde häruti.

Herr Lilienberg: Jag har varit förhindrad att inom utskottet
deltaga i behandlingen af detta ärende. Hade jag icke
det varit, skulle jag icke tvekat att inom utskottet.tillstyrka bifall
till den kongl. propositionen angående utsträckning af tiden för
värnpligt och om ökande af åldersklasserna. Kongl. Maj:t har,
som herrarne veta, icke vid denna proposition fäst den förutsättningen,
att bifall skulle lemnas till framställningen om grundskatternas
afskrifning eller indelningsverkets upphäfvande. Men såsom
saken nu föreligger, då utskottet har för bifall till propositionen fäst
vilkoren om bifall till Kongl. Maj:ts propositioner om grundskatternas
afskrifning, om Norrlands försvar och om indelningsverkets upphäfvande
i viss mån, och då det naturligtvis icke tjenar till någonting att

N:o 45. 38

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring framställa ett sådant yrkande i afseende å värnpligtslagen, som jag
lfvärnPUqts-nyss antydt> så måste jag, hufvudsakligen på de skäl herr Hersiow
lagen. Pa förmiddagen anfört, sluta mig till dem, som yrka afslag på före(Forts.
) liggande förslag om ändring i värnpligtslagen. Jag anser mig böra
nämna, hvad icke många talare fäst uppmärksamheten på, att en
stor del af det, som skulle vinnas genom bifall till propositionerna,
kan vinnas på de gemensamma omröstningarnas väg. Jag vill ock
uttala den förhoppningen, att det icke måtte dröja länge, förr än
regeringen framlägger ett fullständigt härordningsförslag.

Herr E. G. Boström: När man erinrar sig från de långvariga
förhandlingar försvarsfrågan haft i vårt land, huru den
ena gången förelegat ett fullständigt organisationsförslag och den
andra gången ett förslag till partiella förbättringar, och att då
alltid det stora förslaget mötts med uttalanden, att man ville
hafva partiella förändringar, och de partiella förändringarna med
att man ville hafva ett fullständigt organisationsförslag, så må
man då icke förundra sig öfver, såsom åtskilliga talare gjort, att
regeringen slutligen velat söka hålla sig på fullständigt neutral
ståndpunkt. Det har den gjort, när den nu endast framlagt förslag
om ökande af beväringsöfningarna, hvilket är lika nödvändigt
vare. sig Riksdagen vill gå hän mot allmän värnpligt eller stanna
vid indelningsverket.

Men motståndet har icke varit mindre för det, och man får
höra den ena anmärkningen, jag hade så när sagt, värre än den andra.

Man har naturligtvis först och främst framhållit, att äfven nu
försvarsfrågan är sammanbunden med skattefrågan. För min del
hade jag hellre sett, om de aldrig blifvit sammankopplade. Men
hvilken utsigt till framgång skulle väl ett förslag nu ha haft, der
man skilt på dessa frågor? Det hade redan från början, synes
mig, varit dömt till undergång.

Så har man ock klagat öfver, att icke blott grundskattefrågan,
utan äfven tullbevillningen är indragen i förslaget, och man har
befarat, att tullarne skulle blifva för alltid fastslagna. Jag är
för min. del, såsom kerrarne veta, liflig tullvän, men å andra sidan
håller jag frågan om tullar och slika skatter för en ekonomisk
fråga, som måste bedömas och behandlas olika efter olika tidsförhållanden.
Jag anser, att det är en lycka, att vi fått dem, men
jag vill icke dermed hafva sagt, att det skulle vara en lycka att
behålla dem för alltid. För öfrigt kunna vi vara alldeles vissa
om, att skulle Riksdagen finna, att de icke äro längre lämpliga,
icke lär det då möta synnerlig svårighet att fylla vår budget utan
att använda dessa skatter. Det argumentet synes mig således
icke synnerligen hållbart. Och jag vill hemställa, huruvida vårt
försvar är sådant, att vi under de år, då jag hoppas och väntar
att vi skola hafva tullarne qvar, kunna lemna försvarsfrågan
oberörd.

Man har också sagt: Låt oss få veta, hvad ett fullständigt
organisationsförslag kostar! Yi kunna icke gå in på förslaget
utan att få klart, hvad ett sådant komme att kosta. Den frågan

39 N:o 4ä.

Måndagen den i Maj, a. m.

synes mig rätt egendomlig. Ty när här det icke är fråga om ett Ang. ändring
organisationsförslag, utan endast om hvad jag skulle vilja kalla*/™?nJfgZ
ett öfvergångsförslag till vare sig det ena eller det andra organisa- iagm_

tionsförslaget, så är det rent af orimligt att fråga: Hvad kostar orga- (Forts.)
nisationen, då man icke vet, åt hvad håll den skall komma att gå.

Man har klagat öfver de kostnader, som aflöningen af beväringeu
skulle draga med sig. För min del erkänner jag, att det
är oegentligt att betala aflöning åt beväringen. Men denna oegentlighet
synes mig berättigad under den form af beväringsöfningar,
som här föreligger, eller att man använder beväringen endast
under en kortare tid, och just derför nödgas taga dem under den
tid, sommartiden, då arbetarne hafva sin bästa aflöning och inkomst.
Då synes det mig berättigadt att gifva dem aflöning och
gifva dem rätt riklig. En helt annan sak blir det deremot, om
man kommer in på ett värnpligtssystem med en värnpligt af
10 Vs månader. Då kan icke beväringens anspråk på aflöning
ställa sig lika, då måste han anses hafva vederlag i den skola och
den utbildning, han derunder åtnjuter.

Man har också klagat öfver, att regeringen i förslaget skulle
hafva behandlat landets barn olika, och har dervid syftat på, att
grundskatterna skulle helt och hållet afskrifvas, men icke så indelningsverket.
Det synes mig dock ligga i sakens natur, att, när
det icke föreligger något förslag om ny försvarsorganisation, vi
icke kunna hafva den försvarsorganisation vi nu hafva, och. följaktligen
kan man icke göra på något annat sätt än det regeringen
föreslagit, eller att gifva rust- och rotehållarne den lättnad, hvartill
indelningsverkets börda uppskattas. Och om man dessutom,
såsom från denna kammare föreslagits — ett förslag, som i parentes
sagd! Första Kammaren redan godkänt — beslutar, att detta onus
å nyo skall uppskattas hvart tionde år, så synes mig, som om man
gått alla billiga anspråk i den vägen till mötes.

Men nu har man här äfven uttalat betänkligheter mot en sådan
åtgärd ur två synpunkter. Den ena är de rena värnpligtsvännernas;
de säga, att man bär slår fast indelningsverket för ail
framtid. Den andra åter innebär, att åtgärden i fråga skulle komma
att medföra så stora kostnader, att man derför icke vågar gå in
derpå. Min uppfattning är, att den föreslagna åtgärden, i stället för
att binda fast indelningsverket, snarare kommer att verka till dess
upphäfvande. Ty det är alldeles gifvet, att antingen blifva kostnaderna
vid den förnyade uppskattningen icke så stora, och då är ju
ingen fara för handen, eller ock komma de att, såsom herrarne tyckas
tro, blifva för dryga, och då finner sig Riksdagen icke kunna bevilja
dem. Men vid sådant förhållande är det klart, att meningarna snart
skola vara eniga om, att man bör gå från det system, som vi då
hafva, och skaffa ett annat, som ger oss större försvarskrafter
utan de dryga kostnader, som med det äldre varit förenade.

Man har också talat om, att vi här skulle lägga en ny börda
på de obemedlade. Jag får säga, att jag icke kan förstå det talet.

Om jag icke missminner mig, är beväringsinstitutionen antagen år
1812. Skyldigheten att försvara vårt land hafva vi alla, jag

Njo 45. 40

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring såväl som hvar och en af herrarne för öfrigt, sedan dess haft på
''afvärn ifts-oss> ^astän icke, dess bättre, behöft fullgöra den in natura.
nf Vlagen.9 S Men hvad som här är i fråga, det är endast, att vi, när vi se att
(Forts.) ställningen blir mera kritisk, laga så att de, som skola gå ut i
strid, ock äro i stånd att göra någon nytta.

Det har vidare- blifvit sagdt, att vi kunna vara förvissade att,
när det en gång gäller, våra unge män nog skola med all glädje
gå ut och försvara sitt land. Ja, det hoppas jag med, men en annan
sak är, om de kunna det. De kunna icke göra det utan
öfning.

När jag lägger tillsammans alla dessa anmärkningar, kan jag
icke neka till, att de förefalla mångenstädes endast vara de obotfärdiges
förhinder. Jag beklagar, att i eu fråga som denna de politiska
meningsskiljaktigheterna — jag kan icke neka, att jag fått
det intrycket —• och den politiska ståndpunkten gjort sig allt för
mycket gällande. Jag skulle vilja erinra om förhållandet i ett
annat land, nemligen Frankrike. Der stå nog partierna mot hvarandra
lika skarpt, kanske ännu skarpare än här. Men då det
gäller fosterlandets försvar, finnas icke några partier; då voteras
allt, som vederbörande anse nödvändigt.

Jag hoppas, att det skall bomma derhän äfven hos oss, och i
afvaktan derpå röstar jag för närvarande för bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Med Herr Boström instämde Herrar Pehr&son i Norrsund och
Eliasson.

Herr Vahlin: Då den del af representationen, som i synnerhet
under den senaste tiden varit allt för villig i mitt tycke att lemna
de orepresenterade klasserna deras fulla andel af bördor och förpligtelser,
äfven visat sig villig att åtminstone i någon mån tillmötesgå
de berättigade anspråk på politisk jemlikhet, som dessa
klasser framställa, då först anser jag, att frågan om en ökad värnpligtsbörda
för hela vårt folk kan af en person med min ståndpunkt
här tagas under debatt. Det är derför jag för närvarande
endast kan yrka afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som
utskottets hemställan.

Men jag gör detta äfven af ännu ett skäl. Med det svaga
konstitutionella hinder, som regeringsformen ställer för Konungen
att indraga landet i förvecklingar med främmande magter, anser
jag, att det vore ytterst ovist af representationen att genom ökande
af våra militära resurser, äfven om de möjligen skulle blifva mera
skenbara än verkliga, äfven öka frestelsen att tro, att vårt folk
skulle kunna eller ens vilja å ny o spela en politisk ro!.

Herr talman! Jag yrkar afslag.

Herr Jansson i Saxhyttan: Då jag går att yrka afslag på
det föredragna lagförslaget, vill jag helt kort angifva de skäl, som
dervid äro för mig bestämmande.

“Rättvisa och billighet" voro de ord, som ledaren af ett stort

Måndagen den 4 Maj, e. m.

41 N:o 45.

och mägtigt landtmannaparti begagnade som ledstjerna, då han Ang. ändring
gick i spetsen för partiet och framförde dess talan här i riksdagfvis.?a
gen. Det synes mig vara synnnerligen angeläget att lägga dessa ^
ord på hjertat, då man nu snart skall lemna sitt votum i förelig- (Forts.)
gande vigtiga fråga. För min del kan jag icke finna, att detta
lagförslag och dermed sammanhängande frågor äro öfverensstämmande
med rättvisa och billighet. Jag kan icke finna det vara
rätt och billigt, att de medel, som influtit i statskassan genom en
beskattning, som hårdast trycker den minst bemedlade folkklassen,
skola användas på det sätt, som här är i fråga, och att denna
folkklass skall dessutom åläggas en tung börda genom utsträckt
värnpligt. För öfrigt är det -för mig motbjudande, att man på
detta sätt skall köpslå om landets angelägenheter; och huru gerna
jag än vill, att grundskatterna skola afskrifvas, kan jag dock icke
vara med om, att detta skall ske såsom betalning för utsträckt
värnpligt. Ja, säger man, det är sorgligt, att man på detta sätt
skall behöfva sammankoppla frågorna; men då det är alldeles
omöjligt att på annat sätt erhålla den förstärkning i försvaret,
som är nödvändig, måste man göra det. Hvad angår nödvändigheten
af att försvaret stärkes, vågar jag icke inlåta mig på den
frågan, ehuru det synes mig väl kunna ifrågasättas, om landet
har förmåga att bära tyngre bördor för försvaret; men deremot
tror jag mig kunna påstå, att, om ett starkare försvar är nödvändigt
och landet har råd dertill, det finnes ett annat sätt att åstadkomma
detta än genom ett dylikt köpslående, hvarigenom enligt
min tanke ett starkare försvar aldrig kan erhållas. Ett starkt
försvar tror jag icke kan byggas på någon annan grund än fosterlandskärleken,
och det synes mig derför nödvändigt, att man lägger
en sådan grund, innan man uppför den byggnad, som här är
i fråga. I statsrådsprotokollet för den 14 november 1890 finner jag
visserligen, att statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
uttalat den öfvertygelsen, att en stärkt nationalkänsla skall
uppstå genom att värnpligten utsträckes. Jag vågar dock icke
tro på detta uttalande, utan har i stället den tanken, att ingenting
kan vara vanskligare än att bygga upp ett sådant verk, som
det lagförslaget innebär, utan att den derför nödiga grunden först
förefinnes. För dem, som vilja hafva ett starkt försvar, tror jag
att det blir nödvändigt att verka för, att folket verkligen älskar
och känner sig lyckligt i det land, der det lefver. Denna väg kan
nog kännas lång och för många kanske icke så alldeles behaglig
att beträda; men om, såsom jag tror, detta är den rätta och enda
vägen, som leder till målet, skall man ändå till sist blifva nödgad
att slå in på densamma. Att militärerna resa omkring och tala
om för folket, att vi äro alldeles försvarslösa, det tror jag man
redan skall hafva insett icke tjenar mycket till; ej heller tror jag,
att man kommit så långt med de fest- eller danstillställningar,
som hållits här och hvar inom landet för att väcka försvarsfrågan
till lif. Jag tror, att något allmänt intresse för försvaret icke kan
erhållas, förrän man gått folkets berättigade fordringar till mötes
så väl i det ena som det andra afseendet, icke minst den, som af -

N:o 45. 42

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring ggr skattebördornas jemnare fördelning i förhållande till skattei
visso, delar förmågan. eller med andra ord gjort folkets tillvaro sådan, att det
(''J Vlagen.3 S''känna sig förnöjdare, tillgifnare och mera bundet vid foster(Forts.
) landet. När detta skett, skall säkert intresset för försvaret icke
heller saknas inom de djupa leden, och då skall i farans stund
en och hvar gå med lif och lust ut för att försvara ett älskadt
fosterland. Det är på detta sätt jag tror, att ett verkligt försvar
kan erhållas. Men att under nuvarande förhållanden och tvärt
emot folkets uttalade önskningar utsträcka värnpligten, anser jag
icke vara till någon nytta för försvaret, ty man måste komma
i håg det ordspråket, att “man skjuter icke många villebråd för den
hund man leder åt skogen“.

Att den öfvervägande opinionen inom landet är starkt emot
en utsträckning af värnpligten, det vet hvar och en, som känner
verkliga förhållandet; för öfrigt framgår detta af de många protester,
som afgifvits, och har jag äfven från den ort jag representerar
fått en dylik protest att frambära här i riksdagen.

Man bör icke heller förglömma den våda, som i socialt hänseende
kan ligga deri, att man antager lagförslaget. Missnöjet
och oron äro för närvarande ganska stora; och jag fruktar, att
dessa skulle genom denna lags antagande stiga till en sådan höjd,
att man icke kan förutse följderna deraf.

Det förvånade mig, då jag för någon tid sedan hörde en af
nya iandtmannapartiets män säga, att egentliga skälet, hvarför
detta parti skulle vara med om värnpligtsförslaget, vore det, att
partiet icke kunde värja sig för historiens dom, om det läte förslaget
falla. Ja, man kan hafva olika uppfattning om den saken,
och minst af alla kan jag bedöma, huru historien kan komma att
skrifvas; men jag må likväl säga, att jag tycker, att om det der
stode så: “såväl nya som gamla landtmannapartiet afböjde det
vid 1891 års riksdag af regeringen framlagda förslag om grundskatternas
afskrifning mot vilkor af värnpligtens utsträckning,
emedan de ansågo detta förslag innebära en allt för stor tunga på
det orepresenterade folket", detta skulle låta bra mycket vackrare,
än om det till äfventyra stode så: “För att blifva qvitt grundskatterna
antogo nya Iandtmannapartiets män det vid 1891 års
riksdag framlagda förslaget om utsträckt värnpligt, oaktadt partiet
icke önskade någon utsträckning af värnpligten och trots ifriga
protester från arbetaime i landet, hvilket handlingssätt naturligtvis
också bidrog till det hat, som sedan, när arbetarepartiet kom
till magten, uppstod mellan dessa båda partier."

Herr talman! Jag har i denna kammares protokoll funnit ett
yttrande, som jag nu anser mig böra erinra om. Det var eu gång
någon tog sig för att skrämma landtmannapartiet med arbetarne.
En af partiets medlemmar svarade då: “1 skolen icke skrämma
oss med arbetarne, ty de äro kött af vårt kött". När jag tänker
på detta yttrande och hvad som nu är i fråga, är i denna stund
för mig ingenting önskligare, än att nya landtmannapartiet ville i
likhet med gamla landtmannapartiet till svar på de kongl. propo -

Måndagen den 4 Maj, e. m.

43 N:o 45.

sitionerna säga: “Icke vilja vi göra så åt arbetare, ty de äro Ang. ändring

kött af vårt kött". Jag yrkar afslag! * vissa delar

af värnpligts i

anpWi

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall be att få instämma med (Forts.)
dem, som yrkat afslag på det föreliggande värnpligtsförslaget.

Jag kan icke vara med om ett sådant köpslageri, äfven om man
genom, det nu föreliggande lagförslaget skulle få eftergift på grundskatter
och indelningsverk, hvilket man ju så länge eftersträfva!.

Men i sjelfva verket skulle de ändå återkomma mångdubbelt i
andra skatteformer; och att pålägga våra ynglingar 90 dagars
vapenöfningar skulle ju vara att ännu mera försvåra ställningen
för den arbetande och mindre bemedlade befolkningen i vårt land.

De stora strömningar, som på senare tider egt rum till Amerika,
skulle ännu mer i oroväckande grad tilltaga, om det ifrågavarande
värnpligtsförslaget skulle vinna Riksdagens bifall. Inom Vermland
har emigrationen varit mycket stor. Det fins till och med
församlingar, som på den senare tiden minskats med 1/J0 af befolkningen
genom emigration. Så är väl ock i andra delar af landet.
Under sådana förhållanden kan man verkligen med skäl fundera
på, hvem som skall arbeta på vår modernäring, om man stiftar
sådana lagar, att folket flyr ur landet. Herr talman, jag kommer
således att yrka afslag å det föreliggande förslaget, och då
jag detta gör, tror jag mig dermed gå mina valmäns önskningar
till mötes.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet egentligen
för att tillkännagifva, att, hvad angår sjelfva ingressen till
föreliggande förslag, jag gerna förenar mig med det af herr Sven
Nilsson framstälda yrkandet, enär det ord för ord är lika med
mitt och äfven jag afsåg att stanna vid ordet “godkännas". Hvad
han åsyftar innehåller äfven mitt förslag, och jag kan derför så
mycket hellre förena mig i det af honom gjorda yrkandet.

Men medan jag nu har ordet, skall jag ändå be att få yttra
något äfven om sjelfva det nu föreliggande förslaget. Jag anser,
att denna fråga är af synnerligen stor betydelse. Men jag kan
icke gilla det sätt, hvarpå denna fråga här har behandlats. Såväl
i reservationen som under debatten i kammaren har den mening
uttalats, att man vill motse ett fullständigt härordningsförslag,
och då skulle lösningen komma. Ja, mine herrar, jag har den
korta tid jag varit med i riksdagen sett, hvilken kretsgång denna
fråga gått, och jag är öfvertygad om att, om det nästa år kommer
ett stort förslag, sådant som herrarne nu önskat få, så vilja herrarne
icke stå för hvad herrarne nu säga, och äfven det förslaget
kommer då att falla. Jag tycker icke, att det är rent spel att i
en så allvarsam fråga försvara en uppfattning, som man icke är
benägen att stå vid. Jag ber att fä protestera deremot, ty jag
vill icke uttala en åsigt, som skall missleda och undanskjuta lösningen
af denna vigtiga fråga. Jag har trott och icke hört någon bestrida,
att vårt försvar i Norrland behöfver förstärkas. Det är
allas öfvertygelse, att denna del af vårt land, som i första hand

N:o 45. H

Måndagen den i Maj, e. m.

Ang. ändring är hotadt, behöfver ett starkare försvar. Jag kar icke heller hört
i vissa. någon bestrida, att våra beväringsynglingar behöfva en ökad öf^
”lagenIlning- Ingen har bestridt det. Men det passar ändå icke. Det
(Forts.) är någonting, som ligger emot. Man kan icke taga detta förslag,
och så går det undan för undan.

Hvad är det då egentligen för skäl, som anförts för afslag.
Ingen åt de talare, som uppträdt, har anfört några militära betänkligheter
mot förslaget, utan det är egentligen två andra skäl,
som blifvit anförda, nemligen det förhatliga i ett köpslående och
faran för ökad emigration. Ja, mine herrar, jag förstår icke, huru
man kan tala om ett köpslagande i denna fråga. Det är icke något
köpslagande, det är en rättvisa, som skattehemmansinnehafvarne
fordra. Yi veta, huru bondeståndet år 1808 sträfvade att
få en rättvis och utjemnad beskattning, och huru det protesterade
så länge det kunde, och herrarne minnas, huru ståndets ledamöter
uppkallades till dåvarande konungen och först uppe i slottet, icke
i sitt sessionsrum, gåfvo sitt bifall till att talmannen skulle få
underskrifva regeringsformen, mot löfte af den dåvarande konungen
att med all magt understödja ett sådant sträfvande, som ståndet
förut uppstält som vilkor. Det var under landets yttersta nöd,
då landet stod på branten af undergång, då ingen laglig styrelse
fäns, utan allt berodde på att enighet kunde uppnås och att det
blef möjligt att gifva landet en styrelse, som kunde sluta fred.
Det var då bondeståndet gaf efter, mot löfte af dåvarande konungen
att understödja dess anspråk. På detta löfte litade de hedervärda
landtmännen, men huru gick det med infriandet af detta
löfte. Det gick öfver 60 år, innan ståndets fordringar erkändes
såsom berättigade. Först genom kompromissen vid 1873 års riksdag
gafs ett sådant erkännande åt det berättigade i att få skattelindring
på samma gång man åtog sig ökad värnpligt. Detta kan
val icke kallas något köpslagande. Bondeståndet kan för öfrig!
åberopa än i dag gällande kontrakt att, om de utgjorde denna
rust- och rotehållareskyldighet, de skulle vara fria från värnpligten.
Men huru hafva statsmagterna hållit det löftet? Hafva icke
statsmagterna lagt på oss sjelfva, våra söner och våra drängar
värnpligt? Deröfver vill jag dock icke klaga. Men kan man väl
säga, att det är ett köpslagande, när man anhåller, att en orättvisa
skall utjemnas, som legat på skattejorden i öfver 80 år, sedan
den första tanken om dess aflyftande gjorde sig gällande?
Det kan väl icke kallas köpslagande. Jag protesterar på det vänligaste
mot en sådan uppfattning, den är alldeles origtig. Då vi
hafva grundade anspråk på att dessa skatter afskrifvas, torde
herrarne begripa, hvilken vigtig fråga vi fått i arf af våra förfäder,
samma allmoge, som sträfvat för detta förslag i 8 ä 9 årtionden,
och huru kan man då försvara att kasta en så vigtig
tanke öfver bord. Regeringen har beaktat detta och stält värnpligtsförslaget
i samband med en lösning af denna vigtiga fråga,
och derför kan nu denna stora och rättvisa fråga lösas på samma
gång vi bidraga att stärka vårt lands försvar. Och då, som jag
nämnt, ingen bestridt nödvändigheten af att detta stärkes, så

45 K:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

tycker jag, att man icke bör i oträngdt mål förkasta ett godt
förslag.

Jag vill nu vända mig till dem, som talat om emigrationen.
Det var en talare på maimöbänken, som framhöll detta mycket
starkt och äfven flere andre hafva talat derom. Men är icke
orsaken till emigrationen just den, att vårt jordbruk är allt för
hårdt beskattadt? Man finner sig icke i att lefva ett sträfsam!
lif på landsbygden med dessa små jordlotter, då man vet, att det
mesta af hvad man får i behåll åtgår till skatter. Just derför emigrerar
man, emedan man anser, att en sådan tillvaro icke är någon tillvaro,
som det är värdt att offra sin framtid åt. Och det förstå
herrarne mycket väl, att först sedan man befriat skattejorden
från denna tunga, gjort den jemlik med annan jord och delat ut
denna skatt på sådana beskattningsföremål, som förmå att bära
den, först då skall utvandringen afstanna, och landtbefolkningen
med glädje odla den torfva, som den nu knappt anser det lönt
att odla. Man har sagt, att utvandringen skulle bero på värnpligten.
Men det är ju äfven en massa kvinnor, som utvandra,
och de behöfva väl icke göra det för värnpligtens skull. Jag tror
derför för min del, att den föreslagna utsträckningen af värnpligten
icke komme att öka emigrationen. Man har vidare stält emigrationen
i samband med tullarne. Om man skulle antaga, som
en talare nyss yttrade, att de om någon tid komma att upphöra,
så skola herrarne i så fall få se, att, om tullarne tagas bort
och grundskatter och indelningsverk bibehållas, utvandringen kommer
att blifva ännu större. Ty det är ju klart, att en tillvaro
på sådana vilkor icke låter sig göra för befolkningen, som gerna
vill lefva och bo på sin lilla torfva.

Jag kan derför icke finna, att några skäl blifvit anförda, som
för mig väga så öfvertygande, att jag kan vara med om att vi
höra släppa det, som så länge varit föremål för våra sträfvanden,
nemligen att få denna börda utjemnad. På samma gång tillbakavisar
jag på det lifligaste allt tal om köp.

Sedan säger man, att man vill lägga en börda på de värnpligtige,
på de fattige. Men en yngling, som är 21 år och har
helsa och krafter, är icke fattig. Ty är det någonting med den
mannen, så kan han hafva en stor framtid för sig. Och hvem
går i borgen för, att den fattige ynglingen, som gör sin värnpligt
sida vid sida med den förmögne mannens son, icke 8 eller 10 år
derefter, när de kanske mötas under allvarsamma förhållanden, då
det gäller att försvara sitt land, visar sig hafva redt sig bättre i
lifvet än den andre. Jag tror derför icke, att talet om de värnpligtiges
fattigdom är berättigad!. Ty den yngling, som vill
sträfva och arbeta och söker blifva en nyttig medborgare, är icke
fattig, om han eger helsa — och för några andra kommer ju värnpligt
icke i fråga.

Jag skulle gerna hafva varit med om, att denna öfningstid
hade gjorts kortare, men då det från statsrådsbänken förklarats
så högtidligt och bestämdt, att någon nedprutning icke under
några förhållanden låter sig göra, så att ett bifall till en sådan

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

fi:o 45. 46

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring vore detsamma som afslag, så ämnar jag rösta för regeringens
i visso, delar förslag. Jag gör detta derför, att jag icke kan frångå hvad som
Vlagen''9 S en gång vant hela landtmannapartiets enhälliga önskan. År 1878
(Ports.) var jn denna fråga före, och det är ännu några ledamöter i kammaren,
som då voro med och undertecknade en motion, hvari vi
erbjödo 90 dagars öfning mot vilkor, att grundskatterna afskrefvos.
Jag kan icke frångå den uppfattning jag då uttalade, ty det skulle
vara att svika mina föregåenden, och jag kan derför icke, när det
gäller att uppställa ett sådant vilkor, annat än biträda den mening,
som möjliggör frågans lösning. Jag beklagar, att några af
dem, som underskrefvo denna motion, nu hafva en annan uppfattning
och vilja undanskjuta frågans lösning. Men må hvar och en
svara för sig.

Jag har vidare trott att, om dessa förslag bifölles, ingen skulle
hafva någonting emot att gifva de värnpligtige en ökad dagaflöning.
Hur det då skall kunna sägas, att man ökar bördan för de
värnpligtige, kan jag icke förstå.

Under sådana förhållanden tror jag, att jag genom ett bifall
till Kongl. Haj:ts förslag gagnar lösningen af den fråga, som vi
fått i arf af våra förfäder, nemligen skattefrågan, på samma gång
som jag äfven tror mig gagna fosterlandet.

Hå kan jag icke, jag anser mig icke hafva rätt att yrka afslag
å föreliggande förslag, utan om här uppstår votering, skall
jag understödja det kongl. förslaget med min röst.

I detta yttrande instämde herrar Bladh, J. Eklund, Odell,
Kihlberg, Andersson i Hamra, Svensson i Brämhult och Andersson
i Stigen.

Herr Elis Nilson: Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma med den ärade talaren på skaraborgsbänken, enär min
ställning försvarsfrågan redan torde vara känd i denna kammare
genom de motioner, jag förut väckt om vårt försvarsväsendes utveckling.
Jag är visserligen icke någon vän af endast 90 dagars
öfning, men förslaget derom innebär dock alltid en förbättring
och ett steg i den rätta rigtningen. Jag är en varm vän af vårt
försvar, men förer i detta fall talan icke allenast för mig sjelf,
utan äfven för den valkrets, som jag har äran att representera.
Jag har haft den djerfheten att på mitt valprogram uppställa
försvarsfrågan, nykterhets- och lifsmedelsfrågan samt frågan om
rösträttens utsträckning. Jag står således i detta fall på en fullkomligt
sjelfständig botten, men har på samma gång haft lyckan
åtnjuta mina valmäns förtroende, i det jag tvenne gånger blifvit
omvald till denna kammare. På dessa grunder kommer jag, herr
talman, att yrka bifall till föreliggande förslag^ Det är första
gången, som jag kunnat offentligt lemna min röst åt ett förslag,
sådant som detta. Angående den allmänna rösträtten hade jag
tillfälle att år 1888 instämma med herr Sven Nilsson i Efveröd,
och vid följande riksdagar har jag yttrat mig angående nykterhets-
och lifsmedelsfrågan. Likaså kommer jag nu att rösta för

47 H;o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

detta förslag i den öfvertygelse, att det kommer att lända till Ang. ändring
vårt fäderneslands bästa, och jag skulle önska att kammarensi visfa dfar
öfriga ledamöter ville lika öppet och ärligt som jag och med^^f^''
samma fosterländska känsla göra detsamma. Och I kunnen, mine (Forte!)
herrar, vara öfvertygade om att det sker i den rätta stunden, om
I med eder röst bidragen till förslagets framgång.

Herr talman! Jag yrkar bifall till föreliggande förslag.

Herr Bratt: Då nu ett synnerligen stort antal af kammarens
ledamöter gifvit sin mening till känna i denna för vårt försvarsväsen
så ytterst vigtiga debatt, så finner jag mig såsom
militär desto mindre kunna bibehålla tystnad, som jag, dess värre,
är af olika mening med öfriga militära ledamöter inom denna
kammare. Särskildt derför finner jag mig pligtig att klargöra min
ståndpunkt; och denna pligt går jag nu att med några ord afbörda
mig.

Från första stund, då jag fick för mina ögon det föreliggande
förslaget, må jag bekänna, att det hos mig uppväckte allvarsamma
betänkligheter. Att här närmare specificera dessa betänkligheters
art och omfattning torde emellertid på frågans nuvarande ståndpunkt
vara hvarken lämpligt eller nödigt. Allt nog, betänkligheterna
funnos. Men då jag i allt fall, trots dem, efter tvekan
beslöt _ mig för att rösta för Kongl. Maj:ts förslag och sålunda i
min ringa mån medverka till förslagets framgång, så skedde det
naturligtvis — det behöfver ju ej ens sägas — framför allt derför,
att jag var lifligt genomträngd af den öfvertygelse, som nyss så
vältaligt här framhållits af en utaf vårt lands förnämsta militära
auktoriteter, om den stora betydelsen af 90 dagars beväringsöfning
i stället för 42 dagars. Det var denna förbättring, hvilken
jag ansåg vara, uti ett öfvergångssystem, i och för sig nog betydelsefull
att kunna och böra bilda en afgörande motvigt mot de
kraftiga skål, som från andra synpunkter syntes mig påkalla förslagets
förkastande. Alltså beslöt jag mig, som sagdt, att rösta
för Kongl. Maj:ts förslag. Men, mine herrar, då jag fattade detta
beslut, både jag för visso ingen aning om den öfverraskning, som
statsutskottet skulle komma att bereda mig och litet hvar genom
sitt förslag om tio år s-revisioner för uppskattande af rustnings- och
roteringsbesvären. Härmed — det är ju alldeles uppenbart —
förlorar förslaget helt och hållet den karakter af öfvergångsförslag,
som Kongl. Maj:t velat deråt förläna och som krigsministern upprepade
gånger i statsrådsprotokollet på det bestämdaste betonat.

Ett system, som i sådant afseende som här är i fråga, hvart
tionde år skall revideras, kan omöjligen få vare sig namn eller
karakter af öfvergångssystem, lika litet som tiotal af år rätteligen
kunna benämnas en öfver gång speriod, helst om icke den ringaste
utsigt är öppnad för upphörandet af en sådan period, men deremot
många och starka skäl tala för att det blir en period af
permanens.

Jag tillåter mig ock fästa herrarnes uppmärksamhet derå, att
ingen af'' dem, som här mest varmt och intresseradt talat för detta

N:o 45, 48

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring förslag, påstått detsamma innebära garantier för ett ens tillnär*
vissa *Zarmelsevis betryggande försvar. Sådant kan icke heller påstås, då
^ VlZ!n9tS förslaget, äfven med''den nyss nämnda stora förbättringen, i alla
(Ports!) fall lemnar luckor i vårt försvarsväsende af den mest afgörande
betydelse.

Ställes jag då i valet mellan statsutskottets förslag och rent
afslag — och, för så vidt jag förstår, blir det just detta val och
intet annat, vi här komma att ställas uti — så kan jag ej tveka,
utan jag måste, om än med svidande hjerta, rösta för atslag, ty
afslag nu innebär efter min mening en möjlighet, en förhoppning
om erhållande af ett verkligt försvar inom öfverskådlig tid; men
den förhoppningen synes mig genom förslagets antagande vara
alldeles utesluten.

Är jag i denna kammare den ende bland militärerna, som
hyser denna uppfattning, så är jag dock icke ensam^derom, vare
sig inom armén eller inom riksdagen. Jag ber att få i herrarnes
minne återföra de tänkvärda ord, som den vördade militära auktoriteten
inom statsutskottet, generalen friherre B. A. Leijonhufvud
anfört i sin reservation. Han säger der, att äfven han hyser stora
betänkligheter mot detta förslag, och han yttrar till sist, att han
“icke vill gifva på hand att det nu ifrågasatta provisoriska tillståndet skall
blifva förändradt till permanent, ''till''''ohjelplig olycka för vårt lands försvar.
11 Detta anser han följaktligen skulle blifva fallet, om statsutskottets
förslag bifölles. Jag förmodar, att general Leijonhufvud, i
öfverensstämmelse med detta yttrande, i första Kammaren röstat
emot utskottets förslag. Men huru han i detta afseende än må hafva
gjort, kan jag icke för min del, mot hvad förnuft och samvete
säga mig vara det rätta, med min röst bidraga till framgång åt
ett förslag, som aflågsnar oss men icke närmar oss mot det stora
slutmålet: ett betryggande försvar.

Jag hoppas och vågar tro, att mina antecedentia icke må
kunna gifva grund till det antagandet, att jag icke hyser så varmt
intresse för fäderneslandets försvar som trots någon. Men det
är just i känslan af det ansvar, hvithet detta intresse ålägger
mig, som jag kommit till härmed angifvet resultat.

Herr J. H. G. Fredholm: I denna för vårt land så vigtiga
fråga kan jag icke underlåta att till protokollet uttala, huru jag
kommer att rösta.

Då jag nu går att rösta för afslag, så är det icke derför
att jag icke är försvarsvän, utan derför att jag anser föreliggande
förslag icke vara tillfredsställande, hvarken ur militärisk eller ekonomisk
eller politisk synpunkt. Jag skall emellertid icke trötta
kammaren med att angifva de skäl, som för mig i detta fall vant
bestämmande; många af dem hafva redan blifvit under diskussionen
framhållna. Jag skall endast i korthet antyda, att jag i förstnämnda
hänseende grundar min uppfattning på de farhågor, som
af eu sådan auktoritet som friherre Leijonhufvud i hans reservation
blifvit anförda. I det andra hänseendet åberopar jag mig
på den reservation, som jag bifogat bevillningsutskottets betän -

Måndagen den 4 Maj, e. m.

49 N:o 45.

kande, och jag har ej funnit att mina deri uttalade betänkligheter Ang. ändring
mot förslaget blifvit häfda genom det yttrande, som herr finans-* ms.fa jflar
ministern hade på förmiddagen. I det tredje hänseendet vågar jag
erinra om den ringa motsvarighet, som enligt mitt förmenande (Forts.)
förefinnes mellan å ena sidan de stora kraf, som nu ställas på
folkets offervillighet, och, å den andra, den ringa benägenhet, som
förut visats att tillmötesgå äfven billiga yrkanden på sociala reformer.
Efter måttet af mina krafter har jag tagit den kongl.
propositionen i allvarligt öfvervägande, men i det skick, hvari de
nu föreligga, har jag icke kunnat finna annat, än att jag i rättvisans
och klokhetens samt fosterlandets sanna intresse handlar
rigtigast, då jag nu yrkar afslag å såväl de kongl. propositionerna
som å de hemställanden, utskottet med anledning deraf gjort.

Herr von Friesen instämde häruti.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Palm stjern a: Herrarne torde ursäkta, att jag uti en fråga så

vigtig som denna, oaktadt den långt framskridna tiden, ännu en
gång tager till ordet. Men det har under dagens lopp förekommit
en mängd uttalanden, som jag skulle vilja bemöta. Innan jag
emellertid går till detta bemötande i sak, skulle jag vilja bemöta
ett yttrande ur mera formel än saklig synpunkt. Det var nemligen
en talare på stockholmsbänken, som yttrade att 6 årsklasser
vore tillräckliga och att det således icke behöfdes åtta sådana.

Dervid gjorde han den beräkningen, att han multiplicerade talet
6 med 25 och sade att detta utgjorde 150,000. Den beräkningen
var nog rigtig, men hvar och en vet också, att det ges högst betydliga
afbränningar på hvarje årsklass. Han anförde några siffror,
som han påstod sig hafva igenkänt från en promemoria, och der
behagade han begagna det uttrycket, att i denna promemoria åtskilliga
“konstgrepp14 blifvit begagnade. Jag får med anledning
deraf säga, att i de militära utredningarna icke användas några
konstgrepp. För öfrigt vill jag icke nu vidare ingå på dessa uttalanden,
utan öfvergår till sjelfva saken.

Om man ser på de reservationer, som afgifvits, och de invändningar,
som under dagens lopp i såväl Första som Andra Kammaren
förekommit från olika håll, så sönderfalla desamma i två
stora grupper, af hvilka den ena säger, att det är begärdt alldeles
för litet, och den andra alldeles för mycket. Skulle månne icke
detta kunna tyda på att Kong!. Maj:t nu har framlagt ett förslag,
som är möjligt att genomföra? Om jag nu först vänder mig till
dem, som anse att i förslaget blifvit alldeles för litet begärdt, och att
någon hel organisation icke blifvit genomförd, så kan man fråga:
hvarför? I det hänseendet får jag nämna, att ett sådant helt organisationsförslag
är utarbetadt, och att jag tänkt på att tillråda
Kongl. Maj:t att framlägga detta för ^Riksdagen, när detsamma
hunnit blifva vederbörligen behandladt, nemligen det s. k. generalskomitéförslaget.
Men jag frågar: är denna kammare färdig att
antaga detta förslag? Det finnes visserligen ett parti, som låtit

Andra Kammarens Prof,. 1891. N:o 45. 4

N:o 45. 50

Måudagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring förstå att det skulle vara färdigt dertill — men huru många äroi
mssa delar fe? Kanske en tredjedel af denna kammares ledamöter, icke mera!:
1 1 Tagen?9 *" Vidare har det sagts, att man icke begärt tillräckligt befäl.

(Ports.) Men får man väl fram ett nytt härordningsförslag, så kan man
väl också föreslå mera befäl. Det har på samma gång sagts, att
det kostar för mycket penningar. Ja, får man mera befäl, så kostar
det ändå mera penningar, men befälet skall nu få en icke
obetydlig tillökning, nemligen 124 officerare och 163 underofficerare,
och svenska armén är icke bortskämd med att ofta få en sådan
tillökning på en gång, en tillökning som är väl behöflig och
icke att förakta.

Den sidan, som säger att det är för litet och som derför icke
kan vara med om förslaget, den sidan representeras af många i
Första Kammaren och äfven af ett parti i denna kammare, och de
äro ju i sin fulla rätt och öfvertygelse, men sedan vi nu hört om
voteringen i Första Kammaren och huru den kammaren, som ville
hafva mycket mera, dock ansett situationen vara sådan att den
icke ville säga nej till Kongl. Haj:ts förslag, utan med 114 röster
mot 21 och således med % majoritet sagt ja, hvad säger då detta
parti? Jo, allt för fosterlandet utom partiprogrammet, och detta
skulle vara tullarne! Hvad är det för skäl uti, att det skall behöfvas
tullar för detta förslag? Hvad är det för skilnad, i afseende
å att anskaffa pengar, på detta och 1877, 1878, 1883 och
1885 års förslag? Voro de tullvänner, som framlade dessa förslag?
Men då kunde vi skaffa penningar. Ja, penningar kan man
skaffa på hvad sätt som helst. Representationen kan hafva olika
åsigter om hvilket som är det bästa sättet att skaffa dem. men
detta förslag kostar icke mer än 1878 eller 1883 års förslag och
mindre än 1875 års förslag, just derför att det icke är ett fullständigt
förslag. Jag vågar sålunda påstå, att hela detta tal om
kostnaderna och sättet att taga ut penningarna kunde man lika
väl låta bli, tv då kunde man haft samma skäl mot dem, som under
frihandelsåsigternas tid framlade precis liknande förslag eller
ännu kostsammare.

Sedermera kommer jag till dem, som sagt att det är alldeles
för mycket begärdt. De hafva dels talat om endast 60 dagar.
Den saken har jag förut berört, nemligen att det nu i det afseendet
är fråga om allt eller intet. Likaså i fråga om åldersklasserna,
tv de behöfvas och kosta icke något. Frågan om sammankopplingen
har vice talmannen nyss berört och utredt, och jag frågar herrarne
i denna kammare: vilja herrarne icke hafva en sammankoppling,
vilja herrarne taga värnpligten ensam? Nå väl, gerna för mig!

Så har det i en reservation sagts, att man borde hafva 1883 års
förslag. Såsom jag redan på förmiddagen omnämnt, är min öfvertygelse,
att vännerna af 1883 års förslag blifva allt färre för hvarje år.

Det har äfven yttrats, att man icke vet, hvad det hela kommer
att kosta. Det vet man så till vida, som det utlåtande, som
utdelades på samma gång, nemligen generalskomiténs förslag, slutar
på 281/2 millioner, och om man vill hafva ett fullständigt försvar,
så kan man icke få det för billigare pris, om man icke utsträcker

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Öl JS;o 45.

värnpligten ännu längre, så att man kan skaffa sig underbefäl med Ang. ändring
tvång i stället för, såsom här föreslagits, mot betalning. * vis.fa ^flar

Slutligen har man talat om orättvisa mot rust- och rotehållarne, 13ts''

derför att de som nu hafva grundskatter och de som hafva båts- (Forts.)
manshåll blifva fullständigt fria, men det blifva icke rust- och
rotehållarne, och på det sättet skedde icke dem full rättvisa. Jag
tror för min del, att det icke egentligen är korrekt att tala om
tull rättvisa, då det är fråga om en skattelindring. Här i denna
kammare har resonnerats mycket fram och tillbaka, om det vore
rättvist eller icke, men jag vill icke tala om den saken, ty jag
tror att, då det är fråga om en skattelindring, man bör fråga sig,
om den är till gagn för landet i sin helhet och om den är möjlig
att genomföra. Skall man tala om full rättvisa, så måste man
också säga, att icke heller full rättvisa blifvit begången mot säteriegarne,
som nu icke betala någon grundskatt, men som, om
detta förslag genomföres, få betala fästighetsbevillning; många andra
jemförelse!’ att förtiga.

_ Hvad beträffar rusthållarne, stå de dessutom i en annan kategori
än rotehållarne. Jag tillåter mig att, till belysande af detta
förhållande, omnämna ett par kongl. bref från den tid, då rusthållet
inrättades. I ett bref af den 3 november 1695 talas om
det skånska kavalleriet — för öfrigt finnas lika lydande skrivelser
om de andra kavalleriregementena — och deri säges, att den rusthållare,
som visat sig försumlig, skall de två första gångerna varnas
men den tredje gången anmälas för guvernören eller landshöfdingen
och, om ingen ändring skett, skiljas från rusthållet samt
annan rusthållare sättas i hans ställe. Beträffande åter kronorusthåll
et, påminner Kongl. Maj:t i en skrifvelse af den 14 oktober
1723, att dessa rusthåll tillhöra Kongl. Makt och kronan, så till
jord som grund, och i en skrifvelse af den 24 september 1688 till
en landshöfding förvånar sig Kongl. Maj:t öfver huru han kunde
anslå “Våre Hästhemman till betalande af rusthållets skuld". Detta
vill jag endast hafva påpekat, då det här talats om full rättvisa.

Man bör derför icke tala om detta, utan endast om hvad som är
lämpligt för landet och möjligt att genomföra. Det är icke möjligt
att få rust- och rotehållarne fria från sina nuvarande onera
utan att man får en fullständig omorganisation af armén. Men
det af Kongl. Maj:t nu föreslagna borde vi kunna komma öfverens
om, derför att det endast stärker försvaret; det blir så att säga
ett gemensamt trappsteg, hvarifrån man sedan kan komma dit
man vill. Men man kan ju icke släppa det gamla, innan man får
något nytt. Det finnes tre vägar att slå in på. Den första är
den rena värnpligten. Den är jag med om, men vill denna kammare
antaga den? Jag har visserligen till min stora glädje hört
en mängd uttalanden i denna rigtning, men min öfvertygelse är,
att om ett dylikt förslag framlägges till afgörande, finge man nog
höra, att tiden ännu icke är inne att antaga detsamma.

Vidare hafva vi många i Första Kammaren och kanske äfven
i denna kammare, som hålla på indelningsverket dels af gammal
kärlek till detsamma och dels af hänsyn till dess många obestrid -

N:o 45. 52

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Forts.)

liga fördelar. Slutligen finnes det, särskildt i denna kammare,
mången som håller på en värfvad stam i enlighet med 1883 års
förslag. Dessa hafva dock enligt mitt förmenande försuttit sin tid.
Denna kammare hade denna fråga i sin hand 1878, 1883 och 1890,
men för hvarje gång spände den bågen för högt. Kammaren gör
detsamma äfven nu, och frågan faller. Men hvad blir följden?
Jag föreställer mig, att när man i politiken skall afgöra en sak,
bör man icke endast säga: nej, jag vill icke, utan man måste äfven
göra klart,för sig, hvad följden skall blifva deraf. Jag förmodar,
att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag framlägger generalskomiténs
förslag. Det faller, säger man. Nåväl! Då kommer Kongl. Maj:t
till 1893 års Riksdag in med samma förslag. Det faller också.
Samma förslag framlägges så återigen 1894. Det faller må hända
också. Huru länge det skall gå på detta sätt, vet jag icke, men
det vet jag dock, att så mycken kraft hafva dessa förslag, att icke
skatteregleringen ensamt går igenom under denna tid. Vill man
hafva en skatter eg! ering, så tror jag, att tiden derför nu är inne.
Dessutom kunna, medan vi resonnera och låta det ena förslaget
falla efter det andra, sådana tider komma, att svenska folket vaknar
upp och säger: vi måste hafva ett försvar. Då kan en ny organisation
blifva antagen, men dess tillämpning är icke så hastigt
gjord, ty man öfvar icke in 10 ä 12 årsklasser så fort. Men blir
det sådana tider, då behöfs det också pengar, och då finnas inga
sådana öfver för några skatteregleringar.

Herr friherre Nordenskiöld: Jag kommer att rösta för bi fall

till utskottets förslag. Jag gör det derför, att jag anser det
vara ett steg i rätt rigtning för att förstärka vårt fosterlands försvar,
en förstärkning, som detta så väl behöfver. Den uppoffring,
hvarmed detta steg är förenadt, är visserligen ganska betydlig,
men den blir mindre afskräckande, om man betänker att afskrifningen
numera endast är eu tidsfråga, en åtgärd som redan inom
de närmaste åren måste komma till stånd. Då är det så godt att
göra det i tider, medan man för afskrifningen ännu kan få åtminstone
någon ersättning genom en förstärkning i försvaret. Jag
tror sålunda, att det vore olyckligt, om vi icke antoge det nu
föreliggande anbudet.

Jag skulle ännu vilja tillägga åtskilligt med anledning af det
missbruk, som här af åtskilliga talare bedrifvits med skildringar
och deklamationer angående det samband, som skulle ega rum
dels mellan emigrationen och värnpligten, dels mellan emigrationen
och skattebördorna i vårt land. Alla dessa sentimentala
skildringar äro grundfalska, ty om man studerar emigrationens
historia i olika länder och dess verkliga betingelser, så skall
man finna, att dessa visserligen äro mycket vexlande från ett
land till ett annat, från en tid till en annan, men knappast någonsin
varit af det slag, som här framhållits. Jag skulle också
vilja inlåta mig på ett bemötande af de ekonomiska framtidsbilder
i mörka färger, som här upprullats såsom sannolika följder af det
nu föreliggande förslagets antagande, och erinra om, huru många

Måndagen den i Maj, e. in.

53 N:o 45.

gånger i den svenska representationen sådana spådomar rörande Ang. ändring
statsverkets framtida ruin afgifvits af de bland våra finansmän/ visfa
som framför andra åtnjutit anseende för skarpsinne och framsynt- s

het, och huru litet af deras spådomar i verkligheten besannats. (Ports.)
Men då tiden nu är långt framskriden, nödgas jag afstå härifrån
och inskränka mig till yrkande af bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Fole: Herr talman! Att döma efter antalet
af dem, som uppträdt mot förslaget, synes frågans öde vara afgjordt.
Het oaktadt beder jag få tillkännagifva min ståndpunkt
i frågan.

Jag har förut liksom majoriteten i denna kammare varit med
om värnpligtens utsträckning till 90 dagar och jag står fortfarande
på samma ståndpunkt. Helst skulle jag visserligen hafva önskat
en utsträckning af beväringsöfningarna till blott 60 dagar, men då
man vet, att hvarken regeringen eller Första Kammaren går in
på ett sådant förslag, så återstår icke annat än afslag eller rent
bifall, och då vill jag som sagdt rösta för Kongl. Maj:ts förslag.

Flere talare hafva tillkännagifvit, att de från sina hemorter
delgifvits mötesbeslut och petitioner i denna fråga. Jag kan äfven
omtala, att vi gotländingar fått protokollsutdrag från ett möte
i Visby, deri det omnämnes, att mötet är helt och hållet för Kongl.

Maj:ts förslag. Men det är icke nog med detta mötesbeslut af
stadsboarne, ty äfven från flera håll på landsbygden hafva uttalanden
i denna fråga inkommit, och de flesta hafva gått i samma
rigtning.

På grund häraf ber jag, herr talman, att få biträda utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Norrby.

Herr Wavrinsky: Herr talman! Sedan jag blifvit gjord uppmärksam
på, att det misstroende jag i mitt anförande i middags
relaterade, hänförande sig till en på sin tid mycket omtalad regeringshandling,
råkade, under mitt bemödande att i sammanträdets
sista stund uttala mig kortfattadt, få en sådan form, att det måste
synas rigtadt mot statschefens person — hvilket strider mot våra
parlamentariska former och den ridderlighet jag vill ålägga mig —
vill jag härmed förklara, att, då jag berörde nämnda uttalande,
det var derför, att jag betraktade detsamma såsom ett regeringsprogram,
ett offentligt dokument och såsom sådant ej undandraget
den offentliga diskussionen.

Jag har ansett mig pligtig att afgifva denna förklaring, och
jag uttalar härmed den önskan, att detta mitt uttalande skulle kunnat
ur protokollet få utgå.

Herr Truedsson: Jag tror mig göra kammaren mest till viljes,
om jag afstår från något längre anförande och blott angifver
min ståndpunkt i frågan, som är helt enkelt den, att jag kommer
att rösta för afslag å såväl Kong). Maj:ts proposition som utskot -

N:o 45. 54

Måndagen den i Maj, e. m.

Ang. ändring tets hemställan, och motiven härtill äro på förmiddagen angifna
1 „vissa ''idar af två utaf mina kamrater på skånebänken.

•'' TX’ j>e ykar afslas (Forts.

)

Herr Gunnar Eriksson: I denna sena timme skall jag icke
tillåta mig att yttra många ord, utan blott tillkännagifva, att jag
kommer att rösta för afslag å såväl Kongl. Maj:ts förslag som
lagutskottets utlåtande, och detta gör jag derför, att icke något
fullständigt härordningsförslag nu blifvit framlagdt, och man således
icke är i tillfälle att bedöma vare sig de kostnader eller personliga
uppoffringar, detta förslag må komma att medföra.

Vidare blir icke härigenom indelningsverket afskaffadt, hvilket
jag anser alldeles nödvändigt, för att något fullständigt försvar
skall kunna komma till stånd, och så länge indelningsverket skall
lefva qvar, kan jag icke skänka min röst till något nytt organisationsförslag.

Jag röstar för den skull för afslag.

Herr Johansson i Strömsberg: Jag ber blott få till proto
kollet antecknadt, att jag kommer att rösta för bifall till den föredragna
punkten, derför att jag mycket väl inser och förstår, att
här är en uppfinning i görningen, som skall få oss att gå in på
ett mycket större förslag än det som nu föreligger, hvilket blir
dyrare utan grundskatteafskrifning. Jag vill icke vara med om
ett sådant och yrkar derför bifall.

Herr Björkman: Så länge den bestämmelsen qvarstå!’ i grundlagen,
att vi måste rösta med slutna sedlar, tror jag, att kammaren
bör lugna sig, på det att såväl den ena som den andra må få
tillfälle att fritt uttala sig i frågan. För min del finner jag mig
pligtig att äfven uttala min ståndpunkt. Jag skulle visserligen
kunnat inskränka mig till att på de skäl, som anförts af herr
Sven Nilsson, instämma med honom, men jag skall dock be att få
tillägga något.

Jag hörde nemligen, att herr vice talmannen icke ansåg några
skäl vara förebragta, som enligt hans åsigt vore tillräckliga för
ett afslag. Det är nog troligt, att man icke kan framkomma med
några skål, som för honom och andra, som vilja hafva förslaget,
äro tillräckligt talande. Jag anser dock, att detta förslag medför
orimligt stora kostnader, i synnerhet som det icke innehåller hvad
man önskar. Om förslaget innehölle, att det skulle vara repetitionsöfningar
för beväringen hvarje år, kunde kostnaderna hafva inskränkts
eller åtminstone stannat vid hvad de nu beräknats till.
Men nu är det tydligen sagdt, att det icke är meningen att stanna
härvid utan att fortsätta på samma väg, och då hafva vi enligt
min tanke rätt att fordra, att regeringen framlägger ett sådant
förslag så tidigt, att vi hinna genomse det, granska kostnadsberäkningarna
och öfverväga, huruvida svenska folket kan bära
bördorna deraf. Detta är skäl nog för mig att yrka afslag såväl
på denna som på alla öfriga punkter af Kongl. Maj:ts förslag.

Måndagen den i Maj, e. m.

55 N:o 45.

Herr Andersson i Lyckorna: Jag skulle gerna önskat, att Ang. ändring
i sammanhang med detta förslag äfven de rustnings- och roterings- * vlsfa dflar
skyldige blifvit ihågkomna och likstälda med dem, som bära grundskatternas
tunga. Men så har icke skett. Jag har visserligen (Forts.)
hört — nu senast från statsrådsbänken — framhållas, att rusthållarne
fortfarande ganska länge få lof att finna sig vid detta
obehagliga onus, medan deremot de, som hafva grundskatter, nu
få full afskrifning. Jag vill då först uttala den åsigt, att jag för
min del skulle blifva i någon mån tillfredsstäld, om Riksdagen ville
antaga det af herr Dahn framstälda förslaget om en evalvering
af rusthållarnes tunga på 5 ä 10 år, ty derigenom skulle någon
jemkning kunna yttermera erhållas i detta onus.

Med hänsyn till den begärda utsträckningen af beväringens
vapenöfningar, har, så vidt jag kunnat finna, ingen i denna kammare
ansett sådant onödigt, på det att de i farans stund må kunna
vara väl förberedde. För min del hoppas jag, att denna stund
må .vara långt aflägsen, ja helst aldrig inträffa, men man kan ju
aldrig vara säker i detta afseende. Sorgligt skulle det vara, om
ofridens dagar randades, och vi skulle nödgas se våra ynglingar
gå ut mot fienden utan någon bättre öfning än hittills kommit
dem till del, ty då vet man, huru ödet ty värr skulle utfälla. Jag
vill derför icke bidraga till detta förslags fall. Dock önskade jag
lifligt, att man för denna gång stannat vid mindre antal öfningsdagar,
för att undgå en befarad ovilja emot den längre öfningstiden,
helst man derigenom kunde begränsa kostnaden till ett belopp,
som lämpligast står i förhållande till landets skatteförmåga,
utan att nödgas uppsöka nya skattekällor, hvilket jag för min del
icke skulle vilja vara med om.

Här har af flere talare framhållits, att det nu vore frågan om
ett köpslageri. Deremot vill jag protestera, ty här är icke fråga
om något sådant. När hafva vi blifvit fria från den ringaste del
af våra bördor, med mindre än att vi nödgats vidkännas ytterligare
uppoffringar för landets försvar; när tror man sådana tider kunna
komma? Men frågorna äro sammanbundna med hvarandra på det
sätt, att den ena frågan icke kan komma upp utan den andra;
och man får tåla sig dervid. Jag kan icke vara med om, att man
anser detta som några “silfverpenningar“, hvarför man säljer landets
ungdoms sjelfständighet.

Man har äfven sagt, att värnpligtsförslaget borde stå i samband
med frågan om införande af allmän rösträtt. Jag vet dock
icke, hvarför man skall sammanbinda dessa saker. Tro herrarne
icke, att landets ungdom vid 21 års ålder går lika gladt ut för
att vinna vapenfärdighet, om de äro röstberättigade eller icke?

Jag har sjelf erfarenhet deraf från den tid, då jag fullgjorde min
beväringsskyldighet; jag hörde då icke någon enda kamrat säga,
att han skulle vilja vara så och så många dagar längre ute, om
han blott hade politisk rösträtt; man tog saken gladt denna förutan.
Men det finnes personer, som slå mynt häraf, hvilket jag
dock anser vara orätt.

Sto 45. 5 G

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring Jag vill slutligen saga, att när jag i afton kom hit, var jag

It^ärn ifts myc^et odeciderad, huru jag skulle rösta.

^ Vlagen"1 Helst skulle jag önska, att man stannade vid 60 dagars öfning,
(Forts.) ja, det högsta jag skulle vilja vara med om är 70 dagar. Men,.

efter hvad jag hört från olika bänkar, både här uppe och på sidorna,
får jag säga, att jag finner situationen mera allvarlig än
jag förut trodde. Vid sådant förhållande tror jag, i likhet med
åtskilliga andra talare, att man får taga saken sådan den är, och
ställes jag emellan att rösta för bifall eller afslag, så kommer jag,
för att få slut på det gamla tvistefröet och med förutsättning att
man finge aflöningen ökad, att rösta bifall till det föreliggande förslaget.
Jag får derför säga, liksom herr Ivar Månsson: jag låter
icke tillfället gå mig ur händerna.

Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Beckman: Herr talman! Jag skulle i likhet med åtskilliga
föregående talare kunnat äfven för min del inskränka mig
till den förklaring att jag, ehuru försvars vän, dock på grund af
skäl, som blifvit anförda dels i reservationerna, dels under debatten
här i kammaren, finner mig föranlåten att rösta nej till det
föreliggande kongl. förslaget. Att jag dock icke anser mig böra
stanna härvid, beror derpå att ett par uttalanden, som fälts från
statsrådsbänken, icke, synes det mig, böra lemnas alldeles obesvarade.
Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
frågade bland annat, om verkligen denna kammare ville vara med
om en lösning af försvarsfrågan utan någon “sammankoppling‘%
utan “kompromiss". Jag vill till svar härpå blott erinra om en
sak: hvilken tanke man än från början må hafva haft om den
s. b. stora kompromissen, så bör den dock numera af de allra flesta
anses som en politisk verklighet, hvilken måste accepteras. Men,,
mine herrar, den kompromiss, som regeringen nu bjuder på, är
mycket olik den ursprungliga. Eller betonade icke 1873 års Riksdag
uttryckligen, att grundskatternas afskrifning skulle ställas i
samband med ett verkligt härorganisations{örs\ag? Och då kompromissen
sedan, år 1885, tog det första steget mot sitt förverkligande,
var det allt jemt organisationsfrågan, som utgjorde sjelfva kärnpunkten.
Ökningen i öfningsdagarne var ju egentligen ett extra
tillägg till hufvudsaken, den nya vårnpligtslagen. Genom densamma
sattes man i tillfälle att till strid för fosterlandets försvar
kalla under fanorna flera åldersklasser än förut, hvarjemte inskrifningsväsendet
blef så ordnadt, att inom den gifna ramen möjlighet
är beredd att inpassa en verklig, genomförd organisation. Den
sammankoppling åter, som nu föreligger, vill blott, att i utbyte
mot grundskatterna skall på beväringen läggas ett ökadt antal
öfningsdagar. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
häfdade i sitt varmhjertade anförande såväl svenska
medborgares rätt att försvara fosterlandet som detta fosterlands
skyldighet att bereda sina söner sådan öfning, att de icke handlöst
kastas fram såsom förutbestämda offer åt fiendens kulor. Jag instämmer
fullständigt häri. Men det oaktadt kan jag icke inse det

57 N:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

inre sammanhanget mellan grundskatternas aflyftande från jordens An''J: ändring
egare och öfningsdagarnes ökande för beväringen. Jag accepterar*
deremot kompromissen i dess gamla gestalt och såsom ettfullbor- lagen.
dadt politiskt faktum. (Forts.)

Ett annat uttalande af herr statsrådet kräfver en gensaga.

Han yttrade, att en fraktion bland dem, som här bekämpa förslaget,
förklarat sig villig att, såsom hans ord folio, “offra allt för fosterlandet
utom — programmet!11 Jag vet icke rätt, på hvilka han
härmed närmast syftade. Men om hans ord, som det föreföll, rigtades
mot en ärad talare från Malmö, får jag saga, att dennes uttalande
icke på något sätt härtill gifvit anledning. Att jag för
min del icke gillar en sådan partipolitik, tror jag mig icke ens behöfva
nämna. Nej, det är icke så, att vi frihandlare icke skulle
vara villiga att för fosterlandet offra “programmet11; men, då vi
finna, att ett frångående af vårt program skulle komma i strid med
fosterlandets sanna väl, då vika vi icke ifrån vår mening. Det är
nu en gång så, att detta förslags finansiella sida allt för mycket
måste baseras just på den grund, hvarpå det icke bör byggas, nemligen
lifsmedelsbeskattningen. Det är icke värdt att söka bortförklara
detta faktum. Det är ett faktum: Det är också tydligt

att, just emedan fortvaron af denna lifsmedelsbeskattning är så
osäker, som herr finansministern i förmiddags erkände, så är det
dubbelt farligt att bortskänka säkra statsinkomster för att bygga
nödvändiga utgifter på en så lös grund. Ett enda nödår skulle
göra denna beskattning odräglig att bära: det kommer då en stormvind,
som med ens sopar bort den. Bjuder då icke försigtigheten,
att man, innan man antager ett till sina finansiella följder så oberäkneligt
förslag, åtminstone någorlunda planerat vägen för sig.

Ty det kan icke döljas, att det kongl. förslaget öppnar ett oöfverskådligt
perspektiv af finansiella betänkligheter.

Jag upprepar till slut, herr talman, att det icke är underkännande
af nödvändigheten af en utsträckning i öfningstiden eller
obenägenhet mot försvarets stärkande i öfrigt, som föranlåta mig
att rösta för afslag. Eörelåge en genomförd organisationsplan,
som af militära auktoriteter kunde betecknas såsom tillfredsställande,
förelåge för densamma en acceptabel finansplan, och förelåge
slutligen åtminstone i allmänna drag en verklig skatteregleringsplan,
något som landet ovilkorligen fordrar och som jag förut
från denna plats tillåtit mig framhålla såsom ett oeftergiflig^ tidens
kraf, en skatteregleringsplan, der man verkligen bemödade
sig om att så långt möjligt lyfta bördorna från de svagare skuldrorna
öfver på dem, som lättare kunna bära dem — då, säger jag, är jag
öfvertygad om, att ett förslag i nu ifrågavarande syfte skulle mottagas
med helt andra känslor.

Jag yrkar afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som å
utskottets hemställan.

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Då jag under den

föregående diskussionen icke yttrat min åsigt i denna vigtiga fråga,
vare sig genom något uttalande eller instämmande med någon an -

IV:o 45. 58

Måndagen den i Maj, e. in.

Ang. ändring nan, skall iag be att, oaktadt timmen är så sen, få säga nå t

ec/t rtolnw u / /CD

vissa delar gr& Qr(j

af värnpligts
lagen.
(Forts.)

Jag lofvar då att inskränka mig så mycket som möjligt för
att icke vidare upptaga kammarens tid, hvarför jag hufvudsakligen
skall instämma i herr Sven Nilssons uttalande, då jag yrkar
afslag å det föreliggande förslaget. Hvad som utom de skäl, som
af honom och flere andra angifvits, för mig varit bestämmande,
är att jag icke i det föreliggande förslaget ser någon ordnad försvarsorganisation.
Jag hör till dem, som ej kunna vara med om
att neka alla uppoffringar, alla kostnader för försvaret. Men jag
vill, att försvaret skall vara ordnadt efter landets förmåga att bära
kostnaderna derför samt vara uppburet af folkets förtroende. Jag
vill också att de, som egentligen skola utgöra försvaret, de, som
skola bära dagens tunga och hetta, skola hafva förtroende för detsamma,
hvilket icke gerna kan ske förr, än äfven de få ett ord
med i laget. Ehuruväl jag sjelf och de fleste af mina valmän äro
drygt betungade af den nuvarande försvarsbördan, som ju både af
Regering och Riksdag är erkänd orättvis och ojemn samt i följd
deraf skall afskrifvas och fördelas jemnare och rättvisare, kan jag
icke finna det rättvist lägga en stor del af denna börda på dem,
som länge begärt, men ännu ej fått politisk rösträtt. Jag har ock
här i min hand uttalanden i samma syfte från såväl mina närmaste
valmän som från andra valkretsar inom Jernband. Jag
anser landets försvar i alla afseenden blifva svagt, om en stor del
af befolkningen är missnöjd med detsamma, om de, som äro inom
den åldern att de skola försvara landet, lemna det, om de, som
skola odla och bruka vår jord, bygga våra jernvägar och landsvägar,
fly ut från landet. Huru skola vi då försvara oss? Mine
herrar! Då jag icke kan finna det nu framlagda förslaget vara af
den beskaffenheten, att det i någon mån tagit hänsjm till dessa
vigtiga förhållanden, så yrkar jag, herr talman, afslag å detsamma.

Herr Petersson i Runtorp: Då så många talare yttrat sig i
denna fråga, ser det ut, som om här skulle blifva en öppen votering.
Jag vill derför, äfven jag, yttra några ord.

Jag har varit med åtskilliga år förut vid behandlingen af
denna fråga både såsom skattefråga och som försvarsfråga. Jag
vill derför hafva till protokollet antecknadt, att detta förslag är
ett af dem, som jag kan vara med om. Jag har, som sagdt, varit
med om dylika förslag förut, men dervid haft mina betänkligheter,
emedan de icke löst skattefrågan, och emedan utgifterna för försvaret
vant allt för stora. Men på samma gång jag säger detta,
tillåter jag mig hembära min tacksamhet till det statsråd, som
framlagt detta förslag. Det visar åtminstone en god vilja att från
Riksdagen aflägsna så kinkiga och svårlösta tvisteämnen genom
den kompromiss eller sammanslagning af dem, som egt rum. Har
man en allvarlig mening att lösa dessa frågor, är jag öfvertygad, att
man icke skall kunna säga nej. Ty genom detta förslag lösas de
verkligen på ett sådant sätt, att jag tror att man kan vara belåten

59 N:0 45.

Måndagen den i Maj, e. m.

från båda hållen. Men om man börjar göra denna fråga till en parti- An3- ändring
fråga, om man börjar framkomma med nya kompromisser och ny^l/värnpligtsvilkor,
så att man icke blott vill häfta skattefrågan vid densamma, lage,^
utan äfven rösträttsfrågan, då vet jag icke när denna. fråga skall (Forts.)
lösas. Jag tycker derför att berrarne böra lugna sig litet. Yi
hafva väl arbetat 70 ä 80 år, innan vi kommit så långt med skattefrågan,
att den blifvit erkänd, och nu vilja berrarne säga ifrån och
tro att allt skall gå på en gång. Nej, vi få taga litet i sänder.

Är det berättigade anspråk, som framställas, komma de nog att
tillgodoses med tiden, men icke kan man taga allt så der “på
hyllan“.

Det är icke utan ett visst vemod, som jag åhört denna diskussion.
Man har börjat med en protest mot rättvisan af grundskatteafskrifningen.
Skola vi nu börja med den frågan igen? Då matte
det vara stor glädje att få gräla inom Riksdagen. Jag kan icke
annat än beklaga, att mina vänner och de, som stått vid min sida
för att få frågan löst, nu vilja aflägsna sig från denna lösning.

En annan sak, som gjort mig vemodig, är att man med.. försvarsfrågan
vill sammankoppla sådana saker som rösträttsfrågan, tullfrågan
och flera andra frågor. Här hafva fälts sådana yttranden,
att jag beklagar vårt land, om man skall fortsätta på det sättet.

Det har uttalats, att man såsom vilkor för värnpligtens utsträckning
fordrade allmän rösträtt och lifsmedelstullarnes borttagande;
det fattas bara, att man dertill lägger 8 timmars arbetsdag och
delning af egendomen. Då är staten färdig, och.jag gratulerar
mina vänner till en sådan stat och sådana kompanjoner.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Peterson i Hasselstad, Nilsson i Käggla,

Svenson i Bossgården och Petersson i Dänningelanda.

Herr Redelius: Jag ber, herr talman, att få till protokollet
antecknadt, att jag finner mig af min pligt manad att rösta för
bifall till nu föreliggande betänkande. Jag har blifvit styrkt i
denna min pligtkänsla af diskussionen i dag. I denna diskussion,
till hvilken jag med uppmärksamhet lyssnat, har jag icke funnit
någon enda talare som sagt, att 90 dagars vapenöfning är onödig.

Tvärtom har ifrån det hållet, der det yrkats anslag, blifvit enhändt,
att öfning för de värnpligtige är nödvändig, ja, man har till och
med sagt absolut nödvändig. Jag tror att detta uttryck fäldes
från sjelfva stockholmsbänken. När så är, och ingen har förmått
eller velat jäfva ett sådant omdöme om vigten af ökad öfningstid,
så kan jag icke finna annat, än att detta talar för att medgifva
de äskade öfningsdagarne. Jag skulle rösta för bifall till detta
förslag äfven om det förelåge ensamt och icke vore sammankoppladt
med något annat. Jag skulle helst önska, att det hade förelegat
ensamt. Nu är detsamma emellertid sammankoppladt med
grundskatteafskrifningen. Det är ett arf från förflutna år, ett faktum,
som föreligger. Jag har visserligen som nykommen riksdagsman
— naivt, jag erkänner det — en tid.trott, att man skulle kunna

N:o 45. 60

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring skilja dessa frågor åt, och jag företog mig derför, oerfaren som
afVvämpifJts-iå$ var 1 riksdagsärender att uttala mig för ett sådant skiljande
U lagen. ?f de båda frågorna så val i kammaren som i lagutskottet, der
(Forts.) jag vid ett tillfälle reserverade mig i detta syfte. Men jag måste
böja mig för omständigheternas tvång och taga sakerna sådana de
äro och icke sådana jag skulle vilja hafva dem. Och nu är det
så, antingen vi tycka om det eller icke, att de äro sammankopplade
med hvarandra sedan många år.

Jag har äfven efter noggrant öfvervägande funnit mig manad
att gifva mitt bifall till afskrifningen af grundskatterna och ersättning
till rust- och rotehållare. Det är klart, att jag icke kan
hafva något särskildt personligt intresse af en dylik afskrifning,
ty jag står härvid i samma ställning som stadsrepresentanterna.
Det torde derför fordras, att jag tillkännagifver de skål, som föranledt
mig att gå med på dessa skatters afskrifning. De äro först
och främst det, som redan flere gånger blifvit här uttaladt, nemligen,
att regering och riksdag 1885 voro ense om denna afskrifning,
och att under sådana förhållanden jag trott, att det icke
vore värdt att vidare resonnera om den saken. Jag har dessutom
från mina barndomsår och för öfrigt under hela den tid jag tillbragt
på landsbygden, hvilket är den största delen af mitt lif, funnit
något annat, som förmår mig till detsamma, nemligen den föreställning
— jag skall icke taga något annat ord — om det orättvisa
i denna beskattning, som ger sig till känna i samtal grannar
emellan. Denna föreställning om orättvis beskattning är något,
från hvilket man bör befria sig, ty en sådan föreställning verkar
demoraliserande. Ett annat skäl är något, som jag fått kännedom
om först sedan jag blef riksdagsman, och det är, att denna fråga
om grundskatternas afskrifvande och indelningsverkets afskaffande
användts som ett agitationsmedel. Det är min uppfattning, att så
varit förhållandet. Jag vill icke klandra någon derför, men jag
vill hafva bort den såsom sådant. Jag har också funnit eller trott
mig finna — det kan hända, att jag härvid tagit fel — att den
användts som sprängkil för att skilja medborgare från hvarandra
och söndra dem, som bort vara som ett hjerta och en själ, jag
menar att skilja stadsbor och landsbok stadsrepresentanter och
landtrepresentanter från hvarandra. Det som söndrar vill jag
hafva bort. Och då denna beskattning verkar på det sättet, så
är det för mig ett skäl att gå med på dess borttagande. Man har
också haft skäl att vänta, att så väl Kongl. Maj:t som Första
Kammaren skulle fortgå på denna afskrifningsväg, som de genom
1885 års beslut slagit in på. Detta hafva de nu också gjort. Om
nu Andra Kammaren, som hav frågan i sina händer i dag, säger:
“Nej, vi vilja icke hafva någon afskrifning", så kan svaret blifva:
“Nå, så mån I då behålla dessa skatter, åtminstone kunnen I
icke klaga på oss, om vi en annan gång skulle säga nej“. Jag
ber att få påpeka den omständigheten, att om Andra Kammaren
erbjudes något, som den flere gånger begärt, och den ändock
säger nej, så har den ingen rättighet att klaga, om en annan gång
Första Kammaren och Kong!. Maj:t skulle säga nej. Det var det

Måndagen den 4 Maj, e. m.

61 N:o 45.

jag ville framhålla. Nu skall jag gå med, men fordra icke, att Ang. ändring
jag går med en annan gång! Jag förmodar, att min mening är^ vissa delar
tydli g. värnpligts Det

har talats om att värnpligten skulle vara eu hård be- (For”^)
skattning af de obemedlade. Ja, hvad skall man säga. De, om
hvilka det här är fråga, äro våra söner, våra tjenare, våra unge
män, de friska, sunda — några andra komma ju icke i fråga, ty
de sjuke blifva befriade. Dessa skola erhålla öfning för att kunna
i farans stund försvara ett älskadt fosterland — i fall de annars
älska det. Älska de det icke, vända de det ryggen, ja, hvad hjelper
det då, om man har 42 eller 90 dagars vapenöfning? Men
om de vilja det, just derför att de hafva landet kärt och dess frihet
kär, då synes det mig vara deras rätt att fordra att få nödig
öfning. Detta är den börda, som man lägger på dem, och det har
varit med viss tillfredsställelse, som jag i dag hört någon säga,
att värnpligten är den tyngsta af alla bördor. Det har naturligtvis
sagts som skäl emot, men för min del anser jag det som skäl
för. Ty lycklige äro vi, om våra unge män icke få någon tyngre
börda än värnpligten. Skulle de anse den så motbjudande, att de
för dess skull vända fosterlandet ryggen, ja, då förtjena de icke
namnet svenskar, då kunna vi saklöst vara af med dem.

Jag kan alltså icke gå in på den uppfattningen, att det vore
en högst obillig tunga, man pålägger den värnpligtige genom ökad
öfningstid. Men något, hvarpå jag mycket gerna vill gå in, är att
gifva dem ersättning, just derför att åtskilliga af dem icke hafva
annat att lefva af än hvad de förtjena. Jag talar icke om deras
söner, som hafva någon förmögenhet, ej heller om de förmögnares
drängar, utan om de ensamma arbetare, som skola lefva på hvad
de erhålla i dagaflöning af sina arbetsgivare. Om dessa arbetare
få af staten något, som motsvarar hvad de fått af enskilde arbetsgivare,
så tror jag, att det icke är skäl att fordra mer. Vill
kammaren lemna de värnpligtige en dagaflöning af 75 eller 80
öre, som några reservanter föreslagit, så skall jag vara med derom;
men anser kammaren 50 ä 60 öre tillräckligt, så skall jag vara
med om det också. Jag lofvar på förhand att gå med på det högsta
belopp, som någon äskar.

Jag anser alltså det kongl. förslaget rugtigt och billigt, och
med den uppfattningen och af de skäl jag anfört är det tydligt,
att jag kommer att rösta för bifall till det föreliggande lagförslaget.

Herr Johansson i Löfåsen: Jag begärde ordet för att gifva
till känna, att jag kommer att rösta mot utskottets förslag. Jag
gör det derför, att mina kommittenter enhälligt äro emot hvarje
utsträckning af värnpligten och jag derför icke kan stå här och
rösta för bifall.

Jag yrkar afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som utskottets
betänkande.

Herr Svenson i Edum: Jag ber att få tillkännagifva, att

N'':o 45. 62

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring jag kommer att biträda reservanternas förslag om 60 dagars

i vissa deZargfningstid.
af värnpligts ''Forts)

Herr Brnse: Jag begärde ordet för att tillkännagifva att

utom de skäl, som redan blifvit af flere talare anförda, äfven
några yttranden från statsrådsbänken gjort, att jag byser stora
betänkligheter mot hvarje utsträckning af värnpligten. Statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet sade nemligen, att det
är försvarskrig, då fienden inträngt på våra landamären. Men
läser jag hvad som står i värnpligtslagens 28 § 3 mom., så heter
det der: “Utom de förenade rikenas gränser må beväringens
första uppbåd vid hären användas* o. s. v. Nu har statsrådet
sagt, att det är försvarskrig, som föres inom landets gränser.
Men bär står i 3:dje mom., att första årsklassen får användas
utom gränserna till landets försvar. Huru detta kan ega sammanhang,
kan jag icke förstå.

Vidare talar mot utsträckt värnpligt den omständigheten, att
regeringsformen gifver Konungen rättighet att sluta förbund med
främmande magter samt börja krig och sluta fred. Jag kom just
att tänka på den saken, när jag hörde, huru herr Janson i Carlshed
yttrade, att han önskade, att hans söner skulle blifva undervisade
i vapnens bruk och icke skickade ut i krig oöfvade. Jag
tyckte då, att det vore bra, om svenska folket hade ett ord med
i laget, då det gäller att förklara krig, så att det kunde besinna
sig, innan det sände ut sina söner att slägtas. Det är en mycket
vigtig sak, vi hafva före, och jag har också mycket tänkt på den.
Man får äfven noga öfverväga kostnaderna.

Jag läste härom dagen i en tidning, huru eu rysk tidning
uttalat sig. Jag tror, att det icke skadar oss att få kännedom
om hvad der står. Det heter der: “Det svenska konungariket
har intill de senaste två åren befunnit sig i en lycklig ställning,
i det att Sverige knappast nämnts i den internationella politiken.
Om ett sådant faktum kan kännas nedsättande för den nationella
stoltheten i ett land, som ansträngt sig att spela en politisk rol,
ofta öfverskridande gränserna för hvad det förmått, så visar det
å andra sidan, att en sådan stat lefver i nära vänskap med angränsande
magter, att den icke har några anledningar till sammanstötning
med dem, samt är till freds med att kunna använda alla
sina krafter på den inre utvecklingen. De senaste två eller tre
åren har emellertid denna Sveriges ställning helt och hållet förändrats,
och det är naturligtvis icke en tillfällighet, att sådant
skett, sedan kejsar Wilhelm besökte det svenska hofvet och årligen
rigtat sina resor mot norden."

Jag skall ytterligare blott läsa upp de sista raderna i artikeln:
“Men icke desto mindre kan Byssland dock icke helt och
hållet lemna ur sigte de stegrade rustningarna hos dess närmaste
granne, med hvilken Hyssland så länge lefvat i fred och fortfarande
önskar göra det. Det första felsteget är farligt, och detta
steg borde Sverige akta sig för att uttaga".

Sålunda bör man tänka på att man icke vidtager öfverdrifna

63 N:o 45.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

rustningar, ty det kunde lända oss mera till skada än gagn. J&gAng. ändring
yrkar afslag. i vissa delar

aj värnpligts Herr

Pettersson i Österhaninge: Jag har begärt ordet för att (Forts.)
gifva till känna, att jag i dag mottagit en skrifvelse, undertecknad
af ett antal medlemmar af en församling i min valkrets, hvilken
skrifvelse innehåller en protest mot förevarande förslag, och tillika
att jag för några dagar sedan mottagit resolutioner från två folkmöten,
gående i samma rigtning, men jag anser mig också böra tillkännagifva,
att vid tre större möten, som jag sjelf hållit, hafva
uttalandena gått i motsatt rigtning. Att meningarna äro delade i
en så stor fråga som denna och berörande så många olika intressen,
är alldeles klart. Bland de uttalade meningarna har jag
dock funnit något gemensamt; den åsigten nemligen, att om
Kongl. Maj:ts förslag antages, bör beväringen beredas en skälig
ersättning, och en progressiv värnskatt införas. Detta är också
öfverensstämmande med min egen åsigt. Det är visserligen sant,
att betalning icke bör gifvas för att man utöfvar sin skyldighet,
men då vederlag gifves på annat håll, tycker jag, att det
äfven borde gifvas der det bäst behöfves och till dem som
icke hafva andra tillgångar än sina arbetskrafter. Derigenom
torde också möjlighet beredas för en mindre hemmansegare att,
då den hemmavarande sonen är borta och exercerar, skaffa sig
hjelp från annat håll, då han icke behöfver uppoffra något för
sonens underhåll, utan äfven denne möjligen sättes i stånd att
gorå _ besparingar. Erhåller jag fullständig garanti för att dagaflöningen
icke kommer att understiga 75 öre, kommer jag att
gifva min röst för beväringstidens utsträckning. Och då jag gifver
min röst för bifall, gör jag det i fosterlandets namn och för
att värna, dess sjelfständighet och i den ungdoms namn, som
har skyldighet att träda i tjenst för dess försvar, men också bör
hafva rättighet att blifva dertill tillbörligen öfvad.

Herr Sven Nilsson: Med anledning af hvad den siste

talaren nämnde och hvad man i kammaren förut hört af åtskillige
talare, att folkmötesresolutioner skulle ligga till grund för deras
beslut, vill jag för min del förklara, att jag icke fått ett enda
ord från mina kommittenter, huru jag skall handla i denna fråga,
och jag finner det nästan oförklarligt, om ej valmännen skulle
känna sin representants åsigter i en så stor fråga som denna utan
att de skulle behöfva påminna honom om huru han skall handla.

Jag är för min del viss derom, att valmännen lita derpå att jag
följer min öfvertygelse, att handla såväl för deras som för fosterlandets
väl. Jag är ock lika viss derom, att då folket i landet
får veta hvilken betydelse den dagaflöning, man vill gifva de värnpligtige,
har, man icke skall vara synnerligen tacksam derför, ty när
det, som jag förut antydt, är så stäldt, att det icke står i värnpligtslagen
att dagaflöningen skall gå ut, är det alldeles naturligt
att genom gemensam votering den mycket lätt kan komma att
borttagas. Det är således endast ett sätt att få de 90 dagarne

NjO 45. 64 Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring af kammaren antagna i lagen, som man nu erbjuder för att föri
vissa delar söka värfva folk med denna dagafiöning.

af vämpligts- jag begärde egentligen icke ordet på grund af den siste tala(Forts
) rens anförande, utan med anledning af herr krigsministerns ytt''
rande, då han framstälde den frågan till oss, hvad det vore för
skilnad mellan 1878 och 1883 årens förslag och det nu föreliggande.
Jag trodde och är viss om, att han har fullt reda på hvad
1878 och 1883 årens förslag innehöllo lika väl som det nuvarande
förslaget. Jag kan ej tänka mig något annat, än att herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har fullt klart för
sig, att i 1878 och 1883 årens förslag fans en bestämd föreskrift
derom, att både grundskatter och indelningsverk skulle fullständigt
försvinna. Men hvad har herr statsrådet här föreslagit? Kan
han verkligen försäkra eller ansvara för att, på samma gång
grundskatterna försvinna, äfven indelningsverket försvinner? Den
frågan kan säkerligen krigsministern icke besvara på annat, sätt
än med nej, ty visst är, att de som hafva att bära indelningsverksbördorna
snart skola komma i den belägenhet, att hela
tyngden af denna skatt drabbar dem lika mycket som nu, men
grundskatterna, de försvinna, och deri ligger skilnaden i 1878 och
1883 årens förslag. Är då detta ett rättvist förslag? Herr
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet blir nog
svaret skyldig.

Han åberopade sedermera ett par gamla författningar från
1600-talet för att visa, hvilka rättigheter Kongl. Maj:t har öfver
rust- och rotehållare. Jag är fullt förvissad om, att hvilka bördor
än Kongl. Maj:t eller Riksdagen, om än orättvist, lägger på rustoch
rotehållare, de skola tåligt och laglydigt bära dem, och då är
jag också förvissad om, att gamla, föråldrade författningar aldrig
skola komma att af Kongl. Maj:t användas. Men jag är lika viss
att, om regeringen vill rubba de förhållanden, som betingas af de
kontrakt, som blifvit uppgjorda mellan Kongl. Maj:t samt rustoch
rotehållarne, detta icke skall lyckas, utan skola dessa knektekontrakt
stå fast. Men är det meningen att regeringen vill gorå
ett försök att rubba dessa knektekontrakt, då finnes det ytterligare
ett stort skäl till att afslå det föreliggande förslaget.

Här har sagts, och sist äfven från statsrådsbänken, att frågan
låg i Andra Kammarens hand åren 1878 och 1883 och att den
gör det äfven nu. Jag sade på förmiddagen, att det icke var
Andra Kammaren, som förstörde frågan, hvarken 1878 eller 1883.
År 1878 antog Ändra Kammaren det förslag, som af kammarens
flesta ledamöter frambars till Riksdagen, men detta förslag föll
i Första Kammaren på 7 röster — och det berodde derpå^ att
6 utaf Konungens rådgifvare, som voro ledamöter i Första Kammaren,
lade ned sina röster vid omröstningen om förslaget. Det
hade endast fattats att någon af Konungens rådgifvare uppträdt
och talat för förslaget, så hade hela den stora frågan redan då
varit löst. Skyll då icke på Andra Kammaren!

I fråga om 1883 års förslag veta vi hvilka det då var, som
förstörde frågan. Det var Första Kammaren, som afslog det för -

Måndagen den 4 Maj, e. m.

65 Sso 45.

slag Kongl. Maj:t då väckt, och det fans äfven personer ifrån Ang. ändring
Andra Kammaren, af den tidens mera framskjutne män, som*
hjelpte till att förstöra frågan, men derom var jag icke med.a ^
Frågans fall i Första Kammaren omintetgjorde emellertid all (Ports)
möjlig sammanjemkning. Med anledning häraf skall jag äfven
be att få säga några ord på grund af vice talmannens uppträdande
i dag. Jag skall icke säga mycket derom, ehuru jag
skulle kunna hafva mycket att vederlägga. Jag vill blott beklaga,
att han icke nu synes minnas den tiden, år 1883, när han
stod på sin plats å kalmarlänsbänken i denna kammare och
punkt för punkt yrkade afslag på Kongl. Maj:ts och utskottets
framställningar samt ville reducera öfningsdagarnes antal och
organisationsförslaget i öfrigt till det omöjliga. Det var då en
reformvänlig regering, som gjorde förslag om grundskatternas och
indelningsverkets fullständiga afskaffande emot ökad öfningstid
för beväringen till 90 dagar. Men på den tiden yrkade herr
Danielson bibehållande af öfningsdagarnes antal till hvad de redan
voro, eller 30. Men nu uppträder han i kammaren och yrkar bifall
till 90 dagars öfning för beväringen med indelningsverkets bibehållande.
Men nu hafva vi ju en regering, som går i en annan
rigtning. Ja, tiderna förändras!

Till sist ber jag att få säga ett vänligt ord till min ärade
vän Nils Petersson i Runtorp, som uttalar ett beklagande öfver,
att han förlorat sina gamla vänner i kammaren. Ja, är det
något som bör beklagas, så är jag säker om, att en stor del af
denna kammare, likasom en stor del af svenska folket, är med
mig ense om att uttala ett beklagande öfver att man numera
icke finner Nils Petersson vara densamme som han varit förr.

Jag anhåller fortfarande om afslag.

Herr Ekman: Många och vigtiga reformer måste enligt min
mening genomföras, innan nationen kan åtaga sig ytterligare militärbördor.
Den förste reformen är en rättvisare fördelning af
skattebördorna. Den andra reformen är begränsning af den kommunala
rösträtten. Den tredje reformen är utvidgande af den politiska
rösträtten, och den fjerde reformen är en sådan förändring
i § 13 regeringsformen, att bestämmandet om, huruvida Konungen
skall börja krig eller icke, mera än denna paragraf medgifver, blir
beroende af representationens bedömande.

Om dessa reformer blifva genomförda, så torde frågan om
försvaret kunna komma att lösas på ett sätt, som i landet helsas
med glädje. Men under nuvarande förhållanden kan jag således
icke annat än yrka afslag på den kongl. propositionen lika väl
som på utskottets förslag.

Herr B exe 11: Herr talman! Då föreliggande fråga är väl
utredd af föregående talare, skall jag endast tillkännagifva, att
jag kommer att rösta för rent afslag, samt hoppas och önskar, om
det nu föreliggande förslaget faller, att ej något nytt förslag må
komma, som yrkar på ökade skyldigheter för de orepresenterade,

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 45. 5

N:o 45. 6G

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring de djupa lederna, förr än allmän rösträtt samt svenska folkets
i vissa delar „am]å rätt att bestämma om krig och fred äro dermed förbundna.

eif värnpligts- °

(Forts.) Herr Andersson i Högkil: Min ställning till föreliggande och

i samband dermed stående frågor är redan känd genom den reservation,
som jag och flere ledamöter af denna kammare inom statsutskottet
afgifvit mot statsutskottets utlåtanden n:is 53 och 54. Jag
kan således inskränka mig till att helt enkelt yrka afslag å lagutskottets
föreliggande utlåtande och såsom skäl åberopa hvad
som dels anförts i dessa reservationer och dels hvad bär af mina
meningsfränder blifvit sagdt. Herr talman, jag anhåller om rent
afslag å lagutskottets förslag.

Herr Bengtsson i Boberg instämde i detta yttrande.

Herr Holmgren: Då meningen torde vara att få frågan afgjord
redan i dag, och tiden är så långt framskriden, skall jag
afstå från vidare yttrande och inskränka mig till att på de skal,
herr Lasse Jönsson anförde, yrka bifall till herrar Johan Andersons
och Oskar Ericksons reservation.

Herr Jonson i Fröstorp: Det kan icke falla mig in att på
denna sena timme ingå i något bedömande af de yttranden, som
fälts under debatten i denna fråga. Jag har begärt ordet, endast
för det jag vill hafva min åsigt i protokollet bevarad, så att icke
jag må anses skyldig till att, i händelse olycka skulle inträffa och
krig påfalla, landets söner skola skickas ut oöfvade och blifva
olyckliga derför. Jag har derför begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Jag har icke af något folkmöte tvingats och har icke fått
mottaga några resolutioner att rösta på det sätt, man sålunda
skulle föreskrifvit mig •— och jag gör det icke heller. Mina kommittenter
hafva helt och hållet litat på att jag, så godt jag förstår,
skulle göra det rätta. Och jag anser att riksdagsmännen, såsom
det står i l:a paragrafen riksdagsordningen, icke böra bindas af
andra föreskrifter än rikets grundlagar, utan handla efter bästa
öfvertygelse.

Vidare skall jag icke upptaga tiden, utan anhåller om bifall
till förslaget.

Herr Andersson i Löfkult: Jag skall endast be få till protokollet
antecknadt, att jag yrkar bifall till den vid lagutskottets
betänkande fogade reservation, hvilken är afgifven af herrar Johan
Anderson i Tenhult och Oskar Erickson i Bjersby.

Herr Hansson i Solberga: Jag skall också endast anhålla
att få i protokollet antecknadt, att jag kommer att rösta för
afslag.

Herr Holm instämde häruti.

Måndagen den 4 Maj, e. m.

67 N:o 15.

Herr Jönsson i Mårarp: Då jag icke kan vara med om att-f”^; ändring
yrka rent afslag, så vill lag tillkännagifva, att iag ansluter mig*/isf“ f?l<?r
till den af herrår J. Anderson och O. Ericksonafgifna reser-''°f Zg^9
vationen. (Forts.)

Herr Hellgrén: Då det nu synes föreligga en öppen votering
i denna fråga, vill jag tillkännagifva min ställning till densamma.
Innan förevarande kongl. proposition inkomjtill Riksdagen, erhöll jag
från eu del af mina kommittenter m. fl. en uppmaning att bidraga
till den lösning af denna vigtiga fråga, som efter mogen ompröfning
kunde finnas vara den bästa. Sedan dessa kongl. propositioner
kommo i min hand, har jag noga läst och begrundat dem samt
har under diskussionen med flit hållit mig till siste man för att
noga höra på hvad som sades både på ena och andra sidan. Det
kan icke fälla mig in att nu yttra mig om försvarsfrågan i dess
helhet, men då jag kommit till den öfvertygelsen, att föreliggande
förslag icke kunna leda till en tillfredsställande lösning af denna
fråga, så återstår för mig intet annat än att förena mig med dem
som yrkat afslag.

Herr Svensson i Rydaholm: Jag skall be att få till protokollet
anteeknadt, att jag förenar mig med mina länskamrater herrar
Johan Anderson i Tenhult och Oskär Erickson i Bjersby i deras
reservation.

Herr Anderson i Skeenda: Jag ber att till protokollet få
anteeknadt, att jag kommer att rösta för bifall till de förevarande
förslagen. Jag gör det derför, att jag fått mottaga flerfäidiga
skrifvelser från den valkrets jag tillhör, att jag skulle verka för
den stora frågans lyckliga lösning.

Ofverläggningen’var slutad. I fråga om den s. k. ingressen eller
den i 3:dje punkten af förevarande utlåtande mellan tankstrecken
förekommande mellanmeningen hade yrkats dels bifall till herr
Sven Nilssons under öfver!äggningen framstälda förslag, eller att
kammarens blifvande beslut rörande de i 3:dje punkten af lagutskottets
utlåtande n:o 41 omförmälda förslag till ändringar i
värnpligtslagen skulle fattas under förutsättning, att Riksdagen i
de frågor, som afhandlades i kongl. maj:ts propositioner n:is 32,
33, 34, 35, 38 och 39, samt hufvudsakligen de i sammanhang dermed
väckta motionerna om uppskattning af rust- och roteringsbesvären
och förhöjd dagaflöning åt de värnpligtige, fattade beslut,
som af Kongl. Maj:t godkändes, och dels afslag å såväl utskottets
omförmälda mellanmening som herr Sven Nilssons förslag. Herr
talmannen gaf proposition först på bifall till utskottets förslag och
derefter på hvart och ett af förenämnda båda yrkanden; och biet''
dervid det af herr Sven Nilsson framstälda förslaget af kammaren
bifallet.

N:o 45. 68

Måndagen den 4 Maj, e. m.

Ang. ändring
i vissa delar
af värnpligtslagen.

(Ports.)

Härefter föredrogs, enligt förut fattadt beslut, lista momentet
af 27 § uti ifrågavarande lagförslag, så lydande:

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna
samt flottan under det första året, men vid fotfolket och
trängen under två år med sextioåtta dagar under det första året
och tjugutvå dagar under det derpå följande.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar J. Anderson
i Tenhult och 0. Eriekson i Bjersby föreslagit, att ifrågavarande
moment måtte erhålla följande lydelse:

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för
sin utbildning tjenstgöra under fredstid i sextio dagar, hvilken
tjenstgöring skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna
samt flottan under det första året, men vid fotfolket och
trängen under två år med fyratiotvå dagar under det första året
och aderton dagar under det derpå följande.

Herr Sven Nilsson erhöll ordet och yttrade: Jag har begärt
ordet endast i afseende på föredragningssättet. Jag hemställer,
huruvida det kan behöfvas att man läser upp hela lagförslaget, och
om det icke kan vara tillräckligt att uppnämna endast de särskilda
§§:s nummer.

Denna herr Sven Nilssons hemställan bifölls.

Herr Lyttkens anförde: På den föredragna punkten får jag
helt enkelt yrka afslag.

Herr Anderson i Tenhult yttrade: Jag vill endast yrka
bifall till vår reservation.

Herr Sven Nilsson: På grund af de skäl jag förut anfört i
denna fråga anhåller jag om afslag å §:n.

I detta yrkande instämde herrar Thermcenius, Nilsson i Skärhus,
Gumcelius, Jakob Erikson, Olsson i Kyrkebol, Gustaf Ericsson i
Stockholm, Trueclsson, Olsson i Sörnäs, Andersson i Lysvik, Bruse,
Anderson i Hasselbol, Broström och Hammarlund.

Herr Anderson i Himmelsby: Jag skall endast be att få tillkännagifva,
att jag yrkar bifall till herrar Johan Andersons och
Oskar Ericksons reservation.

Herr E. G. Boström: Då diskussionen tyckes skola börja
på nytt, ber jag att få yrka bifall.

Måndagen den 4 Maj. e. m.

69 H:o 45.

Herr Månsson: I öfverensstämmelse med mina föregående ut- Ang. ändring
talanden och yrkanden ber jag, att ordet “nittio" måtte ändras* vissa delar
till “Sjuttio". af värnpligts -

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Derunder hade
yrkats: l:o godkännande af utskottets förslag; 2:o godkännande af
den lydelse för ifrågavarande moment, som i herrar Andersons i
Tenhult och Ericksons i Bjersby reservation föreslagits; 3:o bifall
till herr Månssons ändringsförslag om dagantalets nedsättande
från 90 till 70; och 4:o afslag å samtliga i ämnet framstälda
förslag. Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och fann propositionen på godkännande af utskottets
förslag hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja. Votering
begärdes. I anledning häraf upptog herr talmannen för bestämmande
af kontrapropositionen å nyo de återstående yrkandena, af
hvilka det som afsåg afslag nu förklarades hafva flertalets mening
för sig. Men äfven i fråga om kontrapropositionen äskades votering,
i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition i denna
votering antagits bifall till reservationen, först uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

lagen.

(Forts.)

Den, som till »kontraproposition i lmfvudvoteringen om bifall
till lagutskottets förslag till ändrad lydelse af § 27 1 mom. i värnpligtslagen
antager yrkandet om afslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om godkännande af den lydelse för momentet,
som föreslagits af herrar J. Anderson och O. Erickson i
deras vid utlåtandet fogade reservation.

Denna votering utföll med 156 ja mot 66 nej; och erhöll sålunda
propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

Den, som godkänner lagutskottets förslag till ändrad lydelse
af 1 mom. i 27 § af värnpligtslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda förslag af kammaren afslaget.

N:o 45. 70

Måndagen den 4 Maj, e. in.

Ang. ändring I denna senare votering röstade 80 ledamöter ja, men 140 nej;
a/värnpUqis- 0.C''I? lia(*e kammaren alltså beslutat i enlighet med nej-propo7
lagen. sitionens innehåll.

(Ports.)

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den
vidare föredragningen af föreliggande utlåtande till nästa sammanträde.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtande n:o 43, i anledning af väckt motion
med förslag om tillägg till 53 § af stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866; t

särskilda utskottets n:o 2 utlåtanden:

n:o 3, i anledning af kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande
n:o 1 om ej mindre kong!. maj:ts propositioner med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete och angående anvisande
af medel till en riksförsäkringsanstaltf än äfven herr A.
Hedins motion med förslag till lag om försäkring för olycksfall i
arbetetet; och

n:o 4, i anledning af kongl. maj:ts propositioner med förslag
till lag om sjukkassor samt angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets
befrämjande;

lagutskottets utlåtande n:o 41, i anledning af ej mindre kongl.
maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner om ändring
i samma lag;

statsutskottets utlåtande n:o 53, i anledning af kongl. maj:ts
propositioner angående höjning i anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar m. m., angående anslag under riksstatens femte hufvudtitel
med anledning af föreslagna ändringar i värnpligtslagen
den 5 juni 1885|samt^angående ändring i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären af samma dag och höjning i de under
fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda anslag till lindring i
nämnda besvär, äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande
ämnen.

Dessa ärenden skulle upppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 3.

Herr Sven Nilsson erhöll på begäran ordet och yttrade:

Måndagen den 4 Maj, e. m.

71 iV:o 45,

Det finnes åtskilliga stats- och bevillningsutskottets betänkanden
uppförda på föredragningslistan, som nu äro två gånger bordlagda
och som, derest de behandlas i den ordning, hvari de förekomma,
kunna föranleda en förlängning af riksdagen, då de kunna komma
att bero på gemensamma omröstningar. Jag hemställer derför,
att statsutskottets betänkanden n:is 5 a, 8 a, 55, 56, 57, 58,
60, 61 samt bevillningsutskottets betänkande n:o 16 må få föredragas
näst efter lagutskottets betänkande n:o 42, i den ordning
jag nu nämnt dem.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrifvelse, n:o 54, till Konungen, angående
införande af obligatorisk undervisning vid rikets allmänna läroverk,
seminarier och folkskolor rörande de rusgifvande ämnenas
natur och verkningar; samt

dels till nedannämnda delar af riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter;

n:o 4, angående val af komiterade för tryckfrihetens vård;

n:o 5, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;

n:o 6, angående ändring i och tillägg till förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;

n:o 7, angående ändrad lydelse af 10 kap. 1 § rättegångsbalken;

n:o 8, angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875;

n:o 9, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken;

n:o 10, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldsko
ntoret;

n:o 11, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i
afseende ä uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen; n:o

12, angående qvinnans äktenshapsålder;

4.

72

Måndagen den 4 Maj, e. m.

n:o 13, angående ändrad lydelse af 104, 106 och 113 §§ konkurslagen
den 18 september 1862; samt

n:o 14, angående banko vinsten.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,54 på natten.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans BoktryckerpAktiebolag, 1891.