1891. Andra Kammaren. N:o 40 (Riksdagens protokoll 1891:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 40.

Torsdagen den 30 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 denne».

§ 2.

• ^err talmannen tillkäunagaf, att herr E. Svensson från Karlskrona
låtit anmäla, det han åt'' sjukdom vore förhindrad att bevista dagens
sammanträde.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial
n:o 35, i anledning åt Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande af
förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
in. m.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtanden n:is 53 och 54;
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4;
bevillningsutskottets hetänkanden mis 14 och 15; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 32, 33, 34, 35, 36, 41 och 42.

§ 5-

mtTilj kammarens afgörande förelåg särskilda utskottets mo 1 Angående
utlåtande mo 1 (i samlingen mo 2), i anledning af dels Kongl. Maj:ts förslag till
nadiga proposition till Riksdagen, med förslag till sjölag, lag, inne- nV si°la9
fattande vissa bestämmelser angående sjöfynd, teg angående ändring m‘ m''
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 40. 1

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken, lag angående ändring af
förslag till 71 73 §9, 90, 117, 118 och 119 §§ utsökningslagen samt lag angående
ny sjölag ändring af 13, 5^ 54 och 90 §§ koukurslagen; dels väckt motion om
ändrad lydelse af 13 § konkurslagen.

Till förberedande handläggning hade särskilda utskottet fatt
emottaga

dels Kong!. Maj:ts proposition n:o 3, hvari Kong!. iVIajrt, under
åberopande af de vid propositionen fogade, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen i nåder föreslagit
Riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till
l:o Sjölag;

2:o Lag, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd;

3:o Lag angående ändring af 2, 5 och 7 §§ 17 kap. handelsbalken;
, „„„„„

4:o Lag angående ändring af 71, 73, 89, 90, 117, 118 och 119 §§
utsökningslagen;

5:o Lag angående ändring af 13, 51, 54 och 90 §§ konkurslagen;
dels ock en inom Andra Kammaren af herr A. Olsson i Ornakärr
väckt motion, n:o 70, om ändrad lydelse af ofvanberörda 13 § i konkurslagen.

För att yttra sig angående föredragniugssättef både ordet begärts
af

Herr friherre Nordenskiöld, som yttrade: Jag hemställer att
först sedan hvarje särskilt lagförslag blifvit genomgånget, hvarvid
det torde medgifvas att diskussionen vid 1 §:ns föredragning må
omfatta förslaget i dess helhet, detsammas ingress och titel och derefter
utskottets hemställan om förslagets antagande må blifva föredragna;
att för den händelse något af lagförslagen skulle i vissa delar
komma att af den ena eller den andra kammaren återförvisas, öppen
rätt må lemnas utskottet att vid ärendets förnyade behandling i afseende
å de §§, hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta ändringar i
återförvisade delar kunna föranledas.

Vidare hemställer jag, att lagförslagens särskilda §§ ej må
uppläsas annat än i de fall, då sådant af någon ledamot särskilt
begäres.

Hvad herr friherre Nordenskiöld sålunda hemstält bifölls af
kammaren.

§ 1 af det af utskottet framlagda förslag till sjölag var afföljande
lydelse: Fartyg skall anses såsom svenskt, när det antingen till minst

två tredjedelar eges af svenske undersåtar eller af svenske och
norske undersåtar i förening, eller ock tillhör ett aktiebolag, hvars
styrelse har sitt säte kärfd riket och består, af aktieegare, de der äro
svenske undersåtar. Hufvudredare skall alltid vara svensk undersate
och bosatt här i riket. Efter föredragning af denna § anförde.

Torsdagen den 30 April, f. m,

3 N:o 40.

Herr Melin: Herr talman, mine herrar! Horn synes utaf min vid Angående
betänkandet fogade reservation, har jag* icke kunnat vara med om förlag till
att, tillstyrka antagandet af det nu föreliggande lagförslaget. Med sina ny siölay
visserligen ej fä förtjenster anser jag förslaget behäftad! med så många m\
och störa brister, att det skulle vara för vår sjöfartsnäring mycket 0<ts''
[underligt, om förslaget antoges i den form, hvari det nu föreligger.

Och att i Riksdagens senaste timme företaga en omarbetning af detsamma
anser jag vara alldeles fruktlöst. Såsom allmänt omdöme om
föi slaget ber jag att ta framhålla, att detsamma lägger onödiga band
på, rederirörelsen, hvilken näring framför alla andra landets näringar
bör få hafva den största möjliga frihet. Den näringen skall verka
icke endast inom egna landamäreu utan öfver hela jorden, och då är
det högst nödvändigt, att den blir sb, fritt som möjligt behandlad.

.lag kan ej^ bestrida att vissa fördelar i förslaget lemnats denna näring.

Men jag påstår i alla fall, att det finnes eu stor mängd bestämmelser,
som jag ber att sedermera vid granskningen af de särskilda paragraferna
la framhålla, indika kunna komma att verka menligt för redare,
fartygsbefälhafvarne och näringen i sin helhet. Det är i vissa fall
stadgadt ökade skyldigheter och ansvar för den ene så väl som för
i -nanj. ’ *'' ex'' ’ befraktningskapitlet för redare och i kapitlen om
befälhafvare och om besättning, som ställa förhållandena härutinnan
ofördelaktigare än de för närvarande äro. Det är för liten skilnad
gjord emellan det ansvar, som bör drabba redare, och det ansvar
som bör drabba befälhafvare!!. Det är bestämdt för stort ansvar för
den senare i många fall, der han icke är i tillfälle att bedöma det
fartyg med livilket han skall gå ut; och för liten hänsyn är tagen
till beta hafvarens omdöme i många af de paragrafer, der föreskrifter
lemnas honom. Hvad disciplinen beträffar om bord, bär icke tillräck
lig hänsyn tagits^ till det kommando, som utan tvifvel befälkafvaren
hehötver hafva på sjön. Lagen är också i många afseenden oklar
osammanhängande och svårfattlig. Den lag, som skall gälla för sjöfarten,
läses icke hufvudsakligen utaf jurister, som äro i tillfälle att
bedöma den, eller utaf sådana, som när som helst kunna hafva tillgång
till juridiskt bildad hjelp, när det gäller att tolka eu krånglig
lagpai agnat; utan lagen skall ofta tolkas på sjöu eller i utländska
hamnar, åt befälhafvare, besättning, lastegare, konsuler m. fl., och för
dessa anser jag att det blir synnerligen svårt att taga reda på, huru
lagen skall tydas i olika fall. Lagen saknar vidare hänvisningar, som
enligt mitt förmenande äro nödvändiga, för att den skall blifva tydlig,
ett förhållande, hvari den skiljer sig från den gamla lagen; jemfor
t. ex. § 12 sjölagen med § 7 förslaget. Utskottet säger på''sid.

’’ roande det åt mig sist anmärkta förhållandet med afseende på
att lagen icke är tydlig, att »förslaget i formelt afseende så väl i fråga
om ämnets gruppering som genom det sätt, hvarpå man förstått att
med svensk rätt införlifva främmande länders erfarenhet inom detta
lags 11 ft in n gs o in rå de, likasom ock med hänsyn till språkets beskaffenhet
väl försvarar sin framstående plats bland svenska lagstiftningsarbeten».
Detta är utskottets mening. Jag har redan sagt hvad min
mening är i detta afseende. — Jag finner derför ett stöd särskild! i Göteboigs
handels- och sjöfärtsnämnds uttalande, då den i utlåtande just

N:0 40.

Torsdagen den 30 April, I. m.

Angående angående denna sak säger: »Vidkommande just detta förslag» —
förslag till sjölagsförslaget — i sin helhet — »lärer ingen kunna förneka, att deri
ny K)olag Upptagjts många bestämmelser, som måste anses innefatta förbättringar
''Forts) 1 uu gällande rätt, och att förslaget blifvit utarbetadt med betydande
^ ; skicklighet och omsorg, så att detsamma, sedt från rättsvetenskapens

synpunkt, torde tillfredsställa äfven långt gående anspråk. Men mera
ovisst torde vara, huru vida förslaget uppfyller de kraf på enkelhet
och klarhet eller, med ett ord sagdt, lättfattlighet, som åtminstone af
handelns och sjöfartens representanter måste ställas företrädesvis på
en sjölag, hvilken skall vara rättesnöre för och tillämpas åt en mängd
personer, såsom sjökaptener, styrmän, köpmän, mäklare, konsularagenter,
m. fl., Indika icke förvärfvat juridisk bildning. Nämnden vill icke
fördölja, att vid förslagets genomläsning det intryck gjort sig gällande,
att 1864 års sjölag är, synnerligast för lekmän, enklare och lätffattligare
än den nu föreslagna lagen med dess många fina distinktioner
och strängt genomförda systematisering af de olika ämnena. Vid
flera §§ bar nämnden stått spörjande och kunnat finna sig till rätta
först efter förnyad genomläsning äfven af motiven».

Som vi veta är egentliga anledningen till denna lags framkomst,
att man önskat fä öfverensstämmelse med Danmarks och Norges lagstiftning
på detta område. Visserligen har år 1877 en komité arbetat
för att, på grund af de då framkomna anmärkningarna om de många
sjöolyckorna på grund af sjöodugliga lärtyg, fä en ändring i nu
gällande lagstiftning. Men 1882 års komité hade, som nyss nämndt,
till hufvudsyfte öfverensstämmelse med Danmark och Norge, som
framgår af komiténs betänkande, ur hvilket jag ber att få uppläsa
följande rader: »Med afseende å innehålleh i Eders Kong], Maj:ts
ofvan åberopade nådiga bref den 24 november 1882 har komitén
antagit att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag —- framkommit
om revision af 1864 års sjölag, det komitén lemnade uppdrag
likväl närmast föranledts, mindre af behofvet att afhjelpa förefintliga
bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att genom
fortskridande på den väg, för hvilken Riksdagen i sin underdåniga
skrifvelse den 9 maj 1876 uttalat sig, ytterligare utvidga området
för den gemensamma handelslagstiftningen. Komitén har derför ansett
det vara sin förnämsta uppgift att söka vinna öfverensstämmelse med
de norska och danska förslagen; i följd hvaraf komitén, der sådant
varit förenligt med skyldig hänsyn till de i Sverige bestående institutioner,
till gällande svensk rätt inom områden, som komitén icke hatt
att bearbeta, och till svensk lagstiftnings allmänna principer, trott sig
kunna och höra lämpa föreslagna bestämmelser efter de åsigter, som
omfattats af flertalet bland de samlade komitéernas medlemmar, äfven
om det en eller annan gång kunnat inträffa, att den svenska komitén
i sin helhet eller en eller annan af dess medlemmar skulle hafva
föredragit en aiman lösning åt ett föreliggande spörsmål.»

På samma sida återfinnes ett uttalande af en af högsta domstolens
ledamöter, justitierådet Gflimstedt, som yttrar: »Efter nu afslutad
granskning framställer sig frågan om någon ny sjölag är åt verkligt
behof påkallad, eller om åtminstone den föreslagna nya lagen innefattar
väsentlig förbättring i nu gällande lag. Det förra alternativet

Torsdagen den 30 April, f. m.

X:o 40.

i denna fråga synes, om än indirekt, nekande besvaradt af den Angående
svenska kornitén, som i sin underdåniga skrifvelse vid aflemnande förslag till
af förslaget uttalar såsom sin uppfattning, att det kornitén meddelade nyn^°^9
uppdrag torde närmast vara föranledt mindre af behofvet att afhjelpa
förefintliga bristfälligheter i gällande sjölagstiftning, än af önskan att °r s'';
ytterligare utvidga området för den gemensamma skandinaviska lagstiftningen;
och den mängd af anmärkningar, som inom högsta domstolen
blifvit gjorda emot detta förslag, men icke drabba gällande
sjölag, utmärka åtminstone icke, att ej åsigterna i fråga om detta
förslags företräde kunna vara delade. Då nu icke med en sund lagstiftningspolitik
är förenligt att utan visadt behof upphäfva en redan
befintlig lag för att utbytas emot en annan, som icke afgjordt finnes
vara i väsentligaste delar bättre, synes från svensk rättssynpunkt —
den enda, hvarifrån förslaget här inom högsta domstolen är att tagas
i betraktande — icke kunna tillstyrkas, att det granskade förslaget,
äfven om flera eller färre af de gjorda anmärkningarne komrue att
till någon ändring föranleda, må varda till lag antaget.» Och denna
sin åsigt vidhöll han, då frågan behandlades i statsrådet sistlidne
januari månad, för min del finner jag häruti ett godt stöd för min
åsigt, att det specielt för Sverige icke nu är af nöden att stifta en
ny sjölag, utan att man i stället borde i de fäll, der det finnes behöflig!,
och hvilket jag ingalunda vill bestrida, göra de ändringar och
tillägg, som kunna befinnas nödvändiga, liksom 1877 års komité också
framhöll. Göteborgs handels- och sjöfartsnämd säger också rörande sistnämnda
förhållande: »Det torde icke vara ålit för djerft att påstå, att
åtskilliga bestämmelser i sjölagsförslaget skulle hafva kommit att
lyda annorlunda och mera lämpade efter svenska förhållanden, derest
icke hänsynen till de båda öfriga nordiska rikena fått — en och
annan gång — måhända väl mycket göra sig gällande.»

Det förefaller mig således alldeles klart, att hufvudsyftet är att
få en öfverensstämmelse med Danmarks och Norges lagstiftning på
hithörande område, medan man naturligtvis samtidigt skulle söka få
in vissa bestämmelser för att försvåra utrustandet af sjöodugliga
fartyg. Men för att få en sådan lag, som lämpar sig jemväl för
Norge ''och Danmark, är det nödvändigt icke endast att göra en jemförelse
mellan nu gällande svensk lag och det förslag, som föreligger
till behandling, utan äfven att noggrant studera de lagar, som finnas
i Norge och Danmark samt i andra länder, och göra klart för sig,
huru vida icke dessa lagar äro sådana, att i de respektive länderna
önskningar göra sig gällande att få förändringar i desamma. Särskilt
tänker jag mig England, der den s. k. Plimsoll-rörelsen år
1876 stod på dagordningen, huru vida icke der på dessa femton år
eu hel del andra åsigter gjort sig gällande. Och det kan ju hända,
att om man på nytt underkastar dessa förhållanden en granskning,
man nu icke vill gå så långt som då. Meningen är ju att få den
bästa möjliga lag, och det synes mig dä, att man bör hafva god tid
på sig och icke fatta ett förhastadt beslut så sent på riksdagen.

Man skal! naturligtvis mot mig gös-a den invändningen, att, då
utskottet arbetat så många veckor, utskottet äfven borde vara fullt
färdigt att framlägga ett förslag, som kunde antagas. Def borde så

X:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

6 Torsdagen den 30 April, f. m.

vara, men med kännedom om det arbete, som kräfves för granskning
af ett så vidlyftigt lagförslag får jag bekänna, att, ehuru jag lika litet
som utskottets Öfriga ledamöter legat på latsidan, vi icke förmått
så tränga oss in i den fråga, som vi halt oss förelagd, att vi kunnat
få full insigt i den. Herrarne kunna sjelfva bedöma det. Sammanträdena
började klockan 11 och räckte till klockan 3 på middagen samt
fortgingo ofta mellan klockan 7 och 9 eftermiddagen, så att, dä dertill
kommo sammanträden på Riksdagen, hemarbetet icke kunde blifva
så särdeles stort, utan det blef'' då så, att man under sammanträdena
tick höra en mängd paragrafer läsas upp och genast söka genomtränga
dem. Med all vördnad för vår skicklige och nitiske ordförande,
som har arbetat under så många år med detta lagförslag,
och således har allt på det klara för sig, kan det väl ej begäras, att
det skall vara på samma sätt med oss, utan borde vi hatt mera tid
på oss, än vi verkligen haft. Jag vågar derför påstå, att arbetet
blifvit på ett otillbörligt sätt pådrifvet, för att förslaget skulle komma
fram till Riksdagen i tid. Det är ju ej underligt, att den, som så
länge sysselsatt sig med ett arbete, vill snart hafva slut på detsamma,
men det må ej heller förtänkas oss, att vi ej nu vilja taga ett förslag,
som vi ej hunnit fullständigt granska.

Den granskning, som enligt mitt förmenande borde ske mer än
hittills skett, är från alla deras sida, hvilka stå utanför Riksdagen
och derför icke här kunnat få sina betänkligheter framhållna. Det
bär bland annat i tidningarna förekommit åtskilliga uppsatser, innehållande
en del anmärkningar, som af utskottet blifvit bestridda ; i visst
afseende kan jag nog medge, att dessa insändare icke alltid varit så
väl underrättade om saken, som de bort vara. Men det bästa vore
i alla fall att uppskjuta frågan till nästa riksdag. Vi kunna icke
enligt vår riksdagsordning begära ett uppskof, på samma sätt som
det sker i Norge och troligen äfven i andra länder. Men nyttigt
vore dock, om saken finge hvila ytterligare ett år. Omständigheterna
hafva varit för oss fördelaktiga, i det den danska riksdagen afslutade
sina förhandlingar den 1 april, utan att hafva kunnat företaga lagförslaget
till behandling; och det norska stortinget har ej, åtminstone
icke tills för några dagar sedan, haft förslaget före till diskussion,
och, efter hvad jag med visshet vet, kan det icke der blifva slutbehandladt
i år. Jag hemställer då till herrarne: När det finnes en
magt, Norge, som i sjöfartshänseende står så betydligt öfver oss, och
hvars i sjöfartsväsendet intresserade personer ännu icke fått denna
fråga på dagordningen, vore det icke då möjligt, att vi genom deras
granskning och meningsbrytningar skulle kunna draga nytta, innan
vi behöfva gå till slutligt afgörande. Huru jag än ser saken, jag må
hafva rätt eller orätt i vissa punkter, som jag kanske icke lyckats
framhålla med den skärpa, som varit önsklig — jag kan dock ej
förstå annat, än att det alltid måste vara till fördel för oss att ett
uppskof medgifves i denna vigtiga. fråga. Det kan visserligen icke
nekas, att den behandling frågan genomgått varit långvarig, så att
man skall kunna säga, att den borde vara tillräckligt utredd. Men,
mine herrar, jag skall be att få påpeka ett annat förhållande: Den
svenska komité, som tillsattes 1877, bestod af 5 personer; den svensk

• Torsdagen den 30 April, f. m.

7 N:o 40.

norsk-danska från år 1882 var sammansatt af 5 personer från hvardera
landet. Tillsammans hafva således inom dessa komitéer 20
personer behandlat frågan. Och hvilka fack hafva dessa tillhört?
Ej mindre än 9 hafva varit jurister, 3 dispachörer, 2 assuradör^-,
2 köpmän, 1 kommendör vid flottan, 2 svenska och 1 norsk ångbåtsredare.
Härvid är visserligen att märka, att af dispachörerna och
assuradörerna en eller annan förut drifvit sjöfart såsom befälhafvare
eller redare. Men i och med det, att de ingått i den nya ställningen
och under eu lång följd af år haft den till sitt hufvudyrke, anser
jag, att de förlorat egenskapen af att vara redare eller befälhafvare;
de måste naturligen i första rummet stå på sitt nuvarande yrkes
intresse. Jag för min del kan ej undertrycka den tanken, att denna
stora fråga blifvit väl ensidigt behandlad derigenom att så många
jurister varit med i komitéerna; enligt mitt förmenande hade den
ifrågavarande näringens idkare bort, mera än förhållandet varit, haft
ett ord med. Med all vördnad för herrar jurister och med allt
erkännande af det myckna vi kunna hafva att lära af dem, måste
jag dock säga, ätt de icke kunna i detta hänseende jemföras med
den praktiske mannen: de hafva aldrig varit i en redares kläder,
de hafva icke stått på ett fartygs däck. Jag frågar: När på den
senare tiden, i synnerhet de sista dagarne, en mängd näringsidkare
framhållit sina betänkligheter med större eller mindre styrka, vore
det icke då skäl att taga någon hänsyn till dessa? jag är ock
öfvertygad derom, att de fleste af herrarne skola nödgas^erkänna,
att detta är ett område, der man icke kan begära, att herrarne skola
vara så noga hemmastadda. I Norge står just nu konsulsfrågan på
dagordningen, och i nu föreliggande lagförslag förekomma åtskilliga
bestämmelser, som hafva beröring dermed. Men om nu Norge får en
ny konsulsstadga, så torde det hända, att våra bestämmelser behöfva
förändras. En annan omständighet gör, att norrmännen kunna vara
tveksamma, om de skola antaga denna lag, nemligen att den norska
lagen är betydligt enklare både i afseende å omfång och å vissa
bestämmelser i flera vigtiga punkter. Den norska lagen innehåller
138 paragrafer; det nu föreliggande förslaget ej mindre än 332.

Jag har härmed angifvit de hufvudskål, som föranleda mig att
önska ett uppskof med denna frågas afgörande. Då jag icke kan
framställa yrkande härom på något annat sätt, så måste jag yrka
afslag på förslaget.

Jag skall nu anhålla att få litet noggrannare granska vissa paragrafer
i lagförslaget, utan att jag dermed vill gä in i allt för många
detaljer.

Hvad beträffar den nu föredragna § 1, i sammanhang med § 7
i sjölagen, så är måhända icke så synnerligen mycket att anmärka
å denna paragraf. Man kan dock påpeka, att den mindre redaren,
som har blott ett eller några få fartyg och icke bildar aktiebolag,
sättes i eu annan ställning än de, som under aktiebolag idka rederirörelse.
Hans personliga ansvar sträcker sig nemligen längre än de
redares, som drifva sin rörelse under aktiebolag.

I den 7 paragrafens senare del bestämmes, att för vissa fall
skall redaren häfta allenast med fartyg och frakt. Jag ber att med

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående afseende härå få påpeka en olikhet mellan svenska och norska förfdrsla^
till hållanden. Med »sjöförmögenhet» menas nemligen i Norge endast
nVmm fartyg, och i Sverige fartyg och frakt. Redan detta gör, att jag kan

(Forts) tänka mig att, då lagen kommer till stortinget, den frågan uppstår,
huru vida norrmännen skola gå in på att ställa sig i sämre vilkor
än de nu hafva. Den frågan har redan varit föremål för diskussion
hos norska redare. Det finnes i Norge en betydande förening af
redare och assuradör^- vid namn »Norsk Veritas». Vid ett dess
möte år 1888, då komiterades förslag granskades — omkring 25 å 30
personer voro närvarande — påvisades, att lagförslaget innehöll vissa
för Norge nya bestämmelser, Indika man ej ansåg lämpligt att antaga ;
särskilt framhöll dervid en norsk redare, att man icke borde lägga
sådan vigt på att få en gemensam skandinavisk sjölag, att man derför
skulle uppgifva en i norsk lag fastslagen princip, som vore
fördelaktigare för rederirörelsen. — Jag anser, att det verkligen är
skäl att öfverväga, huru vida man genom detta förslags antagande
skall redan nu bestämma sig för ofördelaktigare vilkor, än norrmännen
hafva, och Indika de kanske ej acceptera.

I § 8 har tillkommit en ny bestämmelse utöfver hvad nuvarande
sjölag föreskrifter, af följande lydelse: »åstadkommes skadan af någon,
som, utan att tillhöra besättningen, på grund af redares eller befälhafvares
uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete om bord,
vare lag samma.» Emot denna bestämmelse hafva ock från norsk
sida framstälts anmärkningar. Det gäller här sådana personer, som
stufvare, lotsar och dylikt, särskildt s. k. »tvångslotsar» (så nämnda,
emedan befälhafvaren icke väljer dem). Denna paragraf synes mig
lemna åtskilligt öfrigt att önska, minst sagdt: åtskilligt att tänka på.

Den 13 § har följande lydelse: »Der ej tvingande omständigheter
hindra, äligge bufvudredaren att till öfverläggning sammankalla
medredarne eller annorledes inhemta deras föreskrift, när vigtiga
angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår om väsentlig
förändring med afseende å den fart, hvari fartyget användes, eller
betydligare reparation å fartyget.» Norrmännen vilja hafva en del af
denna paragraf borttagen; få de sin vilja fram, kommer det att inträda
olika förhållanden med afseende på de svenska och norska redarne.

§ 15 bestämmer den tid, inom hvilken redovisning inför rederiet
skall afgifvas. Denna tid är i förslaget alldeles för knappt tilltagen.

§ 26 är mycket vigtig. Den rör befälhafvarens skyldigheter. Det
har från utskottets sida temligen bestämdt påståtts, att dessa skyldigheter
ej äro utvidgade. Ja, det kan så vara, om jag läser paragrafen,
sådan den lyder i och för sig. Men om jag läser den i sammanhang
med hela lagförslaget, måste jag säga, att ganska betydliga tillökningar
skett i befälhafvarens skyldighet och ansvar. Det är för
öfrigt, såsom jag i början af mitt anförande nämnde, en svårighet
med afseende på detta lagförslag, att man icke kan hastigt få reda
på de bestämmelser, som böra höra tillsammans. Jag hade t. ex.
vid den sjunde paragrafen kunnat framhålla, huru som i den nu gällande
sjölagens 12 § alldeles tydligt står angifvet vissa undantag med afseende
på redarnes personliga ansvar. Der står: »Med de undantag,
43, 4''J, 74, 126, 145, 172 och 181 §§ stadga, ansvara redarne person -

9 X:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

ligen, hvardera i förhållande till sin andel i fartyget, för de förbindelser,
hvilka rederiet eller annan, efter dess särskilda uppdrag och
på dess vägnar ingår.» Der kan jag, då jag slår upp stadgandet,
genast se, hvilka paragrafer som innehålla undantag. Deremot heter
det i lagförslagets 7 §: »Redare svare, der ej i denna lag annorlunda
stadgas» etc. Detta förutsätter naturligtvis, att man skall hafva
studerat lagen förut; men det är ett ganska betydande arbete.

§ 28, jemförd med 110 §, är också ganska otydlig. Der står
t. ex.: »Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke i kajutan
eller i andra rum, hvilka icke äro afsedda för last, medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning; sker det, skall befälhafvaren
erlägga frakt för godset samt, efter pröfning af skiljemän, ersätta
den skada och förlust, som må hafva tillskyndats redaren.»

och i 110 § säges:

»Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskiidt
förbehåll skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller annat
rum, som är afsedt för besättningens behof eller till förvaring af
skeppsredskap, proviant, bränsle eller annat, som för resan erfordras.
Ej må likväl å däcket eller i nyss omförmälda rum utan befraktarens
samtycke medtagas handelsvaror för annans räkning; sker det, skall
bortfraktaren till betraktaren erlägga frakt för godset samt, efter
pröfning af skiljemän, utgifva ersättning för skada och förlust, som
i följd af godsets medtagande må för betraktaren uppkomma.»

Det är ju tydligt, att den förra paragrafen handlar om befälhafvarens
skyldigheter, och den senare om betraktarens. Men hvarför
skall man då icke kunna göra en hänvisning från det ena till det
andra stället, då befälhafvaren har att på torra stället läsa »med
redarens samtycke» och på det senare »med betraktarens samtycke».

31 § innehåller: »Befälhafvare skall tillse, att lastning och
lossning behörigen fortskyndas och att fartygets afresa, sedan last
intagits eller lossats, icke fördröjes. Under resa må han icke utan
nödtvång afvika från vanlig väg eller göra uppehåll, der det icke
sker för att bispringa menniskor, som äro stadda i sjönöd; allenast
för bergande af annat fartyg eller af gods må uppehåll icke göras,
der icke bergningen kan utföras utan äfventyr för fartyget och utan
märkligt men för redare eller annan, hvars rätt och bästa det tillhör
befälhafvaran att bevaka.»

Jag hemställer till herrarne, huru vida detta icke är en väl begränsad
regel för befälhafvaren. Han får visserligen göra afvikelse
från vanlig väg, men utan äfventyr för fartyget. Han får icke försöka
berga ett annat fartyg med mindre än att han i förväg säkert vet,
att han derigenom kan bispringa menniskor, som äro stadda i sjönöd.
Hans eget omdöme tages i detta fåll alldeles icke i betraktande.

I denna paragraf anser jag, att en ändring bör göras.

I 37 § förekomma eu mängd detaljerade bestämmelser om
skyldighet för befälhafvaren att föra dagbok. Det är nog rätt, att
dagbok bör hållas sb fullständigt som möjligt, men det är omöjligt
att fullgöra så detaljerade bestämmelser, som här upptagas.

Den 41 § innehåller bestämmelser rörande besigtning å fartyg, men
der talas ingenting om något, som kallas öfverbesigtning. Göteborgs

Angående
förslag till
ny sjölag
in. m.
(Forta.)

N:o 40.

Angående
förslag Ull
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den 30 April, f- m.

handelsförenings fullmägtige hafva särskilt framhållit önskvärdheten af
ett stadgande om en sådan. En önskan att få ett stadgande om öfverbesigtning
införd i sjölagen är ett önskningsmål äfven från andra håll.

44 § talar om att »befälhafvare läte sig angeläget vara, att bön
och gudstjenst om bord icke försummas; å söndagar eller andra
här i riket brukliga helgdagar må han icke ålägga besättningen
arbete, som kan tåla uppskof.»

Ett förhållande är härvid att bemärka, nemligen att om ett
fartyg lossar eller lastar i hemlandet, så är det klart, att arbete icke
sker på annat än hvardagar, men enligt denna paragraf skulle sjömännen,
då de komma till utländska hamnar, icke beträffande arbete
i detta fäll taga seden, dit de komma, utan vara der befriade från
arbete äfven på våra extra helgdagar, på samma gång de i utlandet,
der en mängd helgdagar finnas, äfven i många fall blefve befriade
från arbete under "dessa dagar, på den grund, att allt annat arbete
då läge nere.

Beträffande 59 §, finnas åtskilliga önskningar att framställa
om ändring af densammas innehåll. Det säges här: »Befälhafvaren
skall vid fullgörandet af de skyldigheter, honom med afseende å
fartyg och last åligga, iakttaga den omsorg, som tillhör en god
sjöman. All skada och förlust, som genom hans fel eller försummelse
tillskyndas redare eller lastegare, vare han pligtig att, ersätta; har
han i ty fäll handlat efter redarens föreskrift, eg;e han icke mot
lastegaren åberopa sådan föreskrift till sitt fredande från ansvarighet.
Har åtgärd vidtagits på grund af beslut, som i skeppsled fattats,
vare befälhafvaren ensam ansvarig för åtgärden.»

Den norska sjölagen är här vid lag billig i afseende å befälhafvarens
skyldigheter. Der föreskrifves nemligen: »Heller ikke kan
Skipperen eller andre Vedkommende dragés til Ansvar för en saadan
Besättning, naar de have handiet efter deres bedste Overbevisning og
ikke gjort sig skyldig i grov Uagtsomhed.»

Här är således "en möjlighet stöld för befälhafvaren att icke
riskera allt för stort ansvar. ’ Jag hemställer till hvar och eu, som vet
huru ansvarsfulla eu befälhafvares åligganden äro, huru vida det är
lämpligt, att han vid alla möjliga fall skall behöfva hysa fruktan för
ersättningsskyldighet. Jag tror, att det ej är nyttigt för sjöfartsnäringen
att betunga befälhafvaren med allt för stort ansvar. Liksom
man ej bör afskräcka dem, som önska egna sig åt sjölifvet, utan
hellre ställa så till för dem, att, om de kunna förtjena något på
denna verksamhet, de må kunna samla någon besparing för äldre
dagar. Man bör i det ifrågavarande fallet hafva måttliga fordringar,
ty det är af stor vigt för vår handelsflotta, att den eger dugligt,
tilltagset och djerft befäl. Enmt strängt straff för verkliga förseelser
och brott har jag ingalunda opponerat mig.

Jag öfvergår nu till 87 §, genom hvilken man har velat skydda
besättningen emot obilliga och egennyttiga rederier, i händelse att
fartyget ej vore i sjödugligt skick. Paragrafen lyder så:

»Är fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som dermed
skall företagas, och underlåter befälhafvaren att vidtaga den åtgärd,
som för dess försättande i sjövärdigt skick erfordras, ege besättnin -

Torsdagen den 30 April, f. m.

11 N:o 40.

gen rätt att erhålla entledigande. Till utrönande af fartygets sjövärdighet
åligge befälhafvaren att, när mer än halfva antalet af besättningen
derom gör framställning, låta besigtiga fartyget i den ordning,
41 § bestämmer; dock att, der framställningen göres först efter
det last intagits, befälhafvaren icke är pligtig att efterkomma densamma,
med mindre styrman eller maskinist å fartyget deltager i
framställningen. Efterkommer befälhafvaren icke framställningen,
ege sjöman rätt att blifva entledigad samt att erhålla byra och reseersättning
som i 86 § sägs.»

Vid första påseende skulle det kunna synas, som om denna paragraf
vore mycket lämplig, och att den alls icke vore för sträng,
eftersom det linnes andra bestämmelser om straff för besättningen,
i fall den begärt besigtning utan skälig anledning. Men, mine herrar,
det förhåller sig så, att den besättning, som finnes ombord å ett fartyg,
vid många tillfällen är af den beskaffenhet, att det är mycket liten
pålitlighet hos densamma. Disciplinen måste upprätthållas. Kaptenen
kommer till främmande land och har kanske eu besättning af unga
och oerfarna personer, hvarjemte möjligen en del utländingar. Under
sådana omständigheter kan besättningen utsätta honom för stora
obehag och risker. — En paragraf här i sjölagsförslaget säger visserligen,
att af besättningens aflöning skall afgå så och så mycket för
dem, som under resan göra sig skyldiga till vissa förseelser. Men
denna bestämmelse har icke sä stor betydelse, ty en del af besättningen
har såsom nybörjare icke så stor aflöning, så att, om äfven
denna afdrages, blir detta egentligen icke något verksamt straff. —
Hvarthän det ibland kan leda, att en besättning begär besigtning å
fartyget, kan jag meddela ett särskildt exempel på från Göteborg.

Skeppet »Hindiborg», klassificeradt 3/3. EU i Franska Veritas,
afseglade år 1878 med en full last socker från Sourabaya (Java) till
Melbourne (Australien) och blef genom sin befälhafvare bortfraktadt
att fortsätta i barlast till Newcastle (N. S. W.) för att der intaga
en last stenkol till Yokohama (Japan) efter en frakt af 19 sh. per
ton. Då fartyget skulle lemna Melbourne, vägrade största delen af
manskapet att lyfta ankare, under förevändning att fartyget ej var
sjövärdigt. Kaptenen vände sig til! konsuln, men denne hade
redan fått bref från manskapet begärande besigtning, hvilken besigtning
specificerade en del små felaktigheter. På grund af de höga
reparationskostnaderna kondemnerades fartyget, och telegraferade
kaptenen detta hem till rederiet, som dock beordrade att temporärt
reparera fartyget och fortsätta till Göteborg i barlast, sedan assuradörerna
medgifvit detta. Då fartyget, efter att ha utbytt eu märsrå
mot en ny, bitkom utan några eventualiteter, undergick det här en
noggrann besigtning af såväl Bureau Veritas som assuradörernas besigtningsman,
Indika enstämmigt förklarade fartyget vara tillit sjövärdigt,
och visade det sig att de i Australien påpekade skadorna
varit till allra nufvudsakligaste del af så ringa natur, att annan anledning
måste sökas.

Fartyget var, som ofvan är nämdt, befraktadt efter 19 sh. per
ton, men under den tid det låg under lossning, folio frakterna sä,
att betraktaren kunde sluta annat fartyg till 14 sh. per ton, görande

Angående
förslag till
ny sjölag
m. in.
(Forts.)

N:o 40. 12

Torsdagen den SO April. f. m.

Angående således en fraktskilnad af 5 sb. per, ton d. v. s. 5,000 sb. eller kronor
förslag till 4^00 på den last fartyget skulle intaga. Befraktningsaftalet bestämde
WJmm9 böter af kronor 3,600 i fall fartyget icke fullföljde sitt kontrakt; mäk(rörts)
laren som uppgjort detta skulle under alla fall af fartyget uppbära
5 procent provision på frakten med öfver kronor 850, och slutligen
kunde manskapet dernere få betydligt högre hyror än hvad de bär
voro mönstrade för, och dessa gemensamma faktorer gjorde nog —
då alla tjenade på rederiets bekostnad — att saken gick som den
gick. Kaptenen var ty värr ej vuxen dylika machinationer, och de
Förenade rikenas konsul hjelpte icke honom.

Delegarne i fartyget, som genom denna motgång alldeles förlorat
humöret, sålde "fartyget härstädes å offentlig auktion »ä tout
prix» och fingo, sedan allt var afslutadt, dels genom det låga försäljningspriset
mot hvad det 5 år dessförinnan betalts med och dels på
grund af ofvan relaterade fatala omständigheter, vidkännas en förlust
af närmare ett hundra tusen kronor.

Den som köpte fartyget här kostade på det en reparation af endast
cirka 1,500 kronor och dess högsta klass bekräftades.»

Man kan häraf se, huru det kan gå i dylika fall, och huru
vigtigt det är att disciplinen ombord upprättbålles så, att besättningen
icke frestas att ställa rederiet i sådan förlägenhet. Paragrafens
bestämmelser anser jag ej vara nog stränga, utan har i min reservation
föreslagit några ändringar i detta afseende.

Här låg i går qväll på ledamöternas bord ett utdrag ur en tidning,
Stockholms Dagblad, undertecknadt O. W. S. v. Ii. Författaren
talar deri om Plimsoll-rörelsen och hurusom Plimsoll uppträdde
som målsman för sjömansklassen, skildrande dess ställning och de
faror, för hvilka den är utsatt, hvarefter författaren fortsätter:

»Sjöfolket är liänvisadt till sitt yrke såsom medlet för sitt och
de sinas lifsuppehälle och kan i en sådan beroende ställning icke gerna
upphäf va sig till kontrollanter öfver sina arbetsgivare. Sjömansandanär
ock sådan, att sjömannen icke har fallenhet för att noggrant öfverväga
de äfventyr, i hvilka lian kastar sig. Mr Plimsoll ansåg derför,
att lagstiftningen måste åtaga sig omsorgen om sjömannens lif
och öfvervakandet af det sätt, hvarpå skeppsredarne,fullgör a sinapligter.D

På ett annat ställe säger han i fråga om bestämmelsen derom,
att i fall fartyget befinnes icke vara i sjövärdigt skick efter verkstäld
besigtning, så eger besättningen lemna fartyget: »Hvad kan
vara billigare än detta?*

»Mem, säga redarne, »besättningen kan begagna sig af denna rätt
för att tilltvinga sig fördelar. Ja, om besättningen består af en del
skurkar, men lagstiftaren saknar anledning att utgå från detta antagande.
»

Jag vill visst icke beskylla våra sjömän för att vara skurkar, men
jag har erfarenhet utaf att det är nödvändigt, att befälhafvaren bär
sträng disciplin ombord å sitt fartyg. Men jag vill vända frågan till
O. W. S. v. H. och till dem, som hafva skrifvit detta lagförslag,
och fråga, om de anse, att befälhafvare alltid äro skurkar? Detta
kunde man snarare tro, då man ser alla dessa minutiösa bestämmelser,
skyldigheter och ansvar som äro lagda på dem, och då man ser,

13 N:o 83,

Torsdagen den 30 April, f, m.

huru litet deras eget omdöme får gälla. De sätta ju också sitt eget Angående
lif på spel. Samma författare, som jag nu åberopat, var med i den förlag ''
komité, som 1877 behandlade denna fråga, och har tillika med öfriga nyms;>^ag
komitéledamöter i slutet af sitt då afgifna betänkande uttalat sig på (Forts)
ett sätt, i hvilket jag på det innerligaste instämmer, och jag vill r s''
uppläsa detta yttrande för att herrarne må se, att saken kan betraktas
från två sidor. Dessa komiterade säga: »komiterade tro sig kunna
vitsorda, att bland svenska handelsflottans befäl råder ett allmänt
missnöje med sjölagens bestämmelser i ofvannämnda §. Under bemödandet
att skydda sjömännen mot magtmissbruk från befälets
sida har man gått sä långt, att befälet numera faktiskt står utan
lagens skydd mot en uppstudsig besättning. Befälets anspråk på en
förbättring härutinnan kommer säkerligen att blifva högljuddare, i
den mån som befälets eget förhållande i tjensten enligt de af komiterade
föreslagna bestämmelserna blir föremål för strängare kontroll.

1 England förspörjes samma klagan, men då der tillika förekommer
en tendens i motsatt retning, som hotar att ännu mera upplösa de
disciplinära bauden, så är föga att lära af de försök till frågans
lösning, som på allra sista tiden inom detta land förekommit.» Den
åsigt, som här gjort sig gällande, är verkligen också att beakta,
innan man bestämmer sig för den nu föreslagna lydelsen.

I § 133 och åtskilliga följande paragrafer har man afhandlat
frågan om konnossementer och föreskrifvit, huru de skola vara affattade
etc , och infört en ny bestämmelse om numrerade konnossement.

Jag är öfvertygad, att denna nyhet icke är behöflig, och att vi icke
hafva någon anledning att gå in på det området. Jag har vid efterforskningar
erfarit, att på utlandets större platser numrerade konnossement
äro högst obetydligt använda, och jag tror derför, att vi kunnat
vara utan detta stadgande, tills ett sådant vunnit större spridning
på större utländska handelsplatser.

Paragraf 280 innehåller: »Utlemnar befälhafvare utan borgenärens
tillstånd gods, som häftar för fordran, till betraktares eller lastemottagares
förfogande, svare befälhafvare!) för den fordrans betalning,
dock icke utöfver det värde, godset vid lossningen hade; enahanda
ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran, för hvilken
han eljest icke skolat personligen svara, sä vida han egde kunskap
om fordringen när lossningen skedde.»

Ja, det är verkligen svårt att förstå, huru befälhafvare!! skall
veta, hvilket gods »som häftar för fordran», utan att närmare bestämmelser
härom göras.

I paragraf 314 förekomma bestämmelser om rättegångsordningen,
och i det afseendet måste jag ställa mig på den ståndpunkten, att
rådstufvurätten, så omorganiserad som der är föreslaget, måtte blifva
enda och sista instans i dispacliemål. Den nämnd, som nu dömer i
dispachemål, har ganska stora brister derigenom, att parterna sjelfva
välja sina ombud och dervid tv värr oftare välja dem såsom advokater
för sig än såsom män, hvilka skola samvetsgrant afgöra hvad som
är rätt och orätt. Men detta är nu ändrad t i förslaget, och då tror
jag, att rådstufvurätten skulle vara tillräcklig, utan att man behöfde
gå till högsta domstolen, hvilket kanske skulle taga ett års tid

N:o 40. 14

Angående,
förslag till
ny sjölag
m. rn.
(Forts.)

''Torsdagen den 30 April, f. m.

och således vara mycket olämpligt, då i sjörättsmål sakens hastiga
behandling är af stor vigt.

Jag skall för närvarande icke uppehålla kammaren längre, utan ber
att få yrka afslag å så väl denna paragraf som å lagförslaget i sin helhet.

Häruti instämde herr Arhusiander,

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Herr
talman, mine herrar! Af det yttrande, som här afgifvits af eu
ärad reservant, likasom af de skriftliga reservationer, som äro betänkandet
vidfogade, finner man, att redare äro missnöjda med föreliggande
förslag, ehuru det från andra håll mottagits med glädje.
Mot förslaget har gjorts den allmänna anmärkningen, att det skulle i
flera paragrafer innehålla bestämmelser, som skulle lägga band på
rederirörelsen. Det yttrades af den talare, som sist hade ordet, och
har äfven i eu af de skriftliga reservationerna framhållits, att förslaget
i flera delar skulle vara skadligt för rederiintressena och omöjliggöra
rederinäringens utveckling bär i landet. Det synes mig, som
om den ärade reservanten icke gifvit nöjaktiga bevis för dessa
generella anmärkningar. För min del tror jag, att man snarare kali
såga, att många fördelar genom förslaget tilläggas rederinäringen.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på hvad som förekommer
i utskottets betänkande på sid. 24, der det redogöres för icke
mindre än tio af förslagets paragrafer, som tillföra rederinäringen
förmåner, som den nu icke har. Hedogörelsen upptager en sida i
tryck. Men jag vill nu omnämna endast de vigtigaste förmåner och
bland dem i'' första rummet den, att redarens skyldighet att bekosta
sjukvård åt de i tjenst å fartyget anstälde har blifvit begränsad ej
blott till tiden utan äfven, hvad kanske är vigtigare, derigenom, att
veneriska sjukdomar, som för närvarande lära ådraga rederierna synnerligen
betungande sjukvårdsutgifter för besättningen, i förslagets
90 § likställas med sjelfförvållade och således ej berättiga sjömännen
till vård på rederiets bekostnad. En ganska vigtig ny förmän för
redarne är äfven den, som omnämnes sist på sidan, nemligen, att
redaren har befriats från skyldigheten att bekosta hemförskaffuing
af befälhafvare och skeppsbesättning från fartyg, som å utländsk ort
gått förloradt eller lidit sådan skada, att det förklarats icke värdt
att iståndsättas. Eu tredje förmån, som jag också vill räkna bland
de vigtigare, är, att liggedagarnes antal har reducerats högst betydligt.
Jag skall icke nu trötta kammaren med att uppräkna de sju öfriga
af utskottet omnämnda förmånerna.

Då jag nu visat, att rederierna fått sådana fördelar, kan man
fråga, hvad egentliga anledningen till deras missnöje är. Jag tror
mig ha funnit den. Missnöjet koncentrerar sig sannolikt omkring de
nya paragrafer, som blifvit införda i förslaget med anledning af Plimsollsrörelsen
för att skydda besättningarnas lif mot fara derigenom,
att icke sjövärdiga fartyg utrustas. Det förekommer också i lagförslaget
dera skärpta bestämmelser om sjöförklaringar och om undersökningar
till utrönande af de orsaker, som vållat sjöolycka, vid
hvilka förrättningar sakkunniga personer skola tillkallas för att bi -

15 X:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m,

träda rättens ordförande. Det är naturligt, att både rederier och be- Angående
fälhafvare skola finna dessa föreskrifter för sig besvärliga och icke till

gerna mottaga dem; men jag tror. att de äro påkallade af humanitetsskäl
och icke oskäligt stränga. Andra länders, såsom Englands och (Forts)
Frankrikes, sjölagstiftning är uti motsvarande delar vida strängare.

Keservanten, som nyss hade ordet, har redogjort för en massa speciella
anmärkningar mot förslaget, och en sådan uppräkning af anmärkningar
lins äfven i de skriftliga reservationerna. Dem hvarken
vill eller kan jag nu på en gång upptaga till besvarande, jag vill
blott erinra, att jag anser ingen af dessa anmärkningar vara af den
vigt, att förslaget bör falla på grund deraf. Dessa anmärkningar
komma sannolikt att framställas vid föredragningen af de särskilda
paragraferna; och sedan skälen för och emot blifvit anförda, kan ju
eu eller annan anmärkning komma att föranleda ändring i förslaget;
men jag tror icke, att detta skall innefatta skäl att ogilla
förslaget i dess helhet. Detta hafva nog reservanterna sjelfva insett,
och de våga troligen icke hoppas, att de skola genom sina
anmärkningar kunna få förslaget förkastadt, och derför hafva de
uttänkt ett annat sätt att nå sitt mål. De hafva nemligen formulerat
sitt afslag så, att det skall se ut, som om det blott vore fråga
om ett uppskof. Det är en märklig motivering, som förekommer
för detta undanskjutande i den skriftliga reservation, som är afgifven
af den näst föregående talaren, och jag skall be att få läsa upp den,
ty deraf ser man hvad redarne egentligen åsyfta med ett uppskof.

Han säger: »Jag vågar alltså påstå, att ett uppskof med afgörandet
till ett kommande år ej kan vara annat än nyttigt för saken, och
man bör ej förbise, att den tidningspolemik. som här i landet eu
längre tid pågått, tillika med frågans dryftning i enskilda kretsar af
intresserade, ännu ej börjat i grannländerna, der frågan som sagdt
ännu ej står på dagordningen, samt att vi afen sådan meningsbrytning
i det land, der de största sjöfartsintressena finnas, endast kunna
hafva nytta. Allt hvad vi förlora är ett års tid, och när det gäller
ett lagförslag för en lång framtid, har förlusten af ett år ingen betydelse.
» Jag skall med anledning af detta yttrande anhålla att få i
kammarens minne återkalla, att vi hafva flera lagar, som tillkommit
efter gemensam beredning i de tre nordiska rikena. Det har med
endast ett undantag alltid varit Sverige, som först antagit dessa
lagar, och jag vill framhålla, att det icke bör betraktas såsom oförmånligt,
att en representation får i dylika gemensamt beredda lagfrågor
yttra sig först. Tvärt om anser jag detta vara till fördel, ty
den representation, som törst pröfvar frågorna, har större handlingsfrihet
än de, som komma efter. Det har också framhållits såsom
anmärkningsvärd!, att sjölagsförslaget framkommit här i Sverige innan
det understälts representationerna i Norge och Danmark. När
förslaget här framlades, så väntade jag för min del, att det skulle
hinna framkomma och behandlas samtidigt äfven i Norges storting,
men deremot hade jag icke någon förhoppning, att det skulle komma
före liktidigt i Danmark, ty der sammanträder representationen i
oktober månad, och då var den gemensamma beredningen af ärendet
ännu ej afslutad. Beträffande Norge torde emellertid herrarne litet hvar

N;o 40. 16

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående, känna till, att der inträffat förhållanden, som måst föranleda uppskof
förslag till mec] regeringspropositioners aflåtande till stortinget.
nymm9 -log skall tillägga några ord i anledning af reservantens påstående,
(Forts) att det är ingenting att förlora på ett uppskof, och att det gäller
blott ett år. Nej, mine herrar, det uppskof eller rättare sagdt det
undanskjutande, som reservanten vill rekommendera, skall vålla vida
större tidsutdrägt än ett år. Om man endast skall afvakta hvad
Norge och Danmark skola göra med sina förslag, så åtgår mer än
ett år, innan man får reda på den saken. Derefter blir det nödvändigt
att företaga en omarbetning af förslaget, ty är det här afslaget
af Riksdagen, så är det icke gilladt i sin nuvarande form, och
Kongl. Maj:t kan icke å nyo komma fram med ett lika lydande förslag.
Detta kan således vålla mycket arbete och kanske påkalla
tillsättande af en ny komité med nya kostnader.

Sker icke detta, blir det dock ett högst betydligt förökadt arbete
i justitiedepartementet, och häraf skall följa, att andra vigtiga lagförslag,
som stå i ordning att vinna behandling, blifva tillbakasätta,
och vidare, om ett nytt lagförslag framlägges, återstår att följa föreskriften
i § 87 i regeringsformen att infordra högsta domstolens yttrande
öfver detta nya förslag. Herrarne inse nog hvilken tidsutdrägt
och hviska olägenheter detta skall vålla. Eu granskning af det nya
förslaget af må hända nya ledamöter i högsta domstolen kommer att
i högsta domstolen taga minst fyra veckor, och de rättsökande
blifva lidande på, att deras mål under tiden få ligga oafgjorda. Det
är således icke en så liten olägenhet med undanskjutandet af denna
fråga, som den ärade reservanten föreställer sig.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid reservationen, utan sluta
med att till kammaren framställa eu varm önskan, att kammaren
icke måtte lyssna til! reservanternas hemställan att nu utslå förslaget,
för att vinna uppskof, utan att kammaren måtte egna detta
temligen vidlyftiga förslag, som länge varit föremål för bearbetning,
en verklig behandling, vid hvilken man vid hvarje paragraf kan göra
sina anmärkningar och yttra sig för eller emot. Till sist vill jag
nämna, att det synes mig icke vara kammaren rigtigt värdigt att
följa rådet att undanskjuta detta ärende, åtminstone icke i det syfte,
som reservanterna åstuudat, eller att afvakta eu tiduingspoleroik i
Norge och eu dryftning i enskilda, kanske allt för mycket intresserade
kretsar.

Herr Lindgren: Herr talman: Jag skall be att få säga några ord
med anledning af herr Melins reservation och hvad han nyss här i kammaren
yttrat. Jag vill då till en början gifva till känna, att jag kommer
att yttra mig endast om de allmänna anmärkningar han framstält
mot förslaget, emedan jag icke anser lämpligt att redan nu, då endast
första paragrafen blifvit föredragen, ingå i detaljer om hvarje särskild
punkt, då ju förslaget innehåller 332 paragrafer. Eu diskussion
om detaljerna må sedan följa i sammanhang med hvarje särskild
paragraf.

Hvad nu herr Melins reservation beträffar, så uppgifver han till
eu början såsom skäl för sitt afstyrkande af förslaget, att något

17 N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f, m

egentligt behof af ny sjölag ej förefinnes. Deremot vill jag erinra, Angående
att redan 1876 Göteborgs handelsförenings fullmägtige och nautiska förlag till
föreningar derstädes begärde eu revision af gällande sjölag. Åren "V m
1876 och 1877 motionerades vid riksdagen i ämnet, och lagutskottet /•Forts '')
vitsordade beholvet af eu revision. År 1882 motionerades här i
kammaren utaf en af Göteborgs mera erfarne köpmän om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan att en ny sjölag måtte utarbetas,
och i denna motion talade motionären om den gällande sjölagens
ofullständighet och brister, livilka började kännas allt mera
framträdande och olidliga. Att denna motion icke föranledde till

någon vidare åtgärd berodde derpå, att det bl ef upplyst, att Kongl.

Maj:t var betänkt på att tillsätta en komité för att utarbeta en ny
sjölag, och så skedde äfven på hösten samma år. Häraf ser man, att
belåtenheten med vår nu gällande sjölag på den tiden icke var så
stor som den just nu i en hast har blifvit. Vidare söker herr Mehn
för sitt yrkande om afslag stöd i yttrande af en utaf högsta domstolens
ledamöter, som der öfvervarit granskningen af förslaget.

Deremot vill jag säga, att detta förslag, som nu föreligger för

kammaren, är åtminstone i 150 paragrafer ändradt, och då torde
man kunna antaga, att de olägenheter, som af den ledamoten påpekats,
blifvit i det närmaste undanröjda.

Herr Mehn påstår äfven, att vår gällande sjölag är i många
utseenden att föredraga framför detta förslag, och framdrager i sådant
afseende, att den gamla lagen är mycket enklare uppstäld, och

såsom bevis på denna enkla uppställning åberopar han § 12 i nu

gällande sjölag. Nu har emellertid utskottet på sid. 12 och IM
visat, att denna paragraf icke är fullt vigtig och dessutom ofullständig,
ty den upptager icke alla de fall, då redarens ansvarighet skulle
vara inskränkt till endast fartyg och frakt. Enligt denna paragraf,
jemförd med deruti åberopade § 181, som handlar om bergarlön,
är visserligen redare fri från personlig ansvarighet, så vida bergarelönen
öfverstiger det bergades värde, men till den grad, som bergarelönen
ligger inom det bergades värde, har lian personlig ansvarighet.
Om det bergade fartyget skulle till exempel brinna upp,
måste redaren betala bergarelönen med annan sin egendom. Detta
är det enda bevis, som herr Mehn i sin reservation åberopat till
stöd för den gamla sjölagens företräde i formelt hänseende. Det
vore ju önskligl, o in lagstiftningen kunde komma derhän, att man
kunde i blott några få paragrafer koncentrera nästan allt hvad den,
som vill hafva kännedom om lagen, behöfver veta, men det dröjer nog
innan vi komma derhän, så att, skola vi vänta derpå, är det detsamma
som att aldrig ändra de gällande lagarne.

Det har också såsom bevis för obehöfligheten af en ny lag
framhållits, att den gamla sjölagen vore lättare att förstå särskilt
för icke jurister. Jag vill nu påpeka ett exempel på, huru den
gamla lagen tolkats af icke jurister. Under den agitation, som uppstått,
bär man påstått, att redarnes ansvarighet blifvit ökad genom
föreliggande förslaget, det vill säga, att gällande sjölag i ringare
man pålägger redare personlig ansvarighet, och till stöd härför har
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 40. 2

N:o 40.

Torsdagen den SO April, f. in.

Angående åberopats, att redare enligt den gällande lagen icke skulle vara
förslag till personligen ansvariga för besättningens hyresfordran. Detta nai
ny Sjölag uts]i0ttet.. på sid. 14 visst vara ett misstag, och sålunda synes
m\ tolkningen af nu gällande lag icke vara så lätt. Dessutom hafva
(*orts,) en mängd färtygsbefälhafvare framkommit med sådana påståenden,
som till exempel att de icke skulle vara ansvariga för att befintliga
brister å fartygets skrof i rätt tid afbjelpas eller för att otillförlitliga
sjökort och nautiska instrument utbytas mot nya, att provianteringen
blir tillräcklig och så vidare; detta beror, såsom utskottet
visat i sitt betänkande, på en orimlig tolkning åt nu gällande sjölag,
hvadan alltså äfven här ett misstag föreligger. .. .

Om jag nu öfvergår från dessa mera formella anmarkningar till
realiteten, sä vill jag erinra om, att nu föreliggande förslag innehåller
332 paragrafer. Herr Mehn har i sin reservation endast framstält
anmärkningar mot 10 af dessa. Jag förmodar, att han derna
vält ut de paragrafer, Indika han funnit mest anmärkningsvärda.
Granskar jag nu dessa 10 paragrafer, så finner jag, att rörande två
reservationens anmärkningar endast bestå deri, att herr Mehn yrkat
omarbetning af paragrafernas lydelse så till vida, som lian önskar,
att rederierna ej skola vara skyldiga att betala extra ersättning tor
helgdagsarbete med lossning och lastning. Hvad beträffar 34 paragrafen
— den, som herr Mehn i sitt anförande särskilt berörde
hvilken ger besättningen rättighet att fä besigtning å ett fartyg, som
de icke anse fullt sjödugligt, så yrkar herr Mehn i sm reservation
endast på en modifikation af dess bestämmelse derhän, att rättighet
att begära besigtning, hvilken utskottet tillerkänt halfva besättningen,
måtte inskränkas til! 3/t, hvilka dertill böra vara svenska undersåtar.
Slutligen finnas bland dessa 10 paragrafer tvenne, der klandret
rätteligen borde rigtas mera mot nu gällande sjölag än mot förslaget.
Ty om förslaget lagt så godt som hela ansvaret för ett fartygs sjodu
gli gliet på befälhafvaren, och om detta är ett fel, så är det ett sa
mycket större fel att, såsom den gamla lagen, lägga hela ansvaret

på befälhafvaren. , .„ . „ ,

Nu frågar jag, om det kan vara skäl att, da så många sakkunnige
och ytterst! förfärne personer nedlagt sä mycken årslång
möda och arbete på utarbetande af detta förslag, utslå det för att
deri möjligen finnas några smärre fel. De åro icke värre, än att de
kunna ändras; de äro granskade i utskottet, och det har gjort sitt
till för att ytterligare förbättra förslaget; nu återstår det löi kammaren
att afgöra, huru vida de bristfälligheter, man fortfarande påpekat
i förslaget, äro giltiga eller af den beskaffenhet, att hela förslaget
bör falla. ..

Herr Mehn har sjelf sagt, att han egentligen endast önskar, att
förslagets afgörande måtte uppskjutas ett år, så att det mist matte
hinna granskas i något af våra naboländer, der man skulle vara
mera förfaren i sjöväsen, och b.vilkas rederirörelse är mera utvecklad
än vår. Mot ett sådant yrkande vill jag erinra, att vi redan i Sverige
hafva vidtagit åtskilliga''förändringar i det nu föreliggande forslaget,
och att det kanske skall blifva lättare att fa dem antagna äfven i
Norge och Danmark nu, än om dessa länder först skulle behandla

Torsdagen den 30 April, f. m.

forslaget samt möjligen förkasta och stryka somliga af dessa stadganden
och i andra vidtoge ändringar, af Indika de äro specielt intresserade.
Det skulle dä helt visst bli svårare för oss att få ändringar
vidtagna i det sylte, vi önska. *

Ett på detta sätt i grannländerna hehandladt förslag skulle naturligtvis
sedan hos oss blifva öfverlemnadt till lagutskottet eller
något sarskildt utskott. Herr Mehn har klagat öfver den korta tid
som utskottet haft och sagt, att det icke hunnit med att sä noga
soin ensidigt och behöflig! varit sätta sig in i förslaget. Men tiden
i’" icke, lan^''e vid en annan riksdag. En riksdag brukar ju
i enlighet med grundlagens bestämmelse vara i 4 månader, och jag
förmodan att om detta utskott icke på denna tid hunnit sätta sig in
i fragan sa blefve förhållandet icke bättre ett annat år, om förslaget
komme till oss, sedan det behandlats i naboländerna.

rr,.oioinV‘/1Ui gen<?m omstämligheterna.s magt först fått förslaget oss
nelagdt, tycker jag, att det är bäst och lämpligast, att vi också
profva det och antaga det, så framt det ej har så väsentliga fel att
de ej kunna rattas. Men så är icke heller förhållandet, ty med eod

inf-o *♦ n''ian °-r V1SS0 äjdra hvad som möjligen behöfver ändras.

1 eiernot tycker jag, att det icke anstår oss att säga, att förslaget
boi först granskas i våra grannländer, för att man der möjligen skall
kunna leta fram fel, som vi sjelfva icke kunna hitta på.

bjölagen är icke eu lag, stiftad uteslutande för redare och befäl awfl6''

Jf!i ar stdtad llka »ycket för befraktare, besättning och
sjöfolk samt manga andra, hvilkas intressen deraf beröras Derför

rätt SchTllU taga hänSyn ti!1 <lem oeh hvad f9r dem bör vara

Detta ar hvad jag har att säga rörande de allmänna anmärkningar,
herr Mehn framstält mot förslaget.

Herr Mehn gick sedan igenom åtskilliga §§ och framstälde
speciella anmark nmgar emot dem. lian började med 7 § och ansåg
att det var för stor skilnad mellan vanliga rederier och rederiaktie?
bolag, och att de senare stå i eu vida bättre ställning än de förra
derför att de icke hafva personlig ansvarighet. Härpå vill jag svara’
Vle <f11’. deT Personlig ansvarighet åligger redare, der åligger den
också ledenaktiebolag, sa till vida, att ett rederiaktiebolag, om det
har någon annan egendom än det fartyg, hvarom fråga är, t ex
en reservfond eller dylikt, så svarar det äfven med denna egendom!
Den ap mai kmngen är således icke så särdeles betydelsefull. Man
kan val för resten icke vilja, att alla affärer skola ställas på aktieköp
en sk a jk 1 alS6ende pä sjöfarten som 1 annan handel och

. Vida.re, J-äudf Sig herr Melin eruot 8 §, der det är fråga om
ledaics skyldighet att ansvara för skada förorsakad af annat folk än
besättningen, som på uppdrag af befälhafvare förrättar sjötjenst lian
nämnde sarskildt stufvare och tvångslotsar. Men stufvare skall väl l
många fall befiaktaren betala och skicka ombord, och gör han detta
x»r lian väl ock ansvara för dem. Hvad tvångslotsar angå så äro
de icke med pa uppdrag af befalhafvaren, utan hafva kommit ombord

N:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. in.
(Forts.)

40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

sående å tjenstens vägnar, och då står väl icke befälhahaien i ansvar
ag till »qr dem. .. ,

sjölag Vidare nämnde han 15 § och ansåg att det år för korttid, inom
hvilken redareräkning skall afgifvas. Men den tiden kan ändras
)r 3 genom öfverenskommelse mellan delegarne i rederiet. — Jag vill
af orsak, som jag i början af mitt anförande nämnde, icke fortsätta
vidare med att nu i detalj besvara alla hans anmärkningar, utan
skall nöja mig med det sagda. Jag har dermed, endast velat visa,
att äfven dessa anmärkningar förefalla mig icke så betydelsefulla, att
ett förslag af denna omfattning bör falla på dem.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr Gumselius: När jag redan så här tidigt under öfverläggningen
begärt ordet i denna fråga, så är det icke för att göia
något yrkande i saken; jag är icke ens färdig med mitt eget votum
i frågan, utan vill låta det bestämmas af de skäl, som komma att
möta hvarandra under öfverläggningen. Men jag har begärt ordet
för att göra kammaren ett par meddelanden.

I går infunno sig här i kammaren ombud för åtskilliga korporationer
och enskilda personer i Stockholm, hvilka hafva intressen att
bevaka i denna fråga. Jag antager att det var deras mening att
vända sig i första rummet till äldste riksdagsmannen på stockholmsbänken,
baron Fock, hvilken också var här i går oaktadt ohelsa för
att deltaga i de gemensamma voteringarna, men redan både aflägsna!
sig så fort voteringarna slutade. De nämnda personerna vände sig
då till mig och anböllo, att jag måtte till mina kamrater på stockholmsbänken
och helst till Riksdagens Andra Kammare framföra ett
uttalande från ångfartygsbefälhafvaresällskapet, sjömannaföreningen
samt åtskilliga sjökaptener och ångbåtsbefälhafvare i Stockholm.
Detta var den ena adressen i fråga, och jag ber att härmed få bringa
den till kammarens kännedom. Stöld till Stockholms stads herrar
representanter i Riksdagen, lyder den sålunda:

Till Stockholms stads herrar representanter i Riksdagen.

På kamrarnes bord hvilar för närvarande till omedelbart före-^
stående behandling särskilda utskottets utlåtande i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till sjölag
m. m. Innan detsamma afgöres, hafva undertecknade ansett sig
i sjöfartens intresse och öfvertygade att härutinnan uttala en åsigt,
som hyllas af det långt öfvervägande flertalet af denna närings idkare
och förlagsman, böra till hufvudstadens representanters behjertande
framhålla de stora betänkligheter, som möta ett omedelbart antagande
af det föreliggande lagförslaget i oförändradt skick.

Vi erinra om de tungt vägande anmärkningar, som dels framkommit
vid förslagets granskning af de särskilda myndigheter, hvilkas
utlåtande det blifvit understäldt, och hvilka af tvenne högsta domstolens
ledamöter ansetts nog allvarliga att föranleda deras afstyrkande
af förslaget i dess helhet, dels uttalats i pressen eller funnit sitt uttryck
i petitioner och framställningar till de myndigheter, hvilka

No 40.

Torsdagen den 30 April, f. m,

haft lagförslagets förberedande behandling sig anförtrodd. I de flesta Angående
af dessa uttalanden återfinner man tvenne hufvudanmärkningar mot förslag till
förslaget: den första, att det gått längre, än som af bristerna i nu ny sFla3
gällande sjölag betingas, eller med andra ord, att en revision af
densamma varit att föredraga framför en ny sjölag — en af högsta ^ °r S’J
domstolens ledamöter motiverar också sin afstyrkan dermed, att ingen
ny sjölag är af bebofvet påkallad —; den andra: att komiterade, som
utarbetat lagförslaget, af sin önskan att åstadkomma öfverensstämmelse
med grannländernas lagstiftning låtit föra sig alltför långt
och intagit i lagen bestämmelser, som icke äro rätt tillämpliga på
hos oss bestående förhållanden. Utan tvifvel är enhet med grannländerna,
särskild! med Norge, i lagstiftningen på detta område ett
önskemål af stor vigt, men dels hafva de af högsta domstolen företagna
förändringarna i förslaget redan rubbat densamma, dels har
man ju, innan norska Stortinget förehaft förslaget till behandling,
ingen visshet huru vida den önskade enheten kan nås genom ett
antagande af förslaget sådant det nu i svenska riksdagen föreligger.

I alla händelser äro bristerna i den gällande sjölagen icke så stora,
att någon tära ligger i ett uppskof med antagandet af en ny; ej
heller går det förtjenstfull arbete, som nedlagts på nu föreliggande
förslag, derigenom förloradt. Då dertill kommer, att genom ett afvaktande
af grannländernas representantförsamlingars uttalanden i
saken den enhet i lagstiftningen, som varit förslagets upphofsmäns
hufvudsakliga ögonmärke, kan ernås i ännu högre grad, än nu är
möjligt, så tveka vi icke att vördsamt hemställa till hufvudstadens
representanter i riksdagen, att de måtte benäget medverka dertill,
att det nu på kamrarnes bord hvilande förslaget till ny sjölag icke
för närvarande måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 29 april 1891.

''För ångfartygsbefälhafvare-sällskapet:

Dess styrelse.

Fing. von Sydow. O. F. Hedberg. Joll. Wilh. Axberg.

J. Werner. Carl Pettersson. H. Byström.

C. R. Samsioe. A. F. Ekdahl.

För sjömannaföreningen:

Dess styrelse.

O. F. Hedberg. G. H. Holmström. J. Werner.

David Ekebohm. Aug. Lindvall.

J. L Hultman,
Sjökapten.

J. A. Winberg,
Sjökapten.

Ludv. Juhlin.
Sjökapten.

Hugo Engelbrecht,
Sjökapten.

F. F. Neukirck,
Sjökapten.

O. F. Klintberg,
Sjökapten.

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående
förslag till
ny sjölag
■in. m.
(Forts.)

II. A. Asplund,
Sjökapten.

J. E. Wulfcrona,
Sjökapten.

P. W. Söderman,
Sjökapten.

A. J. Ehrlin.

C. J. Tjulin.

K. W. Ca,vall!,

Sjökapten.

F. II Bandqvist,
Ångbåtsbefälhafvare.

Gustaf Lindberg,
Sjökapten.

M. Klintberg,
Sjökapten.

J. W. Söderman,
Sjökapten.

J. Ugarph,
Sjökapten.

L E. Olsson.

C. E. Sederström,
Ångbåt.sbefälhafvare.

A. Salén,
Ångbåtsbefälhafvare.

P. O. Hultén,

Sjökapten.

Otto Falck,
Sjökapten.
Axel Johansson,
Sjökapten,
Aug- Svenson,
Sjökapten.

J. F. Sandsten,
Sjökapten.
Joll. A. Holm,
Sjökapten.

A. G. Anderson,

Ångbtobef alhafvare.

Detta är nu hufvndskriften, som jag här uppläst. Jag hav med
någon förvåning sett en motsvarande skrifvelse införd i Nya''Dagligt
Allehanda för i går afton. Den är till sin text lika med den adress
jag uppläst, men skiljer sig deri, att ångfartygsbefälhafvareföreningens
styrelse der representeras af 11 namn, men här blott åt S; jag har
hört sägas att styrelsen består af 12 medlemmar. Sjömannaföreningens
styrelse är här i hufvndskriften representerad af 5 namn, men der
af 23. Detta måtte likväl bero på ett misstag, då styrelsen endast
består af 7 personer; förmodligen beror misstaget på att man icke
märkt skilnaden mellan styrelsens medlemmar och kaptenerna, som
kommit efteråt, utan tagit allt i svit, dock med borttagande af
titlarne. Emellertid finner jag att i Nya Dagligt Allehanda saknas
ett namn bland dem, som höra till sjömannaföreningen och finnas i
hufvndskriften, samt 8 namn bland de ångbåtsbefälhafvare och sjökaptener,
som undertecknat hufvudskriften.

Jag kommer, till underlättande af notariernas besvär, att. öfverlemna
hufvudskriften till protokollet och har endast ansett mig böra
fästa uppmärksamheten på den nu angifna skilnaden, på det att
framtida forskare icke skola komma i något större bryderi, om de
komma att jemföra det ena med det andra.

I går afton öfverlemnades ytterligare till mig en helt kort adress
från åtskilliga fartygsegare och assuradörer här i Stockholm, lydande
sålunda:

Undertecknade, intresserade i svensk sjöfart, få härigenom, anslutande
loss i hufvudsak till de skäl, som finnas angifna i herr
O. A. Brodins reservation till särskilda utskottets n:o 1 utlåtande
n:o 2 angående antagande af ny sjölag, hemställa,

att Riksdagen, med erkännande af det framstående arbete, som
är nedlagdt i så väl Kongl. Maj:ts som utskottets förslag, för närvarande
måtte afstå detsamma.

Stockholm den 29 april 1891.

G. O. Wallenberg. Jacob Settervall
E. Liljewalch. Albert Starck.

F. J Brogren.
C- Thulin.

Torsdagen den 30 April, f. m.

N:o 40.

Filip Slöör. J. F. Lägerhalm. Emil Boman Gustaf

Rödbom. Georg Tempelman. Otto Ilellsten.

J. Barfoed Gast. Förselius. G. Beskow.

Axel Johnson.

Äfven dennajskrift följer i hufvudskrift med till protokollet.

Jag liar som sagdt för ögonblicket intet yrkande att göra.

Herr Svanberg: Dä jag nu begärt ordet, har jag gjort det ej

så mycket för att bemöta de mot förslaget, sådant det föreligger, af
reservanterna i deras reservation och nu ytterligare här i dag af herr
Mehn framstälda anmärkningar — det skulle för mycket upptaga
kammarens tid, och jag kan kanske få tillfälle att återkomma till
samma anmärkningar, då de §§, mot Indika de äro rigtade, föredragas
— utan jag har egentligen, såsom ledamot i utskottet och dä jag
icke mot dess utlåtande reserverat mig, ansett mig böra tillkännagifva
min ställning till frågan i dess helhet. De af herr Mehn i dag framstälda
detaljanmärkningar mot förslaget hafva för resten till största
delen blifvit i utskottet bemötta. Och hvad beträffar de yttranden,
som af enskilda personer i de åberopade petitionerna från åtskilliga
håll blifvit gjorda, så kan man väl icke begära att vi här i kammaren
skola kunna fästa så synnerligt afseende dervid, så mycket mindre
som om dem med allt skäl gäller den gamla satsen: så många
bufvuden, så många meningar.

Mine herrar! Det är ju alldeles gifvet, att ett lagförslag, hvilkef
berör så mänga i sjöfarten intresserade parter som detta, icke kan
fullt tillfredsställa alla. Lagstiftaren bär här haft att jemka och skilja
mellan många intressen: redarens, befälhafvarens, besättningens,
assuradörens, befraktarens; och det vore underligt, om det ej bland
alla dessa intressen skulle finnas något, som icke skulle anse sig fullt
tillfredsstäldt utan hafva blifvit i någon män tillbakasätta Att gifva
hvar och en sitt är icke alltid eu så lätt uppgift; men jag anser
emellertid, att detta lagförslag på ett lyckligt sätt och så mycket
som möjligt tagit behörig hänsyn till de skilda intressen, som af förslaget
beröras. Den opposition, som förslaget möter, synes mig hufvudsakligen,
ja nästan uteslutande hafva utgått från en del af landets
redare och befälhafvare, hvilka sistnämnde ju i fiera afseenden hafva
skilda men i mänga andra afseenden åter gemensamma intressen med
redarne. Deremot har jag icke försport något synnerligen nämnvärdt
missnöje med förslaget trän sjöfolkets sida ej heller från assuradörer
och befraktare.

Att vår rederinäring länge arbetat och äfven för närvarande arbetar
under särdeles tryckta konjunkturer, och att man således bör
på allt sätt understödja densamma, är jag den förste att medgifva.
Men jag frågar, mine herrar, om vi, efter närmare undersökning och
pröfning af det nya förslaget, med rätta kunna påstå att detsamma
ålägger redare och befälhafvare några synnerligt större förpligtelse!''
och bördor än förut enligt gällande sjölag, rätt tolkad, ålegat dem.
Hvad angår redarnes så mycket omtalade personliga ansvarighet —
I veten, mine herrar, att enligt gällande sjölag åligger redare en dubbel

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

>'':o 40.

Angående
f örslag till
ny sjölag
m. m.
(Korta.)

Torsdagen deri 30 April, f. m.

ansvarighet: den personliga, då ban svarar med allt sitt gods, och
en annan, då han för sina förbindelser ansvarar endast med sjöförmögenheten
eller med fartyg och frakt — denna personliga ansvarighet
har enligt min åsigt i det nya förslaget icke i någon enda
punkt blifvit utvidgad. Deremot har den genom en allmännare affattning
af de bestämmelser, som i 7 § andra stycket inskränka redarens
ansvarighet till fartyg och frakt, tydligare och klarare blitvit
begränsad. Det har sagts, att den utländska lagstiftningen i fråga
om den personliga ansvarigheten skulle vara gynsammare för redarne
än nu föreliggande förslag. Men detta påstående håller icke streck.
.lag skulle i sådant afseende, om det vore tid, vara i tillfälle att åberopa
bevis härpå från så val den tyska som den franska och engelska
rätten. Men för öfrig! — jag skall tillåta mig att citera några
ord i utskottets utlåtande — »äfven om redarnes nuvarande fri- och
rättigheter till äfventyra hafva blifvit i ett eller annat afseende inskränkta,
följer icke, "att eu sådan inskränkning är obehörig: endast
ur redarens synpunkt får ett sjölagsförslag icke bedömas, det har icke
till uppgift att ensidigt häfda hans intresse; förslaget har icke heller
i något afseende åsidosatt rederiernas berättigade intressen. Tvärt
om innefatta flere bestämmelser en väsentlig förbättring i redarens
ställning.» Utskottet uppräknar derefter, på sätt herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet erinrat, tio särskilda tall, uti hvilka
en, dylik förbättring i redares ställning blifvit vidtagen. Herr statsrådet
uppläste tre af dessa fall. Men det är icke nog med tio fall;
jag har samlat ännu flera ur förslaget, och jag har här en förteckning
öfver dem. Jag vill icke upptaga kammarens tid mer än med att
anföra några få af dem: 5 § gifver medredare ett förut saknadt skydd
emot förlust af fartygets rätt att föra svensk flagg. § 28 låter redaren
bestämma, huru vida befälhafvare eger föra handelsvaror i kajutan.
Detta fick han opåtaldt göra förr. § 34 stadgar att sjöfolk, som på
konsuls befallning tages ombord, skall biträda vid skeppsarbetet. Det
behöfde de icke förr.

Vidare stadgas t. ex. i 65 § — hvilket icke heller är påpekadt
i utskottets betänkande — att straffhyra, när befälhafvare!) afskedas
utan skälig orsak, i visst fall kan utgå i högst 3 månader, under det
deremot 57 § i den gamla sjölagen i detta fäll bestämmer 4 månader.

Jag anser sålunda, att motståndet mot det nya förslaget från
redarnes sida icke är fullt befogadt. Rederierna hafva genom det
samma erhållit så många fördelar, att desamma enligt mitt förmenande
fullt uppväga de af utskottet antydda inskränkningarna.

Jag skall nu öfvergå att något tala om befälhafvarnes ställning
enligt det nya förslaget. Man har om befälhafvaren påstått, att förslaget
skulle ålägga honom en mycket ökad ansvars- och ersättningsskyldighet.
Jag ber i detta afseende att få hänvisa till, hvad utskottet
anfört å sid. 10, 11 och 12 i dess utlåtande och särskild! till
hvad det yttrar om den nu så mycket omskräfla och omtalade 26 §.
Utskottet säger der, att *26 § i förslaget icke ålägger befälhafvaren
någon enda skyldighet, som han icke har jemväl enligt de mera generell
affattade reglerna i 40 § sjölagen.» Och hvad utskottet der
sagt, det står utskottet för.

Torsdagen den 30 April, f. in.

X:o 40.

Jag måste sålunda, till dess motsatsen styrkts, tillbakavisa de Angående
påståenden, som gjorts, att förslaget skulle komma att ställa redare förslag till
och befälhafvare i eu vida sämre ställning, än de förut innehaft. Jag
går nu härefter att framhålla några af förslagets förnämligaste för- (Forts)
tjenster framför nu gällande sjölag.

Förslaget preglas, såsom man lätt finner, af ett med nutidens
fordringar mera öfverensstämmande humant åskådningssätt i fråga
om besättningen. Mer än nu gällande sjölag behandlar förslaget sjömannen
såsom eu fri menniska, ej såsom ett tillbehör till fartyget.

Jag behöfver endast erinra om avskaffandet af afl kroppslig aga (i
44 §), och om de §§, som tillåta besättningen att mera fritt än förut
förfoga öfver sitt enda kapital, sin arbetskraft, så att den icke behöfver
tvingas att mot sin vilja år från år medfölja ett fartyg på den
ena resan efter den andra o. s. v. Jag kan ock tillägga 87 §, som
jag äfven anser innebära ett stort steg framåt, och hvari det stadgas,
att sjömännen skola kunna begära att få erhålla besigtning på ett
sjöodngligt fartyg, så att de icke behöfva gå ut med det. Det tillhör
nutidens civilisation att akta på, att äfven sådana bestämmelser varda
införda i våra lagar.

Vidare är genom förslaget •— och det är derigenom detsamma
så synnerligen utmärker sig framför vår nuvarande sjölag — vida
bättre sörjdt för skydd, för lif och egendom till sjös än förut. De
skärpta bestämmelserna rörande förande af skeppsdagbok, om sättet
för afgifvande af sjöförklaring och om undersökning om anledningar
till sjöolycka äro sannerligen nödvändiga för förekommande af möjligheten
att kanske hundrade, ja tusentals menniskor och egendom
åt millioners värde försvinna i hafvet utan verklig pröfning och tillförlitlig
undersökning af huru härvid gått till.

Jag har förut anfört, att enligt min åsigt ansvaret för en befälhafvare,
derest han låter fartyget utlöpa ur hamn i icke sjövärdigt
skick (§§ 26 och 292), icke i sjelfva verket blifvit i det nya förslaget
skärpt, men befälhafvarens pligter härutinnan hafva i förslaget blifvit
till ledning för honom och andra klarare och fullständigare a fattade,
än som skett i 40 § af gällande sjölag. Deremot ålägger det nya
förslaget redaren, derest han föranleder bcfälhafvaren att gå ut med
ett sjöodugligt fartyg eller med råd och dåd, såsom det heter, främjar
något sådant, ett ansvar, som redaren icke förut egt. Man kan väl
icke säga, att dessa af mig nu anförda stadganden, tillkomna i syfte
åt skydd för lif och egendom, äro för stränga. Äfven vi, mine herrar,
måste här i Sverige vara betänkta på att snart åstadkomma lagstadganden,
hvarigenom besättning, assuradörer, passagerare kunna, så
vidt möjligt, undgå att mista lif och egendom med föråldrade, skröpliga
och illa utrustade fartyg, som i sådant skick, om iin lyckligtvis
ej så ofta, dock någon gång säudts och — hvem vet — hädanefter ännu
oftare kunna komma att sändas till sjös af svenska rederier. Plimsolls
tal om »flytande likkistor» träffar nog äfven oss, om än i vida mindre
grad än en eller annan af öfriga nationer. Då England och Tyskland,
med sina mycket strängare stadganden om fartygs sjöduglighet,
kunna härda ut i den stora konkurrensen, så kunna nog vi det också,

N:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
ro. ro.
(.Forts.)

26 Torsdagen den 30 April, f. m.

äfven om ett band, strängare än förr, skulle blifva lagdt på rederi
och befäl i afseende å fartygs sjövärdighet.

Af hvad jag nu anfört torde kammaren finna, att jag är böjd att
rösta för antagande af förslaget i dess helhet. Sällan torde väl för
svenska Riksdagen framlagts ett så väl förberedt och granskad t lagförslag
som det nu förevarande. Vid dess utarbetande hafva samråd!
sakkunnige personer från hvart och ett af de tre nordiska rikena,
framstående jurister, köpmän och redare, (från Norge märkas särskilt
två dess förnämsta redare, Harbitz och liden).

Öfver det svenska förslaget hafva hörts kommerskollegiet samt
samtliga handels- och sjöfartsnämnder i riket, af hvilka senare 14
tillstyrkt förslagets antagande, 6 framstält vissa anmärkningar mot
detsamma och endast en (den i Gefle) afstyrkt förslaget. Då förslaget
föredrogs i högsta domstolen, framstäldes visserligen flera detaljanmärkningar
mot särskilda bestämmelser i förslaget, men endast två
ledamöter afstyrkte detsamma i dess helhet, hvarvid är att märka,
att den ene ledamotens afstyrkande gälde förslaget i det skick, hvari
det då vid föredragningen förekom, alltså icke sådant det nu föreligger.
Hufvudsakligen med ledning af högsta domstolens anmärkningar
har förslaget sedermera ytterligare granskats, dervid de af högsta
domstolens flertal påyrkade ändringar, med några få undantag, blifvit
vidtagna. Ytterligare tillkommer nu den i utskottet verkstälda granskning,
som ledt till åtskilliga ändringar och, som utskottet vill hoppas,
förbättringar, xått nu endast på grund af de utaf reservanterna framstälda,
i min tanke ej betydande anmärkningar förkasta frukten af
allt detta grundliga och långvariga arbete, anser jag ej tillrådligt.
Man må äfven komma i håg, att pröfniugen af ett internationell lagförslag
sådant som detta bör ske mera varsamt och hänsynsfullt än
i fråga om annan lagstiftning inom den allmänna privaträttens område,
och att man förty ej bör så mycket fästa sig vid möjligen framstälda
anmärkningar ur ensidigt nationel synpunkt, utan mera se till,
om lagförslaget tillfredsställer anspråket på åstadkommande af enhet
i de länders lagstiftning, hvarom frågau gäller. Att förslaget uppfyller
skäliga, anspråk i detta afseende, torde ej kunna jäfvas. Eu önsklig
öfverensstämmelse i de skandinaviska ländernas sjölagstiftning har
utan tvifvel genom förslaget åstadkommits. Hvad herr Melin yttrat
derom, att »någon nödvändighet för frågans afgörande af denna
riksdag ej förefinnes, alldenstund lagförslaget ej ännu förekommit till
behandling i Danmarks och Norges representantförsamlingar», kan jag
ej gilla. Då vid framläggandet inför de särskilda representationerna
af internationella lagförslag full samtidighet i afseende på besluts fat-,
tande icke kan i hvarje fall uppnås, måste ju alltid ett af dessa länder
först fatta sitt beslut i frågan. De redan gällande skandinaviska
lagarne: vexellagen, firmalagen, varumärkeslagen, hafva först antagits
af Sverige, och jag kan ej förstå, hvarför det ej äfven i fråga om
antagandet af en gemensam sjölag, då förslaget härom nu kommit att
af den svenska representationen först behandlas, skulle vara Sverige
värdigt att gå i spetsen. Man kunde ju tänka sig, att äfven Norge
eller Danmark ville, innan de fattade sitt beslut, först veta Sveriges
tanke i frågan; och huru skulle det dä gä med hela lagförslaget?

27 >:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Det måste i allmänhet betraktas som en fördel att »vara i förhand» Angående
vid behandling af lagförslag, hvilka, såsom detta, framläggas till an- förslag till
tagande af flere representationer: de vilkor den först beslutande bestämmer
måste ofta sedermera antagas af de andre för att ej äfven- fFortsS
fyra förslagets fall. Sätter man sig frivilligt i efterhand, får man '' S’
sedan — för att icke bryta samstämmigheten —- finna sig i att taga
hvad man kanske icke velat hafva och blifva af med sådant, som
man i sjelfva verket ville hafva. Om förslaget nu här i dag afslås,
är det en betänklig sak; det kan sedermera komma att åberopas såsom
ett skäl mot förslagets antagande i Norge, att svenskarne äro
missnöjda dermed och ej vilja hafva det — och hvarför skola dä
norrmännen taga det? Jag drager slutligen ej i betänkande att, äfven
under förutsättning att lagförslaget mot förmodan ej skulle blifva
antaget i Norge, såsom reservanterna möjligen förestält sig, här förorda
förslagets antagande ensamt från synpunkten af den svenska
sjölagens revision. Det innehåller sådana förbättringar, sådana förtydliganden
i nu gällande sjölag, att förslaget ensamt på grund deraf
förtjenar att antagas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Svanberg förenade sig herrar Skatte, friherre von Schwerin,

Larsson i Mörtlösa, Biilow och Schöning.

Herr grefve Hamilton yttrade: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
derför att jag trött det vara önskvärdt att någorlunda tidigt
under diskussionen klargöra, att den uppfattning, som förfäktats af
utskottets majoritet, äfven delas åt andra ledamöter i kammaren. Här
har yrkats, att vi nu skulle förkasta detta vigtiga lagförslag för att
sedermera i framtiden möjligen återupptaga detsamma, sedan det först,
pröfvats åt Norges och Danmarks representationer eller åtminstone af
norska stortinget. För att vi skola lemna gehör åt ett sådant yrkande,
måste derför anföras synnerligen talande och starka skäl. Ty, såsom
så val herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet som den
nästföregående talaren framhållit, i vanliga fall är det naturligtvis i
fråga om internationella lagstiftningsarbeten sådana som detta en betydande
fördel att fä afgifva sitt votum först. Man har då fria händer;
kan handla uteslutande ur synpunkten af sina egna intressen;
och, sedan förslaget upphöjts till lag, har man faktiskt undandragit
sig möjligheten af att inlåta sig på vidare diskussion om eftergifter
för rättsuppfattningen i de andra länderna. Sätter man sig åter i
»efterhand», måste man, såsom den nästföregående talaren äfven framhöll,
i allt väsentligt — i fall man nemligen verkligen vill eu gemensam
lagstiftning — gifva efter för hvad grannländerna redan fastslagit.

Hittills hafva, vi varit vana att se dessa skandinaviska lagförslag först
hänskjutas till Sveriges votum. Hvilka skäl skulle då nu förmå oss
att i detta särskilda fall frångå denna enligt vanliga förhållanden fördelaktiga
praxis, förmå oss att nu sjelfvilligt följa i Norges kölvatten,
i stället för att såsom hittills gä''i spetsen? Dessa skål skola väl
återfinnas i de anmärkningar, som framstälts i de åt representanterna
från Göteborg och Gefle afgifva reservationerna, anmärkningar hvilka
dessa rederinäringens målsmän framstäf inom utskottet, men hvilka

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

icke af utskottet godkänts, och hvilka de derför nu genom sina reservationer
velat hänskjuta till Riksdagen eller snarare till — norska
stortinget.

Dessa anmärkningar sönderfalla i två hufvudgrupper. Den första
karakteriseras af det uttalande af Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd,
som den ärade representanten från Göteborg återgifvit i sin reservation.
»Det torde icke vara allt för djerft att påstå», säger denna nämnd,
»att åtskilliga bestämmelser i sjölagsförslaget skulle hafva kommit att
lyda annorlunda och mer lämpade efter svenska förhållanden, derest
icke hänsynen till de båda öfriga nordiska rikena fått — en och annan
gång må hända väl mycket — göra sig gällande.» -»En och annan
gäng må hända-»! — Uttalandet är just icke synnerligen skarpt, som
herrarne finna. Men härtill kommer, att detta uttalande icke — såsom
af det sammanhang, i hvilket det anföres, kunde slutas — afser
det nu föreliggande förslaget, icke Kongl. Maj:ts förslag, ännu mindre
utskottets, det afser sjölagshomiténs förslag. Men öfver sjölagskomiténs
förslag yttrade sig icke blott Göteborgs, utan äfven de flesta andra
handels- och sjöfartsnämnder. Och dessa nämnder granskade förslaget
just ur den svenska rättsuppfattningens synpunkt. _ Ur samma synpunkt
granskades det sedermera af kommerskollegium och slutligen
af högsta domstolen, der särskildt en mängd anmärkningar framstäldes
just i syfte att bereda större inflytande åt den svenska rättsuppfattningen.
" På grund af dessa anmärkningar blot’ äfven förslaget i väsentliga
delar omarbetadt, och lyckades det vår regering att genom
underhandlingar med vederbörande justitiedepartement i Norge och
Danmark fä dessa ändringar af dem accepterade. Rederinäringens
målsmän hafva sedermera ytterligare varit i tillfälle att inför särskilda
utskottet betona önskvärdheten af att fä den svenska rättsuppfattningen
ännu mera tillgodosedd. Och utskottet har med anledning häraf
ytterligare vidtagit åtskilliga ändringar i förslaget. Men i trots åt
allt detta tyckas reservanterna — eftersom de fortfarande åberopa
detta uttalande af Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd — fortfarande
förmena, att man icke ännu tagit tillräcklig hänsyn till den svenska
rättsuppfattningens särskilda kraf. Jag skall för närvarande icke uttala
mig om huru vida reservanterna hafva rätt i detta sitt påstående.
Jag vill blott fästa uppmärksamheten på den uppenbara och efter mitt
förmenande rent af orimliga motsägelsen mellan denna premiss: påståendet
att man i detta lagförslag icke tagit nog hänsyn till den
svenska rättsuppfattningen, och konklusionen: yrkandet att, för att få
förslaget bättre eller mer i öfverensstämmelse med våra önskningar,
hänskjuta detsamma till norska stortinget. Jag hyser den största aktning
för norska stortinget. Just derför tror jag, att stortinget icke
vill åtaga sig den uppgiften att göra detta förslag mer svenskt än det
är. Snaiare tror jag, att man får vara stortinget tacksam, om det
accepterar de många medgifvanden åt den svenska rättsuppfattningen,
som redan gjorts.

Den andra hufvudgruppen af anmärkningar utgöres af flere olika
uttalanden i reservationerna, hvilka alla resultera i eu klagan, att man
icke tillräckligt tillgodosett rederinäringens intressen, att förslagets
bestämmelser skulle blifva allt för betungande för denna näring. Jag

29 N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

är visserligen, herr talman, der vid lag- af alldeles samma uppfattning,
som utskottet; jag förmenar, att dessa klagomål icke äro i ringaste
mån befogade. Åtminstone har den noggranna granskning jag egnat
de anmärkningar, som af reservanterna framställa, ingalunda bestyrkt
det framstälda påståendets läglighet; tvärt om tror jag mig hafva funnit,
att de anmärkningar som framstälts i de allra flesta fäll förete ett
starkt syskontycke med den ärade geflerepresentantens originella
reservation mot 7 paragrafen, dä han såsom ett fel hos paragrafen
framhåller, att der icke införts ett stadgande, som enligt hans förmenande
vore »klokt och rättvist», nemligen att redares ansvar inskränktes
till fartyg och frakt. Det ser nästan ut, som om lian trodde, att det för
närvarande vore så. Jag kan dock ej tänka mig, att en så sakkunnigperson
som han verkligen kan göra det. Jag kan ej heller tro, att
han på allvar föreställer sig, att en så orimlig bestämmelse kan hafva
accepterats af något civiliseradt land. Jag vill hemställa till den ärade
reservanten, hvad han skulle säga, om han såsom skeppsbyggare
anförtrodde en redare ett skepp på kredit, och detta sjönke med last
och allt, och redaren sedan, då han blefve uppmanad att betala, svarade:
»Nej, jag ansvarar endast med fartyget, och det ligger på hafvets
botten.» — Eller ock äro de framstälda anmärkningarna likartade
med dem, som nyss gjordes af min ärade vän på göteborgsbänken,
då han klagade öfver, att förslaget icke i likhet med gamla sjölagen
var försedt med hänvisningar. Den gamla sjölagen är icke försedd
med hänvisningar, men väl de editioner som företagsamma förläggare
utgifvit och som min ärade vän läst — och jag förmodar att äfven
sådana editioner af detta förslag skola utgifvas, om det blir upphöjdt till
lag. Det är visserligen, herr talman, min uppfattning,att de anmärkningar,
på Indika reservanterna stödt sitt yrkande, likna dessa. Och det samma
gäller de petitioner, som vi här hört föredragas och Indika uttryckligen
säga sig vara fotade på de grunder, som angifvits i reservationerna.

Men jag skall mycket gerna suspendera mitt omdöme härom.
Jag är mycket villig att ännu en gång taga frågan i allvarligaste
öfvervägande. När de ärade representanterna för rederinäringen vid
hvarje paragraf få tillfälle utveckla sina åsigter, så får man se om
de möjligen hafva mera rätt än hvad man kan tro af hvad som anförts
i reservationerna och hvad som hittills förekommit i debatten.
Jag är den förste att erkänna, att man får vara mycket omsorgsfull,
när det gäller vår rederinäring. Jag är derför, som sagdt, fullt villig
att ännu en gäng lyssna till hvad rederinäringens målsmän kunna
hafva att andraga. Men hvad jag icke är villig till, och hvad jag
icke heller tror att denna kammare är villig till, det är att sedan
detta förslag utarbetats afen komité, der rederinäringen varit synnerligen
väl företrädd — den ärade reservanten på göteborgsbänken
syntes visserligen icke vara fullt tillfredsstäld med komiténs sammansättning,
men, om jag fattade honom rätt, gälde hans anmärkning
icke sakkunnskapen utan endast intresset hos rederinäringens målsmän
inom komitén — sedan vidare förslaget varit underkastadt
kritik af de svenska handels- och sjöfartsnämnderna, der val både
sakkunskapen och intresset för rederinäringen torde vara representerade,
och sedan det slutligen under tre månaders tid granskats i

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 30

Angående
f örslag till
ny sjölag
m. m.
(Korta.)

Torsdagen den 30 April, f, m.

det särskilda utskottet, der rederiänringens intressen bevakats af så
skickliga, framstående och kunniga personer som de båda reservanterna,
jag är — säger jag — när allt detta skett, icke villig att säga:
bär äro dock några anmärkningar qvar, som utskottet med stor
majoritet underkänt. Dem anser jag svenska Riksdagen vara inkompetent
att pröfva och önskar derför, att hela förslaget må hänskjutas
till norska stortinget.

Den ärade reservanten på göteborgsbänken har visserligen här
anfört ännu ett skäl för förslagets förkastande. Han menade, att
frågan ännu icke blifvit tillräckligt utredd. Det är alltid det skälet,
som man anför, när en stor fråga kommer före. Låt oss dröja med
den, säger man, så att vi bättre hinna sätta oss in i den! Men jag
undrar, om det, i fall man uppsköte förslaget, verkligen skulle blifva
ett synnerligen fruktbärande studium och kritik af detta betänkande.
Vi hafva nyligen sett exempel på, huru det går i dylika fall. Förra
året framlades af regeringen ett förslag om arbetares olycksfallsförsäkring,
men det förkastades af Riksdagen, som säde: vi äro icke
beredda att afgöra frågan, vi få lof att studera saken till nästa riksdag.
Nu har denna riksdag kommit. Men hafva val alla nu studerat
frågan? När den var före här om dagen ville man åter undanskjuta den
— ”af alldeles samma skäl som i fjol. Och få se, om man icke äfven
ggr det — för att nästa år för tredje gången börja samma historia.
Detta förslag har, såsom flere gånger framhållits, utarbetats under
medverkan af representanter för rederinäringen, och representanter
för rederinäringen hafva sedermera icke blott haft tillfälle att yttra
sig öfver förslaget, utan äfven i rikt mått begagnat sig deraf. Skulle
vi då icke vara kompetenta att vid hvarje paragraf döma om huru
vida de yrkanden, Indika ännu qvarstå, verkligen förtjena afseende.
För min del åtminstone kan jag icke se något skäl, hvarför Riksdagen
just i detta fäll skulle vara oförmögen att gå så till väga.

Med afseende på den föreliggande paragrafen framstälde den
ärade reservanten på göteborgsbänken visserligen några anmärkningar,
men det föreföll mig som om det varit norska anmärkningar mot 1 §
i det norska förslaget. Hvad som finnes i 1 § är icke annat än
precis hvad som för närvarande gäller.

Jag ber att få yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herrar Johansson i Esset, Halm och Bokström instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Lillj eqvist: Jag begärde ordet för att meddela ett telegram,
som är stäldt till eu af representanterna på göteborgsbänken.
Det har följande lydelse: »Undertecknade skeppsredare, som hufvudsakligen
på de skäl, herrar Brodin och Mehn i sina reservationer
anfört, anse att det föreliggande förslaget till ny sjölag icke för närvarande
bör af Riksdagen antagas, anhålla, att ni och ötriga för saken
intresserade riksdagsmän från Göteborg täcktes i kammaren kraftigt
förfäkta denna mening.» Telegrammet var undertecknadt åt Adolph
Meyer, Knut Dalman, Harald Sternhagen, August Carlsson och Th.

31 N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. in.

AhVenberg. De representera de största af ångbåtsrederierna i Göteborg,
hvit k a till samnians ega 46 större ångare. Det är nästan alla
stora rederier i Göteborg utom ångfartygsaktiebolaget Tbule, hvars
redare är herr Mehn, och som eger 7 ångare. Jag kan dessutom
tillägga, att jag kommit i beröring så väl med redare som befälhafvare,
af hvilka, så vidt jag vet, ingen haft annan mening än den redarne i
Göteborg uttalat.

Äfven om man erkänner, att det föreliggande förslaget har åtskilliga
förtjenster, så kan jag ej förstå, att det är någon så synnerlig
brådska med dess antagande, att det nu efter en påskyndad behandling
af ett utskott bör göras till lag.

Vår nu [gällande sjölag är icke behäftad med så många brister,
att man ej kan invänta förslagets granskning af intresserade parter,
och särskiidt om afsigten eller ändamålet har varit att åstadkomma
en lika lagstiftning för Sverige, Norge och Danmark, så skulle förslaget
utan tvifvel vinna på en behandling i Norge, hvarest större
praktisk erfarenhet i sjöfartsangelägenheter finnes än hos oss.

Enligt min åsigt vore det icke behagligt, om vi antoge förslaget
och sedermera på grund af anmärkning i Norge skulle nödgas göra
förändringar för vinnande af den afsedda enheten.

Det torde nog vara svårt att vid en lagstiftning vinna allmän
tillfredsställelse. Men mot det föreliggande förslaget hafva så allvarsamma
anmärkningar blifvit gjorda så väl från redare som sjömän
och assuradörer eller med ett ord alla intresserade, som ega erfarenhet
i frågan, att jag anser att förslaget borde få hvila och ej antagas
endast derför, att det godkännes af herrar jurister.

Jag yrkar för närvarande utslag på förslaget i sin helhet.

Ilerr Johanson i Bastholmeu : Jag finner mig pligtig meddela,
att bland de många på min ort, som i sjöfartsnäringen äro intresserade,
förefinnes i allmänhet den åsigten, att om detta sjölagsförslag
antages, så gifves derigenom ett hårdt slag åt denna näring. Skälen
härför bär herr Mehn på göteborgsbänken i sitt sakrika anförande
hufvudsakligen framhållit. Man anser nemligen, att den sjölag vi nu
ega är rätt. god, samt att om deri finnas fel eller brister, skulle dessa
kunna afbjelpas utan att hela lagen kastas bort.

Efter att i några och tjugu är varit tillämpad, bär den nu hunnit
att så tränga in i folkmedvetandet, att processer och kostnader ofta
kunnat afvärjas. Genom att nu antaga en helt ny lag och dertill en på
332 paragrafer, invecklad och otydlig, blifver sjöfartsnäringen som en
gifven följd häraf lidande, och mycket trassel och bråk kommer
genom denna lag att uppstå. Man synes icke vilja lyssna till hvad
fackmännen och de i sjöfarten intresserade hafva att invända mot
förslaget, det är ändock de, som hufvudsakligen få med detta lagförslag
att beställa och borde man val ej då kasta på dem en författning,
som de sjelfva anse olämplig och ej vilja hafva.

Af den senaste talaren framhölls att, om vi nu antoge lagen, sä
skall detta styrka komiterades förslag och befordra dess antagande
i Norge. Jag tror ej att Norges storting, hvari sitta ett flertal fackmän
jemte praktiske utöfvare af sjöfartsyrket, skall låta sig påverkas

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 32

Torsdagen den 30 April, f. in.

Angående af ett beslut fattadt i vår riksdag på juristernas förord och emot
förslag till fackmännens bestridande.

nVmm9 Herr taIman jag yrkar afslag å de föreliggande lagförslagen.

Herr friherre Nordenskiöld: Till en början skall jag be att få
varna kammarens ledamöter för att låta den starka agitation, som på
senare tider försiggått mot denna lag, allt för mycket inverka på
omdömet och mot ett fästande af allt för stor vigt vid de adresser,
mot lagen, som blifvit ingifna, uteslutande från redare och fartygsbefälbafvare.
Vigten af denna agitation och af dessa adresser beror
naturligtvis på vigten af de anmärkningar, som framstälts — och
jag vill i afseende härpå fråga dem af eder, mine herrar, som uppmärksamt
genomläst det myckna, som mot lagen skrifvits: väga de
mot densamma gjorda anmärkningar synnerligen tungt, då fråga klätt
bedöma ett arbete, så svårt och grannlaga och af sådan omfattning
som det nu föreliggande? Jag tror att hvarje opartisk skall
svara nej härpå, och älven om man medgifver att en och annan anmärkning
är befogad, så vore väl det rätta att hänvisa behandlingen
af den paragraf, mot hvilken befogad anmärkning gjorts, tillbaka till
utskottet, ej att för den skull såsom reservanterna vilja afslå lagen i
dess helhet. Icke bör t. ex. en olika uppfattning om, huru vida redare
skall hafva rätt att numrera konossement eller ej, omintetgöra
ett tioårigt arbete af de skandinaviska ländernas i hithörande frågor
mest kunnige män.

Granskar man de allmänna anmärkningarna, så finner man att de
just icke äro af någon synnerlig vigt och betydelse. En af dem haren
kamrat på stockholmsbänken nyss på ett öfvertygande sätt vederlagt, den
nemligen att vi icke borde taga forsta steget, utan vänta för att följa
andras exempel. Det har funnits tider, då Sveriges Riksdag icke gerna
skulle hafva mottagit ett sådant råd; och i detta fall är detta yrkande
helt säkert ganska olämpligt. Det vore i sanning besynnerligt,
om vi i följd af ett sådant skäl nu skulle vilja förkasta ett så omfattande
och omsorgsfullt utarbetadt lagförslag som detta.

Vidare säger den värde representanten för Göteborg, att förslaget
är otydligare än den gamla lagen. Jag har underkastat mig ett
arbete, som för mig, föga van som jag är att sysselsätta mig med
lagparagrafer, varit svårt, tidsödande och mödosamt, nemligen att gå
igenom och jemföra paragraf för paragraf i den nu gällande lagen
med motsvarande paragrafer i det nya förslaget. Och jag måste obetingadt
gifva det senare det vitsordet, att det i afseende å klarhet
och tydlighet intager det främsta rummet. Jag kan väl förstå att
en person, som under tiotal af år anlitat den gamla lagen, när han
för första gången genomgår den nya, tycker sig finna denna mindre
klar, än den katekes, som han begagnat under eu lång följd af år,
och ’ vid hvars uttryckssätt, äfven när de varit mindre lyckade, han
småningom hunnit vänja sig. Men för den, som opartiskt bedömer
frågan, är domen alldeles gifven.

I alla fall, omdömet om en skrifts tydlighet eller otydlighet
är ju i viss mån en smaksak; och jag kan derför ej begära att i
detta fall blifva trodd blott på mina ord. Men lyckligtvis kan jag mot

''forsdagen den 3Ö April, f. m. 33

herr Melin anföra eu auktoritet, som jag hoppas han icke skall jäfva.
Det är nemligen hans medreservaut, herr Brodin, som å sin sida
klagar öfver, att den nu föreslagna lagen är för tydlig. Han säger
nemligen på sid. 56 i utskottets utlåtande: »Jemför man nu gällande
sjölag med föreliggande förslag, så framgår deraf, att sjölagen är
otydlig i vissa §§, hvarförutom andra bestämmelser, såsom t. ex.
vissa delar angående försäkring, ej öfverensstämma med nu gällande
praxis. Förslaget är i många fall mycket tydligare affattadt än sjölagen,
men de lörtydliganden, som äro gjorda, gå regeln ut på att betydligt
skärpa ansvaret för redare och befälhafvare,» huru ett förtydligande
kan skärpa en lag, är svårt att fatta — men i alla fall hafva
vi här ett värderikt omdöme, huru det förhåller sig med flen af herr
Melin öfverklagade otydligheten.

Representanten från Göteborg yttrade vidare, att man bättre
skulle nå målet genom omarbetning af den nuvarande sjölagen än
genom ett fullkomligt nytt förslag. Till följd af de jemförelse!- jag
gjort mellan dessa två lagar, paragraf för paragraf, lian jag intyga,
att den nya lagen i många paragrafer är så öfverensstämmande
med den nu gällande, att den betraktas som en omarbetning af densamma.
Man måste förvånas öfver, att en skandinavisk komité, der
icke allenast svenskar utan äfven danskar och norrmän varit representerade,
såsom ett gemensamt förslag antagit en lag, som så
smyger sig efter den förut bestående svenska lagen som denna.
Att betydliga olikheter i alla fall måste förefinnas, är sjelfkärt.
Vi skola komma i håg, att mer än ett fjerdedels sekel har förflutit,
sedan den förra lagen antogs. Sedan dess har ju sjöfartsnäringen
lätt en helt annan gestalt än förut; helt andra vilkor för dess bestånd
hafva uppstått. Mycket måste derför ändras, för att gorå den
lag tidsenlig, som det nu är fråga om att antaga.

Jag skulle ytterligare kunna gå igenom de olika paragrafer,
mot hvilka anmärkningar blifvit gjorda af reservanterna, men jag
vill icke trötta kammaren dermed. Vi komma i alla fall åter till
denna under diskussionens fortgång. Jag vill blott erinra om en uyintörd
paragraf, den 87:de; det är Plimsolls-paragrafen i detta förslag.
Och söker man rätta orsaken till agitationen emot detsamma,
så kan man finna denna orsak i nämnda paragraf, ehuru ingen af
reservanterna, lika litet som någon af dem som aflemnat adresser
till kammaren, vågat uttala det. Det är en agitation emot Plimsollslagstiftningcn,
som försiggår. Så mycket förmodar jag dock, att
kammarens ledamöter följt med meningsutbytet rörande hithörande
frågor under senare tider i Europa, att de inse, att vi icke kunna
undgå att underkasta oss åtminstone några af de bestämmelser i
denna lags syfte, som äro gällande i andra länder. Och dessa bestämmelser
äro i sanning äfven hos oss välbehöfliga. Äfven här
är jag nog lycklig att såsom auktoritet kunna anföra en af lagförslagets
hufvudmotståndare, nemligen herr Brodin. De afherrarne,
som genomläst hans motion, n:o 27, om upphäfvande af tullen å
fartyg, hafva säkerligen funnit, hurusom under åren 1888, 1889 och
1890 svenska redare inköpt en mängd fartyg från utlandet, och huru
Andra Kammarens Prof. 1S91. N:o 40. 3

N:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. to.
(Forts )

N:o 40. 34

Angående
förslag till
ny sjölag
m. in.
(Forts.)

''torsdagen den SO April, f. m.

som enligt motionärens intyg dessa med vår handelsflotta införlifvade
fartygs ålder varit rent af häpnadsväckande. Att dessa sålts för så
billigt pris, har naturligtvis berott derpå, att en stor del af dem
varit i utlandet utdömda, men deremot hos oss ansetts användbara.
Emellertid är det visst, att den, som tror att skeppsrederirörelsen i
längden kan vinna på sådant, grundligt misstager sig.

Jag vågar ej längre upptaga kammarens tid med några ytterligare
anmärkningar emot reservationerna. När det blir fråga om
de enskilda paragraferna, blir jag i tillfälle att återkomma dertill.
Af hvad jag anfört finna herrarne emellertid, att jag ifrigt Önskar
det föreliggande lagförslagets antagande. För närvarande får jag,
herr talman, yrka bifall till dess första paragraf.

. Herr Collander: Då den förste ärade talaren i sitt anförande
kom till den punkt, då han yrkade utslag på betänkandet i sin helhet,
begärde jag ordet. Jag har nemligen icke kunnat komma till annat
resultat, än att det nu föreliggande förslaget är till sjöfartsnäringens
verkliga nytta och fromma, och att det derför skulle vara beklagligt,
om detta förslag icke blefve af Riksdagen vare sig oförändradt eller
med någon modifikation antaget. Jag är lika intresserad som den
förste ärade talaren för sjöfartsnäringen och dess utveckling, dess fria
utveckling utan de hämmande band, som en mindre förståndig tulllagstiftning
kan vilja pålägga densamma. Men att det skulle vara
en obegränsad frihet för de olika personer, som äro intresserade i
denna näring, det är eu annan sak. För dem måste det vara af vigt,
att det finnes noggrant bestämda gränser uppdragna för deras särskilda
intressesferer såsom redare, befälhafvare, befraktare, assuradörer
och sjöfolk. Det är vigtigt, att den lag de skola följa är så noga bestämd
som möjligt. Så är icke förhållandet med nu gällande sjölag.
Fn talare menade, att många processer skulle uppkomma genom den
nya lagen. Nej, tvärt om. Antagligen komma många processer att
förekommas, Indika annars skulle hafva uppstått till följd af mindre
tydliga bestämmelser i den nu gällande sjölagen.

Reservanterna hafva emellertid icke så mycket stödt sitt yrkande
om ett förkastande af sjölagsförslaget på anmärkningar rörande särskilda
paragrafer, som fäst mera på den åsigten, att vi böra pröfva
förslaget först sedan våra grannländer tagit frågan om hand. Med
afseende härå delar jag alldeles ett par föregående talares uppfattning,
att det för oss är eu stor fördel att få yttra oss först. Den fördelen
böra vi icke afsåga oss utan giltiga skäl. Sådana föreligga icke nu.
Förslaget har genomgått en så omfattande pröfning af olika auktoriteter,
att äfven den, som icke varit medlem i utskottet utan fått sig
tillmätt till frågans bedömande blott den korta tiden, sedan förslaget
öfverlemuades åt oss, bör känna sig trygg för, att intet hastverk här
föreligger.

Ett skäl för mig att icke uppskjuta saken till nästa år ligger deri,
att vi denna riksdag till ordförande i det utskott, som pröfvat denna
fråga, haft en man, som utom sin stora sakkunskap som jurist särskild!
egnat denna fråga ett synnerligt intresse. Att hafva eu sådan
ordförande, som fullständigt beherskar ämnet, som kan upplysa om

Torsdagen den 30 April, f. m.

35 No 40.

det ena och andra, är ovärderligt. Det är icke sagdt, att samma Angående
ledamöter komma att sitta i utskottet vid en följande riksdag, utan förslag till
kanske sådana, som äro helt främmande för frågan. w2/ sjölag

för (ifrigt, skulle man vänta, till dess man hört olika parter och
från dem fått ett sammanstämmande förslag, så komme man icke nå- ^ orts''''
gon väg. Ty om man frågar redare, om man frågar befälhafvare eller
hvilken annan intresserad som helst, så vill hvar och eu se saken
från sin ensidiga synpunkt. Det måste göras en kompromiss; den
ene måste jemka med den andre. Så vidt jag kunnat finna, har det
föreliggande förslaget lyckligt löst denna uppgift i de flesta fall, om
än i en eller annan detaljfråga man kan hysa eu afvikande mening.

Särskildt från en synpunkt är det af vigt att icke dröja med antagandet
af ett så godt förslag som detta. Denna synpunkt har särskildt
framhållits af.den ärade göteborgsrepresentanten herr Svanberg:
vi åstadkomma derigenom bättre förhållanden för sjöfolket. Och jagar
förvissad derom, att då de komma i ett bättre rättsförhållande till
befälhafvare och redare, så kommer detta att utöfva ett godt inflytande
å ömse sidor, och många af de missförhållanden, som beröras i den
87 §, torde uteblifva. . Det är en sak, som vår tid ovilkorligen fordrar:
att det ordnas bättre just för dem som i första rummet hafva att lyda,
bär sjömannen, på andra håll arbetaren.

.lag skall ej längre upptaga tiden. Att ingå i pröfning af de anmärkningar,
som reservanterna anfört mot de särskilda paragraferna,
torde lämpligast uppskjutas, till dess att dessa paragrafer förekomma.

Jag ber emellertid få uttala min lifliga förhoppning, att Riksdagen
måtte antaga det föreliggande förslaget, och anhåller att få yrka bifall
till den föredragna första punkten.

Herr Peterson i Hasselstad: Sedan jag begärde ordet, hafva
så många talare yttrat sig och så många glänsande anföranden
afgifyits till försvar för lagförslaget, och hvarigenom de anmärkningar
blifvit bemötta., som gjorts dels af reservanterna skriftligen, dels af
en bland dem i dag- muntligen, att mitt yttrande kan blifva ganska kort.

Jag vill då först säga: att det alls icke är underligt, då det bifråga.
om ett så vidtomfattande förslag som det föreliggande och då
det icke är så lång tid som riksdagen är tillsammans, att detta förslag
icke kunnat hinna studeras af riksdagens samtliga ledamöter,
hvilka äro sysselsatta med mycket arbete inom ständiga och tillfälliga
utskott, så noga och grundligt som önskligt vore. Jag är dock öfvertygad
derom, att de som äro intresserade för detta enligt mitt förmenande
mycket nyttiga och för svenska sjöfartsnäringen fördelaktiga
lagförslag, satt sig in i detsamma så mycket, att de hafva klart för
sig det votum de höra afgifva. — Hvad de speciella anmärkningarna
beträffar, som blifvit framstälda, så blifva vi i tillfälle vid de särskilda
paragraferna att gorå jemförelse!- med nu gällande lag och se,
i hvad mån det nya förslaget kan vara att föredraga. För närvarande
är det egentligen endast en punkt i reservationerna jas: vill
något vidröra.

Reservanterna hafva sagt i sin reservation — jag skall be att få
fästa mig dervid ett ögonblick, men jag skall blifva mycket kort —

N:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Fortu.)

Torsdagen den 30 April, f. m.

att lagförslaget icke vore af behofvet påkalladt. Detta skalle då förutsätta,
att Kong!. Maj:t opåkalladt kommit fram med förslag till en
lag, som Riksdagen icke ansett behöflig och som ej vore det för näringen.
Föregående talare hafva dock redan omnämnt de skäl, hvarför
förslaget kommit fram, och framhållit, huru frågan berördes i motioner
1876 och 1877, hurusom 1876 Göteborgs nautiska förening och
dess handelsförening gjorde en framställning i frågan till Kong!. Maj:t,
huru en komité tillsattes af Konungen för förnyad utredning 1877,
samt huru sedermera, innan denna komités betänkande hunnit undergå
grundlagsenlig behandling, frågan, genom den motion som väcktes år
1882, inträdde i ett nytt skede, i det på förekommen anledning en
ny komité tillsattes af sakkunnige personer med uppdrag att utarbeta
ett förslag til! sjölag, som skulle gälla för de tre rikena Sverige,
Norge och Danmark.

Nu har man sagt, att det föreliggande förslaget, som ju i hufvudsak
är detsamma som denna komités, bör förkastas och vår gamla
sjölag i stället omarbetas. Jag vill fråga, hvad man skulle vinna
med det? Man skulle blott förorsaka ofantliga utgifter och dessutom
förlora en tid, som är af mycken betydelse för vår sjöfarts utveckling.
Jag skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet på hvilka de
personer voro, som sutto i denna komité, så att deras sakkunskap
må kunna här bedömas af eu hvar.

Den svenska komiténs medlemmar voro följande: landshöfding
P. Bergström, ordförande, expeditionssekreteraren och byråchefen I.
Afzelius, grosshandlaren D. Peyron, bekant såsom stor skeppsredare,
f. d. skepparen, sjöförsäkriugsbolagsdirektören A. Appelberg och dispachören
W. d’Aubigné.

Den norska komitén bestod af: Höiesteretsadvokaten J. Thurmann
Ihlen, ordförande, skeppsredaren J. v. Haubitz, konsuln T. J. Heftye,
byretsassessoren, d:r juris O. L. S. Platou och konsuln, börskommissarien
A. Winge.

I den danska komitén sutto: Geheimerådet, höiesteretsassessorn
dr. juris C. S. Klein, ordförande, professorn i rättsvetenskap vid Köpenhamns
universitet, höiesteretsassessorn, dr. juris H. Matzen, kommendören
i flottan M. A. C. C. Wulff, höiesteretsadvokaten A. II. F.
Klubien och grosshandlaren Harald A. Hansen.

Jag tror, att de personer, Som bära dessa namn, kunna erkännas
vara fullt vuxna det uppdrag de iingo, då man gaf dem förtroendet
att handlägga denna vigtiga sak. Skall nu denna lag afslås och en
ny komité tillsättas, tror jag icke, att vi kunna få bättre krafter att
verkställa den omarbetning, som säges vara önsklig.

De anmärkningar, som framstälts af den förste talaren, hafva
redan blifvit vederlagda, hvarför jag icke skall uppehålla mig vid
dem. Utskottet har nu i nära tre månaders tid träget arbetat på föreliggande
betänkande. Af detta betänkande synes ock, att ganska
många förändringar blifvit vidtagna i Kongl. Maj:ts förslag, och detta
hufvudsakligen på anmärkningar ifrån reservanterna i utskottet. Dessa
ändringar äro dock vidtagna med den försigtighet, att de icke inverka
på förslagets internationella rättsgrundsatser, hvadan alltså de tre ländernas
sjörättsförhållanden blifva fullt jembördiga. Jag hade derför

Torsdagen den 30 April, f. m.

37 N:o 40.

trott, att reservanterna skulle hafva nöjt sig med de ändringar, de
lyckats åvägabringa inom utskottet. Så är emellertid icke förhållandet,
utan de fortfara ännu att med mycken skärpa uttala sitt ogillande.
Ser man då efter i deras reservationer eller hör efter i deras
anföranden, hvad som är hufvudsakligaste skälet härtill, så finner
man, att de anse lämpligast att förslaget först blir behandladt i Norge.
Såsom grefve Hamilton redan betonat, synes mig, som skulle ett sådant
förfarande vara högst egendomligt från vår sida.

Då jag vid förslagets behandling sökt så godt jag kunnat förmå
sätta mig in i detsamma och dervid funnit det innebära flere fördelar
för den svenska sjöfartsnäringen framför nu gällande lag, följer deraf
att jag kommer att yrka bifall till så väl nu föreliggande paragraf
som till förslagets öfriga. Om under dess behandling anmärkningar
komma att framställas mot de särskilda paragraferna, så torde jag
blifva i tillfälle att bemöta dem, genom att jemföra dem med motsvarande
paragrafer i nu gällande sjölag.

Jag yrkar bifall.

Herr Mel in: Jag har begärt ordet med anledning af ett yttrande
från statsrådsbänken, som jag- anser icke böra få förbigås oanmärkt.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrade
nemligen, att han väl insåg, hvad som vore anledning till missnöjet
från redarnes och fartygsbefälbafvarnes sida, och det skulle då vara
den undersökning efter sjöolyckor, i sakkunniges närvaro, hvilken på
grund af den så kallade Plimsollska rörelsen blifvit i .lagförslaget
föreskrifven. Nej, herr statsråd, jag tillåter mig säga — och jag
kan härvid svara icke allenast för mig sjelf, utan äfven för alla
de redare och befälhafvare, som jag bär hört yttra sig i denna fråga
— att det från desses sida icke har framkommit någon som helst
anmärkning mot den strängare kontrollen efter sjöolyckor, som på
detta sätt föreslagits. Tvärt om hafva alla uttalat såsom sin högsta
önskan, att man ju förr dess hellre måtte få till stånd eu lag eller
ett tillägg till den gamla lagen med bestämmelse, att undersökning
i dylika fall skall verkställas noggrannare än förut. Genom antagandet
af en dylik bestämmelse ginge man också enligt min åsigt
just den rätta vägen i denna fråga, men om man åter vidtager en
mängd hindersamma åtgärder, eller ställer allt för stora fordringar
på befålhafvarne, så hindrar man i många fall sjöfarten.

Jag medgifver gerna, att det nya förslaget, såsom det särskilda
utskottet påpekat, och såsom för öfrigt aldrig någon förnekat, innehåller
åtskilliga punkter, som innebära nya fördelar för rederierna,
såsom t. ex. hvad det stadgar om sjukvård, om hemförskaffning
o. s. v. Men, mine herrar, det gäller här likvist endasst smärre penningersättningar,
som väl äro att sätta värde på, men som ingalunda
i det stora hela ega någon större betydelse, det gäller något,
som nog är nyttigt och bra, men som alls icke kan uppvägas af
de hindrande band, som man i andra afseenden vill pålägga sjöfarten.
Ty just i befraktningskapitlet och äfven i några andra kapitel,
de om rederi, om befälhafvare och om besättning, innehåller förslaget,
när man kommer till dess särskilda paragrafer, åtskilligt, som be -

Angäende
forslat) till
ny sjölag
fn. m.
(Forts,)

>'':« 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

ny sjölag
m. m.
(Forts.)

Angående stämdt kommer att lägga hinder i vägen för vår sjöfart att utveckla
förslag till gjg j den frihet, hvarmed den bör bedrifvas.

Representanten på kronobergsbänken yttrade, att det första initiativet
till den nya sjölagen just kom från Göteborg. Ja, det kan vara
rätt, att det kom derifrån, men detta initiativ innebar icke något
yrkande om cn ny lag, utan endast om ändring i eller tillägg till
den gamla lagen i enlighet med den Plimsollska rörelsens principer.
Det var icke heller direkt något rederiintresse, som gaf uppslaget i
frågan och önskade dessa förändringar, utan det var ett alldeles
enskildt assuransintresse, med hvilket dock rederiintresset sedan förenade
sig just för att, som jag nämnde, få till stånd en strängare
kontroll vid sjöförklaringar, besigtningar in. in.

Samma representant talade om, att ändringar i förslaget af utskottet
vidtagits i omkring 150 §§. Ja, men om herrarne, när vi
komma derhän, gå igenom dessa paragrafer, skola herrarne finna,
att ändringarna till stor del äro redaktionsförändringar. Den omständigheten
får man alltså icke tillmäta så särdeles stor vigt.

Man har också sagt, att man bör jemföra det nu föreliggande
förslaget med vår nuvarande sjölag och se efter, hvilket som är bäst.
Men deremot ber jag få påpeka, att jag, såsom jag förut nämnde,
icke vill jemföra de två lagarne uteslutande med hvarandra och
tvista med herrarne om, hvilken som är bäst, utan jag vill hafva eu
lag, som är fullt öfverensstämmande med det bästa i alla andra
nationers lagar. Jag vill taga med i betraktande både t. ex. den
engelska och den italienska sjölagen m. fl. och se till, hvad verkningar
de håfva visat sig medföra. Och då numera sjöfarten trädt
in i ett nytt skede i följd af den utvidgadeJingbåtsrederirörelsen, så
är jag öfvertygad, att i mångfaldiga afseenden äfven de lagar, som
blifvit antagna för något tiotal år sedan, nu kunna kräfva ändringar
och tillägg. — Särskilt har man i England funnit, att många af de
bestämmelser behöfva justeras, som der föranleddes af den så mycket
omtalade Plimsollska rörelsen, hvilken utöfvade ett mycket starkt
inflytande på den engelska sjöfartsförfattningen. Om man läser
engelska tidningar, finner man ofta framhållet, att besättningen genom
dessa lagar fått allt för mycken magt, och att dess inflytande derför
i allmänhet behöfver inskränkas. Redarne hafva fullt klart för sig,
att de böra aflöna och tillgodose besättningen på bästa vis. — Men
herrarne kunna vara öfvertygade, att besättningarna icke göra sig
några betänkligheter af att förskaffa sig fördelar på rederiets bekostnad.
De mönstra på uti Sverige, men det dröjer icke många månader,
förrän de på andra orter rymma från fartygen för att förskaffa
sig högre hyra. Man behöfver således icke vara allt för släpphändt.

Hvad beträffar min väns på göteborgsbänken yttrande, att det
deltagit flere norska redare i komitén än jag uppgifvit, så är det
något, som jag icke kan bestrida, enär det verkligen deltog en mer
än jag nämnde. Men då jag ej nämnde honom, så skedde det
derför, att han i komitén stod upptagen såsom hoiesteretsadvokat^
och på den grund ansåg jag, att rederiaffären för honom var af
mindre betydelse, och att det hufvudsakligen var hans framstående
ställning som jurist, som borde tagashäusyn till.

39 N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f, m.

Med afseende på talarens på stockholmsbänken, grefve Hamiltons
anmärkning, att Göteborgs handels- och sjöfartsnämnds utlåtande
— som jag åberopat — icke vore att fästa sig så mycket vid, så
kan jag medgifva att han kan i viss mån hafva rätt deri, ty de hafva ej
haft tid att så noga undersöka allt. Göteborgs handels- och sjöfartsnämnd
emottog nemligen handlingarna så sent, att, nämnden icke
kunde behandla hela lagförslaget så noggrant, som den önskat.

I dess utlåtande säges tydligen, att behandlingen af detta vigtiga
ämne måst ske så flyktigt, att nämnden icke hunnit besvara
eu del anmärkningar. Och hvad särskilt angår tionde kapitlet,
angående sjöförsäkring, hvilket är ett högst vigtigt kapitel, så säger
nämnden derom, att den måst helt och hållet förbigå detta kapitel.
Det är ju möjligt, att åtskilliga andra nämnder fått lika kort tid på
sig, så att de icke hunnit behandla saken bättre.

Jag hyser alltså fortfarande den åsigt, att en utredning af frågan
i det land, som vi i detta afseende böra hafva till föresyn, bör vara
af den största nytta. Om jag har orätt i mina påståenden, skall jag
icke vara ledsen deröfver, endast förslaget får den utredning som
behöfves. Jag bestrider härmed ingalunda sjölagskomiténs stora
förmåga, men detta hindrar icke att jag anser det vara nyttigt, att
lagförslaget får genomgå en pröfning äfven af dem, som'' särskilt
äro intresserade af dess stadganden.

Herr Brodin: Då man granskar utskottets betänkande och dess
allmänna omdöme om det ifrågavarande lagförslaget, finner man
endast beröm öfver förslaget på samma gång det påpekas, att den
nu gällande sjölagen är otydlig och eger många brister, men detta
uttalande är enligt min åsigt temligen ensidigt. Jag vill nu endast
fästa mig vid ett par fall. På sid. 8 af motiveringen säger utskottet:
»Sjöförklaringen i sin nuvarande form har utan tvifvel, i
strid med sjölagens anda och mening, nedsjunkit till att i de flesta
fall utgöra ett inprotokollerande hos domstolen af en af befälhafvaren
med eller utan annans hjelp utom domstolen uppsatt, skriftlig redogörelse
för den olyckshändelse, som föranleder förklaringens afgifvande,
hvilken berättelse derefter af befälhafvaren och de personer
af besättningen, hvilka befälhafvaren anser lämpliga, med ed bekräftas.
'' Nu framhåller utskottet, att det nya lagförslaget innebär
vissa fördelar deruti att det måste blifva laglig undersökning. Men
eu dylik laglig undersökning är alls icke förbjuden i nuvarande
sjölag, utan domstolarne hafva endast haft’olika uppfattning om, hurudan
undersökningen borde vara för att vara lämplig. På andra
ställen finnas äfven dylika anmärkningar, hvilka enligt mitt förmenande
äro oberättigade. Jag vill dock nu icke uppehålla mig
dervid, utan öfvergår till en granskning af de stora fördelar, som
man förmenar, att rederierna skulle vinna genom antagande af det
nya lagförslaget.

Beträffande då först inskränkningen i kostnaden för sjömans
sjukvård, som nu föreslagits att utgå under en tid af endast fyra
veckor, räknade från den då hans rätt till hyra upphörde, så
kan man lätteligen tänka sig, hvilken fördel detta innebär för redaren.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 40

Angående
förslag till
ny sjölag
m. in.
(Forts.)

Torsdagen den 30 April, f. m.

Sedermera finnes en annan väsentlig fördel för redaren deruti att
man sökt förhindra de missbruk, som nu förekomma derutinnan, att
befälhafvaren för egen del tager godtgörelse af befraktare, lastegare,
leverantörer in. fl. Jag vet dock icke, att vår nuvarande sjölag
medgifver sådant, och äfven om deri icke säges något särskild! om
denna sak, så är det dock stridande mot allmän lag, och redarne
hafva också i allmänhet vid uppgörande af kontrakt med befälhafvarne
förbehållit sig, att de icke få på detta sätt göra sig några
extra inkomster. Detta är sålunda endast en imaginär fördel, som
redare skulle få genom denna §.

Vidare talas det i § 98 om sjömans hem förskäftning, när fartyg
förolyckats, och denna § innebär eu verklig fördel för rederiet, men
denna § bär tillkommit på grund af en Riksdagens skrifvelse till
Kongl. Maj:t, för att få öfverensstämmelse med stadgandet i den
norska sjölagen. Dessa äro de hufvudsakliga fördelar, som rederierna
skulle vinna genom lagens antagande.

I 49 § talas om, att hyran för sjöman kan nedsättas intill
hälften, om han är oduglig till tjenst, i 68 § af nu gällande sjölag
lemnas deremot befälhafvaren rätt att utan begränsning nedsätta
hyran, om sjöman uppför sig oskickligt, vägrar att lyda order eller
dylikt. Nuvarande lagen lemnar sålunda befälhafvaren större magt
i detta fall än § 89, som alltså icke innebär någon fördel.

Vidare är i detta lagförslag liggedagsantalet betydligt reduceradt,
hvilket utskottet anser innebära en fördel för rederierna. Men
dessa bestämmelser tillämpas dock aldrig i praktiken, ty vid hvarje
befraktning upprättas certeparti, hvari bestämmes antalet såväl lastnings-
som lossningsdagar. Sålunda är äfven detta en imaginär
fördel för rederierna.

En bestämd fördel, uppgifves vidare, förefinnes i stadgandena i §§
139 och 155 angående sättet för lastens utlemnande samt fraktens m. fi.
kostnaders erläggande. Detta är likväl alls icke något annat än som
hittills tillämpats i praktiken, och det. är endast i sin ordning att.
vid uppgörande af en ny lag taga. hänsyn till huru det praktiseras.
Det bär sålunda inkommit några små fördelar för rederier i detta
lagförslag, hvilka likväl icke äro af någon synnerlig betydelse.

I § 198 stadgas om ersättning för skada vid gemensamt haveri,
och der hafva i lagförslaget intagits några mindre väsentliga bestämmelser,
som icke finnas i nu gällande sjölag. Dessa hafva dock
äfvenledes tillämpats i praktiken, så att, om fartyget varit endast
fem år i sjön, skadan ersatts fullt ut, om fartyget varit öfver fem
men under tio år i sjön, afdragits en sjettedel för skilnad af nytt
mot gammalt, derest det är jern- eller stålfartyg, och en tredjedel,
om fartyget varit en längre tid i sjön. Dessa och dermed sammanhängande
bestämmelser hafva assuransbolagen alltid tillämpat, och
derför hafva också komiterade intagit dem i lagen, och rederierna
göra sålunda ingen vinst härpå.

Vidare anfördes som fördel för rederier att: Om fartyg under
resa något berga!, erhåller enligt 183 § sjölagen rederiet endast hälften
af bergarelönen; enligt 228 § i förslaget erhåller ångfartygs redare
deremot två tredjedelar.

Torsdagen den 30 April, f. m.

41 N:o 40.

Då lagförslaget i § 31 föreskrifver: Under resa må han (befälhafvareu)
icke utan nödtvång afvika från vanlig väg eller göra
uppehåll, der det icke sker för att bispringa menniskor, som äro
stadda i sjönöd; så frågas, hvad fördel rederier kunna hafva af sagde
nya bestämmelser angående ångfartygs andel i bergarlön. Detta
anser likväl utskottet vara en stor fördel!

Jag skall nu öfvergå till granskning af de särskilda §§. Hvad
då först beträffar § 7, angående redares personliga ansvar, har en
talare på stockholmsbänken skarpt kritiserat min reservation, hvari
jag sagt, att redarens ansvar borde inskränkas till fartyg och frakt.
.Jag har ansett detta lämpligt och jag hyser fortfarande samma
åsigt. Han menade, att en dylik bestämmelse icke funnes i något
annat lands lag. Nej, det finnes visserligen icke, men det finnes i
många land en abandonrätt. Redaren är visserligen personligen ansvarig,
men kan genom att afstå från fartyget blifva fri från sina
förbindelser, om han kräfves på oskäliga summor. Det synes mig
derför som om den personliga ansvarigheten mycket val skulle kunna
begränsas. För öfrigt medgifver äfven svensk lag, att rederirörelse
drifves under form af aktiebolag, och då är naturligtvis redarens
ansvarighet inskränkt till det insatta kapitalet. Genom § 8 utsträckes
derjemte redarens ansvar till tredje person, men dervid skall han
dock icke ansvara med mera än fartyg och frakt. Redaren skall
sålunda ansvara för skada, som åstadkommes af någon, som, utan
att tillhöra besättningen, på grund af redares eller betalhafvares
uppdrag förrättar skeppstjenst eller utför arbete om bord. Redaren
ansvarar icke personligen för andra förbindelser än han sjelf eller
andra på grund af redarens särskilda fullmagt ingått, och befälhafvaren
eger icke rättighet att utan redarens tillstånd uppgöra aftal
i fartygets hemort. Om nu redaren bosätter sig t. ex. i Falun och
låter befälhafvare]! handla på egen hand, utan något som helst bemyndigande,
så riskerar han alls intet personligen, utom beträffande
sjöfolkets hyra. Äfven då rederirörelsen bedrifves af aktiebolag,
undgår redaren personligt ansvar. Kan det då vara så farligt att
anse, det redaren bör ansvara endast med fartyg och frakt? Jag tror
det icke. Nu tror man, att redaren personligen ansvarar med hela
sin egendom, men han kan krypa bakom befälhafvare]].

Man har sagt, att redarens personliga ansvar icke ökas genom
stadgandet i denna §. Nej, visserligen icke direkt under förut
nämnda betingelser, men man bör dock tillse hvad som stadgas i
de öfriga §§, som beröra redarens personliga ansvarsskyldighet. Så
talas exempelvis i § 18 om, huru en redare kan afstå sin lott i fartyget
och dermed blifva befriad från vidare kraf.

Detta innefattar en ändring af nu gällande sjölag, så att redaren
icke har samma rätt nu som förut. Han skulle nu endast under
vissa förutsättningar, eller om ny resa beslutes eller reparation af
fartyget efter slutad resa ifrågakommer, få afstå sin lott och dermed
blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets verkställande.

Deremot har han icke såsom förut rätt att afstå sin lott som i
andra tall eller exempelvis det, om ett fartyg på grund af iråkadt
haveri inlöper i en nödhamn och fråga blir om att iståndsätta far -

Angående
förslag lill
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40. 42

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående tyget efter lidöa skador. Om en delegare då finner, att det. kostnads vvsföla

förs]aS> som uPPbrj01''fs för iståndsättandet, är för lågt och kommer
m.m. att öfverskridas, så att det ej är någon uträkning att sätta fartyget
(Forts.) i stånd, bär sådan delegare enligt nu gällande rätt befogenhet att
afstå sin del i fartyget. Men enligt föreliggande förslag skulle lian,
om öfriga delegare vilja iståndsätta fartyget, ega skyldighet att
vara med derom. Således, om kostnaderna gå till dubbla beloppet
emot hvad beräknadt varit, är han dock skyldig att bidraga dertill
med sin personliga egendom. Vidare finna vi i §§ 116 och 136 af
förslaget äfven nyheter, som leda till samma syfte. I § 116 säges:
»År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande, men är
fartyget så djupgående, att det icke kan förläggas till den plats,
som aftalats, skall bortfraktaren bekosta godsets framförande till
fartygets sida; lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats,
men fartyget af anledning, som nyss är sagd, icke kan inkomma i
den hamn, be fr akt ning saf tal et bestämmer.» Detta är ett tillägg, som
kommit in i det nu föreliggande sjölagsförslaget. Detta kan nu
synas vara rigtigt och ej förtjent af någon anmärkning. I regeln
göres genom certepartierna särskildt aftal i detta hänseende. Men
just derför, att ett sådant aftal är påpekadt i sjölagen, kan det verka
skadligt, hvilket det ej skulle göra på grund af certepartiets bestämmelser.
§ 136 innehåller motsvarande bestämmelse i fråga om lossningsplats.
Om jag antager, att det heter i ett certeparti, att fartyget
är befraktadt att afgå från medelhafshamn till Sverige och
skall mottaga order i Helsingör att afgå till någon plats emellan
Ystad och Haparanda, der fartyget kan ligga flott och säkert, samt
der lossa lasten, och om jag derjemte antager att, såsom det ofta heter
i certepartier, lossning skall ske i enlighet med coutume på lossningsplatsen,
så kan det exempelvis inträffa, att befälhafvaren får order
att afgå till Gamleby. Befälhafvaren granskar tillgängliga sjökort
och finner, att till Gamleby är så och så djupt vatten, så att han
bör kunna med fartyget inkomma dit. Men anländ till Vestervik
finner han, att fartyget på väg till Gamleby der måste passera en
bro, men att fartyget i följd af sin bredd ej kan passera broöppningen.
Då kan den, som skall mottaga lasten i Gamleby, komma
och säga till befälhafvaren: Ni skall »pråma» lasten till Gamleby.
Nej, säger befälhafvaren, det står i certepartiet att jag endast skall
gå så nära intill Gamleby som fartyget ligger flott och säkert. Men
häremot skulle lastemottagaren då kunna invända: vattnets djup till
Gainleby är tillräckligt för att fartyget skall kunna inlöpa dit, och
det är coutume här på platsen, att när fartyg ej kan passera bron
vid Vestervik lossningen får ske der, men att lasten på fartygets
bekostnad skall föras fram till Gamleby. Med stöd af de här föreslagna
§§:s ordalydelse kan lastemottagaren i dylika fall tvinga rederiet
till oförutsedda orättvisa utgifter. Man finner alltså, att den
föreslagna lagen kan för rederierna medföra nya och ökade förpligtelser.

Jag hade tänkt mig att vid uppgörande åt ett sjölagsförslag det
skulle tillgå så, att man först eftersåge hvad andra länders lagstiftning
innehåller samt allmän praxis innebär och på dessa hufvud -

43 N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

grunder utarbetade sjölagen i öfverenstämmelse med den svenska lag- Angående,
stiftningen. Men så bar icke förfarits med afseende å detta förslag, förslag till
Här hafva i stället eu mängd juridiskt teoretiska spekulationer lätt
göra sig gällande. Rörande konnossementer är sålunda föreslaget, att ,Forts)
aflastare skall hafva rätt att numrera konnossernent och att sålunda
konnossement n:o 1 skall hafva företräde framför konnossernent n:o 2.

Om det inträffar, att lossning börjat emot företeende af konnossement
n:o 2, och innehafvare af konnossement n:o 1 derefter kommer
och gör anspråk på det öfriga af lasten, så stoppas lossningen och
innehafvaren af konnossement n:o 1 får det öfriga af lasten. Detta
anser nu utskottet innebära en fördel och ett framåtgående i den
svenska lagstiftningen. Men huru. gestaltar sig detta val i praktiken?

Om jag antager, att en befraktare af ett fartyg, som skall föra en
last, trävaror till England, låter numrera konnossementen och skickar
n:o 2 till sin agent i London för försäljning af lasten, men, sedan
lasten blifvit såld, erfar att agenten är på obestånd, och befraktaren
i anledning deraf reser till London samt vänder sig till skepparen
med företeende af konnossement n:o 1 och dermed stoppar lossningen,
så lär den engelska köparen icke blifva nöjd dermed, då engelsk
rätt och allmän sjörätt innehåller, att den som först visat konnossementet
är den rätte lastegaren. Den engelske köparen lär då icke
underlåta att stämma kaptenen och lägga seqvester på fartyget. Och
då kaptenen sålunda icke vågar lemna ut lasten, måste den nedsättas
i taka bänder. Deraf åter kan föranledas process både i England
och Sverige, och för att få fartyget loss så att det må kunna fortsätta
den resa, för hvilket fartyget är befraktadt, måste borgen
ställas. Kan det dä betviflas, att icke ett dylikt stadgande kan för
rederierna medföra olägenheter, och betydande kostnader?

I 246 § stadgas vidare: »Är försäkringsgifvare skyldig att ersätta
skada eller förlust, för hvilken försäkringstagaren eger fordra ersättning
af tredje man, åligge försäkringstagaren att, till dess försäkringsgifvaren
kommer i tillfälle att bevaka sin rätt, vidtaga de
åtgärder, som i sådant hänseende kunna vara af nöden.» Denna
bestämmelse är nu fullt öfverensstämmande med nu gällande lag.

Men det har tillagts eu sats, som i motiven säges utgöra ett förtydligande.
Det heter: »Försummas det, ege försäkringstagaren ej
af försäkringsgifvaren fordra ersättning för den förlust, som deraf må
uppkomma.» Hvad innebär nu ett dylikt stadgande'' i praktiken?

Jag ber att såsom exempel härpå få konstruera upp ett fall. Antag
att jag har ett fartyg torsäkradt för 300,000 kronor. Fartyget blir
öfversegladt af en ångbåt, som enligt allmän rätt är skyldig ersätta
skadan. Fartyget sjunker, och ångbåten sätter besättningen i land i
nästa hamn. Om då kaptenen, såsom rederiets ombud, af okunnighet
eller annan orsak ej iakttager alla formaliteter, så att assuradörerna
icke kunna hålla sig till den påseglande ångbåten, så förlorar rederiet
sin rätt att utfå ersättning af assuradörerna. Detta kan synnerligen
lätt inträffa, om blott kaptenen icke ser till att det påseglande fartyget
ej släppas ut ur hamnen, tv om så sker, är rederiet af med
sin fordran, i händelse ångfartyget snart derefter förlorar. Jag frågar

N:o 40. 44

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.

(Forts.)

om icke i sådant fall denna bestämmelse innehåller en ökning af
rederiets ansvar?

Beträffande derefter § 87, om hvliken det bär sagts: »den vågar
ingen tala om», så får jag svara: »Jo, det våga vi visst.» Men jag
frågar: hvad är skälet för denna paragrafs tillkomst? Har den tillkommit
af humanitära skäl, för att besättningarna må kunna skydda
sina lif emot samvetslösa rederier, som endast fråga efter egen
vinning. Jag ber då att få påpeka att, hvad svenska fartyg beträffar,
så kan denna bestämmelse endast afse de sämre segelfartygen. Men
dessa fartyg äro i allmänhet assurerade i gemensamma assuransbolag,
der de olika rederierna försäkra åt hvarandra. De undergå
derför hvarje år vid besöken i hemorten en särskild undersökning i
och för försäkringens förnyande. Och jag hemställer då, om det
verkligen kan förefinnas någon risk för deras bristande sjövärdighet.
För öfrigt stål- ju kaptenen i ansvar för fartygets sjövärdighet, och
han bör väl fä antagas vara så rädd om sitt lif, att han ej gifver
sig ut med ett icke sjövärdigt fartyg. Sådan denna paragraf här är
affattad, innebär den en direkt uppmaning till strejk af besättningarna,
och den kommer också att verka derhän. Det är nemligen att
märka, att, äfven om fartyget förut underkastats officiel besigtning, rätt
till ny besigtning skulle förefinnas.

Oaktadt att fartyg sålunda är godkändt, kan en kitslig besättning,
då fartyget är färdigt att utgå från en utländsk hamn, göra
strejk och begära besigtning. Kaptenen måste då stanna, fartyg och
passagerare blifva uppehållna för att tillmötesgå denua »billiga
begäran» på grund af sjölagen. Jag frågar herrarne, om bestämmelserna
i denna paragraf i sådant fall kunna vara rigtiga och försvarliga.
Det har förut af en talare på göteborgsbänkeu talats om denna
paragraf ur andra synpunkter, och jag ber att få instämma med honom.
Jag vill blott särskilt fästa uppmärksamheten på ett fall, som
kan förorsaka stora förluster. Antag, att ett fartyg på eu aflägsen
plats, t. ex. i Australien, ligger lastadt och färdigt. Eu del af
besättningen har rymt, såsom vanligen händer, men eu del är qvar.
För att ersätta rymlingarne komma utländska sjömän ombord just
som fartyget skall afsegla. Detta är färdigt att afgå, konnossementen
äro teeknade, men besättningen sammangaddar sig och fordrar besigtning.
Besigtningsman förordnas. Men de säga: vi kunna icke besigtiga
fartyget, om lasten ligger inne; den måste lossas, om man skall
kunna öfvertyga sig om att besättningen har rätt i sitt påstående
att fartyget icke är sjövärdigt" Den lossas. Om det visar sig att
fartyget är i fullgodt skick, då skall sjöfolket betala den kostnad,
skada och förlust, som uppkommit, och skall dessutom erhålla straff.
Men ingen af dem lär stanna och vänta derpå, utan de skudda nog
stoftet af sina fötter och söka en annan marknad. Emellertid får
rederiet betala kostnaden för lossning och lastning m. m., och då
slutligen fartyget kommer till la sjönöt ta gar en, har kanske varan
sjunkit icke så obetydligt i pris. Lastemottagaren aflåter protest och
säger: vi hafva konnossementet tecknadt då och då, och då fartyget
var färdigt skulle ni segla; nu hafva vi uppehållits så och så länge,
varan har tagit skada af det långa uppehället och fallit i pris, vi får

45 N:o 46.

Torsdagen den 30 April, f. m.

betala skilnaden! Det kali blifva en läkning; på hvad hela fartyget är Angående
värdt, och den der kumanitetsparagrafeu kan således medföra ganska f,jrs^ad till
bcdröfliga följder för redarue och rederirörelsen.

Detta lagförslag kan ur teoretisk och juridisk synpunkt hafva (Forts )
stora fördelar och har fått mycket loford. Det må så vara. Men °r 3;

lagen kommer att tillämpas på praktiska fall, och man måste taga
hänsyn till, huru den skall verka i praktiken. Och herrarne må
säga huru mycket som helst, att förslaget blifvit så utomordentligt
val granskadt och utredt, så har det ändå icke skett så grundligt, då
man ser saken ur praktisk synpunkt, -såsom jag anser att man bör
göra. Ty det är minst Sverige och svenska förhållanden, som lagen
kommer att beröra, utan vi komma derigenom i kollision med den
allmänna sjörätten och den allmänna praxis, Indika icke taga någon
hänsyn till hvad vår svenska sjölag säger eller icke säger.

Det bar framhållits såsom skäl för denna lags antagande, att
det vore ett önskningsmål att vi skulle i detta ämne kunna få lika
lagstiftning med Norge och Danmark. Jag vill då påpeka att det
är eu ganska betydlig skilnad i detta hiinseeende. I komiterades
förslag hafva flera ändringar blifvit gjorda på grund af högsta domstolens
anmärkningar. Bland de bestämmelser, som på grund af dessa
anmärkningar äro borttagna ur komiterades förslag, förekommer
äfven inteckningsrätten i fartyg. Denna bestämmelse qvarstår i det
danska och norska förslaget, men är struken i det svenska. Denna
inteckningsrätt i fartyg kan under vissa förhållanden vara mycket
god och till fördel för rederierna samt verka stödjande och utvecklande
för rederinäringen. Om t. ex. vid sidan af de allmänna sjöförsäkringsbolagen
skulle bildas särskilda assuransföreningar, Indika
garantera hvarandra de förluster, som ej täckas af de vanliga assuransbolag^,
skulle en inteckning i ett fartyg vara lika bra som en prima
inteckning i ett stenhus i Stockholm. Att då icke något förslag
föreligger i eu så vigtig principfråga, utan att man i detta hänseende
skall skilja sig från grannländerna, anser jag icke vara riktigt.

Cirka 50 §§ i sjölagen angående sjöförsäkring äro i sjölagsförslaget
uteslutna. Det bär gjorts derför, att komiterade och utskottet
ansett, att en allmän sjöförsäkriugsplan skulle utarbetas af assuransbolagen.
Hvad som nu är uteslutet ur sjölagen handlar om sjöförsäkringsrätt,
sådan den i praxis tillämpades vid sjölagens införande.

Denna praxis har visserligen under årens lopp något förändrats, men
det var val icke något skäl för att utesluta den delen. Vi böra
tänka pa att de flesta försäkringsattal och assuransbolagens bestämmelser
i policer voro grundade på sjölagens bestämmelser, och en
försäkringstagare kunde i sjölagen se, hvad den allmänna sjöförsäkringsrätteu
innehöll. Om nu de enskilda bolagen skola uppgöra en sådan
der allmän sjöförsäkringsrätt, tviflar jag pa att, med den lilla utveckling,
sjöförsäkringsväsendet har i Sverige, enighet i denna grannlaga
fråga skall kunna åstadkommas, så att det blir någonting utaf.

Men äfven om så skulle inträffa, är jag säker om att försäkringsbolagen
komma att mest tillgodose sina fördelar. Man skulle då
möjligen tå . en sjöförsäkringsrätt eller ett reglemente kanske lika
stort som sjölagen och så knepigt aliättadt, att den ena paragrafen

N:o 40. 46

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående uppkäfde deri andra. Eu försäkringstagare kunde naturligtvis icke
förslag till studera allt sä noga, och om en olycka inträffade, kunde försäkringsnymm‘9
givaren komma att säga: på grund af den och den paragrafen i
(Forts) systemet skulle den och den formaliteten vara iakttagen, men, som
°r s’ det ej skett, kan ni icke fä mera än så och så eller ingenting. Det
blir sålunda försäkringstagaren, som kommer att draga det kortaste
strået. Det synes mig derför vara rättast, att detta kapitel och
dessa §§ omarbetas i öfverensstämmelse med gällande praxis, så
att hvar och eu äfven af sjölagen kunde se betingelserna för sjöförsäkringsrätten.

Sedermera må vi tänka på, huru detta sjölagsförslag tillkommit.
Det har varit derför, att det i detta fall skulle blifva öfverensstämmelse
mellan de nordiska rikena, och nu skola vi gå i teten och
komma först med vårt beslut. Då man gjort det inkastet, att norrmännen
med större insigt och större erfarenhet — deras sjöfart är
tre gånger så stor som vår — borde hafva mera kunskap och insigt
än vi att granska förslaget, har det svarats, att vi icke skola taga
råd af andra — det skulle gå svenska riksdagen för nära — utan
vi äro så sjelfklokt och begripa allting så bra, att vi icke behöfva
begära sådana råd. Detta är något, hvari jag icke kan instämma.
Såsom vi veta, har riksdagsarbetet under den senaste tiden varit
temligen forceradt, Men det är i allt fall icke begärligt att riksdagens
ledamöter, äfven med den allra bästa vilja att läsa och plugga,
skulle kunna sätta sig in i ett så stort förslag, och ett förslag, som
fordrar praktisk insigt. Jag påstår, att det icke är möjligt att kunna
på detta sätt bedöma det föreliggande sjölagsförslaget, herrar jurister
må säga hvad de vilja och tycka att det är utmärkt bra. Herrarne
må derför icke förvåna sig öfver att de, hvilkas intressen det egentligen
gäller, börja frukta för följderna af lagens antagande och i
sista stund be att få slippa ifrån hela lagförslaget. Åtminstone synes
det mig allt vara en billig begäran, som framställa från de svenska
rederiernas och sjökaptenernas sida, att man bör spara med att taga
detta förslag, till dess vi få höra norrmännens omdöme om och kritik
af detsamma. Låtom oss taga det sedan; hufvudsaken är ju att vi
komma till öfverensstämelse. Om vi nu antaga detta lagförslag och
gifva norrmännen anledning att skratta åt vår enfald att taga ett
så omoget förslag, som kommer att i praktiken medföra stora olägenheter;
skulle det då icke vara lämpligare att låta förslaget hvila, till
dess det blifvit granskadt af norrmännen, och att sedan komma fram
med detsamma på nytt? Det har i utskottet arbetats temligen skarpt
med granskningen af detta förslag. Men, niine herrar, det har icke
varit möjligt — eu föregående talare har äfven påvisat det — att
hinna med att grundligt granska detsamma, i synnerhet som man
icke förr än på sista tiden haft tillgängligt det norska förslaget med
dess motiv. Dessutom har icke inom utskottet den praktiska erfarenheten
varit så representerad, som det hade varit önskvärd», ty delbar
det väl egentligen varit den teoretiska och juridiska kritiken,
som varit framme, och från den synpunkten sedt är ju lagförslaget
utomordentligt. Men jag hemställer till kammaren, huru vida det

Torsdagen den 30 April, f. m. 47

icke kunde vara klokt och förståndigt att nu icke forcera fram
detta förslag.

Det var en talare på stockholmsbänken, som talade om agitationer,
och det har verkligen varit sådana i afseende å detta lagförslag.
Men hvarifrån denna agitation kommit är icke någon
hemlighet. Det bär varit kraftiga viljor, som sökt drifva fram detsamma,
och det må så vara, att de kunna anse sig hafva skäl dertill.
Men, mine herrar, då ett nytt lagförslag framkommit, från hvilket
de, som det närmast berör, ber Gild bevara sig, och då de, som
skola votera öfver detsamma, måste erkänna, att de icke begripa
mycket i saken, hemställer jag 1 uru vida det då icke kunde vara
skäl att vara litet betänksammare och icke söka pressa fram förslaget,
såsom det synes vara meningen. Vi må också taga i betraktande
var sjöfartsnärings tillstånd. Den tål icke vidare pålagor för att den
icke alldeles skall gå under.

Vi veta, huru tryckande de åsätta tullarne hafva verkat; detta
har tydligen blifvidt utredt. Vi veta ock, att en särskild komité af
sakkunnige män varit tillsatt för att undersöka vår sjöfartsnärings
tillstånd och behof och att densamma kommit till det resultat, att
med denna näring är ytterst dåligt bestäldt. Det är ännu oafgjordt,
huru vida färtygstullen kommer att borttagas eller ej. Kan det under
sådana förhållanden vara rätt att säga till denna närings kikare: »I
tån intet understöd, vare sig i form af tull-lindring eller på annat
sätt, men här fån I i stället en ny sjölag; I tycken visserligen icke
om den, men I kunnen vara lugna, ty den är bra och skall komma
att verka mycket godt.» Men de, som skola få denna present, säga,
att den skall komma att verka ännu skadligare än tull.

Då jag sålunda anser det icke vara lämpligt att antaga ifrågavarande
lagförslag såsom det nu föreligger, skall jag vördsamt anhålla
att kammaren för närvarande ville afslå detsamma. Låt norrmännen,
med sina större intressen och sin större förmåga att kritisera
detta förslag ur praktisk synpunkt, gå först.

Jag bei således att få yrka utslag så väl å den nu föredragna
första paragrafen som å lagförslaget i dess helhet.

Herr Hornberg instämde med herr Brodin.

Herr Svanberg: Jag yttrade förra gången jag hade ordet, att
reservanternas anmärkningar mot förslaget icke vore af den betydelse,
att detsamma på grund af dem borde förkastas. Jag tänkte
nu gifva några skäl för detta mitt påstående och närmare skärskåda
ett par åt dessa anmärkningar, främst af dem några af herr Brodin
framstälda, livilka enligt mitt förmenande icke hålla streck, men
skall nu afstå derifrån, då jag tror, att herrarne fått nog juridik i
dag och sannolikt derför icke torde vara synnerligen benägna för
att åhöra hvad jag skulle hafva att säga. Jag påstår emellertid
fortfarande, att dessa anmärkningar äro af beskaffenhet att icke böra
föranleda förkastandet af ett så väl utfördt arbete som det föreliggande
lagförslaget. ö

Det låg i går på berrarnes bord här i kammaren ett aftryck af

fJ:o 40.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

några artiklar, som varit införda i Stockholms Dagblad. Signaturen
var genomskinlig; och jag tror icke, att jag gör mig skyldig till
någon ogrannlagenhet, då jag säger att ifrågavarande tidningsartiklar
äro författade af en bland Sveriges skickligaste jurister, presidenten
i Göta hofrätt, friherre Staei von Iiolstein. Han bemöter i
en af dem bland annat de anmärkningar, som af de två bland högsta
domstolens ledamöter, hvilka varit af afvikande mening, blifvit afgifna.
Jag nämner detta särskilt derför, att dessa anmärkningar
af reservanterna blifvit anförda såsom skäl motförslaget. Hanjemför
äfven sedermera förslaget med nu gällande sjölag och visar
i huru många afseenden det nya förslaget utmärker sig framför sjölagen.
Den andra artikeln slutar sålunda: »att här redogöra för alla
de punkter, hvari det föreliggande förslaget fördelaktigt utmärker
sig framför den gällande sjölagen, skulle utrymmet icke medgifva»..

Jag har äfven fått del af ett yttrande rörande detta förslag, afgifvet
af eu bland Tysklands utmärktaste rättslärde, professor Max
Pappenheiin i Kiel. Han prisar äfven förslaget och säger bland
annat: Särskildt framstå förslagets från den i Sverige gällande sjölag
afvikande bestämmelser nästan alltigenom såsom förbättringar». Men,
säger man nu, detta må vara godt och väl, vi böra dock vänta med
förslagets antagande, till dess norrmännen först yttrat sig i saken;
det kan icke medföra någon skada. Men hvad vill man dåisjelfva
verket vinna med det uppskof, som nu från redarnes sida begäres?
De svenska redarne och fartygsbefälhafvarne hafva haft god tid —
tre runda år — att afgifva sina yttranden i saken. Sådana hafva
ock afgifvits, och af de anmärkningar, som framstälts, hafva en stor
del vid förslagets slutliga omarbetning och granskning iakttagits, en
mindre del återstår. Dessa anser jag böra hvar för sig pröfvas.
Men icke bör man liksom inbjuda norrmännen att framkomma med
ytterligare anmärkningar eller material dertill.

Herr Meliu säger i sin reservation bland annat: »Tidningspolemiken
är i Norge ännu ej börjad.» Nej, men deremot äro sakkunniga
personer och korporationer, skeppareföreningar, dispackörer och
konsuler in. fl. hörda, och det sålunda samlade aumärkningsmaterialet
har sedermera bearbetats i justits- och indredepartementet samt
föranledt eu del ändringar.'' Den verkligt sakkunniga förberedande
diskussionen är sålunda afslutad. Men i afgörandets stund har agitationen
mot förslaget blifvit lifligare än någonsin förut. Jag beklagar,
att jag icke kan efterkomma den begäran, som i telegram
från åtskilliga aktade redare i Göteborg till mig framstälts, att kraftigt
tala för de afgifna reservationerna, ty jag måste i denna liksom
i hvarje annan fråga handla och rösta efter min öfvertygelse. Eu
uppskofsbegäran är ofta detsamma som ett maskeradt afslag, och
ett uppskof här vid lag kan blifva ödesdigert för hela förslaget. Jerickos
murar folio för rop och skrik. Om detta lagförslag skall falla för
petitioner och obevista påståenden, tillhör denna kammare att här i
dag afgöra.

Herr grefve Hamilton: Den ärade reservanten på göteborgsbänken
förmenade, att de förändringar, som i detta lagförslag vid -

49 N:o 40.

Torsdagen den SO April, f. ra.

tagits på yrkande af högsta domstolen, icke vore betydande, utan Angående
endast några smärre »redaktionsforändringar». 8å är emellertid långt förslag en
ifrån förhållandet. Om jag icke missminner mig, är det i omkring vymS'',^ag
30 fall, som förslagets bestämmelser på högsta domstolens yrkande (Forts\
återförts till öfverensstämmelse med nu gällande sjölag. Att det icke
varit fråga om endast »redaktionsforändringar» framgår ju för öfrigt
deraf, att dessa förändringar vidtagits i förslaget först efter underhandlingar
med vederbörande auktoriteter i Norge och Danmark, hvilket
naturligtvis ej behöft ske, om det endast varit fråga om att ändra
redaktionen af det svenska förslaget. Samme ärade talare menade,
att den norske komitéledamoten, herr liden, vore en »advokat» och
icke en skeppsredare, om han också förr varit redare, samt att han
i följd häråt icke kunde tillerkännas några fackinsigter i denna fråga.

Herr liden har icke blott varit redare sedan 30 år tillbaka, han är
fortfarande en af Norges förnämsta redare.

Hvad åter reservanten på geflebänken beträffar, så försäkrade
han, att det visst icke var 87:de paragrafen som skrämde honom,
utan helt andra saker. Men, märkvärdigt nog, hur länge han än
talade, kunde åtminstone icke jag finna, att han kom till dessa andra
saker eller att han i ett enda fall lyckades visa, på hvad sätt redarnes
rätt skulle trädas för nära genom den nya lagen. Och hur det var,
så kröp han slutligen fram med sina anmärkningar mot S7:de paragrafen,
hvilken han ansåg ytterst betänklig. Jag ber att få erinra
honom, att den andre reservanten, herr Melin, icke är rädd för den
i denna paragraf föreskrifna besigtning, blott den ändras till formen.

Likaså vill jag erinra om hvad han sjelf sagt i sin motion vid innevarande
riksdag angående upphäfvande af tullen å fartyg. Utskottets
vice ordförande har visserligen redan påpekat detta yttrande, men
det är så förträffligt, att jag skall be att få läsa upp det in extenso.

Det lyder sålunda:

»-----enligt anteckningar hos kommerskollegium och genom

granskning af skeppslistor framgår,

att under 1888 inköptes, efter fartygstullens införande, af svenska
rederier från utlandet 22 segelfartyg, af Indika det sist byggda var
14 år och det äldsta 46 år gammalt, hvarförutom bland dem voro 5
fartyg, om hvilkas ålder upplysning icke kunnat erhållas. Medelåldern
kan antagas vara 26 ä 27 år. — 2 ångfartyg inköptes äfven
under samma period. Af dessa var ett nybygdt om 492 tons, hvilket
var bestäldt förr än tullen infördes, och ett ångfartyg, mätande 1,939
tons, 24 år gammalt, inköptes i havereradt tillstånd och kostade dess
reparation flera gånger inköpspriset.

Under 18S9 inköptes från utlandet 49 segelfartyg, deraf det nyaste
var 13 år gammalt; för några steg åldern till 56 å 57 år, för en del
af de ofri ga kunde åldern ej utrönas. Medelåldern var omkring 30
år. Af inköpta 6 ångfartyg Var ett 7 år, de öfriga äldre, hvaraf ett
36 år gammalt.

Under 1890 inköptes 47 segelfartyg af trä och 4 ångfartvg. Af
segelfartygen var medelåldern emellan 22 å 23 år, förutom 4 fartyg,

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 40. 4

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Angående som voro så gamla, att åldern ej kunnat utrönas. Ångfartygen voro
förslag till eme]]an 7 och 21 år gamla.

Af hvad här omförmälts framgår, att tullen å fartyg åstadkommit,
(Forts.) endast mycket gamla fartyg inköpts, och antagligen hafva många
af dessa varit så dåliga, att de i sitt förra hemland ej ansetts sjödugliga.
»

Och likväl förnekar den ärade reservanten nu bebofvet af eu
sådan besigtning, som här ifrågasatts!

Han återkom för öfrig! till sina originella funderingar om redarnes
ansvarighet och sade, att det väl icke vore så orimligt, om redaren
sluppe att ansvara med annat än fartyg och last, när i den franska
sjölagen tinnes ett institut — den s. k. abandoneringen — enligt
hvilket redaren kan befria sig från vidare ansvar genom att afstå
fartyg och last till sina fordringsegare. Jag kan dock icke föreställa
mig, att den ärade talaren är okunnig derom, att i Frankrike abandonering
ej kan ega rum annat än just i de fall, då enligt den
svenska lagen redarens ansvar är inskränkt till fartyg och last.

Den ärade reservanten på göteborgsbänken yttrade flera gånger,
att när vi komma till de och de paragraferna, så skola vi få se att
förslagets antagande skulle medföra verklig fara för vår sjöfartsnäring.
Ja, jag intager alldeles samma ståndpunkt som den ärade talaren, så
till vida nemligen, att, om de sakkunnige kunna visa, att förslaget
i den eller den paragrafen skall blifva till skada för sjöfartsnäringen,
jag då skall vara den förste att motsätta mig detsamma. Men icke
finnes det väl något skäl att förkasta förslaget endast derför, att
herrarne försäkra att detsamma, om det upphöjes till lag, skall lända
vår sjöfartsnäring till skada, det måste väl också visas att så blir
förhållandet.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid. Jag ber endast
få meddela, att Första Kammaren redan utan en enda anmärkning
antagit förslaget, och jag hoppas att så skall ske äfven här.

Herr Brodin: Med anledning af den nästföregående talarens
yttrande vill jag påpeka, att, då jag nyss talade om abondoneringsrätten
jag aldrig nämnde Frankrike; det finnes andra länder än
Frankrike, som i sina sjölagar hafva en sådan bestämmelse. Hvad
beträffar dessa besigtningar, för hviska jag enligt samme talares
förmenande skulle hafva en sådan farhåga, att jag ej vågade yttra
mig derom, vill jag nämna, att det kan vara förlåtligt, om man i en
så vidlyftig fråga som denna glömmer att säga något af hvad man
ämnat yttra. Jag vill emellertid nu tillägga, att jag är öfvertygad
derom, att intet rederi i vårt land hyser någon den ringaste fruktan
för en besigtning, om den företages af sakkunnige, men att hvarje
rederi måste hysa fruktan att blifva trakasseradt af sjöfolket, derest,
i fråga om fartygs besigtning, eu sådan magt lägges i besättningens
hand, som i S7:de paragrafen är föreslaget. Om det i stället
föreskrifves eu officiel besigtning af alla fartyg i Sverige, skulle jag
icke hafva någonting deremot. Jag är icke den som vill taga samvetslösa
redare i försvar, och på denna grund håller jag också på
redarnes ansvarighet. Men det är just ett af förslagets fel, att

Torsdagen den 30 April, f. m. 51 JpO

denna ansvarighet icke är tillräckligt framhållen. Såsom det nu är Angående
a flått ad t, kan redaren helt och hållet krypa bakom ryggen på kap- förslag till
tenen, hvilken oftast är i beroende af sitt rederi och derför måste ny 8Jöla9
finna sig i snart sagdt allt hvad rederiet befaller honom att fullgöra, ,!?'' f\
såvida lian icke vill riskera att med sin familj blifva satt på bar ^ J
backe. Enligt samma 87:de paragraf skall kaptenen ansvara för att
fartyget vid afgången från en hamn befinner sig i sjövärdigt skick.

Om således en nyantagen kapten anländer, sedan fartyget intagit sin
last, har ångan uppe och är färdigt att gå, men fartyget sedan befinnes
i något afseende felaktigt, så skall kaptenen stå i ansvar derför.

Kan detta vara rimligt och rättvist? Utom det att kaptenen skall
stå i ansvar för menniskolif och last, skall han enligt denna paragraf
också åläggas ersättningsskyldighet! Jag vill fråga: är detta
humanitet också?

Oet har anförts såsom skäl för att Andra Kammaren skulle taga
förslaget, att Första Kammaren gått igenom hela lagförslaget och
nu är på slutet åt detsamma. — Ja det förefaller mig icke otroligt,
när det icke finnes någon opposition. Men jag kan försäkra, att så
fort kommer det icke att gå i Andra Kammaren. Det kommer att
taga sin rundliga tid. Och då förslaget kommit till behandling så
i riksdagens sista timme, så kommer det kanske att föranleda ett
ganska långt uppehåll. Då det är en så vigtig sak, är det icke rätt
att forcera fram den och bara klubba igenom paragraf efter paragraf.
— Herr talman! Jag ber ännu en gång att få yrka återremiss.

Herr Pehrsson i Norrsund: Då jag varit ledamot i utskottet,
och äfven anmält min reservation mot förslaget, så kan det kanske
fordras åt mig, att jag angifver de skäl, som bestämt min ställning,
så att denna icke kommer att antagas hvila på lösa grunder. Mitt
omdöme om förslaget skall blifva kortfattadt. — Förslaget medför
några direkta fördelar från statens sida till sjöfartsnäringen, hvilka
den förut icke hade. Rederierna hafva erhållit rätt att i vissa
fall få besättningarna hemförlofvade, och om besättningen sjuknar,
så har den sjuke rätt att erhålla sjukvård samt hjelp oclp underhåll
från staten. Det är fördelar, som gifvits åt sjöfarten, hvilka icke
förut funnits. Men om jag sammanställer de fördelar, som man
skulle få, de uppoffringar, som skulle göras från statens sida, med
skyldigheterna, som tillkomma från det nya förslaget, kan jag icke
neka till att jag funnit olägenheterna hafva varit mycket större än
de, som nu ligga och trycka sjöfartsnäringen.

Mitt omdöme kan må hända synas någon vara af mindre betydelse.
Men jag tror icke att jag är så utan erfarenhet i denna sak,
ty ja§'' har följt med temligen bra i utskottet, och jag har äfven
praktisk erfarenhet i sjöfartsnäringen under bra många år. Och den
uppfattning af förslaget, som jag under dessa förutsättningar bildat
mig, är den, att lagen, om den antoges, skulle komma att trycka
sjöfartsnäringen. Men när jag säger detta, vill jag erkänna att det
icke skulle behöfvas så mycket förändringar i förslaget, för att jag
skulle kunna antaga detsamma. Särskilt borde § 87 förändras,
som ju ensam är så svår, att den skulle efter mitt förmenande kunna

N:o 40. 52

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den SO April, f. m.

ensam förstöra hela sjöfarten. Man tanke sig att, om blott halfva
besättningen vore ense, skulle den ega rätt att taga besigtning på
fartyg för utrönande af dess sjöduglighet. Det skulle kunna vara
redare och befälhafvare till största hinder, om besättningen på det
sättet hade rätt att fordra besigtning. Ty halfva antalet af besättningen
består vanligen af unga pojkar, som äro lätt ledda, och de
skulle, då fartyget komme till en större stad i utlandet, lätt kunna
komma i beröring med runnare, som förmådde dem att begära besigtning
för att de, som stode bakom, skulle kunna draga vinst af denna
opposition. Men skulle vi få ändrad paragrafen derhän, så som jag
i utskottet föreslog, att det för eu dylik rätt att taga besigtning
fordrades att 3/4 af besättningen, deribland styrmannen och, om det
vore en ångbåt, äfven maskinisten, begärde densamma, så skulle jag
kunna vara med derom.

Sedan jag framhållit detta, skal! jag icke vidare upptaga kammarens
tid, enär jag är öfvertygad om att kammaren redan fattat
sin mening i frågan lika så väl som jag. Jag vill endast, innan
jag slutar, tillkännagifva att jag kommer att rösta för afslag.

Herr Schöning: I min egenskap af redare, kvilket jag varit
i många år, ber jag få yttra några ord eller åtminstone gifva till
känna, att jag i likhet med reservanterna icke är blind för de stora
svårigheter, som äro lagda på rederierna och äfven sjöfarten, samt
hvad i öfrigt i detta lagförslag fordras. Men hela lagförslaget anser
jag bättre än gamla sjölagen. Jag kommer derför att rösta för första
paragrafen. När man så sedan kommer till öfriga paragrafer, och de
paragrafer, som reservanterna mest frukta, så hafva vi ju rättighet och
skyldighet att säga vår tanke — den som vill säga någonting — då
man får tid att vidare diskutera öfver saken. Det är åtskilligt, som jag
skrifvit upp och tänkt bemöta de föregående talarne med. Men då
tiden är så långt framskriden, skall jag icke bry mig om det. Jag
har bara fäst mig vid det olämpliga i att som press å Andra
Kammarens ledamöter dels använda hvad i form af skrifvelse till
ledamöter utaf denna kammare framkommit, och dels, i fråga om
Sveriges andra stad, Göteborg, att under pågående plenum framkomma
med telegram. Jag tror, att detta sätt i alla fall är olämpligt.
Vi visste ju förut på hvilken ståndpunkt Göteborgs redare stodo, och
då tyckes mig detta telegram vara fullständigt öfverflödigt. Herrarne
kunna ju supponnera, att vi, då vi här om dagen debatterade väghållningsfrågan,
både fått höra läsas upp det ena telegrammet efter det
andra från kommuner i skilda delar af landet. Tiden hade då nog
blifvit så långt framskriden att vi ej fått tillfälle att ordentligt
debattera förslaget och icke medhunnit annat än att mottaga och
läsa telegram. Med detta mitt yttrande menar jag dock icke något
ondt om det, att man här nu i kammaren läst upp telegrammet från
Göteborg. Man har naturligtvis ansett saken vara så vigtig och
stor, och de som afsändt telegrammet hafva väl trött sig göra något
godt dermed och möjligen kunna inverka på några af kammarens
ledamöter. Jag tror dock, att denna kammares ledamöter redan på
förhand hafva noga läst genom förslaget och tänkt sig in i saken.

58 N.o 40.

Torsdagen den 30 April, f. m.

Jag skall, mine herrar, såsom jag nyss nänmde, rösta för bifall
till första punkten, ty jag kan icke taga på mina skuldror, liksom 1
min ärade vän och länskamrat, herr Brodin, ansvaret för att slopa
ett förslag, som dock kraft åtta års arbete, och vi få dock säga, att
hvilka personer de än varit som suttit i utskottet, hafva de dock
varit besjälade af de bästa tankar att få eu lag, som vore till nytta
icke endast för redare, utan äfven för befälhafvare och besättning.

Den ärade talaren från Göteborg har sagt, att det vore svårt
att så oöfverlagdt antaga denna lag. Men, mine herrar, icke kan
man säga, att det sker oöfverlagdt, då vi arbetat på den i åtta år.
Då kan jag icke förstå, när man i sådant fall skulle blifva färdig.
Faller den nu, då vete Gud när den kommer upp igen, och huru
många tusentals kronor som då blifvit bortkastade utan nytta. Jag
yrkar bifall till den nu föredragna första punkten.

Herr friherre Nordenskiöld: Endast några få ord. Jag vill
erinra om att vi här stifta lag icke endast för redare och fartygsbefälhafvare,
utan äfven för befraktare, besättning, passagerare på
fartyg in. in., och då dessa senare äro de talrikaste, kan det vara
skäl att se äfven på deras intressen. Jag vill vidare anmärka, att
jag icke kan inse, hvarför den ärade representanten för Norra Roslagen,
herr Pehr Pehrson i Norrsund, vill förkasta hela den omfattande
och mödosamt hopkomna, lag som nu föreligger, då han strax
förut förklarat sig färdig antaga lagen, om det endast blefve en
förändring i § 87. Det är tid nog, då vi komma till denna paragraf,
att besluta om den skall antagas i oförändradt skick eller icke.
För att nå det stora målet, att den nya sjölagen blir antagen i sin
helhet, är jag färdig att så väl i kammaren som i utskottet understödja
eu förändring af § 87 i det syfte, herr Pehr Pehrsson antydt.

Herr Andrén: Jag begärde ordet med anledning af representantens
från Söderhamn yttrande. Så vida jag rätt uppfattade
honom, ansåg han, att det kunde vara detsamma hvad som sades
från de göteborgska redarnes sida, då handels- och sjöfartsnämnden
i Göteborg redan uttalat sig. Jag vill dock fästa herrarnes uppmärksamhet
på, att denna nämnd uttalade sig för tre år sedan och
att det af åtskilliga talare i kammaren nu blifvit sagdt att det icke
alls vore värdt att fästa sig vid hvad nämnden yttrat, ty det var för
flera år sedan. Just derför ansåg jag det vara mycket bra att nu
få detta yttrande, så att man fick se hvad de verkligt sakkunnige
nu säga om lagen. För min del har jag ingenting att säga, än att
jag fullständigt förenar mig med herr Melin och önskar att lagen
måtte förkastas, men skall visst icke hafva någonting emot, om den
kommer igen på ett annat sätt och i en annan form. Under nuvarande
förhållanden förlorar man alls ingenting på att icke antaga
detta lagförslag. Jag yrkar afslag.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på godAndra
Kammarens Prof. 1891. N:o 40. 5

Angående
förslag till
ny sjölag
m. m.
(Forts.)

N:o 40.

Torsdagen den 30 April, f. in.

Angående kännande af den föredragna paragrafen ock dels på densaminas
förslag till förkastande; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
ny sjölag me(j öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl oegärd och
(Fort”) företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som godkänner 1 § i förevarande förslag till sjölag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren afslagit nämnda paragraf.

Omröstningen visade 156 ja mot 41 nej, och hade alltså den
ifrågavarande paragrafen af kammaren godkänts.

Den vidare föredragningen af det föreliggande utlåtandet uppsköts
till i afton kl. 7.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,21 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891.