1891. Andra Kammaren. N:o 38 (Riksdagens protokoll 1891:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 38.

Måndagen den 27 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1-

Till kammaren både inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Andra Kammaren herr apothekaren Carl Falk
sedan nästlidne lördags förmiddag lidit af ett anfall af Angina pectoris,
som tills vidare förhindrar honom att bevista kammarens sammanträden,
intygas.

Stockholm den 27 april 1891.

Gust. Setterblad.

l:ste bat.-läkare vid svea lifgarde.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets memorial
och utlåtande n:is 50, 51 och 52.

I sammanhang härmed beslöt kammaren, uppå derom af herr
talmannen gjord hemställan, att statsutskottets förenämnda memorial
n:o 52, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras främst bland
de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Vidare föredrogos men blefvo ånyo bordlagda bevillningsutskottets
betänkanden n:is 10 och 11.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarne bevillningsutskottets memorial,
n:o 12, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
ll:e punkten af bevillningsutskottets betänkande, n:o 7, angående
vilkoren för försäljning af bränvin.

§ 4.

Härefter föredrogos men bordlädes ånyo:

bevillningsutskottets betänkande n:o 13;

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 38.

N:o 38.

Måndagen den 27 April.

särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 2; och
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 18.

§ 5.

Efter föredragning af Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 17), i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kongl, Maj:t med begäran om upphäfvande af för
visst fall lemnadt tillstånd till utbyte af kronans nummerhästar mot
remonter, biföll kammaren utskottets i nämnda utlåtande gjorda hemställan;
och skulle detta beslut, jemlikt 63 § 3:e momentet riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 6.

Likaledes bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
härefter föredragna utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 16), i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utfärdande
af föreskrifter i afseende å befordran till underlöjtnant;

och skulle jemväl detta beslut, jemlikt 68 § 3:e mom. riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 7.

Angående Slutligen företogs till behandling Andra Kammarens tredje tillfiiUcmde
be utskotts utlåtande n:o 6 (i samlingen n:o 16 a), i anledning

siänmelser iaf "väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring af
fråga om gällande bestämmelser i fråga om befordringarna inom arméns offibefordrin-
cerscorps.

garne inom XJti en inom Andra Kammaren afgifven, till utskottets förbere officerscorps.

dande behandling öfverlcmnad motion, n:o 175, hade herr J. Nydahl
hemstält, Datt Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter rörande befordringarna
inom svenska armén, att för nåendet af kompani-, sqvadrons-
och batteriehefsgraden samt för befordran till major på stat
tillfyllestgörande kompetensprof måtte afläggas, egnade att skapa ett
rättvist befordringssystem på grundvalen af förtjenst och skicklighet»;
men hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande, att ifrågavarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Nydahl: Det betänkande från samma utskott, som näst
förut föredrogs och af kammaren godkändes, var jag visserligen icke
fullt belåten med, men jag lät det dock passera utan anmärkning,
ty utskottet har ju, som det heter, cgnat motionen en välvillig behandling,
och tillstyrkt en skrifvelse, som, om den hinner ända fram,
dit den är ämnad, torde komma att i någon, måhända icke så ringa
mån gagna den sak, motionen åsyftar: åstadkommande af en mera
tillfredsställande rekrytering af svenska arméns officerscorps. Det har

N:o 38.

Måndagen den 27 April.

också sagts, att Första Kammaren möjligen skall kunna förmå sig Angående

att vara med om detta moderata förslag, och jag har derför ansett

mig böra vara nöjd med utskottets hemställan. stämmelser i

I afseende på det betänkande åter, som nu föreligger till afgö- fråga om
rande, behöfver jag icke taga någon hänsyn till den smula reform- befordrinvänlighet,
som till äfventyra kan finnas hos Första Kammaren; ty här 9arne inom
har utskottet hemstält om rent afslag på motionen. Att emellertid 0^/censcorps
missnöje råder öfver befordringsväsendet inom armén, torde vara''7
en allmänt känd sak; och jag tror icke, att man kan påstå, att detta
missnöje alltid är oberättigadt. Det är verkligen så pass allmänt, så
väl bland den stora allmänheten som äfven inom vår lojala officerscorps,
att man nödgas antaga, att någon brist vidlåder sjelfva grunderna
för detta befordringssystem.

Jag har ifrågasatt införande af kompetensprof för nåendet af
kompani-, sqvadrons- och batterichefsgraden samt för befordran till
major på stat. Utskottet anser emellertid, att sådana särskilda prof
äro onödiga, samt att den militära tjenstgöringen hos oss är sådan
— det står på midten af sid. 15 —• »att den öfverordnade ganska
lätt kan följa och bedöma de underlydandes derunder visade förmåga
och användbarhet, samt att särskildt de fält- och fälttjenstöfningar,
som årligen ega rum, i detta afseende lemna synnerligen goda tillfällen
att pröfva de deltagande officerarnes duglighet». Och längre
ned på samma sida tillägger utskottet, »att säkerligen ej bättre prof
kan införas för vinnande af kompetens till befordran, än bedömandet
af vederbörandes hela föregående tjenstgöring». Jag tillåter mig att
påstå, att denna utskottets uppfattning ingalunda delas af alla fackmän.
Här i min hand har jag en broschyr, som bär titeln: »Godtycke
eller lag''», och som efter allt att döma är skrifven af en militär. Der
förekommer, bland annat, på sid. 41. några rader, som jag ber att få
uppläsa, emedan i dem uttalas författarens åsigt om vår militära
tjenstgörings förmåga att gifva officerame tillfälle att visa hvad de
duga till. Det heter der:

»En af de väsentligaste orsakerna till de misstag, som förekomma
vid befordringar här i landet, är den, att vederbörande icke hafva
haft tillräckligt tillfälle att lära känna sina underlydandes militära
duglighet

I de starkt rustade staterna åter med deras dagliga militära öfningar
hafva vederbörande chefer genom sina tätt och ofta företagna
inspektioner sina. underlydande så godt som alltid under ögonen.

Den jemförelsevis ytliga tjensteberöring, som är en oafvislig följd af
våra organisationsförhållanden och korta årliga öfningstider, kan omöjligen
vara tillräcklig för att deraf kunna bilda något tillförlitligt omdöme
om individens verkliga duglighet. Man hör derför också påstås,
att detta omdöme om en person mindre afgifves på grund af hans
militäriska duglighet, än på grund af ett tilltalande yttre eller ett
behagligt umgängessätt. Många anse såsom ett faktum, att, vare sig
vid befordringar, fördelaktiga kommenderingar eller i allmänhet företräden
i tjensten, dessa egenskaper i de flesta fall äro långt mera
bestämmande än den militära skickligheten och förtjensten.»

Jag har äfven en hel mängd urklipp ur en mycket konservativ

N:o 38.

Angående
ändring af
gällande hest
mmelser i
fråga om
befordring
garne inom
arméns
officerscorps.
(Forts.)

Måndagen den 27 April.

och alltså mycket -välsinnad tidning, innehållande uppsatser i samma
ämne, hvilka likaledes tydligen härröra från en militärisk fackman
och som gå i samma rigtning. Men jag skall icke besvära kammaren
med flera dylika citat.

Utskottet yttrar i slutet af betänkandet några ord, som jag deremot
skall be att få citera. De lyda så: »Endast genom allvarligt
bemödande från det högre armébefälets sida att med tillämpning af
grundlagens bud tillgodose på samma gång arméns kraf att erhålla
de dugligaste cheferna och de enskildes berättigade fordran att blifva
med rättvisa och billighet behandlade, kunna de onekligen stora svårigheter,
som befordringarna vid armén måste förete, på nöjaktigt
sätt öfvervinnas.» Detta är mycket vackert och tillika mycket sant
sagdt. Men om pröfningen af de underlydandes skicklighet skall
ske på hittills öfligt sätt, så är fara värdt, att pröfvandet lemnar ett
föga tillfredsställande resultat. Det tillhör det högre armébefälet
att om sina underlydande förvärfva den största möjliga personalkännedom.
Men jag har hört militärer säga, att detta icke kan ske på
det sätt inspektionen hittills utöfvats. Det lärer visserligen förekomma
undantag; men undantagen utgöra som bekant icke någon regel.
Under , det att man inom främmande arméer, såsom jag försport, har
angifvit föreskrifter, huru inspektionen bör bedrifvas, saknas sådana
föreskrifter inom den svenska armén. Detta lärer ha gjort, att man
fäst största uppmärksamheten vid den slutna exercisen på mötesfältet,
under hvilken — det har jag också hört uttalas af fackmän — man
näppeligen får tillfälle att bedöma underlydandes skicklighet för fältförhållanden.
Läsa vi icke dagligen i tidningarna om den ena uppvisningen
efter den andra, vid hvilka allt är på förhand beredt, för
att icke säga öfverspelt? Men huru sällan få vi icke höra talas om
en grundlig och genomgående inspektion, utanför kaserngården eller
exercisfältet! Till och med vid Stockholms garnison lära inspektioner
i fälttjenst höra till de »sällsynta undantagen». Jag tror — med mitt
lekmannaförstånd — att man utan fara för arméns tjenstduglighet i
fält skulle kunna inskränka »uppvisningen» och »paraden» till förmån
för inspektionen.

I motionen har icke talats om några särskilda profkurser såsom
i Österrike, utan der har endast begärts utfärdande af sådana föreskrifter,
som skulle vara egnade att föra frågan framåt. Nyligen
läste jag någonstädes följande ord, som jag förmodar skola af de
sakkunnige erkännas vara sanna: »Truppföringens konst blifver med
hvarje år allt svårare och ställer ökade kraf på utöfvarne af densamma;
och i en här med jämförelsevis kort öfningstid är det af
vigt att skaffa sig garantier för ett fortgående arbete och fortsatta
studier inom officerscorpsen». Dessa garantier skulle, enligt hvad jag
från sakkunnigt håll hört uppgifvas, bäst vinnas genom kompetensprof af
praktisk art, anordnade under de vanliga vapenöfningarne. Utskottet
menar, att anordnandet af sådana särskilda prof skulle medföra såväl
utgifter som olägenheter genom rubbningar i de ordinarie öfningarne.
Hvilka särskilda utgifter derigenom skulle förorsakas, har jag dock
svårt att inse. Om regementschefen och fördelningschefen låta de
officerare, som stå i tur till kompanichefs- eller motsvarande befatt -

5 N;o 38.

Måndagen den 27 April.

ning, offentligen leda krigsspelsöfningar med underbefäl och med
trupp söka lösa förelagda fälttjenstuppgifter, antager jag, att de snart
skola inse, om personen i fråga kan hvad han skall kunna för att föra
ett kompani, om han vet hvad han vill, om han kan fatta snabba
beslut, om han förstår att gifva klara och tydliga order samt utföra
hvad han beslutat. På liknande sätt i fråga om majorskandidaterna.
Hvarken rubbningar i de ordinarie öfningarne eller särskilda kostnader
torde behöfva föranledas äf dessa anordningar.

Af officerare, som varit i Tyskland, har erfarits, att prof af dylik
art, ehuru ej föreskrifna af kejsaren, der förekomma vid åtskilliga
regementen.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid detta ämne, ty det förefaller
nästan en smula genant att inlåta sig på en sak, der man icke
kan åberopa den egna erfarenheten, utan endast har att åberopa sig
på hvad andra sagt eller skrifvit.

Motionen har framkommit i syfte af arméns och försvarets bästa;
och då jag föreställer mig, att Andra Kammaren önskar, att ett så
frukbart resultat som möjligt skall härflyta ur arméns öfningar, att
de skickligaste officerarne skola intaga de vigtigaste befälsplatserna,
och att, för vinnandet af detta syfte, sådana anordningar vidtagas, att
officerarne sättas i tillfälle att visa hvad de duga till, på samma gång
som officerscorpsen i allmänhet så mycket som möjligt sporras till ihärdigt
arbete och ädel täflan, så vågar jag hemställa, att kammaren
ville besluta återremiss af betänkandet, hvarigenom — då ingenting
annat för denna gång lär kunna vinnas, emeclan ett af Andra Kammaren
i öfverensstämmelse med motionen godkändt skrifvelseförslag
i alla händelser ej torde hinna längre än till Första Kammaren —
åtminstone en opinionsyttring i motionens syfte blefve af kammaren
uttalad. Jag anhåller alltså, herr talman, om proposition på återremiss.

Herr Erickson i Bjersby: Då vid sistlidet års riksdag på grund
af Kongl. Maj:ts proposition en militärisk organisationsfråga, nemligen
inrättandet af ett kasernetablissement i Östersund, behandlades, deltog
jag inom denna kammare något i öfverläggningen härom; och för
hvad jag då hade att anföra, fick jag så mycket påskrifvet icke allenast
från statsrådsbänken, utan äfven från en talare på Göteborgsbänken,
att jag tänkte, det jag så vidt möjligt skulle akta mig för att
deltaga i debatter om dylika frågor. Men i den nu föreliggande frågan,
hvilken är af sådan vigt och så länge varit offentligt behandlad, kan jag
dock icke vara alldeles tyst. Jag skall dock yttra endast några orch

Af de uttalanden, som herr Nydahl haft såväl i sin motion som
i sitt nyss hållna anförande, samt af hvad man litet hvar haft tillfälle
att inhemta rörande befordringsangelägenheterna och officersbildningen,
synes framgå,_ att de gjorda framställningarna äro välgrundade,
och jag finner icke för min del, att utskottet med de utdrag
ur gällande tjenstgöringsreglemente för armén, hvilka äro återgifna
i utskottets utlåtande, ådagalagt obefogenheten af hvad motionen
innehåller och åsyftar. Fast mera synas kompetensprof af den art,
som motionären antydt, vara oskiljaktiga från utöfvandet af den så

Angående
ändring af
gällande bestämmelser
i
fråga om
befordringarne
inmn
arméns
officerscorp8.
(Ports.)

>’:o 3g. 6 Måndagen den 27 April.

Angående synnerligen vigtiga inspektionsskyldigheten och utgöra den nödvänändring
af ^iga förutsättningen för att det högre armébefälet må kunna förvärfva
sig erforderlig personkännedom för att derpå grunda sina befordringsfråga
om förslag. Man kan invända, att dylika kompetensprof vid sådant förbefordrin-
hållande skola, utan att derom behöfva lemnas föreskrifter, komma
garne inom stånd. Jag känner ej, om en inspektion af denna beskaffenhet
oificerscorvs börjat gorå sig gällande. ‘ Men under hvilket förhållande som helst
''Forts) ''t01''de det vara bäst, att vagen beredes genom officiella föreskrifter.

Det är naturligen svårt för den, som icke är fackman, att bedöma,
huru dessa kompetensprof böra anordnas. Mig vill det dock
synas, att deraf icke böra föranledas några särskilda kostnader eller
rubbningar i de ordinarie öfningarne, såsom utskottet har antagit.
Profven^ kunna väl anordnas under den vanliga mötestiden, och truppen
skall väl i alla händelser öfvas i fälttjenst med hvad dertill hörer.

Som jag nämnde i början, skall jag icke närmare inlåta mig på
denna fråga. Jag begärde ordet egentligen för aft gifva ett erkännande
åt motionären, som bragt frågan på tal, och jag hyser icke
något tvifvel om det beslut i saken, som kammaren kommer att fatta.
Då jag sålunda anser, att motionärens framställningar äro val värda
att tagas i öfvervägande, och då de åsyfta en vidgad bildning och
tjenstduglighet inom officerscorpsen samt afse att inskränka de ölverspelade
uppvisningarne och att skapa vissa grundvalar för befordringarne,
kan jag icke göra annat än göra samma yrkande som motionären
nu gjort. Något vidare i saken än en opinionsyttring^ kan
antagligen för närvarande icke åstadkommas; men denna opinionsyttring
skall hafva sin stora vigt och betydelse icke minst deraf, att
den kommer från denna kammare.

Herr Berg från Eksjö: Herr talman, mine k errar y Då den
förste ärade talaren nu här i kammaren likasom förut i sin motion
anfört, att några stadganden ej förefinnas angående tillämpningen vid
militära befordringar af föreskriften i regeringsformens 28:e paragraf,
som säger, att förtjenst och skicklighet skola vara enda grunden för
befordringar, så vill jag endast påpeka hvad i utskottets betänkande
finnes anfördt. De utdrag ur tjenstgöringsreglementet, som der äro
intagna, visa, att föreskrifter i detta hänseende finnas, ehuruväl dylika
kompetensprof, som de af motionären föreslagna, der icke finnas
upptagna.

Jag skall icke besvära kammaren med att upprepa hvad i utskottsbetänkandet
finnes angifvet, utan jag skall inskränka mig till
att något skärskåda de föreslagna kompetensprofven.

Kompetensprof äro ju icke något nytt för oss, ty sådana äro
stadgade för befordran till löjtnant vid alla vapen. Angående de
prof, hvilka af motionären föreslagits, finnes visserligen i motionen
angifvet, att de skola vara af praktisk art, och han säger äfven, i
hvilken rigtning han anser dem höra gå, men deremot kan jag icke
af motionen se, hvilken utsträckning han anser dessa kompetensprof
böra få, ej heller inför hvilken myndighet han tänkt sig dem höra
afläggas. Men oberoende häraf tror jag icke, att med införande
af dylika prof det mål skulle vinnas, som han afser uppnå genom

Ji;<* 88.

Måndagen den 27 April.

deras afläggande, ty dels torde dessa kompetensprof svårligen kunna Angående
erhålla någon större utsträckning, dels måste det blifva mycket svårt ändring af
för den myndighet, som skall bedöma dem, att på grund af ett dy- s^ämmelser i
likt prof af mindre utsträckning få ett rigtigt begrepp om de prof- fråga om
vades större eller mindre duglighet och lämplighet för befordran. befordrin Vidare

säger motionären, att dessa kompetensprof skola bidraga 9arne inom
till att vidmagthålla och utveckla utbildningen inom officerscorpsen.

Ja, det tror jag visst, men endast i samma män som alla andra mili- ; porl3\
tära öfningar göra det, men icke mer.

Motionären förordade dessutom bättre inspektioner från vederbörandes
sida. Vederbörande hafva emellertid enligt ett moment af
tjenstgöringsreglementet, som finnes åberopadt i utskottets betänkande,
sig ålagdt att noga följa de underlydandes tjenstgöring för att
vid uppkommande ledigheter kunna till Kongl. Maj:t afgifva yttrande
om deras lämplighet och duglighet till befordran. Skulle de afgifva
detta blott på grund af de föreslagna kompetensprofven, blefve det
väl mycket ofullständigare, än då det sker på grund af den kännedom
om de underlydande, som de kunna förskaffa sig vid de årliga
mötena och militäröfningarne; särskildt vid fältöfniugarne, då officerare
af olika grader komma omedelbart under fördelningschefens
befäl, och då han blir i bästa tillfälle att pröfva dem. Regementscheferna
hafva dagligen tillfälle att pröfva sina officerare, icke blott
då trupperna äro sammandragna, jag tänker på indelta armén, utan
äfven mellan mötena, genom att lemna dem taktiska uppgifter att
lösa på papperet, såsom vid många regementen brukas.

Om således dessa föreslagna kompetensprof skulle fastställas,
skulle de allenast uttrycka ett minimum af den fordran på kunskaper
och skicklighet, som äro nödvändiga för vidare befordran. Godkännes
således en officer i dylikt kompetensprof, har han derigenom
intyg på att han bör komma i åtnjutande af befordran vid uppkommande
ledighet. Godkännes han deremot icke, har han erhållit intyg
på att han icke är kompetent eller lämplig för vidare befordran,
och hans bana är stängd för all framtid. Med hvad intresse denne
sistnämnde officer kommer att under sin återstående tjenstetid sköta
sina åligganden, torde icke vara svårt att inse.

Hvad slutligen beträffar, att kompetensprofven skulle läggas till
grund för bedömandet af eu officers duglighet och lämplighet till
befordran, och på samma gång påståendet, att för närvarande dylika
grunder icke finnas, måste man väl erkänna, att höga vederbörande
dock hafva grunder för bedömmande af de underlydande, och dessa
bättre än de föreslagna, i de förslag, som afgifvas af underordnade
myndigheter, hvilka stödja sina förslag på officerens hela förutgångna
tjenstgöring, som ju kan sägas vara ett enda fortgående afläggande
af kompetensprof.

Jag anhåller, herr talman, om afslag å motionen och bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hedin: Så vidt jag kunnat förstå motionärens framställning
i hans motion och hans nyss till kammarens protokoll afgifha
yttrande, så misstager jag mig icke deri, att den siste talaren miss -

N:o 88.

Angående
ändring af
gällande bestämmelser
i
fråqa om
befordringarne
inom
arméns
officerscorps.
'' (Ports.)

Måndagen den 27 April.

förstått hvad han sagt. Jag hav icke af motionen och icke heller af
motionärens anförande kunnat fatta, att han velat ersätta den vid
tjenstöfningar vunna kännedomen om officerens duglighet med ett
blott tillfälligt kompetensprof, utan har han dermed åsyftat att kompetensprofven
skulle dels blifva en sporre för officeren att följa sitt
yrkes utveckling och utbilda sig i detsamma, och dels blifva för den
myndighet, som har befordringsrätten i sin hand, ett plus, en tillökning
till den kännedom, som vunnits på annan väg, genom hans sedvanliga
tjenstgöring. Jag kan icke tro annat, än att denna min uppfattning
står i full öfverensstämmelse med hvad motionären sagt dels
i sin motion, dels nyss här i kammaren, och jag tror, att man har
goda grunder att önska ett sådant plus.

Hvad har utskottet i sjelfva verket menat, då utskottet sagt, att
icke blott »regements- utan äfven fördelningschefer äro skyldiga att
noga följa de underlydandes tjenstgöring för att lära känna deras
duglighet och användbarhet, och detta icke, såsom man enligt motionärens
förslag kunde tänka sig, blott vid några särskilda prof, utan
städse under pågående möten och öfriga öfningar»? Har utskottet
verkligen förvissat sig om, att fördelningscheferna äro i tillfälle att
eller hafva för vana att följa officerarne under pågående möten och
öfriga öfningar? Utskottet måtte väl veta, att så icke är förhållandet.
Det kan således finnas anledning till att genom specifikation af denna
skyldighet, som i allmänna ordalag är föreskrifven för fördelningschefer,
— genom noggrann specifikation — föranleda dem att omsorgsfullare
och mer i detalj taga reda på personernas duglighet.

För min del tycker jag, att motionären såväl i sin motion som i
sitt anförande gifvit göda skäl för de yrkanden han framstält. Det
minsta man kan göra, synes mig, herr talman, vara att i denna fråga,
som, om den nu faller, dock lärer komma igen, gå motionärens önskan
till mötes och återremittera ärendet.

Jag instämmer i motionärens yrkande om återremiss.

Herr Wijkander: Herr talman! Den föregående diskussionen
har visat, att det icke längre är fråga om hvad som åtminstone utskottet
måst fatta såsom motionens innehåll, nemligen införandet af
vissa kompetensprof för de ifrågavarande befattningarne. Diskussionen
har visat, att här är i första rummet fråga om att göra en opinionsyttring.
Men, mine herrar, det är i sammanhang med déchargebetänkandet
eller på något annat dermed jemförligt sätt, som en sådan
opinionsyttring skall ske. Skall en återremiss nu ega rum, bör det
ske på den grund, att kammaren anser utskottets uppfattning om
sådana prof, som här ifrågasatts, vara origtig, och att kammaren önskar
få ett uttalande från utskottets sida om införande af sådana
speciella prof.

Det har af motionärens framställning nyss framgått, att det icke
är så mycket fråga om att få särskilda kompetensprof införda, och
att han således öfvergifvit den ståndpunkt, som han i sin motion
intagit.

Han vill nu, att den tjenstgöring, som officerarne hafva såväl
vid de vanliga öfningarna som vid fält- och fälttjenstöfningarna, skall

N:o 38.

Måndagen den 27 April.

organiseras på annat sätt. Han önskar icke några speciella prof den
eller den dagen och under den eller den kontrollen, utan att vi i stället
för parader skola införa verkligt nyttiga öfningar, der officerarne
fa visa sin duglighet. Detta är något helt annat, och ingen, som
läser hans motion, kan se, att deri ifrågasatts att omorganisera våra
militära öfningar. Utskottet har måst bedöma, hvad motionären deri
föreslagit, nemligen särskilda kompetensprof. En ledamot af utskottet
har redan visat, att, då de militära öfningarna äro af den natur, att
hvar och en, som är sakkunnig och i stånd att bedöma dem, mycket
väl kan se hvad en person duger till, det är bät re att kunna bedöma
sådana prof, pågående under månadslånga i lningar, än att se
dem under blott någon kortare tid. Enligt min öfvertygelse vore
ett kompetensprof, taget såsom motionären från början framstält det
eller såsom ett särskildt prof, mycket skadligt i stället för nyttigt.
Det är sant, att sådana möjligen skulle kunna anordnas utan större
utgifter eller rubbningar, men då blefve det blott detsamma som
vanliga öfningar, ehuru inskränkta till en viss kortare tid. Enligt
min åsigt skulle man genom sådana profs införande komma på den
punkt, att de, som nöjaktigt kunde aflägga ett sådant prof, skulle
sedan anses kompetenta till befordran, och det vore således att slå
in på anciennitetsvägen äfven för befordran öfver kaptensgraden.

Jag tror, att det är en risk med den storm emot befordringarna,
som nu går öfver landet, den må vara läglig eller origtig, ty härigenom
framkallas ganska lätt, att det högre militärbefälet öfvergifver
grundlagens bud och i stället följer anciennitetens. Kammarens ledamöter
veta väl, att vid sådana befordringar har man två svårigheter,
den ena att för mycket följa anciennitetens kraf och den andra att
för mycket hålla sig till den dugligaste, äfven om han skulle vara
synnerligen ung. Svårigheten är att undvika dessa båda skär. Det
är ganska farligt att för mycket kritisera särskilda utnämningar, ty
derigenom tvingas befälet att återgå till ancienniteten, och min öfvertygelse
är, att^ ett af de säkraste sätten att få en sådan utgång är
att för mycket fästa vigt vid sådana prof, som här ifrågasatts, ty då
blifva de lätt minimiprof, och hvar och en som aflagt dem skall sedan
befordras efter ålder.

Jag ber att för min de! få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Om det är så, herr talman, som antyddes, att denna
fråga har väckt en storm, som brusar öfver landet, så fara de härigenom
upprörda vågorna icke fram med anciennitetsprincipen i sitt
sköte. Den siste talaren borde veta, att de principer, de befordringsmaximer,
som dessa böljor slå upp mot, för att skölja dem
bort, heta adlig bord, hoftjenst och slägtrelationer, och att man i
deras ställe vill sätta förtjenst och skicklighet.

I stället för att svara på min fråga, huru utskottet kan säga, att
fördelningscheferna »städse under pågående möten och öfningar»
skola noga följa de underlydandes tjenstgöring för att lära känna
deras duglighet och användbarhet, i stället för att svara på denna
fråga, hvilken det i min tanke visserligen är omöjligt att svara på,
så har han upprepat och förvärrat detta påstående genom ett nytt

Angående
ändring af
gällande bestämmelser
i
fråga om
befordringarne
inom
arméns
officer scorps.
i Forts.)

N:o 38.

Angående
ändring af
gällande bestämmelser
i
fråga om,
befordringarne
mani
arméns
officerscorps.
(Forts.)

Måndagen den 27 April.

påstående, att inspektörerna kunna under månadslånga öfhingar bättre
lära känna officerarnes duglighet än under några tillfälliga inspektioner.
År det då under månadslånga öfningar, som fördelningscheferna
äro närvarande och taga kännedom om officerarens duglighet?

Den ärade talaren tog för öfrigt alldeles miste om hvad denna
diskussion gifver anledning att sluta till, ty det är icke, såsom han
trodde, meningen att afgifva cn »opinionsyttring». Jag är öfvertygad,
att detta icke är meningen från något håll; från min sida åtminstone
är det ej så, säkerligen ej heller från motionärens, i hvilkens namn
jag dock ej har rätt att tala — han svarar nog för sig sjelf. Det
är på fullt allvar han väckt sin motion, men han har sagt, att, om
vi äfven för närvarande icke kunna vinna något mera, vi åtminstone
böra genom en återremiss visa, att vi icke äro nöjda med detta afvisande
af ett klokt och förnuftigt förslag.

Herr Olsson från Stockholm instämde i detta yttrande.

Herr Andersson i Högkil: Herr talman! Hvad är det motionen
egentligen gäller? Motionären vill skapa ett rättvist befordringssystem,
grundadt på förtjenst och skicklighet. Pinnes nu ett sådant
rättvist befordringssystem inom landet i allmänhet och inom armén
i synnerhet?

Jag skall icke tillåta mig att svara på den frågan, ty herrarne
kunna hvar och eu för sig besvara densamma. Enligt min åsigt har
motionären anfört så många och goda skäl för sitt förslag, att det
synes mig, att det från ett Andra Kammarens utskott förtjenat ett
annat svar än utskottet bestått, nemligen att denna motion icke bör
till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Jag kan icke tro, att Riksdagens
Andra Kammare kan vara belåten med ett sådant svar från
utskottet, helst nu, då denna fråga är af stor vigt, i följd deraf att
en annan fråga, nemligen om ytterligare utsträckning af värnpligten,
står på dagordningen.

Jag skall förena mig med motionären i hans yrkande på återremiss.

Häruti instämde herr Hammarlund.

Herr Berg från Eksjö: Herr talman! Jag skall be att med anledning
af det yttrande, som fäldes af en talare på stockholmsbänken,
få säga, att i utskottets betänkande står det, att »nu så väl regementssom
fördelningschefer äro skyldiga att noga följa de underlydandes
tjenstgöring för att lära känna deras duglighet och användbarhet, och
detta icke blott vid några särskilda prof, utan städse under pågående
möten och öfriga öfningar, hvilka alla afse att befrämja och utveckla
utbildningen inom officerscorpsen».

Utskottet har icke sagt annat, än att de äro skyldiga att göra
det, men huru vida någon underlåtenhet i detta fall egt rum, har icke
tillkommit utskottet att pröfva.

Herr Hedin: Herr talman! Jag har två gånger ordagrant upp -

Måndagen den 27 April.

repat ordalagen, sådana de lyda i utskottets betänkande, och jag har
sagt, att det är nödvändigt, att man genom specifikation af‘dessa
skyldigheter och genom att nogare beskrifva, huru de skola uppfyllas,
ser till, att de blifva bättre uppfylda än hittills.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på ärendets återförvisande
till utskottet för förnyad behandling; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 6 (i samlingen n:o 16 a) skall till utskottet återförvisas, röstar

N:o 38.

Angående
ändring af
gällande bestämmelser
i
fråga om
befordringarne
inom
arméns,
officerscorps.
(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Omröstningen visade 106 ja mot 48 nej; och hade alltså kammaren
beslutat i enlighet med japropositionens innehåll.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9- »

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr J. Sjöholm
under fem dagar från och med den 1 instundande maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,5 9 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

»so 38.

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om
anslaget till
folkskoleinspektörer.

Tisdagen den 28 april.

kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande april.

§ 2.

Till afgörande förekom till en början statsutskottets memorial,
n:o 52, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel.

Punkten 1.

Den föreslagna voterings propositionen godkändes.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

I punkten 3 hade utskottet, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om af Kongl. Maj:t begärd förhöjning i anslaget till
arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer m. m.,
föreslagit följande omröstningsproposition:

»Den, som vill, att Riksdagen — under medgifvande, att af anslaget
till arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer
må utgå arfvode, ej öfverstigande 6,000 kronor för år, åt en på viss
tid förordnad person med de åligganden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 12 januari 1891 angifna grunder varda af Kongl. Maj:t bestämda
— beviljar förhöjning i berörda anslag från dess nuvarande
belopp, 95,000 kronor, till 100,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat att, med afslag å Kongl.
Maj:ts framställning, i riksstaten för nästkommande år uppföra an -

Tisdagen den 28 April.

slaget till arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer
med oförändradt belopp, 95,000 kronor.»

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af:

Herr Sven Nilsson, som yttrade: I denna punkt förekommer
å nyo ett förslag till voteringspropositicn, med afseende å hvilket
man kan vara mycket tveksam, huru vida gemensam omröstning bör
i enlighet dermed anställas eller icke. Såsom kammaren behagade
erinra sig, har icke Kongl. Maj:t begärt något särskild! anslag af
Riksdagen för aflöning åt den föreslagne öfverinspektören. Det heter
tvärt om i statsrådsprotokollet, att några särskilda medel för det
ändamålet icke behöfvas, all den stund det redan förefintliga anslaget
genom besparingar i . afseende på inspektörernas reseräkpingar torde
komma att. vara tillräckligt; men på grund deraf, att anslaget blifvit
öfverskridet, föreslår Kongl. Maj:t, att Riksdagen såsom fyllnad måtte
bevilja 5,000 kronor och sålunda höja anslaget från 95,000 till 100,000
kronor. Jag anser, att, då Kongl. Maj:t icke begärt något särskilt
anslag till aflöning åt öfverinspektören, den frågan alls icke
bort inryckas i voteringspropositionen, utan att man bort votera derom,
huru vida det ifrågavarande anslaget skall höjas med 5,000 kronor
eller icke. Nu har emellertid statsutskottet, i full öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts proposition, framlagt ett förslag, hvari utskottet
sammanbundit den äskade anslagshöjningen, som endast föranledts
åt anslagets öfverskridande, med Kongl. Maj:ts begäran att af anslaget
få uttaga ett visst belopp såsom arfvode åt en öfverinspektor.
Jag har inom utskottet uttalat dessa betänkligheter, ehuru jag icke
velat reservera mig, men jag har nu ansett mig böra gifva mirT åsigt
till känna äfven för kammaren. Jag tror icke, att det går an att
votera gemensamt om något annat än den ifrågasatta anslagstillökmngen.

I detta yttrande instämde herrar Persson i Mörarp och Bruse.

Herr Hedin anförde: Kongl. Maj:t har begärt en förhöjning af
anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer
I den frågan hafva båda kamrarne stannat i olika beslut, i
det Törsta Kammaren beviljat den ifrågasatta förhöjningen till 100,000
kronor, Andra Kammaren deremot beslutat att bibehålla det nuvarande
anslaget med oförändradt belopp, 95,000 kronor. Det är alldeles
otvifvelaktigt, att enligt grundlagens bud skall genom gemensam
votering skiljas mellan dessa båda olika meningar. Men nu har
statsutskottet i sitt förslag till voteringsproposition "inryckt en annan
sak, som så vida en sedan midten af 1870-talet af båda kamrarne
konstant följd och numera allmänt erkänd praxis i grundlagstolkninoskall
_ hafva någon betydelse, icke får blifva föremål för gemensam
votering, nemligen hela det stycke som är inneslutet inom tankstreck,
från orden »under medgifvande att» till och med ordet »bestämda».
Herr talmannen behagade erinra sig, att i statsrådsprotokollet,
som innehåller motiveringen till Kongl. Maj:ts proposition om

N:o 38.

Angående
en voteringsproposition

för gemen- ,
sam omröstning
om
anslaget till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

K:o 38. 14 Tisdagen den 28 April.

Angående förhöjning af an slagsbeloppet, herr st atsrådet och chefen för ecklesiaen
voterings- gtikdepartementet framhöll såsom skäl för denna åtgärd, huru som
förPqemen- anslaget under flera år — eller hvart och ett år af 5-årsperioden
sam, omröst-1885—1889 utom året 1887 — blifvit öfverskridet. Kongl. Maj:t
ning om föreslog derför, att Riksdagen måtte höja detsamma med ungefär det
anslaget till belopp, hvarmed det blifvit öfverskridet, eller 5,000 kronor, således
inspektörer ^rån 95,000 till 100,000 kronor, hvilket synes vara en fullt korrekt
(Ports)? och lämplig åtgärd. Men på samma gång har Kongl. Maj:t gjort
framställning om ett bemyndigande från Riksdagens sida att för anställandet
af en ny tjensteman få en ny, förut icke innehafd dispositionsrätt
öfver samma anslag, den rättigheten nemligen att för denne
tjenstemans aflöning disponera uppkommande besparingar på detta
anslag. Till min ytterliga öfverraskning har statsutskottet föreslagit
oss, att vi ^skola anställa gemensam votering rörande denna fråga.
Nu är likvis*st förhållandet, såsom jag nyss antydde, att, sedan Första
Kammaren vid midten af 1870-talet låtit sitt motstånd fälla, det har
blifvit en konstant praxis, att när Kongl. Maj:t begärt en ny dispositionsrätt
öfver besparingar på ett anslag och kamrarne med afseende
derpå stannat i olika beslut, frågan skall anses hafva för den
gången förfallit. Så skedde två gånger å rad, när Kongl. Maj:t
begärde att för tillökning af flottans officerspersonal disponera befintliga
besparingar. Så skedde år 1889, när Kongl. Maj:t begärde
att för understödjandet af enskilda läroverk få disponera på läroverksanslaget
uppkommande besparingar. Så skedde två gånger å
rad, när Kongl. Maj:t begärde att för uppförandet af ett artillerietablissement
i Jemtland disponera besparingarna på anslaget till de
värfvade garnisonerade truppernas rekrytering och aflöning. Det har
numera blifvit en oomtvistlig praxis att i slikt fäll, när kamrarne
icke genom samstämmande beslut beviljat den begärda dispositionsrätten,
anse frågan vara förfallen. Trots detta, trots det att det nu
föreliggande fallet är fullkomligt analogt utom i en omständighet -—
en omständighet, som ytterligare förvärrar statsutskottets position —
inbjuder statsutskottet till gemensam votering. Jag säger, att det
finnes en olikhet, som blott förvärrar saken, som gör att förslaget är
ännu galnare än det annars skulle hafva varit, nemligen att, under
det Kongl. Maj:t vid de föregående, af mig uppräknade tillfällen, då
Kongl. Maj:t begärt ny dispositionsrätt öfver reserverade medel, begärt
denna dispositionsrätt öfver medel som funnits till, Kongl. Maj:t
deremot nu begärt dispositionsrätt öfver eventuella besparingar, som
Kongl. Maj:t — eller rättare departementschefen — antager möjligen
skola komma att uppstå, hvarom man dock kan hafva olika meningar
— således medel som icke finnas, men möjligen kunna komma att
finnas. Min mening är, att inga besparingar kunna komma att uppstå.
Det kan för öfrigt på sött och vis vara likgiltigt. Men det
förefaller dock löjligt att af Riksdagen begära dispositionsrätt öfver
medel, som icke existera, och om hvilka ingen på jorden kan säga,
att de komma att existera. Resultatet blir, herr talman, att. jag
föreslår kammaren att bifalla den af utskottet föreslagna voteringspropositionen
med den ändring, att dels stycket från och med »under
medgifvande att» till och med ordet »bestämda» uteslutes, dels de

N:o 38.

Tisdagen den 28 April.

följande orden rättas eller förtydligas derhän, att hela japropositionen
kommer att lyda sålunda: »Den, som vill, att Riksdagen beviljar
förhöjning i anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer
från dess nuvarande belopp, 95,000 kronor, till

100.000 kronor, röstar ja;» o. s. v. oförändradt.

Jag anhåller, att herr talmannen behagade framställa proposition
på detta mitt yrkande.

Herr Gumcelius instämde med herr Hedin.

Herr Jonsson i Hot: Jag vill till en början gifva till känna,
att jag icke deltagit inom utskottet i behandlingen af denna fråga
och således icke kunnat anmäla min från utskottets afvikande mening.
Men vidare vill jag säga, att, derest jag deltagit i dess behandling,
jag skulle bestämdt motsatt mig en gemensam votering i den form
utskottet föreslagit. Det vore, såsom af tvenne talare redan framhållits,
rent af en oegentlighet, om votering skulle ega rum på det
sättet. Jag skall derför helt enkelt inskränka mig till att instämma
uti herr Hedins yrkande.

Herr Lasse Jönsson: Asigterna kunna ju vara''delade i denna
fråga. Men vi voro inom statsutskottet öfvertygade, att det var nödvändigt
att framlägga en voteringsproposition, och någon annan än
denna syntes oss icke kunna komma i fråga.

Herr Hedin har framhållit, hurusom Riksdagen låtit förslaget, att
Kongl, Maj:t skall för uppförandet af ett kasernetablissement i Jemtland
disponera uppkommande besparingar, förfalla. Ja, det var åren
1889 och 1890. Men under detta år har Riksdagen annorlunda förfarit
just i samma fråga. Kongl. Maj:t hade äskat ett anslag af

50.000 kronor, under det att, om jag minnes rätt, anläggningskostnaden
skulle uppgå till 350,000 kronor eller något deröfver, och återstoden
skulle tagas af besparingarna. Detta fall är något så när liknande
det nu ifrågavarande. Men der hade kammaren, enligt min
tanke, haft långt större skäl att låta saken förfalla och säga: »Vi
skola visserligen votera gemensamt om de 50,000 kronorna, men icke
om organisationsfrågan». Här är det icke fråga om att Kongl. Maj:t
skulle taga af besparingarna. Ty Kongl, Maj:t säger tydligen, aå
han föreslår denna öfverinspektor, att genom hans tillsättning besparingar
kunna beräknas uppkomma. Just derför begär han icke mer,
än att anslaget höjes från 95,000 till 100,000. Taga vi nu bort den
punkt ur propositionen, som herr Hedin vill hafva utesluten, så hafva
vi dermed förryckt hela frågan. Så ställer sig saken för mig. Den
ärade talaren medgifver, att om de 5,000 kronorna kunna vi ej undgå
att votera gemensamt. Men jag frågar: skola vi då taga bort det
som är sjelfva hufvudsaken, nemligen det hvartill dessa penningar
skola användas eller den organisation Kongl. Maj:t dervid tänkt sig?
Vore det icke — upprepar jag — att förrycka hela frågan? Jag för
min del kan åtminstone ej vara med derom.

Då kammaren så nyligen beslutat att anställa gemensam votering
i fråga om kommerskollegium, en fråga, som dock kan vara lika

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

N:o 38.

Tisdagen den 28 April.

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

tvistig som denna, så vill jag hoppas, att man icke i denna fråga tar
hänsyn till den befattning, som anslaget skulle gälla, och af motvilja
mot införande af folkskoleöfverinspektör vägrar gemensam votering.
Man bör i stället äfven se den ur politisk synpunkt och icke vidtaga
en åtgärd, som skulle förrycka den ena kammarens ställning till
den andra. Ty antaga vi herr Hedins förslag, så kommer derigenom
den ena kammaren att begå ett slags öfvergrepp mot den andra, och
det kan komma, som man säger, surt efter.

Jag kan icke annat än yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Re de Hus: Enhälligt har statsutskottet tillstyrkt den nu
föreliggande voteringspropositionen, — jag säger enhälligt, ty ingen
reservation finnes vidfogad betänkandet. Det oaktadt hafva tvenne
medlemmar af statsutskottet här uttalat en motsatt uppfattning, nemligen
herr Sven Nilsson i'' Efveröd och herr Anders Persson i Mörarp,
som med honom instämde. Detta väcker min förundran, och jag kan
ej alldeles med tystnad förbigå ett sådant märkvärdigt förhållande.
Det synes mig, som om kammaren verkligen hade rätt att fordra,
att dess ledamöter i nämnda utskott uttalade sin verkliga mening,
innan utskottets betänkanden läggas fram för kammaren. Jag skall
medgifva, att man, såsom herr Sven Nilsson yttrade förra gången,
då en med denna likartad fråga förelåg till diskussion, kan ändra
åsigt uti en fråga på grund af erhållna nya upplysningar. Men om
sådana nya upplysningar skulle vara orsaken till den förändrade
ståndpunkt, dessa herrar nu intagit, så synes mig saken förhålla sig
något egendomligt, eftersom icke ännu någon här har lemnat någon
som helst upplysning, som kunnat hafva det inflytande på sakens
ställning, att det kunde föranleda en förändring i ens öfvertygelse,
då herr Sven Nilsson uppträdde. Ingen hade nemligen haft ordet
före honom, men icke dess mindre uttalade han en mening motsatt
den, för hvilken han står i utskottets betänkande. Detta synes mig
ganska märkvärdigt och jag får också säga obehagligt.

Hvad saken i och för sig angår, så säger man, att det är en
organisationsfråga, och att man derför ej kan votera. Ja, men sådana
hafva vi ju voterat om många gånger. Och kammaren har ju
i dag alldeles nyss beslutit votera i en enligt min uppfattning alldeles
liknande fråga. Kongl. Magt han nemligen begärt anslag för
inrättande af en ny professur. Inrättandet af eu ny professur vid
Upsala universitet är väl en organisationsfråga, ty Kongl. Maj:t kan
icke inrätta denna professur, om han icke får det begärda anslaget.
Den ena kammaren har beviljat, den andra afslagit det äskade anslaget,
och derför har denna kammare för sin del nyss beslutit godkänna
en voteringsproposition för gemensam votering i frågan. I
föreliggande fall har Kongl. Maj:t begärt att få inrätta en öfverinspektörsbefattning
för folkskolorna och har för detta ändamål uttryckligen
begärt ett högre anslag af Riksdagen. Den ena kammaren
har medgifvit detta högre anslag, den andra kammaren har sagt
nej, och så har statsutskottet enhälligt föreslagit gemensam votering
och framlagt förslag till voteringsproposition. Då uppträda några
och motsätta sig densamma. Jag för min del vågar icke instämma

Tisdagen den 28 April.

uti detta nej, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget.

Herrar Petersson i Boestad och Östberg instämde häruti.

Herr Hedin: Den siste värde talaren befinner sig med sitt
resonnement så fullständigt utanför nu föreliggande fråga, att herr
talmannen torde finna förklarligt, om jag anser onödigt att inlåta mig
i någon debatt med honom.

Deremot ber jag att få besvara hvad en ärad ledamot i statsutskottet,
som har sin plats på skånebänken, nyss yttrade, och skall
jag visa, att han misstog sig i hvarenda punkt af sitt korta anförande.

Mot min erinran, att vid två tillfällen gemensam votering icke
fått ega rum med anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ny
dispositionsrätt öfver reserverade medel, då Kongl. Maj:t begärt detta
för ökande af flottans officerspersonal; att vidare man lika litet tilllåtit
gemensam votering, då Kongl. Maj:t begärt en dylik ny dispositionsrätt
öfver besparingar å läroverksanslagen för att få tillfälle att
understödja enskilda läroverk, samt att man slutligen nu tvenne gånger
å rad vägrat gemensam votering, då kamrarne stannat i olika
beslut beträffande Kongl. Maj:ts förslag att få disponera reserverade
medel för uppbyggande af ett kasernetablissement i Östersund —
mot dessa fem exempel ställer nu den ärade statsutskottsledamoten
exemplet af kammarens tillvägagående detta år rörande votering i
fråga om uppförande af detta kasernetablissement. Dervid äro nu
tvenne saker att anmärka, dels för mig personligen, att jag är oskyldig
i detta beslut, ty jag har påtalat saken, dels, hvad som är vigtigare,
att frågorna icke äro fullt likartade, i det att, såsom den ärade
statsutskottsledamoten borde veta bättre än den, som icke har äran
att sitta i statsutskottet, denna gång i Östersunds-frågan förelåor eu
kombinering af tvenne frågor, i det man dels äskade ett nytt anslag,
dels önskade få betäcka en del af kostnaderna med förut befintliga
reserverade medel. Frågan är således icke alldeles densamma som
den nu föreliggande.

Detta var det första misstaget.

Vidare yttrade han sig i motsatt rigtning mot mig, då jag sagt,
att. man i den kongl. propositionen kan se, att aflöningen åt den
blifvande katekesgeneralen skall tagas från besparingarna. Ehuru
icke ledamot af statsutskottet, får jag dock nämna, att jag läst den
kongl. propositionen noggrannare än hvad han gjort. Ty statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har bokstafligen yttrat, att
de besparingar å anslaget, som böra uppkomma, det vill säga de eventuella
besparingarna, böra räcka till för aflöningen af den der katekesgeneralen.
Så står det i statsrådsprotokollet, om den ärade statsutskottsledamoten
vill taga kännedom derom. Jag citerar rio-tigt —
det borde han veta förut. Skilnaden är helt enkelt den, att man
förut vägrat gemensam votering, då kamrarne stannat i olika beslut
i anledning af Kongl. Maj:ts förslag att få ny dispositionsrätt öfver
besparingar, som funnits till i verkligheten, under det nu deremot
Andra Kammarens Prof. N:o 38. 2

N:o 38.

Angående
en voteringsproposition,

för gemensam.
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Ports.)

S:o 38.

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

Tisdagen den 28 April.

statsutskottet inbjuder till gemensam votering i en fråga, der Kongl.
Maj:t kommit och begärt att för upprättande af en ny befattning få
använda besparingar, som icke finnas, men som möjligen kunna komma
att finnas. Men om detta länder till stöd för statsutskottets förfarande,
det lemnar jag derhän.

Vidare yttrade samme talare, att, när man så nyss beslutit anställa
gemensam votering angående kommerskollegium, det icke går
an att här vägra dylik omröstning. Han föi blandar dervid två frågor;
det är icke med användande af de argument, med hvilka jag
och andra med mig bestredo gemensam votering i fråga om kommerskollegium,
som vi nu motsätta oss densamma. Det är två skilda
saker: då bestredo vi gemensam votering på den grund, att kamrarne
stannat i olika beslut om hufvudsaken, organisationsfrågan, hvarmed
frågan om beviljande af anslag borde vara förfallen; nu bestrida vi
votering på den grund, att, såsom jag förut sagt, det finnes en konstant
praxis, som gått i den rigtning, att, när kamrarne stannat i
olika beslut om Kongl. Maj:ts rätt att för nytt ändamål få disponera
besparade medel, frågan skall anses vara förfallen. Detta var det
tredje misstaget.

Slutligen kom talaren fram med det påståendet, att denna kammare
skulle göra sig^skyldig till öfvergrepp, derest den vägrade gemensam
votering. År det således Andra Kammarens skyldighet att
underkasta sig allt, hvad den Första Kammaren behagar diktera?
Jag hörde det talet här om dagen, då det sades vara ett öfvergrepp
mot Första Kammaren, om Andra Kammaren skulle vägra att genom
gemensam votering låta påtvinga sig ett dyrt, onödigt, nytt kommerskollegium.
Hvems rätt blir kränkt genom en votering i den frågan?
Det är Andra Kammarens, hvilken genom en sådan gemensam votering,
om den går kammaren emot, lar sig påtvingad en organisation,
som den alldeles fullständigt ogillat, och hvilken dessutom får sin
rätt kränkt äfven i ett annat afseende, nemligen det, att Andra Kammaren
aldrig ingått i pröfning af, hvilka lönebelopp och slutanslagssummor
skulle vara behöflig», derest Andra Kammaren godkänt inrättandet
af ett nytt kommerskollegium.

Det lär alltså väl vara Andra Kammaren, icke den Första, som
lider af öfvergreppet.

Herr E. G. Boström: Mellan den fråga, som i onsdags förelåg,
och den, som i dag föreligger, är ju verkligen den skilnaden,
att, medan herr Hedin och de, som dela hans uppfattning, då ansågo
en votering icke böra ega rum, så anser herr Hedin nu väl, att man
icke kan vägra votering, men att voteringspropositionen, sådan den
inkommit från utskottet, icke är korrekt uppstäld. Han har derför
föreslagit en omformuKring af voteringspropositionen på det sättet,
att han derur uteslutit de ord, som stå mellan tankstrecken, och så
längre ned tillagt några nya ord. Enligt mitt förmenande står ett
dylikt förfärande fullständigt i strid med grundlagens bestämmelser.
Grundlagen föreskrifver i § 65 riksdagsordningen: »När i fråga om
statsutgifter eller bevillning eller angående riksbankens eller riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne

Tisdagen den 28 April.

fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta1-om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat.» Det är således om de
båda kamrarnes olika beslut vi skola votera. När herr Hedin nu vill
ur det beslut, hvartill Första Kammaren kommit, utesluta en del, så
har lian dermed i sjelfva verket tagit bort Första Kammarens beslut.
Men vi skola votera om Första Kammarens beslut och ställa det mot
Andra Kammarens beslut. Ja-propositionen är Första Kammarens
beslut och nej-propositionen är Andra Kammarens beslut. Det är
mellan dessa olika beslut och om ingenting annat, som vi skola
votera.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Boström förenade sig herrar Sivartling, Rosengren,
Eklund från Norrköping, Ekströnier och Boethius.

Herr Sven Nilsson: Det föreligger den skilnad, som jag också
påpekade i mitt förra yttrande, att Kongl. Maj:t icke har begärt

något ökadt anslag för öfverinspektören. Det är detta, som utgör

sjelfva kärnpunkten vid afgörande af den frågan, huru vida man skall
votera eller icke. Jag tror att, om man vill läsa rätt, man skall
finna att det icke är sant att, såsom herr Redelius uppgifvit, Kongl.

Maj:t begärt någon ökning i anslaget för detta ändamål; ty Kongl.

Maj:t har icke begärt något, utan tvärt om ansett att det icke skulle
behöfvas något nytt anslag för det särskilt ifrågasatta ändamålet.
Hvad Kongl. Maj:t begärt, är endast att få någon förhöjning af ett
anslag, som blifvit öfverskridet. Derför anser jag, att de slå i sin
fullgoda rätt, som icke vilja votera om sjelfva saken. Helt annorlunda
förhöll det sig med frågan om anslag till nytt kasernetablissement
i Östersund. Der hade Kongl. Maj:t icke endast begärt att få
använda så eller så mycket af reservationsanslagets besparingar, utan
äfven äskat ett nytt anslag till fyllande af behofvet. Deri ligger
hela skilnaden. Det är också derför, som jag varit tveksam, huru
vida man skulle votera eller icke votera om denna fråga.

Jag vill för öfrigt säga, att jag för min del icke vill böja mig
för den åsigt, som herr Redelius uttalade, eller att man i hvarje fråga,
der man är af olika åsigt med utskottet, alltid skall reservera sig i
hvarje särskild punkt. Detta tvång lärer kammaren säkerligen icke
kunna ålägga en ledamot af ett utskott, ty om så skulle fordras, är
jag viss om, att, i fall reservationer skola vara till något gagn, en
motivering för reservationen äfven skulle följa, och sådant medhinna i
allmänhet icke statsutskottets ledamöter. Jag ber dessutom att fä
fästa uppmärksamheten derpå, att det många gånger förut har inträffat
att utskottsledamöter, som icke reserverat sig mot utskottets
beslut, likväl vid frågans behandling inom kammaren angifvit sin
från utskottet afvikande åsigt. Jag vill också upplysa den ärade
talaren derom, att man kan inhemta upplysningar i en fråga jemväl
från annat håll än i kammaren. Och för den händelse man under
den tid, som förflyter från det utskottet behandlade frågan och till
densammas behandling i kammaren, kommer till en annan uppfattning,

i\:o 88.

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

\’:o 88.

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

Tisdagen den 28 April.

än man hade inom utskottet, så lärer väl en utskottsledamot vara
oförhindrad att gifva denna sin åsigt till känna.

För min de! uttalade jag äfven inom utskottet samma åsigt, som
jag nu uttalat i kammaren, ehuru jag underlät att reservera mig, då
man ju kan vara tveksam huru förfaras skall. Om nu det förslag,
som herr Hedin 1''ramstält, vinner kammarens bifall, så blir den naturliga
följden deraf den, att i den af statsutskottet här föreslagna
voteringspropositionen den del af ja-propositionen, som derigenom
skulle komma att uteslutas, måste anses vara förfallen, och att gemensam
omröstning skall ega rum allenast derom, huru vida det ifrågavarande
anslaget skall förhöjas eller icke — eller alldeles så som jag
tänkt mig saken i statsutskottet. Utskottet torde äfven kunna finna
på andra utvägar för frågans lösning. Det finnes flera sätt för
utskottet och sedan för Riksdagen att lösa frågan.

Herr Waldenström: Hvad angår mina tankar i denna fråga,

uttalade jag dem, när vi diskuterade det af statsutskottet framlagda
förslaget till voteringsproposition för gemensam votering angående
kommerskollegium. Jag sade då, och jag vidhåller fortfarande min
åsigt, att det vore i högsta grad äfventyrligt, om en sådan praxis
skulle göra sig gällande, att Kongl. Maj:t kunde inrätta hvilken
tjenstemannabefattning som helst på grund af gemensam votering i
Riksdagen, allenast vid frågan om dess inrättande fogades proposition
om ett anslag å någon större eller mindre penningesumma.

Herr Redelius anförde, att den fråga, hvarom vi nyss fattade beslut,
nemligen frågan om inrättande af en professorsbefattning i obstetrik
och gynekologi vid Upsala universitet, vore alldeles likartad
med den, som nu föreligger. Detta är dock icke förhållandet. När
vi diskuterade nämnda proposition, så var det ingen, som bestred
nyttan och ändamålsenligheten af den föreslagna professuren. Alla
voro ense derom. Men det var kostnaden, som afskräckte kammaren.
Kammaren tog nemligen saken från den sidan, att ett litet land som
vårt icke kan hålla fullständig lärarebesättning i alla ämnen så väl i
Upsala som i Stockholm och Lund, utan måste inskränka sig till att
hafva den fullständig i Stockholm. Helt annorlunda förhåller det sig
med frågan om inrättande af en öfverinspektörsbefattning. Diskussionen
derom i kammaren rörde sig alls icke om penningebeloppet,

5,000 kronor, — ty derom förekom icke någon tvekan — utan kring
den frågan, om det vore lämpligt att anställa en öfverinspektor eller
icke. Denna fråga betraktades från olika synpunkter, och kammaren
kom till det resultat, att tillsättandet af en öfverinspektor skulle vara
till hinders för en fullständig reform af inspektörsinstitutionen. Och på
denna grund var det, som kammaren afslog Kongl. Maj:ts proposition.
Det synes då vara i högsta grad äfventyrligt, om för dessa 5,000
kronors skull, som ju gå åt in duplo, ehvad Riksdagen beviljar beloppet
eller icke, sjelfva organisationsfrågan skall kunna afgöras genom
gemensam votering.

Hvad sjelfva saken beträffar, så har jag för min del icke någonting
emot anställandet af en öfverinspektor, emedan jag tror, att denna
åtgärd till äfventyr skulle vara nyttig; men ur formel synpunkt ser

N:o 38.

Tisdagen den 28 April.

jag icke, hvart det skulle leda, om man låter denna fråga komma till
gemensam votering.

Hvad för öfrigt angår den mellan herrar Hedin och Boström
ventilerade frågan, om man skulle kunna ur den föreslagna voteringspropositionen
utesluta den mening, som utgör ett väsentligt moment
i Första Kammarens beslut, då grundlagen i 65 § riksdagsordningen
föreskrifver, att, när i fråga om statsutgifter kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej varda sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för
sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat — så vill
jag icke nu närmare inlåta mig derpå, men nog finner jag det svårt
att instämma i den af herr Hedin uttalade åsigten. Den enda utväg,
som Andra Kammaren har, blir efter min åsigt att helt enkelt afstå
voteringspropositionen.

Herr Hedin: Om min ärade vän och granne, som för en stund

sedan hade ordet, vore alldeles nykommen inom riksdagsarbetet,
skulle jag kunna finna förklarligt det yttrande, som han nyss hade,
då han trodde sig kunna afgöra frågan genom att helt enkelt läsa
upp ordalydelsen i en knapphändig och oupphörligt omtvistad grundlagsparagraf''.
Det kommer man icke långt med. Men dessutom måste
jag föreställa mig, att hans minne, som eljest är ganska godt, blifvit
synnerligen förslappadt på senare tider. Ja, jag säger detta utan att
vara ohöflig — ty sådant kan man råka ut för utan egen förskyllan
— men han är sä gammal i gärde, att han måste erinra sig, huru som
han ett oräkneligt antal gånger varit med om att godkänna en sådan
voteringsproposition, som denna skulle bli med iakttagande af den
förändring, som jag ansett nödvändig för att propositionen skulle
blifva grundlagsenlig.

Det kan icke vara möjligt att herr Boström glömt, huruledes en
ledamot af kammaren föreslagit att Riksdagen skulle bevilja ett anslag,
som skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition med dervid fogad
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes använda anslaget för att utreda,
huruledes man skulle kunna blifva qvitt anslaget till Post- och Inrikes
Tidningar. Han kan väl icke hafva glömt, huru från den sidan, som
han nu synes representera, man då sade: »nej, det kan omöjligen
blifva någon votering utaf — ty en skrifvelse får icke sammanbindas
med ett litet penningeanslag för att derigenom drifva fram under
gemensam votering något, som icke i och för sig kan blifva föremål
för gemensam omröstning». Hvad gör man här? Man vill genom
gemensam votering mellan 95 och 100 tusen drifva fram något, som
enligt denna konstanta praxis, som jag förut talat om, och som blifvit
gällande som regel vid grundlagstolkningen i båda kamrarne, något,
som enligt denna praxis borde anses hkfva förfallit och icke
kunna blifva föremål för gemensam votering, när kamrarne stannat i
olika beslut om en Kongl. Maj:ts proposition med förslag att Riksdagen
skall bevilja Kongl. Maj:t rättighet att för ett nytt ändamål
disponera besparingar. Det är en afgjord sak sedan 1870-talet, att
en sådan fråga icke blir föremål för gemensam votering, lika litet
som frågan om en skrifvelse till Kongl. Maj:t kan blifva^ det. Lika
litet som man enligt min ärade väns åsigt får göra en skrifvelse till

Angående
en voteringsproposition

för gemensam
omröstning
om anslaget
till
folkskoleinspektörer.

(Forts.)

N:o 38.

Tisdagen den 28 April.

Angående Kongl. Maj:t till föremål för gemensam votering, derför att man baen
voterings- kat vid

den ett litet anslag, lika litet får man på denna skilnad mel%?g8emen-
95,000 och 100,000 kronor drifva fram till gemensam votering eu
sam omröst- fråga, om hvilken det får anses vara fullt stadgad konstitutionel
ning om an- praxis, att den icke kan blifva föremål för gemensam votering.

Sfotkskole'' Detta torde också vara ett tillräckligt svar till herr Waldenström.

inspektörer. . .

(Forts.) Häruti instämde herr Höjer.

Herr vice talmannen Danielson: Jag tror att, hvilken uppfattning
man än kan hafva i hufvudfrågan, man icke kan sjelfrådig!
ändra medkammarens beslut. Något yrkande om den saken, väckt
på grundlagsenlig! sätt, föreligger nemligen icke, utan mig synes, att
man kan endast yrka bifall till voteringspropositionen eller afslag
derå. Icke heller skulle man vinna något med att få den åsigten till
heders, att den ena kammaren skulle kunna rubba den andras beslut,
utan att hemställan derom är i laga ordning väckt. Jag hemställer
till de herrar, som hafva samma uppfattning som herr Hedin, om det
kan vara till någon nytta, att, då det förekommer sådana frågor, vid
hvilka denna kammare .fogat något vilkor, Första Kammaren skulle
tillåtas att kasta bort det vilkoret. Detta vore, tror jag, att komma
ur askan i elden. Jag tror, att, om herrarne äro missnöjda med voteringspropositionen,
man borde återremittera saken till utskottet, och
utskottet finge då försöka att framkomma med något annat förslag,
men att ingå i pröfning af Första Kammarens beslut tror jag är omöjligt.
Jag ber att få erinra om voteringen om fabriksinspektionen.
Andra Kammaren vidfogade då det vilkor, att inspektörerna skulle
få reseersättning enligt fjerde klassen i resereglementet; Första Kammaren
åter hade ingen sådan bestämmelse i sitt beslut. Saken afgjordes
genom gemensam votering, som utföll så, att den mening,
som Andra Kammaren uttalat, segrade. Jag hemställer, om det varit
nyttigt, att Första Kammaren haft rätt att ur voteringspropositionen
utesluta det af Andra Kammaren antagna vilkoret.

Deremot skulle ju de, som här nu hålla hardt på att vilkoret
borttages, möjligen kunna vinna sitt syfte genom att återremittera
betänkandet och försöka att få en sammanjemkning företagen, ty
utskottet har ju rätt och är skyldigt att söka sammanjemka kamrarnes
beslut, och det kunde derför hända, att vilkoret då komme att utredas
och möjligen utjemkas.

Jag tror derför, att, om man besluter i det syfte, som herr
Hedin yrkat, detta komme att lända oss till skada i många fäll, då
denna kammare eljest skulle kunna göra sin vilja gällande. Jag kan
af dessa skäl icke vara med om herr Hedins förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag kan icke uppfatta denna sak
på annat sätt, än att det här icke gäller, om man vill hafva en skolinspektion
eller icke, utan om vi skola votera mellan de båda kamrarnes
olika beslut eller icke. Första Kammaren har naturligtvis beviljat
100,000 kronor och Andra Kammaren 95,000 kronor, och det

N:o 38.

Tisdagen den 28 April.

är 5,000 kronors skilnad. Icke annat jag kan se, måste vi enligt Angående
65 § riksdagsordningen ovilkorligen votera om den saken. Hvad be- en voteringsträffar
påståendet, att aflöningen till öfverinspektören skulle tagas af ffj^gem,n.
de besparade medlen, så omnämnde statsrådet, att något sådant möj- sant omröstligtvis
skulle förekomma, men detta var endast en motivering för att »in# om anframhålla,
att det icke skulle medföra några särskilda kostnader för
staten framdeles. Men faktiskt är, att denna kammare beviljat 95,000 inspektöreroch
medkammaren 100,000 kronor, och då bör man votera härom. (ports)
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Representanten för Öland har uppträdt på ett sätt,
som i någon mån rättfärdigar det påståendet, att en del af denna
kammares ledamöter skulle utgöra en liten annexförsamling till Första
Kammaren. Han hade en annan mening förr i verlden, när Första
Kammaren icke ville gå in på en skrifvelse angående indragning
af Post- och Inrikes Tidningar. För resten har jag icke ingått i någon
pröfning af Första Kammarens beslut, utan jag har ingått blott, hvilket
är min rättighet och skyldighet, i pröfning af statsutskottets förslag
till voteringsproposition. Och dervid har det synts mig uppenbart,
att man måste utesluta det, som efter en praxis, så konstant,
att den nu får anses som en fullt stadgad grundlagstolkningsregel, är
af den beskaffenhet, att det måste förfalla, när kamrarne stannat i
olika beslut.

Herr Sven Nilsson: Jag skall be att få fasta herr vice talmannens
uppmärksamhet uppå, till hvilket resultat det skulle leda
att återremittera frågan till utskottet. Jag tror, att han sjelf, om han
tänker närmare på saken, skall få temligen klart för sig, att, då Första
Kammaren redan godkänt voteringspropositionen, statsutskottet
icke kan annat göra än att anhålla, att denna kammare måtte i frågan
fatta beslut. En återrcmiss skulle alltså icke leda till något
praktiskt resultat.

1 afseende å herr Nils Peterssons yrkande vill jag påpeka, att
det är alldeles i öfverensstämmelse med det herr Hedin gjort, ty
äfven han vill att kamrarne skola votera om, huru vida anslaget skall
blifva 5,000 kronor högre eller lägre.

Herr vice talmannen Danielson: Jag skall be att få svara

herr Hedin, att jag, då frågan om, posttidningen var före, yrkade
gemensam votering, hvilken äfven af denna kammare beslöts, och
jag har således varit konseqvent i mina åsigter.

Hvad beträffar herr Sven Nilssons yttrande, att en återremiss
icke skulle tjena till någonting, så kan man väl dock icke påstå på
förhand, huru det skulle komma att gå i utskottet. Det skulle ju
kunna hända, att utskottet under förutsättningar, som möjligtvis skulle
kunna inträffa, skulle, derest Andra Kammaren återremitterade frågan,
komma med ett annat utlåtande.

Jag tror icke, att detta är omöjligt, men vill emellertid icke
tvista derom med herr Sven Nilsson.

>T:o 38.

Tisdagen den 28 April.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels
på godkännande af den af utskottet föreslagna voteringspropositionen
oförändrad, och dels på godkännande af densamma med den af herr
Hedin under öfverläggningen föreslagna ändring eller att för ja-propositionen
skulle antagas denna lydelse: »Den som vill, att Riksdagen
beviljar förhöjning i anslaget till arfvoden och resekostn adsersättning åt
folkskoleinspektörer från dess nuvarande belopp 95,000 kronor till
100,000 kronor, röstar ja». Herr talmannen förklarade sig anse den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad1; men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner i oförändradt skick den af statsutskottet i
3:dje punkten af dess memorial, n:o 52, föreslagna voteringspropositionen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda voteringsproposition
med den af herr Hedin under öfverläggningen föreslagna ändring.

Omröstningen visade 84 ja men 96 nej; och hade kammaren alltså
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll:

Emot kammarens sålunda fattade beslut anmälde herr Redelius
i sin reservation.

De i punkterna 4—7 föreslagna voteringspropositioner godkändes.

§ 3.

Härefter föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets
nedannämnda memorial och utlåtande:

n:o 50, angående höjning af anslaget för komplettering och utvidgning
af Riksdagens bibliotek; och

n:o 51, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående användandet
af militieboställsfondens uppkomna återstående behållning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. W. Lyckholm
under tre dagar från och med den 30 dennes.

N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.5 e. m.

In fidem
A. E. J. Johansson.

Onsdagen den 29 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

för justering det i kammarens sammanträde den 22
dennes förda protokoll; och begärdes dervid ordet af

Herr Waldenström, som anförde: Det torde förvåna kamma rens

ledamöter att jag begärt ordet vid protokollsjusteringen i dag;
men jag har gjort det, emedan jag ansett mig förpligtigad dertill.

Det protokoll, som föreligger till justering, utgör utan tvifvel ett
al. de allvarligaste och märkligaste bladen i det nuvarande riksdagsskickets
historia, och detta icke blott för det innehåll, omkring hvilket
förhandlingarna i onsdags förmiddag rörde sig, utan äfven och ännu
mer för den form, som diskussionen dervid delvis antog. Herr talman!
Jag var en af dem, som ansågo hans excellens herr utrikesministerns
redogörelse för den vigtiga svensk-spanska spritfrågan
icke vara. i sak fullt tillfredsställande. Men ännu mindre tillfredsstälde
mig det våldsamma sätt, hvarpå en begåfvad talare på stockholmsbänken,
herr Hedin, med anledning deraf anföll hans excellens
i ett anförande, hvars ordalag icke voro uttryck af en tillfällig upphetsning,
i hvilket fall de varit lätt förklarliga, utan hvilka^enligt
talarens uppgift voro valda, och hvilkas karakter han sjelf betecknade
såsom en »stekning vid sakta eld» — ett uttryck, som åtminstone på
mig gjorde ett ytterst pinsamt intryck.

Jag var ock en af dem, som icke kunde annat än instämma i de
anmärkningar, som konstitutionsutskottet gjort mot statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet. Jag ansåg dem fullt befogade, ehuru de
enligt min uppfattning bort af utskottet behandlas enligt 106 § regeringsformen
och icke enligt 107 §, såsom nu skedde, och hvaraf följden
blef, att Andra Kammaren genom votering med öfverväldigande
majoritet öfver bemälde chef uttalade en moralisk dom för lagöfverträdelser,
utan att lemna honom det tillfälle till juridiskt försvar, som
106 § i dylika fall uppenbarligen velat bereda en Konungens rådgifvare.
Men oafsedt denna oegentlighet och, såsom mig synes, afvi -

N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

kelse från grundlagen, en afvikelse, som i alla händelser förut många
gånger praktiserats, kan jag icke annat än på det lifligaste beklaga
sättet för det anfall, som med anledning deraf af samme talare på
stockholmsbänken rigtades mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
ett anfall, som i öfverlagd våldsamhet och kränkande,
jpersonligt kränkande invektiv icke på något sätt stod efter
hans anfall mot hans excellens herr utrikesministern. Om vi fordra,
att Konungens rådgifvare skola iakttaga svensk lag, och om vi måste
räkna det som en lycka och välgerning, att konstitutionsutskottet, då
det finner anledning dertill förekomma, har mod att för kammaren
anmäla handlingar af Konungens rådgifvare, synes det mig, att regeringen
eller statsråden, när de i riksdagen stå till svars för sina
handlingar, böra kunna påräkna att sjelfva icke blifva behandlade,
såsom vore de rättslösa, för att icke säga ärelösa, behandlas på ett
sätt, som knappast en domare vid dombordet skulle kunna använda
mot en brottsling, utan att sjelf utsätta sig för äfventyret att blifva
stäld under åtal.

Herr talman! Jag har önskat att säga detta icke för att sätta
mig till doms öfver någon af kammarens ledamöter, utan på det att
Riksdagens protokoll i denna sak icke måtte sakna allt vittnesbörd
derom, att bland dem, som godkände anmärkningarna i sak, funnos
sådana, som icke kunde gilla, att man vid deras behandling använde
brasor, om än »reglerade», eller »stekning vid sakta eld». Jag vet,
herr talman, att jag icke är ensam om denna uppfattning, äfven om
jag skulle komma att stå ensam bakom ordet.

Vidare yttrade:

Herr Hedin: Jag vet icke om herr Waldenström är ensam
äfven om den uppfattningen, att det är lofligt att taga till ordet för
att vid eu protokollsjustering rifva upp en diskussion i sak och angripa
konstitutionsutskottet, såsom det der skulle hafva olagligen
förfarit, samt en ledamot af utskottet, såsom den der skulle hafva
öfverträdt sin parlamentariska rätt. Det är mig alldeles likgiltigt, att
jag i den delen står på olika ståndpunkt med herr Waldenström,
hvilken till sitt angrepp valt ett tillfälle, då han visste att lydnad
för grundlagen förbjuder mig att svara; men jag beklagar att jag
står på olika ståndpunkt med herr talmannen, som funnit lämpligt
att tillåta detta försök att förnya en afslutad diskussion.

Sedan jag sagt detta, kan det ej falla mig in att fullfölja den
oegentlighet, som jag påtalat.

Herr Jjyttkens: Vi hafva nu justering af protokollet och jag

för min del finner, att protokollet är rätt uppfattadt. Jag anhåller
derför att kammaren måtte bifalla talmannens framställning, att protokollet
blifvit rätt uppfattadt, och ingenting vidare har jag att yrka.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef det ifrågavarande
protokollet af kammaren godkändt.

JH:o 38.

Onsdagen den 29 April.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsutskottets
memorial n:is 43 och 52, punkterna 1 samt 4—7, och
bankoutskottets memorial n:o 9 föreslagna voteringspropositioner
rörande åtskilliga frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt
denna dag blifvit bestämd för omröstning öfver de olika besluten, så
anstäldes nu sådana omröstningar enligt nedanintagna voteringspropositioner
i följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 1).

Den, som vill, att Riksdagen, med godkännande af det i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 12 januari 1891 intagna förslag
till ny stat för kollegiet samt af de vilkor och förbehåll, som blifvit
föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner, må medgifva,
att den å sjette hufvudtiteln förekommande anslagstiteln »kommerskollegium»,
under hvilken för närvarande äro med tillhopa 83,500
kronor sammanförda dels anslaget till kollegiet, 49,000 kronor, och
dels anslaget till bergsstaten, 34,500 kronor, må fördelas i två titlar
under benämning, den ena af »kommerskollegium» och den andra af
»bergsstaten», äfvensom uppföra under den förra titeln 64,600 kronor
och under den senare 33,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förevavarande
förslag till omorganisation af kommerskollegiet, faststält de i
rikstaten under anslagstiteln »kommerskollegium» sammanförda anslag
å 49,000 kronor till sjelfva kollegiet och å 34,500 kronor till bergsstaten
att utgå med oförändrade belopp, eller med tillhopa 83,500
kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning.
och utföll omröstningen med 83 Ja och 138 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 111 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................... 83 Ja och 138 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 194 Ja och 164 Nej;

Gemensamma
omröstningar.

Ji:o 38.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April.

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen med bifall till statsutskottets hemställan
ökar det å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat uppförda
anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra ordinarie tjensteman,
rit- och skrifbiträde med 2,000 kronor, eller från 9,000 kronor till

11,000 kronor, samt att Riksdagen vid bifall härtill höjer anslagstiteln
»väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf tvenne särskilda reservationsanslag
till expenser för allmänna arbeten och till vägundersökningar,
hvartdera å 30,000 kronor)» från 131,200 kronor till 133,700
kronor, eller med 2,500 kronor, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

h’ej;

Vinner Nej, har Riksdagen ökat det å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt
extra ordinarie tjenstemän, rit- och skrifbiträde med 1,000 kronor,
eller från 9,000 kronor till 10,000 kronor, samt vid bifall härtill höjt
anslagstiteln »väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf tvenne särskilda
reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten och till vägundersökningar,
hvartdera å 30,000 kronor)» från 131,200 kronor till
132,700 kronor, eller med 1,500 kronor.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 119 Ja och 18 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................. 65 Ja och 157 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 184 Ja och 175 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Nso 38.

Onsdagen den 29 April.

3:<lje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 3).

Den, som vill, att, med bifall till statsutskottets hemställan, Riksdagen,
under förutsättning att behållna afkastningen af den staten
tillhöriga, till landtbruksinstitutet vid Ultuna anslagna fasta egendom
äfvensom elevernas afgifter och hyresbidrag varda till statsverket redovisade,
må

dels, med godkännande af ej mindre följande

»Stat för landtbruksinstitutet vid Ultuna

Aflöning. 1 rektor, arfvode ......... 1 lektor ....................... 3 lektorer .................. 1 adjunkt........................ 3 adjunkter .................. Extra lärare, arfvoden... 1 bibliotekarie	Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa.	Efter fem år kan lönen \ höjas med 500 kr., efter Vtio år med ytterligare j 500 kr., och efter fem-’ ton år med ytterligare 500 kr.
2,000 6,000 1,400 4,200	—	1,000 3,000 600 1,800	—	2,000 3.000 9.000 2.000 6,000 2,250 300	—
—	—

Aflöning, summa kronor Till institutets öfriga ut-gifter .........................					24,550 24,450
Summa kronor	—	—			49,000	—

Anm. Rektor och öfriga lektorer samt adjunkterna åtnjuta jemväl fri bostad.»

än äfven de vilkor och förbehåll, som i statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 12 januari 1891 blifvit föreslagna för åtnjutande af
i staten upptagna löneförmåner, höja det å sjette hufvudtiteln under
anslagstiteln »undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar»
uppförda anslag till Ultuna landtbruksinstitut från 20,000
kronor till 49,000 kronor, eller med 29,000 kronor;
dels; och medgifva,

_ att besparingar, som å det i nämnda stat »till institutets öfriga
utgifter» uppförda belopp under ett år uppkomma, må användas till
bestridande af utgifter under ett kommande år; samt

att Kongl. Maj:t må under en tid af fem åt ega att vidtaga de
ändringar i aflöningsstaten, som för genomförande af institutets förändrade
organisation kunna erfordras, med vilkor att hvarken faststälda
afiöningsbelopp eller aflöningsstatens slutsumma öfverskrides,
röstar

Ja;

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

?i:o 38. 30

Onsdagen den 29 April.

Gemen- Den, det ej vill, röstar

samma omröstningar.

(Ports)

Vinner Nej, har Riksdagen bifallit statsutskottets hemställan med
den ändring, att af det föreslagna anslaget 49,000 kronor ett belopp
af 29,000 kronor beviljats allenast på extra stat.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits. företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 50 Ja och 166 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 86 Ja och 51 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................. 50 Ja och 166 Nej,

sammanräkningen visar .................................... 186 Ja och 217 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl. Maj:ts
förevarande framställning på det sätt af Riksdagen bifalles, att Riksdagen,
till bestridande af kostnader för nya byggnader vid Ultuna
landtbruksinstitut och jordegendom, inköp af en äldre byggnad, reparation
och förändring af så väl denna som andra äldre byggnader,
äfvensom kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 augifna grunder med deri ifrågasatta förändringar,
beviljar ett sammanlagdt belopp af 76,000 kronor samt
deraf på extra stat för år 1892 anvisar till Kongl. Maj:ts förfogande

30,000 kronor, röstar

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, på
det sätt bifallit Kongl.. Maj:ts förevarande framställning, att Riksdagen,
till bestridande af kostnader för nya byggnader vid Ultuna landt -

bo omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 4).

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nio 38.

Onsdagen den 29 April.

bruksinstitut och jordegendom, inköp af en äldre byggnad, reparation
och förändring af så väl denna som andra äldre byggnader, äfvensom
kreatursstammens tillökning och förbättrande, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 12 januari 1891 angifna grunder med deri ifrågasatta förändringar,
beviljat ett sammanlagdt. belopp af 68,000 kronor samt deraf på
extra stat för år 1892 anvisat till Kongl. Maj:ts förfogande 30,000
kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 41 Ja och 178 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 91 Ja och 44 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................. 41 Ja och 178 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 132 Ja och 222 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 52, punkt. 1).

Den, som vill, att -Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, till upprättande af en professorsbefattning i
obstetrik och gynekologi vid universitetet i Upsala, beviljar ett årligt
anslag af 6,000 kronor, deraf 4,500 kronor såsom lön och 1,500 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning af Riksdagen
afslagits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 70 Ja och 140 Nej.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

N:o 8$.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 102 Ja och 27 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................... 70 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 172 Ja och 167 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 52, punkt. 4).

Den, som vill, att Riksdagen, på sätt statsutskottet hemstält, till
höjande af naturhistoriska riksmuseets årliga expensmedelsanslag beviljar
1,630 kronor, hvarigenom museets ordinarie anslag ökas från
67,550 kronor till 69,180 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen afslagit statsutskottets hemställan, i
hvad den afser höjning af det ifrågavarande anslaget.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 109 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................... 46 Ja och 169 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 155 Ja och 195 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 52, punkt. 5).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kong!. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, till restaurering af Vadstena klosterkyrka,

33 N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

i_ hufvudsaklig enlighet med derför uppgjord plan samt under den
tillsyn och kontroll, Kongl. Maj:t bestämmer, beviljar 100,000 kronor,
deraf å nästkommande års stat 20,000 kronor, med vilkor att Vadstena
och S:t Pers församlingar tillskjuta det belopp, som utöfver
sagda anslag för ifrågavarande restaureringsarbete erfordras, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej vunnit
Riksdagens bifall.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne lör den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes'' öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 74 Ja och 147 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 110 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................. 74 Ja och 147 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 184 Ja och 173 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

8:de omröstningen:

(Enligt statsutskottets memorial n:o 52, punkt. 6).

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller förevarande
motion, att Riksdagen, för att vikarierande ämneslärare och extra
lärare vid de allmänna läroverken, hvilka genom aflagd akademisk
examen och genomgången profårskurs förvärfvat kompetens att söka
ordinarie lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning vid allmänt läroverk,
må kunna från och med år 1892 erhålla arfvode efter 1,800
kronor för år räknadt, beviljar å extra stat för år 1892 ett anslag af

60,000 kronor till arfvodesförhöjning åt extra ordinarie ämneslärare
vid de allmänna läroverken, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 38.

Gemensamma
omröstningar.

(Ports.)

Jf:o 38.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April.

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att förevarande motion icke
skall till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från .Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 116 Ja och 105 Nej.

Den omröstning, öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 121 Ja och 15 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ..................................... 116 Ja och 105 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 237 Ja och 120 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

9:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 52, punkt. 7).

Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen såsom bidrag till uppförande
af ny byggnad för allmänna läroverket i Östersund beviljar 50,000
kronor, under vilkor, att Östersunds stad tillhandahåller lämplig tomt
för byggnaden samt att hvad utöfver nämnda belopp för ändamålet
erfordras varder utan statsverkets betungande anskaffadt, och af berörda
belopp på extra stat för år 1892 anvisar 17,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nei, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke af
Riksdagen bifallits.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, ^som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit åt b örsta

Onsdagen d$n 29 April.

Kammaren samtidigt anställd, hade utfallit med 73 Ja och 62 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..................................................... 36 Ja och 180 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 109 Ja och 242 Nej;

_ Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

10:de omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial n:o 9).

Den,, som, i enlighet med bankoutskottets af Första Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens vinst för år 1890 ett belopp
af 1,850,000 kronor öfverlemnas till statsverket samt återstoden
1,857,485 kronor 69 öre i riksbanken bibehålies, äfvensom att statsverkets
andel af bankovinsten för år 1890 skall af fullmägtige i riksbanken
tillhandahållas statskontoret och utgå med en fjerdedel underloppet
af hvarje af månaderna januari, april, juli och oktober år
1892, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att hela den under år 1890 uppkomna bankovinsten, 3,707,485
kronor 69 öre, skall bibehållas åt riksbanken och för bankens egna
ändamål användas.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, öfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 84 Ja och 132 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 122 Ja och 13 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..................................................... 84 Ja och 132 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 206 Ja och 145 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

>:o 38.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

Angående
tullen å
bränvin och
sprit.

§ 3.

Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande,
n:o 10, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

Mom. a) och b).

Biföllos.

I inom. c) hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr J. M. Ekströmer väckt motion, n:o 57, i hvad den afsåg
ändring i tulltaxans bestämmelser rörande antiklarne bränvin och
sprit, "icke måtte i vidare mån än utskottet under mom. b) tillstyrkt
af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Ekströmer: Såsom allmänt bekant är, har franska staten
uppsagt samtliga med densamma bestående tarifftraktater, deribland
äfven den med Sverige och Norge, för att kunna få fria händer att
ordna sin tullagstiftning efter sina egna intressen ifrån den 1 februari
1892, då dessa traktater gå till ända. Samtidigt har franska regeringen
till deputeradekammaren inlemnat förslag till ny tulltariff,
hvilket går i mjmket protektionistisk rigtning och särskildt för åtskilliga
af våra förnämsta exportartiklar, i synnerhet trävaror, åsätter
högst betydliga tullsatser, som till och med äro så höga, att de^ i
vissa fall äro att betrakta som importförbud. Under sådana förhållanden
synes det önskligt, så väl ur finansiel som ur rent fosterländsk
synpunkt, att äfven vi vid innevarande riksdag kunnat behandla vår
tulltaxa för att i densamma göra de förändringar, som möjligen kunna
påkallas af den skedda uppsägningen. Att sådana förändringar äfven
äro behöfliga, torde icke kunna bestridas af någon, och utskottet har
icke heller gjort det. Om man nemligen betraktar uppgiften öfver
importen ifrån Frankrike i sammanhang med nu gällande tulltaxa,
så finner man, att större delen af denna import utgöres af s.. k.
öfverflödsvaror, och att dessa artiklar till följd af traktaten blifvit
åsätta ganska låga tullsatser. Ibland dessa artiklar är det i synnerhet
sådana, som komma under rubrikerna bränvin och sprit samt viner,
på hvilka jag fästat min uppmärksamhet, då tullsatserna derå äro
synnerligen låga. Enär dessa artiklar kunna betraktas som njutningsmedel
på samma gång som öfverflödsvaror, har det icke synts mig
skäl att uppmuntra införseln af desamma genom låga tullsatser. Ett
ytterligare skäl att höja tullsatserna å desamma är, att de utgöra särdeles
lämpliga beskattningsföremål. Med anledning deraf har jag
äfven i min motion föreslagit förhöjning af tullsatserna på dessa
varor. Visserligen har utskottet icke tillstyrkt dessa förhöjningar
annat än i ett fall, nemligen för sprit, tillverkad af vindrufvor, och

N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

detta hufvudsakligen på det skal, att man genom att nu antaga högre
tullsatser, hvilka den första februari nästa år skulle blifva gällande,
möjligen skulle kunna framkalla cn öfverspekulation och deraf följande
betydligare _ import af dessa varor. Då jag emellertid föreslagit
dessa förhöjningar eventuelt, d. v. s. endast i det fall, att icke
nya överenskommelser skulle kunna träffas, så synes det, som om
detta skulle utgöra ett hinder för eu dylik spekulation.

Vidare anser utskottet, att det icke nu skulle vara skäl att åsätta
dessa högre tullsatser, då statskassan är uti det tillstånd, att den icke
behöfver några ökade inkomster. Det är sant, att för närvarande ett
betydligt öfverskott förefinnes. Men i betraktande deraf, att så många
och så stora anslag redan beviljats och ytterligare anslag möjligen
komma att beviljas för ordnandet af vårt försvar, så torde nämnda
öfverskott snart vara disponerad^ Och då återstår ändock, att ingenting
har blifvit gjort för att förbättra arbetarnes ställning — något
som vi ju alla medgifva böra på ett eller annat sätt ske.

Då emellertid utskottet välvilligt mottagit min motion och dess
utlåtande gifver'' anledning att hoppas, att det icke är obenäget att
gå in på de nu föreslagna förhöjningarna, så har jag, herr talman,
intet yrkande att göra.

Herr Herslow: Då motionären icke gjort något yrkande, skulle
jag kunna inskränka mig till att hemställa om bifall till utskottets
framställning. Men då de skäl, på hvilka utskottet stödt sitt förslagit
denna punkt, varit afgörande för dess uttalande i flere punkter,
likasom ock motionären på flera punkter gjort framställning om
tullförhöjning, skall jag bo att med några ord få redogöra för
dessa skäl.

Inom utskottet var öfverflödsvarornas beläggande med förhöjd
tull, i den mån sådant genom traktaternas upphörande blir möjligt,
lika väl som af motionären erkändt såsom en önskvärd skatteåtgärd;
och motionären kan vara temligen säker om, att om han också i år
icke får se denna sin önskan uppfyld, det icke kommer att dröja
länge, innan så sker. För dem bland rikets representanter, som
önska att få bort en del utaf de tullar, som trycka medborgarnas
oundgängligaste nödvändighetsartiklar, visar det sig som en mycket
kärkommen och derför genast vald utväg att ersätta statskassan för
den förlust, den genom eftergift å dessa tullar gör, genom att bestämma
en motsvarande förhöjning på de tullar, som träffa lifvets
öfverflöd sartiklar.

Lyckas det emellertid icke att få någon nedsättning i lifsmedelstullarne
och bortfaller dermed den nyss nämnda anledningen att höja
tullarne på öfverflödsartiklarne, så har dock det s. k. »systemet»
visat sig ega förmåga att skapa statsutgifter i ännu snabbare fart än
-det skapar statsinkomster. Vi behöfva nog derför i allt fall anlita
någon ny skattekälla, och tullen på lyxartiklar — framför allt på
sprit och vin — blir säkerligen den, hvarom de båda lägren lättast
kunna enas.

hör att emellertid redan i år acceptera det af motionären framlagda
förslaget kunde tänkas tre skäl. Det kunde finnas det skälet,

Angående
tullen å
bränvin och
sprit.
(Forts.)

N:o 88.

Angående
tullen å
bränvin och
sprit.
(Forts.)

Onsdagen den 29 April.

att regeringen skulle för sina underhandlingar med Frankrike och
Spanien behöfva en tulltaxa, som redan visade de förhöjningar vi
hade beslutat, så att regeringen genom eftergift i dessa förhöjningar
skulle kunna åt sig utverka nedsättning i de höjda spanska och
franska tullsatserna. Utskottet lorestälde sig också i början al riksdagen,
att regeringen sjelf skulle göra en sådan framställning genom
att antingen, sedan resultatet af tullkomitens arbete hlilvit lcändt,
öfverlemna detsamma, eller också något med ledning dera! utarbetadt
eget förslag till bevillningsutskottets pröfning. Då emellertid utskottet
snart nog erfor, att något dylikt icke var regeringens önskan
och mening, så torde det icke vara lämpligt af Riksdagen att försöka
påtvinga regeringen en sådan strids- och traktatstull eller sätta
i regeringens hand ett vapen, som regeringen antingen icke ville
begagna eller ansåg sig kunna undvara. Hade regeringen framstäf
förslag om att få tullsatserna förhöjda på åtskilliga af de artiklar,
som kunna räknas till rena lyxartiklar, så hade bevillningsutskottet
genast varit med derom just i detta traktatssyfte eller underhandlingssyfte.
Då så icke varit förhållandet, hade det varit rent af ogrannlaga
att gå regeringen i förväg.

Men om denna tull icke behöfdes för underhandlingarna, så
kunde den kanske behöfvas för statsinkomsternas ökande? Derpå har
utskottet att svara: Vi hafva briljanta statsfinanser och mycket stora
öfverskott. Motionären har emellertid nu i sitt anförande erinrat oss
derom, att vi ock under denna riksdag hafva att behandla regeringsförslag,
som innefatta mycket stora statsutgifter. Det är sant, men
som regeringen sjelf har uppgjort en beräkning öfver, huru dessa
statsutgifter i år skola bestridas, om de ifrågakomma, så kan man
väl säga, att för detta år icke finnes något behof att derutöfver skapa
någon ny inkomstkälla.

Slutligen kunde man tänka sig det i och för sig önskvärdt att
förekomma, att svenska staten skulle äfven sedan traktaten upphört
att gälla, bibehålla samma låga tullsatser å vin och sprit, som traktaten
framtvingat, och att man särskildt borde genom en skyndsam
reform af dessa tullsatser förebygga den forcerade import af dessa
varor, som skulle ega rum under tiden mellan. traktatens upphörande
och den möjligen blifvande höjningen i tulltariffen. Gent emot detta
påstående måste utskottet framhålla, att det tvärt om är mycket lättare
att frammana en sådan öfverdrifven import, om vi redan nu besluta, att
tullen på dessa varor skall höjas från den 1 februari nästa. år. Det är
klart, att våra importörer i sådant fäll hafva 8 månader på sig, och deribland
en hel seglationsperiod, för att förse sig med lager. I utskottet
erfor man dessutom att om än icke våra egna importörer vilja köpa
upp förråd och lagra dem, så ämna utländingar göra det; åtminstone
berättas några utländska vinhus hafva planlagt att om tullen höjes,
här i landet upprätta stora lager, af hvilka de sedan under de kom-''
mande åren kunde sälja. Om deremot tullen nu icke höjes, men det
sedermera befinnes lägligt att göra det under loppet af följande riksdag,
så är det icke mycket konstigt för Riksdagen att då ordna sig.
Härför fordras icke den långa tid, som behöfves för utarbetande af

Onsdagen den 29 April.

N:o 88.

en ny tulltariff. Riksdagen kan ju omedelbart efter det bevillningsutskottet
blifvit valdt, anmoda detsamma att taga de tullsatser som
kunde önskas förhöjda särskildt under ompröfning. Om Riksdagen
sammanträder den 15 januari, och utskottet tillsättes några dagar derefter,
samt, så föreställer jag mig, utskottet inom få dagar blir färdigt
med sitt betänkande, hvilket då kan omedelbart öfverlemnas till
kamrarne för att af dessa antagas med begäran, att Kongl. Maj:t ville
låta omedelbart tillämpa de nya tullsatserna, så skulle hela proceduren
antagligen icke gå långt in i februari. Det skulle då blifva
mycket få dagar att spekulera på och det blefve så mycket svårare
att göra det, som dessa infölle under vintertiden. Det är mycket
mindre fara för spekulation den tiden, än om man nu skulle säga
ifrån, att man ämnade höja tullsatserna den 1 februari nästa år och
derigenom säga till importörerna: nu hafven I åtta månader på eder,
använden dem att rätt grundligt förse eder med lager.

Men det är äfven ett grannlagenhetsskäl mot importörerna, som
inom utskottet gjort sig gällande. Om man förklarade, att tullen å
sprit, bränvin och vin skulle komma att höjas från den 1 februari
och gaf detta på samma gång som underhandlingstull åt regeringen,
så kunde det hända dels att derigenom en väldig import framkallats
under dessa åtta månader, dels å andra sidan, att de underhandlingar,
som regeringen fört med Frankrike ledt till det resultat, att regeringen
för att vinna eftergifter på andra håll måst göra starka sänkningar i
tullsatserna å sprit och vin, och att derför, när man komme till den
I februari, det icke blefve en tullsats af 50 öre, som man väntat,
utan möjligen af 20 eller kanske till och med, såsom nu blott 15
öre. Tull-lagstiftningen hade då, genom att förklara, att den 1 februari
en tullstatus skulle inträda, som sedermera aldrig inträdde, lockat
in dessa importörer i en fälla, lockat dem att skaffa sig ett betydligt
lager, som de kanske skaffat sig till högre pris, än de eljest behöft,
och sedan när de försett sig deri för långa tider och pålagt sig de
räntekostnader, som följa med hållandet af stora lager, så inträffade
icke det, som Riksdagen förklarat skola inträffa, den stegring, som
importörerna varit befogade att beräkna uteblef och importörerna
drabbades af en förlust, för hvilken de i någon mån kunde anklaga
staten.

Ur dessa synpunkter, herr talman, då man icke kan anse sig
göra regeringen en tjenst, utan snarare bevisar den en oartighet genom
att åt densamma öfverlemna ett vapen, som den icke begärt;
då man skulle skapa en statsinkomst, som, så vidt vi hittills känna
är obehöflig, och då man endast skulle uppmuntra en osund spekulation,
som sedermera kanske blefve bränd, och som finge någon anledning
att anklaga Riksdagen för den brännskada, som den erhållit
— af dessa grunder anser jag mig böra yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter af herr talmannen
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Angående
tullen å
bränvin och
sprit.
(Forts.)

N:o 38. 40

Angående Punkten 2.

l.Al___ 2

till

tullen å

Onsdagen den 29 April.

fartyg och

Med tillstyrkande af en af herr 0. A. Brodin inom Andra Kammaren
i ämnet väckt motion, n:o 27, hemstälde utskottet i denna
punkt, att nu gällande tull å fartyg och båtar med tillbehör, af jern
äfvensom ångfartyg af trä måtte afskaffas.

I fråga härom anförde nu:

Herr B. G. Boström: För min del finner jag det slut, hvartill

utskottets ledamöter ifrån denna kammare kommit, helt naturligt,
ehuru jag för min del icke kan annat än instämma i den reservation,
som af Första Kammarens ledamöter i utskottet blifvit afgifven.

Utskottet har i denna fråga sett tullen uteslutande från synpunkten
af redarnes intresse, och då är det gifvet, att det icke kunnat
komma till annat förslag än det nu kommit. När 1888 års Riksdag
beslöt påläggande af denna tullsats, så skedde det dock i afsigt att
tillse, att landets öfriga näringar deraf finge någon fördel,- icke blott
skeppsbyggerinäringen, utan äfven jernhandteringen och de industrier,
som tillverka materiel för skeppsbyggnader. Det erkändes då äfven,
att det borde vidtagas andra åtgärder såsom supplement till denna
tull för att underlätta sjöfartsnäringen. Förslag dertill har också
framstälts i sådant syfte så väl af tull- som sjöfartsnäringskomitéerna.
Men frågan är ännu under Kongl. Maj:ts behandling, och vid sådant
förhållande synes det mig för tidigt, om kammaren nu skulle gå en
sådan mera allsidig pröfning i förväg. Det är af denna anledning,
herr talman, som jag anhåller om afslag å utskottets föreliggande
hemställan.

Går man till hvad som yttrats af motionären herr Brodin, så finner
man, att han framhåller huru denna tull verkat så, att endast
gamla fartyg blifvit inköpta. Men om man ser närmare efter, så
visar det sig, att han dervid hufvudsakligen fäster sig vid segelfartyg
af trä, å hvilka, som bekant, någon tull icke är lagd, så att dertill
lärer väl tullen näppeligen hafva bidragit.

För öfrigt får jag säga, att sjöfartsnäringen före 1888 var lika
nedtryckt som nu. Och jag kan knappast föreställa mig, att, när
denna näring är så tryckt, det hos redarne skall förefinnas någon
synnerlig böjelse att utifrån för närvarande inköpa fartyg.

På de skäl, jag nu anfört, anhåller jag om afslag å utskottets
hemställan.

Herr Herslow: Frågan, huru vida det är tids nog att nästa år

afgöra detta ärende och försöka bereda lindring och hjelp åt rederinäringen,
eller huruvida det är hög tid att så göra, kan något bero
på den kännedom man har af denna närings ställning, en kännedom,
för hvars förvärfvande kanske kräfves, att man icke blott »känner
till» denna ställning, utan äfven direkt förnimmer huru den käns.

Den siste ärade talaren erinrade om, att vi hålla på med att utreda
denna fråga. Ja, mine herrar, vi hafva hållit på dermed ifiere
år. Vore det så, att frågan just nu vore väckt, och att det vore

41 N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

första försöket att reda den, som väntades, så vore ett uppskof af
denna anledning befogadt. Men när man gjort försök med alla de
metoder, som föreslagits för frågans lösning, men ej lyckats genomföra
någon, kan den invändningen ej hafva samma betydelse.

Rederinäringens närvarande läge kan icke bättre tecknas, än det
göres af just den komité, som den siste ärade talaren åberopade.
Detta sjöfartsnäringskomiténs betänkande är ett mycket godt verk.
Det lemnar en fullständig öfversigt af bland annat de utvägar, som
man i utlandet har beträdt för att hjelpa upp sin sjöfart, och en
redogörelse för, huru dessa metoder verka, vidare en framställning
af hvad som i vårt land blifvit i detta afseende åtgjordt och hvad
som här blifvit påtänkt, samt huru denna näring för närvarande hos
oss befinner sig. Resultatet af sin pröfning har komitén på sid.
102 i sitt betänkande uttalat så: »De af komitén framlagda stati stiska

data torde tillfullo visa, huru föga tillfredsställande vårt lands
handelssjöfart i jemförelse med flere andra nationers de senare åren
utvecklat sig, och särskildt huru den svenska handelsflottan inom den
större transoceaniska fraktfarten förlorat sin förra ställning.» De
långa tabeller, som ådalagt detta, meddela en jemförelse mellan vårt
lands handelsflotta och andra länders och vidare en jemförelse mellan
den andel, vår svenska handelsflotta tog i sjöfarten i forna dagar,
och den, som den nu tager, hvaraf framgår, att den under de sista
åren varit stadd i oupphörligt, skarpt tilltagande sjunkande. Särskildt
slående är jemförelsen med Norge. Sveriges handelsflotta utgjorde
1850 ®/7 af Norges, nu är den icke fullt s/7 af den samma. Hvad
ångfartygen beträffar låg Sverige då betydligt öfver; den svenska
ångbåtsflottan hade nemligen 10 gånger så stort tontal som den
norska och ännu 1880 hade den svenska ångbåtsflottan en drägtighet
af 90,800 tons, den norska en drägtighet af 58,100 tons. Under de
senaste åren har detta förändrat sig, så att 1888 motsvarande siffror
för den svenska och norska ångbåtsflottan utgjorde resp. 125,000 och
137,000. För de båda sista åren kan jag icke säga några siffror,
men säkert är, att de medfört en ytterligare ökning i den norska
flottans öfverlägsenhet. Från att vara öfverlägset på segelfartygens
område, men deremot underlägset i afseende på ångbåtsflottan, har
Norge med hvarje år på båda områdena tilltagit, under det Sverige
tryckts alltmera undan och förlorat sin ställning. Ännu sämre än
hvad dessa siffror utvisa är det om man jemför qvaliteten af den
flotta, ^ hvarmed Norge lägger sig till, med deri, som Sverige skaffar
sig. Stora transatlantiska ångare byggas numera oupphörligt för
Norge, delvis också i Norge. Dermed gör Norge oupphörligt den
förvandling, som fordras, om en sjöfarande nation numera skall uthärda
konkurrensen, nemligen att flottan småningom öfvergår från
små fartyg till stora fartyg, och från seglande träfartyg till jernfartyg
och helst ångfartyg. 1 Norge byggas emellertid äfven betydligt
störa segelfartyg, men dessa äro nu mest af jern och hafva ett betydlig!
tontal. Vi hafva knappt börjat den förändringen; i Norge är
den, trots dess väldiga flotta, snart genomförd.

Hvad beträffar anskaffandet af fartyg, får jag i motsats till den
siste ärade talaren gifva fulla vitsord åt de fakta, som framläggas af

Angående
tullen å
fartyg och
båtar.

(F orts.)

N:o 88.

Angående
tullen å
fartyg och
båtar.
(Ports.)

Onsdagen den 29 April.

herr Brodin i hans motion. Yi köpa gamla segelfartyg och gamla
ångbåtar; vi köpa få ångfartyg men många segelfartyg.

Under år 1888 inköptes från utlandet och infördes 22 segelfartyg,
det äldsta 46 år gammalt; medelåldern för de öfriga var 26 å 27 år,
således ungefär den ålder, då ett fartyg borde slopas. Två ångfartyg
hafva blifvit köpta, det ena nytt — men det var bestäldt förr, än
tullen kom såsom ett obehag för beställaren — det andra gammalt
och havereradt. År 1889 köptes till Sverige 49 segelfartyg, afhvilka
det yngsta var 13 år och det äldsta 56 ä 57 år gammalt, hvilket ju
är en aktningsvärd ålder för fartyg, hvarmed den svenska flottan rekryteras.
Sex ångfartyg inköptes under samma tid, deraf ett nytt,
de öfriga omkring 36 år gamla.

Mine herrar! Det är icke på det sättet, som ett land bör rekrytera
sin flotta, om det vill hålla sig uppe i linien med andra konkurrerande
nationer på sjöfartens område. Behöfves här hjelp, ovilkorlig
hjelp och snabb hjelp, så är det icke behagligt för denna
näring att endast hänvisas att trösta sig med att man tänkt på och
tänker på åtskilliga saker, som skulle hjelpa.

Sjöfartsnäringskomitén föreslåro ett medel, nemligen införande, af
de s. k. navigeringspremierna. Åtskilliga länder, såsom Frankrike
och Italien, hafva anvisat särskilt anslag, som användes sålunda, att
större fartyg, stälda på utrikes fraktfart, erhålla för hvarje tusental
nautiska mil, som de under året inseglat, en viss premie per ton.
För utvecklingen af sjöfarten tager man sålunda medel direkt ur
statskassan och betalar till rederierna premier i förhållande till de
milsträckor deras fartyg genomseglat. För att nu med samma åtgärd
äfven uppmuntra skeppsbyggeriverkstäderna är det stadgadt, att fartyg,
som äro byggda vid inhemsk verkstad, erhålla dubbla premier
mot hvad som betalas för fartyg, som importerats utifrån. Hvilket
gör att fartyg, byggda inom landet, hafva mycket högre värde för
redarne än fartyg, byggda utom lands, och derför kunna högre betalas;
och genom fartygsbyggandets sålunda åstadkomna premierande
motverkas också de för verkstäderna menliga inflytelserna, af tullar,
som blifvit lagda på deras från utlandet införda råmaterialier. Derigenom
är således både rederinäringen premierad, fartygsbyggnadsverksamheten
premierad och jerntillverkningen premierad..

Detta är en mycket omfattande åtgärd, och jag betviflar ej att
den verkar till gagn för dessa näringar i ganska vidsträckt grad.
Men hvad jag betviflar det är huruvida vi någonsin skola kunna
förmå Riksdagens båda kamrar att gå in på detta mycket kostsamma
sätt att subventionera vissa näringar; ty jag kan icke se annat.än
att, i så fall, enahanda kraf skola framställas äfven från åtskilliga
andra näringar att få direkt ur statskassan ett tillskott, motsvarande
den minskning i inkomster, som den genom tullarne försvårade konkurrensen
med utlandet medfört.

Yågar jag således icke hoppas på att detta sjöfartsnäringskomiténs
förslag skall leda till något den svenska Riksdagens beslut, så kan
jag tänka mig en utväg, som också är afsedd att bibehålla tullarne,
men ändå uppmuntra rederier och fartygsbyggnadsverkstäderna, nemligen
att gifva verkstäderna statshjelp i form af en viss betalning för

N:o 88.

Onsdagen den 29 April.

hvarje ton för ångfartyg eller större segelfartyg af jern, som bygges Angående
inom verkstaden, d. v. s. skeppsbyggnadspremier. Denna lindrigare ^utlen a
premieringsform är redan en gång af bevillningsutskottet föreslagen,
den är pröfvad af kammaren och — förkastad. Tullmyndigheterna (ports)
gjorde gällande den anmärkningen, hvilken äfven blifvit af de skyddstullvänliga
ledamöterna godkänd, att detta är mera och är något
annat än hvad det benämndes: en restitution. Man skulle ju nemligen
icke blott lemna tillbaka den tull, som uppburits för skeppsmateriel,
som blifvit använd för fartyget, utan man skulle lemna
premier för fartygsbyggande, äfven der man begagnat svensk materiel.

— Således, äfven der staten icke uppburit någon tull för materielen,
skulle den få erlägga en afgift för fartygsbyggnad; men en slik »restitution»
ville man ej gå in på. Ur denna synpunkt förkastades det
förslaget. Det hade eljest naturligen kunnat verka derhän att undanrödja
svårigheter för verkstäderna att nödgas bygga med fördyrad
materiel. Genom denna ersättning från statens sida hade verkstäderna
blifvit i stånd att till rederierna sälja billigare än nu, då man
fördyrat materielen. Derigenom hade den svårighet, öfver hvilken
den svenska rederinäringen klagar, bortfallit — den svårigheten nemligen,
med hvilken de svenska rederierna arbeta, att de nödgas använda
ett materiel, som kostar dem 10 procent mera än hvad andra
nationer få betala för sina fartyg, utan att kunna betinga sig ett enda
öre mer för sina frakter, eftersom de gå i utländsk fraktfart, eller,
om de gå på inländsk fraktfart, hafva att konkurrera med utländska
fraktsökande.

Kunna vi nu icke få någon premie vare sig för seglation eller
byggande, så återstår efter utskottets förmenande ingenting annat än
att taga bort fartygstullen. Att taga bort denna tull å fartyg skall
naturligtvis medföra en annan tullåtgärd. Vi kunna nemligen icke
borttaga tullen å fartyg och på samma gång låta tullen å fartygsmaterielen
stå qvar. Ty dermed hade man stält så till, att man icke
längre kunde bygga något fartyg i vårt land; derigenom premierades
utländska fartygs verkstäder och lades tryckande och hämmande
band på det svenska skeppsbyggeriet. Alltså fordras det, såsom jag
nyss nämnde, att, om man upphäfver fartygstullen, antingen tullen å
fartygsmaterielen upphäfves eller restitution af denna tull medgifves.

För aen förra metoaen ställa sig svårigheterna vid kontrollen i vägen.

Vida lättare är då att, sedan det visat sig att vissa qvantiteter jern
och stål blifvit använda till det eller det bestämda fartyget, medgifva
att den härför erlagda tullen må, efter verkstäld kontroll, hos
tullstyrelsen erhållas tillbaka. Detta är den enda utvägen som återstår.
Att den i någon mån minskar åtskilligt af det skydd, som var
afsedt att lemnas vår jernhandtering, medger jag. Det kan hända
att en del af den materiel, som de svenska verkstäderna använda,
kommer att införas från utlandet. Mycket farligt för systemet kan
det väl dock ej vara — jag begagnar här icke ordet system i någon
polemisk afsigt — då vi veta att ett så starkt protektionistiskt land
som Tyskland har både fartyg och fartygsmateriel tullfria. Jag tror
att kammaren skall finna att den lilla olägenhet, som möjligen jernhandteringen
kan lida genom att få sälja litet mindre fartygsplåt, ej

N:o 38.

Angående
tullen å
fartyg och
båtar.
(Forts.)

Onsdagen den 29 April.

är i betydelse jemförlig med den fara, som botar vår rederinäring,
som redan arbetar under tillräckligt tryck. Denna som man tyckes
mena obetydliga näring, hvarom här är fråga, representerar dock hos
oss åtskilliga tiotal af millioner. Hvad den skulle kunna blifva, finna
herrarne deraf, att år 1889, efter just nu tillgängliga officiella meddelanden,
Norges inseglade fraktvinst var — 120,800,000 kronor.
Det är något för ett land att hafva, till stor del åtminstone, från utlandet
förvärfvat ,detta tillskott i den nationella inkomst, af hvilken
det skall lefva. Äfven i vårt land finnas alla förutsättningar för att
äfven vi med framgång skulle kunna arbeta på denna närings befrämjande.
Jag hoppas att kammaren skall vara enig eller åtminstone
söka att så vidt möjligt är ena sig om den åsigten att något
behöfver göras för denna näring, som kunde vara eu af de förnämsta,
som borde vara en af de kraftigaste och som förtjenar att vara en af
de mest gynnade bland svenska näringar.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande i föredragna punkten.

Herr Me lin: Jag har icke många ord att tillägga till hvad den
siste talaren yttrade, utan begärde egentligen ordet med anledning
af herr Boströms påstående, att det icke vore så brådt med att antaga
utskottets förslag om tullens borttagande, då vi nästa år hade
att afvakta resultatet af sjöfartsnäringskomiténs utlåtande och deri
framstälda förslag. Han yttrade vidare att sjöfartsnäringen för närvarande
innehade den ståndpunkten, att det icke vore troligt, att den
inom den tiden skulle skaffa sig flera fartyg.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på att det är just under
dåliga tider, då skeppsvarfven i utlandet äro utan arbete, som redarne
böra försöka skaffa sig nya fartyg för vissa trader och som de böra
hålla sig framme för att få dem byggda. Detta gör, att man just
under sådana förhållanden spekulerar i utlandet. Då denna fråga vid
föregående riksdagar varit före, har det talats mycket om faran af
att rederierna skulle skaffa sig fartyg i utlandet, och protektionisterna
inbillade sig att det skulle hindras genom tullen. Jag vill nu fästa
uppmärksamheten på ett fall, som tydligt bevisar systemets sorgliga
följder. Just i denna vecka har till Göteborg inkommit ett ångfartyg,
hvars värde jag ej fullständigt känner, men hvilket jag skulle
vilja beräkna till 250,000 ä 300,000 kronor, och det är bygdt i Newcastle
för ett rederi i Göteborg. Det kom derifrån under engelsk
flagg, och kommer att fortfarande segla under sådan, men med svensk
besättning, och både kaptenen och styrmannen hade tagit examen i
England för att kunna få gå under engelsk flagg. Det borde för
hvarje svensk vara en sorglig syn att se ett svenskt fartyg, som
eges af svenska undersåtar och för en svensk besättning, komma in
till vårt land under engelsk flagg. Jag tänker, att denna besättning,
som är svensk, och skall föra den svenska flaggan kring jorden, skall
finna det högst nedslående att tvingas se upp till en utländsk flagga,
huru aktad den än må vara, och jag tror, att det är ganska sårande
för deras nationalitetskänsla. Detta är blott ett exempel, och jag tror,
att flera sådana snart kunna åberopas — och detta uteslutande på
grund af herrarnes envishet att icke taga bort denna tull.

45 N:o 88.

Onsdagen den 29 April.

Jag skall icke vidare uppehålla kammaren, utan ber blott att på Angående

det lifligaste få instämma i hvad herr Herslow så bevisande framhållit. tullen a

fartyg och

Herr Lilljeqvist instämde häruti. (Forts )

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman! Till bevis för sjöfartsnäringens
tryckta ställning skall jag be att fä omnämna en skrifvelse,
som jag mottagit från åtskilliga i min hemort boende skeppare, icke
mindre än 27 till antalet. Jag skall icke taga kammarens tid i
anspråk med att uppläsa mer än de sista raderna af denna skrifvelse,
hvilka äro så lydande: »Skola fartyg genom tullar, om de införas
från utlandet och genom tullskydd, om de byggas i riket, blifva de
svenske egarne dyrare än de utländske med deråt följande högre
assuranspremier och ränteförlust etc., är ju tydligt att detta skall
verka hämmande på sjöfartsnäringens normala utveckling och omöjliggöra
all konkurrens».

De, som undertecknat denna skrifvelse hafva anmodat mig att
afgifva min röst för bevillningsutskottets utlåtande i denna punkt,
och det är med nöje, jag nu yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Brodin: Herr talman! Med anledning af herr Boströms
yttrande skall jag be att få säga några ord. Han ansåg, att med afskaffande
af denna tull borde anstå till nästa riksdag, derför att Riksdagen
då hade att från regeringen vänta förslag på grund af sjöfartsnäringskomiténs
utlåtande i ämnet. Såsom ordföranden i bevillningsutskottet
redan har anfört, har det vid sistlidet års riksdag försökts
att på grund af enskild motion få Riksdagen att bevilja byggnadspremier
för fartyg för att förtaga tullens skadliga verkningar.

Detta förslag afslogs i denna kammare med stor majoritet, och föga
utsigt finnes sålunda för ett förslag i dylikt syfte, som nu skulle
medföra ännu större kostnader. Ur denna synpunkt synes det så-,
lunda icke vara skäl att längre uppskjuta frågan, i synnerhet som sjöfartsnäringskomitén,
som äfven herr Boström åberopat, har under dylika
omständigheter ansett enda utvägen vara att afskaffa tullen.

Då reservanterna från Första Kammaren hafva sagt, att med denna
tull afväges att bereda skydd åt våra svenska verkstäder för fartygsbyggnad,
skall jag bedja att något litet få beröra detta förhållande.

Under de sist förflutna 3 åren, sedan tullen infördes, eller åtminstone
under de båda första, hafva fraktkonjunkturerna varit så fördelaktiga,
att rederierna nog varit betänkta på att beställa nya fartyg, men tullen
har lagt hinder i vägen derför, så att de icke kunde besluta sig

dertill utan intogo en afvaktande hållning, emedan de trodde, att

tullen snart skulle försvinna. De få redare, som kunde förmås att

beställa fartyg från svenska verkstäder, gjorde detta blott mot vilkor

att få dem byggda för låga pris.

Man skulle hafva trott, att verkstäderna i regeln skulle få så
mycket högre pris än de engelska, som fartygstullens belopp uppgick
till, men så blef icke alltid fallet, ty redarne resonnerade som
så, att, om tullen folie bort, skulle de få billigare pris, och derför
sade de till verkstadsegarne: om ni vill hafva några beställningar, så

Njo 38.

Onsdagen den 29 April.

Angående få ni nöja er med lägre pris, och för att icke behöfva stänga igen
fart11 och s’Tia vei''kstäder, togo dessa emot beställningarna för lägre pris än
J latar. tullskilnaden uppgick till, och då de sjelfva fingo betala tull för sina

(Ports.) materialier, arbetade de under sämre förhållanden än förut, då det

icke fans någon tull på fartyg.

Ytterligare föreligger nu en omständighet, som gör, att ingen
förbättring torde vara att vänta, ty, efter hvad jag tror mig hafva från
fullt säkert håll fått veta, hafva våra stora valsverk, som valsa fartygsplåt,
bildat en ring sinsemellan för att hålla priset uppe inom
Sverige. Härmed afses naturligtvis att kunna sälja öfverskottet till
utlandet för så mycket billigare pris, och följden häraf blir antagligen,
att våra grannländer Norge och Danmark hädanefter kunna få köpa
svenska fartygsmaterialier billigare än våra egna verkstäder här hemma.
I Norge särskildt är det dessutom så stäldt på grund af mellanrikslagen,
att de, som kunna köpa engelska materialier billigt och
deraf bygga fartyg, sedan kunna exportera dem till Sverige, och nu
kunna de hädanefter äfven bygga fartyg af svenska materialier och
sälja dem till oss för billigare pris, än det är möjligt att få här. Jag
hemställer mine herrar, om detta är rätta sättet att uppmuntra den
inhemska industrien.

Svenska verkstäder hafva förut kunnat sälja fartyg till Norge,
men detta är nu omöjligt, ty den norska skeppsbyggnadsindustrien
har arbetat upp sig betydligt, och om denna tull på fartyg och materialier
längre bibehålies, stå vi inför det faktum, att Norge kan
sälja fartyg till Sverige till billigare pris än vi sjelfva. Kunna nu
norrmännen på det sättet till oss sälja till och med fartyg tillverkade
af svenska materialier, då är det väl till fullo bevisadt, att det är
origtigt att behålla denna tull.

Jag ber att på grund af hvad jag nu anfört få yrka bifall till
utskottets betänkande.

Herr Beckman: Herr talman! Jag har begärt ordet med an ledning

af den vemodiga tafla, som för oss upprullades af en talare
på göteborgsbänken. Det är i sanning en syn, som måste fylla ett
fosterländskt sinne med bedröfvelse, att en svensk besättning på det
sättet nödgas blicka upp till främmande flagga. Jag hoppas, att den
dag snart randas, då åtminstone Riksdagen icke längre vill lemna sin
handräckning till vår sjöfarts ytterligare utveckling i den rigtningen.

Jag skulle, herr talman, kunna hafva nöjt mig med att instämma
med min ärade vän från Göteborg, men då jag försummat detta och
nu fått ordet, tillåter jag mig erinra om, att liknande åtgärder i främmande
länder medfört liknande resultat. Om man till exempel ser på
Frankrike, der man dock både genom seglationspremier och genom
subventioner understödjer sjöfartsnäringen, så finner man, att Frankrikes
sjöfart det oaktadt gått utför så, att tontalet, från att år 1877
hafva utgjort något öfver en million tons, år 1890 nedgått till 932,000
tons. Beträffande Förenta Staterna är det allmänt kändt, att de genom
sin envishet att fasthålla ett liknande s. k. skyddssystem, som
det man nu äfven här i landet infört, lyckats så »skydda» sin utländska
skeppsfart, att den ständigt gått tillbaka.

Ji:o 38.

Onsdagen den 29 April.

Under det att den inhemska sjöfarten i samband med landets Angående
storartade inre blomstring städse gått framåt, så har den utländska tullen a
gått tillbaka. År 1878 utgjorde tontalet å fartyg, afsedda för långfart
— jag talar om verkliga, icke om beräknade ton — icke mindre m . \
än i rundt tal 1,600,000; år 1889 hade det sjunkit till en million. '' S''
Och detta samtidigt med att Förenta Staterna under denna tid mer
än något annat land i verlden tillvuxit i rikedom och invånaretal.

Af bevillningsutskottets ordförande har redan erinrats derom att
det land, som i afseende å protektionism erkännes såsom mönsterlandet,
nemligen Tyskland, dock lemnat sjöfartsnäringen i fred, fri från
alla »skyddets» hämmande band. Hvarför skulle man icke då här
hos oss äfven i detta stycke följa dess exempel? Och till slut:
hvarför skulle vi — jag önskar visserligen norrmännen allt godt —
men hvarför skulle vi, såsom den siste talaren omnämnde, gå så långt,
att vi sjelfva genom okloka åtgärder arbeta derpå att norrmännen
skola i fråga om sjöfarten än ytterligare öfverflygla oss?

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Med herr Beckman instämde herrar Olsson från Stockholm, Hammarlund,
grefve Hamilton, Fjällbäck, Wawrinsky, Linder, Berg från
Stockholm, friherre Nordenskiöld, Lovén, Palm, Falk, Gethe, Berg
från Eksjö, Bomberg, Svensson från Karlskrona, Lundberg, Bratt,
Wijkander, Westerberg och Selning.

Herr Bexell yttrade: Jag frågade en gång en skeppsredare,
hvarför de i allmänhet hade sådana åsigter, som hyllas af frihandlare,
och jag framhöll på samma gång det svenska jernets företräde
framför det engelska, samt nämnde, att de möjligen kunde få billigare
assuranspremie, om deras fartyg vore tillverkade af svenskt
jern. Men han svarade, att han icke kunde använda fartyg af svenskt
jern, ty om en kollision egde rum mellan ett svenskt och ett engelskt
fartyg, så blefve följden, att det engelska fartyget sjönk och dess
egare fick full assurans, men det svenska fartyget endast gjorde haveri,
hvilket är ruinerande för redaren.

Herr Brodin: Med anledning af den siste talarens yttrande ber
jag få påpeka, att, äfven om det, som han yttrade, kunde vara tilllämpligt
för flera år sedan, så är det dock numera fallet, att svenskt
jern högst sällan användes till fartygs byggande. Man använder nemligen
i allmänhet stål, och det svenska och engelska stålet, som användes
till fartyg, måste undergå samma procedur och vara af likartad
beskaffenhet, ty klassificeringsbolagen för fartyg, såsom det franska
»Veritas» och det engelska »Lloyd», hafva vissa fordringar på fartygsplåt.
Derför äro också det engelska och det svenska materielet af
samma qvalitet, och den gamla satsen, att det svenska jernet har stort
företräde framför det engelska, gäller alltså icke numera.

Jag har endast velat lemna denna upplysning.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr tal -

N:o 38.

Angående
tullen ä
musikaliska
instrument.

Onsdagen den 29 April.

mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

I Punkten 5 hemstälde utskottet, att en af herr E. J. Ekman
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 110, angående vissa ändringar
i tulltaxans bestämmelser rörande musikaliska instrument icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Ekman: Jag har tagit mig friheten att väcka motion om
ändring i tullen å åtskilliga beskattningsföremål, som falla under rubriken
»musikaliska instrument». Såsom man kan se af tablån å
sidan 13 af bevillningsutskottets betänkande, har man indelat de musikaliska
instrumenten i tre hufvudkategorier, utan att man beträffande
åtskilliga af dem kan spåra något skäl, hvarför det ena blifvit hänfördt
till en kategori och det andra till en annan. De tre kategorierna
skilja sig från hvarandra derutinnan, att somliga instrument äro
beskattade efter deras värde, t. ex. 15 procent deraf, medan deremot
andra instrument förtullas efter vigt, och slutligen finnes det en del
som förtullas per stycke. Jag har tagit mig friheten föreslå en liten
förändring i afseende å klassificeringen af dessa beskattningsföremål,
vare sig i ena eller andra kategorien.

Under den kategori, der man bestämt eu viss tullsats per stycke,
finnes t. ex. positiv, äfven begagnade, som nu draga en tull af 10
kronor per stycke, ehuru positiv snarare borde hänföras till orgelverk
och harmonium m. m., Indika draga en tull af 15 kronor per 100
kronor af värdet. Vidare har man under den kategori, der förtullning
eger rum efter vigt, upptagit speldosor och accordion, Indika
såsom bekant till största delen utgöras af tungt materiel af jern eller
stål. Det finnes speldosor, som väga ända till 9 ä 10 kg. Med eu
tullsats af 3 kronor per kg. draga dessa alltså eu tull af 27 ä 30
kronor, ehuru hela speldosan icke är värd mera än 75 ä 100 kronor.
Tullen är sålunda 1/s af varans värde. Dertill kommer, egendomligt
nog, att afdrag i vigten ej göres för askar och pappersomslag, Indika
sålunda draga samma tull.

Vidare finnes det eu rubrik: »ej specificerade», om hvilka det
heter, att de skola förtullas lika med de uppräknade instrument,
hvarmed de närmast kunna jemföras. Det lemnas sålunda åt tulltjenstemännens
godtycke att bestämma till hvilken rubrik de ej specificerade
instrumenten skola hänföras.

Vidare ser man af en anmärkning, som förekommer nederst på
sidan 13, att tillbehör till instrument förtullas efter 15 procent af
värdet eller samma tull som t. ex. ett färdiggjordt orgelverk eller
harmonium.

Jag har nu föreslagit en förändring härutinnan, så att positiv

>'':o 88.

Onsdagen den 29 April.

skulle hänföras till orgelverk, samt att speldosor och accordion m. m.
som nu förtullas efter vigt, skulle draga en tull af 15 procent af
värdet, äfvensom att tillbehör till instrument skulle förtullas efter 10
procent af värdet. Bevillningsutskottet, som behandlat denna motion,
säger å sidan 15: »att förändringar i nu gällande tullsatser å förevarande
artiklar lämpligen kunna vidtagas, torde icke bestridas». Men
icke förty har utskottet afstyrkt motionen, och detta bland annat på
den grund, att det ansett, att speldosor och accordion m. in. böra
såsom öfverflödsvaror förtullas efter vigt, med en oskäligt hög tullsats.
Jag vill då hemställa, huru vida icke positiv eller dylika instrument
äfven kunna betraktas såsom öfverfiödsartiklar och sålunda
äfven tullen å dem betydligt höjas. Nu får man in ett positiv, nytt
eller gammalt, för 10 kronor, men en speldosa drager 30 kronor i tull.

Bevillningsutskottet har också anfört ett annat skäl för sitt förslag,
nemligen, att. de af mig ifrågasatta förändringarna lämpligast
böra vidtagas i samband med en omfattande revision af tulltaxan.
Men då utskottet, såsom nämndt, sagt, att det icke kan bestridas, att
de af mig begärda förändringarna lämpligen kunna vidtagas, synes
det mig, som om det vore godt att hafva donna sak undangjord, då
frågan om revision af tulltaxan skall förekomma.

Det är på grund häraf, som jag tager mig friheten yrka, att
kammaren, med afslag på utskottets hemställan, måtte bifalla min
motion i ämnet.

Herr Herslow: Kammarens ledamöter hafva redan erhållit tre
häften af ett ganska digert betänkande, innehållande tullkomiténs
arbeten. Betänkandet är nu remitteradt af Kongl. Maj:t till vederbörande
myndigheter för utlåtande och föranleder säkerligen en kongl.
proposition till nästinstundande riksdag. Att, då man har att emotse
detta stora ärende, nu utan trängande. anledning plocka på de otaliga
satser, som vår tulltaxa innehåller och som stå i så nära samband
med hvarandra, att, om man rör vid den ena, man också måste jemka
på andra, detta ansåg utskottet icke lämpligt, isynnerhet som det
icke kunde anses påkalladt af vigten af de föreliggande motionerna.

Hvad särskildt dessa musikaliska instrument beträffar har utskottet
hvarken velat förneka eller bejaka, att tullsatserna å dem
kunna och kanske i någon mån böra förändras, så att t. ex. de olika
föremålen komme att hänföras till en annan rubrik, än de för närvarande
tillhöra. Redan detta är dock en ganska besvärlig sak, och
utskottet ansåg sig för närvarande sakna anledning att tillägga denna
punkt en så stor betydelse, att den framför allt kräfde revision. Att
åter utan vidare sänka tullen för några af dessa artiklar, såsom motionären
yrkat, ansågo vi icke heller lämpligt. Då man påfört tull på
lifvets oundgängligaste behof, kan det väl icke vara så farligt, om
tullen behålles på positiv och speldosor, hvilka väl alltid få räknas
till öfverflödiga ting. Och om de också borde komma i åtnjutande
af någon tullnedsättning, ansåg man, att dermed mycket väl kunde
anstå till nästa år, och jag anhåller, att kammaren också låter dem
vänta till dess.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 38.

Angående
tullen å
musikaliska
instrument.
(Ports.)

Nso 88. 50 Onsdagen den 29 April.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

Efter föredragning vidare af punkten 8, deri utskottet, med afstyrkande
af särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner,. n:o
31 af herr G. V. Svensson i Rydaholm, n:o 62 af herr J. W. Lindh
och n:o 74 af herr J. Anderson i Tenhult, angående nedsättning i
eller afskaffande af tullen å kaffe och kaffesurrogat, hemstälde, att
nu gällande tull å kaffe äfvensom å brändt kaffe , och alla till kaffesurrogat
användbara brända växter måtte af Riksdagen bibehållas
oförändrad, begärdes ordet af

Herr J. W. Lind, som yttrade: Då jag tog mig friheten att
väcka denna motion, tänkte jag, att Andra Kammaren, som i många
fall verkar för nedsättning af kostnaderna för den fattiges lifsmedel,
skulle vilja vara med om borttagande af tullen å kaffe. Det är nemligen
förhållandet, att i synnerhet de fattige dricka mycket , kaffe. Då
jag nu emellertid till inin stora förvåning funnit, att bevillningsutskottet
afstyrkt denna motion, och Första Kammaren redan bifallit
utskottets förslag, skall jag nu icke göra något yrkande.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9-—16.

Biföllos.

Angående Punkten 17.
tullen å

fanérskifvor. Enligt nu gällande tulltaxa draga fanérskifvor af furu och gran
en tull af 5 öre och dylika skifvor af andra slag en tull af 10 öre,
allt för en kilogram.

Herr E. J. Ekman hade i sin ofvan omförmälda motion .n:o 110
föreslagit, att fanérskifvor, hvilka nödvändigt måste införskrifvas från
utlandet, måtte lemnas tullfria.

Utskottet hemstälde emellertid att berörda yrkande icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Ekman: Jag har tagit mig friheten motionera äfven rörande
denna tullsats, derför att den enligt mitt förmenande är rent af en
okynnestull, som med första bör afskaffa.

Förhållandet är nemligen, att faner icke kan tillverkas inom landet,
hvarför våra snickare måste införa denna vara från utlandet.
Hvad beträffar fanérskifvor af furu och gran, så förekomma de så

N'':o 38.

Onsdagen den 29 April.

litet, att under år 1889 infördes icke mer än 159 kg. Deremot in- Angående
fördes under samma år 34,319 kg. fanérskifvor af alm och ask och .
dylika träslag och af päronträd och valnöt 73,263 kg. Med andra-''0”’* l*''”or‘
ord, af sådant fanér, som mest begagnas till finare möbler, infördes ’ 0 S-''
nämnda år sammanlagdt 107,582 kg. Att under sådana förhållanden
sätta en tull å dessa varor, synes mig vara en orimlighet, och den
är icke något annat än en helt och hållet onödig beskattning.

Bevillningsutskottet borde derför, då det här icke gäller att ändra
utan att rent af borttaga en fullkomligt onödig tullsats, hafva kunnat
tillstyrka bifall till förevarande motion.

Herr Fjällbäck: Jag betviflar visst icke, att de, som hafva
åsatt denna tullsats, likasom de, som arbeta för dess bibehållande,
dervid ledts och ledas af den bästa öfvertygelse, den nemligen att
ifrågavarande tull skulle vara till fördel för de handtverkare, som
använda denna vara. Nu har emellertid motionären upplyst oss om,
hur det i verkligheten förhåller sig med denna fördel. Och det är
verkligen så, att vi i vårt land icke hafva och svårligen någonsin
kunna få en sådan fabrik, som hyflar fanér. Förr sågades det, och
jag har såsom snickarelärling varit med om att såga det för hand;
men numera inträffar det aldrig, att man står och sågar det för hand
och mycket sällan att man sågar det i fanérsåg, utan regeln är, att
det hyflas, icke längs med utan tvärs öfver blocket. Nu förekommer
det block, som äro 4, 5 å 6 meter långa och då kunna herrarne
väl förstå, hvilka ofantliga maskiner det fordras för att hyfla sådana
träblock tvärs öfver. De måste vara lika breda som blocket är långt.

En sådan maskin är oerhördt dyr, och de apparater, som i öfrigt
fordras för igångsättande af en fanérhyflingsfabrik, äro så många och
vidlyftiga, att det svårligen låter sig göra i vårt land, på den grund
att vår konsumtion af denna vara är jemförelsevis ringa. Här konsumeras,
såsom motionären upplyste, årligen omkring 100,000 kg.
fanér, hvilka draga en tull af 10,000 kronor. Om vi nu skulle sätta
i gång en fabrik för fanérhyfling, så skulle vi kunna på några få
veckor hyfla allt det fanér vi behöfva, så stor är tillverkningsförmågan
hos en sådan hyflingsmaskin. Nu tillkommer också, att det
skulle möta stora svårigheter för denna fabrik att skaffa råmaterial.

Dessa trästycken komma från verldens alla delar och de olika sorter,
som hit importeras, kunna gå upp till ett stort antal. Det importeras
somliga år af en sort, en qvantitet, som tillsammans kanske icke är
tjockare än min hand. Deremot användes mycket fanér af ek och
dylika träslag. Nu skulle vi naturligtvis af vårt eget ekvirke kunna
hyfla upp tillräckligt med fanér för vårt behof, men dels är vårt
eätvirke på grund af sin hårdhet mindre lämpligt för hyfling och dels
är det, som sagdt, omöjligt att i vårt land med fördel sätta i gång
en fanérhyflingsmaskin. Genom denna tull lägga vi således en extra
beskattning på våra handtverkare, särskildt snickare, hvilka redan
förut arbeta under mycket tryckta förhållanden, och jag kan icke
förstå, hvartill det skall gagna. Man har visat sin välvilja för industrien
ända till den grad, att man i tulltaxan intagit fanér af furu
och gran. Det har redan påpekats, att under år 1889 importerades

N:o 88.

Onsdagen den 29 April.

Angående 159 kg. dylika fanérskifvor. Dessa lemnade en tullinkomst af 7 kronor
twM å 95 öre. Nu säger utskottet, att det är att antaga, att det skall kunna
fanersktf vor. Uppgtå en inliemsk tillverkning af denna vara. Ja, nog gratulerar
(iorts.) ^en iadugtri) som skall byggas på en skyddstull af 7 kronor 95 öre.

Mine herrar, förhållandena äro sådana, att ni skulle bestämdt
göra handtverkarne en tjenst med att borttaga denna tullsats på
samma gång ni icke heller skulle skada någon annan näring. Jag
vill derför för min del anhålla om bifall till motionärens förslag om
borttagande af ifrågavarande tullsats, som endast verkar såsom en
onödig beskattning utan att i någon nämnvärd mån öka statens inkomster.

Herr Iierslow: Kammaren känner säkerligen, att bevillningsutskottet
icke varit så alldeles homogent sammansatt i år. Dess
ledamöter hafva derinom representerat icke blott två skilda kamrar
utan två olika grundåsigter. För att härunder samarbetet skulle föra
till något resultat, gälde det att icke drifva något rättshafveri i småsaker.
Yi kämpade om de stora frågorna, men sedermera sökte vi
å ömse sidor att så mycket som möjligt jemka i frågor af mindre
betydenhet. Jag har redan förut nämnt, att vi kommo på det klara
med, att utskottet icke hade någon skyldighet, ja, knappast någon
befogenhet att denna riksdag vidtaga en revision af tulltaxan, då
vi snart skola få en sådan oss ålagd, och då med ledning af tullkomiténs
betänkande, med ledning af olika myndigheters deröfver
afgifna yttranden och slutligen med ledning af ett till följd af detta
betänkande sannolikt framkalladt förslag från Kongl. Maj:t. Det
gjorde, att vi icke voro mycket benägne för att ur tulltaxan till
ändring framplocka hvarje småsak, som händelsevis kunde påpekas
af en eller annan motionär, helst vi visste att det fans hundradetals
saker, som med samma skäl kunde fördra rättelse, men som händelsevis
icke af motionärer blifvit påpekade.

Hvad nu denna fråga särskildt beträffar, kunde vi, som representerade
den åsigt, som i allmänhet ej önskar något öfverflödigt
tullskydd, naturligtvis med nöje gå in på motionärens förslag, men
vi visste då, att vi icke hade några grunder att anföra för detta yrkande,
som icke med samma och med större kraft skulle kunnat
anföras för ett ändlöst antal andra yrkanden om afskaffande af tullsatser
i taxan. Denna tull kan för öfrigt icke anses för synnerligen
betungande. Den utgår med 10 öre per kilogram. Det är ett bra
stort stycke fanérskifva, som väger ett kilogram. Och 10 kilogram,
alltså en qvantitet som drager en tull af en krona, det är en väldigt
stor fanérskifva, oftast två eller tre. Nu frågas: är det möjligt, att,
om jag belägger t. ex. ett valnötsbord med faner, som väger ott
par, högst tre kilogram, dessa 30 öre i tull kunna göra så fasligt
mycket till att fördyra det bordet? Och dessutom skulle det verkligen
icke lyckas fabrikanten att få dessa 30 öre öfverflyttade på
räkningen? Men derigenom blir den ju en skatt på konsumtionen;
och den konsumtionsskatten synes mig verkligen icke så stor att vi
varit befogade, ännu mindre uppfordrade att ställa till en principstrid
om den. Dertill kommer också, att man icke kan förneka att

N:o 38.

Onsdagen den 29 April.

det ju möjligen kan uppstå fabriker, som dels såga faner — ty det Angående
sågas ännu betydligt — dels hyfla sådant, och det har uppgifvits att tullen å
vid en namngifven inhemsk fabrik maskiner finnas för framställande''''''m<Askifvor’
af faner. Då vi således icke kunde neka, att denna vara kunde bli (Forts-)
föremål för inhemsk tillverkning och då vi i hvarje fall icke kunde
betrakta tullen på densamma såsom särskildt tryckande och förkastlig,
då så många andra tullar på helt annat sätt trycka befolkningen,
saknade vi anledning att sätta oss emot våra kolleger i utskottet
från Första Kammaren, hvilka sade: låtom oss så mycket som möjligt
taga tulltaxan oförändrad i detaljerna, om det icke finnes rätt stora
motiv för ändringar.

År kammaren af en annan åsigt rörande betydelsen af denna
tullsats är jag för egen del naturligtvis gerna med om dess ändring.

Men jag tror icke, att utskottet saknat skäl för att låta denna tull
likasom så många andra, som en del af oss gerna skulle vilja borttaga,
ännu tills vidare qvarstå.

Herr Fjällbäck: Jag skall blott be att gent emot bevillningsutskottets
ordförande få nämna, att det visst icke förhåller sig så, att
denna tull är så obetydlig, som han trodde sig finna, på grund af
att faner är så lätt. Nu är förhållandet det, att i landsorten tillverkas
ekmöbler i stor skala. De ekfanér, som användas till dem,
äro mycket tunga och mycket billiga. De köpas härifrån Stockholm
och ■ handlandena här köpa dem från de stora utländska fabrikerna.

Nu säges det, att tullen på dessa faner är en obetydlighet. Men den
går dock till 10,000 kronor, utan att det kan påvisas, att den gagnar
någon enda. Således är den en beskattning, och jag frågar, hvartill
det skall tjena att beskatta specielt dessa handtverkare. Det är ur
den synpunkten jag ber få yrka bifall till motionärens förslag. Här
i landet kan icke uppkomma en fabrikation af fanér, och det, som
sågas vid en fanérsåg här i Stockholm, kan jag försäkra är så obetydligt,
att det icke är värdt att tala om. Dessutom sågas der icke
fanér utan blott tunna träskifvor. Det bär sig icke för en såg att
såga fanér, då man kan hyfla flere hundra skifvor på samma tid, som
man sågar en skifva. Det senare sättet är för längesedan öfvergifvet,
enär det icke kan täfla med hyfling på maskiner.

öfverläggningen var. härmed slutad; och sedan herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 18—21.

Biföllos.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,20 e. m.

In fidem

A. E. J. Johansson.

Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 38.