1891. Andra Kammaren. N:o 33 (Riksdagens protokoll 1891:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1891. Andra Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 22 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogs till en början och bifölls statsutskottets memorial
n:o 41, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret.

§ 2.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets betänkande n:o 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till beskattning af maltdrycker.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare bankoutskottets utlåtande
n:o 10, i anledning af väckta motioner om inrättande af ytterligare
afdelningskontor af riksbanken.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Mom. a)—e)

Biföllos.

I mom. f) hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 90) af herr Pehrson i Törneryd in. 11., om inrättandet
af ett riksbankens afdelningskontor i Carlskrona icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Jag kan icke annat än uttala min
förundran öfver att utskottet icke någon gång kan finna för godt att
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 33. 1

Angående
inrättandet
af ett

Riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.

N:o 33.

2 Onsdagen den 22 April. e. m.

Angående anse, att staden Carlskrona vore en lämplig plats för inrättande af
inrättande riksbankens afdelningskontor. Ser man på de motiv, som utskottet
riksbankens denna gång bär lemnat för sitt förslag, synes det mig, som om man
af delnings- af dem skulle kunna hemta goda skäl för den å.sigten, att staden
kontor i Carlskrona vore derför minst sagd! lika lämplig, om icke mer lämplig
Carlskrona. än staden Falun, som utskottet denna gång föreslagit. Utskottet
(Forts.) yttrar å sid. 4, tredje stycket: »I afseende å platsen för detsamma, så
och ehuru för flera andra orter kunna anföras talande skäl, har
utskottet, som fortfarande anser, att, särskilt med hänsyn till den
bemedling af statens affärer, som genom riksbankskontoren eget- rum,
dylikt kontor ej bör förläggas annat än i en länsresidensstad, velat
föreslå Falun.»

Jag föreställer mig, att just detta skäl, som utskottet anför som
ett hufvudskäl, nemligen hänsynen till förmedlingen af statens affärer,
talar mera för platsen Carlskrona än vare sig för Falun eller hvilken
annan af våra residensstäder som helst, som ännu icke har afdelningskontor
af riksbanken. Det kan icke hafva varit för utskottets ledamöter
obekant, att i Carlskrona utbetalas årligen stora summor för
statens räkning i följd deraf att flottans hufvudstation der är förlagd.
Jag tror, att man kan säga, att dessa utbetalningar i rundt
tal uppgå till 3 millioner kronor årligen. Det torde icke heller vara
utskottets ledamöter obekant, att Blekinge län är ett af de mest
bränvinstiliverkande län i landet och derför inflyta till länets ränteri
högst betydliga bränvinstillverkningsafgifter. Carlskrona är för öfrigt
en plats, der penningerörelsen är betydande, i följd deraf att der
befintliga större pensionskassor och torsäkringsanstalter samt länets
hushållningssällskap hafva betydande kapitalomsättningar. Jag föreställer
mig att utskottet i år bort taga någon hänsyn till detta, dess
hellre som det synes mig vara ett rigtigare förfaringssätt att förlägga
riksbankens afdelningskontor efter hand, om man behöfver
sådana, litet här och hvar i landet, så att man icke går ensidigt
till väga och håller sig uteslutande till en landsända. Jag erinrar
i detta afseende derom, att i fjol tick Hernösand ett afdelningskontor
och nu Falun, men att icke på många år ett sådant blifvit inrättadt
i södra Sverige. Jag ser icke heller något hinder för, att man
kunde gå något fortare med inrättande af dessa afdelningskontor,
än hvad som synes vara bankofullmägtiges mening. Fullmägtige
hafva, såsom det är oss alla bekant, uttalat den åsigt att man icke
borde inrätta afdelningskontor oftare än ett hvartannat år. På detta
har utskottet på sid. 4 efter mitt förmenande svarat ganska rigtigt,
att då vi icke för närvarande hafva mer än 10 afdelningskontor af
riksbanken, så skulle, i fall man vill hafva ett i hvarje läns residensstad,
för att få det i de återstående 13 länen, åtgå en tid af 26
år. Jag tror, att man utan att misstaga sig kan säga det skulle
dröja alldeles för lång tid, och att riksbankens ställning medgifver
ett fortare inrättande af afdelningskontor. Det är af sådan anledning,
som jag vågar föreslå kammaren att med anledning af den motion,
som jag och mina länskamrater äfven vid denna riksdag framlagt
angående inrättande af ett riksbankens afdelningskontor i Carlskrona,
kammaren måtte bifalla denna framställning på det sätt, att detta

3 Nu» 83.

Onsdagen den 22 April. e. in.

afdelningskontor i Carlskrona måtte upprättas under är 1891, och
får jag hos herr talmannen anhålla om proposition på detta mitt
yrkande.

Häruti instämde herrar Svensson från Carlskrona och Lilienberg.

Herr Peterson i Hasselstad yttrade: 1 likhet med den föregående
talaren förefaller det mig underligt, att utskottet icke någon
gång under alla de år, denna motion varit väckt och under hvilka
år afdelningskontor af riksbanken blifvit inrättade i smärre städer
och med mindre rörelse än i Carlskrona, funnit anledning föreslå
inrättandet af ett dylikt kontor i Carlskrona. Det ser nästan ut,
som om det icke vore utskottets mening att bevilja Carlskrona eu
sådan nyttig anstalt, förr än alla andra städer, som varit i fråga, fått
sådana kontor. Rörelsen i Carlskrona har dock vuxit till den grad,
att jag hade väntat, att den staden skulle gå framför Borås, Mariestad
och dylika. Jag anser derför att utskottet bort taga denna sak
något mer i betraktande och söka utröna både hvad inkomst riksbanken
kunnat förvänta af ett afdelningskontor i Carlskrona och
hvad gagn i öfrig! en dylik anstalt kunnat för länets invånare medföra,
hvilket utskottet enligt min åsigt icke gjort. Jag får derför
biträda det yrkande min länskamrat gjort.

Herr Jonsson i Fröstorp: Det har icke undgått utskottets uppmärksamhet,
att det är ganska stora utbetalningar vid flottans station
i Carlskrona, men det utgör icke något väsentligt skäl för att nu
genast bevilja ett riksbankens afdelningskontor derstädes. I hela
Blekinge är ungefär hälften så stor folkmängd som i Skaraborgs län,
och icke heller för Skaraborgs län har tillstyrkts något afdelningskontor,
ehuru jag i många år väckt motion derom. I Skaraborgs
län finnas 249,OUU invånare, men i Blekinge icke mer än 142,009,
således öfver hundratusen mindre i Blekinge. Att anlägga afdelningskontor
endast för att förmedla statens utbetalningar är icke lämpligt,
utan skälet dertill bör vara orternas behof för sin egen industri och
näring, hvilket behof bör tillgodoses i första rummet. Hvad Skaraborgs
län angår, har det länet ett ofantligt stort jordbruk, så att
det kan mäta sig med hvilket län som helst. Jag får erinra om,
att i Skaraborgs län finnas icke mindre än 59 jern vägsstation er, der
det bedritves en ganska stor och omfattande spanmåls- och kreaturshandel.
Jag har emellertid i utskottet låtit mig nöja med dess
beslut och ej velat afslå förslaget om Falun, och jag har endast
velat bemöta talarens på blekingebänken påstående, att det vore
obefogadt att gorå framställning om ett afdelningskontor i Mariestad,
då man icke förut fått något i Carlskrona. För min del har jag
ansett, att Kopparbergs län icke hade större behof af afdelningskontor
än något annat län, oaktadt det har större affärsrörelse, nemligen
skogsaffärer och sågverksrörelse, emedan de, som utöfva dessa
yrken, torde ha lättare tillgång att få låna pengar i större skala,
dels vid riksbankens hufvudkontor, dels i jernkontoret och dels i
sågverksegarnes garantiförening, hvaremot de jordbrukande länen

Angående
inrättande
af ett

riksbanken*
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

Nso 33.

Angående
inrättande
af ett

riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

4 Onsdagen den 22 April, e. ni.

icke kufva sådan tillgång på penningar soin Kopparbergs län. Bankofullmägtige
hade emellertid redan i fjol yttrat, att om afdelningskontor
af riksbanken skulle inrättas, vore det lämpligast att lägga
ett i Falun. Jag har icke motsatt mig utskottets nu framlagda förslag
jemväl derför, att jag hoppas, att turen en annan gång skall
komma till oss.

Då en föregående talare sade, att i Carlskrona ske stora utbetalningar
för flottans räkning, vill jag nämna, att inom Skaraborgs
län äfven göras stora utbetalningar för statens rakning, nemligen vid
Karlsborg. I detta fall finnas sålunda lika talande skäl för det ena
länet som för det andra. Hufvudsaken är emellertid att inom Skaraborgs
län finnas många flera, som behöfva låna för att sköta sin
näring, än inom Blekinge.

Då bankofullmägtige i år icke tillstyrkt inrättande af något
afdelningskontor och då begge kamrarne nu beslutat _ inrätta ett
sådant, tror jag icke det är skäl att denna kammare bifaller ännu
ett afdelningskontor, ty Första Kammaren torde icke ingå derpå.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson fråu Carlskrona: Då jag redan instämt med
herr Pehrson i Törneryd, hade jag nu icke behöft taga till ordet,
om jag icke blifvit uppkallad af den siste talaren på skaraborgsbänken.
Han påstod, att det vore obefogadt af. oss att yrka inrättande
af ett riksbankens afdelningskontor i Carlskrona, och det
är mot detta påstående som jag vill protestera.

D.et är nemligen ur statens synpunkt större fördel att hafva afdelningskontor
i Carlskrona än ''i Falun, ty i Carlskrona utbetalas,
såsom sagdt, öfver 3 millioner kronor årligen för flottans räkning.
Dertill vill jag lägga att ganska betydliga summor, anslagna å 4:e
hufvudtiteln, utbetalas i Carlskrona för befästningarne derstädes.

Den siste talaren sade, att det vore en väsentlig skilnad mellan
det stora Skaraborgs län och det lilla Blekinge. Deremot vill jagerinra,
att Skaraborgs län har en residensstad med omkring 3,000
invånare, under det att Blekinge residensstad har öfver 20,000 invånare.
Jag tror derför icke det vore så olämpligt att förlägga ett
afdelningskontor till Carlskrona, som den ärade talaren ansåg.

Dessutom vill jag påpeka, att utskottet här yttrat, att det är
svårighet att detta år i Falun erhålla fullt ändamålsenlig lokal, samt
att särskilda anordningar behöfva vidtagas för inredning af kassahvalf
m. m. Detta är icke förhållandet i Carlskrona, ty der finnes
tillgång på lämplig lokal, försedd med kassahvalf.

Jag har såsom sagdt velat protestera mot den siste talarens berörda
påståenden och ber att få instämma i herr P. Pehrsons yrkande
om bifall till hans motion angående inrättande af ett riksbankens
afdelningskontor i Carlskrona.

Herr Pehrson i Törneryd: Sedan jag sist yttrade mig, har

min uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att jag i min motion om inrättande
af ett riksbankens afdelningskontor i Carlskrona framstält
alternativa förslag. För att mitt yrkande nu icke måtte af herr

Onsdagen den 22 April, e. in.

N o SB.

talmannen missförstås, ber jag att närmare få formulera det derhän,
att jag yrkar bifall till mom. b i min motion, eller att Riksdagen
måtte besluta inrättande under år 1891 af ett riksbankens afdelningskontor
i Carlskrona under samma vilkor och bestämmelser, som gälla
för riksbankens senast inrättade afdelningskontor.

Herr Sjö: Inom bankoutskottet uttalade jag den mening, att
man redan i år borde tillstyrka Riksdagen att inrätta två afdelningskontor
af riksbanken. Såsom stöd för denna min åsigt hade jag
bankofullmägtiges utlåtande rörande bankovinsten, hvari fullmägtige
säga, att riksbanken redan nu har fonder på nära 60 millioner
kronor, samt att behållningen å afbetalningslånefonden vid 1890 års
slut uppgick till 4,185,000 kronor. Vi veta, att hvarje afdelningskontor
icke erhåller från hufvudkontoret högre förskott än 11/2 å 2
millioner kronor, samt att det finnes inom vårt land en enskild bank
med en grundfond af cirka 12 millioner kronor, som har 17 afdelningskontor,
och då behöfver man väl icke vara tveksam om, huruvida
riksbanken med sina störa fonder skulle kunna inrätta ännu
ett afdelningskontor i år. I andra länder, naturligtvis med större
ressurser än vi, hafva statsbankerna många afdelningskontor; så hade
Frankrikes bank år 1885 176 afdelningskontor, Tysklands bank 218
afdelningskontor och bankplatser, Italienska banken 176 och Norges
nationalbank hade år 1885 icke mindre än 12 afdelningskontor, med
en grundfond af endast 18 å 19 millioner. Vi böra äfven komma
i håg, att vår regeringsform säger, att Riksdagen allena eger rätt
att genom riksbanken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas,
hvaraf framgår att riksbankens sedlar äro de enda i landet
gällande. Riksbanken har derför fördel af att tillse det landets alla
invånare sättas i tillfälle att betjena sig af riksbanken och sprida
dess sedlar, och dertill finnes icke något lämpligare medel än inrättande
af afdelningskontor, som lemna län och verkställa liqvidationer.
Detta är fördelaktigt icke blott för låntagare, som derigenom
få pengar mot lägre ränta än i enskilda bankerna, utan äfven
för riksbankens sedelutgifning. Jag har nu likväl icke kunnat komma
till annat resultat än utskottet här framlagt, emedan jag hoppas, att
till en kommande riksdag skall framläggas förslag om inrättande
af flera afdelningskontor, och jag yrkar derför bifall till utskottets
förslag.

Jag har emellertid velat begagna mig af tillfället att uttala mig
i den rigtning, som jag anser vara den rätta.

Herr Lilienberg: Då jag nyss instämde i det yrkande, som
min länskamrat, herr P. Pehrson, framstälde, samt han nu närmare
formulerat detta sitt yrkande, skall jag be att få förena mig i hans
senaste hemställan.

Här har ofta talats om, att Blekinge län vore så litet. Jag skall
då be att få fästa kammarens uppmärksamhet derå, att det finnes
sju län, som äro mindre än Blekinge, i afseende å folkmängden, nemligen
Upsala, Gotlands, Hallands, Vestmanlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län.

Angående
inrättande
af ett

riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 23 April, e. m.

Angående Hen'' Bokström: Jag bär biträdt det slut, hvartill bankoutskottet
^åttonde j detta fall kommit, icke derför att jag för min del anser dessa
riksbankens afdelningskontor såsom något så synnerligen eftersträfvansvärdt, som
afdelning*- man från månget båll synes anse, utan derför att det numera synes
kontor i vara nästan en politisk nödvändighet att, sedan i en stor de! residensCarlskrona.
städer afdelningskontor inrättats, sådana äfven förläggas till de
(Forts.) residensstäder, som hittills icke kommit i åtnjutande deraf. Jag bar
under 18 års tid i egenskap af tjensteman vid ett sådant afdelningskontor
varit i tillfälle att på ganska nära håll se, huru de verka
både i goda och dåliga tider, och jag kan säga, att i vanliga, lugna
tider är det eu stor fördel för orterna att hafva ett sådant kontor,
enär det i någon mån reglerar ränteförhållandena i orten. Men
under dåliga tider fylla dessa afdelningskontor, med de begränsade
fonder, som måste vara dem anvisade, icke på långt när lånebehofvet.
Jag vågar också påstå, att allmänheten skulle komma i den allra
största förlägenhet, derest icke vid sådana tillfällen de enskilda
bankinrättningarne komme till hjelp. Begränsningen af utdelningskontorens
fonder måste också blifva allt större och större i samma
mån som hufvudkontorets rörelse splittras och fördelas genom in
rättandet af allt flera afdelningskontor, och afdelningskontorens förmåga
att under kriser betjena allmänheten blir sålunda mycket
begränsad. För de större lånebehofven eller den större affärsrörelsen
äro äfven i lugna tider afdelningskontoren icke tillfredsställande, och
mången större affärsman, som fått afdelningskontor inom sin ort,
torde med saknad blicka tillbaka på den tid, då han kunde få sitt
lånebehof tillfredsstäldt genom hufvudkontoret.

Den erfarenhet, som vunnits genom de på sista tiden inrättade
afdelningskontoren, är icke heller synnerligen uppmuntrande. Man
har sett, huru kontoren i Kalmar och i Färjstad lemna synnerligen
dåliga resultat, och detta synes mig böra mana till någon försigtighet,
innan man rusar i väg med inrättande af flera kontor.

Då kamrarne nu beslutat inrätta ytterligare ett kontor, anser
jag för min de!, att det bör stanna dervid. Jag har endast velat
uttala detta.

Herr Svensson från Carlskrona: Då jag förut instämt i herr
P. Pehrsons första yrkande, hvilket han numera återtagit, skall jag
äfven be att få återtaga mitt förra yrkande samt anhålla om bifall
till hans senaste framställning.

Herr Månsson: Inom bankoutskottet var jag af den mening,
att man borde redan i år inrätta ett nytt afdelningskontor af riksbanken.
Jag har nemligen ansett, att det är alldeles nödvändigt att,
innan de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skall upphöra, hafva
ett dylikt kontor i hvarje residensstad. Senaste bankkomitén har
också uttalat samma åsigt, och skulle vi nu icke inrätta mer än ett
kontor hvart annat år, komme det att dröja ytterligare 24 år innan
samtliga residensstäder hade afdelningskontor. Det är nemligen ännu
12 residensstäder qvar, oberäknad! det beslutade kontoret i Falun.

S;o 33.

Onsdagen den 22 April. e. m. 7

Detta är eu ledsam utsigt för mig, som lifligt önskar, att vi snarast
möjligt måtte komma derhän, att riksbanken blir den enda sedelutgifvande
banken. Vi voro betydligt närmare det målet för tio år sedan
än nu, och talet derom börjar allt mera att tystna. Då man likväl
icke kan komma derhän förr, än man fått ett afdelningskontor i hvar
residensstad, synes det mig, som om alla de, som vilja att riksbanken
ensamt skall hafva sedelutgifningrätten, borde bidraga till
att så fort som möjligt få dessa kontor. Jag kan sålunda icke finna
anledningen till, att talaren på skaraborgsbänken vill motsätta sig
inrättandet af kontor i Carlskrona, då i alla fall hans motion redan
fallit. Om äfven han vill hafva inrättadt ett afdelningskontor hvarje
år, borde lian nu vara med om att i år inrätta ett sådant i Carlskrona.

Jag kan icke heller finna, att detta skulle medföra någon olägenhet
för riksbanken, som har störa tillgångar. Fullinägtige hafva
icke heller någonsin uttalat, att det finnes hinder för att inrätta ett
kontor i slutet af det år, hvarunder det beslutats. Vill kammaren
derför besluta att hvarje år inrätta ett afdelningskontor — i hvilket
fall det dock skulle dröja, som sagd! är, 12 år, innan alla residensstäder
få ett sådant — sä böra vi, synes mig, fastslå denna princip.
Nu hafva vi två år i rad beslutat inrätta sådana kontor, och man
borde icke strida om orterna eller vara afundsjuka öfver att den ena
orten får före den andra. Blekinge är ganska befolkad!, och Carlskrona
stad har stora penningeaffärer, så att det vore nog icke olämpligt
att dit förlägga ett afdelningskontor. Jag tror icke det är lämpligt
att, såsom en talare gjort, döma efter de nuvarande kontorens
resultat och i detta fall taga Kalm arkontoret till mönster, ty det är
förut i kammaren nämndt, Indika förhållanden gjort, att Kalmarkontoret
hittills gått sämre än de öfriga kontoren. Men hvad Karlstadskontoret
beträffar, borde vi alla kunna vara ense om, att det gått
mycket framåt, och fullmägtige hafva också derför föreslagit att der
tillsätta ytterligare en tjensteman.

Talaren på gotlandsbänken sade äfven, att i lugna och goda
tider kunde afdelningskontoren nog vara bra, men icke i dåliga lider.
Jag undrar dock, om man kan anse detta såsom alldeles säkert.
Naturligtvis gå äfven dessa kontor sämre under dåliga, tider än
under goda, men aldrig kan det väl blifva sämre för riksbankens
afdelningskontor än för de enskilda bankernas, om eljest riksbankens
ställning stärkts så mycket som möjligt, ty då är riksbanken mera
än någon annan bank egnad att hålla stadga och stabilitet i penningerörelsen
inom landet. Icke torde riksbanken behöfva tillgripa sådana
åtgärder, som en och annan enskild bank nödgats göra.

Då jag sålunda tror, att vi icke kunna draga fullständig nytta
af riksbanken förr än vi fått ett afdelningskontor i hvarje residensstad,
vill jag för min del lifligt bidraga dertill. Vi böra också
besinna, att det dessförinnan icke är möjligt att indraga landtränterierna,
hvilket skulle medföra stora fördelar. Det är på dessa
skäl jag sluter mig till det af herr P. Pehrson fram strida yrkandet,
att redan under innevarande år måtte inrättas ett afdelningskontor i
Carlskrona, på det sätt han för öfrig! föreslagit.

Angående
inrättande
af ett

riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

N:o 33. 8

Onadagen den 22 April, e. m.

Angående
inrättande
af ett

riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

Herr Hornberg: Jag skall endast be att få instämma med herr
Pehrson i Törneryd i det yrkande, som han sist framstälde beträffande
ett afdelningskontor i Carlskrona.

Herr Peterson i Hasselstad: Då jag äfven instämde med herr
P. Pehrson i hans förra yrkande, som han sedan ändrat, skall jag
likaledes anhålla att få förena mig i hans senast framställa yrkande
i detta ärende.

Herr Dahn: Derest icke Första Kammaren redan bifallit punkten
11 af utskottets förslag, skulle jag yrkat bifall till herr Ivar Månssons
reservation. Jag hyser nemligen den åsigten, att man mycket
väl kan inrätta ett afdelningskontor af riksbanken hvarje år, men
då Kiksdagens båda kamrar redan bifallit utskottets förslag, skall
jag ej vidare uppehålla mig härmed.

Émellertid håller jag, som sagdt, före, att ett afdelningskontor
redan i år kunde inrättas. Carlskrona är en stor sjöstad, och ett
afdelningskontor der skulle enligt min åsigt komma att bära sig
bättre än det nyss beslutade kontoret i Falun kommer att göra. Man
har sagt, att riksbanken icke skulle ega förmåga och genom sina
fonder vara stark nog att inrätta ett afdelningskontor årligen; men
en dylik åsigt tror jag dock knappast att herrar bankofullmägtige
på allvar kunna hysa; de anse väl snarare, att det för dem blir
svårt att, om man forcerar inrättandet af afdelningskontor af riksbanken,
få lämpliga personer att förestå dessa kontor. Att riksbanken icke
skulle hafva tillgång på lämpliga tjensteman för ett nytt afdelningskontor
i år och ett under nästa år, det betviflar jag likväl högeligen,
då riksbanken under en lång följd af år så väl vid hufvudkontoret
som vid afdelningskontoren uppdragit, så att säga, eu hel stab af
tjensteman, som äro fullt förtrogna med göromålen, och styrelseledamöter
torde väl ej heller blifva så omöjligt att få.

Jag vill för öfrigt särskild! lägga dem på hjertat, som önska
snart få afdelningskontor inom sina respektive län, att, om vi nu
besluta inrätta afdelningskontor i Carlskrona jemte Falun, så äro
dessa platser icke i vägen för dem, som komma efter, och man
slipper då att tvista med dessas representanter. Det blir då lättare
t. ex. för herr Jonsson i Fröstorp att få sin önskan igenom härnäst.
Den senaste bankkomiténs förslag, som ju äfven accepterats af Kongl.
Maj:t, är, att det skulle inrättas ett afdelningskontor inom hvarje län.
Att inrätta så många afdelningskontor af riksbanken, att de skulle
kunna upptaga alla enskilda bankers rörelse, är ju icke tänkbart,
då det finnes bortåt 200 enskilda bankkontor i landet. Men om det
funnes ett afdelningskontor af riksbanken inom hvarje län, så vore
detta helt säkert förmånligt icke blott ur statens egen synpunkt, då
den finge en sådan funktionär inom hvarje län att betjena sig, utan
äfven för samarbetet med de enskilda bankerna, när en gång riksbanken
kommer att öfvertaga hela sedelutgifningsrätten i riket. Jag
föreställer mig nemligen, att riksbanken då mot ett något lägre diskonto
än det allmänt gällande medgifver rediskontering för de enskilda
penningeinrättningarne, hvarigenom dessa kunna få en kassa -

Onsdagen den 22 April, e. m.

9 N:o 38.

reserv, som sätter dem i stånd att upprätthålla sina för orterna behöfliga
afdelningskontor och bibehålla vår svenska postvexel som en
å vistaförbindelse, och att äfven medelst samverkan mellan riksbanken
jemte dess afdelningskontor och våra enskilda banker ett
utqvittningssystem kan utbildas, såsom på åtskilliga ställen i utlandet
eger rum, exempelvis England, hvarigenom behofvet ax banksedlar i
icke ringa mån kunde minskas; och detta har antagligen äfven
varit bankkomiténs mening, då den sagt, att riksbanken borde hafva
23 afdelningskontor. Men skall af de återstående af dem inrättas
endast ett hvart annat år, så dröjer det 26 år ännu, innan alla
dessa afdelningskontor komma till stånd. Om man deremot, såsom
denna kammare önskar, inrättade ett nytt kontor för hvarje år, skulle
man 12 å 13 år härefter vara färdig med dem. Detta blefve också
den tid, som komitén föreslagit för upphörande af enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt, eller år 1903.

Mig synes alltså, att goda skäl tala för herr P. Pehrsons förslag
att redan i år inrätta ett afdelningskontor af riksbanken i Carlskrona,
och jag vill derför också understödja hans yrkande.

Herrar Bengtsson i Gullåkra och Nilsson i Skärhus förenade sig
med herr Dalin.

Herr Jonsson i Hot'': Det var något öfverraskande att höra, att,
när nu båda kamrarne beslutat inrättandet af ett riksbankens afdelningskontor,
man samtidigt yrkar på inrättande af ett andra. Det
är va! sant, att kamrarnes beslut afser, att det nya afdélningskontoret
skall inrättas under 1892, men sjelfva tidpunkten är icke fixerad,
och kunna således bankofullmägtige vara klara med inrättandet af
ifrågavarande afdelningskontor redan i början af nämnda år, så lära
de väl icke underlåta att göra det. Att derför nu besluta inrättandet
af ett ytterligare afdelningskontor under detta år, förutsätter väl, att
riksbankens fonder skola vara tillräckligt starka för att kunna
spridas och fördelas i så stor utsträckning. Herrarne föreställa sig
kanske, att så är förhållandet, derför att dessa afdelningskontor i
allmänhet icke taga så stora summor från hufvudkontoret. Ja, så är
det visserligen för närvarande, men man får icke lita på, att detta
alltid skall blifva fallet. Jag vill i det afseende! erinra derom, att
det sist inrättade afdélningskontoret för närvarande af riksbankens
medel tagit närmare fyra millioner kronor, och att det, efter hvad
det nu ser ut, framdeles icke kommer att stanna ens vid detta belopp.
Om då flera afdelningskontor inrättas, och dessa visa sig hafva liknande
behof, kunna herrarne förstå hviska olägeuheter det skall medföra
för riksbanken att splittra sina tillgångar på eu sådan mängd
platser, derest icke fonderna i samma män växa, så att de kunna
motsvara de stigande behofven i detta fall. Jag tror, att om man
också är ense derom, att afdelningskontor af riksbanken så småningom
böra inrättas ett i hvarje residensstad, man likväl får akta
sig för allt för mycket forcerande här vid lag, ty det skulle i kritiska
tider kunna medföra högst betänkliga följder beträffande penningeställningen
i landet. Den hufvudsakligaste fördelen för orterna af

Angående
inrättande
af ett

riksbankens
afdelningskontor
i
Carlskrona.
(Forts.)

N:o 33. 10 Onsdagen den 22 April, e. m

Angående dessa afdelningskontor är, att de skola söka hålla räntan nere. Detta
^ufetf6 visser^ben eri ganska afsevärd fördel, rrien man får likväl icke
riksbankens den så högt, att man för att uppnå densamma förbiser hvad

af delnings- som är ännu vigtigare, nemligen att riksbanken intager en sådan
kontor i ställning, att den motsvarar de anspråk i öfrigt, som allmänheten
Carlskrona. par väft att ställa på densamma.

(Forts.) Jag hoppas derför, att kammaren måtte bifalla utskottets hem ställan

i det nu föredragna momentet.

Herr Dahn: Jag undrar just, huru stora riksbankens fonder
skulle behöfva vara, för att den ärade bankofullmägtigen skulle anse
dessa kunna lemna medel till alla dessa 23 afdelningskontor, som
det ju är meningen att så småningom inrätta. Hvad som är säkert
är, att, om icke en del af riksbankens fonder vore afsedda för afbetalningslån
(ungefär eu fjerdedel af grundfonden) och kreditiv,
fonderna, sådana de nu äro, skulle vara mer än tillräckliga för ändamålet,
ja, om man också ville inrätta de återstående tretton kontoren
på eu gäng.

Den föregående värde talaren bör betänka, att man genom inrättande
af afdelningskontor afsöndra!- från hufvudkontorets verksamhetssfer
en hel mängd områden och lägger dem under de särskilda
afdelningskontoren. Dessa områdens befolkning kommer naturligtvis
icke vidare, åtminstone hvad den egentliga lånerörelsen
angår, att vända sig till hufvudkontoret. Men man kan derför icke
säga, att riksbanken splittras i en massa småbanker i samma mån
nya afdelningskontor inrättas, ty dessa std i ett organiskt samman
bang med hufvudkontoret, som bestämmer och följer deras verksamhet.
Tvärt om, ju flera afdelningskontor som inrättas (deras antal
naturligtvis begränsad! af behofvet af desamma), desto flere armar,
så att säga, får riksbanken, genom Indika den dels kan sprida sina
sedlar i den allmänna rörelsen, dels på de olika orterna inom vårt
vidsträckta land nivelera räntan. De fonder, riksbanken redan nu
bar, äro derför, enligt mitt förmenande, fullt tillräckliga för att kunna
lemna medel till dessa afdelningskontor, äfven om hela återstoden af
det beräknade antalet inom den närmaste tiden komme till stånd.
En annan fråga åter kunde vara, huru vida det inom eu kortare tid
skulle kunna anskaffas tillräckligt antal lämpliga tjensteman för
deras skötande. Men då det nu endast är fråga om att inrätta ett
nytt afdelningskontor 1891 och ett 1892, så tror jag, att icke heller
i detta afseende någon svårighet kan uppstå. Och om bankofullmägtige
ville låta anstå med det redan beslutade afdelningskontorets i
Falun inrättande till slutet af 1892, så skulle, om Riksdagen bifölle
det föreliggande förslaget, att under 1891 inrätta ett riksbankens
afdelningskontor i Carlskrona, i alla fall ett år förflyta mellan dessa
begge afdelningskontors inrättande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
til! proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. g0—i).
Biföllos.

Onsdagen den 22 April, e. m.

V.o 33.

§ 4.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkten 1. Angående

anslag till

. €fl J)YOj‘&8SUP

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, £ obstet,rik
hemstälde utskottet under förevarande punkt: att Riksdagen måtte, och
till upprättande af en professorsbefattning i obstetrik och gynekologi gynekologi
vid universitetet i Upsala, bevilja ett årligt anslag af 6,000 kronor. * lPma
deraf 4,500 kronor såsom lön och 1,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

I afgifven reservation hade deremot herrar Sven Nilsson, O.

Jonsson i Hot'', Lasse Jönsson, P. Pehr sou i Törneryd, A. Persson i
Mörarp, N. Petersson i Runtorp, A. P. I) avi räson, P. Andersson i
Högkil, Gunnar Eriksson, P. Ersson i Yestlandaholm, I. Lyttkens
och C. Persson i Stallerhult yrkat, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Sven Nilsson: Såsom kammaren nog funnit, hafva utskottets
samtliga ledamöter från denna kammare reserverat sig mot utskottets
hemställan i denna punkt. Reservanterna hafva nemligen förestält
sig, att, då man redan har tre anstalter i vårt land, hvarest lärjungar
kunna få undervisning i de ämnen, hvarom bär är fråga, det icke
torde vara behöflig! att göra alla dessa trenne institutioner fullständiga.

Såsom herrarne torde hafva sig bekant, finnas redan både i Upsala
och Lund två lästa lärarebefattningar för dessa ämnen och dessutom
ett fullständigt läroverk här i Stockholm, der läkareutbildningen på
detta område kan komma till sin fulla rätt. Vi hafva trott, att det
i ett så litet land som Sverige är alldeles öfverflödigt att underhålla
tre fullständiga sådana institutioner, hvarom det här är fråga, allra
helst som man i andra och vida större länder kan nöja sig med
endast en sådan läroanstalt.

Det är hufvudsakligen på dessa skäl reservanterna ansett sig
böra hemställa, att Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och får jag för min del yrka
bifall till denna hemställan.

Herr Hedin instämde häruti.

N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående Herr Wallis yttrade: Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att
anslag till ]emna ep ärligt anslag till inrättandet af en professur i obstetrik och
gynekologi vid universitetet i llpsala, och Kongl. Maj:t bär derigenom
och gjort något, som gjorts många gånger förut bär i Sverige och som
gynekologi särskildt under de sist förflutna 30 åren nästan varit vanligt, nemligen
i Upsala. bidragit eller åtminstone sökt bidraga till att differentiera de
(Forts.) medicinska disciplinerna. En sträfvan i sådan rigtning bar också
i allmänhet gjort sig gällande under de senaste 150 åren. För
150 år sedan var det mycket vanligt, att äfven de största universiteten
icke egde mer än två, någon gäng tre representanter för hela
det medicinska vetandet; och det fans till och med de, som icke
hade mer än en representant för både den teoretiska och praktiska
undervisningen i denna vetenskap. Detta var då för tiden tillbörligt.
Men lika tillbörligt är det nu att differentiera denna vetenskaps
discipliner, och så bar också gjorts allt sedan den fullständigt öfvergick
till att blifva naturvetenskap, ty den har sedan den tiden deltagit
i naturvetenskapens under detta århundrade skeende hastiga
utveckling och förkofran. Detta är något, som icke kan hindras.
Det ligger i naturvetenskapens natur såsom erfarenhetsvetenskap att
sä utveckla sig, att de olika läroämnena slutligen växa deras representant
öfver hufvudet, så att han icke kan bemästra dem. Detta
är något, som den medicinska fakulteten i Upsala påvisat också egt
rum i afseende på den hittills varande professuren i kirurgi och
obstetrik, och i likhet med det akademiska konsortiet, universitetskansleren,
Kongl. Maj:t. och statsutskottet anser jag, att den medicinska
fakulteten härvid förebragt synnerligen goda skäl. Den säger
nemligen bland annat, att kirurgien under senare tider vuxit ut till
sådant omfång derför, att den genom den antiseptiska metodens
införande kunnat tillgodogöra sig stora områden, hvilka förut icke
varit, föremål för kirurgiens ingrepp. Man kan säga detsamma om
obstetriken. Fakulteten anmärker vidare, att en gifven följd häraf
blifvit, att eu och samma lärare ej mer kunde såsom fordom följa
båda dessa läroämnens teoretiska utveckling och tillika vara förtrogen
med deras praktiska utöfvande. Vidare tillägger fakulteten,
att det finnes ännu ett skäl, hvarför kirurgien har vuxit så, att den
fordrar en man för sig, och det är, att den likasom alla öfriga medicinska
discipliner, med undantag af anatomien, under de sista tiderna
rönt inflytande af den moderna bakteriologien, som väsentligen utvidgat
dess forskningsområde. Fakulteten skulle naturligtvis kunna
säga detsamma om obstetriken, och att till följd deraf professuren i
kirurgi och obstetrik nödvändigt måste ega långt större forskningsfält
nu än förr.

Slutligen yttrar fakulteten, att så godt som vid alla större
utländska universitet har denna differentiering redan egt rum, och
att vid dem finnas särskilda lärare i kirurgi samt obstetrik och
gynekologi. Detta är en sak, som är fullt viss och sann. De
moderna universitet, hvilka hafva varit vårt föredöme och hvilka
fortfarande böra vara det, emedan de äro de ojemförligt yppersta,
nemligen de tysktalande, hafva hvart och ett, och de flesta sedan
mänga årtionden tillbaka, särskilda lärareplatser för kirurgi samt

H:o $81.

Onsdagen den 22 April, e. ni.

obstetrik och gynekologi. Af alla Tysklands tjugu universitet finnes Angående
det icke ett enda, der icke dessa ämnen äro åtskilda, och vid 19 af amla9
dem äro ordinarie professorer anstälda i obstetrik och gynekologi.6” gbstdrtä
Endast vid ett enda, nemligen universitet i Marburg, uppehälles och
undervisningen uti ifrågavarande ämnen af extra ordinarie professor, gynekologi
Uti alla tysktalande ..universitet i Österrike och i Schweiz är för- i hopsala.
hållandet detsamma. Öfver allt äro kirurgien och oftalmiatriken skilda (Ports.)
från gynekologi och obstetriken, och öfver allt skötas de af ordinarie
professorer. Mig synas alla dessa skäl i hög grad tala för
Kongl. Maj:ts proposition och utskottets hemställan. Men dertill
kommer en annan sak, nemligen att för långa tider kommer, i fall
nu anslag till den föreslagna professorsbefattningen i obstetrik och
gynekologi beviljas, Upsala medicinska fakultatets behof af nya
lärarekrafter på det kirurgiska området att blifva tillfredsstäldt; ty
bland de kirurgiska ämnena finnes icke något vidare, som under
lång tid kan kräfva sin särskilda professor, alldenstund det tredje
kirurgiska hufvudämnet, oftalmologi, blir representeradt af den
adjunktur i kirurgi och oftalmologi, hvilken skall ombildas till en extra
ordinarie profession i kirurgi och oftalmologi, med det senare ämnet
till hufvudämne.

Vid alla dessa skäl, som synas så många personer, och personer
kompetenta att bedöma frågan, fullt tillräckliga, hafva utskottets
samtliga ledamöter från denna kammare icke velat fästa afseende,
utan de hafva förenat sig om eu reservation, hvars kläm går ut på
att, »då det icke synes kunna ifrågasättas, att i ett land med Sveriges
begränsade ekonomiska tillgångar, der högre medicinsk undervisning
meddelas vid icke mindre än tre olika läroanstalter, samtliga dessa
anstalter skola komma i åtnjutande af hela det mått af lärarekrafter,
som med hänsyn til! vetenskapens utveckling må kunna
vara önskvärdt», så borde man hafva hemstält om afslag på Kongl.

Maj:ts proposition.

Mot denna motivering är någonting mycket väsentligt att anmärka.
Skulle nemligen den omständigheten, att våra tillgångar
icke tillåta en fullständig undervisning i ett medicinskt hufvudämne på
mer än ett ställe i landet, tagas som norm för reglerandet af vårt
görande och låtande i afseende på landsortsuniversitetens utveckling,
så skola vi utan tvifvel komma in på en falsk väg i afseende på de
medicinska studiernas och den medicinska vetenskapens utveckling
i Sverige. Det är nemligen i medicinens historia ett erkändt
faktum, att viikoret för utveckling af medicinsk vetenskap, likasom
allt annat, är: konkurrens. I alla länder, der medicinska vetenskapen
florerat, bär skälet dertill varit, att den icke centraliserats på ett
ställe, utan att det vetenskapliga sträfvande fördelats på flera
universitet. Och i det land, der den medicinska vetenskapen står
högst för närvarande, och hvarest den i många årtionden stått högst,
nemligen Tyskland, har man allmänt insett detta; och det är just
derför, som man der försökt tillgodose de mindre universiteten med
fullständiga lärarekrafter. Det är den konkurrens, som fått ega ram,
hvilken lemnat ett så utmärkt resultat. I hög grad betecknande är,
att man i det land, der man förut fört centralisationens talan, nem -

N:o 33. 14

Onsdagen den 22 April, e. nt.

Angående ligen Frankrike, der det förut egentligen endast fans en fullständig
anslag till medicinsk fakultet, nemligen den i Paris, och der man efter de stora
obstetrik nederlagen i kriget mot Tyskland kommit under fund med hvad
och '' vetenskap och bildning hafva för betydelse för ett folk, samt huru
gynekologi man, för att fortfarande vara ett kulturfolk, måste anstränga sig för
* Upsala. att komma i nivå med sina besegrare, måst öfvergå till decentralisa(Forts.
) tioneu. De störa ansträngningar, man gjort för att höja, och de stora
anslag, man lemnat till de medicinska vetenskaperna, hafva resulterat
deri, att man, utom upprättandet af en hel mängd lägre skolor,
försett med fullständiga medicinska lärarekrafter högskolan i Nancy,
Lyon och Bordeaux, och dessutom har man vidare utvecklat den
gamla skolan i Montpellier.

Det skulle derför vara i hög grad ledsamt, om man skulle vilja
principiell fastställa, att man icke bör hafva mer än en enda läroanstalt
i landet, som vore fullständigt försedd med lärarekrafter i de
till medicinska fakulteten hörande hufvudämneua. Det vore i högsta
grad olyckligt för den medicinska vetenskapen i Sverige, och jag
vågar påstå, att det skäl, som anförts af reservanterna inom utskottet,
nemligen om Sveriges begränsade tillgångar, som icke skulle tillåta
att i detta fall tillgodose vetenskapens behof, icke är något fullgodt
skäl. Tv, mine herrar, det hus ett land med långt mindre befolkning
än Sverige, nemligen det tysktalande Schweiz, med 2 millioner
menniskor, då vi hafva"nära 5. som har tre medicinska högskolor —
eller samma antal som vi — Indika alla äro försedda med fullständiga
lärarekrafter i de medicinska hufvudämneua, och Indika allesammans
hafva professioner just i det hufvudämne, som den kong!,
propositionen gäller. Det synes mig således älven från denna synpunkt
ei rnotiveradt att slä in på den banan; och jag vill lägga till,
att, skulle Andra Kammaren så göra, skulle den frångå den väg.
som Riksdagen länge sedan beträda i det att den under de senare
årtiondena skaffat landsortsuniversiteten den ena medicinska lärostolen
efter den andra, t. ex. i oftalmiatrik, fysiologisk-kemi, histologi;
och då kan frågan endast vara den, huru vida detta ämne, obstetrik
och gynekologi, skulle vara mindre vigtig^ än de, som jag nu räknat
upp. I mina ögon är det icke tvifvel om, att förlossningskonst och
qvinnosjukdomar äro ämnen af den betydelse för läkarebildningen,
att man svårligen kan ställa dem efter ögonsjukdomar, histologi och
fysiologisk kemi. Och jag vågar framhålla, att alla läkareauktoriteter
i utlandet länge sedan haft klart för sig den saken, att obstetrik och
gynekologi för läkarebildningen äro hufvudämnen. Ty under det
att det finnes särskilda representanter för dessa ämnen vid alla de
27 tysktalande universiteten, så finnas ordinarie professurer för
histologi och oftalmiatrik på långt när ej vid alla.

Jag vågar derför hemställa till kammaren, att den vide, liksom
utskottet föreslår, antaga den kongl. propositionen och bevilja anslag
till inrättandet åt en särskild profession i obstetrik och gynekologi
vid universitetet i Upsala. Och jag gör det icke för att tala a
Upsala universitets vägnar, utan emedan jag anser mig kunna tala
å hela den svenska medicinska vetenskapens vägnar. Det är alldeles
säkert, att det är konkurrensen emellan våra svenska medicinska

15 N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

läroverk, som i högst väsentlig grad bidragit till att göra våra medici
dugliga att mäta sig med utlandets, hvilket jag vill hoppas de äfven
må kunna göra framdeles. Detta beror dock väsentligen på, om''
Riksdagen fortfarande likasom förut understöder denna konkurrens,
något som jag för min del fortfarande hoppas, att den måtte göra.

Herr Lyttkens: Herr talman, mine herrar! Hvarför jag reser verat

mig mot utskottets hemställan i denna fråga är icke för den
skull, att jag- icke anser det vara möjligt, att ifrågavarande läroämne
kunde behöfva en egen lärare, utan derför, att jag icke vill
gå in på inrättandet af den föreslagna professuren, så länge det finnes
i Upsala så många dylika befattningar, som mycket väl kunna
dragas in. Det finnes der så många professorer, att det icke är
möjligt att alla kunna vara behöfliga. Sfi t. ex. bär teologiska fakulteten
8 stycken. Icke måtte väl den kristna religionen vara så konstig,
att det skall behöfvas 8 stycken professorer för att lära och föreläsa
i detta ämne. Det är väl icke så nödvändigt, utan detta antal
kunde mycket väl inskränkas till förmån för de ämnen, som fordra
mera lärarekrafter. Jag vill gerna medgifva, att religionen bland
läroämuena står främst, men att så många lärarekrafter, som nu vid
Upsala universitet användas för att undervisa i densamma, äro behöfliga,
kan jag deremot icke medgifva.

Åttonde hufvudtiteln har i eu hast tillväxt så, att den i tillväxtens
hastighet täflar med den fjerde. Derför har det varit vår åsigt,
att man bör spara på vissa håll för att tillgodogöra behofvet på andra
utan att öka budgeten. Om man på det sättet tillgodoser, såsom
man bör, behofvet på andra områden, så kunna de naturvetenskapliga
ämnena, som äro så vigtiga, allt mer och mer växa till.

På grund häraf anhåller jag om bifall till reservanternas förslag
och hoppas att, när frågan kommer fram eu annan gång, hvilket
den naturligtvis gör, den måtte komma under en sådan form, att
förslaget kommer att leda till ett godt resultat.

Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Efter det utmärkta
och på teknisk kunskap, som jag icke besitter, grundade anförande,
som bär framstäldes utaf representanten från stockholmsbänken,
skulle jag möjligen icke behöfva uppträda, utan blott instämma deri.
Men då jag har personlig kännedom om förhållandena vid Upsala
universitet, så har jag dock ansett mig böra yttra några ord i frågan.

Först vänder jag mig mot de ord, som fäldes af herr Lyttkens,
nemligen att den ifrågavarande platsen skulle kunna vinnas genom
indragning af en annan profession, särskild! inom den teologiska
fakulteten, som har det ofantligt stora antalet af 8 ordinarie och extra
ordinarie professorer. Mine herrar! Den teologiska fakulteten är
en hel fakultet, således icke ett läroämne i teologi, utan det är många
läroämnen, som deri äro förenade, och skall man jemföra teologie
professorernas antal med professorernas för andra vetenskaper, så
skall man derför jemföra dem med antalet i andra fakulteter, och då
visar det sig, att, när teologie professorerna äro 8, så finnes det inom
den medicinska fakulteten redan nu 12 dylika platser; och jag

Angående
anslag till
professur
i obstetrik
och

gynekologi
i Upsala.
(Forts.)

tt:o 33. 16

Onsdagen den 22 April, e. in.

Angående hemställer, om det skulle vara lämpligt att beröfva teologiens stuanslag
till dium i värf land all vetenskaplig karakter, hvilket skulle blifva följolstetrik
den, om man sammansloge detsamma till ett par ämnen, i hvilka
och undervisningen i sådant fall naturligtvis icke skulle blifva annat än
gynekologi en utvidgad katekesläsning.

i TJpsala. Reservanterna hafva frauistält hufvudsakligen två anmärknin(Forts.
) gar p)en ena ar tieD) att ^ »redan två fasta lärareplatser äro inrättade
till uppehållande af undervisningen i dessa läroämnen, föreställer
sig utskottet, att genom lämplig fördelning af läroämnena äfven under
för handen varande förhållanden undervisningen bör kunna på
ett tillfredställande sätt uppehållas.» — Nå, huru förhåller det sig
nu för närvarande? Det är, som redan är anmärkt, icke mindre än
fyra läroämnen, fyra vetenskaper, som det är fråga om. nemligen kirurgi,
förlossningskonst eller obstetrik, gynekologi eller läran om qvinnosjukdomar
och oftalmiatrik eller läran om ögonsjukdomarne. För alla
dessa ämnen finnes nu en ordinarie professor, som skall hafva dem
alla under sin vård. Vidare finnes det en adjunkt, och hans undervisning
är ordnad så, att han företrädesvis sysselsätter sig med ögonsjukdomarne,
hvilket ämne är hans specialitet, men hau egnar sig
också åt kirurgi, så att hau rycker in, om det behöfves. Det, blir
således den ordinarie professorn, som skall hafva alla dessa ämnen
under sin. vård. Efter hvad som nu anförts af professor Wallis om
omöjligheten att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt förena dessa
vetenskaper, beköfver jag icke yttra mig vidlyftigt härom. Jag vill
blott berätta en liten historia. Här om året reste en medicine professor
från universitetet i Upsala till Tyskland och gjorde der bekantskap
med en tysk medicine professor. Det blef tal om, hvilka
representanter funno» vid Upsala universitet för kirurgi och obstetrik,
och då den svenske professorn nämnde, att dessa ämnen voro
sammanförda under samma professur, ville den tyske professorn icke
tro, att något sådant var möjligt. Huru man än må söka anordna
denna undervisning praktiskt, så kan det nu icke ske på annat sätt,
än att den ordinarie] professorn får stå för och sköta alltsammans,
d. v. s. närmast kirurgi, obstetrik och gynekologi. Adjunkten, som är
en äldre man och icke specialist i gynekologi, sköter sina ögonsjukdomar
och kirurgi. Således är det omöjligt att nu ordna detta på
annat sätt, och det blir icke bättre, då adjunkturen upphöjes till extra
ordinarie professur, ty då kommer hufvudvigten vid denna plats att
läggas på oftalmologi, med skyldighet för den extra ordinarie professorn
att tjena såsom reserv för kirurgi. Således blir det icke heller
då möjligt att ordna detta på ett tillfredsställande sätt. Att denna
undervisning lehöfves i Upsala, torde icke heller kunna nekas. Det
är icke sä, att all undervisning i obstetrik bedrifves vid karolinska
institutet, ehuru tyngdpunkten faller här på grund af den stora klinik,
som finnes i Stockholm. Innan de medicinska studerandena öfvergå
till den praktiska kursen, skola de nemligen genomgå en grundläggande
kurs; den meddelas vid universitetet, och det torde blifva allt
mer och mer erkändt, att vid en dylik grundläggande kurs behöfver
läraren fullständigt beherska sitt ämne. Och det är icke nog
härmed, utan sedan en medicine studerande genomgått den praktiska

Onsdagen den 22 April, e. m.

X:o 83.

kursen i Stockholm, kan han komma till Upsala och der taga licen- Angående
tiatexamen. För närvarande finnas omkring nittio medicine kandidater ans^a9'' till
i Upsala, som ämna tentera i obstetrik för professorn i kirurgi, och ^ obstetrik*
om nu professorn i kirurgi icke kan, om lian skall sköta sitt hufvud- '' och
ämne, följa med utvecklingen af obstetrikens vetenskap, finner han gynekologi
sig kanske till sist försatt i den obehagliga ställningen att icke stå * Upsala.
ens i nivå med de lärjungar, som han skall pröfva och hvilka i (Forts-)
hufvudstaden fatt sin utbildning för professorer, som äro de yppersta
specialister. Kan detta vara lämpligt och rimligt? Dessutom kunna
dessa medicine kandidater, som skola taga sin licentiatexamen i Upsala,
behöfva uppfriska sina studier, och då hållas bär inga föreläsningar
i ämnet. Emellertid finnes äfven i Upsala eu klinik. Den
är visserligen icke en statsinstitution, utan är inrättad af staden och
landstinget, men det gifves således der ändock möjlighet för eu praktisk
handledning, i fall man blott hade lärarekrafter. Nu kan man
möjligen få höra den invändningen, att Lunds universitet i detta hänseende
befinner sig i samma belägenhet som Upsala. Det är också
mycket möjligt, att Lund en gång kommer att göra likartade anspråk
gällande, men jag vågar dock påstå, att Lund för närvarande åtnjuter
en något bättre ställning än Upsala. Det finnes nemligen, såsom
bekant, tre anstalter i landet för utbildning af barnmorskor,
nemligen i Stockholm, Göteborg och Lund. Vid dessa meddelas naturligtvis
en speciel undervisning i obstetrik, och sålunda finnes i
Lund en specialist i ämnet — med professors heder och värdighet
— om också icke tillhörande universitetet, och han har till sitt förfogande
eu klinik, som skall vara eu perla i sitt slag; de medicine
studerande hafva alltså der tillfälle till eu verklig och ändamålsenlig
undervisning i ämnet.

Den andra anmärkningen är, att utskottet icke anser det nödvändigt
»att i ett land med Sveriges begränsade ekonomiska tillgångar,
der högre medicinsk undervisning meddelas vid icke mindre
än tre olika läroanstalter, samtliga dessa anstalter skola komma i
åtnjutande af hela det mått af lärarekrafter, som med hänsyn till
vetenskapens utveckling må kunna vara önskvärdt», hvarför utskottet
äfven af detta skäl afstyrker framställningen. Miue herrar! Vill
man hafva en föreställning om hela det mått af lärarekrafter, som
erfordras för inrättande af en anstalt efter vetenskapens nuvarande
höjdpunkt, då må man gå till karolinska institutet. Der finnas två
professorer i kirurgi, en ordinarie och eu extra ordinarie, två professorer
i obstetrik, eu ordinarie och en extra ordinarie, samt en extra
ordinarie professor i ögonsjukdomar, således fem, medan vi för Dåvarande
i Upsala hafva endast en professor och en adjunkt, och
nu vore det meningen att fä en professor till; således är det icke
fråga om att utrusta Upsala universitet så att det blir en första klassens
medicinsk anstalt, utan blott sätta det i stånd att nödtorftligen
fylla sin uppgift på detta område. Reservanterna tyckas emellertid
anse det olämpligt, att vi hafva tre medicinska anstalter, men orsaken,
hvarför vi det hafva, är först den, att våra statsuniversitet skola
vara verkliga universitates scientiarum, d. v. s. representera alla de
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 33. 2

N:o 33

Onsdagen den 22 April, e. tu.

Angående störa hufvudgrupperna åt'' mensklig vetenskap, på det att dessa må
anslag till kunna ömsesidigt inverka lifvande och befruktande på hvarandra.
e>? Den andra orsaken, hvarför den medicinska vetenskapen behöf l°

och*'' ver vara representerad vid landsortsuniversiteten, är, att den täflan
gynekologi med centralanstalten i Stockholm må möjliggöras, hvars betydelse
i'' Upsala. talaren på stockholmsbänken nyss på ett så utmärkt sätt framhållit,
(Forts.) och må man betänka, att det ämne, som det nu är fråga om att genom
möjliggörandet af en sådan täflan bringa till allt högre utveckling i
vårt land, det är en af de mest beaktansvärda bland de vetenskaper,
som hafva till uppgift att bringa hjelp åt den lidande mensklighetenMen
för att eu sådan täflan skall vara möjlig, fordras i någon mån
samma vapen. För närvarande är emellertid förhållandet mellan Lpsala
och Stockholm inom detta område sådant, som om två personer
skulle fakta emot hvarandra och den ene hade en florett och
den andre en värja. Under sådana förhållanden kan man ej tala
om eu täflan, och sålunda uteblifva här de lifgifvande och helsosamma
verkningar af en sådan, Indika äro så önskliga. Pa grund af hvad
jag nu anfört ber jag att till kammarens synnerliga behjertande få
anbefalla den framställning, som här föreligger och till hvilken jag
yrkar bifall.

Herr Olof Jonsson i Hot. Det är naturligtvis icke så alldeles
lätt för reservanterna att här bryta en lans med dessa värde fackmän,
som så tappert kämpa för att genomdrifva sin mening, och det kan
icke komma i fråga att möta dem på deras egen mark, utan endast
att fästa sig vid ett och annat uttryck af dem, för att se, om deras
argument för öfrigt verkligen hålla streck. Jag börjar da med den
siste talarens påstående, att det vore af synnerligt intresse, om våra
universitet hade alla möjliga ämnen representerade, emedan dessa
ämnen mycket befruktande inverka på hvarandra. Jag skulle vilja
hemställa till honom, på hvilket sätt han kan bevisa, att teologien
bär en befruktande inverkan på medicinen. Kan han svara på det,
är jag belåten, men annars tror jag icke, att han kan stå för sin sats.

Det hufvudsakliga argument, som man mot reservanternas hemställan
använda är det, att konkurrens är af sådan vigt och betydelse,
så att. äfven om man icke kan bevisa, att dessa platser, som äro i
fråga att tillsätta vid Upsala universitet, i och för sig äro nödvändiga,
de dock äro nödvändiga, för att det skall kunna blifva en fullständig
täflan mellan universitetet der och karolinska institutet i Stockholm.
Det kan ju hända, att i ett och annat fall påståendet har sin goda
grund, att konkurrens är nyttig, och att, om den icke funnes, intresset
för de ämnen, som äro i‘ fråga, skulle kunna försvagas. Men jagvågar
också sätta i fråga, huru vida icke det äfven finnes andra saker,
som äro af afgörande betydelse för denna konkurrens, än det att hafva
fullständiga lärarekrafter i de olika facken på alla dessa ställen. Det
förefaller mig äfven, som om antalet studerande skulle hafva sin
stora betydelse och att i det hänseendet större anstalter fordra flera
lärare, och att det är mera af vigt att hvarje fack der är fullständigt
representeradt, än vid anstalter, der antalet studerande är mindre.
Jag vågar tro, att den omständigheten, att en anstalt har mindre

19 N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

antal lärjungar, eger ungefär lika stor betydelse för läroverket sjelft Angående
som en konkurrens med ett annat läroverk, och så vidt jag vet, hafva anslag till
vi en mycket större mängd lärjungar vid karolinska institutet än viden;prh0$efT
medicinska fakulteten i IJpsala. Jag tror derför, att det icke är sä ° och ™
nödvändigt att hafva denna konkurrens, som framkallas genom full- gynekologi
ständiga lärarekrafter i hvarje fack pa hvarje plats. Man kan reda i Upsala.
sig ändå. I afseende på konkurrensen bör man äfven fästa sig vid, (Forts.)
om de kliniker, som stå i samband med anstalten, äro i tillfälle att
framvisa alla möjliga sjukdomsfall i tillräckligt stort antal för just
den undervisning, som afses, och då föreställer jag mig äfven, att
tillgångarna vid karolinska institutet af alla de sjukdomar, som man
behöfver demonstrera, äro stora i jemförelse med dem, som kunna
förekomma i Upsala. Det synes mig derför, att äfven om man håller
på, att det skall finnas konkurrens, måste herrarne väl ändå medgifva,
att karolinska institutet bör i första rummet vara försedt med
alla möjliga lärare i sina fack, och att landsortsuniversiteten icke
kunna pretendera att blifva likstälda med hufvudstadsanstalten i detta
fäll.

Hvad den förste talaren nämnde om, att Frankrike efter sina
olyckor 1870 nödgades frångå centralisatiousidén och i stället decentralisera
sina medicinska läroanstalter, må vara rigtigt, men jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att Frankrike med sina 40 millioner
invånare förut icke hade mer än ett fullständigt medicinskt läroverk,
och att vi icke få jemföra oss med Frankrike, då vi hafva tre anstalter
på en befolkning af mindre än 5 millioner. Det är derför icke att
undra på, att Frankrike funnit lämpligt att decentralisera sina anstalter
mer än förut. Detta behöfver emellertid icke inverka på
bedömandet af hvad vi här hafva att göra.

Äfven en annan omständighet får man icke underkänna, när man
så starkt framhåller vigten af denna konkurrens, och det är den, att
huru än herrarne behaga tillsätta professor i det ena eller andra
ämnet både vid universiteten i Upsala och Lund samt vid karolinska
institutet, så kan det dock inträffa, att man icke lyckas tillsätta dessa
platser med lika skickliga personer på alla ställen, och deraf blir
följden, att de studerande strömma till det läroverk, som har den
skickligaste läraren, och de andra läroverken få stå tömma i trots
deraf att de hafva sin profession i samma ämne. Denna omständighet
har äfven sin betydelse vid bedömande af föreliggande fråga.

Man måste för öfrigt med en viss grad af försigtighet och betänksamhet
motsäga de uppgifter och de skäl, som i dessa propositioner
äro anförda till stöd för de framställningar, som deri äro gjorda. Tv
om mau går till nästa punkt i detta betänkande, finner man, att
Kongl. Maj:t der begärt anslag för en annan inrättning, deri ingå
anslag till eu amanuens och till förbättring åt en vaktmästares aflöning.
.Men dermed hänger så i hop, när det kommer till kritan, att
de ifrågavarande personerna, amanuensen och vaktmästaren, icke
kunna tjenstgöra förr, än den institution, för hvars ändamål anslaghär
begärts, blifvit satt i tillfälle att först anordna sina lokaler och
anskaffa instrument. För detta ändamål har Kongl. Maj:t emellertid
begärt en så liten del af det behöfliga anslaget härtill, att det

N:0 3g. 2Ö

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående alldeles icke kan leda till det ifrågavarande målet. — Således bär man
anslag till exempel derpå, att här begärts anslag för ett ändamål, som icke
‘obstetrlk oei''na karl ifrågakomma att fylla förr än 1893. Under sådana omoch
" ständigheter få herrarne förlåta mig, ast jag äfven i andra bill hyser
gynekologi ett visst misstroende mot det berättigade uti hvad som här begärts.
i Upsala. jag tror derför och likaså på grund af hvad som förut anförts, att
(Forts) vi kunna hålla på vår mening, att det icke är nödigt att bevilja
anslag till den föreslagna nya professionen i gynekologi och obstetrik
vid Upsala universitet, synnerligast som i alla fall den adjuktsbefattning,
som för närvarande finnes i dessa ämnen, skall ombildas till eu
extra ordinarie professo otjenst, och då får ju universitetet två lärare
för dessa, fyra ämnen, kirurgi, oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik.
Dessa ämnen måtte väl kunna fördelas emellan de tvenne
lärarne sins emellan, så att undervisningen deri kan blifva tillfredsställande.

Herr talman! Jag tager mig friheten yrka bifall till reservationen.

Herr Lovén: Jag är i allt väsentligt förekommen af herr Wallis.
För mig skulle det vara ytterst bedröfligt, om kammaren afsloge
utskottets hemställan.

En talare på hallandsbänken yttrade, att det vore fara värdt, att
den åttonde hufvudtiteln skulle växa ut så, att den nästan skulle i
det fallet komma att täfla med den fjerde. Ja, det må så vara, men
i fråga om de kostnader, som den medicinska undervisningen krafvel-, tror
jag likväl man måste medgifva, att de ändamål, för Indika man skall
utgifva dessa penningemedel, i de båda fallen äro bra olika hvarandra.
I ena fallet gifver man nemligen ut penningar för att kunna slå i hjel
hvarandra, men i det andra för att spara menniskolif. Och af alla
de olika grenarne af den medicinska vetenskapens tillämpning, hvilka
täfla med hvarandra i detta hänseende, tror jag, att man nästan kan
sätta det nu ifrågavarande ämnet bland de allra förnämsta. Jag
vill, såsom bevis på huru vigtigt detta ämne är, påminna herrarne
om hvad som förr var mycket vanligt, nemligen att icke blott uti
de anstalter, som kallas för barnbördshus, barnsängsfeber!! rasade så,
att vissa tider största delen af de qvinno!-, som der intogos, dogo,
lemnande efter sig barn utan stöd, utan äfven derom att denna feber
forr grasserade inom enskilda familjer så ytterst svårt, att mångfaldiga
mödrar rycktes deri bort från sin familj och sina barn. Yi
hafva nu dess bättre i detta fall kommit på en helt annan ståndpunkt.
Ty man kan nu säga, att det är en skam, om en barnsängsfeber
tillätes uppträda, och den bör nu heller icke komma i fråga.
Om så emellertid sker, käntyder detta derpå, att en försummelse i
ett eller annat hänseende egt rum. — Jag nämner detta såsom
exempel på hvad den medicinska forskningen på detta område uträttat,
och herrarne kunna sjelfva räkna ut hvad det betyder, om mödrars
lif kunna sparas, då de gifva lif åt sina barn. Detsamma gäller
äfven, om också icke i samma utsträckning, om gynekologi, framför
allt om den operativa gynekologi, hvilken vetenskap så utvecklats
på sista tiden, att de operativa ingreppen till menniskors botande

N;o 83.

Oasdngen deri 22 April. e. in,

och till lindring af deras smärtor nått sådan fulländning, att opera- Angående
tioner, som förr ansågos absolut lifsfarliga, nu dagligdags göras med ansla9 till
de mest lysande resultat. Jag nämner detta såsom exempel på, huru6;
vigtig! det är, att våra läkare blifva på ett fullt tillfredsställande fC;t ‘
sätt undervisade och kunnige i detta ämne. — Man har nu äfven gynekologi
sagt, att det är nog med att karolinska institutet är försedt med * Upsala.
tillräckliga krafter i detta hänseende. Jag tillåter mig att i detta (Forts.)
fäll vara af eu annan mening, och det af flera skäl. Då staten
fordrar af de medicinska fakulteterna, att de, såsom den förste talaren
nämnde, skola meddela undervisning, må vara tills vidare propedevtisk,
å kliniken, der alla de undersökningsmetoder, som för närvarande
äro så ofantligt vigtiga, särskild! på detta område skola inläras
åtminstone till en viss del och på ett grundläggande sätt, och man
tillika fordrar, såsom en annan talare antydde, af dessa fakulteter,
att de skola examinera i dessa ämnen, samt då fara är, att, i fall
examinator!! icke är vuxen sitt kall, det läroverk, der denne examinator
fungerar, sjunker i aktning, så att den examen, som der aflägges,
icke får samma valör som den, hvilken aflagts vid ett annat läroverk,
då synes mig, att det också är statens pligt att utrusta det förra
läroverket med tillräckliga lärarekrafter, för att det må kunna motsvara
billiga anspråk.

Det har här talats mycket om centralisation och decentralisation
af lärarekrafterna och särskilt om bemödandet att fördela arbetet
inom vissa områden på derå särskilda platser. Detta senare är
kanske på intet område inom medicinska undervisningen så vigtig!
som just här. Det är visserligen sant, att för närvarande praktisk
klinisk undervisning, sådan den förekommer vid karolinska institutet,
icke egentligen meddelas eller ens kali meddelas vid de båda andra
medicinska fakulteterna. Men jag måste säga — och jag tror, att
denna åsigt delas utaf åtminstone medlemmarne vid det läroverk kär
i Stockholm, som jag förr hade äran tillhöra — att det skulle vara
en välsignelse, om er, sådan praktisk undervisning, som bär användes,
äfven kunde genomföras vid andra dylika läroverk. Förhållandet är
nemligen, att det är alldeles omöjligt att i en sådan bransch som
den ifrågavarande kunna lemna undervisning åt ett obegränsad!
antal lärjungar på en gång. Från den tid,, jag hade äran vara inspektor
vid karolinska institutet, minnes jag. huru som man efter
mycket prutande med föreståndaren för den obstetriska anstalten
lyckades få antalet af de på eu gång tjenstgörande kandidaterna upp
till aderton — de äro skyldiga att tjenstgöra fyra månader på den
obstetriska kliniken — och detta skedde på enträgen begäran från
studenterna sjelfva. — Herrarne kunna förstå, att det var ce massa
studenter, som fick i tur stå och vänta på de andra, hvarigenom
deras kurs naturligtvis förlängdes. Nu lärer man sträckt sig så långt,
att man kommit upp till 25, men efter de upplysningar, jag erhållit,
skulle det vara omöjligt att kunna tänka sig att ytterligare utsträcka
detta anta! vidare. Det stundar derför utan alla tvifvel en tid, då
det blifver nödigt att tillse, det sådan praktisk tjenstgöring ordnas
äfven på annat håll. Då kan det också vara godt att hafva förbered!
detta genom att hafva skaffat sig en specialist i denna

■Sso 83. 22

Onsdagen den 22 April, e. in.

Angående bransch inom den medicinska fakulteten i Upsala. — Det nämndes
anslag till a{f universitetet der hade två lärare i de ifrågavarande ämnena, eu
e’i obstetrik professor i kirurgi och hans adjunkt, och man sade tillika, att det
och sannolikt skulle vara tillräckligt, om, då dennes adjunktur framdeles
gynekologi förändrades till extra ordinarie professur med oftalmiatrik såsom hufvud -i Upsala. ämne, han skötte, så vidt jag förstod, jemte undervisningen i oftalmia(Forts.
) tvik äfven den i gynekologi och obstetrik. Mine herrar! Så långt
sträcker sig icke en enda persons förmåga. Dessa båda grenar af medicinen
äro så olika hvarandra som någonting kan vara. Det är lika
omöjligt att kunna tänka sig eu sammankoppling af dessa olika
ämnen, som det är omöjligt att tänka sig en sammankoppling
af den egentliga kirurgien med dess specialiteter, gynekologi och
obstetrik.

På grund af hvad jag nu sagt — jag behöfver icke vara lång
i mitt anförande, ty de föregående talarne hafva redan anfört tillräckliga
skäl för den sak, jag nu velat försvara — hemställer jag,
att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

Häruti instämde herr friherre Nordenskiöld.

Herr Boet b iris: En talare på helsingebänken anmärkte emot
mitt påstående, att det skulle vara nyttigt för våra universitet att
hafva alla de stora grupperna af menskligt vetande representerade,
att teologien och medicinen icke kunna hafva något befruktande
inflytande på hvarandra. Men, mine herrar, äfven om så vore, så
bestå universiteten icke blott af de teologiska och medicinska
fakulteterna, utan äfven af de filosofiska och juridiska. Jag tror, att
det verkligen är af stor betydelse för den teologiska forskningen att
mottaga befruktande inflytande frän den filosofiska — ty annars vore
vi snart inne på det rena prestseminariet — och likaså att det är
af vigt för den medicinska fakulteten att både kunna gifva åt och
få inflytande från den naturvetenskapliga sektionen inom filosofiska
fakulteten.

Den nämnde talaren tycktes hafva uppfattat yttrandena om
vigten af konkurrens högskolorna emellan på sådant sätt, att man
ville hafva en konkurrerande undervisning, äfven om en sådan undervisning
icke i och för sig behöfdes. Det bär aldrig varit min mening,
utan jag har sökt bevisa, att undervisningen i dessa ämnen behöfdes
i sakens eget intresse vid Upsala universitet. Såsom skäl häremot
har han emellertid anfört, att det största antal lärjungar i medicin
finnes vid karolinska institutet, men härmed bevisar han i sjelfva
verket intet, ty till detta läroverk skola alla medicine studerande
komma från de andra universiteten för åt t genomgå de praktiska
kurserna. Det är derför icke fullt rättvist att jemföra hela summan
af de studerande vid karolinska institutet med de medicine studerande
vid Upsala universitet. Att det i sjelfva verket icke är så
få dylika lärjungar vid detta universitet framgår för fiffigt deraf, att
för närvarande cler finnas omkring 90 medicine kandidater, som skola
taga licentiatexamen. Det har heller icke varit min mening, såsom
den nämnde talaren tycktes vilja påbörda mig, att landsortsuniversi -

Mo 83

Onsdagen den 22 April, e. m.

teten skulle blifva lika utrustade som karolinska institutet. Jag Angående
erkännner villigt, att detta behöfver kafva större lärarekrafter ^”professur

derför, att det är eu specialskola par préférence och äfven har mycket i obstetrik
större materiel att arbeta med. Men, såsom jag nämnde, bär också och
detta institut fem lärare i de ämnen, uti Indika Upsala universitet gynekologi
endast har eu professor och eu adjunkt. 1 Upscila.

Vidare anförde samme talare såsom ett bevis mot nyttan af orta.)
konkurrensen, att man kunde få en dålig lärare i dessa ämnen på
den ena eller andra platsen. Detta måtte väl just utgöra bevis för
behöfligheten af flere lärareplatser, tv finnas sådana, då kunna de
studerande söka sig från den för tillfället sämre lottade högskolan
till den, som arbetar under gynsamma förhållanden. Det är just
detta, som är eu af konkurrensens nyttiga följder.

Herr talman! Jag bär ingenting vidare att. tillägga.

Herr Lyttkens: Herr talman, miue herrar! Här har ofta

klagats öfver den dåliga beskaffenheten af denna sal: att den är så
trång och olämplig, har dålig luftvexling o. s. v. Men dess största fel
är dock, att den är så otillfredsställande i akustiskt hänseende, så
att vi ibland icke kunna höra hvarandra. Då jag för min del yrkade
på, att en eller två professioner vid den teologiska fakulteten
i Upsala skulle indragas, så sade den värde professorn, som efter
mig hade ordet, att jag yrkat, att teologie professorernas antal skulle
nedsättas till en eller två. Detta gör ju en ofantlig skilnad i påstående,
om man säger: här skall indragas en eller två, eller om
man säger: här behöfs icke mer än en eller två. Jag är fullt öfvertygad,
att de flesta skola erkänna det rigtiga i mitt påstående,
att den teologiska fakulteten i Upsala kan vara fullt tillgodosedd
med sex professorer. Den teologiska vetenskapen är icke någon
sådan, som går framåt. Den håller sig vid det gamla, vid sina gifna
trosformel1, och har icke dessa oupphörliga forskningar, som naturvetenskaperna
ha. Derför sade jag också — tvärt emot hvad den
talare, som näst förut hade ordet, tycktes vilja antyda —- att de
naturvetenskapliga fakulteterna behöfva flera lärarekrafter: Naturvetenskaperna
behöfva allt fler och fler sådana, ty der utvecklas allt
flera och flera ämnen, som behöfva sina män. Men jag påstår oek,
att detta anslag på hufvudtiteln skulle kunna hållas inom ett begränsadt
område, om man droge in, der öfverflöd finnes. Jag vill
nu icke inlåta mig på någon argumentation för att visa obehöfligheten
af så inånga teologie professorer, ty jag skulle då kanske
komma att hänföras till hedningarne. Jag vet ju, att hvarje angrepp
på det teologiska studiet eller på något, som rör presterna, räknas
som eu återgång till hedendomen. Men det oaktadt kan jag icke
underlåta att säga, att det är nödvändigt att \i begränsa våra utgifter
till det, som verkligen är nödigt, och icke hålla åtta professorer
i teologi, då naturvetenskaperna fordra allt flere och flere lärarekrafter
på sitt område. Det är väl sant, som bär nämndes nyss, att
med ett sådant anslag som detta afses att skydda menniskolif under
det att utgifterna på fjerde hufvudtiteln gå ut på att kunna slå i hjel
menniskor. Ja visserligen, men med fjerde hufvudtiteins anslag afses

N:o 33.

24. Onsdagen flen 22 April, c. m.

Angående, ock att försvara fosterlandet, och. mine herrar, det är val detta som
en rofessur hu^dsaken och icke att slå i lijel folk.

mi ^Metrik Jag vet mycket väl, att detta anslag i voteringen skall gå
och igenom, men jag har ändock trött, att i denna kammare borde ut
gynekologi talas ett ord i den rigtning jag antydt, ett ord som kan växa upp
t Upsala. tnj verklighet, nemligen att vi kunna" inskränka våra utgifter för eu
(Forts.) (]e] saker, för att tillgodose det, som är mera nödvändigt.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Sven Nilsson: Herr talman! De åt kammarens ledamöter,
som förordat bifall till Kong!. Maj:ts proposition i denna del,
ha icke blott uttalat sitt beklagande, utan man har också fått höra
ett sådant uttryck, som att det skulle vara rent af »bedröfligt», om
icke detta anslag skulle bifallas. Det är dock något hardt att höra
sådant tal till en kammare, som städse visat sig synnerligen beredvillig,
när fråga varit om anslag för vetenskapliga ändamål; och jag
hade knappt väntat, att man skulle nyttja så starka uttryck mot
försvaret af eu sak, den man dock måste inse vara rättvis.

Särskild! i afseende på den nu föreliggande frågan vill jag vädja
till herrarne, om icke Riksdagen beviljat mycket stora anslag för
läkarevetenskapen. Då karolinska institutet här i Stockholm inrättades,
hvilket fordrade så oerhördt stora summor, hade väl ingen
väntat, att man på samma gång skulle vilja utveckla de båda öfriga
medicinska läroanstalterna så storartadt och så fullständigt som här
blifvit ifrågasatt. Man hade icke väntat detta, och jag hade för min
del trött, att när man har eu fullständig anstalt sådan som den, som
finnes här i Stockholm, man skulle kunna vända- sig dit, om det blefve
för trångt i de andra. Det är nu så, att när studenterna, som uppfostras
till läkare, användt någon tid bär i Stockholm, så skickas de
dels till Upsala och dels till Lund, likasom ett motsatt förhållande
äfven eget rum. Jag frågar nu: hvad skola de studerande, som uppfostras
här, göra i Upsala eller Lund? Kunna icke de fortsätta sina
studier här i Stockholm, der de ha åskådningsmateriel för praktisk
undervisning, hvilket icke är fallet i Upsala, eller åtminstone långt
ifrån i den utsträckning, som är nödig för att de skola få den första
utbildningen i sitt ämne.

Jag vågar påstå, och flera läkare — och mycket framstående sådana
— dela reservanternas uppfattning derom, att den nu ifrågavarande
professionen icke är behöflig; och dä har man också ett ganska starkt
stöd för åsigten, att man icke bör bevilja detta anslag.

Nu talar man om vigten af konkurrens mellan de olika läroanstalterna.
Men hvad är val slutföljden af denna uppfattning?
Jo, att man måste inrätta nya universitet för hvarje vetenskapligt,
ämne, ty fordras ytterligare konkurrens för läkareutbildningen, så
lärer det väl fordras så för utbildningen i hvarje annan vetenskap.
Men skall man fortsätta på det viset, får man väl bygga upp det
ena nya universitetet efter det andra, och i så fall slutar man
aldrig. Den åsigten håller ju icke streck. Om konkurrens är be
höflig, så bör den i främsta rummet ske med utlandet. Och då
man talar om, att det fins andra länder, der man försökt att decen -

2fi N:o 38.

Onsdagen den 22 April. e. m.

trassera i detta fall, så är ju det visserligen sant, men man bör Angående
komma i håg, att dessa länder äro rika och stora och ha mänga ansiad till
gånger större folkmängd än vårt, och derför är det icke underligt,6^ oLfetrit
om man der gör sådana försök. Men å andra sidan fins det också och
många stora länder, der man nöjer sig med ett enda universitet, och gynekologi
då kunde det väl vara tillräckligt äfven hos oss. Då karolinska * Upsala.
institutets inrättande blot’ beslutadt af Riksdagen, hade jag trott, att (Forts)
man skulle kunna indraga de båda öfriga medicinska fakulteterna,
hvilket äfven på den tiden bebådades, och på det viset få en enda
fullständig läroanstalt. Det är också dit jag vill komma, och anser
derför, att vi i detta fall icke behöfva göra något för vidare utveckling
af de medicinska fakulteterna i Upsala och Lund.

Jag kan således icke utaf hvad som förekommit finna anledning
att frångå mitt yrkande, och jag vill fritaga mig från den beskyllning,
att jag icke skulle vilja understödja vetenskapen derför,|satt
jag i denna fråga yrkat afslag; ty jag har nog många gånger i
denna kammare visat, att jag velat vara med om att bevilja anslag
åt vetenskapliga institutioner, der de varit af behofvet påkallade.

Så kommer jag äfven att göra vid donna riksdag.

Herr ^Vinkrans: Jag skall icke mycket förlänga diskussionen.

Jag är icke sakkunnig i denna fråga. Men jag får beklaga, att den
siste ärade talaren kände sig å utskottets och kammarens vägnar
förnärmad öfver, att de personel’ här i kammaren, som företrädesvis
representera vetenskaperna, så varmt yttrat sig för, att de här ifrågavarande
medicinska vetenskaperna måtte erhålla tillräckligt många
representanter vid våra läroanstalter. Det är just en fördel, att vi
bär i kammaren hafva representanter från olika håll, för olika folkklasser
och skilda yrken, ty derigenom kunna frågorna skärskådas
från alla synpunkter och vinna en allsidig behandling. För min del
är jag mycket tacksam för de goda upplysningar, som de båda sakkunnige
på stockholmsbänken i denna fråga ha lemnat, och jag tror,
att här ifrågavarande båda vetenskaper, som verkat så välgörande
för det qvinliga slägtet och räddat hundratals, kanske tusentals ifrån
att gå under, så att de i stället kunnat bli till välsignelse för sina familjer
och för samhället, göra fosterlandet så stor nytta, att de kostnader,
som för dem utläggas, blifva väl återgäldade. Det är nu sagdt, att
vi ha tre medicinska läroverk, och att det vore att frukta för, att
man skulle komma fram med anspråk på att få dem alla lika val
besatta i afseende å lärarekrafter. Men detta har, så vidt jag hört,
ingen begärt. Karolinska institutet har icke mindre än 21 professorer;
den medicinska fakulteten i Upsala, hvarest den nu ifrågasatta nya
professionen skulle inrättas, deremot icke mer än 12. Och det är
alls icke meningen, att det skall bli konkurrens i alla ämnen. Ty
det fins ju åtskilliga sådana, såsom bakteriologi och syfidologi m. fi.,
i hvilka undervisning icke meddelas annat än just vid karolinska
institutet, så att de lärjungar, som vilja närmare intränga i dessa
ämnen, måste vara vid detta institut. Tänker man nu på, att icke
mindre än fyra ämnen — kirurgi, oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik
— sedan år 1860 vid Upsala universitet representerats af endast

N:o 83.

Onsdagen den 22 April, e, m.

Angående en professor och en adjunkt, och att, såsom hvar och en vet, dessa
anslag till jjmnen på de sista trettio åren utvecklat sig utomordentligt starkt,
e” obstetrik*är det alldeles klart, att der behöfvas flere lärarekrafter. En man
och kan icke som lärare stå på vetenskapens höjd, om han skall sysselgynekologi
sätta sig med alla dessa ämnen, han måste då sjunka ned, hans
i Upsala. undervisning blir anspråkslös och tarflig, och den lärjunge, som af
(Forts.) honom fått sin utbildning, kommer icke att åt fosterlandet återgälda
hvad denna utbildning kostat. Jag tror derför, att sådana frågor
som denna måste ses något praktiskt, så att man tillser, huru vida de
utlagda kostnaderna verkligen kunna återgäldas. — Nu är det också
upplyst, att det för närvarande lins nära 90 medicine kandidater i
Upsala, som der skola aflägga medicine licentiat-examen. Nekgr man
dem att der få sin grundläggande utbildning i dessa ämnen, så få de
gå till karolinska institutet. Ja, visserligen, men då blir naturligtvis
följden, att antalet lärare der måste ökas.

Jag vill icke förlänga diskussionen. Men då eu talare beklagade,
att åttonde hufvudtiteln vuxit så mycket, sä vill jag be herrarue vara
goda att kasta en blick påsid. 101,102 och följande i utskottsbetänkandet.
De innehålla så många poster, att det skulle upptaga 15—20 minuter
att läsa upp dem. Jag skall icke göra detta, men der kan nian
emellertid se, hur det kommer sig, att åttonde hufvudtiteln vuxit så
mycket. Det vetenskapliga lifvet står icke stilla, utan går ständigt
framåt. Derför bli ock kostnaderna alltjemt större.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lovén: Jag skall endast be att få besvara med ett par
ord hvad talaren på kristianstadsbänken yttrade. Han tog anstöt af
att jag begagnade ordet »bedröfligt». Men så vidt jag minnes, sade
jag blott, att det för mig vore bedröfligt, d. v. s. att jag vore
bedröfvad, om Andra Kammaren skulle afslå denna Kongl. Maj:ts
proposition. Och dervid står jag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wen ner berg:
Hvad jag ville ha sagdt i denna punkt är redan sagdt och bättre och
med större sakkunskap sagdt än jag skulle hafva kunnat göra det. Jag
anser mig icke nu behöfva påpeka för denna kammare något annat,
än att detta är det enda bland de många nya önskemål Upsala
universitet framstält — bland hvilka jag ansett mig böra utgallra de
flesta — hvilket framkommit till Riksdagen. På grund af de råd, jag
erhållit från sakkunnige vid Upsala universitet, bär jag funnit, att detta
företrädesvis bort främjas. Det förhåller sig nemligen så, att den
medicinska fakulteten, som vid karolinska institutet nått den största
utvecklingen, der erhållit medel äfven till sådana professioner, som
icke direkt äro af den största betydelsen för undervisningen. Det
finnes nemligen sådana, hvilka äro goda att ha, men som likväl icke
nödvändigt behöfvas vid mer än en undervisningsanstalt. Det finnes
återigen andra af beskaffenhet att hela undervisningen skulle förfelas,
derest icke några lärare i dem funnes. Dit hör just denna professur.
Med den utveckling kirurgien har tagit och med den större insigt i
barnförlossningskonsten och alla till obstetriken hörande biämnen,

27 N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

som numera vunnits, går det verkligen icke an att låta ett universitet Angående
med en bel medicinsk fakultet vara så klent utrustad, som den i anslag till
Upsala för närvarande är. — Det tinnes fem professorer uti de ifråga e” obstetrik''
varande ämnena vid karolinska institutet och två i Lund, och, såsom och
ganska rigtigt förut är nämndt, derjemte eu klinisk anstalt af ganska gynekologi
stor betydelse. I Upsala tinnes det icke mer än en professur i kirurgi, i Upsala.
Den är nu vakant. Hkall denna professur fortfarande öfvertaga alla (Forts.)
dessa vigtiga ämnen: kirurgi, oftalrniatrik, gynekologi och obstetrik,
måste dess iunnehafvare blifva stäld i valet mellan att välja ett och
låta de andra tära eller ock att försöka sig på alla och blifva en klen
lärare. Det är derför Kongl. Maj:t hemstält, att Riksdagen ville bevilja
detta anslag. Professuren i fråga är af beskaffenhet att vara
en af dem, som, om undervisning deri sker, är af det största gagn
för den lidande menskligheten.

Jag förmodar, att denna kammares medlemmar skola finna, att
hvad som är anfördt af de sakkunnige väl tål att tänka på. Och
jag hoppas, att en ganska stor del af kammaren skall finna i sin
ordning att gifva sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå; och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd och försiggick enligt följande nu uppsatta och
af kammaren godkända voteringsproposition.

Den, som afslår statsutskottets hemställan i lista punkten af dess
utlåtande n:o 9,

Den, det ej vill,

röstar Ja;

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 119 ja mot 65 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren utslagen.

Punkten 2.

Bifölls.

Punkten 3. Angående

anslag till ep.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte till aflönande®86''*®^.
af en assistent vid den patologiska institutionen vid universitetet LwL?£-!l “
Lund bevilja ett årligt anslag af 1,500 kronor, i Lund. *

Sto 33. 28

Onsiiagen de» 22 April, e. m

Angående Under förevarande punkt hemstälde i anledning häraf utskottet:
anslag till enRiksdagen måtte för arbetets uppehållande vid patologiska institutet
patologiska universitetet i Lund på extra stat för år 1892 anvisa ett anslag
institutionen åt 500 kronor.
i Lund.

(Forts.) 1 fråga härom anförde:

Herr Bill o w: Jag skall be, att kammaren vilie uppmärksamma
en liten begäran, som jag har att framställa vid denna punkt. Det
gäller ett så obetydligt anslag, att det ju är möjligt att kammaren
skulle kunna bifalla min hemställan. Här är af regeringen begärdt
anslag till en assistent vid patologiska institutionen i Lund med en
aflöning af 1,500 kronor. Men utskottet har endast tillstyrkt ett
anslag af 500 kronor. Med detta anslag kan emellertid endast cn
amanuens anställas, icke eu person, som är användbar såsom assistent
vid denna institution. Vid detta institut bedrifvas studierna i bakteriologi
i ganska stor utsträckning och med institutet har också
verksamheten vid de nya sjukvårdsanstalterna i Lund blifvit förenad.
Der ha vi Lunds hospital och asyl för sinnessjuka, och de utgöra för
närvarande den största sjukvårdsanstalt i hela Sverige. Asylet är
nyligen öppnadt med 680 platser och hospitalet har 354 platser; det
gör 1,034 tillsammans. Alla dessa menniskor vårdas till stor del af
lärarne vid patologiska institutionen i Lund. Skulle icke regeringens
begäran bifallas, går man förlustig ett stort undervisningsmaterial;
och genom att gifva anstalten en amanuens med 500 kronors lön
vinnes ingenting. Ty institutionen beköfver en medicine licentiat;
och kan icke Riksdagen bifalla det anslag af 1,500 kronor, som
begärts, är det icke synnerligen stor nytta med att institutet får 500
kronor.

Jag hemställer derför till kammaren att den ville, då anslagen
till Lunds universitet, som begärts, äro så obetydliga och till Upsala
så betydliga, bifalla det af Kong!, Maj:t begärda anslaget af 1,500
kronor i stället för det af utskottet föreslagna beloppet 500 kronor.

Herr'' Wallis: Jag skall icke läuge upptaga kammarens tid i
denna fråga, då den redan i Första Kammaren blifvit afgjord i enlighet
med utskottets hemställan och således någon utsigt väl icke
finnes för erhållandet af en ändring i utskottets förslag. Det är emellertid
alldeles visst för mig, att om utskottet hade haft sakkännedom
i afseende på de förhållanden, som angå denna fråga, hade
resultatet blifvit ett helt annat och denna måttliga, jag kan säga
blygsamma anslagsönskan blifvit beviljad; och jag är fullt öfvertygad
om, att den kommer att blifva det vid nästföljande riksdag.

Den patologiska institutionen i Lund klagar öfver, att den har
för mycket arbete i förhållande till de lärarekrafter, öfver hvilka
den har att disponera; och man kan utur dess motivering för
denna sin åsigt mycket väl läsa sig ''till, hvaruti detta ökade
arbete består. Det synes, att denna institution lider af alldeles
samma öfverlastning af arbete, som för närvarande alla patologiska
institutioner öfver hela den kultiverade verlden klaga öfver; och

29 N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

att dessa institutioner hafva rätt dertill, beror derpå, att under de Angående
sista 10 eller 15 åren just på deras skuldror lagts en betydligt ökadfms(a(t lille»
arbetsbörda i form af det nödvändiga bakteriologiska arbete, som nu- patologiska
mera öfverallt, der medicin idkas, måste förekomma, så vida denna institutionen
medicinska forskning vill vara eu nutida forskning. Man kan, sade i Lund.
jag, läsa detta i institutionens motivering. Man finner nemligen, att (.Forts.)
den ene åt dess lärare åtagit sig att åvägabringa på den patologiska
institutionen eD ordnad bakteriologisk undervisning. Detta måste
anses vara något synnerligen förtjenstfullt. Ty så vidt jag vet, förekommer
icke någon sådan ordnad undervisning vid något annat af
våra universitet. Detta beror derpå, att eu dylik bakteriologisk undervisning
icke allenast fordrar ett ökadt arbete af läraren, utan äfven
krafvel- ett särskilt arbetsmaterial, särskilda apparater och instrument.
Då nu den patologiska institutionen i Lund verkligen —
och det till icke oväsentlig del just genom den frikostighet, Riksdagen
visat densamma genom att bevilja medel till en ny byggnad
för institutionen — har kunnat anordna eu sådan undervisning, så
synes det mig, som om man skulle kunnat visa densamma, jag vill
verkligen säga — sin tacksamhet för att den följt med sin tid och uppfyll
ett önskningsmål, som vi vid alla patologiska institutioner hafva,
genom beviljandet af detta ringa anslag, hvarom är fråga.

Utskottet har föreslagit beviljandet af 500 kronor till aflöning
åt en extra amanuens, men i sjelfva verket är denna summa till
föga gagn af de skäl herr Biilow anfört. Tv hvad institutionen behöfver,
är att ega till sin disposition lärarekrafter, hvilka, då den
ene ■ af hufvudlärarne öfvertagit den bakteriologiska undervisningen,
kunna fortfarande tillgodogöra sig det undervisningsmaterial, som
tillhör de redan förut befintliga delarne af läroämnet. Det behöfves
alltså en medicine licentiat eller åtminstone en medicine kandidat,
som har gjort sin tjenstgöring, och som kan förrätta obduktioner
och författa dit hörande protokoll. Jag bör i sammanhang härmed
tillägga, att detta nu är så mycket nödvändigare som institutionen
icke allenast inlagt förtjenst geraom införandet af bakteriologisk undervisning,
utan också dessutom, genom att vidtala föreståndaren
för hospitalet i Lund, skaffat sig ett stort och värdefullt tillskott af
undervisningsmaterial i form af obduktioner, som på denna sjukvårdsanstalt
af institutionens lärare verkställes.

Jag tror, att om utskottet känt till dessa förhållanden, skulle det,
i öfverensstämmelse med den frikostighet, som förut visats den medicinska
forskningen i Sverige, tillstyrkt Riksdagen att bifalla fakultetens
önskan i denna punkt. Jag hoppas emellertid, att detta kommer
att ske ett följande ar, och har blott med dessa ord velat dessutom
påpeka, huruledes icke blott, denna institution framstält utan äfven
de andra medicinska fakulteternas patologiska institutioner tvifvels
utan komma att framställa anslagsönskningar för det genom den
nutida forskningens utveckling absolut nödtvungna tillgodoseendet af
den bakteriologiska undervisningen.

Herr Sven Nilsson: Det är visserligen sant, som den nästföregående
ärade talaren yttrade, att vi, hvilka såsom medlemmar af

N:0 33. 30

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående statsutskottet från Andra Kammaren deltagit i detta beslut, icke äro
anslag till »»sakkunnige. Men man får icke heller låta hänföra sig af de anslå"patologiska
en de ta], som K Atlas för hvarje anslag till såväl vetenskapliga som
institutionen andra ändamål. Ty om man blott läte hänföra sig häraf utan att
i Lund. man gjorde något berättigad! motstånd — hvart skulle det väl bära
(Forts.) hän äfven på detta område med afseende å anslagsfordringarnes
alla områden? Jag tror för öfrigt att det är sant, hvad jag nyss
yttrade beträffande en annan fråga: Man kan icke med fog beskylla
Andra Kammaren för njugghet, när det galt vetenskapliga ändamål.
Då nu äfven samtlige utskottslödamöter från Första Kammaren, hvilka
väl ej kunna beskyllas att ej begripa deuna sak, varit med om det slut,
hvartill utskottet kommit, kan man väl ej rimligtvis klandra oss för
hvad vi tillstyrkt i den föreliggande frågan.

Jag'' yrkar bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet W en ner berg:
Jag anser mig icke böra alldeles hålla mig tigande i denna punkt.
Jag vill blott nämna, att hvad så väl den förste som den andre talaren
anfört är fullkomligt med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Och huru det med det mindre anslaget skall blifva möjligt
att, såsom utskottet i motiveringen säger, sköta den ifrågavarande
tjensten på ett tillfredsställande sätt, kan jag icke begripa.

Emellertid, då ingen i utskottet reserverat sig och redan Första
Kammaren gifvit sitt bifall till anslaget åt 500 kronor i stället för
det af Kongl. Maj:t begärda 1,500 kronor, och vi således åt erfarenhet
måste finna, att eu diskussion här egentligen till ingenting tjenar,
finner jag nu icke annat vara att göra än att för tillfället låta nöja
sig, under förhoppning att, då det än tydligare ett annat år visar
sig att dessa 500 kronor äro otillräckliga, Riksdagen skall bevilja
den ökade summan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 4—6.

Biföllos.

Punkten 7-

Angående i en jnom Andra Kammaren väckt motion (n:o 147) både herr
tecknings- p ^ Romberg föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att, tills vidThögre
aM-dare och intill dess annorlunda blefve bestämdt, ordinarie teckningsmiinna
läro- lärare vid rikets allmänna läroverk vid inträffande tjenstledighet på
verken^ löne- grund af sjukdom finge:

förmåner. ,jer antalet tjenstgöringstimmar uppginge till 25 i veckan eller

derutöfver, uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som efter afdrag af
de s. k. löneförbättringsmedlen skulle tillfallit honom, i den hän -

Onsdagen den 22 April, e. m.

31 Nso 38.

delse lian sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna tjenst- Angående
göring uppgått till 25 timmar i veckan; tecknings b)

der antalet tjenstgöringstimmar utgjorde från och med 20 tilldThögre^ll oeh

med 24 i veckan, uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som eftermänwo läroafdrag
af de s. k. löneförbättringsmedlen skulle tillfallit honom, i den verken fånehändelse
han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna förmåner.
tjenstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt (Forts)

c) der antalet tjenstgöringstimmar vore från och med 16 till och
med 19 i veckan, uppbära tre fjerdedelar af det belopp, som efter
afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen skulle tillfallit honom i den
händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna
tjenstgöring uppgått till 16 timmar i veckan.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af Riks
dagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Romberg: Då statsutskottets majoritet icke ansett sig böra
tillstyrka bifall till min motion om någon förbättring i teckningslärarnes
vid de högre allmänna läroverken vilkor under tjenstledighet för
sjukdom — det är dock icke mindre än åtta inom utskottet, som
varit af annan tanke och som derför reserverat sig — så har jag
icke annat att göra än att framlägga min sak för kammaren och
vädja till kammarens välvilja, i förhoppning att den må ha mera
hjerta för teckningslärarnes ifrågavarande sak.

Jag skall be att för detta ändamål få göra en framställning af förhållandena,
sådana de i verkligheten äro. Jag är nemligen förvissad
om, att ingen, som verkligen satt sig in i den här föreliggande
frågan, skall kunna annat än medgifva, att förhållandena, sådana de
nu äro, äro i hög grad obilliga och för statens husbondeskap gent
emot dessa tjensteman ovärdiga.

Statsutskottet medgifver också, att teckningslärarne under tjenstledighet
för sjukdom äro i eu jemförelse med andra lärare under
dylikt förhållande »ofördelaktig ställning» ja, att här verkligen
föreligger ett »missförhållande». — Det är utskottets egna ord jag
begagnar. — Anledningen till att utskottet ändock icke anser sig
böra tillråda kammaren att undanrödja detta erkända missförhållande
säger utskottet vara, dels att utskottet icke anser saken »vara af den
betydenhet, att icke med afhjelpandet utan olägenhet kan anstå»

— ja, nog är saken icke af stor betydenhet från statsutskottets synpunkt,
ty hela affären skulle komma att röra sigom ett årligt anslag
af omkring 4,000 kronor på sin höjd, om mitt yrkande bifölles —-och dels — och detta tyckes vara hufvudsaken — anser utskottet,
att det af utskottet uttryckligen 2 eller 3 rader förut erkända missförhållandet
ej nu bör afhjelpas, emedan —- jag citerar orden sådana
de stå i sista raderna af betänkandet — utskottet »håller före att
Riksdagen bäst befordrar genomförandet af de på läroverksområdet
nödiga reformer genom att afböja hvarje försök till afhjelpande af
den nuvarande organisationens brister. ‘ Det skulle således vara för

N:o »8. 32

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående att tvinga regeringen att framlägga ett för majoriteten acceptabelt
tecknings- läroverksorganisations förslag, som man skulle sätta stackars sjuke
de höqre a/i.teckningslärare under vissa förhållanden på eu mycket betänklig törinunna
läro-knappningsdiet, tv att så i sjelfva verket blir förhållandet för när
verken^ Zöae-varande skall jag straxt visa, och jag hemställer till kammaren,
förmåner, huru vida sådant kan vara med Riksdagens och Regeringens värdighet
(Forts.) förenligt!

Att löneregleringen för dessa teckningslärare — om man, på
sätt jag föreslagit, provisoriskt afhjelpte det äfven af utskottet erkända
»missförhållandet», — dermed vore förryckt ur sitt sammanhang
med en blifvande fullständig omorganisation af läroverken,
kan, tror jag, ingen med skäl påstå, all den stund bär icke, såsom
jag ock framhållit i min motion, är fråga om att med ett enda öre
ändra lönebeloppets storlek, utan endast- att gifva dessa lärare i
händelse af sjukdom ett litet tillfälligt penningtillskott till den erkändt
otillräckliga andel af årsarfvodet, hvilken de nu under dylikt
förhållande uppbära.

Det finnes i landet 35 högre allmänna läroverk. De vid dem
anstälde 35 teekningslärarue uppbära för närvarande i lön i l:a
lönegraden 1,000, i 2:a 1,250 och i 3:e 1,500 kronor. Dessutom hafva
de af de s. k. löneförbättringsmedlen att uppbära i l:a lönegraden
100, i 2:a 75 och i 3:e 50 kronor. För denna lön hafva de
skyldighet att tjenstgöra 15 timmar i veckan. Nu hinner emellertid
vid de flesta läroverk detta timtal icke till för att bereda föreskrifven
teckningsundervisning åt alla lärjungarne, utan måste teckningslärarne
åtaga sig s. k. »öfvertimmar». För dessa »öfvertimmar»
åtnjuta teckningslärarne särskild ersättning, nemligen i första och
andra lönegraden 75 kronor per år för hvarje öfvertimme i veckan
och i tredje lönegraden 100 kronor per år för veckoöfvertimme.

Under sistlidet läsår 1889—1890 förekommo öfvertimmar vid 31
läroverk, och det fans följaktligen 31 ritlärare, som i händelse af
sjukdom skulle kunnat komma i fråga till erhållande af sådana understödsmedel,
som jag i min motion påyrkat.

Högsta antalet öfvertimmar förekom vid Stockholms realläroverk,
der öfvertimmarne voro 23 och teckningslärarens sammanlagda antal
tjenstgöringstimmar följakligen 38 i veckan. — För en sådan tjenstgöring
uppbär läraren för närvarande 2,825, 3,050 eller 3,850 kronor,
allt beroende på om han är i .l:a, 2:a eller 3:e lönegraden. Med en
sådan årsinkomst till och med den i lägsta lönegraden, nemligen
2,825 kronor, kan teckningsläraren skaffa sig eget hem och familj
och ändock föra en ganska bekymmerlös tillvaro. — Men blir en
sådan lärare sjuk, så får han göra en bitter erfarenhet. Åt den årsinkomst,
som han uppbar, då han hade helsa och krafter i behåll
och kunde hålla ut att knoga sina 38 timmar i veckan, kallas endast
en jemförelsevis liten del för lön, nemligen respektive 1,000, 1,250
och 1,500 kronor, allt beroende på i hvilken lönegrad han är, resten
betraktas som sportler. Det är alldeles samma slags regelbundna
tjenstgöringsskyldighet och i samma embetsverks tjenst, endast
namnet är det, som skiljer. Men tack vare denna lilla namnskiljaktighet
»lön» och »arfvode», får den sjuke teckningsläraren i behåll

Onsdagen den 22 April, e. m.

N;o 83.

.1.1

af sin årsinkomst af 3,850 kronor endast 1,240 kronor 38 öre, af Angående
3,050 kronor endast 1,033 kronor 65 öre och af 2,825 kronor endast teckning»-826 kronor 92 öre, allt beroende på om han är i högsta, mellersta ''f,

eller lägsta lönegraden.

manna lär o Man

tanke sig nu en familj, som för sin hushållning under verken Jönevanliga
förhållanden är hänvisad till en årsinkomst af 2,825 kronor förmåner.
och som helt plötsligt, utom samtidig hemsökelse af sjukdom, ser (Forts.)
sin inkomst nedbragt från 2,825 kronor till 750 kronor, enligt Eongl.

Maj:ts beräkning i torra årets proposition, eller i lyckligaste fall till
826 kronor 92 öre, tv längre ned behöfver det icke gå. om teckningsläraren
förstår sin sak och endast tar tjenstledighet för termin. Att
se sin årsinkomst, som man skall lefva af, reducerad från 2,825
kronor till 826 kronor, det måste i de flesta fall blifva, liktydigt med
ekonomisk ruin.

Att beloppet så reduceras beror på en författning af den 12 juli
1872, som säger, att lärare vid allmänt läroverk under tjenstledighet
på grund af sjukdom endast eger att uppbära tre fjerdedelar af den
honom tillkommande lönen, och det gör uti ifrågavarande fall alternativt
750 kronor eller 826 kronor 92 öre per år.

Hvad är det nu jag i min motion begärt? — Jo, ingenting annat
än att dessa teckningslärare, då de äro sjuke, skola få åtnjuta de
förmåner, som erbjödos dem i kong!, propositionen vid föregående
års riksdag och hvilka då godkändes af det för behandling af
läroverksfrågan tillsatta särskilda utskottet. Det är icke fråga om att
med ett enda öre höja teckningslärarnes årsinkomst, då de äro
friske.

Frågas nu huru många lärare, som skulle kunna komma att få
gagn af en sådan bestämmelse, som af mig föreslagits? Den frågan
bär jag redan förut besvarat. Det skulle nemligen blifva de 31
teckningslärare vid de högre allmänna läroverken, som hafva 16
tjenstgöringstimmar i veckan eller derutöfver.

Huru stora blefve nu de understödsbidrag, som i händelse af
sjukdom skulle enligt mitt förslag komma att utgå till dessa lärare?

Efter den af mig uppgjorda planen komme detta lönetillskott per år
att för lärare, som hafva 16—19 tjenstgöringstimmar i veckan, variera
mellan 62 kronor 2 öre, hvartill det skulle komma att uppgå för
lärare i de två lägsta lönegraderna, och 82 kronor 70 öre under
samma förhållande i 3:e lönegraden. För lärare med 20—24 timmars
tjenstgöring i veckan skulle tillskottet komma att variera mellan
310 kronor 10 öre och 413 kronor 47 öre och för lärare med 25
eller flere tjenstgöringstimmar i veckan, d. v. s. den högsta tjenstgöringen,
skulle tillskottet komma att variera mellan 620 kronor 20
öre och 826 kronor 93 öre per år, beroende på, om de äro i l:a och
2:a eller i den tredje lönegraden. Beloppen komma således att uppgå
lägst till 62 kronor 2 öre och högst till 826 kronor 93 öre.

Frågas nu huru stor tillökning i utgift det skulle kosta staten,
om mitt yrkande bifölles. — Jo, upplysningsvis vill jag då meddela,
att under läsåret 1889—1890 hade sju teckningslärare 25 tjenstgöringstimmar
i veckan eller derutöfver, 13 lärare hade 20—24 timmars
Andra Kammarens Prot. 1891. N:o 83. 3

N:o 83. 34

Onsdagen den 22 April, e. Ht.

Angående tjenstgöring och 11 lärare både 1(5—19 timmars tjenstgöring i veckan.

tecknings- jag ]lar redan augifvit, huru tillskotten skulle komma att ställa sig

dThöqre dessa kategorier. Återstår då endast att besvara ännu en

manna lära- fråga, nemligen huru stor sjukligheten bland teekningslärarne är.

verkenJöne- Jag skall i detta hänseende meddela statistiska uppgifter för de 6

förmåner. sista åren, för Indika sådana varit tillgängliga. Under läsåret

(Forts.) j S81—1882 hade 4 teckningslärare tjenstledighet under hela

året, ingen under hel termin, en under del af termin. Under

läsåret 1882—1883 voro siffrorna respektive 6, 0, 3; under 1883

—1884 respektive (i, 0, 1; under 1884—1885 respektive 2, 4, 0:

under 1885—1886 respektive 3, 0, 3 och under 1886—1887, det

sista året för hvilket vi hafva dylika statistiska uppgifter, respektive

*•>11
Xj 1.

Vilja vi nu lägga till hopa samtliga siffrorna för att söka ett
genomsnittstal för alla sex åren, så går det mycket lätt med de hela
sjukåren och de hela terminerna. Det enda, som är litet svårt, är
att beräkna delarna af terminer, men dem har jag förslagsvis upptagit
till sex veckor i medeltal. På det sättet blir hela den sam manlagda

sjukdomsledighetstiden 41/, läsår. Förutsätta vi nu, att
alla dessa teckningslärare, som under denna tid åtnjutit tjenstledighet
för sjukdom, varit i högsta lönegraden och haft högsta antalet tjenstgöringstimmar
i veckan, så skulle det för denna tid utgående lönetillskottet
hafva kommit att uppgå till 41/, gånger det högsta beloppet
eller 826 kronor 93 öre, och då skulle vi komma till en slutsumma
af 3,721 kronor 19 öre. Denna summa skulle det således
allra högst i genomsnitt hafva kostat staten under dessa 6 läsår att
tillgodose de sjuke teekningslärarne på det jemförelsevis beskedliga
sätt, som jag i min motion har föreslagit. Det är således hela affären
— 3,721 kronor 19 öre. Och nu vill jag hemställa, huru vida
icke — då ju äfven enligt utskottets åsigt ett verkligt »missförhållande»
här föreligger — kammaren till undanrödjande af detta
erkända missförhållande skulle vilja för sin del bifalla min motion
och således medgifva att teekningslärarne må få tillgodonjuta de
förmåner, jag deruti föreslagit.

Herr Linder: Herr talman! Efter min mening är det till full
evidens bevisadt, att motionären har rätt, och jag har alltså icke
den ringaste tvekan om huru jag skulle rösta i detta fall. Motionären
har att för sin motion åberopa ovanligt goda stöd från många
håll. Han ansluter sig till eu kongl. proposition och till ett af ett
särskilt utskott afgifvet utlåtande. Men, hvad som vid detta tillfälle
är mera, han har i sjelfva verket fullkomligt bifall jemväl af
statsutskottet vid 1891 års riksdag. Ty när det i förevarande punkt
heter, att, enligt utskottets mening, med nuvarande aflöningsbestämmelser
teckningslärarna vid de allmänna läroverken i händelse af
sjukdom komma att i jemförelse med andra lärare befinna sig i en
ofördelaktig ställning, så betyder detta enligt min logik, att utskottet
har understödt motionen.

Men, mine herrar, det var icke för att ytterligare utveckla de
af motionären anförda grunderna, som jag begärde ordet: orsaken dertill

N:o 38.

Onsdagen den 22 April, e, m.

var en i sammanhang med denna stående och ännu vigtigare fråga.
Utskottet tillägger nemligen, att utskottet håller före, det Riksdagen
bäst befordrar genomförandet af de på läroverksområdet nödiga
reformerna genom att afböja hvarje försök till partielt afhjelpande af
den nuvarande organisationens brister. Inom parentes, herr talman,
vill jag erinra om, att här icke är fråga om organisation i vanlig
mening, utan om afhjelpande af eu orättvisa i teckningsläraruas
löneyilkor. Angående den nämnda grundsatsen skulle jag, med
ändring af ett par ord, vilja säga detsamma, som en bekant storhet
brukade yttra i eu annan fråga. Den fröjdade romaren Cato slutade
sina föredrag i den romerska senaten — de måtte handla om hvad
som helst — med orden: »För öfrigt tillstyrker jag, att Kartago må
förstöras.» Jag skulle vilja oupphörligen säga det samma om den af
statsutskottet här följda grundsatsen. Den bör förstöras. Man måste
upphöra att tillämpa den, om icke de svenska lärarnas ekonomiska
välfärd och framför allt jemnvigten i deras lynne skall förstöras, och
dermed äfven läroverken taga en obotlig skada. Grundsatsen är
efter min mening i teorien grundfalsk och i sina följder olycksbringandc.
Tv hvad innebär den ? Jo, att man för att tvinga en
person till lydnad, sätter tumskruf på en annan, som icke bär det
ringaste med ifrågavarande sak att göra. Hvad nu teckningslärarna
beträffar, sä har redan blifvit påpekadt, att om dem icke galler hvad
som är sagd! om de öfriga lärarna, nemligen att de kunna i kollegierna
göra motstånd mot Andra Kammarens önskningar i fråga
om läroverksorganisationen. Teckningslärarna hafva hvarken säte
eller stämma i kollegierna och måste väl således göra hemgång, om
de önska deltaga i kollegiernas beslut.

I afseende å tillämpningen är denna princip så betänklig, att
snart sagdt allt menskligt Barnlif skulle tillintetgöras, om den finge
gälla.

1 detta afseende skall jag bland de tusen exempel, som skulle kunna
framdragas, blott nämna ett par. Hvar skulle vi hamna, om rörande
läroverksorganisationen Riksdagens båda kamrar stälde sig emot
hvarandra på det sättet, att den ene förklarade: får jag icke min
vilja fram i denna organisationsfråga, så blir det ingenting af med
regleringen af lärarnas löner, och så medkammaren gjorde på samma
sätt i eu annan dylik fråga? Hvart skulle detta leda? Skall Andra
Kammaren, när frågan om läroverken kommer före, afböja alla försök
till partielt afhjelpande af bristerna i den nuvarande organisationen
ända till dess (len grundsats segrar, som denna kammare anser vara
den enda rigtiga? Och ett annat exempel. Här i denna kammare
äro många fäder till barn, som undervisas i våra allmänna läroverk.
Hvad skulle herrarna saga, om lärarna toge sig för att i sin undervisning
predika sådana teorier? Ja, detta exem Del är sä till vida
olämpligt, som något dylikt icke bänder och icke får hända; men det
är åskådliggörande, och det visar, att den teori, mot hvilken jag
nu yttrar mig, är förkastlig.

För lärarna, och nu särskild! teckningslärarna, är nämnda tillväga
gående dessutom en tortyr, och det af betänkligaste slag. Jag
har icke något annat namn derpå.

Angående
teckningslärarnes
vid
le högre allmänna
läroverken
löneförmåner.

(B’orts.)

N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående Jag skall sluta med att säga, att genom hvarjehanda förhållanden,
tecknings- som jag jcke kan och icke vill här inlåta mig på, hafva de svenska
friöare ay. lärarnas känslor blifvit ganska upprörda. Man kan rent af befara, att
Utlåna läro- deras ställning i socialt och ekonomiskt afseende till slut blir sådan,
verken lone- att hos dem en stämning af permament nedtryckthet och förtrytelse
förmåner, blir rådande,

(Forts.) Ja, jet bar för mig icke varit hufvudsaken att understödja herr
Rombergs motion; mitt egentliga syfte har varit att utföra en länge
närd föresats, den nemligen att, om jag någon gäng skulle fä höja
min röst i den svenska riksdagen, icke underlåta att vid första lägliga
tillfälle protestera mot den flera gånger och nu äfven i detta
utskottsbetänkande uttalade äsigten, att reformer i undervisningsväsendet
skola framtvingas derigenom, att man vägrar lärarne en
rättvis och synnerligen väl behöflig förbättring i deras lönevilkor.

Herr Petersson i Runtorp: Jag kan icke neka till, att jag
vore frestad till att ingå i svaromål på de föregående talarnes
yttranden, men när jag ser på klockan och vet, huru många
punkter vi hafva i detta betänkande, så tror jag att jag gagnar
bäst med att inskränka mig till att på grund af de motiv, som utskottet
framhållit, och då det icke är vanligt att denna kammare
plägar bifalla framställningar af enskild motionär om löneförbättringar
eller tjenstemannalöner, yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Winkrans: Herr talman! Jag skall också vara mycket
kort. Jag tror att den sista talaren hade materielt orätt, ehuru han
nog formelt både rätt, ty visserligen är detta en enskild motion,
men vid förra riksdagen hade Kougl. Maj:t föreslagit samma belopp
som nu motionären på grund utaf den af Kong! Maj.t anstälda utredningen.
Jag har nu egentligen blott velat fästa uppmärksamheten
på att, om utskottet tror sig kunna befordra läroverksorganisationens
fortgång genom att afslå alla partiella reformer, kan nog denna utskottets
öfvertygelse vara rigtig, men jag tror icke, att den omständigheten,
huru vida den nu framlagda motionen bifalles eller icke
bifalles, har det minsta inflytande på den frågan. Tv om också lärarne
skulle få en tumskruf på sig, såsom tycks vara meningen, och
derigenom tvingas ändra den åsigt, som de kunna hafva, så är dermed
icke sagdt, att regeringens och Första Kammarens åsigt ändras
i samma mån, utan det beror på andra omständigheter. Nu är
frågan helt enkelt — icke om teckningslärarne skola få en löneförhöjning
— utan om de, då de äro som olyckligast, dä de ligga på
sjuksängen, skola få samma förmåner som deras kamrater eller icke.
Det svar, som derpå kommer att gifvas i afton, blir ett svar på
frågan, huru vida de lärare, som äro svagast atiönade, skola vid sjukdom
lida mycket värre än en vanlig ämneslärare, om han sjuknar.
Han mister ''blott en liten del af sin aflöning. Jag tycker att det
föga öfverensstämmer med denna kammares skaplynne att misshandla
de svagare, och derför tror jag mig kunna vädja till kammaren’ och

Onsdagen den 22 April, e. m.

37 N:o 33.

vanlig mensklig misskund och barmhertighet.

Det är på den grund jag yrkar bifall till motionen.

hemställa, att den mot dessa stackars tecknmgslärare matte visa Angående

..... ‘ '' '' tecknings lärames

vid
de högre allmänna
läro Herr

Sven Nilsson: Det låter verkligen som om en riks-verken Jöneolycka
skulle inträffa, för den händelse utskottets hemställan i formaner.
denna punkt skulle bifallas. Jag vill dock fästa uppmärksamheten (F°RS-)
på, att utskottet många gånger begagnat samma motivering, som det
nu begagnat, och det har begagnat det äfven i ett par andra punkter
i sitt utlåtande i år. Äfven under föregående år har statsutskottet
skrifvit på samma sätt. Om dessa lärare likasom andra lärare få
vänta till nästa eller ett kommande år med löneförhöjning, lär väl
icke derför en riksolycka inträffa. Det är väl också faktiskt hvad
de personer, som försvarat saken, sagt, att det icke är så ofta sådana
förhållanden, som motionären åberopat, inträffa. Det är således
icke någon synnerligen stor fråga som bär är före, och jag anhåller
derför om bifall till utskottets hemställan.

Herr Rom berg: Jag skall icke vara mångordig. Jag skall blott
be att få göra en liten justering i det yttrande, som herr Winkrans
nyss hade, då han sade, att teckningslärarne skulle blifva »likstälda»
med de öfriga lärarne. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det
icke är så mycket jag begärt. En teckningslärare, som är frisk och
tjenstgör sina 38 timmar, har, då han är i l:a lönegraden, 2,825
kronor i årsinkomst. Han skulle vid sjukdom, i fäll mitt förslaggår
igenom, erhålla 1,447 kronor 12 öre och skulle således fortfarande
förlora ungefär hälften af sin årsinkomst.

Beträffande herr Sven Nilssons yttrande, att det är så sällan
som de af mig anförda förhållandena inträffa, att det icke är af
någon betydelse, om dessa lärare fä vänta ett år till, tycker jag att
detta yttrande snarare talar för bifall till min motion och icke emot
densamma. Inträffa nemligen sällan några sjukdomsfall, så blir ju
kostnaden för staten också i samma mån obetydligare. Att vara
sjuk måtte för öfrigt icke smaka bättre, om det inträffar sällan, än
om det inträffar oftare; ty sjukdom är sjukdom och ekonomisk ruin är
ekonomisk ruin, der de inträffa. Skulle statsutskottet kunna ställa om,
att vi kunde skjuta upp sjukdomsfallen tills vidare, så skall jag också
vara alldeles öfverens med utskottet om att uppskjuta med åtgärderna.
Men ty värr komma nog sjukdomsfallen fortfarande att gå
sin gilla gång, och de stackars lärare, som drabbas af olyckor, få
stå sitt kast.

Jag yrkar fortfarande bifall till min motion.

Herr Peterson i Runtorp: Det är allt för frestande att icke
svara ett par ord.

Jag vädjar till kammaren, huru vida det icke vore bäst att göra
så, att dessa lärare icke blefve sjuka, och jag tror att man i det afseendet
icke kan hitta på bättre råd än att betala dem på timme.
Det har dessutom berättats mig, att de äro ovanligt litet sjuka, och
det bevisade den föregående talaren äfven, då han nämnde, huru

N:o 33,

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående litet belopp för ifrågavarande ändamål beböfdes. Men om de skulle
tecknings- få lika, mycket betaldt, äfven om de vore sjuka, kan det bända att
de högre all-8ataman ''€^e blefve så liten. Hittills bar det ock visat sig att sjukmänna
läro- domsfallen varit högst få; så har det åtminstone berättats mig.
verken inne- Detta som svar till den föregående talaren. För öfrig! yrkar
förmåner. ja„- bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Romberg: Jag vill blott be att 11 fästa herr Nils Peterssons
uppmärksamhet på, att jag icke sade, att dessa lärare voro litet
sjuka, ty det vet jag ej, utan att bland dem förekommo så fä sjukdomsfall.
Herr Petersson missförstod visst den tabell jag nyss uppläste.

Jag bär ingenting vidare att tillägga.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på utslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en sä lydände
omröstningproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 7:e punkten af dess
utlåtande n:o 9, röstar

J a.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag ä utskottets nämnda
hemställan, bifallit herr Rombergs förevarande motion.

Omröstningen visade 123 ja mot 56 nej: i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Pmikten 8.

Angående Kong! Maja hade föreslagit, att anslaget till högre skolor för

förhöjning qvinlig ungdom måtte höjas från 70,000 kronor till 100,000 kronor
af anslaget e|]er med ett belopp af 30,000 kronor.

skolor9för Uti två lika lydande motioner, väckta den ena inom Första

* qvinlig'''' Kammaren af herr S. Wieselgren (motion n:o 21) och den andra
ungdom, inom Andra Kammaren af herr C. J. ^Vinkrans (motion n:o 76)
hade åter hemstälts, att Kongl. Maj:ts proposition om anslag till
högre skolor för qvinnor måtte i allo bifallas, dock med den förändring,
att det af Kongl. Maja äskade beloppet af 30,000 kronor
måtte höjas till 70,000 kronor.

,V:ö 83.

OnscUgen den 22 April, s. ns.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å herrar Wieselgrens och Winkrans’
förevarande motioner, i hvad de samma skilja sig från Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, må, på sätt Kongl. Magt föreslagit,
höja anslaget till högre skolor för qvinlig ungdom från 70,000 kronor
till 100,000 kronor, eller med ett belopp af 30,(XJO kronor.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Höjer: Jag skall icke genera kammaren länge.

Jag skall blott be att till protokollet få uttala mina varma sympatier
för Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet och mina ännu
större sympatier för de motioner, som af herrar Wieselgren och
Winkrans väckts i riksdagens båda kamrar. Det är min oförgripliga
mening, att om Riksdagen i ett anfall af mycket godt lynne skulle
taga sig för att bevilja äfven det ifrågasatta högre beloppet, skulle
staten ändå för billigt pris komma ifrån en af sina förpligtelse:-.
Deri qvinliga bildningen är i mina ögon och utan tvifvel äfven i
edra, mine herrar, eu nationalangelägenhet lika så väl som det
manliga slägtets teoretiska utveckling. Der är det icke blott på
grund af qvinnans lika rätt med mannen i detta fall, utan äfven på
den grund att en förändrad liberal lagstiftning för qvinnan öppnat
nya banor, som på henne ställa kraf af högre teoretisk och praktisk
insigt; den är det äfven derför, att den nya tiden på qvinnan, äfven
i hennes egenskap af maka och moder, ställer för hvarje dag växande
bildniugskraf.

Nu frågas: hvad gör staten i denna stund för den qvinliga
bildningen? Jo, den underhåller ett högre lärarinneseminarium och
gifver 70,000 kronor till fördelning mellan olika qvinliga läroverk.
Jag uttalar visserligen min djupa tacksamhet för hvad staten i detta
tall gör, men jag får äfven uttala min oförgripliga mening, att den i
sjelfva verket gör alldeles för litet. Den högre qvinliga undervisningen
omhänderhafves i denna stund, såsom vi alla veta, uteslutande
åt privata läroverk, Indika arbeta med större eller mindre framgång,
men alla, eller så godt som alla, under tryckta ekonomiska förhållanden.
Det är enligt min öfvertygelse alldeles nödvändigt nu
mer än förut, att staten kommer dessa privata läroverk till hjelp
och tager dem under armarne icke blott för att de må kunna
ekonomiskt existera, utan framför allt för att höja qvaliteten af den
undervisning, de lemna. De behöfva derför icke blott de 70,000
kronor,. som de få, och de 30,000 kronor, som Kongl. Maj:t derutöfver
föreslagit; de behöfva ännu mycket mera. De behöfva, mine
herrar, allt hvad er känsla af rättvisa och er kända kärlek till den
offentliga undervisningen kan och vill skänka dem.

Jag har icke något yrkande att framställa.

Herr Winkrans: Jag är tacksam för det understöd jag fått af
den siste ärade talaren. Jag vågar dock icke begära eller hoppas,
att kammaren skall gå så långt i liberalitet, som han föreslog.

Angående
förhöjning
tf anslaget
till högre,
skolor för
qvinlig
ungdom.
(Ports.)

N:o 88. 40

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående För närvarande åtnjuta flickskolorna ett statsanslag, som motförhöjning
gvarar ungefär 2 procent af det, som utgår till läroverken för manlig
till Högre ungdom. Det, som vi hafva begärt, min kamrat och jag, innebär,
skolor för att man skulle höja detta belopp, så att det skulle motsvara omqvinlig
kring 4 procent af det, som utgår till de manliga läroverken. Detta
ungdom, tycker utskottet vara för mycket begärdt och inskränker sig derför
(Forts.) tin att föreslå bifall till den förhöjning i anslaget, som Kong!. Maj t
begärt, och detta på den grund, att »Kong!. Maj:t efter pröfning af
de på saken inverkande förhållanden funnit sig böra af Riksdagen
äska» detta belopp af 30,000 kronor. Genomläser man Kongl. Maj:ts
proposition någorlunda noggrant, skall man emellertid finna, att
Kongl. Maj:t i sjelrVa verket har tänkt sig ett vida högre belopp än
detta — det ser man på hela motiveringen — ehuru chefen för
ecklesiastikdepartementet hufvudsakligen af det skälet, att äfven
andra statsändamål göra anspråk på statskassan, funnit sig denna
gång böra inskränka sina anspråk rörande den qvinliga undervisningen.

Ku är det verkligen sä, som den föregående talaren framhöll,
att vigten af qvinlig bildning är för samhället nästan lika stor som
vigten af att det manliga slägtet uppfostras ordentligt. Redan 1862
medgaf också dåvarande statsutskott, att behofvet af qvinlig undervisning
för det allmänna icke är likgiltigt. Sedan dess hafva nära
30 år förgått, och man har numera skäl att anse det ännu mindre
likgiltigt, ty under dessa SO är har försiggått nära nog en revolution
på det qvinliga området. De band, som fordom fjettrade qvinnans
verksamhet och inskränkte den inom tränga gränser, hafva mer eller
mindre lossnat. Hon bär numera icke endast att uppträda inom
lämiljeu såsom moder och maka oeli der utöfva det välgörande
inflytande, som vi lärare så ofta komma under fund med — ty hon
är i sjelfva verket vår bästa medhjelpare, utan henne komma vi icke
långt, men med hennes tillhjelp kunna vi komma ganska långt med
gossarne — utan dessutom får qvinnan numera äfven vända sig till
många olika verksamhetskretsar i det praktiska lifvet. Hon får till
och med taga del i det kommunala lifvet, och genom en lag bär om
året har hon fått rättighet att inträda i fattigvårdsstyrelse, folkskolestyrelse
o. s. v. I Göteborg hafva vi redan invalt en qvinna i
folkskolestyrelsen, och om vi ångrat något dervid, så är det, att vi
icke gjort det långt förut, ty så förträffligt har detta försök slagit ut.

Nu är det alldeles klart, att de många anstalter, som på senare
tider uppstått för att bibringa qvinnorna tidsenlig bildning— år 1886
uppgingo de enligt komiterades utredning till 124 — såsom vi alla
veta, arbeta med de största svårigheter. Och de, som egentligen ta
bära bördan af denna undervisning, det är icke staten, icke kommunerna,
icke ens målsmännen, utan det är de stackars lärarinnorna,
hvilkas aflöning nedtryckes till den minsta möjliga. År 1882 beviljades
ett anslag af 70,000 kronor till understöd af högre skolor
för qvinlig ungdom. Då uppgick antalet skolor, som erhöllo understöd,
till ett par och fyratio. Sedermera bär det vuxit, så att det för
närvarande uppgår till icke mindre än 69. Regeringen har sålunda
funnit sig föranlåten att ytterligare nedsätta det ringa anslag, som

Onsdagen den 22 April, e. m. W

förut kommit^ eu del af dessä till del, till ett ännu mindre belopp,
derest icke några skola lemnas alldeles utan understöd. På samma
gång'' alltså som lefnadsköstnaderna för dessa stackars lärarinnor än
vidare böjts genom andra beslut af Riksdagen, om Indika jag dock
ej vidare vill tala, ser det sålunda ut, som om deras löner måste
nedsättas, ty annars kunna skolorna icke bära sig. Detta är dock
något, som helt visst kan blifva ganska farligt.

Nu åberopar man såsom skäl för en blott mindre förhöjning af
anslaget, att något fullständigt organisationsförslag icke framlagts af
regeringen. Riksdagen har emellertid icke begärt något sådant
organisationsförslag af regeringen. Riksdagen begärde år 1885 en
utredning af förhållandena. Denna utredning har verkstälts, dess
resultat hafva i ett mycket fullständigt skick öfverlemnats till Riksdagen,
och rörande denna utredning hafva åtskilliga förklaringar
afgifvits af en del myndigheter, hvilka dervid framstäf åtskilliga
anmärkningar. Men i ett. afseende äro alla dessa anmärkningar
öfverensstämmande, och det är deri, att dessa skolor hafva allt för
litet understöd. Det är sålunda af vigt, att, i fall de icke skola ligga
och sotdö — och då blefve det sedan Svårare att hjelpa upp dem
igen — de verkligen blifva understödda af staten. Tvenne kömitéer,
som åren 1868 och 1888 afgifvit utlåtande i frågan, hafva enstämmigt
förklarat, att dessa skolor icke böra blifva statsskolor, utan de böra,
såsom hittills varit förhållandet, fortfarande vara privata anstalter,
som tagas under armarne dels af målsmännen, som hafva det största
intresset af deras bestånd, dels åt kommunerna och dels för det
tredje af statsverket. De, som nu få betala mest, äro — jag höll på
att säga lärarinnorna, men näst dem är det målsmännen. Så hafva
ock kommunerna nu mera börjat göra åtskilliga uppoffringar för
dessa flickskolor, men staten gör ännu ganska litet. Det torde dock
icke vara möjligt nu att med någon utsigt till framgång yrka större
förhöjning i anslaget, än hvad Kong!. Maj:t föreslagit. Jag skall
derför icke gorå något sådant yrkande, jag vet, att frågan derom ar
fallen, men jag hoppas, att den faller framåt.

Det är på denna grund, herr talman, jag skall afstå från att
göra något yrkande.

Herr Nilson från Lidköping: Under närvarande förhållanden
skall jag icke göra något annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag vill på samma gång begagna tillfallet att uttala den
önskan och förhoppningen, att det utlofvade och väntade förslaget
till definitivt ordnande af vårt flickskoleväsende redan måtte nästa
år från regeringen inkomma till Riksdagen, och att då på stimma
gång ett ytterligare kraftigare steg än nu måtte tagas för att afhjelpa
det betryck, hvarmed landets flickskolor, åtminstone de allra
flesta, nu hafva att kämpa.

Jag har icke något vidare att tillägga.

Häruti instämde herrar Lindgren och Bakström.

S:o 38.

Angående
förhöjning
af anslaget
till högre
skolor för
qvinlig
ungdom.
(Forte.)

Andra Kammarens Prof,. 1891. N:o 33

N:o 83. 42

Onsdagen den 22 April, e. m.

Angående Herr Hinder yttrade: Jag ber att få ansluta mig till hvad herr
förhöjning Winkrans yttrat i* detta ämne. I (ifrigt anhåller jag att, med afanThl<u3et
seende på framtiden, få till kammarens uppmärksamhet rekommendera
skolor för särskilt den afdelning, som handlar om ekonomiska förhållanden, i
qvinlig deri undersökning af Sveriges högre flickskolor, som är verkstäld af
ungdom. Hertill särskild! utsedde komiterade.

(Forts.)

Ilerr Lyttkens: Då intet yrkande blifvit gjordt, så skulle det
kanske vara onödigt att besvara det myckna, som anförts för ett
högre anslag, än det Kongl. Maj:t begärt. Men till de herrar, som
uttryckt sin förhoppning, att till nästa Riksdag framställning måtte
göras om ett ännu högre anslag, kan jag icke underlåta att säga, att
om dessa skolor verkligen äro i en så betryckt ställning, så är det
väl ock de, som hafva nytta åt dem, som i främsta rummet böra
bidraga till dem, nemligen dels de kommuner i hvilka de ligga; dels
de föräldrar, hvilkas barn der åtnjuta undervisning.

Hvad jag egentligen velat säga är dock, att i fall eu framställning
om högre anslag kommer att göras, den då också måtte vara
åtföljd af ett förslag, att undervisningen i dessa flickskolor sä ordnas,
att flickorna icke såsom nu i stället för att uppfostras till praktiska
och dugliga husmödrar blott utbildas till literära — jag hade så när
sagt: rodochor, — det är dock synd att säga så, efter som det ju
visserligen finnes många, som gå ut i lifvet med kunskaper i vissa
speciell qvinligt studiefack. Men att intvinga hela vår qvinliga ungdom
i dessa skolor, der man endast lägger an på teoretisk undervisning,
och detta till den grad, att ungdomens helsa deraf tager skada,
anser jag vara mycket värre, än då en hel hop pojkar blifva på enahanda
sätt misshandlade.

Jag skall ej göra något yrkande, men vill hafva uttalat den förhoppningen,
att, om man ett annat år kommer fram med något nytt förslag
till undervisningens upphjelpande, man då äfven ville tillse, att
undervisningen ordnas på ett mera lämpligt och tidsenligt sätt och
så, att densamma icke blifver för flertalet elever öfveransträngaude
och skadlig, utan så vidt möjligt är afpassad efter det praktiska
lifvets kraf

Herr Linder: I händelse den ärade statsutskottsledamot, som
nyss hade ordet, ville säga, att flertalet af eleverna i våra flickskolor
uppfostras till rodockor, så inlägger jag min protest mot hans:
yttrande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Wennerberg:
Jag undrar icke på, att det finnes åtskilliga inom liksom helt viss
många utom riksdagen, som förundra sig öfver det lilla anslag, som för
upphjelpande af den qvinliga flickskolans ekonomiska betryck blifvit
begärdt. Jag anser mig derför böra nämna, att jag ursprungligen
hade ämnat begära ett betydligt högre anslag, men vid uppgörande
af budgeten nödgades göra inskränkningar på många områden, som
utgjorde föremål för anslagsäskanden och bland dessa äfven detta.
Det fans äfven ett annat skäl, hvarför jag ansåg att icke mer än

43 N:o 33.

Onsdagen den 22 April, e. in.

30,000 kronor borde nu begäras; ty jag fann att, om man begärde Angående
något större belopp, så kunde man vid riksdagen framkalla en invändning,
hvilkens befogenhet jag icke kunnat underkänna, nemligen tu? högre
den, att det vore bäst att afvakta hvad Kong!. Maj:t skulle komma skolor för
att föreslå med anledning af det af flickskolekomitén afgifna betänkande, qvinlig
innan ett större anslag gåfves. Som kammaren finner af den kong! ungdom.
propositionen, äro meningarna delade om, huru undervisningen lämp- (Forts-)
ligast bör ordnas, och det var derför nödigt att redan nu underrätta
Riksdagen, att det är svårt att kunna på förhand säga till hvilket
resultat Kong!. Maj:t torde komma.

Hvad som åter är säkert och visst, det är att flickskolorna
nästan utan undantag kämpa med ett ekonomiskt betryck, som verkligen
är i hög grad betungande och som äfven leder till öfveransträngning.
För hvem? frågar man sig. Jo, främst för skolans
lärare och lärarinnor. För att kunna hjelpa sig fram med det lilla
statsbidrag, som får uppbäras, tvingas man att inskränka antalet
lärare, hvilka således icke blifva så många som verkligen behöfvas.

Fn lärarinna betungas med mycket flere timmar än skäligt är.

Dertill kommer också, att lärjungarne sjelfva ofta icke hafva råd att
någon längre tid hålla sig vid skolan. För att hastigt kunna genomgå
den, inskränka de sig också till så få år som möjligt. Detta sträfvande
är vackert och lofligt både från lärarinnornas och lärjungarnes
sida, men säkert är, att det icke är helsosamt.

Att jag insett behofvet af, att i den qvinliga uppfostran ingår,
hvad som för qvinnan är mera nödvändigt än de teoretiska insigterna,
framgår tydligt af den framställning, Kong]. Maj:t gjort, och som
äfven af utskottet blifvit tillstyrkt, nemligen om en 4:de klass vid
högre lärarinneseminariet. Utan lärarinnor i allmän helsolära och i
teoretisk och praktisk ekonomi, lär man icke kunna vänta sig några
lärjungar i dessa ämnen vid flickskolorna. Detta är således det
första praktiska steget, som måste tagas, att skaffa lärarinnor häruti.

Detta sker och kan ske genom lämpligt användande af 4:e klassen,
der någon öfveransträngning icke gerna kan komma i fråga, ty man
kommer der att i synnerhet studera sådant, som just hör till qvinlig
praktisk verksamhet. De skulle der få lära sig dessa saker, som
icke äro af liten vigt, nemligen att efter allmänna helsoregler sköta
sig bättre än nu sker; de skulle få undervisning i den enklare matlagningen,
i hushållning och dylikt. Detta verkar uppfriskande, och
någon fara för öfveransträngning torde derför icke vara för handen.

Vill man verkligen, att dessa saker skola ingå i den qvinliga uppfostran,
så måste man börja vid seminarierna, ty utan lärarinnor får
man icke heller några lårjungar.

Här gäller nu blott, om Riksdagen vill vara med om att hjelpa
våra flickskolor ur det värsta betrycket. Jag vill anmärka, att det
understöd, som de erhålla, ingalunda är synnerligen hjelpande. Ingen
af våra flickskolor får af staten så stort anslag som en enda adjunkt
vid ett allmänt läroverk. Staten har verkligen gjort stora och
vackra uppoffringar åt den manliga ungdomens uppfostran. Men
jemför man dermed, hvad staten gjort för den qvinliga ungdomens
uppfostran, så finner man att ofantligt mycket återstår att göra.

o 33.

Onsdagen den 22 April, e. m.

Jag hav blott velat nämna detta som skäl för den anspråkslösa
begäran om förhöjning, som blifvit gjord af Kongl. Maj:t, och som
jag till min glädje finner att statsutskottet, tillstyrkt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
af föreliggande utlåtande till ett kommande sammanträde.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 9, i anledning af väckt
motion med förslag till ändrad lydelse af 88 15 och 18 riksdagsordningen; Statsutskottets

utlåtanden :

n:o 7 a) i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjette hufvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
dels till »rikets ekonomiska kartverk» dels ock till inrättande af eu
lånefond för fiskerinäringens befrämjande;

n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om reglering
af Bergslagernas jernvägsäktiebolags obligationsskuld;

n:o 46, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående jordafsöndring
från förra militiebostället n:o 2 Södraby i Kristianstads län;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från kronoegendomen Störa Kungsladugården n:o 1
om 8 mantal i Södermanlands län;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:tS proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Nedre Kjellsby med
Kyrkotegen i Göteborgs och Bohus län; och

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning''
till Helsingborgs sockerfabriksaktiebolag af ett område af
Engelholms vestra kronopiantering i Kristianstads län;

bevillningsutskottets memorial, n:o 9, *i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om dels framläggande af förslag til! inrättande af en frilagersinstitution,
dels ock utredning af frågan om inrättande af eu svensk
frihamn vid Öresund;

lagutskottets utlåtande, n:o 31, i anledning af väckta motioner
om ordnandet af väghållningsbesväret på landet;

45 N:o 38.

Onsdagen den 22 April, e m

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 179, med delgifning af
bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o
3, i anledning af väckt motion om tillsättande af en kommission för
utarbetande af förslag till vårdanstalter för sinnessjuke; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o IT, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om upphäfvande af för visst fall lemnadt tillstånd till utbyte
af kronans nummerhästar mot remonter.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ <’•

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr C. G A. Bergendahl
under fem dagar från och med den 24 innevarande april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,41 e. in.

In fidem

A. E J. Johansson.

Andra Kammarens Prat 1891. N:o 33.