1891. Andra Kammaren. N:o 21
ProtokollRiksdagens protokoll 1891:21
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1891. Andra Kammaren. N:o 21.
Onsdagen den 18 mars.
Kl. 11 f. m.
§ i.
Justerades det i kammarens sammanträde den 11 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Herr statsrådet m. in. A. Östergren afiemnade Kong! Maj:ts nedannämnda
propositioner till Riksdagen, nemligen:
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 3, 14, 101, 105,
110, 129 och 136 §§ i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket
i riket den 9 november 1866;
med förslag till lag, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalk
en;
med förslag till lag angående ändrad tid för saköreslängds aflemnande
i vissa fall;
med förslag till lag angående straff för oloflig införsel af skjutvapen
eller ammunition i vissa delar af Afrika; samt
angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Torp
Södre i Elfsborgs län.
De afiemnade kongl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Föredrogs till en början och bifölls statsutskottets memorial
n:o 28, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en fråga
under riksstatens andra hufvudtitel.
§ 4.
Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 29, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 21. 1
N:0 21* 2 Onsdagen den 18 Mars, f. m.
beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens tredje hufvudtitel,
blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringsproposition
af kammaren godkänd.
§ 5.
Föredrogs statsutskottets memorial n:o SO, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens fjerde hufvudtitel.
De i punkterna 1—4 föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Efter föredragning af punkten 5, deri utskottet framlagt förslag
till voteringsproposition i anledning af kamrar nes skiljaktiga beslut i
fråga om anslag till ett kasernetablissement i Jemtland för en artilleridivision,
begärdes ordet af
Herr Hedin, som yttrade: Herr talman! Jag bar vid ett par
föregående tillfällen, då Kongl. Maj:t förut för samma ändamål begärt
anslag af reserverade medel, och kamrarne stannat i olika beslut derom,
hyst den åsigten, att gemensam votering bort ega rum, och jag
hyser den fortfarande. Skälen för denna min åsigt har jag vid föregående
liknande tillfällen utvecklat, men jag underlät att göra det i fjol, derför
att båda kamrarnes representanter i statsutskottet sedan flera år tillbaka
blifvit ense om att i dylika fall motsätta, sig gemensam votering.
Man bar sålunda flere gånger vid olika beslut mellan kamrarne fått
mottaga hemställan från statsutskottet, att förslag om anvisning å reservationer
måtte anses hafva förfallit. Nu synes det mig märkvärdigt
att de, som förut hyst den åsigten att gemensam votering icke får anställas
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om kongl.
propositioner angående rätt till ny disposition af reserverade medel,
hafva frångått denna åsigt i år, då den hufvudsakliga delen af anslaget
skulle utgå af reserverade medel, och det blott är en mindre^ del,
41.300 kronor, af det erforderliga beloppet, som skulle beviljas såsom
nytt anslag. Jag ser icke någon rimlighet deri, att den omständigheten
att en liten del af byggnadskostnad^ skulle beviljas såsom nytt
anslag, medan den största delen skulle tagas från reserverade medel,
att, säger jag, den omständigheten bör kunna nu mer än förr föranleda
gemensam votering angående användning af reservationsmedel.
Jag har icke något yrkande.
Herr Sven Nilsson anförde: Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på, att Kongl. Maj:t så sammanfört hvad han här begärt,
att det icke varit möjligt för statsutskottet eller Riksdagen att sönderdela
det. Kongl. Maj:t föreslår nemligen, att Riksdagen skulle bevilja
381.300 kronor och '' deraf 41,300 kronor att utgå på extra stat, och
återstoden skulle tagas från reservationsmedel. Det är tydligt att
Kongl. Maj:t derigenom sjelf sammanfört dessa två belopp på sådant
sätt, att det icke skulle blifva möjligt att afgöra saken, när kamrarne
stannade i olika beslut, utan genom gemensam votering. Men jag kan
Onsdagen den 18 Mars, f. m. 3 Jf:0 21.
icke neka till att, om denna voteringsproposition godkännes, den
skall gifva ett nytt uppslag lör votering angående reservationsanslag
■och besparingar.
Jag har varit något villrådig om det verkligen bort blifva gemensam
votering i afseende å besparingarna, utan en hemställan bort
goras att frågan skulle förfalla, men jag kan emellertid för min del
icke finna annat, än att, om votering skall ega rum, statsutskottet icke
kunnat gorå någon annan åtgärd än den som vidtagits, och yrkar derior
att voteringspropositionen må godkännas. Om den godkännes äfven
1 -forsta Kammaren, är ju den åsigten fastslagen, att gemensamma voteringar
kunna ega rum om besparingar på hufvudtitlarne, hvilket
man i borsta Kammaren ej förr velat medgifva.
,, Herr Lyttkens: Jag var af den åsigten i utskottet, att man
blott skulle votera om det anslag, Kongl. Maj:t begärt för detta ändamät,
och; alldeles icke om besparade medel, enär det icke inverkar på
budgeten antingen dessa användas eller icke. Nu har emellertid uts
ottet besluta att för kamrarne framlägga en voteringsproposition,
i , m#r forsiaS om användande af ifrågavarande besparade
medel. Till försvar för denna åtgärd kan man väl säga, att det är
nästan omöjligt att gå till vaga på annat sätt, emedan, om Riksdagen
ansloge . endast de 41,300 kronor, som Kongl. Makt begärt, Riksf
agen icke kommit att yttra sig om, hvarifrån de öfriga penningarne
skulle tagas eller anordnas. Men jag kan i allt fall icke finna det
annat an _ oegentlig^ att anställa gemensam votering om sådana saker,
:som icke inverka pa budgeten, då enligt 65 § riksdagsordningen endast
e frågor, som angå budgeten, äro underkastade gemensam votering.
''Om nu icke detta anslag på 41,300 kronor varit sammankoppladt med
begäran om att använda besparingar, så hade icke någon votering
blifvit af om besparade medel, men derför att de sammankopplats, så
blir det votering. Detta ar oegentligt, .men majoriteten i utskottet var
tor det, och så får man ett nytt prejudikat på att man kan anställa
.gemensam votering angående användandet af besparade medel
Jag har icke något yrkande att göra, men jag har velat uttala
mm åsigt i frågan, och kammaren kan sedan göra hvad den finner
tor godt, men vill fasta kammarens uppmärksamhet på det prejudikat
som genom antagandet af denna voteringsproposition gifves för fram
-
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition blef den ifrågavarande
voteringspropositionen af kammaren godkänd.
Punkterna 6—8.
De föreslagna voteringspropositionema godkändes.
§ 6.
.Föredrogs vidare statsutskottets memorial n:o 31, med anledning
4 Onsdagen den 18 Mars, f. m.
af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens nionde hufvudtitel.
I punkten 1 anmälde utskottet, att en af Kong! Maj:t gjord framställning
om användandet af besparingarna å anslaget till blesserade
öfver- och underofficerare, till följd af kamrarnes i ämnet fattade
skiljaktiga beslut, enligt utskottets åsigt förfallit.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr Hedin: För en minut sedan beslöt kammaren gemensam
votering angående användning af reserverade medel till belopp af
emellan 300,000 och 400,000 kronor. Här åter förklarar utskottet, att
i en absolut enahanda fråga med den förra det icke lärer gå an att
genom gemensam omröstning afgöra den frågan, huru vida man må
gifva en ny användning åt 22,826 kronor 4 öre, hvarom kamrarne
stannat i olika mening. Öfver dessa två olika beslut kan sättas såsom
motto: den ena gången gör man si och den andra gången gör man så.
Vidare yttrades ej. Punkten lades till handlingarna.
De i punkterna 2—6 föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§
Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7.
Enligt förut fattadt beslut företogs nu till behandling statsutskottets
utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
Ang. omorga- JPuflkten 7.
kommers- Kong!. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen, med godkännande af
kollegium. j statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 januari 1891 intaget
förslag till ny stat för kommerskollegium samt af de vilkor och^ förbehåll,
som blifvit föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner,
måtte medgifva, att den å sjette hufvudtiteln förekommande anslagstiteln
»kommerskollegium», under hvilken för närvarande vore med
tillhopa 83,500 kronor sammanförda dels anslaget till kollegiet, 49,000
kronor, och dels anslaget till bergsstaten, 34,500 kronor, finge fördelas
i två titlar under benämning, den ena af »kommerskollegium» och den
andra af »bergsstaten», äfvensom uppföra under den förra titeln 64 600
kronor och under den senare 33,000 kronor. I händelse af bifall härtill
skulle det nu i riksstaten under anslagstiteln »kommerskollegium»
uppförda anslag, 83,500 kronor, komma att, fördeladt under två anslagstitlar,
höjas med till hopa 14,100 kronor.
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
5 K:o 21.
Ofvan omförmälda förslag till stat var så lydande:
Stat.
| Lön. | Tjenst-görin lös-pennin-gar. | Summa. |
|
1 generaldirektör och chef......... 1 kommerseråd och byråchef...... 2 d:o d:o d:o ...... 1 sekreterare......................... 2 d:o ........................... 1 förste aktuarie ..................... 1 auktuarie .......................... 1 registrator och arkivarie........ 1 kassör och sjöpassnotarie ...... 1 förste vaktmästare ............... 1 vaktmästare ........................ 1 d:o ...................... Till juridiskt biträde, amanuen-ser och andra extra biträden, | 6,200 4,400 8,800 3.000 6.000 800 500 500 | 2,800 2,000 4.000 3.000 ''300 300 300 | 9,000 6,400 12,800 4,500 9.000 3.000 800 800 17,500 | | Efter fem år kan lönen Efter fem år kan lönen | Efter fem år kan lönen |
Summa | — |
| 75,400 |
|
Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge |
Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte, med afslag å Kong!
Maj:ts förevarande förslag till omorganisation af kommerskollegiet, fastställa
de i riksstaten under anslagstiteln »kommerskollegium» sammanförda
anslag å 49,000 kronor till sjelfva kollegiet och å 34,500 kronor
till bergsstaten att utgå med oförändrade belopp, eller med till hopa
83,500 kronor.
I afgifven reservation hade deremot herrar grefve G. Sparre, C.
E. Casparsson, V. N. Ekenman, grefve E. C. A. Piper, IT. P. P.
Tamm, E. V. B. L. Königsfeldt, O. W. Odelberg, K. Bohnstedt, F.
Boström, C. V. von Schalsenheim, T. A. Almgren och A. P. Sjögreen
hemstält, »att Riksdagen, med godkännande af det i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 12 januari 1891 intagna förslag till
ny stat för kommerskollegiet samt af de vilkor och förbehåll, som blifvit
föreslagna för åtnjutande af deri upptagna löneförmåner, må medgifva,
att den å sjette hufvudtiteln förekommande anslagstiteln »kommerskollegium»,
under hvilken för närvarande äro med till hopa 83,500 kronor
sammanförda dels anslaget till kollegiet 49,000 kronor och dels
anslaget till bergsstaten 34,500 kronor, må fördelas i två titlar under
benämning den ena af »kommerskollegium» och den andra af »bergsstaten»,
äfvensom uppföra under den förra titeln 64,600 kronor och
under den senare 33,000 kronor».
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
N:o 21. 6
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr grefve Hamilton: Då jag dristat begära ordet i denna,
vigtiga fråga, har det skett i fullt medvetande deraf, att den uppfattning,
jag kommer att förfäkta, står i strid icke blott med de åsigter,,
som omfattas af de erfarne män, hvilka utarbetat detta utskottsbetänkande,
utan äfven antagligen med den mening, som hyllas af majoriteten
i denna kammare. Då jag icke desto mindre, ehuru nykommen, vågar
söka göra mina åsigter gällande, så sker det endast på den grund, att jag
i följd af omständigheternas magt anser mig i viss mån vara dertill
förpligtad. Jag har nemligen så väl på grund af min embetsställning
kommit i nära beröring med kommerskollegium som ock biträdt vid ett
af de försök, som blifvit gjorda att framlägga förslag till kommerskollegii
ombildning, och kanske vid det försök, der man förfarit mest
grundligt och omsorgsfullt, nemligen i 1883 års komité. Om jag på
grund häraf torde kunna göra anspråk på någon erfarenhet i denna
fråga, har jag äfven ansett det vara min pligt att framlägga för kammaren
det resultat, hvartill jag kommit.
Kommerskollegiifrågan har ju som bekant stått på dagordningen
allt sedan 1819 och i sin nyare mera brännande — eller kanske rättaremera
bränbara — form sedan 1867. Det har med afseende på denna
fråga varit det olyckliga förhållandet, att ehuru både regering och
riksdag synas hafva varit ense derom, att det icke finnes mer än två.
utvägar för frågans lösning, nemligen antingen att ersätta det gamla
kollegiala verket med ett nytt centralt embetsverk, ordnadt efter tidsenliga
former, eller att låta kollegiet uppgå i ett nytt statsdepartement;
och ehuru både regering och riksdag sökt lösa frågan i båda dessa
rigtningar, hafva de dock aldrig samtidigt velat försöka sig på samma
lösning.
Då kommerskollegiifrågan kom på tal i slutet af 1860-talet, framlade
Kongl. Maj:t, som bekant, för 1868 års Riksdag ett förslag till
inrättande af ett nytt statsdepartement och föreslog i sammanhang dermed,
för att möjliggöra kommerskollegii indragning, införandet af ett
stadgande i grundlagen, hvarigenom åt departementscheferna skulle
kunna uppdragas rätt att sjelfständigt afgöra vissa ärenden. Detta
förslag förkastades af Riksdagen. Man ville lika litet då som vid andra
tillfällen veta af några regerande departementschefer.
Sedan kormno 1870 års revisorer och upprullade en — jag kan
väl utan att säga något ondt begagna det uttrycket — blomstermålning,
en blomstermålning, i hvilken man såg en framtidsbild, der det icke
syntes annat spår af det gamla kommerskollegiet än eu liten andre
aktuarie i statistiska centralbyrån, som skulle ensam hafva hand om
den vidlyftiga näringsstatistiken, samt en tjensteman i civildepartementet,
som skulle sköta bergsväsendet.
Med anledning af de framställningar, som gjordes inom riksdagen
på grund af revisorernas förslag, tillsattes 1874 års komité, hvilken
dock icke godkände den uppfattning, hvartill revisorerna kommit, utan
tvärt om på det bestämdaste förordade bibehållandet af ett centralt
embetsverk för näringarna.
På denna komités betänkande grundade Kongl. Maj:t sin fram -
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
7 N:o 21.
ställning till 1875 års Riksdag. Deri föreslogs inrättandet af ett centralt Ån9- omorgaembetsverk
med tidsenliga former. Men denna framställning blef af n,™tion
Riksdagen förkastad, emedan man i den föreslagna anordningen trodde kollegium
sig se endast en öfvergångsform till ett departement; man hade nem- (Forts)''
ligen då å nyo kommit på tanken att på det sättet lösa frågan.
Sedan frågan derefter fått hvila åtskilliga år, på grund af de lagstiftningsarbeten,
som då egde rum på åtskilliga områden, hvilka berörde
kollega verksamhetssfer, öfverlemnades frågan å nyo år 1883 till en
komité. Äfven denna komité förordade på det bestämdaste bibehållandet
af ett centralt embetsverk för näringarna. Emellertid ansågs stämningen
inom riksdagen fortfarande vara för inrättandet af ett departement,
och som bekant framlade Kongl. Maj:t förslag till ett sådant. Detta
förslag antogs såsom h vilan de vid en riksdag; men då frågan nästa
gång, år 1889, förekom till behandling, förföll den på grund af kamrarnes
skiljaktiga beslut.
Men derefter inträffade något, som gaf godt hopp om, att denna
fråga ändtligen skulle nalkas sin lösning. Det var då Kongl. Maj:t och
Riksdagen enades om inrättandet af landtbruksstyrelsen, hvarvid uttalades,
att frågan om inrättandet af ett departement var, om icke
öfvergifven, dock tills vidare lemnad å sido. Här stälde man sig således
på den ståndpunkten, att, ehuru allt jemt i framtiden hägrade
frågan om inrättandet af ett departement, man likväl tog en grupp af
de ärenden, som i framtiden skulle föras till detta departement och
tills vidare för dem inrättade ett särskildt centralt embetsverk. Hvad
Kongl. Maj:t nu föreslagit, innebär endast en enkel och naturlig konseqvens
af detta beslut, ett ytterligare steg i samma rigtning. Det är
en ny grupp af ärenden, som i framtiden skulle tillhöra det tilltänkta
landtbruks- och handelsdepartementet, nemligen de som nu handläggas
af kommerskollegiet, för hvilken grupp man nu tills vidare vill inrätta
ett centralt embetsverk med tidsenliga former.
Detta förslag har nu af statsutskottet afstyrkts under förklaring,
att man önskar få ett departement. Utskottet synes emellertid icke
vara visst eller, snarare, vara visst på att för denna fråga om ett
departement ingalunda finnes någon utsigt till ett snart förverkligande.
Jag sluter detta så väl af de försigtiga ordalag, i hvilka utskottet talar
om den allmänna opinionens önskan härutinnan, som ock deraf, att
utskottet icke ansett det vara lämpligt, att det nuvarande oefterrättlighetstillståndet
med afseende på kommerskollegium skall fortfara. Om
utskottet nemligen haft den ringaste förhoppning om, att man till nästa
riksdag eller någon af de närmaste riksdagarne skulle kunna erhålla
ett antagligt förslag angående ett statsdepartement, så vore det väl
gifvet, att utskottet endast skulle hafva påyrkat, att kommerskollegium
måtte tills vidare få vara som det är. Men detta har utskottet icke
— och detta med fullt skäl •— ansett sig kunna göra. Utskottet har
icke blott afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag och framhållit, att det önskar
ett departement, utan utskottet har äfven framlagt förslag till frågans
ordnande på annat sätt, än för närvarande är förhållandet, under den
tid man väntar på inrättandet af ett departement. Utskottet har till
och med framlagt tvenne förslag. Jag skall bedja att något få skärskåda
dem.
Ji:o 21. 8
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorga- .Säkrast, säger utskottet, skulle man komma till ett slut på denna
”lomme Y om sa^en ondast provisoriskt anordnades på det sätt, att kom
hoUegium
nierskollegium upplöstes ock dess åligganden fördelades mellan olika
(Forts)'' embetsmyndigheter. De embetsverk, som härvid anses kunna komma
i fråga, äro statistiska centralbyrån, utrikesdepartementet ock civildepartementet.
Till statistiska centralbyrån skulle naturligtvis de statistiska ärendena
flyttas. Att detta mycket väl kan gå för sig, är obestridligt. Men
då man ofta hör det talet, att det icke skulle vara underkastadt det
ringaste tvifvel, att näringsstatistikens öfverflyttande till statistiska
centralbyrån skulle gifvet vara det fördelaktigaste sättet för sakens
ordnande, så ber jag dock få framhålla, att tvenne af de komitéer, som
haft frågan om hand, nemligen komitéerna af åren 1874 och 1883,
bestämt uttalat sig emot en sådan anordning, och att i båda dessa
komitéer suttit cheferna för statistiska centralbyrån. Särskild! ber jag
herrarne lägga märke till det yttrande, som år 1874 afgafs af dåvarande
chefen för statistiska centralbyrån, herr Berg, i hvilket han, som mig
synes, på ganska beaktan svärda skäl grundligt utvecklar, hvarför han
för sin del tror, att det skulle vara fördelaktigt att bibehålla statistiken
i kommerskollegium. Han anser — och i likhet med honom nuvarande
chefen för statistiska centralbyrån — att det antagligen skulle blifva
förenadt med icke obetydliga kostnader och svårigheter att flytta ifrågavarande
ärenden till statistiska centralbyrån. Men naturligtvis måste
det gå, i fall man besluter sig för att indraga kommerskollegium.
Kommer så frågan om den part i arfskiftet, som skulle öfvertagas
af utrikesdepartementet. Det är ganska anmärkningsvärd! och förtjenar
allt erkännande, att utskottet, när det talar om att utrikesdepartementet
skulle öfvertaga en del af kommerskollegii göromål, icke säger att man
helt enkelt skall lägga på utrikesdepartementet, såsom det för närvarande
är, en del af nämnda göromål, utan förklarar att man skulle
inrätta en ny byrå under utrikesdepartementet. Ja, utan tvifvel måste
man gå så till väga. Som herrarne hafva sig bekant, handläggas för
närvarande de förenade rikenas konsulatärenden af tre olika myndigheter,
nemligen dels utrikesdepartementet, som har hand om unionella
ärenden, kommerskollegium, som handlägger rent svenska ärenden, och
det norska »Departementet för det Indre», som har hand om de rent
norska ärendena. Det har mångfaldiga gånger framhållits, att så länge
vår utrikesminister skall ensam företräda de unionella intressena, och
så länge Departementet for det Indre skall bevaka de norska intressena,
det möter ganska stora betänkligheter att beröfva Sverige en myndighet,
som i dessa vigtiga frågor skall bevaka rent svenska intressen. Nu
skulle man kunna tänka sig — och detta tyckes utskottet hafva gjort —
att man kunde läggå en ny byrå under utrikesdepartementet; och det
skulle då blifva denna byrå, som blefve den speciel! svenska konsulatafdelningen,
som skulle afgifva yttranden från svensk sida. Det kan
dock ifrågasättas, om det vore rigtigt lämpligt att ordna saken så, att
den som skulle, så att säga, kritisera utrikesministerns uppträdande i
unionella frågor blefve hans underordnade inom departementet. Om
herrarne erinra sig det förslag till inrättande af ett departement, som
förkastades 1888, så ansåg man sig icke heller der kunna föra dessa
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
9 >'':o 21.
ärenden öfver till utrikesdepartementet, utan man ville öfverflytta dem Aag. omorgatill
det nya departementet för landtbruk, handel och näringar; och för
att gifva någon styrka åt detta departements framställningar, ville man, konegiumatt,
när sådana ärenden behandlades, de båda direktörerna på handels- (Forts)
byrån tillsammans med expeditionschefen skulle konstituera sig till ett
slags tillfälligt kommerskollegium, som hade att afgifva yttranden i
dessa frågor. Det var en ganska invecklad och för våra förhållanden
temligen främmande anordning.
Kommer så frågan om att öfverflytta de öfriga ärendena till civildepartementet.
Dervid är först att märka, att äfven om man skulle
— såsom statsutskottet synes tänka — taga bort konsulatärendena och
föra dem öfver till utrikesdepartementet, man väl ändock icke kan
ifrågasätta, att denna nya byrå i civildepartementet, som skulle öfvertaga
kommerskollegiets öfriga göromål, skulle vara i någon nämnvärd
mån försedd med mindre arbetskrafter än den s. k. handelsbyrån i det
år 1888 förkastade förslaget. Denna provisoriska anordning skulle i
så fall utan tvifvel blifva dyrbarare än den nuvarande. Men oafsedt
detta, är den egnad att väcka de största betänkligheter. Utskottet
synes ej heller hafva varit blindt härför. Utskottet framhåller, att civildepartementet
redan är öfverhopadt med göromål. Såsom bekant är
detta så sant, att hela frågan om inrättandet af ett nytt departement
i väsentlig mån framkommit på grund af nödvändigheten att bereda
lindring för civildepartementet i den mängd af göromål, som åligger
detsamma. Utskottet erkänner således detta, men tillägger dock, att
detta icke gör någonting, enär denna öfverhopning, detta betungande,
detta ansträngande öfver krafterna ju skulle vara blott tills vidare.
Men då jag, som nämndt, anser mig kunna draga den slutsatsen af
utskottets betänkande, att utskottet icke tror, att förverkligandet af
planen om det nya departementets inrättande står för dörren, anser
jag det vara ganska betänkligt att på nämnda sätt »tills vidare» betunga
ett redan förut öfver höfvan betungadt departement.
Dock — utskottet har ännu ett skäl. Om man på detta sätt öfver
förmåga betungar civilministern, menar utskottet, så skall man utan
tvifvel påskynda inrättandet af ett departement för landtbruk, handel
och näringar. Men hvem är det egentligen, som man här vill »klämma» ?
Det skulle väl vara civilministern; men han behöfver sannerligen icke
underkastas någon tumskruf för att önska att blifva befriad från dessa
ärenden! Utskottet säger mycket rigtigt i slutet af sitt betänkande,
att man naturligtvis i denna fråga bör invänta ett förslag från Kongl.
Makt. Men jag hemställer: tro herrarne, att om verkligen Kongl. Maj:t
skulle föreslå, att hela hufvudgruppen af eller de ojemförligt flesta bland
de ärenden, som tillhöra kommerskollegium, skulle handläggas af blott eu
byrå i civildepartementet, och om en civilminister, som förordat en
sådan provisorisk anordning, sedan komme och sade, att här behöfdes
ett nytt departement — tro herrarne icke, att man då skulle svara: nej,
herr statsrådet har ju sjelf ansett det möjligt att taga hand om dessa
saker i civildepartementet med bara en byrå?
Jag vågar derför påstå, att detta utskottets första förslag är fullkomligt
oantagligt. Och jag vågar äfven misstänka, att utskottet icke
sjelft varit så fullkomligt säkert på sin sak, eftersom det äfven fram
-
N:o 21. 10
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
Mg. omorga- lågt ett andra alternativ. Men med detta andra alternativ är det nu det
"kommers- märk™''diga förhållandet, att, så vidt jag kan förstå, det icke är något
kollegium. annat än Kongl. Majits förslag med vissa modifikationer. Det innebär inforts.
) rättandet — icke provisoriskt, utan på ordinarie stat — af ett centralt
embetsverk för handel och näringar; och de anmärkningar, som utskottet
framstält mot att man nu skulle fastslå frågan om inrättande
af ett nytt departement genom att omorganisera kommerskollegium och
uppföra det på ordinarie stat, de träffa precis lika fullt det sista alternativet,
ty der får man också fastslaget ett centralt embetsverk på
ordinarie stat.
Men kanske de af utskottet ifrågasatta modifikationerna skulle
kunna undanrödja dessa anmärkningar? Deesa modifikationer bestå
först deruti, att ärendena skulle fördelas på 2 byråer i stället för på 3.
Såsom skäl härför hänvisar utskottet till 1883 års komitéförslag och
det förslag, som 1888 afslogs af Riksdagen om inrättande af ett nytt
departement. Detta är alldeles rigtigt, och likväl är det icke rigtigt.
Ty hvad först beträffar förslaget att dela kollegiet i två byråer i stället
för tre, eller med andra ord att stryka ett kommerseråd och en sekreterare,
så förhåller det sig med afseende å sekreteraren så, att i 1883
års förslag visserligen upptogos endast två sekreterare, men utom dessa
två sekreterare föreslog 1883 års komité på den ena byrån en tjensteman,
som kallades byråingeniör, och som i sjelfva verket icke var något
annat än den tredje sekreteraren, ehuru man ville förbehålla sig att
han skulle ega teknisk bildning. Denne bergsingeniör återfinnes äfven
i 1888 års förslag.. I afseende på sekreterarne kan utskottet sålunda
icke med fog hänvisa till 1883 och 1888 års förslag, ty der ansåg man
det alldeles omöjligt att hafva mindre än tre sådana embetsmän.
Med afseende åter på förslaget att stryka ett kommerseråd, så är
det visserligen sant, att 1883 års komité gjort detta. Men det kan
med fog i frågasättas, om icke komitén i den punkten gick för långt.
Och det synes äfven af komitébetänkandet att denna anordning äfven
för komitén tett sig såsom ganska svår att genomföra. Dels måste
nemligen komitén lägga en del mindre, icke statistiska, ärenden till
den statistiska afdelningen — men om statistiken skall bibehållas hos
kollegiet, torde det väl vara ett önskningsmål att chefen för statistiska
afdelningen får uteslutande vara statistiker — och dels måste komiterade
tillgripa den underliga åtgärden, att fastän ansvaret för ärendenas
behandling skulle åligga byråcheferna, skulle de föredragas dels
af dem, dels af sekreterarne. Men härtill kommer ytterligare, att antalet
mål i kollegiet betydligt ökats sedan år 1883, och att på denna
grund en anordning, som då, om ock med svårighet, kunde genomföras,
nu kan anses omöjlig.
I 1888 års förslag till inrättande af ett nytt departement hade
man också icke mer än tvenne »direktörer» på den s. k. handelsbyrån.
Men detta var just eu bland de saker, som, när förslaget framlades för
Riksdagen, väckte betänkligheter. Och när utskottet säger, att man
skulle kunna undanrödja de betänkligheter, som 1888 års förslag väckte,
så ber jag att få erinra, att en af dessa just var, att arbetskrafterna
voro så ytterst knappt tilltagna. Och vidare ber jag att få erinra, att
det i statsrådsprotokollet uttryckligen erkändes, att på dessa båda direk
-
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
11 N:o 21.
törers arbetsduglighet måste ställas alldeles ovanliga fordringar. Der- Ang. omorgaför
föreslog man också, att de skulle få högre lön än våra nuvarande
kommerseråd; lönen skulle nemligen bestämmas till 7,000 kronor. Men ktflegLm.
om statsutskottet skulle vilja vara med om att undanrödja svårig- (Fort9.)''
heterna på det sättet, det torde väl vara tvifvel underkastadt.
Men vidare har utskottet föreslagit den modifikationen i det kongl.
förslaget, att man skulle nedsätta tjenstemännens löner, chefens lön
från 9,000 till 7,000 kronor och byråchefernas från 6,400 till 4,000.
För detta förslag har utskottet åperopat exempel från landtbruksstyrelsen
och sagt, att om det der går an att gifva chefen 7,000 kronor
och ledamöterna 4,000, så måste det väl också kunna gå an här. Nej,
mine herrar! Det är icke samma sak. Hvar finnes chefen för landtbruksstyrelsen
i 1888 års förslag till nytt departement? Jo, såsom
direktör för den s. k. landtbruksbyrån med 7,000 kronors lön. Och
hvar finnas ledamöterna i kommerskollegium? Jo, såsom direktörer
för handelsbyrån med 7,000 kronors lön. Chefen för landtbruksstyrelsen
är sålunda ingenting annat än en, om jag så får uttrycka mig,
detacherad byråchef, och de ledamöter, som sitta i landtbruksstyrelsen,
äro icke byråchefer, som hafva göromål af den vigt och omfattning
som kommerseråden, utan motsvara alldeles fullkomligt den i så väl
1883 som 1888 års förslag upptagna, af mig nyss omnämnda bergsingéniören
på den ena byrån. De hafva derför också nu fått precis
samma aflöning, som var föreslagen för honom.
Nu kanske man säger: alldeles oafsedt detta anse vi, att en genera1
direktör är alldeles tillräckligt aflönad med 7,000 kronor och en
byråchef med 4,000. Om frågan tages från den synpunkten, skall jag
genast be att få förklara mig jäfvig. Men jag vill dock hemställa till
eder, mine herrar — utan att tala om, att det läge en orättvisa i, om
icke tjenstemän af samma grad vore jemnstälda i afseende på lön, ty
jag vet, att man här icke vill höra talas om detta — jag vill hemställa
till eder: är det rätt, är det konseqvent, att, då riksdag och
regering så nyligen varit ense om att fastställa en lönereglering för
embetsmännen — är det rätt att då utan vidare börja, så att säga, i
ett hörn med en så betydande omreglering som dock detta skulle vara,
och det i ett så vigtigt embetsverk som det här skulle gälla?
Jag tror sålunda, att detta förslag med dess modifikationer icke
är mycket tilltalande. Jag tror äfven, att, om förslagställarne sjelfva
skulle söka utarbeta det, de icke skulle finna sig synnerligen nöjda
dermed.
Nu är det visserligen sant, att utskottet har ännu ett skäl, vid
hvilket utskottet synes fästa stor vigt. Utskottet säger: det är icke nog
med, att man finge eu billigare anordning och ett mindre antal embetsmän,
men om man ordnade saken på detta sätt, skulle man ock, såsom
utskottet säger, »vinna den fördelen, att åt förstnämnda styrelse kunde
gifvas en mera praktisk inrättning, enär i densamma fackintressena helt
visst skulle blifva bättre tillgodosedda, än hvad förhållandet skulle
blifva i det af Kongl. Maj:t nu föreslagna embetsverket».
Jag måste bekänna, att jag trots långvarigt funderande icke kommit
till insigt om hvad det är utskottet bär verkligen åsyftar. Hvilka
äro de fackintressen, som skola företrädas i kommerskollegium och
N:o 21. 12
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
■ som äro af den beskaffenhet, att man får bättre målsmän för dem, om
man bjuder 4,000 kronor i lön, än om man bjuder 6,400? Jag har,
såsom sagdt, icke lyckats komma under fund med, hvad som menas härmed.
Skulle deri möjligen ligga en antydan om, att man bör taga icke
jurister, icke administrative embetsman, utan taga skicklige practici,
folk ur det lefvande lifvet, ja, då vågar jag påstå, att, vill man hafva
sådana personer, framstående och fullt duglige practici, då får man
betala mer, ty så dugliga personer ha vanligen ofantligt mycket större
inkomster af sin enskilda praktik, än att de kunna lockas att lemna
den för 4,000 kronor.
Men det kan ju hända, att utskottet här åsyftat en fråga, som
verkligen är af allra största vigt, och som jag till min förvåning icke
funnit berörd i den kongl. propositionen. Det har, allt sedan kommerskollegiifrågan
först kom på tal, d. v. s. allt sedan 1819, i de olika
komitéerna — af 1819, 1823, 1874 och 1883 — allt jemt framhållits,
att eu af de största svårigheterna i afseende på kommerskollegium vore
att åstadkomma en behörig vexelverkan mellan embetsverket och idkare
af de näringar, hvilkas intressen kollegiet skall företräda. Alla dessa
komitéer hafva framlagt eu mängd olika förslag härtill. 1819 och 1823
års komitéer förordade, om jag minnes rätt, eu anordning, som var
ungefär lika beskaffad som det landtbruksråd, hvars inrättande föreslås
i denna kongl. proposition. Den sista komitén, den af 1883, ansåg
i stället, att man skulle söka här i landet införa den i utlandet förekommande
institutionen af industri- och han delskamrar. Det är alldeles
obestridligt, att detta är en högst vigtig fråga.
Huru skall kollegiet komma till säker insigt om de åsigter, som
äro rådande bland näringsidkarne, och hur skall kollegiet kommunicera
sig med dem? Kollegium remitterar nu ärenden till konungens befallningshafvande,
som genom kungörelser eller på annat sätt uppfordra
fabriks- och handtverksföreningar och enskilda näringsidkare att uttala
sig. Men af dylika uppmaningar begagna sig naturligtvis ej många
enskilde och ej heller många af de få föreningar, som finnas. Dessa
föreningar ha ej heller i allmänhet den prestige, som fordras för att
deras uttalanden skola erhålla tillbörlig vigt. Frånvaron af eu organiserad
vexelverkan mellan näringsidkarne och embetsverket gör ock,
att näringsidkarne icke hafva någon känsla af att de sjelfva i viss
mån bära ansvaret för att näringarnas intressen må blifva behörigen
tillgodosedda.
Här förefinnes sålunda enligt mitt förmenande en väsentlig bristi
regeringens förslag. Dock icke en brist, som bör leda till förslagets
förkastande, ty denna brist kan sedermera fyllas.
Utskottet hyser, såsom jag nyss nämnde, farhågor för att å ordinarie
stat fastslå ett centralt embetsverk enligt det föreliggande förslaget,
emedan man derigenom skulle till en långt aflägsen framtid
undanskjuta utsigten till lösning af frågan om inrättandet af ett särskildt
departement för landtbruk, industri och handel. Utskottet hyser,
som sagdt, dylika farhågor, ehuru utskottet icke för ty sjelft slutar just
med ett förslag om att fastslå ett dylikt embetsverk. Men någon
grundad anledning för dylika farhågor föreligger icke. Här föreslås
precis samma vilkor, som man vid landtbruksstyrelsens inrättande be
-
13 Nso 21.
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
stämde för åtnjutande af de i dess stat bestämda löneförmåner, nem- Ang. omöjligen
att vid eu förändrad omorganisation af embetsverket, eller derest
detsamma komme att inrangeras under ett särskildt departement, kollegium.
embets- och tjenstemännen skola vara förpligtade att, med bibehållande (Forts.)
af innehafvande tjenstegrad och aflöning, efter den nya arbetsordningen
sköta de med tjensten förenade göromål. Föreliggande förslag kommer
icke heller att medföra någon större kostnad än inrättande af ett
nytt departement, hvilket enligt min öfvertygelse icke kan komma att
ställa sig billigare. Jag är säker om, att derest Kongl. Maj:ts förslag
antages, så har man i och med inrättandet af landtbruksstyrelsen och
det nya kommerskollegium det nya landtbruksdepartementet nästan
färdigt, ty dertill skulle då endast behöfvas en expeditionschef och eu
kanslibyrå.
Nu förbiser jag ingalunda, att den största betänkligheten, utskottet
haft mot det föreliggande förslaget, är dess dyrbarhet. Men det skulle
ju komma att ställa sig icke dyrare, utan snarare billigare än det nuvarande
embetsverket. Utskottet säger visserligen icke desto mindre,
att det är för dyrt, men något bevis för detta påstående anför utskottet
icke. Utskottet säger endast, att de krafter, som vore afsedda för det
omorganiserade kommerskollegium, synas vara allt för rikligt tilltagna
i förhållande till göromålen, och att man ansett att det nya embetsverket
skulle kunna skötas med något mindre kostnad och. något
mindre krafter. Ja, det har så ansetts, och detta med fullt skäl; men
jag vågar påstå, att detta påstående icke är i närvarande ögonblick
berättigadt. De anfall, som i början af 1870-talet rigtades mot kommerskollegium,
hade goda grunder för sig icke blott derför, att arbetssättet
beköfde omorganiseras, utan äfven emedan det var orimligt att
för så få göromål skulle användas en så stor arbetsstyrka, som då
fans inom verket. Men, min^ herrar, man bör komma i håg, att denna
arbetsstyrka så småningom bär förändrats. När 1874 års komité afgaf
sitt förslag, funnos der icke mindre än 25 embets- och tjensteman.
Sedermera har på grund af den rådande stämningen inom riksdagen
för en af behofvet påkallad reform så väl Kongl. Maj:t som kommerskollegium
gjort allt möjligt för att plocka bort den ena tjenstebefattningen
efter den andra, så att antalet nu kommit ner till 15, och här
föreslås nu af Kongl. Maj:t eu ytterligare minskning till 11. Det kollegium,
mot hvilket dessa anmärkningar på 1870-talet gjordes, var sålunda
icke detsamma som det nuvarande.
Som jag i början af mitt anförande framhöll, synes utskottet icke
tro, att inrättandet af ett nytt departement står för dörren. Emellertid
anser utskottet frågan härom vara ganska lätt löst. Utskottet är visserligen
icke blindt för den omständigheten, att 1888 års förslag mötte
ett bestämdt och kompakt motstånd inom Första Kammaren och äfven
från andra håll. Men, säger utskottet: »Om i ett nytt förslag tillbörligt
afseende fästes vid de mot det förra förslaget gjorda anmärkningarna,
vore, enligt utskottets förmenande, ej att befara, att ett sålunda
förändradt förslag icke skulle kunna tillvinna sig Riksdagens bifall».
Men, mine herrar, hvilka voro då dessa anmärkningar ? Jo, först och främst
att arbetskrafterna voro allt för knappt tilltagna — och det synes mig,
såsom jag redan antydt, ganska tvifvelaktigt, om utskottet skulle vilja
N:o 21. 14
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. orna ga- vara med om att undanrödja den anmärkningen. Men den anmärkningen
"kommers- Jian un^anrödjas. Icke så den andra anmärkning, som framstäldes.
kollegium, J T denna gick just ut på ingenting mer och ingenting mindre än sjelfva
(Forts.) förslaget att utbyta kommerskollegium mot ett nytt departement. Den
gamla oviljan mot departementalstyrelse framträdde å nyo. År 1868
ville man icke höra talas om några regerande departementschefer, och
år 1888 ville man lika litet höra talas om regerande byråchefer och
kansliråd. Och dessa kan man dock icke undgå, om man skall alldeles
indraga kollegiet, ty en stor mängd af dess göromål kan icke
lämpligen uppflyttas till statsrådet. Vidare anmärkte man år 1888,
att man genom det nya departementets införande skulle gå miste om
de utredningar, som från de centrala embetsverken — kommerskollegium
och landtbruksstyrelsen — nu lemnas till Kongl. Maj:t. Äfven
jag tror, att man icke bör vara angelägen om att utbyta dessa utredningar,
som afgifvas från centrala embetsverk, mot de utredningar, som
kunna inom ett departement verkställas, ty det har alltid varit någonting
för de centrala embetsverken utmärkande att de utredningar, som
från dem emanerat, intagit en sjelfständig ställning mot regeringen, och
det har icke lyckats någon regering att, om den också velat, utöfva
något tryck på^ dem, som afgifvit dessa utlåtanden, utan hafva dessa
utredningar alltid varit samvetsgrant, sjelfständigt och med oförskräckthet
utförda, om ock man understundom möjligen kunnat säga, att de
deri uttalade åsigter varit föråldrade. Skulle man deremot öfverlemna
åt kansliråden att verkställa dessa utredningar, så är det alldeles gifven
att dessa tjensteman, som samtidigt skola afgifva sjelfständiga yttranden
och bereda ärendena åt departementschefen, icke kunna undgå
att taga intryck af chefens för departementet önskningar.
Att undanrödja de anmärkningar, som framstäldes mot 1888 års
förslag, är derför ingalunda eu sä lätt sjk som utskottet låter påskina.
De kunna i sjelfva verket, dessa anmärkningar, enligt mitt förmenande
icke undanrödjas på annat satt, än att man jemte det nya departementet
bibehåller ett centralt embetsverk.
Jag har härmed utvecklat de skäl, som för mig varit afgörande
och som bestämt mig för att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Den erfarenhet jag har rörande dessa saker och de yttranden, som afgifvits
af samtliga de komitéer, som behandlat denna fråga, gifva mig
goda skäl för min åsigt, att, huru man än vill se saken, så skall man
icke lyckas att i någon nämnvärd mån arrangera densamma på annat
eller bättre sätt, än Kongl. Maj:t nu föreslagit.
Jag är fullkomligt ense med utskottet deruti, att det icke går an
att någon längre tid låta detta embetsverk förblifva vid dess nuvarande
lösa organisation och att låta tjenstemännen stanna i detta ovisshetstillstånd.
Oafsedt alla andra olägenheter, som måste följa af att låta
det embetsverk, som skall bevaka näringarnas intressen, år efter år
blifva på detta sätt hehandladt och att uppskjuta de vigtiga reformer,
som inom detsamma påkallas, är det ytterst svårt att åt embetsverket
förvärfva goda arbetskrafter, då man icke kan ge de unge män, som
der söka. inträde, någon garanti för huru verket kommer att ordnas
för framtiden. Jag är derför, som sagdt, ense med utskottet deruti,
att det nuvarande tillståndet så fort som möjligt bör undanrödjas.
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
15 jSt:o 21.
Enligt min åsigt sker detta lämpligast genom inrättande af det centrala Ang. omorgaembetsverk,
som här är föreslaget. Och att detta icke kan ske för så
obetydliga kostnader, som utskottet ifrågasatt eller öfver hufvud på något ZdhgLm.
nämnvärdt annat sätt än hvad Kongl. Maj:t föreslagit — derom är jag (Forts.)
också fullt öfvertygad. Att det icke heller lägger något hinder i vägen
för inrättandet af ett särskildt departement för landtbruk, handel och
näringar, om man i framtiden föredrager den lösningen — det tror jag
mig äfven ha visat.
Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Häruti instämde herrar Swartling, E. G. Boström, Östberg, friherre
Fock, Lovén och Svanberg.
Herr Sven Nilsson yttrade: Den siste ärade talaren ansåg sig
bland annat genom sin embetsmannaställning vara »förpligtad» att försvara
Kongl. Maj:ts förslag, och då är det ej underligt att han kom till
ett sådant resultat som han kom; och det kan icke nekas, att, när man
som han ser saken från den synpunkt, hvarifrån han utgått, han verkligen
gjort detta på ett mycket förtjenstfullt och glänsande sätt. Men
jag tror, att man äfven bör se saken ur en annan synpunkt, eller om
föreliggande fråga bör afgöras, innan man fattat ett definitivt beslut
beträffande frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement för jordbruket
och näringarna; och likaledes bör man betänka huru vida icke,
derest den föreliggande frågan afgöres i och för sig och således icke
i sammanhang med frågan om detta nya departement, det mål, hvartill
denna kammare alltid sträfvat, komrne att undanskjutas. Finner
man då, att detta senare skulle komma att inträffa, så lärer man icke
behöfva stanna i villrådighet om det beslut, som man bör fatta. Man
har visserligen i den kongl. propositionen sagt —• och hvilket äfven den
siste talaren antydde — att bland vilkoren för anställning i det tillämnade
nya kollegiet inginge den bestämmelsen, att tjenstemännen skulle
vara underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid en möjligen framdeles inträdande förändrad
organisation af embetsverket — vare sig denna förändring afser inrättande
af ett nytt departement eller något annat — kan varda stadgad.
Men jag hemställer till den ärade talaren, om han tror att det skall
gå lika lätt att genomföra ett embetsverks organisation, då alla dess
tjenstemän sitta på ordinarie stat, som nu, då de ordinarie tjenstemännen
icke äro flere än tre. För min del anser jag, att i senare
fallet en reglering lättare skall kunna försiggå. Huru skulle talaren
för öfrigt bära sig åt beträffande presidenten, som skulle uppföras på
ordinarie stat, i fall ett nytt statsdepartement upprättas? Är det möjligen
meningen att han såsom chef då skall komma att intaga plats i
Konungens råd. Detta beror väl på om han vore lämplig dertill, och
detta vore väl ej så säkert, eller hvad vill man eljest göra annat än
sätta honom på indragningsstat? Jag föreställer mig således, att det
icke skall blifva så lätt att framdeles verkställa en dylik reglering,
särskildt hvad angår de befattningar, som äro högre aflönade.
Samme talare nämnde, att, då Kongl. Maj:t framlade sin propo -
N:o 21. 16
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorga- sition till Riksdagen om inrättande af en landtbruksstyrelse, och RiksTomZers-
?a?.en g°dkän<ie detta förslag, så Idel'' i och med detsamma frågan om
kollegium, inrättande af det nya departementet framskjuten till eu mycket långt
(Forts.) aflägsen framtid. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på, att, enligt
min uppfattning af så väl Ivongl. Maj:ts som Riksdagens i detta uttalade
åsigter, detta uppskof endast afsett frågans undanskjutande tills
vidare och att den således när som helst kunde åter upptagas, och
denna åsigt har delats af denna kammare och äfven af statsutskottet
och hela Riksdagen. Man må nu säga hvad man vill för att hindra
införandet af det nya departementet, så måste det ändock förr eller
senare komma till stånd; ty både jordbruk och andra näringar äro
stadda i en så stark utveckling, att det rent af vore oförsvarligt, om
icke dessa näringsgrenar skulle få eu särskild föredragande i Konungens
råd.
Det är från den sidan som statsutskottet sett den föreliggande
frågan, och icke på det sätt som den siste ärade talaren, som trodde,
att blott mau bildat detta embetsverk, vore allt väl bestäldt. Herr
grefve Hamilton ser frågan på det sättet, att han anser, att det endast
i en mycket långt aflägsen framtid skall vara möjligt att få ett departement
för näringarna till stånd, men den åsigten tror jag icke på.
Då frågan om landtbruksstyrelses inrättande beslutades af Riksdagen,
uttalade så väl Kongl. Maj:t som statsutskottet och Riksdagen, att frågan
om ett nytt departement endast »tills vidare» vore undanskjuten, och
detta tills vidare kan snart vara inne. Han klandrade vidare, att statsutskottet
hade föreslagit vissa åtgärder, som skulle kunna vidtagas
provisoriskt, innan det nya departementet kom till stånd. Jag vill blott
fästa uppmärksamheten på, att statsutskottet endast uttalat sin åsigt,
huru frågan skall kunna under tiden regleras, men att det är lagdt i
Kongl. Maj:ts hand att framkomma med de förslag, som anses lämp■
ligast, _ Gillas icke detta af Riksdagen, så kan det icke hjelpas, och
gillas icke heller de utvägar, utskottet anvisat, af Kongl. Maj:t, kan det
icke heller hjelpas, ty då får. kommerskollegium vara som det är så
länge. Men det torde med säkerhet då finnas andra utvägar, som
kunna vidtagas för ett provisoriskt ordnande af kommerskollegium,
hvilka åtminstone icke hindra den andra stora frågans lösning.
Den siste talaren sade också, att det komrne att blifva dyrare, om
man vidtoge sådana åtgärder, som utskottet tänkt sig. Men då får
jag säga, att jag fäster icke så stort afseende vid, om det blir något
dyrare, men för min del har jag ansett, att det skulle blifva billigare.
Hufvudsaken är emellertid att fä det väl ordnadt, och det får man
aldrig på det sätt, som Kongl. Maj:t nu tänkt sig, så vida icke hindret
röjes ur vägen för hvad som är det hufvudsakligaste i denna fråga, ett
nytt departement.
Jag skall icke ingå på att besvara de uttalanden, som gjorts angående
omöjligheten att öfverlemna en del af dessa ärenden till statistiska
centralbyrån och utrikes- samt civildepartementet. Det är med
cheferna för dessa verk som med regeringen. Om man vill lägga nya
bördor på dem, så slå de ifrån sig med både händer och fötter; de
vilja icke hafva mer att göra än så litet som möjligt, och detta är ju
helt naturligt. Det är derför icke underligt, att t. ex. chefen för stati
-
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
17 N:o 21.
stiska centralbyrån, som den ärade talaren nämnde, icke ville gå in på Ang. omorgaett
sådant förslag som utskottet tänkt, ty derigenom hade hans verk nisation af
naturligtvis fått mer att göra än förut, och detsamma kan tillämpas
äfven på civildepartementet och utrikesdepartementet. Jag medgifver, (FortsT
att i afseende på civildepartementet det kan möta vissa betänkligheter °r 8‘
att lägga nya bördor på detsamma, men jag har trott, att om man
ger detta departement mer att göra, så blir departementschefen mer
angelägen att bringa den stora frågan till slutlig lösning.
Talaren på stockholmsbänken yttrade också, att tjenstemännens
antal hade i väsentlig mån minskats under den senare tiden. Ja, det
vore märkvärdigt, om tjenstemännens antal skulle vara lika stort inom
kommerskollegium nu som förr, sedan man plockat bort större delen
af deras åligganden och det blott återstår ärenden af synnerligen obetydlig
beskaffenhet. Jag kan icke föreställa mig annat, än att det var
en synnerligen väl motiverad anordning att minska tjenstemännens
antal i kommerskollegium, ty efter den kännedom man har om göromålen
derstädes, kan jag säga, att det finnes många af dem, som äro
så lika till sin beskaffenhet och enkla, att jag kan påstå, att arbetet
der icke är synnerligen tungt. Jag medgifver, att det nog kan förekomma
några få svårare frågor, men de flesta äro icke mera konstiga,
än att de kunna afgöras af personer, som icke ega synnerligen stor
insigt i dylika frågor. Det vore nu märkvärdigt, sedan man afskilt
från kommerskollegium en synnerligen stor del af de vigtigaste ärendena,
så att endast obetydligheter finnas qvar, om man för ett sådant verk
skall behöfva en president och så många tjensteman, som nu föreslagits.
Den nyssnämde talaren yttrade vidare, att han icke förstod, huru
utskottet kommit till det resultat, att man skulle få bättre målsmän
för embetsverket, i fall det ordnades på något af de sätt, som statsutskottet
föreslagit. Dermed menar jag, att det skulle vara lyckligare,
om i sådana embetsverk som det nu ifrågavarande sattes personer
med mera fackmans- än tjenstemannaegenskaper. Jag tror nemligen,
att tjenstemannabanan icke är synnerligen lämplig till utbildande af
personer för dessa platser, ty här är det sjelfva fackkunskapen, som
bör göra sig i främsta rummet gällande. Men såsom nu är ordnadt,
och man kan nog befara att någon ändring ej skett, så blir det embetsmannabildningen,
som man hufvudsakligen gör anspråk på vid dylika
verk som det föreslagna. Och derigenom tror jag, att embetsverket
till stor del förfelar sitt mål.
Jag vidhåller också den åsigt, som utskottet uttalat, att besparingar
kunna göras i ganska väsentlig grad. Jag kan icke finna, att
det skulle behöfvas några större juridiska kunskaper eller vidsträcktare
studier för att sitta som ledamot i ett sådant embetsverk som kommerskollegium,
än för att handhafva ärenden i landtbruksstyrelsen.
Och jag tror icke, att talaren på stockholmsbänken skall kunna påvisa
något misstag af statsutskottet i afseende på sifferuppgifterna i detta
fall. Jag förstår verkligen icke, hvilket skälet kan hafva varit att man
velat gifva dessa tjensteman i kommerskollegium större löneförmåner
än de, som för tjensteman i andra jemförliga embetsverk äro föreslagna
och godkända.
Jag vill fästa den siste talarens uppmärksamhet på, att hans på
Andra
Kammarens Prot. 1891, N:o 21. 2
N:o 21. 18
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorga
nisation af
kommerskollegium.
(Forts.)
stående, att utskottet till slut föreslagit ett särskildt embetsverk, förefaller
mig alldeles gripet ur luften, ty både utskottet framstält ett sådant
förslag, skulle det väl hafva stått i förslaget till beslut, men der
finnes det icke, och derför kan man väl icke påstå, att utskottet framstält
något bestämdt förslag i den rigtningen.
Jag vet nog, att frågan om inrättande af ett nytt departement
har haft vexlande öden inom representationen, och jag beklagar det
verkligen. Än har det ena, än det andra skälet framstälts mot de
olika förslagen, och den siste talaren omnämnde de skäl, som föranledt
Första Kammaren att vid det sista tillfälle, då frågan var före, nemligen
vid 1888 års riksdag, afslå förslaget. Samma skäl upprepades i
statsutskottet i år, men man sade också oförbehållsamt, att det äfven
fans andra skäl, som föranledt Första Kammaren till afslag, och dessa
äro väl kända. Jag är emellertid öfvertygad, att om vår nuvarande
regering, som har större inflytande och sympatier i Första Kammaren
än den regering, som fans 1888, hade i den kammaren, nu framlade förslaget,
detsamma der icke skulle möta lika starkt motstånd som 1888.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, ty jag tror att för
dem, som vilja se saken från den sidan, som Andra Kammarens ledamöter
alltid gjort, för dem, som önska fasthålla vid det beslut, som
Andra Kammaren förut fattat i denna fråga, och som vilja försöka att
föra genom frågan om ett nytt departement för näringarna, ingen tvekan
skall förefinnas att bifalla statsutskottets förslag, hvartill jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.
I detta yttrande instämde herrar Björkman, Ola Bosson Olsson,
Truedsson, Olsson i Ornakärr, Anderson i Hasselbol, Bengtsson i
Gullåkra, Persson i Vadensjö, Nilsson i Vrängebol och Andersson i
Lysvik.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det finnes
säkerligen ingen, som så lifligt som jag instämmer med herr Sven Nilsson
angående behofvet af ett nytt statsdepartement, till hvilket kunde
öfverföras vissa af de ärenden, som nu tillhöra civildepartementet. Men
jag tror, mine herrar, att den saken icke är så lätt ordnad, som man
kanske här föreställer sig. Man har må hända icke tagit hänsyn till,
hvilka svårigheter man har att öfvervinna, när man vill genomföra ett
sådant förslag. Man har kanske icke heller tagit hänsyn till de kostnader,
som med ett sådant steg skulle vara förenade. Såsom redan
påpekats, föll 1888 års organisationsförslag på motstånd inom Första
Kammaren, och det motstånd, som då gjorde sig gällande, var grundadt
på ungefär samma skäl, som det motstånd, som 1868 års förslag der
rönte. Båda gångerna anmärktes inom riksdagen, att förslaget innebure
en försämring i statsrådets sammansättning, i fall antalet af dess
konsultativa medlemmar skulle inskränkas till två. Numera torde det
på grund af ärendenas mängd inom statsdepartementen i allmänhet
vara svårt för en statsminister att tillika vara departementschef. Statsministersembetet
kräfver äfven andra göromål än dem, som förekomma
i statsrådsberedningen. Man kan derför icke alltid påräkna statsministern
i statsrådsberedningen, och följden blefve då den, att, om stats
-
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
19 Kio 21.
ministern tillika vore ett af de båda konsultativa statsråden, ärendena^- omorga■egentligen
komme att beredas endast af ett konsultativt statsråd jemte nisation af
departementschefen. Detta har inom Första Kammaren väckt motstånd,
och motståndet härutinnan torde vara omöjligt att undanrödja på annat jj,vtsT
sätt än derigenom, att nuvarande statsrådsledamöternas antal ökas med
chefen för det nya departementet. Detta återigen kommer att i viss
mån inverka på frågan om kostnaderna för det nya departementet.
Jag ber att få erinra om, huru mycket den 1888 föreslagna organisationen
var beräknad att årligen kosta. Den skulle kosta något
mer än 106,000 kronor. Skulle det nu blifva ytterligare ett statsråd,
måste denna summa gifvetvis komma att ökas. Hela kostnaden för
landtbruksstyrelsen och det nu ifrågasatta embetsverket uppgår tillsammans
till icke fullt 103,000 kronor. Den nu ifrågasatta anordningen
är sålunda billigare än att inrätta ett nytt departement, men det
är ju en sida af saken, som jag föreställer mig att denna kammare
icke tager hänsyn till, när det gäller ett sådant önskningsmål.
Jag skall anhålla att vidare få yttra några ord i anledning af de
anmärkningar, som gjorts emot förslagen om inrättande af ett nytt
statsdepartement. Första gången frågan var före, år 1868, föreslogs
att en del ärenden skulle kunna sjelfständigt handläggas och afgöras
af departementschefen; det skulle blifva ett slags ministerstyrelse. Men
detta stötte på motstånd, såsom stridande mot hela uppfattningen och
andan i vår grundlag, enligt hvilken statsråden icke äro på något sätt
styrande, utan endast rådgifvande. År 1888 sökte man att gå en annan
väg; det föreslogs då att förlägga afgöranderätten i vissa ärenden
till byråer under det nya departementet. Detta stötte åter igen på
motstånd inom riksdagen på den grund, att det icke skulle öfverensstämma
med vårt statsskick. För min del tror jag, att införande af
en sådan anordning skulle påkalla åtskilliga andra anordningar, som
blefve ganska vidlyftiga. Om man nemligen ville hafva dessa byråer
stälda direkt under departementet och så inrättade, att de skulle
kunna sjelfständigt handlägga vissa ärenden, måste man äfven tänka
sig, huru de beslut, som dessa byråer fattade, skulle kunna öfverklagas.
Ja, säger man, det skulle väl ske hos Kong! Maj:t i statsrådet. Men
hvem skulle i så fall bereda och handlägga dessa ärenden för deras afgörande
i statsrådet? Jo, samma byrå, som fattat det öfverklagade beslutet.
Man skulle visserligen kunna komma ifrån denna svårighet
derigenom, att man fördubblade byråernas antal, så att man finge en byrå,
som handlade fullkomligt sjelfständigt och en annan, som biträdde
departementschefen med beredningen af de ärenden, som. skulle föredragas
i statsrådet. På detta sätt skulle man nog kunna lösa frågan,
men det blefve dyrare än nu, ehuru den omständigheten må hända i
och för sig icke får inverka på saken.
Man har tänkt sig, att dessa byråer med sjelfständig administrativ
myndighet skulle kunna åstadkomma samma utredning som de centrala
embetsverken. Det är emellertid enligt min tanke alldeles omöjligt för
en departementschef att reda sig med endast sådana byråer. Om
dessa handla fullt sjelfständigt, skulle den utredning, som förelädes
departementschefen, komma att vara ett uttryck för åsigterna inom
byrån, och det kunde då hända, att dessa åsigter icke i ringaste mån
Sso 21. 20
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kammarkollegium.
(Forts.)
öfverensstämde med departementschefens. Hvad blefve då följden? Jo,
att departementschefen borde omarbeta hvad byrån gjort vid ärendet,
och detta blefve för honom, upptagen som han är af alla öfriga göromål,
komplett omöjligt att medhinna. Han måste således antingen
hafva särskilda byråer till sitt förfogande, som arbeta i den retning,
han önskar, eller också för tillfället anskaffa från annat häll biträde
för ändamålet. Detta komme i alla händelser att medföra ganska afsevärda
kostnader.
Af hvad jag förut anfört torde framgå, att, äfven om ett nytt
statsdepartement inrättades, detta dock skulle kräfva under sig sjelfständigt
handlande myndigheter, och man må derför icke föreställa sig,
att, om man finge ett statsdepartement för handeln, landtbruket och
näringarna, ett centralt embetsverk icke skulle behöfvas. Det förutan
skulle detta departement blifva ett hufvud utan kropp; det funnes ingen,
som utförde hvad hufvudet tänkte.
Med hvad jag nu yttrat har jag endast velat erinra kammaren
om, att den föreslagna organisationen icke behöfver motverka inrättande
af ett statsdepartement för jordbruk, handel och näringar, och derför
bör hvad statsutskottet i denna del anfört icke utgöra hinder för bifall
till Kongl. Majtts proposition.
Statsutskottet har vidare yttrat, att om man nu också skall behålla
ett centralt embetsverk för handeln och näringarna, bör man dock
kunna ställa det på ett mera praktiskt sätt. Utskottet har visserligen
icke närmare antydt, hvad det menar med detta ord »praktiskt», men
jag föreställer mig, att utskottet härvid möjligen afsett att upptaga den
gamla anmärkningen mot kommerskollegium, att ärendena der handläggas
kollegialt. Utskottet har antagligen föranledts härtill af den
omständigheten, att benämningen »kollegium» bibehållits. Men om utskottet
närmare undersökt förhållandet, skulle det funnit, att den omständigheten,
att detta verk fortfarande komme att benämnas kommerskollegium,
icke innebär, att ärendena der i allmänhet skulle handläggas
kollegialt. Det finnes likväl vissa till kommerskollegium hörande ärenden,
som äro af den beskaffenhet att, om mai! vill hafva ett fullgodt
arbete, de måste behandlas kollegialt. Jag vill i detta hänseende erinra
om några af kollegiets ärenden på senare tiden. Kollegium har
t. ex. afgifvit utlåtande öfver det nya förslaget till sjölag, innefattande
338 paragrafer. Det är gifvet att, för att ett dylikt lagförslag skall
kunna sorgfälligt pröfvas, fordras fieres samverkande krafter. Kommerskollegium
har för närvarande att afgifva utlåtande öfver sjöfartsnäringens
tillstånd och behof. Kollegium har också haft att yttra sig om
mellanrikslagen, myntlagen med flera större författningar. Jag tror icke
någon skall påstå, att det är lämpligt att öfvergifva den kollegiala formen
för sådana frågors behandling. Men kommerskollegium handlägger
derjemte eu mängd mindre ärenden, som hufvudsakligen kräfva noggrannhet,
ordentlighet och snabbhet i behandlingen, och i dessa fall
vore det naturligtvis ytterst opraktiskt att anlita det kollegiala behandlingssättet.
Derför har också, såsom statsutskottet utan tvifvel observerat,
iakttagits, att dessa ärenden skulle af byråchefen föredragas för
generaldirektören eller af byråsekreteraren för byråchefen. Den nu
ifrågasatta organisationen är icke mera kollegial än t. ex. organisationen
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
21 Nso 21.
af statskontoret och åtskilliga andra styrelseverk, der de flesta ärenden
behandlas efter styrelseformen, medan andra vidlyftigare ärenden
behandlas af ledamöterna gemensamt.
Möjligen afses med uttrycket »praktiskt», att man icke vill hafva
tjensteman, skolade i de vanliga formerna. I den kongl. propositionen
är emellertid ingenting yttradt om kvilka kompetensvilkor, som komme
att uppställas för tjenstemännen i kommerskollegium. Det finnes icke
något hinder för att taga en person från det praktiska lifvet dit, om
han eljest besitter erforderliga egenskaper. Men att förbjuda, att ernbets-
eller tjenstemän kunna erhålla anställning i kollegiet, tror jag
man bör akta sig för.
Det har vidare talats om kostnaderna. Jag har redan nämnt, att
kostnaderna för detta embetsverk tillika med kostnaderna för landtbruksstyrelsen
skulle med några tusen kronor understiga kostnaderna
för ett nytt departement. Jag kan dertill lägga, att den i propositionen
beräknade kostnaden för kollegiet understiger de utgifter, som
detta embetsverk för närvarande medför för landet. Afslår nu Riksdagen
detta förslag, föreställer jag mig, att ärendet åter försättes i det
skick, hvari det befann sig på 1860-talet, och då kunna vi tänka oss,
att det ännu kan dröja 20 å 30 år, innan det får sin slutliga lösning.
Slutligen har det äfven yttrats, att lönerna skulle kunna sättas
till samma belopp, som för tjenstemännen i landtbruksstyrelsen. Det
har vid löneregleringar varit en genomgående tanke att fördela styrelseverken
i två grupper, nemligen dels med en öfverdirektör till chef och
med lägre aflöningar, och dels med en generaldirektör till chef och
med högre aflöningar. Detta har naturligtvis berott på, att man ansett
ärendenas beskaffenhet kräfva mindre eller större skicklighet eller
insigter af de respektive verkens embets- och tjenstemän.
Om man nu jemför den ifrågavarande organisationen med andra,
tror jag man skall finna, att detta embetsverk bör hänföras till den
högre gruppen, ty jag tror, att det icke i hela vårt land finnes ett
enda embetsverk, som af sina embetsman kräfver så mångsidiga insigter
som just kommerskollegium. Det har att bevaka handelns och
näringarnas tillstånd i vårt land så väl som att med uppmärksamhet
följa förhållandena i detta afseende utomlands. Skall det rätt kunna
fylla denna sin uppgift, kräfvas betydande insigter hos dess embetsmän.
Misstag om vilkoren för näringarnas trefnad kunna för landet
föranleda skador och förluster till belopp, som betydligt öfverstiga hvad
hela denna organisation skulle kosta. Om man rätt besinnar detta, så
skall man, hoppas jag, inse, att lönerna böra sättas till det högre beloppet.
Dermed vill jag ingalunda hafva sagt, att lönerna för landtbruksstyrelsens
embets- och tjenstemän äro rätt afpassacle i förhållande
till deras arbeten. Det spörsmålet lernnar jag för närvarande derhän.
Frågan om kollegiets organisation har, såsom grefve Hamilton
också erinrat, haft att genomgå en mycket långvarig utveckling, innan
den kommit på den punkt, der den nu står. Jag tror, att om man
skulle räkna efter hvad alla öfverläggningar rörande kommerskollegium
kostat Riksdagen, skulle man komma till ett kapitalbelopp, hvarå årliga
räntan må hända motsvarade de årliga kostnaderna för den nu
föreslagna organisationen. Skall man nu fortsätta tjugu å trettio år
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
Kso 21. 22
Onsdagen den 18 Mars, f. ra.
Ang. omor g n- till, komma kostnaderna att än ytterligare ökas. Derför tror jag man
nisation af gjor(]e klokt, om man nu kunde besluta sig för att lösa frågan. DennahouTium
fråga bär under vissa skeden upprört politiska stormar och framkallat
(FortsT konstitutionella konflikter, men numera föreställer jag mig, att den
kommit in i lugnare vatten, och jag hoppas derför, att kammaren
måtte med lugn undersöka saken och se till, om det icke är klokast
att nu få slut på frågan. Herr talman, jag har intet annat att tillägga,
än att uttala den förhoppning, att denna fråga nu måtte vinna sin
lösning.
Herr Jonsson i Hof: Jag skall söka följa de invändningar, som
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet blifvit anförda mot
de åsigter, som af utskottet blifvit uttalade, och derjemte äfven de invändningar,
som hörts från åtskilliga andra håll. Det första herr statsrådet
dervid nämnde vår, att frågan om ett nytt statsdepartement föll
år 1888, derför att icke Första Kammaren ville ingå på någon minskning
i de konsultativa statsrådens antal. Jag gifver honom rätt i detta,
fall och tror, att det kanske var hufvudorsaken för Första Kammaren»
afslag på frågan. Men jag delar äfven herr Sven Nilssons i Efveröd
uppfattning, att frågan äfven föll på grund af politiska skäl, som då.
gjorde sig gällande. Emellertid om man anser, att ett fornyadt förslag:
om organiserandet af ett departement för jordbruk, handel och näringar
skulle i Första Kammaren mötas med afslag, derför att den kammaren
ansåg behöfligt, att man hade tre konsultativa statsråd, så lär det val
icke ligga något hinder i vägen för att inrätta ett nytt departement,,
utan att dervid minska de konsultativa statsrådens antal. Man kan
ju göra både på det sättet, att man tillsätter ett nytt statsråd, och på
'' det sättet, att man rangerar om göromålen departementen emellan, så.
att det icke blir flere departementschefer än för närvarande. Jag får
för min del säga, att just denna senare utväg skulle vara den lämpligaste
och utgöra bästa lösningen under alla synpunkter. Nekas kan
det väl icke, att, i betraktande af det begränsande omfång, handläggningen
af landt- och sjöförsvarsfrågorna eger, det icke torde vara olämpligt,
om det funnes en gemensam chef för dessa båda departement, i
stället för att som nu hafva eu särskild för hvartdera, hvilka båda
chefer kanske ofta slitas om anslagen och åtminstone icke gemensamt
och planmessigt bereda frågorna. Om man således vill undvika den
stötesten, som mötte 1888 i Första Kammaren, har man flera utvägar
för att klara sig från detta blindskär och således ega förhoppning om
att frågan skall vinna Riksdagens bifall. Det är derför ingen fara för
att man skall riskera afslag på denna fråga, om man endast ser till
att man undanrödjer de svårigheter, som förra gången mötte densamma
och som nu kunna lämpligen skaffas ur vägen. Går man sedermera
till sjelfva organisationen, så finnes det en del frågor, hvilkas handläggning
för närvarande ligger under kommerskollegium, hvilka man
har ansett, sade herr statsrådet, att det vore stridande mot konstitutionel
anda att öfverlemna till en byråchefs afgörande, utan man
borde hafva isolerade och fristående embetsverk, som skulle hitta beslut
rörande sådana frågor, som sedermera blifva föremål för statsrådets
handläggning. Ja, det må så vara, men jag föreställer mig, att svå
-
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
23 N:o 21.
righeterna icke skulle blifva så stora, om byrån ordnades på sådant Ang. omorgasätt,
att, trots det byrån stode direkt under departementet, den likväl
organiserades så, att den på samma gång sjelfständigt afgjorde de kollegium.
frågor, som sedermera skulle handläggas af statsrådet. Jag stöder (FortSi)
min uppfattning, att så kan ske, förutom på andra omständigheter, särskilt
på den, att vi för närvarande hafva en sådan byrå, som sjelfständigt
handlägger sina frågor och på samma gång sorterar under
departementet, nemligen vår patentbyrå. Det är visserligen sant, att
denna byrå har ärenden af en alldeles säregen beskaffenhet, jemfördt
med alla de frågor, som för närvarande handläggas af kommerskollegium,
men den mångsidighet, som förefinnes hos kollegium för närvarande,
då det skall handlägga sina frågor såsom ett sjelfständigt embetsverk,
bortfaller i hufvudsak, då man inrättar särskilda byråer för
handläggning af de olika fackfrågorna. Då blifva dessa byråer ungefär
likstälda med patentbyrån och hafva hvar sin särskilda art af frågor
att handlägga, och då kan jag icke se något hinder, att man förfar på
samma sätt som beträffande patentbyrån. Nu har man framhållit, att
det skulle kunna inträffa, att hvad en byrå utarbetade och framlade
för statsrådet icke komme att vinna statsrådets godkännande, men då
blir det ju ingenting annat, än hvad som för närvarande eger rum, då
till exempel kommerskollegium utarbetar ett förslag, som icke blir af
statsrådet godkändt. Då måste frågan arbetas om, och det skulle
blifva på samma sätt nu, så att deri finnes icke något hinder för
tanken att få göromålen förlagda till en dylik byrå, stående direkt
under departementet.
Det har äfven anmärkts, att med eu sådan enkel handläggning
af frågor, som alltid skulle blifva följden, då byrån hade att förrätta
handläggningen, ifrågavarande utredning icke skulle i hvarje fall blifva
tillfredsställande, utan att det vid frågor af mångsidigare art fordrades
en kollegial behandling, för att en mångsidigare uppfattning och pröfning
skulle kunna göra sig gällande. Derför skulle ett centralt embetsverk,
i mer eller mindre öfverensstämmelse med nuvarande kommerskollegium
eller mer eller mindre likartadt med hvad herr statsrådet
nu föreslagit, hafva företräde framför denna byrå. Jag tillåter mig
likväl betvifla rigtigheten af denna uppfattning. Om herrarne nemligen
tänka på möjligheten att få en byråchef vid ett centralt embetsverk,
med den mångsidiga fackbildning och de kunskaper, som erfordras, för
att han med någon sakkännedom skall kunna bedöma alla de olika
frågor, som der kollegialt afgöras, vågar jag påstå, att det icke är
möjligt att få tre byråchefer så mångsidiga och med sådan fackkännedom,
att deras utredning i sådana frågor blir af något egentligt
värde. Eller vågar någon påstå, att de egenskaper och den sakkännedom,
som hos kommerskollegium skulle erfordras vid pröfningen och
granskningen af t. ex. sjölagsförslaget, äro att förvänta hos byråchefen
på den rotel, som handlägger ärenden rörande fabriker, näringar
och bergsindustri? Kan denna byråchef hafva någon kännedom
om hvad sjöfartens behof kräfva? Nej, mig synes det alldeles omöjligt
att förutsätta, att en sådan mångsidighet kan på sådant sätt
vinnas. Vill man att fackinsigterna skola göra sig fullt gällande vid
handläggningen af sådana frågor, tror jag, att man bäst befordrar ett
N:o 21. 24
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
sådant resultat genom att låta personer med fackinsigt yttra sig i
frågorna och icke låta dem, som icke hafva den minsta kännedom om
arten af frågorna, blifva de bestämmande. Således vågar jag hålla
före, att den kollegiala handläggningen af författningsförslag eller förberedande
utredningar icke gifver Kongl. Maj:t någon mångsidigare och
bättre utredning, än frågan skulle få af en ensam byrå, som har dylika
frågor att dagligen handlägga och som derför måste kunna och vara
van vid att sätta sig in i frågor af denna art.
Öfvergår jag sedan att tillse, hvilken betydelse för vinnande af en
bättre utredning af ärendena ligger deri, att det centrala embetsverket
har sin chef och att frågorna af byråchefen inför honom föredragas,
så att dessa två komma att afgifva yttranden äfven om frågor af
mindre vigt, så ligger en sådan betydelse deri, huru vida det är möjligt
att finna en chef, som, jemte sin chefsegenskap att se till att göromålen
ordentligt och snabbt afgöras inom verket, tillika har minst lika
goda fackinsigter, som den byråchef, hvars yttrande han skall mästra.
Jag betviflar dock, att chefen för ett embetsverk, annat än i enstaka
fall, skall tillföra utredningen någon väsentlig nytta. Ty har han
någon insigt i ett af de olika facken, hvars frågor skola utredas, kan
han omöjligt, enligt mitt förmenande, hafva sådan i alla de olika
grupper af frågor, som inom embetsverket förekomma. Jag ställer mig
således alldeles bestämdt på den ståndpunkt, att jag anser, att en
kollegial handläggning i ett centralt embetsverk af till och med blott
de vigtigare frågorna icke medför någon nytta i de fall, man trott sig
vinna en sådan med denna sammansatta handläggning, utan jag ställer
mig på den ståndpunkten, att jag tror, att man skall låta den man,
som satt sig in i frågorna och bör begripa dem, få afgifva yttrande
rörande dessa frågor, och att man icke skall låta en person, som måste
förutsättas icke kunna fatta och sätta sig in i de särskilda frågorna,
få komma och rifva sönder eller förstöra det logiska sammanhanget,
som man måste förutse vara till finnandes i fackmannens egen utredning.
I afseende på frågans ställning för den närmaste tiden, i fall statsutskottets
förslag af denna kammare antages och frågan sålunda skulle
falla, nämnde chefen för civildepartementet, att han icke kunde tänka
någon annan möjlighet, än att man finge åter försätta detta embetsvérk
i den ställning det intog 1866. Man skulle således sätta upp en
hel mängd tjensteman och förmodligen organisera det till samma egendomliga
handläggning af ärendena nu som på den tiden. Men deraf
skulle väl också böra följa, att alla de frågor, som under tiden öfverflyttats
från kommerskoilegium till andra embetsverk, skulle återföras
till det ursprungliga embetsverket. Hafva vi en sådan utsigt för oss,
och om man skulle kunna tro på möjligheten af en sådan sakernas
ordning, då må jag väl säga, att vi skulle komma i en bekymmersam
ställning nog. Men jag får säga, att jag icke mycket fruktar för en
sådan sakernas ordning, och jag förmodar också, att statsrådets uttalande
i detta afseende ej var framkastadt såsom eu trumf för frågans
genomdrifvande, utan mera såsom ett i förbigående fäldt yttrande.
Den förste talaren i ordningen hade en massa anmärkningar mot
de sätt, som af statsutskottet påpekats såsom möjliga för att för när
-
25 >:o 21.
Oasdagen den 18 Mars, f. m.
maste tiden kunna reda sig med denna gamla och svåra fråga. Han Ang. omorgahar
i det hela taget blifvit vederlagd af den talare, som dernäst hade
ordet, och det tjenar icke mycket till, så vidt jag kan förstå, att vidare
upptaga de invändningar, som han hade mot våra åsigter i detta he- (Forts,)
tänkande. Men något vill jag ändå taga upp. Han mente nemligen
tro på, att om man antoge organisationen för kommerskollegium nu,
skulle detta snarare påskynda frågan om inrättande af ett nytt departement
än försvåra en sådan frågas lösning. Men i detta fall har
jag mycket svårt att fatta, på hvilket sätt han tänkt sig att detta
skulle ske. Jag kan icke annat förstå, än att ju bättre man gör det
för detta embetsverk, ju mera tillfredsstälda skola både verket sjelf
och vederbörande statsråd blifva med en sådan anordning, och ju
mindre måste intresset blifva att söka forcera lösningen af departementsfrågan.
Ju svårare deremot det blir att reda sig med de nuvarande
förhållandena, ju större utsigt måste man hafva att få hufvudfrågan
löst, nemligen att tvinga i hop åsigterna om ordnandet af ett
nytt departement. Det är min oförgripliga mening, att saken måste så
betraktas, och derför tror jag, att man skall befordra hufvudändamålet,
nemligen inrättande af ett nytt statsdepartement, genom att bifalla
statsutskottets förslag, hvartill naturligtvis äfven jag yrkar bifall.
Herrar Sjö, Folke Andersson och Gunnar Eriksson instämde
häruti.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag skall
först be att få rätta ett missförstånd, som herr Olof Jonsson hade i
afseende å mitt anförande, troligen beroende derpå, att han icke hörde
hvad jag yttrade. Jag antydde, att frågan om embetsverkets organisation,
icke embetsverket, komme att återföras till den ståndpunkt,
hvarpå den stod på 1860-talet.
Det var i hvad herr Olof Jonsson yttrade ett och annat, som jag
icke kan finna innefatta annat än ett instämmande i hvad jag förut
sagt. Detta är särskild! fallet med hans uttalande, att, om man vill
hafva ett statsdepartement, man kan ordna det så, att det får sjelfständiga
byråer. Men då måste man också hafva departementet i
öfrigt ordnadt, såsom ett departement nu är ordnadt. Konseqvensen
af hvad herr Olof Jonsson sade, skulle egentligen blifva den, att i
stället för ett embetsverk, hvarom nu är fråga, det skulle blifva minst
två, möjligen tre. Ty han ville hafva hvar och en af dessa byråer
ordnad såsom ett sjelfständigt embetsverk, i likhet med pantentbyrån.
Man kan tänka sig saken ordnad så, men jag tror, att det icke vore
så synnerligen praktiskt. Ty dessa byråers arbeten skulle blifva af
den beskaffenhet, att det blefve ytterst svårt att afgöra, till hvilken
byrå eller hvilken afdelning de olika ärendena egentligen borde höra.
Skulle då dessa byråer blifva sjelfständiga embetsverk, skulle det
blifva ett ständigt skickande af papper från den ena byrån till den
andra. Den byrå, som fått ett ärende på sin lott, skulle då ofta säga:
det hör icke hit, och den andra byrån skulle säga på samma sätt.
Jag vet icke, att detta kan ställas på annat sätt än att det måste
vara någon, som håller tillsammans det hela och säger: detta skall
K:o 21. 26
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommersJcollegium.
(Forts.)
höra till deri och icke till den byrån. Det är ett af de skäl, som gör
att man alltid måste tänka sig en chef för alla dessa embetsverk,
som herr Olof Jonsson ville hafva. Emellertid skulle man kunna säga,
att departementschefen borde kunna vara den afgörande i sådana stridigheter.
Men för sådant ändamål måste han redan på en frågas
första stadium sätta sig in i densamma, och detta blott för att kunna
afgöra, hvilken byrå som skall handlägga frågan. Jag vill hemställa,
huru vida detta kan vara praktiskt.
Det är en sida af saken, som jag förut icke berört och angående
hvilken jag derför nu vill nämna ett par ord. Det har anmärkts, att
samtliga ärendena borde kunna fördelas på två byråer i stället för på
tre, som Kongl. Maj:t föreslagit. Derför har såsom stöd åberopats den
omständigheten, att 1883 års komité föreslagit en sådan anordning. I
hufvudsak var det också så, och jag har derför alltid väntat den anmärkningen.
Men att eu sådan fördelning icke blifvit föreslagen, beror
derpå, att, med den kännedom jag haft tillfälle att förvärfva om hithörande
ärenden dels under min tjenstgöring i kommerskollegium,
dels såsom expeditionschef i civildepartementet och sedermera såsom
departementschef, jag fått den fulla öfvertygelsen, att det är komplett
omöjligt för två byråer att handlägga alla ifrågavarande ärenden. Jag
vill derjemte påpeka, att sedan år 1883 ärendenas mängd ökats. De
utgjorde då ungefär 5,400, under det de nu uppgå till ungefär 5,800.
Detta innefattar en ökning af 400 ärenden. Jag tror för min del, att
det knappast ens 1883 varit möjligt att genomföra en sådan förändring
som att lägga målen på två byråer, och jag har derför ansett mig
skyldig att, då jag ville framlägga ett ärligt förslag för Riksdagen,
göra det så, att jag trodde det genomförbart. Det är derför jag föreslagit
tre byråer.
Herr von Fries en: Utan tvifvel berörde herr statsrådet och
chefen för civildepartementet en betydelsefull sida af denna sak, då
han i slutet af, icke sitt sista men närmast föregående anförande antydde,
att Riksdagen borde vara uttröttad på denna fråga; det vill säga
dessa voro icke hans ordalag, men ungefär sådant var innehållet i dem.
Yi hade, sade han, hållit på med frågan i 25 år, och toge vi icke nu
förslaget, skulle vi få hålla på i 20 å 30 år till. Detta är naturligtvis
icke någon angenäm utsigt för Riksdagen, och det vore utan tvifvel ett
skäl, hvarför denna fråga med det första borde bringas till slutligt
afgörande. Frågan är blott den: hvilket skall detta slutliga afgörande
blifva? Det har anförts af en ärad kamrat på stockholmsbänken, att
meningarna i denna fråga varit så vacklande, att det är tid på att
man nu bildar sig en bestämd öfvertygelse och tager detta kongl. förslag.
Ja, att det är tid att bilda sig en bestämd öfvertygelse, derom
är jag fullkomligt ense med honom. Men att denna öfvertygelse just
skall öfverensstämma med det förslag, som af Kongl. Maj:t framlagts,
behöfver icke blifva följden af detta. För min del kan jag icke se,
att Andra Kammaren i denna fråga iakttagit någon vacklande hållning.
Så vidt jag förstår, hafva Andra Kammarens åtgärder i frågan
varit preglade af den bestämdaste konseqvens. Förebråelsen således
för vexlande förslag, vexlande åtgärder och förkastande stundom af
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
27 N:o 21.
det ena förslaget, stundom af det andra, den förebråelsen träffar åt- Ang. omorgaminstone
icke Riksdagens Andra Kammare. kommers
Jag är således med derom, att ett snart afgörande af frågan kMegiim.
borde ske. Efter hvad som af ett par ärade ledamöter af statsutskottet (port8.)
derom blifvit anfördt, behöfver jag icke så mycket sysselsätta mig med
frågan om det nya departementet för landtbruk, industri och handel.
Jag vill dock erinra derom, att visserligen Riksdagen 1889, då frågan
om landtbruksstyrelsen var före, yttrade att frågan om det nya departementet
kunde anses vara tills vidare undanskjuten. Men .dermed
har man icke sagt, att den är för alltid undanskjuten, eller att, såsom
chefen för civildepartementet yttrat till statsrådsprotokollet, detta sätt
att lösa kommerskollegii-frågan blifvit underkändt. Det var den då
för Riksdagen föreslagna formen, som blef underkänd, men icke öfver
hufvud sättet att lösa frågan genom ett departement för landtbruk,
handel och industri. Det kan också vara intressant att i detta hänseende
jemföra hvad chefen för civildepartementet år 1889 yttrade om
kommerskollegii organisation. Detta yttrande, som således kom från
regeringen, lydde så: »Ännu har icke något af de olikartade förslagen
(till kommerskollegiets omorganisation) lyckats tillvinna sig ett öfvervägande
bifall. Ännu i dag synas åsigterna härutinnan lika skiljaktiga,
och jag tror det derför vara lämpligast att låta denna fråga någon tid
hvila, på det att derunder meningarna må hinna stadga sig och erhålla
bestämdare form och uttryck». År 1889 ansåg således regeringen,
att frågan om kommerskollegium borde någon tid hvila, men vi se, att
detta icke hindrat regeringen att 1891, således efter 2 års förlopp,
upptaga densamma. Om nu år 1889 blifvit sagdt, att frågan om ett
nytt departement blifvit uppskjuten tills vidare, så bör detta lika litet,
synes det mig, hindra regeringen att snart, till exempel nästa år, återkomma
till Riksdagen med ärendet.
Jag vill för öfrigt, som jag redan sagt, icke mycket orda om detta
nya departement. Min tro är emellertid, att icke allenast jordbrukets,
handelns och industriens behof ovilkorligen påskynda inrättandet af
detta departement, utan äfven hopandet af regeringsärenden på några
af de nuvarande departementen gör en lösning af denna fråga oundgängligen
nödvändig under den närmaste framtiden. Med den uppfattning
jag fått genom de tillgängliga handlingarna — jag känner icke
ärendet på annat sätt •— är jag öfvertygad om, att ett par af de nuvarande
departementen äro så öfverhopade af arbete, att det nuvarande
förhållandet icke länge kan få fortgå, och vi hafva således med det
snaraste att vänta till Riksdagen ett förslag om statsdepartementens
omreglering. Det har redan vid början af 1870-talet framhållits, att
civildepartementet är alldeles öfverhopadt af ärenden, och äfven ecklesiastikdepartementet
är, såsom många gånger påpekats, öfverlastadt med
arbete.
Det kan också ifrågasättas, huru vida icke nu, sedan landtbruksstyrelsen
inrättats, en organisation af ett nytt departement för landtbruk,
industri och handel lättare skulle kunna gå för sig än 1888, i
synnerhet om man i sammanhang med frågan om inrättande af detta
departement ville upptaga frågan om förläggande af vissa af kommerskollegii
ärenden till andra myndigheter. Det är väl sant, att den frågan
N:o 21. 28
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
Ang. omorga
nisation af
kommerskollegium.
(Forts.)
- redan många gånger förevarit och från embetsmännens sida enständigt
afvisats, men, så vidt jag vet, har den ännu icke i sin allmänhet upptagits
i sammanhang med frågan om det samtidiga inrättandet af ett
nytt departement.
Jag vill emellertid, som sagdt, icke länge syssla med detta nya
departement. Jag vill mera fästa mig vid den omorganisation af kommerskollegium,
som nu bjudes oss. Här är i dag sagdt, att det skulle
vara nödvändigt, att i detta embetsverk finnas tre byråer. Val har man,
i likhet med herr statsrådet och chefen för civildepartementet i hans
yttrande till statsrådsprotokollet, från andra sidan ej förbisett, att i
1883 års komitéförslag funnos för ungefär samma ärenden upptagna
endast två byråer, men herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har dervid invända att lian, på grund af den erfarenhet han varit i
tillfälle att inhemta, ansåge alldeles omöjligt, att blott två byråer skulle
kunna hinna till att sköta dessa ärenden. Jag för min del har icke
någon egen erfarenhet att åberopa och kan derför icke af mig sjelf
säga någonting mot herr statsrådets uppfattning. Men den föregående
civilministern hade en motsatt åsigt, och det är derför jag anser, att
jag utan att vara allt för förmäten kan ställa mig på en annan sida
än den nuvarande. Den föregående civilministern ansåg, att i det nya
departementet för landtbruk, industri och handel de ärenden, som nu
skola skötas af det nya kommerskollegium, kunde behandlas inom två
byråer med hvar sin direktör i spetsen. Nu är det visserligen sant,
att det mot detta förslag anmärktes, särskildt af den dåvarande —
den samme som den nuvarande — presidenten för kommerskollegium,
att dessa två direktörer skulle få för mycket att göra. Men detta var
icke på grund af den befattning, som de skulle taga med de ärenden,
som höra till kommerskollegium, utan presidenten för kommerskollegium
betonade särskildt, att de skulle få för mycket att göra derför, att
utom de ärenden, som kommerskollegium då och nu skulle behandla,
åtskilliga ärenden, som hörde till civildepartementet, af dem skulle
öfvertagas. Det var mot detta, som chefen för kommerskollegium yttrade
sig i diskussionen om frågan i Första Kammaren. Af allt detta
kan jag för min del icke få annan uppfattning, än att det åtminstone
är rimligt att tänka sig, att de ifrågavarande ärendena skulle kunna
handläggas på två byråer.
Dertill kommer, att om man med afseende på nödvändigheten af
den kollegiala behandlingen af ärendena har en annan uppfattning än
den, som finnes till statsrådsprotokollet uttalad, man naturligtvis måste
anse det möjligt att väsentligen underlätta arbetet i det ifrågavarande
verket. Det är klart, att om i många och långa ärenden samtliga medlemmarne
af embetsverket skola vara närvarande vid deras behandling,
så upptages mycken tjenstetid, enär alla skola vara med om samma
fråga, och man finner lätt, huru mycket mera arbetstid då åtgår, än
om hvarje fråga handlades endast af eu medlem jemte presidenten eller
generaldirektören, och den eller de öfriga medlemmarne finge under
tiden sysselsätta sig med andra ärendens beredande. Om man således
ej anser kollegial behandling af ärendena nödvändig, så får man ett
ytterligare skäl, hvarför man i det föreslagna nya kommerskollegium
skulle kunna nöja sig med två byråer. Visserligen har, som nyss nämnts,
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
29 N:o 21.
herr statsrådet och chefen för civildepartementet en annan åsigt i denna Äng- omorgapunkt,
men han har sjelf erinrat om att 1874 års komité uttalat den
meningen, att intet af de ifrågavarande ärendena skulle behöfva hand- ^Megium
läggas kollegialt. Och uti det förslag till det nya departementets or- ^Foi.ts ^
ganisation, som 1888 meddelades till Riksdagens kännedom, har dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet gjort gällande den
uppfattning, att just de ärenden, som enligt den nuvarande civilministerns
åsigt skola behandlas kollegialt, borde handläggas af de tvenne
direktörerna gemensamt, således af endast två personer.
Då jag nu kom att nämna de två direktörerna, erinrade jag mig
ett yttrande af min vän på stockholmsbänken. Han nämnde, att chefen
för landtbruksstyrelsen hade ersatt en af direktörerna i det föreslagna
departementet, och att kommerseråden likaledes skulle ersätta direktörerna,
eller huru han nu utförde jemförelse!!, och han ville dermed bevisa
nödvändigheten af att chefen för det nya kommerskollegium hade
en högre embetsställning än chefen för landtbruksstyrelsen. Men han
förde icke jemförelse!! till slut. För det första vet jag icke hvad chefen
för kommerskollegium skulle hafva haft för motsvarighet i det föreslagna
departementet. Och der är för öfrigt föreslaget endast två direktörer,
och det är dessa två direktörer, som enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag skulle motsvaras af en generaldirektör och tre kommerseråd.
Såsom jag nämnt — jag återgår nu till denna fråga — har uppfattningen
om nödvändigheten af de ifrågavarande ärendenas kollegiala
handläggning varit mycket olika, och om man står på den ståndpunkten,
att ärendena icke behöfva handläggas kollegialt, så får man såsom
en nödvändig följd, att behofvet af arbetskrafter minskas. Man har
äfven längre tillbaka i tiden flere gånger yttrat sig om olämpligheten
af kollegial handläggning i förevarande fall. Detta skedde t. ex. 1874,
då statsutskottet starkt framhöll olämpligheten af att dessa ärenden -—
de, som nu tillhöra kommerskollegium — handläggas af ett embetsverk
med kollegial styrelseform, och utskottet säger, att detta länge varit
insedt. Äfven från andra håll finnas dylika uttalanden om olämpligheten
af eu kollegial sammansättning. Jag vill således ännu en gång
säga, att man utan att sjelf, som den ärade talaren på stockholmsbänken,
vara embetsman och utan att, såsom det nuvarande statsrådet
och chefen för civildepartementet, hafva tjenstgjort länge och på olika
grader inom civildepartementet, likväl af de handlingar, som föreligga,
kan bilda sig den uppfattning, att de arbetskrafter, som föreslås, äro
något för rikligt tilltagna.
Man har äfven berört kostnadsfrågan. I Kongl. Maj:ts proposition
framhålles, att kostnaderna för det föreslagna embetsverket skulle blifva
omkring 4,000 kronor mindre än hvad som nu utgår till kommerskollegium.
Detta är fullkomligt rigtigt; men ibland de belopp, som nu
utbetalas för kommerskollegium, äro äfven medel, hvilka icke äro af
Riksdagen till kommerskollegium anslagna, utan tagas dels af sjette
hufvudtitelns anslag till extra utgifter, dels af de allmänna besparingarna
på sjette hufvudtiteln, och dessa medel uppgå till 8,098,6 3 kronor.
Om man frånräknar dessa, kommer den nya organisationen icke att i
ekonomiskt hänseende ställa sig bättre än den gamla, utan tvärt om
Nso 21 BO
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
Icommerskollegium.
(Forts.)
3,960 kronor dyrare. Och för min del anser jag, att man vid jemförelsen
afgjordt bör frånräkna dessa från andra håll tagna medel; ty
om Kongl. Maj:t från dessa håll kunnat taga medel till kommerskollegium
hittills, lär han äfven fortfarande kunna göra det. Man bör alltså
helt enkelt taga i betraktande de medel, som varit af Riksdagen anslagna
till kommerskollegium förut, och dem, som nu ifrågasättas att
af Riksdagen anslås till samma ändamål.
Man har vidare jemfört kostnaderna för det nu föreslagna kommerskollegium
med kostnaderna för det 1888 föreslagna departementet för
landtbruk, industri och handel. Enligt det 1888 framlagda förslaget
skulle utgifterna för det nya departementet med 13,650 kronor öfverskrida
dittills varande utgifter för motsvarande ändamål. Men härvid
bör man märka, att i detta departement skulle ingå både kommerskollegium
och landtbruksakademiens förvaltningskomité. Nu hafva för
det första genom inrättande af landtbruksstyrelsen redan ökade utgifter
tillkommit till ett belopp af 15,350 kronor, således ensamt för denna
större ökning i utgifter, än som för hela det nya departementet skulle
hafva varit erforderlig. Vidare skulle man, enligt min beräkning, genom
den nu föreslagna organisationen af kommerskollegium få en ökning i
kostnaderna af 3,960 kronor. Härtill kommer, att man utan tvifvel
har att vänta nya utgifter i den närmaste framtiden för ett lämpligt
ordnande af de ärendens behandling, som tillhöra de nuvarande statsdepartementen.
Utgifterna skulle komma att ytterligare ökas, och ändå
vunne man icke det mål man eftersträfvar, eller ett särskildt departement
för landtbruk, industri och handel. Jag tror således, att man
icke bör se kostnadsfrågan i en för det nu föreliggande förslaget så
fördelaktig dager, som här förut skett.
Det bär här yttrats, att man icke förstode hvad utskottet menade
dermed, att fackintressena borde vara bättre tillgodosedda i kommerskollegium
än fallet blefve enligt det nuvarande förslaget. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet har sålunda sagt, och detta är
visserligen att taga vara på, att det icke finnes något hinder för att i
det nya kollegiet anställa män med fackinsigter; derom funnes ju icke
i statsverkspropositionen något taladt. Men det är just detta man
saknar i statsverkspropositionen. Detta är nemligen en sida af saken,
som under hela den tid, denna fråga har stått på dagordningen, varit
på det bestämdaste framhållen, och man måste derför betrakta med
oro, att något härom icke finnes i det statsrådsprotokoll, som nu föreligger.
Redan 1874 års statsutskott yttrade: »Numera torde meningarna
icke vara delade derom, att bergsrörelsen, handeln och industrien
hafva behof af mera praktiska målsmän än dem, som uppfostras för
handläggning af ärenden efter kollegiala former, samt att bland alla
centrala förvaltningsverken kommerskollegium företrädesvis bör omorganiseras,
så att de till samma kollegium hörande göromål må kunna
på ett mera enkelt och lämpligt sätt skötas.» Under den diskussion,
som vid nyssnämnda års riksdag förekom i kommerskollegiifrågan, berördes
mycket litet frågan om kommerskollegiets organisation, ty den
fråga, som då mest upprörde sinnena, var den konstitutionella, huru
vida Riksdagen hade rätt att indraga ordinarie anslag. Det var dock
en talare i Första Kammaren, som yttrade sig i sjelfva sakfrågan. Det
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
31 N:o 21.
var en talare, om hvilken alla måste erkänna, att på samma gång han Ang. omorgavar
eu stor statsman han äfven egde stor erfarenhet som organisatör. nisation af
Det var herr Carlson. »Jag har förestält mig», yttrade han, »att en
sådan (förändrad organisation af kollegium) skulle kunna med stor n^ftTT''
fördel åvägabringas, om i detta verk öppnades platser för praktiskt och
tekniskt bildade män, som i de särskilda rigtningar, som höra under
kollega verksamhetsområde, samarbetade på att med de medel, som
kunna stå ett administrativt embetsverk till buds, befrämja näringarnas,
handelns och industriens uppblomstring.» Den tiden var man således
mycket angelägen om att kommerskollegium skulle ega denna praktiska
rigtning, men derom finnes nu intet i den kong!, propositionen.
Jag skall sluta med hvad jag började, då jag upprepar, att denna
fråga har under mycket lång tid varit föremål för riksdagens och
regeringens pröfning. Om nu Andra Kammaren skulle bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, vore det detsamma som om Andra Kammaren skulle
erkänna sig besegrad i den strid, som den på denna punkt i 25 år
fört mot Första Kammaren, regeringen och embetsmännen. För min
del kan jag icke inse, att något verkligt skäl förefinnes för kammaren
att nu sträcka gevär. Jag anser att Andra Kammaren fortfarande kan
hålla sig rak i denna fråga. Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Med herr von Friesen förenade sig herrar J. II. G. Fredholm,
Ersson i Vestlandaholm, Eriksson i Elgered, Ollas A. Ericsson, liromée
och Nilsson i Skärhus.
Herr Hedin anförde: Då jag icke vill blifva misstänkt för att
till äfventyra gifva min röst för den nu föreliggande kongl. propositionen,
vill jag tillkännagifva att jag kommer att rösta för statsutskottets
förslag. Jag skall dervid begagna tillfället att beröra ett par
punkter, som icke förut varit omtalade och der jag har att meddela
upplysningar, som må hända kunna förefalla herr talmannen och större
delen af kammarens ledamöter rätt intressanta. Först torde jag få
erinra, att nar man sagt att vi nu hafva att välja blott mellan två saker:
antingen inrättande af ett nytt departement eller upprättande af ett
nytt centralt embetsverk eller, om man så vill kalla det, ombildning
af det nuvarande kommerskollegium, detta efter mitt förmenande icke
är rigtigt, ty här finnes ett tredje, ett tredje som i allt fall har den
förmånen att icke ännu vara försökt, så att det följaktligen icke kan
sägas vara utdömdt, Det är den utväg, som anvisades för några och
tjugu år sedan af den nuvarande presidenten i kommerskollegium och
några år derefter af nuvarande hans excellens herr statsministern. Det
var 1867, som nuvarande presidenten i kommerskollegium i Första
Kammaren — jag hänvisar till protokollet den 29 mars — öfver kommerskollegium
fälde en med ganska mycken skärpa motiverad dödsdom,
en dom som synes mig gå ut derpå, att kommerskollegium vore
en alldeles öfverflödig länk i den svenska administrationen. Sedermera,
eller 1870, framlade nuvarande hans excellens statsministern jemte nio
andra ledamöter af 1870 års statsrevision ett förslag till lösning af
frågan icke genom inrättande af något nytt departement, icke genom
ombildning af kommerskollegium, icke genom upprättande af någon ny
N:o 21. 32
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
styrelse för handel och näringar, utan på det sätt, att man skulle efter
hand från kommerskollegium plocka bort och till andra redan bestående
embetsverk öfverflytta ärenden, som tillhörde kollegiets handläggning.
Det är en utväg, som icke ännu på allvar blifvit försökt, men
som jag tror förtjenar att försökas.
I sammanhang härmed vill jag påpeka en särskild omständighet,
som jag tror förtjenar att belysas. Statsutskottet yttrar någonstädes
— det är sidan 25 i utskottets utlåtande: »De ärenden, som för närvarande
tillhöra utrikesdepartementets handläggning, äro ingalunda så
betungande, att ej en ny byrå der utan olägenhet kunde inrättas, och
departementet skulle ock derigenom få mera af den kommersiella natur,
som man från flera håll lifligt önskar att åt detsamma bereda». Nej,
det är ganska säkert, att det förhåller sig så, som statsutskottet säger,
att utrikesdepartementet icke är synnerligen betungadt. Jag skall
nämna några siffror. Under 1889 uppgick antalet af de af utrikesdepartementet
afgjorda målen till 63. Om jag jemför denna siffra med
uppgifterna på sidan 6 i statsutskottets utlåtande öfver autalet af till
kommerskollegium inkomna ärenden och mål, så befinnes, att år 1889
utgjorde dessa ärenden och mål 5,834, det vill säga att antalet af de
mål, som enligt utrikesdepartementets arbetsberättelse för 1889 då afgjordes
af utrikesdepartementet, utgjorde 1/92 af det antal mål och
ärenden, som 1889 inkommo till det visst icke, skulle jag tro, mycket
betungade kommerskollegiet. Men så rätt statsutskottet har i sitt förmenande,
att utrikesdepartementet icke är så betungadt, så orätt har
statsutskottet i sin antydan, att det skulle behöfvas en ny byrå för att
från kommerskollegiet till utrikesdepartementet öfverflytta en del ärenden.
Herr talmannen behagade erinra sig den storartade anslagstillökning,
som utrikesdepartementet erhöll vid riksdagen 1856—1858. Det hör
kanske icke alldeles strängt taget hit att omtala skälet för denna förhöjning.
Men efter alla de sifferdetaljer, de tekniska och administrativa
detaljer, som här förekommit, torde det kanske intressera herr
talmannen att höra de motiv, som på den tiden användes i det memorial
om utrikesdepartementets utgiftstak som afgafs af dåvarande utrikesministern
Lagerheim — jag ber att få erinra herr talmannen om,
att, när detta memorial aflättades, man befann sig på bara några få
månaders afstånd från denna novembertraktat, som jag skulle önska
att vi måtte utplåna ur svensk författningssamling och ur Sveriges
historia. I nämnda memorial läses:
»De senaste årens händelser hafva låtit dem (de förenade rikena)
återintaga den plats, som med rätta tillkommer dem, men på hvilken
de, nästan uteslutande öfverlemnande sig åt vården af sina inre angelägenheter,
icke aktat nödigt att göra anspråk under den långvariga
fred, som föregick 1848 års händelser; och de båda nordiska nationerna
måste äfven sjelfva i utlandet visa, att de icke äro likgiltiga för den
uppmärksamhet, som deras läge, deras tillgångar, deras historiska minnen
och deras intressen framkallat. Den aktning, vi hafva rätt att
fordra, kan så lätt förloras, om den icke äfven der noggrant och omsorgsfullt
bevakas, och det erfordras en uppmärksam, nitisk och erfaren
diplomati, för att i furstarnes och folkens råd förskaffa våra länder
denna aktning.»
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
33 N:o 21.
Detta var företalet till stormagtspretentionerna, herr talman! Och Ang. omorgapå
basis af sådana motiv höjde ståndsriksdagen Sveriges bidrag till nisation af
utrikesdepartementet från 338,475 kronor till 479,200 kronor. När man
då fick så mycket penningar att röra sig med, företog man sig en ”porto*
omorganisation af utrikesdepartementets expedition. Förslaget till denna '' °’ s'';
ombildning uppgjordes af dåvarande kabinettssekreteraren grefve Albert
Ehrensvärd, sedermera, som bekant, utrikesminister. Han har förklarat
för mig, jag kan säga dagen och till och med timmen — det var den
24 mars 1874, en liten stund innan plenum började, det var på vandringen
genom kammarens förmak och uppför trappan — han förklarade
för mig att den utomordentligt storartade organisation af detta
lilla departements expedition — jag säger storartade, ty det är komplett
löjligt att se denna organisation på tre byråer, nemligen en kameralbyrå
för eu ytterst obetydlig penningförvaltning och räkenskapsföring,
eu byrå för handels- och konsulatärenden och en för politik — i ett
land, som icke har någon politik — han förklarade för mig och tilllade:
jag bemyndigar herr Hedin att, om så påfordras, och om ni
finner det lämpligt, under debatten om kommerskollegium i kammaren,
med åberopande af mitt namn, tillkännagifva att jag, som uppgjort
förslaget till denna organisation, kan intyga, att meningen var att sätta
utrikesdepartementet i stånd att öfvertaga all befattning med konsulatärenden,
från hvilka sålunda kommerskollegium skulle helt och hållet
befrias.
Denna upplysning har jag tänkt skulle vara af intresse för kammaren.
Jag anhåller, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.
Herr grefve H amil ton: Blott några ord till svar på några bland
de invändningar, som gjorts mot mitt första yttrande. I det genmäle,
hvarmed den ärade representanten för Gärds och Albo domsaga hedrade
mig, anmärkte han bland annat, att det icke vore underligt, om
embetsmännens antal minskats i kommerskollegiet sedan år 1873, enär
man under samma tid plockat bort från kommerskollegium åtskilliga
mål och ärenden. Jag erkänner, att invändningen var befogad, emedan
mitt uttalande var ofullständigt. Jag hade bort fästa herrarnes uppmärksamhet
derpå, att under det man minskat antalet embets- och
tjensteman från 25 till 15 och samtidigt befriat kollegiet från åtskilliga
ärenden, de löpande ärendenas antal från 1873 till 1889 likväl
ökats med 1,300. Så formuleradt, tror jag icke någon befogad invändning
kan göras mot mitt yttrande. Ehuru åtskilliga ärenden fråntagits
kollegium, har de löpande ärendenas antal betydligt ökats. Och det
torde vara alldeles otvifvelaktigt, att de skola fortfarande ökas, och
denna ökning skall icke minst falla på den vigtigaste och besvärligaste
delen af kollegiets göromål, nemligen de underdåniga utlåtandena. Detta
i följd af den tendens att låta statens verksamhet allt mer ingripa i
näringslifvet, som utmärker vår tid.
Den ärade representanten för Vestra Helsinglands domsaga yttrade,
att jag skulle sagt, att inrättandet af ett nytt embetsverk skulle påskynda
inrättandet af ett departement. Jag kan icke minnas mig hafva
sagt det. Det var åtminstone icke min mening. Jag sade, att lika
Andra Kammarens Prof. 1891. N:o 21. 3
N:0 21. 34
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
litet som inrättandet af landtbruksstyrelsen kan anses hafva lagt något
hinder i vägen för inrättandet af ett nytt departement, lika litet kan
detta nya embetsverk göra det. Eu ärad vän på stockholmsbänken
talade något om den »förebråelse», som jag skulle ha rigtat mot Andra
Kammaren för dess hållning i denna fråga. Jag är fullt viss, att i mitt
yttrande icke fans ett ord, som kan rubriceras såsom en förebråelse,
vare sig mot denna kammare eller någon annan. Samme ärade talare
lät flere gånger förstå, att vi med det snaraste skulle ha att motse ett
nytt förslag från regeringen om inrättandet af ytterligare ett statsdepartement,
Derom känner jag ingenting och kan hända är min ärade
vän bättre underrättad än jag. Men jag tillåter mig dock att fästa
hans uppmärksamhet derpå, att detta utskottsbetänkande, hvithet icke
för honom torde vara främmande, ej utgår från den förutsättningen, att
inrättandet af ett nytt departement skulle stå för dörren. Den ärade
talaren sökte vidare förklara hvad utskottet menat med sitt tal om att
fackintressena borde bättre tillgodoses i kollegiet. Han glömde dock
att meddela, huru detta skulle kunna ske på det sätt som utskottet
föreslagit, eller genom att nedsätta embetsmännens löner. Äfven jag
har framhållit vigten af att näringarnas önskningar — om det är detta,
man menar med fackintressen — blifva väl tillgodosedda. Men det
kan icke ske genom att minska lönerna, utan antingen skall man gorå,,
såsom föreslogs af 1883 års komité, så att man inrättar en representation
för handel och näringar eller ock, som i utlandet flerestädes,
för handel och näringar inrättar embetsverk, der man jemte embetsmännen
insätter fackmän. Men hvilkendera utvägen man väljer, icke
blir det billigare än hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Min ärade vän rigtade slutligen eu varmhjertad uppmaning till
kammaren att »hålla sig rak» i denna fråga. Men när så många, som
grundligt sysselsatt sig med denna fråga, funnit skäl att vexla mening,
så är det väl ändå icke så alldeles gifvet, att det bästa sättet är att
envist vidhålla den ståndpunkt man eu gång intagit, bara för att »hålla
sig rak».
En annan ärad kamrat på stockholmsbänken citerade yttranden
af både den nuvarande presidenten i kommerskollegium och hans excellens
herr statsministern till bevis för att kommerskollegiet skulle vara
alldeles öfverflödigt. Jag har all aktning för både presidenten i kommerskollegium
och hans excellens herr statsministern, men vågar dock
hålla före, att den omständigheten, att man i framtiden blir president
eller statsminister, icke utgör någon garanti för att man icke någon
gång kan fålla förhastade omdömen. Jag tror, att dessa herrar, när
de kommit närmare in i saken, funnit att det icke är så lätt att verkställa
som att afkunna en dödsdom öfver kommerskollegium. Samme
ärade talare yttrade, att man ännu icke försökt sig på den utvägen att
alldeles indraga kollegiet, Jo, det har man verkligen gjort. Det var
just det, som 1874 års komité försökte och fann ogörligt, och äfven
1883 års komité egnade en noggrann undersökning åt den frågan. Men
man kom i båda fallen till det resultat, att ett sådant sönderstyckande
af kollegiet för det första skulle vara olämpligt och för det andra skulle
vara mycket dyrt. Samme ärade talare ville icke veta af någon särskild
ny byrå under utrikesdepartementet för konsulatärendena, utan
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
ville att dessa ärenden skulle påläggas departementet, som det är. Men ing. omorgastatsutskottet,
som dock är så varsamt, när det gäller inrättandet af nisation af
nya tjenstår, kar, som jag i mitt första anförande nämnde, ansett en
ny byrå nödvändig. Härutaf kunna herrarne sjelfva se, hur svårt det ’/F! { T’
är att i denna fråga komma till enhet i meningar. '' 8''^
Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.
Herr Lyttkens: 1 fråga om inrättandet af ett nytt departement,
hvarunder jordbruk, handel och näringar skulle lyda, sedan kommerskollegium
upphört, har från Andra Kammaren många gånger uttalats
den åsigten, att ett sådant departement skulle vara af behofvet påkallat.
Bland de många framställningar, om huru detta skulle åstadkommas,
har det varit inom riksdagen föreslaget och inom konstitutionsutskottet
debatteradt, dels att man skulle för det nya departementet
inrätta en ny statsråd sbefattning, så att det skulle blifva ett statsråd
mor än nu, dels har det varit fråga om departementets ställande
under något af de konsultativa statsråden, samt dessutom har den
åsigten framstälts, som åtminstone i denna kammare vunnit den mesta
anklangen, att man skulle sammanslå landt- och sjöförsvarsdepartementen
under en portfölj, så att bättre samstämmighet inom krigsstyrelsen
skulle ega rum. Om man kunde sammanslå dessa departement
och taga lönen från den plats, som sålunda blefve ledig, och använda
den till departementet för jordbruk, handel och näringar, så hade man
med samma kostnad för statsrådsinstitutionen åstadkommit det länge
efterlängtade målet, att få ett departement för dessa näringar. Det
är eu så väsentligt stor fordel att inom regeringen hafva en person,
som är specielt ansvarig för åtgärder rörande dessa saker, att det blir
oafvisligt att förr eller sejlare ställa det så. Skola vi nu fastslå och
bibehålla kommerskollegium, och kommer sedan ett sådant departement,
så hafva vi embetsmyndighet för jordbruk, handel och näringar i dubbel
form. Befinnes det så, att kommerskollegium sedan blir öfverflödigt, så
skola alla embetsmännen der ställas på indragningsstat.
Hvad den ärade talaren på stockholmsbänken anförde, att, då han
var sekreterare i 1884 års komité, han gått omkring till embetsverken
och bjudit ut kommerskollegii göromål till det ena efter det andra, samt
att de förklarat sig villiga att öfvertaga dem, mot vilkor dock att de
finge derå tjensteman, så betviflar jag det alls icke. Ty då det är
fråga om nya arbeten, resonera embetsmännen som så: vi äro tillsatta
för detta arbete, som vi hafva, och det är vår lagliga rätt att icke
åläggas nya arbeten, utan vill Riksdagen det, så får den öppna på
pungen. Det är naturligt att svaret blir sådant; det har alltid varit
så och det kommer alltid att blifva så.
Jag tror således, att det är skäl att kammaren håller på sin
gamla ståndpunkt, och på den grund anhåller jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Då jag
med min röst bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit i frågan,
anhåller jag att med några ord få framhålla skälen derför. Jag började
verkligen detta arbete med den fasta öfvertygelse!), att man skulle
N:o 21.
Ang. omorga
nisation af
kommerskollegium.
36 Onsdagen den 18 Mars, f. m.
-famna lösa denna segslitna fråga, som under nästan hela min riksdagstid
förevarit, och hvarom förslag framkommit fyrfaldiga gånger.
Jag trodde, att den skulle kunna lösas så mycket lättare, när jag vid
första genomläsandet af Kongl. Maj:ts förslag fann, att enligt detta
skulle kostnaden för kommerskollegium blifva 4,000 kronor billigare än
hvad kommerskollegium nu kostar. Men när jag började räkna efter,
fick jag det icke att gå alldeles på det sättet. Ty man har härvid
uteglömt först indragningsstaten, som går till 10,100 kronor. Det är
visserligen sant, som sagdt är, att den är öfvergående och snart upphör.
Men när jag slår upp staten och ser, att der finnes upptaget för
åtskilliga tjensteman »ålderstillägg», tillsammanlagda uppgående till
en rätt beydlig summa, och om jag då lägger denna summa till den
jag förut omnämnde, så blir det verldigen icke någon förtjenst. — Det
kunde emellertid väl icke vara så farligt ändå. Men när jag börjar
läsa på staten, att en generaldirektör der finnes uppförd med eu lön
af 9,000 kronor, och äfven de öfriga tjenstemännen med mycket höga
löner, alldeles i likhet med andra verk, som jag vet förefinnas i riksstaten,
så bjuder detta större varsamhet. Ty vi hafva också andra
verk, som kunna uppfylla samma ändamål, men med lägre lön, och jag
är öfvertygad, att vi aflöna vissa verk med något för höga löner, något
som jag alldeles icke anser vara lämpligt. Skall man fortgå på den
banan att anslå så här stora löner, så får man gifva äfven andra embetsverk,
som anse sig likstälda med de högt aflönade, en högre aflöning
också. Jag anser nu visserligen för min del, att vi skola skäligen aflöna
våra tjensteman, men det får icke vara med öfverflöd; och jagtrop att
det är något högt med 9,000 kronor för en generaldirektör.
Härtill kommer ännu en omständighet. Om man bestämmer så
höga löner, så är det klart, att, om eu gång i framtiden den mycket
omtalade frågan om inrättandet af ett nytt departement skulle komma
å bane, man icke då kan erbjuda dessa embetsmän mindre löner än
de redan hafva, oaktadt de bestämmelser som föreligga, att de skola
vara nöjda med att möjligen förflyttas till andra tjeuster; i annat fäll
måste man lemna dem pensioner. Denna omständighet, att det mycket
val kan tänka sig, att man på grund af de ökade göromålen framdeles
skall se sig nödsakad att inrätta ett nytt departement, har för mig
utgjort ett skäl för bifall till utskottets hemställan.
Men jag har ock haft ett annat skäl. Om jag icke missminner
mig, framhölls det för några är sedan såsom något, som talade för att
ej inrätta ett nytt statsdepartement, att man icke borde öka departementschefernas
antal. Men det har i dag påvisats, att det finnes eu
utväg: att sammanslå sjöförsvars- och landtförsvarsdepartementen. Detta
har verkligen tilltalat mig; jag tror, att det är en tanke, som man icke
bör släppa ur sigte. Jag bär fått den uppfattningen, att det är ett
oting i vårt land, att det skall finnas två chefer för vårt försvar. När
det en gång blir fråga för oss om att försvara vårt land, så kommer
detta naturligtvis att ske gemensamt till lands och sjös. När således
en samverkan mellan dessa båda grenar af vårt försvar är nödvändig
vid aktivt uppträdande — hvarför skulle ej en sådan samverkan kunna
vara möjlig, när det är fråga om anslag till hufvudtitlarne? Såsom
förhållandet nu är, täfla cheferna för landt- och sjöförsvaret om att
Onsdagen den ]8 Mars, f. m.
87 N:0 21.
rycka till sig hvar och en så mycket som möjligt; den ene vill hafva Ang. omorgabrorslotten
för sjöförsvaret, den andre för landtförsvaret. Yore det nisalion af
deremot blott en chef för försvaret, så skulle dessa missförhållanden 1‘°™mers''
undanrödjas, till båtnad för det allmänna. . 0 es''wm''
Denna omständighet har icke obetydligt inverkat på min ställning
i frågan. Hufvudsaken har'' dock varit något, som mera vidrört mitt
politiska samvete, nemligen de nyss nämnda höga lönerna. Hade vi
kunnat, såsom det föreslagits, få två byråer och så kunnat minska
summan, eller om vi kunnat nedsätta lönerna i jembredd med dem,
som förekomma i landtbruksstyrelsen, då skulle jag varit den förste,
som biträdt förslaget; ja, jag skulle till och med gjort det, om de varit
något litet högre. Men att gå in på den nu föreslagna höga lönestaten,
som är jemförlig med de bäst aflönade stater, det har jag ej kunnat
gorå. Ty om man skulle få ett nytt departement, skulle man få ej
ringa svårighet i fråga om dessa embetsmäns placerande. Detta har
för mig vant hufvudskälet, hvarför jag biträdt utskottets förslag, till
hvilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Herr Beckman: Jag har begärt ordet endast för att i största
korthet uttala, att jag ansluter mig till en tanke, som framhållits så väl
af den nästföregående som af några andra talare, nemligen om möjligheten
att erhålla ^ ett nytt departement utan ökadt antal statsråd.
Detta kan utan tvifvel ske derigenom, att man sammanslår landtförsvars-
och sjöförsvarsdepartementen till ett. Jag kan så mycket hellre
ansluta mig till denna åsigt, som jag af utanför riksdagen stående
personer, hvilka böra vara synnerligen kompetenta att bedöma den
saken, fått mig försäkradt, att en sådan åtgärd skulle utan synnerligen
stor svårighet låta sig genomföra.
Jag vill för öfrigt tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag;
jag^ gör det på den grund, att jag befarar, att ett antagande af Kongl.
Maj:ts förslag skulle kunna på ett eller annat sätt ställa sig hindrande
i vägen för inrättandet af ett departement för handel, industri och
landtbruk, något som jag för min del är öfvertygad måste allt mer
visa sig såsom en oafvislig nödvändighet, om man icke skall behöfva
göra sig förebråelser öfver att man försummat vigtiga intressen.
Till slut skall jag tillåta mig här erinra om ett yttrande, som
fäldes i Första Kammaren just af den närvarande chefen för kommerskollegium,
när denna fråga för ett par år sedan var på tal. Han befarade,
att möjligen chefen för ett sådant nytt departement skulle vara
allt för snabb i vändningarna, skulle allt för hastigt söka genomföra
reformer; detta just emedan för en sådan plats måste väljas eu person,
som är energisk, som vet hvad han vill och söker så fort som möjligt
genomdrifva hvad han vill. Han ansåg, att, om det exempelvis vore
fråga om justitiedepartementet, man kunde vara temligen viss på, att
justitieministern sjelf skulle vara en »hållhake» mot omogna reformförsök.
Men om man inrättade ett nytt departement, sådant som det
föreslagna, skulle enligt hans förmenande frestelsen för chefen vara för
stor att för mycket söka påskynda hvarjehanda förslag till näringarnas
utveckling. Denna farhåga innebär för mig endast ett ytterligare skäl,
N:o 21. 38
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
Ang. omorganisation
af
kommer skolleginm.
hvarför jag anser, att flen hämmande magt, som onekligen nu ligger i
kommerskollegium, icke hör stå hindrande i vägen.
Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.
Herr Östberg: Eu föregående talare på stockholmsbänken uttalade
den åsigten, att Andra Kammaren borde uppehålla striden mot Första Kammaren,
regeringen och embetsmänuen. Om han hyser en sådan uppfattning,
undrar jag icke på, att han i likhet med många andra finner sig föranlåten
att yrka afslag på föreliggande förslag från Kongl. Maj:t. Jag
tror emellertid, att ett sådant sätt att se saken ingalunda är befogadt.
Jag tror snarare, att man bör se frågan ur näringslifvets synpunkt och
att hufvudsakligen dess intressen böra beaktas vid frågans afgörande.
Den egentliga och hufvudsakliga anmärkningen mot förslaget är
den, att man genom dess antagande skulle undanskjuta frågan om
inrättande af ett nytt statsdepartement för landtbruk, handel och industri.
Men man har ju all rättighet att fråga dem, som så ifrigt framhålla
flen synpunkten, om det verkligen finnes några utsigter för att snart
kunna få den saken genomförd. Finnes det verkligen några förutsättningar,
på grund af hvilka man kan antaga, att något dylikt inom den
närmaste framtiden kan komma till stånd? Jag tror, att hvar och en
nödgas härpå svara »nej». Man kan med all säkerhet förutsäga, att
det kommer att dröja ganska många år, innan ett sådant departement
kan träda i verksamhet. Under sådant förhållande skulle kommerskollegium
blifva dömdt till ett provisoriskt tillstånd, som otvifvelaktigt
skulle komma att vara högst menligt för näringarna inom landet, för
så väl handel som industri. Jag för min del tror icke, att det vore
rätt. Visserligen har jag här hört en talare säga, att det kanske vore
så godt, om ställningen för kommerskollegium blefve rigtigt dålig; detta
skulle vara eu sporre för genomförandet af en enligt hans mening rigtig
organisation. Men jag skulle vilja fråga honom, om han icke tror, att
på samma gång andra intressen än embetsmännens i kommerskollegium
skulle blifva lidande; jag fruktar att äfven landets näringar skulle
göra det, men de befinna sig i sanning icke i det tillstånd, att de
kunna och böra vanvårdas.
Af de yttranden, som för öfrigt blifvit fälda, vill jag egentligen
endast vända mig mot ett påstående, det nemligen att det skulle vara
utförbart, till och med lämpligt att fördela de göramål, som tillhöra
kommerskollegium, på eu mängd olika embetsverk. Jag för min del
hyser eu motsatt uppfattning. Jag tror, att bristen på sammanhållning
af dessa ärenden, som stå i så nära förhållande till hvarandra,
skulle i väsentlig mån skada det hela. Jag är öfvertygad om, att den,
som vårdar handelns angelägenheter, har den största nytta af att vara
i beröring med målsmän för industrien. Och vill jag se på den person,
som skulle komma att ansvara för de statistiska uppgifterna, så är jag
fullt och fast öfvertygad derom, att han blefve i tillfälle att bättre uppskatta
och bedöma siffrorna, att rigtigare gruppera dem, om han samarbetade
med de personer, som skulle vårda sjelfva näringarna, än om
han befunne sig isolerad i en statistisk byrå.
Fn annan invändning, som blifvit gjord, är den, att man skulle
velat hafva allt för stora arbetskrafter för kommerskollegium. Jag kan
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
39 N:o 21.
verkligen icke förstå, huru man kan komma med ett sådant påstående Ang. omorga.
under eu tid, då ju näringar och handel på alla områden utveckla sig nisation af
ganska kraftigt, Ivan det väl vara möjligt, att eu utveckling på dessa ^uéaium
områden betingar en nedsättning af de arbetskrafter, som skola vårda
desamma? För mig framstår saken i eu helt annan dager.
En talare på skånebänken förklarade, att hvar och eu, som önskar
att Andra Kammaren vidhåller sin gamla uppfattning angående inrättandet
af ett nytt departement, bör afslå det föreliggande förslaget.
Jag har deremot den meningen, att hvar och eu, som vill se saken
sådan den verkligen är och icke envist fasthålla vid eu sak, som för
närvarande icke visar sig utförbar, bör antaga det förslag, som för
närvarande verkligen tillgodoser de näringars intressen, som han vill
vårda, och således godkänna det nu föreliggande förslaget, mot hvilket,
så vidt jag kan finna, inga verkliga anmärkningar i sak blifvit framstälda.
Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag och afslag på utskottets hemställan.
Herrar Mdin, Bratt, WijJcander, TVinkrans, Lilljeqvisi, Alsterlund,
Palm och Larsson från Upsala förenade sig med herr Östberg.
Herr Schöning: Jag anhåller endast att få instämma med den
siste värde talaren och förklarar, att jag ämnar rösta för Kongl. Maj:ts
proposition, icke såsom ville jag dermed låta Andra Kammaren sträcka
vapen, ty jag vet icke af någon strid, utan blott för sakens egen skull.
Väger jag då de båda föreliggande förslagen mot hvarandra, så finner
jag Kongl. Maj:ts förslag hafva företrädet, hvadan jag också kommer
att rösta för detsamma.
Herr Sven Nilsson: Då de tvenne sista talarne hafva försökt
påbörda motståndarne till Kongl. Maj:ts förslag, att det icke skulle
varit för sakens skull, som de talat mot förslaget, utan för något
annat, och då den förste talaren särskildt vände sig emot mig, får jag
bedja att på det bestämdaste protestera deremot. Jag har icke under
mitt förra anförande hyst någon tanke på annat, än att det här är
fråga om sjelfva saken, och jag hemställer till de ärade talarne och
till kammaren, om jag i mitt anförande gjorde den ringaste anspelning
derom, som ens kan tydas så, att här vore fråga om något annat än
sjelfva saken. — Jag vidhåller fortfarande min åsigt och anser, att
genom att nu antaga förslaget undanskjuter man den stora frågan om
inrättande af ett nytt departement för landtbruk, industri och handel
för eu lång tid, hvilken för mig är mycket vigtigare än det lilla förslag,
som här föreligger och hvilket, på det sätt jag ser saken, icke
på långt när upphjelper och icke heller kan upphjelpa våra näringar,
såsom ett nytt statsdepartement för ändamålet skulle kunna göra.
Herr Andrén: Så vidt jag kunnat finna af den förda diskussionen,
har man icke kunnat blifva öfvertygad derom, att vårt land skulle
kunna undvara eu centralstyrelse för handel, industri och näringar.
Jag har heller icke blifvit öfvertygad derom, att något bättre förslag,
N:o 21. 40
Onsdagen den 18 Mars, f. in.
Ang. om erga
nisation af
kommerskollegium.
-än det kong! förslaget i ämnet, skulle kunna framläggas. Under sådana
förhållanden finner jag mig vara nödsakad att rösta för detsamma.
Men jag gör detta under förväntan att vederbörande besinna, att vid
tillsättande af den blifvande chefsplatsen man väljer eu person, som
utom embetsmannaduglighet egen omfattande och grundliga insigter i
vårt lands likasom ock utlandets vidsträckta handels- och näringsliv
en person, som är mägtig initiativ, hvilken egenskap kan komma till
heders, då kollegiet icke längre är bundet af de kollegiala former, som
nu hindra dess utveckling.
Jag ber således få yrka bifall till Kong!. Maj:ts förslag.
Herr von Friesen: Talaren på skånebänken yttrade, att han ville
fritaga sig från beskyllningen att här icke hafva talat ur sakens synpunkt,
utan att i stället hafva talat för att åstadkomma strid. Utan
tvifvel gälde den anmärkning, som i detta afseende blifvit gjord, icke
honom, utan mig, ty jag talade om, att här pågått eu strid — och
jag vidhåller det fortfarande. Och jag vidhåller äfven, att det icke är
skäl att sträcka gevär, om skäl till motsatsen föreligger. Jag trodde
mig hafva i mitt förra anförande framstäf verkligt! skäl, hvarför man
icke borde erkänna sig besegrad, och derför ansåg jag och anser fortfarande,
att man eger rätt och pligt att hålla striden uppe. Icke heller
jag har således velat, att man skall strida för stridens skull, utan derför
att det här vore orätt att ej fortsätta striden. — För öfrigt ber jag få
fråga, då man nu säger, att det är för handelns och näringarnas skull,
som man begär en omorganisation af kommerskollegium, om verkligen
från handelns och näringarnas målsmän anspråk blifvit framstälda
derpå. Så vidt af handlingarna framgår, förefinnes icke någon sådan
framställning. Deremot har man sett, att från så väl landtbrukets som
industriens målsmän krafvet på inrättande af ett särskildt statsdepartement
för landtbruk, industri och handel mycket starkt framhållits.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till statsutskottets föreliggande
förslag.
Herr Elowson: Jag ber att få tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för bifall till Kong], Maj:ts förslag och gör det af följande skäl.
Jag anser det nemligen af vigt och betydelse, synnerligen i politiskt
upprörda tider, att det är tillfälle för Kong! Maj:t att få eu
sakrik, på objektiva grunder stödd utredning af de ärenden, som beröra
ej blott jordbruk, utan äfven industri och handel. Skola dessa ärenden
beredas af eu byrå inom ett departement, så är det att befara, det
utredningen blir i viss mån färglagd af den åsigt, som herr departementschefen
för tillfället hyser i ämnet. Detta förhållande anser jag
för min del icke vara fördelaktigt, och derför ämnar jag rösta för det
förslag, som Kongl. Maj:t nu framlagt.
Herr Svanberg: Jag har redan instämt med dem, som yrkat
bifall till den kongl. propositionen, och ber nu endast få tillägga, att
jag för min del icke funnit, att under denna långa diskussion här i
kammaren tillräckligt betonats, att den kongl. propositionen icke lägger
väsentligt och hufvudsakligt hinder i vägen för ernående af åberopade
Onsdagen den 18 Mars, f. ni.
41 N:o 21.
önskemålet — inrättande af ett jordbruksdepartement. Man läser nem- Ang. omorgaligen
här i Kongl. Maj:ts proposition, att embets- eller tjensteman i nisation <*/
kommerskollegium skall, »derest i en framtid verkets ställning inom förvaltningen
så förändras, att detsamma ej längre kan såsom sjelfständigt
embetsverk anses, vara förpligtad att, med bibehållande af den tjenstegrad
och aflöning han innehar, efter den nya arbetsordningen sköta
de med tjensten förenade göromål». Skulle således detta embetsverk
framdeles indragas, behöfver icke embets- eller tjensteman der vare sig
pensioneras eller sättas på indragningsstat, såsom man här i dag sagt,
utan han kan mycket väl inpassas såsom embets- eller tjensteman i
det nya departementet eller ock användas såsom länk i andra grenar
af administrationen.
Herr Jonsson i Hof: Om också herr Svanbei''g hade rätt deri,,
att eu del af dessa tjenstemän skulle kunna öfverflyttas på andra
grenar inom förvaltningen, derest det nu ifrågasatta nya embetsverket
i framtiden skulle anses olämpligt, så vill jag dock fråga honom, hvaresthan
tänker placera generaldirektören för detta verk, i fall förslaget
derom antoges?
Herr Lyttkens: Det var samma anmärkning, jag ville göra, som
herr Olof Jonsson i Hof nu gjort. För öfrigt ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att Kongl. Maj:t redan inkommit med en framställning;
om pension åt tre embetsmål! inom kommerskollegium.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Med anledning
af herr Olof Jonssons i Hof fråga skall jag bedja att få erinra honom
derom, att generaldirektörer äro förtroendeembetsmän och således när
som helst kunna från sina befattningar entledigas. Deraf följer, att,
om eu organisation af ett nytt statsdepartement framdeles kan genomföras
och detta medför, att en generaldirektörsbefattning icke vidare
är behöflig, så lärer innehafvare!! deraf icke, derest han ej har någon
längre tjenstetid att åberopa, kunna påräkna att för framtiden erhållapension.
— Det var blott detta jag ville påpeka. Den föreslagna generaldirektörsbefattningen
bör sålunda icke lägga något hinder i vägen för
en blifvande organisation af ett nytt statsdepartement.
Herr Jonsson i Hof: Jag vill blott tacka för den upplysning,
som nyss meddelades. Den kommer kanske att i hög grad underlätta
afgörandet af en annan fråga, som står på dagordningen, nemligen
om pension åt presidenten i detta embetsverk, hvilken embetsman
endast är tillsatt på förordnande.
Herr Hedin: Efter herr statsrådet och chefen för civildepartementet
kom i håg, att generaldirektörer äro förtroendeembetsmän, skall
jag uttala den förhoppning, att han vid tillfälle måtte erinra sig, att
äfven landshöfdingar äro förtroendeembetsmän. Det kan vara på sin
plats att komma i håg det, då vi komma att, såsom jag förmodar, något
litet diskutera ett cirkulär, utfärdadt af landshöfdingen i Norrbottens län..
N:o 21.
Ang. omorganisation
af
kommerskollegium.
(Forts.)
42 Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Herr Andersson Nöbbelöf: Det har af eu talare på göteborgsbänken
blifvit sagdt, att antagandet af detta förslag icke lade hufvudsakligt
hinder i vägen för inrättandet af ett nytt statsdepartement för
landtbruk, industri och handel. Men det är i verkligheten just detta
det gör, och lär icke af någon kunna förnekas. Om kommerskollegium
nu omorganiseras, och sedan på enskild väg — ty från Kongl. Maj:t kommer
det troligen icke — något förslag framställes om inrättandet af ett
sådant nytt departement, då är det temligen antagligt, att, så fort ett
sådant förslag kommer fram, får man höra att det icke kan komma i
fråga att bifalla detta, eftersom kommerskollegiet så nyligen omorganiserats,
att vi måste först försöka få erfarenhet om, huru det arbetar,
och förr än vi fått denna erfarenhet, kunna vi heller icke inrätta det
föreslagna nya departementet. Deri ligger just sjelfva hindret för att
nu bifalla förslaget om det nya departementets inrättande. På detta
skäl kommer jag att rösta för afslag å kongl. propositionen och bifall
till utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr talmannen fann den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i lista punkten af utlåtandet
n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, riistar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställan,
bifallit Kongl. Majits i ämnet gjorda framställning.
Röstsedlarne uppräknades i vanlig ordning och visade 110 ja mot
SO nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.
§ 9.
Herr statsrådet m. m. friherre von Essen afiemnade följande kongl.
Majits propositioner till Riksdagen, nemligen
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5
juni 1885;
angående höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar
m. m;
angående anslag under riksstatens femte hufvudtitel med anledning
af föreslagna ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885;
angående afskrifning af de på viss jord hvilande grundskatter m. m.;
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
43 N:o 21.
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst;
angående upphörande af de,, enligt förordningen den 16 maj 1884
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, utgående
bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman;
angående beräkning af viss andel af öfverskottet å 1890 års statsreglering
såsom tillgång vid statsregleringen för år 1892;
angående höjning i det under fjerde hufvudtiteln uppförda anslag
till lindring i rustnings och roteringsbesvären;
angående förhöjning i det under riksstatens femte hufvudtitel uppförda
anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären;
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet;
angående anslag för anläggning af en bibana fråxr norra stambanan
vid Mellansel till Örnsköldsvik;
angående upplåtelse till staden Mariefred af viss, Gripsholms
kungsladugård tillhörig mark; samt
angående godkännande af en med staden Göteborg träffad öfverenskommelse
i fråga om dess inqvarteringsskyldighet, äfvensom rörande
anslag till ett nytt kasernetablissement derstädes m. m.
Dessa kongl. propositioner bordlädes.
§ io.
Härefter fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o
7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel
I ordningen förekom
Punkten 2.
Som bifölls.
Punkten 3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Bifölls.
Punkten 5.
Under mom. a) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte höja
lönen för den ene åt de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anstälde
byråingeniörerna från 1,800 kronor till 2,300 kronor, eller med 500
kronor.
Efter uppläsande häraf anförde:
Ji:o 21. 44
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
Herr Persson i Stallerhult: Inom utskottet hade jag yrkat afslag
på den nu föredragna punkten a), som afser en förhöjning i afiöningen
åt den ene lägre atiönade byråingeniören.
Jag erhöll visserligen understöd i utskottet, men icke så tillräckligt,
att det blef majoritet för mitt yrkande, hvarför jag antecknat mig som
reservant. Jag skall nu bedja att med några ord få angifva skälet dertill.
Ser man på de skäl, utskottet anför för sitt tillstyrkande af löneförhöjningen,
så synes det, som om hufvudanledningen varit, att göromålen
inom verket så ökats, att den ifrågavarande byråingeniörens arbete
numera fullt motsvarar det, som tillkommer den högre aflönade
byråingeniören, och att den förre i följd häraf icke mera skulle vara i
tillfälle att genom enskildt arbete bereda sig inkomster.
_ Jag tror dock, att dessa skäl icke hålla streck. Löneregleringen
är icke äldre än från år 1882, och skall man nu redan efter några års
förlopp börja att ändra den, så tror jag att en lönereglering icke är
mycket värd.
Går man emellertid till motiven för denna lönereglering, så finner
man upplysningar, hvaraf man kan sluta, att dessa löner icke voro tilltagna
för lågt utan snarare tvärt om. Jag skall be att få uppläsa ett
citat ur dessa motiv: »Enär det vid tider, då ingeniörsverksamheten
i landet ökas, rätt ofta erbjudas tillfällen för skicklige ingeniörer att
vid enskilda arbetsföretag erhålla anställning med ganska förmånliga
arfvoden, och det för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är angeläget
att, då hon deraf har mest behof, ej gå miste om deras biträde, har
jag, oaktadt de förmåner, som statens tjenst i öfrigt bereder, ansett
nödigt att sätta dessa tjenstemäns löner så pass höga, att de kunna
innebära någon fördel för dem att bibehålla sina befattningar, och till
de ungefärliga belopp, som i aflöning uppbäras af de under mariningeniörstaten
lydande ingeniörer, med hvilkas ställning ifrågavarande byråingeniörers
synes mig kunna jemföras.»
Häraf synes, att lönerna voro tillräckligt tilltagna, och der tinnes
icke ett enda ord om, att dessa byråingeniörer skulle behöfva söka sig
arbete på annat håll för att förtjena penningar. Jag tror således med
anledning af de ord, som ofvan citerats, att den lönestat, som 1882
uppgjordes, är alldeles tillräcklig. Lägger man dessutom till lönen
ålderstilläggen, så uppgår den till 4,000 kronor, och det är väl ingen
låg aflöning.
Jag vill icke upptaga kammarens tid med att framdraga ännu
flera skäl för min åsigt, ty jag tror icke att jag kan få något understöd
för densamma, men jag har velat uttala de skal, hvarför jag icke
varit med om denna löneförhöjning, och på grund af dessa skäl ber
jag att få yrka afslag å utskottets hemställan i denna pnnkt.
Herr Lytt k ens: Jag blir här tvingad att yrka bifall till Kong!.
Maj:ts förslag. Förhållandena äro först och främst, att den ifrågavavarande
byråingeniörens göromål äro så mångfaldiga, att han icke kan
åtaga sig några enskilda uppdrag, och för det andra, att han är eu
synnerligen duglig tjensteman, så att man bör göra allt för att han
måtte bibehållas åt verket och icke lockas derifrån af bolag eller en
-
Onsdagen deri 18 Mars, f. m. 45
skilda jernvägar, som bjuda honom vida större inkomster än dem staten
gifver honom.
Detta embetsverk är för hela landet och särskildt för jordbruket
af så stor vigt, att det är nödvändigt att ha dugligt folk, som förrättar
arbetet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag, som är detsamma som
Eongl. Maj:ts.
Sedan öfverläggningeu härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
Efter föredragning vidare af mom. b) deri utskottet hemstält, att
Riksdagen måtte öka det å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat
uppförda anslaget till vikariatsersättning, arfvoden åt extra ordinarie
tjensteman, rit- och skrifbiträde med 2,000 kronor, eller från 9,000
kronor till 11,000 kronor, begärdes ordet af
Herr Jonsson i Hof, som yttrade: I fråga om denna punkt har
på visst sätt ett förbiseende gjort sig gällande inom statsutskottet.
När punkten behandlades, var nemligen förhållandet, att inom afdelningen
en förhöjning af anslaget under mom. c) från 80,000 till 40,000
kronor hade blifvit tillstyrkt. Men inom utskottet blef detta afdelningens
beslut ändradt, så att anslagsbeloppet förblef detsamma som hittills
eller 30,000 kronor.
Går man tillbaka till motiven för den ifrågasatta förhöjningen
af detta anslag, så har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat, att i
händelse dess begärda förhöjningar blefve bifallna, vore det tillräckligt
med eu höjning af 1,000 kronor på nu ifrågavarande post. Nu veta
herrarne, att förhöjningen af byggnadsanslaget har blifvit bifallen af
Riksdagen; men statsutskottet har i punkten c) hemstält, att icke någon
höjning må ega rum af reservationsanslaget till vägundersökningar.
När nu Första Kammaren godkänt denna hemställan af utskottet under
inom. c), och då jag tager för gifvet att det är just granskningen af
dylika nya planer och undersökningar, som skulle kunna antagas öka
göromålen för verkets extra ordinarie tjensteman, men någon sådan
granskning icke ifrågakommer, eftersom man icke höjt anslaget till
vägundersökningar, så synes deraf framgå, att nu ifrågavarande anslag
endast behöfver höjas med 1,000 kronor.
Jag yrkar för den skull den ändring i mom. b), att siffran 2,000
ändras till 1,000 och att slutsiffran 11,000 ändras till 10,000.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det är visserligen
sant att, såsom herr Olof Jonsson anmärkt, det kan finnas någon
anledning på grund af väg- och vattenbyggnadsstyrelsens motivering
att antaga, att ett belopp af 2,000 kronor må hända icke skulle
vara fullt erforderligt. Men förhållandet är, att arbetena inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen under de senare åren till den grad ökats,
att det befunnits omöjligt att utföra dem med de ordinarie arbetskrafter,
som inom verket disponeras; liksom man icke kunnat med
No 21.
N:o 21. 46
Onsdagen den 18 Mars, f. m.
styrelsens medel till fullo bestrida utgifterna för de biträden, som beböfvas.
Jag vill erinra kammaren derom, att anslaget till vägbyggnader
från år 1882 så småningom blifvit höjdt. År 1882 utgjorde detta
anslag 300,000 kronor. År 1884 böjdes det till 400,000 kronor, 1886
till 500,000, 1888 till 600,000 kronor. Och denna Riksdag har beviljat
en förhöjning af vägbyggnadsanslaget till 800,000 kronor. Riksdagen
har höjt anslaget till sistnämnda belopp, för att såmedelst kunna minska
balansen af outförda vägbyggnadsförslag. Men skall man kunna komma
ifrån denna balans, som är ganska stor, måste man se till, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen icke urståndsättes att kunna fullgöra de
derför nödiga, på styrelsen ankommande granskningsarbetena. Man
vinner ej ändamålet med att höja vägbyggnadsanslaget till 800,000
kronor, om man förvägrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att få anlita
tillräckliga arbetskrafter för att kunna tillgodogöra detta högre
anslag.
Jag får derför hemställa om bifall till Kong! Maj:ts förslag under
nu ifrågavarande punkt.
Herr Jonsson i Hof: Så vidt jag kunnat fatta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, får man väl lof att tyda det så, att det
hufvudsakligen skulle bero på en ökning af vägbyggnadsanslaget, om
förhöjningen af anslaget under detta moment skulle behöfva vara 2,000
eller 1,000 kronor. Och då jag har denna uppfattning, tror jag det
också vara rättast att höja detta belopp med endast 1,000 kronor.
Behöfves det för framtiden att arbeta undan dessa planer, så är det
mycket lättare att ett annat år höja detta anslag än att framdeles få
det nedsatt, derest det nu höjes.
Jag vidhåller derför mitt yrkande om siffrans nedsättning till
1,000.
Vidare anfördes icke. Herr talmannen gaf proposition först på
bifall till utskottets hemställan oförändrad och derefter på bifall till
densamma med den af herr Jonsson i Hof yrkade förändring; och blef
den sistnämnda propositionen med öfvervägande ja besvarad; i följd
hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits, med den förändring,
att siffran 2,000 nedsattes till 1,000 och siffran 11,000 till 10,000.
Mom. c).
Bifölls.
I mom. d) hemstälde utskottet, att, vid bifall till hvad i mom. a),
b) och c) föreslagits, anslagstiteln »väg- och vattenbyggnadsstaten
(deraf tvenne särskilda reservationsanslag till expenser för allmänna
arbeten och till vägundersökningar, hvartdera å 30,000 kronor)» måtte
af Riksdagen höjas från 131,200 kronor till 133,700 kronor, eller med
2,500 kronor.
I fråga härom anförde:
Herr Jonsson i Hof: I följd af det beslut, som kammaren nyss
fattat i fråga om anslaget under mom. b), är det naturligt, att en än
-
Onsdagen den 18 Mars, f. ra.
47 N:o 21.
dring i detta sista moment måste blifva följden. Jag tager mig derför
friheten yrka, att siffran 133,700 måtte ändras till 132,700 och slutsiffran
2,500 till 1,500.
Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition, biföll kammaren utskottets hemställan med den förändring,
att siffran 133,700 nedsattes till 132,700 och siffran 2,500
till 1,500.
Punkten 6.
Bifölls.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare föredragningen
till kl. 7 e. m., till hvilken tid kammarens ledamöter medelst
utfårdadt anslag kallats att åter sammanträda.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 2,5 6 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.